Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förmånsrättslag,
m. m.; given Stockholms slott den 29
juni 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

4) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5) lag om ändring i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

6) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

7) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

8) lag om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg,

9) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

10) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ny lagstiftning om ordningen för
betalning av fordringar vid utmätning och konkurs. De nya bestämmelserna
är i första hand upptagna i en förmånsrättslag som skall ersätta 17 kap.
handelsbalken.

Förslaget till förmånsrättslag utgår från att alla borgenärer i princip skall
behandlas lika. Fordringar får därför förmånsrätt till betalning endast om
verkligt starka skäl finns härför.

I lagförslaget skils mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. Särskilda
förmånsrätter belastar endast bestämd egendom och gäller vid både ut 1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

mätning och konkurs. Allmänna förmånsrätter däremot avser i princip all
gäldenärens egendom men gäller endast vid konkurs.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna föreslås endast mindre ändringar
i förhållande till vad som nu gäller. Alltjämt skall flertalet särskilda
förmånsrätter utgöras av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt.
Det kan nämnas att hyresvärds och jordägares nuvarande retentionsrätt
föreslås bli utmönstrad samtidigt som deras förmånsrätt föreslås bli
omkonstruerad. Liksom f. n. skall det vid sidan av panträtt och retentionsrätt
i huvudsak finnas endast två slags fordringar som är förenade med
särskild förmånsrätt, nämligen fordran på grund av företagsinteckning och
utmätningsfordran.

Av de allmänna förmånsrätterna är f. n. den som tillkommer fordran på
lön eller pension den utan tvekan viktigaste. Den är emellertid inte tillräcklig
för att i alla lägen tillgodose samtliga lönekrav vid konkurs. Inom inrikesdepartementet
pågår därför f. n. arbete med att skapa en statlig lönegaranti
vid konkurs. Tillkomsten av en sådan garanti kan påverka bedömningen av
förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar. Först när arbetet med en
lönegaranti slutförts, kan frågan om garantins betydelse för förmånsrätten
tas upp. I förevarande sammanhang föreslås inte någon väsentlig ändring av
löneborgenärernas förmånsrätt.

I fråga om allmänna förmånsrätter i övrigt föreslås en utmönstring av
vissa nu befintliga. Av de allmänna förmånsrätter som skall få bestå bör
nämnas den som tillkommer fordran på skatt eller allmän avgift.

Som en följd av förslaget kommer gruppen av oprioriterade fordringar
att bli något större än f. n. De från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna
utan förmånsrätt torde emellertid även i fortsättningen komma att
bli leverantörsfordringar och liknande. Böter och viten skall liksom f. n. ha
minsta rätt. Även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild
rättsverkan av brott föreslås emellertid bli efterställda andra fordringar.

Förmånsrättslagen har nära samband med jordabalken och föreslås därför
träda i kraft samtidigt med jordabalken eller den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

1) Förslag

till

F örmånsrättslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Vid utmätning eller konkurs har borgenärer inbördes rätt till betalning
enligt denna lag. Föreskrift om lika rätt till betalning innebär att varje borgenär
får betalt i förhållande till sin fordran.

I fråga om företräde till betalning vid införsel gäller särskilda bestämmelser.

2 §

Förmånsrätt till betalning är särskild eller allmän. Särskild förmånsrätt
gäller vid utmätning och konkurs samt avser viss egendom. Allmän förmånsrätt
gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gäldenärens
konkursbo.

Förmånsrätt omfattar även ränta i den mån ej annat är föreskrivet.

3 §

Förmånsrätt består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk
genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.

Särskilda förmånsrätter

4 §

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran
(retentionsrätt),

3. panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar
till luftfartyg.

Beställare av fartyg som lämnat fartygsbyggaren förskott i byggnadsämnen
eller pengar har förmånsrätt i byggnadsämnena och det som för
beställarens räkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats
och med denna förfarits enligt 3 § sjölagen (1891: 35 s. 1).

Redare vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 § sjölagen
har förmånsrätt i medredarens andel av fartyget enligt nämnda paragraf.

5 §

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet vari företagsinteckning
kan meddelas följer med

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii2 år 1970

1. fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal
angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock
ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års
arrendeavgift,

2. företagsinteckning.

Särskild föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av företagsinteckning
äger motsvarande tillämpning i fråga om förmånsrätt enligt 1.

6 §

Förmånsrätt i fast egendom följer med

1. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

2. inteckning i egendomen.

7 §

Förmånsrätt i tomträtt följer med

1. fordran på avgäld i anledning av upplåtelsen som ej förfallit till betalning
tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen
gjordes,

2. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

3. inteckning i tomträtten.

8 §

Utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

9 §

Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas och, beträffande
4 §, styckenas följd samt efter den i 4 § första stycket och 5—7 §§
angivna numreringen.

Förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 eller 3 har dock företräde framför
förmånsrätt enligt 4 § första stycket 1 på grund av sjöpanträtt som avses
i 267 § 6 sjölagen (1891: 35 s. 1) och förmånsrätt enligt 4 § första stycket 3
har företräde framför förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 på grund av
retentionsrätt.

Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt
på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes
eller senare.

Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom.
Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet
i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för
vissa fall särskilda bestämmelser.

Allmänna förmånsrätter

10 §

Allmän förmånsrätt följer med

borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut
att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt
begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen ( ),

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1921: 225) eller förordnad
boutredningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan
konkursansökningen gjordes eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode
mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen
och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

11 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan
lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning
tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller
ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran
som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan
väckts^ eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom
sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader
från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller
semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller
förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående
två kvalifikationsåren.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension
vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år
innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Förmånsrätten
gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående
arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser
som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller
jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt
inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt
denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om
gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

12 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till
arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.
Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig
pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande
fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan
eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension
som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit
ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 11 § andra stycket.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person utan att vara näringsidkare,
äger 11 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

13 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på skatt och allmän
avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

14 §

Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes
lika rätt.

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter

15 §

Fordran med allmän förmånsrätt uttages i första hand ur egendom som
ej är föremål för särskild förmånsrätt. Förslår ej denna egendom, uttages
fordringen ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, före fordringar
med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 § och
i övrigt efter sistnämnda fordringar.

16 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 § uttages, om det
behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 §
andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. Vad som uttages på detta sätt skall,
när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på
grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.

Brist som därefter kvarstår uttages vid exekutiv försäljning av gäldenärens
fasta egendom eller tomträtt med företräde framför inteckning eller
fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. Finns två eller flera fastigheter
eller tomträtter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behöver uttagas
om möjligt fördelas på fastigheterna eller tomträtterna i förhållande
till de köpeskillingar som erhållits för dem.

17 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 § uttages, om det behövs,
före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 § tredje
stycket, 5 eller 8 §. Härvid äger 16 § första stycket andra punkten motsvarande
tillämpning.

Fordringar utan förmånsrätt
18 §

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt
med de undantag som anges i 19 §.

Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egendomen
för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som fordran
utan förmånsrätt.

19 §

Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild
rättsverkan av brott går vid konkurs efter andra fordringar.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Genom lagen upphäves

17 kap. handelsbalken,

förordningen den 18 februari 1735 angående lånebankens öppnande till
att göra lån på fast egendom och järn,

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

förklaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och metaller
samt magistraternas vedergällning för vågattester,

förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till
låns erhållande i banken, bör iakttagas,

kungörelsen (1830: 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter i avseende
på järn- och vågeffekter, som i banken belånas,

lagen (1891: 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken.

2. Avgäld av enskild natur som avses i 17 kap. 6 § första stycket första
punkten handelsbalken skall ha förmånsrätt enligt 6 § 1 nya lagen. Vad som
sagts nu gäller även fordran vilken enligt annan äldre bestämmelse är förenad
med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första
punkten handelsbalken.

Förmånsrätt som anges i första stycket gäller ej belopp som förfallit till
betalning tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen
gjordes.

3. Genom nya lagen upphäves den förmånsrätt som enligt äldre författningar
särskilt tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för
premielån.

Brandförsäkringskontoret skall i stället åtnjuta rätt till betalning ur fast
egendom enligt 6 § 1 och ur tomträtt enligt 7 § 2 nya lagen för amortering
eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett år
innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes.

4. Inteckning för avkomst eller annan förmån, som upplåtits med stöd
av 54 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom,
medför förmånsrätt enligt 6 § 2 nya lagen för vad rättighetshavaren enligt
lag har rätt att utfå ur fast egendom och enligt 7 § 3 nya lagen för vad han
enligt lag har rätt att utfå ur tomträtt.

5. Vad i nya lagen och punkt 4 sägs om förmånsrätt i tomträtt äger motsvai-ande
tillämpning beträffande vattenfallsrätt som upplåtits enligt lagen
(1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

6. Pensionsutfästelse som enligt övergångsbestämmelserna till lagen
(1967:532; om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad med förmånsrätt
enligt 11 § tredj e stycket i nämnda kapitel skall i samma omfattning ha
förmånsrätt närmast före fordringar som har förmånsrätt enligt 13 § nya
lagen.

7. När annan nyttjanderätt än tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits före
den nya lagens ikraftträdande, skall fordran mot nyttj anderättshavaren på
grund av rättsförhållandet vara förenad med särskild förmånsrätt näst före
förmånsrätt enligt 5 § nya lagen, i den mån förmånsrätt skolat äga rum
enligt 5 § första stycket eller 6 § första stycket tredje och fjärde punkterna
i 17 kap. handelsbalken. Förmånsrätten får ej göras gällande samtidigt som
förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 nya lagen på grund av samma rättsförhållande.

Den förmånsrätt på grund av retentionsrätt som anges i 4 § första stycket
2 nya lagen gäller ej i fråga om jordägares eller hyresvärds rätt att
kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos arrendator eller hyresgäst
enligt övergångsbestämmelserna till nya jordabalken.

8. Om utmätning skett före den nya lagens ikraftträdande eller gäldenär
försatts i konkurs på gi*und av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt,
gäller äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen,
i den mån förmånsrätt fortfarande skall äga rum enligt nya
lagen eller enligt vad som sagts här ovan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 17, 18 och 26 §§, 9 kap. 30 § samt 12 kap.
31 och 61 §§ jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

(.Lydelse enligt prop. 1970: 20) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

Försättes arrendatorn i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet.
Jordägaren har därvid rätt till ersättning
för skada. Uppsäger ej konkursboet
avtalet inom en månad
från utgången av den tid som är utsatt
för bevakning av fordringar i
konkursen, svarar konkursboet för
avtalets fullgörande till arrendetidens
utgång eller, om uppsägning
sker efter utgången av först angivna
tid, till dess avtalet upphör att gälla.

Om vid bostadsarrende, anläggningsarrende
eller lägenhetsarrende
arrendatorn försättes i konkurs innan
han tillträtt arrendestället, är
arrendatorn skyldig att på anfordran
ställa sådan säkerhet för avtalets
fullgörande med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas. Ställes ej säkerhet
senast dagen efter det säkerheten
fordrades, får jordägaren
uppsäga avtalet.

Uppsäger jordägaren-------

Om jordbruksarrende------

Jordägare eller--------

Har skriftligt arrendeavtal upprättats
och står arrendatorn i
skuld för arrendeavgift eller ersättning
för brist när han skall avträda

Försättes arrendatorn i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet.
Jordägaren har därvid rätt till ersättning
för skada.

Försättes vid bostadsarrende, anläggningsarrende
eller lägenhetsarrende
arrendatorn i konkurs innan
han tillträtt arrendestället och har ej
jordägaren säkerhet för avtalets fullgörande
med vilken han skäligen kan
nöjas, får jordägaren uppsäga avtalet,
om han ej erhåller sådan säkerhet
inom en vecka efter anfordran.

för skada.

--är förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

(Lydelse enligt prop. 1970: 20) (Föreslagen lydelse)

arrendestället, får jordägaren kvarhålla
så mycket av arrendatorns lösören
och byggnader på arrendestället
som svarar mot hans fordran, till
dess arrendatorn gör rätt för sig eller
ställer säkerhet. Egendom som enligt
65 § utsökningslagen (1877:31
s. 1) skall undantagas från utmätning
får dock ej kvarhållas.

9 KAP.
30 §

Försättes arrendatorn i konkurs,
får jordägaren uppsäga avtalet. Inträffar
konkursen efter det att arrendatorn
tillträtt arrendestället,
får jordägaren dock ej uppsäga avtalet,
om detta innehåller förbehåll
om rätt för arrendatorn att överlåta
arrenderätten och konkursboet inom
tre månader från bevakningstidens
utgång visar att överlåtelse skett i
enlighet med avtalet. Sker överlåtelse
senare men innan jordägaren gjort
bruk av sin uppsägningsrätt, förlorar
han denna rätt.

Har arrendeavtalet
I annat----—

Försättes arrendatorn i konkurs,
innan han tillträtt arrendestället,
får jordägaren uppsäga avtalet. Inträffar
konkursen efter tillträdet
och har ej jordägaren säkerhet för
avtalets fullgörande med vilken han
skäligen kan nöjas, får jordägaren
uppsäga avtalet, om ej sådan säkerhet
ställes inom en månad efter anfordran
eller inom samma tid konkursboet
förklarar sig vilja svara för
arrendatorns skyldigheter under arrendetiden
eller, när arrenderätten
får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet
med avtalet.

—■ — annat avtalats.

--för skada.

12 KAP.
31 §

För sättes hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet.
Sker ej uppsägning inom en månad
från utgången av den tid som är utsatt
för bevakning av fordringar i
konkursen, svarar konkursboet för
avtalets fullgörande till hyrestidens
utgång eller, om uppsägning sker efter
utgången av först angivna tid,
till dess avtalet upphör att gälla.

Har lägenheten ej tillträtts när
konkursen inträffar, är hyresgästen
skyldig att på anfordran ställa sådan
säkerhet för avtalets fullgörande
med vilken hyresvärden skäligen
kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast

För sättes hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet.
Beträffande bostadslägenhet fordras
dock att gäldenären samtycker till
uppsägningen eller att rättens ombudsman
godkänner denna.

Har lägenheten ej tillträtts när
konkursen inträffar och har ej hyresvärden
säkerhet för avtalets fullgörande
med vilken han skäligen
kan nöjas, får hyresvärden uppsäga
avtalet, om han ej erhåller sådan

It Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

{Lydelse enligt prop. 1970: 20)

dagen efter det att säkerheten fordrades,
får hyresvärden uppsäga avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första eller
andra stycket, har hyresvärden
rätt till ersättning för skada.

Hyresvärd eller
För hyra, som är förfallen till betalning
eller skall betalas inom de
närmaste sex månaderna, får hyresvärden
kvarhålla så mycket av hyresgästens
lösören inom fastigheten
som svarar mot hans fordran, till
dess hyresgästen gör rätt för sig eller
ställer säkerhet. Egendom som
enligt 65 § ut sökning slag en (1877: 31
s. 1) skall undantagas från utmätning
får dock ej kvarhållas.

(Föreslagen lydelse)

säkerhet inom en vecka efter anför
dr an.

Inträffar i fråga om annan lägenhet
än bostadslägenhet konkursen
efter tillträdet och har ej hyresvärden
säkerhet för avtalets fullgörande
med vilken han skäligen kan nöjas,
får hyresvärden uppsäga avtalet,
om ej sådan säkerhet ställes
inom en månad efter anfordran eller
inom samma tid konkursboet förklarar
sig vilja svara för hyresgästens
skyldigheter under hyrestiden
eller, när hyresrätten får överlåtas,
överlåtelse sker i enlighet med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första -—■
tredje stycket, har hyresvärden rätt
till ersättning för skada.

är förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

3) Förslag
till

Lag

om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst

Härigenom förordnas som följer.

Den som tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig
vistelse i annan lägenhet får till säkerhet för fordran på ersättning för rummet
eller för kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen kvarhålla
resgods, som gästen medfört.

Har sex månader förflutit sedan fordringen förföll till betalning, får
värden sälja egendomen och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om
egendomen uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa den. Härvid äger
2—6 §§ lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats
motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

4) Förslag
till

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 67
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Bestämmelserna i 65 och 66 §§
hindra ej att pant utmätes för pantfordringen
eller att egendom, som
borgenären av annan anledning äger
hålla inne till säkerhet för sin fordran,
utmätes för denna. Vad som nu
sagts gäller dock icke i fråga om
egendom som hyresvärd eller jordägare
har rätt att kvarhålla till säkerhet
för fordran hos hyresgäst eller
arrendator.

utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha
(.Föreslagen lydelse)

67 §.i

1 Senaste lydelse 1968: 623.

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1970

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisar gäldenären-------familjs behov.

Om egendom------------egendomens ställe.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

67 § i sin äldre lydelse gäller fortfarande, när hyresvärd eller jordägare har
rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator
enligt lagen ( ) om införande av nya jordabalken.

5) Förslag
till
Lag

om ändring i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens
inf örande och vad i avseende därå iakttagas skall

Härigenom förordnas, att 10 § 11 mom. förordningen (1877:31 s. 51) om
nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall upphör
att gälla vid utgången av år 1971.

Rätt att kvarhålla egendom som inträtt före lagens ikraftträdande består
utan hinder av lagen ( ) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Andra stycket sistnämnda lag gäller även egendom som kvarhållits enligt
äldre bestämmelser. 6

6) Förslag
till

Lag

om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 3, 17, 269 och 276 §§ sjölagen (1891:35 s. 1)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Har den, för vars räkning fartygbygges,
för byggnadens verkställande
givit eller utfäst sig att giva
varvsägaren eller byggmästaren förskott
av penningar eller byggnadsämnen,
äge han, när avhandling därom
upprättats, att låta den intagas,
om byggnaden verkställes i stad
med rådhusrätt, i rådhusrättens pro 1

Senaste__lydelsejl964: 658.

(Föreslagen lydelse)

Har den, för vars räkning fartyg
bygges, för byggnadens verkställande
givit eller utfäst sig att giva
varvsägaren eller byggmästaren förskott
av penningar eller byggnadsämnen,
äge han, när avhandling
därom upprättats, att låta den intagas,
om byggnaden verkställes i stad
med rådhusrätt, i rådhusrättens

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

tokoll och eljest i protokollet hos
närmaste rådhusrätt; och njute sedan
förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken
sägs.

(Föreslagen lydelse)

protokoll och eljest i protokollet hos
närmaste rådhusrätt. Han njuter sedan
förmånsrätt enligt 4 § andra
stycket förmånsrättslagen ( ).

Till bestridande av de utgifter,
som av rederirörelsen påkallas, åligge
en var redare att i mån av behov
bidraga i förhållande till sin andel i
fartyget. Försummar redare att vid
anfordran erlägga beslutat bidrag
och varder detta av huvudredaren
eller annan redare förskjutet, vare
den försumlige skyldig att å förskjutna
beloppet erlägga ränta efter
åtta procent om året, tills betalning
sker, ävensom ersätta kostnaden för
den försäkring, som förskottsgivaren
må hava tagit till sin säkerhet.
Borgenären njute för sin fordran
panträtt i den försumliges andel i
fartyget och förmånsrätt till betalning
efter vad i 17 kap. handelsbalken
sägs; äge ock, i avräkning å sin
fordran, i den försumliges ställe uppbära
den utdelning, som på dennes
andel belöper.

Den här--------—---

§•

Till bestridande av de utgifter,
som av rederirörelsen påkallas, åligge
en var redare att i mån av behov
bidraga i förhållande till sin andel
i fartyget. Försummar redare att
vid anfordran erlägga beslutat bidrag
och varder detta av huvudredaren
eller annan redare förskjutet,
vare den försumlige skyldig att å
förskjutna beloppet erlägga ränta
efter åtta procent om året, tills betalning
sker, ävensom ersätta kostnaden
för den försäkring, som förskottsgivaren
må hava tagit till sin
säkerhet. Borgenären njute för sin
fordran panträtt i den försumliges
andel i fartyget och förmånsrätt till
betalning enligt 4 § tredje stycket
förmånsrättslagen ( ). Han

äger dessutom, i avräkning å sin
fordran, i den försumliges ställe uppbära
den utdelning, som på dennes
andel belöper,
fordringen uppkom.

269 S.i

Borgenär, som för sin fordran har
sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute
betalning ur panten framför de
borgenärer, som omförmälas i 17
kap. handelsbalken, för den i 267 §
6 nämnda fordran dock först efter
de fordringar, som avses i 17 kap.
3 § första och andra styckena nämnda
balk.

Hava i--------------

Fordringar, som —-------

Borgenär, som för sin fordran har
sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute
betalning ur panten med förmånsrätt
enligt 4 § första stycket 1
förmånsrättslagen ( ).

den äldre.

— sista resan.

276 §.2

Sjöpanträtt i —-------under resan.

Här upptagna fordringar skola Här upptagna fordringar skola
njuta betalning ur det inlastade god- njuta betalning ur det inlastade god 1

Senaste lydelse 1928: 161.

2 Senaste lydelse 1967: 48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

set framför de borgenärer, som omförmälas
i 17 kap. handelsbalken,
och sig emellan i den nummerordning,
i vilken de ovan äro nämnda.
Fordringar, som äro upptagna under
samma nummer, skola sig emellan
njuta lika rätt, var i förhållande till
fordringens belopp; dock vad angår
de under 1 och 2 nämnda fordringar
endast såvida de härröra av samma
händelse, eljest skall den yngre äga
företräde till betalning framför den
äldre.

(Föreslagen lydelse)

set med förmånsrätt enligt 4 § första
stycket 1 förmånsrättslagen ( )

och sig emellan i den nummerordning,
i vilken de ovan äro nämnda.
Fordringar, som äro upptagna under
samma nummer, skola sig emellan
njuta lika rätt, var i förhållande till
fordringens belopp; dock vad angår
de under 1 och 2 nämnda fordringar
endast såvida de härröra av samma
händelse, eljest skall den yngre äga
företräde till betalning framför den
äldre.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller
äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

7) Förslag
till

Lag

om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas, att 11 kap.
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Borgenär, som har fordran å bärgarlön
eller å ersättning för kostnader
som avses i 2 §, njute i fartyget
eller godset luftpanträtt med
förmånsrätt framför de i 17 kap.
handelsbalken omförmälda borgenärerna,
såframt bärgarlönen eller ersättningen
hänför sig till åtgärder
vilka slutförts här i riket.

I första-----------

Utan borgenärens-------

3 § luftfartslagen (1957:297) skall ha
(Föreslagen lydelse)

Borgenär, som har fordran å bärgarlön
eller å ersättning för kostnader
som avses i 2 §, njute i fartyget
eller godset luftpanträtt med förmånsrätt
enligt 4 § första stycket 1
förmånsrättslagen ( ), såframt

bärgarlönen eller ersättningen hänför
sig till åtgärder vilka slutförts
här i riket.

— framför äldre,
i besittning.

11 KAP.
3 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre
bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

8) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg.

dels att 29 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 16 och 17 §§, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.x

Panträtt på grund av inteckning i
fartyg omfattar ej ränta för längre
tid än tre år före den dag utmätning
sker eller konkursansökan göres.

17 §.1 2 3

Inteckning medför företräde i förhållande
till annan inteckning efter
den tidsföljd i vilken inteckningarna
sökas. Inteckningar som sökas på
samma inskrivningsdag medföra lika
rätt.

29 §.■

Då utmätning skett av fartyg som
blivit i fartygsregistret infört, eller
jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet
med 85 § utsökningslagen bevis härom
inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag göras
anteckning om förhållandet i inteckningsboken.
Visas att utmätningen
upphävts eller att frågan om
fartygets försäljning eljest förfallit,
varde ock sådant i boken antecknat.

Har vid----------

Har domstol---------

Då utmätning skett av fartyg
som blivit i fartygsregistret infört,
eller jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan bevis
härom inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet i
inteckningsboken. Visas att utmätningen
upphävts eller att frågan om
fartygets försäljning eljest förfallit,
varde ock sådant i boken antecknat.

laga kraft.

--i inteckningsboken.

1 Förutvarande 16 § upphävd genom 1934: 254.

2 Förutvarande 17 § upphävd genom 1934: 254.

3 Senaste lydelse 1948: 464.

Kungl. May.ts proposition nr 142 år 1970
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre
bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

9) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt
till luftfartyg,

dels att 41 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 19 a och 19 b §§, av ne -

dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Då utmätning skett av luftfartyg
eller lott däri eller till sådant fartyg
hörande, intecknade reservdelar, eller
då jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att luftfartyg eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet
med 85 § ut sökning slag en bevis
härom inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet
i inskrivningsboken. Visas att
utmätningen upphävts eller att frå -

(Föreslagen lydelse)

19 a §.

Panträtt på grund av inteckning i
luftfartyg eller reservdelar gäller ej
ränta för längre tid än tre år före
den dag utmätning sker eller konkursansökan
göres.

19 b §.

Inteckning medför företräde i förhållande
till annan inteckning efter
den tidsföljd i vilken inteckningarna
sökas. Inteckningar som sökas på
samma inskrivningsdag medföra lika
rätt.

§•

Då utmätning skett av luftfartyg
eller lott däri eller till sådant fartyg
hörande, intecknade reservdelar, eller
då jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att luftfartyg eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan bevis
härom inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet i
inskrivningsboken. Visas att utmätningen
upphävts eller att frågan om
egendomens försäljning eljest förtal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

(Nuvarande lydelse)

gan om egendomens försäljning eljest
förfallit, varde ock det i boken
antecknat.

Har egendom--------

Har domstol--------

(Föreslagen lydelse)
lit, varde ock det i boken antecknat.

— fördelningslängden inkommer.
--i inskrivningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i
konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre
bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

10) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1966:454) om företagsinteckning
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Den som-----------konkursansökningen gjordes.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom,
om utmätningen skett före den
dag då inteckningen sökes eller samma
dag.

Inteckningshavarens rätt--- -— — — okända borgenärer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande, gäller 13 § i sin äldre lydelse
beträffande utmätningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 maj

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förmånsrättslag
m. m. och anför.

1. Inledning

I sitt arbete på en revision av utsöknings- och konkursrätten har lagberedningen
i ett delbetänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5)* 1 lagt fram
förslag till ny lagstiftning om ordningen för betalning av fordringar vid
utmätning eller konkurs. Förslaget torde såvitt det avser ny förmånsrättsordning
och ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
(NJL) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har avgivits av hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, riksförsäkringsverket (RFV), exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON), kammarkollegiet, bankinspektionen,
kontrollstyrelsen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), domänverket, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Västernorrlands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, sjölagskommittén,
förmynderskapsutredningen, uppbördsutredningen, riksbanksfullmäktige,
Folksam, Föreningen auktoriserade revisorer, Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution (landshypoteksombudsmansföreningen),
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads 1

Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, samt ledamöterna
hovrättsrådet Bengt Rydin och hovrättsassessorn Henry Montgomery. Lagberedningen
har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått riksombudsmannen
Jens Adolfsson, sekreteraren i Landorganisationen Bert Ahlgren, andre vice talmannen i
riksdagens andra kammare Leif Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare Robert
Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen

i Tjänstemännens centralorganisation Stig Gustafsson, advokaten Gunnar Lindh och ledamoten
av riksdagens första kammare Lisa Mattson. I arbetet har vidare deltagit följande
särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen bankdirektören Erik Burling, hypoteksdirektören
Bengt Gunnhagen, professorn Henrik Hessler, advokaten Sten Lindskog, justitierådet Lars
Welamson, direktören Sven Åvall och advokaten Anders Öhman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

domare (domarföreningen), Föreningen Sveriges kronofogdar, Hyresgästernas
riksförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Stockholms
stads brandförsäkringskontor, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunförbundet,
Svenska personalpensionskassan (SPP), Svenska revisorsamfundet, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranger, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges speditörförbund, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO).

Kommerskollegium har bifogat yttranden av en del handelskammare.
Flertalet länsstyrelser har också bifogat yttranden. Dessa är avgivna av
kronofogdemyndigheter och handelskammare samt -— i ett fall —- av en
hypoteksförening.

Sveriges allmänna hypoteksbank har uttalat att banken helt ansluter sig
till vad landshypoteksombudsmansföreningen anfört.

Kooperativa förbundet och Sveriges Investeringsbank AB har avstått från
att yttra sig.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till förmånsrättslag, m. m. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 21.

De föreslagna bestämmelserna om förmånsrätt har nära samband med
den blivande nya jordabalken men även med de nya regler om exekution
i fast egendom som jag anmält förut idag. Avsikten är också att förmånsrättsbestämmelserna
skall träda i kraft samtidigt med jordabalken och
exekutionsreglerna. 2

2. Lagberedningens förslag och remissyttrandena över det

2.1 Allmänt om det aktuella lagstiftningsområdet

2.1.1 Gällande rätt

Förmånsrättsordningen regleras i 17 kap. handelsbalken (HB). Bestämmelserna
kompletteras av en hel del föreskrifter i andra lagar. 17 kap. HB
gäller i första hand konkurs. I 19 § sägs emellertid att, om borgenärer tvistar
om bättre rätt till betalning ur gäldenärs egendom utan att denna avträtts
till konkurs, även sådan tvist skall prövas enligt de i kapitlet före 1

Bilagan liar uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen
bortsett från att lagförslagen som avser ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken
och ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden i stället
har upptagits i prop. nr 145 samt att i övrigt en mindie redaktionell ändring företagits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

skrivna grunderna. Härav följer att bestämmelserna i princip kan åberopas
även vid konkurrens i samband med utmätning.

Man skiljer mellan allmänna och särskilda förmånsrätter. Särskild förmånsrätt
belastar endast viss bestämd egendom, medan allmän förmånsrätt
i princip gäller i all gäldenärens egendom.

Vissa förmånsrätter brukar betecknas som tysta. Härmed avses förmånsrätter
som inte kommer till uttryck genom besittningsförhållande eller inskrivning
eller annan form av publicitet. Samtliga allmänna förmånsrätter
är tysta. Bland de särskilda förmånsrätterna finns både tysta och andra.

Den egentliga förmånsrättsordningen inleds med 2 § andra stycket HB.
Där sägs att borgenärerna skall få betalt ur gäldenärens bo enligt vad de
följande paragraferna föreskriver. Angående vissa fordringars företräde till
betalning ur fartyg, frakt och inlastat gods eller ur luftfartyg och ombordvarande
gods gäller dock särskilda bestämmelser. Härmed åsyftas bestämmelserna
om sjöpanträtt i It kap. sjölagen (1891: 35 s. 1) och om luftpanträtt
i 11 kap. luftfartslagen (1957: 297). Med sjöpanträtt och luftpanträtt
följer, med ett undantag, förmånsrätt framför de fordringar som nämns
i 17 kap. HB (ang. arten av de fordringar som är utrustade med sjö- eller
luftpanträtt, fordringarnas inbördes företrädesrätt och det slag av egendom
som utgör objekt för panträtterna, se bet. s. 97).

Förmånsrätterna i 17 kap. HB gäller som regel i turordning enligt paragrafföljden.
Avsteg härifrån kan dock föranledas av reglerna i 6 a § tredje
stycket och 13 §.

Enligt 3 § gäller särskild förmånsrätt för handpanträtt i lös egendom
(första st.), inteckning i fartyg eller i luftfartyg jämte reservdelar till luftfartyg
(andra st.), hantverkares arvode för arbete på gods som finns kvar
hos honom (tredje st.) och retentionsrätt i övrigt med undantag av hyresvärds
och jordägares retentionsrätt (fjärde st.). Samma förmånsrätt som
tillkommer handpanthavare gäller när panträtt upplåtits enligt lagen (1936:
88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Handpanträtt
och inteckning i fartyg eller i luftfartyg jämte reservdelar har lika
rätt. Frågan om konkurrens mellan handpant och sådan inteckning som nu
avses regleras genom 10 kap. 7 § HB. Där föreskrivs förbud mot handpantsättning
av dels inteckningsbart fartyg, dels luftfartyg. Förbudet omfattar
emellertid inte reservdelar till luftfartyg. Konkurrens kan därför i och för
sig uppstå mellan handpant och inteckning i reservdelar (bet. s. 99 jämte
hänvisningar i not 12). Handpanträtt och inteckning i fartyg eller i luftfartyg
jämte reservdelar går före hantverkares och annan retentionsrätt,
vilka har lika rätt inbördes. Bestämmelsen om förmånsrätt för hantverkares
arvodesfordran har ansetts förutsätta rätt för honom att hålla kvar godset
tills han får betalt. Säkerhetsrätten har numera drag som är gemensamma
med legal panträtt, se lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja
gods som ej avhämtats.

I 4 § ges bestämmelser om allmänna förmånsrätter av skilda slag. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

förmånsrätter kan göras gällande endast i konkurs, således ej vid utmätning
(jfr 13 §). Den viktigaste förmånsrätten enligt 4 § är den som tillkommer
fordran på lön eller pension samt vissa andra fordringar med anknytning
till tjänsteavtal. Lagen gör skillnad mellan olika arbetstagare. »Betjänter
och tjänstehjon» har förmånsrätt för lön för hela sista året. Denna regel
anses numera i första rummet gälla tjänstemän. ”Annan arbetare” har förmånsrätt
för lön (»dagspenning eller avlöning») som inte stått inne längre
än sex månader efter förfallodagen (se vidare angående förmånsrätten för
lön under 11 § i förslaget till förmånsrättslag, 4.1). Den för pension stadgade
förmånsrätten avser fordran på pension, som tillkommer pensionstagare
på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, vilken innehafts av
honom själv eller anhörig till honom, och som är förfallen till betalning
före den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag skall räknas.
Den gäller dock inte för längre tid än sammanlagt ett år och ej heller
för längre tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Förmånsrätten
avser även pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, när
gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under vissa betingelser.

Bland de krav som utöver lönefordringar har förmånsrätt enligt 4 § kan
först nämnas begravningskostnad. Någon uttrycklig föreskrift om att kostnaden
skall vara skälig är ej uppställd. Fordran som avser begravningskostnad
har ansetts kunna göras gällande i dödsbos konkurs endast om
gäldenären avlidit före konkursutbrottet. Även kostnad för bouppteckning
i anledning av gäldenärens död är förenad med förmånsrätt. Sådan kostnad
går efter begravningskostnad. Förmånsrätten är uttryckligen begränsad till
sådan bouppteckningskostnad som är skälig. Både begravnings- och bouppteckningskostnader
går före lönefordringar.

Med lika rätt som lönefordringar utgår tre grupper av fordringar. Den
första gruppen avser läkarlön, läkemedel och föda under avliden gäldenärs
sista sjukdom samt arvode till dem som skött honom under denna. Den
andra gruppen avser borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs.
Den tredje gruppen består av borgenärs kostnad för beslut om egendoms
avträde till förvaltning av boutredningsman.

Vissa krav som behandlas i 4 § har sämre rätt än lönefordringar. Hit hör
anspråk på arvode och kostnadsersättning åt den som enligt lag eller förordnande
av rätten eller domaren förvaltat eller vårdat dödsbos egendom i
delägarnas ställe eller biträtt vid boutredning eller arvskifte. Förmånsrätt
äger också rum för arvode och kostnadsersättning till den som enligt lagen
(1921:227) om ackordsförhandling utan konkurs förordnats till rättens
ombudsman eller god man, om det belopp som skall utgå bestämts i överensstämmelse
med nämnda lag (jfr 39 § i lagen).

I 5 § första stycket tillerkänns hyresvärd särskild förmånsrätt för fordran
på viss tids hyra in. m. I andra stycket ges därefter särskild förmånsrätt åt
beställare av fartyg för lämnat förskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

Hyresvärdens förmånsrätt avser hyresfordran som inte har förfallit till
betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökningens ingivande.
Hyresvärden har även förmånsrätt för kost under de sista tre månaderna
liksom för ersättning för skada på den hyrda lägenheten. Förmånsrätten
gäller i hyresgästen tillhöriga lösören som finns inom fastigheten.

Den egendom vari förmånsrätt åtnjuts är också föremål för retentionsrätt
enligt 3 kap. 66 § NJL. De fordringar som grundar förmånsrätt överensstämmer
emellertid inte helt med dem som ger retentionsrätt. Det föreligger t. ex.
retentionsrätt men inte förmånsrätt för hyresfordran som förfallit mer än
ett år tillbaka (se vidare härom bet. s. 105 och 189).

I 6 § första stycket föreskrivs särskild förmånsrätt för fordringar av
varierande slag. Här kan nämnas ett års »tionde, ränta eller annan sådan
avgäld av fast egendom», skogsvårdsavgift samt vissa krav av jordägare
när fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt har upplåtits. Jordägaren
har förmånsrätt för arrende eller avgäld som skall utgå till honom samt för
belopp motsvarande utskyld eller annan avgift som åligger honom men som
bort erläggas av arrendatorn. Förmånsrätten avser dock inte fordran som
har förfallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökningens
ingivande. Vidare gäller förmånsrätt i fråga om ersättning för husröta och
vanhävd. Här är någon tidsbegränsning ej föreskriven. Slutligen har jordägaren
förmånsrätt för lega och ersättning för kreatur, redskap och annat
som jordägaren lämnat arrendatorn för egendomens bruk. Beträffande lega
gäller den förut angivna ettårsbegränsningen. Förmånsrätten gäller i arrendatorn
tillhöriga lösören och byggnader som finns på fastigheten.

