Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
arbetstid m. m. i husligt arbete; given Stockholms slott
den 9 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om arbetstid m. m. i husligt arbete.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny arbetstidslag för husligt anställda. Den nya
lagen skall träda i stället för hembiträdeslagen (1944: 461).

Lagförslaget upptar arbetstidsregler som i mycket ansluter till bestämmelserna
i allmänna arbetstidslagen (1970: 103). Detta innebär främst att
de husligt anställda i princip blir jämställda med andra arbetstagargrupper
i arbetstidshänseende. Förslaget anger sålunda — i motsats till hembiträdeslagen
— maximimått för arbetstidens längd för viss tidsperiod. Med hänsyn
till att arbetsavtalen på det husliga området inte tillkommer under medverkan
av fackliga organisationer har arbetstidsbestämmelserna inte kunnat
ges den dispositiva karaktär, som reglerna i allmänna arbetstidslagen fått,
utan har gjorts tvingande.

Förslagets bestämmelser om den ordinarie arbetstiden bygger på principen
om 40 timmars arbetsvecka. Av hänsyn till främst förvärvsarbetande för1
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

äldrar med behov av hjälp med barnpassning får den ordinarie arbetstiden
i viss utsträckning och under bestämda förutsättningar förlängas utöver
vad huvudregeln anger.

Övertidsarbete skall enligt förslaget vara en extraordinär företeelse. Maximigränsen
för övertid har satts vid 300 timmar per år, vilket motsvarar vad
som enligt allmänna arbetstidslagen utgör maximum för det sammanlagda
uttaget av allmän och extra övertid.

Reglerna om arbetstidens längd kompletteras av vissa bestämmelser av
arbetarskyddsnatur. I likhet med hembiträdeslagen upptar förslaget dessutom
en del bestämmelser som rör arbetsavtalets ingående och upphörande,
övertidsersättning och tjänstgöringsintyg m. m.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Förslag

till

Lag

om arbetstid m. m. i kusligt arbete

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag är tillämplig på arbete som arbetstagare utför i arbetsgivarens
hushåll. Lagen gäller dock ej om arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens
familj.

överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare som strider mot
denna lag är icke bindande för arbetstagaren.

Ordinarie arbetstid

2 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan i genomsnitt
för en tid av högst fyra veckor.

Innefattar arbetet tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke
kan taga vård om sig själv, får den ordinarie arbetstiden förlängas i den
mån de medlemmar av hushållet, som har ansvaret för att tillsynsbehovet
blir tillgodosett, är ur stånd att utöva tillsynen till följd av förvärvsarbete
utanför hemmet eller till följd av nedsatt arbetsförmåga. Sådan förlängning
får ske med högst 12 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst
fyra veckor.

I arbetstiden inräknas ej uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren
fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tillämpas
för arbetsstället.

Övertid

3 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas ut med högst 48 timmar
under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under ett kalenderår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

4 §

Om det oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse eller akut
sjukdomsfall eller annan sådan omständighet, som ej kunnat förutses, får
övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

5 §

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra arbete på övertid gäller
vad som kan anses vara överenskommet mellan parterna. Arbetstagare är
dock skyldig att utföra övertidsarbete i fall som avses i 4 §, om han ej har
giltigt hinder.

6 §

Arbetsgivare skall föra behövliga anteckningar om övertid. Arbetstagare
har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma
rätt tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagaren.

7 §

Arbetstagare har rätt till särskild ersättning för övertid. Ersättningen
skall utgå i pengar eller, om parterna är ense därom, som ledighet under
ordinarie arbetstid.

Ledigheten skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till
övertidsarbetets art. Om arbetstagaren icke tagit ut ledigheten när anställningen
upphör, skall ersättning i stället utgå i pengar.

Skydd mot ohälsa m. m.

8 §

Arbetsgivare är skyldig att iakttaga allt som skäligen behövs för att förebygga
att arbetstagare ådrager sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas
av olycksfall däri. Arbetsgivare skall särskilt tillse att arbetstagare, som ej
fyllt 18 år, icke användes till arbete på sådant sätt att det kan anses medföra
fara för överansträngning eller annan skadlig inverkan på arbetstagarens
hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetstagare har att iakttaga tillbörlig försiktighet i arbetet och att i
övrigt medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall däri.

9 §

Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna skall
såvitt möjligt ingå tiden mellan klockan 24 och ldockan 5.

Arbetstagare skall beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet
varje vecka. Ledigheten skall såvitt möjligt förläggas till söndag.

Avvikelse får göras från första och andra styckena i fall som avses i 4 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970 5

10 §

För arbetstagare, som ej fyllt 18 år, får den sammanlagda arbetstiden
icke överstiga 10 timmar under ett dygn och 54 timmar under en vecka.
Sådan arbetstagare skall beredas sammanhängande ledighet för nattvila
minst It timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan
22 och klockan 5.

Avvikelse får göras från första stycket i fall som avses i 4 §. Första stycket
utgör ej hinder mot att arbetstagare, som ej fyllt 18 år, tillfälligt anlitas
för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke kan taga vård om
sig själv.

Anställningsavtalets ingående och upphörande in. m.

11 §

Avtal om anställning i husligt arbete skall upprättas skriftligen, om endera
parten begär det.

12 §

År avtalstiden ej bestämd, gäller avtalet tills vidare och upphör efter
uppsägning från endera sidan. Uppsägningstiden är 14 dagar, om ej annat
överenskommits.

Arbetsgivaren får dock alltid säga upp avtalet att upphöra omedelbart,
om arbetstagaren väsentligen åsidosätter sina skyldigheter mot arbetsgivaren.
Samma rätt tillkommer arbetstagaren, om arbetsgivaren eller någon
medlem av arbetsgivarens hushåll väsentligen åsidosätter sina skyldigheter
mot arbetstagaren.

Uppsägning som avses i andra stycket får ej ske, om till grund därför
åberopas uteslutande förhållande, som parten känt till mer än en vecka
före uppsägningen.

13 §

Arbetstagare, som på grund av sjukdom eller olycksfall blir ur stånd
att utföra sina sysslor, får utan hinder därav nyttja bostad, som ingår i
arbetstagarens löneförmåner, så länge anställningen består.

14 §

När anställningsavtal uppsagts eller upphört utan uppsägning skall arbetsgivaren
på begäran lämna arbetstagaren intyg angående anställningen.

Intyget skall innehålla besked om arbetsuppgifternas art och anställningstiden.
Har anställningen varat mer än en månad skall, om arbetstagaren
begär det, dessutom lämnas vitsord rörande skicklighet, arbetsvillighet och
ordning i arbetet samt upplysning om vem som sagt upp avtalet och, ifall
uppsägningen gjorts av arbetsgivaren, rörande anledningen därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Tillsyn

15 §

Tillsyn över efterlevnaden av 2—4, 6 och 8—10 §§ utövas av arbetar -skyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens
tjänstemän och kommunala tillsynsmän. Därvid gäller i tillämpliga
delar vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen
(1949: 1). Undersökning på arbetsställe får dock ske endast på begäran
av part eller om annars särskild anledning föreligger.

16 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden. Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse
i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet
till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

17 §

Åsidosätter arbetsgivare sina skyldigheter i något avseende som är underkastat
tillsyn, kan yrkesinspeldören skriftligen förelägga arbetsgivaren att
vidtaga rättelse. Innan föreläggande meddelas skall arbetsgivaren få tillfälle
att yttra sig.

18 §

Talan mot föreläggande som meddelats av yrkesinspektör föres hos arbetarskyddsstyrelsen
genom besvär. Yrkesinspektörens beslut skall innehålla
upplysning om vad den som vill föra talan har att iakttaga.

Mot styrelsens beslut i anledning av besvär enligt första stycket får talan
ej föras.

Ansvar och skadestånd

19 §

Arbetsgivare som underlåter att rätta sig efter föreläggande enligt 17 §
eller som uppsåtligen lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning
som avses i 6 § dömes till böter.

20 §

Arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter sina skyldigheter enligt
avtalet eller denna lag skall ersätta motparten skada som uppstår på grund
därav.

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått tages hänsyn även

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970 7

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Skadestånd med
anledning av person- eller sakskada bestämmes dock med tillämpning av
allmänna skadeståndsregler.

Om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den
skadelidandes förhållande med avseende på tvistens uppkomst eller omständigheterna
i övrigt, får skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum.

21 §

Talan om skadestånd enligt 20 § skall anhängiggöras inom sex månader
från det skadan inträffade. Försummas det, är rätten till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då hembiträdeslagen (1944: 461)
skall upphöra att gälla.

Intill utgången av år 1972 skall dock den i 2 § första stycket angivna
högsta genomsnittliga arbetstiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra
41 timmar 15 minuter.

Denna lag gäller även avtal som slutits före den 1 juli 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på
Stockholms slott den 4 september 1970.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Lidbom, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
om arbetstid m. m. i husligt arbete och anför.

1962 års utredning angående hembiträdeslagstiftningen1 har avlämnat
ett betänkande kallat Arbetstid m. m. i husligt arbete (SOU 1968: 67). I betänkandet
läggs fram förslag till lagstiftning som skall träda i stället för
hembiträdeslagen (1944:461).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av socialstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska
kommunförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Kooperativa lcvinnogillesförbundet, Yrkeskvinnors klubbars riksförbund,
Hembiträdesföreningen i Stockholm, Svensk sjuksköterskeförening, Hushållslärarnas
riksförening och Fredrika-Bremer-förbundet. Arbetarskyddsstyrelsen
har bifogat yttranden från yrkesinspektörerna.

Gällande bestämmelser

Gällande lagar om arbetstid och arbetarskydd är inte tillämpliga på arbete
i arbetsgivarens hushåll. För sådant arbete gäller i stället hembitrådeslagen
(1944: 461). Denna reglerar en del av de frågor som behandlas i
arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen samt upptar dessutom vissa
andra bestämmelser om det enskilda arbetsavtalet på det husliga området.

Hembiträdeslagen är tillämplig på avtal, varigenom arbetstagare åtar

l1 Utredningsman generaldirektören Yngve Samuelsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Från
lagens tillämpningsområde undantas dock avtal som har ingåtts för kortare
tid än en månad samt avtal som avser mindre antal dagar i veckan än sex
eller som inte innefattar heltidssysselsättning (1 §). Vidare gäller lagen
inte då arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens familj eller har ställning
av husföreståndarinna i hushåll, där hembiträde är anställt, eller som
hushållerska självständigt sköter hemmet i husmors ställe (2 §).

I motsats till den egentliga arbetstidslagstiftningen innehåller hembiträdeslagen
inga bestämmelser om arbetstidens längd för dag, vecka eller
annan tidrymd. Hembiträdeslagen ger i stället föreskrifter om de anställdas
rätt till fritid.

För andra arbetstagare än sådana som uteslutande har till uppgift att
sköta barn skall den ordinarie arbetstiden sluta senast kl. 19. Denna föreskrift
är tvingande (9 §). Någon bestämmelse om tiden för arbetets början
på dagen finns inte. Regler om raster finns bara för minderåriga, dvs. arbetstagare
som inte har fyllt 18 år. Sådan arbetstagare skall ha behövliga
raster (18 § 3 st.).

Arbetstagare har rätt till fridagar dels varannan söndag eller annan allmän
helgdag av kyrklig karaktär, dels en bestämd vardag varje vecka
efter kl. 14 och dels den 1 maj efter kl. 13. Om parterna är överens, kan
fridag för särskilt fall bytas ut mot motsvarande ledighet på annan tid
(10 §).

Med övertidsarbete menas i hembiträdeslagen arbete som äger rum på
fridag eller på kvällen efter kl. 19 annan dag. På fridag får bara förekomma
övertidsarbete som föranleds av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens
familj och beträffande jordbrukshushåll även av sjukdomsfall bland djuren.
I jordbrukshushåll får dessutom den lediga vardagseftermiddagen tas i
anspråk för brådskande arbete under sådd eller skörd. Övertidsarbete efter
kl. 19 övriga dagar får tas ut i mån av behov (12 §). Någon särskild begränsning
av det tillåtna övertidsarbetets omfattning föreskrivs inte annat
än för minderåriga arbetstagare. Dessa får inte arbeta på övertid mer än
7 timmar i veckan (18 § 1 st.). Arbetstagaren är skyldig att utföra sådant
övertidsarbete som föranleds av sjukdomsfall som ger rätt att ta ut övertidsarbete
under fridag. I övrigt gäller beträffande skyldigheten att utföra
övertidsarbete vad parterna kan anses ha kommit överens om.

Lagen innehåller tvingande bestämmelser, som ger arbetstagaren rätt till
gottgörelse för övertidstjänstgöring. Gottgörelsen skall i första hand utgå i
pengar. Gottgörelse i form av ledighet på ordinarie tid får förekomma dels
då parterna är överens om en sådan ordning och dels då övertidsarbetet endast
utgjorts av vakttjänst eller föranletts av sådant sjukdomsfall som nyss
nämnts. Lagen reglerar inte storleken av övertidsersättning som utgår i
pengar. Beträffande ledighet föreskrivs, att den skall motsvara vad som kan
anses skäligt med hänsyn till arten av det utförda arbetet. Ledigheten får

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

inte förläggas före kl. 9 och får inte utgå under kortare tid än två timmar
varje gång (13 §).

I lagen föreskrivs, att anställningsavtal skall upprättas skriftligen, om
endera parten begär det (3 §). Är avtalet ingånget för bestämd tid skall
det upphöra att gälla vid denna tids utgång. Då avtalstiden uppgår till
ett år eller mer, anses dock avtalet vid tidens utgång förlängt på obestämd
tid, om inte uppsägning har skett minst 14 dagar dessförinnan. Avtal som
har slutits för obestämd tid skall upphöra efter uppsägning. Uppsägningstiden
utgör 14 dagar om inte annat har avtalats (5 §).

Om bostad hos arbetsgivaren ingår i arbetstagarens löneförmåner, skall
bostaden vara av sådan beskaffenhet som föreskrivs i hälsovårdsstadgan.
Denna bestämmelse är tvingande. Om arbetstagaren har tillförsäkrats eget
rum, får rummet inte tas i anspråk för arbetsgivarens eller hans familjs
räkning (6 §).

Anställd som har kost och logi hos arbetsgivaren och som blir arbetsoförmögen
på grund av sjukdom har så länge anställningen består rätt att
få bostad, kost och nödig personlig tillsyn av arbetsgivaren. Denna regel
är tvingande men gäller inte när behov av sjukhusvård föreligger och arbetstagaren
har tagits in för sådan vård. Beträffande anställd som inte
bor hos arbetsgivaren finns inga särskilda regler om sjukförmåner. Har
arbetsgivaren haft kostnader för sjukvård åt arbetstagaren utöver vad
som nyss nämnts har han rätt till ersättning för dessa (7 §).

Lön som beräknas för månad eller längre tid skall, om inte annat har
överenskommits, betalas ut sista vardagen i varje månad (8 §).

Lagen innehåller vissa regler om avtalets upphörande i förtid. Om arbetstagare,
som har anställts för bestämd tid, har insjuknat och på grund
av sjukdomen varit arbetsoförmögen minst 14 dagar, får arbetsgivaren
säga upp avtalet med 14 dagars uppsägningstid. Uppsägningen förfaller
emellertid, om arbetstagaren får tillbaka arbetsförmågan före uppsägningstidens
utgång och annan inte har anställts i dennes ställe (14 §).

I vissa fall får part säga upp avtalet att upphöra omedelbart. Sådan rätt
tillkommer arbetsgivaren om arbetstagaren i väsentlig mån åsidosätter sina
skyldigheter mot arbetsgivaren. Arbetstagaren har motsvarande rätt om
arbetsgivaren dröjer med betalning av lön mer än två vardagar efter förfallodagen
eller inte tillhandahåller tillbörlig kost eller bostad enligt vad
som har överenskommits eller om arbetsgivaren eller någon av dennes
familj på annat sätt i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot arbetstagaren.
Uppsägning far dock i dessa fall inte ske, om till grund för uppsägningen
uteslutande åberopas förhållande som den uppsägande har känt
till mer än en vecka före uppsägningen. Rätt att säga upp avtalet till omedelbart
upphörande föreligger vidare för arbetsgivaren, då arbetstagaren
lider av smittsam tuberkulos eller smittsam könssjukdom, samt för arbetstagaren,
då arbetsgivaren eller någon som bor hos denne lider av sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

sjukdom. Arbetstagaren är skyldig att på arbetsgivarens begäran förete
läkarintyg om sitt hälsotillstånd. Kostnaden för sådant intyg skall arbetsgivaren
stå för. Arbetstagaren har slutligen rätt att säga upp avtalet att
upphöra omedelbart om arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter
sig på annan ort och arbetstagaren inte har följt med till den nya
orten (15—16 §§).

Då avtalet har sagts upp är arbetsgivaren skyldig att på begäran utfärda
betyg för arbetstagaren. Betyget skall innehålla uppgift om anställningens
art och anställningstiden samt om arbetstagarens flit, ordning och skicklighet
i arbetet. Om arbetstagaren begärt det, skall också upplysning lämnas
om vem som har sagt upp avtalet och, om arbetsgivaren har gjort detta,
om anledningen till uppsägningen. Bestämmelsen är tvingande (17 §).

Beträffande minderåriga arbetstagare innehåller lagen utom de förut
nämnda reglerna om övertid och raster en bestämmelse av innebörd att
arbetsgivaren inte får använda arbetstagaren till arbete på sådant sätt
att det kan medföra fara för olycksfall eller överansträngning eller annan
menlig inverkan på arbetstagarens hälsa eller kroppsutveckling. I fråga om
vuxna arbetstagare finns inte någon motsvarande bestämmelse (18 § 2 st.).

Hembiträdeslagen innehåller inte några regler om tillsyn över lagens efterlevnad.
Inte heller förekommer någon bestämmelse om straff för överträdelser
av lagen. Däremot kan arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter
sina skyldigheter enligt avtalet eller lagen åläggas att betala skadestånd
till motparten. Skadestånd kan utgå även för skada som inte är av
rent ekonomisk natur. Om det anses skäligt med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende på tvistens
uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt, kan skadeståndet
nedsättas eller skadeståndsskyldigheten helt bortfalla (19 §). Rätten
till skadestånd preskriberas, om talan inte har anhängiggj orts vid domstol
inom sex månader från det skadan inträffade (20 §).

Hembiträdeslagens giltighetstid, som ursprungligen utlöpte den 31 oktober
1947, har successivt förlängts, varje gång för ytterligare tre år. Lagen
gäller enligt lag (1968: 110) om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
t. o. m. den 31 oktober 1971.

Frågans tidigare behandling

Hembiträdesutredningen, som tillsattes år 1933, lade år 1939 fram betänkande
med förslag till lag om reglering av anställnings- och arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet (SOU 1939: 15). Det centrala innehållet
i den föreslagna lagen utgjordes av regler om de anställdas fritid.
Hembiträdesutredningen fann att främst rekryteringshänsyn samt sådana
sociala skäl som framtvingat den dåvarande arbetstidslagstiftningen talade
för reglering av arbetstidsförhållandena på det husliga arbetets område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

En sådan reglering kunde emellertid med hänsyn till arbetets egenart
och de särskilda förhållanden under vilka det bedrevs inte utformas på
samma sätt som för industrins arbetstagare. Man måste därför tills vidare
nöja sig med mindre långtgående ingripanden.

Mot denna bakgrund föreslog hembiträdesutredningen att arbetstidsregleringen
för de hushållsanställda skulle bli av indirekt natur. Som särskilt
skäl att föredra indirekt framför direkt arbetstidsreglering åberopade utredningen
att en sådan lösning inte stod i alltför skarp motsats till deras
mening som ansåg att det husliga arbetets område över huvud inte lämpade
sig för reglering lagstiftningsvägen. Eftersom området var nytt för lagstiftning
borde man gå fram med varsamhet och försöka anknyta till och bygga
ut redan befintliga seder och bruk. Sådana fanns i fråga om hembiträdenas
fritider men knappast i fråga om arbetstidens längd. Om detta försök till
rättslig reglering av arbetsförhållandena på området befanns slå väl ut
syntes man enligt hembiträdesutredningen i en framtid böra överväga
att vidta ytterligare steg mot att likställa hembiträdena med övriga arbetstagargrupper.

Hembiträdesutredningens förslag upptog i enlighet härmed inte några
bestämmelser om det högsta antal timmar som arbetstiden fick omfatta
under en viss tidsperiod. I stället föreslogs bestämmelser om tidpunkten
för det dagliga arbetets slut och om fridagar. Dessa syftade till att garantera
de anställda viss minsta fritid. Vidare innehöll lagförslaget regler om bl. a.
anställningsavtalets ingående och upphörande, den anställdas bostad och
förmåner vid sjukdom samt betyg. Dessa bestämmelser ansågs bl. a. kunna
motverka tvister om anställningsförhållandet och därigenom främja en
utveckling mot ökad tillgång på huslig arbetskraft. Därutöver fanns vissa
specialbestämmelser till skydd för minderåriga arbetstagares hälsa m. m.

Hembiträdesutredningens betänkande jämte däröver avgivna remissyttranden
överlämnades till 1941 års befolkningsutredning, som år 1943 avgav
förslag till hembiträdeslag. Sistnämnda förslag lades till grund för prop.
1944:217. Riksdagen antog med vissa ändringar propositionens förslag,
vilket i sina huvuddrag överensstämde med det förslag som hembiträdesutredningen
lagt fram (2LU 50).

Vid de tillfällen då hembiträdeslagens giltighetstid förlängts har man på
nytt diskuterat hembiträdenas arbetstidsförhållanden.

I samband med förlängningen år 1947 uttalade föredragande statsrådet
(prop. 1947:206) att direkt arbetstidsreglering för hembiträden i enlighet
med ett av statens arbetsmarknadskommission framlagt förslag inte borde
införas. En förbättrad arbetstidslagstiftning kunde inte väntas få någon
nämnvärd effekt på rekryteringen till yrket. De stora skiljaktigheter som
förelåg i fråga om de anställdas kvalifikationer och arbetsförhållandena
inom olika typer av hushåll talade emot införande av en lagregel om 8 timmars
arbetsdag. En sådan regel kunde vidare väntas medföra särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

svårigheter i lanthushåll och för familjer med barn, där båda makarna hade
förvärvsarbete. Härtill kom att en nettoarbetstidsreglering skulle bli svår att
praktiskt tillämpa. Det var mycket besvärligt att beräkna omfattningen av
de uppehåll i arbetet som inte skulle räknas in i den effektiva arbetstiden,
och nödvändigheten att göra sådana beräkningar kunde lätt ge upphov till
irriterande meningsskiljaktigheter mellan parterna. Dessa olägenheter avhjälptes
inte genom att arbetstiden såsom arbetsmarknadskommissionen
hade föreslagit reglerades för längre period än en vecka. En sådan anordning
skulle dessutom medföra behov av någon form av arbetstidsschema
och anteckningar om arbetstid, raster och övertid. Vidare skulle en bestämmelse
om 8 timmars arbetsdag nödvändiggöra övertidsarbete i många fall
med därav följande ekonomisk belastning för många familjer.

Riksdagen beslöt bifalla propositionen om förlängning av hembiträdeslagens
giltighetstid men hemställde tillika hos Kungl. Maj :t om ytterligare
utredning och övervägande av möjligheterna att komplettera hembiträdeslagen
med bestämmelser om arbetstid. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
(2LU 38) framhöll andra lagutskottet att möjligheterna att genom
arbetstidsreglering öka tillströmningen till hembiträdesyrket givetvis inte
fick övervärderas, men att en sådan reglering i varje fall torde vara ägnad
att minska hembiträdenas benägenhet att gå över till andra yrken. Bristen
på arbetskraft inom hembiträdesyrket hade redan medfört sådan ökning av
de anställdas förmåner att deras nettoarbetstid per dag i många fall inte
torde överstiga 8 timmar. Detta minskade betydelsen av vissa av de invändningar
som hade riktats mot en arbetstidsreglering. Visserligen var en sådan
reglering förenad med svårigheter av praktisk natur. Trots detta ansåg
utskottet att den borde övervägas. Det var emellertid av vikt att hembiträdena
fick behålla de förmåner som de hade fått genom hembiträdeslagens
utformning som fritidslag, och en eventuell reform borde därför ske på så
sätt att lagen kompletterades med bestämmelser om arbetstid.

