Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
införande av fastighet sbildning slag en, m. m.; given
Stockholms slott den li augusti 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen,

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385),

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den av vårriksdagen antagna nya fastighetsbildningslagen föreslås genom
särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1972. Promulgationslagen
innehåller vidare bestämmelser om upphävande av äldre fastighetsbildningslagstiftning.
I lagen regleras också frågan om tilllämpligheten av
äldre rätt på mål eller ärenden om fastighetsbildning som är anhängiga i
första instans vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande. Bestämmelserna
härom utgår från att den nya lagen i princip är tillämplig. Från denna grundsats
görs en del undantag. Slutligen meddelas i promulgationslagen vissa
bestämmelser om äldre rättsinstitut som är under avveckling.

Utöver promulgationslagen framläggs förslag till två andra nya lagar som
avses skola träda i kraft samtidigt med fastighetsbildningslagen och som har
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 1H

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

anknytning till denna. Den ena lagen innehåller bestämmelser om förmånsrätt
för fordran på grund av fastighetsbildning. I den andra lagen behandlas
frågan om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning. Sistnämnda lag syftar till att säkerställa att samstämmighet
i största möjliga utsträckning kommer att råda mellan fastighetsindelningen
och indelningen i förvaltningsområden.

Slutligen föreslås vissa ändringar i byggnadslagen och byggnadsstadgan.
Ändringarna innebär att dessa författningar anpassas till fastighetsbildningslagens
regelsystem. Särskilt kan nämnas att det nuvarande begreppet
rättsligen bestående tomt utmönstras och att ordet tomt får beteckna en
enligt fastställd plan för bebyggelse avsedd enhet. Också ändringarna i byggnadslagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

1) Förslag
till

Lag

om införande av fastighetslnldmngslagen (
Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Fastighetsbildningslagen och denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2§

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer
av denna lag

lagen (1909:53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften
i Julckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län,
lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad,

lagen (1918:526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för
vatten till husbehovsförbrukning,

lagen (1921:379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,

lagen (1921:380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark,

lagen (1925:102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län,

lagen (1925:222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande
av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten
att erhålla laga skifte inom vissa områden,
lagen (1926:326) om delning av jord å landet,
lagen (1926:336) om sammanläggning av fastigheter å landet,
lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. m.,

lagen (1932:223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,

lagen (1952:152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet m. m.,

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

lagen (1964:783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal indelning in. m,

lagen (1969:140) om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte,
vad som i annan författning strider mot fastighetsbildningslagen eller denna
lag.

3 §

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller i denna lag, skall
i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

4 §

Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande
skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet
i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn
till enskilda och allmänna intressen.

5 §

Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildningslagens
ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelningsdomaren,
handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för
sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen
tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens prövning,
överlämnas till fastighetsdomstolen.

Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende
föres hos hovrätten genom besvär. Besvär shandlingen inges till myndigheten
inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6§

Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd
förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som avslutats
innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.

Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen (1917:
269) om fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och
besvären icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom
avgörande som då vunnit eller därefter vinner laga kraft.

Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten fullgöra
den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen
den prövning, som åvilar ägodelningsrätten.

Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats eller
åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslutet

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild talan
föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen inom
fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall tilllämpas
även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildningslagen
trätt i kraft.

7 §

Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodeiningsrätten vid fastighetsbildningslagens
ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma
gäller sådant besvärsmål enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbildning
i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos länsstyrelsen eller hos
den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel.

8 §

Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol,
handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål.
I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rättegångbalkens
bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 §

Är mål enligt 3 § lagen (1918:526) om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol
vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande, skall målet handläggas och
prövas enligt äldre lag.

10 §

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall
tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med beslut
vid allmän awittring innehar ströäng.

11 §

Vid tillämpning av fastighetsbildningslagen skall fordran eller annan rättighet
med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya

jordabalken behandlas som inskriven rättighet.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet
svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till
avkomst eller annan förmån.

12 §

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger
motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om tillkomsten
av sådan plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat
i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall
icke längre gälla.

13 §

Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad
stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga
som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som nu
föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindelning.

I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. It § första
stycket och 7 kap. 27 § jordabalken motsvarande tillämpning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §

Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen
skall bestämmelserna i 6 kap. 15 § jordabalken om verkan av
att rättsägare avstår från rätt till betalning äga motsvarande tillämpning
i fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.

Särskild övergångsbestämmelse angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsreglering,
även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen
ej föreligger.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

16 §

Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastighet,
som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som
är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan
tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering
av sämjedelningen eller, i fall då frågan om legalisering får prövas utan
ansökan, samtycker till åtgärden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970 7

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen

17 §

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning
av fastigheter, som tillhör äkta makar, gäller ej när äldre giftermålsbalken
är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

18 §

Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning
utan rättighetshavarens medgivande.

Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå
i sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 §
äldre jordabalken medger det.

Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med
fastighet, som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran
eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om

införande av nya jordabalken.

Slutbestämmelse

19 §

Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen meddelas
av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning Härigenom

förordnas som följer.

1 §

Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan
kommun skall i fortsättningen höra till den kommunen. Detsamma gäller
när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan
kommun.

2 §

Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuner, genom fastighetsreglering
mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten
bestämma att marken skall höra till en av de först angivna kommunerna.

Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner,
skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten
skall höra.

3 §

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras denna
enligt 1 eller 2 §, undergår församlingsgränsen motsvarande ändring. 1
annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 §

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §
fastighetsbildningslagen ( ) skall länsstyrelsen verkställa behövlig

utredning.

Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär
fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen dock underställa
ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske,
om särskilda skäl föreligger.

Kungl. Maj:fs proposition nr 744 år 1970

5 §

Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakttagas
att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet
för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan
föreskrivas avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att
omfatta enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas
reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska
förhållanden och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen.
För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan
även bestämmas att fastighet, samfällighet, eller del av samfällighet, som ej
beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller
församling.

Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf
får föras av kommun, församling och fastighetsägare som beslutet rör.

6 §

Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om
fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts
i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd,
som avslutats efter fastighetsbildningslagens ( ) ikraft trädande

men handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners
områden.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

3) Förslag
till

Lag

om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning
Härigenom förordnas som följer.

1 §

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen ( ) bestämts

att ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har
fordran på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före
utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt
enligt 6 § 1 förmånsrättslagen ( ).

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5
kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat
uttagas inom föreskriven tid.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses
i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen ( ) att uttaga skog skall anteckning göras

i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka
fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall
anteckning dock ej ske.

3 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1926:335) om
säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning och lagen (1965:194) angående säkerhet
för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. skall upphöra att
gälla. De upphävda lagarna gäller dock alltjämt i fråga om ersättning som
bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

4) Förslag
till

Lag

om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947: 385),1 2

dels att 46 och 139 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 37—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 141, 153—156, 163
och 164 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Inom byggnadskvarter------till tomter.

Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av
tomtindelning, må nybyggnad ej fö- tomtindelning, må nybyggnad ej företagas
å tomt som beröres därav retagas å mark som beröres därav
innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats.

Utan hinder------inom kvarteret.

38 §;

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot tomtindelning eller å tomt som
icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan
skyldighet att anordna utfartsväg
och avlopp från tomten som enligt
denna lag åligger ägaren eller
att utgiva det bidrag till kostnad för
gata som belöper å tomten blivit fullgjord
eller nöjaktig säkerhet blivit
ställd.

När särskilda

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot tomtindelning eller å fastighet
som icke överensstämmer med tomtindelningen.

Ej heller må nybyggnad ske, innan
skyldighet att anordna utfartsväg
och avlopp från fastigheten som
enligt denna lag åligger ägaren eller
att utgiva det bidrag till kostnad för
gata som belöper å fastigheten blivit
fullgjord eller nöjaktig säkerhet
blivit ställd.

första stycket.

1 Senaste lydelse av
46 § 1949:666

139 § »

2 Senaste lydelse 1959:611.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 ar 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.»

Har å tomt byggnad uppförts i sådant
läge, att den skjuter in på
grannes tomt eller på gata eller annan
allmän plats, och skulle byggnadens
nedrivande eller förändring
medföra märklig kostnad eller olägenhet
för ägaren, vare denne ej
skyldig att avträda den intagna marken
förrän byggnaden rives eller
brinner ned, utan så är att den som
uppfört byggnaden verkställt inkräktningen
med avsikt eller därvid
handlat med grov vårdslöshet och,
om fastigheten övergått till ny ägare,
denne ägde kännedom därom vid förvärvet
av fastigheten. Vad nu är
sagt gäller ej om trappa som skjuter
över gatulinjen; dock äger länsstyrelsen
medgiva att trappan må kvarstå
under viss tid eller tills vidare.
För det intrång granne lider av byggnad
som skjuter in på hans tomt
njute denne ersättning, om han icke
hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen prövas
av expropriationsdomstolen.

I fråga om byggnad som avses i
första stycket skall vad i 34, 38 och
158 §§ år föreskrivet ej medföra hinder
mot ändring som efter vad
Konungen därom stadgat är att hänföra
till nybyggnad. Sådan ändring
må dock ej vidtagas, med mindre
ägaren av den intagna marken medgiver
det.

Skjuter trappa från fastighet inom
byggnadskvarter över gatulinjen,
äger länsstyrelsen medgiva att den
kvarstår å gatumarken under viss
tid eller tills vidare.

Har byggnad i annat fall uppförts
så att den skjuter in på angränsande
mark och är enligt jordabalken
ägaren ej skyldig att avträda den
mark som sålunda tagits i anspråk,
skall vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet
ej medföra hinder mot sådan
ändring av byggnaden som är att
hänföra till nybyggnad. Ändringen
må dock vidtagas, endast om ägaren
av den berörda marken medgiver
det.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtin- Tillhör enligt tomtindelning särdelnings
fastställande ägare av tomt- skilda delar av tomt olika ägare och
del väckt talan om inlösen av åter- har ej fastighetsbildning i överens -

1 Senaste lydelse 1949:666.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1970

(Nuvarande lydelse)
stoden av tomten eller har dylik talan
ej lett till tomtens förenande i
en ägares hand, vare staden berättigad
lösa tomten; dock må, om ägare
av tomtdel före staden väckt talan
om inlösen, stadens anspråk bifallas
allenast såframt ägarens talan
ej leder till tomtens förenande i en
ägares hand.

Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av tomter, som enligt stadsplanen
hava utgång till gatan, kvarter efter
kvarter fortskrider från förut upplåten
gata eller från allmän väg inom
område som i väsentlig utsträckning
är bebyggt för bostads- eller industriändamål.
Härvid skall iakttagas,
att varje gatudel som begränsas
av två på varandra följande tvärgators
utdragna mittlinjer skall upplåtas,
när tomter med en sammanlagd
längd utmed gatudelen av minst
en tredjedel av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter
bebyggts i enlighet med stadsplanen,
dock att, om dessförinnan bebyggelse
föreligger tomt efter tomt i följd
från förut upplåten gata eller från
allmän väg inom område som nyss

(Föreslagen lydelse)
stämmelse med tomtindelningen
kommit till stånd på grund av ansökan
som gjorts senast ett år efter
tomtindelningens fastställande, är
staden berättigad lösa tomtdelarna.

Har ansökan om fastighetsbildning
i överensstämmelse med tomtindelningen
gjorts innan staden med
stöd av bestämmelserna i första stycket
väckt talan om inlösen, skall
målet förklaras vilande till dess frågan
om fastighetsbildningen slutligt
avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer
med tomtindelningen,
förfaller stadens talan.

När stad väckt talan om inlösen
av tomt skall domstolen ofördröjligen
sända underrättelse därom till
fastighetsbildning smyndigheten.

§•

Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av fastigheter, som överensstämma
med tomtindelning och som enligt
stadsplanen hava utgång till gatan,
kvarter efter kvarter fortskrider från
förut upplåten gata eller från allmän
väg inom område som i väsentlig utsträckning
är bebyggt för bostadseller
industriändamål. Härvid skall
iakttagas, att varje gatudel som begränsas
av två på varandra följande
tvärgators utdragna mittlinjer skall
upplåtas, när antingen fastigheter
med en sammanlagd längd utmed
gatudelen av minst en tredjedel av
de därvid befintliga gränslinjerna
för byggnadskvarter eller minst en
tredjedel av de fastigheter som skola
hava utgång till gatudelen bebyggts
i enlighet med stadsplanen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sagts, gatan skall upplåtas framför
sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas,
åligger det staden att till allmänt begagnande
upplåta gatans nya del i
den mån tomter som enligt stadsplanen
hava utgång till gatan bebyggts
i enlighet med planen.

Torg, park eller annan sådan allmän
plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när tomter eller
specialområden med en sammanlagd
längd utmed platsen av minst
två tredjedelar av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter
och specialområden bebyggts i
enlighet med stadsplanen eller eljest
väsentligen tagits i anspråk för där
angivet ändamål.

dock att, om dessförinnan bebyggelse
föreligger fastighet efter fastighet
i följd från förut upplåten gata eller
från allmän väg inom område som
nyss sagts, gatan skall upplåtas
framför sålunda bebyggda fastigheter.

Har fastighet i enlighet med tomtindelning
belastats med servitut för
utgång till gata, skall sådan fastighet
vid tillämpningen av första stycket
anses som bebyggd så snart härskande
fastighet blivit bebyggd enligt
planen.

Skall redan befintlig gata vidgas,
åligger det staden att till allmänt begagnande
upplåta gatans nya del i
den mån med tomtindelning överensstämmande
fastigheter som enligt
stadsplanen hava utgång till gatan
bebyggts i enlighet med planen.

§•

Torg, park eller annan sådan allmän
plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när fastigheter,
som överensstämma med tomtindelning,
eller specialområden med en
sammanlagd längd utmed platsen av
minst två tredjedelar av de därvid
befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter
och specialområden bebyggts
i enlighet med stadsplanen eller
eljest väsentligen tagits i anspråk
för där angivet ändamål.

54 §.i

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har ut -

Vill ägare av fastighet inom byggnadskvarter
verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken fastig -

1 Senaste lydelse 1955:316.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gång, blivit upplåten till allmänt be- heten enligt stadsplanen har utgång,

gagnande och allmän avloppsledning
anlagts, skall han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från tomten. I den
mån staden förfogar över erforderlig
obebyggd mark som enligt stadsplanen
är avsedd till gata eller annan
allmän plats, vare staden pliktig
att utan ersättning låta marken nyttjas
för ändamålet.

Ägare av tomt vid gata är skyldig
att ersätta staden värdet av gatumarken
framför tomten intill gatans
mitt, dock ej till större bredd än
fem åttondelar av den enligt stadsplanen
vid gatans upplåtande till allmänt
begagnande tillåtna högsta
hushöjden å tomten.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar
ersättningsskyldigheten tillika
den del av gatukorset som inneslutes
av den i första stycket angivna gatumarkens
utdragna gränslinjer och
är belägen inom ett avstånd från
tomts sida eller hörn, motsvarande
fem åttondelar av den i första stycket
angivna hushöjden.

Ingår i gata allmän väg eller ock
vägmark som staden jämlikt 43 §
nyttjar, skall tomtägarens ersättningsskyldighet
enligt 56 § första
stycket begränsas till värdet av gatumarken
framför tomten intill gatans

blivit upplåten till allmänt begagnande
och allmän avloppsledning
anlagts, skall han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från fastigheten.
I den mån staden förfogar över
erforderlig obebyggd mark som enligt
stadsplanen är avsedd till gata
eller annan allmän plats vare staden
pliktig att utan ersättning låta marken
nyttjas för ändamålet.

§■

Ägare av fastighet som är belägen
vid gata och som överensstämmer
med tomtindelning är skyldig att ersätta
staden värdet av gatumarken
framför fastigheten intill gatans
mitt, dock ej till större bredd än
fem åttondelar av den enligt stadsplanen
vid gatans upplåtande till allmänt
begagnande tillåtna högsta hushöjden
å fastigheten.

Är fastigheten belägen vid gatukors,
omfattar ersättningsskyldigheten
tillika den del av gatukorset som
inneslutes av den i första stycket angivna
gatumarkens utdragna gränslinjer
och är belägen inom ett avstånd
från fastighetens sida eller
hörn, motsvarande fem åttondelar av
den i första stycket angivna hushöjden.

§•

Ingår i gata allmän väg eller ock
vägmark som staden jämlikt 43 §
nyttjar, skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet
enligt 56 § första
stycket begränsas till värdet av gatumarken
framför fastigheten intill ga -

Kungl. May.ts proposition nr 14i år 1970

(Nuvarande lydelse)
mitt, minskad med halva arealen av
vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första
stycket i gatukors och finnes den
areal gatumark som återstår i korset
efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
tomterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt ersätta,
jämkas ersättningsskyldigheten
för tomterna så att den sammanlagt
ej överstiger värdet av nämnda
återstående areal.

Vad i------i stadsplanen.

Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvärdet
å all gatumarken framför tomten
eller, i fråga om gatukors, å den
mark som ingår i gatulcorset; dock
skall vägmark som avses i 57 § första
stycket icke tagas i beräkning. Värdet
av själva marken skall, efter de
grunder vilka gälla för uppskattning
av gatumark som avstås till staden,
uppskattas utan hänsyn till kostnad
som staden vidkänts för markens
iordningställande.

Därest så finnes lämpligt, må Konungen
på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på tomtägarna inom visst område
skall fördelas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen
å tomterna medgivna bebyggelsen eller
efter tomternas storlek eller annan
skälig grund.

(Föreslagen lydelse)
tans mitt, minskad med halva arealen
av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första
stycket i gatukors och finnes den
areal gatumark som återstår i korset
efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
fastigheterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt ersätta,
jämkas ersättningsskyldigheten
för fastigheterna så att den sammanlagt
ej överstiger värdet av
nämnda återstående areal.

Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvärdet
å all gatumarken framför fastigheten
eller, i fråga om gatukors, å
den mark som ingår i gatukorset;
dock skall vägmark som avses i 57 §
första stycket icke tagas i beräkning.
Värdet av själva marken skall, efter
de grunder vilka gälla för uppskattning
av gatumark som avstås till
staden, uppskattas utan hänsyn till
kostnad som staden vidkänts för
markens iordningställande.

Därest så finnes lämpligt, må länsstyrelsen
på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på fastighetsägarna inom visst område
skall fördelas mellan dem och
i förekommande fall ägarna till annan
eller andra inom samma område
belägna fastigheter som ej hava
egen gräns mot gata, efter omfatt -

1 Senaste lydelse 1949: 666.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen av den enligt stadsplanen å
fastigheterna medgivna bebyggelsen
eller efter fastigheternas storlek eller
annan skälig grund.

Äro synnerliga---- ---prövas skäligt.

Beslut enligt------allmänt begagnande.

Svarar den fördel som genom gata
beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—58 §§
eller 59 § åligger tomtens ägare,, jämkas
ersättningen med hänsyn därtill.

Har markägare utan lösen till staden
överlåtit gatumark framför tomt
eller i gatukors, eller har staden samtidigt
varit ägare av både tomten och
gatumarken efter det gatumarken
blivit i stadsplan upptagen såsom
sådan, vare tomtens ägare fri från
skyldighet att utgiva ersättning intill
värdet av samma mark.

§•

Svarar den fördel som genom gata
beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—
58 §§ eller 59 § åligger fastighetens
ägare, jämkas ersättningen med hänsyn
därtill.

§•

Har markägare utan lösen till staden
överlåtit gatumark framför fastighet
eller i gatukors, eller har staden
samtidigt varit ägare av både
den i fastigheten ingående kvartersmarken
och gatumarken efter det
gatumarken blivit i stadsplan upptagen
såsom sådan, vare fastighetens
ägare fri från skyldighet att utgiva
ersättning intill värdet av samma
mark.

Skall gata vidgas, vare den som
äger tomt vid någondera sidan av
gatan skyldig att ersätta staden skillnaden
mellan de ersättningsbelopp
som med tillämpning av 56—58 §§
åvila tomtägare före och efter vidgningen;
dock skall medelvärdet å all
mark framför tomten eller i gatukorset
beräknas efter medelvärdet å
den mark som erfordras för vidgningen,
och må den tomtägarna å
ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten
sammanlagt icke avse hög -

Skall gata vidgas, vare den som
äger fastighet vid någondera sidan
av gatan skyldig att ersätta staden
skillnaden mellan de ersättningsbelopp
som med tillämpning av 56—
58 §§ åvila fastighetsägare före och
efter vidgningen; dock skall medelvärdet
å all mark framför fastigheten
eller i gatukorset beräknas efter
medelvärdet å den mark som erfordras
för vidgningen, och må den fastighetsägarna
å ömse sidor åvilande
ersättningsskyldigheten sammanlagt

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

re belopp än som motsvarar värdet icke avse högre belopp än som motav
sistnämnda mark. svarar värdet av sistnämnda mark!

Vid bestämmandet------motsvarande tillämpning.

Har enligt-----— annorlunda förordnar.

63 §.i

Skyldighet att-----gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras
vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark genom
avbetalningar, vare han dock
berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet
ställes. Avbetalning skall ske
med minst en tiondel årligen. Å oguldet
belopp skall enligt stadens bestämmande
gäldas skälig ränta från
den dag då krav på ersättning framställts.
Prövas nu stadgade villkor
alltför betungande för tomtägaren,
äger länsstyrelsen medgiva den lättnad
som påkallas av omständigheterna.

Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättningsskyldighet
enligt 63 § ej inträtt, påkalla
fastställande av den ersättning
tomtägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för
värdet av gatumark, som jämlikt
56—58 §§ eller 62 § första stycket
kan komma att åläggas blivande
tomtägare inom kvarteret, skall bestämmas,
må det ske. Sedan tomtindelning
skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas mellan tomtägarna jäm -

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras
vid anfordran. Vill fastighetsägare
erlägga ersättning för gatumark
genom avbetalningar, vare han
dock berättigad därtill, om nöjaktig
säkerhet ställes. Avbetalning skall
ske med minst en tiondel årligen. Å
oguldet belopp skall enligt stadens
bestämmande gäldas skälig ränta
från den dag då krav på ersättning
framställts. Prövas nu stadgade villkor
alltför betungande för fastighetsägaren,
äger länsstyrelsen medgiva
den lättnad som påkallas av
omständigheterna.

§•

Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättningsskyldighet
enligt 63 § ej inträtt, påkalla
fastställande av den ersättning
fastighetsägare skall gälda för
gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för
värdet av gatumark, som jämlikt
56—58 §§ eller 62 § första stycket
kan komma att åläggas fastighetsägare
inom kvarteret, skall bestämmas,
må det ske. Sedan tomtindelning
skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas mellan fastighetsägarna

1 Senaste lydelse 1959:611.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

likt 56—59 §§ eller 62 § första stycket,
varefter, om fall som avses i
60 eller 61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten
skall vad eljest stadgas om tomt och
tomtägare gälla om kvartersmark
och ägare av sådan mark.

Då ersättning för gatumark blivit
bestämd, vare ny ägare av tomt eller
kvartersmark, som berörts av åtgärden,
bunden i samma omfattning
som förre ägaren.

Stadsfullmäktige må för staden i
dess helhet eller för viss del därav
meddela bestämmelser om skyldighet
för ägare av tomt att bidraga till
kostnaden för iordningställande av
gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola underställas
Konungens prövning, såframt på
tomtägare lägges skyldighet som tidigare
icke ålegat honom.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
skola angiva grunderna
för beräkning av den kostnad
som skall påföras tomtägarna och
för kostnadens fördelning mellan
dem samt tid och ordning för ersättningens
erläggande. Vid grunder -

jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första
stycket, varefter, om fall som avses
i 60 eller 61 § är för handen, där
föreskriven jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten
skall vad eljest stadgas om fastighet
och fastighetsägare gälla om kvartersmark
och ägare av sådan mark.

§■''

Då ersättning för gatumark blivit
bestämd, vare ny ägare av kvartersmark,
som berörts av åtgärden, bunden
i samma omfattning som förre
ägaren.

§•

Stadsfullmäktige må för staden i
dess helhet eller för viss del därav
meddela bestämmelser om skyldighet
för ägare av fastighet som överensstämmer
med tomtindelning att
bidraga till kostnaden för iordningställande
av gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola underställas
Konungens prövning, såframt på
fastighetsägare lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom.

§-2

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
skola angiva grunderna
för beräkning av den kostnad
som skall påföras fastighetsägarna
och för kostnadens fördelning mellan
dem samt tid och ordning för
ersättningens erläggande. Vid grun -

Senaste lydelse 1949:666.
Senaste lydelse 1955:316.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

(Nuvarande lydelse)
nas bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas tomtägare beträffande gata
eller del därav vars anläggning påbörjats
framför tomten då fråga angående
bestämmelser om bidrag till
gatubyggnadskostnad väcktes hos
stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må —--

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad
som utan motsvarande fördel
för tomts bebyggande föranledes av
att gatas höj dläge skall i väsentlig
mån avvika från markens naturliga
höj dläge eller av att gatas anläggning
eljest på grund av särskilda omständigheter
ställer sig mer än vanligt
kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med
gatubyggnadskostnad i större omfattning
än som gäller i fråga om
honom åliggande skyldighet att ersätta
gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av vägmark
såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet
som nyss nämnts icke
föreligger beträffande marken.

(Föreslagen lydelse)
dernas bestämmande skall iakttagas: 1.

Ersättningsskyldighet må ej
åläggas fastighetsägare beträffande
gata eller del därav vars anläggning
påbörjats framför fastigheten då fråga
angående bestämmelser om bidrag
till gatubyggnadskostnad väcktes
hos stadsfullmäktige.

---1 sägs.

3. Å fastighetsägare må ej läggas
kostnad som utan motsvarande fördel
för fastighets bebyggande föranledes
av att gatas höj dläge skall
i väsentlig mån avvika från markens
naturliga höj dläge eller av att gatas
anläggning eljest på grund av särskilda
omständigheter ställer sig mer
än vanligt kostsam.

4. Fastighetsägare må icke belastas
med gatubyggnadskostnad i större
omfattning än som gäller i fråga
om honom åliggande skyldighet att
ersätta gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av vägmark
såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet
som nyss nämnts icke
föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4
sägs må den gatubyggnadskostnad,
som skulle sammanlagt belöpa å
tomtägarna inom visst område, för -

5. Utan hinder av vad under 4
sägs må den gatubyggnadskostnad,
som skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna
inom visst område,
fördelas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å
fastigheterna medgivna bebyggelsen
eller efter fastigheternas storlek eller
annan skälig grund.

6. Är inom--— — genomsnittliga kostnaden.

7. Till grund------i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregå- 8. Därest nuvarande eller föregående
ägare av fastighet mot vederlag

delas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å tomterna
medgivna bebyggelsen eller efter
tomternas storlek eller annan skälig
grund.

ende ägare av tomt mot vederlag helt

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970

(Nuvarande lydelse)
eller delvis vunnit befrielse från deltagande
i kostnad för anläggning av
gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola
städse motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.

(Föreslagen lydelse)
helt eller delvis vunnit befrielse från
deltagande i kostnad för anläggning
av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Fastighetsägarnas åligganden
skola städse motsvara skäliga anspråk
på rättvisa och billighet.

69 §.i

Svarar den fördel som genom gatas
iordningställande beredes tomt
icke mot den skyldighet som enligt
bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
åvilar tomtens ägare,
jämkas ersättningen med hänsyn
därtill.

Svarar den fördel som genom gatas
iordningställande beredes fastighet
icke mot den skyldighet som enligt
bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
åvilar fastighetens
ägare, jämkas ersättningen med
hänsyn därtill.

Beträffande tvist

■ motsvarande tillämpning.

Ägare av tomt inom område, beträffande
vilket förordnande enligt
70 § meddelats, vare ej skyldig att
utgiva ersättning för gatumark.

Beträffande samhälle som avses i
88 § skall den inskränkning i tomtägares
skyldighet att ersätta gatumark
som enligt 57 och 62 §§ eller
motsvarande äldre bestämmelser
äger rum, därest i gatumarken ingår
allmän väg, ej gälla i det fall att vägen
efter den 1 januari 1928 byggts
inom område som ingår i stadsplanen.

§•

Ägare av fastighet inom område,
beträffande vilket förordnande enligt
70 § meddelats, vare ej skyldig
att utgiva ersättning för gatumark.

§•

Beträffande samhälle som avses i
88 § skall den inskränkning i fastighetsägares
skyldighet att ersätta gatumark
som enligt 57 och 62 §§ eller
motsvarande äldre bestämmelser
äger rum, därest i gatumarken ingår
allmän väg, ej gälla i det fall att
vägen efter den 1 januari 1928 byggts
inom område som ingår i stadsplanen.

141 §.2

Bestämmelserna i----—--i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i
tomt skall inlösas av anledning var -

1 Senaste lydelse 1949:666.

2 Senaste lydelse 1966:259.

Kungl. Maj ds proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om förmäles i 46 eller 4-7 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 42 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll
som nu sagts.

153

Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller tomt skall ock gälla om
den som innehar mark eller tomt
under sådan besittningsrätt som enligt
lag är att hänföra till fast egendom.

154

Är tomt belägen vid torg, park
eller annan sådan allmän plats, skall
marken framför tomten anses som
gata till en bredd, motsvarande fem
fjärdedelar av den å tomten enligt
stadsplanen vid gatans upplåtande
till allmänt begagnande tillåtna
högsta hushöjden.

155

§•

Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller fastighet skall ock gälla
om den som innehar mark eller fastighet
under sådan besittningsrätt''
som enligt lag är att hänföra till fast
egendom.

§■

Är fastighet belägen vid torg, park
eller annan sådan allmän plats, skall
marken framför fastigheten anses
som gata till en bredd, motsvarande
fem fjärdedelar av den å fastigheten
enligt stadsplanen vid gatans upplåtande
till allmänt begagnande tillåtna
högsta hushöjden.

§•

Vad i denna lag föreskrives om
tomt och om fastighet äger tillämpning
även på samfällighet inom
byggnadskvarter. Med ägare av tomt
eller fastighet avses därvid ägarna
av de fastigheter som hava del i
samfälligheten. År samfälligheten ej
avsedd för bebyggelse, skall den anses
bebyggd när den väsentligen tagits
i anspråk för angivet ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
tomt avser, förutom rättsligen bestående
tomt enligt gällande tomtindelning,
allenast sådan administrativt
bildad tomt som är i en ägares
hand. Sagda lagrum skola dock
gälla jämväl annan inom byggnadskvarter
belägen fastighet, varå nybyggnad
företagits eller skall äga
rum efter det att kvarteret intogs i
stadsplanen.

(Föreslagen lydelse)

Högsta tillåtna hushöjden antages
därvid vara medeltalet av vad som
gäller för de fastigheter som hava
del i samfällighet en.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
fastighet som överensstämmer med
tomtindelning avser även annan inom
byggnadskvarter belägen fastighet,
varå nybyggnad företagits eller
skall äga rum efter det att kvarteret
intogs i stadsplanen, samt tomt
som är i en ägares hand.

Vad i denna lag föreskrives om
fastighet som överensstämmer med
tomtindelning skall gälla även beträffande
fastighet som bildats med
stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 §
tredje och fjärde styckena fastighetsbildningslagen
( ).

156 §.

Går gräns —- — —---- samma stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas
mellan städerna efter den nytta
de hava av gatan, med rätt för vardera
staden att i enlighet med de i
denna lag stadgade grunderna av vederbörande
tomtägare i den staden
uttaga bidrag till dess andel i kostnaden
som om gatan helt vore belägen
inom staden.

163

Har gata eller gatudel framför
tomt upplåtits eller lagligen skolat
upplåtas till allmänt begagnande före
denna lags ikraftträdande, skall
angående skyldighet för tomtägaren
att gälda ersättning för gatumark

Kostnaden för gatan skall fördelas
mellan städerna efter den nytta
de hava av gatan, med rätt för vardera
staden att i enlighet med de i
denna lag stadgade grunderna av vederbörande
fastighetsägare i den staden
uttaga bidrag till dess andel i
kostnaden som om gatan helt vore
belägen inom staden.

§•

Har gata eller gatudel framför
kvartersmark upplåtits eller lagligen
skolat upplåtas till allmänt begagnande
före denna lags ikraftträdande,
skall angående skyldighet för
kvartersmarkens ägare att gälda er -

Knngl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)
äldre lag äga tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt
begagnande före ikraftträdandet
av denna lag, och har skyldighet
för ägare av tomt att ersätta staden
värdet av den gatumark, som tagits
i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna
i äldre lag ännu icke inträtt
vid vidgningen, skall skyldighet
för tomtägaren att enligt denna lag
med anledning av vidgningen gälda
ersättning för mark icke inträda
förrän ersättningen för mark för gatans
upplåtande enligt äldre lag förfaller
till betalning.

(Föreslagen lydelse)
sättning för gatumark äldre lag äga
tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt
begagnande före ikraftträdandet
av denna lag, och har skyldighet
för ägare av kvartersmark att ersätta
staden värdet av den gatumark,
som tagits i anspråk för gatan, enligt
bestämmelserna i äldre lag ännu icke
inträtt vid vidgningen, skall skyldighet
för markägaren att enligt
denna lag med anledning av vidgningen
gälda ersättning för mark icke
inträda förrän ersättningen för
mark för gatans upplåtande enligt
äldre lag förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å tomt, må tomtägares skyldighet
att bidraga till stads gatukostnad
ej beräknas efter större gatubredd
än aderton meter.

Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å kvartersmark, må markägares
skyldighet att bidraga till
stads gatukostnad ej beräknas efter
större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen av
tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger dock de
upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den
äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1970

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas, att 34 § 1 inom., 36 §,67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.
byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vid förslagets-------— i

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Förslag till tomtindelning
skall upprättas av person, som är
behörig att vara mätningsman i stad.
Förslaget skall utmärkas å karta.
Till förslaget skall ock höra beskrivning,
i vilken för varje tomt skola
upptagas storleken av vart och ett
av de områden av vilka tomten skall
bildas samt tomtens ytinnehåll. Med
tomt jämställes del av kvarter som
förutsättes skola tagas i anspråk för
viss samfällighetsbildning. På kartan
eller i beskrivningen skall även
angivas vilka servitutsbildningar
som erfordras för att mot tomt svarande
fastighet skall anses överensstämma
med förslaget. Vid förslaget
skall vara fogad förteckning över
ägare av mark inom kvarteret.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om
tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet
byggande avsedd fastighet. och annan för bebyggelse avsedd en het.

Med gata--—---allmän väg.

Angående vad-----—--75 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

67 §.

1 mom. Länsstyrelsen äger---

Föreligga särskilda skäl att någon
vid nybyggnad tillätes frångå gällande
tomtindelning eller bygga å tomt,
som icke är rättsligen bestående, må
medgivande därtill lämnas av länsstyrelsen,
såvida åtgärden ej kan antagas
medföra hinder för ett ändamålsenligt
ordnande av fastighetsförhållandena
inom kvarteret.

---annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon
vid nybyggnad tillätes frångå gällande
tomtindelning eller bygga å fastighet
som icke överensstämmer med
tomtindelning, må medgivande därtill
lämnas av länsstyrelsen, såvida
åtgärden ej kan antagas medföra
hinder för ett ändamålsenligt ordnande
av fastighetsförhållandena inom
kvarteret.

71 §•

1 mom. över byggnadsnämnds —-----—hos länsstyrelsen.

Klagan må — ——---149 § byggnadslagen.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd
uppdragits att pröva
ärenden rörande ställande av säkerhet
enligt 38 § byggnadslagen för
fullgörandet av tomtägares skyldighet
att anordna utfartsväg eller avlopp
från tomt eller att utgiva bidrag
till kostnad för gata, skall om
besvär över den myndighetens beslut
i sådant ärende gälla vad ovan
stadgats om besvär över byggnadsnämnds
beslut.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd
uppdragits att pröva
ärenden rörande ställande av säkerhet
enligt 38 § byggnadslagen för
fullgörandet av fastighetsägares
skyldighet att anordna utfartsväg eller
avlopp från fastighet eller att utgiva
bidrag till kostnad för gata,
skall om besvär över den myndighetens
beslut i sådant ärende gälla vad
ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds
beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Sofiero den 15 augusti 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Kling, Holmqvist, Palme, Sven Eric

Nilsson, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Norling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om införande
av fastighetsbildningslagen, m. m., och anför.

Inledning

Fråga om en ny fastighetsbildningslagstiftning anmäldes i statsrådet den
19 april 1968 varvid beslöts att ett inom justitiedepartementet upprättat förslag
till fastighetsbildningslag (FBL) skulle remitteras till lagrådet. Granskningen
i lagrådet är nu avslutad och lagrådet har den 2 juni 1969 avgett
yttrande över förslaget.

Det remitterade förslaget till fastighetsbildningslag upptog inte förslag till
övergångsbestämmelser och annan följ dlagstiftning utan jag framhöll till
remissprotokollet att jag hade för avsikt att senare lägga fram förslag i dessa
hänseenden.

Fastighetsbildningskommittén hade inte utarbetat förslag till följ dlagstiftning.
Arbetet därmed har helt bedrivits inom justitiedepartementet.
Följ dlagstiftningen till fastighetsbildningslagen spänner över betydande delar
av författningsområdet och är i skilda hänseenden av komplicerad natur.
I viss utsträckning berör den annan lagstiftning som också f. n. är föremål
för reformering. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att dela upp
arbetet med följdlagstiftningen i etapper. Ett första avsnitt av följdlagstiftningskomplexet
har nu färdigställts och föreslås bli föremål för särskild
behandling.

Inom justitiedepartementet har utarbetats fyra promemorior innefattande
dels förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen (stencil Ju
1969: 7), dels förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning (stencil Ju 1969: 8), dels förslag
till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen
(stencil Ju 1969: 9) dels ock förslag till lag om ändring i byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385) m. m. (stencil Ju 1969: 10).

Promemoriorna har remissbehandlats.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till författningar i
de ämnen som behandlats i promemoriorna. Förslagen torde få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Som bilaga 2 bör bifogas
de i promemoriorna upptagna författningsförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

1) Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen

INLEDNING

Som förut nämnts bygger förslaget på en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria. Till grund för behandlingen av de i förslaget upptagna
bestämmelserna om skogsfångs- och betesservitut har även legat en framställning
från lantmäteristyrelsen, dagtecknad den 10 februari 1969.

Yttranden över promemorian och lantmäteristyrelsens framställning har
efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, bankinspektionen, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och
Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
Iandshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska lcommunal-tekniska
föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsamfund samt Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Remissyttranden över
enbart promemorian har avgetts av lantmäteristyrelsen, planverket och
bygglagutredningen. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Principiella synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna

Promemorian. Till en början redogörs i promemorian för vissa allmänna
principer i fråga om ny lags tillämplighet i tiden. Materiella regler torde i
princip, framhålls det, vara tillämpliga endast på sådana rättsförhållanden
som uppkommit efter den nya lagens ikraftträdande (jfr lagberedningens
förslag till jordabalk, SOU 1960: 26 s. 5). På det processuella området härskar
den principen att nya bestämmelser bör tillämpas på processuella företeelser
som inträffar efter lagens ikraftträdande. En ny processlag får sålunda
inte retroaktiv verkan. Den ändrar eller rubbar inte det processuella
läge som vid dess ikraftträdande redan inträtt eller de processuella rättigheter
eller skyldigheter som uppstått på grund av tidigare processhandlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

Å andra sidan skall en ny processlag principiellt omedelbart tillämpas också
på en rättegång som börjat redan innan lagen trätt i kraft. Alla processuella
frågor som därefter uppkommer i en rättegång skall bedömas enligt den nya
lagen. (Se SOU 1960: 26 s. 5 och processlagberedningens uttalanden i anslutning
till lagen den 20 december 1946, nr 804, om införande av nya rättegångsbalken,
NJA II 1947 s. 2.)

De nu angivna principerna är, sägs det vidare, inte orubbliga. Tvärtom har
i olika sammanhang gjorts mer eller mindre omfattande avvikelser från dem.
I promemorian hänvisas i detta sammanhang till uttalanden i lagberedningens
förslag till jordabalk (SOU 1960:26 s. 5) och processlagberedningens
förslag om promulgationslag till nya rättegångsbalken (NJA II 1947
s. 3, 6 och 33).

I promemorian ges härefter en översikt över promulgationsbestämmelser
som meddelats i samband med vissa tidigare reformer på fastighetsbildningslagstiftningens
område. Jag anser mig här kunna inskränka redogörelsen
till att avse vissa bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 (nr 327) om vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet
(JDLP).

Enligt 2 § i denna lag skall beträffande jorddelningsförrättning, som påbörjats
innan den nya lagen trätt i kraft, den nya lagen, där så ske kan,
tillämpas på frågor som vid förrättningen förekommer till behandling efter
nya lagens ikraftträdande.

Mot denna föreskrift framfördes inom lagrådet vissa invändningar. Bl. a.
uttalades att det måste väcka betänkligheter att tillämpa olika lagar på olika
delar av en förrättning, där de särskilda frågorna ofta hängde nära samman
med varandra. Enligt lagrådet kunde detta låta sig göra när bestämmelserna
i de båda lagarna endast obetydligt avvek från varandra. I ett fall som det
aktuella, då de principiella olikheterna var betydande, måste man emellertid
ställa sig tveksam till lämpligheten av att låta en förrättning handläggas
efter olika grunder. Man syntes böra stanna vid att de äldre bestämmelserna
i regel skulle tillämpas på en redan påbörjad förrättning. Lagrådet framhöll
emellertid att det måste anses önskvärt att de nya reglerna kom till användning,
om en större förrättning nyss börjat och endast några förberedande
åtgärder vidtagits. Det kunde därför sättas i fråga, om inte det avgörande
borde vara att förrättningen inte fortskridit till visst stadium, t. ex. att gradering
inte skett. Hade detta stadium passerats, skulle den äldre lagen användas
även i fortsättningen, eljest den nya lagen. (Se NJA II 1927 s. 2.)

Departementschefen beaktade inte lagrådets invändning och åberopade
som skäl härför vad lantmäteristyrelsen anfört i ett utlåtande. Styrelsen
hade i detta avstyrkt ett förslag att den nya lagen inte i vidare mån än som
angavs i förslaget skulle tillämpas på förrättningar som påbörjats före lagens
ikraftträdande. Antagandet av en sådan bestämmelse skulle, uttalade styrelsen,
medföra att man för lång tid framåt, som i vissa fall fick räknas i år -

30 Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1970

tionden, hade att tillämpa både nya och gamla lagen. (Se NJA II 1927 s. 3
och 7.)

I 2 § andra stycket JDLP föreskrivs att den nya lagen skall äga tillämpning
i fråga om talan mot och fastställelse av jorddelningsförrättning som
påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft, dock att frågan huruvida talan
får efter förrättningens avslutande föras mot åtgärd som vidtagits innan nya
lagen trätt i kraft skall bedömas enligt äldre lag.

Enligt 3 § JDLP skall mål, som före den nya lagens ikraftträdande inkommit
till ägodelningsrätt eller dess ordförande men inte dessförinnan avgjorts,
prövas enligt äldre lag av vederbörande enligt nya lagen inrättade
ägodelningsrätt eller dess ordförande.

I det till lagrådet remitterade förslaget fanns en bestämmelse enligt vilken
mål, som före ikraftträdandet handlagts men inte slutligt avgjorts av ägodelningsrätten
eller dess ordförande, skulle slutligt handläggas av samma
rätt eller dess ordförande.

Lagrådet framhöll att denna bestämmelse innebar att den ägodelningsrätt,
som i och med den nya lagens ikraftträdande skulle ersättas av en ny skiftesdomstol,
skulle kunna i vissa fall fungera även därefter. En sådan anordning
ansågs böra förordas endast om behov därav kunde anses föreligga.
Detta var enligt lagrådets mening inte fallet. (Se NJA II 1927 s. 9.)

Efter dessa inledande redogörelser behandlas i promemorian frågan om
utformningen av övergångsbestämmelserna till FBL. I likhet med vad som
tidigare har skett vid ändringar i jorddelningslagstiftningen torde, heter det
i promemorian, övergångsfrågorna i samband med FBL:s ikraftträdande
böra lösas huvudsakligen efter praktiska överväganden. Vid den lagtekniska
utformningen av bestämmelser i ämnet har man emellertid att utgå från de
allmänna principerna om ny lags tillämplighet i tiden. Endast undantag
från dessa principer behöver således komma till uttryck i särskilda föreskrifter.

Vid bedömningen av frågan vilka regler som bör gälla beträffande den
fortsatta handläggningen av en fastighetsbildningsförrättning, som påbörjats
före FBL:s ikraftträdande, bör enligt promemorian utgångspunkten
vara att de nya, efter tidens krav anpassade reglerna bör komma till användning
i så stor utsträckning som möjligt. Det är emellertid tydligt att den
nya lagen kan tillämpas bara på frågor som förekommer till behandling
efter ikraftträdandet. Vidare bör gälla att avgöranden, som träffats tidigare
under förrättningen, inte får rubbas genom att de nya bestämmelserna tilllämpas.
Detta föranleder en ytterligare begränsning i fråga om användningen
av den nya lagen. Olika förrättningsfrågor har nämligen ofta sådant
samband med varandra att det är omöjligt att tillämpa de nya reglerna på
en fråga när en tidigare fråga behandlats enligt äldre rätt. En användning
av den nya lagen är i andra fall inte utesluten men skulle leda till så stötande
resultat att den med hänsyn härtill inte bör komma i fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970

Vad angår de regler i FBL, som är av särskild betydelse vid förrättningshandläggningen,
anses bestämmelserna i 3 kap. alltid böra vinna tillämpning,
såvida inte beslut redan fattats om den nya fastighetsindelningen eller
grunderna för denna.

De i 4 kap. FBL upptagna reglerna om förrättningsförfarandet torde,
framhålls det, i allt väsentligt böra lända till efterrättelse även i fråga om
äldre förrättningar. Härav följer bl. a. att de i gällande lagstiftning upptagna
reglerna om underställning av Dast, som uppkommit vid fastighetsbildningsförrättning,
inte bör tillämpas i fortsättningen. Om det för fastighetsbildningens
genomförande är av betydelse att tvisten blir rättskraftigt avgjord,
får ett avgörande åstadkommas genom att sakägare väcker talan vid allmän
domstol, om frågan inte kan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning.
Hithörande frågor har behandlats mer utförligt i motiven till 4 kap. 39 §
och 10 kap. 8 g FBL (lagrådsremissen s. 313 och 677).

Utrymmet för en tillämpning av bestämmelserna i FBL om de olika förrättningsinstituten
synes variera beroende på det institut som förrättningen
avser. De torde kunna få en vidsträckt användning när institutet har en
direkt motsvarighet i den nya lagen. Så är fallet med avstyckning och med
den form av laga skifte som innebär en uppdelning av fastighet mellan flera
delägare, s. k. klyvningsskifte. Avstyckningsinstitutet har i den nya lagen
samma beteckning som i den gamla, medan den fastighetsbildningsform
som motsvarar klyvningsskiftet kallas klyvning. De nuvarande instituten
ägoutbyte och gränsbestämning (tomtmätning) har om inte direkta så i
varje fall nära motsvarigheter i den nya lagen. Fastighetsreglering och fastighetsbestämning
kan sålunda betecknas som utbyggda varianter av de
äldre instituten. Fastighetsregleringen ersätter också sådana äldre speciella
fastighetsbildningsformer som avsättande av mark till gemensamhetsskog,
sammanföring av samfälld vägmark eller järnvägsmark med angränsande
fastighet samt servitutsutbrytning. Även på förrättningar som avser de nu
angivna äldre fastighetsbildningsrättsliga instituten bör den nya lagen kunna
vinna tillämpning i betydande omfattning.

Beträffande det slag av laga skifte som avser omdelning av förut skiftad
mark, s. k. omskifte, är enligt promemorian läget ett annat. Denna fastighetsbildningsform
saknar motsvarighet i den nya lagen. Genom fastighetsreglering
kan man visserligen nå samma resultat som genom omskifte. Till
sin allmänna uppbyggnad skiljer sig emellertid de båda instituten helt från
varandra. Omskiftet innebär sålunda en delning av ett på förhand fixerat
skifteslag, medan fastighetsregleringen har karaktären av en regleringsåtgärd
som berör en funktionellt bestämd krets av fastigheter. Den skilda
konstruktionen av de båda instituten medför stora olikheter i fråga om förrättningsförfarandet.
Dessa olikheter föranleder i sin tur att det finns bara
ett begränsat utrymme för användning av den nya lagen på en omskiftesförrättning
som redan påbörjats vid tiden för lagens ikraftträdande. Tydligt

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1970

är emelleidid att frågor om bestämmande av gränser, ägoutbyte, servitutsutbrytning
och avsättande av mark till gemensamhetsskog bör kunna behandlas
enligt den nya lagen även när de aktualiseras i samband med ett
omskifte. Detsamma synes böra gälla andra samfällighets- och servitutsfrågor
samt frågor om gemensamma arbeten. Den förut påvisade olikheten i
uppbyggnaden av omskiftes- och fastighetsregleringsinstituten torde nämligen
inte vara av någon större betydelse när det gäller handläggningen av
de nu nämnda frågorna, och det är från såväl allmän som enskild synpunkt
önskvärt att de nya och tidsenliga bestämmelserna på dessa områden kan
vinna tillämpning i så stor utsträckning som möjligt.

Att meddela regler om olika frågors behandling enligt ny eller gammal
lag synes inte ändamålsenligt. En sådan reglering skulle bli mycket invecklad,
vartill kommer att tillämpningen skulle bli stelbent och säkerligen inte
alltid medföra från praktisk synpunkt tillfredsställande resultat. Den enklaste
och bästa lösningen synes vara att man låter den nya lagen i princip
vara tillämplig på frågor som behandlas efter lagens ikraftträdande men
samtidigt genom en allmänt hållen regel undantar de fall då en användning
av de nya bestämmelserna inte är möjlig eller lämplig. Detta överensstämmer
med vad som skedde vid införandet av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet (JDL).

En fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är, uttalas det
i promemorian, i vad mån fastighetsbildningsmyndigheten är bunden av
vad som i förrättningsansökningen angetts om sättet för genomförandet av
en önskad åtgärd. Som anförts i lagrådsremissen beträffande FBL (s. 215)
bör sådan bundenhet inte föreligga, utan myndigheten bör ha frihet att
välja det lämpligaste förfaringssättet. Detta innebär exempelvis att, om någon
före FBL:s ikraftträdande begärt omskifte, myndigheten i och för sig
är oförhindrad att genomföra den önskade ändringen i fastighetsindelningen
genom fastighetsreglering. Har skiftet påbörjats (jfr 3 kap. 11 § JDL) vid
tidpunkten för ikraftträdandet, är emellertid möjligheten att generellt tilllämpa
bestämmelserna om fastighetsreglering i regel utesluten. Frågan i
vad mån den nya lagen kan användas under den fortsatta handläggningen
blir att bedöma enligt de nyss berörda principerna.

I promemorian erinras om att sammanläggning f. n. sker genom ett ansökningsförfarande
hos ägodelningsdomaren. Enligt FBL skall sammanläggning
liksom annan fastighetsbildning handläggas vid förrättning. Denna
olikhet mellan gammal och ny lag kräver särskilda övergångsanordningar.
En möjlighet är att man föreskriver att de ärenden som vid tidpunkten för
FBL:s ikraftträdande är anhängiga hos ägodelningsdomaren skall överflyttas
till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning. En sådan
ordning skulle emellertid leda till tidsutdräkt och andra praktiska olägenheter.
Starka skäl talar för att prövningen av dessa sammanläggningsären -

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970

den ligger kvar hos tjänsteman vid domstol. Eftersom ägodelningsdomarinstitutionen
inte skall behållas, synes uppgiften böra anförtros åt inskrivningsmyndigheten.
Härigenom öppnas möjligheter att uppehålla önskvärd
kontinuitet vid handläggningen av ärendena.

Uppenbart är, sägs det i promemorian, att äldre lag bör tillämpas när det
gäller den formella handläggningen hos inskrivningsmyndigheten. Däremot
torde de nya materiella bestämmelserna böra vinna tillämpning vid prövningen
av sammanläggningsärendena. En sådan lösning valdes vid 1937 och
1947 års ändringar i sammanläggningsreglerna och några olägenheter därav
har inte kommit i dagen. Lösningen står också i överensstämmelse med principen
att man bör tillämpa den nya lagen i så stor utsträckning som möjligt.

Pågår vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande avstyckningsförrättning
som är kombinerad med sammanläggning, gäller de tidigare angivna principerna
om ny lags tillämplighet på äldre förrättningar. Detta innebär att
frågan om sammanläggning skall prövas vid förrättningen och att ny lag
skall tillämpas vid prövningen av de materiella villkoren för fastighetsbildningen.

I fråga om överprövningen av fastighetsbildningsförrättningarna skiljer
sig den nya lagen i väsentliga hänseenden från äldre rätt. I första hand är
att märka att den nuvarande fastställelseprövningen avskaffas och regler
i stället meddelas som ger företrädare för allmänna intressen rätt att överklaga
förrättningsavgörandena. Enligt promemorian är det utan vidare klart
att förrättningar, som avslutats efter FBL:s ikraftträdande, bör vara underkastade
det nya systemet. Lika tydligt är att fastställelseprövningen måste
behållas beträffande äldre förrättningar. I sistnämnda hänseende krävs en
övergångsbestämmelse. Vid utformningen av denna måste beaktas att prövningen
för fastställelse av avstyckningsförrättning som är kombinerad med
sammanläggning f. n. fullgörs av ägodelningsdomaren. Eftersom inskrivningsmyndigheten
skall överta ägodelningsdomarens uppgifter i fråga om
sammanläggningsärendena, bör den också få hand om fastställelseprövningen
i de nu berörda fallen.

Enligt FBL skall ägodelningsrätterna avskaffas och deras uppgifter övertas
av fastighetsdomstolarna. Också denna reform kräver, sägs det i promemorian,
vissa övergångsbestämmelser. Till en början torde böra meddelas
en generell bestämmelse om att mål eller ärenden, som anhängiggjorts
hos ägodelningsrätten enligt äldre lag men som inte före FBL:s ikraftträdande
slutbehandlats av rätten, skall prövas av fastighetsdomstolen. Vidare
måste de tidigare berörda reglerna om inskrivningsmyndighetens befattning
med sammanläggningsärenden kompletteras med en föreskrift
om att ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrätten,

1 stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. Slutigen fordras eu bestämmelse
om att den fastställelseprövning, som f. n. i vissa fall handhas

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 14b

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

av ägodelningsrätten och som övergångsvis skall behållas, skall fullgöras
av fastighetsdomstolen.

Vad gäller frågan huruvida de gamla eller nya fullfölj dsreglerna skall tilllämpas
är det tydligt att den bör lösas efter samma principer som frågan
huruvida fastställelseprövning skall äga rum eller inte. De nya bestämmelserna
skall således användas i fråga om förrättningar som avslutats och i
fråga om avgöranden i fastighetsbildningsärenden som träffats efter FBL:s
ikraftträdande, medan äldre lag annars är tillämplig. En sådan ordning
stämmer överens med allmänna grundsatser om processuella bestämmelsers
giltighet i tiden och behöver inte fastslås genom övergångsföreskrifter. Vissa
svårigheter kan uppkomma vid tillämpningen av de nya fullföljdsreglerna
på förrättningar, som delvis handlagts enligt äldre lag, på grund av de olikheter
i fråga om förrättningsförfarandet och förrättningsinstituten som föreligger
mellan de olika lagkomplexen. Dessa svårigheter torde dock i regel
kunna bemästras genom att bestämmelserna tolkas med beaktande av ändamålssynpunkter.
I ett speciellt fall krävs dock vissa särbestämmelser, nämligen
när fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande meddelat
beslut eller vidtagit åtgärd enligt äldre lag, vilket som nyss nämnts
undantagsvis skall kunna ske. Denna fråga behandlas närmare i specialmotiveringen.

I fråga om förfarandet i fastighetsdomstolen bör enligt promemorian de
i FBL upptagna reglerna kunna lända till efterrättelse. Detsamma bör
gälla i fråga om den fortsatta handläggningen av de fastighetsbildningsmål
som vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande är anhängiga i hovrätten och
högsta domstolen. Några övergångsbestämmelser i dessa hänseenden behövs
inte.

Den materiella prövningen i fastighetsdomstolen och i högre instans torde
böra ske enligt samma regler som den lägsta prövningsinstansen haft att
tillämpa. Inte heller i detta hänseende synes några övergångsbestämmelser
vara behövliga.

Att fastställelsemyndighet skall tillämpa äldre lag vid prövning av förrättning
som avslutats före FBL:s ikraftträdande anses också i promemorian
utan särskild bestämmelse vara klart.

I promemorian påpekas vidare att FBL förutsätter att stadsplan och tomtindelning
inte längre skall ha någon fastighetsbildande verkan och sålunda
bli rena planinstitut. Fn sådan reform föranleder vissa ändringar i byggnadslagstiftningen.
Förslag till sådana ändringar redovisas i en särskild
promemoria. Frågan hur man i fastighetsbildningshänseende skall behandla
stadsplaner och tomtindelningar som redan finns när den nya lagen träder
i kraft bör emellertid tas upp i förevarande sammanhang. Enligt 1 kap. 1
och 3 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(FBLS) skall stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan anses
inträda i och med fastställelsen, låt vara att ytterligare åtgärder fordras
för att effekten skall utlösas. Vid sådant förhållande synes det enligt promemorian
rimligt att man låter de stadsplaner och tomtindelningar som
fastställts före FBL:s ikraftträdande behålla sin fastighetsbildande verkan.
För att man på ett så enkelt sätt som möjligt skall anpassa det äldre
systemet för tomtbildning till FBL:s regler bör emellertid denna verkan
få slå igenom omedelbart. Detta kan ske genom att man inför en övergångsbestämmelse
om att i fastighetsregistret skall som fastighet redovisas sådant
område som enligt en före FBL:s ikraftträdande fastställd lomtindelning
utlagts till tomt eller tomtdel samt sådan tomtdel som enligt en före
samma tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomtindelning. Att
man på detta sätt ibland blir tvungen att registrera enheter som i framtiden
inte skall bestå som självständiga fastigheter synes, sägs det i promemorian,
inte behöva ge anledning till några allvarliga betänkligheter. Det är ju här
fråga om en övergångsanordning med begränsad räckvidd. De olägenheter
anordningen medför torde också väga lätt i jämförelse med fördelen av att
man vinner en snabb anpassning till det nya systemet för tomtbildning.

Remissyttrandena. De i promemorian redovisade allmänna principerna för
reglering av övergångsfrågorna har nästan genomgående vunnit anslutning
vid remissbehandlingen.

Lantmäteristijrelsen hälsar med särskild tillfredsställelse att de nya efter
tidens krav anpassade reglerna skall komma till användning i så stor utsträckning
som möjligt och att tillämpningen av denna princip överlåtits
åt det praktiska handlandet i det enskilda fallet. Liknande uttalanden görs
av hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmätareföreningen
och skogsindustriernas samarbetsutskott.

Advokatsamfundet delar i princip uppfattningen att de nya lagreglerna
bör tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Enligt styrelsens mening
finns det emellertid risk för stötande resultat i vissa fall, om den nya lagstiftningen
skall tillämpas på äldre förrättningar. Särskilt kan detta bli följden
när förrättningen avser ägoutbyte eller gränsbestämning, vilka institut
i FBL närmast motsvaras av fastighetsreglering respektive fastighetsbestämning.
Genom införande av dessa nya institut har, uttalar samfundet, kommunerna
och det allmänna fått större möjligheter att ingripa i förfarandet
än när det gäller nuvarande ägoutbytes- och gränsbestämningsförrättningar
där ansökan i princip begränsar förrättningens omfattning. Samfundet anser
därför att i övergångsbestämmelserna bör klargöras vilka avsnitt i FBL som
inte bör tillämpas på påbörjad men vid lagens ikraftträdande ännu inte avslutad
förrättning. Samfundet framhåller vidare att promemorieförslaget
innebär att fastighetsbildningsmyndigheten i första hand skall bedöma frågan
vilken lagstiftning som skall tillämpas. Det torde förflyta lång tid innan

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

en fast praxis hunnit utbilda sig i dessa spörsmål. Detta kan enligt samfundet
komma att medföra rättsförluster för den enskilde, särskilt som han
själv måste bära sina kostnader även om domstol visar förrättningen åter
till myndigheten. Betydande svårigheter torde också vänta vid omprövningen
av en förrättning som handlagts efter såväl äldre som ny lag. Således talar
också vissa praktiska skäl för att övergångsbestämmelserna får en klar utformning.