Jordägares förmånsrätt har samband med regler om retentionsrätt i 2
kap. 42 § NJL. Förmånsrätten sammanfaller inte med retentionsrätten.
Jordägaren får t. ex. inte göra retentionsrätt gällande annat än i samband
med att arrendet upphör. Förmånsrätten kan däremot åberopas under
arrendetiden. Å andra sidan finns det inte för retentionsrättens del någon
tidsbegränsning (se vidare bet. s. 106 och 183).

I 6 § andra stycket ges särskild förmånsrätt — med prioritet efter förmånsrätterna
i paragrafens första stycke — åt borgenär med inteckning för
fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån i tomträtt eller vattenfallsrätt.
Om utmätning av tomträtt eller vattenfallsrätt skett före eller på
den dag som inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån söks, har
utmätningen företräde.

En rad författningar vid sidan av 17 kap. HB innehåller bestämmelser om
att i författningarna reglerade fordringar skall äga lika förmånsrätt som
avgäld av fast egendom enligt 6 § i kapitlet (se härom under 6 § i förslaget
till förmånsrättslag, 4.1).

Enligt 6 a § åtnjuter arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller
dennes efterlevande allmän förmånsrätt för fordran på framtida pension
med viss beloppsmaximering. I lagtexten sägs uttryckligen, att förmåns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

rätten gäller i arbetsgivarens konkurs. Avsikten torde ha varit att förmånsrätten
-—- trots stadgandet i 19 § — i likhet med den som gäller enligt 4 §
ej skall kunna åberopas vid utmätning. Vidare föreskrivs (tredje st.) att
förmånsrätten såvitt avser fast egendom gäller först närmast efter de i 9 §
angivna fordringarna.

I 7 $ första stycket ges särskild förmånsrätt åt fartygsredare som lämnat
förskott för medredare. Andra stycket föreskriver särskild förmånsrätt för
borgenär som har företagsinteckning.

Härefter ger 8 § särskild förmånsrätt på grund av utmätning i lös egendom.
Den genom utmätning vunna förmånsrätten förfaller emellertid, om
konkurs följt på ansökan som gjorts inom en månad eller — när utmätningsborgenären
är gäldenärens make — ett år efter utmätningen. När utmätning
ägt rum i avliden gäldenärs bo, gäller en längre frist inom vilken
konkursansökningen måste vara ingiven. En speciell regel om att förmånsrätten
på grund av utmätning skall upphöra finnas också för det fallet
att konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling.

I 9 § föreskrivs särskild förmånsrätt i fast egendom på grund av inteckning
för fordran (1 mom.) och rätt till avkomst eller annan förmån (2
mom.) samt på grund av utmätning (3 mom.). Om konkurs inträffar enligt
vad som sägs i 8 §, faller förmånsrätten på grund av utmätning bort.

Enligt 10 § första stycket har omyndig förmånsrätt för fordran på ersättning
mot gäldenären i anledning av förmynderskap som gäldenären innehaft
för honom. Om flera omyndiga har ersättningsanspråk, har de inbördes
lika rätt. Förmånsrätten är preskriberad om det, när konkursansökningen
inges, förflutit mer än två år sedan förmyndarens uppdrag upphörde. Förmånsrätten
är dock bevarad, när talan om att utfå fordringen väckts inom
fristen och de laga åtgärder som ytterligare behövs i detta syfte utan oskäligt
dröjsmål vidtagits och fullföljts intill tiden för konkursansökningen.
Enligt andra stycket i paragrafen har första stycket motsvarande tillämpning
i fråga om fordran i anledning av godmanskap, som gäldenären innehaft
enligt 18 kap. föräldrabalken (FB).

I 11 § första stycket har vissa redovisningsfordringar tillerkänts förmånsrätt,
nämligen

1. kyrkors, fattigkassors och sockenmagasins fordringar hos deras föreståndare,

2. kronans, rikets ständers, städers och allmänna av Kungl. Maj :t stadfästa
kassors, penningverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän,
som satts att uppbära deras inkomster, för vad som står inne hos
dem av sådan uppbörd,

3. fordringar hos utmätningsmän och andra, som äger ta befattning med
utsökningsmål eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning,
för vad som lämnats till dem i sådan egenskap, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

4. fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom
som de mottagit i och för ämbete eller tjänst.

Enligt 11 § andra stycket åtnjuts förmånsrätt för fordran på sådan sjukhjälp
eller livränta som belöper på tiden efter konkursansökningens ingivande
och som det åligger gäldenären att utge enligt lag (1901:39 s. 1)
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

I J — som upptar den sista och sämst ställda gruppen av prioriterade
fordringar — föreskrivs att skatter och allmänna avgifter av närmare angivna
slag skall utgå med allmän förmånsrätt. De förmånsberättigade fordringarna
är i paragrafen uppdelade på tre stycken. Första stycket omfattar
bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal inkomstskatt, allmän
arbetsgivaravgift, folkpensionsavgift samt sjukförsäkringsavgift. Som
förutsättning för förmånsrätt gäller att skatten eller avgiften enligt verkställd
debitering förfallit till betalning före konkursbeslutet men inte tidigare
än två år innan konkursansökningen gjordes. Enligt andra stycket har
staten förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits genom skatteavdrag
för utskylder, avgifter eller bidrag, som avses i första stycket, eller sjömansskatt.
Som förutsättning för förmånsrätt gäller att innehållandet skett
före konkursbeslutet men inte tidigare än två år före konkursansökningen.
Tredje stycket ger förmånsrätt för indirekta skatter, bl. a. för mervärdeskatt.
Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till konkursbeslutet
och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än
två år före konkursansökningen.

De allmänna förmånsrätterna enligt 10—12 §§ anses ej kunna göras gällande
vid utmätning. Skälet härtill är att själva utmätningen medför förmånsrätt
enligt 8 § (lös egendom) och 9 § 3 mom. (fast egendom), alltså
bättre förmånsrätt än som följer av 10—12 §§. Om den ena av två fordringar,
för vilka samtidigt utmätning har skett, är förenad med allmän förmånsrätt
som nu sagts men den andra — bortsett från utmätningen är
oprioriterad, torde den förra fordringen sålunda inte ha företräde.

I 13 § ges regler om den ordning i vilken gäldenärens egendom skall tas
i anspråk, när allmän förmånsrätt enligt 4 § föreligger. Borgenär som äger
sådan förmånsrätt har inte rätt till betalning ur egendom, i vilken andra
har särskild fast lägre (sämre) förmånsrätt, för mer än som brister i gäldenärens
övriga egendom. Bristen skall fyllas efter ordningen av de andras
förmånsrätter, så att den lägre (sämre) förmånsrätten viker för den högre
(bättre). Fast egendom får dock inte tillgripas så länge lös egendom finns
att tillgå.

Om gäldenärens egendom inte räcker till för de förmånsberättigade borgenärerna,
skall enligt 14 § de som sinsemellan har lika rätt fa betalt ur
egendomen i förhållande till sina fordringar. I 15 § sägs att de som har förmånsrätt
endast i viss egendom inte äger bättre rätt än andra borgenärer
för vad som brister i egendomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Genom lagändring nyligen har efter förslag av beredningen införts en ny
paragraf, 15 a §, enligt vilken förmånsrätt som avses i kapitlet skall bestå
även om fordringen överlåts eller tas i anspråk genom utmätning eller införsel
eller på annat sätt övergår till annan. Lagändringen har trätt i kraft
den 1 juli 1969. Den innebär i sak inte något väsentligt nytt.

Återstår egendom sedan de förmånsberättigade borgenärerna njutit sin
rätt, skall enligt 16 § första stycket både de förmånsberättigade borgenärer
som ej fått full betalning och övriga borgenärer — med undantag av dem
som avses i 18 § — få lika betalt i proportion till sina fordringar. Andra
stycket i 16 § innehåller regler om utdelningsrätten i konkurs för vissa
fordringsägare i det fallet att exekutiv försäljning av fast egendom eller
luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg inte kunnat komma till stånd
under konkursen.

I 17 § föreskrivs, att ränta är »lika gill som huvudstol» och att den skall,
med eller utan förmånsrätt, utgå i den mån tillgångarna medger det.

Enligt 18 § äger böter och viten sämsta rätt. De skall således betalas först
sedan vanliga oprioriterade borgenärer fått fullt.

Enligt 125 § konkurslagen (1921: 225) (KL) skall konkurskostnader och
skulder som konkursbo i övrigt ådragit sig betalas ur boet, innan utdelning
till konkursborgenärerna äger rum. Sådana kostnader och övriga konkursboets
skulder (»massaskulder») utgår alltså med bättre rätt än konkursfordringar
som är utrustade med förmånsrätt.

2.1.2 Motsvarigheter i övriga nordiska länder

Här kan hänvisas till en i beredningens betänkande (s. 26 och 32—36) lämnad
redogörelse för förmånsrättslagstiftningen i övriga nordiska länder utom
Island. Till komplettering av vad som där sägs kan beträffande Danmark
nämnas att propositionen med förslag till ändringar i förmånsrättslagstiftningen
numera — med endast obetydliga justeringar — antagits av folketinget.
De nya reglerna har därefter utfärdats genom lag nr 332 av den 18
juni 1969. I fråga om Finland gäller att förmånsrättslagskommittén ännu
inte har avgivit något förslag till ny lagstiftning. Inte heller den norska
kommittén, som under det nordiska samarbetet i mars 1968 utformade ett
preliminärt förslag till ändrade regler om förmånsrätt, har överlämnat
något slutligt förslag till ny lagstiftning i ämnet.

2.1.3 Lagberedningens allmänna överväganden

Lagberedningen framhåller att gällande förmånsrättsordning är mycket
föråldrad och svåröverskådlig. I fråga om flera slags fordringar som nu avses
i 17 kap. HB föreligger över huvud inte längre något praktiskt behov av
förmånsrätt. Beträffande andra fordringar framstår numera deras privilegiering
som godtycklig eller stridande mot de principer som bör gälla för
en välgrundad fördelning mellan borgenärer.

Kung!. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Den svenska förmånsrättsordningen avviker i väsentliga delar från vad
som gäller i Danmark och Norge. Även mellan svensk och finsk rätt finns
betydande olikheter. Beredningen har överlagt med de kommitterade från
Danmark, Finland och Norge om riktlinjer för ny lagstiftning på området.
Det är uppenbart ett viktigt önskemål, att inom Norden gäller så lika regler
som möjligt. Utgångspunkterna är emellertid så vitt skilda att det inte
synts möjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning. Man har därför
inriktat sig på att söka enas om vissa principer som bör iakttas vid revision
av förmånsrättsordningen i de olika länderna.

Beredningen påpekar att en viktig olikhet mellan svensk å ena samt
dansk, finsk och norsk rätt å andra sidan är, att lönefordringar m. m. hos
oss utrustats med en allmän förmånsrätt som går före panträtt i fast egendom.
I de övriga länderna är denna panträtt skyddad mot sådan risk, frånsett
vissa speciella undantag. Något förslag om ändring av dansk, finsk eller
norsk rätt på denna punkt har inte framförts av de danska, finska eller
norska kommittéerna. Beredningen utgår från att den för sin del måste i
nuvarande läge ta upp frågan enbart ur svensk synpunkt.

Beredningen erinrar om att löneprivilegiet endast gäller i konkurs. Byggnadsborgenärsutredningen
tog på sin tid utan framgång upp frågan om
företrädesrätt för vissa byggnadsborgenärer även vid specialexekution i fast
egendom (se SOU 1946: 62). Beredningen har inte ansett sig kunna ta upp
denna svårlösta fråga om tillskapande av en ny legal panträtt i fast egendom.
Nämnda utredning rörde bl. a. frågan om säkerställande av byggnadsarbetares
rätt till betalning, när entreprenör blir insolvent och byggherren
inte svarar för hans skulder. Inte heller i den delen ansågs förslaget genomförbart.
Vid en välbehövlig, mer eller mindre omfattande revision av lagstiftningen
om sysslomannaskap bör enligt beredningen i första hand övervägas,
om ett begränsat personligt ansvar bör gälla för byggherren. Även
en sådan lagstiftning faller, framhålls det, utom ramen för beredningens
uppdrag.

Beredningen övergår härefter till frågan, hur ramen för en ny svensk förmånsrättsordning
bör bestämmas från angivna utgångspunkter. Enligt beredningens
mening bör liksom f. n. även panträtter i fast och lös egendom
tas in i förmånsrättsordningen. Detsamma gäller retentionsrätt i lös egendom.
Särskilt om lönefordringar m. m. också i fortsättningen i större eller
mindre utsträckning skall gå före panträtt i fast egendom och företagsinteckning
torde det över huvud knappast vara möjligt att ge överskådliga
regler, om man inte behandlar även pant- och retentionsrätter inom förmånsrättsordningens
ram.

En följd av det sagda är, att en ny förmånsrättsordning hos oss måste
omfatta förmånsrätter av inbördes mycket olika beskaffenhet. I detta hänseende
bör enligt beredningen först framhållas, att vissa förmånsrätter —

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

främst de som grundas på panträtt — gäller endast i viss närmare bestämd
egendom. Beredningen betecknar i sitt lagförslag förmånsrätt av detta slag
som »särskild förmånsrätt». Andra förmånsrätter gäller i princip i all gäldenärens
egendom, i viss utsträckning före och i övrigt efter särskilda förmånsrätter.
Förmånsrätt som i princip skall gälla i all gäldenärens egendom
betecknas i lagförslaget som »allmän förmånsrätt». Enligt gällande rätt kan
allmän förmånsrätt inte åberopas annat än i konkurs, medan särskild förmånsrätt
kan åberopas såväl vid utmätning som i konkurs. Beredningen
anser att denna skillnad måste bibehållas. Liksom enligt gällande lag bör
som grundläggande princip gälla, att fordringar med allmän förmånsrätt
i första hand skall betalas ur egendom i vilken särskild förmånsrätt inte
gäller. Allmän förmånsrätt kan därför inte tillämpas annat än vid generalexekution
i gäldenärens bo.

Beredningen understryker att en ny förmånsrättsordning inte bör uppta
andra förmånsrätter än sådana som är väl motiverade. En ledande princip
måste vara att borgenärerna behandlas lika, om inte verkligt bärande skäl
finns för att göra åtskillnad. Vid de nordiska överläggningarna har detta
enhälligt understrukits.

Motivet till panträtt är, att den skall möjliggöra för gäldenären att få
realkredit. Betydelsen av realkrediten är alltför välkänd för att behöva närmare
belysas. Från rättslig synpunkt brukar anses, att pantens ägare genom
upplåtelse av panträtt gjort en avhändelse som, om den uppfyller lagens
formkrav, måste respekteras lika väl som skedda försäljningar o. 1. I fråga
om fast egendom (och tomträtt) är panträtten och realkrediten baserad på
inskrivning (inteckning).

Behovet av realkredit tillgodoses vidare genom lagstiftningen om inteckning
i fartyg och om inteckning i luftfartyg och reservdelar till sådant fartyg.
Beredningen har inte ansett sig böra närmare gå in på frågan, om materiella
ändringar i denna lagstiftning är påkallade. Spörsmålet om kreditsäkerhet
i fartyg är under utredning av sjölagskommittén.

Även företagsinteckning avser att skapa ett kreditunderlag. Lagstiftningen
därom är ny och beredningen har inte haft anledning att överväga någon
ändring av dess grundvalar. Bl. a. utgår beredningen från att lönefordringar
som utrustas med allmän förmånsrätt fortfarande vid behov skall gå före
företagsinteckning.

Beredningen framhåller i fortsättningen att det utöver konventionell
panträtt och företagsinteckning finns en rad säkerhetsrätter som följer
direkt av lag och sålunda inte förutsätter upplåtelse från gäldenärens sida.
Detta gäller både fast och lös egendom. En del av de säkerhetsrätter som
här avses är föråldrade och kan utmönstras. Beträffande andra är det
uppenbart att de måste finnas kvar. Inom den nu aktuella gruppen har
nyligen tillkommit förmånsrätt som grundas på lagstiftningen om vissa

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

gemensamhetsanläggningar. Det kan här vara fråga om mycket stora fordringsbelopp.

Bland legala panträtter i lös egendom kan nämnas sjöpanträtterna vilka
med varierande förmånsrätt gäller för vissa slag av fordringar. Frågan i
vilken utsträckning sjöpanträtter bör finnas hör till sjörätten som är föremål
för revision av sjölagskommittén.

Beredningen har även i övrigt, frånsett vissa undantagsfall, ansett det
ligga utanför dess uppdrag att undersöka vilka legala panträtter som bör
bestå och behandlar i stort sett endast deras placering i förmånsrättshänseende.

Närbesläktad med legal panträtt är retentionsrätt, dvs. rätt att hålla kvar
gäldenärs egendom som säkerhet för fordran. Beredningen går i stort sett
förbi frågan i vilka fall retentionsrätt bör föreligga men behandlar däremot
placeringen av retentionsrätt i förmånsrättsordningen. Beträffande den
retentionsrätt som tillkommer jordägare och hyresvärd för fordran mot
arrendator resp. hyresgäst har beredningen dock ansett sig böra undersöka,
om den bör finnas kvar. Beredningens överväganden har bl. a. utmynnat i
förslag om att retentionsrätten för jordägare och hyresvärd skall ersättas
av en rätt att få omedelbar utmätning hos arrendatorn resp. hyresgästen,
när klar och förfallen fordran på grund av avtalet föreligger.

Hyresvärd och jordägare har enligt 17 kap. 5 och 6 §§ HB även förmånsrätt
i viss omfattning som dock inte sammanfaller med deras retentionsrätt.
Trots önskemålet att antalet förmånsrätter minskas är det enligt beredningens
mening befogat att i viss begränsad omfattning behålla förmånsrätt
för hyresvärds och jordägares fordringar.

Enligt 17 kap. 8 och 9 §§ HB ger även utmätning upphov till förmånsrätt,
såväl när lös som när fast egendom tagits i mät. Beredningen har ansett det
ändamålsenligt att liksom f. n. behandla utmätningsborgenärernas ställning
i förmånsrättsordningen.

Beredningen övergår härefter till att behandla de allmänna förmånsrätter
som nu regleras i 17 kap. HB (4, 6 a och 10—12 §§). Som förut nämnts gäller
de endast i konkurs.

De viktigaste fordringar som behandlas i 17 kap. 4 § HB gäller arbetstagares
löner och pensioner. Vid de nordiska överläggningarna har alla
varit eniga om att lönefordringar bör ha förmånsrätt i lämplig omfattning.
Starka sociala skäl talar sålunda för att arbetstagarna skall ha förmånsrätt
för oguldna lönefordringar. Vad särskilt angår lön under uppsägningstid är
förmånsrätten motiverad av att det kan vara svårt för arbetstagarna att
finna nya arbetstillfällen, när ett företag läggs ned.

Ett viktigt problem i detta sammanhang rör förhållandet mellan löneprivilegiet
och panträtt i fast egendom (eller tomträtt). Förmånsrätt enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1970

17 kap. 4 § HB går f. n. före alla särskilda förmånsrätter i fast egendom,
när den lösa egendomen inte förslår. Löneprivilegiet kan därför tränga
undan inteckningar i fast egendom. Denna kontroversiella fråga har ingående
diskuterats med beredningens rådgivande nämnd liksom med beredningens
särskilt tillkallade sakkunniga. Någon enighet har inte kunnat
uppnås (se vidare härom 2.2.3).

Beredningen framhåller att sociala skäl även talar för att pensionstagare
bör skyddas. Detta önskemål är numera, sedan allmän tilläggspension
(ATP) tillkommit, mindre aktuellt än tidigare. I samband med den nya
lagstiftningen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. infördes genom
6 a § i 17 kap. HB en begränsad förmånsrätt för fordran på framtida pension.
Denna förmånsrätt, som kommer att successivt upphöra, har beredningen
upptagit i sak oförändrad i sitt förslag. I fråga om förmånsrätt för aktuella
pensionsposter som utestår när pensionsgivaren råkar i konkurs eller som
förfaller under konkursen föreslår beredningen viss jämkning i vad som nu
gäller enligt 17 kap. 4 § HB.

Bestämmelserna i 17 kap. 10 § HB avser förmånsrätt för omyndigs fordran
hos förmyndaren och för fordran mot god man som avses i FB. Förmånsrätten
grundas väsentligen på billighetsskäl. Beredningen anser det
värt att överväga, huruvida inte någon form av obligatorisk försäkring bör
införas för dessa fall. Vare sig så sker eller ej har det inte synts beredningen
motiverat, att det skall finnas allmän förmånsrätt för fordringar mot förmyndare
eller god man i denna hans egenskap.

Enligt 17 kap. 11 § HB är allmän förmånsrätt förenad med en numerärt
ganska stor grupp fordringar av inbördes mycket skilda slag. Däribland märks
en hel del redovisningsfordringar mot tjänstemän och föreståndare för vissa
inrättningar. Det allmännas förmånsrätt i hithörande fall kan inte numera
anses sakligt grundad. De billighetsskäl som kunnat tala för förmånsrätt i
andra fall som här avses är enligt beredningen inte heller tillräckligt bärande
för att motivera förmånsrätt.

I 17 kap. 12 § HB ges föreskrifter om förmånsrätt för en rad skattefordringar
och andra offentliga avgifter. Dessa krav kan vara mycket stora och
slår ofta ut oprioriterade borgenärer helt och hållet. Beredningen har behandlat
frågan om skatteprivilegiet i en särskild promemoria och kom därvid
till slutsatsen att det bör avskaffas. Över promemorian har yttranden inhämtats
från myndigheter och organisationer. I flertalet yttranden har man
ställt sig positiv till att förmånsrätten avskaffas. Beredningen vidhåller sin
i promemorian uttalade uppfattning att det bör ske.

Beredningen framhåller till sist att de fordringar som ej har förmånsrätt
liksom f. n. bör ha inbördes lika rätt med undantag för vissa efterställda
fordringar på böter o. 1. Med hänsyn till den nya lagstiftningen om vad
som hör till fast egendom och om företagsinteckning kommer väl även i

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

fortsättningen ofta det mesta som finns i en konkursgäldenärs bo att tas
i anspråk av borgenärer med särskild förmånsrätt på grund av panträtt
eller företagsinteckning och borgenärer med allmän förmånsrätt. Förslaget
bör dock enligt beredningen genom avskaffandet av vissa allmänna förmånsrätter,
främst skatteprivilegiet, åstadkomma en förbättring för de
oprioriterade borgenärerna.

Liksom gällande lag innehåller beredningens förslag bestämmelse om att
vissa fordringar skall betalas först efter vanliga oprioriterade fordringar.
Denna grupp av efterställda fordringar, som f. n. utgörs av böteskrav o. b,
har i förslaget vidgats till att omfatta även fordringar på grand av förverkande
eller annan särskild rättsverkan av brott.

2.1.4 Allmänna uttalanden i remissyttrandena

Beredningens förslag har fått ett synnerligen välvilligt mottagande och
ansetts väl ägnade att läggas till grand för lagstiftning. Många remissinstanser
understryker att de nuvarande bestämmelserna om förmånsrätt
är i stort behov av översyn samtidigt som de förklarar att de föreslagna
bestämmelserna utmärks av formell klarhet och överskådlighet. Man godtar
i princip tanken att begränsa antalet förmånsberättigade fordringar.

Hovrätten för Västra Sverige är ett typiskt exempel på en remissinstans
med den nu angivna inställningen till förslaget. Enligt hovrätten innefattar
förslaget en genomgripande omarbetning och systematisering av de i vissa
delar föråldrade och mycket svåröverskådliga reglerna i 17 kap. HB. Med
utgångspunkt från den grundläggande skillnaden mellan särskilda och allmänna
förmånsrätter bär beredningen på ett klart och överskådligt sätt
sammanfattat de regler som ansetts böra ingå i den nya lagen. Det sakliga
innehållet i förslaget har bestämts med hänsyn till den viktiga grundsatsen
att i en ny förmånsrättsordning inte bör tas upp andra förmånsrätter än
sådana som är väl motiverade. Borgenärerna skall behandlas lika om inte
verkligt bärande skäl finns för att göra åtskillnad mellan dem. Beredningen
har med rätta funnit angeläget att de s. k. tysta förmånsrätterna hålls
tillbaka.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker beredningens påpekande att
gällande förmånsrättsordning är mycket föråldrad. Beträffande åtskilliga i
denna upptagna fordringar kan utan vidare sägas att förmånsrätt numera
över huvud inte är motiverad. Vissa andra fordringars förmånsrättsliga
placering måste, även om den en gång må ha varit påkallad av sociala eller
andra skäl, numera anses framstå som mindre eller inte alls nödvändig för
en rättvisande fördelning mellan borgenärerna. Härtill kommer att förmånsrättsordningen
genom en mängd successiva ändringar och tillägg blivit
mycket svåröverskådlig och därmed otymplig i tillämpningen. Lagberedningens
nu framlagda förslag till förmånsrättsordning innefattar enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

länsstyrelsen en i berörda hänseenden lämplig reformering, dock vad beträffar
utmönstrandet av vissa förmånsrätter med ett undantag.

Domarföreningen hälsar med tillfredsställelse att förmånsrättslagstiftningen,
som berör stora grupper av medborgare, ges en avfattning som gör
den mera lättillgänglig för allmänheten och som innefattar mindre risk för
tolkningstvister. Det är även tacknämligt att föråldrade eller eljest betydelselösa
förmånsrätter utmönstras.

Bankföreningen framhåller att beredningens förslag till ny lag om förmånsrättsordning
innebär en välbehövlig och välkommen förenkling och
sanering av de nuvarande invecklade och svåröverskådliga reglerna i ämnet.
De principer som varit vägledande för beredningens revisionsarbete är enligt
bankföreningens uppfattning riktiga och sunda. Bankföreningen ansluter
sig sålunda helt till beredningens åsikt att företrädesrätt för vissa fordringar
framför andra bör ifrågakomma endast om verkligt bärande skäl kan
åberopas för att göra en sådan åtskillnad. I likhet med beredningen finner
bankföreningen det också särskilt angeläget att tysta förmånsrätter hålls
tillbaka. Förekomsten av tysta förmånsrätter utgör nämligen ett mycket
besvärande osäkerhetsmoment vid kreditgivning och kreditvärdighetsprövning.

Enligt jordbrukskasseförbundet uppfyller förslaget högt ställda krav på
klarhet och överskådlighet och förbundet kan i stort sett tillstyrka detsamma.
Sett ur kreditgivarsynpunkt innebär förslaget en klar förstärkning
av kreditgivarens ställning i förhållande till konkurrerande anspråk. Det
måste härvid vara en klar fördel att redan vid kreditbeviljandet kunna göra
en riktig riskbedömning, vilket i vissa fall inte varit möjligt på grund av
förekomsten av s. k. tysta förmånsrätter, främst i form av jordägarens
anspråk gentemot arrendator och de särskilda löneprivilegierna. I båda
fallen medför de föreslagna reglerna en förstärkning av kreditgivarens
ställning.

Landshypoteksombudsmansf öreningen förklarar att huvudintrycket av
förslaget är positivt. I formellt hänseende har förslaget givits en så lyckad
utformning som man rimligen kan begära. Beredningens strävanden att begränsa
de s. k. tysta förmånsrätterna hälsas med djup tillfredsställelse.
Föreningen hoppas att lagstiftaren i detta hänseende kommer att i största
möjliga utsträckning tillvarata och fullfölja beredningens intentioner, vilka
framstår som väl motiverade.

Andra remissinstanser som uttalar sig allmänt positivt om förslaget är
t. ex. hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Malmöhus och
Västernorrlands län, Föreningen auktoriserade revisorer, arbetsgivareföreningen,
industriförbundet, industri öreningen, advokatsamfundet, grossistförbundet
och lantbruksförbundet.

Förslaget lämnas helt utan erinran av kontrollstyrelsen, domänverket,
kommunförbundet och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Svenska revisorsamfundet tillhör de ytterst få remissinstanser som intar
en allmänt kritisk hållning. Samfundet erinrar till en början om att en
grundläggande princip för beredningens arbete varit att borgenärerna skall
ha lika rätt, om inte mycket starka skäl talar för prioritering. Andra utgångspunkter
har varit skyddet av borgenärerna ävensom hänsynen till att
deras rätt inte onödigtvis skall sättas i fara. Enligt samfundet lider nu förslaget
av den svagheten att de grundläggande principerna inte framställs
översiktligt och analyseras i ett sammanhang. Därigenom försvåras överblicken
av förslaget och sammanhanget mellan de principer, som prioriteringarna
vilar på. Samfundet framhåller vidare att den inledande motiveringen
till betänkandet knyts starkt till den samnordiska revisionsverksamheten
inom området. Därefter sker löpande referenser till förslag och nyligen
genomförda lagstiftningsarbeten i andra nordiska länder. Likväl saknas
ofta motiveringar till att vissa reformer i andra nordiska länder inte
kunnat accepteras för svenskt vidkommande. Det hade enligt samfundet
varit önskvärt med en närmare redogörelse för detta komplex av frågor,
eftersom beredningen skulle verka för förenhetligande. Ett visst strukturellt
närmande av lagarbeten har visserligen uppnåtts, men knappast i den grad
som är önskvärt för näringslivet i Norden, vilket ju i allt högre grad får
förutsättas bli integrerat. Samfundet vill gärna hoppas att större klarhet
kan skapas om fortsatt förenhetligande innan ny lag stiftas i Sverige.

TCO som endast behandlar löneprivilegiets omfattning och förhållandet
mellan löneprivilegiet och särskild förmånsrätt i fast egendom ifrågasätter
huruvida den föreslagna lagstiftningen överhuvud skall genomföras. Om så
ändå sker är det enligt TCO:s mening nödvändigt att vad organisationen
anfört beaktas vid utformandet av bestämmelserna.

SALF understryker att förmånsrättsordningens materiella innehåll är av
stor betydelse för arbetstagarna. För SALF:s egen del gäller sålunda att förbundet
under exempelvis 1968 bevakade fordringar i 68 konkurser samt
förmedlade utdelning i konkurser av 1 394 500 kronor till medlemmar. Medlemmarnas
förluster på grund av helt utebliven eller bristande utdelning i
konkurs har uppgått till hundratusentals kronor varje år. Även övriga arbetstagarorganisationer
bevakar årligen betydande fordringar i konkurser
för medlemmars räkning.

SALF framhåller vidare att arbetstagares förmånsrätt för lönefordran och
ersättning för lönefordran är bättre skyddad i Sverige än i övriga nordiska
länder. En viktig olikhet mellan svensk å ena samt dansk, finsk och norsk
rätt å andra sidan är att lönefordringar hos oss utrustats med en allmän
förmånsrätt som går före panträtt i fast egendom. I de övriga nordiska
länderna är denna panträtt skyddad mot sådan risk frånsett vissa speciella
undantag. Arbetstagareorganisationerna i de nordiska länderna har sedan
länge hävdat, att den trygghet som den svenska förmånsrättsordningen ger
är ett minimikrav från arbetstagarnas sida. SALF erinrar i sammanhanget

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

om överläggningarna vid den tredje nordiska fackliga arbetsrättskonferensen
i Oslo 1961 och ett till Nordiska rådets session 1967 väckt medlemsförslag
om förenhetligande av de nordiska ländernas regler om förmånsrätt i
konkurs (se bet. s. 37). Vidare framhålls att Nordiska Arbetsledareunionen
(NAU), i vilken SALF ingår, vid kongressen i Oslo 1969 antagit en resolution
i NORDEK-frågan. Resolutionen har överlämnats till statsministrarna
i Danmark, Finland, Island och Sverige samt Nordiska rådet. NAU kräver
att man bl. a. tar upp frågan om gemensamma bestämmelser om förmånsrätt
i konkurs för arbetstagares lön i enlighet med gällande svensk rätt innan
förslaget om NORDEK antas.

SALF finner mot den angivna bakgrunden det anmärkningsvärt att beredningen
föreslår väsentliga försämringar av tryggheten för arbetstagarna.
Försämringarna rör förmånsrättens omfattning och förhållandet mellan
Iöneprivilegiet och panträtt i fast egendom. Endast på en väsentlig punkt
föreslår beredningen en förbättring för arbetstagarnas del, nämligen att
statsverkets förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter skall avskaffas.

Några remissinstanser uttalar speciella önskemål. Till dessa hör länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus lön som vill ha ny lagstiftning om panträtt
i lös egendom. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

1 sin sammanfattning av förevarande betänkande framhåller beredningen
(s. 197), att förslaget till ny förmånsrättsordning är anpassat till bl. a. det
jordabalksförslag, som remitterats till lagrådet. Länsstyrelsen vill i anslutning
härtill uttala att det skulle varit värdefullt om förmånsrättsordningsförslaget
kunnat anknytas också till ett förslag till ny lagstiftning om panträtt
i lös egendom. När det gäller s. k. förmånsrätt rör man sig ju på ett
rättsområde där förmögenhetsrättsliga regler rörande såväl lös som fast
egendom äro sammanflätade med exekutionsrättsliga regler. Med hänsyn
härtill torde det varit värdefullt och ägnat att förebygga vidlyftighet och
onödiga upprepningar om man först analyserat den grundläggande hithörande
civilrättsliga materian och därefter tagit itu med de anknytande,
mera utpräglat exekutionsrättsliga frågorna.

Svenska företagares riksförbund framhåller att beredningen i stort sett
har gått förbi frågan i vilka fall retentionsrätt bör föreligga. Detta är enligt
förbundet inte tillfredsställande. Förbundet påpekar att oklarhet länge har
rått huruvida retentionsrätt föreligger i fråga om byggnadsritningar, sakkunnigutlåtanden,
rättegångshandlingar o. 1. Ett uttalande härom, i varje
fall i lagens förarbeten, skulle vara i hög grad klarläggande.

Kronofogdemyndigheten i Hälsingborg vill utreda förutsättningen för en
sådan ändring att lönefordringar får bästa förmånsrätt och även får gå
före konkurskostnader. Kronofogdemyndigheten framhåller till stöd härför
följande.

Det är förvisso ingen lätt uppgift att bestämma den ordning, efter vilken
skilda slag av fordringar bör ifrågakomma till betalning. Bedömningen av
anspråks angelägenhetsgrad måste utan tvivel till en del komma att vila på

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 saml. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

subjektivt anpassade rekvisit. I ett avseende torde emellertid en relativt
enhetlig uppfattning föreligga och det gäller det företräde som i konkurs
bör tillerkännas lönefordringar. Det torde starkt kunna ifrågasättas om inte
kravet på prioritet härvidlag är så väl grundat att rätt till betalning bör
tillerkännas i princip främsta förmånsrummet och sålunda placeras före
konkurskostnaderna. Detta skulle i vissa fall kunna komma att leda till att
täckning för kostnaderna för konkursförfarandet skulle saknas. Bristen
skulle då täckas av det allmänna.

2.2 Lön och pension (17 kap. 4 § HB)

Löneprivilegiets omfattning

Angående löneprivilegiets omfattning enligt gällande rätt, se 2.1.1 och
specialmotiveringen till 11 § förmånsrättslagen (4.1).

2.2.1 Lagberedningen

Lagberedningen framhåller att det vid nordiska överläggningar har ansetts,
att man bör meddela en gemensam bestämmelse om allmän förmånsrätt
för arbetstagares lönefordringar, utan någon sådan kategoriindelning
som nu gäller hos oss. Därvid har emellertid även rått enighet om att vissa
personer med väsentligt inflytande över företaget bör undantas (se härom
specialmotiveringen till 11 § förmånsrättslagen, 4.1). Frånsett detta undantag
görs i förslaget inte någon skillnad mellan olika arbetstagare.

Begreppet arbetstagare avses skola ha samma innebörd som enligt 1963
års semesterlag. Det innebär, att frågan får prövas enligt allmänna civilrättsliga
grundsatser (se vidare bet. s. 149 f).

Förmånsrätten bör i första hand avse allt som kan hänföras till lön i olika
former och vad som skall utgå som ersättning för lön. Av hänsyn till övriga
borgenärers intressen är det emellertid nödvändigt att föreskriva en begränsning.
Denna begränsning måste enligt sakens natur bli i viss mån
skönsmässig.

I allmänhet står arbetstagares lön inte inne hos arbetsgivaren under
någon längre tid. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbetstagarna
ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd.
Betalar han ut lönen i vederbörlig ordning, uppkommer givetvis inte någon
anhopning av förfallna lönefordringar. Det kan emellertid förekomma, att
någon intressent i förlitande på förmånsrätten träder emellan och betalar
arbetstagarnas löner när arbetsgivaren kommit i ekonomiska svårigheter.
Ett vidsträckt löneprivilegium kan på det sättet möjliggöra en osund kreditgivning.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har arbetstagarnas
representanter funnit vissa danska och norska kommittéförslag
— som begränsar förmånsrätten till tre månaders lön — för snäva.