Vid förlängningen år 1950 uttalades att slutlig ståndpunkt för svensk del
inte borde tas till frågan om reglering av arbetstiden på det husliga arbetets
område förrän vetskap hade vunnits om hur den nyligen genomförda hembiträdeslagstiftningen
i Norge och Finland — vilken byggde på en reglering
av bruttoarbetstiden — hade verkat i praktiken. I avvaktan härpå borde
lagen tills vidare behålla sin karaktär av fritidslag (prop. 1950: 65; 2LU 22).

Inför förlängningen år 1953 förelåg ett förslag från arbetsmarknadsstyrelsen
om reglering av de husligt anställdas bruttoarbetstid. I arbetstiden
borde enligt förslaget inräknas den tid som åtgick till måltider och sysslor
för egen räkning. Denna tid beräknade styrelsen till i genomsnitt två timmar
per dag. Bruttoarbetstiden föreslogs skola bestämmas till högst 120
timmar för en period av två veckor. Den dagliga bruttoarbetstiden skulle
inte få överstiga 12 timmar. Reglerna om kvällsledighet och fridagar skulle
vara i huvudsak oförändrade. Förslaget remitterades till 1947 års arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

tidsutredning, som hade till uppgift att göra en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen.
Arbetstidsutredningen framhöll att systemet med bruttoarbetstid
var nytt för vårt land och ifrågasatte om det var lämpligt att införa
en speciell arbetstidslag som byggde på ett nytt sätt för arbetstidens begränsning
ett par år innan förslag till ny allmän arbetstidslag lades fram.

Föredragande departementschefen ansåg i prop. 1953: 81 att de av arbetstidsutredningen
anförda skälen för uppskov i frågan var bärande. Det kunde
enligt hans mening knappast vara lämpligt att för det husliga arbetets del
införa en form av arbetstidsreglering som kanske skulle behöva konstrueras
om efter ett par år, särskilt som åsikterna rörande arbetstidsregleringens
utformning var mycket delade. Riksdagen delade departementschefens uppfattning
(2LU 12).

Arbetstidsutredningen föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1954:22)
att det husliga arbetet skulle inordnas under en i princip allmängiltig arbetstidslag.
Det husliga arbetet hänfördes i utredningens förslag till sådant arbete
där verksamheten bedrevs såväl vardag som sön- och helgdag. För
arbete av detta slag reglerades arbetstiden för en tid av två veckor i följd
och fick uppgå till högst 96 timmar under denna period. Dygnsmaximum
bestämdes i fråga om bl. a. det husliga arbetet till 11 timmar ett dygn i
veckan och i övrigt till 10 timmar. Vidare innehöll förslaget regler om nödfallsarbete
och arbete på övertid, om skyldighet för arbetsgivare att föra
anteckningar rörande sådant arbete, om tillsyn över lagens efterlevnad och
om straff för förseelser mot lagen. Utredningen ansåg att hembiträdeslagen
borde bibehållas. Den särskilda bestämmelsen om tidpunkten för det dagliga
arbetets slut borde dock upphävas. Däremot föreslogs ingen ändring beträffande
reglerna om fridagar.

Vid förlängningen år 1956 uttalade föredragande departementschefen
(prop. 1956: 10) att slutlig ställning ännu inte kunde tas till arbetstidsutredningens
förslag och att frågan om reglering av arbetstiden på det husliga
arbetets område inte borde brytas ut till särskild behandling. Med hänsyn
härtill förordades att hembiträdeslagen tills vidare behölls som fritidslag.
Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (2LU 4).

I samband med förlängningen år 1959 konstaterade föredragande departementschefen
(prop. 1959: 20) att det tycktes vara en övervägande uppfattning,
att tidpunkten inte var lämplig för ställningstagande i frågan om
hembiträdeslagen borde innefatta direkt reglering av arbetstiden eller behålla
karaktären av fritidslag. I stort sett torde arbetstidsförhållandena
inom arbetslivet i övrigt ha slagit igenom även för hembiträdenas del, och
hembiträdeslagen syntes fylla sitt ändamål ganska väl. Departementschefen
föreslog därför att lagen förlängdes i oförändrat skick.

Andra lagutskottet, som i anslutning till propositionen hade att behandla
motioner om en arbetstidslag för hembiträden, ansåg i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (2LU 1) att spörsmålet om hembiträdenas arbetstid;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

borde tas upp först i samband med prövningen av frågan om en ny allmän
arbetstidslagstiftning. Gynnsammare betingelser för denna prövning borde ha
uppkommit sedan den generella arbetstidsförkortningen till 45 timmar i
veckan genomförts år 1960.

Vid förlängningen år 1962 förklarade sig departementschefen (prop. 1962:
11) ha för avsikt att tillsätta en utredning rörande hembiträdeslagstiftningen.
I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet föreslogs att lagens giltighetstid
förlängdes på ytterligare tre år. Riksdagen godtog förlängningen
men anförde också bl. a. att lagen, främst med hänsyn till önskvärdheten av
att hembiträdena så långt möjligt likställdes med andra arbetstagargrupper
i arbetstidshänseende, snarast borde omarbetas till en arbetstidslag (2LU 2).

Förlängningen år 1965 motiverades med att den år 1962 tillsatta utredningen
angående hembiträdeslagstiftningen inte var färdig med sitt arbete
(prop. 1965: 17; 2LU 2).

Vid förlängningen år 1968 anfördes att utredningen angående hembiträdeslagstiftningen
avsåg att lägga fram sitt förslag samtidigt som arbetstidskommittén
avlämnade betänkande med förslag till allmän arbetstidslag
samt att frågan om hembiträdenas arbetstidsförhållanden borde lösas i anslutning
till den allmänna översynen av arbetstidsförhållandena på arbetsmarknaden
(prop. 1968: 31; 2LU 23).

I den i mars 1970 antagna allmänna arbetstidslagen görs undantag från
lagens tillämpningsområde för arbete i arbetsgivarens hushåll. Av förarbetena
till lagen (arbetstidskommitténs betänkande, SOU 1968: 66, och
prop. 1970: 5) framgår, att undantaget införts i avvaktan på prövningen av
förslaget från utredningen angående hembiträdeslagstiftningen om en särskild
arbetstidslag för arbetstagare i husligt arbete.

Utredningen

Inledningsvis konstaterar 1962 års utredning angående hembiträdeslagstiflningen
att konjunkturerna på arbetsmarknaden vid den tid då man i
vårt land på allvar började diskutera de husligt anställdas förhållanden
var mycket olika dem som rått under de senaste decennierna. De första
stegen mot laglig reglering av hembiträdenas arbetsvillkor togs i en situation
då brist rådde på kvalificerad arbetskraft för husligt arbete samtidigt
som arbetsmarknaden i övrigt präglades av arbetslöshet. Under förarbetena
till hembiträdeslagen framhölls att de inom hembiträdesyrket allmänt förekommande
långa och oregelbundna arbetstiderna innebar en allvarlig nackdel
för arbetstagarna och att avsaknaden av rättslig reglering på området
placerade yrket i en särställning, som inverkade menligt på rekryteringen
till detta. Genom hembiträdeslagen infördes ett slags arbetstidsreglering så
till vida som de anställda tillförsäkrades vissa frilidsförmåner. Någon mer
ingripande reglering ansågs tills vidare inte lämplig för området. I en framtid

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

kunde det emellertid bli aktuellt att överväga ytterligare steg mot att likställa
hembiträdena med andra arbetstagargrupper.

Utredningen framhåller att åsikterna om hur de husligt anställdas arbetstid
bör regleras varit mycket delade under den tid som förflutit efter hembiträdeslagens
tillkomst. De röster som har höjts för att arbetstiden även
för dessa arbetstagare bör regleras direkt, efter i huvudsak samma principer
som gäller för andra arbetstagare, har under årens lopp blivit allt flera.
Från många håll har dock gjorts gällande, att den indirekta reglering som
lagen nu innehåller är att föredra och utgör en för detta arbetsområde lämplig
ordning.

Utredningen anför att bristen på arbetskraft för husligt arbete inte har
undanröjts genom tillkomsten av hembiträdeslagen. Antalet arbetstagare
har i stället visat en fortlöpande och kraftig minskning. År 1960 utgjorde,
enligt vad folkräkningarna utvisar, detta antal mindre än en tredjedel av
motsvarande antal år 1930, och år 1965 hade det gått ned till drygt en femtedel
eller i runt tal 50 000. Enligt en statistisk undersökning, som utredningen
låtit utföra år 1964, uppgick antalet husligt anställda till i runt tal
51 000. Därvid medräknades enbart arbetstagare med minst 25 timmars
arbetsvecka hos samme arbetsgivare. Omkring 30 % av det totala antalet var
medlemmar av arbetsgivarens familj eller sammanbodde med arbetsgivaren
under äktenskapsliknande förhållanden. Av återstoden, ca 35 000 personer,
kunde 29 000 betecknas som hembiträden (inkl. barnsköterskor) och drygt
6 000 som hushållerskor (inkl. husföreståndarinnor). Utredningen framhåller
att det är allmänt känt, att det sedan många år tillbaka är utomordentligt
svårt att få arbetskraft till husligt arbete och att det är i det närmaste
omöjligt att finna sådan arbetskraft som har särskild kompetens för
yrket.

Utredningen behandlar härefter frågan om fastare normer för arbetstidens
reglering kan tänkas inverka fördelaktigt på rekryteringen. Därvid framhåller
utredningen att, om man bortser från hushållerskor, de anställda i
husligt arbete till den helt övervägande delen utgörs av unga flickor. Dessa
är i påfallande stor utsträckning födda och uppvuxna på landsbygden. Förlängningen
av skolplikten till nio år och den fortgående avfolkningen av
landsbygden minskar de kategorier, bland vilka arbetstagarna i första hand
rekryteras. De flickor som tar anställning i husligt arbete har i regel inte
för avsikt att fortsätta inom yrket. Avgången från yrket är mycket stor.
Majoriteten av de unga arbetstagarna uppger vidareutbildning som skäl för
att de ämnar sluta med husligt arbete. Däremot är det bara ett fåtal som
åberopar missnöje med arbetstiderna eller över huvud taget med arbetsförhållandena.
Med hänsyn härtill anser utredningen det föga troligt att
ändrade arbetstidsregler skulle medföra en annan syn på det husliga arbetet
från arbetstagarhåll och därmed ökat utbud av arbetskraft.

I anslutning härtill uttalar utredningen att det kan ifrågasättas om en
utveckling mot förbättrad rekrytering verkligen är önskvärd. Hushållsar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

betet har i avsevärd mån underlättats genom modernisering av bostäder
m. m. och de hushåll som har behov av heltidsanställd arbetskraft i hushållet
för annat ändamål än barntillsyn är jämförelsevis få. Hushållens
villighet och förmåga att betala samma löner som erbjuds i andra likvärdiga
anställningar torde vara ganska ringa. Från allmän synpunkt finns enligt
utredningen knappast skäl att söka genomföra en utveckling, som skulle
innebära att en större andel av den vuxna kvinnliga arbetskraften togs i
anspråk för arbete i enskilda hushåll. Tillgängliga resurser skulle sannolikt
kunna utnyttjas effektivare genom att inriktas på serviceverksamhet av
olika slag, dels för speciella uppgifter såsom tvätt, städning och liknande
samt tillsyn av barn, dels för hjälp vid sjukdomsfall och andra nödfallsbetonade
situationer samt för den externa åldringsvården.

Utredningens slutsats blir, att rekryteringshänsyn knappast kan tillmätas
någon större vikt som skäl för ändring av den gällande arbetstidsregleringen
på det husliga arbetets område.

Med detta vill utredningen inte ha sagt att någon sådan ändring inte bör
genomföras. Enligt utredningen finns det andra skäl som talar för en omgestaltning
av arbetstidsregleringen för hushållsanställda.

Utredningen framhåller att de husligt anställda principiellt måste ha lika
befogade anspråk som andra arbetstagare på att få sina arbetstidsförhållanden
reglerade lagstiftningsvägen. En naturlig utgångspunkt synes därvid
enligt utredningen vara att en sådan reglering om möjligt bör ske efter
samma principer som för arbetstagare i allmänhet. Detta anser utredningen
stämma väl överens med den allmänna tendensen inom arbetstidslagstiftningen
och liknande lagstiftningsområden.

Utredningen finner vidare att sociala skäl kan åberopas för en fastare
arbetstidsreglering av det husliga arbetet. Visserligen har den sedan lång
tid tillbaka rådande bristen på arbetskraft på detta område medfört, att
anställningsvillkoren blivit i hög grad förbättrade, och i motsvarande mån
minskat behovet av lagstiftning till skydd mot oskäligt utnyttjande av arbetstagarna.
Arbetskraftsbristen är emellertid inte lika påtaglig i alla delar
av landet. Vidare försvagas de anställdas situation av att de i allmänhet är
mycket unga och saknar tidigare erfarenheter av förvärvsarbete samt ofta
för sin fortsatta utbildning är beroende av att få tillfredsställande vitsord
från arbetsgivaren. Det bör också beaktas att arbetstagarna inte — liksom
f. ö. inte heller arbetsgivarna —- är sammanslutna i någon organisation, som
kan tillvarata deras intressen på arbetsplatsen. Praktiska förutsättningar
för tillskapandet av en sådan organisation torde över huvud taget inte föreligga Den

undersökning som statistiska centralbyråns utredningsinstitut utförde
för utredningens räkning år 1964 synes enligt utredningen ge vid handen
att de husligt anställdas arbetstider i stor utsträckning överstiger vad som
gäller för arbetstagare i allmänhet. Den dagliga bruttoarbetstiden utgjorde
2— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

enligt undersökningen högst 8 timmar för 25 % av hembiträdena, mellan
8 och 10 timmar för 37 % och över 10 timmar för 38 %. Nettoarbetstiden
utgjorde högst 8 timmar för 46 %, mellan 8 och 10 timmar för 41 % och
över 10 timmar för 13 %. I genomsnitt omfattade arbetsdagen 9V4 timmar
brutto och 8V4 timmar netto, och den genomsnittliga tid som arbetstagaren
under arbetsdagen disponerade för egen räkning uppgick till 1 Va timme.
Bruttoarbetstiden per vecka omfattade högst 45 timmar för 26 % av hembiträdena,
mellan 45 och 60 timmar för 50 % och mer än 60 timmar för 19 %.
Några motsvarande uppgifter om nettoarbetstiden föreligger inte.

Resultaten av undersökningen bör enligt utredningen tolkas försiktigt,
bl. a. på grund av att det intervjumaterial som legat till grund för undersökningen
varit begränsat. Likväl anser utredningen att det är berättigat
att dra den slutsatsen av det föreliggande materialet, att inte bara bruttoarbetstiden
utan också nettoarbetstiden per vecka översteg den då enligt
arbetstidslagarna gällande maximiarbetstiden 45 timmar för ett betydande
antal arbetstagare, kanske så många som hälften. Åtminstone för denna
grupp skulle, framhåller utredningen, en anpassning till de regler som gäller
för andra arbetstagare medföra förbättrade villkor.

Utredningen tar härefter upp de skäl som i olika sammanhang anförts
mot en fastare reglering av arbetstiden för de husligt anställda.

De som hänvisat till de speciella arbetsförhållandena inom yrket och
skillnaden mellan olika arbetsplatser synes enligt utredningen bl. a. ha menat
att göromålen är av sådan beskaffenhet att arbetet inte kan koncentreras
till ett på förhand bestämt antal timmar utan måste fördelas över en tämligen
lång arbetsdag och att till följd härav arbetsintensiteten kommer att
växla i ganska hög grad. Härtill kan enligt utredningen till en början anföras,
att hembiträdesyrket inte är det enda yrke där förhållandena är sådana.
Även för många arbetstagare inom andra servicebetonade yrken, t. ex. vid
detaljhandelsföretag samt hotell och restauranger, kan ofta uppkomma
perioder under dagen, då göromålen blir av ringa omfattning. Detta har
dock inte betraktats som något hinder mot arbetstidsreglering för dessa områden.
Vidare anser utredningen att det kan ifrågasättas om svårigheterna
att planera hushållsarbetet rationellt så att arbetskraften utnyttjas effektivt
verkligen är så stora som man stundom synes ha velat göra gällande.

Utredningen framhåller att det i diskussionen om hembiträdenas arbetstider
ofta har påpekats att de anställda har möjlighet att ägna sig åt arbete
för egen räkning under dagen. Detta skulle åtminstone tala för att en eventuell
arbetstidsreglering inte borde utformas efter samma mönster som för
andra arbetstagare. Vid bedömningen av denna synpunkt bör man, anser
utredningen, skilja mellan olika situationer. Om arbetstagaren t. ex. tvättar
sina egna kläder tillsammans med arbetsgivarens eller gör egna inköp samtidigt
som arbetstagaren uträttar ärenden för arbetsgivarens räkning, torde
den tid som på grund härav inte kommer arbetsgivaren till godo vara ganska
obetydlig. Det förhållandet att arbetstagaren har möjlighet att på detta sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

ombesörja egna angelägenheter under arbetsdagen kan närmast betraktas
som en för yrket karaktäristisk typ av anställningsförmån men motiverar
knappast att arbetstagaren frånkänns det skydd som en arbetstidsreglering
av gängse typ innebär. Om åter arbetsförhållandena är sådana, att arbetstagaren
kan ägna viss del av dagen uteslutande åt egna sysslor, synes orsaken
härtill få sökas i att arbetsgivaren inte har tilldelat arbetstagaren fler
arbetsuppgifter än att denne får tid över. Det kan då vara skäl att avbryta
arbetsdagen genom en rast, men om någon överenskommelse inte har träffats
därom får tiden i princip betraktas som arbetstid. Det förhållandet att
vissa arbetsgivare inte planerar arbetstagarens arbetsdag så att denne är
jämnt sysselsatt kan emellertid enligt utredningens mening inte i och för sig
åberopas som skäl mot lagstadgad begränsning av arbetstiden.

Som ett hinder mot direkt reglering av arbetstagarens arbetstid har vidare
anförts, att det kan vara svårt för arbetsgivaren att kontrollera arbetstiden
och fullgöra sin skyldighet att föra anteckningar om övertidsarbete.
Enligt utredningen torde dock arbetsgivaren normalt ha möjlighet att hålla
reda på vid vilken tidpunkt arbetstagaren börjar och slutar sitt arbete för
dagen. Vad arbetsgivaren inte kan kontrollera är förläggningen av eventuella
raster. Rasternas förläggning eller åtminstone deras längd synes
emellertid utredningen böra vara bestämd på förhand, och det får ankomma
på arbetstagaren att upplysa arbetsgivaren om att rasten av viss anledning
inte har kunnat utnyttjas. Vad anteckningarna beträffar torde man
enligt utredningens uppfattning inte behöva kräva att arbetsgivarna upprättar
dem i någon särskild form.

Som ett allvarligt hinder mot reglering av de husligt anställdas arbetstid
har slutligen anförts, att en sådan ordning förutsätter någon form av tillsyn
över lagens efterlevnad samt att det skulle vara svårt att utöva sådan tillsyn
och att den skulle kränka hemmets helgd. Utredningen anser att en tillsyn
över arbetstiden inom det husliga arbetet får förutsättas i huvudsak bli inskränkt
till att biträda med råd och att tolka lagen. Besök på arbetsplatsen
torde redan av praktiska skäl inte kunna komma i fråga annat än när det
direkt påkallas av en begäran. En kontroll av detta slag kan enligt utredningen
knappast sägas innefatta något oskäligt intrång i hemmets helgd. Den
som anlitar främmande personer för arbete i hemmet synes böra få finna
sig i att myndighet kontrollerar efterlevnaden av de lagregler som gäller till
de anställdas skydd, när misstanke om överträdelse föreligger. Utredningen
påpekar dessutom att många andra typer av inspektioner kan förekomma i
hemmen, exempelvis för att undersöka om bostaden motsvarar de krav som
uppställs från hälsovårds- och brandskyddssynpunkt.

Vid bedömningen av det anförda kommer utredningen till det resultatet,
att övervägande skäl talar för att arbetstiden i det husliga arbetet bör regleras
efter samma principer som på andra områden.

Enligt utredningen ligger det närmast till hands att göra den av 1963 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

arbetstidskommitté föreslagna allmänna arbetstidslagen tillämplig även på
arbete i arbetsgivarens hushåll. Utredningen påpekar emellertid att de husligt
anställdas arbetsförhållanden i flera hänseenden är särpräglade. Bl. a. är arbetstiderna
i allmänhet längre än de som allmänna arbetstidslagen föreskriver.
En väsentlig skillnad i förhållande till andra yrkesområden är att det
på det husliga området inte finns några representativa fackliga organisationer.
En reglering genom kollektiva överenskommelser kan således inte
åstadkommas och eventuellt behov av skydd mot alltför omfattande arbetstidsuttag
och mot orättvis behandling i arbetstidshänseende kan inte här
som på andra områden tillgodoses genom arbetstagarorganisationernas
verksamhet. Den föreslagna allmänna arbetstidslagen har utformats med
utgångspunkten att lagen inte skall innehålla några undantagsbestämmelser
för särskilda arbetstagargrupper. Eventuellt behövliga avvikelser från lagens
regler skall i stället kunna uppnås genom kollektivavtal. Avsaknaden
av organisationer på det husliga området innebär att denna utväg att få till
stånd en lämplig särreglering är stängd. Enligt utredningen bör lagen därför
inte göras tillämplig på detta område om inte dess materiella regler tillgodoser
de särskilda behov som kan anses befogade där.

Utredningen kommer fram till att en tillämpning av reglerna i den föreslagna
arbetstidslagen skulle skapa stora svårigheter för en betydande grupp
av hushåll, nämligen småbarnsfamiljer där föräldrarna har förvärvsarbete
utanför hemmet. Utredningen beräknar att mer än hälften av alla hembiträden
är anställda i hem där antingen en ensamstående familjeförsörjare
eller båda makarna har förvärvsarbete av ganska betydande omfattning
och det finns barn i skolåldern. Om hushållets vuxna medlemmar har heltidsarbete
med arbetsplatsen förlagd utanför hemmet samt deras arbetstider
sinsemellan sammanfaller behöver de hjälp med tillsyn av barnen minst
under en tid som motsvarar den ordinarie arbetstiden med tillägg för måltidsraster
och den tid som går åt för resor mellan bostaden och arbetsplatsen.
Enligt utredningen kan varken övertidsreglerna eller jourtidsbestämmelserna
i förslaget till arbetstidslag tillgodose de aktuella arbetsgivarnas behov
av att få utnyttja arbetstagaren för barnpassning. En ytterligare möjlighet
om man vill göra allmänna arbetstidslagen tillämplig på husligt arbete är
enligt utredningen att låta arbetsgivarna ordna barntillsynen under viss
del av dagen eller viss dag i veckan på annat sätt, antingen så att arbetstagaren
får vara ledig viss tid varje dag då barnet las om hand av annan
eller så att arbetsveckan begränsas till exempelvis fyra dagar. Inte heller
denna lösning anser utredningen lämplig. För arbetsgivarna är den uppenbarligen
otillfredsställande. Från barnets synpunkt är det knappast lyckligt
att dess skötsel delas upp på flera olika personer. För arbetstagarna skulle
ett system av denna typ vara av tvivelaktigt värde, särskilt om det skulle
innebära att de fick en rast om en eller ett par timmar mitt på dagen.