Övriga remissinstanser godtar den föreslagna lösningen att man låter den
nya lagen i princip vara tillämplig på förrättningsfrågor som förekommer
till behandling efter ikraftträdandet men genom en allmänt hållen regel undantar
de fall då en användning av de nya bestämmelserna inte är möjlig
eller lämplig. Lantbruksstyrelsen framhåller att tolkningen av en sådan regel
i vissa fall kan bli svår för fastighetsbildningsmyndigheten. Denna olägenhet
måste emellertid accepteras, eftersom det knappast är möjligt att utarbeta
detaljerade regler för alla olika frågors behandling enligt ny eller gammal
lag. Lantmäteristijrelsen menar att erfarenheterna bl. a. från förrättningsverksamheten
inom områden där övergång skett från JDL till FBLS
talar för att uppkommande svårigheter kan bemästras i den praktiska verksamheten.

Med anledning av de i promemorian gjorda uttalandena om möjligheterna
i fråga om olika förrättningsinstitut att tillämpa de nya bestämmelserna
säger sig lantmäteristyrelsen inte kunna finna att de skillnader i systematiskt
hänseende som finns mellan omskifte enligt JDL och fastighetsreglering
utgör praktiskt hinder mot en övergång till de nya reglerna under pågående
skifte. Ett nyligen påbörjat skifte torde normalt kunna övergå till
fastighetsreglering — i förekommande fall i förening med klyvning eller
legalisering — och därigenom handläggas snabbare och med bättre resultat.

Advokatsamfundet framhåller att fastighetsbildningsmyndigheten enligt
promemorian inte skall vara bunden av vad som i förrättningsansökan angetts
om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd och att detta i vissa
fall skall gälla även om förrättningen påbörjats före FBL:s ikraftträdande.
Enligt samfundets mening skulle en sådan ordning strida mot principerna
om retroaktiv verkan hos ny lagstiftning. En påbörjad förrättning skulle
kunna komma att helt ändra karaktär. Detta skulle kunna medföra rättsförluster
för den enskilde och svårigheter vid överprövning av förrättningen.
Samfundet föreslår därför att i övergångsbestämmelserna införs en bestämmelse
om att fastighetsbildningsmyndigheten när förrättning påbörjats före
den nya lagens ikraftträdande skall vara bunden av vad som i förrättningsansökan
angetts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd.

Lantmätareföreningen påpekar att förslaget inte tar ställning till frågan
hur länsstyrelse eller myndighet som avses i 5 kap. 21 § FBLS skall förfara
med ärenden rörande avstyckningsförrättningar. Enligt föreningens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 37

bör besvärsärenden rörande sådana förrättningar överlämnas till fastighetsdomstolen.

Det i promemorian framlagda förslaget om att vissa tomter och tomtdelar
skall registreras som fastigheter har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Det tillstyrks uttryckligen av advokatsamfundet som ansluter
sig till den i promemorian redovisade uppfattningen att olägenheterna med
anordningen är mindre än fördelarna av en snabb anpassning till det nya
systemet för tomtbildning.

Åtskilliga remissinstanser är emellertid kritiska mot förslaget. Lantmäteristyrelsen
framhåller att ett upptagande i fastighetsregistret av tomter
och tomtdelar på sätt som föreslagits uppenbarligen är förenat med stora
olägenheter. Anledningen härtill är att fastställda men inte genomförda
stadsplaner och tomtindelningar i stor utsträckning är inaktuella. Varken
arbetet med revision av en plan eller genomförandet av en ny plan främjas
i sådana fall av att fastighetsbildande verkan införts för plan och tomtindelning
som vid planförnyelsen automatiskt upphävs. Inte heller kan en sådan
fastighetsbildande verkan uppbäras av enskilda intressen. Styrelsen anser
det angeläget att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan
bringas att upphöra vid FBL:s ikraftträdande även när det gäller stadsplan
eller tomtindelning som fastställts före nämnda tidpunkt. Liknande synpunkter
framförs av länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmätareföreningen
och kommunal-tekniska föreningen. Länsstyrelsen framhåller som en ytterligare
väsentlig olägenhet hos förslaget att fastigheter som tillkommit utan
initiativ av fastighetsägare ofta glöms bort vid försäljningar, arvskiften, deklarationer
och liknande sammanhang. Kommunal-tekniska föreningen påpekar
att ett genomförande av förslaget skulle innebära att man tillskapade
självständiga fastigheter som i mycket stor utsträckning kommer att sakna
bestämda gränser på marken. Även detta förhållande inger enligt föreningens
mening betänkligheter.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att förslaget inte är tillfredsställande
med hänsyn till dess inskrivningsrättsliga konsekvenser.

Departementschefen. Enligt promemorian bör utgångspunkten vid bedömning
av frågan vilka regler som bör gälla för den fortsatta handläggningen
av en fastighetsbildningsförrättning, som påbörjats före FBL:s ikraftträdande,
vara att den nya lagen skall tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.
Detta ställningstagande har vunnit gillande av en enhällig remissopinion.
Även jag ansluter mig till den grunduppfattning som kommit till uttryck
i promemorian.

Promemorian intar vidare den ståndpunkten att man inte bör meddela
regler om olika förrättningsfrågors behandling enligt ny eller gammal lag.
Denna lösning stämmer överens med den som valdes vid införandet av JDL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

Även på denna punkt har promemorieförslaget fått ett gynnsamt mottagande
vid remissbehandlingen. Den enda remissinstans som anmäler avvikande
mening är advokatsamfundet som anser att det i övergångsbestämmelserna
bör klargöras vilka avsnitt i FBL som inte bör tillämpas på en äldre förrättning.
Som skäl härför anför samfundet att det finns risk för stötande resultat
i vissa fall, om den nya lagstiftningen skall användas på sådan förrättning.
Särskilt anses detta gälla när förrättningen avser ägoutbyte eller
gränsbestämning. Samfundet pekar härvid på att det allmänna enligt de
motsvarande instituten i FBL, fastighetsreglering och fastighetsbestämning,
får vidgade möjligheter att ingripa i förfarandet.

Enligt min mening saknar denna invändning grund. Att representanter
för det allmänna enligt den nya lagen har rätt att i vissa fall ta initiativ till
en förrättning innebär inte att de får ställning som sakägare vid förrättningen
eller att de annars kan påverka sättet för dess genomförande. Det
synes över huvud taget inte behöva befaras att den i promemorieförslaget
anvisade lösningen skall medföra olägenheter från enskild synpunkt. Som
uttalats i promemorian bör den nya lagen inte tillämpas, om stötande resultat
därigenom skulle uppkomma.

Ett annat skäl som advokatsamfundet åberopar mot promemorieförslaget
är att detta skulle kunna leda till rättsosäkerhet och att överprövningen av
en förrättning, som handlagts efter såväl äldre som ny lag, skulle försvåras.
Vad samfundet sålunda anfört kan givetvis inte frånkännas allt fog. Emellertid
är att märka att den enskilde sakägaren ofta saknar intresse av att
vissa bestämda lagregler används vid förrättningshandläggningen och i
stället fäster avgörande vikt vid det resultat som förrättningen medför.
Överklaganden med yrkande om att ny eller äldre lag skall tillämpas på
viss förrättningsfråga kan därför antas bli ganska sällsynta, och överinstanserna
torde endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva fastighetsbildningsinyndighetens
ställningstagande rörande tillämpligheten av
äldre lag. De av samfundet påtalade olägenheterna torde därför i praktiken
bli av mycket begränsad räckvidd.

Att i lagen ange vilka bestämmelser i FBL som inte skall användas i fråga
om en äldre förrättning skulle som framhållits i promemorian innebära en
mycket invecklad reglering som inte alltid skulle leda till från praktisk synpunkt
tillfredsställande resultat.

På grund av vad som nu har anförts tvekar jag inte att även på denna
punkt ansluta mig till promemorieförslaget. Tillämpningen av ny eller gammal
lag på förrättning som pågår vid FBL:s ikraftträdande bör således regleras
genom mer allmänt hållna bestämmelser, som lämnar stort utrymme
för praktiska överväganden.

I promemorian görs vissa uttalanden om möjligheten att tillämpa skilda
avsnitt i FBL på äldre förrättningar. Jag kan i allt väsentligt godta vad som
där anförts. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att ett nyligen på -

Kungl. Maj.ts proposition nr li4 år 1970

börjat omskifte i regel utan svårighet bör kunna handläggas enligt bestämmelserna
om fastighetsreglering. Om däremot skiftet fortskridit så långt att
de för skiftesläggningen avgörande besluten redan fattats, synes en anpassning
till de nya bestämmelserna ställa sig svårare. Olikheten i uppbyggnaden
av skiftes- och fastighetsregleringsinstituten i förening med principen om
att redan träffade avgöranden i allmänhet inte får rubbas gör att utrymmet
för en tillämpning av FBL är ganska begränsat. Frågor av mer fristående
karaktär, exempelvis sådana som rör servitut och samfälligheter, bör dock
även i detta fall kunna prövas enligt den nya lagen.

Enligt motiven till 4 kap. 8 § FBL skall fastighetsbildningsmyndigheten
inte vara bunden av vad förrättningssökanden kan ha uppgett om sättet för
genomförande av den sökta åtgärden. Advokatsamfundet föreslår i sitt remissyttrande
att i promulgationslagen införs en bestämmelse om att sådan
bundenhet skall föreligga, om förrättningen påbörjats före den nya lagens
ikraftträdande. Att i de fall då ansökningen avser ett förrättningsinstitut
som har en direkt motsvarighet i den nya lagen bestämmelserna i denna
skall kunna tillämpas är enligt min mening uppenbart. Något annat torde
advokatsamfundet inte heller ha åsyftat med sitt yttrande. Vidare framgår
av vad jag tidigare har anfört att ett före FBL:s ikraftträdande sökt laga
skifte av omskiftes natur i princip bör kunna övergå till fastighetsreglering.
Att fastighetsbildningsmyndigheten i andra fall skulle finna det påkallat
att låta en redan påbörjad förrättning ändra karaktär torde komma att
höra till undantagen. Ett sådant läge kan emellertid inträffa när man påbörjat
avstyckning av ett område från en fastighet för sammanläggning med
annan fastighet och det sedan visar sig lämpligare att genomföra ändringen
i fastighetsindelningen genom fastighetsreglering. Hinder bör inte
föreligga att välja denna lösning. Samråd bör dock givetvis ske med sakägarna,
och största möjliga hänsyn tas till de synpunkter som därvid förs
fram. Advokatsamfundets farhågor för att rättsförluster skall uppkomma
i dessa fall torde vara överdrivna. Några särskilda svårigheter vid en eventuell
överprövning av förrättningen synes inte heller vara att befara.

Som en remissinstans har påpekat innehåller promemorian inte något uttalande
rörande den fortsatta handläggningen av sådana ärenden rörande
avstyckningsförrättning som enligt 5 kap. 13, 14, 15 och 21 §§ FBLS skall
prövas av länsstyrelsen eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Dessa ärenden
kan avse dels en ren fastställelseprövning dels en prövning av anförda
besvär och, om besvären ogillats genom lagakraftägande beslut, en därpå
följande fastställelseprövning (14 §). Enligt min mening är det en lämplig
ordning att man övergångsvis behåller fastställelseprövningen och låter denna
handhas av samma myndigheter som förut när besvär inte anförts mot
förrättningen eller när anförda besvär ogillats genom avgörande som meddelats
före den nya lagens ikraftträdande och som då vunnit eller senare
vinner laga kraft. Har besvär anförts men inte slutligt prövats före nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

da tidpunkt, bör ärendet däremot överlämnas till fastighetsdomstolen för
avgörande och någon fastställelse bör sedan inte komma i fråga.

Enligt 5 kap. 22 § FBLS gäller att talan mot beslut av den som Kungl.
Maj :t förordnat att handlägga avstyckningsärenden skall föras genom besvär
hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens beslut enligt nämnda
kapitel skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Dessa fullföljdsregler
synes böra tillämpas i fråga om sådana ärenden som ifrågavarande myndigheter
enligt vad som nyss har angetts skall pröva efter den nya lagens ikraftträdande.

Vad gäller det i promemorian framlagda förslaget att vissa tomter och
tomtdelar skall registreras som fastigheter har detta otvivelaktigt vissa förtjänster
ur principiell synvinkel. Med hänsyn till de praktiska olägenheter
som enligt vissa remissuttalanden är förenade med förslaget anser jag emellertid
att andra lösningar bör övervägas. Vid remissbehandlingen har bl. a.
från lantmäteristyrelsens sida förordats att den fastighetsbildande verkan
som stadsplaner och tomtindelningar f. n. har skall upphöra att gälla vid
FBL:s ikraftträdande, även om fastställelse skett före nämnda tidpunkt. En
sådan ordning framstår visserligen inte som helt invändningsfri från teoretisk
synpunkt. Några reella rättsförluster synes emellertid inte kunna uppkomma,
om man på detta sätt frånkänner de äldre stadsplanerna och tomtindelningarna
fastighetsbildande verkan. Tvärtom torde det innebära fördelar
även för de enskilda att de nya fastighetsbildningsreglerna kan tilllämpas
vid genomförandet av planerna. Med hänsyn härtill anser jag mig
böra förorda en lösning i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag. Genom
att FBLS i sin helhet upphör att gälla samtidigt med att FBL träder i kraft
fordras inga särskilda övergångsbestämmelser för genomförande av förslaget.
Den i promemorian upptagna bestämmelsen i ämnet saknar därför helt
motsvarighet i departementsförslaget.

I likhet med remissinstanserna finner jag i övrigt inte anledning till erinran
mot de principiella ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt
av promemorian.

Vissa överväganden rörande äldre lagbestämmelser

Promemorian. I promemorian påpekas att 1 kap. 8 § fjärde stycket JDL
föreskriver att, om enligt bestämmelse i lag eller särskild författning skifte
på viss fastighet eller äga inte är tillåtet, sådant förbud skall lända till efterrättelse.
Förbud av det slag som här åsyftas har meddelats i skilda sammanhang.
Enligt 5 § lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar
skall häradsallmänning hållas oförminskad, om inte annat föreskrivs i lagen.
Denna bestämmelse innebär att häradsallmänning inte får skiftas
mellan delägarna och att mark inte får överlåtas från sådan allmänning.
Däremot har bestämmelsen inte ansetts hindra att mark som hör till härads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

allmänning tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande.
Inte heller har bestämmelsen ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning
och angränsande fastigheter. (Se prop. 1932: 10 s. 85.)

Ett förbud av samma innebörd som nyss angetts finns i 5 § lagen den
18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med
avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande
tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden får laga
skifte inte äga rum på samfälld husbehovsskog.

En annan författning som innehåller förbud mot skifte är lagen den 5 juni
1909 (nr 53 s. 8), innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften
i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län. Enligt 1 § denna
lag skall sådant skifte i regel omfatta endast inrösningsjorden och så stor
del av återstående jord som fordras för att man skall få en lämplig ägoanordning
beträffande inrösningsj orden. I 2 § anges att skifte i Jukkasjärvi
socken inte får omfatta mer än hälften och i Karesuando socken inte mer än
en tredjedel av skifteslagets hela areal enligt avvittringshandlingarna. Enligt
6 § får skifte på mark som enligt bestämmelserna i lagen uteslutits
från delning inte äga rum utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t.

Vissa mera speciella förbud mot jorddelning har, sägs det vidare i promemorian,
också meddelats. Enligt kungl. brev den 19 augusti 1823 till förvaltningen
av sjöärendena samt Kungl. Maj :ts och Rikets kammarkollegium
gäller som villkor för skatteköp av kronolotshemman att sådana hemman
eller lägenheter inte får klyvas och att inte heller mindre delar och tillhörigheter
får avskiljas därifrån. Ett liknande förbud gäller i fråga om kronolotshemman
och kronolotslägenheter enligt 2 § förordningen angående lotshennnan
och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862 (nr 45 s. 1). Enligt 9 §
JDLP skall dessa förbud äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning.
I kungl. brev den 27 maj 1932 (nr 167) till kammarkollegiet och lotsstyrelsen
angående avskrivning eller avlösning av lotsningsbesväret in. m.
har emellertid förklarats att från lotshemman och lotslägenheter får utan
hinder av nyssnämnda brev och förordning genom jorddelning avskiljas
sådana markområden som avses skola med äganderätt överlåtas på lotsverket
eller Kungl. Maj :t och kronan.

Slutligen gäller enligt 2 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36), innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, förbud
att utan Kungl. Maj :ts tillstånd dela järnväg eller avsöndra något av den
mark som hör till järnväg. I 11 § samma förordning föreskrivs att mark får
avsöndras från intecknad järnväg endast om det visas att den avsöndrade
delen är fri från inteckning.

Fråga uppkommer nu, uttalas det i promemorian, om de förbud mot fastighetsbildningsåtgärder
som de angivna bestämmelserna innefattar bör behållas
i framtiden. I den mån så anses böra vara fallet, inställer sig frågan
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

huruvida några särskilda bestämmelser härom bör tas upp i promulgationslagen.

Vad först gäller bestämmelserna i 1952 års lagar om häradsallmänningar
och allmänningsskogar innebär dessa enligt promemorian ett allmänt förbud
att minska skogarnas ägoområden. Motiven till bestämmelserna torde vara
att söka i skogarnas betydelse för de delar av landet där de är belägna (jfr
prop. 1938: 267 s. 91). Det synes inte böra komma i fråga att i förevarande
sammanhang rubba grundsatsen om att skogarna skall hållas oförminskade.
Frågan blir då vilka konsekvenser upprätthållandet av denna princip bör få
vid tillämpningen av FBL. Till en början är härvid att märka att såväl häradsallmänningarna
som allmänningsskogarna numera redovisas i jordregistret
som särskilda fastigheter (se SOU 1966: 63 s. 24). Detta innebär att
FBL:s regler om fastighet blir till fullo tillämpliga på häradsallmänning och
allmänningsskog.

Som tidigare nämnts anses f. n. gälla att häradsallmänning inte får skiftas
mellan delägarna. Den form av skifte som det här gäller är uppenbarligen
s. k. klyvningsskifte. Denna delningsform motsvaras i FBL av institutet
klyvning. Klyvning kan emellertid, bortsett från vissa specialfall som det här
inte är fråga om, endast ske av fastighet som innehas med samäganderätt.
Häradsallmänning är emellertid inte föremål för samäganderätt (prop.
1932: 10 s. 54). Klyvning av häradsallmänning är redan av detta skäl utesluten.

Enligt uttalande i förarbetena till lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om
häradsallmänningar har bestämmelsen om att häradsallmänning skall bibehållas
oförminskad inte ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning
och angränsande fastigheter (jfr ovan s. 15). Detta uttalande, framhålls det
i promemorian, bör ses mot bakgrund av de bestämmelser om ägoutbyte
som JDL innehöll vid ifrågavarande tidpunkt. Till en början föreskrevs
i dessa bestämmelser att de ägor som gick i byte skulle vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt verkställd gradering. Denna regel gällde emellertid
inte utan undantag. Vid ägoutbyte som skedde tvångsvis tilläts att
fastighets uppskattningsinnehåll minskade med högst två procent. Frivilligt
ägoutbyte fick ske, om de ägor som skulle bytas hade väsentligen lika
uppskattningsinnehåll.

Ägoutbyte motsvaras i FBL av det nya institutet fastighetsreglering. Enligt
5 kap. 8 § gäller att fastighet som ingår i reglering inte får ändras så, att
dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att
avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Av 5 kap. 18 § första stycket
framgår att dessa begränsningar inte gäller, om fastighetens ägare medger
att avvikelse får ske. Att märka är vidare att reglerna i 8 kap. om inlösen
öppnar möjlighet att tvångsvis överföra mark från fastighet i större utsträckning
än som är medgivet enligt 5 kap. 8 §. Speciella villkor måste
emellertid då vara uppfyllda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

Det torde enligt promemorian inte behöva råda tvivel om att tvångsvis
överförande av mark från häradsallmänning, vare sig det sker enligt de allmänna
bestämmelserna om fastighetsreglering eller med stöd av inlösenreglerna,
bör få ske utan hinder av föreskriften att sådan allmänning skall
hållas oförminskad. Som framgår av förarbetena till 1932 års lag om häradsallmänningar
innebär föreskriften inte hinder för att mark tas i anspråk
genom tvångsförfarande. Däremot kan det synas osäkert om frivillig
överföring av mark från häradsallmänning i den omfattning, som kan ske
enligt reglerna i FBL, är förenlig med förbudet mot minskning av häradsallmänning.
I detta hänseende bör emellertid beaktas att nämnda förbud
inte är ovillkorligt utan att undantag tillåts i fall som särskilt anges i lagen
om häradsallmänningar. Härmed åsyftas bestämmelserna i 9 §. Enligt dessa
tår område som hör till häradsallmänning avyttras genom försäljning eller
annorledes, om avsevärd förmån vinns för delägarna och avyttringen inte
länder skogsskötseln på allmänningen till men eller om eljest synnerliga
skäl föreligger till avyttringen. Rätten att besluta om sådan avyttring tillkommer
delägarna, men avyttringen blir giltig endast om den godkänns av
Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Dessa föreskrifter
bör sammanställas med reglerna i 5 kap. 18 § tredje stycket FBL som
föreskriver att fastighets graderingsvärde inte får på grund av ägarens
samtycke minskas utöver vad som är tillåtet enligt 8 § samma kapitel, om
inte samtycket är skriftligen upprättat. I fråga om ägarens rätt att lämna
sådant samtycke skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast
egendom.

Till grund för de sist angivna bestämmelserna ligger, sägs det i promemorian,
tanken att en marköverföring av det slag som det där är fråga om har
samma reella innebörd som en avyttring av fast egendom och att den därför
bör vara kringgärdad av samma villkor som gäller för sådan överlåtelse.
Det synes då rimligt att man jämställer marköverföringen med en avyttring
även vid bedömningen av frågan huruvida åtgärden är tillåten enligt
lagen om häradsallmänningar. Ett sådant ställningstagande ligger helt i
linje med ett uttalande som föredragande departementschefen gjorde i anslutning
till bestämmelserna i 5 och 9 §§ samma lag och som innebar att
häradsallmänningar och allmänningsskogar inte borde inta någon särställning
när det gällde att avstå mark för rationaliseringsändamål (prop. 1952:
15 s. 58). Den pågående rationaliseringen inom skogsbruket skulle otvivelaktigt
försvåras, om reglerna om frivillig marköverföring i FBL inte skulle
bli fullt tillämpliga även i fråga om häradsallmänningar.

Till stöd för den i promemorian hävdade uppfattningen kan, heter det
vidare, även anföras vad som förekom vid de år 1968 vidtagna ändringarna
i JDL. Enligt dessa slopades de tidigare gällande procentgränserna vid ägokravsjämkning
i samband med ägoutbyte eller laga skifte i de fall jämkningen
grundades på överenskommelse mellan fastighetsägarna. I fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

fastighetsägares rätt att medge större minskning i uppskattningsinnehåll än
som är medgivet enligt tvångsreglerna skall efter lagändringen gälla samma
villkor som för avhändelse av fast egendom. Som exempel på sådana villkor
anfördes i lagrådsremissen (prop. 1967: 167 s. 108) bl. a. 9 § lagen om häradsallmänningar.
Man utgick således från att bestämmelsen i 5 § samma
lag i och för sig inte hindrade sådan minskning av en allmännings ägovidd
som var förenlig med bestämmelserna om ägokravs jämkning.

I enlighet med vad som nu har anförts måste det enligt promemorian antas
att fastighetsreglering i princip kan i full utsträckning äga rum i fråga
om mark som tillhör häradsallmänning. Förut har nämnts att klyvning av
häradsallmänning inte kan ske på grund av de villkor för sådan åtgärd som
anges i FBL. Inte heller beträffande avstyckning synes några särbestämmelser
behövas för det fall att åtgärden berör häradsallmänning. Av allmänna
rättsregler följer att den som har förvärvat mark från häradsallmänning
och vill söka avstyckning på grund av överlåtelsehandlingen måste visa att
avyttringen godkänts enligt bestämmelserna i 9 § lagen om häradsallmänningar.

Enligt 8 § 1952 års lag om allmänningsskogar gäller för avyttring av mark
från sådan skog samma villkor som för avyttring av mark från häradsallmänning.
Även i övrigt gäller i de hänseenden som nu är i fråga helt överensstämmande
förhållanden beträffande allmänningsskog och häradsallmänning.
Vad som nyss anförts om möjligheterna att vidta fastighetsbildningsåtgärd
som rör häradsallmänning äger därför full tillämpning även i
fråga om allmänningsskog.

Dessa överväganden leder till att några särbestämmelser om häradsallmänning
och allmänningsskog inte behövs i promulgationslagen.

Härefter behandlas i promemorian förbudet enligt ovannämnda lag den
18 juni 1925 att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog. Angående
tillkomsten av sådana skogar anförs följande.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter
angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker skulle av skogsanslag som tillkom hemman och nybyggen viss
del läggas ut för tillgodoseende av nödigt husbehov. Sådan skog skulle läggas
ut särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande
till dess mantal (särskild husbehovsskog). Om i viss trakt hinder mötte
att lägga ut all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten
av inägorna, skulle dock viss i förhållande till mantalet bestämd andel av
skogsmarken läggas ut gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld
husbehovsskog). På grund av dessa föreskrifter utlades inom Västerbottens
läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbehovsskogar,
vissa samfällda husbehovsskogar.

I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna
meddelades bestämmelser i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

husbehovsskogar inom vissa områden. Enligt 7 § denna lag skulle område
som vid avvittringen lagts ut till sådan skog bibehållas oförminskat och förvaltas
enligt reglemente som efter delägarnas hörande skulle fastställas av
länsstyrelsen.

I lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten
att erhålla laga skifte inom vissa områden stadgades förbud att verkställ?
laga skifte inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
beträffande vilka avvittringsutslag vid nämnda tidpunkt ännu inte
meddelats.

Genom lagen den 18 juni 1925 upphävdes 1909 års förbudslag. Samtidigt
föreskrevs bl. a. att samfälld husbehovsskog inte fick tas in i laga skifte som
kom till stånd inom område som avsågs i förbudslagen. Förbud meddelades
också att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog som särskild
förrättning.

Genom lagen den 17 maj 1938 (nr 299) om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§
samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
upphävdes 1909 års lag om husbehovsskogar. Detta innebar att förvaltningen
av skogarna kom att regleras av bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921
(nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter. Enligt föredragande departementschefen medförde
lagstiftningsåtgärden också att de samfällda husbehovsskogarna kunde
skiftas. Med hänsyn till de kostnader som var förenade med skiften antogs
emellertid att sådana inte skulle komma till stånd i större utsträckning.
(Se prop. 1938: 27 s. 90.)

Ifrågavarande husbehovsskogar är, uttalas det i promemorian, att hänföra
till samfälligheter i FBL:s mening. Enligt FBL kan klyvning av samfällighet
inte ske. Någon anledning att förbjuda andra fastighetsbildningsåtgärder
som berör de samfällda husbehovsskogarna torde inte föreligga. Bestämmelsen
i 1925 års lag om förbud mot laga skifte på skogarna bör därför kunna
upphävas.

De i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) meddelade föreskrifterna angående
laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar har enligt promemorian
haft till syfte att i så stor utsträckning som möjligt behålla skogsmarken i
dessa trakter som samfälld för skiftesdelägarna och på så sätt hindra att
skogskapitalet kom ur den jordägande befolkningens hand. De förhållanden
som låg bakom lagen torde i dagens läge helt sakna aktualitet. Några bärande
skäl att ha kvar några särbestämmelser beträffande fastighetsbildningen
i dessa trakter torde inte kunna anföras. Lagen bör därför upphävas.

Det förbud att klyva eller avskilja mark från kronolotsheinman och
kronolotslägenheter som följer av 1823 års kungl. brev och 1862 års förordning
i ämnet torde inte längre ha någon praktisk betydelse (jfr prop. 1932:
166 s. 6 och 21). Förbudet bör utan olägenhet kunna sättas ur kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

Vad angår 1880 års förordning angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg har, påpekas det, inom justitiedepartementet upprättats en
promemoria vari föreslås att förordningen skall upphöra att gälla vid utgången
av år 1971. I fråga om järnväg på vilken förordningen då är tillämplig
skall dock gälla bl. a. att mark, som hör till järnvägen, inte får avskiljas
från denna utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Att i promulgationslagen ta upp en
hänvisning till en sådan bestämmelse torde inte vara behövligt.

I promemorian erinras vidare om att enligt 19 kap. 4 § första stycket JDL
skall de jordpolitiska villkoren i 2 och 3 §§ samma kapitel inte tillämpas vid
avstyckning inom vissa detaljplaneområden. Bestämmelsen avser bl. a. byggnadsplan
som fastställts efter den 1 januari 1948. Eftersom de äldre byggnadsplanerna
inte sällan lagts ut över orimligt stora områden utan större
hänsyn till om någon tätbebyggelse i mera väsentlig omfattning var att vänta
under överskådlig tid och jordbrukets intressen ofta inte tillmätts erforderlig
betydelse vid planernas fastställande, skall de vanliga jordpolitiska villkoren
gälla vid avstyckning inom sådana planområden (prop. 1947:232
s. 135).

Fastighetsbildningskommittén tog i sitt förslag till lag om fastighetsbildning
i 3 kap. 11 § upp en motsvarighet till bestämmelsen i 19 kap. 4 § första
stycket JDL. Kommittén uttalade (se SOU 1963:68 s. 201) att en uttrycklig
inskränkning i den föreslagna bestämmelsens räckvidd syntes befogad när
det gällde de äldre byggnadsplanerna. Med hänsyn till att dessa planer blivit
till eu stor del upphävda eller reviderade ansågs frågan dock vara av
underordnad betydelse. Eftersom en översyn av återstående äldre planer
dessutom kunde beräknas bli genomförd inom en nära framtid, fann kommittén
det lämpligast att frågan reglerades i övergångsbestämmelserna.

Bestämmelsen i 19 kap. 4 § första stycket JDL har däremot, sägs det i
promemorian, ingen direkt motsvarighet i FBL. De allmänna jordpolitiska
villkoren skall i princip vara tillämpliga även vid fastighetsbildning inom
detaljplaneområden. Visserligen är fastighetsbildningsmyndigheten vid tilllämpningen
av de jordpolitiska bestämmelserna i stor utsträckning bunden
av planmyndighetens bedömning (jfr lagrådsremissen s. 123). Detta kan
emellertid gälla endast under förutsättning att planerna inte är föråldrade.
Återspeglar planen en annan jordpolitislc målsättning än den som råder vid
tidpunkten för fastighetsbildningen, strider det mot grunderna för 3 kap.
FBL att tillåta fastighetsbildning i överensstämmelse med planen. I ett sådant
läge krävs enligt 2 § samma kapitel antingen att planen ändras eller
att medgivande till avvikelse från planen inhämtas från länsstyrelsen eller
byggnadsnämnden.

Av vad som nu anförts torde enligt promemorian framgå att det inte föreligger
behov av en särskild bestämmelse om inskränkning i rätten att få till
stånd fastighetsbildning inom område med äldre byggnadsplan. Någon sådan
bestämmelse har därför inte tagits upp i promulgationslagen.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 744 år 1970

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att det i promemorian
gjorda ställningstagandet att några särbestämmelser om häradsallmänningar
och allmänningsskogar inte behövs grundats på en diskussion vari man
utgått från att dessa skogar redovisas i jordregistret som särskilda fastigheter.
Styrelsen vill framhålla att det inte är säkert att detta system för registreringen
skall bibehållas. Behövliga skyddsregler bör därför inte vara
beroende av registreringssättet. Med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren
i 3 kap. FBL torde emellertid riskerna för en splittring
av dessa enheter genom fastighetsreglering vara praktiskt taget obefintliga,
även om registreringssystemet ändras.

Departementschefen. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad som har
anförts i promemorian i detta avsnitt. Vad beträffar häradsallmänningarna
och allmänningsskogarna delar jag lantmäteristyrelsens uppfattning att någon
splittring av dessa skogar inte är att befara även om nuvarande registreringsbestämmelser
ändras. Reglerna i 3 kap. FBL, särskilt 7 §, innebär ett
effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.

SPECIALMOTIVERING

Allmänna övergångsbestämmelser

1 §

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om FBL:s ikraftträdande.

Promemorian. I promemorian framhålls att Kungl. Maj :t redan före ikraftträdandet
bör kunna meddela föreskrifter med stöd av bestämmelse i FBL
eller denna lag. Sådana föreskrifter kan, sägs det, behövas bl. a. för att organisatoriska
åtgärder skall kunna genomföras i förväg. Någon uttrycklig bestämmelse
som ger Kungl. Maj :t denna befogenhet anses emellertid inte
nödvändig.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i promemorian
upptagna förslaget.

2 §

I denna paragraf anges i vilken omfattning äldre lagstiftning förlorar sin
giltighet i och med att FBL träder i kraft.

Promemorian. Till en början innehåller pr om emorieför slaget en uppräkning
av vissa lagar som helt upphävs. Med dessa lagar jämställs enligt sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

skild föreskrift alla de ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring
eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen. Hit hör bl. a.
ett stort antal administrativa författningar som anknyter till ifrågavarande
lagar och som det inte ansetts behövligt att särskilt nämna. Paragrafen avslutas
med en allmän föreskrift om upphävande aA'' vad som i övrigt finns i
lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i FBL eller
promulgationslagen.

De författningar som enligt paragrafen förlorar sin giltighet skall som
framgår av 4—9 §§ i begränsad omfattning tillämpas under en övergångstid.
Upphävandet av dem har därför i promemorian gjorts beroende av att annat
inte följer av övriga bestämmelser i lagen.

Som förebild till den föreslagna paragrafen har i första hand tjänat 2 §
i det den 29 november 1968 till lagrådet remitterade förslaget till lag om
införande av den nya jordabalken (JP). I sina motiv till motsvarande lagrum
(SOU 1960: 26 s. 13) diskuterade lagberedningen frågan om det behövs
regler som uttryckligen anger att upphävande av lagstiftning till vilken meddelats
övergångsbestämmelser inte skall innebära att också övergångsbestämmelserna
upphävs. Beredningen anförde följande.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att bestämmelser, som verkligen
ha till uppgift att överbringa övergången mellan äldre lag och ny lag
— vare sig dylika övergångsbestämmelser hänföra sig till ett nytt lagverk
eller till ändringar i en tidigare utfärdad lag — icke skola få sin giltighet
annullerad därför att den lagstiftning, till vilken de ansluta sig, i sinom tid
upphävs. Här åsyftade bestämmelser av egentlig övergångskaraktär kunna
sägas ha tillagts en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste
ha att fullfölja. Att lagstiftaren skulle i efterhand ingripa rubbande härvidlag
bör icke gärna ifrågasättas. Vad nu anförts har emellertid icke avseende
på sådana i vissa promulgationslagar inrymda stadganden, som egentligen
ej äro av övergångsbestämmelses beskaffenhet utan strängt taget ha en icke
tidsbegränsad uppgift att fylla; i fråga om stadganden av sist angivna slag
krävs uppenbarligen särskilt uttalande för det fall att de avses skola erhålla
fortsatt tillämpning.

Beredningen fann det alltså inte behövligt att ge särskilda regler rörande
övergångsbestämmelserna till tidigare lagstiftning. Några sådana regler har
inte heller tagits upp i JP. Denna linje har nu fullföljts.

Bland de lagar, som upphävs enligt den i promemorian upptagna paragrafen,
intar JDL, FBLS och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet (SML) en central plats. Att dessa lagar
helt skall upphöra att gälla i och med att FBL träder i kraft anses inte behöva
utvecklas närmare.

En annan betydelsefull lag med riksomfattande giltighet som föreslås upphävd
är lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld
vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet in. m. Vad angår
lagens bestämmelser om överföring av samfälld mark hänvisas i promemo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

rian till mina uttalanden i anslutning till 6 kap. 7 § FBL (lagrådsremissen
s. 535), som ger vid handen att bestämmelserna inte längre har någon uppgift
att fylla vid sidan av bestämmelserna om fastighetsreglering. Detsamma
gäller reglerna om sammanföring av järnvägsmark i 21—23 §§ sammanföringslagen.
Även beträffande frågan huruvida bestämmelsen i 20 §
samma lag om rätt för kommun eller samhälle att i vissa fall lösa in vägmark
bör behållas hänvisas i promemorian till lagrådsremissen beträffande
FBL. Jag framhöll där (s. 64) att det behov av inlösenmöjlighet, som
lagrummet avser, i stort sett tillgodoses genom marköverföring — med
eller utan inlösen — enligt bestämmelserna om fastighetsreglering.

Lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i
rikets indelning in. in. föreslås också upphävd. Bestämmelserna i denna lag
motsvaras av reglerna i 13 kap. FBL, och lagen blir därför överflödig i och
med att FBL träder i kraft.

I lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning in. in. meddelas föreskrifter
som innebär att bestämmelserna om fastighetsbildning för landet i
vissa fall skall gälla även område för stad eller sådan ort på landet där stadsregister
förs. Redan vid lagens tillkomst förutsattes att den skulle gälla endast
för tiden fram till dess en för land och stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning
hunnit genomföras (NJA II 1964 s. 499). Lagen återfinns
därför bland de författningar som enligt promemorian skall upphävas.

I promemorian föreslås vidare att vissa lagar med lokalt begränsade tilllämpningsområden
skall upphävas. Den viktigaste av dessa är lagen den 17
juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen). Denna lag, som har underkastats
betydelsefulla ändringar genom lagar den 30 juni 1948 (nr 399) och
den 15 december 1967 (nr 761), innehåller särbestämmelser som syftar till
att förbättra fastighetsindelningen samt avhjälpa brister i fastighetsredovisningen
och lagfartsförhållandena i Kopparbergs län. Bakgrunden till lagen
var den ägosplittring och ägoblandning som uppkommit inom vissa
delar av länet bl. a. till följd av jordägarnas benägenhet att dela fastigheterna
utan anlitande av den för fastighetsbildning bestämda ordningen (sämjedelning
och andra former av privat jorddelning). Datalagen föregicks av en
provisorisk lagstiftning, nämligen lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande
vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län. Syftet med denna lag var endast att
möjliggöra vissa provskiften som skulle ge erfarenheter till ledning för utarbetandet
av definitiva bestämmelser och även tjäna som exempel för jordägarna
på skiftenas förlopp och resultat.

Fortfarande råder, sägs det i promemorian, inom stora delar av Kopparbergs
län otillfredsställande fastighetsförhållanden. Under senare år har
statsmakterna emellertid genom ett flertal olika lagstiftningsåtgärder sökt

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

komma till rätta med olägenheter av detta slag. Genom lagen den 6 juni
1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av
fastigheter i vissa fall (ÄUL) har öppnats möjlighet att på ett enkelt och
smidigt sätt bringa reda i oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden.
I samband därmed kan också privata jorddelningar i viss utsträckning legaliseras,
dvs. vinna erkännande som lagligen gällande fastighetsbildningsåtgärder.
Alldeles nyligen har utfärdats lagen den 29 november 1968 (nr
578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslagen).
Denna lag, som ersätter en provisorisk lag i ämnet från år 1953
(lagen den 17 april 1953, nr 157, om verkan som laga skifte av sämjedelning
in. in.), syftar till en allmän avveckling av existerande privata jorddelningar.
Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning
av fast egendom är sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan verkan.
Vidare har i lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser
om förvärv av område av fastighet meddelats föreskrifter som avser
att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande enheter
bildas genom arealöverlåtelser. Meningen är att föreskrifterna i sistnämnda
två lagar, som är av provisorisk natur, senare skall ersättas av permanenta
bestämmelser (se prop. 1968: 127 s. 56).

Med hänsyn till vad som nu har anförts torde man enligt promemorian
kunna räkna med att de tilltrasslade fastighetsförhållanden som f. n. råder
i vissa delar av Kopparbergs län så småningom skall normaliseras. I varje
fall ställer de nu berörda lagbestämmelserna i förening med reglerna i FBL
betydligt effektivare instrument till förfogande för att nå detta syfte än den
tidigare särlagstiftningen. Förslaget att denna skall upphävas anses därför
vara väl motiverat.

F. n. pågår inom Kopparbergs län ett antal skiftesföretag på vilka dalalagen
är tillämplig (se prop. 1967: 167 s. 17). Frågan i vad mån dessa efter
FBL:s ikraftträdande bör handläggas enligt ny eller äldre lag är, påpekas
det i promemorian, att bedöma enligt bestämmelserna i 4 §.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås
vidare i promemorian att lagen den 5 juni 1909 innefattande vissa bestämmelser
angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av
Norrbotten skall upphävas.

Detsamma gäller lagen den 18 juni 1925 innefattande bestämmelser med
avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande
tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden.

I lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid
ägostyckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark och lagen
samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmark föreskrivs vissa inskränkningar i
rätten att erhålla ägostyckning och avsöndring som berör ströängar. Enligt
11 § JDLP skall bestämmelserna i dessa lagar äga motsvarande tillämpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

i fråga om avstyckning. Ifrågavarande bestämmelser har samband med lagen
den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan och
syftar till att säkerställa en sådan reglering av ströängarna som avses med
denna lag (prop. 1921: 199 s. 71). Indragningen till kronan av ströängar
torde emellertid enligt promemorian vara avslutad (jfr SOU 1957: 30 s. 39
och 144 samt prop. 1960: 62 s. 45). De nyssnämnda lagarna om begränsning
i rätten att få till stånd ägostyckning och avsöndring anses därför kunna
upphävas.

Slutligen föreslås att lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över
annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning skall
upphävas. I promemorian hänvisas till motiven till 7 kap. 2 § FBL (lagrådsrcmissen
s. 550). Enligt dessa bör reglerna i 1918 års lag ersättas av bestämmelserna
om bildande av servitut i FBL. Har före FBL:s ikraftträdande talan
väckts vid domstol om rätt att dra fram sådan ledning, bör äldre lag dock
fortfarande tillämpas. En bestämmelse härom har tagits upp i 9 §.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att JDLP inte föreslagits
upphävd. De möjligheter att fortfarande använda instituten avsöndring
och ägostyckning som därigenom bibehålls torde enligt styrelsen inte ha
någon uppgift att fylla vid sidan av FBL och legaliseringslagen. Institutens
användning har under senare år varit obetydlig. Enstaka förekommande
ärenden förorsakar dock tidsödande handläggning och fastighetsbildningsmönstret
skulle kompliceras, om möjligheterna att fastställa avsöndring
och företa ägostyckning bibehålls. Styrelsen anser det därför angeläget att
13 och 14 §§ JDLP upphävs. Ett liknande uttalande görs av lantmätareföreningen.

Enligt lantmäteristyrelsens mening finns det behov av reglering enligt
7 kap. FBLS intill dess den pågående fastighetsregisterreformen genomförts.
Frågorna om kostnadsansvar och organisation har sålunda ännu inte
lösts. Styrelsen förordar därför att nämnda kapitel tills vidare inte upphävs
eller att behövliga föreskrifter utfärdas i annan ordning.

Förslaget om upphävande av 1921 års lagstiftning angående behandling
av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring av ströängar
tillstyrks av kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen. Dessa myndigheter
gör vissa uttalanden rörande de ströängar som inte berörts av förrättning
för indragning av ströäng till kronan, de s. k. oreglerade ströängarna. Kollegiet
framhåller att FBL kommer att öppna möjligheter att på ett aktivt sätt
främja en avveckling av ströängsenklaverna. Enligt styrelsens mening kräver
dessa ströängar viss reglering i promulgationslagen. Ströängarna innehas
»tills vidare», och det bör i särskilt lagrum nämnas att de kan bli föremål
för fastighetsbildning på samma sätt som mark. Så bör t. ex. bestämmelserna
om marköverföring i FBL göras tillämpliga på ströängarna, även
sådana som finns på allmänningar och på enskild mark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om inte — utöver vad som föreslagits
i promemorian —■ vissa andra lagar helt eller delvis bör sättas ur kraft.
Sålunda synes 19 a § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar
ha ersatts av 5 kap. 3 § FBL och kunna upphävas. Detsamma gäller lagen
den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehaA^are av järnväg att påkalla
ägoutbyte. Styrelsen anser vidare att de i 13—16 §§ lagen den 2 juni 1933
(nr 269) om ägofred upptagna reglerna om upplåtelse av betesmark bör
kunna upphävas med hänsyn till de möjligheter att bilda betesservitut som
öppnas enligt FBL. Enligt styrelsens mening finns det f. ö. anledning överväga
om det numera föreligger behov av en särskild ägofredslag.

Departementschefen. Som lantmäteristyrelsen har anfört i sitt remissyttrande
föreligger inte längre något praktiskt behov av att använda avsöndring
och ägostyckning. Från allmän synpunkt är det uppenbarligen fördelaktigt
att dessa ålderdomliga fastighetsbildningsinstitut utmönstras. Några olägenheter
för de enskilda sakägarna torde inte heller uppkomma därigenom.
I detta sammanhang bör framhållas att legaliseringslagen öppnar möjlighet
till fastighetsbildning utan jord- eller planpolitisk prövning på grund
av arealöverlåtelse som skett före den 1 juli 1962.

Bestämmelserna i 13 och 14 §§ JDLP bör således inte gälla efter det att
FBL trätt i kraft. Någon särskild föreskrift härom synes emellertid inte
behövlig. Bestämmelserna får nämligen anses vara av sådan beskaffenhet
att de enligt det uttalande av lagberedningen som återgetts i departementspromemorian
(jfr ovan s. 22) skulle ha krävt en särskild föreskrift för att
få fortsatt tillämpning.

Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om inte bestämmelserna i 7 kap.
FBLS bör behållas i avvaktan på att frågan om fastighetsregistreringens organisation
löses. Denna fråga prövas f. n. av de sakkunniga som tillkallats
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 för att utreda
organisationen av fastighetsbildnings- och mätningsväsendet m. m. Denna
utredning beräknas slutföra sitt arbete under år 1969 (se 1969 års riksdagsberättelse
under Jo 16). Innan resultatet av utredningsarbetet föreligger, är
det uppenbarligen inte lämpligt att lägga fram förslag till registreringsbestämmelser
utöver dem som tagits upp i 19 kap. FBL. Det är tydligt att
7 kap. FBLS, som bygger på nuvarande regler om fastighetsbildning i stad,
inte utan ganska genomgripande ändringar skulle kunna tillämpas efter
FBL:s ikraftträdande. Med hänsyn härtill har jag ansett att FBLS som föreslagits
i departementspromemorian bör upphävas i sin helhet. De föreskrifter
om fastighetsregistreringen inom FBLS:s tillämpningsområde som krävs
för genomförande av fastighetsregisterreformen torde få meddelas i särskild
ordning.

I anslutning till förslaget om upphävande aA? 1921 års lagstiftning angåen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

de behandling av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring
av ströängar har lantmäteristyrelsen understrukit behovet av att dessa ängar
kan bli föremål för fastighetsbildning på samma sätt som andra markområden.
Även jag anser det angeläget att möjlighet härtill öppnas. Härigenom
kan man få till stånd en smidig avveckling av de enklavbildningar som ströängarna
innebär. Jag syftar härvid på de s. k. oreglerade ströängarna, dvs.
sådana ängar som inte berörts av förrättning för indragning av ströäng till
kronan. Övriga ströängar torde inte erbjuda några särskilda problem i fastighetsindelningshänseende
(jfr SOU 1957:30 s. 45-49).

Tvekan har sedan lång tid rått i fråga om den rätt varmed de oreglerade
ströängarna innehas. I sitt utlåtande över förslaget till 1921 års lag om
ströängars indragande till kronan anförde lagrådet att rätten från början
varit synnerligen svag men att den genom medgivande från kronans sida i
viss mån vuxit sig starkare och att den vid tidpunkten för utlåtandet fick
betraktas som en äganderätt som dock var inskränkt på så sätt att kronan
var berättigad att återta ängarna mot vederlag i annan mark (prop. 1921:
199 s. 92). Från annat håll har emellertid gjorts gällande att ängarna innehas
med en på visst sätt begränsad nyttjanderätt (SOU 1952: 13 s. 23 och
85).

I jorddelningssammanhang har ströängarna hittills behandlats som annan
mark (SOU 1957: 30 s. 33). Enligt min mening bör samma ordning gälla
även sedan FBL trätt i kraft. Innehavare av ströäng torde därvid böra jämställas
med ägare av marken. För undanröjande av osäkerhet i rättstillämpningen
bör en uttrycklig bestämmelse härom meddelas. Denna har tagits
upp i 10 § som innehåller motsvarande föreskrifter i fråga om den som innehar
fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Den
omständigheten att ströäng varit föremål för jorddelning enligt nuvarande
lagstiftning har inte ansetts medföra någon ändring i den rätt som tillkommer
innehavare av ängen (se SOU 1957: 30 s. 34). Samma princip synes
böra gälla även i fortsättningen.

Som lantmäteristyrelsen har påpekat bör uppräkningen i förevarande
paragraf av lagar som skall upphävas kompletteras med den nyligen antagna
provisoriska lagen om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.
Även 19 a § lagen om allmänna vägar bör uppenbarligen upphävas. Detta
bör ske i samband med att vissa andra följdändringar görs i lagen. Frågan
om ett totalt upphävande av lagen om ägofred bör inte tas upp i förevarande
sammanhang. Inte heller finns det enligt min mening tillräckliga skäl att nu
lägga fram förslag om upphävande av reglerna om upplåtelse av betesmark
i 13—16 §§ samma lag.

Utöver vad som framgår av det anförda har promemorieförslaget jämkats
i redaktionellt hänseende. Bl. a. har det inte ansetts behövligt att särskilt
nämna att bestämmelser som innefattar ändring eller förklaring av
eller tillägg till de upphävda lagrummen också skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

3 §

Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om att hänvisning i lag eller
annan författning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i den nya
lagstiftningen i stället skall avse den bestämmelsen.

Promemorian. I promemorian erinras om att det i olika lagar och andra författningar
finns hänvisning till bestämmelser som ersätts av regler i FBL.
I åtskilliga fall kommer, sägs det, ändring att ske i dessa författningar så
att hänvisningarna kommer att gälla bestämmelser i FBL. I andra fall har
det ansetts onödigt att göra sådana ändringar. Paragrafen har utformats
med tanke på dessa fall.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer i sak helt överens med
vad som förordats i promemorian.

4 §

I denna paragraf regleras frågan huruvida ny eller äldre lag skall tilllämpas
på en fastighetsbildningsförrättning som pågår vid tiden för FBL:s
ikraftträdande.

Promemorian. Promemorieförslaget bygger på förutsättningen att FBL i
princip är tillämplig på förrättningar som påbörjats men inte slutförts när
FBL träder i kraft. Som undantag härifrån anges att äldre lag skall tilllämpas,
om det är nödvändigt för att undvika oenhetlighet i förrättningen.
Angående innebörden av bestämmelsen hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen. Det synes varken möjligt eller lämpligt, sägs det i
promemorian, att närmare än som har skett ange tillämpningsområdet för
undantagsbestämmelsen. Oftast bör det utan vidare stå klart huruvida ny
eller äldre lag bör tillämpas på viss förrättningsfråga. Överinstanserna torde
endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva myndighetens ställningstagande
i fråga om tillämpligheten av äldre lag.

I promemorian understryks att 4 § äger tillämpning endast på sådana
frågor som efter FBL:s ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Har före
nämnda tidpunkt utlåtande i viss fråga underställts ägodelningsrättens prövning,
skall som antytts i den allmänna motiveringen (s. 8) även domstolarna
vid sin prövning tillämpa äldre lag.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att den föreslagna övergångsbestämmelsen
är alltför stel och inte ger tillräcklig antydan om den avvägning
mellan bl. a. förrättningstekniska synpunkter och sakägarnas eller olika
sakägargruppers intressen som inte sällan kommer att krävas vid avgörandet
av vilken lag som skall tillämpas. Regeln ger, framhåller hovrätten, över
huvud taget ringa utrymme för lämplighetsöverväganden, eftersom avsteg

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

från principen om ny lags tillämpning får ske endast om det finnes nödvändigt.
Genom uttrycket »oenhetlighet i förrättningen», vilket för tanken
närmast till mera framträdande oformligheter i förrättningsresultatet, torde
vidare regelns tillämplighet begränsas på ett ogynnsamt sätt. Fastighetsbildningslagstiftningen
innehåller åtskilliga regler av materiellträttsligt innehåll,
exempelvis angående ersättning till sakägare, och övergångsfrågor
med anknytning till sådana regler torde lösas bäst efter skälighetsöverväganden.
En speciell fråga som övergångsvis sannolikt uppkommer i pågående
laga skiften gäller, anför hovrätten vidare, vilka hänsyn som bör tas till
de nya reglerna om ersättning åt nyttjanderättshavare i vissa fall och nyttjanderättshavares
ställning som sakägare vid förrättning (5 kap. 7, 12 och
33—35 §§ FBL). Den föreslagna regeln ger inte någon ledning i detta hänseende.
Hovrätten förordar att regeln får en utformning som bättre motsvarar
dessa synpunkter. Enligt hovrättens mening bör huvudregeln att ny
lag skall vara tillämplig uttryckligen slås fast, varefter det bör anges när
undantag härifrån kan bli aktuella.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det tydligt bör komma till uttryck
i lagtexten att paragrafen endast äger tillämpning på frågor som efter FBL:s
ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Hovrätten påpekar vidare att
den föreslagna bestämmelsen kan tolkas så, att FBL skall tillämpas endast
på förrättningsförfarandet och inte på frågor av materiellträttslig art, såsom
tillåtligheten av en fastighetsbildningsåtgärd. Av dessa skäl är det enligt
hovrättens mening att föredra att paragrafen utformas i överensstämmelse
med 2 § JDLP.

Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte genom den föreslagna bestämmelsen
alltför mycket betonar de praktiska synpunkterna. Styrelsen
menar att den i 2 § JDLP använda formuleringen stämmer bättre överens
med de principer som hittills gällt för ny lags tillämplighet i tiden.

Skogsindustriernas samarbetsutskott önskar att 4 § utformas så, att den
mera otvetydigt ansluter sig till principen att den nya lagen bör komma till
användning i så stor utsträckning som möjligt. År sakägarna vid en förrättning
överens om att beslut, som redan fattats med stöd av äldre lag,
skall kunna anpassas till FBL bör enligt utskottet formella hinder ej resas
häremot. Fastighetsrationaliseringen inom jord- och skogsbruket har hög
angelägenhetsgrad, och det ligger i alla sakägares intresse att förutsättningar
för en smidigare fastighetsbildning snarast skapas. 4 § bör därför utformas
så, att det klart framgår att den nya lagen skall tillämpas i största möjliga
utsträckning vid förrättningar som pågår vid ikraftträdandet och att
vid enighet mellan sakägarna tidigare förrättningsbeslut skall kunna omprövas
och den nya lagen tillämpas.

Liknande uttalanden görs också från andra håll. Länsstyrelsen och överlantmätaren
i Kopparbergs län ifrågasätter sålunda om inte syftet med bestämmelsen
i 4 § — att låta reglerna i den nya lagen komma till användning

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

i så stor utsträckning som möjligt — väl så bra kan tillgodoses genom den
tidigare i liknande sammanhang meddelade mer allmänt hållna regeln att
den nya lagen skall tillämpas om så kan ske. Lantmätareföreningen är av
samma uppfattning som skogsindustriernas samarbetsutskott i frågan huruvida
äldre förrättningsbeslut bör kunna omprövas. Lantmåteristgrelsen
menar att omprövning bör kunna ske i undantagsfall och hänvisar till fastighetsbildningskommitténs
uttalanden i ämnet (SOU 1963: 68 s. 268).

Departementschefen. Som uttalats i den allmänna motiveringen bör man vid
utformningen av övergångsbestämmelserna utgå från de allmänna principerna
om ny lags tillämplighet i tiden. I fråga om förrättning som pågår
vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande leder dessa principer till att den
nya lagen skall tillämpas på frågor som därefter förekommer till behandling.
Detta gäller såväl frågor av rent förfarandemässig karaktär som frågor av
materiellträttslig innebörd. Det är emellertid tydligt att man måste göra
vissa undantag från dessa principer. Jag delar uppfattningen i promemorian
att det är endast dessa undantag som bör komma till uttryck i lag. Att som
föreslagits i vissa remissyttranden efter mönster från 2 § JDLP föreskriva
att den nya lagen skall tillämpas om så kan ske bör därför inte komma
i fråga.

I promemorieförslaget har undantagsbestämmelsen fått den avfattningen
att äldre lag skall tillämpas om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet
i förrättningen. Vid remissbehandlingen har olika meningar uttalats
rörande innebörden av förslaget. Svea hovrätt har den åsikten att
regeln ger för litet utrymme åt lämplighetsöverväganden, medan advokatsamfundet
hävdar att bestämmelsen överbetonar de praktiska synpunkterna.
För egen del vill jag ansluta mig till hovrättens uppfattning. Som hovrätten
framhållit kan man av bestämmelsens formulering få det intrycket att vid
avgörande av frågan vilken lag som skall tillämpas hänsyn skall tas endast
till intresset av att oformligheter i förrättningsresultatet inte uppkommer.
Detta är uppenbarligen inte meningen. Även lämplighets- och skälighetssynpunkter
bör få spela en inte oväsentlig roll i sammanhanget. Det synes
vara av värde att detta kommer till uttryck i lagtexten. I departementsförslaget
har därför som förutsättning för att äldre lag skall få tillämpas angetts
att det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i förrättningen
eller att det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till enskilda och
allmänna intressen. Jag vill understryka att man vid den lämplighetsbedömning
som förslaget sålunda ger möjlighet till har att beakta såväl enskilda
som allmänna intressen. Även om det från enskild synpunkt framstår som
i hög grad angeläget att äldre lag används kan i vissa fall hänsynen till allmänna
inlressen leda till att så inte bör ske.

Den av Svea hovrätt berörda frågan i vad mån de i 5 kap. FBL upptagna
reglerna om nyttjanderättshavare bör tillämpas vid pågående laga skifte

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

torde få bedömas med ledning av de synpunkter som nyss har anförts.
Bestämmelserna bör således vinna tillämpning i den utsträckning som är
möjlig med hänsyn till det skede vari förrättningen befinner sig och till de
beslut som redan fattats.

Några remissinstanser har tagit upp frågan i vilken omfattning äldre förrättningsbeslut
bör kunna omprövas efter den nya lagens ikraftträdande.
Enligt gällande rätt anses förrättningsmännen kunna ompröva tidigare
under förrättningen meddelade beslut, även lagakraftvunna sådana, när
ändrade förhållanden föranleder det (jfr NJA 1932 s. 364). Det betraktas
vidare som tillåtet för förrättningsmännen att frångå besluten, om samtliga
berörda sakägare är ense och allmänt intresse inte motverkas. Samma principer
torde få anses fastslagna när det gäller tillämpningen av FBL (lagrådsremissen
s. 266). Enligt min mening bör dessa grundsatser gälla även
i det fall att efter FBL:s ikraftträdande fråga uppkommer att ompröva ett
beslut som meddelats med stöd av äldre lag. Det torde få överlämnas åt
rättstillämpningen att närmare avgöra när omprövning bör tillåtas.

Utöver vad som framgår av vad som tidigare har anförts har promemorieförslaget
jämkats i redaktionellt hänseende i syfte att klargöra att paragrafen
äger tillämpning endast på sådana frågor som efter FBL:s ikraftträdande
uppkommer vid förrättning och att den sålunda inte skall tillämpas vid
överprövning av förrättningsbeslut som meddelats före nämnda tidpunkt.

5 §

Paragrafen behandlar frågan vilken lag som skall tillämpas i fråga om
sammanläggningsärende som är anhängigt vid den nya lagens ikraftträdande.

Promemorian. Under hänvisning till vad som anförts i den allmänna motiveringen
föreslås i promemorian att ärende som inkommit till ägodelningsdomaren
före FBL:s ikraftträdande men som då inte slutbehandlats av
denne skall prövas av inskrivningsmyndigheten. Vidare föreslås att de i
FBL upptagna bestämmelserna om villkor för och verkan av sammanläggning
skall tillämpas. I promemorian framhålls att hänvisningen till sammanläggningsvillkoren
i FBL avser inte bara de speciella bestämmelserna härom
i 12 kap. utan också de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. Samtidigt
understryks att jordpolitisk kontroll inte behöver ske i varje sammanläggningsärende
av det slag som det här är fråga om. När sammanläggning
genomförs i samband med jorddelning, skall enligt nuvarande bestämmelser
den jordpolitiska bedömningen göras i jorddelningsärendet. Har med tilllämpning
av dessa bestämmelser förrättningsmännens avgörande i jorddelningsärendet
redan överprövats eller sker en sådan prövning i anslutning
till sammanläggningen, behövs uppenbarligen ingen ytterligare jordpolitisk
prövning i sammanläggningsärendet, och någon tillämpning av 3 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

FBL blir i sådant fall inte aktuell (jfr Henkow och von Schultz, Avstyckning
och sammanläggning beträffande fastigheter å landet s. 214).