Kungl. Maj. ts proposition nr 742 år 1970

Även om ett snävt löneprivilegium för med sig en stramare inställning mot
arbetsgivaren och på så sätt kan ha vissa fördelar också från arbetstagarnas
synpunkt vill beredningen inte föreslå, att man går så långt i begränsning
av förmånsrätten som föreslagits i nämnda kommittéförslag. Beredningen
förordar att lönefordran skall vara förenad med förmånsrätt, om den inte
förfallit till betalning tidigare än sex månader före konkursansökningen.
Eftersom regeln bygger på lönefordringens förfallotid och inte på den tid
varunder lönen intjänats, kommer förmånsrätten att även omfatta ackordsöverskott
som intjänats längre tid tillbaka än sex månader, om det förfallit
till betalning inom angiven tid.

För att tillgodose önskemål från arbetstagarsidan föreslår beredningen
vidare en undantagsregel för de fall när anspråket är tvistigt och arbetsgivaren
av den anledningen innehållit betalningen. Undantagsregeln innebär
att förmånsrätten är bevarad om talan väckts eller förhandling i bruklig
ordning begärts inom sex månader från förfallodagen för fordringen.
Talan kan enklast väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Med
förhandling i bruklig ordning åsyftar beredningen sådan reglerad förhandling
som på arbetsmarknaden äger rum mellan parterna eller deras organisationer,
oavsett om förhandlingsplikt föreligger eller inte. Sedan tvisten
blivit prövad bör förmånsrätten inte gälla under obegränsad tid. Beredningen
föreslår att den skall bestå om konkursansökan följer inom sex månader
från det att tvisten har blivit slutligt avgjord.

Även lön som belöper på tid efter konkursansökningen skall enligt förslaget
vara förenad med förmånsrätt. För många arbetstagare är det svårt
att få ny likvärdig anställning, om arbetsgivaren går i konkurs. Det är med
hänsyn till detta rimligt, att arbetstagare, som ej anställs av konkursboet,
i överensstämmelse med rådande praxis får förmånsrätt för lön under skälig
uppsägningstid, om han inte kunnat skaffa sig arbetsinkomst på annat håll.
Enligt gällande rätt skall vid bedömande av vad som är skälig uppsägningstid
i konkurs hänsyn tas till bl. a. anställningens längd och art. Finns uppsägningstid
föreskriven i tjänsteavtalet, bör denna tid godtas även i konkurs,
om inte särskilda skäl föreligger däremot. Längre tid än sex månader
får dock enligt förslaget inte åberopas när det gäller förmånsrätten. I kollektivavtal
torde endast undantagsvis förekomma längre uppsägningstid än
sex månader.

I fråga om förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning föreslår
beredningen en särskild bestämmelse (se härom specialmotiveringen till
11 § förmånsrättslagen, 4.1).

Enligt beredningens mening bör man i fråga om pensionsförmåner eftersträva
så god överensstämmelse som möjligt med förmånsrätten för vanlig
lönefordran. Beredningen föreslår att samma förmånsrätt som för lön skall
följa med fordran på pensionsbelopp som tillkommer arbetstagare eller dennes
efterlevande för högst sex månader före dagen för konkursansökan och

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

nästföljande sex månader. Från förmånsrätt för pension undantas sådana
arbetstagare som enligt vad förut sagts inte skulle få förmånsrätt för lönefordran
samt deras efterlevande. Detta torde ej innebära något principiellt
avsteg från gällande rätt.

Samtidigt med införandet av 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. upptogs i 17 kap. 4 § HB en bestämmelse, att förmånsrätten
för pensionsfordran även avser pension som intjänats hos föregående arbetsgivare,
om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser
som anges i 23 och 26 §§ i 1967 års lag. Beredningen har ansett
sig böra behålla bestämmelsen i sitt förslag (bet. s. 155).

Beredningen framhåller vidare att enligt 17 kap. 6 a § HB äger förmånsrätt
i vissa fall rum för fordran på framtida pension. Förmånsrätten, som
infördes 1967 samtidigt med lagen om tryggande av pensionsutfästelse
in. in., skall skydda äldre arbetstagare som inte får uppbära full allmän tillläggspension.
Den omfattar arbetstagare som är födda år 1907 eller tidigare
och deras efterlevande. Förmånsrätten är begränsad på visst sätt. I överensstämmelse
med 17 kap. 4 § HB innehåller 6 a § föreskrift att förmånsrätten
även gäller fordran på framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare,
när gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen under
vissa villkor.

Beredningen föreslår att vad som sålunda föreskrivs i 17 kap. 6 a § HB
tas upp oförändrat i sak i en ny lag (14 § i ber.försl., motsvarande 12 § i
dep.försl.). Den förmånsrätt det här är fråga om kommer att successivt
minska med åren för att så småningom helt upphöra. Det har förutsatts, att
rådande praxis i fråga om hinder för huvuddelägare att njuta förmånsrätt
för lön o. 1. enligt 17 kap. 4 § HB skall ligga till grund även för tillämpningen
av 6 a § i samma kap. (se SOU 1965: 41 s. 262). Beredningens förslag
innehåller en bestämmelse i anslutning härtill.

2.2.2 Remissyttranden

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av många remissinstanser.
Till dem hör bankinspektionen som understryker beredningens påpekande,
att arbetstagarnas fordringar i allmänhet inte under någon längre
tid står inne hos arbetsgivaren. Å andra sidan är det enligt inspektionen
från många synpunkter värdefullt, om vid dröjsmål med utbetalningen av
arbetsersättningarna verksamheten inte omedelbart blockeras utan i stället
kan fortgå tills intressenterna hunnit förhandla sig fram till en uppgörelse.
Ett relativt omfattande löneprivilegium framstår därför som nödvändigt.
Visserligen kan ett vidsträckt löneprivilegium möjliggöra en osund kreditgivning.
Om ett företag är på obestånd kanske någon av dess leverantörer
köper upp utestående lönefordringar för att rörelsen skall kunna fortsättas
och därmed leveranserna. Härigenom kan emellertid rörelsen komma att
drivas längre än vad som är ekonomiskt försvarbart. Många gånger kan det

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

å andra sidan vara ett gemensamt borgenärsintresse att verksamheten hålls
igång. Uppköp av utestående lönefordringar i sistnämnda fall kan inte betecknas
som osund kreditgivning. Beredningen har också stannat för att
föreslå ett relativt omfattande löneprivilegium, i huvudsak överensstämmande
med vad som nu gäller för majoriteten arbetstagare. Inspektionen
anser förslaget i denna del innebära en rimlig avvägning av de motstridiga
intressen som här skall beaktas. Vidare anser bankinspektionen — liksom
f. ö. alla remissinstanser — det vara riktigt att nuvarande kategoriindelning
av arbetstagarna med olika tidsfrister upphävs. I fråga om pensionsfordringar
finner inspektionen det välgrundat att inte vidga förmånsrättsskyddet
längre än vad som nu gäller. Inspektionen framhåller i sammanhanget
att en generell förmånsrätt för dylika fordringar skulle medföra
betydande risker vid kreditgivningen. Mot bakgrund av den under senare
år minskade självfinansieringsgraden inom näringslivet — och dettas därmed
ökade beroende av krediter — torde en sådan reform inte vara tillrådlig.

Andra remissinstanser som uttryckligen förklarar sig godta förslagets
avgränsningar i fråga om löneprivilegiets omfattning är t. ex. landshypoteksombudsmansföreningen,
domarföreningen samt sparbanksföreningen.

I en hel del remissyttranden framkommer emellertid kritiska synpunkter.
Bl. a. gäller i fråga om den tid före konkursen inom vilken lönefordringarna
skall ha förfallit för att vara förmånsberättigade (sex månader i ber.-försl.), att löntagarorganisationerna anser att den bör förlängas medan
några andra remissinstanser är av motsatt uppfattning och tycker att den
bör förkortas.

LO anser det tveksamt om sexmånadersgränsen är tillfyllest, även om
man tar hänsyn till de föreslagna och synnerligen välmotiverade reglerna
om tvistiga fordringars behandling. LO ifrågasätter därför om inte gränsen
horde sättas till tolv månader.

TCO anser starka skäl tala för ettårig tidsfrist. Organisationen framhåller
att frågan för flertalet arbetstagare är av underordnad betydelse, eftersom
förfallen lön normalt inte tillåts stå inne någon längre tid, men för
tjänstemän med provisionslön — liksom för vissa arbetare med ackordslön
— är förhållandet annorlunda. I konkurs är det sålunda snarare regel än
undantag att provisionen står inne oreglerad sedan åtskillig tid. De avtalade
provisionsvillkoren är ofta mycket oklara och svårtolkade i fråga om
både förfallotid och annat, och när arbetsgivaren därutöver haft en undermålig
bokföring, misskött sina leveranser och brustit i redovisning kan
arbetstagaren — som möjligen erhållit vissa å conto-belopp — i många fall
varken bedöma storleken av sin provisionsfordran eller förfallotiden för
olika delposter. Mot den bakgrunden framstår den föreslagna 6-månadersgränsen
som alltför snävt tilltagen. Provisionsavlönade kan inte jämställas
med sådana arbetstagare som har regelbundet förfallande fast lön och kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ej heller på samma sätt lastas, om förfallen lön kommit att stå inne längre
tid utan att indrivningsåtgärder vidtagits.

SALF har till skillnad från beredningen den uppfattningen att arbetstagarna
inte alltid reagerar omedelbart när arbetsgivaren dröjer med betalning
av lönen. Arbetstagarna väntar med att vidtaga egna åtgärder eller
vända sig till sin fackliga organisation. Denna passivitet beror sannolikt på
rädslan att bli arbetslös speciellt när det är fråga om äldre arbetskraft eller
arbetskraft i branscher och landsdelar med stor arbetslöshet. Vidare solidariserar
sig arbetstagare i små företag med arbetsgivaren i en helt annan
utsträckning än arbetstagare i stora företag. Förbundet bevakar exempelvis
allt emellanåt förhållandevis stora belopp, som arbetsledarna har lånat
sina arbetsgivare.

Förbundet anser att förekomsten av lönefordringar som stått inne längre
tid än sex månader inte är större än att man kan tillåta att löneborgenärer
får förmånsrätt för ett års tid före konkursen.

Frågan om förmånsrättens omfattning vid uppsägning bör enligt SALF
överlämnas till rättstillämpningen för avgörande. Förbundet anför i denna
del följande.

Den omständigheten att HD hittills tillerkänt arbetstagare en längsta uppsägningstid
av sex månader i konkurs torde bero på att kollektivavtalen
mellan arbetsgivar- och tjänstemannaorganisationerna för normala anställningar
stadgar en uppsägningstid av från en till sex månader. Emellertid
lämnar såväl förbundets — som Svenska Industritjänstemannaförbundets
— kollektivavtal utrymme för medlemmarna att träffa avtal om längre men
inte om kortare uppsägningstid än kollektivavtalets. De av domstolarna hittills
tillerkända uppsägningstiderna har således inte varit resultatet av ett
isolerat skälighetsbedömande från domstolarnas sida utan snarare en tilllämpning
av gällande kollektivavtal. Det torde i sin tur innebära att hittills
tillerkända sex månaders uppsägningstid inte kan tolkas så att HD uppsatt
någon absolut gräns för uppsägningstiden utan densamma får i stället antas
vara rörlig. Förbundet har yrkat en uppsägningstid av ett år efter femton
års anställningstid i årets förhandlingar om allmänna anställningsvillkor
med Svenska Arbetsgivareföreningen. En sådan förstärkning av anställningstryggheten
skulle bli tämligen illusorisk om den inte skulle tillerkännas
förmånsrätt i konkurs.

Frågan om långtidskontrakts giltighet vid arbetsgivarens konkurs synes
ej ha varit föremål för prövning efter rättsfallet NJA 1922, sid. 328, utan
de fall som varit aktuella har gällt tills vidare-avtal.

Tjänstemannaorganisationerna har ej andra medel till sitt förfogande än
långtidskontrakt när det gäller att trygga anställningen för medlemmar
som skall tillträda ledande befattningar bos ekonomiskt svaga företag. För
en befattning som disponent, arbetschef, fabrikschef etc. är en avtalstid upp
till fem år ej anmärkningsvärd. Ett antal medlemmar i förbundet har kontraktstid
överstigande ett år. Det är särskilt fråga om medlemmar som har
ledande befattningar eller specialistbefattningar. Om långtidskontrakt ej
tillerkänns förmånsrätt vid konkurs, kommer det att bli mycket svårt att
rekrytera arbetstagare i företagsledande ställning till sanering av ekono -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

miskt svaga företag. Det bör beaktas att ett långtidsavtal är ett ömsesidigt
intresse för arbetsgivaren och arbetstagaren i många branscher.

Beredningen föreslår, att en ställning som medfört inflytande över företaget,
t ex. såsom verkställande direktör, i och för sig icke skall utesluta
förmånsrätt. Förbundet, som delar beredningens åsikt "i denna del, vill särskilt
framhålla den grunden att utesluten förmånsrätt för företagsledare
och med dem närstående grupper försvårar för ett företag att i ett kritiskt
läge behålla en dugande person. Beredningens synpunkter talar för att den
föreslagna inskränkningen av den förmånsberättigade uppsägningstiden ej
bör genomföras. Ingen dugande person i företagsledande ställning torde
vara villig att sanera ett konkursfärdigt företag inför risken att endast tillerkännas
en uppsägningstid av sex månader. Konkursförvaltare har enligt
förbundets erfarenhet godkänt betydligt längre uppsägningstider med förmånsrätt
för den berörda kategorin. Beredningen har därför i detta hänseende
enligt förbundets mening anlagt ett alltför statiskt betraktelsesätt
och antagit att kollektivavtalens nuvarande uppsägningstider kommer att
bli bestående.

SACO anser att av sociala skäl och med hänsyn till fallens sällsynthet
några betänkligheter inte bör möta mot en ettårsfrist för löneprivilegiet.
Denna ettårsfrist bör dock i så fall gälla alla anställda och inte bara tjänstemän.
För den händelse SACO:s synpunkter inte beaktas utan förslaget om
en halvårsfrist godtas, uppkommer frågan om den lämpligaste utformningen
av särregeln för fall när arbetsgivaren ansett Iönefordringen tvistig. SACO
anför i denna del att med »förhandling i bruklig ordning» enligt motiven
skall förstås sådan reglerad förhandling som på arbetsmarknaden äger rum
mellan parterna eller deras organisationer, oavsett om förhandlingsplikt
föreligger eller ej. Beredningen framhåller att förhandling i samma ordning
även förekommer mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgivare.
SACO påpekar i anledning härav att det inte kan anses vara fråga om reglerad
förhandling när en enskild arbetstagare diskuterar en tvistig lönefråga
med sin arbetsgivare. 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt befattar
sig inte med sådana individuella förhandlingar. Inte heller finns det
t. ex. i Slottsbacksavtalet några regler om dylika förhandlingar utan endast
en protokollsanteckning till 5 § att man inte avsett att med reglerna om
förhandling begränsa användningen av direkt överläggning mellan vederbörande
arbetsgivare och arbetstagare för utjämnande av meningsmotsättningar.
Än mindre kan man tala om reglerad förhandling i fråga om överläggning
mellan en oorganiserad arbetstagare och hans arbetsgivare. Enligt
SACO är det under angivna förhållanden inte möjligt att som alternativt
rekvisit till att talan väckts uppställa att förhandling i bruklig ordning begärts.
Något annat alternativt rekvisit än att krav bevisligen framställts
torde knappast stå att finna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den föreslagna tidsfristen
om sex månader kan förkortas. Det torde höra till sällsyntheterna att arbetstagare
stannar kvar på samma arbetsplats under så lång tid utan lön. Vad

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

som emellertid kan inträffa är att någon utanförstående, då konkurs är
förestående, går emellan och betalar lönerna i förlitande på att kunna tillgodose
sig genom den samtidigt förvärvade förmånsrätten för samma
belopp. Den möjlighet till osund kreditgivning som ligger häri är en avsevärd
olägenhet ur övriga borgenärers synpunkt. Hovrätten anser därför i
motsats till beredningen att starka skäl talar för att den förmånsrätt som
följer med löne- eller pensionsfordran inte bör kunna överlåtas.

Advokatsamfundet framhåller att det ganska sällan är så att de anställda
själva i konkurser bevakar fordringar på lön, som innestått längre tid. Däremot
kan det förekomma att gamla lönefordringar bevakas av någon som
övertagit de anställdas fordringar och samtidigt förmånsrätten. Den större
delen av löntagarnas egna bevakningar består i stället framför allt av krav
på lön under uppsägningstid. Andra stora bevakningsposter är semesterersättningar
och, i vissa branscher, upparbetade löneanspråk av typen
ackordsöverskott. Då det gäller den tidsmässiga begränsningen av löneprivilegiet
för tiden före konkursen ifrågasätter advokatsamfundet om praktiska
och sociala hänsyn motiverar en så lång tid som föreslagna sex månader.
Bortsett från fall av överlåtelse av lönefordringar torde sådana fordringar
äldre än tre månader vara fåtaliga och ofta avse fall, där vederbörande slutat
sin anställning för länge sedan och har något mindre — ofta tvistigt —
belopp att fordra, som han underlåtit att aktualisera på rättslig väg. Enligt
samfundets uppfattning är en kort förmånsrättstid att föredra inte bara
av hänsyn till det angelägna i att begränsa förmånsrätternas omfattning
utan också av intresse att indirekt skydda löneborgenärernas intressen.
Löntagarna själva är de som mest effektivt kan förhindra att en verksamhet
fortsättes med utnyttjande av den osynliga och från företagsekonomisk
synpunkt osunda kreditgivning som en växande löneskuld innebär.

Advokatsamfundet är med hänsyn till det anförda av den uppfattningen
att en begränsning av löneprivilegiet i tiden före konkursen till tre månader
inte skulle behöva medföra några större olägenheter men däremot medföra
den väsentliga fördelen att den inte önskvärda kreditgivningen i form av
övertagande av lönefordringar begränsades betydligt. Däremot delar samfundet
beredningens uppfattning att man inte bör införa en regel, som innebär
att förmånsrätt för lönekrav inte kan överlåtas. Det kan, såsom beredningen
framhåller, nämligen inte bortses från att godtagbara skäl understundom
finns för en överlåtelse av lönefordringar.

I fråga om förmånsrätten för löneanspråk avseende tiden efter konkursutbrottet
understryker advokatsamfundet starkt önskvärdheten av att denna
dels begränsas så långt som är möjligt med beaktande av sociala skäl, dels
ock ges en sådan utformning att missbruk motverkas. Samfundet anser
att den av beredningen föreslagna sexmånadersgränsen är, genomsnittligt
sett, för vidsträckt och föreslår att senare delen av första meningen i 13 §
erhåller följande lydelse: ». . . under skälig uppsägningstid, dock högst tre

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

månader eller, om synnerliga skäl föreligger, högst sex månader.» Med
denna utformning begränsas uppsägningstiden till tre månader, men möjlighet
ges att i fall av konstaterbara svårigheter för den anställde att få ny
anställning utsträcka tiden till högst sex månader. För det fall man önskar
göra en beloppsmässig begränsning av höga löneanspråk, som inte är socialt
betingade, kan tillfogas en beloppsmässig begränsning, förslagsvis för lön
under uppsägningstid, som överstiger tre månader. Denna begränsning kan
lämpligen anknytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring,
t. ex. sju gånger basbeloppet. Slutligen bör lagrummet utformas så att ingen
tvekan kan råda om att, om anställning tillträds under uppsägningstiden,
lönefordran och därmed sammanhängande förmånsrätt bortfaller för det
belopp som uppbärs på grund av sådan ny anställning.

Om advokatsamfundets förslag att inskränka tiden för förmånsrätt för
lön följs, uppkommer frågan, huruvida en motsvarande inskränkning av
förmånsrätten lör pensionsfordringar bör ske. Dessa pensionsfordringar är
redan nu i allmänhet inte av någon större omfattning och de kommer sannolikt
att reduceras mycket avsevärt i framtiden på grund av ATP och
andra former av tilläggspension utöver ATP som förekommer och som i
allmänhet är anordnade så att ansvaret för utbetalning av pensionerna
åvilar försäkringsinrättning eller motsvarande. Advokatsamfundet anser
att de sociala hänsyn som talar för att pensionärer erhåller viss begränsad
förmånsrätt må kunna väga över övriga hänsyn, särskilt som frågan oftast
är av relativt liten ekonomisk betydelse.

Förhållandet mellan löneprivilegiet och särskilda förmånsrätter

Angående det nuvarande förhållandet mellan löneprivilegiet och särskilda
förmånsrätter finns bestämmelser i 17 kap. 13 § HB, se härom vid 2.1.1.

2.2.3 Lagberedningen

Beredningen behandlar först förhållandet mellan den allmänna förmånsrätten
för lönefordringar och särskilda förmånsrätter i lös egendom. Vissa
av de särskilda förmånsrätterna går f. n. före medan andra följer efter löneprivilegiet.
Beredningen finner på närmare anförda skäl (bet. s. 51 f) inte
anledning att här i något hänseende avvika från vad som f. n. gäller. I den
mån de särskilda förmånsrätterna finns kvar i beredningens förslag är
deras förhållande till löneprivilegiet alltså i sak oförändrat.

Beredningen övergår härefter till frågan om förhållandet mellan löneprivilegiet
och särskilda förmånsrätter i fast egendom. De särskilda förmånsrätter
som här åsyftas gäller dels enligt 17 kap. 6 § HB och de särskilda
lagar som hänvisar till den paragrafen, dels enligt 9 § på grund av
inteckning, dels enligt samma 9 § på grund av utmätning. Enligt 17 kap.
13 § HB får i konkurs alla särskilda förmånsrätter i fast egendom vika för

2f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

löneprivilegiet, om så behövs. Detta skall enligt beredningens förslag alltjämt
gälla i fråga om förmånsrätt på grund av utmätning. I övrigt framhåller
beredningen följande.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna enligt 17 kap. 6 § HB gäller att
de utgör belastningar som är oskiljaktigt förenade med fastigheten som
sådan i vems hand den än kommer. Rätten till betalning ur fastigheten bör
i enlighet därmed inte bero av sådana tillfälligheter som om fastighetens
aktuella ägare råkar i konkurs. Det bör också särskilt framhållas, att förmånsrätten
i en del fall grundas på att fastigheten ingår i en tvångssamfällighet
till vilken fastigheten skall lämna större eller mindre bidrag.
Bidragsskyldigheten motsvaras av ett värde som tillförts fastigheten. Det
är inte rimligt, att konkursgäldenärens borgenärer med allmän förmånsrätt
skall få tillgodogöra sig detta värde på bekostnad av andra delägare i samfälligheten.
Beredningen anser på grund av det anförda, att den särskilda
förmånsrätt som kommer att gälla i hithörande fall bör vara skyddad mot
risken att skjutas åt sidan av löneborgenärerna.

Beredningen framhåller i fortsättningen såvitt avser förmånsrätt på
grund av inteckning att denna säkerhetsform avser att ge möjlighet till
realkredit, dvs. att borgenären skall kunna förlita sig på panten, om den
har ett betryggande värde, utan att han skall vara beroende av gäldenärens
förmögenhetsställning i övrigt. Inteckningshavarens säkerhet kan emellertid
till följd av löneprivilegiet svikta just när den behövs som bäst. Även
botteninteckningar kan bli nödlidande, när löneborgenärernas förmånsrätt
inte kan tillgodoses ur annan egendom. Det innebär m. a. o. att inteckningshavarna
inte får någon betalning. Förlusterna inträffar slumpvis, ofta sedan
den belånade fastigheten bytt ägare.

Enligt beredningens mening är det nuvarande rättsläget otillfredsställande.
Löneborgenärernas förmånsrätt bärs upp av starka sociala skäl och
löneborgenärerna har individuellt långt svårax-e att bära en förlust än kreditinstitutioner
som har möjlighet till riskutjämning inom verksamheten.
Å andra sidan är det inte endast banker och andra större kreditinrättningar
som — förutom stat och kommun — har panträtt på grund av inteckning.
Stiftelser och föreningar har också, liksom enskilda personer, medel placerade
i inteckningar.

Man kan, säger beredningen, räkna med att banker och andra större
kreditgivare känner till den risk som oberäkneligt aktualiseras. Andra som
tar emot inteckningar som säkerhet eller går i borgen för inteckningslån är
däremot i allmänhet inte medvetna om risken. Att risken allt emellanåt
aktualiseras framgår hl. a. av en speciell undersökning som beredningen
gjort beträffande exekutiva auktioner under åren 1966 och 1967 (se bil. B.
till bet.). De förluster som där redovisats är relativt begränsade. I nedåtgående
konjunkturer kan emellertid den nuvarande ordningen leda till
långt flera förluster för inteckningshavarna än som rapporterats från senare

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970 43

år, i synnerhet som lönefordringarnas belopp lätt kan komma att springa
upp.

Den omständigheten att lönefordringar vid behov kan tas ut med bästa
rätt även ur fast egendom medför också, att servitut och nyttjanderätter
m. in. till fastigheten kan bli utslagna, hur väl skyddade de annars kan
synas vara på grund av inskrivning. Bl. a. kan även arrendatorer och hyresgäster
få vika. Det är inte känt, om och i så fall i vilken omfattning servitut
och nyttjanderätter gått förlorade genom exekutiv försäljning under konkurs.

Beredningen finner det irrationellt, att pantsäkerhet i fast egendom, hur
väl den än ligger till, kan bli värdelös till följd av löneprivilegiet. Detta
strider mot att panträtten skall utgöra grundval för realkredit. Varje inteckning,
vilken inte är beviljad i fastighet som ligger orubbligt i säkra
händer, måste hållas under uppsikt därför att ett begränsat antal riskfall
kan aktualiseras, man vet inte var.

Beredningen påpekar att varje ändring på förevarande punkt som håller
sig inom förmånsrättsordningens ram måste minska den rätt som löneborgenärerna
f. n. har i konkurs. Om förmånsrättsordningen ändras så att
fordringar med panträtt i fast egendom får gå före lönefordringar, skulle
olägenheterna för realkrediten av nuvarande ordning helt elimineras. Innebörden
av en sådan omläggning är, att löneborgenärerna hänvisas till att
göra sin förmånsrätt gällande i överskott som lös egendom kan ge sedan
fordringar med panträtt och likvärdig rätt blivit betalda samt i det överskott
som fast egendom kan bjuda sedan inteckningsfordringarna blivit
betalda. Löneborgenärernas förmånsrätt skulle alltjämt gå före bl. a. fordringar
med säkerhet i företagsinteckning. Även enligt en sådan ordning kan
det åtminstone inom företag som är av någon betydelse finnas åtskillig
egendom i vilken löneborgenärerna får förmånsrätt. Särskilt i fråga om
byggnadsföretag som går i konkurs kan det dock förekomma, att det inte
finns några egentliga tillgångar utöver fast egendom. Visserligen används
mycket dyrbara maskiner för arbetet, men det är ej sagt att de ägs av företaget.
Detta kan ha hyrt maskinerna eller köpt dem på avbetalning med
äganderättsförbehåll.

Beredningen framhåller att den hänsyn som bör tas till hithörande lönefordringar
naturligtvis är beroende av vilka intressenter som i realiteten
gör en förlust. Någon anledning att på inteckningshavarnas bekostnad tillgodose
kreditgivare som betalar och övertar löntagarnas fordringar jämte
förmånsrätt finns i allmänhet inte. Beredningen anser det emellertid inte
vara lämpligt att utesluta förmånsrätt efter överlåtelse av lönefordringar
(se bet. s. 51).

Beträffande vissa grupper av löntagare kan man tänka sig, att de använder
sig av indrivningsblockad om deras förmånsrätt inte förslår. Att
rekommendera blockad som medel för att tvinga ett konkursbo att betala

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

inte förmånsberättigade lönefordringar är emellertid långt ifrån lämpligt.
Om konkursförvaltningen faller till föga för blockaden och betalar fordringarna,
handlar den i strid mot den förmånsrättsordning som skall iakttas
i konkursen.

Beredningen har på grund av det anförda prövat andra vägar att nå fram
till en rimlig lösning. Därvid har beredningen först undersökt huruvida det
är möjligt att göra skillnad mellan olika grupper av fordringar med panträtt
i fast egendom. Det förslag som övervägandena resulterat i har fått
beteckningen A (se härom bet. s. 56 ff). Förslaget innebär i huvudsak att
vissa fordringar med panträtt i fast egendom blir skyddade. Hit hör fordran
med panträtt som upplåtits av tidigare ägare eller som upplåtits av gäldenären
tidigare än sex månader före konkursansökningen och som ligger
inom tre fjärdedelar av taxeringsvärdet. Beredningen övergår härefter till
att behandla en annan metod för att ge panthavarna ett visst skydd mot
alltför oberäkneliga förluster, övervägandena i denna del utmynnar i ett
förslag som betecknats med B (se härom bet. s. 58 f). Detta förslag går ut
på att löneborgenärers återstående förmånsberättigade fordringar sedan lös
egendom tagits i anspråk får tas ut ur fast egendom före pantfordringar
med begränsning till en fjärdedel av fastighetens värde. För löneborgenärer,
vilkas fordringar hänför sig till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnadseller
förbättringsarbete på fastigheten, skulle någon begränsning dock inte
gälla.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har arbetstagarnas
representanter uttalat, att de inte ansåg någon lagändring motiverad
av hänsyn till inteckningshavarna. Vid ett eventuellt val mellan de
alternativ som redovisats under A och B har de sagt sig föredra alternativ
B, varvid den andel av fastighetens värde som under alla förhållanden
skulle stå till buds för löneborgenärerna inte borde understiga en tredjedel.
De sakkunniga som särskilt tillkallats för samråd på konkursrättens område
har uttalat sig för den reglering som redovisats under A. För egen del
anser beredningen att alternativ A har vissa bestämda fördelar framför
alternativ B, i synnerhet att alla panträttsupplåtelser av tidigare ägare blir
skyddade.

Beredningen har inte kunnat finna någon annan framkomlig väg att inom
förmånsrättsordningens ram tillgodose önskemålet att reducera den
risk för fastighetskrediten som följer med gällande ordning. Med hänsyn till
de stridiga intressena har beredningen emellertid ansett sig böra överväga
även möjligheten att använda hjälpmedel utanför förmånsrättsordningen.
I det sammanhanget anför beredningen följande.

Löneborgenärerna löper vid konkurs risken att deras lönefordringar inte
blir betalda, medan inteckningshavarna löper risken att deras inteckningar
blir nödlidande. Dessa risker kan bäras med jämnmod, om de på ett försäkringsmässigt
sätt fördelas på tillräckligt stort underlag. Beredningen har

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

därför överlagt med representanter för försäkringsväsendet om den praktiska
möjligheten att täcka riskerna medelst försäkring.

Vad först angår möjligheten att löneborgenärerna skulle själva skydda
sig genom försäkring är det enligt beredningen praktiskt uteslutet att räkna
därmed. En sådan försäkring kan inte gärna begränsas till att gälla de förluster
som skulle drabba dem, om lönefordringarna inte fick uttas ur fast
egendom före fordringar med panträtt på grund av inteckning i sådan egendom,
utan måste för att bli attraktiv rimligen täcka alla fall när löneborgenärerna
lider förlust med anledning av arbetsgivarens insolvens. Saken får
därigenom en långt större räckvidd än som motiveras av den nu aktuella
intressekollisionen.

Beredningen anser sig inte heller kunna i förevarande sammanhang ta
upp en så vittutseende fråga som eventuellt införande av försäkring, varigenom
arbetsgivarna skyddar sina arbetstagare mot förlust vid arbetsgivarens
insolvens.

Det är, framhåller beredningen, möjligt för långivare att teckna kreditförsäkring.
Den är emellertid förenad med avsevärda kostnader. Om kreditförsäkring
mot all förmodan skulle komma att tecknas av ett större antal
långivare, kräver den en administrativ apparat och en därav föranledd kostnad
som inte står i rimlig proportion till vad man vinner. Denna väg kan
därför inte förordas.

Däremot är det enligt beredningen inte uteslutet att på en annan väg —
i anslutning till brandförsäkringen — ordna försäkring som skyddar inteckningshavarna
mot förluster.

Brandförsäkringen skulle sålunda kunna kompletteras med försäkring
mot den risk som föreligger om löneprivilegiet alltjämt skall gå före panträtt
i fast egendom. Såvitt man kan döma av tillgängligt material skulle
ökningen av försäkringsgivarens risk bli mycket begränsad.

Från försäkringsgivarnas sida har invänts, att den skisserade ordningen
möter principiella betänkligheter på den grunden att kostnaderna läggs på
andra intressenter än dem som har risken. Försäkringstagare som vet med
sig att någon risk inte är eller kan bli aktuell för deras del skulle sålunda
få bidra till kostnaden för det hela utan att de anser sig själva ha någon
nytta därav. Särskilt kunde motstånd väntas i fråga om industrifastigheter.
Från praktisk synpunkt har också framhållits att försäkringsföretagen
kommer att vägra att meddela brandförsäkring, om fastighetens ägare driver
rörelse och försäkringsgivaren anser att denna rörelse kan aktualisera
risken. Vidare har nämnts, att långivare kunde komma att åsidosätta försiktighetsåtgärder
som nu iakttas och att det ifrågasatta försäkringsskyddet
även kunde missbrukas på annat sätt. Farhågor har också uttalats, att den
skisserade ordningen skulle medföra alltför stora administrationskostnader.
Den statistik som föreligger har slutligen inte ansetts vara tillräckligt

46 Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1970

underlag för bedömning av riskens storlek och därpå grundad premieberäkning.

Enligt beredningens mening skulle betydelsen av de anförda invändningarna
kunna reduceras genom lämpliga åtgärder. Vad särskilt angår industrifastigheter
o. d. kan man tänka sig att lämna dem helt utanför. Den som
lämnar kredit till ett företag måste följa dess verksamhet även om han har
inteckning i företaget tillhörig industrifastighet. Med hänsyn till den ståndpunkt
som intagits från försäkringsgivarnas sida har beredningen emellertid
ändå inte ansett sig kunna räkna med att försäkringsvägen erbjuder
någon lösning av här ifrågavarande spörsmål.

Beredningen framhåller att i sista hand kan eventuellt övervägas, att
statsverket ingriper och täcker den risk, som inteckningshavarna slumpvis
löper i hithörande fall, förutsatt att risken begränsas på lämpligt sätt. Det
allmänna skulle genom att påtaga sig risken fullfölja det mödosamma arbete
som genom inskrivningsväsendet nedlagts och alltjämt nedläggs på att
skapa tillförlitligt underlag för fastighetskrediten. Statsverket uppbär avgifter
för inskrivningsåtgärder och kan, om det anses önskvärt, på längre
sikt gottgöra sig även för nu ifrågavarande kostnad.

2.2.4 Remissyttranden

I många remissyttranden uttalas stor tveksamhet. Flera remissinstanser
anser inte utredningsmaterialet tillräckligt för ett ställningstagande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det inte möjligt att inom förmånsrättsordningens
ram lösa konflikten mellan inteckningsborgenärernas
och löntagarnas motstridiga intressen. Enligt hovrättens mening har man
att välja mellan att behålla löncborgenärernas förmånsrätt eller att avskaffa
detta företräde. För den senare lösningen talar önskemålet att avlägsna de
praktiska olägenheterna som nuvarande ordning visat sig ha för fastighetskrediten.
Enligt hovrättens mening bör detta önskemål såvitt möjligt tillgodoses.
Detta förutsätter dock att löntagarna säkerställs på annat sätt.
Även om det kan vålla vissa svårigheter att konstruera en lösning är det
enligt hovrätten inte olösligt. Det bör vara möjligt att genom bankgaranti
eller försäkring i någon form i förväg tillse att av arbetsgivarens egendom
så mycket avsätts, att arbetstagarna inte blir lidande på konkursutbrottet.
Hovrätten framhåller att en ordning som garanterar utbetalning av lön
även i händelse av konkurs torde förutsätta förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter och medverkan av banker eller försäkringsbolag. Det är
dock nödvändigt att en särskild utredning görs för att det skall kunna
bedömas i vilken utsträckning tanken kan förverkligas. I avvaktan på resultatet
av denna bör nuvarande principer för löntagares förmånsrätt behållas.

Även kommerskollegium ifrågasätter om rimligt avvägda hänsynstaganden
överhuvud kan göras inom förmånsrättsordningens ram. Beredningens

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

två förslag framstår för kollegiet som konstlade nödlösningar, oförmånliga
såväl för inteckningshavare som för löneborgenärer. Kollegiet förordar en
lösning som innebär att löneprivilegiets företrädesställning avskaffas samtidigt
som löneborgenär i stället försäkringsvägen ges den trygghet som av
sociala skäl ter sig befogad. Arbetsmarknadens parter bör enligt kollegiets
mening rekommenderas att ta upp överläggningar i saken. Skulle den av
kollegiet föreslagna ordningen ej vara möjlig att genomföra anses -— i valet
mellan de alternativ som presenteras — alternativ A innebära den mest
rättvisa lösningen. Flera handelskammare utvecklar med kommerskollegiet
sammanfallande synpunkter.

Inte heller jordbrukskasseförbundet anser att en konflikt av så stor social
betydelse på ett tillfredsställande sätt kan lösas inom ramen för förmånsrättsordningen.
Förbundet ser helst att frågan om löne- och pensionstagares
rätt kan lösas på annat sätt, förslagsvis genom medverkan av staten, försäkringsbolag
och arbetsmarknadens parter. Om man emellertid skall
reglera frågan inom förmånsrättsordningens ram är av de båda förslag
beredningen framlagt alternativ A klart att föredra.