Mot bakgrunden av det sagda finner utredningen det föga önskvärt att genomföra
en arbetstidsreglering som innebär att den aktuella gruppen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

småbarnsfamiljer inte kan utnyttja det tillgängliga utbudet på arbetskraft.
En sådan reglering skulle också, framhåller utredningen, försvåra för de
gifta kvinnorna att ta förvärvsarbete utanför hemmet. Den föreslagna allmänna
arbetstidslagen kan därför enligt utredningens åsikt inte göras tilllämplig
på arbete i de hushåll det här är fråga om.

Utredningen pekar på andra vägar att tillgodose önskemålet att arbetstagaren
skall kunna anlitas för tjänstgöring på arbetsplatsen längre än normal
arbetstid.

En möjlighet är att i likhet med vad som skett i den norska lagen om husligt
arbete utesluta vissa arbetsplatser från arbetstidsreglernas tillämpningsområde.
Utredningen anser inte denna lösning tillfredsställande för svensk
del. Den skulle innebära att man, samtidigt som man i princip införde reglerad
arbetstid för arbetstagare i husligt arbete, från denna reglering undantog
mycket stora grupper. Den kunde också befaras försvåra rekryteringen
av arbetskraft till just de hushåll där behovet i allmänhet är störst. Vidare
framhåller utredningen att det allmänt sett knappast är skäligt att låta en
arbetstagargrupp helt avstå från de förmåner som den sociala arbetstidslagstiftningen
innebär enbart för att inte en annan arbetstagargrupp skall utestängas
från arbetsmarknaden.

En annan möjlighet är att reglera bruttoarbetstiden i stället för nettoarbetstiden.
Detta överensstämmer med vad som gäller i Finland och Norge.
Bruttoarbetstidssystemet är emellertid, såsom framhållits i olika sammanhang,
okänt i vårt land, det kan lätt framstå som diskriminering av de husligt
anställda och, inte minst för den dugliga arbetskraften, leda till att den
effektiva arbetstiden blir längre än avsett. Inte heller denna ordning anser
utredningen därför böra komma i fråga.

Utredningen stannar för att den lämpligaste lösningen är att införa en
särskild övertidsbestämmelse, som på ett bättre sätt än arbetstidskommitténs
förslag till allmän arbetstidslag tillgodoser de förvärvsarbetande småbarnsföräldrarnas
speciella behov. Syftet med en sådan bestämmelse bör
enligt utredningen vara att underlätta för dessa familjer att ordna sin barnpassning
utan att i oskälig mån försätta arbetstagaren i sämre ställning än
andra arbetstagare. Härvid bör enligt utredningen märkas att förslaget till
allmän arbetstidslag i likhet med de nu gällande arbetstidslagarna tillhandahåller
vissa möjligheter till övertidsuttag som knappast skulle kunna utnyttjas
på det husliga arbetets område. Detta gäller dels s. k. förberedelseoch
avslutningsarbete och dels den s. k. extra övertid som kan tas ut efter
medgivande av arbetarskyddsstyrelsen. Vidare kan den som är anställd i
hushåll av nu aktuellt slag inta sina måltider under arbetstid och i viss
utsträckning använda sådan tid till att uträtta egna ärenden och i övrigt
ombesörja personliga angelägenheter. Härigenom kan arbetstagaren sägas
typiskt sett ha mindre behov av fritid än arbetstagare i allmänhet.

övertidsbestämmelsen bör, anser utredningen, ta sikte på just de fall där
de nu diskuterade problemen föreligger. Den bär alltså ge rätt till särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

övertidsuttag för arbete med tillsyn av barn men inte för annat arbete. Dock
bör med tillsyn av barn jämställas tillsyn av annan person som, exempelvis
på grund av hög ålder eller sjukdom, inte kan ta vård om sig själv. En
ytterligare förutsättning bör vara att de medlemmar av hushållet som i och
för sig skulle vara i stånd att svara för tillsynen är förhindrade att göra
detta på grund av förvärvsarbete utanför hemmet. Genom att regeln konstrueras
som en övertidsbestämmelse vill utredningen markera att arbetstagaren
skall ha rätt till särskild ersättning för den extra arbetstiden. Utredningen
framhåller, att en förutsättning för att övertid av ifrågasatt typ
skall få tas ut givetvis är att arbetstagaren har åtagit sig att stå till förfogande.
Någon skyldighet att fullgöra övertidsarbete är det inte fråga om.

Utredningen föreslår således, att arbetstidsregler för de husligt anställda
liksom hittills meddelas i en särskild lag. Denna bör enligt utredningen i
största möjliga utsträckning överensstämma med den allmänna arbetstidslagen,
men på olika punkter kan smärre avvikelser med hänsyn till de särskilda
förhållandena inom yrket te sig motiverade.

Den särskilda lagen bör enligt utredningen göras tillämplig på var och en
som är anställd för att utföra husligt arbete i arbetsgivarens hushåll, dock
inte den som tillhör arbetsgivarens familj. Till skillnad från hembiträdeslagen
föreslås den gälla också för deltidsanställda samt husföreståndarinnor
och hushållerskor. Utredningen har av både principiella och praktiska skäl
varit tveksam om lämpligheten av att låta lagen omfatta även arbetstagare
som självständigt sköter arbetsgivarens hushåll men stannat för att inte
göra något undantag i detta hänseende.

Den ordinarie arbetstiden får enligt förslaget utgöra högst 40 timmar i
veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Raster då arbetstagaren
fritt disponerar över sin tid räknas inte in i arbetstiden. Det förutsätts att
40-timmarsveckan genomförs i etapper i samma takt som på den allmänna
arbetstidslagens område.

Utöver den ordinarie arbetstiden får arbetsgivaren under vissa villkor ta
ut jourtid och övertid. Liksom enligt förslaget till allmän arbetstidslag
krävs för uttag av jourtid att det är nödvändigt att arbetstagare står till
arbetsgivarens förfogande för att vid påkommande behov utföra arbete.
Jourtiden får uppgå till högst 48 timmar under en tid av fyra veckor. Som
jourtid räknas inte den del av ett jourpass då arbetstagaren utför arbete för
arbetsgivarens räkning.

I fråga om övertid föreslås motsvarigheter till reglerna om s. k. allmän
övertid och övertid för nödfallsarbete i förslaget till allmän arbetstidslag.
Övertid skall således få tas ut när särskilda skäl föreligger med högst 48
timmar under en fyraveckorsperiod, dock högst 200 timmar under ett kalenderår.
Vidare får övertid tas ut utan särskild begränsning i den mån det
oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse, akut sjukdomsfall eller
annan sådan omständighet som ej kunnat förutses. Utredningens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

upptar däremot inte några bestämmelser om övertid för förberedelse- och
avslutningsarbeten eller om möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att ge
tillstånd till uttag av ytterligare övertid.

Den särskilda övertidsbestämmelse som föreslås främst för att de förvärvsarbetande
småbarnsföräldrarna skall kunna tillgodoses innebär att
övertid utöver vad förut sagts får tas ut för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem
som inte kan ta vård om sig själv, när detta behövs på grund
av att hushållets vuxna medlemmar har förvärvsarbete utanför hemmet.
Denna form av övertid är maximerad till 40 timmar per fyraveckorsperiod.

Utredningen föreslår bestämmelser som ger arbetstagaren rätt till särskild
ersättning för jourtid och övertid. Dessa bestämmelser, som avses bli
tvingande till arbetstagarens förmån, saknar motsvarighet i förslaget till
allmän arbetstidslag.

Utredningen konstaterar att arbetarskyddslagen f. n. inte gäller för husligt
arbete. Spörsmålet huruvida de i arbetarskyddslagen behandlade frågorna
bör regleras för det husliga arbetets del tas därför upp av utredningen.

Först har utredningen undersökt möjligheterna att göra arbetarskyddslagen
tillämplig på sådant arbete. Utredningen finner att arbetarskyddslagens
allmänna bestämmelser om åtgärder till förebyggande av ohälsa och
olycksfall inte i sak innehåller någonting som inte kan tillämpas på det
husliga arbetets område. Med hänsyn till att det i hemmen finns betydande
risker för olycksfall, exempelvis i samband med felaktigt handhavande av
maskiner och kemikalier, anser utredningen att det kan vara av visst värde
att arbetsgivare och arbetstagare genom uttryckliga föreskrifter i lag förpliktas
svara för att sådana risker motverkas. Bestämmelserna i arbetarskyddslagen
om raster, nattvila och veckovila för arbetstagare i allmänhet
är också enligt utredningens uppfattning utformade så att de utan olägenhet
kan göras tillämpliga på husligt arbete.

Arbetarskyddslagens regler om minderåriga arbetstagare, dvs. sådana som
är under 18 år, tilldrar sig enligt utredningen speciellt intresse i förevarande
sammanhang, eftersom en mycket stor del av de husligt anställda är minderåriga.
Utredningen anser att bestämmelsen om en minimiålder av 14 år
inte passar för husligt arbete, åtminstone inte i sin nuvarande utformning.
Det kan enligt utredningen inte anses påkallat att helt förbjuda att skolbarn
under 14 år anställs exempelvis för att passa barn under sommarlovet eller
anlitas som barnvakt några timmar en kväll. Påtagliga missbruk av minderårig
arbetskraft kan i stället motverkas med hj älp av en allmän bestämmelse
om plikt för arbetsgivaren att se till att arbetet inte medför fara för överansträngning
eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller
kroppsutveckling.

Inte heller arbetarskyddslagens särskilda regler om arbetsbok och läkarbesiktningar
beträffande minderåriga arbetstagare finner utredningen läm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

pade för husligt arbete. Utredningen anser det vidare inte kunna komma i
fråga att göra bestämmelserna om arbetstid för minderåriga i sin helhet
tillämpliga. En sådan förändring skulle nämligen göra det praktiskt taget
omöjligt att anlita en heltidsanställd arbetstagare under 18 år för jourtjänst
som barnvakt på kvällen. Eftersom arbetarskyddslagen gäller även tillfälligt
anställda skulle den f. ö. också göra det svårt att över huvud taget utnyttj a
ungdom för sådan tjänst. Sålunda skulle det bli förbjudet att utan arbetarskyddsstyrelsens
tillstånd anlita en 15-åring som barnvakt efter kl. 19 och
en 17-åring efter kl. 22.

Också vissa andra av de särskilda skyddsbestämmelserna beträffande
minderåriga är enligt utredningen föga lämpliga för det husliga arbetet. Skall
detta föras in under arbetarskyddslagen anser utredningen att undantag
måste göras i fråga om föreskrifterna rörande minderåriga arbetstagare. En
sådan lösning finner utredningen emellertid inte tilltalande, särskilt som de
minderåriga utgör en mycket betydande grupp av de husligt anställda. Utredningen
framhåller också att det skulle innebära en opåkallad försämring
för de minderåriga om hembiträdeslagens begränsningar i möjligheterna
att utnyttja minderåriga på kvällar och fridagar slopades utan att ersättas
av andra skyddsregler än dem som gäller för vuxna arbetstagare enligt
arbetarskyddslagen.

På grund härav finner utredningen att den nuvarande arbetarskyddslagen
inte kan göras direkt tillämplig på det husliga arbetet. I stället förordar
utredningen att vissa arbetarskyddsbestämmelser förs in i den särskilda lag
som behövs för reglering av de husligt anställdas arbetstid. Utredningen
anser att den särskilda lagen bör innehålla dels en allmän arbetarskyddsbestämmelse,
dels vissa regler som maximerar arbetstiden för vuxna och
minderåriga arbetstagare och därigenom garanterar en viss dygnsvila och
veckovila. De sistnämnda reglerna får ersätta de nuvarande fritidsbestämmelserna
i hembiträdeslagen.

Utredningen har prövat frågan om behov finns av lagregler motsvarande
hembiträdeslagens föreskrifter i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Därvid erinrar utredningen till en början om att
hembiträdeslagens regler motiverats dels med att det från ordningssynpunkt
och för att undvika tvister var av värde att ha tillgång till klara bestämmelser
som kunde fylla ut de vanligen mycket ofullständiga anställningsavtalen
och dels med att en reglering i vissa avseenden påkallades av sociala skäl.

Utredningen, vars ställningstagande föregåtts av en rundfråga i ämnet till
socialstyrelsen, länsarbetsnämnderna och vissa organisationer, anför att den
för egen del inte kan känna sig övertygad om att det alltjämt finns något
starkt behov av skydd mot obilliga avtalsvillkor i de hänseenden det gäller.
Det torde inte annat än undantagsvis förekomma att avtal över huvud taget
träffas i någon av de frågor som är föremål för tvingande reglering i hem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

biträdeslagen. För utredningen förefaller det vidare knappast sannolikt att
en arbetsgivare, med den brist på arbetskraft som råder f. n. och som kommer
att bestå under överskådlig framtid, skulle vilja i samband med anställningen
försöka genomdriva för sig förmånliga regler i sådana frågor, vilka
i allmänhet är föga aktuella då. F. ö. vill utredningen framhålla att det enligt
allmänna rättsgrundsatser torde vara möjligt att även utan stöd av speciella
tvingande lagbestämmelser jämka eller lämna utan avseende avtalsvillkor,
vars tillämpning skulle strida mot god sed eller eljest vara otillbörlig.

Som ett motiv för att i lag meddela bestämmelser av nu berörd art har
emellertid också anförts intresset av att parterna skall kunna få ldara besked
om vilka regler som i avsaknad av avtal skall gälla dem emellan i olika
praktiskt betydelsefulla hänseenden. Detta skäl har enligt utredningen onekligen
alltjämt stor giltighet. Ståndpunkten utvecklas av utredningen på
följande sätt. Det husliga arbetet intar i flera avseenden en påtaglig särställning
vid jämförelse med andra yrkesområden. Arbetsplatserna är små. De
flesta arbetsgivare har inte några andra anställda och många av dem saknar
all erfarenhet av arbetsgivarfunktioner. Arbetstagarna är många gånger unga
och har i allmänhet inte varit verksamma inom något annat område av
yrkeslivet. Såväl arbetsgivare som arbetstagare är oorganiserade, och några
organisationer som kan bistå dem i deras angelägenheter finns över huvud
taget inte. Inte heller föreligger några kollektivavtal som kan sägas ge
uttryck åt sedvanan inom branschen. Dessa förhållanden gör att det
säkerligen ofta föreligger behov av auktoritativa normer efter vilka
parterna kan lösa uppkommande frågor om innebörden av deras förpliktelser
mot varandra. Vid bedömningen av värdet av sådana normer
bör givetvis hänsyn också tas till vilka utsikter som finns för att
de skall bli kända av dem som de berör. Kunskaperna om den nu gällande
hembiträdeslagen är dåliga. Enligt den statistiska undersökning som utredningen
föranstaltat om kände bara 40 % av arbetstagarna och drygt
60 % av arbetsgivarna över huvud taget till lagens existens, och många av
dem hade en mycket osäker uppfattning om dess innehåll. Även om de flesta
arbetsgivare och arbetstagare är okunniga om vilka regler som gäller för
förhållandet dem emellan kan man dock anta att de när ett problem aktualiseras
försöker ta reda på vad som gäller. Finns det då lagregler är det
lätt för den som tillfrågas att hänvisa till dessa. Saknas sådana regler är
det svårare att få besked om innehållet i gällande rätt.

Enligt utredningens uppfattning kan alltså vissa praktiska skäl åberopas
till stöd för att liksom f. n. regler ges i lag rörande andra arbetsvillkor för
husligt arbete än dem som rör arbetstid och arbetarskydd. I enstaka hänseenden
kan också skyddssynpunkter tillmätas betydelse. Om, såsom utredningen
har förordat, det även i fortsättningen skall finnas en särskild
lag om husligt arbete som i första hand reglerar arbetstidsfrågorna, anser
utredningen det därför lämpligt att denna lag även får innehålla vissa be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

stämmelser i andra frågor av det slag som nu behandlas i hembiträdeslagen.
Vid den närmare utformningen av dessa bestämmelser bör enligt utredningens
åsikt hembiträdeslagens nuvarande regler tas till utgångspunkt.
Av de gällande bestämmelserna förefaller emellertid flera under nuvarande
förhållanden helt betydelselösa. Dessa torde utan olägenhet kunna slopas.
Andra regler framstår som mindre lämpliga och bör inte behållas i oförändrat
skick.

Enligt utredningen är det önskvärt att regler om tillsyn införs även i fråga
om det husliga arbetet. Om sådana regler saknades skulle arbetstagarna på
detta område inta en oförmånlig särställning, vilket helst bör undvikas.
Vidare skulle det bli praktiskt taget omöjligt att ingripa mot lagöverträdelser
från arbetsgivarens sida, om arbetstagaren för sin del finner sig i
dem. Detta anses inte vara förenligt med lagens syfte. Enligt utredningen
kan inte några avgörande invändningar riktas mot att arbetsförhållandena
i ett hem underkastas tillsyn. Vid utformningen av tillsynen kan det dock
vara befogat att ta viss hänsyn till arbetsplatsernas särskilda karaktär.

Enligt utredningens förslag skall tillsynen inte avse hela den föreslagna
lagen utan enbart dess bestämmelser om arbetstid och arbetarskydd. Tillsynen
bör enligt utredningen ankomma på arbetarskyddsmyndigheterna.
Arbetarskyddslagens regler om tillsyn skall gälla i tillämpliga delar. Tillsynsverksamheten
på det husliga området anses i första hand böra inriktas
på att ge råd och anvisningar åt arbetsgivare och arbetstagare. Inspektioner
på arbetsplatserna bör dock inte vara uteslutna. Bl. a. eftersom myndigheternas
resurser inte rimligen kan räcka till för att besöka alla de hem
som har anställda i hushållet, måste denna verksamhet begränsas till sådana
fall där en undersökning motiveras av särskilda skäl. Från arbetarskyddssynpunkt
bedöms detta som tillräckligt. Mot bakgrund härav har utredningen
i sitt förslag tagit in en bestämmelse om att undersökning på arbetsplatsen
bara får företas på begäran eller om det i övrigt föreligger särskild
anledning.

Det behov av upplysning och vägledning som kan finnas när det gäller
andra frågor än sådana som angår arbetstid eller arbetarskydd bör enligt
utredningen kunna tillgodoses genom arbetsmarknadsverkets försorg. Någon
föreskrift härom upptas inte i utredningens lagförslag.

Remissyttrandena

Remissinstanserna är till övervägande delen positivt inställda till utredningsförslaget.
De grundläggande principerna bakom förslaget tillstyrks
eller lämnas utan erinran av femton av de nitton remissorganen. Socialstyrelsen
anser att utredningens förslag får betecknas som ett framsteg i
förhållande till gällande ordning. Styrelsen förordar emellertid en annan
lösning av den förevarande lagstiftningsfrågan än den som utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

föreslagit. Direkt avstyrkande yttranden kommer från arbetarskyddsstyrelsen
(majoriteten i styrelsen), SAF samt Skogs- och lantarbctsgivareföreningen.

Utslagsgivande för remissinstansernas ställningstagande till förslaget som
lielhet har varit inställningen i den centrala frågan om lagstiftningen bör
reglera arbetstiderna för de husligt anställda direkt eller indirekt. Utredningsförslagets
rekommendation om en övergång från fritidslag till arbetstidslag
stöds således av en stark remissopinion. I denna grundläggande fråga
bär socialstyrelsen inte någon från utredningen avvikande mening. Arbetar
skyddsstyrelsen anser däremot att lagstiftningen för de husligt anställda
också fortsättningsvis bör ha karaktären av en fritidslag. Enligt styrelsen
kan den nuvarande hembiträdeslagen med vissa modifikationer i utformningen
göras permanent. Som framgår av det sagda ställer sig också SAF
och Skogs- och lantarbctsgivaref öreningen avvisande till en ny lagstiftning
av arbetstidskaraktär.

Remissorganen delar i allmänhet utredningens uppfattning, att de husligt
anställda har lika befogade anspråk som andra arbetstagare på att få sina
arbetstidsförhållanden reglerade i lag och att en utgångspunkt därvid bör
vara att en sådan reglering sker efter samma principer som för arbetstagare
i övrigt. Sålunda uttalar socialstyrelsen att vägande skäl knappast numera
föreligger att betrakta arbetstagare i husligt arbete på annat sätt än andra
kategorier arbetstagare. LO — liksom den till LO:s yttrande anslutande
minoriteten i arbetarskyddsstyrelsen — finner det välmotiverat att ge hembiträdena
samma ställning som andra i arbetstidshänseende. Hembiträdesföreningen
i Stockholm uttalar sin tillfredsställelse över att kravet på likställighet
med andra yrken har beaktats av utredningen. Yrkeskvinnors
klubbars riksförbund framhåller att förbundet har förståelse för rättvisekravet.
Tillgodoses detta kan det, anser förbundet, bidra till större yrkesmedvetenhet
inom hembiträdeskåren. Sveriges husmodersföreningars riksförbund
finner det självklart att arbetstidsbestämmelserna för de husligt
anställda så långt möjligt bör överensstämma med de regler som gäller för
arbetsmarknaden i övrigt. Också arbetarskyddsstyrelsen — som enligt vad
förut nämnts motsätter sig en direkt arbetstidsreglering på det husliga
området — anser att utredningens här berörda utgångspunkt i och för sig
är oantastlig.

Som skäl för en direkt arbetstidsreglering har utredningen också åberopat
vissa skyddssynpunkter. Hembiträdesföreningen i Stockholm instämmer i
att det från sociala synpunkter är av stort värde att arbetet på det husliga
området regleras i fråga om arbetstidens längd. Kooperativa kvinnogillesförbundet
anser det både önskvärt och behövligt att de anställda i husligt
arbete får sin arbetstid reglerad efter samma principer som arbetstagare
i allmänhet. Enligt förbundet är de husligt anställda en ganska värnlös
kategori, eftersom de inte har några understödjande fackliga organisationer.
Av särskild betydelse är enligt förbundet att arbetstagarna huvudsakligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

består av två på sitt sätt handikappade grupper, nämligen den utländska
arbetskraften och praktikanterna.

Utredningen har inte räknat med att det skall vara möjligt att genom ny
lagstiftning nämnvärt öka utbudet av arbetskraft på den husliga sektorn.
I denna bedömning instämmer arbetarskyddsstyrelsen och SAF. Däremot
anser RLF att en arbetstidsreglering skulle kunna i viss mån stimulera
rekryteringen av hushållsanställda, bl. a. med hänsyn till att parterna får
en klarare uppfattning om vilka regler som gäller på området. Svensk sjuksköterskeförening
synes också anse att rekryteringsskäl kan åberopas för
en arbetstidsreglering. Som skäl för tillstyrkan av en sådan reglering anför
nämkgen föreningen att det naturligtvis måste finnas möjlighet att få
arbetskraft i hushållet på orter där daghems- eller familj edaghemsverksambet
inte organiserats i tillräcklig omfattning.

Utredningen bär diskuterat en del argument som i olika sammanhang
anförts mot en direkt reglering av arbetstiden. I huvudsak är det dessa
argument som återkommer i de avstyrkande remissyttrandena.

Arbetar sky ddsstgr elsen uttalar att det viktigaste skälet för en fortsatt
fritidslagstiftning är att det husliga arbetet är så svårt att kontrollera, att
det inte lämpar sig för arbetstidslagstiftning. Den föreslagna lagstiftningen
skulle, anför styrelsen, komma att gälla för tre skilda typer av husligt anställda,
nämligen husföreståndarinnor, hembiträden i hushåll där arbetsgivaren
har förvärvsarbete utom hemmet samt hembiträden i hushåll där
arbetsgivaren har möjlighet att personligen leda arbetet. Bara för den sistnämnda
kategorin, som torde vara den minsta av de tre, finns enligt styrelsen
möjlighet till en effektiv kontroll av arbetstiden. För de båda andra
grupperna kan den dagliga arbetstidens början och slut ingalunda alltid
och rasterna inte alls kontrolleras av arbetsgivaren.