I fortsättningen av förslaget meddelas bestämmelser som innebär att äldre
lag i princip skall tillämpas i fråga om den formella handläggningen av
sammanläggningsärende av ifrågavarande slag. Givetvis skall, sägs det i
promemorian, härvid gälla de modifikationer som följer av att inskrivningsmyndigheten
i stället för ägodelningsdomaren handlägger ärendet. Reglerna
om inhämtande av yttrande från inskrivningsdomaren och om underrättelser
till denne blir sålunda inte tillämpliga.

I några hänseenden har kompletterande föreskrifter ansetts behövliga.
Enligt nuvarande regler skall ägodelningsdomaren i vissa fall hänskjuta
sammanläggningsärende till ägodelningsrättens prövning. Eftersom ägodelningsrätterna
skall avskaffas, har i en särbestämmelse angetts att ärendet
i stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. En annan särbestämmelse
behandlar frågan om talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende.
Enligt denna bestämmelse skall talan fullföljas i hovrätten
genom besvär som skall inges till myndigheten inom fyra veckor
från den dag då beslutet meddelades. I promemorian framhålls att i fråga
om rätten att fullfölja talan och om förfarandet i hovrätten skall enligt
principerna om ny processlagstiftnings tillämplighet i tiden bestämmelserna
i 17 kap. FBL lända till efterrättelse vid sidan av allmänna processrättsliga
regler. Av bestämmelsen i 21 § rättegångsbalkens promulgationslag följer
att det åligger inskrivningsmyndigheten att pröva huruvida besvärstalan
fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid.

Remissyttrandena. Förslaget att de nya materiella bestämmelserna i FBL
skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid lagens
ikraftträdande berörs i några remissyttranden. Lantbruksstgrelsen framhåller
att antalet sådana ärenden kan väntas vara betydande. I många fall
har yttrande från överlantmätaren redan inhämtats. En prövning enligt de
materiella villkoren i FBL skulle i vissa fall kunna leda till betydande tidsutdräkt.
Olägenheterna av att äldre lag tillämpas är enligt styrelsens mening
inte så påtagliga att de motiverar ett sådant merarbete. Styrelsen förordar
därför att prövningen sker enligt äldre lag.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har inte något att erinra mot förslaget
på denna punkt men förutsätter att det inte skall behöva föranleda
särskild tidsutdräkt, t. ex. i form av förnyat remissförfarande från inskrivningsmyndighetens
sida. Ett liknande uttalande görs av lantmätareföreningen.

Svea hovrätt riktar en invändning mot avfattningen av den föreslagna
bestämmelsen. Hovrätten erinrar om att ansökan om sammanläggning direkt
hos ägodelningsdomaren i regel inte behövs när sammanläggningen
utgör förutsättning för att avstyckningsförrättning skall kunna fastställas

Kungl. Maj:ts proposition nr H4- år 1970

och ägaren av de områden, som skall läggas samman, vid förrättningen anhållit
om sammanläggning. Handlingarna skall då enligt 21 kap. 43 § andra
stycket JDL av överlantmätaren lämnas till ägodelningsdomaren. Uppenbarligen
skall, säger hovrätten, sammanläggningsärende som anhängiggjorts
på detta sätt prövas enligt 5 § i förslaget, även om ärendet inkommer till
ägodelningsdomaren efter nya lagens ikraftträdande. Hovrätten hemställer
att lagtexten jämkas så, att detta klart framgår.

Departementschefen. Förslaget att de materiella bestämmelserna i FBL
skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid tidpunkten
för lagens ikraftträdande har nästan genomgående godtagits av remissinstanserna.
Även jag ansluter mig till förslaget. De farhågor om att en sådan
reglering skulle leda till betydande tidsutdräkt vid handläggningen som
kommit till uttryck i ett remissyttrande synes överdrivna. Om överlantmätaren
tidigare avgett yttrande i sammanläggningsärende och därvid tillstyrkt
åtgärden, torde det i regel^inte vara nödvändigt att efter FBL:s ikraftträdande
begära nytt yttrande. I de allra flesta fall bör det nämligen utan
vidare stå klart att sammanläggningen är tillåten även enligt de nya bestämmelserna.
Om inskrivningsmyndigheten undantagsvis skulle finna att ett
nytt yttrande behövs, synes ett sådant kunna avges utan större dröjsmål,
eftersom överlantmätaren redan är insatt i ärendet.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i sitt remissyttrande har lagtexten
jämkats så, att det klart framgår att paragrafen alltid skall tillämpas
när sammanläggning utgör villkor för fastställelse av avstyckningsförrättning
som enligt 6 § skall prövas av inskrivningsmyndigheten.

6 §

Denna paragraf behandlar frågan i vad mån gällande bestämmelser om
fastställelseprövning och om fullföljd av talan mot förrättning skall äga
tillämpning på äldre förrättningar.

Promemorian. Promemorieförslaget inleds med en föreskrift att de nuvarande
reglerna om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd
förrättning fortfarande skall tillämpas på fastighetshildningsförrättning
som avslutats innan FBL trätt i kraft. Enligt en tilläggsregel skall inskrivningsmyndigheten
och fastighetsdomstolen fullgöra den fastställelseprövning
som f. n. åvilar ägodelningsdomaren resp. ägodelningsrätten. Av allmänna
principer om ny processlagstiftnings tillämpning i tiden följer, sägs
det i promemorian, att de äldre fullföljdsbestämmelserna likaledes skall tilllämpas
i fråga om sådan förrättning som nyss angetts. Uppenbarligen skall
dock efter FBL:s ikraftträdande fullföljd inte ske till ägodelningsrätten
utan till fastighetsdomstolen. Några uttryckliga bestämmelser i dessa hänseenden
har inte ansetts behövliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

I promemorieförslagets andra stycke föreslås en särbestämmelse för det
fall att fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande meddelat
beslut eller vidtagit åtgärd med tillämpning av äldre lag. Vissa av
dessa avgöranden skall enligt gällande rätt överklagas särskilt (21 kap. 19 §
JDL). Denna reglering bör enligt promemorian behållas under övergångstiden.
Det har därför föreskrivits att frågan huruvida talan skall föras särskilt
mot beslut eller åtgärd av detta slag skall bedömas enligt äldre lag.
Vidare har angetts att särskild talan förs genom besvär som skall inges till
fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades
eller åtgärden vidtogs.

Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna
har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De har därför utan
ändring i sak förts över till departementsförslaget.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har paragrafen
i departementsförslaget kompletterats med bestämmelser som reglerar
frågan om fastställelse av sådan avstyckningsförrättning enligt 5 kap.
FBLS som avslutats före den nya lagens ikraftträdande och om fullföljd av
talan mot beslut som med stöd av bestämmelserna i samma kapitel meddelats
av länsstyrelse eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Bestämmelsen
om fastställelseprövningen har tagits upp i andra stycket, och fullfölj dsregeln
har fått sin plats i femte stycket.

7 §

I paragrafen meddelas bestämmelser om överflyttning av vissa mål och
ärenden till fastighetsdomstol.

Promemorian. Promemorieförslaget innehåller en föreskrift som innebär
att mål eller ärende som enligt någon av de nu upphävda lagarna anhängiggjorts
hos ägodelningsrätten men som inte före FBL:s ikraftträdande hunnit
slutbehandlas av denna rätt skall överlämnas till fastighetsdomstolen och
prövas av denna enligt bestämmelserna om fastighetsbildningsmål. Denna
reglering medför, framhålls det i promemorian, att fastighetsdomstolen
övergångsvis kommer att fungera som första instans i vissa mål som den i
fortsättningen endast skall handlägga som överinstans i förhållande till
fastighetsbildningsmyndigheten. Några betänkligheter mot en sådan anordning
torde inte behöva hysas, eftersom parterna alltid äger rätt att få sin
sak prövad i ytterligare en instans (hovrätten).

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen har i princip inget att
erinra mot den föreslagna bestämmelsen men ifrågasätter om inte undantag
bör göras för särskilt omfattande mål, där vederbörande ägodelningsdomare
och nämndemän lagt ner omfattande arbete i form av inläsning, förundersökningar,
syn in. m. Enligt föreningens mening är det i sådana fall inte

Kungl. Maj:ts proposilion nr 144 år 1970 61

rationellt att målet överlämnas till annan domstol med helt ny personsammansättning.

Departementschefen. Av såväl principiella som praktiska skäl anser jag det
uteslutet att ägodelningsrätterna efter den nya lagens ikraftträdande skall
få fortsätta att fungera vid prövningen av vissa inte klart avgränsade kategorier
av mål. Det är emellertid uppenbarligen angeläget att ägodelningsrätterna
i största möjliga utsträckning avgör de där anhängiga målen före
ikraftträdandet. Särskilt viktigt är detta givetvis när det gäller mål på vil kr
ett omfattande förberedelsearbete utförts.

På grund av vad som nu anförts har den i promemorieförslaget upptagna
bestämmelsen utan ändring i sak förts över till departementsförslaget. 1
överensstämmelse med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen
har paragrafen i departementsförslaget kompletterats med en föreskrift om
alt fastighetsdomstolen skall överta också sådana ärenden angående besvär
över förrättning enligt 5 kap. FBLS som vid den nya lagens ikraftträdande
är anhängiga hos länsstyrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd
av 21 § i samma kapitel.

Det torde utan särskild föreskrift stå klart att fastighetsdomstolen skall
överta ägodelningsrättens uppgifter i fråga om mål eller ärende som efter
fastighetsbildningslagens ikraftträdande återförvisas till eller eljest skall
las upp till förnyad behandling i den lägsta domstolsinstansen.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsdomstolens handläggning
av mål och ärenden som den har att pröva enligt promulgationslagen.

Promemorian. Enligt promemorian bör mål eller ärende som enligt bestämmelserna
i 5—7 §§ skall prövas av fastighetsdomstol handläggas i den ordning
FBL föreskriver för fastighetsbildningsmål. En regel härom har tagits
upp i första stycket i promemorieförslaget.

I promemorian framhålls att vissa av de mål, som f. n. prövas av ägodelningsrätt,
anhängiggörs genom stämning. Uppenbarligen bör, sägs det vidare,
bestämmelserna i 42 kap. rättegångsbalken om stämning i tvistemål tilllämpas
på dessa mål. Någon särskild föreskrift härom synes inte nödvändig,
eftersom rättegångsbalkens bestämmelser är subsidiärt tillämpliga vid
all handläggning i fastighetsdomstolen. Yad angår parts utevaro i stämningsmål
torde övervägande skäl tala för att rättegångsbalkens regler för
indispositiva mål görs tillämpliga i stället för bestämmelserna i 16 kap. 6
och 7 §§ FBL. Paragrafen har kompletterats med en föreskrift härom.

Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna,
som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, har utan saklig ändring
förts över till departementsförslaget.

Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970
9 §

Paragrafen innehåller en specialbestämraelse rörande fortsatt handläggning
av vissa vid allmän domstol anhängiga mål.

Promemorian. I promemorieförslaget har tagits upp en bestämmelse som
tar sikte på det fall att talan som avses i 3 § 1918 års lag om rätt att över
annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning är
anhängig vid tiden för FBL:s ikraftträdande. I promemorian erinras om att
1918 års lag föreslås upphävd i 2 §. För att rättegången skall kunna slutföras
föreslås nu att lagen fortfarande skall tillämpas vid målets handläggning
och prövning.

Departementschefen. Departementsförslaget är i sak identiskt med promemorieförslaget.

10 §

I paragrafen meddelas bestämmelser som innebär att innehavare av vissa
äldre besittningsrätter vid tillämpningen av FBL skall jämställas med fastighetsägare.

Promemorian. I promemorian erinras om att 1 kap. 5 § i fastighetsbildningskommitténs
förslag till lag om fastighetsbildning innehåller en bestämmelse
om att innehavare under ständig besittningsrätt till mark eller fastighet
skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i samma paragraf att vad
som enligt lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas bl. a. på den
som innehar fastighet med fideikommissrätt. Dessa bestämmelser har ansetts
ha sin rätta plats i promulgationslagen. De har därför med vissa redaktionella
jämkningar tagits upp i 10 § i promemorieförslaget.

Med ständig besittningsrätt åsyftas, sägs det vidare i promemorian, både
sådan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom och
annan ständig besittningsrätt, bl. a. stadgad åborätt.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet påpekar att det i äldre tid genom privata
förfoganden uppkommit vissa med stadgad åborätt till kronohemman
jämförbara ständiga eller ärftliga besittningsrätter till skatte- eller frälsehemman.
En ärftlig besittningsrätt kan någon gång vara svagare än en
ständig besittningsrätt och bör då inte hänföras till 10 §. Enligt kollegiets
mening bör paragrafen inte heller tillämpas på den som på grund av s. k.
ändamålsupplåtelse innehar ett område av publik jord. Den publika fastighetens
ägare torde enligt kollegiet inte genom en nyttjanderättsupplåtelse av
detta slag få anses ha blivit avhänd rätten att vid fastighetsbildningsförrättningar
föra talan för fastigheten som ägare. Däremot menar kollegiet att
fortfarande bestående brukningsrätter till s. k. landgillejordar i Skåne, Hal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970 63

land och Blekinge är jämförbara med ständig besittningsrätt som avses i

10 §.

Departementschefen. Bestämmelsen i promemorieförslaget, som inte föranlett
någon erinran vid remissbehandlingen, har oförändrad förts över till
departementsförslaget. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande gjort
vissa uttalanden om tolkningen av begreppet ständig besittningsrätt. Jag
kan ansluta mig till vad som sålunda anförts.

Av skäl som jag närmare har utvecklat vid 2 § har i ett tillägg till den av
kommittén föreslagna bestämmelsen föreskrivits att med ägare av fastighet
skall jämställas också den som enligt beslut vid allmän avvittring innehar
ströäng. Av denna formulering torde framgå att bestämmelsen avser endast
de s. k. oreglerade ströängarna, dvs. sådana ängar som inte berörts av förrättning
för indragning av ströäng till kronan. Som jag har anfört vid 2 §
kräver övriga ströängar ingen särreglering i detta sammanhang.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som kompletterar de i FBL upptagna
reglerna om skydd för innehavare av sakrätt.

Promemorian. I promemorian erinras om att FBL innehåller ett flertal bestämmelser
som syftar till att skydda innehavare av sakrätt i fastighet som
berörs av fastighetsbildning. Enligt fastighetsbildningskommitténs förslag
jämställs i dessa bestämmelser med inskriven rättighet sådan fordran eller
annan rättighet som har förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § äldre jordabalken.
Någon motsvarighet till denna förmånsrätt finns inte i det till lagrådet remitterade
förslaget till jordabalk (JB). Med hänsyn härtill har frågan om
skydd för innehavare av sådan förmånsrätt ansetts inte böra regleras i FBL.

I 5 § JP har tagits upp en bestämmelse enligt vilken rättsägare som nyss
nämnts skall behålla sin tidigare företrädesrätt under vissa förutsättningar.
Uppenbarligen bör, sägs det i promemorian, sådan rättsägare beredas samma
skydd söm enligt FBL tillkommer innehavare av inskriven rättighet.
En föreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget.

Kretsen av skyddade salcrättshavare torde enligt promemorian böra utvidgas
ytterligare. I likhet med vad som gäller om institutet förmånsrätt för
ogulden köpeskilling skall institutet avkomsträtt avskaffas enligt JB, men
de före balkens ikraftträdande upplåtna avkomsträtterna skall enligt 8 §
JP fortfarande i princip gälla på samma sätt som förut. Innehavare av sådan
äldre avkomsträtt bör jämställas med den som har fordran i fastigheten.
Andra stycket i promemorieförslaget innehåller en bestämmelse
härom.

Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överens -

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

stämmelse med promemorieförslaget som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

12 §

I paragrafen regleras frågan om den fortsatta giltigheten av avstyckningsplaner
och avstyckningsförbud.

Promemorian. I promemorian erinras om att 19 kap. 1 § JDL enligt dess
lydelse före den 1 januari 1948 föreskrev att avstyckning av ett flertal mindre
lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som inte lagts under
stadsplan eller byggnadsplan, ej fick ske utan att länsstyrelsen godkänt
plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid uppgörande
av sådan plan (avstyckningsplan) skulle iakttas att möjlighet öppnades
att anordna dels lämpliga trafikleder samt öppna platser och utfartsvägar,
dels behövliga ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och
för avlopp med reningsanordningar. Fordrades avstyckningsplan för visst
område, kunde länsstyrelsen förordna att i avvaktan på planens upprättande
avstyckning inte fick ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande stad
samt område på landet för vilket skulle föras stadsregister gällde enligt
5 kap. 8 a § FBLS liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad godkändes
av magistraten, om sådan fanns, och annars av länsstyrelsen.

I samband med 1947 års reformering av avstyckningsreglerna och byggnadslagstiftningen
avskaffades avstyckningsplaneinstitutet. Det behov som
institutet tidigare fyllt ansågs i fortsättningen böra tillgodoses genom stadsplane-
och byggnadsplaneinstituten (prop. 1947:131 s. 139). De avstyckningsplaner
som godkänts före den 1 januari 1948 förlorade emellertid,
påpekas det i promemorian, inte därmed all betydelse. Genom övergångsbestämmelserna
till ändringarna i JDL och FBLS jämställdes sådana avstyckningsplaner,
som vid den nya lagens ikraftträdande var gällande, i
vissa hänseenden med byggnadsplan. Bl. a. skulle vad som föreskrevs om
byggnadsplan i 19 kap. 13 § 2—4 mom. JDL samt i 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 §
FBLS äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Enligt särskilda
föreskrifter skulle ändring av avstyckningsplan i fortsättningen få ske på
samma sätt som tidigare. Den äldre lagen saknade visserligen uttryckliga
regler om ändring av avstyckningsplan, men ändring hade ansetts kunna
ske med tillämpning av bestämmelserna om tillkomsten av ny avstyckningsplan.
Detta förfaringssätt skulle användas vid ändring av avstyckningsplan
även efter den nya lagens ikraftträdande. (Se prop. 1947: 232 s. 200.)

Också byggnadslagstiftningen tillmäter, framhålls det vidare i promemorian,
avstyckningsplanerna betydelse i skilda hänseenden. Enligt 168 § första
stycket byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL) får sålunda utan
hinder av vad som eljest föreskrivs i lagen tätbebyggelse äga rum inom om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

råde med avstyckningsplan, om inte Kungl. Maj :t eller myndighet, som
Kungl. Maj :t bestämmer, förordnar annorlunda. I andra stycket av samma
paragraf anges att bestämmelserna i 110 § BL skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om avstyckningsplan. Detta innebär att nybyggnad inte får
företas i strid mot avstyckningsplan. Länsstyrelsen eller enligt Kungl. Maj :ts
bestämmande annan myndighet kan dock medge undantag härifrån när
särskilda skäl finns och nybyggnaden inte avsevärt försvårar markens användning
för avsett ändamål. Avstyckningsplan medför vidare rätt för länsstyrelsen
att förordna att nybyggnad inom det planlagda området inte får
ske utan särskilt tillstånd, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp anordnats
i behövlig omfattning. Länsstyrelsen kan också i den utsträckning
som föranleds av omständigheterna förbjuda schaktning, fyllning, trädfällning
eller liknande åtgärd inom området.

En annan viktig rättsverkan av avstyckningsplan följer av bestämmelsen
i 83 § byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) (BS) som föreskriver
att avstyckningsplan skall i de hänseenden som anges i 5 kap. BS
jämställas med byggnadsplan, om inte länsstyrelsen förordnar annorlunda.
Detta innebär bl. a. att det föreligger skyldighet att söka byggnadslov inom
område med avstyckningsplan.

Vid tidpunkten för BL:s ikraftträdande fanns, sägs det i promemorian,
ett stort antal godkända avstyckningsplaner. Det förutsattes visserligen
att dessa, i den mån de ansågs olämpliga, skulle bli föremål för översyn
och att de därvid skulle ersättas med byggnadsplan (prop. 1947:131 s.
302). Fortfarande torde emellertid åtskilliga avstyckningsplaner vara gällande.
Frågan huruvida dessa skall avvecklas och på vad sätt avvecklingen
i så fall skall ske bör inte tas upp till prövning i detta sammanhang. I likhet
med vad som skedde vid 1947 års reform av fastighetsbildningslagstiftningen
bör i stället meddelas övergångsbestämmelser om att avstyckningsplan skall
jämställas med byggnadsplan.

FBL innehåller bestämmelser om byggnadsplan i 3 kap. 2 § (fastighetsbildnings
överensstämmelse med plan), 3 § (motverkande av olämplig bebyggelse
inom område där plan saknas), 4 kap. 15 och 24 §§ samt 14 kap. 2
§ (underrättelse till byggnadsnämnd om förrättning och förrättningssammanträde),
7 kap. 3 och 4 §§ (ändring och upphävande av servitut som
hindrar fastighets användning enligt plan), 14 kap. 1 § (rätt för byggnadsnämnd
att påkalla fastighctsbestämning inom planområde) samt 15 kap.
7 och 8 §§ (rätt — i vissa fall exklusiv rätt — för byggnadsnämnd att inom
planområde fullfölja talan mot tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut på
det allmännas vägnar).

Samtliga dessa bestämmelser synes böra göras tillämpliga även i fråga om
avstyckningsplan. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande
paragraf föreskrivits att bestämmelserna i FBL om byggnadsplan skall äga
motsvarande tillämpning på avstyckningsplan.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 744

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

I fortsättningen av samma stycke har tagits upp en föreskrift som gör det
möjligt att även i fortsättningen ändra avstyckningsplan på samma sätt som
tidigare.

FBL saknar motsvarighet till bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. andra
stycket JDL ocli 5 kap. 8 § 2 mom. andra stycket FBLS om rätt för länsstyrelsen
att utfärda avstyckningsförbud i avvaktan på att detaljplan upprättas
eller ändras. Det synes, uttalas det i promemorian, lämpligt att i förevarande
sammanhang ta upp frågan huruvida de nu gällande avstyckningsförbuden
bör förlora sin verkan i och med att FBL träder i kraft.

Fastighetsbildningskommittén föreslog att systemet med avstyckningsförbud
skulle slopas i den nya lagen. Som skäl härför anförde kommittén
i huvudsak följande (SOU 1963: 68 s. 214). Erfarenheterna visade
att förbuden var utan betydelse för länsstyrelsernas bevakning av planintressena
i fastighetsbildningssammanhang. Planmyndigheterna fick vidare
enligt kommitténs förslag vidsträckta befogenheter att få till stånd överprövning
av fastighetsbildningsförrättningar. Härtill kom att den nya lagens
regler om villkor för fastighetsbildning skulle vara generellt tillämpliga på
alla slags fastighetsbildningsåtgärder och att det inte kunde komma i fråga
att meddela förbud som avsåg också andra åtgärder än avstyckning.

Dessa skäl kan enligt promemorian med i stort sett oförändrad styrka
åberopas till stöd för att avstyckningsförbuden helt avvecklas. Några omständigheter
som pekar i motsatt riktning synes knappast kunna anföras.
De nu gällande avstyckningsförbuden bör därför inte äga giltighet efter
FBL:s ikraftträdande. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i
andra stycket av promemorieförslaget.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att en avveckling av samtliga
nu gällande avstyckningsplaner bör komma till stånd. Mycket skulle enligt
styrelsens mening vara att vinna, om avvecklingen skedde i anslutning till
FBL:s ikraftträdande. Motsvarande utrensning bör samtidigt ske i byggnadslagstiftningen.
Samma åsikt framförs av länsstyrelsen i Norrbottens lån
och av lantmätareföreningen.

Departementschefen. Tydligt är att skäl talar för att avstyckningsplanerna
avvecklas. Som framgår av promemorian skulle emellertid ett upphävande
av samtliga nu gällande avstyckningsplaner förutsätta ganska omfattande
ingrepp i byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till det utredningsuppdrag
som anförtrotts åt bygglagutredningen bör emellertid i detta sammanhang
göras endast sådana ändringar som oundgängligen behövs för att samordna
byggnadslagstiftningen med FBL. Enligt min mening har den nu ifrågasatta
reformen inte denna karaktär. För den händelse planerna är så föråldrade
att de hindrar en rationell fastighetsindelning, kan de ersättas med byggnadsplaner
eller ändras. Länsstyrelsen bör givetvis i sin egenskap av regio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 67

hal planmyndighet verka för att åtgärder i detta syfte vidtas snarast möjligt.

Som föreslagits i promemorian bär däremot en omedelbar avveckling av
avstyckningsförbuden nu ske.

På grund av vad som nu har anförts har departementsförslaget i sakligt
hänseende utformats helt i överensstämmelse med promemorieförslaget. .

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om upplösning av det samband som
i vissa fall råder mellan tomt och annan mark.

Promemorian. Enligt promemorian uppkom i våra städer tidigt bruket att
upplåta den mark som begagnades som jordbruk, dvs. åker och äng, till
enskilt nyttjande. Vanligen skedde detta på så sätt att marken fördelades
mellan borgarna. I äldre tid gjordes fördelningen ofta mellan borgarna personligen.
När en borgare dog eller flyttade från staden, blev jordlotten ledig
och kunde av stadens styrelse överlämnas till annan borgare. Denna upplåtelseform
övergavs emellertid så småningom. På 1700-talet blev det i stället
vanligt att marken fördelades på tomterna i staden och sedan följde dessa.
Vid fördelning av jord på tomterna iakttogs tidigt den regeln att den varje
tomt tilldelade jordlotten inte fick skiljas från tomten. En allmän föreskrift
härom finns i resolutionen på städernas besvär den 29 mars 1647, punkt 14.
Detta förbud tillämpades både på donationsjord och på annan jord i stad
(s. k. odaljord). För att oskiljaktighet skall anses föreligga torde dock numera
fordras en uttrycklig bestämmelse vid fördelningen eller i varje fall
beträffande den särskilda staden (NJA 1945 s. 229, Prawitz, Tomter och
stadsägor, andra upplagan, s. 32).

Jordens oskiljaktighet med vederbörande tomt bär, påpekas det vidare i
promemorian, ansetts kunna upplösas av Kungl. Maj :t. Beslut härom har
meddelats antingen för vissa jordlotter eller generellt för en hel stad. Har
sådant medgivande lämnats, fordras inte avstyckning enligt 5 kap. FBLS
för att avskilja jordlotten från tomten. Inte heller krävs en ny registerbeteckning
på lotten. Denna är redan förut en stadsäga och skall ha registrerats
som en sådan.

Enligt 14 § kungörelsen den 14 september 1875 (nr 70 s. 1) huru lagfarts-
och inteckningsböcker skola inrättas och föras skall på upplägg i
fastighetsbok för tomt antecknas areal av jord som är förenad med tomten.
Härav har dragits den slutsatsen (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i
stad, andra upplagan, s. 35) att sådan jord inte skall tas upp på särskilt
upplägg. Vidare har det ansetts att de beslut om lagfart eller inteckning
som meddelats beträffande tomten skall omfatta den därmed förenade jorden,
även om det inte uttryckligen angetts i besluten.

Av 3 § lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighets -

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

böcker för landet, jfrd med 7 kap. 9 och 10 §§ FBLS, framgår att jord avnyss
angivet slag såsom utgörande en för sig bestående stadsäga skall redovisas
på eget upplägg. Enligt 9 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr
519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola
inrättas och föras skall emellertid hänvisning ske från det ena upplägget
till det andra (jfr 12 § sjunde st3rcket och 18 § femte stycket förordningen
den 12 maj 1917, nr 281, med närmare föreskrifter om fastighetsregister för
stad). Jorden torde dock oberoende av att den redovisats på eget upplägg
omfattas av de beslut om lagfart och inteckning som meddelats beträffande
tomten (justitiedepartementets anvisningar för uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet II s. 28).

Det förhållandet att ett område är oskiljaktigt förenat med en tomt har
också vissa andra konsekvenser än de nu angivna. Sålunda torde tomtindelning
som berör sådant område kunna fastställas, endast om det visas att
samhörigheten upphört eller, när tomtindelningen fastställts av Kungl.
Maj :t, att samhörigheten uttryckligen hävs. Så länge samhörigheten hestår
torde vidare området kunna sammanläggas endast med annat område som
är oskiljaktigt förenat med samma tomt. Område av detta slag anses slutligen
inte kunna införas i tomtboken utan att det visas att det inte längre
är förenat med tomt. (Se fastighetsregisterkommissionens meddelanden I
s. 47 och XIX s. 141.)

Vad som sålunda har anförts visar enligt promemorian att anordningen
med områden som är oskiljaktigt förenade med tomter medför komplikationer
både från inskrivningsrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga synpunkter.
Detta talar för att man avvecklar anordningen. Eu sådan avveckling
skulle också stå i överensstämmelse med den utjämning av olikheterna
mellan städer och landskommuner som skett under senare tid. Den nya
fastighetsbildningslagen enligt vilken enhetliga regler skall gälla för fastighetsbildning
i stad och på landet utgör ett betydelsefullt led i denna utveckling.

Starka skäl kan således, uttalas det i promemorian, anföras för att man
genom lagstiftning upplöser den samhörighet som i vissa fall finns mellan
en tomt och en stadsäga. Omständigheter som pekar i motsatt riktning torde
knappast kunna påvisas. Något allmänt intresse av att behålla sambandet
mellan de olika fastigheterna kan numera inte anses föreligga. Inte heller
från enskild synpunkt synes några olägenheter kunna uppstå, om sambandet
bryts. För fastighetsägaren måste det vara enbart till fördel att han får
fritt förfoga över varje fastighet för sig. För innehavare av panträtt och
andra begränsade sakrätter bör samhörighetens upplösning tilläggas samma
verkan som en delning av fastigheten. Reglerna i 6 kap. 18 § första stycket
och 7 kap. 26 § JB bör således göras tillämpliga, och de torde ge ett fullt
tillfredsställande skydd åt berörda rättsägare.

En situation som i viss mån liknar den nyss behandlade uppstår när en

Kungl. Maj:is proposition nr iU år 1970

till tomt hörande andel i samfällighet bryts ut genom laga skifte på samfälligheten.
Den utbrutna marken kan då inte ingå i tomten utan måste
registreras som en stadsäga (7 kap. 10 § 7 FBLS). Inskrivningsrättsligt torde
den emellertid tillsammans med tomten utgöra en fastighet (Prawitz,
Tomter och stadsägor, s. 174). Starka skäl talar enligt promemorian för att
man även i detta fall genom lagstiftning häver sambandet mellan tomten
och stadsägan så att registerenheten också inskrivningsrättsligt blir att behandla
som särskild fastighet.

För att inteckningshavares och liknande rättsägares intressen inte skall
förnärmas, bör i fråga om verkningarna av sambandets brytande gälla
samma regler som vid upphävande av oskiljaktighet mellan tomt och stadsäga.

På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget föreskrivits
att det rättsliga samband som i de båda angivna fallen råder mellan tomt
och stadsäga skall upphöra och att bestämmelserna i 6 kap. 18 § första
stycket och 7 kap. 26 § JB skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
verkan av sambandets upphörande. Genom ett tillägg har bestämmelserna
gjorts tillämpliga även för det fall att tomten uteslutits ur tomtindelning
och registrerats som stadsäga.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget tillstyrks uttryckligen av kammarkollegiet
och lantmäteristgrelsen. Kollegiet påpekar dock att det kan tänkas
att tomt uteslutits ur tomtindelning för att övergå till område som skall tas
upp i bihang C i fastighetsregistret. Med anledning härav bör i första styckets
sista mening uteslutas orden »och registrerats som stadsäga».

Departementschefen. Departementsförslaget ansluter sig i sakligt hänseende
helt till promemorieförslaget. Vid utformningen av lagtexten har beaktats
vad kammarkollegiet anfört i sitt remissyttrande.

Brytandet av sambandet mellan tomt och annan mark föranleder vissa
ändrade föreskrifter i fråga om redovisningen i fastighetsbok och fastighetsregister.
Frågan härom torde få övervägas i annat sammanhang.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §

Paragrafen innehåller specialbestämmelser rörande behandlingen av avkomsträtt
vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § FBL.

Promemorian. I promemorian påpekas att 11 § andra stycket innehåller en
allmän bestämmelse varigenom innehavare av avkomsträtt vid tillämpningen
av FBL jämställs med den som har fordran i fastighet. Dessa rättighetsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

vare kräver emellertid uppmärksamhet även i ett mer speciellt sammanhang.
Enligt 5 kap. 16 § första stycket FBL skall ersättning som utgår vid
fastighetsreglering, i vissa fall inbetalas till myndighet. I andra stycket av
samma paragraf meddelas föreskrifter om fördelning av nedsatta medel. I
fråga om ordningen för och verkan av fördelningen hänvisas till bestämmelserna
om expropriationsersättning. Att märka är emellertid att fastighetsägare
tillkommande expropriationsersättning fördelas endast mellan honom
och innehavare av fordringsinteckningar. Innehavare av avkomsträtt får
ingen del i denna ersättning, eftersom särskild ersättning bestäms för sådan
rättighetshavare. När fastighetsreglering äger rum, fastställs endast undantagsvis
särskild ersättning för rättigheten. Genom en särbestämmelse måste
därför sörjas för att innehavare av avkomsträtt får del i den ersättning
som i andra fall utgår för fastigheten. I promemorieförslaget har därför föreskrivits
att sådan rättighetshavare skall, om särskild ersättning inte bestämts,
erhålla betalning efter de grunder som gäller när fast egendom försäljs
enligt utsökningslagen utan förbehåll om rättighetens bestånd.

Remissyttrandena. Svea hovrätt erinrar om att en motsvarighet till den
föreslagna bestämmelsen finns i 5 kap. 16 § första stycket i fastighetsbildningskommitténs
förslag till lag om fastighetsbildning och att hovrätten i
sitt yttrande över detta förslag uttalat att bestämmelsen kan leda till olämpligt
resultat. Den mest framträdande olägenheten är att en avkomsträtt kan
bringas att upphöra utan att någon regleringsåtgärd i och för sig föranleder
därtill. Hovrätten har i sitt nyssnämnda remissyttrande för undvikande av
denna olägenhet föreslagit att rättighetshavaren skall kunna avstå från betalning
med påföljd att rättigheten fortfarande kommer att gälla i fastigheten.

Departementschefen. I likhet med Svea hovrätt anser jag att innehavare av
avkomsträtt i fastighet som är berättigad till ersättning enligt reglerna i
5 kap. FBL bör kunna avstå från rätten till betalning och därigenom åstadkomma
att rättigheten fortfarande gäller i fastigheten. En sådan ordning
synes enklast kunna genomföras på så sätt att de i 6 kap. 14 § andra stycket
JB upptagna bestämmelserna om rätt för inteckningshavare att avstå
från betalning förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om innehavare
av avkomsträtt. En bestämmelse med denna innebörd har tagits
upp i andra stycket i departementsförslaget.

Jag vill erinra om att lagrådet i sitt yttrande över FBL föreslagit att den
i 5 kap. 16 § andra stycket upptagna hänvisningen till bestämmelserna i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) skall bytas ut mot
direkta regler angående ordningen för och verkan av fördelningen av ersättning
vid fastighetsreglering. Lagrådets förslag innebär bl. a. att reglerna
om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

Kungl. Maj. ts proposition nr 144- år 1970

skall äga motsvarande tillämpning vid fördelningen. Om förslaget genomförs,
blir den i första stycket av departementsförslaget upptagna bestämmelsen
överflödig.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

Promemorian. Till en början påpekas i promemorian att det i FBL har
förutsätts att reglerna i 7 kap. om ändring och upphävande av servitut skall
vara fullt tillämpliga också på upplåtelseservituten. För att denna tanke
helt skall förverkligas fordras vissa övergångsbestämmelser som fastslår
att de i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut (ServL) upptagna
reglerna i ämnet inte längre skall tillämpas. De sålunda behövliga övergångsbestämmelserna
bildar huvudinnehållet i den paragraf som inleder
detta avsnitt i promemorieförslaget.

7 kap. i fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning
innehåller vissa bestämmelser som syftar till en avveckling av bestående
servitut avseende skogsfång och bete. Bestämmelserna innebär i huvudsak
att servituten successivt skall upphävas och att vederlag i mark därvid
i princip skall utgå från den tjänande till den härskande fastigheten. I anslutning
härtill har i 6 kap. 2 § tredje stycket i förslaget tagits upp en regel
om att markvederlag för skogsfångsservitut under vissa förutsättningar
skall tas in i gemensamhetsskog. Samtliga dessa bestämmelser har ansetts
vara av övergångsnatur och därför inte böra ha sin plats i FBL (lagrådsremissen
s. 525 och 538). De har i stället efter viss överarbetning tagits upp
i detta avsnitt av promemorieförslaget.

Som skäl för en avveckling av skogsservituten åberopas i fastighetsbildningskommitténs
förslag att dessa servitut medför olägenheter från skogsvårdssynpunkt.
Enligt kommittén lägger skogsfångsrättigheterna inte sällan
hinder i vägen för ett rationellt brukande av skogen över huvud taget. Vad
gäller betesservituten framhålls att skogsbetet numera allmänt anses vara
en olämplig betesform, främst av jordbruksekonomiska skäl. Förekomsten
av skogsservituten inverkar vidare menligt på möjligheterna att genomföra
omregleringar i skogsmarken. Slutligen leder servitutsförhållandena lätt till
konflikter mellan de olika fastighetsägarna.

Samtidigt som olägenheterna med skogsservituten med tiden blivit mera
framträdande har, uttalar kommittén, behovet av servituten som komplettering
av ofullständiga jordbrukslägenheter efter hand minskat. Ett flertal
av de servitutsberättigade fastigheterna torde sålunda inte längre brukas på
sådant sätt att servituten är jordpolitiskt motiverade. I vissa andra fall har
fastigheterna genom yttre rationalisering kunnat tillföras skog i tillräcklig
omfattning för det egna behovet.

Med hänsyn till det anförda och eftersom det kvarstående rationaliserings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

behovet beträffande servitutsfastigheterna kan förutsättas bli tillgodosett
med tillämpning av fastighetsbildningslagen, har kommittén funnit tiden
vara mogen för en allmän avveckling av skogsservituten. Enligt kommitténs
mening kan en sådan inte gärna ske annorledes än successivt genom att
servituten efter beslut vid fastighetsbildningsförrättning upphävs i varje
särskilt fall, varvid en ekonomisk uppgörelse kommer till stånd. I samband
därmed bör den härskande fastigheten vid behov tillföras mark som kompensation
för de servitutsbefogenheter fastigheten får avstå.

Vid remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs förslag ifrågasattes
på några håll lämpligheten av att markvederlag skulle utgå vid upphävande
av skogsservituten. De erinringar som därvid framfördes mot förslaget
tas upp till diskussion i promemorian. Invändningen att förslaget
skulle leda till en skadlig splittring av skogsmark är enligt promemorian
knappast något skäl att helt slopa systemet med markvederlag. Frågan i
vad mån intresset av att skogsmarken inte parcelleras skall kunna hindra
en marköverföring bör här liksom annars bedömas med ledning av de allmänna
fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap.

Vid bedömande av frågan i vad mån möjlighet till markvederlag bör finnas
synes man, sägs det i promemorien, böra utgå från de i 5 kap. 8 § FBL
upptagna grundläggande bestämmelserna till skydd mot ej önskvärda ändringar
av fastighet som ingår i fastighetsreglering. Enligt denna paragraf
får fastigheten inte ges sådan sammansättning och utformning att den i
mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är
avsedd att användas. Fastigheten får inte heller ändras så, att dess graderingsvärde
minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd
olägenhet uppkommer för ägaren. Dessa bestämmelser torde äga full tilllämpning
på sådan servitutsåtgärd som det här är fråga om.

Av vad som nu har anförts framgår, hävdas det i promemorian, att man
inte kan upphäva ett skogsfångs- eller betesservitut som är av någon påtaglig
betydelse för den härskande fastigheten utan att denna samtidigt
tillförs mark som kompensation. Det får anses naturligt att denna mark
i första hand tas från den tjänande fastigheten. Kommitténs uppfattning
att markvederlag skall kunna utgå vid upphävande av skogsfångs- och betesservitut
anses därför välgrundad.

I enlighet med vad som sålunda anförts har i 16 § i promemorieförslaget
tagits upp en särbestämmelse om upphävande av servitut avseende skogsfång
eller bete. I 17—20 §§ i förslaget har meddelats regler om markvederlag
och om dettas intagande i gemensamhetsskog.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Efter det att departementspromemorian
upprättats har lantmäteristyrelsen i skrivelse den
10 februari 1969 hemställt att i promulgationslagen inte skall tas upp särskilda
bestämmelser om markvederlag vid upphävande av skogsservitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

Styrelsen framhåller att utvecklingen medfört att utläggande av markvederlag
bara undantagsvis torde stå i överensstämmelse med nu rådande
jordbruks- och skogspolitiska värderingar. De fördelar markvederlaget
innebär för den fastighet som får marken överväger i allmänhet inte de
olägenheter som utbrytningen medför. Den reella effekten av de bestämmelser
om markvederlag som fastighetsbildningskommittén föreslagit skulle
bli att markvederlag knappast någon gång kommer att kunna läggas ut.
Enligt styrelsens mening skulle det därför inte innebära någon nämnvärd
saklig ändring, om bestämmelserna om markvederlag fick utgå. Principiellt
bör, säger styrelsen, lagen få en sådan konstruktion att dess reella innebörd
framgår så klart som möjligt. Det behov av yttre rationalisering av fastigheter
med skogsservitut som kan föreligga bör enligt styrelsen kunna tillgodoses
med tillämpning av de allmänna reglerna om fastighetsreglering i
FBL.

Som tidigare nämnts har styrelsens framställning remissbehandlats samtidigt
med departementspromemorian.

Remissyttrandena. Förslaget om en avveckling av skogsservituten har genomgående
godtagits av remissinstanserna som understrukit olägenheterna
med servituten från skogsvårds- och rationaliseringssynpunkt.

Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå är remissopinionen
splittrad. De flesta instanser som uttalat någon bestämd åsikt har anslutit
sig till lantmäteristyrelsens uppfattning att promulgationslagen inte bör
innehålla regler om markvederlag. Till den gruppen hör Svea hovrätt, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens
län, lantmälareföreningen, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas
riksförbund samt skogsindustriernas samarbetsutskott.

Dessa remissinstanser hänvisar i huvudsak till de synpunkter lantmäteristyrelsen
anfört. Lantbruksstyrelsen uttalar att bestämmelserna om vederlagsmark
knappast är förenliga med de nu gällande principiella grunderna
för strukturrationaliseringsverksamheten. Skogsstyrelsen menar att utvecklingen
inom skogsbruket gjort ett utläggande av små skogsskiften som vederlagsmark
än mer oförsvarligt än tidigare. Styrelsen framhåller att antalet
fastigheter för vilka skogsfångsservitut är av större betydelse har fortsatt
att minska och att möjligheterna att genom strukturrationaliserande åtgärder
öka arealunderlaget för de få fastigheter som kan byggas upp till bestående
jordbruksfastigheter har förbättrats avsevärt. Skogsindustriernas
samarbetsutskott uttalar att den fortsatta uppdelning av skogsmarken, som
skulle bli en följd av bestämmelserna om markvederlag, står i uppenbar
strid mot den nödvändiga strukturrationalisering som med stora insatser
från det allmännas sida bedrivs inom skogs- och jordbruksnäringarna.

Promemorieförslaget tillstyrks av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet,
hypoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet. Hov3*
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

rätten anser det vara av värde att institutet servitutsutbrytning behålls och
att man under övergångstiden får möjlighet att med beaktande av omständigheterna
i det särskilda fallet pröva, i vad mån servitutsberättigad fastighet
vid upphävande av servitutet kan beredas kompensation i form av vederlagsmark.
Skulle systemet med vederlagsmark helt slopas, kan den risken
inte uteslutas att fastighet för vars bestånd ett skogsservitut kan vara av
vital beydelse inte kompenseras på annat sätt än genom penningersättning.
Kammarkollegiet säger sig inte dela lantmäteristyrelsens uppfattning att det
behov av yttre rationalisering av fastigheter med skogsservitut, som kan
föreligga, bör tillgodoses med tillämpning av de allmänna reglerna om fastighetsreglering.
Enligt kollegiets mening är det rimligt att en upplösning
av det privaträttsliga förhållande mellan fastigheter som ett servitut utgör
i första hand blir ett mellanhavande mellan de berörda fastigheterna och
att utanför rättsförhållandet stående fastigheter inte dras in i regleringen i
andra fall än när det behövs med hänsyn till de allmänna villkoren för fastighetsbildning.
Iigpoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet
ansluter sig till motiveringen i promemorian.

En förmedlande ståndpunkt intas av RLF. Förbundet ifrågasätter om
inte servitutshavaren bör beredas möjlighet att inom viss tid, förslagsvis
två år från FBL:s ikraftträdande, begära utbrytning av servitutet. Om han
inte gör det, skall han anses ha godtagit ersättning i pengar. En fördel med
en sådan ordning skulle vara att man efter en kort övergångstid skulle
kunna tillämpa den nya lagen generellt. Skulle detta förslag inte anses
genomförbart, har förbundet inte något att erinra mot att vederlag utgår
endast i pengar.

Departementschefen. Som anförts i promemorian bör i promulgationslagen
tas upp vissa bestämmelser som fastslår att reglerna i ServL om ändring
och upphävande av servitut inte skall tillämpas efter FBL:s ikraftträdande.

Det i promemorian framlagda förslaget om en allmän avveckling av skogsfångs-
och betesservituten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget.

Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå vid upphävande av
servituten är meningarna delade bland remissinstanserna. Lantmäteristyrelsens
uppfattning att markvederlag inte bör komma i fråga har dock fått ett
ganska kraftigt stöd av remissinstanser med särskild sakkunskap på jordbrukets
och skogsbrukets områden.

För egen del anser jag det vara av vikt att fastslå att reglerna i 3 kap.
FBL innebär ett effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.
Regler om markvederlag skulle därför knappast innebära risk för sådana
skadeverkningar.

Vad som enligt min mening talar mot promemorieförslaget är i stället att
utvecklingen inom skogsbruket och jordbruket medfört att det av jordpoli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

tiska skäl endast undantagsvis kan komma i fråga att utlägga markvederlag.
Att då införa regler som i princip ger servitutshavaren rätt till sådant vederlag
skulle kunna inge den enskilde en oriktig uppfattning om lagens verkliga
innebörd. Detta i sin tur skulle kunna verka tyngande på förrättningsverksamheten
och ge upphov till meningslösa överklaganden.

Vad gäller sådan servitutshavare som har ett verkligt behov av servitutet
och som således skulle kunna tilldelas markvederlag, för den händelse regler
härom infördes, är att märka att reglerna i 5 kap. 8 § PBL innebär ett fullgott
skydd mot att lians fastighet försämras. Som framhållits i promemorian
kan ett upphävande av servitutet i sådant fall inte ske utan att fastigheten
tilltörs mark som kompensation. Principiella skäl kan visserligen anföras
till stöd för att den behövliga marken tas från den tjänande fastigheten.
Från praktiska synpunkter är det emellertid uppenbarligen att föredra att
tastighetsbildningsmyndigheten har fria händer vid bedömningen vilken
eller vilka fastigheter som skall avstå marken.

På grund av vad som nu har anförts har jag beslutat att frångå promemorieförslaget
i fråga om markvederlag. De i 17—20 §§ i förslaget upptagna
reglerna saknar därför motsvarighet i departementsförslaget.

15 §

I paragrafen meddelas föreskrifter om den fortsatta tillämpningen av
vissa bestämmelser i ServL.

Promemorian. I promemorian påpekas att bestämmelserna i 7—15 kap.
JB enligt 31 § JP inte äger tillämpning i fråga om rättighet som upplåtits
före balkens ikraftträdande, om inte annat anges i fortsättningen av
lagen. Detta innebär bl. a. att servitut, som tillkommit före nämnda tidpunkt,
i allmänhet skall vara underkastade regelsystemet i ServL. I 4 §
andra stycket ServL finns bestämmelser om begränsning av utövningsområdet
för servitut, i 5 § om förflyttning av servitut och i 7 § om upphävande
av sådan rättighet. Motsvarighet till dessa bestämmelser har tagits upp i
7 kap. FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL uttalades (s. 545) att de
föieslagna reglerna om ändring och upphävande av servitut borde göras
fullt ut tillämpliga också på upplåtelseservituten. Därvid torde ha åsyftats,
inte bara servitut som tillkommit efter ikraftträdandet av FBL utan också
äldre servitut. Det ligger nämligen i sakens natur att man med stöd av FBL
skall få ingripa i bestående rättsförhållanden oavsett när dessa uppkommit.

I enlighet med det nyss angivna ställningstagandet innehåller JB inte
några bestämmelser om ändring och upphävande av servitut. I konsekvens
härmed bör enligt promemorian reglerna i 4 § andra stycket samt 5 och
7 §§ ServL helt sättas ur kraft.

Enligt 5 a § ServL kan domstol beträffande servitut, som innefattar rätt
att ta vindfallen eller torr skog, på yrkande av ägaren till den härskande

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

fastigheten under vissa förutsättningar besluta om sådan ändring av servitutet
att det skall omfatta rätt att ta annat virke. Någon motsvarighet till
denna bestämmelse har inte tagits upp i FBL. Detta hänger samman med
att skogsfångsservituten ansetts böra avvecklas med hänsyn till bl. a. de
olägenheter som de medför från skogsvårdssynpunkt. I överensstämmelse
härmed bör 5 a § ServL inte få tillämpas i fortsättningen.

Bestämmelsen i 6 § ServL som hänvisar till äldre bestämmelser om utbrytning
av servitut bör, sägs det i promemorian, uppenbarligen också sättas
ur kraft i och med FBL:s ikraftträdande.

I fråga om upplåtelseservitut i allmänhet anses gälla att fastighetsägarna
har frihet att genom enskilda rättshandlingar ändra och upphäva rättigheten.
Beträffande skogsfångs- eller betesservitut, som inte är tidsbegränsat
och söm varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928
genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, gäller
emellertid enligt 7 a § ServL att medgivande av fastighetens ägare att servitutet
helt eller delvis skall upphöra är utan verkan, om medgivandet inte
godkänts av domstol. Sådant godkännande kan lämnas endast i följande
fall.

1. Servitutet ersätts med annat servitut som medför samma fördel för
den härskande fastigheten.

2. Servitutet ersätts med äganderätt till ett område som kan läggas samman
med den härskande fastigheten och som svarar mot den förmån som
servitutet innebär.

3. Servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den tjänande
fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, och det är uppenbart
att inteckningshavare och liknande rättsägare inte lider skada.

Syftet med bestämmelserna i 7 a § ServL var, uttalas det i promemorian,
att slå vakt om sådana skogsfångs- och betesservitut som var av vital betydelse
för de härskande fastigheterna eller med andra ord att hindra uppkomsten
av ofullständiga jordbruksfastigheter (NJA II 1937 s. 840). Även
i dagens läge är det angeläget att man inte försämrar befintliga jordbruksfastigheter.
Det är visserligen sant att skogsfångs- och betesservitutens betydelse
för de härskande fastigheterna minskat under senare år. Ofta bedrivs
inte längre något jordbruk på fastigheterna, och i dessa fall finns det
uppenbarligen från jordbrukspolitik synpunkt inte något hinder mot att
servituten upphör. Det är vidare med hänsyn till bl. a. skogsvårdens intressen
önskvärt att en avveckling av skogsfångs- och betesservituten kommer
till stånd. Det kan emellertid knappast förnekas att dessa servitut i vissa fall
är av sådan vikt för de fastigheter till vilkas förmån de gäller att det skulle
vara otillfredsställande, om ägarna fick fritt förfoga över dem. övervägande
skäl synes därför tala för att man även i fortsättningen begränsar avtalsfriheten
på området.

Den bedömning som bör ske när det gäller att avgöra om ett servitut ar

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

förevarande slag skall upphöra är enligt promemorian huvudsakligen av
jordpolitisk natur. Prövningen bör därför handhas av de myndigheter som
i allmänhet har att avgöra spörsmål av detta slag, dvs. i första instans av
fastighetsbildningsmyndigheten. Uppenbarligen bör det härvid åligga myndigheten
att undersöka om det finns förutsättningar att som kompensation
för servitutsrättigheten tillföra den härskande fastigheten mark från den
tjänande fastigheten eller annan fastighet. Denna fråga kommer att beröras
närmare i det följande. En sådan ordning kan åstadkommas genom att
man sätter 7 a § ServL ur kraft och samtidigt föreskriver att medgivande
av den härskande fastighetens ägare att servitutet skall upphöra är utan
annan verkan än som följer av den i 7 kap. 6 § FBL upptagna regeln om
rätt för sakägarna att komma överens om ändring eller upphävande av
servitut genom fastighetsreglering.

Enligt 8 § ServL skall bestämmelserna i 4, 5, 5 a, 7 och 7 a §§ om begränsning,
förflyttning, förändring och upphörande av servitut lända till efterrättelse,
även om annat förbehåll skett vid upplåtelsen. Eftersom de sist
angivna bestämmelserna inte längre skall tillämpas, bör, heter det i promemorian,
också 8 § ServL sättas ur kraft. I stället bör den förut behandlade
föreskriften om inskränkning i rätten att avtala om upphörande av vissa
servitut förses med ett tillägg som anger att föreskriften är tvingande.

De bestämmelser som nu har ansetts behövliga har tagits upp i första och
andra styckena av promemorieförslaget. I tredje stycket har meddelats en
undantagsregel som anger att äldre lag skall tillämpas i de fall då talan om
begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut väckts
töre FBL:s ikraftträdande. Bestämmelsens syfte är enligt promemorian att
göra det möjligt att slutföra en redan pågående domstolsprövning i sådana
mål.

Departementschefen. De i promemorian upptagna bestämmelserna har lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Inte heller jag har någon invändning
att anföra mot dem. De har därför utan saklig ändring förts över till
departementsförslaget.

16 §

Paragrafen innehåller en särbestämmelse om upphävande av skogsfångsoch
betesservitut.

Promemorian. Fastighetsbildningskommittén uttalar i sitt förslag att det
bör tillses att inga onödigt hämmande villkor ställs upp för skogsservitutens
upphävande och att de ekonomiska verkningarna blir sådana att fastighetsägarna
skall finna det fördelaktigt att påkalla ett upphävande. På grund
härav föreslås den bestämmelsen att servitut angående skogsfång eller bete
skall få upphävas, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 §

Kimgl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

i kommittéförslaget inte är för handen. Denna bestämmelse har sedan utan
ändring i sak tagits upp i promemorieförslaget.

När skogsservitut upphävs kommer, anför kommittén, vinstfördelningsproblemen
att spela en framträdande roll, eftersom stora differenser kan
förekomma mellan servitutens positiva och negativa värden. Detta gäller
särskilt skogsfångsservitut som innefattar fullständiga husbehovsrättigheter
och inte är bundna av bestämmelser om uttag efter anvisning. Någon norm
som kan binda vinstfördelningen anser sig kommittén inte kunna fastslå.
Servitutets värde har emellertid med stöd av rättsfallet NJA 1933 s. 193 ofta
■satts lika med värdet av ett med normalskogsbestånd bevuxet område som
haft sådan omfattning att det avkastat den kubikmassa virke som ägaren
av den härskande fastigheten varit berättigad till. Ett så bestämt servitutsvärde
leder i allmänhet till att vinsten av utbrytningsåtgärden blir fördelad
på ett skäligt sätt, när det är fråga om fullständiga, fria och äldre servitut.

Vid värdering av skogsfångsservitut bör enligt kommittén värdet av outtagna
skogsprodukter åtminstone till viss del inräknas i servituts värde och
göras till föremål för likvid.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag riktades kritik mot dess
uttalanden om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut.
Särskilt gällde detta kommitténs uttalande att vinsten av servitutsåtgärden
när det gäller fullständiga, fria och äldre servitut i allmänhet får anses fördelad
på ett skäligt sätt, om principerna i rättsfallet NJA 1933 s. 193 tilllämpas.

Enligt promemorian torde kritiken inte kunna avvisas som obefogad.
Kommitténs uttalande på denna punkt måste betecknas som alltför onyanserat.
Endast i de fall då den härskande fastighetens behov av servitutet
kvarstår oförändrat kan den förordade värderingsmetoden anses vara ägnad
att leda till godtagbara resultat. Om behovet minskat, torde såväl servitutets
positiva som dess negativa värde vara mindre än kommittén antagit. Över
huvud taget bör det lämnas tämligen stort utrymme för att vid värderingen
ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Målet bör här liksom
eljest vid fastighetsreglering vara att man skall nå en skälig fördelning av
regleringsvinsten.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Styrelsen berör i
sin skrivelse frågan om värdering vid utbrytning av skogsfångsservitut och
erinrar om fastighetsbildningskommitténs uttalanden i anslutning till rättsfallet
NJA 1933 s. 193. Enligt styrelsens mening är det inte uteslutet att de
numera avsevärt ändrade förutsättningarna leder till att tidigare tillämpade
värderingsprinciper inte längre äger giltighet. Det bästa skulle därför vara,
Om det överlämnades åt rättstillämpningen att lösa värderingsfrågorna. De
allmänna principerna för likvidvärdering enligt FBL bör därvid givetvis
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Remissyttrandena. Lanlmäteristyrelsens uttalanden i fråga om värdering
vid upphävande av skogsfångsservitut har vunnit anslutning från flera remissinstanser,
bl. a. iantbruksstijrelsen, skogsstyrelsen, lantmätareföreningen,
lantbruksförbundet, skogsägareföreningarnas riksförbund, skogsindustriernas
samarbetsutskolt och RLF. Lantbruksstyrelsen anser att värderingen
bör ske på sådant sätt att båda parter får del av rationaliseringsvinsten
och sålunda blir intresserade av att servitutet upphävs. Enligt lantmätareföreningen
bör värderingen grundas på den härskande fastighetens faktiska
möjlighet att ekonomiskt utöva servitutet. Skogsindustriernas samarbetsutskott
understryker att de värderingsgrunder som tillämpats i rättsfallet
NJA 1933 s. 193 inte längre har något stöd i servitutens nuvarande
värde och inte heller någon anknytning till det sätt varpå servituten i dag
utnyttj as.

Departementschefen. Den i promemorian upptagna särbestämmelsen om
upphävande av skogsfångs- och betesservitut har inte mött någon invändning
vid remissbehandlingen. Också jag finner bestämmelsen ändamålsenlig.
Den har därför utan ändring i sak förts över till departementsförslaget.

Vad gäller frågan om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut
instämmer jag i den uppfattning som kommit till uttryck såväl i
promemorian som i lantmäteristyrelsens framställning och flera remissyttranden,
nämligen att en värdering enligt de principer som tillämpats i
rättsfallet NJA 1933 s. 193 numera endast undantagsvis skulle leda till godtagbara
resultat. Som understrukits i promemorian bör målet vid ifrågavarande
värdering liksom eljest vid likvidvärdering vara att man skall nå en
skälig fördelning av regleringsvinsten. Tydligt är att stor vikt bör fästas vid
den härskande fastighetens behov av servitutet och dess möjligheter att
ekonomiskt utnyttja detta. Hänsyn bör givetvis också tas till den faktiska
belastning servitutet innebär för den tjänande fastigheten.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

17 §

Paragrafen, som motsvarar 21 § i promemorieförslaget, innehåller bestämmelser
om klyvning av sämjedelad fastighet.

Promemorian. I promemorian erinras om att 11 kap. PBL behandlar den
form av fastighetsdelning som kallas klyvning och som avser en uppdelning
av fastighet som till särskilda kvotdelar ägs av flera gemensamt. I 1 §
uppställs som villkor för klyvning att fastigheten innehas med samäganderätt.
Paragrafen stämmer på denna punkt överens med vad fastighetsbildningskommittén
bär föreslagit. 2 § tredje stycket i kommittéförslaget innehåller
emellertid en bestämmelse om att klyvning inte får äga rum för ut -

Ilungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

brytning av andel för vilken särskild lott redan har utlagts genom sämjedelning,
om delägare begär att sämjedelningen tillerkänns verkan som laga
delning. Bestämmelsen förutsätter att sämjedelad fastighet i princip skall
kunna klyvas. Denna ståndpunkt torde vara välmotiverad (jfr lagrådsremissen
beträffande PBL s. 683). Samäganderätt föreligger emellertid inte
mellan delägarna i sämjedelad fastighet. På grund härav krävs en särbestämmelse
om klyvning av sådan fastighet. En bestämmelse med denna
innebörd har fått inleda promemorieförslaget. I promemorian understryks
att bestämmelsen bl. a. innebär att, när klyvning sker av sämjedelad fastighet,
till grund för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastigheten.
Detta stämmer överens med vad som enligt bestämmelserna i 9 kap.
JDL i regel skall gälla när sämjedelad fastighet underkastas laga skifte.