Bostadsstyrelsen framhåller att det för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
som långivare mot inteckningssäkerhet som regel efter en eller
flera underliggande kreditgivares hypotek är tveksamt, om de föreslagna
reglerna skulle medföra större möjlighet än f. n. att undvika förlust. I sin
långivning har bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna inte gjort någon
begränsning för lånesökande som varit företagare med hänsyn till de
nuvarande HB 17: 4-riskerna. Styrelsens och nämndernas låneportfölj omfattade
per den 30 juni 1969 omkring 400 000 fastighetslån till ett då föreliggande
belopp av 15,1 miljarder kr. Totalt har styrelsens och nämndernas
förluster fr. o. m. budgetåret 1952/53, då styrelsen övertagit den kamerala
förvaltningen av samtliga bostadslån inom styrelsens och nämndernas långivning
t. o. in. budgetåret 1967/68 uppgått till 2,27 miljoner kr. Av denna
förlustsumma hänför sig cirka 330 000 kr. till exekutiva auktioner med HB
17: 4-fordringar. Detta får anses tyda på att riskerna av de nuvarande reglerna
i HB 17:4 för reguljära fastighetskreditgivare vid hittillsvarande konjunkturer
varit begränsade. Enligt bostadsstyrelsens mening måste ett ställningstagande
till beredningens förslag föregås av utredning beträffande möjligheterna
att utanför förmånsrättsordningen tillgodose såväl arbetstagarnas
som inteckningshavarnas intressen i första hand genom försäkring. Bostadsstyrelsen
utvecklar dessutom vissa kritiska synpunkter på den närmare utformningen
av de båda alternativa förslagen.

Även Svenska revisorsamfundet anser att frågan om förhållandet mellan
löneborgenärer och inteckningshavare bör utredas ytterligare men förordar
av de båda framlagda alternativa förslagen det med beteckningen A.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

En del remissinstanser uttalar sig mera bestämt för den nuvarande ordningen
med lönefordringarnas oinskränkta företrädesställning. Hit hör hovrätten
för Västra Sverige som vill behålla nuvarande ordning i förening
med ett system som garanterar inteckningshavarna en skälig täckning av
den risk de löper vid ett sådant alternativ. Hovrätten erinrar om beredningens
undersökningar av möjligheten att täcka inteckningshavarnas risk
genom försäkring. Med tanke på den än större riskfördelning som skulle
vinnas om statsverket inträder som garant i detta hänseende, borde enligt
hovrätten en närmare undersökning också ske i vilken form och under
vilka förutsättningar inteckningshavarnas risk kan övertas av statsverket.
Kostnaden för ett sådant skydd, utslagen på alla inteckningshavare som
vill begagna sig därav, torde bli mycket obetydlig. Ett statligt garantisystem
borde kunna organisatoriskt anknytas till inskrivningsväsendet, och själva
förfarandet behövde inte bli mera komplicerat än vad som gäller om exempelvis
anteckning om innehav av fordringshandling.

Folksam framhåller bl. a. beträffande det av beredningen skisserade försäkringsalternativet
att det skulle innebära en tvångsmässig belastning av
alla som hade behov av att brandförsäkra sin fasta egendom. De försäkringstagare,
som ur kreditsynpunkt utgjorde en stor risk, skulle få ett försäkringsskydd
som inte stod i rimlig proportion till premiens storlek. De
försäkringstagare åter, som inte innebar risk, t. ex. bostadsrättsföreningar,
kommunala stiftelser samt det stora antalet villa- och andra fastighetsägare,
blev i stället bidragsgivare till försäkringen. Folksam anser därför att det
skisserade försäkringsalternativet är olämpligt.

I fortsättningen ifrågasätter Folksam i sin egenskap av kreditgivare huruvida
behov föreligger att stärka kreditgivarens ställning i nu aktuellt avseende.
Den undersökning beredningen gjort tyder på att kreditgivarnas
förluster på grund av löneprivilegiet f. n. är relativt sett obetydliga. De torde
väl rymmas inom den räntemarginal, som kreditgivarna betingar sig för sitt
risktagande. Skulle omfattningen av löneprivilegiet framdeles öka och därmed
kreditgivarnas risker bli mera påtagliga är det inte bara troligt utan
högst sannolikt att räntesatserna kommer att justeras i motsvarande grad.

Folksam påpekar att beredningen särskilt har påtalat riskerna för de
enskilda kreditgivarna. Även dessa har dock betingat sig ersättning för sitt
risktagande. Det kan inte finnas anledning för samhället att träda in, om
enskilda tar risken att låna ut pengar.

Avslutningsvis framhåller Folksam att den osäkerhet som löneprivilegiet
ger endast är en ringa del av kreditgivningens vansklighet. Löneprivilegiet
innebär en klar fördel för löneborgenärerna och är ur social synpunkt av
betydelse. Det finns därför ingen anledning att ändra den nuvarande ordningen
på detta område.

Även SPP vill behålla nuvarande ordning. SPP framhåller att om det bedöms
nödvändigt att i större utsträckning än som skett i beredningens för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

slag skydda fastighetsinteckningshavaren, de av beredningen diskuterade
alternativen att göra detta i någon form av försäkring eller på så sätt att
statsverket täcker risken för inteckningshavaren inte bör komma i fråga.
Beredningen har själv nämnt flera väsentliga nackdelar med försäkringsalternativet.
Kostnaderna är inte heller av sådan natur att de bör bäras av
statsverket.

Samtliga löntagarorganisationer förordar nuvarande ordning. LO uttalar
som sin bestämda uppfattning, att någon försämring i löneborgenärernas
ställning till förmån för inteckningshavarna under inga omständigheter kan
accepteras. De skäl som förs fram av beredningen har LO inte funnit vara
av den styrka att en svagare ställning för arbetstagarnas lönefordringar
skulle vara motiverad. LO erinrar i sammanhanget bl. a. om de inte sällsynta
fall då arbetstagare måste utföra arbete under avtalsenlig uppsägningstid
mot rätt att bevaka lönen med förmånsrätt, vilken senare i konkursen
visat sig vara utan värde, ett förhållande som således innebär att
arbetstagaren måste göra en full prestation utan att garanteras en full motprestation.
Mot denna bakgrund kan ifrågasättas om ens den hittillsvarande
förmånsrätten utgör ett tillräckligt skydd för arbetstagares lönefordringar
i konkurs. Att under dessa omständigheter ens diskutera ett frånfallande
av löneborgenärernas nuvarande rätt gentemot inteckningshavarna anses
helt uteslutet.

TCO framhåller att den som äger kapital och önskar en god och säker
avkastning har många placeringsalternativ och befinner sig generellt sett
i en bättre ekonomisk och social situation än en löntagare. Denne är för sin
försörjning hänvisad till den inkomst han kan erhålla genom förvärvsarbete
och har mycket svårt att bära de ekonomiska följderna av en konkurs. TCO
ansluter sig helt till den uppfattning som arbetstagarnas representanter i
beredningens rådgivande nämnd gjort sig till tolk för och avstyrker alltså
förslaget att fordringar med panträtt i fast egendom skall gå före lönefordringar.
I fortsättningen sägs bl. a. att den svenska ordningen inte måste
ändras därför att den strider mot vad som gäller i de övriga nordiska länderna.
Strävandena efter en ökad nordisk rättslikhet får inte innebära försämringar
för de svenska arbetstagarna. TCO medger att någon gång även
andra än de ekonomiskt bärkraftiga kreditinstituten drabbas av att löner
går före inteckningslån. Den statistiska utredning som gjorts av beredningen
visar emellertid att det belopp som till följd av löneprivilegiet går
förlorat för enskilda inteckningsborgenärer totalt sett är mycket blygsamt.
Förändringar i gällande rätt får enligt TCO:s mening inte göras med utgångspunkt
från sådana undantagsfall, och det bör observeras att de bäst
placerade inteckningarna i det alldeles övervägande antalet fall innehas
av de stora kreditinrättningarna.

SALF anför att förslaget inte är acceptabelt ur arbetstagarsynpunkt. Förslagets
bestämmelser beträffande den inbördes förmånsrätten mellan löne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

fordringar och panträtt i fast egendom innebär en klar försämring mot nuvarande
regler på området. Skulle förslaget antas i denna del kommer
avsevärda förluster att drabba arbetstagarna. Förbundet antar att beredningen
lagt större vikt vid att få till stånd en enhetlig nordisk lagstiftning
på området än att tillvarata arbetstagarnas intressen. Visserligen har förbundet
arbetat för att få till stånd enhetliga nordiska bestämmelser på
arbetsmarknadens område, men om man från övriga nordiska länder inte
kan acceptera de nuvarande svenska bestämmelserna om lönefordringarnas
inbördes förhållande till panträtt och fast egendom, anser förbundet det
vara att föredra att nuvarande bestämmelser behålls.

SACO anser beredningens båda alternativa förslag tekniskt invecklade.
Det kan inte vara rationellt med regler som är så svårlästa och vilkas verkningar
är så vanskliga att förutse. Enligt SACO:s mening bör man inte
nagga löneprivilegiet i kanten till förmån för fastighetskreditväsendet. De
eventuella risker som därmed skulle kvarstå för fastighetskreditsystemet
bör inte överskattas.

Av de remissinstanser som godtar den föreslagna inskränkningen i lönefordringarnas
företräde, anser de flesta att alternativ A är att föredra framför
alternativ B. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen som inledningsvis
understryker att gällande ordning inte är tillfredsställande. I sammanhanget
påpekas att det många gånger inte är möjligt för kreditgivarna
att säkerställa sig mot de risker varom här är fråga. Löneprivilegiet i sin
nuvarande utformning skapar vid all kreditgivning mot säkerhet av fastighetsinteckningar
en irrationell osäkerhet som tynger denna verksamhet.
Bankinspektionen granskar härefter närmare de båda alternativa förslagen
och föreslår därvid vissa ändringar av alternativ A.

Sparbanksföreningen understryker nödvändigheten av att åtgärder vidtas
för att i möjligaste mån eliminera de för fastighetskreditgivningen menliga
konsekvenserna av nuvarande ordning. Beträffande beredningens undersökning
av de förluster som under åren 1966 och 1967 drabbat fastighetskreditgivare
i exekutiva ärenden (bil. B till bet.) framhålls, att antalet
fall, där inteckningshavare lidit skada på grund av löneprivilegiet, inte är
påfallande stort. Inte heller framstår enligt föreningen det sammanlagda
skadebeloppet såsom förskräckande högt. Föreningen påpekar emellertid
att materialet inte är representativt när det gäller att belysa kreditgivarrisken.
Undersökningen hänför sig nämligen till en tid av högkonjunktur.
Ett kärvare klimat med ett ökat antal konkurser kan ge en annan och
för fastighetskreditgivningen betydligt ofördelaktigare bild. Sparbanksföreningen
förordar det som alternativ A betecknade förslaget men förklarar
— liksom bankinspektionen och flera andra remissinstanser — att taxeringsvärdet
enligt detta är mindre lämpligt som norm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Enligt arbetsgivareföreningen och industriförbundet kan regler i förmånsrättsordningen
inte helt tillgodose både inteckningshavares och löneborgenärers
intressen. Emellertid anser organisationerna att det som alternativ A
betecknade förslaget bör kunna godtas. Samtidigt framhåller organisationerna
att det i praktiken torde vara möjligt att komplettera det skydd, som
förmånsrättsordningen är avsedd att ge löneborgenärer, med någon typ av
försäkring om så skulle anses önskvärt.

Landshgpoteksombudsmansföreningen, som kraftigt vill förorda ett stärkande
av förmånsrätten för panträtt i fast egendom, anser beträffande de
båda framlagda alternativen att det med beteckningen A är överlägset.
Enligt föreningen framstår emellertid utformningen av alternativ A som
bristfällig i två hänseenden. Allvarligast är låsningen till fastighets taxeringsvärde.
Den andra bristfälligheten rör utformningen av den fastighetskredit
som avses bli skyddad. Föreningen föreslår i fortsättningen vissa
ändringar för att bota bristerna.

Lantbruksförbundet biträder vad landshypoteksombudsmansföreningen
anfört samt illustrerar härutöver olägenheten av att i alternativ A anknyta
till taxeringsvärdet.

Stadsbypotekskassan framhåller att en försvagning av löneborgenärernas
förmånsrätt bör kunna motverkas genom förbättringar på annat sätt av
löneborgenärernas ställning. Detta spörsmål bör prövas i ett större sammanhang,
där problemet med förluster på grund av arbetsgivarnas insolvens
behandlas generellt. Ur saklig synpunkt finns det enligt stadshypotekskassan
inte något motiv för att behålla den nuvarande ordningen beträffande
löneprivilegiet. Stadshypotekskassan förordar av de framlagda alternativen
det med beteckningen A med den modifikationen att taxeringsvärdet ersätts
med ett uppskattningsvärde. Alternativ B avvisas emellertid inte eftersom
det också innebär en förbättring från kreditgivarsynpunkt i förhållande till
nuvarande läge.

Bankföreningen anser det i hög grad önskvärt att det kommer till stånd
en rimligare avvägning mellan å ena sidan löneborgenärernas och å andra
sidan inteckningsborgenärernas m. fl. rättsägares intressen. I valet mellan
de alternativa lösningar av denna fråga som beredningen föreslår vill bankföreningen
för sin del bestämt förorda alternativet A.

Advokatsamfundet anser från allmänna ekonomiska utgångspunkter inte
något av alternativen A eller B tillfredsställande. Lönefordringar bör enligt
samfundet aldrig få gå före pantfordringar. Om fordringar med allmän förmånsrätt
skall i någon del ha företräde framför fordringar med panträtt i
fast egendom är alternativ A att föredra framför alternativ B. Sexmånadersregeln
i alternativ A första stycket bör emellertid utgå. Dessutom kritiserar
samfundet anknytningen till taxeringsvärdet på samma ställe i lagtexten.

Grossistförbundet föreslår i första hand separationsrätt för panthavarna
— som i Norge och Danmark — ev. i kombination med försäkring var -

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

igenom arbetsgivarna skyddar sina arbetstagare mot förluster. Beträffande
de framlagda alternativa förslagen förordas alternativet A.

Andra remissinstanser som föredrar alternativ A framför alternativ B är
länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, Föreningen auktoriserade
revisorer, ELF, Svensk industriförening samt Svenska försäkringsbolags
riksförbund.

Domarföreningen föreslår en kombination av regeln i alternativ A om
skydd för pantfordran som upplåtits av tidigare ägare med regeln i alternativ
B att löneborgenärernas fordringar må uttagas före övriga panthavare
intill en fjärdedel av värdet eller köpeskillingen.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län hör till de få
remissinstanser som föredrar alternativ B. Den förra länsstyrelsen anser
lösningen av konflikten enligt detta alternativ enklare och med vissa modifikationer
ge bättre möjlighet till en skälig avvägning. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser det rimligt att en åtskillnad görs mellan de löntagare,
som genom sin arbetsinsats direkt medverkat till en höjning av ifrågavarande
fastighets värde, och övriga löneborgenärer. Att låta de senare i
viss utsträckning stå tillbaka inte blott för sagda speciella löntagarkategori
utan även för innehavare av särskilda förmånsrätter i fastigheten synes inte
behöva möta alltför stora betänkligheter.

Svenska företagares riksförbund finner förslaget att begränsa lönefordringarnas
företräde i och för sig bra. Förbundet frågar sig dock varför lönef
ord ringar, som hänför sig till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnadseller
förbättringsarbeten på viss fastighet, skall vara privilegierade och inte
leverantörsfordringar, som hänför sig till byggnadsmaterial och annat, varav
byggnaden består. Leverantörerna kan ju i minst lika stor utsträckning
ha tillfört konkursgäldenären ett värde jämförbart med de arbetsprestationer,
som omfattas av förmånsrätten.

2.3 Hyra och arrendeavgift (17 kap. 5 resp. 6 § HB)

Hyresvärd och jordägare har f. n. förmånsrätt för hyra resp. arrendeavgift.
De har även retentionsrätt, dvs. rätt att kvarhålla viss egendom till
säkerhet för sina fordringar på hyresgästen resp. arrendatorn. Beträffande
den närmare innebörden av bestämmelserna om förmånsrätt och retentionsrätt
hänvisas i första hand till 2.1.1 och härutöver till lagberedningens betänkande
(s. 104 ff, 182 f och 188 f).

2.3.1 Lagberedningen

Beredningen framhåller att vid nordiska överläggningar har från dansk
och norsk sida hävdats, att förmånsrätt för hyresvärd och jordägare inte
är tillräckligt motiverad. Förut gällande hyresprivilegium och arrendepri -

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

vilegium har redan avskaffats i Norge och i Danmark har, senast i proposition,
framlagts förslag om att förmånsrätt för hyresvärd och jordägare
skall upphävas (det danska förslaget har numera antagits och gäller fr. o. m.
den 1 aug. 1969 som lag). På finsk sida har man ännu inte tagit ställning
till frågan.

Beredningen har för sin del tvekat, om man bör ta ett så radikalt steg
som man redan gjort i Norge och Danmark. Beredningen påpekar beträffande
hyra, att hyresgästens eventuella behov av betalningsanstånd inte kan
motivera en generell bestämmelse om förmånsrätt för hyresvärden. Vad åter
angår hyresvärdens intresse framhålls, att hyra enligt lag och allmän praxis
betalas i förskott. Om hyresgästen dröjer med att betala hyran, förverkas
hyresrätten. Vid sidan härav har enligt beredningen den med hyresfordran
förenade förmånsrätten mycket begränsad betydelse för hyresvärden, när
det är fråga om mindre bostadslägenheter som går lätt att hyra ut. Bestämmelserna
om gäldenärens beneficium gör dessutom, att den gäldenären tillhöriga
egendom vari den nuvarande förmånsrätten formellt gäller ofta
undandras hyresvärden när hyresgästen är insolvent. Beträffande större
bostadslägenheter kan hyresvärden ibland tänkas få vissa svårigheter att få
en lägenhet, som utryms i förtid, snabbt uthyrd på nytt. En specialregel för
större bostadslägenheter kan emellertid inte gärna komma i fråga. Beredningen
anser därför, att någon förmånsrätt för hyresvärd inte bör behållas
såvitt angår bostadslägenheter.

Beträffande affärslägenheter och lägenheter som används för förvärvsverksamhet
påpekas att en hyresvärd kan få stora svårigheter att hyra ut
en stor och dyr lägenhet på nytt om hyresgästens rörelse går över styr.
Dessutom kan det vid konkurs — liksom vid ackordsförhandling — vara av
stort intresse för näringsidkarens borgenärer att hyresrätten bevaras. Förmånsrätt
i företagets lösegendom kan i hithörande fall utgöra en beaktansvärd
säkerhet för hyresvärden. Han kan därför tänkas avvakta uppgörelse
med borgenärerna, om förmånsrätt finns. I annat fall kan han nödgas att
vid betalningsförsummelse begära omedelbar avhysning på grund av hyresrättens
förverkande, om han inte säkerställt sig i särskild ordning.

I fråga om möjligheten för hyresvärdar att säkerställa sig mot risk för
förlust i anledning av utebliven hyresbetalning kan borgen eller pant komma
i fråga. Beredningen tror emellertid inte att sådana säkerheter i allmänhet
är lämpliga i hyresförhållanden. En mera praktisk möjlighet för hyresvärd
att skaffa sig säkerhet är enligt beredningen, att han begär företagsinteckning
av företagaren/hyresgästen. För att den skall vara till nytta för
honom krävs naturligtvis, att inteckningen ligger väl till.

Beredningen påpekar i fortsättningen att även en god företagsinteckning
är förenad med den nackdelen, att ett kreditunderlag blockeras för en eventuell
hyresfordran. I viss utsträckning kan detta motverkas genom att inteckningen
pantförskrivs i andra hand till kreditgivare. Beredningen kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ändå inte anse, att metoden ger någon god lösning utan har för sin del trott
det vara en bättre ordning, att den som hyr ut affärslägenhet o. d. får en
legal säkerhet för begränsat belopp i form av förmånsrätt närmast framför
företagsinteckning. Han kan då i allmänhet nöja sig utan sådan inteckning.
En regel härom kommer att verka jämnare och förutsätter inte någon särskild
insikt och aktivitet från hyresvärdens sida. Den bör även för företagsinteckningshavare
och borgenärerna i gemen ha visst värde, eftersom frågan
om hyresrättens bestånd inte så lätt blir kritisk. Genom regeln i fråga
blockeras inte heller kreditunderlaget på ett lika ogynnsamt sätt som företagsinteckning
till säkerhet för hyresvärds eventuella fordran skulle göra.

Beträffande arrende är det enligt beredningen — åtminstone i fråga om
jordbruksarrende — inte ovanligt, att jordägaren vid avtalets ingående
säkerställer sig genom att begära betalning i förskott. Han kräver också
ofta, att arrendatorn ställer säkerhet i en eller annan form, t. ex. borgen.
Sådan säkerhet kan även avse ersättning för husröta eller vanhävd. Numera
finns också möjlighet för jordägaren att, när arrendatorn driver näringsverksamhet,
utverka säkerhet i form av företagsinteckning. I fråga om
arrenden för annat ändamål än jordbruk torde det vara mera sällsynt att
säkerhet krävs. Sådana arrenden erbjuder inte så stora risker för jordägaren.

När säkerhet har ställts i betryggande omfattning, saknar den nuvarande
förmånsrätten uppenbarligen praktisk betydelse för jordägaren. Om sådan
säkerhet inte har ställts, kan förmånsrätten tänkas vara av värde, när den
typ av arrende som är i fråga är förenad med någon avsevärd risk för jordägaren.
De synpunkter som har anförts beträffande hyresvärds förmånsrätt
kan för dessa fall anläggas på arrende. Om hyresvärd får förmånsrätt när
hyresgästen driver näringsverksamhet, bör enligt beredningen förvisso också
en motsvarande regel gälla i fråga om arrende.

Beredningen framhåller beträffande den närmare avgränsningen av förmånsrätten
att det är lämpligt att anknyta till lagen om företagsinteckning
och låta den bli vägledande. Förmånsrätten skall alltså enligt förslaget
gälla, när hyresgästen eller arrendatorn är näringsidkare och verksamheten
är sådan att företagsinteckning kan meddelas. Med undantag för jordbruk
eller skogsbruk förutsätts, att hyresgästen eller arrendatorn är bokföringsskyldig.
Förmånsrätten skall endast gälla när den hyrda lägenheten eller
arrendejorden är avsedd för verksamheten. Hyra och arrende enbart för
t. ex. bostadsändamål faller utanför.

Förmånsrätten bör begränsas till beloppet. I fråga om hyresavtal föreslår
beredningen, att den inte skall gälla större belopp än som motsvarar tre
månaders hyra. Beträffande arrende föreslås beloppet maximerat till ett års
arrendeavgift. Det krävs inte att fordringen just avser vad som i avtalet har
betecknats som hyra eller arrendeavgift. Bl. a. inbegrips skadeståndsanspråk.
Fordringen skall emellertid grundas på hyres- eller arrendeavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Beredningen övergår härefter till frågan om retentionsrätt och framhåller
därvid att jordägares retentionsrätt sällan lär komma till användning. Den
utgör inte något effektivt skydd för fordran mot arrendatorn. Denne kan
sätta retentionsrätten ur spel genom att flytta honom tillhörig egendom
från fastigheten innan jordägaren hunnit utöva sin rätt. Även om egendomen
skulle finnas kvar kan det vara förenat med praktiska svårigheter för
jordägaren att verkställa retentionsåtgärder beträffande egendomen. Denna
innehas ju av arrendatorn och är sålunda inte i jordägarens omedelbara
besittning.

Beredningen föreslår att retentionsrätten får utgå. Jordägaren brukar
ofta gardera sig genom förskottsbetalning eller säkerhet och får i övrigt vid
behov söka tillvarata sin rätt med kvarstad eller skingringsförbud på samma
sätt som företagsinteckningshavare, när dennes fordran sätts i fara. I
Danmark och Norge finns inte någon retentionsrätt i hithörande fall.

Beredningen anser emellertid att man bör underlätta för jordägaren att i
klara fall kunna snabbt göra gällande fordran mot arrendatorn och föreslår
därför, att det införs rätt för jordägare att i viss utsträckning omedelbart
få utmätning i arrendatorns egendom. Rättssäkerhetssynpunkter torde inte
behöva lägga hinder i vägen för att man låter förfallna arrendefordringar
uttagas direkt genom utmätning, om man inskränker denna möjlighet till
klara fall. För att få sådan utmätning till stånd bör sökanden först och
främst kunna åberopa skriftligt avtal. Vidare bör omedelbar utmätning inte
få ske annat än om det t. ex. på grund av arrendatorns medgivande är klart
att en förfallen fordran föreligger. Ett bestridande, som uppenbart skett i
rent uppehållande syfte, får inte föranleda att jordägarens krav inte anses
klart. Det saknas anledning anta annat än att kronofogdemyndigheten kan
på ett tillfredsställande sätt verkställa den prövning varom här är fråga.

Liksom beträffande jordägares retentionsrätt anser beredningen, att hyresvärds
retentionsrätt inte är mycket värd. Visserligen kan hyresvärd
tänkas något lättare göra praktiskt bruk av sin rätt än jordägaren, men
möjligheterna är ändå begränsade. Beredningen förordar därför, att även
hyresvärds retentionsrätt avskaffas. I stället föreslår beredningen, att hyresvärden
liksom jordägaren får möjlighet att omedelbart erhålla utmätning,
om han har klar och förfallen fordran på grund av skriftligt avtal. Beredningen
erinrar i sammanhanget om att dansk och norsk rätt inte har bestämmelser
om retentionsrätt för hyresvärd.

2.3.2 Remissyttranden

Föreslagna regler om hyresvärds och jordägares förmånsrätt har i allmänhet
lämnats utan erinran. Från vissa håll utvecklas emellertid kritiska
synpunkter. En del av de kritiskt inställda remissinstanserna anser att förslaget
alltför mycket inskränker på nuvarande förmånsrätt för hyresvärd

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

och jordägare medan andra finner förslaget inte tillräckligt långtgående
och anser att förmånsrätten helt bör slopas.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker förslaget men påpekar samtidigt
att anknytningen i fråga om objektet till företagsinteckningen för med sig
följande tillämpningsproblem.

Enligt motiven skall förmånsrätten gälla endast beträffande egendom
som hör till just den verksamhet vartill den aktuella fordringen hänför sig,
dvs. den minsta enhet som kan betecknas som särskild näringsverksamhet
(s. 110). Om en företagsinteckning samtidigt gäller i en större enhet, exempelvis
i ytterligare någon verksamhetsgren, kan tydligen sådana komplikationer
uppstå som man velat förebygga genom regeln i 5 § lagen om företagsinteckning
(se NJA II 1966 s. 143).

Hovrätten framhåller vidare att förutsättningen för tillämpning av vissa
regler i 139 § UL faller bort om retentionsrätten för jordägare och hyresvärd
avskaffas. Jordägaren eller hyresvärden måste i fortsättningen själv
söka utmätning för att få sin förmånsrätt beaktad. Han kommer därigenom
i en sämre ställning än innehavaren av en företagsinteckning, trots han har
bättre förmånsrätt än denne. Med hänsyn härtill är det enligt hovrätten
lämpligt, att den komplettering av 139 § UL som beredningen ifrågasatt,
upptas redan i detta sammanhang (jfr bet. s. 111).

Bankföreningen uttalar att förslaget leder till viss försvagning av den
rätt som följer med företagsinteckning. Med hänsyn till de begränsningar
som gjorts med avseende på hyres- och arrendefordringarnas storlek vill
föreningen emellertid inte motsätta sig förslaget. Inte heller advokatsamfundet
vill motsätta sig förslaget. Samfundet uttalar emellertid viss tvekan
och framhåller att begränsningen till tre månaders hyra kan föranleda
obilliga konsekvenser för hyresvärden, om hyra för lägenheten inte skulle
ha blivit fastställd, och hyresvärden följaktligen kan ha en stor fordran för
retroaktiv hyra.

Jordbrukskasseförbundet tillstyrker förslaget. Förbundet framhåller att
begränsningen av jordägarens förmånsrätt till ett belopp motsvarande ett
års arrendeavgift säkerligen medför en benägenhet hos bankerna att i ökad
utsträckning lämna kredit mot enbart företagsinteckning. Enligt förbundet
behöver förstärkningen av kreditgivarens ställning emellertid inte innebära
motsvarande försvagning för jordägaren. De anspråk det här gäller
avser så gott som uteslutande husröteersättningar eftersom arrendeavgifterna
regelmässigt betalas i förskott. Genom den obegränsade förmånsrättsställning
jordägaren har haft enligt nu gällande lagstiftning har man kunnat
underlåta att påkalla syn under en lång följd av år med påföljd att
mycket stora belopp har varit utestående vid arrendeperiodens slut. De nya
reglerna kommer säkerligen att medföra tätare syner och därmed mera
fortlöpande reglering av jordägares och arrendators mellanhavanden, ett
förhållande som bör vara till fördel för båda parter. I övrigt torde jordägar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

na i allt större utsträckning säkerställa sina anspråk genom krav på borgen
eller annan säkerhet för arrendekontraktets fullgörande. Förbundet hänvisar
i dessa frågor till vad arrendelagsutredningen har anfört i sitt betänkande
»Jordbruksarrende» (SOU 1968: 57) s. 170—171 och 315.

Bankinspektionen och SABO anser begränsningen av förmånsrätten för
lokalhyra alltför snäv. Båda remissinstanserna förordar att förmånsrätten
för lokalhyra skall omfatta sex månaders hyra. Bankinspektionen understryker
beredningens påpekande att det många gånger är ett gemensamt
borgenärsintresse att hyresrätten inte går förlorad vid betalningsförsummelse.
Dels kanske nämnda rätt såsom sådan utgör en beaktansvärd tillgång,
dels kanske en flyttning av företaget innebär att verksamheten avsevärt
försvåras eller t. o. m. omöjliggörs. Det är inspektionens erfarenhet
att uppgörelser mellan hyresvärd och borgenärer stundom kan vara svåra
att träffa och att därför intressenterna behöver tid för förhandlingar. SABO
utvecklar liknande synpunkter.

SPP anser att hyresvärds förmånsrätt i bostadslägenhetshavares konkurs
bör behållas. En bestämmelse som ger hyresvärden förmånsrätt för tre månaders
hyra skulle vara av värde. Affärslägenheter och bostadslägenheter
skulle då behandlas på samma sätt. För den händelse hyresvärden åtnjuter
förmånsrätt för tre månaders hyra, kan han lättare åtnöjas med bristande
hyresbetalning. En sådan regel skulle även komma hyresgästen till godo
genom att han inte löpte samma risk att bli uppsagd omedelbart på grund
av dröjsmål med erläggande av hyra någon kortare tid.

Fastigetsägareförbundet avstyrker föreslagna försämringar för hyresvärdarna.
Förbundet framhåller att beredningen beträffande bostadslägenheter
hänvisar till att hyresvärden med hänsyn till bestämmelserna om gäldenärens
beneficium ofta inte har någon större nytta av förmånsrätten. Gentemot
detta säger förbundet att det inte sällan finns konkurser där tillgångarna
förslår till betalning av ogulden hyra. Beredningen avvisar även tanken
på en specialregel för större lägenheter trots att hyrorna i nyproducerade
lägenheter i större tätorter ofta uppgår till över 1 000 kronor per månad.
Det är sålunda stora belopp som står på spel och det framstår även med
hänsyn därtill som en allvarlig försämring att avskaffa förmånsrätten. När
det gäller lokaler har beredningen just åberopat att hyresbeloppen ofta kan
uppgå till mycket höga belopp. Beredningen har i fråga om lokaler diskuterat
möjligheten att hyresvärden gör anspråk på företagsinteckning. Detta
är emellertid inte en framkomlig väg enligt förbundet eftersom näringsidkarens
lösa egendom redan kan vara belånad när hyresvärden gör sina
anspråk gällande. Beträffande möjligheten att begära säkerhet i form av
borgensförbindelse kan ofta svårigheter föreligga, t. ex. att anskaffa villiga
borgensmän. Förbundet kan inte godta att förmånsrätten skall begränsas

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

till ett belopp, som svarar mot endast tre månaders hyra, då enligt nuvarande
bestämmelser förmånsrätten avser ett års hyra jämte skadestånd.

Lantbruksförbundet anser inte att skäl finns att begränsa jordägarens
förmånsrätt till belopp som motsvarar ett års arrendeavgift. Någon motivering
anförs ej i betänkandet. Förbundet påpekar att jordägarens fordran på
avträdesdagen vanligtvis utgörs av krav på husröteersättning. Denna överstiger
vid mindre och medelstora arrenden så gott som alltid arrendeavgiften.
Ibland är den många gånger större än arrendeavgiften. Ju större den
är, desto mera har arrendatorn i realiteten överfört jordägarens kapital till
sig genom underlätet underhåll. Lantbruksförbundet föreslår därför ett tilllägg
så att husröteersättning blir förmånsberättigad utan beloppsbegränsning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förmånsrätten för hyresvärd
och jordägare helt bör avskaffas. Hovrätten framhåller att hyresvärdars och
jordägares fordringar för hyra och arrende inte är av sådan art, att de av
sociala eller därmed jämförliga skäl bör tillerkännas förmånsrätt. Andra
fordringar, exempelvis varuleverantörers krav, grundar sig ofta på prestationer,
som är av lika avgörande vikt för bedrivandet av näringsverksamhet
som upplåtelsen av lokal för rörelsen. Lika väl som varuleverantörer, långivare
och självständiga uppdragstagare av olika slag är hänvisade till att
i mån av behov själva skaffa sig säkerhet för betalning av sina prestationer,
borde hyresvärdarna kunna göra detta. Hovrätten ifrågasätter ej att en
hyresvärd kan möta svårigheter då det gäller att hyra ut en stor och dyrbar
affärslokal, sedan hyresgästens rörelse gått över styr. Svårigheter av detta
slag är emellertid inte något för hyresvärden säreget. Motsvarande situation
kan uppkomma för en leverantör som har inriktat sig på produktion av
visst slag, för vilken antalet avnämare är begränsat. Beredningen uppehåller
sig utförligt vid de svårigheter hyresvärdarna kan beräknas möta då de
vill säkerställa sig mot förlust genom utebliven hyresbetalning. Svårigheterna
är emellertid ej oöverkomliga och möter dessutom de flesta andra
borgenärer, för vilka någon legal förmånsrätt ej ifrågakommer. Vid jordbruksarrenden
förekommer tämligen allmänt, att jordägaren fordrar säkerhet
i form av borgen för arrendatorns rätta uppfyllande av kontraktsbestämmelserna.
Det borde ej vara uteslutet att i större eller mindre utsträckning
kräva sådan säkerhet även i hyresförhållanden. Vidare kan företagsinteckning
komma i fråga. Visserligen kan rörelsens kreditunderlag härigenom
komma att blockeras. Så sker emellertid i själva verket även om
hyresvärden erhåller en legal förmånsrätt framför den som grundar sig
på företagsinteckning. Det finns emellertid enligt hovrätten ett skäl som
med viss tyngd talar för förmånsrätten nämligen att denna kan tänkas utgöra
en så beaktansvärd säkerhet för hyresvärden, att han vid betalningsförsummelse
är villig att avvakta en uppgörelse med övriga borgenärer. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

tanke på den värdeförstöring en avhysning i allmänhet kan medföra är det
givetvis av synnerlig vikt att förhastade avhysningar undviks. Även om
hyresfordringen i nu angivna avseende kan sägas inta en särställning, kan
detta dock enligt hovrätten inte vara tillräckligt för att motivera att den
förses med en legal förmånsrätt. Vad hovrätten anfört om hyresförhållanden
gäller i tillämpliga delar även om arrende.

Hyresgästernas riksförbund och Svenska revisorsamfundet är av samma
uppfattning som hovrätten över Skåne och Blekinge.

Förslaget att slopa retentionsrätten och samtidigt införa en rätt till omedelbar
utmätning har tilldragit sig ganska stor uppmärksamhet. Några
remissinstanser har inte något att erinra mot vad som föreslagits. Hit hör
RLF och lantbruksförbundet. EON samt kronofogdemyndigheterna i Danderyds
och Solna distrikt har i princip inte något att erinra mot förslaget
om rätt till omedelbar utmätning. De anser emellertid att det är nödvändigt
att regeln i ämnet kompletteras med närmare besked i form av tillämpningsföreskrifter
eller motivuttalanden angående innebörden av uttrycket
»klar och förfallen fordran». Länsstyrelsen i Stockholms län säger att det
inte kan uteslutas, att de föreslagna bestämmelserna utan närmare precisering
kan komma att medföra svårigheter i tillämpningen hos kronofogdemyndigheterna
och föranleda oenhetlig praxis. Länsstyrelsen anser sig ha
visst stöd för detta antagande i sin erfarenhet av besvärsmål, föranledda
av utmätningar på grund av avtal om underhållsbidrag. För att undvika
nämnda konsekvenser och de risker från rättssäkerhetssynpunkt de kan
medföra synes som förutsättning för tillämpningen lämpligen böra gälla, att
gäldenären antingen i yttrande över utmätningsframställningen klart medgivit
fordringen eller lämnat den obestridd eller att han, sedan han blivit
personligen delgiven underrättelse om den sökta utmätningen, inte låtit sig
avhöra inom den i underrättelsen härför utsatta tiden.