SAF anför att det synes vara orealistiskt att införa arbetstidsregler av
den art som föreslås i betänkandet. Föreningens bedömning grundar sig på
bl. a. följande faktorer. Hemarbetets art skiljer sig väsentligen från annat
avlönat arbete. Vidare är övervakningen över arbetet i ett hem avsevärt
mindre än inom flertalet andra yrken. Arbetstagaren bestämmer också
väsentligen själv sin arbetstakt. Den tid som åtgår för att utföra nödvändiga
hushållssysslor är beroende av familjens storlek och hemmets beskaffenhet.
Arbetsuppgifterna är dessutom så särpräglade att arbetstiden svårligen kan
tillvaratas på effektivt sätt inom en i förväg bestämd tid.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen betonar att det husliga arbetet är
så särpräglat till sin natur, att en arbetstidsreglering inte lämpligen kan ske
på samma sätt som för de yrkesgrupper som omfattas av hittills genomförda
arbetstidslagar. Hemarbetets varierande beskaffenhet olika hushåll emellan
innebär enligt föreningen alt bundenhet vid arbetstidsregler som anges i
lag måste medföra stora olägenheter. Svårigheterna för en utom hemmet förvärvsarbetande
husmor med småbarn skulle bli utomordentligt stora. Enligt
föreningen måste man beakta att barndaghem inte alltid finns att tillgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Särskilt gäller detta för landsbygdens husmödrar. Föreningen anser dessutom
att det är i hög grad otillfredsställande att tillsynen över efterlevnaden
av arbetstidsbestämmelserna skulle komma att sträcka sig in på hemmets
område.

Utredningen har avvisat tanken på att göra den arbetstidslag som 1963
års arbetstidskommitté föreslagit tillämplig också på husligt arbete. Främst
i syfte att tillgodose en betydande grupp av hushåll, nämligen småbarnsfamiljer
där föräldrarna har förvärvsarbete utanför hemmet, föreslår utredningen
i stället en särskild arbetstidslag för det husliga arbetet, vilken i
stora delar överensstämmer med de regler som arbetstidskommittén föreslagit.
Utredningens ställningstagande på denna punkt vinner uttalat stöd
av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO och SACO.

Fredrilca-Bremer-förbundet anser att principiella skäl kan anföras mot
eu särlagstiftning för de husligt anställda. Eftersom denna grupp fortfarande
huvudsakligen utgörs av kvinnlig arbetskraft, skulle en särlagstiftning
kunna stämplas som en lag för kvinnor och bidra till att konservera
mindre önskvärda förhållanden. Förbundet menar dock att riskerna härför
är förhållandevis små. De hushållsanställda har med åren minskat alltmer i
antal och utgör nu en liten kategori. De förändrade samhällsförhållandena
betyder vidare att behovet av hjälp i de enskilda hemmen alltmer kommer
att inriktas på vård- och tillsynsuppgifter. Ett antagande av en särlagstiftning
för de husligt anställda synes därför innebära en övergångsåtgärd,
dikterad av praktiska skäl. Förbundet anser sig mot bakgrunden härav
kunna godta utredningens argumentering och ställningstagande.

För ett inordnande av de husligt anställda under den tilltänkta allmänna
arbetstidslagen uttalar sig endast en remissinstans, socialstyrelsen. Enligt
styrelsen bör också arbelarskyddslagen göras tillämplig på husligt arbete.
Styrelsen anför, att svårigheterna att inordna husligt anställda under de
allmänna arbetstidsbestämmelserna synes överdrivna. Strävandena i förslaget
till allmän arbetstidslag att undvika undantagsbestämmelser för särskilda
arbetstagargrupper anser styrelsen i och för sig vällovliga. De kategoriklyvningar
som man därigenom velat ta avstånd från markeras emellertid
enligt styrelsens uppfattning mindre om man i en för alla arbetstagare
gemensam lag tar in en eller annan särbestämmelse än om man tillskapar
en speciallag för enbart en liten grupp arbetstagare.

Utredningens förslag till arbetstidsregler för de husligt anställda innebär,
att den särskilda lagen skall innehålla bestämmelser om ordinarie arbetstid,
jourtid och övertid, vilka i stora delar överensstämmer med reglerna i
förslaget till allmän arbetstidslag. Utredningsförslaget går vidare ut på att
lösa bl. a. de förvärvsarbetande småbarnsföräldrarnas speciella problem
genom en särskild övertidsbestämmelse, som saknar motsvarighet i förslaget
till allmän arbetstidslag.

Flertalet remissinstanser godtar det föreslagna regelsystemet. Invändningar
förs dock fram från några håll. Om en lag om arbetstid i husligt

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

arbete skulle anses behövlig är det enligt arbetarskgddsstgrelsen i varje fail
inte nödvändigt med en differentiering av arbetstagarnas verksamhet på så
många skilda former av arbetstid som föreslagits. I anledning av att utredningen
gör en jämförelse som visar att gränsen för det totala arbetstidsuttaget
är praktiskt taget densamma enligt utredningens förslag som enligt arbetstidskommitténs
förslag framhåller styrelsen att likformigheten blott är
skenbar. Bara en mindre del av de arbetstagare som faller under allmänna
arbetstidslagen tas i anspråk för förberedelse- och avslutningsarbete och
ett maximiuttag av övertid för sådant ändamål hör till sällsyntheterna. Tillstånd
av styrelsen till extra övertid medges dessutom bara för en relativt
liten del av landets arbetstagare. Däremot kan övertid för tillsyn enligt utredningens
förslag väntas bli aktuell för en mycket stor del av dem som är
anställda i husligt arbete. Styrelsen anser att det hade varit mer tilltalande
om utredningen i stället konstaterat att den allmänna övertiden i husligt
arbete kan behöva uppgå till 500 eller 600 timmar per år och undvikit
konstruktionen övertid för tillsyn. Styrelsen delar utredningens uppfattning
att det är opraktiskt att låta styrelsen pröva ansökningar om tillstånd till
extra övertidsarbete i privata hushåll.

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund anser att den lösning utredningen
valt för att täcka den förvärvsarbetande arbetsgivarens bortovaro från hemmet
är onödigt tillkrånglad. Förbundet befarar att uppdelningen på ett
flertal olika former av arbetstid kan leda till motsättningar mellan parterna.
I detta hänseende framhåller förbundet att den föreslagna lagstiftningen
förutsätter att arbetstagarnas ersättning spaltas upp efter de olika arbetstidsformerna.
Dessutom blir det nödvändigt med en omfattande arbetstidsbokföring.
Med hänsyn till att måltidsuppehåll m. m. ingår i arbetstiden
vid husligt arbete men inte i den ordinarie arbetstiden enligt förslaget till
allmän arbetstidslag anser förbundet att kravet på rättvisa mellan olika
grupper i samhället närmast talar för att maximum för den ordinarie
arbetstiden för husligt anställda bör sättas något högre än vad utredningen
föreslagit.

SAF uttalar att både arbetsgivare och arbetstagare när det gäller husligt
arbete i hög grad avviker från mönstret på arbetsmarknaden i övrigt och att
man därför knappast kan vänta sig att de skall kunna göra åtskillnad mellan
ordinarie arbetstid, jourtid och olika former av övertid. Den av utredningen
föreslagna skyldigheten för arbetsgivare att föra anteckningar om
jourtid och övertid skulle enligt föreningens mening i allt väsentligt vara
ogenomförbar.

I ett remissyttrande, från Kooperativa kvinnogillesförbundet, hävdas att
det föreslagna regelsystemet medger för lång total arbetstid, eftersom ordinarie
arbetstid och jourtid samt övertid av olika slag kan tas ut under en
och samma period. Kompletterande bestämmelser bör enligt förbundet införas
som hindrar sådant arbetstidsuttag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Utredningens förslag att begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden
skall vara högst fyra veckor anser skolöverstyrelsen tillfredsställande
med hänsyn till att behov finns på det husliga området av att kunna fördela
arbetstiden olika på de olika veckorna.

LO anser att den ordinarie arbetstiden bör begränsas också per dygn.
Dygnsmaximum vill LO sätta till nio timmar. Detta överensstämmer med
vad organisationen förordat i sitt remissyttrande över förslaget till allmän
arbetstidslag.

När det gäller jourtiden efterlyser LO en klarare avgränsning av de förutsättningar
som skall gälla för jourtidsuttag. Årsmaximum för övertid bör
enligt LO vara 150 timmar i stället för 200 timmar.

För att den särskilda bestämmelsen om övertid för tillsyn skall vara
tillämplig krävs enligt förslaget att hushållsmedlemmarna skall ha förvärvsarbete
utom hemmet. Detta anses av Kooperativa kvinnogillesförbundet
innebära en alltför snäv avgränsning. Villkoret minskar i hög grad
möjligheterna för en husmor med småbarn att få barntillsyn i samband
med studier, resor eller sjukdom.

Svensk sjuksköterskeförening ifrågasätter om övertid enligt den särskilda
bestämmelsen bör få tas ut för tillsyn av annan hushallsmedlem än barn.
Föreningen, liksom också SACO, anser att gränsen för övertid för tillsyn
40 timmar per fyraveckorsperiod — är för snäv. Båda remissinstanserna
föreslår att gränsen höjs. Enligt föreningen bör den sättas vid 45 timmar
under en tid av fyra veckor.

Utredningens förslag om införande av vissa arbetarskyddsbestämmelser i
den särskilda lagen för de husligt anställda möter bara undantagsvis kritik
i remissyttrandena. Arbetarskyddsstyrelsen anser att den föreslagna allmänna
skyddsbestämmelsen kan väntas bli utan praktisk betydelse med
hänsyn till kontrollsvårigheterna. Som nämnts hävdar socialstyrelsen att
arbetarskyddslagen bör göras tillämplig på husligt arbete.

Utredningens förslag om att lagstiftningen liksom f. n. skall innehålla
vissa regler rörande andra arbetsvillkor än sådana som rör arbetstid och
arbetarskydd lämnas utan erinran av remissinstanserna. En del synpunkter
och önskemål rörande den närmare utformningen av dessa regler förs dock
fram.

Socialstyrelsen anser att de föreslagna bestämmelserna om anställningsavtalets
ingående och om tjänstgöringsintyg kan slopas. Kooperativa kvinnogillesförbundet
finner däremot att krav på skriftligt anställningsavtal bör
ställas upp.

Enligt LO bör slås fast att lön och övertidsersättning skall regleras på
fastställd dag minst en gång i månaden.

TCO och Svensk sjuksköterskeförening finner att bestämmelserna i hembiträdeslagen
om skyldighet för arbetstagaren att på begäran förete läkarintyg
om sitt hälsotillstånd bör bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

I anledning av de föreslagna bestämmelserna om anställningsavtalets upphörande
understryker LO att det husliga arbetet inte bör vara undantaget
från kravet på att uppsägning skall vara sakligt grundad.

SAF avstyrker bestämmelser om föreläggande om rättelse, besvär och
straffpåföljd.

Förslaget att lagstiftningen skall omfatta även korttids- och deltidsanställda
samt hushållerskor och husföreståndarinnor finner skolöverstyrelsen
val motiverat. Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar sin
tillfredsställelse över den tillämnade utvidgningen av tillämpningsområdet.
Enligt förbundet är det inte ovanligt att äldre husföreståndarinnor och
hushållerskor har en oskäligt lång arbetstid och att de underlåter att protestera
häremot t. ex. av rädsla för att inte kunna få nytt arbete på grund av
sin ålder. Hembiträdes föreningen i Stockholm anser att det är en stor vinst
att de deltidsanställda kommer att omfattas av lagstiftningen. Också RLF
anser att utredningens ståndpunkt i fråga om lagens tillämpningsområde är
riktig. Enligt förbundets bedömning kan frågan om anställningsförhållande
föreligger eller ej lätt lösas i det enskilda fallet. Ytterligare kan nämnas att
arbetarskgddsstyrelsen -— som förordar att hembiträdeslagen görs permanent
-— anser att en utvidgning av hembiträdeslagens tillämpningsområde
bör övervägas. SAF ställer sig däremot avvisande till att lagstiftningen görs
tillämplig på hushållerskor och husföreståndarinnor. Skälet härtill är att
det enligt föreningens uppfattning är närmast omöjligt att tidsmässigt reglera
arbetsförhållandena för dessa grupper. Den som ensam svarar för ett
hem kan inte räkna med fritid på samma sätt som exempelvis en anställd
inom industrin.

Utredningens tanke är att tillsyn över lagens efterlevnad skall utövas av
arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen räknar med att tillsynsverksamheten
i huvudsak skall inskränka sig till att meddela råd och anvisningar till ledning
för lagens tillämpning. Det övervägande antalet remissinstanser godtar
utredningens förslag i denna del. Från några håll möter emellertid invändningar.

SAF avstyrker de föreslagna tillsynsbestämmelserna. Enligt föreningen är
dessa orealistiska med hänsyn till det med nödvändighet personliga förhållande
som råder mellan arbetsgivare och arbetstagare på det husliga området.
Bestämmelserna svarar inte heller mot något reellt behov, eftersom den
permanenta bristen på huslig arbetskraft gör det osannolikt att en arbetstagare
stannar kvar på en arbetsplats där arbetsvillkoren är mindre tillfredsställande.

Arbetarskyddsstyrelsen avstyrker bestämt att inspektion i hemmen skall
kunna förekomma. Den behövliga kontrollen kan enligt styrelsen ske genom
granskning av de anteckningar som skall föras om övertid och jourtid. Styrelsen
gör också erinringar mot förslaget att styrelsen och yrkesinspektionen
skall vara tillsynsmyndigheter. Styrelsen anför att utredningen använt sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

av en negativ urvalsmetod när det gällt att bestämma tillsynsmyndighet.
Styrelsen förordar att tillsynen, om lagförslaget genomförs, sker genom
arbetsmarknadsverket, som hittills haft till uppgift att tillhandagå med
upplysningar om hembiträdeslagen och som dessutom brukar förmedla anställningarna
i husligt arbete.

LO anser att tillsynen bör handhas av kommunernas hälsovårdsnämnder
liksom när det gäller tillsyn enligt arbetarskyddslagen över företag med
mindre än tio anställda.

I remissyttrandena från arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO och SACO
framhålls betydelsen av att en omfattande upplysningsverksamhet bedrivs
i anslutning till en ny lagstiftning på det husliga området. Enligt TCO bör
informationen kunna spridas genom skolväsendet, arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen men även genom press, radio och television.
Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar sig beredd att åtaga sig informationsuppgifter
i fråga om de delar av lagstiftningen som inte faller inom yrkesinspektionens
verksamhetsområde.

Departementschefen

Arbetsvillkoren för husligt anställda regleras i väsentliga hänseenden
genom hembiträdeslagen av år 1944. Bakom lagens tillkomst låg syftet att
tillförsäkra hembiträdena förbättrade arbetsförhållanden. Med hänsyn till
att dessa allmänt hade mycket långa och oregelbundna arbetstider framstod
det som särskilt angeläget att skapa drägligare förhållanden i arbetstidshänseende.
Av stor vikt var dessutom att man eftersträvade en utveckling
mot förbättrad rekrytering av arbetskraft till hembiträdesyrket. En lagreglering
på främst arbetstidsområdet skulle bidra till att avhjälpa den rådande
bristen på kvalificerad arbetskraft för husligt arbete.

Hembiträdeslagen behandlar det enskilda arbetsavtalet på det husliga området.
Föreskrifterna om arbetstiden är inte utformade efter mönster av
bestämmelserna i annan arbetstidslagstiftning. I stället för att reglera
arbetstidens längd för viss tidsperiod har man valt att ange det minsta mått
av fritid som ett hembiträde skall åtnjuta. Därigenom sker indirekt en viss
reglering av arbetstiden. Bestämmelserna tillförsäkrar den anställda kvällsledighet
och fridagar i viss omfattning. Därutöver innehåller hembiträdeslagen
föreskrifter i en del andra frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Dessa föreskrifter gäller bl. a. anställningsavtalets
ingående och upphörande, gottgörelse för övertidsarbete, löneutbetalning,
rätten till bostad och vård vid sjukdom, betyg samt skadeståndsskyldighet.
Vissa skyddsbestämmelser avseende minderåriga hembiträden finns också.
Hembiträdeslagens giltighetstid, som ursprungligen var begränsad till tre
år, har successivt förlängts, varje gång för en period av tre år. Lagen gäller
nu t. o. m. den 31 oktober 1971.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Frågan hur de husligt anställdas arbetstider bör regleras bär varit aktuell
alltsedan hembiträdeslagens tillkomst. Från olika håll har framförts önskemål
om att arbetstiden för denna grupp skall regleras efter i huvudsak
samma principer som gäller för andra arbetstagare. På andra håll har man
emellertid hävdat att en lagstiftning av den typ hembiträdeslagen representerar
är det lämpligaste för det husliga området, bl. a. med hänsyn till
arbetsuppgifternas natur och svårigheterna att utöva tillsyn över tillämpningen
av arbetstidsbestämmelser för husligt anställda. Naturligt är att
slutlig ståndpunkt till hembiträdenas arbetstidsförhållanden inte tagits
förrän klarhet vunnits i fråga om hela arbetstidslagstiftningens framtida
karaktär och utformning. Detta hinder för frågans avgörande har nu undanröjts
sedan årets riksdag antagit en ny allmän arbetstidslag (1970: 103),
som träder i kraft den 1 januari 1971. Den nya arbetstidslagen reglerar inte
arbetstiden för hushållsanställda. Tiden är nu mogen för att ta upp denna
fråga på grundval av bl. a. det material och de bedömningar som redovisats
av 1962 års utredning angående hembi trädeslagstif tningen.

Utredningen har diskuterat olika skäl som kan anföras för och emot ett
frångående av den indirekta metoden för arbetstidens reglering på det husliga
arbetets område. Utredningens slutsats blir att övervägande skäl talar
för att arbetstiden för hushållsanställda regleras efter i huvudsak samma
principer som på andra områden. En kraftig remissopinion stöder denna
ståndpunkt.

Även jag anser att revisionen av hembi trädeslagstiftningen bör innebära
att man tillgodoser önskemålen om att de husligt anställda i princip jämställs
med andra arbetslagar grupper i arbetstidshänseende. Enligt min mening
utgör de allmänna strävandena mot likställdhet mellan olika samhällsmedlemmar
och samhällsgrupper ett viktigt skäl för att lagstiftningens
karaktär ändras i antydd riktning. Utredningens undersökningar rörande
arbetstidsförhållandena i husligt arbete synes dessutom ge anledning att
anta att en anpassning av lagstiftningen till de regler som gäller för andra
arbetstagare kan medverka till vissa förbättringar i fråga om arbetstiderna
för de hushållsanställda. På sätt utredningen framhållit ter sig ett förbättrat
lagstöd motiverat inte minst mot bakgrunden av att de husligt anställda i
allmänhet är mycket unga och saknar tidigare erfarenheter av förvärvsarbete
samt av att de ofta för sin utbildning är beroende av att få tillfredsställande
vitsord från arbetsgivaren. I detta sammanhang kan också åberopas
att arbetstagarna inte är sammanslutna i någon organisation som
kan tillvarata deras intressen på arbetsplatsen.

Det sagda innebär inte att jag är främmande för de svårigheter som möter
att åstadkomma en direkt reglering av arbetstiden på det husliga arbetets
område. Hushållsarbete utförs under i viss mån speciella betingelser. Göromålen
i ett hushåll är i regel av sådan natur att det är svårt att koncentrera
dem till en någorlunda sammanhängande del av dagen. Detta innebär bl. a.

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

att tiden mellan arbetsdagens början och slut ofta blir lång men också att
arbetsintensiteten brukar variera betydligt under dagens lopp. De husligt
anställda har i allmänhet större möjligheter än andra arbetstagare att ombesörja
egna personliga angelägenheter under arbetsdagen. En annan omständighet
att beakta är att dygnsrytm och andra faktorer som påverkar
arbetsförhållandena kan växla starkt mellan olika hushåll. Att åtskilliga
husligt anställda arbetar under mer eller mindre okontrollerbara förhållanden
har också på sina håll ansetts tala mot en direkt arbetstidsreglering.
Vissa svårigheter kan dessutom finnas att göra arbetstidsbestämmelser på
det husliga området tillräckligt effektiva.

De problem som här i korthet berörts måste naturligtvis uppmärksammas
när det gäller att utforma lagstiftningen. De torde emellertid inte behöva
förhindra en reform i den riktning jag nyss angett som önskvärd.

Utredningen har undersökt om en allmän arbetstidslag med den utformning
som föreslogs av 1963 års arbetstidskommitté skulle kunna göras
tillämplig på arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll. Eftersom den slutligen
antagna arbetstidslagen i stort överensstämmer med kommitténs lagförslag
är denna prövning alltjämt av intresse. Utredningen har funnit att
de av arbetstidskommittén föreslagna bestämmelserna inte kan göras tilllämpliga
på husligt anställda utan att kompletteras med en särskild övertidsbestämmelse.
Enligt utredningen förutsätter arbetstidskommitténs förslag
bl. a. att avsteg från lagens materiella regler i betydande omfattning
skall kunna åstadkommas genom kollektivavtal. Avsaknaden av organisationer
på det husliga arbetsområdet innebär emellertid, framhåller utredningen,
att denna utväg att få till stånd en lämplig särreglering är stängd.
Den särskilda övertidsbestämmelsen anser utredningen nödvändig för att
man skall kunna tillgodose behovet av barntillsyn i en stor grupp av hushåll,
nämligen småbarnsfamiljer där föräldrarna förvärvsarbetar utom hemmet.
Med den utformning som kommittéförslaget fått finns emellertid inte utrymme
för bestämmelser som rör enbart en speciell arbetstagargrupp. Utredningen
kommer på grundval av sina överväganden fram till att det inte
är möjligt att hänföra husligt arbete under den allmänna arbetstidslagen.
I stället föreslår utredningen eu särlagstiftning för detta område även i
fortsättningen.

Jag vill i denna de! ansluta mig till utredningens bedömning, som godtagits
av alla remissinstanser utom en. Vid den allmänna arbetstidslagens
tillkomst var det visserligen en strävan att göra undantagen från lagens
tillämpningsområde så få och så litet omfattande som möjligt. Undantag
ansågs böra medges bara i sådana fall där ett inordnande under lagen skulle
medföra betydande olägenheter för verksamheten eller där arbetsförhållandena
antingen generellt eller för vissa arbetstagare var så speciella att de
inte kunde förenas med de materiella regler lagen måste innehålla. Just när
det gäller de hushållsanställda finns emellertid, som utredningen framhåller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

en betydande grupp, vars arbetsförhållanden får anses vara sådana att det
inte låter sig göra att strikt tillämpa allmänna arbetstidslagens regler om
ordinarie arbetstid, jourlid och övertid. Möjligheten att överlämna åt parterna
alt i kollektivavtal komma överens om avsteg från dessa regler står inte
heller till buds på det husliga området och särbestämmelser för enstaka
arbetstagargrupper har konsekvent undvikits i arbetstidslagen. Man får därför
acceptera att arbete i arbetsgivarens hushåll undantas från arbetstidslagens
tillämpningsområde och att regleringen av de hushållsanställdas
arbetstider sker i en särskild lag. Man vinner också därigenom den fördelen
alt i denna lag kan tas in även bestämmelser av annan än rent arbetstidsmässig
karaktär.

Den vikt man enligt det förut anförda bör lägga vid jämställdhetsaspekterna
leder till att de särskilda arbetstidsbestämmelserna för hushållsanställda
bör konstrueras efter 1 huvudsak samma mönster som reglerna i allmänna
arbetstidslagen. Lagstiftningen bör således ange maximimått för
arbetstidens längd för viss tidsperiod. Den bör vidare bygga på samma
arbetstidsbegrepp som allmänna arbetstidslagen gör. Detta innebär att arbetstagarens
bundenhet vid arbetsplatsen blir avgörande för om arbetstid
föreligger eller ej. En omläggning av nuvarande regelsystem får naturligtvis
inte medföra försämrade garantier beträffande förläggningen av de anställdas
fritid jämfört med vad som gäller i dag. I sammanhanget får man därför
ta upp bl. a. frågan huruvida arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden
och dess förläggning bör göras tillämpliga på de hushållsanställda. Jag
återkommer senare till detta spörsmål.