I fortsättningen av promemorieförslaget behandlas frågan om förhållandet
mellan klyvning och legalisering av sämjedelning. Det bör enligt promemorian
inte råda något tvivel om att legalisering i princip bör ha företräde
framför klyvning. Emellertid måste beaktas att delägarna i en sämjedelad
fastighet bär möjlighet att träffa avtal om återgång av sämjedelningen.
Om ingen av delägarna senast i samband med klyvningsförrättningen
ger uttryck för sin vilja att få till stånd legalisering av sin sämjelott, synes
rättsläget böra vara detsamma som om avtal om återgång slutits. Från dessa
utgångspunkter är det tydligt att klyvning inte bör få komma till stånd, om
en delägare gjort ansökan om förrättning enligt legaliseringslagen. Viss
tveksamhet kan däremot råda i sådana fall då frågan om legalisering tagits
upp ex officio (jfr 4 § andra stycket legaliseringslagen samt 8 § andra stycket
och 12 § ÄUL). Emellertid är att märka att sakägarna i dessa fall liksom
annars i förrättningssammanhang bör få tillfälle att yttra sig i saken
(jfr 4 kap. 14 § tredje stycket FBL). Om någon av dessa därvid förklarar
sig samtycka till att legalisering sker, bör detta naturligen jämställas med
att han ansökt om legaliseringsförrättning. I andra fall synes klyvning inte
böra hindras av att fråga om legalisering ex officio tagits upp till prövning.

I enlighet härmed har i förslaget angetts att klyvning inte får ske, om delägare
begärt eller samtyckt till att sämjedelningen erkärms som fastighetsbildning
och slutligt avgörande i denna fråga inte föreligger.

Remissyttrandena. Enligt lantmäteristyrelsens mening talar flera praktiska
skäl mot en konstruktion i enlighet med promemorieförslaget. Om möjlighet
att klyva sämjedelad fastighet införs, måste man lösa dels problemet
i vilka fall andelstalet resp. innehavet skall vara delningsgrund (jfr 9 kap.
3 § JDL, som har olika innebörd för skilda delar av landet), dels problemet
om likvidvärdering (jfr 14 kap. JDL, som anger skilda lösningar för olika
slag av likvider). Styrelsen anser det vidare inte tillfredsställande att delägare
skall kunna vänta med att ta ställning till om han skall begära legalisering
ända till slutskedet av en klyvningsförrättning. Har tillståndsbeslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

meddelats vid förrättningen, synes det rimligt att sämjedelningen inte får
utgöra hinder mot klyvningen.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län ansluter sig till
grundtankarna i promemorieförslaget men anser att man vid utformningen
av bestämmelserna bör ta hänsyn till att förrättningsprövning av väckt fråga
om legalisering nästan undantagslöst resulterar i att legalisering kommer
till stånd. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten av att befintliga
sämjelotter snarast möjligt omvandlas till reguljära fastigheter förordas
bestämmelser av följande innebörd. Klyvning av sämjedelad fastighet
får inte ske, om någon av delägarna förklarar sig vilja få till stånd legalisering.
Förekommer sådan viljeyttring skall fastighetsbildningsmyndigheten,
oavsett om skriftlig ansökan föreligger eller inte, pröva frågan om legalisering.
Sådan prövning behöver dock inte ske, om legaliseringsfrågan redan
tagits upp enligt 4 § andra stycket legaliseringslagen eller om fastigheten är
belägen inom område beträffande vilket utfärdats förordnande enligt 1 §
ÄUL eller 4 § sista stycket legaliseringslagen.

Departementschefen. Förslaget att klyvning i princip skall kunna ske även
av sämjedelad fastighet har godtagits av samtliga remissinstanser med undantag
av lantmäteristyrelsen. Med anledning av vad styrelsen har anfört
vill jag erinra om att bestämmelserna i 11 kap. FBL om klyvning av
fastighet som innehas med samäganderätt skall tillämpas vid sådan klyvning
som nu är i fråga. Som understrukits i motiven innebär detta att till grund
för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastigheten (jfr 4 §).
I fråga om likvidvärderingen skall enligt 8 § reglerna i 5 kap. FBL gälla.
Tillämpningen av dessa regler torde knappast erbjuda några särskilda svårigheter
när det gäller klyvning av sämjedelad fastighet.

I likhet med vad som skett i promemorian vill jag vidare betona att syftet
med förslaget endast är att, i de fall då ingen av delägarna i samband
med klyvningsförrättningen ger uttryck för sin vilja att få till stånd legalisering,
åstadkomma samma rättsläge som om avtal slutits om återgång
av sämjedelningen. Enligt min mening medför en sådan reglering bl. a. förrättningsmässiga
fördelar, och jag tillstyrker därför att förslaget läggs till
grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län har förordat vissa
jämkningar i bestämmelserna i syfte att underlätta handläggningen och att
främja legaliseringsverksamheten. Jag anser förslaget vara välgrundat.
Det har därför beaktats vid utformningen av departementsförslaget. Av skäl
som åberopats i lantmäteristyrelsens remissyttrande har förslaget vidare
kompletterats med en föreskrift enligt vilken önskemål om legalisering inte
får framställas hur sent som helst under förrättningen. Efter det att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut har meddelats, skali enligt denna föreskrift
klyvningen genomföras utan hinder av sådant önskemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 köp. fastighetsbildningslagen

18 §

Paragrafen, som motsvarar 22 § i promemorieförslaget, innehåller en undantagsbestämmelse
som innebär att reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sammanläggning
av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre
giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Promemorian. I promemorian erinras om att 12 kap. 1 § FBL som villkor
för sammanläggning uppställer att fastigheterna skall ha samme ägare och
innehas med lika rätt. 2 § i samma kapitel innehåller vissa avsteg från dessa
villkor. Fastigheter som tillhör äkta makar var för sig eller innehas med
olika rätt i äktenskapet får sålunda sammanläggas, under förutsättning att
makarna träffat avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sammanläggningen.
Som förebild för dessa bestämmelser har fått tjäna föreskrifterna
i 7 § dalalagen.

I dalalagen ges särskilda bestämmelser för det fall att äldre giftermålsbalken
är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Några motsvarigheter
till dessa bestämmelser finns inte i FBL. I lagrådsremissen (s.
725) har förutsatts att hithörande frågor skall regleras i promulgationslagen.

Det kan, sägs det i promemorian, synas ligga nära till hands att till promulgationslagen
överföra nyssnämnda specialbestämmelser i dalalagen.
Dessa innebär att fastighet får bildas genom sammanläggning av enskild
egendom med samfälld eller av egendom som tillhör vardera maken enskilt,
om genom avtal mellan makarna bestäms att fastigheten skall utgöra samfälld
egendom. Vid tillkomsten av dessa bestämmelser yppades emellertid
en del betänkligheter mot dem. Inom lagrådet (prop. 1939: 29 s. 23) framhölls
sålunda att vissa ogynnsamma verkningar skulle kunna uppkomma
för den ene eller den andre makens borgenärer, om egendom från viss förmögenhetsmassa
i boet sammanblandades med egendom från en förmögenhetsmassa
med annat gäldsansvar. Det ansågs också uppenbart att en sammanläggning
av fastigheter enligt de föreslagna bestämmelserna kunde medföra
rubbning i gäldsansvaret till men för borgenärerna. Faran för missbruk
bedömdes emellertid som ringa, eftersom anordningen inskränkts till att
gälla sammanläggning i samband med laga skifte. Det underströks emellertid
att ett annat läge skulle inträda, om en liknande anordning skulle lagfästas
i syfte att inom riket i dess helhet underlätta sammanläggningar av
makars fastigheter utan samband med laga skifte.

Man kan enligt promemorian inte bortse från att viss risk för missbruk
skulle uppkomma, om makar i äldre äktenskap skulle ges en allmän rätt att
vid sammanläggning träffa sådana avtal som är tillåtliga enligt dalalagen.
Visserligen kan det sägas att problemet har en mycket begränsad räckvidd
med hänsyn till att antalet äldre äktenskap numera är ringa. Emellertid är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

det från principiell synpunkt knappast försvarbart att öppna möjlighet för
äkta makar att träffa avtal som kanske direkt syftar till att skada den enes
eller den andres borgenärer. Det förhållandet att antalet äldre äktenskap
numera är obetydligt synes i stället böra föranleda att specialreglerna om
sammanläggning av makars fastigheter inte görs tillämpliga när äldre giftermålsbalken
gäller i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. En sådan
reglering torde inte behöva ge upphov till några större olägenheter för de
makar som är underkastade äldre giftermålsbalken. Till en början är att
märka att reglerna i 12 kap. 1 § FBL inte lägger hinder i vägen för sammanläggning
av fastigheter som ingår i den äktenskapliga egendomsgemenskapen
(jfr prop. 1939: 29 s. 5). Vidare bör uppmärksammas att makarna har
vissa möjligheter att genom avtal göra nya giftermålsbalken tillämplig på
sina förmögenhetsförhållanden (se 5 § 7 och 8 mom. lagen den 11 juni 1920,
nr 406, om införande av nya giftermålsbalken) och på så sätt få till stånd
sammanläggning med stöd av bestämmelserna i 12 kap. 2 § FBL.

På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget tagits upp en
bestämmelse enligt vilken reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sammanläggning
av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre giftermålsbalken
är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överensstämmelse
med promemorieförslaget, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

19 §

Paragrafen, som motsvarar 23 § i promemorieförslaget, innehåller särbestämmelser
om sammanläggning av fastigheter till vilka är knutna vissa
äldre rättigheter.

Promemorian. I 12 kap. 3 § första stycket FBL bär, framhålls det i promemorian,
tagits upp särskilda bestämmelser för det fall att någon av de fastigheter
som ingår i sammanläggning besväras av en genom rättshandling tillkommen
rättighet att återta eller lösa fastigheten. Motsvarighet till dessa
bestämmelser finns i 12 kap. 3 § första stycket i fastighetsbildningskommitténs
förslag. Detta stycke innehåller vidare en föreskrift om att fastighet som
är föremål för återköpsrätt inte får ingå i sammanläggning utan medgivande
av återköpsrättens innehavare. I lagrådsremissen beträffande FBL uttalades
(s. 730) att denna bestämmelse borde tas upp i promulgationslagen,
eftersom lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom
kunde komma att upphävas. Så har numera skett enligt lag den 29 november
1968 (nr 688). Tidigare gjorda upplåtelser av återköpsrätt skall dock
fortfarande gälla. Behov av den i kommittéförslaget upptagna bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

sen föreligger därför övergångsvis. Den har fått bilda första stycket i promemorieförslaget.

I nyssnämnda remiss (s. 730) berördes i anslutning till 12 kap. 3 § även
frågan om en begränsning av möjligheten att sammanlägga fastighet som
utgörs av rätt till ofri tomt i stad med annan fastighet. Bestämmelserna i 4
kap. 6 § äldre jordabalken om lösningsrätt till byggnad på ofri tomt skall enligt
4 § JP gälla även i fortsättningen. Denna lösningsrätt medför vissa komplikationer
vid sammanläggning. Lösningsrätten anses även efter sammanläggning
begränsad till den del av den nybildade fastigheten där den tidigare
gällt (se SOU 1960: 25 s. 602). Härav följer, sägs det i promemorian, att.
lösningsrätten kan utövas endast om nämnda del av fastigheten får avstyckas
till särskild fastighet. Det finns emellertid med hänsyn till de allmänna
fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. FBL risk för att en sådan avstyckning
inte tillåts. I överensstämmelse med vad som gäller enligt de nyss berörda
bestämmelserna i 12 kap. 3 § FBL har därför i andra stycket i promemorieförslaget
angetts att fastighet, som utgörs av besittningsrätt till ofri tomt
i stad, får ingå i sammanläggning endast om den som har lösningsrätt enligt
4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det.

Enligt 12 kap. 3 § andra stycket i fastiglietsbildningskommitténs förslag
får fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte sammanläggas med annan
fastighet i vilken förekommer rättighet som skulle utgöra hinder för inskrivning
av vattenfallsrätten i fastigheten. Denna bestämmelse hänger
enligt promemorian samman med att vattenfallsrätten själv skall kunna
vara objekt för rättigheter av olika slag. För att vattenfallsrätten skall kunna
fylla denna uppgift krävs att den fastighet, i vilken rättigheten gäller, är
fri från andra gravationer. Inskrivning av vattenfallsrätt får därför inte ske
i fastighet som är besvärad av sökt eller beviljad inteckning (2 och 17 §§
lagen den 14 juni 1907, nr 36 s. 27, om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt). I fastighet som besväras av inskriven
vattenfallsrätt får inte heller meddelas inteckning för fordran eller annan
rättighet (16 § andra stycket, 42, 54, 55, 58 och 58 a §§ förordningen den 16
juni 1875, nr 42 s. 12, angående inteckning i fast egendom). Som en självklar
konsekvens av dessa bestämmelser bör på sätt kommittén har föreslagit
gälla att fastighet som belastas med vattenfallsrätt inte får sammanläggas
med annan fastighet, om inte denna är gravationsfri.

Enligt JB skall upplåtelser av vattenfallsrätt inte längre få ske. I 11 §
JP föreskrivs emellertid att äldre lag i princip fortfarande skall tillämpas
på tidigare gjorda upplåtelser av sådan rätt.

På grund av det anförda har i tredje stycket av promemorieförslaget angetts
att fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte får sammanläggas
med fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att bestämmelsen i andra stycket
av promemorieförslaget innebär ett försök till lösning av problemet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

sammanläggning av fri och ofri grund efter delvis andra linjer än som följdes
av fastighetsbildningskommittén (SOU 1963: 68 s. 599 och 610) eller
av lagberedningen i dess år 1960 framlagda förslag till ändring i FBLS
(SOU 1960: 26 s. 254). Om meningen är att den lösningsberättigades medgivande
till sammanläggningen skall innebära att lösningsrätten efterges,
medför förslaget ett steg i rätt riktning mot en avveckling av de ofria tomterna.
Om medgivandet inte anses innefatta ett sådant eftergivande, kvarstår
även efter ett genomförande av förslaget de i skilda sammanhang påtalade
olägenheterna med sammanläggning av ofri tomt och fri grund. Hovrätten
finner det angeläget att rättsverkningarna av sammanläggningsmedgivandet
klarläggs.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör bestämmelsen i tredje stycket
förses med ett tillägg som anger att fastighet, som besväras av vattenfallsrätt,
inte får sammanläggas med fastighet, som svarar för fordran eller
annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP.

Departementschefen. Mot bestämmelsen i första stycket av promemorieförslaget
har inte riktats någon invändning vid remissbehandlingen. Den har
utan ändring i sak förts över till departementsförslaget.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i anslutning till andra stycket
i promemorieförslaget vill jag framhålla att frågan om ett eftergivande av
lösningsrätt till ofri tomt som läggs samman med annan fastighet ofta torde
komma att uttryckligen regleras i samband med att medgivande lämnas
till sammanläggningen. När så inte sker, får det bedömas från fall till fall
om medgivandet kan anses innebära ett avstående från lösningsrätten. Jag
vill påpeka att frågan om en avveckling av institutet ofri tomt i stad övervägs
inom justitiedepartementet. De problem, som är förknippade med denna
rättsbildning, torde få ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband därmed.
Jag tillstyrker därför att bestämmelsen i andra stycket utan saklig ändring
upphöjs till lag.

I enlighet med vad hovrätten för Nedre Norrland föreslagit har bestämmelsen
i tredje stycket av promemorieförslaget kompletterats så, att det
klart framgår att fordran eller rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP
skall jämställas med inskriven rättighet också i förevarande sammanhang.

Slutbestämmelse

20 §

Paragrafen, som motsvarar 25 § i promemorieförslaget, innehåller en bestämmelse
som ger Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer
rätt att meddela de närmare föreskrifter som behövs i samband med
övergången till FBL. Möjligheten för Kungl. Maj:t att delegera befogenheten
att meddela föreskrifter har införts vid departementsbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

2) Förslaget till lag om ändring i kommunal ock ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning

INLEDNING

Även till grund för detta förslag ligger en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, planverket,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands
län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Sveriges lantmätareförening samt Svenska kommunal-tekniska föreningen.
Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande rätt. F. n. gäller att gränserna mellan förvaltningsområdena kan
vara av två olika slag. Det vanligaste är att gränserna är beroende av fastighetsgränser
så, att en ändring i fastighetsindelningen automatiskt medför
en motsvarande ändring i förvaltningsområdenas gränser. Emellertid förekommer
det också gränser för förvaltningsområden som inte är på angivet
sätt beroende av fastighetsgränser utan som i stället är fastlåsta i visst
läge på marken. (Angående bakgrunden till denna olikhet se Förvaltningsrättslig
Tidskrift 1948 s. 301 och SOU 1966: 63 s. 132.)

De regelkomplex som behandlar frågor om fastighetsbildning över gräns
för förvaltningsområde innehåller dels ett flertal bestämmelser som inskränker
möjligheterna till sådan fastighetsbildning, dels en föreskrift som
har till syfte att anpassa indelningen i förvaltningsområden efter en redan
genomförd fastighetsbildningsåtgärd.

Den mest betydelsefulla regeln om inskränkning i rätten till fastighetsbildning
över indelningsgräns torde vara 5 § SML. Enligt denna paragraf
ar sammanläggning inte tillåten beträffande fastigheter som hör till skilda
socknar eller andra förvaltningsområden.

Med socken förstas i SML jordebokssocken eller numera, när jordebok
inte längre förs, jordregistersocken. Varje fastighet som redovisas i jordregister
hänförs till en bestämd socken, vilken således består av samtliga
de fastigheter som redovisas dit. Lagens mening är att fastigheter som i
jordregistret redovisas i skilda socknar inte får läggas samman.

Från joidregistersocken har man att skilja den borgerliga kommunen

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

och kyrkoförsamlingen. Den bundenhet som tidigare rådde mellan dessa
tre olika slag av indelningar torde i princip ha blivit upplöst genom införandet
av lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning (1919 års lag). Denna lagstiftning innebär att ändring i en
av indelningarna inte nödvändigtvis behöver följas av en motsvarande ändring
i de andra. Möjligheten att genomföra fristående indelningsändringar
har utnyttjats bl. a. i samband med kommunindelningsreformerna.

Det i 5 § SML använda uttrycket »andra förvaltningsområden» avser, som
framgår av lagens förarbeten (se NJA II 1927 s. 72), inte borgerlig kommun
eller kyrkoförsamling utan förvaltningsområden av högre ordning. Under
förarbetena hade föreslagits ett förbud också mot sammanläggning av
fastigheter som tillhörde olika borgerliga kommuner och församlingar, men
på grund av anmärkning från lagrådets sida togs detta förbud inte upp
i den slutliga lagtexten.

Fastigheter i en jordregistersocken kan inte läggas samman med fastigheter
som redovisas i fastighetsregister för stad (stadsregister). För den
senare gruppen av fastigheter gäller nämligen inte reglerna i SML utan i
stället bestämmelserna i 3 och 4 kap. FBLS.

Inom områden där stadsregister förs torde inte förekomma några sockeneller
kommungränser men däremot ibland församlingsgränser. Frågan blir
då om sammanläggning får ske över sådan gräns.

I 3 kap. FBLS behandlas sammanläggning av områden som enligt fastställd
tomtindelning utgör tomt. Kapitlet innehåller inte något krav på att
områdena skall höra till samma församling. I en kommentar till lagen framhålls
att, om ett sådant villkor skulle ha uppställts, det måste ha föreskrivits
redan beträffande tomtindelning, vilket av lätt insedda skäl inte ansetts
böra komma i fråga (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i stad, 2 upph,
s. 140), I praxis torde i regel inte heller det förhållandet att tomt skärs av
församlingsgräns hindra sammanläggning. Församlingsgränsen rubbas inte
och tomten anses höra till flera församlingar.

Det förekommer i vissa samhällen och områden på landet att stadsplan
upprättats men att man i stället för stadsregister har jordregister med tomtbok.
Sådana samhällen och områden kan omfatta flera socknar eller delar
av socknar. Sammanläggning av särskilda delar av tomt skall i dessa fall
ske med tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. FBLS. Eftersom kapitlet
inte innehåller något förbud mot sammanläggning över sockengräns, torde
den omständigheten att en sådan gräns skär tomten inte hindra sammanläggning.

I 4 kap. FBLS finns regler om sammanläggning av stadsägor. Enligt 1 §
andra stycket är sammanläggning inte tillåten, om fastigheterna hör till
skilda församlingar. Förbudet har enligt förarbetena tillkommit för att
hindra rubbning i den administrativa indelningen.

Begränsningar i möjligheten att företa fastighetsbildningsåtgärd som

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

berör skilda förvaltningsområden föreskrivs också i JDL. Enligt 8 kap. 7 §
och 20 kap. 6 § får ägoutbyte som innebär att bebyggd mark eller fastighets
hela ägovälde flyttas över från ett förvaltningsområde till ett annat inte ske
utan att Kungl. Maj:t efter underställning prövat huruvida och under vilka
villkor utbytet får äga rum. Denna föreskrift skall enligt 13 kap. 23 § äga
motsvarande tillämpning vid laga skifte.

Av de nu angivna bestämmelserna följer att ägoutbyte eller laga skifte i
vissa fall får ske över gräns för förvaltningsområde utan att tillstånd därtill
krävs. Är sådan gräns beroende av fastighetsgräns, medför fastighetsbildningen
automatiskt en indelningsändring. Om däremot gränsen för förvaltningsområdet
inte är beroende av fastighetsindelningen, blir följden av fastighetsbildningen
att fastighet kommer att få ägor inom olika förvaltningsområden.
1 denna situation kan det komma i fråga att tillämpa kungörelsen
den 27 juni 1919 (nr 386) med vissa bestämmelser för undanröjande av genom
ägoutbyte av jord inom särskilda förvaltningsområden uppkommen
hinderlig oregelbundenhet i administrativ indelning. I denna kungörelse
föreskrivs nämligen att sedan fastställelse meddelats på ägoutbyte av jord
inom särskilda förvaltningsområden mellan vilka finns bestämd, av fastighetsgränserna
oberoende gräns skall förrättningslantmätaren anmäla detta
till länsstyrelsen som, om den finner hinderlig oregelbundenhet i administrativ
delning ha uppkommit genom ägoutbytet, har att vidta åtgärder för att
undanröja oregelbundenheten.

Promemorian. När det gäller att i samband med införande av en ny, för
hela landet gällande fastighetsbildningslag ta ställning till frågan om fastighetsbildning
över gräns för förvaltningsområde, är det enligt promemorian
uppenbart att nuvarande bestämmelser inte kan läggas till grund för en
efter moderna förhållanden anpassad lagstiftning i ämnet. I synnerhet framstår
gällande rättsregler om sammanläggning av fastigheter inom olika förvaltningsområden
som otidsenliga. Förbudet i 5 § SML mot sammanläggning
över sockengräns medför som framhållits i skilda sammanhang betydande
olägenheter för rationaliseringsverksamheten inom jordbruket och
skogsbruket. Att de i FBLS intagna bestämmelserna i ämnet inte heller är
ändamålsenliga synes också utan vidare klart.

Även de regler som f. n. gäller i fråga om ägoutbyte och laga skifte över
gräns för förvaltningsområde är mindre lämpliga. En olägenhet är att de
leder till olika förfaranden när indelningsgränsen är beroende av fastighetsgräns
och när så inte är förhållandet. Det måste därför i samband med
fastighetsbildningen utredas vilketdera fallet som föreligger. Att detta verkar
tyngande på förrättningsverksamheten är tydligt. Härtill kommer att
invändningar också i sakligt hänseende kan riktas mot bestämmelserna.
Att Kungl. Maj :ts medgivande till fastighetsbildningen alltid krävs när bebyggd
mark eller fastighets hela ägovälde flyttas över från ett förvaltnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr iH år 1970

område till ett annat men inte i något annat fall, hur stort och värdefullt
det överflyttade området än är, kan inte anses tillfredsställande.

Utgångspunkten när det gäller att konstruera ett nytt regelsystem synes,
sägs det i promemorian, böra vara att största möjliga samstämmighet skall
råda mellan indelningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen.
Av särskild betydelse torde härvid vara att fastighetsindelningen och indelningen
i borgerliga primärkommuner stämmer överens. Om man kan åstadkomma
en sådan ordning, vinner man också att fastighetsindelningen bara
undantagsvis kommer i strid mot indelningen i förvaltningsområden av
högre ordning, eftersom denna indelning i regel ansluter sig till den kommunala.
I detta sammanhang erinras om att statsmakterna nyligen beslutat
att indelningen i primärkommuner skall vara grundläggande för den framtida
indelningen i fastighetsregisterområden (prop. 1968: 1 bil. 4 p. A12,
3LU 5, rskr 80).

För att åstadkomma den eftersträvade överensstämmelsen mellan indelningen
i förvaltningsområden och fastighetsindelningen fordras inte bara
bestämmelser som reglerar frågan om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde
utan också regler som syftar till att anpassa fastighetsindelningen
efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som
sker genom beslut på administrativ väg. Bestämmelser med sist angivna innebörd
finns i 13 kap. FBL.

Indelningen i förvaltningsområden måste, uttalas det i promemorian, präglas
av ett visst mått av stabilitet. Ändringar i indelningen bör därför inte
ske utan att enskilda eller allmänna intressen av påtaglig betydelse fordrar
det. Härav följer i sin tur att det inte kan komma i fråga att tillåta fri fastighetsbildning
över kommungräns. Sådan fastighetsbildning leder ju alltid,
om man upprätthåller principen om samband mellan fastighetsindelningen
och kommunindelningen, till ändring i den kommunala indelningen.

Den motsatta ordningen innebär att man helt förbjuder fastighetsbildning
över kommungräns. Med hänsyn till att kommunerna i framtiden kan väntas
bli förhållandevis stora skulle ett sådant förbud inte verka lika besvärande
för fastighetsbildningsverksamheten som det nu rådande förbudet mot
sammanläggning över sockengräns. Emellertid torde det också i fortsättningen
föreligga ett påtagligt behov, särskilt från rationaliseringssynpunkt,
att företa fastighetsbildningsåtgärder som berör flera kommuners områden.
Särskilt viktigt synes det vara att man inte hindrar bildande av större
samfälligheter, exempelvis gemensamhetsskogar, som sträcker sig över
kommungräns.

Om man alltså finner att fastighetsbildning över kommungräns i vissa
fall bör vara tillåten, uppstår enligt promemorian frågan hur sambandet
mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen skall kunna
upprätthållas. I de fall då den senare indelningen är beroende av den förra
uppstår inga problem, eftersom kommungränsen automatiskt anpassar sig

90 Kungl. Maj.ts proposition, nr 1H år 1970

till den nya fastighetsgränsen. Om däremot kommungränsen är bestämd i
sitt läge på marken, krävs ett särskilt beslut på administrativ väg för att
sambandet mellan de olika indelningarna skall återställas. Som tidigare antytts
förekommer i gällande rätt båda slagen av kommungränser. Om man
vill behålla en sådan ordning, måste — på sätt redan nu sker vid ägoutbyte
och laga skifte — i samband med fastighetsbildning över kommungräns utredas
vilket slag av gräns man har att göra med. Att detta verkar tyngande
på fastighetsbildningsverksamheten har redan påpekats. Det måste anses
otänkbart att tillämpa ett sådant system efter införande av FBL. En nära till
hands liggande lösning på dessa problem förefaller vara att man gör samtliga
kommungränser beroende av fastighetsgränserna. Den nuvarande uppdelningen
i olika slag av kommungränser synes inte grundad på rationella
överväganden utan torde åtminstone i viss utsträckning vara en följd av
tillfälligheter (se härom närmare Förvaltningsrättslig Tidskrift 1948 s. 301
och SOU 1966: 63 s. 138).

Det hittills förda resonemanget leder, framhålls det i promemorian, till
att fastighetsbildning över kommungräns i princip bör vara tillåten och att
sådan fastighetsbildning alltid skall medföra ändring i den kommunala
indelningen. Med hänsyn till betydelsen av stabilitet i indelningen i förvaltningsområden
bör uppställas vissa villkor för att en fastighetsbildningsåtgärd
av angivet slag skall få ske. Det är emellertid tydligt att också andra
intressen än det allmänna intresset av stabilitet i indelningen i förvaltningsområden
kräver uppmärksamhet i detta sammanhang. En fastighetsbildningsåtgärd
som medför att en indelningsgräns ändras kan leda till försvagat
skatteunderlag eller annat men för kommun eller ge upphov till
olämplig indelning i förvaltningsområden. Visserligen kan man komma till
rätta med dessa olägenheter genom att göra en ny indelningsändring enligt
föreskrifterna i 1919 års lag. Ett beslut om sådan indelningsändring kräver
emellertid ett omständligt och tidsödande administrativt förfarande. Härtill
kommer att indelningsändringen ibland måste efterföljas av fastighetsbildningsåtgärd
för att fastighetsindelningen skall stämma överens med den
nya indelningen i förvaltningsområden. Att en sådan ordning inte är ändamålsenlig
synes uppenbart. Den enda rimliga lösningen torde vara att behövlig
administrativ prövning av den ändrade fastighetsindelningens lämplighet
sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet.

I promemorian diskuteras härefter frågan vilken myndighet som skall
handha denna prövning. Det är, sägs det, av största vikt att prövningen kan
ske så snabbt och smidigt som möjligt. Denna synpunkt talar för att avgörandet
bör tillkomma en lokal myndighet. Av inte ringa betydelse är att
nödig sakkunskap i hithörande frågor står till myndighetens förfogande.
Eftersom länsstyrelsen enligt 1919 års lag har att ta befattning med frågor
om indelningsändring, synes det naturligt att prövningen i första hand förläggs
till länsstyrelsen. Denna bör dock få möjlighet att i vissa fall hänskjuta
avgörandet till Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

En obligatorisk prövning av länsstyrelsen i alla de situationer då en fastighetsbildning
berör flera förvaltningsområden skulle emellertid, heter det
vidare i promemorian, onödigtvis tynga fastighetsbildningsverksamheten.
När det gäller byte av obetydliga markområden mellan fastigheter i skilda
kommuner eller liknande fall framstår det utan vidare som klart att några
olägenheter i indelningshänseende inte kan uppkomma. Att prövning av
länsstyrelsen ändå måste komma till stånd kan inte anses ändamålsenligt.
Det är dock svårt att i en lagregel uttömmande ange i vilka situationer en
administrativ prövning är nödvändig och när den kan undvaras. Det återstår
då inte annat än att lita till en bedömning i det enskilda fallet om fastighetsbildningsåtgärden
kan komma att ha sådan verkan på indelningen i
förvaltningsområden att en särskild prövning är behövlig. I första hand
synes bedömningen böra anförtros åt fastighetsbildningsmyndigheten. Med
hänsyn till det speciella intresse som kommunerna och därmed jämställda
sammanslutningar kan ha i ärenden av detta slag torde de emellertid böra
få en ovillkorlig rätt att påkalla särskild prövning av fastighetsbildningsfrågan.
I de fall då sådan prövning skall komma till stånd, bör fastighetsbildningen
göras beroende av att Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen lämnar
medgivande till åtgärden.

Den administrativa prövningen synes i första hand böra inriktas på frågan
om fastighetsbildningsåtgärden medför olämplig indelning i förvaltningsområden
eller om någon mera påtaglig olägenhet uppkommer för kommun.
När en sådan ogynnsam effekt inte kan konstateras, skall åtgärden
uppenbarligen medges. I motsatt fall bör å andra sidan medgivande inte
omedelbart vägras. En sådan ordning skulle nämligen inte vara tillfredsställande,
eftersom enskilda eller allmänna intressen av betydande vikt kan
tala för att fastighetsbildningen genomförs. I stället bör det åligga prövningsmyndigheten
att söka undanröja olägenheterna med fastighetsbildningen.
För detta ändamål bör myndigheten utrustas med befogenhet att
besluta i vissa indelningsfrågor och ekonomiska spörsmål. Om myndigheten
utnyttjar dessa befogenheter, torde förutsättningar i regel kunna skapas
för fastighetsbildningens genomförande.

En lagstiftning rörande frågan om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde
i enlighet med de nu angivna riktlinjerna bör enligt promemorian
i systematiskt hänseende genomföras så, att i FBL tas upp bestämmelser
som anger de särskilda villkor som skall gälla för fastighetsbildning
av ifrågavarande slag samt de situationer när administrativ prövning
skall äga rum. I det till lagrådet remitterade förslaget finns bestämmelser
av denna innebörd i 3 kap. 11 §. Övriga regler torde böra föras samman
Lill en särskild lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet ansluter sig till förslagen om att alla
kommungränser skall vara beroende av fastighetsgränser och att behövlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

administrativ prövning av fastighetsbildnings lämplighet från indelningssynpunkt
sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet. Beträffande
frågan vilken myndighet som skall handha den administrativa prövningen
har kollegiet däremot en annan uppfattning än den som kommit till uttryck
i promemorieförslaget. Kollegiet framhåller att utredning i indelningsärende
jämlikt 25 § 1919 års lag verkställs under kollegiets inseende, antingen
inom verket eller genom särskild av kollegiet förordnad utredningsman,
såvida inte kollegiet överlämnar åt länsstyrelse att verkställa utredningen.
Detta sistnämnda har hittills skett i helt ringa utsträckning, främst
på den grund att länsstyrelserna vid förfrågan oftast förklarar sig inte ha
tillgång till personer som är både villiga och lämpliga att ta på sig ett utredningsuppdrag.
I de få fall där kollegiet överlämnat åt länsstyrelse att
verkställa utredning, har den av länsstyrelsen förordnade utredningsmannen
i allmänhet vänt sig till kollegiet för att få direktiv för utredningen. Då vidare
i detta sammanhang förutsätts att indelningsändringarna skall kunna
bli av sådan omfattning att både ekonomiska uppgörelser och andra villkorsbestämmelser
skall kunna aktualiseras, är det av vikt att enhetliga normer
för hela riket följs, så att inte praxis kommer att skifta från län till län.
Risken härför är särskilt stor på ett ämnesområde som detta, där de i 1919
års lag uppdragna riktlinjerna för ekonomisk reglering är mycket allmänt
hållna och den närmare tillämpningen av dem är beroende av praxis.
Kollegiet föreslår därför att den administrativa prövningen i dessa ärenden
skall handhas av kollegiet.

Kollegiet anser det vidare inte tillfredsställande att det överlämnas åt
fastighetsbildningsmyndigheten, vars sakkunskap avser lantmäteritekniska
frågor, att avgöra om en fastighetsbildningsåtgärd får sådana konsekvenser
i andra hänseenden att en prövning av administrativ myndighet bör ske. När
det är fråga om mera obetydliga ändringar, kan medgivande till åtgärden
lämnas omedelbart av administrativ myndighet.

Departementschefen. De ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt
av promemorian har nästan genomgående godtagits vid remissbehandlingen.
Kammarkollegiet har riktat invändningar mot att den administrativa prövningen
av fastighetsbildningsåtgärds lämplighet från indelningssynpunkt i
första hand skall ombesörjas av länsstyrelsen. Enligt min mening har kollegiet
överdrivit svårighetsgraden hos de ärenden som det här gäller. Ofta
torde dessa vara av ganska okomplicerad natur och inte kräva någon mera
vidlyftig utredning. Om ärendet är mera svårbedömt eller av större principiell
betydelse, bör det underställas Kungl. Maj :ts prövning. Ärenden i
vilka en ekonomisk reglering kan bli aktuell bör alltid underställas. I underställda
ärenden torde yttrande praktiskt taget alltid inhämtas från kammarkollegiet
vars sakkunskap härigenom kommer att utnyttjas i behövlig
omfattning. Genom alt Kungl. Maj :t prövar sådana ärenden skapas också

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

vägledande praxis som länsstyrelserna har att beakta. Jag har därför inte
funnit skäl att frångå promemorieförslaget på denna punkt.

Detsamma gäller förslaget att fastighetsbildningsmyndigheten skall pröva
frågan huruvida en fastighetsbildningsåtgärd medför sådan inverkan på indelningen
i förvaltningsområden att en administrativ prövning behövs. Att
som kammarkollegiet synes mena föreskriva att administrativ myndighets
medgivande alltid skall inhämtas när fastighetsbildning medför ändring i
den kommunala indelningen är enligt min mening inte lämpligt. En sådan
ordning skulle tynga fastighetsbildningsförfarandet och förorsaka onödig
tidsutdräkt och omgång vid ärendenas handläggning.

Även i övrigt vill jag ansluta mig till de lösningar som föreslagits i promemorian.
Vissa av de frågor som där behandlas har jag f. ö. redan tagit
ställning till i samband med remissen till lagrådet av FBL. De i 3 kap.
11 § FBL upptagna reglerna bygger nämligen på de principer som redovisas
i promemorian.

SPECIALMOTIVERING
1 och 2 §§

I dessa paragrafer fastslås principen att kommungräns är beroende av fastighetsgräns.

Promemorian. I promemorian framhålls att en samordning bör ske mellan
bestämmelserna om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde
och de regler i 13 kap. FBL som syftar till att anpassa fastighetsindelningen
efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som beslutats
på administrativ väg. I sist angivet hänseende ges olika regler för det fall
då fastighets enskilda mark ligger på båda sidor om kommungräns och det
fall då samfällighet delas av sådan gräns. I det första fallet skall fastighetsindelningen
alltid ändras så, att man får överensstämmelse med den kommunala
indelningen, medan den bristande samstämmigheten mellan de olika
indelningsformerna i det andra fallet skall undanröjas bara om det kan ske
med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren. En samfällighet
kan således enligt dessa regler komma att bli belägen inom flera kommuners
områden. Det förutsätts emellertid att de til! olika kommuner hörande delarna
av samfälligheten kommer att redovisas särskilt i fastighetsregistret.

När det gäller att till lagtext överföra principen om att kommungränsen
är direkt beroende av fastighetsindelningen har man sålunda, sägs det i
promemorian, att utgå från att fastighets enskilda mark före den aktuella
fastighetsbildningsåtgärden i sin helhet är belägen inom samma kommun.
I fråga om samfällighet har man att räkna med att den kan delas av kom»■mungräns
men att de olika delarna i så fall åsatts skilda registerbeteckning -

Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970

ar. Med dessa utgångspunkter synes de situationer då fastighetsbildning bör
leda till ändrad kommunindelning kunna beskrivas på följande sätt.

1. Fastighet eller sådan samfällighet, som i sin helhet är belägen inom en
kommun, tillförs genom fastighetsreglering mark från annan kommun.

2. Genom fastighetsreglering får samfällighet, som ligger inom flera kommuners
områden, mark från annan kommun.

3. Från samfällighet som nyss nämnts avstyckas mark, som delas av
kommungräns, för att bilda särskild fastighet.

4. Fastighet bildas genom sammanläggning av mark från flera kommuner.

5. Av mark från flera kommuner bildas samfällighet genom fastighetsreglering.

I fall 1 synes man enligt promemorian kunna uppnå överensstämmelse
mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen genom en
regel som innebär att den överflyttade marken i fortsättningen skall höra
till samma kommun som den fastighet eller samfällighet som tillförts marken.
En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i 1 §.

I fallen 2—5 torde det inte vara möjligt att åstadkomma en liknande automatiskt
verkande reglering. I fall 2 synes principen att kommungränsen är
beroende av fastighetsgräns böra leda till att den överförda marken hänförs
till någon av de kommuner inom vilkas områden samfälligheten är belägen.
I fallen 3—5 bör samma grundsats föranleda att den nybildade fastigheten
eller samfälligheten skall höra till en av de kommuner varifrån mark hämtas.
I inget av de nu berörda fallen är det möjligt att i en lagbestämmelse
direkt reglera frågan om kommuntillhörigheten. Det bör därför överlämnas
åt fastighetsbildningsmyndigheten att efter bedömande av omständigheterna
i varje särskilt fall besluta i frågan. 2 § har utformats i enlighet med dessa
överväganden.

Att närmare ange de omständigheter som bör beaktas vid prövningen av
frågan om kommuntillhörigheten är enligt promemorian vanskligt. I fall 2
torde den överförda markens belägenhet oftast få tillmätas avgörande betydelse.
I fallen 3—5 synes hänsyn böra tas till storleken och värdet av de
olika områden som ingår i den nybildade fastigheten eller samfälligheten.
Också andra faktorer bör emellertid beaktas, exempelvis att något av områdena
är bebott. Riktmärket bör i samtliga situationer vara att åstadkomma
en så lämplig kommunindelning som möjligt. Fastighetsbildningsmyndighetens
handlingsfrihet är emellertid beskuren, och man kan inte alltid
räkna med att på detta sätt få till stånd en godtagbar kommunindelning.
Huvudsyftet med reglerna i 1 och 2 §§ är ju att fastslå principen om kommungränsens
beroende av fastighetsgräns. Intresset av en ändamålsenlig
kommunindelning tillgodoses främst genom bestämmelserna om administrativ
prövning av fastighetsbildningsfrågan i 3 kap. 11 § FBL och 4—6 §§
denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen föreslår att 1 § kompletteras med
en regel som öppnar möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att besluta
om fastighets kommuntillhörighet även vid fastighetsreglering. Behov
av att avvika från regeln i 1 § kan, påpekas det, förekomma exempelvis när
viss ändring i fastighetsindelningen bekvämast löses genom att ett större
område tillförs en mindre fastighet men detta medför en olämplig kommunal
indelning. Om motsvarande åtgärd genomförs genom avstyckning och
sammanläggning, skall enligt 2 § andra stycket fastighetens kommuntillhörighet
bestämmas. :— Ett liknande uttalande görs av lantmätareföreningen.

Lantmäteristyrelsen och lantmätareföreningen förordar vidare att bestämmelsen
i 2 § första stycket ändras så, att fastighetsbildningsmyndigheten
får rätt att besluta att mark som tillförs samfällighet skall delas upp på
olika kommuner.

Departementschefen. Det av bl. a. lantmäteristyrelsen framlagda förslaget
till ändring i 1 § skulle innebära att fastighetsbildningsmyndigheten fick
behörighet att besluta om överflyttning av fastighet från en kommun till
en annan för att en olämplig kommunindelning inte skall uppkomma till
följd av fastighetsbildning. En sådan ordning skulle helt strida mot grundtankarna
i förslaget enligt vilka det ankommer på administrativ myndighet
att avgöra frågor av detta slag. Att fastighetsbildningsmyndigheten i fall
som avses i 2 § fått rätt att besluta om kommuntillhörigheten beror på att
det i dessa fall inte är möjligt att åstadkomma en automatiskt verkande
reglering. Som framhållits i promemorian tillgodoses intresset av en ändamålsenlig
kommunindelning också i nyssnämnda situationer främst genom
bestämmelserna om administrativ prövning av fastighetsbildningsfrågan.

Vad som nu har anförts äger i huvudsak tillämpning också på förslaget
om att fastighetsbildningsmyndigheten skall få rätt att besluta om uppdelning
mellan olika kommuner av mark som tillförs samfällighet.

På grund härav anser jag mig inte kunna tillstyrka de vid remissbehandlingen
föreslagna ändringarna i promemorieförslaget. Inte heller i övrigt
finner jag anledning till erinran mot detta. De däri upptagna bestämmelserna
har därför utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

3 §

Paragrafen reglerar frågan i vad mån församlingsgräns bör vara beroende
av fastighetsgräns.

Promemorian. Som framgår av 13 kap. FBL och motiven därtill (lagrådsremissen
s. 767) har man, sägs det i promemorian, inte ansett möjligt att
kräva att fastighetsindelningen skall anpassas efter sådana ändringar i församlingsindelningen
som grundar sig på administrativa beslut. Någon full -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

ständig överensstämmelse mellan dessa olika slag av indelningar kommer
följaktligen inte att föreligga. Redan på grund härav framstår det som mindre
angeläget att fordra att församlingsindelningen alltid skall ändras, om
fastighetsbildning berör flera församlingars områden. Inte heller eljest
synes några tvingande skäl kunna anföras till stöd för en sådan ordning.
Möjligen kan anföras att folkbokföringen försvåras genom den bristande
överensstämmelsen mellan fastighetsindelningen och församlingsindelningen.
Olägenheterna härav är dock av begränsad räckvidd och väger lätt i förhållande
till de svårigheter som skulle uppstå i fastighetsbildningshänseende,
om församlingsgränserna gjordes beroende av fastighetsgränserna.

På grund härav bör enligt promemorian församlingsgräns i princip inte
påverkas av fastighetsbildning. Emellertid synes ett undantag böra göras
från denna regel. I de fall då församlingsgräns sammanfaller med kommungräns
kräver nämligen intresset av ordning och reda i indelningshänseende
att församlingsgränsen ändras, om kommungränsen ändras genom fastighetsbildning.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser med undantag av kammarkollegiet,
som förordar att församlingsgräns helt jämställs med kommungräns. Enligt
kollegiets mening kommer olägenheterna av att fastighetsgränser och församlingsgränser
inte stämmer överens att bli väsentliga inte bara i fråga
om indelningen i valkretsar och valdistrikt utan också för taxerings- och
folkbokföringsmyndigheterna liksom för vederbörande fastighetsägare. Kollegiet
framhåller att många av de indelningsärenden som hittills handlagts
har haft till syfte just att undanröja bristande överensstämmelser mellan
fastighetsgräns och församlingsgräns.

Departementschefen. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande föreslagit
att församlingsgräns skall göras beroende av fastighetsgräns på samma sätt
som kommungräns. En sådan reglering förutsätter att bestämmelsen i 3 kap.
11 § FBL kompletteras så, att vid fastighetsbildning samma hänsyn skall
tas till församlingsgräns som till kommungräns. Vidare kräver följdriktigheten
att också reglerna i 13 kap. FBL ändras så, att fastighetsindelningen
anpassas till ändringar i församlingsindelningen. Att en sådan ordning
skulle verka tyngande på fastighetsbildningsverksamheten och även kunna
motverka en lämplig fastighetsindelning ligger i öppen dag.

Enligt min mening har kollegiet också överbetonat de olägenheter som en
bristande överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och församlingsindelningen
kan medföra.

Departementsförslaget har därför utformats i överensstämmelse med
promemorieförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om
medgivande till fastighetsbildning och om beslutanderätten i sådana ärenden.

Promemorian. I promemorian erinras om att 3 kap. 11 § FBL innehåller en
föreskrift att fastighetsbildningsmyndigheten skall anmäla ärendet hos länsstyrelsen
när medgivande till fastighetsbildningen skall inhämtas. Enligt
1919 års lag åligger det länsstyrelsen att i viss utsträckning utreda frågor
om indelningsändring. Det synes lämpligt att länsstyrelsen verkställer utredningen
även i de ärenden som avses i denna paragraf. I fråga om sådan
utredning torde bestämmelserna i 1919 års lag höra lända till efterrättelse,
b öreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget.

Av skäl som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen bör,
heter det vidare i promemorian, den administrativa prövningen i regel handhas
av länsstyrelsen, som emellertid i vissa fall skall hänskjuta avgörandet
till Kungl. Maj :t.

Att i lagen uttömmande ange de fall då hänskjutande bör ske är enligt
promemorian inte lämpligt. Det bör dock uttryckligen anges att underställning
skall ske, om fastighetsbildningen innebär ändring av länsgräns. I
övrigt synes man i lagen böra nöja sig med att föreskriva att ärendet skall
underställas Kungl. Maj:ts prövning när särskilda skäl föreligger. Sådana
särskilda skäl kan vara att ärendet är av särskilt invecklad eller kontroversiell
natur eller att utgången har principiell betydelse. En annan situation
då underställning bör ske är den som uppkommer när länsstyrelsen finner
skäl tala för att annan ändring i den administrativa eller judiciella indelningen
bör ske än den som bär direkt samband med den aktuella fastighetsbildningen.
Det är uppenbarligen till fördel om de olika indelningsfrågorna
avgörs i ett sammanhang.

Remissyttrandena. Lantmäleristyrelsen anser förslaget om att länsstyrelsen
skall ha ansvaret för utredningen i ärende om medgivande till fastighetsbildning
välgrundat. Härigenom vinns, påpekar styrelsen, att ärendena kan
avgöras snabbare. Utredningen behöver ofta inte bli särskilt omfattande.
En ovillkorlig skyldighet att göra sådan utredning som avses i 1919 års lag
kan därför ibland leda till onödigt arbete. Ibland torde utredning vara mer
eller mindre obehövlig. Styrelsen föreslår därför att bestämmelsen får den
avfattningen att länsstyrelsen åläggs att i erforderlig omfattning verkställa
utredning.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är
ärenden om medgivande till fastighetsbildning ofta av ganska okomplicerad

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

natur. Det synes därför mindre ändamålsenligt att ålägga länsstyrelsen
skyldighet att i alla ärenden verkställa utredning av den art och omfattning
som anges i 1919 års lag. Jag tillstyrker därför lantmäteristyrelsens förslag
att i lagen endast bör föreskrivas att länsstyrelsen skall verkställa behövlig
utredning. Jag förutsätter dock att utredningar i de ärenden som skall
underställas Kungl. Maj:t sker i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna
i 1919 års lag.

Bestämmelserna i andra stycket av promemorieförslaget har utan ändring
i sak tagits upp i departementsförslaget.

5 §

I paragrafens första stycke anges vissa riktlinjer för den administrativa
prövningen av fastighetsbildningsfrågan. Andra stycket innehåller regler
om besvär över länsstyrelsens beslut i sådana ärenden.

Promemorian. Som anförts i den allmänna motiveringen bör, uttalas det i
promemorian, länsstyrelsen och Kungl. Maj :t vid prövningen av fråga om
medgivande till fastighetsbildning söka undanröja de olägenheter i indelningshänseende
som kan vara förenade med fastighetsbildningen.

Ett av de medel som för detta ändamål bör ställas till prövningsmyndighetens
förfogande bör enligt promemorian vara att myndigheten får rätt att
föreskriva att fastighetsbildningen skall medföra annan verkan i fråga om
indelningen i förvaltningsområden än som följer av reglerna i 1 och 2 §§.
Emellertid är det tydligt att full frihet härvid inte bör föreligga utan att
myndigheten måste vara bunden av de principer som bär upp reglerna i 13
kap. FBL. Sålunda bör den inte kunna meddela föreskrift som innebär att
fastighet med sin enskilda mark kommer att ligga inom mer än en kommun.
Denna begränsning i handlingsfriheten är av sådan vikt att den bör komma
till uttryck i lagtexten. Av grunderna för 13 kap. följer vidare att kommungräns
i regel inte bör dela samfällighet men att vissa avsteg härifrån skall
kunna medges. Det torde kunna överlämnas till myndigheten att efter fritt
skön avgöra om skäl till undantag från huvudregeln föreligger.

Prövningsmyndigheten bör vidare få befogenhet att förordna att fastighet
eller samfällighet, som inte berörs av fastighetsbildningen, skall överflyttas
till annan kommun eller församling. Härigenom öppnas möjlighet att kompensera
kommun eller församling för mark som förloras genom fastighetsbildningen.
Vidare kan befogenheten utnyttjas för att indelningsgränserna
skall få en så regelbunden sträckning som omständigheterna tillåter. Några
betänkligheter att tillerkänna länsstyrelsen ifrågavarande befogenhet synes
inte föreligga. Att märka är nämligen att bara indelningsändringar, som
direkt föranleds av fastighetsbildningen, får beslutas i denna ordning. Länsstyrelsens
beslutanderätt är således inskränkt till att gälla indelningsändringar
av mindre räckvidd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Att med tillämpning av de nu berörda befogenheterna alltid åstadkomma
full kompensation åt kommun eller församling för skattebortfall och andra
förluster med anledning av fastighetsbildningen torde, sägs det i promemorian,
inte vara möjligt. I likhet med vad som kan ske vid indelningsändringar
enligt 1919 års lag bör därför i hithörande ärenden en reglering kunna
ske beträffande berörda kommuners och församlingars ekonomiska förhållanden.
Givetvis bör beslutsmyndigheten också äga rätt att meddela andra
föreskrifter med anledning av indelningsändringen.

De befogenheter som sålunda bör tillkomma den administrativa myndigheten
har angetts i första stycket av promemorieförslaget. Som allmän riktlinje
för prövningen har vidare i samma stycke föreskrivits att det skall
iakttas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet
för kommun inte uppkommer.

Utfallet av prövningen kan i åtskilliga fall få ej oväsentliga återverkningar,
bl. a. i ekonomiskt hänseende, för berörda kommuner och församlingar.
Dessa bör därför, hävdas det i promemorian, tillerkännas rätt att överklaga
beslut som meddelas av länsstyrelsen. Eftersom också enskildas rättsställning
kan i skilda hänseenden påverkas av besluten, bör klagorätt tillkomma
även dem. Föreskrifter med detta innehåll har tagits upp i andra stycket av
promemorieförslaget. Den som vill utnyttja besvärsrätten har att iaktta bestämmelserna
i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot
förvaltande myndighets beslut.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet avstyrker förslaget att det vid prövning
av medgivande till fastighetsbildning skall kunna föreskrivas att fastighet,
samfällighet eller del av samfällighet, som inte berörs av fastighetsbildningen,
skall överflyttas till annan kommun eller församling. Enligt
kollegiet är motivet till detta förslag att den kommun som gör förlust genom
fastighetsbildningen skall kunna kompenseras härför. Kollegiet framhåller
att detta är ett skäl till indelningsändring som är helt främmande
för 1919 års lag och som, när det i indelningsärende åberopats ensamt för
sig, alltid föranlett avslag på framställningen om indelningsändring. Kollegiet
betonar vidare att de förluster för kommuner och församlingar som
kan uppstå i denna typ av indelningsärenden måste vara förhållandevis
små.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att bestämmelsen
i 5 § första stycket första punkten bör kompletteras så, att det klart
framgår att även olägenhet för församling skall beaktas vid prövning av
fråga om medgivande till fastighetsbildning.

Departementschefen. Som framhållits i motiven till 3 kap. 11 § FBL är
en av de omständigheter, som skall beaktas vid bedömningen huruvida administrativ
myndighets medgivande till fastighetsbildning skall inhämtas,

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

att skatteunderlaget förändras för kommun eller församling. Det synes
följdriktigt att samma förhållande skall kunna beaktas vid den administrativa
prövningen. Som kammarkollegiet har anfört bör emellertid kompensation
för sådan förlust inte ske genom att mark, som inte berörs av
fastighetsbildningen, flyttas över till kommunen eller församlingen. Kompensation
bör i stället ske uteslutande genom ekonomisk reglering. Däremot
bör marköverflyttning kunna genomföras i syfte att ge indelningsgräns
en mer regelbunden sträckning.

Vad som nu anförts har föranlett vissa ändringar i promemorieförslaget.
Även en del andra jämkningar har vidtagits. Bl. a. har i första stycket uttryckligen
slagits fast att även olägenhet för församling skall beaktas vid
den administrativa prövningen.

6 §

Paragrafen reglerar frågan om ikraftträdandet av sådan indelningsändring
som sker enligt bestämmelserna i lagen.

Promemorian. I regel är enligt promemorian den naturliga ordningen att
indelningsändring, som föranleds av fastighetsbildning, träder i kraft samtidigt
med att denna blir slutligt gällande. Enligt 1 kap. 2 § FBL inträder
denna effekt i och med att fastighetsbildningsåtgärden antecknats i fastighetsregistret.
Undantagsvis kan det emellertid vara lämpligt att indelningsändringen
träder i kraft senare, exempelvis vid början av påföljande kalenderår.
Promemorieförslaget ger därför prövningsmyndigheten möjlighet
att i beslut om medgivande till fastighetsbildning förordna om avvikelse
från huvudregeln.

Vissa olägenheter som kan tänkas uppkomma i samband med ikraftträdandet
av indelningsändring enligt denna lag har berörts av fastighetsregisterutredningen
i dess betänkande »Fastighetsregistrering» (SOU 1966:
63 s. 146). Frågan huruvida särskilda åtgärder är påkallade för undanröjande
av dessa olägenheter torde, sägs det i promemorian, få övervägas
i annat sammanhang.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser att olägenheterna av att en indelningsändring
enligt lagen inte träder i kraft vid årsskifte inte är särskilt
stora. Kollegiet anför i detta hänseende.

Till att börja med är att märka att dessa slag av indelningsändringar aldrig
lärer kunna bli av sådan omfattning att de kan karakteriseras som större
ändringar.

Anledningen till att indelningsändringar enligt indelningslagen skall träda
i kraft vid årsskifte och — fr. o. in. år 1958 — inte tidigare än åtta månader
efter beslutet om ändringen är i huvudsak hänsyn till taxering, folkbokföring,
budgetarbete och upprättande av röstlängd.

101

Kimgl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

För fysiska personer spelar det ur taxeringsarbetets synpunkt ingen roll
om de byter kommun mitt under ett år, ty de skall taxeras i den kommun
där de var mantalsskrivna 1 november året före taxeringsåret.

Om fastighet skall byta kommun mitt under ett år måste med hänsyn
till bestämmelserna i 47 § kommunalskattelagen om garantibelopp för fastighet
och 56 § samma lag om beskattningsort regler ges rörande vilken
kommun, som fastigheten skall taxeras i. En lösning är att fastigheten skall
taxeras i den kommun till vilken den hört större delen av året och att alltså
halvårsskiftet blir den avgörande gränsen i detta hänseende.

För de kommunala enheternas budgetarbete torde de rubbningar i skatteunderlag
som kan uppkomma genom dessa slags indelningsändringar vara
av så ringa betydelse att det inte kan anses spela någon roll om en indelningsändring
skulle träda i kraft vid annan tidpunkt än årsskifte.

Ej heller ur folkbokföringens synpunkt torde det ha någon betydelse om
en dylik indelningsändring träder i kraft vid årsskifte eller under ett år.

I beslut om indelningsändringar, som avsåg bebodda områden meddelades
tidigare vissa bestämmelser om fördelningen mellan de berörda kommunerna
av deras förpliktelser mot personerna på överflyttningsområdet i fråga
om socialhjälp (fattigvård), barnavård, folkpensionering och vissa bidrag
till barn. Efter skedda lagändringar anses dessa bestämmelser inte längre
påkallade i besluten (jfr kommunalförbundskommitténs bet. SOU 1956: 19
s- 1^4—176). Det torde ligga i sakens natur att, om indelningsändringar
enligt denna lag kommer att träda i kraft under ett år, de kommunala förpliktelserna
skall fördelas efter den tid som personen i fråga tillhört den
avlämnande och den mottagande kommunen. Någon särskild bestämmelse
härom i de blivande besluten torde inte vara behövlig.

Vad slutligen angår röstlängden upprättas denna varje år och förhållandena
10.6. är avgörande (3 kap. kommunala vallagen). Om kommun delas
jämlikt reglerna i indelningslagen skall röstlängden enligt 16, 20 och 40 §§
i lagen upprättas med en särskild längd för varje del; den särskilda delen
överlämnas till inkorporeringskommimen och de röstberättigade som är
bosatta på överflyttningsområdet får alltså rösta i sin nya kommun. Så blir
inte förhållandet för den person som flyttar till annan kommun efter 10.6.;
han får rösta i sin gamla kommun om han vill utöva sin rösträtt. Samma
skulle förhållandet bli beträffande person, som är bosatt på område vilket
efter 10.6. överflyttas till annan kommun enligt denna lag. Detta torde
emellertid inte behöva föranleda någon ändring i gällande röstningsregler.

Enligt kollegiets mening bör man sålunda kunna utgå ifrån att flertalet
indelningsändringar enligt denna lag skall kunna träda i kraft samtidigt
som uppgift om fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret.

Emellertid har kollegiet inte något att erinra emot att för säkerhets skull
möjligheten hålles öppen att låta indelningsändringen träda i kraft först
vid årsskifte.

Departementschefen. Jag tillstyrker lagstiftning i enlighet med promemorieförslaget.
Vid bedömande av frågan huruvida indelningsändringen bör träda
i kraft vid annan tidpunkt än registreringsdagen synes den av kammarkollegiet
gjorda analysen kunna tjäna till ledning.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
Övergångsbestämmelserna

Promemorian. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den
tidpunkt då FBL beräknas kunna sättas i tillämpning.

Vidare föreslås att bestämmelserna i 1—3 §§ skall äga motsvarande tilllämpning
när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutas efter nämnda tidpunkt
och som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners
områden.