En del remissinstanser har inte något att erinra mot att retentionsrätten
upphävs men avstyrker förslaget om rätt till omedelbar utmätning. Till
dessa remissinstanser hör hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, kronofogdeföreningen, kronofogdemyndigheten i
Stockholms distrikt och Hyresgästernas riksförbund. Hovrätten framhåller
att några speciella omständigheter ej föreligger som skulle motivera, att
fordran på arrende eller hyra ges en särställning i förhållande till andra
fordringar som grundas på skriftligt fordringsbevis. Utmätningsförfarandet
— som regelmässigt förutsätter en föregående rättslig prövning av utmätningsanspråket
— är inte f. n. organiserat så att gäldenären alltid har effektiv
möjlighet att tillvarata sin rätt. Frågan sammanhänger nära med det
allmänna spörsmålet om de exekutiva myndigheternas befogenhet och bör
behandlas i samband med det fortsatta reformarbetet på utsökningsrättens
område. Det är enligt hovrätten varken önskvärt eller lämpligt att bryta ut

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

detta speciella problem till separat behandling och därmed skapa prejudikat,
som kan binda det kommande lagstiftningsarbetet.

Fastighetsägareförbundet tillstyrker förslaget om rätt till omedelbar utmätning
men ifrågasätter om det kan vara rimligt att avskaffa retentionsrätten,
som har långvarig hävd inom hyreslagstiftningen och inte har föranlett
några olägenheter i tillämpningen. SABO ifrågasätter om inte retentionsrätten
bör behållas för andra lägenheter än bostadslägenheter.

2.4 Skatter m. m. (17 kap. 12 § HB)

Beträffande innebörden av den förmånsrätt som f. n. gäller för skatter
och allmänna avgifter hänvisas i första hand till 2.1.1 och härutöver till
bet. s. 62 f.

1964 års promemoria

2.4.1 Lagberedningen

Inom beredningen utarbetades 1964 en promemoria angående förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter. I promemorian uttalas, att förmånsrätterna
bör begränsas så mycket som möjligt. Borgenärerna bör ha
lika rätt, när inte vägande skäl kan påvisas för avsteg. Särskilt angeläget
är att s. k. tysta förmånsrätter hålls tillbaka. Till dem hör förmånsrätten
för skatter. De danska och norska kommittéerna har bestämt förordat, att
skatteprivilegiet avskaffas helt. Det är uppenbarligen önskvärt, att en såvitt
möjligt enhetlig reglering uppnås i Norden.

Skatternas särskilda natur synes, enligt vad beredningen framhåller, inte
motivera att de är utrustade med förmånsrätt. Den rent funktionella synpunkten
att det allmänna måste taga ut skatter för att den offentliga verksamheten
skall hållas i gång kan däremot vara en grund för skatteprivilegiet.
Härvidlag gäller att summan av det allmännas skatteintäkter bör jämföras
med de belopp som kan riskeras, om förmånsrätten i konkurs avskaffas.
De bevakade skattefordringarna i konkurser som avslutades 1960 och
1961 utgör enligt inhämtade uppgifter 14,3 miljoner kr. och utdelningen 3,7
miljoner kr. (se bil. C till bet.). Det framgår redan av detta begränsade material
tydligt, att det allmänna utan någon praktisk olägenhet kan finna sig i
bortfallet av den inkomstpost som utdelning i konkurs representerar.

Avskaffande av förmånsrätten kan möjligen medföra indirekta verkningar
på skatteindrivningen i synnerhet beträffande utmätning. Beredningen
anser emellertid att man kan bortse därifrån. Hot om konkurs kan
— i den mån det är ett önskvärt medel — användas som påtryckning, vare
sig skatteprivilegiet består eller ej.

Företag av olika slag — även jordbruk — belastas i stor utsträckning av
förmånsrätter med bättre rätt. Det allmänna blir mången gång utan utdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ning trots förmånsrätten därför att — förutom panthavare — anställda och
innehavare av förlags- eller jordbruksinventarieinteckningar först skall ha
sitt. Beredningen erinrar om att den nya lagstiftningen om fast egendom
och om företagsinteckning medför att den egendom som står till buds för
det allmännas skattefordringar o. d. och för oprioriterade fordringar ytterligare
minskas.

Det har även gjorts gällande att förmånsrättens avskaffande skulle leda
till en hårdare indrivning. Inte heller detta argument har enligt beredningens
mening någon större bärkraft.

Det är inte tacknämligt från borgenärernas synpunkt att en gäldenär har
tillfälle att hålla sin rörelse i gång sedan han kommit på obestånd. Visserligen
kan kortsiktigt en del leverantörer och andra få betalning men rörelsen
drivs på borgenärernas bekostnad, eftersom de missleds av den skenbara
likviditeten. Kredit genom anstånd med skatteindrivning är av ondo.
I den mån hovsamhet är önskvärd vid indrivningen kan lämpliga direktiv
ges, oavsett om förmånsrätt föreligger eller ej. Om snabbare indrivning eller
utmätning blir aktuell genom förmånsrättens avskaffande, skulle det bidra
till en önskvärd sanering.

Enligt beredningens mening förtjänar en annan omständighet större beaktande.
Innan förmånsrätt infördes för vissa indirekta skatter, kunde det
allmänna i betydande utsträckning kräva säkerhet för behörigt erläggande
av blivande skatt eller meddela förfogandeförbud. Om förmånsrätten avskaffas,
kan frågan om säkerhet åter bli aktuell.

För de näringsidkare som kan antas ha förutsättningar att fortsätta sin
rörelse synes skatteprivilegiets avskaffande innebära en avsevärd fördel vid
ackordsförhandlingar. Med förmånsrätt utrustade fordringar berörs sålunda
ej av ackord. Från många håll har påtalats att önskvärda uppgörelser
försvårats eller omöjliggjorts av statliga fordringar.

Sammanfattningsvis framhåller beredningen, att förmånsrätten numera
är av underordnad betydelse för det allmänna, att privilegiet från de oprioriterade
borgenärernas synpunkt innebär en diskriminering som ej är sakligt
grundad och att något hinder mot att det avskaffas inte kan anses föreligga
av hänsyn till gäldenärerna. Förmånsrätten synes därför böra upphävas.
Att gå en medelväg och starkt begränsa den synes inte böra komma i fråga.

2.4.2 Remissyttranden

Beredningen inhämtade yttranden över promemorian från ett stort antal
remissinstanser. En uppräkning av dessa finns i beredningens betänkande
(s. 66 f).

Flertalet remissinstanser tillstyrkte eller godtog ett upphävande av förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter. Hit hörde bl. a. Göta hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, LO, SACO, TCO, näringslivets skattedelegation,
bankföreningen, advokatsamfundet, grossistförbundet, hantverks- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

indusiriorganisationen, köpmannaförbundet och lantbrnksförbundet. Kommerskollegium
uttalade att kollegiet fann övervägande skäl tala för ett avskaffande
av förmånsrätten. Riksrevisionsverket, RFV och länsstyrelsen i
Malmöhus län förklarade, att de inte ville motsätta sig att förmånsrätten
avskaffades. Kontrollstyrelsen uttalade, att den fann de i beredningens promemoria
framförda skälen så vägande att den inte ville motsätta sig förmånsrättens
avskaffande.

Tveksamhet inför reformen uttalades av kammarrätten, överståthållarämbetet,
riksskattenämnden, CFU och Stockholms stads indrivningsverk.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands samt Göteborgs och Rohus
län, stadsfogdeföreningen in. fl. avstyrkte förslaget om att avskaffa förmånsrätten.

Beträffande innehållet i remissutlåtandena hänvisas till den utförliga
redogörelse som har lämnats i beredningens betänkande (s. 67 ff).

1969 års betänkande

2.4.3 Lagberedningen

Beredningen framhåller inledningsvis att de nordiska kommittéer som
arbetar på reformering av konkurslagstiftningen har ansett, att skatteprivilegiet
är otillräckligt motiverat och bör avskaffas. Med hänsyn till den begränsade
betydelse för det allmänna som skatteprivilegiet har hos oss anser
beredningen inte heller för sin del, att det möter något hinder att i vårt
land avskaffa förmånsrätten för skatter. I ett par remissvar har påpekats,
att skatter i regel synes ha förmånsrätt i länder utom Norden. Beredningen
anser inte att detta förhållande bör påverka bedömningen huruvida vi i vårt
land har behov av sådan förmånsrätt.

Frågan om staten bör ha förmånsrätt för skatter har i remissyttrandena
över beredningens promemoria som regel bedömts företrädesvis med hänsyn
till den ekonomiska betydelsen därav för statsverket och olägenheterna för
oprioriterade borgenärer. I några fall har emellertid principiella synpunkter
anförts till stöd för skatteprivilegiet. Det har sålunda gjorts gällande, att
skattefordringarnas karaktär motiverar en särställning. Beredningen anser
emellertid inte, att därvid åberopats annat än sådana argument som faller
in under spörsmålet om förmånsrätten är ekonomiskt behövlig eller ej. En
effektiv skatteindrivning är nödvändig för att samhällsfunktionerna skall
kunna upprätthållas. Det är däremot enligt beredningen inte välgrundat att
av den anledningen anse skattekraven ha en högre valör än sådana fordringar
som enligt gällande rätt är eller enligt beredningens förslag skall
vara oprioriterade. Till denna grupp hör — förutom obetalade underhållsbidrag
— pensionsförpliktelser, krav på ersättning för olika uppdrag, leverantörers
fordringar, skadeståndsanspråk m. m.

Beredningen påpekar att det i ett par remissyttranden har anförts, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

det allmänna befinner sig i underläge jämfört med andra borgenärer därför
att dess skattekrav uppkommer utan att någon individuell prövning av gäldenärens
solvens kunnat ske. Enligt beredningen är emellertid nämnda jämförelse
inte realistiskt grundad. Det allt överskuggande är i stället, att staten
med sina fordringar mot alla landets skattskyldiga har den största tänkbara
riskutjämningen redan genom fordringarnas överväldigande stora
antal. I de fall då staten ej lyckas driva in sin fordran fördelas förlusten
för samhällskollektivet på samtliga skattebetalare.

Beredningen framhåller vidare att förmånsrättens avskaffande inte får
leda till att staten avstår från en effektiv ordning för skatternas indrivning.
Det finns inte heller någon anledning att befara, att statsmakterna skulle,
som en konsekvens av att förmånsrätten upphävs, avhända sig de medel
som behövs för en effektiv indrivning av skatterna. Staten får genom sina
restlängder en omedelbart användbar exekutionstitel och har en stor indrivningsorganisation
till förfogande. Bådadera är nödvändiga. Skatter kan
också i viss utsträckning indrivas inte bara genom utmätning och konkurs
utan även genom införsel i lön. Möjligheten att anlita införsel är ej beroende
av att förmånsrätt finns i konkurs.

I ett par remissyttranden över beredningens promemoria har anförts, att
förmånsrättens upphävande skulle bidra till att övervältra skattebördan,
närmast från företagare med B-skatt till löntagare med A-skatt. I själva
verket kommer, påpekar beredningen, varje förlust som staten gör på en
skattskyldig att fördelas på alla övriga skattebetalare, vare sig de har Beller
A-skatt. Beredningen anser inte att synpunkten kan åberopas som skäl
för att staten skall ha förmånsrätt i konkurs för utestående skattefordran.
Om man anser utgångspunkten vara att borgenärer i princip bör behandlas
lika, måste ju jämförelsen gälla, huruvida staten skall som oprioriterad
förlora procentuellt lika mycket på en utestående fordran som andra oprioriterade
borgenärer och förlusten fördelas på samtliga skattebetalare eller
om staten skall som prioriterad skjuta undan de oprioriterade och så mycket
större förlust läggas på dem.

Efter remissbehandlingen av promemorian har beredningen låtit införskaffa
uppgifter om förmånsrättens direkta ekonomiska betydelse för åren
1965—67 (bil. D till bet.). Uppgifterna avser till skillnad mot dem som
lämnades i promemorian en period när en nedgång i konjunkturerna ägt
rum. Av uppgifterna framgår att utdelningen på skattefordringar med förmånsrätt
i konkurser som avslutats nämnda tre år uppgick till resp. 4,7
miljoner, 4,3 miljoner och 5,4 miljoner kr. Det belopp som bevakats med
förmånsrätt i samma konkurser var resp. 13,2 miljoner, 14,8 miljoner och
19,2 miljoner kr. Till jämförelse kan anges att de influtna skatterna år
1965 var nära 35 miljarder kr och år 1966 drygt 39 miljarder kr. Det material
som föreligger visar att vad staten på grund av förmånsrätten får
lyfta i konkurser är av helt underordnad betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

Beredningen framhåller i sammanhanget att den nya lagstiftningen om
vad som hör till fast egendom och den nya lagen om företagsinteckning
medfört, att den egendomsmassa som i konkurs kan användas för betalning
av statens skattefordringar minskat sedan år 1967. Den direkta ekonomiska
betydelsen av förmånsrätten kan därför antas numera vara mindre än den
åberopade statistiken visar.

Av bl. a. riksskattenämnden har framkastats, att förmånsrätt skulle kunna
bevaras för statens krav på källskattemedel, varuskatter o. d. medan
man lättare kunde avstå från förmånsrätt för övriga skattekrav. Beredningen
anser inte en sådan åtskillnad befogad. Den omständigheten att företag
och privatpersoner bistår staten med uppbörden av källskatt och varuskatter
m. in. kan inte åberopas till stöd för att just sådana skatter skulle
få tas ut med förmånsrätt. Enligt beredningens mening kan man inte heller,
såsom riksskattenämnden antytt beträffande käll- och varuskattemedel,
gärna göra en sådan diskriminering till förmån för staten att någon form
av separationsrätt införs.

I några yttranden har uttalats, att avskaffandet av skatteprivilegiet kunde
antas föranleda hårdare indrivning. Riksrevisionsverket och uppbördsutredningen
har emellertid instämt i beredningens uppfattning att indrivningstakten
bestäms av andra faktorer.

I ett remissyttrande har gjorts den på sitt sätt realistiska anmärkningen att
skatteprivilegiets avskaffande skulle vålla ökat arbete i ett antal konkurser
där de oprioriterade borgenärerna f. n. inte får någon utdelning men framdeles
skulle få någon ringa procent. Att av sådan anledning ge staten företräde
är emellertid enligt beredningens mening alltför krasst.

Beredningen förordar på de skäl som anförts i promemorian och sedan
ytterligare utvecklats med anledning av remissyttrandena, att förmånsrätten
för de skatter och avgifter som nu avses i 17 kap. 12 § HB avskaffas.

Från representanter för näringslivet har understrukits, att förmånsrättens
avskaffande inte får föranleda att staten betingar sig särskild säkerhet
för att den som åläggs att svara för indirekta skatter blir i stånd att fullgöra
åläggandet. Beredningen ansluter sig till dessa uttalanden men påpekar
samtidigt att det givetvis är angeläget att en effektiv kontroll finns.

2.4.4 Remissyttranden

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
om att avskaffa skatteprivilegiet. Hit hör hovrätten över Skåne och Blekinge,
bankinspektionen, kommerskollegium jämte samtliga hörda handelskammare,
domarföreningen, RBF, Svensk industriförening, arbetsgivareföreningen,
industriförbundet, bankföreningen, Svenska företagares riksförbund,
Svenska revisorsamfundet och grossistförbundet.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det skulle vara en beaktansvärd
olägenhet om antalet konkurser genom reformen kommer att öka. Om

Kangl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

utmätning för skatt kommer att ske väsentligt oftare än nu, föreligger sannolikt
en sådan risk. Möjligen kan risken i någon mån elimineras om det
av beredningen framlagda förslaget till lag om ackordsförhandling genomförs.
Hovrätten anser dock att övervägande skäl talar för skatteprivilegiets
avskaffande och tillstyrker förslaget i denna del.

Advokatsamfundet tillstyrker livligt beredningens förslag. I sammanhanget
uttalas bl. a. att om förmånsrättens bortfall skulle medföra en hårdare
indrivning av skatter och avgifter, detta inte är något skäl för att
hesitera inför åtgärden. Det kan nämligen inte, generellt sett, sägas att det
varit någon fördel att indrivningen släpat efter och »skattekrediter» lämnats
i förlitande på förmånsrätten. Just härigenom vilseleds lätt leverantörer
och kreditgivare och insolventa gäldenärer får möjlighet att driva sin verksamhet
vidare trots att de bort inställa betalningarna för länge sedan.

Även RFV är av uppfattningen att skatteprivilegiet kan avskaffas. I
yttrandet finns en sammanställning av uppgifter för åren 1960—1968 beträffande
av verket enligt räkning påförda arbetsgivaravgifter och till indrivning
anmälda avgiftsbelopp.

År	Enl räkning påförda av-giftsbelopp milj kr	Oguldna till indriv-ning anmälda avgifts-belopp milj kr i procent av påförda avgifter	Indrivna belopp som redovisats till riksförsäk-ringsverket milj kr (ca)
1960	642	11,6	1,81
1961	840	13,3	1,58
1962	1 420	25,7	1,81	9
1968	2 040	35,7	1,75	15
1964	2 534	58,5	2,31	31
1965	3 101	65,4	2,11	37
1966	3 642	96,7	2,65	51
1967	4 656	125,1	2,69	64
1968	5 713	138,2	2,42	71

RFV framhåller att verket i sitt yttrande över 1964 års promemoria anförde,
att av verket enligt räkning påförda arbetsgivaravgifter endast i förhållandevis
ringa omfattning anmäldes till indrivning samt att de indrivningsvägen
influtna beloppen huvudsakligen inflöt på annat sätt än genom
utdelning i konkurs. Förmånsrätten i konkurs för arbetsgivaravgifter kunde
därför ej ha sådan ekonomisk betydelse för socialförsäkringen att skatteprivilegiets
bibehållande var motiverat av den anledningen. Med beaktande
av i promemorian anförda skäl ville verket ej motsätta sig privilegiets avskaffande.
De i det nu föreliggande betänkandet redovisade övervägandena
samt det förhållandet, att RFV numera påför även allmän arbetsgivaravgift
och redaravgift för sjöfolks pensionering, föranleder inte verket att inta
någon annan ståndpunkt.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 112

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna har mycket delade meningar
om förslaget. Av sex hörda länsstyrelser är tre för ett avskaffande
av skatteprivilegiet nämligen de i Jönköpings, Malmöhus och Västernorrlands
län. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller t. o. m. att arbetet med
skatteindrivningen bör vinna på ett avskaffande. Skulle indrivningsmyndigheterna
om förmånsrätten upphävs, tillgripa hårdare åtgärder än hittills,
ligger detta enligt länsstyrelsen i linje med de direktiv som utfärdats från
centralt håll. Följden därav skulle säkerligen bli, att skattegäldenären med
större intresse ägnade sig åt inbetalning av sina skatteskulder. Det har, fortsätter
länsstyrelsen, hittills inte utan skäl sagts, att det är den statliga kredit
som uppkommer genom underlåtenhet att betala in anställdas skatter och
varuskatt, som hållit många företag vid liv på konstlad väg under ibland
flera år. Skulle sådana förhållanden kunna bringas att, om inte upphöra så
i varje fall minska, ligger det i det allmännas intresse.

Följande kronofogdemyndigheter är positivt inställda till förslaget om ett
avskaffande, nämligen de i Värnamos, Lunds, Landskronas, Eslövs, Trelleborgs
och Ystads distrikt.

Mer eller mindre betänksamma mot förslaget om ett avskaffande av
skatteprivilegiet är bl. a. CFU, EON, tre länsstyrelser, uppbördsutredningen
och kronofogdeföreningen.

CFU framhåller att det hade varit värdefullt från fiskalisk synpunkt om
skatteprivilegiet kunde få bestå. De skäl som anförts för dess avskaffande
måste emellertid anses starka. Då dessutom förmånsrätten för skatter avskaffats
i Danmark och Norge, vill CFU inte längre motsätta sig att så sker
även i Sverige. CFU understryker i fortsättningen att ett avskaffande av förmånsrätten
ställer ökade krav på effektiviteten i fråga om arbetsgivarkontroll,
kontroll beträffande indirekta skatter och skatteindrivningen. ökad
effektivitet är redan i dagens läge angelägen. Om förmånsrätten för skatter
tas bort är det — för undvikande av alltför stora skatteförluster — absolut
nödvändigt med ännu kraftigare åtgärder i nämnda avseenden. Om dessa
ökade åtgärder kräver ökad personalinsats, är detta det pris det allmänna
får betala för förmånsrättens avskaffande.

EON, som anser sig främst böra anlägga arbetsbesparings- och effektivitetssynpunkter
på frågan om skatteprivilegiets avskaffande, uttalar att restföringen
av skatter och allmänna avgifter upptagna i månadsräkning i
det närmaste fördubblats från 1965 till 1968, under vilket sistnämnda år
restfört belopp uppgick till drygt 1 160 miljoner kr. ökningen hänför sig i
mycket stor utsträckning till sådana utskylder in. m. för vilka juridiska
personer och egna företagare har att svara eller att själva erlägga, dvs.
redovisning av anställdas källskatter, egna B- och K-skatter, arbetsgivaravgifter,
allmän varuskatt (i fortsättningen mervärdeskatt) m. fl. Om denna
utveckling fortsätter, kommer avskaffandet av skatteprivilegiet på sikt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

medföra allt större årliga inkomstbortfall, även om förmånsrätten på grund
av det numera införda företagsinteckningsinstitutet i viss utsträckning har
förlorat i betydelse.

Enligt nämndens mening har förmånsrättens ekonomiska betydelse avsevärt
undervärderats. Från praktiken är det väl känt, att blotta förekomsten
av skatteprivilegiet medför att åtskilliga belopp inflyter utan vare sig utmätnings-
eller konkursåtgärder. Köpmannaorganisationer, advokater, revisorer,
boutredningsmän m. fl. avvecklar sålunda regelmässigt företag och
dödsbon med iakttagande av förmånsrätten för skatter för att söka undvika
ett kostnadskrävande konkursförfarande. Det är också praxis, att kronofogdemyndigheterna
godkänner en sådan avveckling, om betalning erläggs
för det belopp som vid konkurs skulle tilldelas kronan. Återstående skatter
avskrivs därefter oftast och då det gäller dödsbon nästan alltid utan krav
på att gäldenären försätts i konkurs. På detta sätt inflytande belopp återfinns
inte i statistiken. Summan av dem kan visserligen inte anges men
erfarenhetsmässigt vet man, att den är betydande. Avskaffas skatteprivilegiet
kan det få den olyckliga konsekvensen att förevarande väl utbildade
praxis upphör.

Nämnden framhåller att det utan skatteprivilegiet fordras mer arbetskriivande
insatser i indrivningsarbetet än f. n. Sannolikt kommer personalbehovet
inom exekutionsväsendet att påverkas härav, vilket förhållande
även bör beaktas vid bedömningen av förmånsrättens ekonomiska betydelse.
Vidare är det så att den beloppsmässigt övervägande delen av skattebevakningarna
i konkurs avser innehållna men oredovisade skatter samt indirekta
skatter som allmän varuskatt och övriga konsumtionsskatter (17
kap. 12 § andra och tredje st. HB). En mycket stor del av dessa belopp hinner
i praktiken aldrig bli föremål för indrivningsåtgärder, enär de faller på
tiden närmast före konkursen. Det förekommer t. o. m. någon gång, att
beloppen inte ens har hunnit överlämnas till kronofogdemyndighet för indrivning
före konkursutbrottet. Avskaffas skatteprivilegiet måste därför
större krav ställas på effektivitet och snabbhet i arbetsgivarkontrollen och
kontrollen av indirekta skatter så att utmätning kan verkställas i god tid
före konkursen för vinnande av förmånsrätt. Dessa krav kan föra med sig
ökade kostnader även hos de myndigheter som har att ombesörja kontrollåtgärderna.

Ett starkt bidragande skäl till förslaget om avskaffande av skatteprivilegiet
har varit, att detta är en s. k. tyst förmånsrätt och att fordringar på
t. ex. mervärdeskatt och oredovisade skatteavdrag för anställda i det enskilda
fallet snabbt kan stiga till höga belopp. Olägenheten härav har numera
minskat avsevärt genom införandet av företagsinteckningsinstitutet, som i
många fall möjliggör för kreditgivare att skaffa sig bättre förmånsrätt än
skatteprivilegiet. Vidare kan enligt nämnden anföras, att den tysta förmånsrätten
för skatt torde vara välbekant för kreditorerna och att dessa genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

affärstidskrifter och kreditupplysningsorgan har lätt att få kännedom om
uppdebiterade A-skatter och obetalda mervärdeskatter m. m. Upplysningar
kan även erhållas hos kronofogdemyndigheterna, vars register över alla restförda
fysiska och juridiska personer är offentliga.

Med hänsyn till EON:s huvuduppgift att verka för en rationell ordning
i fråga om skatteindrivningen, vill nämnden framföra viss tveksamhet i
fråga om förslaget. Nämnden är emellertid medveten om att detta i ett större
sammanhang kanske bör bedömas främst från andra synpunkter än de
som nämnden har att företräda. I sådant fall kan nämnden inte motsätta
sig förslaget. En ledamot i nämnden är emellertid skiljaktig och vill behålla
förmånsrätten för skatter m. m.

Länsstyrelsen i Stockholms län hyser starka betänkligheter mot förmånsrättens
avskaffande. De skäl som beredningen åberopar för sitt förslag är
visserligen bestickande men vid närmare granskning inte övertygande. Länsstyrelsen
kan inte förstå att enhetliga regler för de nordiska länderna om
förmånsrätt för skatter är nödvändiga.

Länsstyrelsen erinrar vidare om de ojämna verkningar mellan företagare
och löntagare som förslaget innebär. Beträffande personer med inkomst av
tjänst står betydligt större möjlighet till buds att få in skatter än beträffande
rörelseidkare. En företagare kan lättare få skattekredit genom för
liten betalning av preliminär skatt och genom olika uppskov eller tredska
vid indrivningen. Förmånsrätten för skatter fyller härvid en liknande funktion
som införsel för löntagares skatter.

Vad beträffar de obilliga verkningar som överraskande kan drabba borgenärer
och även andra, t. ex. borgensmän, vid konkurser på grund av statens
förmånsrätt är länsstyrelsen inte oförstående härför. Men dessa förhållanden
är strängt taget inte förmånsrättens fel och bör inte utan vidare föranleda
att förmånsrätten slopas. Åtgärder bör i stället vidtas för att förhindra
obilliga verkningar, främst genom ökad vaksamhet och kreditupplysning.
En utredning angående kreditupplysningsverksamheten har nyligen
satts igång.

Från statens synpunkt måste enligt länsstyrelsen framhållas den återverkan
som förmånsrättens slopande får på skattemyndigheternas arbetsuppgifter.
Om statens fordringar skulle likställas med de flesta andra fordringar
vid ackordsförhandlingar och konkurs, uppkommer ett betydande merarbete
i förhållande till nuläget. Storleken härav synes ha underskattats. För länsstyrelsens
del kan en avsevärd ökning av ackordserbjudanden för skatter
förväntas. Behandlingen av sådana ärenden är för länsstyrelserna redan nu
ansvarsfull och betungande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att beredningen har underskattat
den ekonomiska effekten av förmånsrättens slopande men att den å andra
sidan har åberopat tungt vägande skäl för sitt förslag. Betydelsen av en
samordning på detta område mellan de nordiska länderna är sålunda uppen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

bar. Att principen om likaberättigande för borgenärer i konkurs inte utan
starka skäl bör åsidosättas är även en viktig synpunkt, som bör vara vägledande
vid utgallring av tvivelaktiga förmånsrätter. Länsstyrelsen är emellertid
inte övertygad om att de nackdelar — särskilt av ekonomisk och
indrivningsteknisk art -— som följer av det s. k. skatteprivilegiets slopande
överväger de fördelar som därmed skulle kunna vinnas och ställer sig därför
tveksam till förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar inte beredningens uppfattning
att skattebortfallet för staten blir ringa, utan hävdar i stället att den
föreslagna försämrade förmånsrätten för skatter medför ett väsentligt försämrat
indrivningsresultat. Den enskilde borgenären kan i tid begära kontant
betalning eller säkerhet för vad han har att fordra. Staten däremot
måste stillatigande vänta på att dess skatteanspråk förfaller till betalning
utan någon möjlighet att säkerställa det blivande skattekravet. Länsstyrelsen
avstyrker förslaget.

Uppbördsutredningen erinrar om att utredningen i yttrande över beredningens
promemoria inte ställde sig direkt avvisande till tanken på att avskaffa
förmånsrätten för skatter. Sedan yttrandet avgavs har frågan emellertid
kommit i ett delvis annat läge. Utredningen tänker härvid bl. a. på
de vidgade möjligheterna att få förmånsrätt i lös egendom genom företagsinteckning.
Härmed har följt en försämring av statens utsikter till betalning.
Tvekan måste hysas om man i detta läge bör ytterligare försämra statens
ställning genom att helt slopa förmånsrätten.

Numera har också vissa erfarenheter vunnits vid tillämpningen av ackordsbestämmelsen
i 62 § uppbördsförordningen (1953:272). Ackordsförslagen
innefattar ofta inte endast en framställning om att länsstyrelsen skall
biträda ackordet i fråga om oprioriterade skatter utan även en begäran att
länsstyrelsen i ackordet skall inräkna prioriterade skatter, dvs. avstå från
föreliggande förmånsrätt. Intrycket har varit att man så att säga velat gå
beredningens förslag i förväg och att ett ackordserbjudande bör uppfattas
som ett tämligen normalt betalningssätt när skatteskulderna ackumulerats.
Det finns skäl att tro att denna tendens kommer att förstärkas om förmånsrätten
slopas.

Uppbördsutredningen framhåller i sammanhanget att nuvarande bestämmelser
om ackord för skatter inte synes ge länsstyrelserna tillräcklig ledning
vid deras tillämpning. Dessa svårigheter skulle accentueras om förmånsrätten
slopas och en majoritet av borgenärer mot de statliga intressena
skulle kunna framtvinga ackord. Om förmånsrätten slopas synes det önskvärt
att frågan om ackordsförfarandet beträffande skatter och statens ställning
därvid närmare utreds.

Enligt uppbördsutredningen kvarstår de ursprungliga skälen för förmånsrätt
för skatter o. d. knappast numera. Förslagets genomförande kan dock
befaras få till följd vissa olägenheter av uppbördsteknisk och psykologisk

Kungi. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

art. Om det ändock anses böra genomföras måste det förutsättas att reformen
framstår som angelägen från andra utgångspunkter än dem utredningen
haft för sitt bedömande.

Kronofogdeföreningen uttalar att blotta tillvaron av skatteprivilegiet eller
rättare sagt principen bakom privilegiet torde vara anledningen till att
åtskilliga medborgare anser, att i vart fall skatterna av deras skulder skall
betalas på förfallodagen. Skatteprivilegiet såsom sådant är enligt föreningens
åsikt ägnat att inge allmänheten en viss respekt för såväl skattekraven
som indrivningsmyndigheternas verksamhet och sålunda bidra till ett gott
indrivningsresultat. Föreningen har i olika sammanhang påtalat, att de för
indrivning överlämnade beloppen kraftigt ökar år från år och att de utgående
balanserna likaså ständigt ökar. Den utgående balansen utgjorde vid
1968 års slut över en miljard kr. Någon nedgång i denna tendens torde ej
vara att förvänta. Tvärtom visar erfarenheterna att betalningsmotståndet
blir allt kraftigare och indrivningsarbetet allt besvärligare.

När det gäller att bedöma vilken verkan skatteprivilegiet har på indrivningsresultatet
kan man enligt föreningens åsikt ej blott se till de utdelningar
som erhålls på grund av bevakningar i konkurser. Utmätningsmännen
driver in avsevärda belopp enbart genom hot om konkurs och under
framhållande av den förmånsrätt som kronan skulle få för skatterna vid
en konkurs.

Enligt föreningens bestämda uppfattning får ett slopande av förmånsrätten
till följd ytterligare skärpt indrivning. Även i företag med god prognos
kommer statens förmånsrätt att höra säkerställas genom utmätning. I nuläget
anser föreningen att utmätningsmännen fäster mycket stort avseende
vid förmånsrätten och därför undviker utmätning av t. ex. omsättningstillgångar.
Följden av en ökad användning av utmätningsinstitutet blir att även
i och för sig livskraftiga företag kommer att tvingas avveckla sin rörelse.

Avskaffandet av skatteprivilegiet förefaller enligt föreningen vara en
eftergift åt näringslivet och dess organisationer, som ej är motiverad. En
enskild leverantör har stora möjligheter att erhålla betalning genom leveransvägran
och andra åtgärder långt före kronan när det gäller skattefordringar.
Genom att en relativt lång tid förflyter innan kronofogdemyndigheten
erhåller indrivningsuppdrag avseende resterande utskylder, har leverantörerna
ett klart försteg vid indrivning av sina utestående fordringar.
I de fall leverantören blivit nödlidande vid konkurs synes fordringarna i
regel ha uppkommit på ett relativt sent stadium, i vart fall efter det att den
skattskyldiges insolvens borde vara känd för leverantören.

Sammanfattningsvis gäller att kronofogdeföreningen i första hand avstyrker
förslaget att slopa den nuvarande förmånsrätten för skatter in. in.
samt, i andra hand, ansluter sig till riksskattenämndens uttalande (bet. s.
78) att förmånsrätten under alla förhållanden bör behållas för källskattemedel,
mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Flertalet i ärendet hörda kronofogdemyndigheter är också negativt inställda
till förslaget att slopa skatteprivilegiet. Negativ ståndpunkt intas
bl. a. av kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Danderyds, Linköpings,
Motalas, Norrköpings, Eksjös, Jönköpings, Hälsingborgs och Sundsvalls distrikt.

2.5 Övriga fordringar

I det följande behandlas frågan om allmän förmånsrätt för vissa särskilda
fordringar. Fn del av de åsyftade fordringarna har f. n. förmånsrätt, nämligen
en rad fordringar enligt 17 kap. 4 § HB som avser t. ex. kostnad för
begravning eller bouppteckning eller för gäldenärs försättande i konkurs,
vissa fordringar enligt 17 kap. 10 § HB mot förmyndare m. fl. samt vissa
redovisningsfordringar in. m. enligt 17 kap. 11 § HB (ang. den närmare
innebörden av dessa fordringar och deras förmånsrätt, se 2.1.1 och bet. s.
80 f, 85 f och 140 ff). I dessa fall uppkommer frågan om förmånsrätten alltjämt
skall få bestå. Återstående fordringar — avseende underhållsbidrag,
revisorsarvoden och speditionsutlägg •—- är f. n. oprioriterade men krav har
rests i olika sammanhang på att de skall förses med förmånsrätt.

2.5.1 Lagberedningen

Beredningen framhåller att konkurskostnader och skulder som konkursbo
i övrigt har ådragit sig enligt 125 § KL skall betalas ur boet innan utdelning
till konkursborgenärerna äger rum. De fordringar som, frånsett löneprivilegiet,
upptas i 17 kap. 4 § HB är till sin natur jämförliga med konkurskostnader.
De behandlas likväl f. n. endast som konkursfordringar. Med
hänsyn till den goda förmånsrätten spelar skillnaden i behandling inte någon
större roll. Enligt beredningens mening saknas tillräckliga skäl att övergå
till ett annat system.

I överensstämmelse med gällande lag bör borgenärs kostnad för att få
gäldenären försatt i konkurs vara förenad med förmånsrätt. Denna bör gälla
oavsett om kostnadsersättning utdömts i ansökningsmålet och bevakning av
det utdömda beloppet därefter skett eller om ersättningsyrkandet framställts
först i konkursen. Vilka kostnader som är ersättningsgilla framgår
av 18 kap. 8 § RB. Vanligen torde det i konkursansökningsmål sammanlagt
röra sig om blygsamma kostnadsbelopp.

Beredningen föreslår vidare förmånsrätt liksom f. n. för begravnings- och
bouppteckning skostnad i anledning av gäldenärens död. Som en förutsättning
för förmånsrätten har angetts, att dödsfallet inträffat före konkursen,
dvs. före konkursbeslutet. I fråga om begravningskostnad äverensstämmer
denna reglering i princip med vad som anses gälla hos oss och i de övriga
nordiska länderna. Enligt beredningens mening bör samma förutsättning
gälla beträffande bouppteckningskostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Den förmånsrätt som f. n. gäller för läkarlön, läkemedel och föda under
avliden gäldenärs sista sjukdom samt arvode för hans vård bör enligt beredningens
mening utgå. Ifrågavarande kostnader betalas numera i stor utsträckning
av det allmänna. Motsvarande förmånsrätt har redan utmönstrats
i Norge och Danmark.