I arbetstidslagstiftningen intar bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens
längd en central plats. Genom generella arbetstidsförkortningar har
maximum för den ordinarie arbetstiden successivt nedbringats till f. n. 42Vi
timmar i veckan. Genom den nya allmänna arbetstidslagen sker en ytterligare
förkortning, varigenom 40-timmarsveckan blir en realitet fr. o. m.
år 1973. Ett väsentligt mål när det gäller att utforma särlagstiftningen för
det husliga området bör vara att tillförsäkra de hushållsanställda del i den
standardförbättring som förkortningsreformerna fört med sig för andra
arbetstagargrupper.

Också i ett annat avseende anser jag det önskvärt att inriktningen stämmer
överens med allmänna arbetstidslagens. Jag syftar här på grunderna
för övertidsregleringen. Huvudtanken bakom övertidsbestämmelserna i allmänna
arbetstidslagen är att arbete på övertid skall vara en extraordinär
företeelse. Övertid bör tillgripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda
omständigheter föreligger. Däremot bör som regel inte förekomma
någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna.
Dessa synpunkter bör enligt min mening vara bestämmande också när det
gäller övertid för de hushållsanställda.

Om man således i åtskilliga väsentliga hänseenden bör sträva efter parallellitet
med lagstiftningen för arbetstagare i allmänhet är det å andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

sidan uppenbart att de särskilda förhållandena på det husliga arbetets
område måste återspegla sig i utformningen av regelsystemet. Hänsyn måste
tas till att arbetsavtalen på den husliga sektorn inte som på andra områden
tillkommer under medverkan av fackliga organisationer. Denna skiljaktighet
innebär att bestämmelserna om de hushållsanställdas arbetstider inte
kan ges den dispositiva karaktär som reglerna i allmänna arbetstidslagen
fått. De maximigränser som fastläggs för arbetstiden måste vara av tvingande
natur om lagstiftningens syften skall kunna tillgodoses.

Den ringa fackliga organisationen på det husliga området gör det också
svårare att föra ut en ny lagstiftning i den praktiska tillämpningen. Utredningens
undersökningar har visat att kunskaperna hos arbetstagare och
arbetsgivare om hembiträdeslagen och dess innehåll är långt ifrån fullgoda.
Min slutsats härav blir — även om man naturligtvis bör kunna nå betydelsefulla
resultat genom en rätt upplagd informations- och upplysningsverksamhet
— att stor vikt måste läggas vid att reglerna görs så enkla och lättförståeliga
som möjligt.

Åtskilliga arbetstagare i husligt arbete torde ha arbetstidsförhållanden
som i inte ringa mån avviker från vad som gäller i arbetslivet i övrigt. För
en del av dessa bör det vara möjligt att nå fram till en bättre anpassning av
arbetstiderna till förhållandena på andra områden. Som utredningen funnit
gäller detta dock inte den betydande grupp av arbetstagare som anställts för
barntillsyn o. d. i hushåll där båda föräldrarna eller en ensam familjeförsörjare
yrkesarbetar utom hemmet. I likhet med det stora flertalet remissinstanser
delar jag utredningens uppfattning att man för denna kategori
måste beakta rådande förhållanden genom bestämmelser som medger att
arbetstagaren kan anlitas för tjänstgöring på arbetsplatsen något längre tid
än normal arbetstid. Enligt min mening behöver man knappast hysa några
allvarliga betänkligheter häremot. Som tidigare framhållits torde arbetsuppgifterna
för de husligt anställda regelmässigt vara sådana att de tillåter visst
mått av sysslande med egna angelägenheter under arbetstid.

Arbetstidsreglerna i utredningens förslag har utformats i nära anslutning
till arbetstidskommitténs förslag till allmän arbetstidslag. Den ordinarie
arbetstiden skall enligt förslaget inte få överstiga 40 limmar i veckan i
genomsnitt för en period som får vara längst fyra veckor. I fråga om övertid
föreslås motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens bestämmelser om s. k.
allmän övertid och övertid för nödfallsarbete. Övertid skall således som
regel få tas ut bara när särskilda skäl föreligger. Maximum för allmän övertid
är enligt förslaget 48 timmar under en fyraveckorsperiod och 200 timmar
per kalenderår. Den förut omnämnda särskilda övertidsregeln tillåter
därutöver övertid för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som inte
kan ta vård om sig själv, i den mån det behövs på grund av att hushållets
övriga medlemmar har förvärvsarbete utanför hemmet. Sådan övertid föreslås
kunna uppgå till högst 40 timmar under en period av fyra veckor. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

överensstämmelse med förslaget till allmän arbetstidslag upplär utredningens
förslag bestämmelser om s. k. jourtid, dvs. tid då arbetstagaren står
till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen för att utföra arbete om
detta skulle behövas. Maximum för jourtid föreslås till högst 48 timmar
under en period av fyra veckor.

För egen del anser jag att utredningens förslag i mycket utformats så att
det stämmer överens med de allmänna riktlinjer jag förut angett. Generellt
sett är den eftersträvade likformigheten mellan allmänna arbetstidslagen
och lagstiftningen på det husliga området av stort värde. Glädjande är vidare
att utredningen kunnat föreslå regler om den ordinarie arbetstiden
som innebär att principen om 40 timmars normal arbetsvecka skrivs in i
lagstiftningen. Bakom förslagets bestämmelser om övertid kan man också
spåra den önskvärda restriktiva inställningen till arbete på övertid.

På vissa punkter anser jag emellertid att avvikelse bör göras från utredningsförslaget.
Detta förhållande bottnar främst i min önskan att förenkla
lagstiftningen så långt som möjligt och därmed underlätta dess tillämpning.
Enligt min åsikt är utredningens förslag väl komplicerat genom att arbetstiden
delas upp i alltför många kategorier. Samma uppfattning har förts
fram av några remissinstanser, bl. a. arbetarskyddsstyrelsen.

Uppspaltningen på tre olika former av övertid alltefter förutsättningarna
för överlidsuttag för med sig problem t. ex. i samband med arbetstidskonIrollen.
Enligt min mening bygger f. ö. konstruktionen övertid för tillsyn av
barn m. fl. på ett alltför teoretiskt betraktelsesätt. Också principiella skäl
talar emot konstruktionen. Bakom förslaget i denna del ligger främst
önskemålet att tillgodose småbarnsfamiljernas behov av barnpassning m. m.
under den del av dagen då föräldrarna är borta från hemmet på grund av
förvärvsarbete. Jag är ense med utredningen om att sådana hänsyn måste
tas i lagstiftningen. Behovet av ökat arbetstidsuttag i de aktuella hushållen
är emellertid närmast kontinuerligt och inte något som uppstår tillfälligt på
grund av särskilda omständigheter. Det bör då inte tillgodoses genom en
övertidsbestämmelse. Jag förordar i stället att lagen upptar en kompletterande
specialregel som medger utsträckt ordinarie arbetstid för den grupp
hushållsanställda som det här är fråga om. I sammanhanget vill jag framhålla
att sådan utsträckt arbetstid utan tvivel kommer att få inflytande på
den lön som utgår. Den av mig förordade regeln bör således inte leda till
sämre ekonomiskt resultat för de anställda än övertidskonstruktionen och
den därmed förenade rätten till övertidsersättning.

Jag vill vidare ifrågasätta behovet av att införa begreppet jourtid för
hushållens del. Någon direkt motsvarighet till de speciella förhållanden
inom vissa arbetsområden som motiverade införandet av jourtid i allmänna
arbetstidslagen anser jag inte föreligger på det husliga området. Till jourtid
vill utredningen hänföra tid då arbetstagaren håller sig hemma för att passa
telefon o. d. I hem med småbarn som kräver tillsyn skulle enligt utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

ningen jourtid tillämpas när arbetstagaren tjänstgör som barnvakt på kvällen
sedan barnen lagt sig. Det är naturligtvis inte lämpligt att begränsa
arbetstiden så att man utesluter möjligheten att anlita de i barnfamilj shushållen
anställda som barnvakt på kvällen när barnen sover. Jag anser det
dock inte motiverat att införa begreppet jourtid för att möjliggöra att just
den grupp av hushållsanställda som med viss nödvändighet har långa
arbetsdagar får utnyttjas som barnvakt på kvällar och nätter i större utsträckning.
Behovet av barnvaktshj älp på sådan tid som nyss nämnts bör
kunna tillgodoses inom ramen för vad reglerna om ordinarie arbetstid och
övertid medger. Inte heller vad utredningen i övrigt anfört i fråga om jourtid
har gjort mig övertygad om att detta begrepp behövs i lagstiftningen. Med
hänsyn härtill och till den förenkling som uppnås om jourtidsregler undviks
föreslår jag att lagen inte upptar några bestämmelser om jourtid.

En lagstiftning som enligt det sagda bygger på en enkel och naturlig
begreppsbildning bör, anser jag, ha goda förutsättningar att vinna förståelse
hos de enskilda hushållens arbetsgivare och arbetstagare. Utan denna förståelse
finns sannolikt risker för att lagstiftningen förfelar sitt syfte och
kanske t. o. m. får negativa konsekvenser för arbetstagarna.

Mot bakgrunden av det anförda förordar jag en huvudregel beträffande
den ordinarie arbetstiden av det innehåll som utredningen föreslagit. Den
kompletterande regel som skall medge längre ordinarie arbetstid än enligt
huvudregeln bör begränsas till att avse arbetstagare som har till uppgift att
se till barn eller annan hushållsmedlem som inte kan ta vård om sig själv.
Som en ytterligare förutsättning bör gälla, att förlängd ordinarie arbetstid
medges bara i den mån det behövs på grund av att den eller de medlemmar
av hushållet, som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett, har
förvärvsarbete utanför hemmet. Med förvärvsarbete utanför hemmet bör
dock jämställas en sådan omständighet som att hinder föreligger att utöva
tillsynen till följd av nedsättning i arbetsförmågan. Ett absolut maximum
för den ordinarie arbetstidens förlängning bör enligt min mening sättas vid
12 timmar per vecka i genomsnitt för en period av fyra veckor.

Övertid bör få tas ut bara under förutsättning att särskilda skäl föreligger.
Jag förordar att gränsen för det årliga övertidsuttaget sätts vid 300 timmar,
vilket motsvarar vad som enligt allmänna arbetstidslagen utgör maximum
för det sammanlagda uttaget av allmän och extra övertid. Man måste
här beakta att avsteg från övertidsreglerna inte såsom enligt allmänna
arbetstidslagen kommer att kunna ske genom överenskommelse i kollektivavtal.
Inte heller är dispensvägen framkomlig. Det måste också finnas ett
visst utrymme för utförande på övertid av sådana vaktsysslor som enligt
utredningens förslag betraktas som jourtjänst.

Såsom förut antytts kan hembiträdeslagens fritidsgarantier inte utan
vidare slopas. Övergången till arbetstidslag motiverar en prövning av frågan
vilka kompletterande regler som behövs angående arbetstidens förlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

ning. Arbetarskyddslagens regler i detta avseende kommer därmed i blickpunkten.
Då arbetarskyddslagen inte till någon del gäller för husligt anställda
kan det finnas fog för att vidga frågeställningen till att avse hela
spörsmålet i vilken utsträckning bestämmelser av arbetarskyddsnatur behövs
för de hushållsanställda.

Utredningen har undersökt möjligheterna att göra arbetarskyddslagen
tillämplig på arbete i arbetsgivarens hushåll. Därvid har utredningen funnit
att det är av ett visst värde att arbetsgivare och arbetstagare genom uttryckliga
föreskrifter i lag förpliktas att svara för att risker för olycksfall i
hemmen motverkas. Detta skulle enligt utredningen kunna ske genom att
arbetarskyddslagens allmänna bestämmelser om åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall gjordes tillämpliga på hushållsanställda. Också bestämmelserna
i arbetarskyddslagen om raster, nattvila och veckovila för
arbetstagare i allmänhet bör enligt utredningen utan olägenhet kunna tilllämpas
i husligt arbete.

Emellertid finns det, anser utredningen, ett flertal föreskrifter i lagen
rörande minderåriga arbetstagare som är föga lämpade för detta arbetsområde.
Att göra undantag med avseende på det husliga arbetet för reglerna
om minderåriga arbetstagare är enligt utredningen inte lämpligt, eftersom
de minderåriga utgör en mycket betydande grupp inom det husliga
arbetets område. Enligt utredningens uppfattning skulle f. ö. slopandet av
hembiträdeslagens begränsningsregel i fråga om användande av minderårig
arbetstagare till arbete på kvällar och fridagar innebära en opåkallad försämring
för de minderåriga, om inte regeln ersätts av andra skyddsbestämmelser
än dem som enligt arbetarskyddslagen gäller för vuxna arbetstagare.

Utredningens slutsats blir att den nuvarande arbetarskyddslagen inte
kan göras direkt tillämplig på husligt arbete. I stället förordar utredningen
att vissa arbetar skyddsbestämmelser förs in i den särskilda lag som behövs
för reglering av de husligt anställdas arbetstid. Förutom en mera allmänt
utformad arbetarskyddsbestämmelse föreslår utredningen regler som garanterar
vuxna och minderåriga anställda behövlig nattvila och veckovila.
Dessa regler avses tjäna som ersättning för de nuvarande fritidsbestämmelserna
i hembiträdeslagen.

För egen del godtar jag det resonemang utredningen här för. Följs utredningens
förslag om att endast vissa skyddsbestämmelser skall tas in i den
särskilda arbetstidslagen synes några större svårigheter i tillsynshänseende
inte behöva uppstå. På grund härav förordar jag att utredningens förslag i
förevarande del genomförs. När det gäller den närmare utformningen av de
allmänna skyddsföreskrifterna och bestämmelserna rörande arbetstidens förläggning
är det naturligt att sträva efter största möjliga överensstämmelse
med arbetarskyddslagens motsvarande regler. Detta bör enligt min mening
kunna gälla även om man beaktar att reglerna i arbetarskyddslagen kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

komma att ändras till följd av den översyn av arbetarskyddslagstiftningen
som pågår genom den nyligen tillsatta arbetsmiljöutredningen. De bestämmelser
som nu föreslås i detta avseende bör kunna omprövas i anslutning till
en kommande revision av arbetarskyddslagstiftningen. Därvid kan också
frågan om det husliga arbetets ställning inom arbetarskyddslagstiftningen
övervägas på nytt.

Hembiträdeslagen innehåller som nämnts en del regler som rör annat än
arbetstidens längd och förläggning. Dessa bestämmelser har motiverats dels
med att det från ordningssynpunkt och för att undvika tvister är av värde
att ha klara bestämmelser som kan fylla ut de vanligen ofullständiga anställningsavtalen
och dels med att en reglering i vissa avseenden är påkallad
av sociala skäl.

Utredningen har prövat om behov alltjämt finns av bestämmelser av
detta slag. Bl. a. mot bakgrunden av arbetskraftsbristen på det husliga området
ställer sig utredningen tveksam till behovet av särskilda skyddsregler
mot obilliga avtalsvillkor i de hänseenden det här gäller. Utredningen anser
emellertid att praktiska skäl kan anföras till stöd för att liksom f. n. ge en
del utfyllnadsregler i lag rörande arbetsvillkoren för hushållsanställda. I
enstaka avseenden anser utredningen också att skyddssynpunkter kan tillmätas
betydelse. Utredningen finner det följaktligen lämpligt att i den särskilda
arbetstidslagen ta in vissa bestämmelser som reglerar förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare i andra praktiskt betydelsefulla hänseenden
än arbetstiden.

Utredningens ståndpunkt bär inte mött någon erinran under remissbehandlingen.
Även jag vill ansluta mig till utredningens bedömning. Det finns
ett ganska stort praktiskt behov av klargörande lagregler också beträffande
väsentliga arbetsvillkor som inte gäller arbetstiden. Härför talar framför allt
att såväl arbetsgivarna som arbetstagarna är oorganiserade och att det inte
förekommer några kollektivavtal som kan sägas ge uttryck åt sedvanan på
området. Man kan också åberopa att många arbetsgivare saknar erfarenheter
av arbetsgivarfunktioner samt att arbetstagarna i allmänhet är unga
och inte har varit verksamma på något annat område av arbetslivet. Dessa
omständigheter gör det f. ö. naturligt att också instämma med utredningen
i att regler av den här arten inte saknar betydelse från skyddssynpunkt. Som
utredningen funnit bör hembiträdeslagens nuvarande regler kunna tjäna
som utgångspunkt vid den närmare utformningen av bestämmelserna.

Den förordade arbetstidsregleringens syfte förutsätter enligt min mening
någon form av tillsyn över lagens efterlevnad. Bl. a. torde tillsynsregler
krävas för att undvika risken att de hushållsanställda råkar i en oförmånlig
särställning vid jämförelse med andra arbetstagare. Den stundom framförda
åsikten att arbetsförhållandena i enskilda hushåll över huvud taget inte bör
underkastas offentlig tillsyn med hänsyn till privatlivets helgd anser jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

alltför onyanserad. Tillräckligt verksamma tillsynsregler bör kunna utformas
under rimligt hänsynstagande till att arbetsplatserna är belägna i enskilda
hem.

Tillsynen bör i enlighet med utredningens förslag inskränkas till att avse
arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad. De åtgärder som
skall kunna vidtas inom ramen för tillsynen bör också begränsas. Härför
talar inte minst de praktiska svårigheter som annars uppstår redan på
grund av det förhållandevis stora antalet arbetsplatser. Jag delar utredningens
uppfattning att tillsynsverksamheten framför allt bör inriktas på
att ge råd och anvisningar åt arbetsgivare och arbetstagare. Tillsyn i annan
form bör bli aktuell närmast när anledning finns att anta att lagreglerna
överträds. Som utredningen funnit bör man inte helt utesluta möjligheten
att företa inspektion på arbetsplatsen. Denna möjlighet bör dock inte kunna
tillgripas annat än i mera speciella fall.

För arbetsgivare och arbetstagare på den husliga sektorn torde behovet
av upplysning och vägledning rörande gällande regler vara större än inom
områden där ett fackligt organisationsväsende är uppbyggt. Detta behov
kan knappast tillgodoses enbart genom de generella råd och anvisningar
som tillsynsmyndigheten kan komma att meddela. De berör ju f. ö. inte de
spörsmål som lagen behandlar utöver arbetstids- och arbetarskyddsfrågorna.

Arbetsförmedlingarna har hittills brukat tillhandagå med upplysningar
rörande innehållet i hembiträdeslagen. För frågor om hembiträdeslagens
närmare innehåll har förmedlingarna under senare år i allmänhet hänvisat
till arbetsmarknadsstyrelsens kanslibyrå. För egen del anser jag att man bör
kunna bygga vidare på den ordning som sålunda utbildat sig. För såväl
arbetsgivare som arbetstagare bör det te sig naturligt att kunna vända sig
till arbetsmarknadsorganen, som bl. a. förmedlar en stor del av anställningarna
i husligt arbete. Jag förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen inom
ramen för sin reguljära informationsverksamhet även i övrigt medverkar
till att en breddad kännedom om lagstiftningen ges till grupper som kan väntas
bli berörda av denna.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till arbetstidslag för husligt arbete. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga.

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget.

Speci almotivering

De centrala bestämmelserna i lagförslaget avser de husligt anställdas
arbetstider. Med hänsyn härtill framstår det som naturligt att betrakta lagen
främst som en arbetstidslag. Detta gäller också om man beaktar att de före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

slagna arbetstidsbestämmelserna, till skillnad från reglerna i den nya allmänna
arbetstidslagen, inte i huvudsak begränsas till frågor om arbetstidens
längd utan också behandlar sådana spörsmål om arbetstidens förläggning,
som för arbetstagare i allmänhet regleras i arbetarskyddslagen. Som utredningen
ansett bör huvudinnehållet i lagen komma till uttryck i lagens rubrik.
1 stället för det namn som utredningen föreslagit — lag om arbetstid in. m.
i husligt arbete —- föreslås emellertid beteckningen arbetstidslag för husligt
arbete. Härigenom vinner man större likhet med namnen på de båda andra
arbetstidslagarna, nämligen allmänna arbetstidslagen och sjöarbetstidslagen.

Som utredningen funnit finns det flera skäl att undvika uttrycket hembiträde
i lagstiftningen. Bl. a. kan åberopas att lagen föreslås få ett vidare
tillämpningsområde än hembiträdeslagen och omfatta även husligt anställda
som enligt hembiträdeslagens terminologi inte är hembiträden. Då dessutom
benämningen på de anställda i den nya lagen inte bör avvika från uttryckssättet
i annan nyare arbetsrättslig lagstiftning bör den neutrala beteckningen
arbetstagare användas.

1 §

i paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Detta har
hestämts att omfatta anställningsförhållande där arbetstagare utför arbete
i arbetsgivarens hushåll.

Att på sätt som skett i hembiträdeslagen begränsa tillämpningen till fall
då det husliga arbetet är arbetstagarens huvudsakliga uppgift hos arbetsgivaren
har inte ansetts lämpligt. I stället har avsikten varit att tillämpningsområdet
för reglerna om arbetstid och arbetarskydd — i överensstämmelse
med vad som gäller för andra arbetstagare enligt allmänna arbetstidslagen
och arbetarskyddslagen —- skall grunda sig på den s. k. delprincipen. Dessa
regler bör alltså gälla för allt arbete av det slag lagen avser, även om arbetet
inte utgör arbetstagarens huvudsakliga syssla hos arbetsgivaren. Däremot
bör de inte vara tillämpliga under den tid arbetstagaren utför arbete av annat
slag för arbetsgivarens räkning, även om hushållsarbetet är den huvudsakliga
arbetsuppgiften. Om det sagda leder till att en arbetstagares verksamhet
i arbetstidshänseende blir att hänföra till olika lagar kan arbetsgivaren naturligtvis
inte ta detta till intäkt för att ta ut full ordinarie arbetstid och övertid
enligt vardera lagen.

När det gäller de bestämmelser som den föreslagna lagen innehåller i
andra ämnen än arbetstid och arbetarskydd kan tillämplighetsfrågan inte
bedömas efter delprincipen. Dessa bestämmelser har sådant innehåll att de
måste avse anställningen i dess helhet. Här avsedda regler torde böra gälla
för sådana anställningar som med ett naturligt betraktelsesätt framstår
som anställningar i hushållsarbete. Detta krav kan anses uppfyllt när
arbetstagaren har till huvudsaklig uppgift att utföra arbete i arbetsgivarens
hushåll men inte annars. Här får alltså en huvudsaklighetsprincip ligga till

Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

grund för bedömningen. Som utredningen funnit torde det inte vara nödvändigt
att lagtexten direkt utsäger detta. Bl. a. med hänsyn till att anställningar
med blandade arbetsuppgifter är sällsynta finns det inte anledning
att befara några svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Med uttrycket arbete i arbetsgivarens hushåll avses varje arbete som enligt
allmänt språkbruk inbegrips därunder, såsom matlagning, servering, diskning,
bakning, konservering, städning, eldning, tvätt, strykning, sömnad och
barnskötsel. I princip torde begreppet hushållsarbete innefatta allt arbete
som utförs i och för det privata hushållet och som behövs för dettas normala
behöriga skötsel. Utanför lagens tillämpningsområde faller sådant
arbete som utförs i och för arbetsgivarens rörelse, exempelvis köksarbete
på restaurang och städningsarbete på kontor liksom även husligt arbete vid
vårdinstitutioner. I nu berörda avseenden har det föreliggande förslaget
samma innebörd som hembiträdeslagen. Det bör här tilläggas att till hushållsarbete
hänförs också tillsyn och vård av barn, sjuka och gamla som
tillhör hushållet. Lagen är alltså tillämplig på den som är anställd för att
utföra sådant arbete i ett privat hem.