Frågan huruvida övriga bestämmelser i lagen skall vinna tillämpning
beträffande fastighetsbildningsförfarande som pågår vid lagens ikraftträdande
kräver enligt promemorian ingen reglering i detta sammanhang.
Uppenbart är nämligen att bestämmelserna skall gälla i samma utsträckning
som föreskrifterna i 3 kap. 11 § FBL. Spörsmålet om sistnämnda reglers
giltighet i tiden faller inom ramen för promulgationslagen till FBL.

Departementschefen. De föreslagna övergångsbestämmelserna har lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något att invända
mot dem. De har därefter utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

103

3) Förslaget till lag om förmånsrätt för fordran på grund av

fastighetsbildning

INLEDNING

Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har efter
remiss yttranden avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
lantmäteristyrelsen, bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och Norrbottens
län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska
föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsamfund
samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

Gällande rätt

Enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken åtnjuter
den som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom
företräde till betalning ur egendomen »i vems hand den vara må».
Förmånsrätten, som kan åberopas både vid utmätning och i konkurs,
gäller enligt särskild föreskrift endast under förutsättning att avgälden
inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Detta innebär att fordringen
inte får ha förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätningen
eller konkursansökningen. Det bör understrykas att förmånsrätten
avser endast de periodiskt förfallande beloppen. Rätten till avgäld som sådan
påverkas inte av exekutiva åtgärder eller frivilliga överlåtelser utan
består orubbad.

Till de sålunda angivna bestämmelserna om förmånsrätt anknyter lagen
den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar
i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning. Samma
förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom skall nämligen enligt denna lag åtnjutas
av delägare vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning för
utflyttnings-, odlings- eller hävdeersättning eller ersättning för minskad
avkastning eller ersättning enligt 14 kap. 8 § JDL eller annan ersättning
enligt JDL som skall betalas av annan delägare. Som villkor för förmåns -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

rätten anges också här att fordringen inte stått inne mer än ett år efter förfallodagen.
Betalningsrätten skall vidare enligt uttrycklig föreskrift gälla
även om jorden kommit i annans hand. Av 21 kap. 46 § JDL framgår att
anteckning skall göras i fastighetsbok om ersättning som vid jorddelningsförrättning
bestämts skola utgå från ägolott. För detta ändamål skall, sedan
förrättningen blivit genom lagakraftägande beslut fastställd, ägodelningsdomaren
eller, när beslutet meddelats av överlantmätaren, denne ofördröjligen
underrätta inskrivningsdomaren om beslutet.

Även lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning
enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet in. m. anknyter till bestämmelserna i 17 kap.
6 § första stycket första punkten handelsbalken. Har vid förrättning enligt
sammanföringslagen bestämts att ägare av fastighet med vilken mark sammanförts
skall utge ersättning för marken och har den ersättningsberättigades
fordran inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen, äger denne
med samma förmånsrätt som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom erhålla betalning nr fastigheten,
även om den kommit i annans hand.

Ersättningssystemet i fastighetsbildningslagen

Enligt FBL kan ägare av fastighet förpliktas att utge ersättningar av
skilda slag. En form av ersättning som skall utgå vid varje förrättning
är förrättningskostnaderna. Härmed avses enligt 2 kap. 6 § taxeavgifter,
ersättning till sakkunnig och syssloman, utgifter för hantlangning som ej
ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada som uppstått i samband med
fältarbeten under förrättningen. Vid avstyckning, sammanläggning och fastighetsbestämning
förekommer endast detta slags ersättning. Vid fastighetsreglering
och klyvning kan även andra ersättningar bli aktuella. De grundläggande
bestämmelserna härom finns i tredje avdelningen av lagen som
handlar om fastighetsreglering. Vissa av dessa bestämmelser blir på grund
av hänvisning i 11 kap. 8 § tillämpliga även vid klyvning.

En central plats bland ersättningsreglerna i tredje avdelningen av FBL
intar bestämmelsen i 5 kap. 10 § som innebär att skillnaden i värde mellan
vad en fastighet avstår och vad den erhåller vid fastighetsreglering skall utjämnas
genom ersättning i pengar och att även ägare av byggnad eller anläggning
på annans mark skall få ersättning för värdet av byggnaden eller
anläggningen, om denna genom fastighetsreglering övergår till annan ägare.
Värdeförändring som föranleds av servitutsåtgärd skall utjämnas på
samma sätt.

Vid sidan av den nu nämnda regeln om allmän likvid gäller flera särbestämmelser
om ersättning vid fastighetsreglering. I 5 kap. 11 § meddelas
föreskrifter som gör det möjligt att jämka resultatet av den ekonomiska

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

uppgörelsen enligt 5 kap. 10 § när detta av särskilda skäl anses påkallat.
5 kap. 12 § innehåller bestämmelser om ersättning för personlig skada när
en fastighetsreglering innebär att ingripande sker i bebyggelse- eller arrendeförhållanden.
Ersättning enligt dessa bestämmelser kan utgå till såväl
ägare som vissa rättighetshavare.

Sker i samband med fastighetsreglering inlösen av fastighet eller del av
fastighet, skall enligt 8 kap. 5 och 6 §§ särskild ersättning bestämmas att
idgå till ägaren av den inlösta egendomen och till innehavare av rättighet
som upphör till följd av inlösenåtgärden.

Vid fastighetsreglering kan i vissa fall beslutas om rivning av byggnad
och om flyttning av byggnad eller anläggning. Den som tvingas avstå en
byggnad för rivning har rätt till ersättning för det byggnadskapital som
han förlorar (5 kap. 24 §). I fråga om flyttning gäller att den flyttande kan
få ersättning för de kostnader som åtgärden orsakar honom (5 kap. 27 §).

Om tillträde inte sker samtidigt beträffande all egendom som ingår i fastighetsreglering
och detta innebär väsentlig olägenhet för sakägare, har
denne enligt 5 kap. 30 § rätt till skälig ersättning härför.

I 5 kap. 31 § tas upp en bestämmelse om att den som avträder skogbevuxen
mark kan berättigas att under viss tid tillgodogöra sig utstämplad skog.
Om han hindras att ta ut skogen inom den bestämda tiden, skall ersättning
i pengar betalas av markens ägare för vad som inte kunnat avverkas.

5 kap. 13 § behandlar frågan om fördelning av regleringskostnader. Här
avses inte bara förrättningskostnader i den bemärkelse som anges i 2 kap.
G § fjärde stycket utan alla utgifter för arbeten, anläggningar och liknande
åtgärder som utförs vid regleringen eller som annars förutsatts vid den allmänna
likvidberäkningen. I lagrummet anges som huvudregel att kostnaderna
skall betalas av sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn
främst till den nytta som varje sakägare har av regleringen. Kostnadsfördelningen
kommer härigenom att spela en viktig roll när det gäller att
åstadkomma ekonomisk rättvisa mellan sakägarna. Att märka är att de
i 5 kap. 13 § angivna grunderna för kostnadsfördelning skall tillämpas
även beträffande ersättning för rivnings- och flyttningskostnader (5 kap.
24 § andra stycket och 5 kap. 27 § tredje stycket).

Enligt 5 kap. 15 § skall vid fastighetsreglering upprättas avräkning som
utvisar vad sakägarna har att ta emot och ge ut i ersättningar. Avräkningen
skall i princip omfatta alla de likvider som förekommer vid regleringen.
Däremot har det inte ansetts möjligt att låta regleringskostnaderna mera
allmänt ingå i avräkningen (se lagrådsremissen s. 430). Kostnad som avses
i 5 kap. 13 § skall dock tas in i avräkningen, om och i den mån så lämpligen
kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten
eller blivit slutligen bestämt genom godkännande eller på annat sätt. För
belopp, som skall utgå enligt avräkningen, skall förfallodag bestämmas.
Vid behov kan betalningsskyldigheten fördelas på längre tid. Förfalloda4*
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744

106

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

garna skall därvid avpassas så, att minst en femtedel av beloppet erläggs
årligen. Om det med hänsyn till omständigheterna är påkallat, skall den
betalningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som inte är betalt.

Slutligen bör nämnas att förskott kan krävas beträffande vissa ersättningar.
Sålunda skall enligt 8 kap. 8 §, om tillträde av inlöst mark ägt rum,
på yrkande av den som avstått mark föreskrivas att förskott skall utgå i avräkning
på den slutliga inlösenersättningen. I beslutet om förskott skall
anges vilka sakägare som skall betala förskottet. Vidare meddelas i 9 kap.
3 § bestämmelser som innebär att kostnader för gemensamt arbete, som
ombesörjs av syssloman, vid behov skall förskotteras av sakägarna enligt
en preliminär kostnadsfördelning.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Promemorian. Sedan lång tid tillbaka har gällt att vissa ersättningar som
utgått med anledning av jorddelningsförrättning varit förenade med förmånsrätt.
Det har härvid varit fråga om ersättningar som skall betalas av
en sakägare till en annan. Att sådana ersättningar tillerkänts förmånsrätt
synes naturligt. Kravet på rättvisa mellan olika sakägare vid en jorddelningsförrättning
kan inte anses tillgodosett, om inte den som tillerkänts
ersättning av annan sakägare för minskning i fastighets värde eller för
annan förlust till följd av förrättningen erhåller tillfredsställande säkerhet
för sin fordran. Denna synpunkt har full tillämplighet även i fråga om förrättning
enligt FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL har också förutsatts
att förmånsrätt skall tillkomma vissa av de ersättningar som anges i lagen
(s. 430, 438, 482, 566 och 568).

F. n. gäller att ersättning med anledning av jorddelningsförrättning är
förenad med samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, dvs. enligt
17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Detta innebär att
fordringen skall utgå ur den förpliktades fastighet och att den därvid har
företräde framför fordran på grund av inteckning. För att den ersättningsberättigade
skall få behövlig säkerhet torde det vara ofrånkomligt att fordran
på ersättning enligt FBL tillerkänns motsvarande förmånsrätt. Det bör
i detta sammanhang nämnas att lagberedningen lagt fram förslag till lag
om förmånsrättsordning (SOU 1969: 5) som i 8 § innehåller regler om förmånsrätt
i fast egendom. Sådan förmånsrätt tillkommer enligt lagberedningens
förslag 1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar i enlighet med vad som särskilt föreskrivs
därom och fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning
ur egendomen enligt denna punkt, 2) panträtt på grund av inteckning i egendomen.
Av 11 § i förslaget framgår att förmånsrätt enligt 8 § 1 ger rätt till
betalning före förmånsrätt enligt 8 § 2. Enligt en övergångsbestämmelse

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

skall avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken
och som tillkommer enskild ha förmånsrätt enligt 8 § 1 nya lagen
och detsamma skall gälla fordran vilken enligt annan äldre lag är förenad
med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten
handelsbalken. Den förmånsrätt som enligt vad nyss anförts bör följa med
fordran på ersättning enligt PBL bör enligt promemorian uppenbarligen
anknytas till 8 § 1 i lagberedningens förslag.

Som redan har nämnts är enligt nuvarande ordning endast sådana ersättningar
förenade med förmånsrätt som skall utges av en sakägare till en
annan. Förmånsrätt följer sålunda inte med fordran på lantmäteriarvode
(jfr NJA 1888 s. 236). En liknande begränsning av förmånsrätten torde
böra gälla även i fortsättningen. De rättvisesynpunkter som enligt vad som
tidigare har anförts motiverar en förmånsrätt av det slag som det här gäller
kan inte åberopas till stöd för att annan än sakägare kommer i åtnjutande
därav. I övrigt bör emellertid förmånsrätt vara förenad med alla de skilda
slag av ersättningar som enligt beslut vid fastighetsbildningsförrättning skall
utges av ägare av fastighet till annan sakägare. Av den tidigare lämnade
redogörelsen för ersättningssystemet i FBL torde framgå vilka ersättningar
som sålunda skall vara förenade med förmånsrätt. Även förskott på inlösenersättning
enligt 8 kap. 8 § FBL bör vara förenat med förmånsrätt. Däremot
torde förmånsrätt inte böra föreligga för förskott som sakägare har att utge
till syssloman enligt bestämmelserna i 9 kap. för finansiering av dennes
verksamhet.

Enligt 21 kap. 46 § JDL gäller att anteckning skall göras i fastighetsbok
om ersättning som enligt beslut vid jorddelningsförrättning skall utgå från
ägolott. Syftet med bestämmelsen är att ge publicitet åt den förmånsrätt
som är förenad med ersättning av detta slag. Behov av en liknande bestämmelse
anses enligt promemorian föreligga också i fortsättningen. Med hänsyn
till att de ersättningsbelopp som fastighetsägarna har att utge med anledning
av en fastighetsbildningsförrättning ibland kan uppgå till betydande
belopp skulle det vara i hög grad otillfredsställande om belastningarna inte
framgick av fastighetsboken och av utfärdade gravationsbevis. En viss
begränsning i fråga om anteckningsskyldigheten torde dock böra uppställas.
Det är nämligen från skilda synpunkter angeläget att i fastighetsböckerna
inte införs anteckningar som framstår som mer eller mindre betydelselösa
(jfr prop. 1968: 89). Endast om den förmånsberättigade fordringen uppgår
till sådant belopp att den kan antas påverka bedömningen av fastighetens
värde som kreditsäkerhet, synes anteckning böra ske.

Departementschefen. De i promemorian redovisade allmänna principerna
har genomgående vunnit anslutning vid remissbehandlingen. För egen del
ansluter jag mig till de i promemorian gjorda övervägandena och anser att
de bestämmelser som behövs för att genomföra den där skisserade ordningen

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

bör tas upp i en särskild lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning.

Jag vill redan nu anmärka att på grundval av lagberedningens förslag i
ämnet (SOU 1969: 5) förslag till lag om förmånsrättsordning f. n. förbereds
inom justitiedepartementet och avses kunna remitteras till lagrådet i början
av nästa år. Jag räknar med att någon saklig ändring av lagberedningens
förslag såvitt nu är i fråga inte blir aktuell, men jag måste givetvis
reservera mig för den möjligheten att en ändring av formell natur kan
komma att företas i förhållande till lagberedningens förslag.

SPECIALMOTIVERING

1 §

Denna paragraf innehåller de materiella bestämmelserna om förmånsrätten.

Promemorian. Första stycket i promemorians förslag behandlar den situationen
att det vid förrättning beslutas att ägare av fastighet skall utge ersättning
till annan sakägare. Bestämmelsen har utformats i enlighet med
vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

Enligt 5 kap. 15 § FBL skall mellan ägarna av de fastigheter som ingår
i fastighetsreglering upprättas avräkning som visar vad var och en har att
ta emot och ge ut i ersättning. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare,
skall avräkningen avse även honom. Dessa bestämmelser äger liksom
övriga föreskrifter om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering
motsvarande tillämpning vid klyvning (jfr 11 kap. 8 § FBL). Bestämmelserna
i 5 kap. 15 § innebär att en särskild handling angående avräkningen
i regel skall upprättas och att i denna skall för varje fastighet anges
det belopp som efter verkställd avräkning återstår att uppbära eller erlägga.

I promemorian uttalas att den nu aktuella förmånsrätten uppenbarligen
bör avse de belopp som efter avräkningen skall utgå från de fastighetsägare
som är skyldiga att utge likvid. De förmånsberättigade fordringarna kommer
följaktligen att direkt framgå av den handling som upprättas vid avräkningen.
Det har förutsatts att man i vissa fall skall kunna undvara en särskild
handling (se lagrådsremissen s. 430). Vidare är att märka att vissa
ersättningar — t. ex. flyttningsersättning enligt 5 kap. 27 § FBL och förskott
på inlösenersättning —- skall utgå i ett så tidigt skede av förrättningen att
en allmän avräkning inte kan göras i det sammanhanget. De uppgifter som
behövs för att visa de förmånsberättigade fordringarna får då i stället tas
in i ersättningsbeslut eller på annat sätt tillföras förrättningsprotokollet.

I fråga om förmånsrättens innehåll har av skäl som i promemorian angetts
i den allmänna motiveringen en anknytning skett till 8 § 1 i lagbered -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

ningens förslag till lag om förmånsrättsordning. Av 2 § i nämnda förslag
framgår att en sådan förmånsrätt som det här är fråga om (särskild förmånsrätt)
skall gälla vid både utmätning och konkurs. Enligt samma paragraf
gäller samtliga förmånsrätter även för ränta, om inte annat är föreskrivet.
Något skäl att här meddela en sådan avvikande föreskrift synes inte
föreligga.

I saklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller i fråga om fordringar
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken
har i första stycket av förevarande paragraf som villkor för förmånsrätten
angetts att fordringen inte förfallit till betalning tidigare än ett år
före utmätning eller konkurs. Detsamma skall enligt lagberedningens förslag
gälla beträffande de fordringar som f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap.
6 § första stycket första punkten handelsbalken och som övergångsvis
skall ha motsvarande förmånsrätt (andra punkten tredje stycket i de i lagberedningens
förslag upptagna övergångsbestämmelserna).

Enligt 5 kap. IG § tredje stycket FBL får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning
av fastighetsreglering, skall ske genom myndighets förmedling. Av motiven
till bestämmelsen (s. 438) framgår att likvider och sådana kostnader
som omfattas av avräkningen enligt 5 kap. 15 § skall kunna förskjutas av
statsmedel. Har så skett, består likväl förmånsrätten för fordringen. Statsverket
kan därför göra gällande förmånsrätten när fordringen skall indrivas
(jfr 3 § i lagberedningens förslag).

Enligt 5 kap. 31 § tredje stycket FBL kan den som vid fastighetsreglering
avträder skogbevuxen mark berättigas att under viss tid på marken ta ut
skogsprodukter till ett särskilt angivet värde. Om han hindras att tillgodogöra
sig skogen inom den bestämda tiden på grund av något förhållande
som han inte råder över, skall markens ägare betala ersättning i pengar för
vad som inte kan tas ut. En avverkningsrätt som nyss sagts torde liksom
andra vid fastighetsbildning tillskapade rättigheter åtnjuta bästa rätt i den
besvärade fastigheten och sålunda stå helt utanför förmånsrättsordningen.
Fordran på ersättning i pengar för skog som den avverkningsberättigade
inte kunnat tillgodogöra sig (5 kap. 31 § tredje stycket andra punkten
FBL) bör däremot enligt promemorian få samma förmånsrätt som om ersättningen
bestämts direkt vid fastighetsregleringen. En föreskrift härom
har tagits upp i andra stycket av paragrafen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt tar upp frågan om tidsbegränsning av förmånsrätten.
Hovrätten anser det tveksamt om en så snäv begränsning som
ett år är påkallad. Hovrätten framhåller att likviderna vid fastighetsreglering
kan komma att uppgå till betydande belopp. Detta torde särskilt gälla
skogslikvider och likvider vid reglering inom stadsområden. Bortsett från
möjligheten att i viss mån tidsfördela likviderna (5 kap. 15 § andra stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1970

FBL) är likviderna engångsbetalningar och utgörs inte, såsom avgäld av
äldre typ, av periodiska betalningar. Hovrätten menar att vederbörande
fordringshavare kan, om tiden sätts för kort, bli tvungen att söka utmätning
i fall då han eljest skulle ha varit villig lämna anstånd. Det synes hovrätten
böra övervägas att sätta tiden för åtnjutande av förmånsrätt för likvider
längre än till ett år.

Departementschefen. Det i promemorian upptagna förslaget har vid remissbehandlingen
inte mött annan erinran än att Svea hovrätt ifrågasatt att
tiden för åtnjutande av förmånsrätt för likvider bör sättas längre än till
ett år. Helt visst är det riktigt som hovrätten påpekar att likviderna kan
tänkas uppgå till betydande belopp i många fall. Om det därför är behövligt
att fördela betalningsskyldigheten på längre tid, har fastighetsbildningsmyndigheten
— såsom hovrätten anmärkt — möjlighet att med stöd av
regeln i 5 kap. 15 § andra stycket FBL föreskriva avbetalning under högst
fem år. Enligt min mening bör denna ordning vara till fyllest för att tillgodose
sakägarnas intresse i förevarande hänseende. Jag anser det inte önskvärt
att en förmånsrätt av den typ som det här gäller belastar en fastighet
under någon längre tid. Om likviderna undantagsvis uppgår till så höga
belopp att fastighetsägaren inte kan betala dem under den vid förrättningen
bestämda tiden, bör finansieringen av markförvärvet i stället ske
på annat sätt, t. ex. mot säkerhet i inteckning. Den föreslagna tidsfristen får
anses tillräcklig för att fastighetsägaren skall hinna ordna kreditfrågan på
sådant sätt. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkt som intagits i promemorian.

Även i övrigt godtar jag promemorians förslag.

2 §

I denna paragraf upptas bestämmelser om anteckning i fastighetsbok.

Promemorian. Till en början innehåller paragrafen en föreskrift om anteckning
av skyldighet att utge ersättning enligt 1 § första stycket. En sådan
anteckning bör innefatta uppgift om det belopp som skall utgå med förmånsrätt
ur fastigheten. Som anförts under 1 § skall beloppet direkt kunna
utläsas ur avräkningshandlingen eller förrättningsprotokollet. Avskrift härav
bör därför tillställas inskrivningsmyndigheten när ersättningsbeslutet
vunnit laga kraft. I allmänhet skall sålunda inskrivningsmyndigheten underrättas
genom fastighetsbildningsmyndighetens försorg, men om beslutet
överklagats ankommer det på vederbörande domstol att skicka underrättelse.
Närmare föreskrifter i detta hänseende torde böra meddelas av Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I promemorian föreslås vidare en föreskrift om att anteckning i fastighetsboken
skall göras angående sådan rätt att ta ut skog som regleras i 5

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1970

kap. 31 § tredje stycket första punkten FBL. Denna anteckning skall tjäna
till upplysning om den förmånsrätt som enligt 1 § andra stycket är förenad
med ersättning i pengar för skog som inte kunnat tas ut inom föreskriven
tid. För att ge viss ledning för bedömande av den ersättning som kan komma
att utgå med förmånsrätt ur fastigheten torde anteckningen böra innehålla
uPPgift om värdet av den skog som skall tillhandahållas. För att inskrivningsmyndigheten
skall kunna fullgöra anteckningsskyldigheten krävs att
den får tillgång till kopia av förrättningsbeslutet i frågan. Föreskrifter härom
bör meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I den allmänna motiveringen har framhållits att endast sådana förmånsberättigade
fordringar bör antecknas i fastighetsboken som kan antas påverka
bedömningen av fastighetens värde som kreditsäkerhet. Av såväl praktiska
som principiella skäl torde det inte böra komma i fråga att överlämna
åt inskrivningsmyndigheten att från fall till fall pröva huruvida anteckning
bör ske. Den enda rimliga lösningen synes vara att det direkt i lagen slås
fast att endast fordringar som uppgår till visst belopp skall antecknas. Av
hänsyn till kreditlivets intressen bör detta belopp sättas förhållandevis lågt.
Enligt vad som föreslås i promemorian skall anteckning inte göras, om fordringens
kapitalbelopp understiger ettusen kronor. Härigenom torde man
hålla sig inom den felmarginal som en kreditgivare alltid måste räkna med
vid bedömningen av en fastighets värde som kreditsäkerhet.

Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen gäller endast anteckning
om sådan ersättning som avses i 1 § första stycket. Vad beträffar anteckning
om skyldighet att tillhandahålla skog skulle det i och för sig vara
tänkbart att föreskriva att anteckning skall ske endast om värdet av skogen
uppgår till det nyss angivna beloppet, ettusen kronor. En sådan bestämmelse
skulle emellertid knappast fylla någon funktion, eftersom anordningen
med naturaersättning i regel torde komma att tillämpas bara när det
är fråga om mera betydande skogsvärden (jfr lagrådsremissen s. 485).

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att det ligger närmare till
hands att besked om rätt till skogsuttag antecknas i fastighetsregistret än
i fastighetsboken. Styrelsen godtar dock av praktiska skäl den i promemorian
föreslagna lösningen. Lantmätareföreningen anser att den föreslagna
regeln om anteckning av rätt till skogsuttag är oklar i så måtto att det inte
tydligt framgår att anteckningen skall ske beträffande den fastighet vars
ägare är skyldig att avstå skogen och inte på den fastighet vars ägare har
rätt att uttaga skogen.

Bestämmelsen i andra stycket om begränsning av anteckningsskyldigheten
godtas i princip av lantmäteristyrelsen, lantmätareföreningen och hypoteksombudsmannaföreningen.
Lantmäteristyrelsen påpekar att det kan inträffa
att en fastighetsägare skall betala ersättning till flera sakägare. Enligt sty -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970

relsens mening bör regeln ha den innebörden att det sammanlagda beloppet
av ersättningar skall vara avgörande för om anteckning skall ske. Samma
mening uttalas av hypoteksombudsmannaföreningen. Denna framhåller vidare
att för det fall att flera fastigheter med samma ägare berörs av ersättningsskyldighet
och dessa fastigheter är gemensamt intecknade, måste
det villkoret förutsättas gälla att undantaget från anteckningsskyldigheten
blir tillämpligt endast om sammanlagda beloppet för ägarens alla fastigheter
inte uppgår till 1 000 kronor. Lantmäteristyrelsen anser att det synes lämpligt
att 1 000-kronorsgränsen får gälla också för rätten att ta ut skog. Några
praktiska svårigheter kan enligt styrelsen knappast uppstå eftersom rätten
att ta ut skog enligt uttrycklig föreskrift alltid skall värderas till visst
penningbelopp.

Departementschefen. Som framhållits i promemorian är det nödvändigt att
ge publicitet åt den belastning som förmånsrätten innebär för den fastighet
i vilken den gäller. Skyldigheten att tåla uttag av skog utgör också en belastning
för fastigheten, som bör bringas till kännedom på liknande sätt.
Lämpligaste sättet för publicering är såsom föreslagits i promemorian att
anteckning sker i fastighetsboken. Givetvis skall anteckningen ske på upplägget
för den belastade fastigheten.

Den i promemorian föreslagna begränsningen av anteckningsskyldigheten
till sådana fall, då ersättningen uppgår till eller överstiger 1 000 kronor, har
godtagits av remissinstanserna. För egen del anser jag att den föreslagna
regeln innefattar en lämplig avvägning. Såsom framhållits i några remissyttranden
måste det angivna beloppet hänföra sig till den sammanlagda
ersättning som ägaren av en fastighet kan ha att beträffande denna utge
till en eller flera sakägare. Detta bör tydligt framgå av lagtexten.

Med anledning av vad hypoteksombudsmannaföreningen uttalat om anteckningsskyldighetens
innebörd beträffande fastigheter som är gemensamt
intecknade vill jag framhålla att fastigheter vid reglering skall behandlas
individuellt. Det gäller också i förevarande sammanhang. Den föreslagna
lydelsen av bestämmelsen tillåter inte en sådan tolkning som föreningen
förutsatt. Enligt min mening finns inte heller skäl att frångå förslaget
i detta hänseende.

Som framhållits i promemorian skulle en regel om begränsning av anteckningsskyldigheten
beträffande rätt till skogsuttag knappast fylla någon
funktion, eftersom värdet av sådant uttag undantagslöst torde komma att
uppgå till högre belopp än 1 000 kronor. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå
lantmäteristyrelsen beträffande dess förslag att 1 000-kronorsgränsen
skall gälla även för rätten till skogsuttag.

3 §

I denna paragraf föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

113

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter
för tillämpningen av lagen.

Övergångsbestämmelserna

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den tidpunkt då
FBL beräknas kunna sättas i tillämpning. De äldre lagarna på förevarande
område skall dock alltjämt gälla i fråga om ersättning som bestämts enligt
äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

114

Kiingl. Maj ds proposition nr 144 år 1970

4) Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385)

Den inom justitiedepartementet upprättade promemoria som ligger till
grund för förslaget behandlar även en följdändring till JB och vissa ändringar
i BS.

Yttranden över departementspromemorian har efter remiss avgetts av
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen, planverket,
bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Västernorrlands och Norrbottens län, bygglagutredningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges
lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges
fastighetsägareförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
samt Sveriges advokatsamfund. Yttranden har dessutom avlämnats
av vissa underinstanser.

ALLMÄN MOTIVERING
Departementspromemorian

Inledning

Bland de av lagberedningen framlagda förslagen till följ dlagstiftning till
JB finns ett förslag om ändring av 39 § BL. Ändringen innebär att vissa
privaträttsliga bestämmelser rörande byggnad eller annan anläggning som
uppförts över fastighetsgräns flyttas från BL till JB.

Enligt promemorian aktualiserar det remitterade förslaget till FBL åtskilliga
följdändringar i byggnadslagstiftningen. Här nämns bl. a. de problem
som hänger samman med tomtindelningens ändrade karaktär och med
de nuvarande skilda tomtbegreppen (administrativt bildad tomt och rättsligen
bestående tomt). Möjligheten att bilda samfällighet inom detaljplanelagt
område är en annan nyhet i FBL som återverkar på byggnadslagstiftningen.
Regler i FBL om inlösen konkurrerar delvis med liknande bestämmelser
i BL. Fråga om vissa ändringar i byggnadslagstiftningen har även
uppmärksammats i samband med fastighetsregisterutredningens arbete.
Ett skissartat utkast till vissa ändringar i BL har redovisats i utredningens
delbetänkande Fastighetsregistrering (SOU 1966: 63).

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Det anmärks vidare att en parlamentarisk utredning för översyn av
byggnadslagstiftningen numera har tillkallats (bygglagutredningen). Av
utredningsdirektiven, givna den 29 mars 1968, framgår bl. a. att utredningens
uppdrag är omfattande och att det krävs viss tid innan ny lagstiftning
kan väntas träda i kraft. Det anges därför att utredningen i ett tidigt skede
också bör överväga i vad mån speciellt angelägna reformer kan med mindre
ändringar eller kompletteringar av gällande lagstiftning byggas in i denna.
De förslag som en sådan prövning ger anledning till bör utredningen snarast
framlägga.

FBL och JB är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972. Anledning
föreligger till antagande att det reformarbete på byggnadslagstiftningens
område som inletts av bygglagutredningen då ännu ej hunnit slutföras.
Det är enligt promemorian dessutom klarlagt att utredningen ej har för
avsikt att ta upp nu aktuell följ dlagstiftning till särskild behandling inom
ramen för direktivens uttalande om angelägna provisoriska ändringar i
byggnadslagstiftningen.

Mot bakgrund av nämnda förhållande framstår det enligt departementspromemorian
som uppenbart, att de ändringar i byggnadslagstiftningen som
nu kan komma i fråga bör starkt begränsas och göras så lite ingripande
som möjligt. Varje föreslagen ändring skall i princip endast syfta till att
BL, BS, FBL och JB under en övergångstid skall kunna tillämpas och fungera
jämsides på ett så smidigt och ändamålsenligt sätt som är tänkbart
utan att byggnadslagstiftningens nuvarande innehåll ändras. Undantag från
dessa riktlinjer bör kunna komma i fråga bara när en saklig ändring är
helt oundgänglig eller när ett avsteg från gällande ordning utgör en nödvändig
förutsättning för att från allmän eller enskild synpunkt betydelsefulla
nyheter i FBL skall kunna tillvaratas redan från denna lags ikraftträdande.
I sistnämnda fall bör dock alltid uppställas de oavvisliga villkoren
att den tänkta ändringen i byggnadslagstiftningen varken kan befaras
komma att stå i strid med de riktlinjer eller lösningar som den pågående
utredningen sedermera lägger fram eller i övrigt kan hindra och föregripa
utredningen i dess arbete.

Tomtindelning och begreppen administrativt bildad tomt och rättsligen bestående
tomt
Gällande rätt

I promemorian lämnas under denna rubrik till en början följande redogörelse
för nuvarande ordning.

Enligt 28 § BL skall byggnadskvarter indelas till tomter så att det kan
ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Tomtindelning
sker på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens initiativ
(31 § BL). Det åligger nämnden att vaka över att tomtindelning kommer till
stånd när sådan fordras (32 § BS). Den bestämmelse som sannolikt mest

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

verksamt bidrar till att framtvinga tomtindelningar inom byggnadskvarter
är dock förbudet i 37 § första stycket BL mot nybyggnad på mark som ej
blivit indelad till tomter.

Dispens från nämnda förbud kan meddelas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen
(37 § tredje stycket BL jämfört med 67 § 1 mom. BS). Om så prövas
lämpligt får länsstyrelsen förordna att samma befogenhet även skall tillkomma
viss byggnadsnämnd.

Enligt FBLS bildas tomt administrativt genom tomtindelning. För att en
sådan tomt (= planenhet) även skall anses som rättsligen bestående (= fastighet)
krävs att den blivit införd i tomtboken eller att i erforderliga fall
sammanläggningsbeslut har meddelats (1 kap. 2 §).

Framgår av fastställd stadsplan att del av tomt inte längre ingår i byggnadskvarter,
skall tomtdelen under vissa förutsättningar anses ha blivit avstyckad
från tomten när stadsplanen fastställdes (1 kap. 1 § andra stycket
FBLS). Söker någon lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå
i tomt eller begär ägare till markområde som omfattar tomt att denna införs
i tomtboken, skall tomtdelen eller tomten anses ha blivit avstyckad genom
fastställelsen av tomtindelningen (1 kap. 3 §).

Enligt 16 § andra stycket kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 379) om uppläggande
av nytt fastighetsregister, m. m., skall en på nyss nämnt sätt genom
tomtindelning avstyckad tomtdel i fortsättningen tas upp som särskild
fastighet i stadsägoboken eller jordregistret. Tidigare blev tomtdelen i princip
inte registrerad som fastighet. Avstyckningen noterades endast i stamfastighetens
rum i registret.

I 2 kap. FBLS finns bestämmelser om tomtmätning och gränsbestämning.
Den som ansöker om sammanläggning av tomt är skyldig att förete protokoll
och karta från tomtmätning (3 kap. 2 §). Enligt 141 § andra stycket BL
behövs tomtmätning även som en förberedelse för inlösen av tomtmark med
stöd av 46 eller 47 § samma lag. Vid expropriation av mark som ingår i
lomtindelning krävs däremot endast att karta och beskrivning upprättats
under iakttagande i tillämpliga delar av vad som är stadgat för tomtmätning
(26 § ExL). Blir sammanläggning senare aktuell, måste emellertid tomtmätning
genomföras i vanlig ordning. Tomtmätning kan aktualiseras även
till följd av bestämmelserna i 8 § femte stycket lagen den 18 juni 1925 (nr
334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. Anpassas fastighetsindelningen efter tomtindelning
genom ägoutbyte eller laga skifte behövs inte särskild tomtmätning.
Ej heller krävs tomtmätning när administrativt bildad tomt som motsvarar
en redan bestående fastighet införs i tomtboken. Tomtmätning kunde däremot
tidigare bli nödvändig även på grund av bestämmelserna i 9 § första
stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 92 s. 1) angående lagfart å fång
till fast egendom i dess lydelse före den 1 juli 1968 (jfr prop. 1968:89
s. 37).

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

117

Avstyckning genom fastighetsbildningsförrättning får inte beröra tomtindelat
område (5 kap. 1 § FBLS och 19 kap. 13 § 1 mom. JDL). Däremot
kan sådant område ingå i laga skifte eller ägoutbyte. För att detta skall bli
möjligt fordras emellertid att åtgärden främjar tomtindelningens genomförande
(6 kap. 11 och 12 §§ FBLS samt 1 kap. 24 § och 8 kap. 6 § JDL).

I fastighetsregister för stad redovisas tomter i tomtboken och övriga
fastigheter inom staden i stadsägoboken (7 kap. 1 § FBLS). Närmare bestämmelser
angående den tidpunkt då tomt skall införas i tomtboken ges i
7 kap. 3 § FBLS. Tomter som ännu inte blivit införda i tomtboken skall tas
upp i tomtbildningslängden (bihang A till registret).

Fastställs tomtindelning för område som redovisas enligt förordningen
den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister skall särskild tomtbok läggas
upp och föras som en del av jordregistret (37 §).

Med undantag för vissa särbestämmelser som hänger samman med tomtindelnings
och stadsplans avstyckande verkan görs från inskrivningsrättslig
synpunkt inte längre någon skillnad mellan tomter och andra fastigheter.

Den mja fastighetsbildningslagen

En grundläggande tanke bakom föreliggande förslag till FBL är enligt
promemorian att nå fram till en överskådlig och lättillämpad, för land och
stad enhetlig fastighetsbildningslagstiftning. Alla i JDL och FBLS nu upptagna
fastighetsbildningsinstitut liksom flertalet övriga i gällande speciallagstiftning
reglerade fastighetsbildningsformer har i förslaget förts samman
till fyra institut — fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanläggning
(2 kap. 1 §). Fastighetsreglering avser samtliga åtgärder som
syftar till ändring av en bestående fastighet i något avseende. En sådan åtgärd
kan innefatta bl. a. överföring av mark — mot vederlag i annan mark
eller i pengar — ändringar med avseende på rätt till samfälld mark eller
i fråga om servitut samt utförande av vissa gemensamma arbeten (5—9
kap.). Nybildning av fastighet skall däremot genomföras inom ramen för
något av instituten avstyckning (10 kap.), klyvning (H kap.) eller sammanläggning
(12 kap.). I stället för de olika former som nu gäller för fastställande
av fastighetsindelningens beskaffenhet har slutligen tillskapats ett
nytt institut, fastighetsbestämning (14 kap.).

Även vid utformningen av lagförslagets detaljbestämmelser har kraven
på enhetlighet tillmätts stor betydelse. Särregler till följd av fastighets läge
i förhållande till tätort eller glesbygd eller på grund av dess nuvarande eller
framtida användning har undvikits i så stor utsträckning som möjligt.

Om FBLS upphävs och ersätts med FBL, bortfaller stadsplans och tomtindelnings
avstyckande verkan. Samtidigt försvinner även de nuvarande
särbestämmelserna om tomtmätning. Tomtindelning liksom stadsplan blir
i fortsättningen ett rent planinstitut (jfr lagrådsremissen s. 63). All fastig -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

hetsbildning skall ske genom förrättning i den ordning FBL föreskriver och
inom ramen för ett eller flera där upptagna fastighetsbildningsinstitut.

Bland de i 3 kap. FBL givna allmänna villkoren för fastighetsbildning
finns särskilda regler för fastighetsbildning inom vissa planområden. Såvitt
avser bl. a. mark som berörs av fastställd tomtindelning anges därvid som
huvudregel, att fastighetsbildning skall ske i överensstämmelse med planen
(2 § första stycket). Bestämmelsen ger med andra ord uttryck för den redan
f. n. vedertagna uppfattningen, att fastställda planer enligt BL i princip skall
vara bindande vid prövningen av efterföljande fastighetsbildningsåtgärder.
Undantag från huvudregeln kan när särskilda skäl föreligger medges av
länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden (2 § tredje
stycket första punkten). Har särskilt tillstånd givits till nybyggnad eller
därmed jämförlig åtgärd — t. ex. i form av dispens enligt BL — föreligger
i vissa fall möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att genomföra en
fastighetsbildning som inte står i överensstämmelse med gällande tomtindelning
(2 § fjärde stycket). Slutligen kan mindre avvikelse från tomtindelning
ske, om åtgärden är förenlig med planens syfte (2 § tredje stycket
andra punkten). Beträffande sistnämnda föreskrift anmärks i promemorian
att det i motiven betonats att den givetvis bör tillämpas med försiktighet
och att fastighetsbildningsmyndigheten i tveksamma fall bör sainråda
med vederbörande byggnadsnämnd (se lagrådsremissen s. 125).

De i 6 kap. FBL föreslagna särskilda bestämmelserna om samfällighet är
till skillnad från närmast motsvarande regler i gällande rätt tillämpliga även
inom detaljplanelagt område. F. n. kan samfällighetsbildning — som inte
avser bildande av s. k. gemensamhetsskog —- förekomma endast i samband
med delningsåtgärd och sker då i den formen att viss mark undantas från
delningen. Enligt FBL kan däremot fråga om bildande av samfällighet prövas
såväl i anslutning till annan fastighetsbildningsåtgärd som vid en för
det aktuella ändamålet särskilt påkallad fastighetsreglering.

I fråga om servitut anmärks slutligen att FBL (7 kap.) bl. a. medför den
nyheten att fastighetsbildningsservitut skall få bildas inte bara som hittills
i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också vid fristående
förrättning. Även reglerna för ändring och upphävande av servitut har i förslaget
fått ett innehåll som väsentligt avviker från närmast motsvarande
bestämmelser i gällande rätt.

FBL:s inverkan på tomtbegreppen

Det nuvarande systemet för fastighetsbildning inom tomtindelat område
är enligt promemorian uppbyggt med tanke på att det i princip skall föreligga
identitet mellan den administrativt bildade tomten och den rättsligen
bestående tomten.

Denna princip anses ha inverkat på den nuvarande användningen av begreppet
tomt i byggnadslagstiftningen. I de allra flesta fall framgår väl av

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

sammanhanget vilken av de båda betydelserna — administrativt bildad eller
rättsligen bestående tomt — som avses i de lagregler där endast beteckningen
tomt förekommer. Det saknas emellertid enligt promemorian inte exempel
på bestämmelser där frågan om beteckningens rätta innebörd är mer
eller mindre oklar eller i vart fall kan ge anledning till viss osäkerhet (jfr
t. ex. 31 § första och tredje styckena, 38 § andra stycket och 54 § BL).

Redan en översiktlig redogörelse för FBL:s bestämmelser om fastighetsbildning
inom detaljplanelagt område visar enligt vad som framhålls i promemorian,
att det efter FBL:s ikraftträdande av flera skäl och på olika
grunder kan bildas fastigheter inom tomtindclat område som i större eller
mindre utsträckning avviker från motsvarande administrativt bildade tomt.
Oavsett om fastighetsbildning inom tomtindelat område sker i överensstämmelse
med planen eller om den sker med avvikelse från denna, måste emellertid
de i 3 kap. 1 § uppställda generella villkoren för fastighetsbildning
vara uppfyllda. Ett medgivande från länsstyrelse eller byggnadsnämnd till
viss fastighetsbildning fritar sålunda i princip inte fastighetsbildningsmyndigheten
från skyldigheten att pröva om den tillämnade fastigheten uppfyller
lämplighetskraven. I detta sammanhang bortses då från de speciella
förhållanden som råder vid successiva fastighetsbildningsåtgärder.

Efter FBL:s ikraftträdande kommer enligt departementspromemorian det
i fastighetsbildningshänseende inte att finnas annat som skiljer en inom
tomtindelat område bildad fastighet från övriga enligt FBL bildade fastigheter
än det förhållandet att de särskilda villkor, som angett ramen för fastighetsbildningen
och från vilka villkor i vissa fall medgetts undantag eller
avvikelse eljest skett, återfinns i en detaljplan med beteckningen tomtindelning.
I FBL:s lagtext nämns för övrigt tomt och tomtdel endast i 8 kap. 4 §.
De bestämmelser som där föreslås motsvarar 46 § BL. Det kan sålunda inte
råda någon tvekan om att begreppet tomt i detta sammanhang avser planenheten
(en administrativt bildad tomt).

I det till lagrådet remitterade förslaget till JB görs ingen skillnad mellan
tomter (rättsligen bestående) och andra fastigheter.

BL innehåller ingen definition av begreppet rättsligen bestående tomt.
Upphävs FBLS (1 kap. 2 §), saknar beteckningen anknytning till annan
gällande central lagstiftning.

Fastighetsregisterreformens inverkan på tomtbegreppen

I promemorian anmärks till en början att den av fastighetsregisterutredningen
(FRU) inledda översynen av reglerna om fastighetsregistrering fortfarande
pågår. Mot bakgrund av utredningens delbetänkande Fastighetsregistrering
(SOU 1966:63) har statsmakterna emellertid redan godkänt
vissa riktlinjer för det fortsatta reformarbetet (prop. 1968: 1 bil. 4 A 12,
3LU 5, rskr 80). Dessa riktlinjer innebär i huvudsak, att de nuvarande
skilda typerna av register — jordregister och fastighetsregister för stad —

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

ersätts av ett för land och stad enhetligt register, att fastighetsbeteckningarna
i det nya registret utformas på i princip samma sätt som det system
som f. n. används i jordregistret, att kommunerna blir registerområden
samt att registrets tekniska utformning grundas på ADB. Uppgiften att genomföra
registerreformen har — med vissa begränsningar — lagts på en
för ändamålet särskilt inrättad nämnd, centralnämnden för fastighetsdata.

En övergång till ett enhetligt fastighetsregister med enhetliga registerbeteckningar
får bl. a. till fÖljd att tomtböckerna helt försvinner och att
ordet tomt inte längre kommer att ingå i någon fastighetsbeteckning. Den
nuvarande skillnaden mellan jordregisterfastigheter, tomter och stadsägor
upphör. Alla dessa registerenheter kan sammanfattas under beteckningen
fastigheter (registerfastigheter).

Enligt departementspromemorian har FRU konstaterat att en utmönstring
av begreppet rättsligen bestående tomt utgör en nödvändig förutsättning
för möjligheten att åstadkomma ett rationellt fastighetsregister.

Efter en närmare redogörelse för en del av de överväganden om tomtbegreppet
som finns intagna i FRU:s delbetänkande (s. 163) noteras vidare
att utredningen under sitt förberedande arbete även ansett sig böra bedöma
de konsekvenser för byggnadslagstiftningen som en ändring i fråga om
tomtbegreppet medför. Resultatet av denna undersökning redovisas i betänkandet
främst i form av ett skissartat utkast till ändringar i denna lagstiftning.

Utkastet avser ändringar i 33, 37, 38, 54, 141 och 155 §§ BL samt 23, 32, 36
och 67 §§ BS (se betänkandet s. 166). I sakligt hänseende innebär förslaget
bl. a. att det nuvarande kravet att nybyggnad inom byggnadskvarter inte får
ske förrän marken blivit tomtindelad (37 § första stycket BL) har borttagits.

Under remissbehandlingen av FRU:s delbetänkande har utkastet till ändringar
i byggnadslagstiftningen enligt departementspromemorian inte tilldragit
sig något närmare intresse. De yttranden som berör därmed sammanhängande
frågor är förhållandevis fåtaliga och parentetiska.

Hovrätten för Nedre Norrland är inte helt ense med utredningen om att
en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt framstår som oundviklig.
Enligt hovrättens mening lär det fastmer förhålla sig så, att detta
begrepp åtminstone f. n. inte kan undvaras. Såväl enligt gällande rätt som
enligt fastighetsbildningskommitténs förslag måste åtskillnad göras på tomt
som föreligger endast enligt tomtindelning (administrativt bildad tomt)
och sådan som på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen föreskriver utlagts
såsom särskild fastighet (rättsligen bildad tomt).

Byggnadsstyrelsen konstaterar att den framlagda skissen torde bli föremål
för närmare överväganden i samband med en kommande översyn av
byggnadslagstiftningen. Skulle fastighetsregisterreformens genomförande
göra en partiell ändring nödvändig bör den dock kunna vidtas i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens skiss.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

121

Kammarkollegiet biträder utredningens mening, att det inte längre finns
något behov att behålla fastighetstypen rättsligen bestående tomt i byggnadslagstiftningen,
om utredningens fastighetsregisterförslag genomförs.

Fastighetsregisterföraren i Stockholm anser att förslaget om upphävande
av kravet på tomtindelning är olämpligt. Stadsplan och tomtindelning är
skilda institut och bör t. ex. kunna överklagas var för sig. Vidare torde
stadsplaneförfattaren ofta inte ha möjlighet att bedöma planförslagets inverkan
på fastighetsindelningen.

Liknande kritiska synpunkter framför även fastighetsregisterföraren i
Borås som tillägger att erfarenheten visar att en gemensam prövning i en
kommunal nämnd är att föredra framför den styckvisa prövning av aktuella
fastigheter som blir följden av utredningens förslag.

Kommunal-tekniska föreningen går inte in på någon närmare bedömning
av utkastet men noterar likväl att detta förefaller att i huvudsak täcka det
behov av ändringar som uppstår genom registerreformen. Föreningen framhåller
dock att konsekvenserna av de föreslagna ändringarna måste noga
övervägas och att vissa kompletteringar synes vara nödvändiga.

Svenska arkitekters riksförbund anser att den synbarligen nödvändiga
utmönslringen av begreppet rättsligen bestående tomt är välkommen från
praktiska synpunkter.

Promemorians förslag i fråga om tomtbegreppen i bijggnadslagstiftningen

Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. enligt promemorian
i 35 av BL:s 170 paragrafer. Det har redan anmärkts att dessa begrepp
inte på alla ställen är helt entydiga. I stort sett kan emellertid för varje
särskild bestämmelse orden tomt, tomtdel och tomtägare direkt hänföras
till antingen administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Normalt
avses med rättsligen bestående tomt endast tomt enligt gällande tomtindelning
(se beträffande 38 § första stycket BL prop. 1947: 131 s. 206 samt i
övrigt 155 § BL).

I materiellt hänseende kan de bestämmelser i BL som endast avser rättsligen
bestående tomt emellertid indelas i två olika grupper. Till följd av
155 § skall sålunda vad som i 56, 62 och 67 §§ föreskrivs om tomt, avse förutom
rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, även annan
inom byggnadskvarter belägen fastighet på vilken nybyggnad företagits
eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i stadsplan liksom administrativt
bildad tomt i en ägares hand. Av förarbetena till 155 § framgår att regeln
inte bara avser angivna bestämmelser om gatumark och gatubyggnadskostnader
utan även skall tillämpas i fråga om bestämmelserna i 38
§ andra stycket och 54 §. Reglerna i 50 och 51 §§ angående stads skyldighet
att upplåta gata och allmän plats gäller däremot enbart rättsligen bestående
tomter.

I promemorian framhålls vidare att det redan klargjorts att en fortsatt

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

användning av dubbla tomtbegrepp inte är nödvändig eller ens önskvärd för
tillämpningen av FBL och JB eller för fastighetsregisterreformen. Vill man
göra så obetydliga ingrepp som möjligt i BL — i såväl materiellt som systematiskt
avseende —• lär det emellertid bli oundvikligt att åtminstone i denna
lag behålla skillnaden mellan planenheten, å ena sidan, och en motsvarighet
till det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt, å andra sidan.

I promemorian anges därför att övervägande skäl talar för att beteckningen
tomt i enlighet med FRU:s förslag i fortsättningen reserveras för betydelsen
administrativt planlagd (bildad) tomt. Det terminologiska sambandet
mellan FBL och BL blir då fullt klart.

När det gäller att finna en beteckning eller beskrivning som kan ersätta
uttrycket rättsligen bestående tomt eller ordet tomt med denna betydelse,
framträder enligt promemorian flera svårigheter. Av den översiktliga redogörelsen
för en del av FBL:s bestämmelser framgår, att det i fortsättningen
inte kommer att finnas någon direkt motsvarighet till den klart avgränsade
grupp av fastigheter som nu betecknas rättsligen bestående tomter. I övervägande
antalet fall kommer givetvis de enligt FBL bildade fastigheterna
att vara identiska med motsvarande administrativt planlagda tomter. Det
måste emellertid förutsättas att de fall där den färdigbildade fastigheten i
mer eller mindre hög grad saknar överensstämmelse med planen inte blir
helt ovanliga. Särskilt kan fastighetsbildning med stöd av sådana medgivanden
som avses i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena tänkas förekomma i
jämförelsevis stor omfattning och då kanske framför allt när planerna är
gamla. Begreppet rättsligen bestående tomt bör därför enligt vad som framhålls
i promemorian ersättas med en beteckning som innefattar inte bara
de fastigheter som nu betecknas som rättsligen bestående tomter utan alla
inom tomtindelat område med stöd av gällande eller nya fastighetsbildningsregler
färdigbildade enheter. De enheter som skulle omfattas av beteckningen
är enligt promemorian följande: 1. rättsligen bestående tomt som bildats
före FBL:s ikraftträdande och fortfarande överensstämmer med gällande
tomtindelning, 2. fastighet som vid alltjämt giltig tomtindelning efter nämnda
tidpunkt i befintligt skick utlagts som administrativt planlagd tomt
samt 3. fastighet inom tomtindelat område som färdigbildats eller ändrats
enligt föreskrifter i 3 kap. 2 § FBL, med eller utan där avsedda avvikelser
från fastställd plan. (Reglerna om successiv fastighetsbildning är införda i
3 kap. 9 § FBL.)

Olika sätt att lösa beteckningsfrågan är tänkbara. En terminologisk nybildning
(t. ex. »tomtfastigheter») synes dock enligt promemorian inte böra
komma i fråga. Det anses i stället vara mer lämpligt att beteckningen rättsligen
bestående tomt eller ordet tomt med denna innebörd ersätts med uttrycket
»fastighet som överensstämmer med gällande tomtindelning» eller
enbart ordet »fastighet». Genom en generell bestämmelse bör vidare anges
att vad som i lagen föreskrivs om sådan fastighet skall gälla även fastighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

123

som bildats med stöd av 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena FBL.

Enligt promemorian kan denna lösning vid ett första påseende synas ge
upphov till lagregler som blir både otympliga och mångordiga. En genomgång
av berörda paragrafer i BL visar emellertid att det längre uttrycket
eller därmed överensstämmande formuleringar behöver användas endast
i 7 av de 35 paragrafer där ordet tomt nu förekommer. Beteckningen tomt
behöver samtidigt behållas bara i 7 paragrafer. De praktiska fördelarna
av en ändring med detta resultat bör enligt vad som framhålls i promemorian
inte underskattas. Den nuvarande osäkerheten beträffande tomtbegreppets
innebörd i vissa paragrafer blir därigenom helt undanröjd. I de
sammanhang där det i fortsättningen talas om tomt eller tomtdel behöver
det sålunda inte råda någon tvekan om att det är fråga endast om planenheten
eller del därav. Huvudreglerna om bebyggande, om gatumark och
om gatubyggnadskostnader kommer däremot genomgående att vara direkt
anknutna till de klara och på faktiska förhållanden baserade begreppen
fastighet och fastighetsägare och inte till sådana abstraktioner som planenhet
och ägare till sådan enhet eller andra likartade beteckningar.

Kravet på tomtindelning

I promemorian anmärks att det särskilt i äldre förarbeten till gällande
byggnadslagstiftning i olika sammanhang har betonats att dispensinstitutet
enligt 37 § tredje stycket BL skall handhas med stor försiktighet. I samband
med 1959 års reform av byggnadslagstiftningen gjorde emellertid dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet följande i promemorian återgivna
uttalande (prop. 1959: 168 s. 106).

De erfarenheter, som numera vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom
områden med byggnadsplan, visar emellertid att det i många fall är möjligt
att åstadkomma en lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär
på annat sätt än genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som
fastighetsbildningsmyndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare
blick för dylika frågor än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes.
Att något lätta på förbudet att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför
icke innebära någon fara för oreda i fastighetsbildningen.

I praktiken lär enligt vad som anges i promemorian dessa successivt vidgade
dispensmöjligheter utnyttjas i högst varierande omfattning. Skillnad
föreligger således inte bara mellan olika länsstyrelsers benägenhet att meddela
förordnanden enligt 67 § andra stycket BS utan även i fråga om resp.
dispensmyndighets principiella inställning till tomtindelningens värde och
betydelse för en ändamålsenlig och smidig fastighetsindelning.

Varje försök till en mer allmän bedömning av fördelar och nackdelar med
tomtindelning i jämförelse med fastighetsbildning utan sådan plan är enligt
vad som vidare anförs i promemorian ytterst vanskligt. Det finns en hel
mängd varierande förhållanden att ta hänsyn till. Stadsplanens kvalitet och

124

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

ålder, sanering eller nyexploatering, den tillämnade bebyggelsens art, omfång
och karaktär liksom mark- och äganderättsförhållanden är några exempel
på frågor och uppgifter som otvivelaktigt bör tillmätas stor betydelse vid
en bedömning av det enskilda fallet. Även sådana mera svårbedömbara omständigheter
som det ömsesidiga förtroendet och samarbetet mellan planmyndighet
och fastighetsbildningsmyndighet anses kunna ha betydelse i
detta sammanhang.

Från teoretisk synpunkt tänkbara fall då tomtindelning enligt promemorian
ofta skulle kunna underlåtas utan olägenhet föreligger t. ex. när all
i kvarteret ingående mark är i en ägares hand (och då i synnerhet om kommunen
är ägare), när all fastighetsbildning inom kvarteret skall genomföras
på en gång samt när fastighetsbildning berör del av kvarter och det är
uppenbart att den inte kommer att påverka en kommande ändring av fastighetsindelningen
inom resten av kvarteret.

I jämförelse med gällande fastighetsbildningslagstiftning erbjuder, sägs
det i promemorian, FBL onekligen betydligt ökade möjligheter att inom
ramen för en och samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis enkelt
sätt komma till rätta med åtskilliga problem i samband med fastighetsindelningen.
Därtill kommer de nya bestämmelserna om servituts- och
samfällighetsbildningar, vilka regler ju i full utsträckning skall kunna tilllämpas
även inom stadsplanelagt område. Enligt 5 kap. 3 § ges byggnadsnämnd
rätt att begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse
föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. På åtskilliga ställen
i förarbetena till FBL har överhuvudtaget betydelsen av nära och förtroendefullt
samråd och samverkan mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheter
kraftigt betonats varvid särskilt framhållits vikten av att samrådet
sker ömsesidigt. En direkt föreskrift om samråd med de myndigheter vilkas
verksamhetsområden berörs av en fastighetsbildningsåtgärd har även intagits
i lagen (4 kap. 25 §). F. n. finns vissa liknande bestämmelser i gällande
lantmäteriinstruktion.

Mot bakgrund av dessa förhållanden finns enligt promemorian skäl för
antagande att FBL kommer att göra det möjligt att i framtiden företa fastighetsbildning
utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang
och i annan omfattning än f. n.

Enligt departementspromemorian råder emellertid trots detta inte någon
tvekan om att tomtindelning i en hel del fall kommer att framstå som en
nödvändig och ofrånkomlig åtgärd även efter FBL:s införande. Här kan
som exempel främst nämnas saneringsmogna byggnadskvarter med splittrade
äganderättsförhållanden och höga markvärden.

Ett slopande av kravet på tomtindelning — vilket ifrågasatts av FRU —
anses därför inte böra komma i fråga i det begränsade lagstiftningssammanhang
som promemorian behandlar. Samtidigt konstateras att, om nu gällande
dispensmöjligheter används på ett riktigt sätt, man inte behöver befara

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970

att kravet på tomtindelning skall utgöra något hinder för att de fördelar
som FBL medför vid fastighetsbildning inom byggnadskvarter skall kunna
utnyttjas i önskvärd omfattning.

Förslag till ändrade bestämmelser om tomtindelning

Tomtindelning eller ändring därav antas av byggnadsnämnden men blir
inte giltig förrän den fastställts av länsstyrelsen (33 § BL). Indelningen skall
utmärkas på karta. Till denna skall finnas beskrivning i vilken för varje
tomt redovisas storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten
skall bildas, tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor (34 §
1 mom. BS).

Nämnda bestämmelser torde enligt promemorian ha medverkat till åt!
man på sina håll anser att tomtindelningsinstitutet i sin nuvarande utformning
är alltför omständligt och tidskrävande och därför inte helt förenligt
med de krav som bör ställas på fastighetsbildningen i ett dynamiskt och
expansivt samhälle med snabb teknisk och ekonomisk utveckling. Eftersom
de nuvarande reglerna om tomtindelning åtminstone delvis är motiverade
av hänsyn till planens avstyckande verkan, uppkommer fråga om det inte
nu är möjligt att förenkla det gällande systemet för utformning och antagande
av sådan plan.

Enligt lantmäteristyrelsens med stöd av 76 § BS meddelade och av Kungl.
Maj :t den 15 september 1960 och den 12 januari 1963 fastställda föreskrifter
angående karta, beskrivning och markägareförteckning till tomtindelningsförslag,
skall tomtindelningskarta upprättas med den omsorg som föranleds
av kartans ändamål och kravet på rättssäkerhet vid fastighetsbildningsåtgärder
(1 §). Noggrannhetskraven är anknutna till vad som i mätningsförordningen
den 17 december 1920 (nr 850) sägs om finmätning (2 §). Normalt
skall kartan upprättas i skala 1:400 (3 §). På kartan skall upptas
kvarters- och andra områdesgränser enligt gällande stadsplan samt gränser
för fastigheter, samfälligheter, andra i fastighetsregistret särskilt redovisade
områden, sämjedelningslotter, servitutsområden och, om inte särskilda
skäl föreligger, administrativt bildade tomter. Vidare skall på kartan
utmärkas byggnader, hägnader, stödmurar, elektriska högspänningsledningar,
järnvägsspår, vägar, slänter, diken och polygonpunkter (4 §).