I överensstämmelse med nuvarande reglering och på de skäl som har legat
till grund för denna (se bet. s. 141 f) föreslår beredningen att förmånsrätt
också skall gälla för borgenärs kostnad för beslut om dödsbos avträdande
till förvaltning av boutredningsman.

Beredningen erinrar om att enligt dess förslag i betänkandet Utsökningsrätt
VII till ny lag som ackordsförhandling (SOU 1968: 41), formerna för
ackordsförfarandet skall ha ett något annat utseende än f. n. De funktionärer
som skall finnas är god man och ev., för övervakning av att ingånget
ackord iakttas, tillsynsman. Beredningen påpekar att de kostnader som
läggs ned på försök att åstadkomma och genomföra ackord utan konkurs
i regel gagnar borgenärerna överlag genom att gäldenärens ekonomiska förhållanden
blir tillförlitligt utredda och förvaltningen av hans egendom ställs
under uppsikt. Ackordsförhandling kan emellertid stranda och följas av
konkurs. Konkurs kan också inträffa trots att ackord har kommit till stånd.
Beredningen anser att såväl god man som tillsynsman i uppkommande konkurs
bör få njuta förmånsrätt för fordran på arvode och kostnadsersättning.

Olika slags ersättningskrav som kan uppkomma i samband med dödsboutredning
enligt ärvdabalken (ÄB) har f. n. förmånsrätt. Beredningen lämnar
exempel på sådana krav (bet. s. 146). Av dessa kan enligt beredningen ett
som avser ersättning åt boutredningsman jämställas med gottgörelse åt god
man enligt ackordslagen. Dödsboet får sin ekonomiska ställning klarlagd
genom boutredningsmannens försorg. Vidare skapas förutsättningar för en
enkel och billig avveckling av insolvent dödsbo. Om uppgörelse med borgenärerna
inte kan nås utan dödsboet sätts i konkurs, bör boutredningsman
som förordnats av rätten ha förmånsrätt för arvode och kostnad. Beredningen
anser inte, att det finns tillräckliga skäl att nu stadga förmånsrätt
för övriga, här åsyftade krav.

I enlighet med det sagda upptar beredningens förslag (12 §) bestämmelse
om förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning till god man enligt
ackordslagen, tillsynsman enligt nämnda lag eller KL och förordnad boutredningsman.
Förmånsrätten skall emellertid vara begränsad till fordran
som belöper på tid fr. o. m. sex månader före konkursansökningen. Gode
mannen, tillsynsmannen eller boutredningsmannen kan, om hans uppdrag
drar ut på tiden, med lämpliga intervaller se till att han får delbetalning för
dittills utfört arbete och därigenom undgå att drabbas av begränsningen.
Regeln hindrar emellertid, att överraskande krav för längre tid kan göras
gällande i konkursen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Beredningen framhåller i fortsättningen att det sedan god man förordnats
enligt ackordslagen kan visa sig nödvändigt eller lämpligt att vidta särskild
åtgärd i samband med utredningen av gäldenärens bo. Fackman måste
kanske anlitas för värdering av gäldenärens rörelse eller andra tillgångar
eller revisor måste granska gäldenärens bokföring. Försäkring kan behöva
tas på gäldenärens egendom eller reparation behöva göras för att rädda
hotade värden osv. Om sådana kostnader uppkommer under konkursförfarandet,
behandlas de i princip som konkurskostnader. När fordringen uppkommit
före konkursen, bör enligt beredningen i viss omfattning förmånsrätt
gälla. Beredningen anser att som förutsättning för förmånsrätt bör
stadgas, att åtgärden vidtagits med gode mannens godkännande. Även här
bör en tidsbegränsning göras, förslagsvis genom krav på att åtgärden ägt
rum tidigast sex månader före konkursansökningen. För att en snäv gräns
skall hållas bör vidare gälla som villkor, att åtgärden uppenbart varit till
borgenärernas bästa. Beredningen förklarar att det sagda bör avse även åtgärd
som i samband med tillsyn över fullgörande av ackord utan eller i
konkurs vidtagits med tillsynsmannens godkännande. Slutligen bör samma
förmånsrätt gälla, när förordnad boutredningsman vidtagit åtgärd som nyss
nämnts och övriga angivna förutsättningar föreligger. Fn bestämmelse i
enlighet med det anförda har upptagits (12 § i ber. försl.).

Enligt beredningen skall slutligen som gemensam förutsättning för nu
behandlade förmånsrätter gälla, att det fordrade beloppet med hänsyn till
omständigheterna kan anses skäligt. Om ersättningsbelopp till god man
eller tillsynsman som här avses prövats av rätten -— och rättens beslut inte
enbart grundas på medgivande — behöver någon ytterligare prövning av
beloppets skälighet inte äga rum.

Beredningen framhåller beträffande den nuvarande förmånsrätten för
vissa fordringar mot förmyndare och gode män enligt 11 kap. 10 § HB
följande.

Det är uppenbarligen väl motiverat, att förmyndar- och godmansförvaltningen
är föremål för noggrann kontroll. Däremot kan det sättas i fråga,
om kontrollsystemet behöver kompletteras med förmånsrätt för fordran på
ersättning i anledning av förmynderskapet eller godmanskapet. I likhet med
andra tysta förmånsrätter är ett sådant privilegium olämpligt redan därför
att det inte är möjligt att förutse för övriga borgenärer. Inte heller kan det
anses särskilt starkt motiverat, att just ersättningsanspråk av här ifrågavarande
natur skall vara utrustade med förmånsrätt. Andra anspråk på
skadestånd kan vara lika ömmande.

Beredningen påpekar att förmånsrätten f. ö. inte ger något betryggande
skydd. Det kan, när konkurs inträffar, lätt visa sig att fordringar med
bättre förmånsrätt tar i anspråk befintliga tillgångar. Att ge privilegiet en
bättre placering än f. n. kan å andra sidan inte komma i fråga. I den mån

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

det skydd som nu bjuds inom förmynderskapslagstiftningen företer brister
bör det kompletteras inom den senare lagstiftningens ram. Detta kan exempelvis
tänkas ske genom föreskrifter om obligatorisk försäkring och om
ansvar från det allmännas sida för överförmyndares försummelser i övervakningen.

I Norge har privilegiet avskaffats 1963 utan att, såvitt bekant, några nackdelar
gett sig till känna. I Danmark föreligger förslag om att förmånsrätten
skall upphävas, vilket ej synes ha mött något motstånd. Det är troligt, att
omyndigs förmånsrätt kommer att avskaffas även i Finland.

Beredningen, som överlagt med förmynderskapsutredningen om saken,
föreslår på anförda skäl, att den förmånsrätt som nu regleras i 17 kap. 10 §
HB upphävs.

I fråga om förmånsrätten för vissa redovisningsfordringar enligt 17 kap.
11 § HB uttalar beredningen bl. a. följande.

Beredningen redovisar inledningsvis för tillkomsten av och omständigheterna
kring förmånsrätten för kyrkors, fattigkassors och sockenmagasins
fordringar hos deras föreståndare (bet. s. 81 f). Härefter framhålls att denna
förmånsrätt uppenbarligen är föråldrad. Redan vid 1903 års riksdag
kritiserade lagutskottet privilegiet (LU 1903: 17 s. 3 f). Enligt beredningens
mening saknas bärande skäl att bevara förmånsrätten. Medelsförvaltningen
och kontrollen kan numera ordnas i sådana former att riskerna i avsevärd
mån elimineras. Vid behov kan genom försäkring skapas ett effektivare
skydd än förmånsrätten, som är föga betryggande. Mot densamma gör sig
i övrigt gällande samma betänkligheter från de oprioriterade borgenärernas
synpunkt som mot andra tysta förmånsrätter. Beredningen föreslår därför,
att förmånsrätten upphävs.

I fråga om kronans, riksdagens, städers och allmänna av Kungl. Maj:t
stadfästa kassors, penningverks och inrättningars fordringar hos tjänstemän
för uppbörd gör sig väsentligen samma synpunkter gällande. En likartad
förmånsrätt har nyligen avskaffats i Norge och i Danmark har lagts
fram förslag om utmönstring av motsvarande privilegium. Det är numera
inte motiverat att låta statliga och andra allmänna fordringar tränga undan
enskilda borgenärer i uppbördstjänstemäns konkurs. Staten har största
möjliga riskfördelning, medan denna hos den enskilda borgenären ofta är
obetydlig eller obefintlig. Förmånsrätten är praktiskt betydelselös för det
allmänna, medan den enskilda borgenären kan lida en kännbar förlust om
han skjuts undan. Beredningen föreslår, att även den nu behandlade förmånsrätten
för kronan m. fl. får utgå.

Beträffande övriga i 17 kap. 11 § första st. HB föreskrivna förmånsrätter,
dvs. vissa fordringar hos utmätningsman och hos andra kronans tjänstemän,
framhåller beredningen att det f. n. i nordiskt samarbete förbereds lagstiftning
om det allmänna skadeståndsansvar m. m. (jfr SOU 1958: 43 och 1964:

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

31). Man torde kunna utgå från att stat, kommun och annan offentlig inrättning
i princip blir skyldiga att ersätta skada som i den offentliga verksamheten
vållats genom anställdas fel eller försummelse. Om en sådan reglering
genomförs, saknas anledning att till skydd för enskildas anspråk behålla
den förmånsrätt som tillkommer fordringar hos tjänstemän inom exekutionsväsendet
och hos kronans tjänstemän i övrigt. Men även om lagstiftningen
angående skadeståndsansvar för det allmänna inte skulle genomföras,
bör den aktuella förmånsrätten kunna avskaffas. I fråga om förskingrade
medel åläggs staten redan nu ansvar för exekutionsväsendets tjänstemän.
Härtill kommer att medel som insatts på tjänstepostgiro överlag måste
anses betalda till kronan. För egendom som det allmänna omhändertagit
torde samma ansvar inträda som vid deposition, i den mån ej möjligen ett
strängare (strikt) ansvar bör anses gälla därför att ingripande skett genom
tvång.

Enligt beredningen är förmånsrätten för fordringar hos kronans tjänstemän
med anledning av att de mottagit egendom i tjänsten inte begränsad
till någon viss kategori av borgenärer, ehuru lagstiftaren uppenbarligen haft
enskilda fordringsägare för ögonen. Privilegiet torde därför även omfatta
statens fordringar mot egna tjänstemän. En sådan förmånsrätt för statens
krav bör enligt beredningen inte upptas i en ny förmånsrättsordning.

Beredningen föreslår på grund av det anförda, att förmånsrätten för fordringar
hos tjänstemän inom exekutionsväsendet och hos kronans tjänstemän
i övrigt avskaffas.

Den i 17 kap. 11 § andra stycket HB föreskrivna förmånsrätten för viss
fordran på sjukhjälp eller livränta bygger på den numera upphävda lagen
av år 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Även denna förmånsrätt bör utgå.

Enligt beredningen torde det praktiska behovet av förmånsrätt för fordran
på underhållsbidrag inte vara särskilt stort, eftersom den som har rätt till
underhåll är ganska väl tillgodosedd på andra sätt. När den underhållsskyldige
innehar tjänst eller annan arbetsanställning, kan den underhållsberättigade
få införsel i hans avlöning m. m., även om den underhållsskyldige är
i konkurs. Vidare kan avtal om underhållsbidrag numera under vissa villkor
omedelbart användas som exekutionstitel för utmätning (54 a § UL).
Därigenom kan den underhållsberättigade snabbt tillförsäkra sig den förmånsrätt
som i konkurs följer med utmätning. När det gäller bidrag till
barn, tillgodoses barnets rätt och därmed också vårdnadshavare^ i viss utsträckning
genom lagstiftningen om bidragsförskott av allmänna medel. Ett
indirekt skydd för underhåll till make eller barn följer också av reglerna i
UL och KL om vad som vid utmätning eller konkurs skall undantas såsom
gäldenärens beneficium. Även om billighctsskäl ändå kan anses tala för att
oguldna underhållsbidrag i viss omfattning utrustas med förmånsrätt anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

beredningen inte, att en sådan förmånsrätt bör införas. Att låta utestående
underhållsbidrag få förmånsrätt för avsevärd tid före konkursens början
kan inte gärna komma i fråga. Underhåll för en kortare tid före konkursen
kan inte spela någon större ekonomisk roll och rimliga krav på underhåll
under tiden efter konkursens början är tillgodosedda genom gällande regler
om införsel i arbetsinkomst och om gäldenärens beneficium m. in.

Till beredningen har överlämnats fyra, till chefen för justitiedepartementet
inkomna framställningar om att förmånsrätt för revisorsarvode måtte
övervägas (ang. innehållet i framställningarna, se bet. s. 88 f).

Beredningen framhåller att samtliga framställningar avser fall då revisor
inte är anställd hos företaget. En anställd revisor får enligt förslaget förmånsrätt
enligt samma regler som andra arbetstagare. Beredningen anser
inte tillräckliga skäl föreligga, att förmånsrätt införs för revisorers arvodeskrav
när revisorn inte räknas som arbetstagare. Det är knappast möjligt att
ge förmånsrätt efter den principen att arbete åt gäldenären bör ersättas med
prioritet framför andra krav därför att det är till nytta även för borgenärerna.
Åtskilliga andra borgenärsgrupper, t. ex. advokater och likvidatorer,
kunde med lika fog göra anspråk på förmånsrätt. De andra nordiska kommittéerna
har också ställt sig avvisande till allmän förmånsrätt för revisorsfordringar.

Beredningen påpekar att enligt förslaget (12 §) skall skälig kostnad för
särskild åtgärd som tidigast sex månader före konkursansökan ägt rum i
samband med ackordsförfarande eller boutredning under närmare angivna
förutsättningar kunna utgå med förmånsrätt i konkursen. Som exempel på
dylik kostnad nämns bl. a. ersättning till revisor. De från revisorshåll framförda
önskemålen kommer sålunda att bli tillgodosedda i sådana fall.

Till beredningen har även överlämnats en till chefen för justitiedepartementet
från Sveriges speditörförbund inkommen skrivelse angående förmånsrätt
för speditionsutlägg. Förbundet framhåller i skrivelsen, att speditörerna
ofta måste göra betydande utlägg för tull och frakt m. m. för sina
uppdragsgivares räkning. Förbundet påpekar att ställningen för oprioriterade
fordringsägare i konkurser har försämrats alltmer bl. a. på grund av
ändrade kreditformer som utökat de prioriterades krets. För att såvitt möjligt
gardera sig har speditörerna infört en bestämmelse om kopplad panträtt
i § 16 i Nordiskt speditörförbunds allmänna bestämmelser. Denna panträtt
har godtagits, senast genom ett hovrättsavgörande från år 1962. Emellertid
uppstår ändå synnerligen ofta intressekonflikter mellan speditören och
andra parter, när den kopplade panträtten åberopas. Konflikt uppstår sålunda
bl. a. med säljaren, som önskar utöva sin stoppningsrätt, och med
kreditgivare, som kan ha lämnat kredit mot säkerhet i varor som lagrats
hos speditören. Härtill kommer att speditören självfallet i största möjliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 242 år 1970

utsträckning vill medverka till att varorna utlämnas till kunderna så snart
som möjligt. Detta medför att speditören trots den kopplade panträtten ofta
står utan säkerhet i händelse av kundens insolvens.

Beredningen anser för sin del inte tillräckligt motiverat att tillerkänna
speditörer en särställning i uppdragsgivarens konkurs, önskemålet om
förmånsrätt kan därför inte biträdas. Frågan har diskuterats med de andra
nordiska kommittéerna, vilka har intagit samma ståndpunkt.

2.5.2 Remissyttranden

Beredningens förslag såvitt avser motsvarigheter till de förmånsrätter
som — bortsett från löneprivilegiet — behandlas i 17 kap. 4 § HB har i allmänhet
lämnats utan erinran. Ett begränsat antal remissinstanser har emellertid
framfört kritiska synpunkter i olika hänseenden. Dessa synpunkter
återges här enligt följande.

Domarföreningen ifrågasätter om inte förmånsrätten för borgenärs kostnad
för gäldenärens försättande i konkurs eller för beslut om dödsbos avträdande
till förvaltning av boutredningsman kan avskaffas. Föreningen
framhåller att principiella skäl visserligen kan åberopas för bibehållande
av dessa förmånsrätter men att deras praktiska betydelse numera är ringa.

Enligt hovrätten för Västra Sverige kan det ifrågasättas om det finns tillräckliga
skäl för den för vissa fall föreslagna begränsningen av förmånsrätt
till sex månader före konkursansökan. I gällande lag finns inte någon tidsbegränsning
i motsvarande fall. Enligt hovrätten är det arbete som utförs
av en god man under ackordsförhandling eller av en boutredningsman
under boets avveckling som regel ägnat att underlätta konkursförvaltningens
arbete. Konkurskostnaderna torde härigenom ofta kunna nedbringas
i motsvarande mån. När det gäller vad som kallas »kostnad för
särskild åtgärd» kan det ju bero på en ren tillfällighet om en för utredningen
nyttig eller t. o. m. nödvändig åtgärd företas några dagar före eller
efter början av sexmånadersfristen. Den föreslagna regeln, att förmånsrätt
gäller endast för belopp som med hänsyn till omständigheterna finns skäligt,
är enligt hovrätten ett tillräckligt korrektiv mot obefogade ersättningsanspråk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förmånsrätten för kostnad för
särskild åtgärd före konkursen vara alltför lösligt bestämd. En så angiven
förmånsrätt kan komma att ge upphov till många och svåra bevisfrågor.
Omfattningen och arten av de kostnader som kan komma i fråga för förmånsrätt
kan diskuteras. Enligt hovrättens mening är rena revisions- och
utredningskostnader ofta av den art, att det kan vara befogat att låta dem
få förmånsrätt. Att låta förmånsrätten omfatta även andra kostnader som
kostnader för reparationsarbeten eller försäljningskostnader leder däremot
enligt hovrättens uppfattning alldeles för långt. Oavsett hur kostnaderna
bestäms måste de emellertid preciseras i lagtexten. Med hovrättens bedöm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ning bör orden »särskild åtgärd» lämpligen ersättas med »revision eller
annan dylik åtgärd».

Även Svenska företagares riksförbund kritiserar såsom alltför vag bestämmelsen
om förmånsrätt för kostnad för särskild åtgärd, som företagits
med gode mannens eller tillsynsmannens medgivande eller av boutredningsmannen.
Enligt förbundets mening borde även kostnad för åtgärd, som begärts
av konkursgäldenären och uppenbart varit till borgenärernas bästa,
få medföra förmånsrätt.

Några remissinstanser vill komplettera beredningens förslag med ytterligare
förmånsrätter. Hit hör kammarkollegiet som framhåller att ersättningskrav
från god man som förordnats med stöd av 7 § lagen (1928: 281)
om allmänna arvsfonden f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men att
denna förmånsrätt faller bort i beredningens förslag. Enligt kammarkollegiet
finns det inte tillräcklig anledning att göra skillnad mellan förordnad
boutredningsman och god man för allmänna arvsfonden. Den sistnämnde
brukar sålunda ensam ombesörja boutredningen och kan därför ofta mera
liknas vid en boutredningsman än vid en god man för bortovarande (jfr
yttrande av kammaradvokatfiskalsämbetet, återgivet på s. 39 i prop. 1969:
83). Kammarkollegiet påpekar även att enligt förslaget skall inte längre
finnas förmånsrätt för ersättning åt god man enligt 18 kap. 2 § ÄB. I dödsbon
förekommer inte sällan att behov föreligger att enligt nämnda lagrum
förordna god man som har att fullgöra vad som åligger delägare. Är det
då, såsom här ofta är fallet, fråga om bon med obetydliga tillgångar eller
skulder som överstiger tillgångarna, skulle enligt kammarkollegiet svårigheter
säkerligen uppstå för domstolarna att finna personer som är villiga
att åtaga sig godmanskapet om man upphäver deras förmånsrätt. Det
föreligger ett klart behov av gode män av detta slag och man bör enligt
kollegiets mening undvika att försvåra rekryteringen.

Advokatsamfundet ifrågasätter om inte även anspråk av vissa funktionärer
i aktiebolag och ekonomiska föreningar och kanske även legala företrädare
i andra sammanhang bör förses med allmän förmånsrätt. Advokatsamfundet
påpekar att lagstiftningen om aktiebolag föreskriver att revisor
skall finnas i varje aktiebolag och att likvidator skall utses om ett aktiebolag
skall träda i likvidation. Lagarna om handelsbolag och enkla bolag
samt om ekonomiska föreningar innehåller likaledes bestämmelser om likvidator.
Även i annan lagstiftning kan finnas föreskrifter som nödvändiggör
att vissa personer utses med i lag angivna funktioner. Bestämmelserna
är regelmässigt inte dispositiva. Även om skäl finns för viss återhållsamhet
i detta sammanhang, kan enligt advokatsamfundet ifrågasättas om sådana
funktionärer som enligt lag måste finnas skall behöva utöva sina i lag föreskrivna
skyldigheter utan att få en viss trygghet för arvode och kostnader.
Särskilt gäller detta funktionärerna i likvidationer. I dessa fall föreskrivs
en direkt skyldighet för den juridiska personen att träda i likvidation, om

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år i 970

de i lag angivna förutsättningarna skulle föreligga, vilket innebär att likvidator
måste utses. En likvidator och en likvidationsrevisor i ett aktiebolag
eller i en ekonomisk förening har arbetsuppgifter, som rätt utförda kan
vara till direkt nytta i en kommande konkurs. Det kan inte anses tillfredsställande
att dessa skall behöva tvinga ett företag, som är på obestånd, att
betala förskottsarvoden på grund av att förmånsrätt saknas.

Förslaget om att slopa förmånsrätten för vissa fordringar mot förmyndare
och gode män enligt 17 kap. 10 § HB har av remissinstanserna tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Till de remissinstanser som uttryckligen
har förklarat sig biträda förslaget hör bankinspektionen, förmynderskapsutredningen,
bankföreningen och Svenska revisorsamfundet.

Stockholms stads överförmyndarnämnd framhåller att enligt nämndens
erfarenhet har den ifrågavarande förmånsrätten ringa praktisk betydelse.
Under tiden från och med den 1 januari 1957, då överförmyndarnämnden
började sin verksamhet, har förmånsrätten åberopats endast i ett fall rörande
i Stockholm inskrivna förmynderskap. överförmyndarnämnden finner
med hänsyn härtill och med instämmande i övrigt i beredningens motivering
inte skäl föreligga att behålla förmånsrätten.

Några remissinstanser är emellertid en smula betänksamma till förslaget.
Hit hör hovrätten för Västra Sverige som uttalar att förmånsrätt för fordran
på ersättning i anledning av förmynderskap eller godmanskap i jämförelse
med andra tysta förmånsrätter torde ha ringa betydelse för borgenärerna.
För den omyndige kan emellertid förmånsrätten i det enskilda fallet utgöra
ett värdefullt skydd. Hovrätten ställer sig därför tveksam till förslaget om
förmånsrättens avskaffande. Om det pågående reformarbetet inom förmynderskapslagstiftningen
skulle leda till en så väsentlig förbättring av omyndigskyddet
som beredningen antyder, kommer frågan otvivelaktigt i ett
annat läge. Resultatet av reformarbetet torde därför enligt hovrätten böra
avvaktas innan någon ändring sker. Domarföreningen är tveksam till förslaget
på ungefärligen samma grunder som hovrätten.

Förslaget om att utmönstra förmånsrätten för vissa redovisning sfordringar
enligt 17 kap. 11 § HB har helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Positiva uttalanden om förslaget görs bl. a. av hovrätten för Västra Sverige,
bankinspektionen, bankföreningen och Svenska revisorsamfundet.

Föreningen auktoriserade revisorer kritiserar beredningens ställningstagande
när det gäller frågan om förmånsrätt för revisorsarvode. Föreningen
erinrar om att beredningen bl. a. hänvisar till att enligt beredningens förslag
12 § 4 st. (»kostnad för särskild åtgärd etc.») önskemålen om förmånsrätt
skulle bli tillgodosedda i speciella fall. Emellertid täcks inte de ofta
förekommande situationer när revisor blir tillkallad för att i ett ekonomiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

krisläge göra viss utredning. I avsaknad av förmånsrätt torde man enligt
föreningen kunna utgå från, att revisorn för sitt arbete begär förskottslikvid,
vilket ofta kan försena ett brådskande utredningsarbete och därtill
innebära en onödig likviditetspåfrestning för uppdragsgivaren. Föreningen
vidhåller att de synpunkter som tidigare framförts från föreningen rörande
förmånsrätt för revisorsarvode bör beaktas i den kommande lagstiftningen.

Även Svenska revisorsamfundet framför kritik på denna punkt. Samfundet
framhåller att revisorsarvodet inte skulle bli en tyst förmånsrätt i den
meningen, att den inte i förväg skulle kunna förutses av övriga borgenärer.
Till skillnad från t. ex. advokater — vilka åberopas av beredningen — är revisorn
ett i lag föreskrivet organ. Detta är ett uttryck för behovet att skydda
inte bara aktieägarna i förhållande till förvaltningsorganen utan även att
i växande grad vårda tredje mans intresse. Det är föga konsekvent att föreskriva
revisionsskyldighet men samtidigt i de situationer, när behovet av
kvalificerad revision är som störst, undandra borgenärerna och alla övriga
intressenter det stöd, som revisionsskyldighet är avsedd att uppställa.

Samfundet erinrar vidare om beredningens hänvisningar (bet. s. 89) dels
till att de nordiska kommittéerna har avvisat allmän förmånsrätt, dels till
att skälig kostnad för särskild åtgärd före konkursansökan i vissa fall kan
bli privilegierad fordran. Hänvisningen till de nordiska kommittéerna torde
knappast ha så stor betydelse, eftersom beredningen på flera andra punkter
funnit sig kunna avvika från rättsuppfattning i ett eller flera av de nordiska
länderna. Generellt kan vidare särskild åtgärd uppenbarligen inte avse
revisionsuppdraget. Beredningens förslag innebär knappast någon förbättring
av hittillsvarande praxis. Osäkerheten kommer att bestå i ungefär
samma mån som nu, om arvode kan komma att utgå. Därmed skulle beredningens
referens till »särskilda åtgärder» bli verkningslös.

Sveriges speditörförbund framhåller bl. a. att speditören i sin verksamhet
har att lägga ut betydande belopp, särskilt för tull och frakter. Storleken
av förskotterade belopp har mer än fördubblats i samband med införandet
av införselmervärdeskatt, vilken det åligger speditören att betala in till tullverket
i egenskap av s. k. varuhavare. I den mån förmånsrätt godtas för
statens fordran på införselmervärdeskatt samt tullverkets fordran på tull,
skulle speditören i viss mån kunna skyddas genom en överlåtelse till speditören
av förmånsrätten i samband med inbetalning av ifrågavarande belopp.
Genom att sådan förmånsrätt för staten och tullverket inte godtagits i förslaget
faller denna möjlighet bort.

Enligt speditörförbundet talar starka skäl för införandet av en förmånsrätt
för speditörens fordringar hos uppdragsgivaren, särskilt med avseende
på gjorda utlägg. Förbundet har emellertid full förståelse för synpunkten
att speditörens i och för sig berättigade intresse måste vägas mot det allmänna
önskemålet att i största möjliga utsträckning begränsa förmånsrät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

terna. Emellertid har speditören utan tvivel ett starkare behov av skydd för
sina fordringar än t. ex. fartygsbeställare, jordägare, hyresvärdar och hantverkare.
Flertalet svenska speditionsföretag har dessutom så begränsade
ekonomiska resurser att en enda kunds insolvens kan äventyra deras egen
existens. Om en allmän förmånsrätt för speditörens fordringar mot uppdragsgivaren
inte kan godtas, hemställer förbundet i andra hand att fordringarna
skyddas genom särskild förmånsrätt.

Skånes handelskammare ansluter sig under hänvisning till de allmänna
strävandena att begränsa antalet förmånsrätter till beredningens ståndpunkt
beträffande frågan om förmånsrätt för speditionsutlägg. Handelskammaren
erinrar emellertid om att gällande regler om uttagande av mervärdeskatt
i samband med införsel har inneburit en avsevärt ökad börda
för speditörerna såväl från likviditetssynpunkt som med hänsyn till kreditrisken
jämfört med vad som tidigare gällde. Enligt handelskammarens
mening är det därför önskvärt att ändringar vidtas i mervärdeskatteförordningen
innebärande att speditörerna ges rätt att i sin redovisning av
mervärdeskatt avlyfta av dem för kunds räkning erlagd mervärdeskatt i
samband med införsel. 3

3. Departementschefen

3.1. Allmänna synpunkter

117 kap. HB finns bestämmelser om den ordning i vilken skulder skall betalas
vid konkurs. Bestämmelserna gäller i princip även när borgenärer konkurrerar
om betalning vid utmätning. En del av bestämmelserna går tillbaka
ända till 1734 års lag medan andra har kommit till betydligt senare. Trots de
ändringar som har skett gör bestämmelserna allmänt sett ett synnerligen ålderdomligt
intryck. Sedan länge har reglerna varit i behov av en genomgripande
översyn.

En del fordringar har förmånsrätt till betalning i viss inbördes ordning.
Flera av dessa förmånsberättigade fordringar belastar endast bestämd egendom
(särskilda förmånsrätter). Som exempel kan nämnas fordringar som är
förenade med panträtt eller retentionsrätt, dvs. rätt att hålla kvar egendom
till säkerhet för fordran. Andra fordringar har i princip förmånsrätt till betalning
ur all gäldenärens egendom (allmänna förmånsrätter). De mest uppmärksammade
fordringarna av denna typ utgörs av lönefordringar, som har
en mycket framskjuten rätt till betalning, och skattefordringar, som utgår
med sämsta förmånsrätt, dvs. närmast före de oprioriterade fordringarna.
Lönefordringarnas förmånsrättsställning — det s. k. löneprivilegiet — leder
till att sådana fordringar ibland måste tas ur fast egendom och att de därvid

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

går före inteckningsfordringar. De allmänna förmånsrätterna kan inte göras
gällande vid utmätning.

Flertalet fordringar är utan förmånsrätt. Innehavare av sådana fordringar
får rätt att lyfta betalning först sedan förmånsberättigade fordringar har blivit
till fullo infriade. Levarantörs- och skadeståndsfordringar är i allmänhet
utan förmånsrätt. Även fordringar som avser framtida pension hör med visst
undantag hit. Böter och viten har minsta rätt.

I sitt arbete med reformering av exekutionsrätten har lagberedningen nu
kommit fram till bestämmelserna om betalningsordningen vid utmätning
och konkurs. I ett avgivet betänkande har beredningen lagt fram förslag till
nya bestämmelser i ämnet. Beredningen har under arbetets gång överlagt
med kommitterade från de andra nordiska länderna. Det har därvid visat sig
omöjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning på grund av att utgångspunkterna
i länderna är så olika. I viktiga hänseenden har emellertid enighet
nåtts.

En ledande princip i reformarbetet har varit, att borgenärer skall behandlas
lika, om inte verkligt bärande skäl finns för att ge någon företräde. Detta
har lett till att flera av de nuvarande förmånsrätterna har utmönstrats och
att i huvudsak inte några nya har tagits upp.

Beredningens förslag utgår från den grundläggande skillnaden mellan särskilda
och allmänna förmånsrätter. Såvitt avser de förra innebär förslaget
bl. a. vissa ändringar i den förmånsrätt som f. n. tillkommer hyresvärd och
jordägare mot hyresgäst resp. arrendator. Samtidigt föreslås att hyresvärds
och jordägares retentionsrätt skall utgå. I övrigt kan nämnas att en del föråldrade
särskilda förmånsrätter enligt förslaget får leva kvar endast övergångsvis.
Beträffande de allmänna förmånsrätterna gäller bl. a. att innebörden
av de här aktuella lönefordringarna har preciserats bättre än f. n. samt
att förmånsrätten för skatter och en del andra fordringar föreslås avskaffad.
Beredningen har ägnat stort intresse åt frågan om förhållandet mellan lönefordringar
och panträtt i fast egendom. Beredningens överväganden har lett
till alternativa förslag som har det gemensamt att panträttshavarnas ställning
föreslås förbättrad på löneborgenärernas bekostnad.

Beredningens förslag har remissbehandlats. De har därvid fått ett i huvudsak
välvilligt mottagande och ansetts väl ägnade att upphöjas till lag. På
många håll har man understrukit behovet av nya bestämmelser om förmånsrätt.
Man godtar i princip tanken att begränsa antalet förmånsberättigade
fordringar.

Kritik har emellertid framkommit i olika hänseenden. Den utformning beredningen
givit löneprivilegiet har sålunda framkallat kritik, särskilt från
löntagarorganisationerna. Samma remissinstanser men också många andra
har skarpt kritiserat förslaget att begränsa det företräde som löneborgenärerna
nu har framför innehavare av fastighetsinteckningar. I den delen har
däremot sådana remissinstanser som företräder fastighetskreditgivarna häl -

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

sat förslaget med tillfredsställelse. Förslaget att slopa skatteprivilegiet har
avstyrkts av en hel del remissinstanser men tillstyrkts av många andra. Även
i övrigt har förslaget på olika punkter mött kritik.

För egen del vill jag understryka det angelägna i att bestämmelserna om
betalningsordningen vid utmätning och konkurs reformeras. De nuvarande
bestämmelserna i ämnet finns i ett kapitel i HB, en av de få balkar i 1734
års lag som i vissa delar alltjämt kvarstår i sin ursprungliga form. Inte minst
detta förhållande vittnar om att bestämmelserna behöver moderniseras (angående
placeringen av de nya bestämmelserna, se under 4.1).

Det är beklagligt men samtidigt förståeligt att det arbete beredningen har
bedrivit i samverkan med företrädare för övriga nordiska länder inte har lett
till förslag om gemensam nordisk lagstiftning. Man måste emellertid beakta
att det här är fråga om en lagstiftning av exekutionsrättslig karaktär som i
betydande utsträckning bygger på civilrättsliga institut, t. ex. panträtt och
retentionsrätt. Endast under förutsättning av någorlunda uniformitet på de
civilrättsområden som här är aktuella, kan bestämmelserna om förmånsrätt
utformas enhetligt för de nordiska länderna. Denna förutsättning föreligger
emellertid inte (jfr bet. s. 40). Till detta kommer att i den svenska förmånsrättsordningen
bör behandlas även den förmånsrättsställning som följer med
panträtt och retentionsrätt. I annat fall blir det svårt att överskådligt reglera
t. ex. det företräde som löneborgenärer bör ha framför panthavare i fast
egendom. I Danmark och Norge däremot är sistnämnda borgenärer liksom
övriga panthavare i princip skyddade vid konkurrens med löneborgenärer.
De behandlas som separatister, dvs. den egendom som omfattas av rättigheten
skall avskiljas från boet innan utdelning sker. De har med andra ord
därigenom i huvudsak samma ställning som ägare (jfr 17 kap. 2 § första st.
HB).

På grund av väsentliga olikheter av detta slag är det alltså, åtminstone
f. n., inte möjligt att åstadkomma en gemensam nordisk lagstiftning.

I likhet med remissinstanserna godtar jag utgångspunkten för beredningens
förslag att alla borgenärer i princip skall behandlas lika. Fordringar bör
sålunda ges förmånsrätt till betalning endast om verkligt starka skäl finns
härför. Jag övergår nu till att utifrån denna principiella syn mera allmänt
diskutera vilka fordringar som bör vara utrustade med förmånsrätt.

Av nuvarande särskilda förmånsrätter utgörs flertalet, som jag redan har
nämnt, av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt. Som exempel
kan jag nämna sjö- eller luftpanträtter (17 kap. 2 § andra st. HB), handpanträtter,
inteckningar i fartyg eller luftfartyg jämte reservdelar till luftfartyg
och hantverkares rätt till ej avhämtat gods (17 kap. 3 § HB) samt inteckningar
i fast egendom (17 kap. 9 § 1 och 2 mom. HB). En särskild ställning
intas av fordran på hyra eller arrendeavgift. Förmånsrätten för sådan fordran
följer inte med hyresvärds eller jordägares retentionsrätt utan är självständig
(17 kap. 5 och 6 §§ HB).

Kungl. Maj:ts proposition nr 742 år 1970

Panträtt och retentionsrätt utgör säkerhetsrätter. De är såsom sådana konstruerade
så, att rättighetsinnehavaren i största möjliga utsträckning skyddas.
I detta skydd utgör förmånsrätten ett väsentligt inslag. Det kan inte
komma i fråga att i förevarande sammanhang ta ifrån fordringar med panträtt
eller retentionsrätt deras förmånsrätt. Huruvida den särskilda förmånsrätt
som f. n. tillkommer hyresvärds eller jordägares fordran alltjämt är
motiverad har i lagstiftningsärendet varit föremål för delade meningar. Jag
anser i likhet med beredningen tillräckligt starka skäl tala för att förmånsrätten
behålls men att den därvid bör konstrueras om (se 3.3).