De nya regler om arbetstid och arbetarskydd som nu föreslås för det husliga
arbetet bör — i likhet med vad som gäller på andra arbetsområden — i
princip vara tillämpliga även på korttids- och deltidsanställningar. Reglerna
om arbetstidens begränsning får visserligen inte någon direkt praktisk betydelse
för flertalet deltidsanställda. Förslaget innefattar lika litet som annan
arbetstidslagstiftning något skydd mot omfattande arbetstidsuttag av
den som har mer än en anställning. De föreslagna bestämmelserna om ledighet
och om begränsning av den dagliga arbetstiden för minderåriga arbetstagare
kan emellertid få betydelse även vid deltidsanställningar. Genom att
förslaget inte innehåller någon begränsning med avseende på anställningstidens
längd blir det tillämpligt även på helt tillfälliga anställningar, exempelvis
sådana som rör en enstaka dag.

De andra regler än arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelser som lagen
innehåller är visserligen i första hand avpassade för heltidsanställningar av
viss varaktighet. I den mån bestämmelserna kan få aktualitet vid andra
typer av anställningar finns dock inte tillräcklig anledning att göra undantag
för dem annat än i ett avseende. Rätt att få ett betyg som innehåller vitsord
om arbetstagarens sätt att sköta sitt arbete synes inte böra föreligga
förrän anställningen har varat viss tid. Bestämmelse härom har tagits in i
14 §, som handlar om tjänstgöringsintyg.

Undantag från lagens tillämpningsområde föreslås för arbetstagare som
är medlem av arbetsgivarens familj. Detta överensstämmer med vad som
gäller enligt annan jämförlig lagstiftning. Vid tillämpningen av arbetstidsoch
arbetarskyddslagstiftningen har begreppet familjemedlem getts en ganska
vidsträckt innebörd. Till familjemedlemmar har hänförts också andra
än de närmaste släktingarna och t. o. m. personer som inte alls är släkt med

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

arbetsgivaren, exempelvis fosterbarn, under förutsättning att de lever tillsammans
med arbetsgivaren och tillhör dennes hushåll. Denna tolkning bör
kunna appliceras på den föreslagna undantagsbestämmelsen.

I hembiträdeslagen görs undantag för vissa andra kategorier av arbetstagare,
nämligen dels husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare,
dels hushållerska eller annan som självständigt sköter hemmet i husmors
ställe. Den från praktisk synpunkt betydelsefulla frågan är om gruppen
hushållerskor — som enligt den statistiska undersökning utredningen
låtit göra år 1964 utgjorde drygt 6 000 personer eller inemot en femtedel av
samtliga arbetstagare i husligt arbete — bör inordnas under lagstiftningen
eller ej. Motsvarande spörsmål när det gäller gruppen husföreståndarinnor
synes däremot inte vara av samma vikt, eftersom antalet arbetsplatser på
det husliga området med mer än en anställd uppenbarligen är mycket ringa.
Utredningen har funnit det tveksamt om dessa båda grupper av arbetstagare
bör undantas från lagens tillämpningsområde. Efter att ha redovisat olika
skäl som kan anföras för och emot en sådan ordning har utredningen avstått
från att föreslå några undantagsregler.

Som utredningen framhållit är det principiellt önskvärt att undantagen
från lagstiftningen blir så få och så litet omfattande som möjligt. Utredningens
undersökningar synes också ge vid handen att ett inordnande av de
aktuella grupperna under lagen skulle kunna leda till förbättrade arbetstidsförhållanden
för åtskilliga arbetstagare. Svårigheterna med en generell
tillämpning av lagen på dessa grupper ligger framför allt däri, att inte så
få hithörande arbetstagare har en självständig ställning med bl. a. befogenheter
att bestämma över arbetets uppläggning. För sådana fall kan det te
sig mindre realistiskt att förutsätta kontroll från arbetsgivarens sida över
arbetstagarens arbetstider m. m.

En undantagsregel som anknyter till arbetstagarens självständiga ställning
synes med nödvändighet bli ganska vag till sin utformning. Eftersom
det i det enskilda fallet kan vara svårt att avgöra hur hög grad av självständighet
en arbetstagare faktiskt har, torde en sådan regel kunna föra med sig
oklarhet och besvärliga gränsdragningsproblem i den praktiska tillämpningen.
Som utredningen påpekat undgår man emellertid inte alla gränsdragningssvårigheter
om man avstår från att införa den ifrågasatta undantagsregeln.
Då aktualiseras nämligen oftare problem rörande lagens tilllämplighet
på sådana hemarbetande som betecknas som hushållerskor eller
liknande men som sammanlever med arbetsgivaren under äktenskapsliknande
förhållanden.

Vid övervägande av de argument som kan anföras i den förevarande frågan
har utredningens ståndpunkt godtagits. Den föreslagna lagen skall således
gälla i fråga om alla anställda i husligt arbete utom dem som tillhöir
arbetsgivarens familj. Det förutsätts att det verkligen råder ett arbetsrättsligt
förhållande mellan parterna. Det kan stundom vara svårt att avgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

om detta är fallet när partsförhållandet har inslag av såväl personlig
som arbetsrättslig karaktär. I sådana lägen får frågan om lagens tilllämplighet
besvaras på grundval av en samlad bedömning, där hänsyn tas till
alla faktorer som talar i ena eller andra riktningen. Är det personliga draget
i partsförhållandet starkt dominerande medan det arbetsrättsliga momentet
skjutits i bakgrunden, synes parterna inte kunna betecknas som arbetsgivare
och arbetstagare.

Lagförslagets regler är av tvingande karaktär, om annat inte uttryckligen
anges i de särskilda bestämmelserna. Detta innebär bl. a. att en arbetstagare
inte med bindande verkan kan avstå från de förmåner lagen avser att
garantera. Andra stycket i förevarande paragraf ger uttryck härför. I detta
sammanhang bör framhållas att föreskrifterna inte lägger hinder i vägen
för avtal som bereder arbetstagaren större förmåner än dem lagen vill garantera.

2 §

Första stycket i denna paragraf ger uttryck för principen om högst 40
timmars normal arbetsvecka. Som utredningen framhållit och som bekräftats
av några remissinstanser kan det, när det gäller husligt arbete, med
hänsyn till förhållandena på den särskilda arbetsplatsen finnas beaktansvärda
behov av att kunna förlägga arbetstiden på sådant sätt att arbetstidsuttaget
inte blir detsamma varje vecka. Detta kan exempelvis bero på att
arbetsgivarens egna arbetstider utanför hemmet är oregelbundna. Mot bakgrunden
härav får det anses närmast ofrånkomligt att lagen, som ju avses
bli tvingande, medger längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden
än en vecka. Begränsningsperioden bör dock inte få överstiga fyra
veckor. En så utformad reglering överensstämmer med vad som för vissa
inte särdeles sällsynta situationer gäller enligt den nya allmänna arbetstidslagen.
Enligt denna lag får en upp till fyra veckor förlängd begränsningsperiod
tillämpas om det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena
i övrigt. Det bör understrykas att den föreslagna fyraveckorsregeln
är en maximiföreskrift och att följaktligen begränsningsperioder om
en, två eller tre veckor kan tillämpas. Som utredningen framhållit bör naturligtvis
arbetstiden i möjligaste mån vara densamma varje vecka. En sådan
fördelning torde i allmänhet framstå som lämpligast för såväl arbetsgivare
som arbetstagare.

Andra stycket i paragrafen innehåller den i allmänna motiveringen berörda
specialregeln om förlängd ordinarie arbetstid, som ansetts behövlig
framför allt av hänsyn till förvärvsarbetande föräldrar med små barn.
Specialregeln avser enbart sådana arbetstagare, vars arbete innefattar tillsyn
av barn eller annan person som inte kan ta vård om sig själv. För att bestämmelsen
skall vara tillämplig krävs vidare att de medlemmar av hushållet,
som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett — oftast är
det fråga om två föräldrar —, är förhindrade att utöva tillsynen på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

att de förvärvsarbetar utanför hemmet. Bestämmelsen gäller även det fall
att det bara finns en sådan medlem i hushållet och denne förvärvsarbetar
utom hemmet. Tillräckliga skäl har inte ansetts föreligga att tillåta förlängd
ordinarie arbetstid även vid bortovaro från hemmet av annan anledning än
förvärvsarbete, exempelvis studier, föreningsverksamhet o. d. Motsvarande
gäller om förvärvsarbete utförs i hemmet. Som nämnts i den allmänna
motiveringen har däremot med förvärvsarbete utanför hemmet jämställts
den situationen, att hinder föreligger att utöva tillsynen till följd av nedsatt
arbetsförmåga. Den typ av hushåll, där t. ex. en hemmavarande förälder inte
kan passa barn på grund av ett handikapp eller en långvarig sjukdom, har
ansetts böra beaktas i förevarande hänseende.

En ordinarie arbetstid som överstiger vad som följer av huvudregeln får
förekomma bara i den mån det behövs på grund av de angivna omständigheterna.
Om exempelvis av två förvärvsarbetande makar den ena är borta
från hemmet måndag—fredag kl. 7—16 och den andra samma dagar kl.
8.30—18, behöver arbetstagaren inte utnyttjas för tillsyn av makarnas barn
mer än liden kl. 8.30—16, dvs. 7 V2 timmar. Genom att förlägga arbetstiden
mellan kl. 8.15 och 16.15 måndag—fredag är det då möjligt att undvika
förlängd ordinarie arbetstid. Ändras exemplet därhän, att den make som
går hemifrån kl. 7 inte kan återvända förrän kl. 17 får däremot den ordinarie
veckoarbetstiden förlängas med 2 V2 timmar till högst 42 V2 timmar.
Ett absolut maximum för här avsedd förlängning är enligt lagförslaget 48
timmar per fyraveckorsperiod.

Förslaget upptar inte någon bestämmelse om längsta tillåtna ordinarie
arbetstid per dygn. På denna punkt överensstämmer förslaget med den nya
allmänna arbetstidslagen (jfr prop. 1970: 5 s. 108 ff). Den spärr som kan
behövas mot alltför långa arbetsdagar finns främst i den föreslagna bestämmelsen
om nattvila i 9 §. I fråga om minderåriga ges en särskild föreskrift
om maximum för den totala dygnsarbetstiden i 10 §.

Förslaget bygger liksom allmänna arbetstidslagen på ett nettoarbetstidsbegrepp.
Raster skall således inte räknas in i arbetstiden. Uttrycket rast
skall därvid ges samma innebörd som enligt 17 § arbetarskyddslagen. Rast
är enligt denna bestämmelse ett avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på
förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid
och inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Eftersom arbetarskyddslagen
inte görs tillämplig på husligt arbete har en motsvarande definition
tagits in som ett tredje stycke i förevarande paragraf. För att det skall vara
fråga om rast krävs alltså inte bara att arbetstagaren kan syssla med vad
denne vill utan också att arbetstagaren har rätt att avlägsna sig från det hem
där denne är anställd. Ofta torde detta inte vara möjligt, exempelvis därför
att det finns små barn i hemmet som inte kan lämnas ensamma. Bara om arbetsgivaren
inte ställer några som helst krav på att arbetstagaren skall finnas
tillgänglig föreligger en rast i lagens mening. Om sedan arbetstagaren ändå
väljer att stanna kvar på arbetsplatsen, exempelvis för att inta en måltid,

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

hindrar detta givetvis inte att avbrottet i arbetet blir att betrakta som rast.

Paragrafens fjärde stycke innebär att man inte nödvändigtvis behöver
räkna begränsningsperioden från och med kalenderveckans första dag. Också
annan dag i veckan kan väljas som utgångspunkt. Beräkningen skall naturligtvis
ske efter ett fast system. Man kan t. ex. inte utgå från en veckodag
när det gäller att beräkna arbetstid för en viss begränsningsperiod och
från en annan veckodag såvitt gäller nästa begränsningsperiod. En veckoindelning
med samma veckodag som utgångspunkt skall i stället tillämpas
konsekvent för varje arbetstagare.

Vad nyss sagts om ett fast system för preciseringen av vecka gäller också
i övrigt vid utläggande av begränsningsperioderna. Om i det enskilda fallet
begränsningsperioden är fyra veckor skall således den första perioden omfatta
veckorna 1—4, den andra veckorna 5—8, den tredje veckorna 9—12,
etc.

3 §

Denna och följande paragraf innehåller regler om den omfattning i vilken
övertidsarbete får förekomma. I 3 § upptas föreskrifter om övertid i allmänhet,
medan 4 § reglerar övertid för nödfallsarbete. Bestämmelserna i dessa
paragrafer har sin motsvarighet i 10 § första stycket resp. 8 § i allmänna
arbetstidslagen. Lagförslaget innehåller däremot inte som allmänna arbetstidslagen
några regler om övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten.
Sådana regler har ansetts sakna tillämplighet för det husliga arbetets del.
Inte heller föreslås någon motsvarighet till allmänna arbetstidslagens föreskrift
om dispenslagd s. k. extra övertid. Som utredningen funnit är det
opraktiskt att räkna med att tillsynsmyndigheten skulle behöva ta ställning
till frågor om extra övertidsarbete i privata hushåll.

Med övertid i lagens mening förstås sådan arbetstid som överstiger den
i lagen fastställda ordinarie arbetstiden. Skulle kortare ordinarie arbetstid
ha avtalats än vad lagen medger, utgör skillnaden mellan avtalad och av lagen
medgiven längsta arbetstid inte övertid i lagens mening.

Enligt 3 §, vars innehåll berörts i den allmänna motiveringen, får övertid
tas ut med högst 48 timmar under en fyraveckorsperiod, dock högst 300
timmar under samma kalenderår. Något påtagligt behov av att på sätt som
skett i allmänna arbetstidslagen öppna möjlighet att låta begränsningsperioden
vara en månad i stället för fyra veckor har inte ansetts föreligga.

Övertid får tas ut bara då särskilda skäl föreligger. Häri ligger ett krav på
att det skall finnas en speciell anledning till att övertid behövs just då. En
sådan anledning kan vara att arbetsgivaren själv har övertidsarbete på sin
arbetsplats eller är borta hemifrån för studier, föreningssammankomster,
sällskapsliv eller annan förströelse och att hjälp därför behövs med tillsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

av barnen. Situationen kan också vara den att familjen har gäster, varvid
arbetstagaren får hjälpa till med matlagning, servering, barnpassning e. d.
Däremot är det inte meningen att bestämmelsen skall utnyttjas för att regelbundet
under en längre period utsträcka den ordinarie arbetstiden.

4 §

Paragrafen anger villkoren för uttag av övertid för nödfallsarbete. Den
har inte kunnat utformas efter mönster av 8 § allmänna arbetstidslagen på
grund av de särskilda förhållandena inom husligt arbete. I stället har regleringen
i 12 § andra stycket hembiträdeslagen ansetts kunna vara till ledning.

En förutsättning för att nödfallsparagrafen skall vara tillämplig är att
det har inträffat en olyckshändelse eller ett akut sjukdomsfall eller någon
annan lika allvarlig händelse som inte har kunnat förutses. Det ligger i
sakens natur att det skall vara fråga om en tilldragelse inom det hushåll
där arbetstagaren är anställd. I hembiträdeslagens motsvarande bestämmelser
nämns särskilt, såvitt avser jordbrukshushåll, sjukdomsfall bland djuren.
Skäl finns knappast att ta med denna hänvisning. Det är emellertid
tänkbart att en sådan tilldragelse skulle kunna betraktas som en oförutsebar
omständighet av det slag som paragrafen syftar på. Det förtjänar understrykas
att det skall vara fråga om en plötsligt inträffande, oväntad händelse.
Arbetstagaren får användas till övertidsarbete i den mån det oundgängligen
påkallas på grund av det skedda. Häri ligger ytterligare en väsentlig
begränsning i bestämmelsens tillämpningsområde. Övertid för nödfallsarbete
får tas ut bara för arbete som står i omedelbart samband med
den inträffade händelsen, som inte kan anstå och som inte kan utföras av
någon annan. Om exempelvis en av makarna i hushållet drabbas av ett
olycksfall eller plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus, åtföljd av
andra maken, kan arbetstagaren hållas kvar på övertid för att se till barnen.
Däremot kan i princip övertid inte utnyttjas med stöd av denna paragraf
om det är ett av barnen som insjuknar och måste föras till sjukhus, åtföljd
av den ena av föräldrarna, medan den andra utan olägenhet kan stanna
hemma hos de övriga barnen. Det får anses följa av bestämmelsens formulering
att övertidsarbete av detta slag inte kan fortgå under någon längre tid
på grund av samma orsak. Om exempelvis en av makarna efter ett olycksfall
blir omhändertagen för långvarig vård berättigar inte paragrafen till att
använda arbetstagaren under hela denna tid för all passning av barn och
annat hushållsarbete som den andre maken är förhindrad att ombesörja.

I klarhetens intresse bör framhållas, att den omständigheten att bestämmelsen
om övertid för nödfallsarbete placerats efter bestämmelsen
om allmän övertid inte innebär att övertid enligt 4 § skulle kunna förekomma
bara när möjligheterna till övertid enligt 3 § är uttömda.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 150

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

5 §

Paragrafen behandlar arbetstagarnas skyldighet att arbeta på övertid.
Den nya allmänna arbetstidslagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse
i detta hänseende. I avsaknad av lagbestämmelse gäller vad som är
överenskommet i kollektivt eller enskilt avtal. Hembiträdeslagen innehåller
däremot en bestämmelse i ämnet i 12 § fjärde stycket. Där sägs att arbetstagaren
är skyldig att utföra övertidsarbete i vissa situationer av nödfallskaraktär
men att i övrigt gäller vad som kan anses överenskommet med arbetsgivaren.
Med hänsyn till att vägledande avtal saknas på det husliga
arbetets område synes det lämpligt att även i fortsättningen genom bestämmelser
i lag klargöra vad som skall gälla om arbetstagares skyldighet att
fullgöra övertidsarbete.

Enligt den föreslagna bestämmelsen är arbetstagare — frånsett nödfallssituationer
av det slag som avses i 4 §, då arbetstagaren inte kan undandra
sig att utföra det övertidsarbete som förhållandena kräver -— inte skyldig att
arbeta på övertid om arbetstagaren inte åtagit sig det. Som utredningen
framhållit kan åtagandet göras antingen med avseende på ett enstaka tillfälle
eller mera generellt, exempelvis i samband med att anställningsavtalet
sluts. Det får naturligtvis inte leda till att kravet på särskilda skäl för övertidsuttag
efterges. Ett åtagande av generell karaktär ger i allmänhet arbetsgivaren
visst utrymme att bestämma när övertidsarbete skall äga rum. I
sådant läge måste arbetstagaren ha rätt att få besked rimlig tid i förväg. För
det fall att övertidsarbete skall tas ut en kväll, har utredningen uttalat att
arbetstagaren bör få veta detta senast samma dags förmiddag. Det bör
understrykas att en så pass kort varseltid bör vara en undantagsföreteelse.
I normalfallet bör varsel kunna ges betydligt tidigare.

6 §

Paragrafen föreskriver skyldighet för arbetsgivare att föra anteckning
om övertid. Motsvarande skyldighet för arbetsgivare inom andra områden
av arbetslivet finns inskriven i 11 § allmänna arbetstidslagen. Det ligger i
bägge parters intresse att uttaget av övertid bokförs så att inga onödiga
tvister uppkommer. Visserligen kan det vara svårt för en arbetsgivare som
är borta från hemmet om dagarna att hålla reda på den anställdes arbetstider.
I sådana fall får det ankomma på arbetstagaren att upplysa om när
det varit nödvändigt att göra avvikelser från den överenskomna arbetstiden.
Ibland kan det kanske vara lämpligt att arbetstagaren själv för anteckningar
och lämnar dem till arbetsgivaren för godkännande. Rörande anteckningarnas
form bör inga särskilda föreskrifter meddelas. Någon regel om att
tillsynsmyndigheten skall meddela bestämmelser i ämnet föreslås därför
inte. Av paragrafens formulering framgår emellertid att anteckningarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

skall motsvara vad som behövs för att man skall få besked om tjänstgöringens
omfattning och förläggning. F. n. tillhandahåller arbetsmarknadsstyrelsen
formulär till övertidsjournal, vilket parterna kan få genom arbetsförmedlingarna.
Det synes lämpligt att sådana formulär tillhandahålls även i
fortsättningen. Formulären bör utarbetas av arbetarskyddsstyrelsen, som
föreslås bli tillsynsmyndighet beträffande arbetstidsreglerna, och finnas tillgängliga
bi. a. hos arbetsförmedlingarna.

I paragrafens andra punkt regleras rätten att ta del av anteckningar om
övertid. Bestämmelserna härom har utformats i överensstämmelse med 11 §
allmänna arbetstidslagen.

V §

På de allra flesta arbetsområden bestäms arbetsvillkoren genom kollektivavtal.
Dessa innehåller normalt regler om ersättning för tjänstgöring
utöver den ordinarie arbetstiden. Förhållandena på det husliga området är
emellertid särpräglade bl. a. därigenom att kollektivavtal inte ingås. Det är
då angeläget att de förmåner i arbetstidshänseende som lagen skall ge inte
urholkas genom att de anställda anlitas för tjänstgöring på övertid utan
särskild ersättning. Som utredningen funnit är det därför motiverat att — i
likhet med vad som gäller enligt hembiträdeslagen — genom tvingande
bestämmelser tillförsäkra arbetstagarna rätt till övertidsersättning. Sådana
bestämmelser har tagits in i 7 §. Paragrafens huvudregel är att ersättningen
skall utgå i pengar. Detta överensstämmer med hembiträdeslagens reglering.
Denna gör dock undantag för två typer av tjänstgöring, nämligen dels vakttjänst
och dels arbete som har föranletts av akut sjukdomsfall e. d. I sådana
fall har arbetsgivaren rätt att bestämma om ersättningen skall lämnas i
pengar eller i ledighet. Förevarande förslag ansluter till utredningens åsikt
att det inte längre finns fog för en liknande undantagsreglering. I det stora
antal hushåll där arbetstagarens huvudsakliga uppgift är att svara för barnpassning
medan föräldrarna är borta från hemmet torde det f. ö. i allmänhet
vara svårt att lämna ersättning i form av ledighet.

I lagen anges inte hur ersättning i pengar skall beräknas. Av bestämmelsens
lydelse följer emellertid att det skall vara fråga om en till beloppet
bestämd ersättning, som skall stå i relation till tjänstgöringens omfattning.
Det är alltså inte tillåtet att komma överens om att den avtalade lönen skall
anses innefatta kompensation för eventuellt förekommande övertid. Det
lämpligaste torde i allmänhet vara att bestämma ersättningen till visst belopp
per timme, beroende på tjänstgöringens art och förläggning. Även
andra beräkningssätt är dock tänkbara.

Om parterna är överens därom, kan kompensation för övertid utgå i form
av ledighet i stället för i pengar. I paragrafens andra stycke föreskrivs att
sådan ledighet skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till
tjänstgöringens art. Denna bestämmelse har förts över från hembiträdesla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

gen. Det har befunnits lämpligt att bibehålla regeln för att klargöra att ledigheten
inte behöver omfatta samma antal timmar som övertiden. Det kan
sålunda vara skäligt att ersätta övertidsarbete på obekväm tid genom längre
ledighet än övertiden har omfattat. Å andra sidan kan det också tänkas
fall där övertidsarbetet är så lindrigt att det kan anses kompenserat genom
ledighet av ganska begränsad omfattning.

Hembiträdeslagen innehåller också vissa regler om kompensationsledighetens
förläggning. Ledigheten får inte förläggas före kl. 9 och får inte utgå
under kortare tid än två timmar varje gång. Dessa regler har inte tagits upp
i lagförslaget. De torde knappast ha någon praktisk betydelse, i synnerhet
om det, som nu föreslås, aldrig skall vara tillåtet att kompensera övertidsarbete
genom ledighet annat än om arbetstagaren går med på en sådan ordning.
Hembiträdeslagens bestämmelse om att ersättning i pengar skall betalas,
om anställningen upphör innan arbetstagaren har fått ut sin kompensationsledighet,
förs däremot över till den nya lagen.