I promemorian påpekas att en i enlighet med nu nämnda och i föreskrifterna
i övrigt upptagna detaljerade bestämmelser om bl. a. utmärkning och
redovisning av de föreslagna tomterna (5 §) upprättad tomtindelningskarta
motsvarar högt ställda krav på noggrannhet och tillförlitlighet. Det kan
därför ifrågasättas om det vid sidan av en på detta sätt upprättad karta
längre finns något självständigt behov av en så utförlig tomtindelningsbeskrivning
som nu krävs. På kartan finns sålunda alla de uppgifter som
enligt 34 § 1 mom. BS skall lämnas i beskrivningen. Enligt tillämpningsföreskrifterna
skall beskrivningen därutöver innehålla endast en kortfattad

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

redogörelse för de förhållanden som är av betydelse för förslagets upprättande
och bedömande (11 §).

Mot bakgrund av dessa förhållanden konstateras i promemorian att ett
borttagande av kravet att längden av tomtens särskilda sidor även skall
redovisas i beskrivningen synes kunna medföra en viss rationaliseringsvinst.

De nuvarande reglerna om fastställelse av tomtindelning anses däremot
inte böra ändras i avvaktan på resultatet av den pågående översynen av
^y§§nadslagstiftningen. En tänkbar reform vore här annars en föreskrift
om att fastställelse behövs endast om sakägare eller kommunmedlem inom
viss tid anför besvär mot eller missnöje med byggnadsnämnds beslut om
antagande av tomtindelning. Den bestående ordningen för fastställelse av
tomtindelning överensstämmer emellertid helt med motsvarande bestämmelser
angående stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser (149 §
BL) och bör enligt promemorian inte nu lösgöras från detta samband.

Beträffande de krav på ändringar av tomtindelningsinstitutet som aktualiseras
av FBL:s bestämmelser om samfälligheter anförs i promemorian
efter en redogörelse för gällande rätts och FBL:s bestämmelser om samfällighetsbildning
bl. a. följande.

Genom att FBL skall omfatta hela riket kommer till skillnad mot vad som
nu gäller samfällighetsbildning i princip att bli tillåten även inom byggnadskvarter.
Det torde inte råda någon tvekan om att en brist i den nuvarande
lagstiftningen härigenom undanröjs. En samfällighet kan sålunda i en hel
del fall vara den lösning som möjliggör att kvartersmarken kan utnyttjas
mest rationellt och ekonomiskt.

Genom tomtindelning skall byggnadskvarter indelas till tomter så att
kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen
(28 § BL). Man skall därvid sträva efter att indelningen blir enkel och redig.
Varje fastighet skall ha erforderlig förbindelse med gata (33 § BS).

Dessa bestämmelser vilar enligt promemorian på den gamla uppfattningen
att kvarteret normalt utgör ett rektangulärt område omgivet av fyra
gator efter vilka byggnader alltid får uppföras och till vilka utfart får tas.
Indelningen till tomter skapar därvid sällan några större svårigheter. Moderna
planer ger emellertid allt oftare exempel på kvarter som med hänsyn
till bl. a. storlek, form och läge intill trafikleder i hög grad avviker från den
nämnda kvarterstypen. Förändringarna hänger vanligen samman med den
tekniska och ekonomiska utvecklingen. Inte sällan har de emellertid sin
direkta grund i trafiksäkerhetssynpunkter eller andra miljö- och trivselfaktorer.

F. n. kan byggnadskvarter indelas endast till tomter. I fall där planmyndigheterna
anser att det föreligger ett verkligt behov av någon gemensam
anläggning — t. ex. värmecentral, parkeringsutrymme eller lekplats —
finns det emellertid inte något hinder mot planföreskrifter som mer eller
mindre styr utvecklingen i önskad riktning. En plan kan sålunda ges en

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

127

sådan utformning att visst ändamål i praktiken aldrig kan tillgodoses på
annat sätt än genom samverkan mellan en grupp fastigheter.

Tomtindelning genomförs ibland även på sådant sätt att en eller flera av
enheterna inom ett byggnadskvarter uttryckligen eller underförstått avsätts
till »gemensamhetstomt» eller »kommunikationstomt». Eftersom ordet
»tomt» från såväl rättshistorisk som språklig synpunkt avser ett avgränsat
markområde omkring en byggnad eller ett område som i vart fall är avsett
för bebyggelse och en »gemensamhetstomt» i många fall enligt planerna
över huvud taget inte får tas i anspråk för nämnda ändamål, lär detta tillvägagångssätt
enligt promemorian knappast stå i överensstämmelse med
byggnadslagens grunder.

För att lösa de praktiska och juridiska problem som en »gemensamhetstomt»
innebär har man tillgripit olika konstruktioner. Oavsett metoden har
man emellertid aldrig lyckats uppnå någon fastare sakrättslig anknytning
mellan byggnadstomterna och »gemensainhetstomten».

Lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar
är ett exempel på statsmakternas strävan att komma till rätta med en
del av de problem som möter i dessa sammanhang. Detsamma kan sägas
om institutet samfällighetsrätt i det till lagrådet den 20 januari 1967 remitterade
delförslaget till ny jordabalk.

Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall tillämpas i fråga om
färdigbildade fastigheter. Institutet överensstämmer därvidlag med vad som
enligt 6 kap. FBL skall gälla om överföring av mark till samfällighet. Vid
förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall emellertid
det för den gemensamma anläggningen nödvändiga området eller utrymmet
upplåtas endast med begränsad, servitutsliknande rätt. Den ianspråktagna
marken hör alltså från fastighetsindelningssynpunkt fortfarande
till den eller de upplåtande fastigheternas enskilda ägoområden. Det förutses
emellertid att frågan om dispositionsrätten till det för den gemensamma
anläggningen erforderliga utrymmet även kan lösas utan tillämpning
av upplåtelsereglerna i 3 §. Rätten till utrymme kan sålunda tryggas
genom fastighetsbildningsservitut eller samfällighetsbildning. I en del fall
är det vidare tänkbart att samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
och enligt 22 § andra stycket fått ställning som juridisk
person, förvärvar det aktuella området med äganderätt.

Skall mark avsättas till samfällighet enligt FBL eller vill anläggningssamfällighet
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar förvärva ett
område med äganderätt uppstår, sägs det vidare i promemorian, fråga om
detaljplanernas betydelse. Har den gemensamma anläggningen varit förutsedd
redan vid planläggningen, kan tydligen i vissa fall därför behövligt
markutrymme enligt på sina håli nu tillämpad praxis ha indelats till en
självständig enhet (»gemensamhetstomt»). Bildas sedan enligt 6 kap. FBL
samfällighet av området, är visserligen planens syfte helt tillgodosett men

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

»tomten» motsvaras dock inte av någon fastighet. Planen för fastighetsindelningen
blir på denna punkt aldrig förverkligad, men däremot uppstår
risk för diverse komplikationer genom att samfälligheten trots allt kan bli
betecknad som tomt eller bli jämställd med sådan fastighet.

Har planmyndigheterna inte förutsett behovet av en gemensamhetsanläggning
eller visar det sig att ett sådant ändamål kräver ett annorlunda
beläget eller utformat område än som antagits vid tomtindelningen kommer
en tillämnad fastighetsbildningsåtgärd — vare sig den avser bildande av
samfällighet enligt 6 kap. PBL eller avstyckning med anledning av försäljning
till anläggningssamfällighet — tydligen att strida mot huvudregeln
i 3 kap. 2 § första stycket PBL om fastighetsbildning inom planlagt område.

Vidgade former för samverkan mellan enskilda fastigheter medför som
tidigare nämnts betydande möjligheter till förändringar och planmässigt
nyskapande med avseende på såväl bebyggelsens struktur, utformning och
gruppering inom byggnadskvarter som enskilda byggnadstomters storlek
och läge i förhållande till såväl varandra som till trafikleder och andra i
stadsplanen angivna allmänna platser. Om man bortser från de eventuella
problem som kan ligga just i avvägningen mellan kommuns och fastighetsägarnas
ansvar för denna typ av anläggningar lär ifrågavarande utveckling
från markägarens synpunkt till övervägande del vara fördelaktig. »Gemensamhetstomter»
och »kommunikationstomter» får ses som ett försök till en
planmässig anpassning till denna gradvis förändrade situation. Från plansynpunkt
kan det emellertid, enligt vad som framhålls i promemorian, ingalunda
vara likgiltigt hur en gemensamhetsfråga skall lösas. Behövs endast
en servitutsrätt eller liknande begränsad rätt till visst utrymme bör planen
måhända utformas på ett helt annat sätt än om anläggningen t. ex. kräver
ett så fullständigt utnyttjande av ett större markområde att den kvarblivande
förfoganderätten inte synes ha något självständigt värde för eller
naturligt samband med fastigheten i övrigt. I vissa fall kan emellertid en
gemensam äganderätt visa sig bli mycket betydelsefull för berörda fastigheter,
t. ex. i samband med framtida planändringar. Väljs i dessa fall lösningen
med »gemensamhetstomt» föreligger alltid viss risk för att äganderätten
till det ianspråktagna området kan komma att behållas av någon
i förhållande till ägarna av kvarterets byggnadstomter utomstående, t. ex.
den ursprunglige markexploatören (jfr lantmäteristyrelsens meddelande
1966: 7 med råd och anvisningar rörande tillämpningen av lagen om gemensamhetsanläggningar,
s. 18).

Enligt vad som vidare anförs i promemorian kan det förutsättas att samfällighetsbildningar
många gånger blir aktuella under förhållanden där det
bör finnas tämligen goda möjligheter att enligt 37 § tredje stycket BL medge
undantag från kravet på tomtindelning. I sådant fall ger samfällighetsbildningen
inte upphov till några särskilda problem. Med ömsesidigt samråd
mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden torde i stäl -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

let förutsättningarna för en ändamålsenlig och smidig planlösning här ofta
bli särskilt gynnsamma.

För fall åter där tomtindelning redan genomförts eller anses vara oundgänglig
skulle enligt promemorian eventuellt kunna intas den ståndpunkten
att varje samfällighetsbildning som inte kan genomföras med stöd av undantagsbestämmelsen
i 3 kap. 2 § tredje stycket andra punkten FBL bör föregås
av sådan dispensprövning som avses i första punkten av nämnda stycke.
En sådan ordning är emellertid av flera skäl otillfredsställande. Den
medför sålunda ofta praktiska olägenheter i form av bl. a. tidsspillan
och merarbete för berörda parter och myndigheter. De allvarligaste anmärkningarna
mot ett sådant system är emellertid att den aktuella prövningen
regelmässigt inte kommer att ske i det från alla synpunkter mest ändamålsenliga
sammanhanget, nämligen vid detaljplanläggningen av helt
kvarter eller del därav, och kanske inte heller av samma myndighet som i
första hand bär ansvaret för denna planering, dvs. byggnadsnämnden. Frågor
om olika former av samverkan mellan blivande fastighetsägare inom ett
område bör därför enligt promemorian normalt tas upp på ett så tidigt stadium
som möjligt i exploateringsprocessen. Planbestämmelserna om markens
användning och byggnadernas utformning hänger ju ofta växelvis samman
med just dessa avgöranden.

Önskar man undanröja de teoretiska och praktiska brister som är förknippade
med »gemensamhetstomter» och skall den nyskapade möjligheten
att bilda samfällighet även inom detaljplanelagt område inte reduceras
till en mer eller mindre fiktiv företeelse, fordras alltså en ändring av gällande
bestämmelser om tomtindelning. Ändringen bör syfta till att ge planmyndigheterna
befogenhet att vid tomtindelning inte bara indela kvarteret
i tomter avsedda för bebyggelse utan att även reservera viss kvartersmarlc
för från plansynpunkt önskvärda samfälligheter.

Planläggning av en samfällighet måste på vanligt sätt följas av en fastighetsbildningsåtgärd.
Det blir här fråga om fastighetsreglering enligt FBL:s
bestämmelser. Det är vid sådant förhållande tänkbart att planmyndigheterna
i något fall skulle kunna ha vissa svårigheter att bedöma om samtliga
i FBL uppställda förutsättningar för en från plansynpunkt önskvärd samfällighetsbildning
verkligen kommer att bli infriade vid den framtida förrättningen.
Ett nära samråd i dessa frågor mellan berörda myndigheter
framstår emellertid som så naturligt att riskerna för eventuella komplikationer
bör vara mycket obetydliga. Skulle det trots allt i något enstaka fall visa
sig att tomtindelningen inte kan genomföras på sätt som förutsatts vid planläggningen,
finns alltid dispensmöjligheten och i sista hand utvägen att ändra
tomtindelningen.

Det från såväl systematisk som lagteknisk synpunkt mest lämpliga och
enkla sättet att i BL införa nyheten om att kvartersmark vid tomtindelning
får indelas till samfällighet torde enligt vad som anförs i promemorian
5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 144

130

Kungl. Maj:ts proposiiion nr 1H år 1970

nås genom en generell bestämmelse av innebörd att vad som i BL sägs om
tomt (i betydelsen administrativt planlagd enhet avsedd för bebyggelse)
skall äga tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter.

Skyldighet att utge ersättning för gatukostnader (avseende såväl gatumark
som gatubyggnadskostnader) är enligt gällande bestämmelser knutna
till den på varje tomt tillåtna högsta hushöjden (56 § och 68 § 4 BL). Med
hänsyn härtill lär kommuner f. n. i många fall inte kunna göra gällande
någon rätt till sådana bidrag från ägare till »gemensamhetstomt» som ej är
avsedd för bebyggelse. Enligt promemorian kan detta förhållande tänkas
medverka till en viss strävan att göra sådan tomts gräns mot allmänt område
så kort som möjligt. Härigenom hindras ibland en från andra synpunkter
mer rationell planlösning. En sådan ordning kan inte accepteras. Det
skulle emellertid vara lika otillfredsställande om markägarna genom det
inflytande som tillkommer dem, framför allt vid fullständig enighet, kunde
nedbringa sina skyldigheter i fråga om dessa kostnader genom att välja en
motsatt planlösning.

En i förhållande till det nuvarande — i och för sig redan svårtillämpade
systemet — mer rättvis och ändamålsenlig lösning på dessa problem uppnås
enligt promemorian med bestämmelsen att samfällighet i förevarande hänseende
skall vara jämställd med fastighet som överensstämmer med gällande
tomtindelning. För samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse bör
vidare föreskrivas att högsta tillåtna hushöjden skall antas vara medeltalet
av vad som i detta hänseende gäller för de inom kvarteret vid gatan
belägna tomterna.

Förhållandet mellan inlösenbestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen
och vissa bestämmelser i 8 kap. fastighetsbildningslagen

Enligt vad som framhålls i promemorian är det ett allmänt intresse att i
gällande detaljplaner förutsatta fastighetsbildningar blir genomförda inom
rimlig tid efter det planen fastställts. Eftersom särskilda delar av en tomt
emellertid ofta tillhör olika ägare behövs då bl. a. bestämmelser som anger
hur den mark som skall ingå i fastigheten sammanförs i en ägares hand.

I BL föreskrivs att ägare av del av administrativt bildad tomt är berättigad
att lösa återstoden av tomten. Vill flera ägare begagna sig av samma rätt
har den som äger den värdefullaste tomtdelen företräde. Har flera tomtdelar
samma värde, blir tidpunkten för väckt talan om inlösen avgörande för frågan
om företrädet (46 § första stycket). Fullföljer inte en tomtdelägare
inlösenförfarandet genom att erlägga fastställd löseskilling, äger annan
tomtdelägare under vissa förutsättningar överta och fullfölja en motsvarande
lösningsrätt (46 § andra stycket). Har en markägare väckt talan om inlösen,
fordras inte någon ny stämning om ägare av annan del av tomten vill
framställa samma anspråk (139 § första stycket). Den som genom inlösen
får avträda mark skall ha full ersättning för vad han avstår. I fråga om

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

närmare bestämmelser angående bl. a. förfarandet vid inlösen, bestämmandet
av ersättning samt om dess utgivande innehåller 137 § en allmän hänvisning
till ExL. Därutöver gäller för de aktuella inlösenfallen även vissa
speciella bestämmelser om skyldighet för domstolen att sätta särskilda värden
på samtliga i tomten ingående delar, sålunda även på kärandens egen
del (139 § andra stycket), om rätt till förhandstillträde (140 §), om hinder
mot anspråk på att inlösen skall omfatta även restfastighet (141 § första
stycket), om de handlingar som skall inges till domstol i mål angående inlösen
enligt 46 § (141 § andra stycket) samt om undantag från ExL:s bestämmelser
om rätt till återlösen (145 §).

Har ägare av tomtdel inte väckt talan om inlösen enligt 46 § BL inom ett
år efter det tomtindelningen blev fastställd eller har sådan talan inte fått till
resultat att tomten förenats i samme ägares hand, har staden rätt att lösa
hela tomten. Av enskild tomtägare framställt yrkande om inlösen har emellertid
även efter nämnda tidpunkt företräde framför en av staden senare
väckt talan om inlösen (47 §).

Bland bestämmelserna om inlösen i 8 kap. FBL finns även regler om inlösen
för det fall att delar av tomt tillhör olika ägare (4 §).

Angående fastighetsbildningskommitténs motiv till förslaget och remissyttrandenas
innehåll hänvisas i promemorian till kommitténs betänkande
(SOU 1963: 68) s. 508 och till lagrådsremissen s. 604. Följande uttalande
av kommittén bör särskilt uppmärksammas.

Med det förslag till inlösen av tomtdel till förmån för enskild som nu framlägges
uppställer sig spörsmålet, om motsvarande stadgande i byggnadslagen
skall bibehållas eller upphävas. Visserligen är kommittén av den uppfattningen
att stadgandet kommer att förlora avsevärt i betydelse genom att
möjlighet öppnas att som en fastighetsreglerande åtgärd besluta om tointdelslösen.
Det är dock ej uteslutet att sakägare någon gång kan ha grundad
anledning att låta en inlösenfråga prövas omedelbart av domstol, och det har
därför synts kommittén opåkallat att utesluta ett sådant förfaringssätt.

Departementsförslaget till FBL innebär enligt promemorian i förhållande
till kommitténs förslag bl. a. att frågor om inlösen enligt FBL skall prövas
vid en förrättning mot vilken talan sedan i princip får föras vidare till fastighetsdomstol,
hovrätt och högsta domstolen. Med denna ordning torde
inlösenfrågorna vid förrättning normalt kunna handläggas på ett så förhållandevis
snabbt, smidigt och ändamålsenligt sätt som är avsett, inte
minst av hänsyn till kostnaderna. Uppkommer tvist, som föranleder mer
omfattande partsutredning och bevisning, förutsätts att denna skall koncentreras
till fastighetsdomstolen. I departementsförslaget har vidare upptagits
en regel om förskott på den ersättning som slutligen skall fastställas
vid inlösen (8 kap. 8 §).

Det i promemorian slutligen redovisade ställningstagandet till frågan huruvida
reglerna i 46 § BL bör behållas eller upphävas i samband med att

132 Kungl. Maj:ts proposition nr Hb år 1970

särskilda inlösenbestämmelser för tomtdel införs i FBL har i huvudsak baserats
på uttalanden som jag gjort i lagrådsremissen angeånde FBL (s. 609).
Jag konstaterade därvid bl. a. att det inte kan råda någon tvekan om att det
skulle vara olämpligt att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt
samma syfte men som inte är parallella. Detta gäller särskilt när värderingsreglerna
enligt de olika lagarna — såsom i detta fall — inte är enhetligt utformade.
Jag förklarade därför att jag hade kommit till motsatt uppfattning
mot kommitténs och att jag i samband med följdlagstiftningen hade för avsikt
att föreslå att 46 § BL upphävs och att 47 § jämkas.

Enligt promemorian kan stads rätt till inlösen enligt 47 § BL inte längre
göras beroende av om enskild sakägare inom angiven tid väckt talan om inlösen
av återstoden av tomt. Rätten till inlösen bör i stället anknytas till den
omständigheten att ansökan om behövlig fastighetsbildningsåtgärd inte
gjorts inom behörig tid.

Av bestämmelserna i 4 kap. 8 § FBL framgår bl. a. att ansökan om fastighetsbildning
skall göras skriflligen samt att i ansökan skall anges den
åtgärd som sökanden önskar få genomförd. Under pågående förrättning kan
även muntlig ansökan godtas. I sådant fall krävs emellertid att den väckta
frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning. Enligt reglerna i 5 kap.
3 § FBL har i vissa fall även annan än fastighetsägare rätt att påkalla fastighetsreglering,
t. ex. byggnadsnämnd, länsstyrelse och överlantmätare.

Mot bakgrund av dessa bestämmelser bör, sägs det vidare i promemorian,
som villkor för inträde av stads rätt till inlösen av tomt i 47 § BL föreskrivas
att fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen inte har
kommit till stånd efter ansökan som gjorts senast ett år efter tomtindelningens
fastställande. För att en ansökan om fastighetsbildning skall kunna
beaktas i detta sammanhang måste alltid uppställas det kravet att den verkligen
avser bildande av fastighet som överensstämmer med tomt enligt gällande
tomtindelning. Det bör däremot inte ha någon betydelse om ansökan
gjorts av fastighetsägare eller av annan som är berättigad därtill.

Eftersom inlösen av tomtdelar i fortsättningen kan aktualiseras på två
olika sätt och hos skilda myndigheter fordras även särskilda regler i stället
för bestämmelserna i 47 § sista punkten om talan som väckts efter ettårsfristens
utgång. F. n. gäller i sådant fall att stads talan om inlösen inte får
bifallas förrän det konstaterats att av enskild tomtdelägare tidigare väckt
talan inte lett till att tomten förenats i en ägares hand.

I analogi med vad som sålunda gäller f. n. bör en i vederbörlig ordning
påkallad förrättning för bildande av fastighet i överensstämmelse med tomtindelning
ha företräde framför en av stad vid expropriationsdomstol väckt
talan om inlösen. Motsvarigheten till bestämmelserna i 47 § sista punkten
bör därför enligt promemorian innehålla såväl den processuella regeln att
stads talan om inlösen inte får tas upp till prövning innan dessförinnan
gjord ansökan om fastighetsbildning har slutligt prövats som den mate -

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970 133

riella bestämmelsen att ett bifall till denna ansökan medför att stadens
talan förfaller.

Upphävs 46 § och ändras 47 § på angivet sätt, torde det inte längre finnas
något behov av bestämmelserna i 139 § om talan av annan delägare utan ny
stämning (första stycket) eller om skyldighet för expropriationsdomstol att
för varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt värde. Enligt den i promemorian
föreslagna lydelsen till 47 § avser ju stadens inlösenrätt tomtdelarna och
således inte tomten i dess helhet. Det kan vid sådant förhållande inte råda
någon tvekan om att varje tomtdel skall åsättas särskilt värde, vilket kan
ha betydelse vid fördelning av inlösenersättningen.

dill följd av tomtmätningsinstitutets bortfall måste även särbestämmelserna
i 141 § andra stycket om karta och beskrivning vid inlösen av tomtmark
enligt reglerna i BL ändras. Någon särskild bestämmelse om kartå
och beskrivning behövs uppenbarligen inte i BL utan frågan därom kan
lösas genom en föreskrift i ExL.

Slutligen anmärks i detta avsnitt av promemorian att expropriationsdoinstolarnas
uppgifter — enligt vad jag uttalat i samband med tillkomsten av
förslaget till lag om fastighetsdomstol — torde komma att övertas av fastighetsdomstol,
dvs. samma domstol som har att pröva besvär över förrättningsmannens
beslut i bl. a. inlösenfrågor enligt FBL.

Förslag till följdändring till nya jordabalken

I 39 § BL finns bestämmelser för fall där byggnad uppförts i sådant läge
att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän plats.
Paragrafens första stycke innehåller närmare regler om de förutsättningar
under vilka byggnader får stå kvar på sålunda intagen mark samt om ersättning
för intrång till grannen när denne inte föredrar att avstå marked
mot lösen. Dessa regler gäller dock inte trappa som skjuter över gatulinje.
För sådant fall finns den särskilda bestämmelsen att länsstyrelsen kan medge
att trappan får stå kvar under viss tid eller tills vidare.

I andra stycket föreskrivs att tvist om ersättning eller lösen skall prövaå
av expropriationsdomstolen. !

Enligt reglerna i 39 § tredje stycket skall vad i 34 och 38 §§ sägs om förbud
mot nybyggnad i strid mot stadsplan och tomtindelning inte utgöra hinder
mot sådan ändring av en över tomtgräns uppförd bj^ggnad som enligt
158 § skall anses som nybyggnad. Däremot måste ägaren till den intagna
marken alltid samtycka till ändringen.

En motsvarighet till de i 39 § första stycket första punkten BL intagnä
privaträttsliga bestämmelserna om byggnad som uppförts över fastighetsgräns
återfinns i 3 kap. 7 § JB. I sakligt avseende förelägger främst de
skillnaderna i förhållande till gällande bestämmelser att de nya reglerna
har generell räckvidd och inte är begränsade till tomtindelat område samt
att de inte medger att den intagna marken kan lösas. Angående motiven

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

till och den närmare utformningen av 3 kap. 7 § JB hänvisas i promemorian
till lagrådsremissen den 11 febr. 1966 s. 117 (jfr lagberedningens förslag
SOU 1960: 25 s. 72 och jordabalksutredningens betänkande SOU 1963: 55
s. 169).

Lagberedningens förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § BL (se SOU
1960: 24 s. 259 samt motiv SOU 1960: 26 s. 262) har följande lydelse.

Skjuter trappa från tomt över gatulinjen, äger länsstyrelsen medgiva att
den må kvarstå på gatumarken under viss tid eller tills vidare.

Där i annat fall på tomt uppförd byggnad skjuter in på angränsande tomt
eller på gata eller annan allmän plats samt ägaren enligt vad därom är stadgat
i jordabalken ej är skyldig att avträda den intagna marken, skall med
avseende å byggnaden vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hinder
mot ändring som enligt vad Konungen därom stadgat är att hänföra till
nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas med mindre ägaren av den
intagna marken medgiver det.

Enligt promemorian bör lagberedningens allmänna riktlinjer för en ändring
av 39 § BL godtas. I fråga om detaljutformningen av paragrafens nya
lydelse påtalas emellertid att de tidigare berörda skilda tomtbegreppen ger
anledning till vissa särskilda överväganden.

Enligt promemorian torde ordet »tomt» i 39 § första stycket BL avse
såväl administrativt bildad som rättsligen bestående tomt. Det anges sålunda
att det i varje fall är svårt att förstå varför möjligheten att få länsstyrelsens
medgivande att bibehålla trappa utanför gatulinje skulle tillkomma bara
ägare av viss sorts fastighet (rättsligen bestående tomt). Behovet av sådant
medgivande är enligt promemorian lika stort och lika berättigat för ägare
av fastighet på vilken nybyggnad företagits med stöd av dispens, t. ex. enligt
38 § tredje stycket BL. Förarbetena till 155 § BL ger emellertid ingen antydan
om att 39 § verkligen är tillämplig på annat än rättsligen bestående
tomt (jfr stadsplancutredningens betänkande SOU 1945: 15 s. 463 och prop.
1947: 131 s. 298). Av rättspraxis synes endast kunna dras den slutsatsen
att här avsett medgivande kan lämnas bara för trappa som tillkommit efter
tomtindelning (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftningen,
4 uppl. s. 165).

Även om det praktiska behovet av en regel med förevarande innehåll
redan är litet och säkerligen i fortsättningen blir ännu mindre torde det
enligt promemorian inte finnas någon anledning att bär längre göra skillnad
mellan olika typer av fastigheter. Möjlighet att lämna medgivande bör
sålunda föreligga så snart trappa från byggnadslcvarter skjuter över gatulinje.
En sådan ordning kan uppnås genom att ordet »tomt» i lagberedningens
förslag till 39 § första stycket ersätts med »kvartersmark».

FBL innebär goda möjligheter att komma till rätta med de problem som
inkräktanden i samband med byggnadsåtgärder skapar. Vid sådant förhållande
skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om det verkligen
finns skäl att tillåta att en byggnad som inkräktar på annans mark änd -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1970

las innan det klarlagts att inte inkräktandet lämpligen bör föranleda en
justering av fastighetsindelningen eller en servitutsbildning. Det torde emellertid
kunna förutsättas att part i sådant fall normalt inte kommer att dra
sig för att ansöka om behövlig förrättning enligt FBL. I andra fall åter kan
omständigheterna vara sådana att det från varken enskild eller allmän synpunkt
finns något intresse för en så fast bestämd och varaktig lösning som
en fastighetsreglering medför, t. ex. fall när en helt ändrad indelning av
kvarteret är nära förestående eller när det av annat skäl kan antas att
den aktuella frågan med större fördel bör avgöras i ett senare sammanhang.
Därtill kommer att i vart fall en servitutsbildning inte ändrar det faktum
att det vid tillämpning av 34, 38 och 158 §§ BL fortfarande måste konstateras
att den aktuella nybyggnaden strider mot stadsplan och tomtindelning.

Mot bakgrund av dessa överväganden konstateras sammanfattningsvis att
en regel med samma innebörd som lagberedningens förslag till 39 § andra
stycket kan behövas också efter FBL:s ikraftträdande. Med tanke på de s. k.
dispensfastigheterna — inte minst de som bildats till följd av enligt 37 § BL
medgivet undantag från kravet på tomtindelning — och av samma skäl som
i promemorian anförts i anslutning till 39 § första stycket förordas slutligen
att även ordet »tomt» i andra stycket i beredningens förslag byts ut mot
»kvartersmark».

Ändringar i byggnadsstadgan

I promemorian anges att där tidigare redovisade överväganden huvudsakligen
berört BL. I vissa fall har dock problemen även haft direkt anknytning
till BS. Detta gäller främst frågorna om kravet på tomtindelning och
utformningen av tomtindelningsinstitutet.

Enligt 1 § BS, som innehåller allmänna föreskrifter om byggnadsnämnd
och dess funktion, åligger det sådan nämnd bl. a. att med uppmärksamhet
följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning,
ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen
samt att i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar
som finns påkallade. I denna verksamhet har fastighetsbildningen
givetvis en central betydelse. Nämndens möjlighet till inflytande på dessa
frågor tillgodoses i FBL genom särskilda lagbestämmelser och framhävs
i åtskilliga motivuttalanden. Bland direkta lagregler kan nämnas 4
kap. 24 § (underrättelse till nämnden om sammanträde under förrättning
som avser planområde), 5 kap. 3 § tredje stycket (nämndens rätt att ta initiativ
till fastighetsreglering inom område där tätbebyggelse föreligger eller
är att vänta inom en nära framtid) samt 15 kap. 7 § (nämndens rätt att
föra talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom
planområde).

En annan bestämmelse som har stor betydelse i detta sammanhang är
4 kap. 25 § första stycket sista punkten FBL. Där föreskrivs, att fastighets -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-H år 1970

bildningsmyndigheten vid behov skall samråda med de myndigheter vilkas
verksamhetsområden berörs av den aktuella åtgärden. Samrådsprincipen
gäller inte bara när myndigheten prövar fråga om tillstånd till fastighetsbildning
utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur
den nya fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genomföras
(jfr lagrådsremissen s. 58 och 263).

En motsvarighet till den nämnda regeln om samråd är för byggnadsnämnds
del intagen i 1 § BS. Enligt denna bestämmelse åligger det sålunda
nämnden att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör
nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens
verksamhet.

Enligt promemorian finns goda skäl för påståendet att det redan etablerade,
ömsesidiga samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheter och
byggnadsnämnder i allmänhet är mycket gott. FBL framhäver ytterligare
betydelsen av ett sådant samarbete och ställer ökade krav på dess omfattning
och art. Det är emellertid inte nog härmed. Förslaget betonar i högre
grad än tidigare nödvändigheten av att samrådsförfarandet utformas på ett
så smidigt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Ett nära samråd lär sålunda
behövas såväl vid alla mer omfattande fastighetsregleringar som vid många
av de förrättningar där fråga uppstår om samfällighets- eller servitutsbildning
eller om smärre avvikelser från fastställda planer. I en del fall torde de
krav som en sådan utveckling kan aktualisera redan ha tillgodosetts genom
att företrädare för fastighetsbildningsmyndigheten antingen är direkt knuten
till nämnden i egenskap av ledamot eller sekreterare eller regelbundet
kallas till nämndens sammanträden och får rätt att ta del i dess överläggningar.
En sådan ordning har enligt vad som uttalas i promemorian stort
praktiskt värde och synes vara en lämplig form för samarbete och informationsutbyte.
Med hänsyn till den pågående utredningen om en översyn av
byggnadslagstiftningen har det emellertid inte ansetts föreligga tillräckliga
skäl att i det begränsade sammanhang som det nu gäller framlägga något
förslag till ändring av BS:s bestämmelser om byggnadsnämnd.

Från terminologisk synpunkt föreligger flera olikheter mellan BL och
BS. I 12 och 29 §§ BS används beteckningen »tomtplats» som saknar motsvarighet
i BL. Därmed avses varken administrativt bildad tomt eller
rättsligen bestående tomt utan en för bebyggande avsedd enhet. Detta
framgår i varje fall i fråga om 29 § BS direkt av sammanhanget eftersom
denna paragraf gäller utomplansbestämmelser. Vid sådant förhållande kan
ett bibehållande av uttrycket tomtplats i BS inte ge anledning till några
missförstånd.

5 kap. BS innehåller bestämmelser om byggande. I princip är dessa bestämmelser
tillämpliga endast inom område med fastställd generalplan eller
med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (35 §). Undan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970 137

tagen gäller vissa mer omfattande byggnadsföretag utanför nyss angivna
områden (65 §).

I ett flertal paragrafer i 5 kap. BS betecknas det markområde på vilket
nybyggnad eller som sådan åtgärd betraktad ändring skall företas med ordet
»tomt». För tillämpningen av 5 kap. finns därför bland de inledande bestämmelserna
(36 § första stycket) följande definition: »Vad i detta kapitel
stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande avsedd fastighet».
Ordet »annan» liksom huvudregeln i 38 § första stycket BL skulle kunna
tyda på att »tomt» här närmast avser rättsligen bestående tomt. Vid tilllämpningen
har emellertid även administrativt bildad tomt ansetts utgöra
»för bebyggande avsedd fastighet» (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof,
Byggnadslagstiftningen, 4 uppl. s. 406). över huvud taget är fastighetsbegreppet
här inte fast knutet till gällande registreringsbestämmelser. Även
område som berörs av ännu ej beslutad sammanläggning eller ännu ej fastställd
jorddelningsförrättning torde sålunda kunna inrymmas i den givna
definitionen.

I FBL avser beteckningen »fastighet» enhet som införts eller skall införas
som fastighet i fastighetsregistret (jfr lagrådsremissen s. 79). Vid sidan
om sådana enheter förutsätts finnas endast samfälligheter (1 kap. 3 §).

Vid tillämpning av byggnadslagstiftningen efter de i promemorian föreslagna
ändringarna kan nybyggnad i framtiden tänkas förekomma på bl. a.
följande »tomtplatser»: a) fastighet eller samfällighet som överensstämmer
med gällande stadsplan och tomtindelning, b) fastighet eller samfällighet
inom ej tomtindelat byggnadskvarter (med stöd av dispens enligt 37 § BL)
eller på område utanför stadsplan, c) ett sammanhängande område som består
av två eller flera fastigheter som överensstämmer med gällande tomtindelning
(dispens från regeln »ej i strid mot tomtindelning» i 38 § första
stycket BL), d) två eller flera fastigheter som ej överensstämmer med tomtindelning
(38 § första stycket BL) även om de måhända tillsammans motsvarar
en därvid utlagd enhet samt e) visst område av fastighet inom tomtindelat
kvarter (38 § första stycket BL), inom ej tomtindelat kvarter (37 §
BL) eller utanför stadsplan.

Nu nämnda exempel visar enligt promemorian att den grupp av bebyggbara
enheter som skall omfattas av bestämmelserna i 5 kap. BS inte så lätt
kan fångas in under en kortfattad samlingsbeteckning. Med hänsyn till att
de föreslagna ändringarna i BL syftar till att ordet »tomt» i fortsättningen
reserveras för betydelsen administrativt planlagd fastighet kan det givetvis
ligga nära till hands att nu söka utmönstra samma ord också från BS i den
mån det har avvikande betydelse. Ett sådant ingrepp skulle emellertid bli
tämligen omfattande vilket med tanke på den pågående översynen av byggnadslagstiftningen
helst bör undvikas. Dessutom bygger redan den nuvarande
ordningen på en särskild definition av tomtbegreppet för 5 kap. BS.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

Det bör enligt promemorian vid sådant förhållande vara naturligt att övergångsvis
dra nytta av den nuvarande lagtekniska lösningen och i görligaste
mån begränsa frågan om anpassningen till FBL till den i 33 § första stycket
BS givna tillämpningsregeln.

Med utgångspunkt från vad som tidigare i promemorian anförts om fastighetsbegreppet
i FBL och ändringen i fråga om tomtbegreppet i BL anses
det inte kunna komma i fråga att behålla 36 § i helt oförändrad lydelse och
överlämna åt rättstillämpningen att lösa anpassningen till FBL efter ungefär
samma grunder som de nuvarande obestämda betydelserna av begreppen
tomt och fastighet gett upphov till.

En ändring av 36 § första stycket BS synes enligt promemorian alltså inte
kunna undvikas. Det föreslås att den nuvarande tillämpningsbestämmelsen
ersätts med en definition som fastslår att vad som i 5 kap. sägs om
tomt gäller fastighet, samfällighet eller annan för bebyggelse avsedd enhet.

Även en på detta sätt utformad bestämmelse kan måhända ge anledning
till viss osäkerhet. Det skulle då främst gälla frågan om betydelsen
av ordet »enhet». Därmed avses såväl visst bestämt område av registerfastighet
eller av samfällighet som flera fastigheter eller fastighet
och område tillsammans eller, uttryckt på ett annat sätt, varje »tomtplats»
som inte motsvarar en register fas tighet eller en hel samfällighet.
En sådan tolkning bör vara så näraliggande att den praktiska tillämpningen
inte kan vålla några svårigheter. Möjligen fordras en särbestämmelse med
tanke på för bebyggelse avsedd mark som innehas med nyttjanderätt. Det
bör emellertid kunna förväntas att de problem som sammanhänger med ett
sådant fall även i fortsättningen kommer att lösas efter samma grunder
som nu tillämpas (jfr Bexelius in. fl. s. 407).

Den förut i promemorian berörda möjligheten att utlägga kvartersmark
till samfällighet föranleder viss ändring även av bestämmelserna i 34 § BS
om tomtindelning. Det föreslås därför att i 1 mom. införs det tillägget, att
vad som där sägs om tomt gäller även för tomter utlagd samfällighet. I samma
moment bör enligt promemorian tas in även en föreskrift om att i beskrivningen
till tomtindelning skall anges servitut som avses skola bildas.

I promemorian behandlas vidare vissa frågor angående behörighet att
ansöka om byggnadslov för vid fastighetsreglering beslutad flyttning eller
rivning av byggnad. Därvid anförs bl. a. följande.

Det är inte osannolikt att en vid fastighetsreglering beslutad rivning eller
flyttning någon gång tillkommer i strid mot enskild sakägares vilja. Oenighet
eller skilda önskemål beträffande tidpunkten för genomförandet av en
sådan åtgärd kan även förekomma. Fordras då byggnadslov för det beslutade
företaget kan byggnadens ägare av tredska eller i förhalande syfte tänkas
underlåta att medverka till att föreskriven ansökan om sådant tillstånd
inges till byggnadsnämnden.

Rivning skall normalt genomföras som en gemensam fullföljdsåtgärd (se

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

lagrådsremisser! s. 468 och 473). Flyttning skall visserligen i allmänhet
utföras av byggnadens ägare men kan även utföras som gemensamt arbete
om ägaren begär det eller det annars är lämpligt. Kan sakägarna inte
träffa överenskommelse om att åtgärden skall företas av dem själva, skall
arbetet och vad därmed sammanhänger ombesörjas av en eller flera sysslomän.
Sysslomän utses på begäran av sakägare eller när fastighetsbildnings-;
myndigheten finner att det behövs en sådan företrädare för sakägarna (9
kap. 2 § och 4 kap. 36 § FBL).

Vägrar enskild sakägare att på ett eller annat sätt medverka till beslutad
rivning eller flyttning, föreligger uppenbarligen ett sådant fall där en eller
flera sysslomän bör utses. Uppdragets omfattning framgår av det i fastighetsbildningsbeslutet
upptagna beslutet om åtgärden (5 kap. 29 §). Vid sådant
förhållande torde det inte råda någon tvekan om att sysslomans behörighet
att företräda sakägarna automatiskt inbegriper rätt att när så behövs
ansöka om byggnadslov.

I promemorian anges slutligen att tidigare berörda beteckningsändringar
i BL motiverar viss terminologisk anpassning även i 67 § 1 mom. och 71 § BS.

Remissyttrandena

Promemorian med därtill fogade förslag till ändringar i BL och BS får
ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

Med anledning av vad inledningsvis anförts om den allmänna målsättningen
för det aktuella följ dlagstiftningsarbetet görs bl. a. följande
uttalanden.

Lantmäteristyrelsen har inget att erinra mot de i promemorian redovisade
principerna beträffande omfattningen m. in. av föreslagna ändringar. Samma
uppfattning har enligt vad styrelsen anger även kommit till uttryck i
särskilda yttranden från flera överlantmätare. Bygglagutredningen säger
sig vilja understryka vad som i promemorian uttalats om att sakliga ändringar
i byggnadslagstiftningen bör ske med försiktighet och endast när
det är direkt behövligt för tillämpningen av den nya lagstiftningen. Liknande
synpunkter redovisas även i planverkets yttrande och av lantmätare^öreningen.

Förslaget om att slopa termen rättsligen bestående tomt
och att i stället införa beteckningar som anknyter till fastighetsbegreppet
har inte mött några principiella invändningar. Svea hovrätt konstaterar att
en utmönstring ur BL av ifrågavarande begrepp onekligen skulle bidra till
att göra denna lagstiftning klarare och enklare.

I bygglagutredningens yttrande anges, att det mot bakgrund av fastighetsregisterreformen
och terminologin i FBL och JB synes vara mindre lämpligt
att bibehålla två olika tomtbegrepp i byggnadslagstiftningen. Det bör emel -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

lertid enligt utredningens mening inte komma ifråga att helt slopa den
dubbla innebörden i begreppet. Utredningen anför vidare.

Lösningar som kan hindra eller föregripa bygglagutredningens arbete bör
rimligen undvikas. Den i promemorian föreslagna lösningen att i byggnadslagstiftningen
reservera beteckningen tomt för betydelsen administrativt
planlagd (bildad) tomt och ersätta uttrycket tomt i betydelsen rättsligen
bestående tomt med beteckningen »fastighet» eller »fastighet som överensstämmer
med gällande tomtindelning» synes däremot vara acceptabel. Härigenom
erhålles ett terminologiskt samband mellan byggnadslagstiftningen,
fastighetsbildningslagen och den nya jordabalken. Byggnadslagstiftningen
skulle härigenom även vinna i klarhet. Möjligen skulle dock i stort sett
samma resultat kunna uppnås genom att det i byggnadslagstiftningen införes
en bestämmelse, som under hänvisning till olika lagrum preciserar
innebörden av begreppet tomt. Vinsten härav skulle vara, att antalet ändringar
i lagtexten skulle kunna inskränkas, något som med hänsyn till den
relativt korta övergångstid det här är frågan om får anses vara av värde.
Hur bestämmelsen bör konstrueras och utformas och om detta förfarande
överhuvud är till fullo lagtekniskt genomförbart har utredningen emellertid
inte haft möjlighet att närmare penetrera.

Fastighetsägareförbundet anför att begreppet tomt enligt förbundets erfarenhet
har sådan hävd att det bör föreligga starka skäl för en ändring.
Förbundet vill dock inte motsätta sig den föreslagna reformen.

Fördelarna med att beteckningen tomt i BL enligt promemorians förslag
i fortsättningen endast kommer att avse administrativt bildad tomt (planenhet)
har bl. a. vitsordats av advokatsamfundet och lantmätareföreningen.

I anslutning till de i departementspromemorian redovisade övervägandena
angående kravet på tomtindelning anför lantmäteristyrelsen till
en början följande.

I promemorian har framhållits att den reform av förrättningsförfarandet
som FBL kommer att medföra gör det möjligt att i framtiden genomföra
fastighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang
och i annan omfattning än f. n. Det har vidare konstaterats att de genom
1959 års reform vidgade dispensmöjligheterna utnyttjats i högst varierande
omfattning. Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle det mot denna bakgrund
vara motiverat att genom en ändring av 28 och 30 §§ BL klarlägga,
att tomtindelning lämpligen bör ske endast då den har en reell funktion
samt att det bör tillkomma byggnadsnämnden att avgöra om så är fallet.
Med hänsyn härtill synes stadgandena i 28 och 30 §§ BL böra ges följande
huvudsakliga innebörd:

Om byggnadsnämnden finner det erforderligt skall byggnadskvarter indelas
till tomter på sådant sätt att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse
med stadsplanen.

De allmänna riktlinjer som enligt styrelsens mening bör kunna bli vägledande
vid en sådan prövning sammanfattas på följande sätt. Tomtindelning
bör normalt alltid ske dels när planläggning av olika tomter kan behöva
ses i ett sammanhang och fastighetsbildning aktualiseras bara för del
av kvarteret, t. ex. när många fastigheter med skilda ägare berörs och mar -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

ken är obyggd, dels när byggnadsnämnden finner nödvändigt att fastighetsförhållandena
inom ett kvarter uppordnas men markägarna visat sig sakna
intresse eller förmåga härtill. Tomtindelning bör i regel kunna avvaras dels
när all erforderlig fastighetsbildning inom kvarteret sker på en gång i samma
förrättning, dels när fastighetsbildning berör del av kvarter och uppenbarligen
inte påverkar en kommande ändring av fastighetsindelningen inom
resten av kvarteret. Tomtindelning bör normalt inte förekomma när all
mark är i en ägares hand. — Lantmäteristyrelsen framhåller slutligen att
det bör övervägas om det i förevarande sammanhang inte finns skäl att
slopa markägares möjlighet att föranstalta om tomtindelning. Det legitima
krav, som en markägare kan ha att få fastighetsindelningen i ett kvarter
prövad på en gång, kan enligt styrelsens mening normalt förutsättas sammanfalla
med byggnadsnämndens önskemål om att tomtindelning skall ske.
Dessutom kommer markägare i fortsättningen alltid att ha möjlighet att få
en fråga om ändrad fastighetsindelning prövad vid fastighetsreglering.

Förslag om ändring av bestämmelserna i 28 § BL i den riktning att kravet
på tomtindelning inte blir obligatoriskt framförs också av överlantmätaren i
Norrbottens län. Lantmätareföreningen redovisar liknande överväganden.
Mot bakgrund av vad i promemorian anförts om att denna fråga bör tas upp
i ett vidare lagstiftningssammanhang nöjer sig föreningen emellertid med
att understryka betydelsen av att gällande dispensmöjligheter kommer till
användning på ett sådant sätt att FBL:s förrättningsformer kan utnyttjas
i önskvärd omfattning.

Att frågor angående kravet på tomtindelning och fastställelseförfarandet
inte bör tas upp i förevarande sammanhang betonas av bl. a. bygglagutredningen
och fastighetsägareförbundet.

Kommunal-tekniska föreningen understryker värdet av att tomtindelningsinstitutet
bibehålls. Föreningen konstaterar därvid att tomtindelning i
många fall utgör en önskvärd och ibland nödvändig åtgärd för det fastighetsbildningsmässiga
och bebyggelsemässiga genomförandet av stadsplan.
När det gäller kvarter vars mark är i en ägares hand bör dock tomtindelning
undvikas. I övrigt anser föreningen att den tidrymd som förflyter innan ett
upprättat förslag vinner giltighet genom fastställelse bör nedbringas.

I departementspromemorian framlagt förslag om borttagande av kravet
på att uppgifter om längden på tomts särskilda sidor även skall redovisas
i beskrivningen till tomtindelningen har kommenterats
av lantmäteristyrelsen som finner ändringsförslaget motiverat och ändamålsenligt.
Styrelsen framhåller emellertid samtidigt att en sådan reform
skärper kraven på kartans innehåll och noggrannhet, eftersom kartan mer
än f. n. blir det grundläggande dokumentet beträffande tomtindelningsförslagets
innehåll och mening.

De förslag i departementspromemorian som går ut på att kvartersmark

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

vid tomtindelning skall kunna reserveras för samfällighetsbildningar
har mötts med principiella erinringar endast från fastighetsägareförbundet.
Förbundet kan från planteknisk synpunkt dela uppfattningen
att byggnadskvarter skall kunna indelas till både fastigheter och samfälligheter.
När det gäller frågan om ansvaret för de ändamål som dessa samfälligheter
skall tillgodose synes emellertid utvecklingen enligt förbundets
mening ha kommit in på en linje som inneburit en successiv överflyttning
av ansvaret från kommunen till den enskilde markägaren eller exploatören.
Detta gäller inte blott frågor rörande kostnader för gatunätets utbyggnad
och underhåll utan även andra tekniska anläggningar av olika slag som
behövs för att exempelvis ett bostadsområde skall fungera. Mot bakgrund
av dessa förhållanden anser sig förbundet böra uppställa det förbehållet
för ett godtagande av den föreslagna lösningen att kommunerna inte frångår
den ansvarsfördelning som kommit till uttryck i grunderna för hittills
gällande regler på ifrågavarande område.

Förbundet har i sitt remissyttrande även ägnat särskild uppmärksamhet
åt departementspromemorians förslag att inom byggnadskvarter bildade
sanifälligheter i princip skall bli jämställda med fastighet i fråga om skyldighet
att utge ersättning för gatumark och gatubyggnads
kostnader. Enligt fastighetsägareförbundets erfarenhet har
samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande anordningar av trafikteknisk
natur tillkommit för att nedbringa stadens kostnader för stadsplanens
genomförande. Staden kan genom sådana anordningar undgå att
bygga ut gatunätet på det sätt som skulle skett enligt grunderna för gällande
byggnadslagstiftning. Med hänsyn härtill och då de föreslagna lagreglerna
för beräkning av ersättningens storlek enligt förbundets mening
skulle kunna föranleda betydande tolkningssvårigheter anser förbundet
att ersättning för gatukostnader inte skall utgå i de fall då samfällighet
eller gemensamhetstomt saknar bebyggelserätt.

Kritik mot departementspromemorians förslag om att beräkningen av
gatukostnadsersättningarna för ej bebyggbara sanifälligheter skall ske med
ledning av medeltalet av högsta tillåtna hushöjden för de inom samma kvarter
vid gatan belägna tomterna har även framförts av bl. a. planverket och
kommunal-tekniska föreningen. Svea hovrätt har i detta sammanhang påpekat
att det i ytterområden till tätorter ingalunda är ovanligt att en samfälld
parkeringsplats eller liknande förlagts på motsatt sida av gatan mot
bebyggelsen. Hovrätten fäster därutöver uppmärksamheten på de problem
som uppstår om samfällighet omfattar helt kvarter.

Departementspromemorians förslag om upphävande av 46 § BL
med anledning av införandet av motsvarande inlösenbestämmelser i 8 kap.
4 § FBL medför enligt lantmäteristgrelsen klara systematiska fördelar. Kritik
mot förslaget framförs av fastighetsägarförbundet som anser att nuvaran -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

de system för inlösen av tomtdelar bör bibehållas och regleras enbart i BL.
Advokatsamfundet riktar likaledes kritik mot inlösenbestämmelserna i
FBL. Där föreslagna bestämmelser kan enligt samfundet komma att medföra
olägenheter för sakägarna på grund främst av att avgörandet i första
instans skall träffas vid förrättning för fastighetsreglering där möjlighet
saknas såväl att ta upp muntlig bevisning som att besluta om ersättning till
sakägare för utredningskostnader. Samfundets yttrande i denna fråga utmynnar
därför i förslag om att det vid tomtinlösen skall bli möjligt att på
yrkande av sakägare få ärendet behandlat av fastighetsdomstol såsom första
instans varvid sakägare, som avstår mark, enligt 16 kap. 14 § FBL får
gottgörelse för sina kostnader oberoende av utgången i målet. Med en sådan
lösning slipper man enligt vad förbundet vidare anför även olägenheten
av bevisbegränsning i första instans jämfört med överinstanserna.

Departementschefen

By§gnadslagstiftningen är f. n. föremål för en omfattande översyn av
bygglagutredningen. Mot bakgrund härav bör målsättningen för nu aktuella
följdändringar till FBL och JB enligt departementspromemorian i princip
vara att endast se till att byggnadslagstiftningen, sedan FBL och JB trätt i
kraft, under en övergångstid skall kunna tillämpas på ett så smidigt och
ändamålsenligt sätt som är tänkbart utan att dess nuvarande innehåll i
något väsentligt hänseende ändras. Sakliga ändringar i gällande rätt bör
därför i görligaste mån undvikas.

De sålunda uppställda riktlinjerna för byggnadslagstiftningens omedelbara
anpassning till FBL och JB har inte mött några principiella invändningar
vid remissbehandlingen. Gjorda uttalanden bl. a. från planverket
och bygglagutredningen har tvärtom ytterligare understrukit betydelsen av
att de sakliga ingreppen i gällande ordning blir så begränsade och lite ingripande
som möjligt. Jag kan för egen del helt ansluta mig till denna uppfattning.

I BL förekommer f. n. två skilda tomtbegrepp nämligen administrativt
bildad tomt och rättsligen bestående tomt. Med administrativt bildad tomt
avses en vid detaljplanläggning i form av tomtindelning utlagd bebyggelseenhet.
Tomten utgör i detta fall den mall efter vilken fastighetsbildningen
skall genomföras. För att underlätta tillskapandet av en sådan mot en administrativt
bildad tomt svarande rättsligen bestående tomt tillmäts tomtindelningen
f. n. även viss fastighetsbildande verkan. Söker någon lagfart
på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller begär ägare till
markområde som omfattar tomt att denna införs i tomtboken, skall tomtdelen
eller tomten anses ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen.
Motsvarande gäller när det av fastställd stadsplan framgår att

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

del av tomt inte längre ingår i byggnadskvarter. Avstyckningen anses då ha
skett när stadsplanen blev fastställd (1 kap. 1 och 3 §§ FBLS).

Införandet av FBL innebär bl. a. att tomtindelning liksom stadsplan helt
förlorar fastighetsbildande verkan. Fastighetsbildning inom tomtindelat område
skall i fortsättningen verkställas av fastighetsbildningsmyndighet inom
ramen för ett eller flera av de fastighetsbildningsinstitut som står till buds
enligt FBL —- oberoende av om marken är belägen inom stad eller på landet
— nämligen fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanläggning.
Vidare medför FBL att de nuvarande särskilda reglerna i 2 kap. FBLS
om tomtmätning slopas och att frågor angående en rättsligen bestående
tomts gränser och beskaffenhet i övrigt skall prövas inom ramen för det
för alla fastigheter gemensamma institutet fastighetsbestämning.

Bland FBL:s allmänna villkor för fastighetsbildning finns på sätt närmare
utvecklats i promemorian vissa bestämmelser som skall utgöra garanti
för att de plansynpunkter vilka är redovisade i skilda typer av fastställda
planer blir vederbörligen beaktade. Som huvudregel gäller därvid att
fastighetsbildningen skall ske i överensstämmelse med planen, t. ex. tomtindelningen.
I vissa fall kan emellertid avvikelse ske från planen bl. a. efter
medgivande av länsstyrelse eller byggnadsnämnd.

Införandet av FBL och upphävandet av FBLS får sålunda inte bara till
följd att tomtindelningen omvandlas till ett rent planinstitut utan leder
även till att principen om identitet mellan de administrativt bildade och de
rättsligen bestående tomterna blir mindre allmängiltig än f. n.

Enligt departementspromemorian kommer det i fastighetsbildningshänseende
efter FBL:s ikraftträdande inte att finnas annat som skiljer en inom
tomtindelat område bildad fastighet — motsvarighet till rättsligen bestående
tomt — från övriga enligt FBL bildade fastigheter än det förhållandet
att de särskilda villkor, som angett ramen för fastighetsbildningen och från
vilka i vissa fall medgetts undantag eller avvikelse annars skett, återfinns
i en detaljplan med beteckningen tomtindelning.

Av departementspromemorian framgår vidare att det dubbla tomtbegreppet
inte längre har någon självständig betydelse i annat sammanhang än i
byggnadslagstiftningen. För den fastighetsregisterreform, om vilken beslut
angående vissa riktlinjer redan fattats vid 1968 års riksdag, utgör ett slopande
av begreppet rättsligen bestående tomt en nödvändig förutsättning.

Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. i 35 av BL:s
170 paragrafer. I allmänhet framgår väl av sammanhanget om därmed avses
administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Enligt departementspromemorian
saknas emellertid inte exempel på stadganden där frågan om
de aktuella beteckningarnas rätta innebörd är mer eller mindre oklar eller
i varje fall kan orsaka viss osäkerhet.

Flertalet av de bestämmelser i BL som gäller rättsligen bestående tomt

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

avser enligt 155 § även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet på
vilken nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i
stadsplan liksom administrativt bildad tomt i en ägares hand. Reglerna i 50
och 51 §§ om stads skyldighet att upplåta gata och allmän plats gäller däremot
enbart rättsligen bestående tomter.

Med utgångspunkt från att ändringarna i gällande rätt bör bli så föga ingripande
som möjligt —• i såväl materiellt som systematiskt avseende —
synes det enligt departementspromemorian inte vara möjligt att i BL tills
vidare helt undvara en motsvarighet till det nuvarande begreppet rättsligen
bestående tomt.

Departementspromemorians förslag till lösning av dessa övergångsproblem
i avvaktan på en kommande reform av byggnadslagstiftningen innebär,
att begreppet tomt i BL i enlighet med bl. a. fastighetsregisterutredningens
önskemål reserveras för betydelsen administrativt planlagd enhet
samt att beteckningen tomt i betydelsen rättsligen bestående tomt genomgående
ersätts med uttrycket »fastighet som överensstämmer med gällande
tomtindelning» eller enbart ordet »fastighet». Med denna lösning uppnås
enligt promemorian inte bara ett direkt terminologiskt samband mellan
FBL och BL utan undanröjs även de oklarheter som den nuvarande användningen
av de dubbla tomtbegreppen kan ha medfört.

Departementspromemorians förslag om en utmönstring av begreppet
rättsligen bestående tomt ur BL har inte mött några principiella invändningar
under remissbehandlingen utan i allmänhet fått ett positivt gensvar.

För egen del kan jag i allt väsentligt instämma i de överväganden som
ligger bakom det i promemorian sålunda framlagda förslaget.

Beträffande den lagtekniska lösningen har bygglagutredningen i sitt
remissyttrande ifrågasatt om det inte är möjligt att i stort sett nå samma
resultat som åsyftas med promemorians förslag genom att i BL införa en
bestämmelse som under hänvisning till olika lagrum preciserar innebörden
av begreppet tomt.

Vad utredningen här avser torde vara en motsvarighet till eller utbyggnad
av nuvarande 155 § BL. En generell tolkningsregel med antytt innehåll
skulle visserligen på sätt utredningen framhållit få till följd att antalet
paragrafer som behöver ändras blir väsentligt lägre än enligt den lagtekniska
lösning som förordats i promemorian. Dessa ändringar är emellertid som
regel endast av terminologisk natur och föga ingripande. Vidare torde det
inte kunna bestridas att den nuvarande användningen av ordet tomt i BL
inte bidrar till att göra denna lagstiftning särskilt lättillämpad. Att då samtidigt
som tomtbegreppet försvinner ur annan lagstiftning eller där förlorar
sin självständiga betydelse fortfarande i ett flertal av BL:s centrala paragrafer
behålla två tomtbegrepp med skiftande innebörd och såvitt avser
rättsligen bestående tomt även med delvis helt ny definition är enligt min

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

mening endast ägnat att göra denna lagstiftning mer svåröverskådlig och
oklar än som är nödvändigt. Jag ansluter mig därför till den lagtekniska
lösning som föreslagits i promemorian.

De bestämmelser i gällande BL som avser tomter har i såväl materiellt
som systematiskt hänseende utformats mot bakgrund av förutsättningen
att byggnadskvarter i princip alltid skall tomtindelas. Undantag från förbudet
att bygga på mark som inte är tomtindelad förekommer numera i betydligt
större utsträckning än tidigare. Vad som främst bidragit till denna
utveckling är de ändringar i byggnadslagstiftningen som genomfördes år
1959 och vilka bl. a. innebär att länsstyrelserna fått befogenhet att ge viss
i)y§Sna angående dessa lagändringar (1959: 168 s. 106) framhölls att
erfarenheterna hade visat att det i många fall är möjligt att åstadkomma en
lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt
än genom tomtindelning samt att det därför inte behövde innebära någon
fara om man lättade något på förbudet mot att bygga på mark som inte är
tomtindelad.