En remissinstans har uttalat önskemål om ny lagstiftning angående panträtt
i lös egendom. En annan påpekar att det är oklart huruvida retentionsrätt
föreligger i fråga om byggnadsritningar, sakkunnigutlåtanden, rättegångshandlingar
o. d. och vill att oklarheten skall undanröjas. Dessutom kan
nämnas att Sveriges hantverks- och industriorganisation i en till Kungl. Maj :t
den 23 april 1970 inkommen skrivelse hemställt om lagstiftning som skyddar
underentreprenörer vid konkurser inom byggnadsbranschen (jfr bet. s. 40).
Önskemålen bör inte lämpligen tas upp i detta sammanhang. I endast mycket
begränsad utsträckning har i detta ärende tagits upp reformer i frågor utanför
förmånsrättslagen. Vad som i det hänseendet föreslås är egentligen endast
att hyresvärds och jordägares retentionsrätt slopas (3.3) samt att vissa reallaster
och andra belastningar på fast egendom såsom föråldrade mönstras
ut (se specialmotiveringen till 6 § förmånsrättslagen under 4.1). Dessutom
föreslås i en särskild lag retentionsrätt för fordran hos hotellgäst såsom ersättning
för en numera föråldrad bestämmelse i samma ämne (se 4.3).

Vid sidan av fordringar med panträtt eller retentionsrätt är det f. n. i huvudsak
två slags fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt, nämligen
fordran på grund av företagsinteckning (17 kap. 7 § andra st. HB) och
utmätningsfordran (17 kap. 8 § och 9 § 3 inom. HB). Dessa fordringar står
panträtten nära (se beträffande utmätningsfordran bet. s. 43 och 131). Av
samma skäl som i fråga om panträttsfordran bör därför företagsintecknings-
och utmätningsfordran få behålla sin förmånsrätt. Detta överensstämmer
med beredningens förslag.

Beträffande därefter de allmänna förmånsrätterna är den förmånsrätt som
tillkommer fordran på lön eller pension m. in. den utan tvivel viktigaste (17
kap. 4 § och 6 a § HB). Löneprivilegiet uppbärs av starka sociala skäl. Tyvärr
är det emellertid långt ifrån tillräckligt med förmånsrätt för att i alla lägen
tillgodose samtliga lönekrav. Det händer sålunda allt emellanåt att löneborgenärer
helt eller delvis blir utan betalning när företag går i konkurs. Dessutom
tvingas löneborgenärerna, även om deras anspråk blir tillgodosedda,
ofta vänta mycket länge på betalningen. Detta förhållande har givit anledning
att överväga särskilda åtgärder.

Inom inrikesdepartementet har sålunda utarbetats en promemoria om
löneskydd vid konkurs (In Stencil 1970:3). I promemorian föreslås att sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

len från och med den 1 januari 1971 skall garantera lönefordringarna. Lönegarantin
skall gälla sådana löne- och pensionsfordringar som i konkurs utgår
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Betalning enligt garantin skall
för varje arbetstagare utgå med maximalt två gånger basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring. Härigenom kommer knappast några socialt välmotiverade
anspråk på löneskydd att falla utanför lönegarantin. Garantibelopp
skall betalas ut så snart som möjligt efter konkursbeslutet. Lönegarantisystemet
skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Avgifterna skall beräknas
på samma underlag som den allmänna arbetsgivaravgiften och tas ut
samtidigt med denna avgift.

Promemorian om löneskydd vid konkurs skall nu remissbehandlas. I avvaktan
på resultatet av remissbehandlingen och inrikesdepartementets fortsatta
överväganden i ämnet, är det för tidigt att uttala sig om hur lönegarantin
kommer att slutgiltigt utformas i alla enskildheter.

Tillkomsten av en statlig lönegaranti vid konkurs kan komma att i viss
mån påverka bedömningen av förmånsrätten för löne- eller pensionsfordringar.
Innan den statliga lönegarantin har givits sin definitiva utformning,
synes det därför mindre lämpligt att ta slutlig ställning till löneprivilegiets
omfattning. I och för sig finns således skäl att dröja något med att ta upp
frågan om förmånsrättsordningen. Detta ärende har emellertid sådant samband
med annan pågående lagstiftning att jag har bedömt det som uteslutet
att skjuta på frågan ytterligare. Förslagen till fastighetsbildningslag (prop.
1969: 128) och till ny jordabalk (prop. 1970: 20), som behandlas av 1970 års
riksdag, förutsätter nämligen att betydande ändringar görs i förmånsrättsordningen.
Det förslag till nya regler om exekution i fast egendom som inom
kort kommer att föreläggas riksdagen har också ett mycket nära samband
med förmånsrättsordningen. Förslaget med nya bestämmelser om förmånsrättsordningen
bör behandlas i så nära samband som möjligt med de nämnda
förslagen.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att nu föreslå någon ändring
av löneprivilegiets omfattning eller av löneborgenärernas förmånsrätt
i förhållande till inteckningsborgenärernas.

Allmän förmånsrätt följer nu även med vissa fordringar av mera speciellt
slag. Hit hör bl. a. begravnings- och bouppteckningskostnad i dödsbos konkurs
samt fordran på arvode och kostnadsersättning till förordnad boutredningsman
m. fl. (17 kap. 4 § HB). Även ersättningskrav mot försumliga förmyndare
och gode män (17 kap. 10 § HB) liksom vissa redovisningsfordringar
är utrustade med allmän förmånsrätt (17 kap. 11 § HB). Beredningen
har i sitt förslag behållit de förstnämnda förmånsrätterna med vissa justeringar
men slopat de sistnämnda. Från remisshåll har beredningens ställningstagande
i huvudsak godtagits. Inte heller jag finner anledning till några
principiella invändningar utan anser att beredningens förslag kan godtas.
Beredningen har vidare till diskussion tagit upp frågan om att utrusta under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

hållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg med förmånsrätt men har
efter vissa överväganden avvisat tanken härpå. Trots att beredningens avvisande
inställning vid remissbehandlingen har mött viss kritik, ansluter jag
mig för min del till beredningens bedömning (3.5).

En omstridd allmän förmånsrätt är slutligen den som tillkommer fordran
på skatt eller allmän avgift (17 kap. 12 § HB). I en del konkurser uppgår förmånsberättigade
skattefordringar till betydande belopp. Beredningens förslag
att skatteprivilegiet skall avskaffas bar, som jag redan har nämnt, fått ett
blandat mottagande vid remissbehandlingen. För egen del har jag kommit till
uppfattningen, att övervägande skäl talar för att skatteprivilegiet behålls (se
härom närmare under 3.4).

Som en följd av förslaget kommer gruppen oprioriterade fordringar att bli
något större än f. n. De fordringar vilkas nuvarande förmånsrätt slopas kommer
sålunda att föras hit. Bland de oprioriterade ingår också de fordringar
för vilka förmånsrätt efter särskilda överväganden har avvisats i detta
ärende, alltså underhållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg. De
från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna utan förmånsrätt torde
emellertid även i fortsättningen komma att bli leverantörsfordringar och
liknande.

Även skadeståndsfordringar utgår utan förmånsrätt. I den mån skadeståndsanspråken
är från social synpunkt angelägna gäller emellertid — liksom
beträffande flera andra socialt beaktansvärda men oprioriterade fordringar
— att de i första hand bör tillgodoses på annat sätt än genom utdelning
i konkurs. Jag kan nämna att många skadeståndsfordringar tillgodoses
på försäkringsmässig väg och att en del privilegieras vid löneutmätning (jfr
prop. 1968: 130 s. 93 f och 106).

Förutom böter och viten bör i överensstämmelse med beredningens förslag
även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av
brott ha minsta rätt.

3.2. Lön och pension

Fordringar på lön och pension utgår som nämnts f. n. i betydande utsträckning
med förmånsrätt. I fråga om lön gör lagen skillnad mellan olika
arbetstagare. ”Betjänter och tjänstehjon” har förmånsrätt för lön för hela
sista året. Denna regel anses numera i första rummet gälla tjänstemän. ”Annan
arbetare” har förmånsrätt för lön (”dagspenning eller avlöning”) som
inte har stått inne längre än sex månader efter förfallodagen.

Beträffande pension avser förmånsrätten förfallna fordringar som tillkommer
pensionstagare på grund av egen eller anhörigs arbetsanställning. Förmånsrätten
gäller emellertid inte förfallna pensionsfordringar för längre tid
än sammanlagt ett år. Arbetstagare som är född 1907 eller tidigare eller dennes
efterlevande har dessutom förmånsrätt för fordringar på framtida pension
med viss beloppsmaximering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Förmånsrätten för lön och pension är allmän, dvs. gäller i princip all gäldenärens
egendom och kan därför åberopas endast i konkurs och således
inte vid utmätning. Bestämmelserna är i övrigt något olika för fordringar på
lön och förfallen pension, å ena, och för fordringar på framtida pension,
å andra sidan. Beträffande de förra gäller att de får tillgodoses ur egendom
som belastas av särskilda men lägre förmånsrätter först sedan det visat sig
att de inte på annat sätt kan bli betalda. Fast egendom får emellertid inte
tillgripas så länge lös egendom är att tillgå. När betalning sker ur fast egendom
kan inteckningsfordringar helt eller delvis komma att trängas undan. I
detta hänseende är skillnaden i förhållande till fordringar på framtida pension
stor. Sådana fordringar får beträffande fast egendom alltid träda tillbaka
vid konkurrens med inteckningsfordringar.

Lagberedningen föreslår att den nuvarande kategoriindelningen mellan
olika arbetstagare slopas. Enligt förslaget får alla arbetstagare förmånsrätt för
lön, som har förfallit till betalning högst sex månader före konkursansökningen,
och för lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Om löneanspråket
är tvistigt och arbetsgivaren av den anledningen har innehållit
betalningen, skall en utsträckt frist gälla. I fråga om pension föreslås förmånsrätt
för förfallna fordringar som tillkommer arbetstagare eller dennes
efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och nästföljande
sex månader. Beträffande fordringar på framtida pension föreslås att
den nuvarande regleringen behålls oförändrad.

Förmånsrätten för lön och pension är allmän även enligt beredningens
förslag. Beträffande förhållandet till särskilda förmånsrätter bygger förslaget
i huvudsak på gällande rätt med ett väsentligt undantag. Detta avser förhållandet
mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar. Beredningen
framlägger i den frågan alternativa förslag som båda syftar till att begränsa
de dolda risker för fastighetskrediten som är förenade med nuvarande ordning.
Förslagen innebär samtidigt inskränkningar i löneprivilegiets företrädesställning.

Beredningens förslag angående löneprivilegiets omfattning har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av många remissinstanser. I en hel del remissyttranden
har emellertid framkommit kritiska synpunkter. Sålunda anser LO
och övriga i ärendet hörda löntagarorganisationer att den tid före konkursen
inom vilken lönefordringar skall ha förfallit för att vara förmånsberättigade
bör förlängas till ett år. Andra remissinstanser, t. ex. hovrätten över
Skåne och Blekinge samt advokatsamfundet, är av motsatt uppfattning och
anser att tiden bör förkortas till tre månader.

Den föreslagna reformen i fråga om förhållandet mellan löneprivilegiet
och fastighetsinteckningar har på de flesta håll mötts av tvekan eller skarp
kritik. Många remissinstanser — hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium,
bostadsstyrelsen m. fl. — anser inte att utredningsmaterialet
är tillräckligt för ett ställningstagande. Konflikten mellan lönefordringar och

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

inteckningsfordringar kan enligt dessa remissinstansers mening inte lösas
inom förmånsrättsordningens ram. En hel del remissinstanser uttalar sig
mera bestämt för den nuvarande ordningen med lönefordringarnas oinskränkta
företrädesställning. Hit hör bl. a. hovrätten för Västra Sverige,
Folksam, SPP och löntagarorganisationerna. Slutligen finns det en grupp
remissinstanser som godtar reformen men har vissa kritiska synpunkter på
de alternativa förslagens utformning. Till denna grupp hör bankinspektionen,
arbetsgivareföreningen, industriförbundet, bankföreningen, advokatsamfundet,
grossistförbundet m. fl. remissinstanser.

För egen del vill jag först erinra om det pågående arbetet som syftar till att
stärka arbetstagarnas löneskydd vid konkurs. Jag har tidigare nämnt att jag
inte kan avvakta resultatet av det arbetet samt att jag inte är beredd att nu
föreslå någon ändring av löneprivilegiets omfattning eller av löneborgenärernas
förmånsrätt i förhållande till inteckningsborgenärernas (se 3.1).

Beträffande den närmare utformningen av förmånsrätten för löne- och
pensionsfordringar biträder jag självfallet lagberedningens uppfattning att
den nuvarande kategoriindelningen mellan olika löntagare är föråldrad och
bör slopas. Jag har inte något att invända mot förslaget att som en gemensam
beteckning för löntagarna i fortsättningen använda begreppet arbetstagare.
Jag utgår liksom beredningen från att begreppet här kommer att tilläggas
samma civilrättsliga innebörd som det har i andra sammanhang (jfr bet. s.
149 och prop. 1970: 94 s. 36 och 39).

Meningarna är delade beträffande frågan hur gamla lönefordringar som
skall få utgå med förmånsrätt. Beredningens förslag om att de måste ha förfallit
inom sex månader före konkursansökningen kan sålunda sägas utgöra
en kompromiss mellan olika, mot varandra stridande synpunkter. Förslaget
leder till försämrad förmånsrätt för sådana arbetstagare för vilka f. n. gäller
en tidsfrist av ett år.

Till förmån för en kort tidsfrist, dvs. för att endast ganska sent förfallna
lönefordringar skall omfattas av förmånsrätten, talar intresset av att begränsa
den form av kreditgivning som består i att en utomstående betalar de
anställdas löner och därigenom övertar deras krav mot arbetsgivaren. Det
har anförts att en sådan kreditgivning ofta är osund därför att den bidrar till
att onödigt länge hålla i gång företag som saknar förutsättningar att fortleva.

Som skäl för en relativt snäv tidsfrist åberopas också att denna som regel
skulle vara tillräcklig för att det stora flertalet lönekrav skulle omfattas av
förmånsrätten. Arbetstagarnas lön står sålunda i allmänhet inte inne hos arbetsgivaren
så länge. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbetstagarna
ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd.
Advokatsamfundet, vars medlemmar regelmässigt torde anlitas som konkursförvaltare,
har i sitt remissyttrande lämnat vissa uppgifter som i sammanhanget
är av intresse. Enligt samfundet bevakas gamla lönefordringar i
allmänhet av någon som har övertagit de anställdas lönefordringar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

därmed förmånsrätten. Den större delen av löntagarnas egna bevakningar
avser lön under uppsägningstid. Andra stora bevakningsposter är semesterersättning
och, i vissa branscher, upparbetade löneanspråk av typen ackordsöverskott.

Även om det skulle vara så att en tidsfrist på sex månader i allmänhet
skulle vara tillräcklig för att ge förmånsrätt åt lönefordringar kan man dock
enligt min mening inte bortse från att i vissa fall lönefordringar blir innestående
hos arbetsgivaren för längre tid. SALF har exempelvis i sitt remissyttrande
pekat på att bristande sysselsättningsmöjligheter, särskilt i mindre
orter, i förening med svårigheter för arbetstagarna att flytta till annan ort
kan få till följd att deras lönefordringar står inne åtskilliga månader. Speciella
typer av löneposter såsom ackordsöverskott o. d. kan naturligtvis även
eljest bli innestående hos arbetsgivaren för längre tid. TCO har för sin del
anfört att det beträffande tjänstemän med provisionslön snarare är regel än
undantag, att provisionen vid konkurs står inne oreglerad sedan åtskillig tid.
TCO framhåller att de avtalade provisionsvillkoren ofta är mycket oklara
och svårtolkade i fråga om både förfallotid och annat. Till detta kommer enligt
organisationen andra omständigheter, t. ex. att arbetsgivaren haft en undermålig
bokföring, vilka tillsammans gör att arbetstagaren i många fall
varken kan bedöma storleken av sin provisionsfordran eller förfallotiden för
olika delposter.

Intresset av att hindra att löneprivilegiet utnyttjas för osund kreditgivning
skulle i och för sig kunna tillgodoses genom en föreskrift att förmånsrätten
för lönefordran faller bort om den överlåts. Beredningen har efter vissa överväganden
avvisat tanken på en sådan föreskrift. Jag delar beredningens uppfattning
i denna fråga. Kreditgivningen torde nämligen ej sällan ske under
omständigheter, som gör den fullt godtagbar från allmän synpunkt. Jag tänker
exempelvis på sådana fall inom byggnadsbransch^!, där byggmästaren
får ekonomiska svårigheter och byggherren övertar de anställdas lönefordringar
för att få byggnadsföretaget fullföljt. Man bör också beakta att möjligheten
att överlåta lönefordran med bibehållen förmånsrätt åtminstone i
vissa fall skapar gynnsammare förutsättningar att rekonstruera eller avveckla
ett företag på det sätt som med tillämpning av sunda företagsekonomiska
principer är lämpligast från sysselsättningssynpunkt.

Beredningens förslag till tidsbestämning står i god överensstämmelse med
vad som gäller i Danmark enligt lagstiftning som tillkommit under 1960-talet. Även i Norge har man ganska nyligen fått en lagstiftning med vilken
beredningens förslag i huvudsak korresponderar. Sedan förslaget framlades
har emellertid frågan om nordisk rättslikhet på denna punkt kommit i ett
nytt läge. Nordiska rådet har sålunda den 11 februari 1970 antagit en rekommendation
till regeringarna angående förenhetligande av reglerna om
förmånsrätt i konkurs (rek.nr 12/1970). I rekommendationen hemställs bl. a.,
att lönefordringar som har förfallit inom ett år före konkursansökningen ges

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

förmånsrätt omedelbart efter massafordringar och därmed jämförbara konkur
sfordringar.

Med hänsyn till det anförda har jag kommit fram till att förmånsrätten
bör omfatta lönefordringar som har förfallit tidigast ett år före konkursansökningen.

För det fallet att löneanspråket är tvistigt och betalningen därför har innehållits
har beredningen föreslagit, att förmånsrätten skall vara bevarad om
talan väckts eller förhandling i bruklig ordning begärts inom sex månader
från förfallodagen och konkursansökan följt inom sex månader från det att
tvisten slutligt har avgjorts. Med förhandling i bruklig ordning åsyftar beredningen
sådan reglerad förhandling som på arbetsmarknaden äger rum
mellan parterna eller deras organisationer, oavsett om förhandlingsplikt
föreligger eller ej. Beredningen framhåller att förhandling i samma ordning
förekommer också mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgivare.
Detta förslag har i allmänhet inte väckt någon erinran från remissinstansernas
sida. SACO har dock anmärkt att det inte kan anses vara fråga
om reglerad förhandling när enskild arbetstagare diskuterar en tvistig lönefråga
med sin arbetsgivare, särskilt inte om arbetstagaren är oorganiserad.

Även med en tidsfrist av ett år anser jag att en särskild regel är motiverad
för det fall att lönefordran är omtvistad. Förmånsrätten bör vara bevarad,
om talan väckts inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen
följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord.
Talan kan enklast väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Jag
biträder lagberedningens uppfattning att även begäran om förhandling angående
tvistigt löneanspråk bevarar tidsfristen. Det bör dock då vara fråga
om förhandling i enlighet med förhandlingsordning i kollektivavtal.

Jag övergår nu till frågan om längden av den uppsägningstid som skall få
ge upphov till förmånsberättigade lönekrav. Beredningens förslag att förmånsrätten
skall omfatta lön under skälig uppsägningstid överensstämmer
med hittillsvarande rättspraxis. Vid bedömande av vad som är skälig uppsägningstid
bör liksom f. n. hänsyn tas till bl. a. anställningens längd och art.
Mot vad förslaget sålunda innehåller finns inte något att invända. Beredningen
har emellertid härutöver föreslagit att förmånsrätt för längre uppsägningstid
än sex månader inte skall godtas. Vid remissbehandlingen har åsikterna
på denna punkt gått isär. Från något håll har framhållits att längre
uppsägningstid än sex månader kan förekomma, men att den ökade anställningstryggheten
lätt blir illusorisk, om inte förmånsrätt följer med lönefordringen
för hela uppsägningstiden. Man har vidare pekat på de s. k. långtidskontrakten
för innehavare av ledande befattningar inom företag. Om förmånsrätt
vid konkurs inte medges för lönefordran avseende hela den överenskomna
kontraktstiden, försvåras rekryteringen av arbetstagare i arbetsledande
ställning för sanering av ekonomiskt svaga företag. Någon maximigräns
borde därför inte införas i lagen. En annan remissinstans har tvärtom

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

föreslagit att den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden skall begränsas
till tre månader för normalfallen med möjlighet till förlängning upp till sex
månader om synnerliga skäl föreligger.

Av hänsyn till övriga borgenärer bör enligt min mening en absolut begränsning
av den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden införas i lagen.
Att sätta gränsen lägre än till sex månader är med hänsyn till gällande
praxis inte lämpligt. Den av beredningen förslagna tiden är å andra sidan
f. n. fullt tillräcklig i det alldeles övervägande antalet fall. Visserligen övervägs
bl. a. uppsägningstidens längd av den av chefen för inrikesdepartementet
nyligen tillsatta utredningen om ökad anställningstrygghet m. m. (riksdagsber.
1970: In: 30). Från social synpunkt finns emellertid knappast någon
anledning att — om en längre uppsägningstid än sex månader gäller — låta
den tid som överskrider sex månader vara förmånsrättsgrundande. Beredningens
förslag i denna del bör därför godtas.

I fråga om tidsfristerna för förfallna pensionsfordringar bör enligt min
mening samma regler gälla som för lönefordringar. Förmånsrätten bör alltså
omfatta pensionsfordringar för högst ett år innan konkursansökningen gjordes
och nästföljande sex månader.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om förmånsrätt i vissa fall
för framtida pension motsvarar i sak gällande rätt. Denna förmånsrätt skall
skydda äldre arbetstagare — födda 1907 eller tidigare — som inte får uppbära
full allmän tilläggspension. Den kommer därför successivt att minska
med åren för att så småningom helt upphöra. Jag biträder förslaget även i
denna del. Jag vill tillägga att arbetstagares fordran på framtida pension i övrigt
är oprioriterad. Frågan om sådan fordrans ställning vid konkurs har nyligen
prövats. Därvid avvisades förslag om att fordringen skulle utrustas
med förmånsrätt (prop. 1967: 83 s. 51, motionerna I: 814 och II: 1019 samt
I: 815 och II: 1018, 1LU 38, rskr 292). Enligt min mening finns det nu inte
någon anledning att ompröva detta ställningstagande.

Slutligen vill jag beröra den i förevarande lagstiftningsärende synnerligen
uppmärksammade frågan om förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar.
Såsom har omvittnats i olika sammanhang är det en betydande
olägenhet att fastighetsinteckningar — och därvid t. o. in. inteckningar
med bästa rätt — kan komma att bli nödlidande på grund av löneprivilegiet.
Så betydelsefull som realkrediten är i vårt land — den fasta egendomen
antas år 1967 ha varit intecknad för ca 117 miljarder kr. — bör den på
allt sätt åtnjuta rättsordningens skydd. Sedan lång tid tillbaka har det också
ansetts vara ett angeläget önskemål att stärka fastighetskrediten i det här
hänseendet. Beredningens förslag får ses som ett försök att inom förmånsrättsordningens
ram lösa problemet.

Såsom åtskilliga remissinstanser har framhållit måste emellertid hjälpmedel
utanför förmånsrättsordningen anlitas om konflikten mellan löneborgenärer
och inteckningsborgenärer skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Det inom inrikesdepartementet pågående arbetet på en lönegaranti vid konkurs
är ett sådant hjälpmedel. Jag vill emellertid inte nu gå vidare in på problemet.
Den nuvarande regleringen bör därför i sak behållas, i varje fall tills
vidare. Inteckningsborgenärerna skall alltså få vika för löneborgenärernas
krav.

Till frågan om löneprivilegiets omfattning såvitt avser semesterersättningar
och till vissa andra problem återkommer jag i det följande.

3.3. Hyra och arrendeavgift

Fordran på hyra eller arrendeavgift hör till de krav som f. n. utgår med
förmånsrätt. Därvid förutsätts att fordringen har förfallit till betalning inom
ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes eller
under tiden därefter. Hyresvärdens förmånsrätt avser förutom hyra även exempelvis
krav på ersättning för skada på den uthyrda lägenheten. Jordägarens
förmånsrätt åter avser förutom arrendeavgift bl. a. krav på ersättning
för husröta och vanhävd. Förmånsrätten gäller i hyresgästen resp. arrendatorn
tillhöriga lösören inom fastigheten och dessutom •—- i arrendefallet —
i arrendatorn tillhöriga byggnader på fastigheten.

Förmånsrätten för hyra och arrendeavgift kompletteras med retentionsrätt.
Innebörden härav är att hyresvärd och jordägare får hålla kvar egendom
som säkerhet för fordran på hyresgäst resp. arrendator. Medan hyresvärd
kan göra sin retentionsrätt gällande när som helst under hyrestiden, är
jordägarens retentionsrätt inskränkt till tidpunkten för arrendatorns avflyttning.
Det skall vidare nämnas att hyresvärds eller jordägares förmånsrätt
inte sammanfaller helt med retentionsrätten utan att vissa avvikelser
föreligger, t. ex. beträffande de fordringar som grundar rättigheterna.

Lagberedningen har övervägt frågorna om förmånsrätt och retentionsrätt
för hyresvärd och jordägare. Övervägandena har lett till förslag om en omkonstruerad
förmånsrätt och ett avskaffande av retentionsrätten. Förmånsrätten
har anknutits till lagen om företagsinteckning. Detta innebär bl. a. att
förmånsrätten gäller endast när hyresgästen eller arrendatorn är näringsidkare
och den uthyrda lägenheten eller arrendestället är avsett för verksamheten.
Hyra eller arrende enbart för bostadsändamål faller sålunda utanför.
Förmånsrätten är vidare begränsad så till vida att den inte avser större
belopp än tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift. Som ersättning för
retentionsrätten föreslås att hyresvärd och jordägare skall få rätt till omedelbar
utmätning hos hyresgästen resp. arrendatorn. Det förutsätts därvid
att fordringen är klar och förfallen samt grundar sig på skriftligt avtal.

Bestämmelserna om förmånsrätt och retentionsrätt har samband med reglerna
om verkan av att hyresgäst eller arrendator försätts i konkurs. Beredningen
har utarbetat nya regler i detta ämne (se härom under 4.2). I sammanhanget
bör även nämnas att beredningen i betänkandet Utsökningsrätt
VIII föreslår att en särskild konkursgrund i 4 § KL upphävs. Konkursgrun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

den ger hyresvärd och jordägare rätt att få nyttjanderättshavaren försatt i
konkurs, om egendom, i vilken hyresvärden eller jordägaren har förmånsrätt,
undandras dem.

Beredningens förslag till omkonstruktion av förmånsrätten har i allmänhet
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Från några håll har emellertid
viss kritik framförts. Man har därvid vanligen hävdat att förmånsrätten
begränsats alltför mycket i beredningens förslag. Det finns emellertid
även remissinstanser som anser att förmånsrätten helt skall slopas. Förslaget
att utmönstra retentionsrätten har i stort sett godtagits av remissinstanserna.
Däremot har en hel del remissinstanser avstyrkt förslaget om rätt till
omedelbar utmätning för hyresvärd och jordägare.

För egen del anser jag att hyresprivilegiet och arrendeprivilegiet bör omprövas
förutsättningslöst i detta sammanhang. Därvid bör man utgå från
att hyresvärd och jordägare skall behandlas på samma sätt som det stora
flertalet fordringsägare och att deras fordringar alltså skall vara oprioriterade.
Ett särskilt skäl härför är intresset av att uppnå nordisk rättslikhet på
denna punkt. I Danmark och Norge har tidigare funnits ett hyresprivilegium.
Detta har emellertid inte längre ansetts tillräckligt motiverat i något av
länderna och har därför numera avskaffats. I överensstämmelse med det allmänna
betraktelsesättet (3.1) är ett bibehållande i vårt land av hyresprivilegiet
försvarligt endast om skälen härför är mycket starka.

Vid remissbehandlingen har framhållits att den nuvarande förmånsrätten
i vissa fall är av stor ekonomisk betydelse för hyresvärd och jordägare. Det
måste också medges att en hyresvärd kan få vissa svårigheter att snabbt hyra
ut en stor och dyr lägenhet på nytt sedan den utrymts i förtid. Uppenbarligen
kan emellertid skäl av det slaget inte i och för sig motivera ett bibehållande
av hyresprivilegiet. Det är i stället just för att fördela riskerna för ekonomiska
förluster så rättvist som möjligt mellan olika borgenärer som hyresprivilegiet
kan behöva avskaffas.

Ekonomisk betydelse torde förmånsrätten ha i fråga om uthyrda affärslägenheter
o. d. samt beträffande arrenden där arrendestället används i arrendatorns
förvärvsverksamhet. Däremot torde den i allmänhet sakna betydelse
såvitt avser uthyrda bostäder. Detta beror bl. a. på att hyresgästen-gäldenären
i bostaden regelmässigt inte har andra tillgångar än sådana som omfattas
av hans beneficium, dvs. är utmätningsfria av hänsyn till honom själv och
hans närstående. Dessutom gäller att om hyran —- som enligt lag och allmän
praxis är förskottshyra — inte betalas, hyresvärden ändå är säkerställd
genom att han ganska kort tid efter förfallodagen kan få hyresrätten förverkad
och hyresgästen avhyst. Jag vill särskilt påpeka att hyresvärdens rätt
att vid betalningsförsummelse bli av med hyresgästen gäller även när hyresgästen
är i konkurs. Det är under hänvisning till nu angivna förhållanden
som beredningen har avstått från att föreslå förmånsrätt för hyresfordran
eller fordran på arrendeavgift som avser bostadsarrende. Jag delar bered -

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

ningens åsikt att förmånsrätt inte är tillräckligt motiverad i dessa fall.

I fråga om affärslokaler o. d. samt beträffande arrenden där arrendestället
används i arrendatorns förvärvsverksamhet gäller visserligen också att nyttjanderättshavaren
ganska snabbt kan bli avhyst om han inte betalar hyran
eller arrendeavgiften på föreskriven tid. Fråga är emellertid om inte hyresvärd
och jordägare härutöver i dessa fall bör medges visst rättsskydd i form
av förmånsrätt till betalning. Motivet härtill skulle vara att samtliga borgenärer
kan vara betjänta av det. En hyresvärd eller jordägare som har förmånsrätt
för sin fordran kan sålunda vid betalningsförsummelse på grund av förmånsrätten
avstå från att omedelbart begära avhysning. Om hyresgästen eller
arrendatorn försätts i konkurs, kan konkursförvaltningen i stället få visst
anstånd med betalningen. Under respittiden kan konkursförvaltningen närmare
undersöka konkursgäldenärens förvärvsverksamhet och besluta om
hur den lämpligen bör rekonstrueras eller avvecklas. Som bankinspektionen
har understrukit i sitt remissyttrande innebär en flyttning av konkursföretag
ofta att verksamheten avsevärt försvåras eller omöjliggörs. Dessutom visar
erfarenheten att nyttjanderätt till en affärslokal e. d. ofta utgör en beaktansvärd
tillgång i ett konkursbo.

Man kan visserligen hävda att hyresvärd och jordägare i likhet med andra
borgenärer kan begära säkerhet för sina framtida krav på hyra resp. arrendeavgift.
Sådan säkerhet kan bestå av lös pant, borgensförbindelse eller,
om nyttjanderättshavaren är näringsidkare, företagsinteckning. I fråga om
jordbruksarrenden lär det f. ö. inte vara ovanligt att jordägaren redan nu —
förutom att begära förskottsbetalning — kräver säkerhet i en eller annan
form (bet. s. 109). Om nyttjanderättshavaren har ställt säkerhet, skulle en
betalningsförsummelse från hans sida inte omedelbart behöva följas av avhysning.
Jag tror emellertid att det för borgenärernas gemensamma bästa är
bättre att förse fordringar på hyra och arrendeavgift med förmånsrätt än att
hänvisa hyresvärdar och jordägare till att säkerställa sig genom enskilda
överenskommelser. Jag vill i sammanhanget särskilt påpeka att remissinstanser
som företräder kreditgivningen har godtagit beredningens förslag
om förmånsrätt.

På grund av det anförda anser jag tillräckligt starka skäl tala för beredningens
förslag att behålla förmånsrätt beträffande affärslägenheter o. d.
samt i fråga om arrenden där arrendestället används i arrendatorns förvärvsverksamhet.
Detta innebär visserligen att nordisk rättslikhet formellt inte
upprätthålls på denna punkt. I praktiken kommer emellertid förhållandena
i Sverige inte att skilja sig så mycket från dem i Danmark och Norge. I de
sistnämnda båda länderna tvingas man nämligen som en ersättning för hyresprivilegiet
och arrendeprivilegiet att, åtminstone för viss tid, göra fordringar
på hyra och arrendeavgift till massakrav, dvs. krav som skall tillgodoses
innan utdelning sker till borgenärerna (bet. s. 178, 179 och 182). En sådan
ordning, som lätt blir komplicerad, behövs inte om beredningens förslag
följs (jfr under 4.2).

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Den nya utformning som beredningen har givit hyresprivilegiet och arrendeprivilegiet
har inte mött någon invändning från remissinstansernas sida.
Jag har inte heller något att erinra mot att man i konstruktionen knyter an
till företagsinteckningen. Detta innebär en vidgning av objektet för förmånsrätten.
Bl. a. kommer just nyttjanderätten, om den är utmätningsbar, att
omfattas av förmånsrätten (4 § första st. 3 lagen om företagsinteckning), vilket
i många fall torde komma att bli värdefullt för förmånsrättshavaren (jfr
prop. 1966: 23 s. 99 och 1968: 130 s. 111). Å andra sidan begränsas de förmånsberättigade
fordringarna — som är alla slags fordringar vilka grundar
sig på nyttjanderättsavtalet och alltså inte endast vad som i detta har betecknats
såsom hyra eller arrendeavgift — till maximalt tre månaders hyra eller
ett års arrendeavgift. Tidsbegränsningen har väckt viss uppmärksamhet i remissyttrandena.
Jag får i anledning härav anföra följande.

Begränsningen av förmånsrätten till tre månaders hyra är visserligen
ganska kraftig om man jämför med vad som nu gäller. Enligt min mening är
emellertid ett belopp som motsvarar tre månaders hyra tillräckligt för sitt
syfte att ge konkursförvaltningen tid att undersöka och besluta om hur lconkursgäldenärens
rörelse skall rekonstrueras eller avvecklas.

Beträffande begränsningen av förmånsrätten vid arrende har lantbruksförbundet
gjort gällande, att jordägarens fordran på husröteersättning, som
f. n. inte är tidsbegränsad, vanligtvis uppgår till högre belopp än som motsvarar
ett års arrendeavgift. Detta beror på att jordägaren har underlåtit att
begära syn under en lång följd av år med påföljd att mycket stora belopp
är utestående vid arrendeperiodens slut. Såsom jordbrukskasseförbundet
har påpekat kommer emellertid de nya arrendereglerna (9 kap. 23 § i förslaget
till jordabalk, prop. 1970: 20) att medföra tätare syner och därmed mera
fortlöpande reglering av jordägarens och arrendatorns mellanhavanden.
På grund härav bör begränsningen till ett års arrendeavgift kunna godtas.

Hyresvärds och jordägares retentionsrätt är i praktiken föga effektiv.
Nyttjanderättshavaren kan bl. a. flytta den egendom som omfattas av retentionsrätten
innan hyresvärden eller jordägaren hunnit utöva sin rätt.
Även om egendomen skulle finnas kvar kan det f. ö. vara svårt för hyresvärd
eller jordägare att verkställa retentionsåtgärder beträffande egendomen (se
vidare bet. s. 183 och 189). Hyresvärds och jordägares förmånsrätt har självständig
betydelse och behöver i och för sig inte kompletteras med retentionsrätt.
Med hänsyn härtill har jag inte något att erinra mot beredningens förslag
att slopa den nuvarande retentionsrätten. Enligt min mening är det
därvid inte behövligt att ge hyresvärd och jordägare rätt till omedelbar utmätning
när fordringen är klar och förfallen och grundar sig på skriftligt avtal.
En sådan ordning skulle, såsom flera remissinstanser har utvecklat, utan
tvekan föra med sig åtskilliga tillämpningsproblem. Än viktigare är att nyttjanderätt
shavaren-gäldenär en inte skulle få tillräckligt effektiva möjligheter
att tillvarata sin rätt. Beredningens förslag i ämnet kan lämpligen prövas

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

senare i samband med att ett nu inom justitiedepartementet vilande förslag
om överflyttning av mål om betalningsföreläggande från allmän domstol till
utmätningsman tas upp på nytt (jfr prop. 1964: 126 s. 17 och 1LU 1970: 22
s. 10).

3.4. Skatter m. m.

Vissa skatter och allmänna avgifter utgår f. n. med förmånsrätt. Bestämmelserna
härom finns såvitt avser skogsvårdsavgift i 17 kap. 6 § HB och i övrigt
i 17 kap. 12 § HB. De förmånsberättigade skatte- och avgiftsfordringarna
är i sistnämnda paragraf uppdelade på tre stycken. Samtliga dessa fordringar
har samma förmånsrätt -—- den sämsta i förmånsrättsordningen,
dvs. närmast framför oprioriterade fordringar — men förmånsrätten är
begränsad på olika sätt för olika slag av fordringar.