Förslaget innehåller inte några regler om när ersättning i pengar eller
ledighet skall utges. Inte heller regleras tidpunkten för utbetalning av lön.
Bl. a. med hänsyn till de varierande förhållanden som kan förekomma
torde ämnet inte vara lämpat för lagreglering. I hembiträdeslagen finns enbart
en vägledande bestämmelse om att lön, som beräknas för månad eller
längre tid skall utbetalas sista vardagen varje kalendermånad, om inte annat
har överenskommits. Någon motsvarighet härtill har inte ansetts behövlig.
Som utredningen framhållit får ett oskäligt dröjsmål från arbetsgivarens
sida när det gäller att fullgöra förpliktelser beträffande lön eller övertidsersättning
betraktas som en sådan omständighet som ger arbetstagaren
rätt att säga upp anställningsavtalet att upphöra omedelbart.

8 §

Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen har i den nya lagen
införts vissa allmänna bestämmelser om skydd mot ohälsa m. m. Bestämmelserna
har tagits in i denna paragraf.

I paragrafens första stycke finns till en början en motsvarighet till den
generella skyddsföreskriften för arbetsgivare i 7 § arbetarskyddslagen. Bestämmelsen
innebär exempelvis att arbetsgivaren skall se till att de hjälpmedel
som används i hushållet, såsom stegar och elektriska apparater, är
betryggande från säkerhetssynpunkt samt att arbetstagaren får behövliga
instruktioner för hanteringen av maskiner och farliga ämnen.

Bestämmelser som inskärper att särskild hänsyn skall tas till minderåriga
arbetstagare finns i såväl arbetarskyddslagen (26 §) som hembiträdeslagen
(18 § andra stycket). De har fått sin motsvarighet i första stycket
andra punkten. Innebörden av bestämmelsen är att arbetsgivaren när det
gäller minderårig arbetstagare måste fästa särskild vikt vid att arbetsbördan
inte är så stor eller arbetstiden så lång att arbetstagaren riskerar att bli

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

överansträngd. Speciell hänsyn måste också tas till att minderårigas arbete
inte är så tungt eller förlagt till sådan tid att det kan inverka skadligt på
arbetstagarens hälsa eller kroppsutveckling.

Enligt arbetarskyddslagen har också arbetstagaren ett ansvar för arbetarskyddet
på sin arbetsplats. Denna princip bar ansetts böra komma till uttryck
också för de husligt anställdas del. I andra stycket har därför föreskrivits
skyldighet för arbetstagaren att iaktta tillbörlig försiktighet i arbetet
och i övrigt medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

9 §

Denna och följande paragraf upptar de bestämmelser om arbetstidens förläggning
som ansetts behövliga för att de husligt anställda skall garanteras
i huvudsak samma ledighetsförhållanden som de arbets tagargrupper på
vilka arbetarskyddslagen är tillämplig. Enligt vad som framhållits i den
allmänna motiveringen är det främst arbetstagarnas nattvila och veckovila
som skall säkerställas. Bestämmelser härom för arbetstagare i allmänhet
finns i 19 och 21 §§ arbetarskyddslagen.

Enligt 19 § arbetarskyddslagen skall arbetstagare åtnjuta behövlig ledighet
för nattvila. I ledigheten skall ingå liden mellan kl. 24 och kl. 5. Arbete
får dock bedrivas under tid som sålunda skall vara ledig dels om arbetet
med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet
måste fortgå nattetid, dels i nödsituationer och dels även i övrigt
efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen. I lagförslaget har tagits upp
huvudregeln i berörda paragraf samt undantaget för nödsituationer. De
övriga i paragrafen upptagna möjligheterna att göra avsteg från huvudregeln
lämpar sig inte för det husliga arbetet, och någon direkt motsvarighet till
dem har därför inte föreslagits. Emellertid skulle ett absolut förbud mot
arbete mellan kl. 24 och kl. 5 annat än i nödsituationer bli alltför oSmidigt
och medföra konsekvenser som knappast ter sig önskvärda. Sålunda skulle
det bli omöjligt att anlita en arbetstagare som barnvakt eller för liknande
tjänstgöring nattetid. Särskilt med tanke på sådana situationer har regeln
om ledighetens förläggning mjukats upp något. Enligt den föreslagna bestämmelsen
skall tiden mellan kl. 24 och kl. 5 såvitt möjligt ingå i naltvilan.
En så utformad regel gör det möjligt att tillgodose önskemål om passningstjänstgöring
i begränsad omfattning nattetid. Vidare medger regeln att arbetstiden
för serveringshjälp eller annan arbetskraft som anlitas i samband
med eu bjudning kan utsträckas efter midnatt.

I 21 § arbetarskyddslagen föreskrivs att arbetstagare för varje sjudagarsperiod
skall ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet, om möjligt
förlagd till söndag. Undantag får göras tillfälligtvis om särskilt förhållande
påkallar det. Vidare kan arbetarskyddsstyrelsen även här medge undantag.

Den motsvarande regel som föreslås i 9 § andra stycket är undantagslösbortsett
från nödsituationer. Veckovilan skall regelmässigt vara ograverad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Är det angeläget för arbetsgivaren att anlita arbetstagaren den dag som denne
normalt är helt ledig kan parterna komma överens om att flytta ledigheten
till en annan dag i veckan.

Det har inte ansetts motiverat att för det husliga arbetets del införa någon
motsvarighet till arbetarskyddslagens bestämmelser om raster och arbetspauser.
Ofta torde det inte vara möjligt för arbetstagaren att få någon rast
i arbetarskyddslagens mening, dvs. ledighet med rätt att avlägsna sig från
arbetsplatsen. Att i lag fastslå att den som arbetar i ett hushåll någon gång
under dagen skall få tillfälle att avbryta sitt arbete — för att inta förtäring
på arbetsplatsen eller för att få avkoppling — ter sig inte nödvändigt.

10 §

Paragrafen innehåller motsvarigheter till 31 och 33 §§ arbetarskyddslagen,
som gäller arbetstid och nattvila för minderåriga arbetstagare. Den sammanlagda
arbetstiden maximeras enligt förslaget liksom enligt arbetarskyddslagen
till 10 timmar per dygn och 54 timmar per vecka. Summan av
ordinarie arbetstid och övertid får alltså inte överskrida detta antal timmar.
Undantag görs dock för nödsituationer. Nattvilan föreslås skola omfatta
minst 11 timmar i sträck. I nattvilan skall ingå tiden mellan kl. 22 och
kl. 5. Avvikelse får göras i nödsituationer.

Som framhållits i den allmänna motiveringen har det ansetts lämpligt att
vid den närmare utformningen av hithörande bestämmelser anknyta till
arbetarskydd slagen sådan den gäller f. n. Bara på enstaka punkter har avvikelser
ansetts motiverade. Liksom i fråga om övriga bestämmelser i lagförslaget
föreslås inte någon möjlighet till dispens genom beslut av tillsynsmyndigheten.
Vidare föreslås inte några särskilda skyddsregler för
arbetstagare under 16 år. Antalet arbetstagare i denna ålder kommer med
skolväsendets utbyggnad att bli allt mindre. Enligt utredningen föreligger
heller inte något påtagligt behov av att skydda det begränsade antal 15-åriga
och yngre arbetstagare som kan komma att finnas i framtiden mot att vid
något tillfälle anlitas för arbete mellan kl. 19 och kl. 22 på kvällen eller i
nödsituationer utnyttjas utöver vad lagen annars tillåter.

Enligt utredningens uppfattning är det rimligt att tillåta avsteg från reglerna
om maximiarbetslid och nattvila för minderåriga inte bara i nödsituationer
utan också för att ge arbetsgivaren möjlighet att använda en minderårig
arbetstagare framför allt som barnvakt på kvällen och natten. Utredningens
förslag upptar därför en undantagsregel för vad utredningen kallar
jourtjänst, varvid dock anges att jourtid med stöd av undantagsregeln inte
skall få tas ut mer än två dygn i veckan. Utredningens bedömning på förevarande
punkt har ansetts riktig i sak. Med hänsyn till att begreppet jourtid
inte föreslås infört i lagstiftningen har dock undantagsregeln utformats på
ett annat sätt än vad utredningen förordat. Undantagsregeln har ansetts
böra medge att minderårig arbetstagare tillfälligt anlitas på kvälls- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

nattetid för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem som inte kan ta
vård om sig själv. Den önskvärda begränsningen av undantagsregelns tilllämpning
har uttryckts genom ordet »tillfälligt» i stället för — som av
utredningen •— med hjälp av ett fast tidsmått (högst två dygn per vecka),
vilket kan ge intryck av alltför litet av restriktivitet till sådan arbetstidsförläggning
som det här är fråga om. Att tjänstgöring med stöd av undantagsregeln
aldrig får inkräkta på veckovilan framgår av 9 §.

Liksom utredningen gjort bör man kunna förutsätta att det behov av
ledighet för yrkes- eller fortsatt skolundervisning, religionsundervisning
m. m. som kan finnas skall kunna tillgodoses genom överenskommelse mellan
parterna. Någon bestämmelse som svarar mot 32 § arbetarskyddslagen
har därför inte föreslagits.

11 §

I denna paragraf föreskrivs att avtal om anställning i husligt arbete skall
upprättas skriftligen, om endera parten begär det. Bestämmelsen motsvarar
3 § hembiträdeslagen. Som motiv för denna föreskrift anfördes vid hembiträdeslagens
tillkomst önskvärdheten av att ge avtalen behövlig fasthet och
bereda trygghet mot meningsskiljaktigheter rörande avtalets verkliga innehåll.
Utredningen har funnit att skriftliga avtal förekommer i ytterst ringa
utsträckning. Bestämmelsen i 3 § hembiträdeslagen har alltså inte fått någon
påtaglig effekt. De vid hembiträdeslagens tillkomst anförda synpunkterna
kan dock alltjämt anses motivera att bestämmelsen bibehålls. Den
ger uttryck åt uppfattningen att skriftliga avtal i och för sig är önskvärda
och ger ett stöd åt den part som önskar få till stånd en fast reglering av avtalet
i skriftlig form. Det synes lämpligt att avtalsformulär liksom hittills
ställs till parternas förfogande genom arbetsmarknadsverkets försorg och
finns tillgängliga hos arbetsförmedlingarna. Förmedlingarnas tjänstemän
kan lämpligen upplysa parterna om att sådant formulär kan tillhandahållas.

12 §

Paragrafen reglerar anställningens upphörande. Ett anställningsavtal kan
vara slutet för viss tid eller tills vidare. I förstnämnda fall följer av avtalet
att anställningen upphör vid den bestämda tidens utgång, om inte parterna
har kommit överens om annat. Någon särskild lagregel härom har inte ansetts
behövlig. Inte heller upptar lagförslaget någon bestämmelse som korresponderar
mot 5 § första stycket hembiträdeslagen, enligt vilken ett avtal
som har slutits för bestämd tid, dock minst ett år, i vissa fall förlängs
automatiskt om det inte bär sagts upp viss tid före den avtalade tidens
utgång. En sådan regel skulle numera sakna nästan all betydelse, eftersom
det torde vara sällsynt att avtal sluts för så lång tid som ett år.

De allra flesta avtal om anställning i husligt arbete gäller tills vidare.
Ett sådant avtal upphör enligt första stycket i förevarande paragraf efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

uppsägning från endera sidan. Denna regel torde ge uttryck åt en allmän
arbetsrättslig princip. Enligt vad utredningen funnit träffas ganska sällan
avtal om uppsägningstidens längd. Här föreligger alltså behov av en regel
som anger vad som skall gälla när avtal saknas. Enligt 5 § andra stycket
hembiträdeslagen är uppsägningstiden 14 dagar, om inte parterna har kommit
överens om annat. Utredningen har inte funnit skäl att nu föreslå
längre uppsägningstid än den som hembiträdeslagen föreskriver. Det föreliggande
förslaget ansluter härtill. Två veckors uppsägningstid överensstämmer
f. ö. med vad som i dag är det vanliga enligt kollektivavtalen för
arbetare inom industrin. Med hänsyn till att långvariga anställningar i husligt
arbete numera är relativt ovanliga torde det inte heller finnas tillräckliga
skäl att nu föreslå någon särbestämmelse som föreskriver längre uppsägningstid
när anställningen har varat länge. I anslutning till det sagda
bör påpekas att spörsmål som gäller ökad anställningstrygghet på arbetsmarknaden
i dess helhet f. n. utreds av särskilda sakkunniga och att därvid
frågan om uppsägningstidernas längd skall ägnas speciell uppmärksamhet.
Mot bakgrunden av de resultat de sakkunniga når fram till kan en omprövning
av nu föreslagen uppsägningstid bli aktuell.

Uppsägningstiden är enligt lagförslaget densamma för bägge parter. Uppsägning
kan ske till vilken dag som helst i månaden eller veckan. Det kan
dock givetvis vara praktiskt med hänsyn bl. a. till beräkningen av lön och
semesterersättning att låta anställningen upphöra vid ett månadsskifte.

Förslaget innehåller inte några bestämmelser som begränsar arbetsgivarens
rätt att säga upp en anställd. Vissa sådana regler finns i annan lagstiftning
som är tillämplig också på husligt arbete. En lag som härvid kan
ha viss praktisk betydelse är lagen (1945: 844) om förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. I huvudsak
är emellertid frågan om arbetstagares skydd mot uppsägning f. n. inte reglerad
i lag. Utredningen har inte ansett det lämpligt att reglera frågan om
uppsägningsskyddet för det särskilda arbetsområde det här gäller. De förutnämnda
sakkunniga med uppgift att utreda frågan om ökad anställningstrygghet
har enligt sina direktiv att allsidigt pröva skyddet mot obefogad
uppsägning, varvid en utgångspunkt för övervägandena bör vara att principen
om arbetsgivares rätt att utan skäl avskeda arbetstagare skall ersättas
med en huvudregel om skydd mot sakligt ogrundade uppsägningar. Sedan
resultatet av berörda utredningsarbete föreligger får man närmare pröva
frågan om lagstiftningsåtgärder avseende det husliga arbetets område.

Hembiträdeslagen innehåller i 14—16 §§ vissa bestämmelser som ger part
rätt att säga upp avtalet i förtid. Det har inte funnits påkallat att behålla
uppsägningsregeln i 14 §, som vid tidsbestämd anställning gör det möjligt
för arbetsgivaren att lösgöra sig från en långvarigt sjuk arbetstagare och
låta annan överta arbetet och bostaden. Som tidigare har nämnts är avtal
för bestämd tid numera mycket ovanliga, om man bortser från helt kort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

variga anställningar. Redan på grund härav är bestämmelsens praktiska
betydelse ytterst ringa. Vidare har arbetsgivaren inte något behov av en
uppsägningsmöjlighet i andra fall än då arbetstagaren har sin bostad hos
arbetsgivaren, vilket ytterligare minskar regelns betydelse. Skulle någon
gång ett fall av åsyftat slag uppkomma bör parterna kunna nå en uppgörelse
i frågan.

Bestämmelserna i hembiträdeslagens 15 och 16 §§ om rätt för part att
säga upp avtalet till omedelbart upphörande när motparten i väsentlig mån
åsidosätter sina skyldigheter mot den andra parten kan — såsom anfördes i
hembiträdeslagens förarbeten — ses som uttryck för en allmän princip på
arbetsrättens område, vilken torde gälla även utan stöd av lag. Som utredningen
funnit kan det emellertid vara lämpligt att ta in uttryckliga bestämmelser
härom i en lag om husligt arbete. Genom en sådan ordning vinner
man bl. a. den fördelen att man kan utvidga arbetsgivarens ansvar till sådant
som medlemmar av hans familj företar sig. Det synes rimligt att arbetstagaren
skall få åberopa omständigheter av detta slag som skäl för att omedelbart
lämna anställningen. Däremot bör man kunna avvara de särskilda
reglerna om att mer än två dagars dröjsmål med löneutbetalningen och
underlåtenhet att tillhandahålla tillbörlig kost och bostad skall betraktas
som väsentliga avtalsbrott. Någon egentlig ändring i sak åsyftas dock inte
härmed. Försummelser från arbetsgivarens sida i dessa hänseenden får, om
de inte är av rent tillfällig art, bedömas som allvarliga brott mot arbetsgivarens
skyldigheter och därmed som giltiga orsaker för arbetstagaren att
lämna anställningen omedelbart. Den i hembiträdeslagen intagna regeln
om att uppsägning av nu berörd anledning inte får ske sedan viss tid har
förflutit synes lämplig och föreslås bli upptagen i den nya lagen.

Lagförslaget innehåller inte några motsvarigheter till reglerna om rätt att
omedelbart bringa anställningen att upphöra i samband med vissa sjukdomar.
Den särställning som i gällande lag ges vissa slag av sjukdomar är
främmande för våra dagars betraktelsesätt. Något egentligt behov av sådana
bestämmelser torde inte heller finnas. Om en person lider av allvarlig smittsam
sjukdom är han enligt lag skyldig att efter beslut av läkare underkasta
sig sluten sjukhusvård. Föreskrifter härom finns i smittskyddslagen (1968:
231). Dessa ger personer som tillhör den sjukes närmaste omgivning ett
visst skydd mot att bli smittade. Vidare torde av allmänna arbetsrättsliga
grundsatser följa att en arbetstagare i princip inte är skyldig att finna sig
i arbetsförhållanden som innebär att arbetstagarens hälsa utsätts för allvarliga
faror. Den som är anställd i ett hushåll och där i sitt arbete kommer
i nära beröring med en hushållsmedlem som lider av en svår smittsam
sjukdom torde därför utan stöd av en uttrycklig lagbestämmelse kunna
åberopa detta förhållande som skäl för att omedelbart lämna arbetet, såvida
det inte har varit överenskommet att arbetstagaren skulle ägna sig åt vård
av den sjuke. Om arbetstagaren drabbas av smittsam sjukdom har arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

givaren alltid möjlighet att avstänga denne från tjänstgöring. Med den
ståndpunkt som sålunda har intagits till frågan om nppsägningsrätt vid
sjukdom synes det vara mindre väl förenligt att i förslaget ta upp en motsvarighet
till hembiträdeslagens föreskrift om skyldighet för arbetstagaren
att förete läkarintyg. Arbetsgivaren har givetvis möjlighet att som villkor
för anställning kräva att sådant intyg anskaffas. Detta gäller utan föreskrift
i lagen.

Inte heller hembiträdeslagens bestämmelse om rätt för arbetstagaren att
säga upp anställningen med omedelbar verkan om arbetsgivaren bosätter
sig på annan ort har bibehållits. Det förefaller ytterst osannolikt att en sådan
flyttning skulle beslutas så sent eller hållas hemlig för arbetstagaren så
länge att denne inte hinner säga upp sig i tid före flyttningen. F. ö. torde det
ofta vara naturligt att anta att anställningsavtalet bygger på den förutsättningen
att tjänstgöringen, bortsett från tillfälliga avbrott, skall äga rum på
den ort där arbetsgivaren är bosatt med sitt hushåll när avtalet träffas.

13 §

Paragrafen reglerar arbetstagarens rätt till bostad i samband med sjukdom
el''er olycksfall. Om en arbetstagare på grund av sjukdom bl!r ur stånd
att sköta sitt arbete, är arbetsgivaren — såvida inte annat har överenskommits
— i princip befriad från skyldighet att betala arbetstagaren lön eller
annat vederlag för motsvarande tid. Det kan dock vara tveksamt om denna
princip gäller oinskränkt även i sådana fall då vederlaget utgörs av bostadsförmån.
Beträffande hembiträden framgår emellertid klart av 7 § första
stycket hembiträdeslagen, att arbetsgivaren inte har rätt att vägra arbetstagaren
att få använda bostaden enbart av det skälet att denne har blivit
sjuk. Som utredningen framhållit råder inte någon tvekan om skäligheten
av den regel som hembiträdeslagen innehåller. Arbetsgivarens intresse av
att omedelbart kunna utnyttja arbetstagarens bostad för att hysa in en vikarie
där måste anses väga mindre tungt än arbetstagarens intresse av att
inte vid sjukdomsfall plötsligt bli ställd utan bostad. Arbetsgivaren har ju
också i regel möjlighet att bringa anställningen att upphöra med ganska
kort varsel och på det viset få tillgång till bostaden. Utredningen har ansett
att det kan ifrågasättas om lagreglering i detta hänseende verkligen behövs.
Under hänvisning till att många av de myndigheter och organisationer som
utredningen tillfrågat förordat en skyddsbestämmelse i ämnet har emellertid
utredningen stannat för att föreslå en sådan. Bestämmelsen har, i enlighet
med vad socialstyrelsen påpekat i sitt remissyttrande, formulerats så
att det klart framgår att olycksfall lika litet som sjukdom får föranleda
förlust av nyttjanderätt till bostad.

Den föreslagna bestämmelsen gäller inte bara när arbetstagaren bor hos
arbetsgivaren utan också när arbetstagaren har sin bostad på annat håll,

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

under förutsättning att bostaden utgör löneförmån. Vad som skyddas är
nyttjanderätten till bostaden. Däremot innebär bestämmelsen inte att arbetstagaren
skall ha rätt att disponera bostaden utan ersättning.

Bestämmelser i övrigt som anger vad som skall gälla när den anställda
blir arbetsoförmögen på grund av sjukdom har inte tagits upp i förslaget.
Hembiträdeslagens bestämmelser om rätt för arbetstagare, som bor hos
arbetsgivaren, att under sjukdom få kost och personlig tillsyn av denne får
närmast betraktas som ett komplement till föreskriften om rätt till bostad.
De har ansetts behövliga för att arbetstagaren skall bli i stånd att utnyttja
sistnämnda rätt. Som utredningen ansett kan lämpligheten av dessa regler
sättas i fråga. För en arbetsgivare som själv har förvärvsarbete utanför
hemmet kan det vara svårt att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla kost
och personlig tillsyn. Å andra sidan kanske arbetstagaren -—- vars rätt till
bostad torde få anses omfatta tillgång till lägenhetens kök och rätt att ta
emot besök —- inte är sjukare än att arbetstagaren lijälpligt kan klara sig
själv eller utan större svårigheter kan få nödvändig hjälp av anhöriga eller
vänner. En tvingande regel av det slag hembiträdeslagen innehåller kan
därför i vissa situationer leda till föga rimliga resultat. Härtill kommer en
annan synpunkt av mera principiell karaktär. Många ensamma personer
kan försättas i en bekymmersam situation om de blir sjuka och till följd
därav inte kan ombesörja uppköp, matlagning, städning, personlig vård etc.
De kan då inte ställa några anspråk på sin arbetsgivare eller hyresvärd utan
är — i den mån de inte kan få bistånd på privat väg — hänvisade till det allmänna
för att få den hjälp de behöver. Detta kan givetvis innebära att de blir
tvungna att lämna sin bostad. Några avgörande skäl finns knappast för att
de husligt anställda i detta hänseende skulle placeras i särställning med en
av lagen garanterad rätt till bistånd från arbetsgivaren.

Enligt 7 § andra stycket hembiträdeslagen har arbetsgivare, som har haft
kostnad för sjukvård åt arbetstagaren utöver vad som gäller kost, logi och
nödvändig personlig tillsyn, rätt att kräva tillbaka denna kostnad. Härav
framgår motsättningsvis att arbetsgivaren inte har rätt till ersättning för
kost, logi och tillsyn som arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla arbetstagaren.
De förmåner som lagen tillerkänner arbetstagaren har alltså också
en ekonomisk karaktär. Vid den tid då dessa bestämmelser kom till fanns
inte någon obligatorisk allmän sjukförsäkring. Sedan en sådan försäkring
har införts är emellertid varje arbetstagare i princip tillförsäkrad en sjukersättning
som skall kompensera för inkomstbortfall. Ersättningens storlek
står i förhållande till inkomsten, i vilken inräknas eventuella naturaförmåner.
Den sjukersättning som en arbetstagare får uppbära — och som delvis
finansieras av avgifter från arbetsgivaren — är alltså avsedd att utgöra
kompensation även för sådana förmåner som kost och bostad. Med hänsyn
härtill synes det inte följdriktigt att arbetstagaren utan särskilt vederlag

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

skall ha rätt till dessa förmåner under tid då rätt till sjukpenning föreligger.