Enligt promemorian kan införandet av PBL, med dess i förhållande till
gällande lagstiftning betydligt ökade möjligheter att inom ramen för en och
samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis enkelt sätt lösa förekommande
fastighetsbildningsfrågor, väntas få till följd att fastighetsbildning
utan föregående tomtindelning blir aktuell även i andra sammanhang
och i annan omfattning än f. n. Det torde emellertid finnas fall där tomtindelning
fortfarande blir nödvändig. Med tanke härpå bör enligt promemorian
den av fastighetsregisterutredningen aktualiserade frågan om ett
slopande av kravet på tomtindelning inte tas upp till avgörande i förevarande
begränsade sammanhang.

Remissinstansernas inställning till detta i promemorian redovisade ställningstagande
är något splittrad. I de yttranden som berör frågan framförs
sålunda från en del håll synpunkter som snarast kan sägas vara ägnade att
understryka vikten av att det principiella kravet på tomtindelning tills vidare
bibehålls oförändrat medan det i ett par fall framförs förslag i motsatt
riktning. Bland sistnämnda remissinstanser märks lantmäteristyrelsen som
anser att tomtindelning lämpligen bör ske endast då sådan planläggning har
en reell funktion samt att byggnadsnämnden bör få avgöra om så är fallet.

Jag vill inte bestrida att införandet av FBL ger frågan om ett fortsatt
bibehållande av kravet på tomtindelning som huvudregel i BL ytterligare
aktualitet liksom att det skulle vara beklagligt om ifrågavarande lagtekniska
lösning leder till att de fördelar som kan vinnas genom fastighetsbildning
utan föregående tomtindelning inte blir tillräckligt utnyttjade. Vad
i promemorian anförts om den skiftande grad i vilken föreliggande dispensmöjligheter
hitintills använts synes tala för att farhågorna för en sådan

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

mindre gynnsam utveckling inte är helt obefogade. Ett borttagande av det
principiella kravet på tomtindelning liksom ett slopande av markägarnas
initiativrätt till sådan detaljplanläggning är emellertid så ingripande åtgärder,
med delvis svåröverskådliga konsekvenser, att de lämpligen bör
prövas inom ramen för bygglagutredningens fortsatta arbete med en översyn
av hela byggnadslagstiftningen. Jag delar därför den i promemorian
och av åtskilliga remissinstanser — däribland bygglagutredningen -— i denna
fråga redovisade uppfattningen. Mot bakgrund av vad bl. a. lantmäteristyrelsen
anfört finner jag emellertid samtidigt angeläget ytterligare understryka
betydelsen av att berörda plan- och fastighetsbildningsmyndigheter
genom ömsesidigt samråd och samverkan verkligen söker ta till vara
alla de ökade möjligheter till tids- och kostnadsbesparingar och ibland
även till mer ändamålsenliga resultat, t. ex. vid samfällighets- eller servitutsbildningar,
som fastighetsbildning utan föregående tomtindelning efter
FBL:s ikraftträdande kan väntas medföra. Den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna om rätten att meddela dispens från tomtindelningskravet
torde här bli av mer allmänt intresse och få större principiell betydelse
än f. n.

I fråga om tomtindelningsinstitutet förordas i promemorian den förenklingen
att uppgifter om längden av varje tomts särskilda sidor inte vidare
skall behöva redovisas i den till tomtindclningsförslaget fogade beskrivningen.
Motsvarande uppgifter framgår alltid av den karta på vilket förslaget
är utmärkt.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner jag detta ändringsförslag ändamålsenligt.
Det öppnar möjlighet till vissa rationaliseringsvinster och synes
inte kunna ge anledning till några olägenheter.

FBL:s bestämmelser om samfälligheter innehåller flera betydelsefulla
nyheter. Enligt FBL är fråga om samfällighetsbildning en fastighetsregleringsåtgärd
som kan tas upp till prövning såväl i samband med andra åtgärder
som helt självständigt. Samfällighet kan, i motsats till vad som
f. n. gäller, bildas också inom detaljplanelagt område.

I departementspromemorian uttalas att en samfällighetsbildning inom
byggnadskvarter i en hel del fall kan vara den lösning som möjliggör att
marken utnyttjas mest rationellt och ekonomiskt. Vid sidan av 1966 års
lag om vissa gemensamlietsanläggningar och institutet samfällighetsrätt
i JB kan ifrågavarande bestämmelser i FBL sålunda sägas underlätta en
praktisk anpassning till moderna plansynpunkter, med beaktande av såväl
den tekniska och ekonomiska utvecklingen som trafiksäkerhets- och andra
miljöfrågor.

Enligt promemorian finns skäl anta att samfällighetsbildning inom byggnadskvarter
inte sällan blir aktuell under förhållanden där det bör finnas

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

goda förutsättningar att medge undantag från kravet på tomtindelning. Med
ömsesidigt samråd mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna kan
möjligheterna till en ändamålsenlig och smidig planlösning i dessa fall väntas
bli särskilt gynnsamma.

Med tanke på de fall åter då detaljplanläggning inte kan undvaras föreslås
emellertid i promemorian den ändringen i gällande bestämmelser om
tomtindelning att planmyndigheterna i fortsättningen inte bara skall kunna
indela kvarteret i tomter utan även skall få befogenhet att reservera viss
mark för från plansynpunkt önskvärda samfällighetsbildningar. I detta
syfte har i förslaget till ny lydelse av 155 § BL införts en generell bestämmelse
av innebörd att vad som i BL sägs om tomt (i betydelsen administrativt
planlagd enhet avsedd för bebyggelse) skall äga tillämpning även på
samfällighet inom byggnadskvarter.

Den i promemorian sålunda förordade lösningen grundas bl. a. på uppfattningen
att frågor om olika former av samverkan mellan blivande fastighetsägare
inom ett område normalt bör tas upp i ett så tidigt skede som
möjligt av en exploateringsprocess. Ifrågavarande avgöranden är ju i allmänhet
av central betydelse för kvartersmarkens användning och bebyggelsens
utformning.

Mot denna bakgrund finner jag det helt naturligt att de myndigheter som
bär ansvaret för detaljplanläggningen, dvs. i första hand byggnadsnämnderna,
redan i samband med tomtindelningen får möjlighet att utöva inflytande
över framtida samfällighetsbildningar genom att reservera viss kvartersmark
för sådant ändamål. Nämnda befogenhet bör närmast ses som ett
komplement till den styrning av utvecklingen i önskad riktning som planmyndigheterna
redan f. n. kan åstadkomma genom särskilda planföreskrifter,
exploateringsavtal eller på annat sätt.

En nyhet i FBL som från plansynpunkt måhända kan visa sig bli ännu
mer betydelsefull än bestämmelserna om samfälligheter är möjligheterna
att bilda, ändra eller upphäva servitut genom fastighetsreglering. På motsvarande
sätt som gäller beträffande samfälligheter kan angivna frågor sålunda
i fortsättningen tas upp till prövning även utan samband med annan
fastighetsbildningsåtgärd. Till skillnad mot JDL innehåller FBL vidare inte
någon särskild uppräkning av tillåtna servitutsändamål. Det torde inte råda
någon tvekan om att servitutsinstitutet härigenom blir betydligt mer användbart
än f. n. Särskilt märkbart blir detta inom tomtindelade byggnadskvarter
där förrättningsservitut nu i regel inte kan bildas. Här angivna förhållanden
gör att servitutsbildning i framtiden kan väntas tilldra sig ett
vida ökat intresse och inte sällan kommer att erbjuda den från plansynpunkt
mest ändamålsenliga lösningen på skilda fastighetsbildningsproblem.

Mot bakgrund av dessa överväganden vill jag redan i detta sammanhang
klargöra att jag ansluter mig till departementspromemorians förslag om en

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

149

ändring av 34 § BS •—- som innehåller närmare bestämmelser om tomtindelning
— så att därav klart framgår, att i tomtindelningsförslag skall anges
även vilka servitut som skall bildas inom det tomtindelade området.

Fastighetsägareförbundet har i sitt remissyttrande gett uttryck åt viss
oro inför möjligheten att befogenhet för planmyndigheterna att vid tomtindelning
reservera kvartersmark för samfällighetsbildningar skall få till
följd att kommunernas ansvar för samfärdsleder och andra gemensamma
anordningar i ökad utsträckning kommer att övervältras på de enskilda
markägarna.

I anslutning härtill finner jag angeläget understryka, att planmyndigheternas
bedömningar och ställningstaganden i fråga om önskvärda samfällighets-
liksom servitutsbildningar aldrig har annan funktion än att ytterligare
precisera hur fastighetsindelningen från plansynpunkt slutligen bör vara
beskaffad inom ett visst område. Eftersom själva planläggningen inte kommer
att ha någon fastighetsbildande verkan måste därvid framkommande
önskemål om såväl samfällighets- som servitutsbildningen alltid bedömas
mot bakgrund av de fastighetsbildningsrättsliga bestämmelserna i FBL.
Detta innebär att det vid den kommande fastighetsregleringen måste konstateras
t. ex. att en aktuell servitutsbildning verkligen är av väsentlig betydelse
för den härskande fastighetens ändamålsenliga användning. Därutöver
gäller givetvis också den förutsättningen att den tillämnade fastighetsregleringen
inte står i strid mot de i 3 kap. FBL för all fastighetsbildning uppställda
allmänna lämplighetsvillkoren.

Nu angivna förhållanden leder till att planmyndigheterna inte torde ha
några faktiska möjligheter att med hopp om framgång kunna meddela planföreskrifter
om samfällighets- eller servitutsbildningar för ändamål som enligt
vedertagen uppfattning inte skall tillgodoses inom fastighetsbildningens
ram. I sista hand föreligger ju dessutom alltid möjlighet för enskild sakägare
att framställa anmärkningar mot utställt förslag eller erinringar mot
kommunal myndighets beslut om antagande av tomtindelning samt att föra
talan mot länsstyrelsens fastställelsebeslut i den mån där framställda yrkanden
helt eller delvis lämnats utan bifall.

För att ytterligare understryka vilka samfällighets- eller servitutsbildningar
som det bör tillkomma planmyndigheterna att ta ställning till i samband
med tomtindelningen har 34 § BS i departementsförslaget getts en utformning
som syftar till att bättre än promemorians förslag klargöra att i
tomtindelningsförslaget skall anges endast de samfällighets- eller servitutsbildningar
som från plansynpunkt bedöms vara så väsentliga att de utgör en
nödvändig förutsättning för att fastighet skall anses överensstämma med
tomtindelningsförslaget.

Enligt gällande rätt är markägares skyldighet att utge ersättning till kommun
för gatumark och gatubyggnadskostnader knutna till den på resp.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

tomt högsta tillåtna hushöjden. Genom införandet av FBL och här redan
berörda följdändringar i byggnadslagstiftningen uppkommer emellertid
enligt departementspromemorian behov av regler som medför att även ägarna
till de fastigheter som har del i samfällighet som är belägen inom byggnadskvarter
i princip blir skyldiga att utge gatukostnadsersättningar. I promemorian
föreslås därför en bestämmelse som anger att samfällighet i förevarande
hänseende skall vara jämställd med fastighet vilken överensstämmer
med gällande tomtindelning. För det fall att samfälligheten inte får
bebyggas föreslås i promemorian tillika att högsta tillåtna hushöjden skall
antas vara medeltalet av vad som här gäller för de inom samma kvarter vid
gatan belägna tomterna.

Förslaget att delägare i samfällighet i princip skall bli skyldiga att utge
ersättning för gatukostnader har under remissbehandlingen inte mött invändningar
från mer än ett håll. Fastighetsägareförbundet säger sig ha gjort
den erfarenheten att samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande
anordningar av trafikteknisk natur tillkommit för att nedbringa stadens
kostnader för stadsplanens genomförande. Förbundet avstyrker bl. a. på
grund härav att samfällighet som saknar bebyggelserätt belastas med ersättningsskyldighet
för gatukostnader.

Nuvarande bestämmelser om gatukostnadsersättningar är föråldrade och
svårtillämpade. Det är emellertid enligt min mening helt uteslutet att i detta
begränsade sammanhang söka komma till rätta med de delvis mycket besvärliga
problem som aktualiseras vid en ändring av gällande system. Av
vad tidigare anförts framgår att det finns skäl anta att samfällighetsbildningar
i framtiden kan bli aktuella inom byggnadskvarter i en helt annan
utsträckning än f. n. Enligt promemorian skulle det vara otillfredsställande
om de möjligheter till planmässiga fördelar som en sådan utveckling kan
erbjuda hämmas på grund av hänsynstaganden till gällande gatukostnadsbestämmelser.
Utformningen av en detaljplan bör naturligtvis i princip vara
helt oberoende av hur exploateringskostnaderna sedan skall fördelas mellan
kommunen och de enskilda markägarna inom kvarteret. Mot denna bakgrund
delar jag uppfattningen att BL nu bör kompletteras med en bestämmelse
som i aktuellt avseende likställer samfällighet inom byggnadskvarter
med där belägen fastighet. Jag har i annat sammanhang redan uttalat, att
jag anser att det inte föreligger någon risk för att samfällighetsbildningar
inom byggnadskvarter skall medföra att på enskilda markägare övervältras
ansvar och kostnader för anordningar som inte rätteligen bör utföras
av fastighetsägarna inom kvarteret eller som inte oundgängligen är nödvändiga
för att de aktuella fastigheterna skall kunna tas i anspråk för avsedda
ändamål. Vid sådant förhållande finner jag inte skäl att här göra
någon skillnad mellan olika typer av samfälligheter. Detta ställningstagande
står för övrigt bäst i överensstämmelse med grunderna för nuvarande
system, som torde ha byggts upp med utgångspunkt från antagandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

151

att hela kvarteret utgör tomtmark och att alla tomter har gränslinjer mot
gator eller därmed jämställda allmänna platser.

De i promemorian föreslagna reglerna för beräkning av gatukostnadsersättningar
för samfällighet utan bebyggelserätt har kritiserats av en del
remissinstanser. Det har därvid bl. a. påpekats att förslaget inte täcker det
fall då en samfällighet t. ex. är belägen efter kvarterets hela gräns mot viss
gata.

Med anledning av dessa berättigade anmärkningar innehåller departementsförslaget
i denna del en annan lösning. Jag föreslår sålunda att den
sökta högsta hushöjden skall beräknas med ledning av medeltalet av vad
som i detta hänseende gäller för de fastigheter som har del i samfälligheten.
En sådan bestämmelse torde inte bara undanröja risken för tolkningssvårigheter
med anledning av samfällighetens läge utan synes även i övrigt kunna
bli förhållandevis lättillämpad eftersom det finns skäl anta att sarnfällighetsbildningar
i stor utsträckning blir aktuella inom kvarter med likartad
bebyggelse. Skulle tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse i något
enstaka fall tyckas leda till ett uppenbart obilligt resultat, finns alltid
möjligheten för de enskilda sakägarna att begära jämkning av ersättningen
enligt 60 § BL.

I 8 kap. 4 § FBL finns bestämmelser om inlösen för fall då särskilda delar
av administrativt planlagd tomt tillhör olika ägare. Dessa bestämmelser
utgör sålunda en motsvarighet till gällande regler i 46 § BL. Det föreligger
emellertid flera betydande skillnader mellan dessa skilda system för att
förena eu tomt i en ägares hand. Inlösen enligt BL handläggs sålunda av
expropriationsdomstol i huvudsak med stöd av ExL:s bestämmelser. Enligt
FBL är fråga om inlösen av tomtdel däremot en fastighetsregleringsåtgärd
som i första hand skall avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten
genom fastighetsbildningsbeslut.

I departementspromemorian föreslås att 46 § BL upphävs i samband med
införandet av FBL. Detta ställningstagande baseras i allt väsentligt på de
överväganden i denna fråga som jag redovisat i lagrådsremissen angående
FBL (s. 609).

Promemorians förslag bär i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Den kritik och de ändringsförslag som på denna punkt framförts
av fastighetsägareförbundet och advokatsamfundet avser ytterst det
redan remitterade förslaget till FBL. Vid sådant förhållande vill jag i förevarande
sammanhang endast ånyo understryka, att det skulle vara olämpligt
att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt samma syfte men
som inte är helt parallella. Departementsförslaget överensstämmer därför i
denna del med promemorians förslag.

I JB finns i 3 kap. 7 § vissa privaträttsliga bestämmelser om byggnad
eller annan anläggning som uppförts så, att den skjuter in på angränsande

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

mark. Dessa bestämmelser utgör en motsvarighet till vissa av de regler som
f. n. är intagna i 39 § BL. Departementspromemorians förslag till ändring
av nämnda paragraf innebär i huvudsak att ifrågavarande privaträttsliga
regler utmönstras från BL. Förslaget bygger på de riktlinjer som angetts av
lagberedningen i dess förslag till följdändringar till JB.

Remissyttrandena liksom departementsbehandlingen av nämnda ändringsförslag
ger mig inte anledning till några principiella erinringar mot de
överväganden och ställningstaganden som i denna fråga redovisats i promemorian.
Detsamma gäller där i övrigt framlagda förslag till ändringar i BL
och BS.

SPECIALMOTIVERING
Ryggnadslagen
37 §.

Promemorian. Ändringen innebär endast att ordet »tomt» byts ut mot
»mark». Nybyggnad kan inte längre företas på tomt, i betydelsen planenhet.
Mark är då ett lämpligare uttryck som ger regeln oförändrat materiellt innehåll.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i
promemorian upptagna förslaget.

38 §.

Promemorian. I första stycket har begreppet rättsligen bestående tomt
ersatts med det något vidare men i övrigt liktydiga begreppet »fastighet
som överensstämmer med tomtindelning». Att det här endast är fråga om
gällande tomtindelning bör enligt promemorian vara självklart (jfr prop.
1947: 131 s. 206). Det nya begreppet avser att täcka såväl av ålder bestående
tomter (159 § BL jfrd med 80 § stadsplanelagen den 29 maj 1931, nr
142) och övriga fastigheter vilka vid FBL:s ikraftträdande är eller skulle
ha varit införda i tomtboken som alla med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL
inom tomtindelat område bildade fastigheter. Till ifrågavarande grupp hör
även vissa med ledning av FBL:s övergångsbestämmelser inom sådant område
färdigbildade fastigheter. De registerfastigheter som uppstår till följd
av fastighetsbildningsåtgärder enligt 3 kap. 9 § FBL (successiva fastighetsbildningar)
eller på grund av regler om självständig registrering av från
plansynpunkt ofullständiga enheter omfattas däremot inte av detta begrepp.
Dessa registerfastigheter överensstämmer ju enligt promemorian inte
med tomtindelningen. Detsamma kan visserligen sägas även om en del
av de fastigheter som bildats med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL men för
dessa uppställs en särskild tolkningsregel i 155 § tredje stycket.

I materiellt hänseende innebär de ändrade bestämmelserna en viss utvidg -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1970

ning av antalet byggnadsgilla enheter. Medgivanden som avses i 3 kap. 2 §
tredje stycket FBL fritar sålunda från skyldighet att söka dispens enligt
tredje stycket i förevarande paragraf, om det inte undantagsvis är fråga
om bebyggelse »i strid mot tomtindelningen», dvs. över fastighetsgräns. Med
hänsyn till vad som anförts i motiven till 3 kap. 2 § FBL (s. 125) om
att där avsett dispensförfarande bör anpassas efter grunderna för dispens
enligt byggnadslagstiftningen samt att byggnadsnämndens mening alltid bör
inhämtas när dispensfrågan avgörs av länsstyrelsen kan en sådan ordning
enligt promemorian inte ge anledning till några betänkligheter. Det måste
tvärtom vara rationellt att i så stor utsträckning som möjligt undvika all
onödig dubbelprövning.

I andra stycket har »tomten» utbytts mot »fastigheten». Det tomtbegrepp
som här avses är givetvis rättsligen bestående tomt. Av förarbetena till 155
§ framgår emellertid att vad som i detta stycke sägs om tomt gäller även
i nämnda paragraf angivna andra fastigheter samt administrativt bildad
tomt i en ägares hand (jfr stadsplaneutredningens förslag SOU 1945: 15 s.
463 och departementschefens uttalande i prop. 1947: 131 s. 298).

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att paragrafen skulle bli tydligare
— framförallt vid en jämförelse med 155 § — om ordet »gällande» infogas
framför »tomtindelning» i första stycket. Advokatsamfundet ifrågasätter
om inte uttrycket »fastighet som överensstämmer med tomtindelningen»
lämpligen kan ersättas med den av FRU föreslagna beteckningen »fastighet
som motsvarar tomt».

Departementschefen. Ifrågavarande paragraf har en mycket central betydelse
i byggnadslagstiftningen. De ändringar som nu företas bör därför vara
så föga ingripande som möjligt. Under hela den tid BL varit i kraft har med
»tomtindelning» i första stycket endast avsetts gällande tomtindelning. Vid
sådant förhållande anser jag inte att det finns skäl att vare sig i denna
paragraf eller i andra liknande sammanhang särskilt ange att det är fråga
om gällande tomtindelning.

Det i promemorian förordade uttrycket »fastighet som överensstämmer
med tomtindelningen» har vid jämförelse med andra tänkbara alternativ
den uppenbara fördelen att det terminologiskt knyter an till huvudregeln
i 3 kap. 2 § första stycket FBL om fastighetsbildning inom vissa planområden.
Vidare kan t. ex. beteckningen »fastighet som motsvarar tomt» måhända
rikta uppmärksamheten främst på de i tomtindelningsförslaget angivna
gränslinjerna och därigenom i viss mån undanskymma det faktum
att i förslaget angivna samfällighets- eller servitutsbildningar också måste
ha genomförts innan den aktuella fastigheten kan betecknas som byggnadsgill.

Departementsförslaget till ändringar i denna paragraf har därför helt
baserats på promemorians förslag.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år WTO

39 §.

Promemorian. Denna paragraf har i huvudsak utformats med ledning av
lagberedningens förslag till följdändring till JB (SOU 1960: 24 s. 259). Ordet
»tomt» har emellertid bytts ut mot »fastighet inom byggnadskvarter».
Detta innebär i sakligt hänseende den nyheten att paragrafen i fortsättningen
blir tillämplig inte bara inom tomtindelat område utan inom alla
genom fastställd stadsplan utlagda byggnadskvarter. Med anpassning till
3 kap. 7 § JB har beskrivningen »angränsande tomt eller på gata eller annan
allmän plats» ersatts med det sammanfattande uttrycket »angränsande
mark» (jfr lagrådsremissen beträffande JB den 11 februari 1966 s. 118).

Remissyttrandena. Planverket anser att uttrycket »annan anläggning» i
andra stycket av paragrafen kan ge anledning till vissa tolkningssvårigheter.

Departementschefen. Med »byggnad» i paragrafens andra stycke avses
givetvis den betydelse detta begrepp har i BL. Vid sådant förhållande behövs
ingen särskild föreskrift om anläggning.

Departementsförslaget är i övrigt grundat på promemorieförslaget.

47 §.

Promemorian. Första stycket innehåller bestämmelser om den tidpunkt
vid vilken stad får rätt att väcka talan om inlösen av den mark som ingår i
en administrativt planlagd tomt som ägs av flera personer. Huvudregeln är
att lösningsrätten aldrig inträder förrän ett år gått från det tomtindelningen
blev fastställd. Har inte ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången
av denna tid, kan stad väcka talan vid expropriationsdomstol om inlösen av
tomtdelarna. Därmed avses all i den planlagda tomten ingående mark. Är
däremot frågan om fastighetsbildning anhängig hos fastighetsbildningsmyndigheten
vid ettårsfristens utgång, förskjuts tidpunkten för inträdet av stadens
rätt att väcka talan om inlösen till dess det slutligt konstaterats att
den genom ifrågavarande ansökan inledda förrättningen ej lett till fastighetsbildning
i överensstämmelse med tomtindelningen. Vid prövning om
sådant förhållande föreligger skall regeln i 155 § tredje stycket beaktas.

Andra stycket innehåller regler om konkurrens mellan ansökan om fastighetsreglering
och talan om inlösen som staden väcker vid expropriationsdomstol
efter ettårsfristens utgång. I denna konkurrenssituation gäller att
stadens talan skall förklaras vilande till dess en tidigare inledd fastighetsbildningsförrättning
slutförts. Leder sådan förrättning i fråga om tomten
till avsedd fastighetsbildning, skall stadens talan avskrivas som förfallen.

Tillämpningen av såväl första som andra stycket kräver enligt promemorian
i de allra flesta fall ett informationsutbyte mellan expropriationsdomstolen
och fastighetsbildningsmyndigheten. Framgår sålunda inte direkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

155

av handlingarna att ettårsfristen efter tomtindelningens fastställande ännu
ej gått till ända eller att av staden väckt talan av annat skäl uppenbarligen
skall avvisas eller förklaras vilande, måste expropriationsdomstolen infordra
uppgift från vederbörande fastighetsbildningsmyndighet huruvida det vid
den tidpunkt då staden väckte sin talan hade inletts någon fastighetsbildningsförrättning
med syfte att bilda en fastighet som överensstämmer med
ifrågavarande tomt. Det är därvid i och för sig likgiltigt om ansökan varit
skriftlig eller muntlig, om den gjorts av ägare av del av den aktuella tomten
eller av annan behörig sökande eller om den avsett enbart den aktuella
tomten eller ett större regleringsområde. Vad som fordras är sålunda bara
att sådant initiativ har tagits som enligt FBL utgör formell förutsättning
för att fastighetsbildningsmyndigheten inom ramen för den aktuella förrättningen
skall kunna komma fram till ett beslut om den avsedda fastighetsbildningen.

Att stad väckt talan om inlösen av i tomt ingående mark utgör enligt vad
som vidare anförs i promemorian i och för sig inget hinder mot att marken
senare kan bli indragen i en förrättning enligt FBL. Teoretiskt sett skulle en
sådan förrättning även kunna avse inlösen av återstod av tomt enligt 8 kap.
4 §. En sådan ordning är dock inte lämplig. I något enstaka fall är det emellertid
tänkbart att det på grund av t. ex. servituts- eller samfällighetsbildningar
kan finnas ett beaktansvärt intresse av att en fastighetsbildning kan
genomföras utan onödig tidsspillan som ett led i en mer omfattande fastighetsreglering.
Det bör därför inte komma i fråga att uppställa något ovillkorligt
förbud mot varje form av fastighetsbildande åtgärd rörande mark
som omfattas av ett pågående inlösenförfarande. I allmänhet torde det dock
knappast råda någon tvekan om att sådana åtgärder bör anstå till dess staden
fått kvalificerat förhandstillträde till tomtdelarna (39 § ExL) eller
inlösenfrågan slutligt avgjorts genom laga kraft ägande dom.

Det finns enligt promemorian skäl att iaktta restriktivitet i fråga om
fastighetsbildningsåtgärder avseende mark som berörs av pågående prövning
i mål om inlösen enligt 47 § BL. I vissa fall föreligger sannolikt hinder
mot sådan åtgärd redan på grund av de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering
i 5 kap. FBL. I andra fall åter kan fastighetsbildningsmyndigheten
med stöd av 4 kap. 39 § förklara förrättningen vilande i avbidan på
inlösenmålets slutliga avgörande. Av stor betydelse är säkerligen även fastighetsbildningsmyndighetens
möjligheter att genom upplysning och rådgivning
förmå sakägarna att inta en rationell inställning till hithörande frågor.
Under alla förhållanden är det emellertid nödvändigt att fastighetsbildningsmyndigheten
omgående får underrättelse från expropriationsdomstolen om
att stad enligt 47 § BL väckt talan om inlösen av tomt. Föreskrift härom har
upptagits i ett tredje stycke av paragrafen.

Remissyttrandena. Enligt kommunal-tekniska föreningen bör stads lös -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

ningsrätt omfatta även eventuella servitut, som enligt tomtindelningen
skall utnyttjas för tomtens räkning. Härigenom torde enligt föreningens
mening en snabbare handläggning av fastighetsbildningsärendet kunna uppnås
i många fall.

Lantmätareföreningen konstaterar att det i viss mån är främmande för
fastiglietsbildningsmyndigheten att göra officialanteckningar på grund av
underrättelser av den typ som avses i tredje stycket i denna paragraf.
Föreningen föreslår därför att avsedd underrättelse även skall sändas till
fastighetsregisterföraren för anteckning i fastighetsregistret.

Departementschefen. Inlösen av tomtdelar enligt förevarande paragraf utgör
enbart en förberedelse till en senare fastighetsbildningsåtgärd enligt
FBL. Därvid aktualiseras givetvis även frågor om servitutsbildningar. Det
torde under sådant förhållande inte finnas anledning att söka införa ett
system som medger att denna prövning delvis föregrips i inlösenärendet.
En sådan ordning skulle enligt min mening i många fall snarast kunna leda
till onödiga komplikationer.

Det finns skäl anta att inlösen enligt förevarande paragraf kommer att
företas i så pass ringa omfattning att frågan om fastighetsbildningsmyndigheternas
befattning med de i tredje stycket av promemorians förslag avsedda
underrättelserna inte bör vålla några större praktiska problem. En enkel
minnesanteckning eller arkivering av underrättelsen i anslutning till myndighetens
handlingar om tomtindelningen torde i allmänhet vara en fullt
tillräcklig och betryggande åtgärd. Vid sådant förhållande bör det enligt
min mening inte komma ifråga att också belasta fastighetsregistret med
motsvarande uppgifter.

I övrigt ger varken remissyttrandena eller departementsbehandlingen anledning
till några erinringar mot promemorians förslag.

50 och 51 §§.

Promemorian. I gällande lydelse avser 50 § endast rättsligen bestående
tomter. 155 § BL gäller sålunda inte de här upptagna bestämmelserna om
stads skyldighet att upplåta gata till allmänt begagnande (jfr NJA 1946
s. 561). För att undvika en större saklig ändring har ordet »tomter» i första
stycket första punkten ersatts med uttrycket »fastigheter, som överensstämma
med gällande tomtindelning». Därigenom uppkommer visserligen den
materiella skillnaden att även de med stöd av undantagsreglerna i 3 kap.
2 § FBL bildade fastigheterna kan utlösa skyldighet för stad att upplåta
gata. På sätt anförts i den allmänna motiveringen i promemorian är emeb
lertid en sådan ordning fullt naturlig.

Till följd av den föreslagna ändringen i 155 § första stycket kommer även
samfällighet som bildats i överensstämmelse med tomtindelningen (här är
även tredje stycket av nämnda paragraf tillämpligt) att vara jämställd med

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970 157

nuvarande rättsligen bestående tomter. Inträdet av stadens skyldigheter är
såvitt avser samfällighet, som ej skall bebyggas, enligt en särskild bestämmelse
knutet till att samfälligheten väsentligen tagits i anspråk för angivet
ändamål (jfr vad som gäller beträffande specialområden enligt 51 §). Med
denna lösning undanröjs den i varje fall teoretiska risken för att bildandet
av obebyggda »gemensamhetstomter» kan tänkas få inte avsedda konsekvenser
på frågan när skyldighet att upplåta viss gata inträtt eller skall
anses inträda.

I 50 § första stycket andra punkten, som innehåller närmare tolkningsregler
till första punkten, har orden »tomt» och »tomter» genomgående utbytts
mot »fastighet» och »fastigheter». Därmed avses givetvis endast fastigheter
(och samfälligheter) som överensstämmer med tomtindelningen.

I 50 § andra stycket har däremot för att varje missförstånd skall vara
uteslutet uttryckligen angetts att stads skyldighet att upplåta vidgad del av
befintlig gata likaledes är beroende av att med tomtindelningen överensstämmande
fastigheter (samfälligheter) har bildats.

Ändringen i 51 § står helt i överensstämmelse med motsvarande ändring
i 50 § första stycket första punkten.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anger att utfart med stöd av servitut
i framtiden kan väntas bli en väsentligt vanligare företeelse än f. n.
En sådan utveckling bör enligt styrelsens mening föranleda en omprövning
av de i 50 § första stycket givna förutsättningarna för kommuns skyldighet
att upplåta gata. »Tredjedelsregeln» kan inte anses vara tillfredsställande
när kanske närmare halva antalet av de fastigheter som har utfart till en
gatudel får anslutning genom servitutsområden.

Liknande synpunkter framförs av kommunal-tekniska föreningen.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att de i
departementspromemorian föreslagna ändringarna i 50 § inte är tillräckligt
genomgripande eftersom de inte ger någon säker vägledning ifråga om de
skilda förhållanden som uppkommer när fastigheters behov av utfart till
gata tillgodoses genom servitut. Detsamma gäller för övrigt det fall då t. ex.
ett större antal i kvarteret belägna fastigheter har utfart till viss gata över
samfällighet.

F. n. gäller den huvudregeln att gata skall upplåtas när fastigheter med
en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid
belägna kvartersgränserna bebyggts i enlighet med stadsplanen.

För att komma till rätta med de särskilda problem som servituts- och
samfällighetsbildningar orsakar i detta sammanhang har nämnda huvudregel
i departementsförslaget kompletterats med en ny, alternativ föreskrift
av innebörd att gatan i varje fall skall upplåtas så snart en tredjedel av de
fastigheter som enligt gällande planer skall ha utgång till gatan har blivit

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

planenligt bebyggda. Ifrågavarande bestämmelse är visserligen något schematisk
och grovhuggen men har likväl den fördelen att den någorlunda val
låter sig infogas i det nuvarande systemet. I materiellt avseende vilar den
för övrigt på ungefär samma grund som huvudregeln, vilken har till utgångspunkt
att alla i kvarteret belägna fastigheter gränsar mot den gata
till vilken de skall ha utfart.

I sin nuvarande lydelse innehåller 50 § första stycket sista punkten emellertid
vidare den subsidiära bestämmelsen att gata även skall upplåtas i den
mån fastighet efter fastighet bebyggs i följd från förut upplåten gata eller
allmän väg.

Med tanke på de fall då t. ex. en inom kvarteret belägen fastighet bebyggs
före den fastighet över vars område utfart tillförsäkrats den förstnämnda
fastigheten genom servitut har i ett nytt andra stycke i departementsförslaget
införts en särskild tillämpningsbestämmelse. Enligt denna bestämmelse
skall en vid gata belägen tjänande fastighet alltid anses som bebyggd så
snart den härskande fastigheten utnyttjats för samma ändamål. Ifrågavarande
regel torde kunna få betydelse även vid tillämpningen av huvudregeln
i första stycket.

Departementsförslaget överensstämmer i övrigt med promemorians förslag.

54 §.

Promemorian. Enligt förarbetena till 155 § är denna paragraf f. n. tillämplig
så snart en inom byggnadskvarter belägen fastighet skall bebyggas (jfr
hänvisningarna under 38 §). »Tomt» har därför genomgående ersatts med
»fastighet inom byggnadskvarter». Därigenom klargörs att bestämmelsen
inte gäller fastighet inom specialområde.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i
promemorian upptagna förslaget. I lagtekniskt hänseende innebär den sålunda
förordade ändringen att man vid tillämpningen av paragrafen inte
längre behöver använda sig av de i 155 § intagna särskilda tolkningsreglerna
i andra fall än såvitt avser samfälligheter. Även innehavare av administrativt
bildad tomt är ju samtidigt alltid ägare av fastighet inom kvarteret.

56—64 och 66—69 §§.

Promemorian. Till en början anges att dessa paragrafer innehåller bestämmelser
om gatumarks- och gatubyggnadskostnadsersättningar. »Tomt» avser
här enligt promemorian rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning,
men bestämmelserna är därutöver även tillämpliga på de enheter
som anges i nuvarande lydelse av 155 §.

Ändringarna går i princip ut på att tomtbegreppet genomgående bytts ut
mot fastighetsbegreppet. Genom i 56 § första stycket första punkten och

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

67 § första stycket intagna huvudregler anges emellertid att det här uteslutande
är fråga om fastigheter som överensstämmer med gällande tomtindelning.
En motsvarighet till nuvarande 155 § återfinns enligt promemorians
ändringsförslag i ett nytt andra stycke till nämnda paragraf. Till följd av
första stycket i samma paragraf kommer reglerna om gatukostnader dessutom
att bli tillämpliga på samfälligheter som bildats i överensstämmelse
med gällande tomtindelning.

61 § innehåller bl. a. regler om befrielse för markägare från skyldighet att
utge ersättning för gatumark när stad samtidigt varit ägare av både tomten
och gatumarken efter det gatumarken upptagits som sådan i stadsplan.
Ersätts »tomten» här med ordet »fastigheten» skulle den, som av stad förvärvat
den i tomten ingående marken innan fastighetsbildningen fullbordats,
enligt ordalagen inte kunna göra anspråk på sådan befrielse. För att
undvika detta har »tomten» i promemorians förslag ersatts med uttrycket
»den i fastigheten ingående kvartersmarken». Därmed avses all till fastighetens
enskilda ägovidd hörande mark. Har ett förvärv från staden omfattat
endast en del av den blivande fastigheten, kan sålunda någon befrielse
inte komma i fråga. Förslaget överensstämmer därvid helt med gällande
rätt. Ett fall där regeln måhända skulle kunna leda till ett inte förutsett
resultat är enligt promemorian att fastighetens hela ägovidd genom
fastighetsreglering överförs från en fastighet som tillhör stad till en av
enskild ägd fastighet. Risken för att stad på detta sätt skall lida förlust
är emellertid så obetydlig att den inte behöver beaktas.

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen påpekar i anslutning
till 56 § att frågan om det ansvar för gatumarkersättning som åvilar fastighet
med servitutsutfart är oklar.

Liknande överväganden synes till en del ligga bakom lantmäteristyrelsens
yttrande med anledning av gällande bestämmelser i 59 § om möjlighet att
efter Kungl. Maj :ts beslut fördela gatumarksersättning enligt andra grunder
än som anges i 56—58 §§. Styrelsen anmärker att de nya principerna
för tomt- och fastighetsbildning torde få till följd att sådan särskild fördelning
blir väsentligt vanligare än f. n. En sådan utveckling skulle enligt
styrelsens mening kunna motivera en förenkling av tillståndsprövningen,
eventuellt genom delegering av beslutanderätten till länsstyrelse, eller införande
av möjligheten som ett normalt alternativ.

Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna angående markägares
skyldighet att svara för gatukostnader är som jag tidigare nämnt föråldrade
och svårtillämpade. Det torde emellertid inte kunna komma ifråga att
i nu aktuellt sammanhang genomföra några mer betydande ändringar i
detta omfattande och komplicerat uppbyggda system. Huvudreglerna om att
ansvaret för dessa kostnader åvilar de fastigheter och, efter i den allmänna
motiveringen av mig redan tillstyrkt ändringsförslag, även de samfällig -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

heter som är belägna vid byggnadskvarterets gränser mot gatan bör sålunda
tills vidare bibehållas i oförändrat skick.

Jag vill emellertid inte bestrida att en fördelning av gatukostnaderna efter
dessa huvudregler i många fall kommer att framstå som mer otillfredsställande
eller rent av obillig än f. n. Detta torde i synnerhet gälla för kvarter
i vilka en eller flera fastigheter tillförsäkrats utfart genom servitut eller
över en samfällighet med jämförelsevis kort gräns mot gata.

Från principiell utgångspunkt lär det i allmänhet inte finnas några bärande
skäl för en särbehandling av fastigheter med t. ex. servitutsutfart.
Om man i detta sammanhang bortser från förhållandena i centrum av en
tätort eller där affärsläge eller liknande omständigheter annars ger anledning
till en motsatt bedömning synes gatufrågorna vara lika betydelsefulla
för alla inom det närmaste området belägna fastigheter, oberoende av om
de från plansynpunkt getts en utformning som gör att deras gränslinjer
inte på någon enda punkt sammanfaller med en kvartersgräns.

En tänkbar möjlighet att inom ramen för gällande system för gatukostnadsersättningar
skapa visst utrymme för en enligt nyssnämnda överväganden
mer rättvis och skälig fördelning av de enskilda markägarnas skyldigheter
är att i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag förenkla tillståndsprövningen
i 59 § och därigenom vidga denna paragrafs tillämpningsområde.
Eftersom 59 § emellertid avser endast en annan fördelning mellan
ägarna till de inom det aktuella området belägna fastigheter som enligt
huvudregeln i 56 § är skyldiga att utge ersättning för gatumark är en sådan
ändring inte tillräcklig för angivet ändamål.

I departementsförslaget har därför i 59 § första stycket införts ett tillägg
som gör det möjligt att i beslut om särskild fördelning av gatumarksersättningar
i förekommande fall även ta med ägare till annan inom samma
område belägen fastighet som ej har egen gräns mot gata. Med gata avses
här även torg, park eller sådan annan allmän plats som enligt 154 § är
jämställd med gata.

Det förefaller sannolikt att de förändringar i fråga om detaljplanläggning
och fastighetsbildning som FBL och här redan föreslagna följdändringar
i byggnadslagstiftningen medför, kommer att aktualisera en tillämpning
av 59 § i betydligt större omfattning än f. n. Vid sådant förhållande
anser jag det vara ändamålsenligt att beslutanderätten i dessa frågor primärt
överflyttas på länsstyrelsen.

I övriga delar överensstämmer departementsförslagen med de i promemorian
upptagna förslagen till ändringar i nu aktuella paragrafer.

72 och 89 §§.

Departementschefen. Båda dessa paragrafer rör gatumarksersättning.
Enligt vad som anförs i promemorian innebär ändringarna bara en terminologisk
anpassning till 56—64 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

161

155 §.

Promemorian. I första stycket första punkten anges, att vad som i denna
lag sägs om tomt och om fastighet skall äga tillämpning även på samfällighet
inom byggnadskvarter.

Av den allmänna motiveringen framgår, enligt vad som vidare framhålls
i promemorian, att ordet »tomt» i fortsättningen endast skall ha betydelsen
administrativt planlagd enhet. När det här föreskrivs att vad som på andra
ställen i lagen sägs om tomt gäller även samfällighet inom byggnadskvarter
åsyftas framför allt bestämmelserna om tomtindelning i 28, 29, 31 och 37
§§. Meningen är att del av byggnadskvarter skall kunna utläggas som en
för flera tomter avsedd samfällighet. Med samfällighet avses här sålunda
inte i något fall äldre samfällighet som endast till följd av stadsplanläggningen
blivit belägen inom byggnadskvarter.

Den nuvarande lydelsen av 28 § grundas enligt promemorian på förutsättningarna
att hela kvarteret skall indelas till tomter och att tomt är en enhet
som är avsedd för bebyggelse. Också en samfällighet kan naturligtvis vara
avsedd för bebyggelse men kommer säkerligen minst lika ofta att utnyttjas
för andra ändamål (parkering, lekplats, gemensam gårdsplan eller trädgård,
vägar o. d.). Utläggs en sådan samfällighet vid tomtindelning, främjas visserligen
ingen bebyggelse inom det avsatta området, men det lär dock knappast
råda någon tvekan om att åtgärden ytterst syftar till att kvarteret skall
kunna ändamålsenligt bebyggas. Vid sådant förhållande torde det inte vara
nödvändigt att företa en i och för sig väl tänkbar ändring av 28 §, nämligen
att byta ut ordet »bebyggas» mot »utnyttjas» (jfr 31 § tredje stycket).

Hänvisningen i 155 § första stycket gäller även reglerna i 31 §. Det kan i
detta fall göras gällande att ett bibehållande av ordet tomt i första stycket
såtillvida är mindre lämpligt som det i fortsättningen knappast längre är
adekvat att begagna uttryckssättet »bebyggelsen å två eller flera tomter».
Tomt är ju endast en planenhet, som inte utan vidare får bebyggas. Denna
omständighet bör emellertid inte hindra att den nuvarande lydelsen får
kvarstå oförändrad. Regeln kan knappast ge anledning till några missförstånd.

I anslutning till 31 § bör emellertid enligt promemorian en annan fråga
uppmärksammas. Genom att samfällighet inom byggnadskvarter enligt 155 §
första stycket skall jämställas med tomt sker en viss ändring i det materiella
rättsläget. Förnyelse av bebyggelse på en samfällighet och endast en tomt
kan sålunda räcka för ändring av tcmtindelning. Med hänsyn till övriga
villkor i 31 § första stycket — nämligen att förnyelsen inte lämpligen kan
ske annat än i ett sammanhang och att den bestående tomtindelningen utgör
hinder för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvartersmarken — torde
den angivna utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde bli av
ringa praktisk betydelse. Eftersom en enligt tomtindelning bildad samfällig6
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr IM

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

het i vissa fall skall kunna bebyggas, framstår det t. o. m. som naturligt och
konsekvent att den även i förevarande sammanhang behandlas som andra
bebyggbara planenheter.

Att samfällighet inom byggnadskvarter jämställs med fastighet har enligt
promemorian betydelse för tillämpningen av bl. a. åtskilliga andra bestämmelser,
38, 50, 51, 54, 56 och 67 §§. I fråga om 38 § första stycket, 50, 51, 56
och 67 §§ krävs tillika att samfälligheten har färdigbildats i överensstämmelse
med tomtindelningen. Regeln i 155 § tredje stycket är givetvis tilllämplig
även på samfällighet. Detsamma gäller för övrigt bestämmelserna i
samma paragrafs andra stycke.

Första styckets andra punkt berör särskilt tillämpningen av 31, 56 och
67 §§. Tredje punkten avser främst bestämmelserna i 50, 51, 56 och 67 §§.
Sista punkten slutligen skall ses i relation till 56 §, 68 § 4 och 154 §.

Andra stycket utgör en motsvarighet till nuvarande 155 §. Av förarbetena
framgår att där givna bestämmelser gäller tillämpningen av 38 § andra stycket,
54, 56—68, 72 och 154 §§ (jfr hänvisningarna under 38 §). Eftersom
»tomt» i fortsättningen genomgående skall ha en enda betydelse behöver det
inte särskilt anges att det här är fråga uteslutande om planenhet i en ägares
hand.

Genom tredje stycket klarläggs slutligen enligt promemorian att fastighet
(eller samfällighet) som tillkommit efter dispens eller som på annat sätt
bildats med avvikelse från gällande tomtindelning vid tillämpningen av BL
skall ha samma ställning som den direkta motsvarigheten till det nuvarande
begreppet »rättsligen bestående tomt», dvs. fastighet som överensstämmer
med tomtindelningen.

Remissyttrandena. Lantmäteristijrelsen anser att den föreslagna termen
»samfällighet vid tomtindelning» är mindre lämplig med hänsyn till risken
för förväxling med samfällighet enligt FBL. Enligt styrelsens mening är beteckningen
»samfällighetstomt» eller »gemensamhetstomt» mer logisk mot
bakgrund av den innebörd som föreslås för begreppet tomt.

Liknande åsikter framförs av bl. a. planverket, lantmätareföreningen
och kommunal-tekniska föreningen. Sistnämnda förening påpekar även att
samfällighet som tillkommit enligt reglerna i äldre lagstiftning och som
vid tomtindelning prövats böra bestå som samfällighet bör omfattas av
förevarande paragraf.

Departementschefen. Den i promemorian föreslagna lagtekniska lösningen
för en anpassning av BL till FBL:s bestämmelser om samfälligheter förutsätter
att med ordet samfällighet i denna paragrafs första stycke första
punkt skall kunna förstås såväl en planenhet som en fastighetsbildningsenhet.
Vid tillämpningen av t. ex. 28 § avses sålunda planenheten — vid
tomtindelningen redovisat ställningstagande angående en blivande samfällighetsbildning
— medan samfällighet i andra fall, bl. a. i fråga om bestäm -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

melserna angående gatukostnader, gäller det såsom självständig registerenhet
redovisade resultatet av en fastighetsbildningsåtgärd, dvs. samfällighet
enligt FBL.

Redan på grund av detta förhållande uppkommer svårigheter om man i
törevarande sammanhang söker införa någon särskild beteckning, t. ex. gemensamhetstomt,
för betydelsen planenhet. Med tanke på bygglagutredningens
pågående arbete synes vidare terminologiska nyskapelser böra undvikas
om inte absolut tvingande skäl talar för annat.

I den allmänna motiveringen har jag redan förutskickat att departementsföi
slaget till ändringar i 34 § RS getts en utformning som syftar till att tydligare
än promemorians förslag klargöra vad som avses med samfällighet i
plansammanhang. I nämnda paragraf förekommer överhuvudtaget inte
ordet samfällighet utan anges endast att med tomt jämställs del av kvarter
som förutsätts skola tas i anspråk för viss samfällighetsbildning.

Mot denna bakgrund synes den dubbla innebörden av ordet samfällighet
i 155 § första stycket BL knappast böra ge anledning till några missförstånd
eller tolkningssvårigheter.

En av remissinstanserna har påpekat att det inte torde vara helt uteslutet
att en samfällighet som bildats före FBL:s ikraftträdande någon gång kan
komma att godtas vid efterföljande tomtindelning. Det skulle därvid närmast
kunna vara fråga om samfällighet som utlagts inom detaljplanlagt
område i plangenomförande syfte.

Jag vill inte göra gällande att en sådan situation är helt otänkbar men
anser likväl uteslutet att det i praktiken skall visa sig förekomma fall där
full överensstämmelse mellan radande förhallanden och tomtindelningen
föreligger inte bara i fråga om samfällighetens gränser utan även beträffande
avsett ändamål och fördelningen av andelstalen. Jag förutsätter således
att en fastighetsreglering alltid kommer att bli aktuell även i dessa fall.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen i anslutning till viss
remisskritik mot promemorians förslag om att i princip jämställa samfällighet
med fastighet i fråga om skyldighet att utge ersättning för gatukostnader,
har promemorians förslag till bestämmelser angående antaganden om
högsta tillatna hushöjden pa samfällighet utan bebyggelserätt ändrats vid
departementsbehandlingen. Ändringen innebär att sådan samfällighet skall
anses ha den bebyggelserätt som i medeltal tillkommer delägande fastigheter.

I övrigt ger varken remissyttrandena eller den fortsatta departementsbehandlingen
anledning till några särskilda erinringar mot promemorians
förslag.

163 §.

Promemorian. Denna paragraf innehåller övergångsbestämmelser angående
tomtägares skyldighet att utge gatumarksersättning. Med hänsyn till att
bestämmelserna hänvisar till stadsplanelagen och ännu äldre författningar

,164

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

lär den nuvarande terminologin inte behöva ge anledning till några direkta
komplikationer eller missförstånd. I andra stycket nämns dock även skyldighet
för »tomtägaren» att utge ersättning »enligt denna lag». För att få
största möjliga klarhet och bästa anpassning till den i övrigt föreslagna terminologin
har därför »tomt» och »ägare av tomt» genomgående ersatts med
»kvartersmark» och »ägare av kvarter smark». Dessa ändringar har givetvis
ingen materiell betydelse.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer helt överens med
vad som förordats i promemorian.

164 §.

Promemorian. Här givna bestämmelser reglerar det fall då gällande stadsplan
inte lämnar besked om högsta tillåtna hushöjden inom byggnadskvarter.
Paragrafen har sålunda direkt anknytning till bestämmelserna om gatukostnader,
såväl nyare som äldre. Med hänsyn därtill bör »tomt» utbytas
mot »kvartersmark» och »tomtägare» mot »markägare». Det terminologiska
sambandet med 56—69 § § och med 163 § blir då fullt tydligt.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger även i denna del på
promemorians förslag.

Övergångsbestämmelserna

Promemorian. Dagen för ikraftträdandet är givetvis direkt anpassad till
gällande planer för FBL:s och JB:s ikraftträdande.

Här ges i övrigt endast föreskrifter som tillgodoser att mål om inlösen
med stöd av 46 § eller 47 § som anhängiggjorts vid expropriationsdomstol
före ändringarnas ikraftträdande skall handläggas och slutföras enligt nu
gällande ordning.

Departementschefen. Varken remissyttrandena eller departementsbehandlingen
ger i denna del någon anledning till erinran.

Byggnadsstadgan

34 §.

Departementschefen. Motiven för här föreslagna ändringar liksom deras
innebörd har redovisats såväl i den allmänna motiveringen som under 155 §
BL. Det torde vid sådant förhållande vara tillräckligt att i förevarande sammanhang
understryka, att kriteriet »som erfordras för att mot tomt svarande
fastighet skall anses överensstämma med förslaget» gäller inte bara servitutsbildning
utan även samfällighetsbildning.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Redovisningen av sålunda i ett tomtindelningsförslag planlagda servitutseller
samfällighetsbildningar torde i regel inte erbjuda några svårigheter.
Tänkta gränslinjer för samfälligheter liksom för servitutsområden utmärks
på kartan medan övriga nödvändiga uppgifter, t. ex. om delaktighet eller
servitutsändamål, lämpligen antecknas i den till kartan hörande beskrivningen.

36 §.

Departementschefen. Med ordet »enhet» avses i denna paragraf på sätt
framhållits i promemorians allmänna motivering varje bebyggbar »tomtplats»
som inte motsvarar en registerfastighet eller en i fastighetsregistret
redovisad samfällighet.

67 och 71 §§.

Departementschefen. Ändringarna i dessa paragrafer utgör endast en terminologisk
anpassning till ändringarna i BL.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

5) Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen inhämtas
över förslagen till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen den ... (nr .. .),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni i 1947 (nr 385).

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:
Margit Edström

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

167

Bilaga 1
Remitterade förslagen

1) Förslag
till
Lag

om införande av fastighetsbildningslagen den (nr

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna övergångsbestämmelser

1 §

Fastighetsbildningslagen samt denna lag träder i kraft den 1 januari
1972.

2 §

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer
av bestämmelserna i denna lag

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens
län,

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad,
lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning,
lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark,

lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmark,

lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på
bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län,

lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende
å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare
av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden,

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet,
lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets
indelning in. in.,

lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.,

lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m.,

lagen den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehavare av järnväg att påkalla
ägoutbyte,

vad som i övrigt finns i lag eller annan författning som strider mot fastighetsbildningslagen
eller denna lag.

3 §

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag,
skall i stället den bestämmelsen tillämpas.

4 §

5 §

Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelsrättens prövning,
överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning.

Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende
föres hos hovrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges till myndigheten
inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6 §

Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i
fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som avslutats
innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.

Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen om
fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och besvären
icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom avgörande
som då vunnit eller därefter vinner laga kraft.

Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten full -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

göra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen
den prövning, som åvilar ägodelningsrätten.

Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats eller
åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslutet
eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild talan
föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen
inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall tilllämpas
även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildningslagen
trätt i kraft.

7 §

Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodelningsrätten vid fastighetsbildningslagens
ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma
gäller sådant ärende angående besvär över förrättning enligt 5 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos länsstyrelsen
eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel.

8 §

Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol,
handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I
stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rättegångsbalkens
bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 §

Är mål enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens
ikraftträdande, skall målet handläggas och prövas enligt
äldre lag.

10 §

11 §

Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet äger
motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med företrädesrätt
enligt 5 § lagen den om införande av den nya jordabalken.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet
svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till
avkomst eller annan förmån.

6* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

12 §

Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger
motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras
enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om tillkomsten
av sådan plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat
i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall
icke längre gälla.

13 §

Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad
stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga
som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som
nu föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindelning.

I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. 18 § första
stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande tillämpning.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §

Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen
skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan
förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de
grunder som gäller när fast egendom säljes enligt utsökningslagen utan
förbehåll om rättighetens bestånd.

Bestämmelserna i 6 kap. 14 § andra stycket jordabalken om verkan av att
rättsägare avstår från rätt till betalning äger motsvarande tillämpning i
fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §

Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5—8 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning.

Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat,
varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal
i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande av
fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan
verkan än som följer av föreskrifterna i fastighetsbildningslagen. Detta
gäller oberoende av vad som bestämts vid upplåtelsen.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

Är mål om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut
anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande,
skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena
handläggas och prövas enligt äldre lag.

16 §

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsreglering,
även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen
ej föreligger.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

17 §

Bestämmelserna ill kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastighet,
som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som
är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan
tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering
av sämjedelningen eller, när frågan om legalisering får prövas utan ansökan,
samtycker till åtgärden.

Särskilda övergångsbestämmelser angaende 12 kap. fastighetsbildningslagen

18 §

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning
av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermåisbalken
är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

19 §

Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning
utan rättighetshavarens medgivande.

Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå i
sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 § äldre
jordabalken medger det.

Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med fastighet,
som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran eller
annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen om införande av den
nya jordabalken.

Slutbestämmelse
20 §

Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen meddelas
av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan
kommun skall i fortsättningen höra till denna. Detsamma gäller när mark
överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.

2 §

Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuners områden,
genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten
bestämma att marken skall höra till en av de först angivna
kommunerna.

Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner,
skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten
skall höra.

3 §

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till
följd av 1 eller 2 § sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen
motsvarande ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 §

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §
fastighetsbildningslagen den ... (nr ...) skall länsstyrelsen verkställa behövlig
utredning.

Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär fastighetsbildningen
ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen underställa
ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske, om särskilda
skäl föreligger.

5 §

Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakt -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

tagas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet
för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan föreskrivas
avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att omfatta
enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas reglering
rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhållanden
och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen.
För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan
även bestämmas att fastighet, samfällighet eller del av samfällighet, som
ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller
församling.

Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får
föras av kommun, församling och enskild person som beslutet rör.

6 §

Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om fastighetsbildningen
införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i beslut
om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd,
som avslutats efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande
men som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners
områden.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

3) Förslag
till
Lag

om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Ilar vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen den . . . (nr . . .)
bestämts att ägare av fastighet skall till annan sakägare utge ersättning
och har den ersättningsberättigades fordran icke förfallit till betalning
tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, har denne rätt att
få betalning ur fastigheten med förmånsrätt enligt 8 § 1 lagen den . . .
(nr . . .) om förmånsrättsordning.

Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som
ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

2 §

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses
i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen
att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken
när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka
fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning
dock ej ske.

3 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926
(nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj
1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmarlc med angränsande fastighet
m. m. skall upphöra att gälla. De upphävda lagarna gäller dock alltjämt
i fråga om ersättning som bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

175

4) Förslag
till
Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, dels att 46 § och 139 § byggnadslagen den 30 juni
1947» skall upphöra att gälla, dels att 37-—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—-69, 72, 89, 141, 153—156, 163 och 164 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Inom byggnadskvarter —■ — — —--till tomter.

Utan hinder —-----—----inom kvarteret.

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot tomtindelning eller å tomt som
icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan
skyldighet att anordna utfartsväg
och avlopp från tomten som enligt
denna lag åligger ägaren eller att utgiva
det bidrag till kostnad för gata
som belöper å tomten blivit fullgjord
eller nöjaktig säkerhet blivit
ställd.

När särskilda------ — först

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot tomtindelning eller å fastighet
som icke överensstämmer med tomtindelningen.

Ej heller må nybyggnad ske, innan
skyldighet att anordna utfartsväg
och avlopp från fastigheten som enligt
denna lag åligger ägaren eller att
utgiva det bidrag till kostnad för
gata som belöper å fastigheten blivit
fullgjord eller nöjaktig säkerhet
blivit ställd.

. stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i så- Skjuter trappa från fastighet inom
dant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,

1 Senaste lydelse av 39, 46, 58, 66, 69 och 139 §§ se 1949: 666, av 54 och 68 §§ se 1955: 316,
av 38 och 63 §§ se 1959: 611 samt av 141 § se 1966: 259.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

(Nuvarande lydelse)
grannes tomt eller på gata eller annan
allmän plats, och skulle byggnadens
nedrivande eller förändring
medföra märklig kostnad eller olägenhet
för ägaren, vare denne ej
skyldig att avträda den intagna marken
förrän byggnaden rives eller
brinner ned, utan så är att den som
uppfört byggnaden verkställt inkräktningen
med avsikt eller därvid
handlat med grov vårdslöshet och,
om fastigheten övergått till ny ägare,
denne ägde kännedom därom vid
förvärvet av fastigheten. Vad nu är
sagt gäller ej om trappa som skjuter
över gatulinjen; dock äger länsstyrelsen
medgiva att trappan må kvarstå
under viss tid eller tills vidare.
För det intrång granne lider av byggnad
som skjuter in på hans tomt
njute denne ersättning, om han icke
hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen
prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga om byggnad som avses i
första stycket skall vad i 34, 38 och
158 §§ är föreskrivet ej medföra
hinder mot ändring som efter vad
Konungen därom stadgat är att hänföra
till nybyggnad. Sådan ändring
må dock ej vidtagas, med mindre
ägaren av den intagna marken medgiver
det.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings
fastställande ägare av tomtdel
väckt talan om inlösen av återstoden
av tomten eller har dylik talan
ej lett till tomtens förenande i en
ägares hand, vare staden berättigad
lösa tomten; dock må, om ägare av

(Föreslagen lydelse)
äger länsstyrelsen medgiva att den
kvarstår å gatumarken under viss
tid eller tills vidare.