Reglerna i 6 § hembiträdeslagen om bostads beskaffenhet m. m. har inte
heller fått några motsvarigheter i lagförslaget. Enligt utredningen kan det
betvivlas alt det annat än i rena undantagsfall förekommer att en anställd
anvisas bostad som är undermålig från sanitär synpunkt. Skulle detta ske
har arbetstagaren möjlighet att begära ingripande från hälsovårdsnämnden,
som kan förelägga arbetsgivaren att förbättra bostadens beskaffenhet
eller förbjuda att den används. Något behov av att dessutom kunna göra
gällande påföljder för brott mot en civilrättslig lagbestämmelse torde inte
föreligga. Eu regel om den tidpunkt då rummet skall lämnas efter anställningens
upphörande torde ha ringa praktisk betydelse. Nuvarande bestämmelse
om dispositionsrätt till rummet, slutligen, är närmast att betrakta
som en tolkningsregel, genom vilken innebörden av en avtalsklausul att
den anställda skall ha eget rum preciseras. Som sådan synes den fullt naturlig.
Arbetsgivaren kan emellertid alltid mot ett åberopande av regeln
invända, att uppgörelsen i det särskilda fallet inte innebar att den anställda
skulle ha eget rum, och bestämmelsens värde som skydd för arbetstagaren
och som medel att undanröja tvistigheter är därför begränsat.

14 §

Av allmänna arbetsrättsliga principer torde följa att arbetstagaren har
rätt till betyg över anställningen. Det bör emellertid vara värdefullt att klargöra
detta och närmare precisera innebörden av arbetstagarens rätt genom
uttryckliga bestämmelser i lagen. Sådana bestämmelser har tagits in i 14 §.
Med hänsyn till den betydelse det kan ha för arbetstagaren att få ett betyg
har bestämmelserna liksom i gällande lag gjorts tvingande till arbetstagarens
förmån. Arbetstagaren kan alltså inte i förväg med bindande verkan
avstå från sin rätt till betyg.

De föreslagna reglerna skiljer sig på en viktig punkt från hembiträdeslagen.
De ger arbetstagaren rätt att själv avgöra om betyget skall innehålla
vitsord rörande tjänstgöringen. En valrätt i detta hänseende torde, som
utredningen påpekat, tillkomma andra arbetstagare. Med hänsyn till att
ordet betyg leder tankarna till en handling som redovisar en bedömning
men arbetstagaren alltså skall ha rätt att kräva en handling som bara ger
upplysning om vissa faktiska förhållanden har termen intyg använts i
stället för betyg. Intyget skall alltid innehålla besked om anställningens
art, varmed åsyftas arbetstagarens ställning och huvudsakliga arbetsuppgifter,
samt om anställningstiden. Vitsorden skall gälla skicklighet, arbetsvillighet
och ordning i arbetet. Uttrycket arbetsvillighet har valts i stället
för flit för att antyda att härmed åsyftas även sådant som arbetstagarens
villighet att sätta sig in i nya arbetsuppgifter, ambition och initiativför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

måga. Givetvis kan vitsorden avse även annat än vad som nämns i lagen,
häribland sådana personliga egenskaper som är av direkt betydelse för
arbetet, exempelvis handlag med barn. Däremot är arbetstagaren givetvis
inte skyldig att finna sig i att betyget innehåller upplysningar om förhållanden
som inte har med tjänsten att göra. Vidare skall, i den mån arbetstagaren
begär det, intyget ge besked om vem som har sagt upp avtalet.
Har det sagts upp av arbetsgivaren, skall besked då också lämnas om orsaken
till uppsägningen.

Rätten alt få tjänstgöringsintyg inträder när avtalet har sagts upp. Det
krävs alltså inte att anställningen har upphört, men å andra sidan har arbetstagaren
inte rätt att få något intyg förrän en uppsägning har skett.
Rätten är inte beroende av hur länge anställningen har varat. Har den varat
mycket kort tid kan man emellertid inte begära att arbetsgivaren skall ha
hunnit bilda sig någon bestämd uppfattning om arbetstagarens kvalifikationer.
Med hänsyn härtill föreskrivs att ett tjänstgöringsintyg med vitsord
inte skall kunna påfordras förrän anställningen har varat mer än en månad.

Standardiserade intygsformulär tillhandahålls f. n. av arbetsmarknadsverket,
och det kan vara lämpligt att så sker även i fortsättningen.

15 §

Med övergången från fritidslag till arbetstidslag har ansetts böra följa
regler om tillsyn över lagens efterlevnad. Dessa regler har upptagits i
15 §. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har tillsynen
begränsats till att avse arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelsernas
efterlevnad. Uppgiften att vara tillsynsorgan har såsom utredningen
föreslagit lagts på arbetarskyddsmyndigheterna, som har hand om motsvarande
uppgifter beträffande så gott som alla andra yrkesområden.

För tillsynen skall arbetarskyddslagens regler gälla i tillämpliga delar.
Att tillsynen främst bör inriktas på att ge råd och anvisningar åt parterna
bar framhållits i den allmänna motiveringen. Någon rutinmässig kontroll
t. ex. av övertidsanteckningar synes knappast vara behövlig. Först när
verklig anledning finns att anta att arbetstids- eller arbetarskyddsreglerna
inte följs bör åtgärder aktualiseras. I enlighet med denna restriktiva inställning
till ingripande åtgärder upptas liksom enligt utredningens förslag
en regel som inskränker möjligheterna för tillsynsorgan att företa inspektion
på arbetsplatsen. Sådan undersökning skall få ske bara på begäran av
part eller om det annars finns särskild anledning därtill, t. ex. anmälan
från myndighet eller anhörig. Det bör understrykas att regeln inte innebär
att heminspektion är obligatorisk om part eller annan begär det. Det blir
tillsynsorganets sak att i varje särskilt fall med ledning av omständigheterna
avgöra om sådan åtgärd kan anses behövlig eller om annan, kanske
smidigare form för undersökning är att föredra.

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1970

16 §

Den som har att utöva tillsyn enligt den föreslagna lagen kan i samband
med tillsynen få insyn i personliga förhållanden som inte bör röjas för
utomstående. I 16 § har tagits upp en särskild bestämmelse om tystnadsplikt
som avser sådana förhållanden. Paragrafen innehåller därjämte regler
om åtal och straff för brott mot tystnadsplikten. Paragrafen har utformats
efter mönster av 14 § allmänna arbetstidslagen.

17 §

Om en arbetsgivare åsidosätter sina skyldigheter i något avseende som
är underkastat tillsyn kan enligt den föreslagna 17 § yrkesinspektören
skriftligen förelägga honom att v.dta rättelse. Den närmaste motsvarigheten
till denna bestämmelse är 53 § arbetarskyddslagen. De materiella reglerna
i lagförslaget är inte direkt straffsanktionerade. Däremot kan enligt 19 §
arbetsgivaren straffas om han inte rättar sig efter ett meddelat föreläggande.
Som tidigare har anförts bör tillsynsverksamheten i första hand
bedrivas genom råd och anvisningar. Detta skulle knappast vara möjligt
med ett system som kriminaliserade överträdelser av lagens bestämmelser.
Den föreslagna ordningen bör i tillräcklig grad tillgodose behovet av att
kunna komma till rätta med dem som inte följer lagens föreskrifter.

Skriftligt föreläggande bör inte t.llgripas i andra fall än då yrkesinspektören
inte anser sig kunna åstadkomma rättelse med andra medel. I de
flesta fall torde det vara tillräckligt att upplysa arbetsgivaren om lagens
innehåll och eventuellt i samband därmed ge honom anvisning om hur han
bör handla för att undvika konflikt med lagen. Innan föreläggande meddelas
skall enligt föreskrift i andra punkten arbetsgivaren få tillfälle att
yttra sig. Motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen. Föreläggandet skall
inte förenas med vite, eftersom underlåtenhet att rätta sig efter föreläggandet
är belagd med straff. I föreläggandet bör anges viss tid inom vilken
erforderliga åtgärder skall vara vidtagna.

18 §

Denna paiagraf innehåller regler om fullföljd av talan mot föreläggande
som har meddelats av yrkesinspektör. Paragrafens första stycke motsvarar
61 § första stycket arbetarskyddslagen. Någon möjlighet att besvära sig
över arbetarskyddsstyrelsens beslut har inte ansetts påkallad.

19 §

Som påpekats under 17 § är underlåtenhet att rätta sig efter lagens bestämmelser
inte i och för sig straffbelagd. Har föreläggande om rättelse
meddelats och inte efterkommits av arbetsgivaren kan emellertid enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

förevarande paragraf denne straffas med böter. För att straffansvar skall
inträda torde få förutsättas att föreläggandet har vunnit laga kraft. Att
böterna skall utgå i form av dagsböter följer av 25 kap. 1 § brottsbalken.

Paragrafen föreskriver vidare att arbetsgivare som uppsåtligen lämnar
oriktig eller vilseledande uppgift i anteckningar om övertid skall kunna
straffas för det. Det har inte ansetts motiverat att på det husliga området
straffbelägga felaktigheter som beror enbart på oaktsamhet, särskilt som
underlåtenhet att över huvud taget föra föreskrivna anteckningar inte kan
straffas omedelbart utan först efter föreläggande om rättelse.

20 §

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om skadestånd överensstämmer
i huvudsak med vad som gäller enligt hembiträdeslagen. Skadestånd
kan komma i fråga både vid överträdelse av lagens föreskrifter och
vid brott mot avtalet. Något undantag görs inte för de bestämmelser som är
underkastade tillsyn. Sålunda kan exempelvis en arbetsgivare som tar ut för
mycket arbetstid av en anställd dels få ett föreläggande om rättelse och,
om han inte rättar sig efter det, dömas till böter, dels åläggas att betala
skadestånd till arbetstagaren.

Skadeståndet kan avse både ekonomisk och ideell skada. Med hänsyn till
de delvis nya bestämmelserna i förslagets 8 § har det ansetts lämpligt att
erinra om att allmänna skadeståndsregler skall tillämpas i fråga om skadestånd
med anledning av person- eller sakskada. Avsikten är nämligen inte
att i detta sammanhang utsträcka rätten till ideell ersättning vid personeller
sakskada utöver vad som följer av 6 kap. 2 § strafflagen. Hänvisningen
till allmänna skadeståndsregler gäller dock endast frågan vad som är ersättningsgill
skada. Att andra stycket första punkten har denna innebörd torde
framgå av en sammanställning med andra punkten i samma stycke. Jämkningsregeln
i tredje stycket kan således tillämpas också i fråga om personeller
sakskada.

Skadeståndet kan enligt tredje stycket jämkas, eventuellt helt utebli, med
hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande
med avseende på tvistens uppkomst och övriga omständigheter. Detta överensstämmer
med vad som gäller enligt annan arbetsrättslig lagstiftning.

I allmänhet torde skadeståndsansvaret inte ha någon nämnvärd praktisk
betydelse. Det kan dock aktualiseras i åtminstone en typ av situationer
som inte är ovanliga, nämligen när arbetstagaren har lämnat anställningen
utan att iaktta föreskriven uppsägningstid. Då så sker har arbetstagaren
ofta en innestående fordran på lön och semesterersättning, vilken arbetsgivaren
kan vilja kvitta mot ett skadestånd. Den nyligen antagna lagen
(1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt begränsar dock i olika hänseenden
rätten till sådan avräkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

21 §

Regeln i denna paragraf att rätten till skadestånd preskriberas om talan
inte har anhängiggjorts inom sex månader från det att skadan inträffade
överensstämmer med 20 § hembiträdeslagen. Hembiträdesutredningen
framhöll på sin tid som motiv för denna bestämmelse, att det var önskvärt
att alla ur ett arbetsavtal härflytande fordringsanspråk blev slutligt reglerade
så snart som möjligt. Inte minst gällde detta på det husliga området.
På grund av det personliga förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren
antogs det där inte sällan förekomma att en skadelidande part uttryckligen
eller tyst eftergav sin rätt. Det ansågs inte tilltalande att en
fråga som sålunda en gång hade bragts ur världen skulle kunna dras upp
på nytt och föranleda skadeståndsanspråk sedan det personliga förhållandet
hade rubbats genom en brytning mellan parterna. Dessa synpunkter,
till vilka utredningen anslutit sig, har ansetts alltjämt äga sin giltighet.

En skadelidande kan tänkas befinna sig i den situationen att han kan
grunda sin talan antingen på allmänna skadeståndsregler eller på den speciella
reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som
finns i den lag som nu föreslås. Preskriptionsbestämmelsen i denna paragraf
har naturligtvis endast avseende på talan enligt lagen. Om den skadelidande
i stället vill framställa talan på grund av allmänna skadeståndsregler gäller
vanliga preskriptionsregler.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 juli 1971 och från denna
tidpunkt ersätta hembiträdeslagen, som enligt senast beslutade förlängning
annars skulle gällt till utgången av oktober 1971.

Allmänna arbetstidslagen föreskriver en generell förkortning av den
ordinarie arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen
skall genomföras i två lika stora etapper den 1 januari 1971 resp. den 1
januari 1973. För det husliga arbetets del bör man nå fram till en liknande
ordning. Bestämmelsen härom har utformats så att den högsta genomsnittliga
ordinarie arbetstiden för vecka enligt 2 § första stycket i stället för
40 timmar skall vara 41 timmar 15 minuter intill utgången av år 1972.

Den nya lagen bör i sin helhet gälla även avtal som har slutits före den
1 juli 1971. För att undvika oklarhet har detta uttryckligen angetts i en
övergångsbestämmelse. Med hänsyn till att lagen i mycket har karaktär av
skyddslagstiftning och att den i övriga delar är dispositiv synes några bärande
invändningar mot att lagen sålunda ingriper i bestående avtalsförhållanden
inte kunna resas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till arbetstidslag för
husligt arbete inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Bilaga

Förslag

till

Arbetstidslag för husligt arbete

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag är tillämplig på anställningsförhållande där arbetstagare utför
arbete i arbetsgivarens hushåll. Lagen gäller dock ej om arbetstagaren är
medlem av arbetsgivarens familj.

Överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare som strider mot
denna lag är icke bindande för arbetstagaren.

Ordinarie arbetstid
2 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan i genomsnitt
för en tid av högst fyra veckor.

Innefattar arbetet tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem, som icke
kan taga vård om sig själv, får den ordinarie arbetstiden förlängas i den
mån det oundgängligen behövs på grund av att de medlemmar av hushållet,
som har ansvaret för att tillsynsbehovet blir tillgodosett, har förvärvsarbete
utanför hemmet eller är ur stånd att utöva tillsynen till följd av nedsatt
arbetsförmåga. Sådan förlängning får ske med högst 12 timmar i veckan i
genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

I arbetstiden inräknas ej uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren
fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tillämpas
för arbetsstället.

Övertid

3 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas ut med högst 48 timmar
under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under ett kalenderår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

4 §

I den mån det oundgängligen behövs på grund av olyckshändelse eller
akut sjukdomsfall eller annan sådan omständighet, som ej kunnat förutses,
får övertid tagas ut utöver vad som sägs i 3 §.

5 §

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra arbete på övertid gäller
vad som kan anses vara överenskommet mellan parterna. Arbetstagare är
dock alltid skyldig att utföra övertidsarbete i fall som avses i 4 §.

6 §

7 §

Arbetstagare har rätt till särskild ersättning för övertid. Ersättningen
skall utgå i pengar eller, om parterna är ense därom, som ledighet under
ordinarie arbetstid.

Ledigheten skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till
tjänstgöringens art. Om arbetstagaren icke tagit ut ledigheten när anställningen
upphör, skall ersättning i stället utgå i pengar.

Skydd mot ohälsa m. m.

8 §

Arbetsgivare är skyldig att iakttaga allt som skäligen kan behövas för att
förebygga att arbetstagare ådrager sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas
av olycksfall däri. Arbetsgivare skall särskilt tillse att arbetstagare, som
ej fyllt 18 år, icke användes till arbete på sådant sätt att det kan anses medföra
fara för överansträngning eller annan skadlig inverkan på arbetstagarens
hälsa eller kroppsutveckling.

Arbetstagare har alt iakttaga tillbörlig försiktighet i arbetet och att i
övrigt medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall däri.

9 §

Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna skall
såvitt möjligt ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5.

Arbetstagare skall beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet
varje vecka. Ledigheten skall såvitt möjligt förläggas till söndag.

Avvikelse får göras från första och andra styckena i fall som avses i 4 §.
5* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

10 §

För arbetstagare, som ej fyllt 18 år, får den sammanlagda arbetstiden
icke överstiga 10 timmar under ett dygn och 54 timmar under en vecka.
Sådan arbetstagare skall beredas sammanhängande ledighet för nattvila
minst 11 timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan
22 och klockan 5.

Avvikelse får göras från första stycket, om det påkallas av förhållande
som avses i 4 §. Första stycket utgör ej hinder mot att arbetstagare, som ej
fyllt 18 år, tillfälligt anlitas för tillsyn av barn eller annan hushållsmedlem,
som icke kan taga vård om sig själv.

Avtalets ingående och upphörande m.m.

11 §

Avtal om anställning i husligt arbete skall upprättas skriftligen, om endera
parten begär det.

12 §

År avtalstiden ej bestämd, gäller avtalet tills vidare och upphör efter
uppsägning från endera sidan. Uppsägningstiden är 14 dagar, om ej annat
överenskommits.

Uppsägning som avses i andra stycket får ej ske, om till grund därför
åberopas uteslutande förhållande, som parten känt till mer än en vecka
före uppsägningen.

13 §

14 §

När anställningsavtal uppsagts skall arbetsgivaren på begäran lämna
arbetstagaren intyg angående anställningen.

Intyget skall innehålla besked om arbetsuppgifternas art och anställningstiden.
Har anställningen varat mer än en månad skall, om arbetstagaren
begär det, dessutom lämnas vitsord rörande skicklighet, arbetsvillighet
och ordning i arbetet samt upplysning om vem som sagt upp avtalet
och, om uppsägningen gjorts av arbetsgivaren, rörande anledningen därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Tillsyn

15 §

Tillsyn över efterlevnaden av 2—4, 6 och 8—10 §§ utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens
tjänstemän och kommunala tillsynsmän. Därvid gäller i tillämpliga
delar vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen
(1949: 1). Undersökning på arbetsställe får dock ske endast på begäran
av part eller om annars särskild anledning föreligger.

16 §

17 §

Åsidosätter arbetsgivare sina skyldigheter i något avseende som är underkastat
tillsyn, kan yrkesinspektören skriftligen förelägga arbetsgivaren att
vidtaga rättelse. Innan föreläggande meddelas skall arbetsgivaren få tillfälle
att yttra sig.

18 §

Mot styrelsens beslut i anledning av besvär enligt första stycket får
talan ej föras.

Ansvar och skadestånd

19 §

Arbetsgivare som underlåter att rätta sig efter föreläggande enligt 17 §
eller som uppsåtligen lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning
som avses i 6 § dömes till böter.

20 §

Arbetsgivare eller arbetstagare som åsidosätter sina skyldigheter enligt
avtalet eller denna lag skall ersätta motparten skada som uppstår på grund
därav.

Skadestånd med anledning av person- eller sakskada bestämmes med
tillämpning av allmänna skadeståndsregler. Vid bedömande om och i vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

mån skada i annat fall har uppstått tages hänsyn även till omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

21 §

Talan om skadestånd enligt 20 § skall anhängiggöras inom sex månader
från det skadan inträffade. Försummas det, är rätten till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då hembiträdeslagen (1944: 461)
skall upphöra att gälla.

Intill utgången av år 1972 skall dock den i 2 § första stycket angivna
högsta genomsnittliga arbetstiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra
41 timmar 15 minuter.

Denna lag gäller även avtal som slutits före den 1 juli 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 18 september 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 4 september 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
upprättat förslag till arbetstidslag för husligt arbete.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Karl-Ingvar Rundqvist.

Lagrådet yttrade:

Till skillnad från allmänna arbetstidslagen och sjöarbetstidslagen innehåller
den nu föreslagna lagen icke blott bestämmelser om arbetstid utan
även dels föreskrifter om arbetarskydd i övrigt samt om anställningsavtals
ingående och upphörande in. m. (8 och 11—14 §§), dels stadganden om tillsyn,
ansvar och skadestånd som även hänför sig till nämnda föreskrifter
(15—21 §§).

Under angivna förhållanden synes den föreslagna lagrubriken icke vara
lämplig. Rubriken synes kunna få lydelsen Lag om anställning i husligt
arbete.

Enligt lagrådets mening bör även ordningsföljden mellan de olika avsnitten
i lagförslaget ändras så att efter de inledande bestämmelserna i 1 §
behandlas avtalsreglerna i 11—14 §§, därvid överskriften torde böra jämkas
till Anställningsavtalets ingående och upphörande m. m.

Skyldigheten enligt 5 § för arbetstagare att utföra övertidsarbete i fall som
avses i 4 § synes icke böra vara ovillkorlig. Särskilt i fråga om anställning
som avser kortvarigt arbete (t. ex. städarbete) men även i andra fall kan
uppenbarligen förekomma, att arbetstagare efter arbetstidens slut på en
arbetsplats har annat arbete av lika angeläget slag som det övertidsarbetet
skulle avse. Lagrådet förordar att till andra punkten fogas förbehållet »om
han ej har giltigt hinder».

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1970

Bestämmelsen i 14 § första stycket synes böra omfatta icke blott fall när
anställningsavtal uppsagts utan även fall då det eljest upphört t. ex. genom
överenskommelse, arbetsgivarens död eller andra omständigheter. Att bestämmelsen
härigenom bleve tillämplig även då avtalet upphört genom att
arbetstagaren utan uppsägning lämnat sin anställning synes icke böra utgöra
hinder mot utvidgningen; även i detta fall bör arbetstagaren, om han
begär det, äga få intyg angående anställningen.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till arbetstidslag för husligt arbete.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har ansett att den i remissprotokollet föreslagna lagrubriken
»Arbetstidslag för husligt arbete» inte är lämplig med hänsyn till att lagförslaget
innehåller en del bestämmelser om annat än arbetstid. Som rubrik
har lagrådet i stället förordat »Lag om anställning i husligt arbete». Lagrådet
har vidare ansett att ordningsföljden mellan de olika avsnitten i lagförslaget
bör ändras så att avtalsreglerna i 11—14 §§ inpassas efter de inledande
bestämmelserna i 1 §.

Det grundläggande motivet bakom lagförslaget har varit att åstadkomma
en lösning på frågan om de hushållsanställdas arbetstider. Det resonemang
som förts i arbetstidsfrågan har varit avgörande för lagförslagets utformning
i stort. I konsekvens härmed har lagförslagets rubrik valts för att
markera huvudinnehållet i förslaget. Också lagförslagets disposition utgår
från arbetstidsreglernas centrala betydelse. Mot denna bakgrund är jag inte
beredd att biträda lagrådets förslag. Med anledning av lagrådets påpekande
bör emellertid lagen få en rubrik som ger vid handen att i lagen behandlas
även annat än arbetstidsfrågor. En lämplig rubrik synes vara »Lag om arbetstid
m. m. i husligt arbete».

Vad lagrådet anfört i anslutning till 5 och 14 §§ bör leda till att dessa
bestämmelser jämkas.

Vissa jämkningar av redaktionell natur bör dessutom vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att,
med angivna jämkningar, anta förslaget till lag om arbetstid m.m. i husligt
arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1970

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014271