Har byggnad i annat fall uppförts
så att den skjuter in på angränsande
mark och är ägaren enligt vad
därom är föreskrivet i jordabalken
ej skyldig att avträda den mark som
sålunda tagits i anspråk, skall vad i
34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej
medföra hinder mot sådan ändring
av byggnaden som år att hänföra
till nybyggnad. Ändringen må dock
vidtagas, endast om ägaren av den
berörda marken medgiver det.

§•

Tillhör enligt tomtindelning särskilda
delar av tomt olika ägare och
har ej fastighetsbildning i överensstämmelse
med tomtindelningen
kommit till stånd på grund av ansökan
som gjorts senast ett år efter
tomtindelningens fastställande, är

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)
tomtdel före staden väckt talan om
inlösen, stadens anspråk bifallas
allenast såframt ägarens talan ej
leder till tomtens förenande i en ägares
hand.

Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av tomter, som enligt stadsplanen
hava utgång till gatan, kvarter efter
kvarter fortskrider från förut upplåten
gata eller från allmän väg inom
område som i väsentlig utsträckning
är bebyggt för bostads- eller industriändamål.
Härvid skall iakttagas,
att varje gatudel som begränsas
av två på varandra följande tvärgators
utdragna mittlinjer skall upplåtas,
när tomter med en sammanlagd
längd utmed gatudelen av minst
en tredjedel av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter
bebyggts i enlighet med stadsplanen,
dock att, om dessförinnan bebyggelse
föreligger tomt efter tomt i följd från
förut upplåten gata eller från allmän
väg inom område som nyss
sagts, gatan skall upplåtas framför
sålunda bebyggda tomter.

(Föreslagen lydelse)
staden berättigad lösa tomtdelarna.

När stad väckt talan om inlösen
av tomt skall domstolen ofördröjligen
sända underrättelse därom till
fastighetsbildning smyndigheten i den
ort, där tomten är belägen.

§•

Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av fastigheter, som överensstämma
med tomtindelning och som enligt
stadsplanen hava utgång till gatan,
kvarter efter kvarter fortskrider
från förut upplåten gata eller från
allmän väg inom område som i väsentlig
utsträckning är bebyggt för
bostads- eller industriändamål. Härvid
skall iakttagas, att varje gatudel
som begränsas av två på varandra
följande tvärgators utdragna mittlinjer
skall upplåtas, när antingen fastigheter
med en sammanlagd längd
utmed gatudelen av minst en tredjedel
av de därvid befintliga gränslinjerna
för byggnadskvarter eller
minst en tredjedel av de fastigheter
som skola ha utgång till gatudelen
bebyggts i enlighet med stadsplanen,
dock att, om dessförinnan bebyggelse
föreligger fastighet efter fastighet
i följd från förut upplåten gata eller

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från allmän väg inom område som
nyss sagts, gatan skall upplåtas
framför sålunda bebyggda fastigheter.

Har fastighet i enlighet med tomt -

Torg, park eller annan sådan allmän
plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när tomter eller
specialområden med en sammanlagd
längd utmed platsen av minst två
tredjedelar av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter
och specialområden bebyggts i enlighet
med stadsplanen eller eljest väsentligen
tagits i anspråk för där angivet
ändamål.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har utgång,
blivit upplåten till allmänt begagnande
och allmän avloppsledning
anlagts, skall han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från tomten. I den

indelning belastats med servitut för
utgång till gata skall sådan fastighet
vid tillämpningen av första stycket
anses som bebyggd så snart härskande
fastighet blivit bebyggd enligt
planen.

§•

Torg, park eller annan sådan allmän
plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när fastigheter,
som överensstämma med tomtindelning,
eller specialområden med en
sammanlagd längd utmed platsen av
minst två tredjedelar av de därvid
befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter
och specialområden bebyggts
i enlighet med stadsplanen
eller eljest väsentligen tagits i anspråk
för där angivet ändamål.

§•

Vill ägare av fastighet inom byggnadskvarter
verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken fastigheten
enligt stadsplanen har utgång,
blivit upplåten till allmänt begagnande
och allmän avloppsledning anlagts,
skall han anordna utfartsväg

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

män staden förfogar över erforderlig
obebyggd mark som enligt stadsplanen
är avsedd till gata eller annan
allmän plats, vare staden pliktig att
utan ersättning låta marken nyttjas
för ändamålet.

Ägare av tomt vid gata är skyldig
att ersätta staden värdet av gatumarken
framför tomten intill gatans
mitt, dock ej till större bredd än fem
åttondelar av den enligt stadsplanen
vid gatans upplåtande till allmänt
begagnande tillåtna högsta hushöjden
å tomten.

Ingår vägmark som avses i första
stycket i gatukors och finnes den
areal gatumark som återstår i korset

och nödigt avlopp från fastigheten.
I den mån staden förfogar över erforderlig
obebyggd mark som enligt
stadsplanen är avsedd till gata eller
annan allmän plats vare staden pliktig
att utan ersättning låta marken
nyttjas för ändamålet.

§•

Ägare av fastighet som är belägen
vid gata och som överensstämmer
med tomtindelning är skyldig att ersätta
staden värdet av gatumarken
framför fastigheten intill gatans
mitt, dock ej till större bredd än
fem åttondelar av den enligt stadsplanen
vid gatans upplåtande till
allmänt begagnande tillåtna högsta
hushöjden å fastigheten.

§•

Ingår vägmark som avses i första
stycket i gatukors och finnes den
areal gatumark som återstår i korset

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse)
efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
tomterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt ersätta,
jämkas ersättningsskyldigheten
för tomterna så att den sammanlagt
ej överstiger värdet av nämnda
återstående areal.

(Föreslagen lydelse)
efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
fastigheterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt ersätta,
jämkas ersättningsskyldigheten
för fastigheterna så att den sammanlagt
ej överstiger värdet av
nämnda återstående areal.

Vad i------i stadsplanen.

Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvärdet
å all gatumarken framför tomten
eller, i fråga om gatukors, å den
mark som ingår i gatukorset; dock
skall vägmark som avses i 57 § första
stycket icke tagas i beräkning. Värdet
av själva marken skall, efter de
grunder vilka gälla för uppskattning
av gatumark som avstås till staden,
uppskattas utan hänsyn till kostnad
som staden vidkänts för markens
iordningställande.

Därest så finnes lämpligt, må Konungen
på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på tomt ägarna inom visst område
skall fördelas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen
å tomterna medgivna bebyggelsen
eller efter tomternas storlek eller annan
skälig grund.

Äro synnerliga--

Beslut enligt ----

§•

--— prövas skäligt.

--allmänt begagnande.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Svarar den fördel som genom gata
beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—58 §§
eller 59 § åligger tomtens ägare, jämkas
ersättningen med hänsyn därtill.

§•

Svarar den fördel som genom gata
beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—
58 §§ eller 59 § åligger fastighetens
ägare, j ämkas ersättningen med hän
syn därtill.

§•

Skall gata vidgas, vare den som
äger tomt vid någondera sidan av
gatan skyldig att ersätta staden skillnaden
mellan de ersättningsbelopp
som med tillämpning av 56—58 §§
åvila tomtägare före och efter vidgningen;
dock skall medelvärdet å all
mark framför tomten eller i gatulcorset
beräknas efter medelvärdet å
den mark som erfordras för vidgningen,
och må den tomtägarna å
ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten
sammanlagt icke avse högre
belopp än som motsvarar värdet av
sistnämnda mark.

Vid bestämmandet —■ —

Har enligt -— ---- —

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §.

Skyldighet att------gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras
vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark genom
avbetalningar, vaie han dock
berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet
ställes. Avbetalning skall ske mer''
minst en tiondel årligen. Å oguldet
belopp skall enligt stadens bestämmande
gäldas skälig ränta från den
dag då krav på ersättning framställts.
Prövas nu stadgade villkor
alltför betungande för tomtägaren,
äger länsstyrelsen medgiva den lättnad
som påkallas av omständigheterna.

Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättningsskyldighet
enligt 63 § ej inträtt, påkalla
fastställande av den ersättning
tomtägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för värdet
av gatumark, som jämlikt 56—
58 §§ eller 62 § första stycket kan
komma att åläggas blivande tomtägare
inom kvarteret, skall bestämmas,
må det ske. Sedan tomtindelning
skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas mellan tomtägarna jämlikt
56—59 §§ eller 62 § första stycket,
varefter, om fall som avses i 60 eller
61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten

§•

Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättningsskyldighet
enligt 63 § ej inträtt, påkalla
fastställande av den ersättning
fastighetsägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för värdet
av gatumark, som jämlikt 56—

58 §§ eller 62 § första stycket kan
komma att åläggas fastighetsägare
inom kvarteret, skall bestämmas, må
det ske. Sedan tomtindelning skett,
skall ersättningsbeloppet fördelas
mellan fastighetsägarna jämlikt 56—

59 §§ eller 62 § första stycket, varefter,
om fall som avses i 60 eller
61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse)
skall vad eljest stadgas om tomt och
tomtägare gälla om kvartersmark
och ägare av sådan mark.

Då ersättning för gatumark blivit
bestämd, vare ny ägare av tomt eller
kvartersmark, som berörts av åtgärden,
bunden i samma omfattning
som förre ägaren.

Bestämmelserna skola underställas
Konungens prövning, såframt på
tomtägare lägges skyldighet som tidigare
icke ålegat honom.

2. Ersättningsskyldighet må — —

(Föreslagen lydelse)
skall vad eljest stadgas om fastighet
och fastighetsägare gälla om kvartersmark
och ägare av sådan mark.

Då ersättning för gatumark blivit
bestämd, vare ny ägare av kvartersmark,
som berörts av åtgärden, bunden
i samma omfattning som förre
ägaren.

§•

Bestämmelserna skola underställas
Konungens prövning, såframt på
fastighetsägare lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom.

§•

1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas fastighetsägare beträffande
gata eller del därav vars anläggning
påbörjats framför fastigheten då fråga
angående bestämmelser om bidrag
till gatubyggnadskostnad väcktes hos
stadsfullmäktige.

----1 sägs.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

(Nuvarande lydelse)

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad
som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes av att
gatas höjdläge skall i väsentlig mån
avvika från markens naturliga höjdläge
eller av att gatas anläggning
eljest på grund av särskilda omständigheter
ställer sig mer än vanligt
kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas
med gatubyggnadskostnad i större
omfattning än som gäller i fråga om
honom åliggande skyldighet att ersätta
gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av vägmark
såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet
som nyss nämnts icke
föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs
må den gatubyggnadskostnad, som
skulle sammanlagt belöpa å tomtägarna
inom visst område, fördelas
mellan dem efter omfattningen av
den enligt stadsplanen å tomterna
medgivna bebyggelsen eller efter
tomternas storlek eller annan skälig
grund.

6. Är inom--- -— genomsnittliga kostnaden

7. Till grund — — — —--i anläggning.

(Föreslagen lydelse)

3. Å fastighetsägare må ej läggas
kostnad som utan motsvarande fördel
för fastighets bebyggande föranledes
av att gatas höjdläge skall i
väsentlig mån avvika från markens
naturliga höjdläge eller av att gatas
anläggning eljest på grund av särskilda
omständigheter ställer sig mer
än vanligt kostsam.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs
må den gatubyggnadskostnad, som
skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna
inom visst område, fördelas
mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å fastigheterna
medgivna bebyggelsen eller
efter fastigheternas storlek eller annan
skälig grund.

8. Därest nuvarande eller föregående
ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande
i kostnad för anläggning av
gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola
städse motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.

8. Därest nuvarande eller föregående
ägare av fastighet mot vederlag
helt eller delvis vunnit befrielse från
deltagande i kostnad för anläggning
av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Fastighetsägarnas åligganden
skola städse motsvara skäliga anspråk
på rättvisa och billighet.

Svarar den fördel som genom gatas
iordningställande beredes tomt

Svarar den fördel som genom gatas
iordningställande beredes fastig -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)
icke mot den skyldighet som enligt
bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
åvilar tomtens
ägare, jämkas ersättningen med hänsyn
därtill.

Beträffande tvist —--—--

(Föreslagen lydelse)
het icke mot den skyldighet som enligt
bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
åvilar fastighetens
ägare, jämkas ersättningen med
hänsyn därtill,
motsvarande tillämpning.

Ägare av tomt inom område, beträffande
vilket förordnande enligt
70 § meddelats, vare ej skyldig att
utgiva ersättning för gatumark.

Beträffande samhälle som avses i
88 § skall den inskränkning i tomtägares
skyldighet att ersätta gatumark
som enligt 57 och 62 §§ eller
motsvarande äldre bestämmelser
äger rum, därest i gatumarken ingår
allmän väg, ej gälla i det fall att
vägen efter den 1 januari 1928 byggts
inom område som ingår i stadsplanen.

§•

Ägare av fastighet inom område,
beträffande vilket förordnande enligt
70 § meddelats, vare ej skyldig att
utgiva ersättning för gatumark.

§•

Beträffande samhälle som avses i
88 § skall den inskränkning i fastighetsägares
skyldighet att ersätta galumark
som enligt 57 och 62 §§ eller
motsvarande äldre bestämmelser
äger rum, därest i gatumarken ingår
allmän väg, ej gälla i det fall att
vägen efter den 1 januari 1928 byggts
inom område som ingår i stadsplanen.

141 §.

Bestämmelserna i-------i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i
tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 42 § lagen om expropriation
år stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll
som nu sagts.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr Hk år 1970

(Nuvarande lydelse)

153

Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller tomt skall ock gälla om
den som innehar mark eller tomt
under sådan besittningsrätt som enligt
lag är att hänföra till fast egendom.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller fastighet skall ock gälla
om den som innehar mark eller fastighet
under sådan besittningsrätt
som enligt lag är att hänföra till fast
egendom.

154 §.

Är tomt belägen vid torg, park Är fastighet belägen vid torg, park
eller annan sådan allmän plats, skall eller annan sådan allmän plats, skall
marken framför tomten anses som marken framför fastigheten anses
gata till en bredd, motsvarande fem som gata till en bredd, motsvarande
fjärdedelar av den å tomten enligt fem fjärdedelar av den å fastigheten
stadsplanen vid gatans upplåtande enligt stadsplanen vid gatans upptill
allmänt begagnande tillåtna låtande till allmänt begagnande tillhögsta
hushöjden. låtna högsta hushöjden.

155 8.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
tomt avser, förutom rättsligen bestående
tomt enligt gällande tomtindelning,
allenast sådan administrativt
bildad tomt som är i en ägares
hand. Sagda lagrum skola dock gälla
jämväl annan inom byggnadskvarter
belägen fastighet, varå nybyggnad

Vad i denna lag föreskrives om
tomt och om fastighet äger tillämpning
även på samfällighet inom
byggnadskvarter. Med ägare av tomt
eller av fastighet avses därvid ägarna
av de fastigheter som har del i
samfällighet en. Är samfällighet en ej
avsedd för bebyggelse skall den anses
bebyggd när den väsentligen tagits i
anspråk för angivet ändamål. Högsta
tillåtna hushöjden antages därvid
vara medeltalet av vad som i detta
hänseende gäller för de fastigheter
som hava del i samfällighet eu.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
fastighet som överensstämmer med
tomtindelning avser åven annan
inom byggnadskvarter belägen fastighet,
varå nybyggnad företagits eller
skall äga rum efter det att kvarteret
intogs i stadsplanen, samt tomt
som är i en ägares hand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

187

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

företagits eller skall äga rum efter
det att kvarteret intogs i stadsplanen.

Går gräns------- samma

Kostnaden för gatan skall fördelas
mellan städerna efter den nytta de
hava av gatan, med rätt för vardera
staden att i enlighet med de i denna
lag stadgade grunderna av vederbörande
tomtägare i den staden uttaga
bidrag till dess andel i kostnaden
som om gatan helt vore belägen
inom staden.

163

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt
begagnande före ikraftträdandet
av denna lag, och har skyldighet
för ägare av tomt att ersätta staden
värdet av den gatumark, som tagits
i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna
i äldre lag ännu icke inträtt
vid vidgningen, skall skyldighet
för tomt ägaren att enligt denna lag
med anledning av vidgningen gälda
ersättning för mark icke inträda

5 §.
stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas
mellan städerna efter den nytta de
hava av gatan, med rätt för vardera
staden att i enlighet med de i denna
lag stadgade grunderna av vederbörande
fastighetsägare i den staden
uttaga bidrag till dess andel i kostnaden
som om gatan helt vore belägen
inom staden.

§•

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt
begagnande före ikraftträdandet
av denna lag, och har skyldighet
för ägare av kvartersmark att ersätta
staden värdet av den gatumark,
som tagits i anspråk för gatan, enligt
bestämmelserna i äldre lag ännu
icke inträtt vid vidgningen, skall
skyldighet för markägaren att enligt
denna lag med anledning av vidgningen
gälda ersättning för mark ic -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förrän ersättningen för mark för
gatans upplåtande enligt äldre lag
förfaller till betalning.

164

ke inträda förrän ersättningen för
mark för gatans upplåtande enligt
äldre lag förfaller till betalning.

§•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen
av tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger
dock de upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket
samt den äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

189

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 34 § 1 mom., 36 §, 67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

34 §.

(Föreslagen lydelse)

Vid förslagets

1 mom. Förslag till tomtindelning
skall upprättas av person, som är
behörig att vara mätningsman i stad.
Förslaget skall utmärkas å karta.
Till förslaget skall ock höra beskrivning,
i vilken för varje tomt skola
upptagas storleken av vart och ett av
de områden av vilka tomten skall bildas
samt tomtens ytinnehåll. Med
tomt jämställes del av kvarter som
förutsattes skola tagas i anspråk
för viss samfällighetsbildning. På
kartan eller i beskrivningen skall
även angivas vilka servitutsbildningar
som erfordras för att mot tomt
svarande fastighet skall anses överensstämma
med förslaget. Vid förslaget
skall vara fogad förteckning
över ägare av mark inom kvarteret,
i frågan.

36 §.

allmän väg.

Med gata — —
Angående vad

75 §.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1970

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Länsstyrelsen äger
Föreligga särskilda skäl att någon
vid nybyggnad tillätes frångå gällande
tomtindelning eller bygga å tomt,
som icke är rättsligen bestående, må
medgivande därtill lämnas av länsstyrelsen,
såvida åtgärden ej kan antagas
medföra hinder för ett ändamålsenligt
ordnande av fastighetsförhållandena
inom kvarteret.

(Föreslagen lydelse)

annan synpunkt.

67 §.

1 mom. över byggnadsnämnds--

Klagan må---—---149 §

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd
uppdragits att pröva
ärenden rörande ställande av säkerhet
enligt 38 § byggnadslagen för
fullgörandet av tomtägares skyldighet
att anordna utfartsväg eller avlopp
från tomt eller att utgiva bidrag
till kostnad för gata, skall om besvär
över den myndighetens beslut
i sådant ärende gälla vad ovan stadgats
om besvär över byggnadsnämnds
beslut.

§•

---— — hos länsstyrelsen.

byggnadslagen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14& år 1970

191

Bilaga 2
Promemoriefårslagen

1) Förslag
till

Lag

om införande av fastighetsbildningslagen

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna övergångsbestämmelser

1 §•

Den nu antagna fastighetsbildningslagen samt bestämmelserna i denna lag
träder i kraft den 1 januari 1972.

2 §.

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följei
av bestämmelserna i denna lag

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län;
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad;
lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning;

lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark;

lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmark;

lagen den SO april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på
bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län;

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;
lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;
lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i
rikets indelning m. m.;

lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län;

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-H år 1970

lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.;

lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m.;

alla de särskilda ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring eller
förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen;

vad som i övrigt finns i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna
i fastighetsbildningslagen eller denna lag.

3 §.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag, skall
i stället den bestämmelsen tillämpas.

4 §.

I fråga om förrättning som påbörjats innan fastighetsbildningslagen trätt
i kraft skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av
oenhetlighet i förrättningen.

5 §.

Ärende om sammanläggning, som före fastighetsbildningslagens ikraftträdande
inkommit till ägodelningsdomaren prövas av inskrivningsmyndigheten.
I fråga om villkoren för sammanläggning och verkan av sådan åtgärd
skall bestämmelserna i fastighetsbildningslagen tillämpas. I övrigt skall
äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av följande
särskilda bestämmelser.

1. Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens
prövning, överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning.

2. Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende
fullföljes i hovrätten genom besvär som skall inges till myndigheten inom
fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6 §.

Äldre lags bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i
fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas i fråga om fastighetsbildningsförrättning
som avslutats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.
Inskrivningsmyndigheten skall fullgöra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren,
och fastighetsdomstolen den prövning som åvilar ägodelningsrätten.

Har efter den nya lagens ikraftträdande beslut meddelats eller åtgärd vidtagits
enligt äldre lag, skall frågan huruvida talan mot beslutet eller åtgärden
skall föras särskilt bedömas enligt äldre lag. Särskild talan föres genom

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den
dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.

7 §.

Mål eller ärende som enligt äldre lag anhängiggjorts hos ägodelningsrätten
men som icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande slutligt
avgjorts av samma rätt, prövas av fastighetsdomstolen.

8 §.

Mål eller ärende som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol
handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I
stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rättegångsbalkens
bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.

9 §.

Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid domstol
enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning, skall målet handläggas och prövas enligt äldre
lag.

10 §.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall
tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt.

11 §.

Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet skall
äga motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med företrädesrätt
enligt 5 § lagen den om införande av den nya jorda balken.

Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet
svarar för fordran skall tillämpas även när fastigheten besväras av rätt till
avkomst eller annan förmån.

12 §.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat
i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall
icke längre gälla.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 1H

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

13 §.

Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad
stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stadsäga
som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som
sålunda föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur
tomtindelning och registrerats som stadsäga.

I fråga om verkan av sambandets upphörande äger bestämmelserna i
6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande tilllämpning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §.

Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen
skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan
förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de
grunder som gäller när fast egendom försäljes enligt utsökningslagen utan
förbehåll om rättighetens bestånd.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 6 och 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §.

Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5, 5a, 6, 7, 7a och 8 §§ lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning.

Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat,
varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal
i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande
av fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan
verkan än som följer av 7 kap. 6 § fastighetsbildningslagen. Detta gäller
även om annat bestämts vid upplåtelsen.

Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid domstol
om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut,
skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra stycket handläggas
och prövas enligt äldre lag.

16 §.

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsreglering,
även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen
ej föreligger.

17 §.

Upphäves betesservitut, som icke är ömsesidigt, eller skogsfångsservitut
utan att de i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen angivna förutsättningarna

195

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

föreligger, skall den tjänande fastigheten avstå ett mot servitutet svarande
vederlag i mark till den härskande fastigheten. Denna skall dock ej tillföras
mer mark än som fordras för att dess behov av de nyttigheter som servitutet
avser skall tillgodoses.

Om bestämmelserna i 3 kap. fastighetsbildningslagen hindrar att mark
överföres till den härskande fastigheten enligt första stycket, skall vederlaget
jämkas i behövlig omfattning. Motsvarande jämkning skall ske, om
det är av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för
näringsförhållandena i orten.

Efter överenskommelse mellan sakägarna får, med den begränsning som
följer av 5 kap. 18 § andra stycket fastighetsbildningslagen, markvederlaget
understiga vad som skall utgå enligt första och andra styckena.

18 §.

Bestämmelserna i 17 § om markvederlag vid upphävande av skogsfångseller
betesservitut skall tillämpas även när fråga om upphävande av servitutet
genom fastighetsreglering väckts under servitutets giltighetstid men
frågan därefter förfallit på grund av att tiden utgått.

19 §.

Upphäves skogsfångsservitut mot vederlag i mark, skall vederlaget överföras
till befintlig gemensamhetsskog eller sådan skog bildas av vederlaget
och den mark som i övrigt kan avsättas för detta ändamål, om olämplig
splittring av skogsmarken därigenom motverkas.

20 §.

Vid förrättning för upphävande av skogsfångsservitut skall utan ansökan
upptagas fråga om upphävande av annat sådant servitut som besvärar den
tjänande fastigheten eller fastighet som sambrukas med den tjänande fastigheten
och har samme ägare som denna, om ett samtidigt upphävande av
servituten medför att gemensamhetsskog kan bildas enligt 19 §.

Särskild övergångsbestämmelse angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

21 §.

Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastighet
som innehas med samäganderätt skall tillämpas även på fastighet som
är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare begärt
eller samtyckt till att sämjedelningen erkännes som fastighetsbildning och
slutligt avgörande i denna fråga icke föreligger.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 it år 1970

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen

22 §.

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning
av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermålsballcen
är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

23 §.

Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning
utan rättighetshavarens medgivande.

Fastighet som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad får ingå i
sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 §
äldre jordabalken medger det.

Fastighet som besväras av vattenfallsrätt får ej sammanläggas med
fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 19 kap. fastighetsbildningslagen

24 §.

Har område genom tomtindelning som fastställts innan fastighetsbildningslagen
trätt i kraft utlagts till tomt eller tomtdel, skall området redovisas
såsom fastighet i fastighetsregistret. Detsamma gäller tomtdel som
enligt före nämnda tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomtindelning.

Slutbestämmelse
25 §.

De närmare föreskrifter som fordras för övergången till fastighetsbild''
ningslagen meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ltt år 1970

197

2) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

2 §.

Tillföres samfällighet som är belägen inom flera kommuners områden
genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyndigheten
bestämma att marken skall höra till en av de först angivna
kommunerna.

Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner, skall
myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten skall
höra.

3 §.

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till följd
av 1 och 2 §§ sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen motsvarande
ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 §.

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §
fastighetsbildningslagen åligger det länsstyrelsen att verkställa sådan utredning
som avses i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Innebär fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen
underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Underställning skall även eljest
ske, om särskilda skäl föreligger. Ärende, som ej skall underställas, avgöres
av länsstyrelsen.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

5 §.

Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakttagas
att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet
för kommun ej uppkommer. För sådant ändamål kan föreskrivas avsteg
från 1 och 2 §§, dock ej så att fastighet kommer att omfatta mark inom mer
än en kommun. Vidare kan bestämmas att fastighet, samfällighet eller del
av samfällighet, som ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till
annan kommun eller församling. Slutligen kan fastställas reglering rörande
kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhållanden samt
meddelas andra nödiga föreskrifter med anledning av indelningsändringen.

Över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får besvär
anföras hos Kungl. Maj :t av kommun, församling eller enskild person som
beslutet rör.

6 §.

Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om
fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i
beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Denna lag träder i kraft den 1 janari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

199

3) Förslag
till
Lag

om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen den

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen bestämts att ägare av
fastighet skall till annan sakägare utge ersättning och har den ersättningsberättigades
fordran icke förfallit tidigare än ett år före utmätning eller
konkursansökan, äger denne erhålla betalning ur fastigheten med förmånsrätt
enligt 8 § 1) lagen den om förmånsrättsordning.

Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som
ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

2 §.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses
i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken
när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår kapitalbeloppet av ersättning som avses i 1 § första stycket icke
till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

3 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926
(nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj 1965
(nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av
samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.
upphör att gälla. Sistnämnda lagar gäller dock alltjämt i fråga om ersättning
som bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

4) Förslag
till
Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 46 §, 139 § och 141 § andra stycket byggnadslagen
den 30 juni 1947 skall upphöra att gälla dels att 37, 38, 39, 47,
50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 153—156, 163 och 164 §§ nämnda lag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Inom byggnadskvarter —------till tomter.

Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av
tomtindelning må nybyggnad ej fö- tomtindelning må nybyggnad ej företagas
å tomt som beröres därav retagas på mark som beröres därav
innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats.

Utan hinder---— ---inom kvarteret.

Nybyggnad må ej företagas i strid
med tomtindelning eller å tomt som
icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan
skyldighet att anordna utfartsväg
och avlopp från tomten som
enligt denna lag åligger ägaren eller
att utgiva det bidrag till kostnad för
gata som belöper å tomten blivit
fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit
ställd.

När särskilda--— ---— först

§.

Nybyggnad må ej företagas i strid
med tomtindelning eller på fastighet
som icke överensstämmer med tomtindelningen.

Ej heller må nybyggnad ske, innan
skyldighet att anordna utfartsväg
och avlopp från fastigheten som
enligt denna lag åligger ägaren eller
att utgiva det bidrag till kostnad för
gata som belöper på fastigheten blivit
fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit
ställd,
i stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i Skjuter trappa från fastighet inom
sådant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

201

(Nuvarande lydelse)
grannes tomt eller på gata eller annan
allmän plats, och skulle byggnadens
nedrivande eller förändring
medföra märklig kostnad eller olägenhet
för ägaren, vare denne ej
skyldig att avträda den intagna marken
förrän byggnaden rives eller
brinner ned, utan så är att den som
uppfört byggnaden verkställt inkräktningen
med avsikt eller därvid
handlat med grov vårdslöshet och,
om fastigheten övergått till ny ägare,
denne ägde kännedom därom vid förvärvet
av fastigheten. Vad nu är sagt
gäller ej om trappa som skjuter över
gatulinjen; dock äger länsstyrelsen
medgiva att trappan må kvarstå under
viss tid eller tills vidare. För det
intrång granne lider av byggnad som
skjuter in på hans tomt njute denne
ersättning, om han icke hellre vill
avstå tomtdelen mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen
prövas av expropriationsdomstolen.

1 fråga om byggnad som avses i
första stycket skall vad i 34, 38 och
158 §§ är föreskrivet ej medföra hinder
mot ändring som efter vad Konungen
därom stadgat är att hänföra
till nybyggnad. Sådan ändring
må dock ej vidtagas, med mindre
ägaren av den intagna marken medgiver
det.

(Föreslagen lydelse)
äger länsstyrelsen medgiva att den
får kvarstå på gatumarken under
viss tid eller tills vidare.

Har byggnad eller annan anläggning
i annat fall uppförts så att anläggningen
skjuter in på angränsande
mark och är ägaren enligt vad
därom är föreskrivet i jordabalken
ej skyldig att avträda den mark som
sålunda tagits i anspråk, skall vad
i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej
medföra hinder mot sådan ändring
av anläggningen som är att hänföra
till nybyggnad. Ändringen får dock
vidtagas, endast om ägaren av den
berörda marken medgiver det.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings
fastställande ägare av tomtdel
väckt talan om inlösen av återstoden
av tomten eller har dylik talan ej lett
till tomtens förenande i en ägares
hand, vare staden berättigad lösa
tomten; dock må, om ägare av tomt -

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970

(Nuvarande lydelse)
del före staden väckt talan om inlösen,
stadens anspåk bifallas allenast
såframt ägarens talan ej leder till
tomtens förenande i en ägares hand.

Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av tomter, som enligt stadsplanen
hava utgång till gatan, kvarter efter
kvarter fortskrider från förut upplåten
gata eller från allmän väg inom
område som i väsentlig utsträckning
är bebyggt för bostads- eller industriändamål.
Härvid skall iakttagas, att
varje gatudel som begränsas av två
på varandra följande tvärgators utdragna
mittlinjer skall upplåtas, när
tomter med en sammanlagd längd utmed
gatudel en av minst en tredjedel
av de därvid befintliga gränslinjerna
för byggnadskvarter bebyggts i enlighet
med stadsplanen, dock att, om
dessförinnan bebyggelse föreligger
tomt efter tomt i följd från förut
upplåten gata eller från allmän väg
inom område som nyss sagts, gatan
skall upplåtas framför sålunda bebyggda
tomter.

(Föreslagen lydelse)
staden berättigad lösa tomtdelarna.

Har ansökan om fastighetsbildning
i överensstämmelse med tomtindelningen
gjorts innan staden med stöd
av bestämmelserna i första stycket
väckt talan om inlösen, skall domstolen
förklara målet vilande till dess
frågan om fastighetsbildningen slutligt
avgjorts. Bildas fastighet som
överensstämmer med tomtindelningen,
förfaller stadens talan.

När stad väckt talan om inlösen av
tomt skall domstolen ofördröjligen
sända underrättelse därom till fastighetsbildningsmyndigheten
i den
ort, där tomten är belägen.

§.

Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av fastigheter, som överensstämma
med gällande tomtindelning och som
enligt stadsplanen hava utgång till
gatan, kvarter efter kvarter fortskrider
från förut upplåten gata eller
från allmän väg inom område som i
väsentlig utsträckning är bebyggt för
bostads- eller industriändamål. Härvid
skall iakttagas, att varje gatudel
som begränsas av två på varandra
följande tvärgators utdragna mittlinjer
skall upplåtas, när fastigheter
med en sammanlagd längd utmed
gatudelen av minst en tredjedel av de
därvid befintliga gränslinjerna för
byggnadskvarter bebyggts i enlighet
med stadsplanen, dock att, om dessförinnan
bebyggelse föreligger fastighet
efter fastighet i följd från
förut upplåten gata eller från allmän
väg inom område som nyss sagts,

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

203

(Nuvarande lydelse)

Torg, park eller annan sådan allmän
plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när tomter eller
specialområden med en sammanlagd
längd utmed platsen av minst två
tredjedelar av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter
och specialområden bebyggts i enlighet
med stadsplanen eller eljest väsentligen
tagits i anspråk för där angivet
ändamål.

(Föreslagen lydelsej
gatan skall upplåtas framför sålunda
bebyggda fastigheter.

Skal! redan befintlig gata vidgas,
åligger det staden att till allmänt begagnande
upplåta gatans nya del i
den mån med gällande tomtindelning
överensstämmande fastigheter som
enligt stadsplanen hava utgång till
gatan bebyggts i enlighet med planen.

§.

Torg, park eller annan sådan allmän
plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till allmänt
begagnande, när fastigheter,
som överensstämma med gällande
tomtindelning, eller specialområden
med en sammanlagd längd utmed
platsen av minst två tredjedelar av
de därvid befintliga gränslinjerna för
byggnadskvarter och specialområden
bebyggts i enlighet med stadsplanen
eller eljest väsentligen tagits i anspråk
för där angivet ändamål.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har utgång
blivit upplåten till allmänt begagnande
och allmän avloppsledning
anlagts, skall han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från tomten. I den
mån staden förfogar över erforderlig
obebyggd mark som enligt stadsplanen
är avsedd till gata eller annan
allmän plats vare staden pliktig att
utan ersättning låta marken nyttjas
för ändamålet.

Vill ägare av fastighet inom byggnadskvarter
verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken fastigheten
enligt stadsplanen har utgång
blivit upplåten til! allmänt begagnande
och allmän avloppsledning anlagts,
skall han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från fastigheten.
I den mån staden förfogar över erforderlig
obebyggd mark som enligt
stadsplanen är avsedd till gata eller
annan allmän plats vare staden pliktig
att utan ersättning låta marken
nyttjas för ändamålet.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar
ersättningsskyldigheten tillika
den del av gatukorset som inneslutes
av den i första stycket angivna gatumarkens
utdragna gränslinjer och är
belägna inom ett avstånd från tomts
sida eller hörn, motsvarande fem
åttondelar av den i första stycket angivna
hushöjden.

Ägare av fastighet som är belägen
vid gata och som överensstämmer
med gällande tomtindelning är skyldig
att ersätta staden värdet av gatumarken
framför fastigheten intill gatans
mitt, dock ej till större bredd än
fem åttondelar av den enligt stadsplanen
vid gatans upplåtande till allmänt
begagnande högsta hushöjden
å fastigheten.

Ingår i gata allmän väg eller ock
vägmark som staden jämlikt 43 §
nyttjar skall tomtägarens ersättningsskyldighet
enligt 56 § första
stycket begränsas till värdet av gatumarken
framför tomten intill gatans
mitt, minskad med halva arealen
av vägmärken.

§.

Ingår i gata allmän väg eller ock
vägmark som staden jämlikt 43 §
nyttjar skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet
enligt 56 § första
stycket begränsas till värdet av gatumarken
framför fastigheten intill gatans
mitt, minskad med halva arealen
av vägmärken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

205

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lagt ej överstiger värdet av nämnda manlagt ej överstiger värdet av
återstående areal. nämnda återstående areal.

Vad i första —-----i stadsplanen.

§.

Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvärdet
å all gatumarken framför fastigheten
eller, i fråga om gatukors, å den
mark som ingår i gatukorset; dock
skall vägmark som avses i 57 § första
stycket icke tagas i beräkning. Värdet
av själva marken skall, efter de
grunder vilka gälla för uppskattning
av gatumark som avstås till staden,
uppskattas utan hänsyn till kostnad
som staden vidkänts för markens
iordningställande.

Därest så finnes lämpligt må Konungen
på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på tomtägarna inom visst område
skall fördelas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen
å tomterna medgivna bebyggelsen
eller efter tomternas storlek eller annan
skälig grund.

Äro synnerliga---—--prövas skäligt.

Beslut enligt-----— allmänt begagnade.

Därest så finnes lämpligt, må Konungen
på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på fastighetsägarna inom visst område
skall fördelas mellan dem efter
omfattningen av den enligt stadsplanen
å fastigheterna medgivna bebyggelsen
eller efter fastigheternas
storlek eller annan skälig grund.

60 §.

Svarar den fördel som genom gata
beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—58 §§
eller 59 § åligger tomtens ägare,
jämkas ersättningen med hänsyn
därtill.

Svarar den fördel som genom gata
beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56—
58 §§ eller 59 § åligger fastighetens
ägare, jämkas ersättningen med
hänsyn därtill.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har markägare utan lösen till staden
överlåtit gatumark framför tomt
eller i gatukors, eller har staden samtidigt
varit ägare av både tomten och
gatumarken efter det gatumarken
blivit i stadsplan upptagen såsom sådan,
vare tomtens ägare fri från skyldighet
att utgiva ersättning intill värdet
av samma mark.

§•

Har markägare utan lösen till staden
överlåtit gatumark framför fastighet
eller i gatukors, eller har staden
samtidigt varit ägare av både
den i fastigheten ingående kvartersmarken
och gatumarken efter det gatumarken
blivit i stadsplan upptagen
såsom sådan, vare fastighetens ägare
fri från skyldighet att utgiva ersättning
intill värdet av samma mark.

Skall gata vidgas, vare den som
äger tomt vid någondera sidan av gatan
skyldig att ersätta staden skillnaden
mellan de ersättningsbelopp
som med tillämpning av 56—58 §§
åvila tomtägare före och efter vidgningen;
dock skall medelvärdet å ali
mark framför tomten eller i gatukorset
beräknas efter medelvärdet å
den mark som erfordras för vidgningen,
och må den tomt äg ar na å
ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten
sammanlagt icke avse högre
belopp än som motsvarar värdet
av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet----- —

Har enligt — — —- ---annorlu

§.

Skall gata vidgas, vare den som
äger fastighet vid någondera sidan av
gatan skyldig att ersätta staden skillnaden
mellan de ersättningsbelopp
som med tillämpning av 56—58 §§
åvila fastighetsägare före och efter
vidgningen; dock skall medelvärdet
å all mark framför fastigheten eller
i gatukorset beräknas efter medelvärdet
å den mark som erfordras för
vidgningen, och må den fastighetsägarna
å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten
sammanlagt icke
avse högre belopp än som motsvarar
värdet av sistnämnda mark.
motsvarande tillämpning,
ida förordnar.

63 §.

Skyldighet att-------gatas vidgning.

Knngl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

207

(Nuvarande lydelse)
stämmande gäldas skälig ränta från
den dag då krav på ersättning framställts.
Prövas nu stadgade villkor
alltför betungande för tomtägaren,
äger länsstyrelsen medgiva den lättnad
som påkallas av omständigheterna.

Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättningsskyldighet
enligt 63 § ej inträtt, påkalla
fastställande av den ersättning tomtägare
skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för värdet
av gatumark, som jämlikt 56—
58 §§ eller 62 § första stycket kan
komma att åläggas blivande tomtägare
inom kvarteret, skall bestämmas,
må det ske. Sedan tomtindelning
skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas mellan tomtägarna jämlikt
58—59 §§ eller 62 § första stycket,
varefter, om fall som avses i 60 eller
61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten
skall vad eljest stadgas om tomt och
tomtägare gälla om kvartersmark och
ägare av sådan mark.

Då ersättning för gatumark blivit
bestämd, vare ny ägare av tomt eller
kvartersmark som berörts av åtgärden,
bunden i samma omfattning
som förre ägaren.

(Föreslagen lydelse)
bestämmande gäldas skälig ränta
från den dag då krav på ersättning
framställts. Prövas nu stadgade villkor
alltför betungande för fastighetsägaren,
äger länsstyrelsen medgiva
den lättnad som påkallas av omständigheterna.

§•

Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättningsskyldighet
enligt 63 § ej inträtt, påkalla
fastställande av den ersättning fastighetsägare
skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för värdet
av gatumark, som jämlikt 56—

59 §§ eller 62 § första stycket, varefter,
om fall som avses i 60 eller
61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt
andra stycket första punkten
skall vad eljest stadgas om fastighet
och fastighetsägare gälla om kvartersmark
och ägare av sådan mark.

§.

Då ersättning för gatumark blivit
bestämd, vare ny ägare av kvartersmark
som berörts av åtgärden, bunden
i samma omfattning som förre
ägaren.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Bestämmelserna skola underställas
Konungens prövning, såframt på
tomtägare, lägges skyldighet som tidigare
icke ålegat honom.

2. Ersättningsskyldighet må ej
avse gata eller del därav som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt
begagnande vid tid som under 1
sägs.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad
som utan motsvarande fördel
för tomts bebyggande föranledes av
att gatas höjdläge skall i väsentlig
mån avvika från markens naturliga

§.

Stadsfullmäktige må för staden i
dess helhet eller för viss del därav
meddela bestämmelser om skyldighet
för ägare av fastighet som överensstämmer
med gällande tomtindelning
att bidraga till kostnaden för iordningställande
av gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola underställas
Konungens prövning, såframt på fastighetsägare
lägges skyldighet som
tidigare icke ålegat honom.

§.

2. Ersättningsskyldighet må ej
avse gata eller del därav som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt begagnande
vid tid som under 1 sägs.

3. Å fastighetsägare må ej läggas
kostnad som utan motsvarande fördel
för fastighets bebyggande föranledes
av att gatas höjdläge skall i
väsentlig mån avvika från markens

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)
höj dläge eller av att gatas anläggning
eljest på grund av särskilda omständigheter
ställer sig mer än vanligt
kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med
gatubyggnadskostnad i större omfattning
än som gäller i fråga om
honom åliggande skyldighet att ersätta
gatumark; dock må kostnad uttagas
för iordningställande av vägmark
såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet
som nyss nämnts icke föreligger
beträffande marken.

6. Är inom gatudel, som begränsas
av två på varandra följande tvärgators
utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden
icke överallt densamma,
skall ersättningen beräknas efter
den genomsnittliga kostnaden.

7. Till grund för bestämmande av
gatubyggnadskostnad må, i stället
för vad under 5 och 6 sägs, läggas på
tidigare erfarenhet stödda beräkningar
av vad gatan under likartade
förhållanden betingar i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregående
ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande
i kostnad för anläggning av
gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola

(Föreslagen lydelse)
naturliga höj dläge eller av att gatas
anläggning eljest på grund av särskilda
omständigheter ställer sig mer
än vanligt kostsam.

4. Fastighetsägare må icke belastas
med gatubyggnadskostnad i större
omfattning än som gäller i fråga om
honom åliggande skyldighet att ersätta
gatumark; dock må kostnad uttagas
för iordningställande av vägmark
såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet
som nyss nämnts icke föreligger
beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs
må den gatubyggnadskostnad, som
skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna
inom visst område, fördelas
mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å fastigheterna
medgivna bebyggelsen eller efter
fastigheternas storlek eller annan
skälig grund.

7. Till grund för bestämmande av
gatubyggnadskostnad må, i stället
för vad under 5 och 6 sägs, läggas på
tidigare erfarenhet stödda beräkningar
av vad gata under likartade
förhållanden betingar i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregående
ägare av fastighet mot vederlag
helt eller delvis vunnit befrielse från
deltagande i kostnad för anläggning
av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Fastighetsägarnas åligganden

210

Kungi. Ma]:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

städse motsvara skäliga anspråk på skola städse motsvara skäliga anrättvisa
och billighet. språk på rättvisa och billighet.

Beträffande tvist

Svarar den fördel som genom gatas
iordningsställande beredes fastighet
icke mot den skyldighet som
enligt bestämmelser om bidrag till
gatubyggnadskostnad åvilar fastighetens
ägare, jämkas ersättningen
med hänsyn därtill,
motsvarande tillämpning.

72 §.

Ägare av tomt inom område, beträffande
vilket förordnande enligt
70 § meddelats, vare ej skyldig att
utgiva ersättning för gatumark.

Ägare av fastighet inom område,
beträffande vilket förordnande enligt
70 § meddelats, vare ej skyldig
att utgiva ersättning för gatumark.

Beträffande samhälle som avses i
88 § skall den inskränkning i tomtägares
skyldighet att ersätta gatumark
som enligt 57 och 62 §§ eller
motsvarande äldre bestämmelser äger
rum, därest i gatumarken ingår allmän
väg, ej gälla i det fall att vägen
efter d. 1 jan. 1928 byggts inom område
som ingår i stadsplanen.

§.

Beträffande samhälle som avses i
88 § skall den inskränkning i fastighetsägares
skyldighet att ersätta gatumark
som enligt 57 och 62 §§ eller
motsvarande äldre bestämmelser äger
rum, därest i gatumarken ingår allmän
väg, ej gälla i det fall att vägen
efter d. 1 jan. 1928 byggts inom
område som ingår i stadsplanen.

141 §.

Bestämmelserna i — ------i stadsplan.

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- ar 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 42 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll
som nu sagts.

153

Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller tomt skall ock gälla om
den som innehar mark eller tomt under
sådan besittningsrätt som enligt
lag är att hänföra till fast egendom.

154

Är tomt belägen vid torg, park eller
annan sådan allmän plats, skall
marken framför tomten anses som
gata till en bredd, motsvarande fem
fjärdedelar av den å tomten enligt
stadsplanen vid gatans upplåtande
till allmänt begagnande tillåtna
högsta hushöjden.

155

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
tomt avser, förutom rättsligen bestående
tomt enligt gällande tomtindel -

§.

Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller fastighet skall ock gälla
om den som innehar mark eller fastighet
under sådan besittningsrätt
som enligt lag är att hänföra till
fast egendom.

§.

Vad i denna lag föreskrives om
tomt och om fastighet äger tillämpning
även på samfällighet inom
byggnadskvarter. Med ägare av tomt
eller av fastighet avses därvid ägarna
av de fastigheter som har del i samfälligheten.
Är samfällighet en ej avsedd
för bebyggelse skall denna anses
bebyggd när den väsentligen tagits
i anspråk för angivet ändamål.
Högsta hushöjden antages därvid
vara medeltalet av vad som i detta
hänseende gäller för de tomter inom
kvarteret som äro belägna vid gatan.

Vad i 56, 62 och 67 §§ sägs om fastighet
som överensstämmer med gällande
tomtindelning avser även an -

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970

(Nuvarande lydelsej (Föreslagen lydelse)

ning, allenast sådan administrativt
bildad tomt som är i en ägares hand.
Sagda lagrum skola dock gälla jämväl
annan inom byggnadskvarter belägen
fastighet, varå nybyggnad företagits
eller skall äga rum efter det
att kvarteret intogs i stadsplanen.

156

Går gräns--------- ---

Kostnaden för gatan skall fördelas
mellan städerna efter den nytta de
hava av gatan, med rätt för vardera
staden att i enlighet med de i denna
lag stadgade grunderna av vederbörande
tomtägare i den staden uttaga
bidrag till dess andel i kostnaden
som om gatan helt vore belägen inom
staden.

163

Har gata eller gatudel framför
tomt upplåtits eller lagligen skolat
upplåtas för allmänt begagnande före
denna lags ikraftträdande, skall angående
skyldighet för tomtägaren att
gälda ersättning för gatumark äldre
lag äga tillämpning.

nan inom byggnadskvarter belägen
fastighet på vilken nybyggnad företagits
eller skall äga rum efter det
kvarteret intogs i stadsplanen samt
tomt som är i en ägares hand.

§.

samma stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas
mellan städerna efter den nytta de
hava av gatan, med rätt för vardera
staden att i enlighet med de i denna
lag stadgade grunderna av vederbörande
fastighetsägare i den staden
uttaga bidrag till dess andel i kostnaden
som om gatan helt vore belägen
inom staden.

§.

Har gata eller gatudel framför
kvartersmark upplåtits eller lagligen
skolat upplåtas för allmänt begagnande
före denna lags ikraftträdande,
skall angående skyldighet för
kvartersmarkens ägare att gälda ersättning
för gatumark äldre lag äga
tillämpning.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

melserna i äldre lag ännu icke inträtt
vid vidgningen, skall skyldighet för
tomtägaren att enligt denna lag med
anledning av vidgningen gälda ersättning
för mark icke inträda förrän
ersättningen för mark för gatans
upplåtande enligt äldre lag förfaller
till betalning.

164

Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å tomt må tomtägares skyldighet
att bidraga till stads gatukostnad
ej beräknas efter större gatubredd
än aderton meter.

stämmelserna i äldre lag ännu icke
inträtt vid vidgningen, skall skyldighet
för markägaren att enligt denna
lag med anledning av vidgningen
gälda ersättning för mark icke inträda
förrän ersättningen för mark
för gatans upplåtande enligt äldre
lag förfaller till betalning.

§.

Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å kvartersmark må markägares
skyldighet att bidraga till
stads gatukostnad ej beräknas efter
större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om talan om inlösen
av tomt eller tomtdel som väckts före utgången av år 1971 äger dock de
upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den
äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas att 34 § 1 inom., 36 §, 67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vid förslagets —

(Föreslagen lydelse)

§.

1 mom. Förslag till tomtindelning
skall upprättas av person, som är behörig
att vara mätningsman i stad.
Förslaget skall utmärkas å karta.
Till förslaget skall ock höra beskrivning,
i vilken varje tomt skola upptagas
storleken av vart och ett av de
områden av vilka tomten skall bildas
samt tomtens ytinnehåll. På kartan
eller i beskrivningen skall även angivas
servitut, som skall bildas. Vad
här sägs om tomi gäller även för
tomter utlagd samfällighet. Vid förslaget
skall vara fogad förteckning
över ägare av mark inom kvarteret,
frågan.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om tomt
tomt skall gälla även annan för be- gäller fastighet, samfällighet eller
byggande avsedd fastighet. annan för bebyggelse avsedd enhet.

Med gata — — —-------allmän väg.

Angående vad-----—----— i 75 §.

67 §.

1 mom. Länsstyrelsen äger---annan synpunkt.

Föreligger särskilda skäl att nå- Föreligger särskilda skäl att någon
gon vid nybyggnad tillätes frångå vid nybyggnad tillätes frångå gällan -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

(Nuvarande lydelse)
gällande tomtindelning eller bygga å
tomt som icke är rättsligen bestående,
må medgivande därtill lämnas av
länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan
antagas medföra hinder för ett ändamålsenligt
ordnande av fastighetsförhållandena
inom kvarteret.

(Föreslagen lydelse)
de tomtindelning eller bygga på fastighet
som icke överensstämmer med
gällande tomtindelning, må medgivande
därtill lämnas av länsstyrelsen,
såvida åtgärden ej kan antagas
medföra hinder för ett ändamålsenligt
ordnande av fastighetsförhållandena
inom kvarteret.

71 §.

1 mom. över byggnadsnämnds---hos länsstyrelsen.

Klagan må---149 § byggnadslagen.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd
uppdragits att pröva
ärende rörande ställande av säkerhet
enligt 38 § byggnadslagen för fullgörande
av tomtägares skyldighet att
anordna utfartsväg eller avlopp från
tomt eller att utgiva bidrag till kostnad
för gata, skall om besvär över
den myndighetens beslut i sådant
ärende gälla vad ovan stadgas om
besvär över byggnadsnämnds beslut.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd
uppdragits att pröva
ärende rörande ställande av säkerhet
enligt 38 § byggnadslagen för fullgörande
av fastighetsägares skyldighet
att anordna utfartsväg eller avlopp
från fastighet eller att utgiva bidrag
till kostnad för gata, skall om
besvär över den myndighetens beslut
i sådant ärende gälla vad ovan stadgas
om besvär över byggnadsnämnds
beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Protokoll, hållet i lagrådet den 24 oktober 1969.

N ärvarande:
justitierådet
regeringsrådet
j ustitierådet
justitierådet

Nordström,

Walberg,

Westerlind,

Ulveson.

Vid behandlingen av 15 och 16 §§ i det under 1) upptagna lagförslaget deltager
justitierådet Fredlund i justitierådet Westerlinds ställe.

Enligt lagrådet den 29 september 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
15 augusti 1969, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande enligt
87 § regeringsformen skall inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen den
(nr ),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fas tighetsbildn ing,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385J.

Förslagen, som biläggs detta protokoll, har inför lagrådet föredragits, de

under 1) och 2) upptagna av hovrättsrådet Olof Nordström samt de övriga
av hovrättsassessorn Per Jermsten.

Förslagen föranleder följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen

15 §

I sitt utlåtande över FBL har lagrådet behandlat frågan om fastighetsbildningsreglernas
avgränsning mot och samspel med reglerna i JB och därvid
riktat uppmärksamheten på de speciella problem som föranleds av att
FBL:s bestämmelser om ändring och upphävande av servitut gjorts tillämpliga
också på avtalsservituten. Lagrådet uttalade då, att vissa av problemen
möjligen skulle göra sig gällande på nytt i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Så har nu visat sig bli fallet i ett speciellt hänseende, nämligen när det
gällt placeringen och utformningen av vissa övergångsbestämmelser rörande
avtalsservitut. I 2 § av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om in -

217

Kuncjl. May.ts proposition nr 144 år 1970

förande av nya jordabalken (JP) har 1907 års servitutslag tagits upp bland
de lagar som upphävs genom nya balken, med de begränsningar som följer
av JP. Därefter har i 31 § JP föreskrivits, att bestämmelserna i bl. a. 14 kap.
nya balken — dvs. servitutskapitlet — inte äger tillämpning i fråga om rättighet
som upplåtits före balkens ikraftträdande. Detta har i remissprotokollet
angetts innebära att servitutslagen alltjämt kommer att gälla i fråga
om de äldre avtalsservituten. Samtidigt har emellertid uttalats, att även de
äldre servituten skulle komma att påverkas av den nya lagstiftningen i ett
avseende: FBL:s bestämmelser om ändring och upphävande av servitut
genom fastighetsreglering skall gälla även för dem.

Det är för att åstadkomma en sådan lösning som bestämmelserna i förevarande
paragraf har kommit till. Även om lösningen inte i och för sig möter
några betänkligheter i sak, kan metoden för dess genomförande inte anses
helt tillfredsställande från lagteknisk synpunkt. Reglerna om i vilken utsträckning
servitutslagens bestämmelser skall äga fortsatt tillämpning bör
enligt lagrådets mening lämpligen placeras i den lag som upphäver servitutslagen,
alltså i JP. Innehållet i första och tredje styckena i förevarande
paragraf skulle där kunna föras samman till en undantagsregel av innebörd
att bestämmelserna i 4 § andra stycket samt 5—8 §§ servitutslagen skall äga
tillämpning endast i fall då mål om begränsning, förflyttning, förändring
eller upphörande av servitut är anhängigt hos domstol vid nya balkens ikraftträdande.

Regeln i andra stycket om verkan av medgivande att vissa slcogsfångs- och
betesservitut skall upphöra har också sin naturliga plats i JP. Lagrådet vill
emellertid ifrågasätta, om det är sakligt befogat att även i fortsättningen
begränsa avtalsfriheten på området. Att avstå från varje sådan begränsning
synes stämma bäst överens med den inställning till frågan om avveckling av
skogsfångs- och betesservituten som har kommit till uttryck i flera aktuella
lagförslag.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att paragrafen utgår
och att frågan om utformningen av JP:s övergångsbestämmelser till 14 kap.
JB omprövas.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1970

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14
augusti 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Holmqvist, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över
förslag till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen ( ),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning,

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

I proposition till riksdagen den 29 juni 1970 (nr 145) har lagts fram bl. a.
förslag till lag om införande av nya jordabalken (JP). Lagrådets förslag att
frågan om servitutslagens fortsatta tillämpning skall i sin helhet regleras i
JP har där godtagits. I 53 § JP har införts en undantagsregel som motsvarar
innehållet i 15 § första och tredje styckena i det remitterade förslaget
till lag om införande av fastighetsbildningslagen. Med anledning av vad
lagrådet har anfört har däremot någon motsvarighet till andra stycket i
sistnämnda paragraf inte tagits upp i JP.

På grund av vad som nu har anförts bör 15 § förslaget till lag om införande
av fastighetsbildningslagen utgå och paragrafnumreringen i fortsättningen
av förslaget ändras.

Vissa redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas i de remitterade lagförslagen
liksom i det till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1969 fogade
förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition

lels föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om införande av fastighet sbildning slag en ( ),

2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning,

219

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,
i) lag om ändring i bgggnadslagen (19i7: 385),
dels inhämtar riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring
byggnadsstadgan (1959:612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Innehållsförteckning

Proposition till riksdagen den 14 augusti 1970 ............................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

1. Förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen............... 3

2. Förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning....................................... 8

3. Förslag till lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning 10

4. Förslag till lag om ändring i byggnadslagen......................... 11

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan................ 25

Remiss till lagrådet den 15 augusti 1969 ................................. 27

Inledning........................................................... 27

1. Förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen.............. 28

Inledning...................................................... 28

Allmänna synpunkter........................................... 28

Principiella synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna
........................................................ 28

Vissa överväganden rörande äldre lagbestämmelser............... 40

Specialmotivering............................................... 47

Allmänna övergångsbestämmelser.............................. 47

1 §......................................................... 47

2 §......................................................... 47

3 §......................................................... 54

4 §......................................................... 54

5 §......................................................... 57

6 §......................................................... 59

7 §......................................................... 60

8 §......................................................... 61

9 §......................................................... 62

40 §......................................................... 62

11 §......................................................... 63

12 §......................................................... 64

13 §......................................................... 67

Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen
........................................................ 69

14 §......................................................... 69

Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen
.................................................... 71

15 §......................................................... 75

16 §......................................................... 77

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen
.................................................... 79

Kungl. Maj:ts proposition nr H4- år 1970 221

17 §......................................................... 74

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen.
.................................................. 82

18 §......................................................... 82

19 §......................................................... 83

Slutbestämmelse.............................................. 85

20 §......................................................... 85

2. Förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning....................................... 86

Inledning...................................................... 86

Allmänna synpunkter........................................... 86

Specialmotivering............................................... 93

1 och 2 §§................................................... 93

3 §.......................................................... 95

4 §.......................................................... 97

5 §.......................................................... 98

6 §.......................................................... 100

Övergångsbestämmelser........................................ 102

3. Förslag till lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning 103

Inledning...................................................... 103

Gällande rätt................................................. 103

Ersättningssystemet i fastighetsbildningslagen.................... 104

Allmänna synpunkter........................................... 106

Specialmotivering............................................... 108

1 §.......................................................... 108

2 §.......................................................... 110

3 §.......................................................... 112

Övergångsb estämmelser........................................ 113

4. Förslag till lag om ändring i byggnadslagen......................... 114

Allmän motivering.............................................. 114

Departementspromemorian...................................... 114

Inledning.................................................... 114

Tomtindelning och begreppen administrativt bildad tomt och rättsligen
bestående tomt.......................................... 115

Förhållandet mellan inlösenbestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen
och vissa bestämmelser i 8 kap. fastighetsbildningslagen.. .. 130

Förslag till följdändring till nya jordabalken.................... 133

Ändringar i byggnadsstadgan.................................. 135

Remissyttrandena.............................................. 139

Departementschefen............................................ 143

Specialmotivering............................................... 152

Byggnadslagen................................................. 152

37 §......................................................... 152

38 §......................................................... 152

39 §......................................................... 154

47 §......................................................... 154

50 och 51 §§................................................. 156

54 §......................................................... 158

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

56—64 och 66—69 §§......................................... 158

72 och 89 §§................................................. 160

155 §........................................................ 161

163 §........................................................ 163

164 §........................................................ 164

Övergångsbestämmelser........................................ 164

Byggnadsstadgan............................................... 164

34 §......................................................... 164

36 §......................................................... 165

67 och 71 §§................................................. 165

5. Hemställan....................................................... 166

Bilaga 1. Remitterade förslagen...................................... 167

Bilaga 2. Promemorieförslagen........................................ 191

Lagrådets utlåtande den 24 oktober 1969.................................. 216

Utdrag av protokollet över justitieärenden den 14 augusti 1970.............. 218

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

014429