Första stycket omfattar bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
kommunal inkomstskatt, folkpensionsavgift, sjukförsäkringsavgift och vissa
arbetsgivaravgifter. I huvudsak är det här fråga om sådana skatter och avgifter
som omfattas av bestämmelserna i uppbördsförordningen. För förmånsrätt
förutsätts att skatten eller avgiften har förfallit till betalning före konkur
sbeslut et men inte tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes.

Enligt andra stycket har staten förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits
genom skatteavdrag för utskylder, avgifter eller bidrag, som avses i
första stycket, eller sjömansskatt. Innehållandet skall ha skett före konkursbeslutet
men inte tidigare än två år före konkursansökningen.

Tredje stycket ger förmånsrätt för indirekta skatter, t. ex. mervärdeskatt.
Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till konkursbeslutet
och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än två år före
konkursansökningen.

Inom lagberedningen utarbetades år 1964 en promemoria angående förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter. I promemorian uttalade beredningen
att förmånsrätten av vissa skäl borde upphävas (2.4.1).

Beredningen inhämtade yttranden över promemorian från ett stort antal
remissinstanser. I flertalet yttranden tillstyrktes eller godtogs att skatteprivilegiet
avskaffades. I några yttranden ställde man sig tveksam och i andra avstyrktes
reformen eller uttalades att beslut i frågan borde anstå tills vidare.

I sitt slutliga förslag vidhåller beredningen uppfattningen att skatt ep rivil egiet
bör utmönstras (2.4.3). Beredningens förslag till ny lag innehåller därför
inte någon bestämmelse om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter.

Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämmer ganska
väl överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Även
denna gång förhåller det sig alltså så, att flertalet remissinstanser tillstyrker
eller lämnar utan erinran förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet medan
ett mindre antal avstyrker eller är betänksamma till det. Vid remisstillfällena

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

är det också i stort sett samma remissinstanser som intar en positiv resp. negativ
ståndpunkt till förslaget.

Sålunda gäller att remissinstanser som representerar det enskilda näringslivet
— t. ex. arbetsgivareföreningen, bankföreningen, industriförbundet,
grossistförbundet och näringslivets skattedelegation -— anser att förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter bör avskaffas. Denna ståndpunkt
intas också av löntagarorganisationerna samt av en del statliga myndigheter,
som inte har någon anknytning till uppbörd eller indrivning av
skatt, t. ex. flera hovrätter, bankinspektionen och kommerskollegium.

De remissinstanser som avstyrker eller är tveksamma till förslaget om att
avskaffa skatteprivilegiet utgörs uteslutande av statliga myndigheter. Det är
sådana myndigheter som har till uppgift att ombesörja uppbörd eller indrivning
av skatt eller vars verksamhet har nära anknytning till sådana uppgifter.
Hit hör bl. a. CFU, EON samt flertalet i ärendet hörda länsstyrelser och
kronofogdemyndigheter. Vad dessa remissinstanser anfört måste enligt min
mening tillmätas särskild betydelse.

Frågan om förmånsrättens ekonomiska betydelse har i lagstiftningsärendet
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Enligt uppgifter som beredningen låtit
inhämta (bet. s. 78 och bil. D till bet.) uppgick utdelningen på skattefordringar
med förmånsrätt i konkurser som avslutats åren 1965—1967 till resp.
4,7 miljoner, 4,3 miljoner och 5,4 miljoner kr. Det belopp som bevakats med
förmånsrätt i samma konkurser var resp. 13,2 miljoner, 14,8 miljoner och

19,2 miljoner kr. Dessa siffror tyder visserligen på att förmånsrätten från
ekonomisk synpunkt är av begränsad betydelse för statsverket. Såsom flera
remissinstanser har anmärkt medför emellertid blotta förekomsten av skatteprivilegiet,
att betydande belopp flyter in utan vare sig utmätnings- eller
konkursåtgärder. På många håll har sålunda utbildats en praxis enligt vilken
företag och dödsbo avvecklas med iakttagande av förmånsrätten för skatter
utan att det kostnadskrävande konkursförfarandet tillgrips. Skatteprivilegiet
har redan på grund härav större ekonomisk betydelse än vad de angivna
siffrorna ger vid handen.

I sammanhanget är även värt att nämna att statsverkets inkomster vid ackord
kan komma att nedgå, om förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
slopas. Privilegieringen av skattefordringar innebär sålunda att dessa
inte berörs av offentligt ackord. Blir skattefordringarna oprioriterade får det
emellertid till följd att de vid offentligt ackord måste nedsättas i samma utsträckning
som andra oprioriterade fordringar.

Vidare gäller att restföringen av skatter och allmänna avgifter under senare
år har ökat högst väsentligt. Om denna utveckling fortsätter, kommer
ett eventuellt avskaffande av skatteprivilegiet därför att på sikt medföra allt
större årliga inkomstbortfall.

På grund av det anförda torde det vara klart att förmånsrätten långt ifrån
kan sägas sakna ekonomisk betydelse. I stället kan man konstatera att den

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

för med sig relativt god ekonomisk utdelning. Vid sidan härav finns emellertid
även andra omständigheter, som motiverar ett bibehållande av skatteprivilegiet.

Jag vill här till en början erinra om vissa överväganden i ett nyligen avgjort
lagstiftningsärende. Jag syftar på övervägandena kring frågan huruvida
skatt alltjämt skulle få tas ut genom införsel (prop. 1968: 130 s. 93). Införselinstrumentet
riktar sig mot löntagare. Med hänsyn till källskattesystemet
ansågs i propositionen att det ekonomiska intresset av att få ta ut skatter
genom införsel var mindre nu än tidigare. Införselmöjligheten ansågs
ändå böra behållas främst under hänvisning till dess betydelse för skattemoralen.
Detta blev också statsmakternas beslut (SFS 1968: 621).

Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter fyller beträffande företagare
en liknande funktion som införsel i fråga om löntagare. Med hänsyn
härtill måste även i detta lagstiftningsärende stor hänsyn tas till skattemoraliska
synpunkter. Man kan inte heller bortse från att förutsättningarna fölen
effektiv uppbörd är mindre gynnsamma beträffande företagare än i fråga
om löntagare.

Som innehavare av fordringar på skatter och allmänna avgifter kan staten
inte från indrivningssynpunkt konkurrera på lika villkor med innehavare av
oprioriterade fordringar. Särskilt såvitt angår innehållna skatteavdrag (17
kap. 12 § andra st. HB) och indirekta skatter (17 kap. 12 § tredje st. HB) förflyter
ofta lång tid från det att bristfälligheter har konstaterats i arbetsgivarens
redovisning och till dess restlängd har upprättats och tillställts utmätningsmannen
för indrivning av oredovisade belopp. En förkortning av denna
tid är i och för sig önskvärd men kan ändå inte drivas särskilt långt, eftersom
det skulle kräva en oproportionerligt stor personalinsats. Under sådana förhållanden
kommer statsverket i jämförelse med enskilda fordringsägare i
underläge gentemot en arbetsgivare som är på obestånd. Medan den enskilde
fordringsägaren som villkor för leverans kan kräva kontant betalning eller
säkerhet i form av exempelvis borgen eller företagsinteckning, kan statsverket
först långt efter det att dess fordran har förfallit till betalning försöka säkerställa
sig genom utmätning. Skatteprivilegiet kompenserar därför det underläge
som staten har vid uppbörd och indrivning jämfört med annan fordringsbevakning.

Skatteprivilegiet har betydelse såsom hjälpmedel för utmätningsmannen i
hans arbete. Han kan exempelvis på grund av detta lämna ett företag med
god prognos anstånd med skattebetalningen samtidigt som han avstår från
att utmäta omsättningstillgångar, som kanske är företagets enda utmätningsbara
egendom. Utmätningsmannen får genom förekomsten av skatteprivilegiet
över huvud taget något större utrymme för att anpassa sitt handlande till
förhållandena i det särskilda fallet. Jag vill i sammanhanget framhålla att
utmätningsmannens uppgift ofta är svår när det gäller att driva in skatt från
företag. I princip gäller att utmätningsmannen inte skall ta sociala hänsyn vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

indrivningen. Är det från samhällets synpunkt angeläget att ett företag, som
är i likviditetssvårigheter, får fortsätta sin verksamhet, bör — som riksdagens
bevillningsutskott har uttalat (BeU 1967: 53 s. 64) — stödet till företaget
lämnas i form av direkta bidrag och inte genom att principerna för skatteuppbörden
sätts å sido (jfr bet. s. 79). I praktiken är det emellertid ofta
vanskligt att följa detta uttalande. Det kan sålunda under lång tid framstå
som ovisst huruvida ett företag skall få stöd av det allmänna. Utmätningsmannen
måste emellertid i ett indrivningsärende snabbt besluta om säkerhetsåtgärder
skall vidtas. I orter med dåligt sysselsättningsläge blir utmätningsmannens
agerande särskilt känsligt. Ibland kompliceras utmätningsmannens
uppgift av att företaget begär ackord för sina skatteskulder (se 62 §
tredje st. uppbördsförordningen). Ackordsfrågan prövas av länsstyrelsen
och medan den ännu är oavgjord kan det vara tveksamt hur energiskt utmätningsmannen
skall driva sitt ärende. Uppenbarligen bör utmätningsmannen
i tveksamma indrivningsärenden ha fortlöpande kontakt med sådana
myndigheter och organisationer — t. ex. länsstyrelse och företagarförening
— som är inkopplade på frågan om en refinansiering av det aktuella företaget.

Det är mot bakgrunden av nu anmärkta förhållanden i fråga om indrivningen
som skatteprivilegiet måste ses. Skall man slopa skatteprivilegiet, bör
samtidigt utmätningsmannens arbetsuppgifter förenklas och skatteindrivningen
effektiviseras. Så komplicerade som förhållandena i allmänhet är beträffande
företag i likviditetssvårigheter, skulle emellertid en mer rutinmässigt
verkställd skatteindrivning ibland få konsekvenser, som inte är önskvärda.

Det finns sålunda enligt min mening tungt vägande skäl för att behålla
skatteprivilegiet.

Jag övergår nu till att behandla de skäl som har åberopats för att slopa
skatteprivilegiet. Dessa är framför allt vid sidan av den allmänna synpunkten
att borgenärer helst bör behandlas lika, att staten vid jämförelse med innehavare
av oprioriterade fordringar har betydligt bättre möjligheter till
riskutjämning, att skatteprivilegiet såsom en s. k. tyst förmånsrätt är till
särskild olägenhet för kreditgivningen samt att skatteprivilegiet i övriga
nordiska länder skall avskaffas i den mån detta inte redan skett.

Påståendet att staten vid jämförelse med innehavare av oprioriterade
fordringar har betydligt bättre möjligheter till riskutjämning är i och för
sig obestridligt. Påståendet har emellertid sitt fulla värde endast i en del
fall. Vissa fordringsägare utan förmånsrätt har sålunda ofta själva resurser
för en tillfredsställande riskutjämning. Dessa fordringsägare — t. ex. stora
leverantörsföretag — har i allmänhet, vid sidan av staten, de största ekonomiska
anspråken i konkurser. Den omständigheten att staten har möjlighet
till stor riskutjämning bör därför inte i förevarande sammanhang tillmätas
någon avgörande betydelse.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Till förmån för ett slopande av skatteprivilegiet har, som jag nyss nämnde,
åberopats även att privilegiet i dess egenskap av tyst förmånsrätt är till särskild
olägenhet för kreditgivningen. Det har därvid gjorts gällande att fordringar
på t. ex. mervärdeskatt och innehållna skatteavdrag för anställda i
det enskilda fallet snabbt kan stiga till avsevärda belopp. Gentemot detta har
invänts att, sedan kreditgivningen år 1967 gynnats genom det vidgade fastighetsbegreppet
och företagsinteckningsreformen, skatteprivilegiet inte längre
är till samma skada som förut. Det är numera egentligen bara kontanter, värdepapper
o. d. som ett företag inte kan belåna mot inteckning som säkerhet
och egendom av detta slag har givetvis förbrukats när ett företag går i konkurs.
Dessutom har påpekats att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
inte är så tyst som det kan förefalla. Sålunda gäller att kronofogdemyndigheternas
register över alla restförda fysiska och juridiska personer är
offentliga. Registren torde också regelmässigt utnyttjas av kreditupplysningsföretagen.
Enligt min mening reducerar dessa omständigheter högst väsentligt
värdet av påståendet om olägenheten för kreditgivningen av skatteprivilegiet.

De nordiska kommittéer som arbetar på reformering av konkurslagstiftningen
har ansett, att skatteprivilegiet är otillräckligt motiverat och bör avskaffas.
1 Danmark hav privilegiet på förslag av den danska kommittén redan
slopats. Norge har genom provisorisk lagstiftning år 1963 tagit ett stort steg
i den riktningen. I Finland har arbetet ännu inte fortskridit så långt att ett
förslag kunnat läggas fram (se vidare 2.1.2 och bet. s. 75).

Uppenbarligen kan man ha olika mening om betydelsen i förevarande sammanhang
av nordisk rättslikhet. Bland remissinstanserna finns sådana som
anser det mycket angeläget med enhetliga regler för de nordiska länderna
men också sådana som inte kan förstå att en enhetlighet på denna punkt
skall vara nödvändig.

Själv vill jag först erinra om mina allmänna uttalanden att möjligheterna
att vinna nordisk rättslikhet på förmånsrättslagstiftningsområdet är mycket
begränsade (3.1). I fråga om skatterna är visserligen dessa möjligheter
kanske större än i många andra hänseenden. Ännu så länge är det emellertid
endast i Danmark som skatteprivilegiet helt har avskaffats. Denna reform
torde f. ö. ha underlättats av att den samtidigt innebar en väsentlig förstärkning
av lönefordringarnas ställning (jfr bet. s. 37). I den mån inhemska skäl
talar med tillräcklig styrka för ett bibehållande av skatteprivilegiet, bör detta
därför — åtminstone i dagens läge — få väga över önskemålen om nordisk
rättslikhet.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att starka skäl alltjämt stöder förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl är av både ekonomisk
och indrivningsteknisk karaktär. Dessutom är förmånsrätten motiverad
av hänsyn till skattemoralen. Enligt min mening väger dessa skäl klart
över de omständigheter som åberopats för ett slopande av skatteprivilegiet.

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år t970

Jag föreslår därför efter samråd med chefen för finansdepartementet att
förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter behålls.

Härefter återstår att avgränsa de skatter och allmänna avgifter som i fortsättningen
skall vara prioriterade.

Den nuvarande regleringen i 17 kap. 12 § HB innebär en uppräkning av ett
antal skatter och avgifter. Bestämmelserna har ofta ändrats som en följd av
reformer på skatte- och avgiftsområdet. Ibland har man vid sådana reformer
underlåtit att ändra bestämmelserna eftersom innebörden av dessa inte påverkats
av reformerna. Bestämmelserna hänvisar exempelvis alltjämt till lagen
om folkpensionering, lagen om försäkring för allmän tilläggspension, lagen
om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp trots att samtliga
dessa lagar har upphävts genom lagen om allmän försäkring.

Av det anförda framgår att bestämmelserna är detaljerade och svårlästa.
Det kan under sådana förhållanden sättas i fråga om den närmare regleringen
verkligen hör hemma i själva förmånsrättslagen. Det är onekligen
mera praktiskt att i lagen nöja sig med en allmän bestämmelse om att skatter
och allmänna avgifter har viss förmånsrätt och att beträffande frågan vilka
skatter och avgifter som åsyftas hänvisa till särskild reglering. Det blir då betydligt
enklare att låta reformer på skatte- och avgiftsområdet slå igenom på
förmånsrättsreglerna.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag därför att
man nöjer sig med en allmän bestämmelse om förmånsrätt i förmånsrättslagen
och att man ger detaljerade bestämmelser i ämnet på annat håll. Principen
korresponderar med vad som gäller beträffande frågan vilka skatter
och allmänna avgifter som får tas ut genom införsel (jfr prop. 1968: 130 s. 119
och 1969: 51).

I detaljregleringen bör såsom förutsättning för förmånsrätt tas upp föreskrifter
om den tid inom vilken skatterna eller avgifterna skall ha förfallit
till betalning eller på vilken tid de skall belöpa. I den allmänna bestämmelsen
bör beträffande sådana särskilda förutsättningar hänvisas till detalj bestämmelserna.

Jag vill tillägga att enligt min mening skatteprivilegiet i huvudsak bör omfatta
samma skatter och avgifter som f. n. samt vidare att förmånsrätten i
stort sett bör begränsas som nu. Jämkningar i olika hänseenden kan emellertid
vara motiverade. Avsikten är att chefen för finansdepartementet skall låta
utarbeta förslag i ämnet.

3.5. Övriga fordringar

I det föregående har jag kommit fram till att löne- och skattefordringar
liksom hittills bör vara utrustade med allmän förmånsrätt (3.2 resp. 3.4).
Den fråga som härefter kommer upp är huruvida några andra fordringar bör
vara privilegierade på samma sätt.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

I gällande lag är det en hel råd fordringar som —- vid sidan av löner och
skatter — utgår med allmän förmånsrätt. Många av dessa fordringar återfinns
i samma lagrum som löneprivilegiet eller 17 kap. 4 § HB. De har sålunda
en mycket framskjuten förmånsrätt vilket beror på att de. åtminstone
delvis, står nära s. k. konkurskostnader eller skulder som skall betalas ur
konkursboet innan utdelning till konkursborgenärerna äger rum. Hit hör till
en början begravnings- och bouppteckningskostnad som går före lönefordringar.
Med lika rätt som lönefordringar går läkarlön m. in. under avliden
gäldenär sista sjukdom och borgenärs kostnad för gäldenärs försättande i
konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning
av boutredningsman. Efter lönefordringar men ändå med förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § HB går anspråk på arvode och kostnadsersättning åt vissa funktionärer
vid boutredning, arvskifte eller offentlig ackordsförhandling utan

konkurs.

Övriga fordringar som f. n. har allmän förmånsrätt är i förmånsrättsordningen
placerade närmast framför skattefordringarna. Här åsyftas krav på
ersättning i anledning av förmynderskap eller sådant godmanskap som avses
i 18 kap. FB (17 kap. 10 § HB). Vidare kommer här i fråga åtskilliga redovisningsfordringar,
bl. a. hos statens tjänstemän för egendom som de har

mottagit i sin tjänst (17 kap. 11 § HB).

Beredningen har utifrån sina utgångspunkter granskat skälen för förmånsrätt
för alla de nu nämnda fordringarna och har därvid funnit, att förmånsrätten
numera är motiverad endast för ett begränsat antal. De fordringar som
enligt beredningens förslag (12 §) fortfarande skall var privilegierade är begravnings-
och bouppteckningskostnad, borgenärs kostnad för gäldenärs försättande
i konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till
förvaltning av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa
funktionärer under boutredning eller offentlig ackordsförhandling samt,
under vissa förutsättningar, kostnad för särskilda åtgärder som därvid har
vidtagits.

Beredningen har även diskuterat huruvida anledning finns att tillskapa

nya allmänna förmånsrätter. Diskussionen har närmast gällt fordran på underhållsbidrag,
revisorsarvode och speditionsutlägg. Beredningen har emellertid
inte ansett, att det finns tillräckligt starka skäl för att privilegiera

dessa fordringar.

Beredningens förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Som
jag redan har nämnt (3.1), råder allmän enighet om att fordringar skall få
vara förmånsberättigade endast när skälen härför väger mycket tungt. Från
enstaka håll har emellertid höjts röster för en något generösare privilegiering
än den beredningen föreslår. Man argumenterar härvid för att några av de
fordringar som beredningen har hänvisat till de oprioriterade skall få utgå
med förmånsrätt.

För egen del vill jag först slå fast, att man i remissyttrandena inte har dis -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

kuterat privilegiering av andra fordringar än dera beredningen har behandlat.
Det finns inte heller enligt min mening anledning att i det här sammanhanget
ta upp ytterligare någon fordran till övervägande (jfr emellertid vad
som sägs under 3.1 om skadeståndsfordringar).

De motsvarigheter som beredningen har föreslagit till de förmånsrätter
som nu finns i 17 kap. 4 § HB är enligt min mening ganska självklara. Har
konkursgäldenären avlidit före konkursutbrottet bör rimligen fordran på begravnings-
och bouppteckningskostnad utgå med förmånsrätt. Som beredningen
har uttalat (bet. s. 145), bör fordringen anses grundad i och med
dödsfallet. Den kan därför bevakas endast om gäldenären har avlidit före
konkursen.

Från något remisshåll har uttalats tvekan om det fortsatta behovet av förmånsrätt
för borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs eller
för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman.
Denna tvekan är svårförståelig. Från principiell synpunkt är förmånsrätt
för sådan fordran enligt min mening väl motiverad. Jag tror inte
heller att privilegieringen saknar praktisk betydelse. Den omständigheten att
s. k. konkursansökningskostnad numera i regel döms ut redan i det mål, varigenom
gäldenären försätts i konkurs (se bet. s. 141), medför sålunda inte att
kostnaden inte skulle behöva bevakas i konkursen för att bli gottgjord. I
sammanhanget vill jag, eftersom f. n. viss tvekan råder på den punkten,
stryka under beredningens uttalande att förmånsrätten bör gälla oavsett om
kostnadsersättning dömts ut i ansökningsmålet och bevakning därefter skett
av det utdömda beloppet eller om ersättningsyrkandet har framställts först i
konkursen (2.5.1 och bet. s. 144). I fråga om borgenärs kostnad för att få till
stånd boutredningsmannaförvaltning gäller, att den står så nära konkursansökningskostnad
(se bet. s. 141), att även den bör omfattas av förmånsrätt.

En grundläggande uppgift för konkursförvaltningen är att klarlägga konkursgäldenärens
ekonomiska ställning. Uppgiften kan, beroende på förhållandena
i det enskilda fallet, vara mer eller mindre svår. I sådana fall då konkursen
har föregåtts av boutredningsmannaförvaltning eller ackordsförhandling
har gäldenärens ekonomiska förhållanden utretts. Det utredningsarbete
som sålunda har utförts underlättar konkursförfarandet och är därigenom
till borgenärernas gemensamma bästa. Det är med hänsyn härtill
som beredningen har föreslagit, att arvode och kostnadsersättning till förordnad
boutredningsman och vissa funktionärer vid ackordsförhandling alltjämt
skall vara privilegierade. Jag har inte något att invända mot förslaget.
Vid remissbehandlingen har emellertid uttalats önskemål om att förmånsrätten
skall vidgas till att avse några liknande fall. I anledning härav vill jag anföra
följande.

Kammarkollegiet har uttalat att arvode och kostnadsersättning till god
man för allmänna arvsfonden bör utgå med förmånsrätt. Det kan visserligen
vara sant att vid de tillfällen en sådan god man förordnas, denne utför ett

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

arbete med utredning av dödsboet som i huvudsak kan jämställas med boutredningsmannens
motsvarande arbete. Emellertid är det inte dödsboet utan
allmänna arvsfonden som enligt vanliga regler för sysslomannaskap svarar
för ersättningen till gode mannen (se 9 § lagen om allmänna arvsfonden jfrt
med 18 kap. 5 § HB; se också lagberedningens förslag till revision av ÄB IV s.
638). Någon föreskrift om förmånsrätt för anspråk av god man för allmänna
arvsfonden är under sådana förhållanden inte behövlig.

Kammarkollegiet har vidare föreslagit att god man enligt 18 kap. 2 § FB
skall få åtnjuta förmånsrätt för krav på arvode och kostnadsersättning. Enligt
nämnda lagrum skall god man förordnas för omyndig i vissa fall när förmyndaren
eller hans make, å ena sidan, och den omyndige, å den andra, har
stridande intressen. Ett sådant fall är att förmyndaren eller hans make och
den omyndige är delägare i samma dödsbo. Det är i fråga om detta fall som
kammarkollegiet — för att undeidätta rekryteringen av gode män — har ansett
behov av förmånsrätt föreligga. Jag kan visserligen hålla med om att det
ibland antagligen är svårt att förmå någon att åtaga sig uppdrag som god
man. Detta gäller emellertid inte endast i de fall till vilka kammarkollegiet
har hänvisat utan även i vissa andra fall i vilka god man skall förordnas, se
t. ex. 18 kap. 4 § FB och 18 kap. 2 § ÄB. Enligt min mening är det föga ändamålsenligt
att söka lösa rekryteringsfrågan genom att utrusta gode mannens
ersättningskrav med förmånsrätt. I princip skall ersättningen till gode mannen
utgå ur den förmögenhetsmassa vars intresse han har att tillvarata. Den
åsyftade lösningen kommer emellertid inte att omfatta de fall där det inte
finns någon förmögenhetsmassa eller en högst obetydlig sådan (jfr 1LU 1970:
40). Jag är på grund av det anförda inte övertygad om att det är behövligt
med förmånsrätt för gode mannens krav.

Vidare har under remissbehandlingen uttalats önskemål om förmånsrätt
för arvode och kostnadsersättning till likvidator eller annan enligt lag utsedd
funktionär vid likvidation av juridisk person.

Upplösning av aktiebolag eller annan juridisk person föregås i regel av likvidation.
Beträffande aktiebolag gäller att de kan träda i likvidation på
grund av frivilligt beslut av bolagsstämma. I vissa fall föreligger skyldighet
för aktiebolag att träda i likvidation, s. k. tvångslikvidation. Det är uppenbarligen
de sistnämnda fallen som här främst är av intresse. Likvidationen ombesörjs
av en eller flera likvidatorer vilkas förvaltning i första hand granskas
av likvidationsrevisorer. Under likvidationen, som går ut på att betala bolagets
skulder och skifta ut eventuellt överskott till aktieägarna, blir det oftast
nödvändigt att genom försäljning förvandla bolagets tillgångar till pengar.
Saknar bolaget tillgångar eller är dessa så begränsade att de inte förslår till
att bestrida likvidationskostnaderna, kan likvidationen läggas ned och bolaget
bli upplöst i mycket enkla former (167 § lagen om aktiebolag). I förarbetena
har uttalats att det särskilt kan antas att tillgångar saknas eller är otillräckliga
i vissa fall av tvångslikvidation (NJA II 1946 s. 115). Bestämmelsen

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

om nedläggande av likvidation bör enligt min mening i tillräcklig omfattning
skydda likvidatorerna och övriga funktionärer från risken att lägga ned arbete
på bolagets avveckling utan att få ersättning härför. Något skydd härutöver
i form av förmånsrätt för ersättningsanspråk torde knappast behövas. I
de fall där bolaget har åtminstone tillgångar som överstiger likvidationskostnaderna
bör likvidatorerna in. fl. kunna säkerställa sig för förluster genom
krav på förskottsbetalning.

Bestämmelserna om likvidation av ekonomisk förening överensstämmer
i betydande utsträckning med motsvarande beträffande likvidation av aktiebolag.
Bl. a. finns en direkt motsvarighet till bestämmelsen om att, när
tillgångar saknas, avvecklingen kan ske i mycket enkla former (91 § lagen
Dm ekonomiska föreningar). Med hänsyn härtill torde inte heller beträffande
ekonomiska föreningar särskilda bestämmelser om förmånsrätt behövas.

Handelsbolag torde man kunna helt bortse från i förevarande sammanhang.
Visserligen gäller även vid likvidation av sådana bolag att rätten under
vissa förutsättningar skall förordna en eller flera likvidatorer (35 a § lagen
om handelsbolag och enkla bolag). I normala fall däremot genomförs likvidationen
av bolagsmännen själva (32 § samma lag). Likvidatorerna har emellertid
i regel föga anledning att oroa sig för sina ersättningsanspråk. Såsom
handelsbolagen är konstruerade kan de sålunda rikta sina krav inte endast
mot handelsbolaget utan även mot bolagsmännen (19 § samma lag). Med
hänsyn härtill kan det inte sägas föreligga något behov av att vid likvidation
av handelsbolag genom förmånsrätt skydda likvidatorerna från förluster på
grund av utebliven betalning.

Under ackordsförfarande eller boutredning kan särskilda åtgärder behöva
vidtas i samband med utredning av gäldenärens bo. Beredningen har som
exempel på sådana åtgärder nämnt värdering av gäldenärens rörelse eller
granskning av hans bokföring och reparation eller försäkring av gäldenärens
egendom. Sådana åtgärder kan vid en efterföljande konkurs framstå som
mycket värdefulla för borgenärerna. Det är med hänsyn härtill som beredningen
har föreslagit att kostnaden för åtgärden skall utgå med förmånsrätt.
Förslaget har inte mött någon allvarlig gensaga vid remissbehandlingen. Inte
heller jag har någon principiell invändning att göra.

Beredningen har i sitt förslag utelämnat några av de nuvarande förmånsrätterna
i 17 kap. 4 § HB. De förmånsrätter som avses är de som gäller för
dels läkarlön, läkemedel och föda under avliden gäldenärs sista sjukdom
samt arvode för hans vård och dels arvode och kostnadsersättning åt den som
— bortsett från förordnad boutredningsman — enligt lag eller förordnande
av rätten förvaltat eller vårdat dödsbos egendom eller biträtt vid boutredning
eller arvskifte. Beredningen framhåller att det numera inte finns tillräckliga
skäl för dessa förmånsrätter vilkas motsvarigheter redan har avskaffats i
Danmark och Norge (bet. s. 145 och 146). Någon erinran mot förslaget att
slopa förmånsrätterna har inte framkommit vid remissbehandlingen. Jag

4f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

106

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

bortser då från kammarkollegiets nyss redovisade önskemål om bibehållen
förmånsrätt för vissa godemansanspråk. Själv har jag inte heller något att
erinra mot beredningens förslag.

Beredningen har vidare utmönstrat förmånsrätterna för vissa fordringar
mot förmyndare och gode män enligt 17 kap. 10 § HB och för redovisningsfordringar
m. m. enligt 17 kap. 11 § HB. Förslaget att slopa förmånsrätterna
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser
— hovrätten för Västra Sverige och domarföreningen — är
dock något betänksamma såvitt förslaget avser ett utmönstrande av förmånsrätten
för ersättningskrav mot förmyndare och gode män.

Sistnämnda förmånsrätt avser ersättningsanspråk som härrör från uppdraget
som förmyndare eller god man och grundas på förmyndarens eller
gode mannens fel eller försummelse. Förmånsrätten stöds av sociala skäl
men utgör i själva verket ett bristfälligt komplement till den kontroll över
förmyndarens och gode mannens förvaltning som utövas enligt lag. Förmånsrättens
praktiska betydelse är också ringa enligt vad bl. a. Stockholms
överförmyndarnämnd har uppgivit. Det nuvarande kontrollsystemet i FB är
något föråldrat och ses därför f. n. över av förmynderskapsutredningen. Syftet
är att åstadkomma en lagstiftning som om möjligt ger större trygghet än
den gällande. Utredningen har ännu inte framlagt något förslag beträffande
den här delen av sitt arbete. Man behöver dock enligt min mening inte avvakta
ett förslag för att avskaffa förmånsrätten. Den nuvarande kontrollen
över förmyndare och gode män är sålunda utan tvivel tillräckligt effektiv för
att man skall kunna ta ett sådant steg.

De förmånsrätter för redovisningsfordringar m. m. som behandlas i 17: 11
HB är klart föråldrade. Den mest betydelsefulla avser fordringar hos utmätningsmän
och andra statens tjänstemän för egendom som de har mottagit
i sin tjänst. Att förmånsrätter av detta slag inte är förenliga med ett nutida
betraktelsesätt utan att fordringarna lämpligen bör garanteras i annan ordning
är uppenbart.

Som jag förut har nämnt, har beredningen efter vissa överväganden förkastat
tanken på att tillskapa nya förmånsrätter. Av de fordringar som beredningen
i sammanhanget har behandlat kan jag fatta mig kort om krav på
underhållsbidrag. Beredningen har anfört starka skäl mot att privilegiera sådana
krav (2.5.1 och bet. s. 88). Remissinstanserna har godtagit beredningens
ståndpunkt. Även jag anser att den är riktig.

Övriga fordringar för vilka en privilegiering har varit aktuell avser revisorsarvode
och speditionsutlägg.

Arbetet med revision av företag är naturligtvis i viss omfattning till nytta
för borgenärer och andra utomstående. Detta är emellertid inte det enda syftet
med revisionsarbetet. Den tillsyn över styrelsens förvaltning som revisorer
utövar beträffande exempelvis aktiebolag sker sålunda även i aktieägarnas
intresse. Bestämmelserna om att s. k. minoritetsrevisor skall utses torde
ge särskilt uttryck åt detta förhållande (109 § lagen om aktiebolag).

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

107

Av det anförda framgår att man inte kan generellt privilegiera revisorsarvoden
och låta dem utgå med förmånsrätt framför exempelvis arvoden till
styrelseledamöter. Men det finns inte heller möjlighet att föreskriva förmånsrätt
i fråga om vissa särskilt avgränsade revisorsarvoden. Det skulle
nämligen förutsätta att man kunde skilja mellan revisorernas arbetsuppgifter
så att de ansågs bli utförda, en del enbart till nytta för borgenärerna och
andra enbart till nytta för aktieägarna. En sådan uppdelning är inte tänkbar.

Enligt min mening måste därför revisorsarvoden även i fortsättningen
vara oprioriterade. Jag tror inte man skall överdriva de rekryteringssvårigheter
detta förhållande kan föranleda. I den mån en revisor som tillkallas är
orolig för sitt arvode, kan han sätta förskottsbetalning som villkor för att acceptera
uppdraget.

Dessutom gäller, som redan har framgått, att ersättning för revisionsarbete
under ackordsförfarande eller boutredning i överensstämmelse med beredningsförslaget
bör kunna utgå med förmånsrätt under vissa förutsättningar.

Beträffande frågan om förmånsrätt för speditionsutlägg vill jag slutligen
anföra följande.

I överensstämmelse med vad jag redan har anfört kommer frågan om vilka
skatter och allmänna avgifter som i fortsättningen skall utgå med förmånsrätt
senare att prövas av chefen för finansdepartementet (3.4). Prövningen
leder med all sannolikhet till att den nuvarande förmånsrätten för mervärdeskatt
behålls. Denna skatt erläggs ofta av speditören för uppdragsgivarens
räkning i samband med införsel av egendom. I speditörens krav på uppdragsgivaren
väger gjorda utlägg för mervärdeskatt tungt. Sveriges speditörförbund
har gjort gällande, att speditören genom att betala mervärdeskatten
kan få överta förmånsrätten som följer med denna. Förbundet har emellertid
därvid förbisett, att speditören betalar skatten självmant och utan att vara
förpliktad till det. En sådan betalning medför knappast att skattefordringen
övergår på speditören utan han får i stället en självständig fordran mot sin
uppdragsgivare (jfr SOU 1964: 57 s. 310 jämte där gjorda hänvisningar).
Önskemålet om förmånsrätt för speditionsutlägg kan alltså — åtminstone i
vad det avser mervärdeskatt — inte tillgodoses på detta sätt. Jag anser inte
heller att behovet av förmånsrätt är så trängande att det ovillkorligen måste
uppfyllas. I överenstämmelse med min allmänt restriktiva syn på frågan om
förmånsrätter bör därför speditionsutlägg inte privilegieras i en ny lagstiftning.

Jag vill tillägga att en handelskammare har föreslagit sådan ändring i förordningen
(1968: 430) om mervärdeskatt, att speditör får rätt att i sin redovisning
för mervärdeskatt dra av sådan skatt som han för kunds räkning erlagt
i samband med införsel av egendom. Denna fråga har aktualiserats även
i annat sammanhang och kommer att prövas av chefen för finansdepartementet
i särskild ordning.

Sammanfattningsvis gäller alltså att jag i denna del helt ansluter mig till

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

beredningens förslag. Detta innebär att allmän förmånsrätt bör följa med begravnings-
och bouppteckningskostnad, kostnad för gäldenärens försättande
i konkurs och för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning
av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa funktionärer
vid ackordsförhandling och boutredning samt kostnad för vissa åtgärder
som vidtagits under ackordsförhandling eller boutredning. I beredningens
förslag uppställs eu del villkor för att fordringarna skall vara förenade med
förmånsrätt. Till den frågan återkommer jag i det följande (4.1).

4. De särskilda bestämmelserna
4.1. Förslaget till förmånsrättslag

Bestämmelserna om förmånsrätt finns f. n. i 17 kap. HB. Den nu gjorda
översynen av bestämmelserna har skett i anslutning till pågående reformering
av KL och UL. Lämpligheten av bestämmelsernas nuvarande placering
har därvid satts i fråga.

Beredningen har föreslagit att bestämmelserna meddelas i en fristående
lag utan anknytning till vare sig HB eller någon annan författning med ställning
av balk. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot detta.

Bestämmelserna om förmånsrätt torde i allmänhet betraktas som ett utflöde
av den civilrättsliga lagstiftningen. Det är emellertid i de exekutionsrättsliga
sammanhangen som bestämmelserna blir omedelbart tillämpliga.
Någon avgörande anknytning åt det ena eller det andra hållet finns dock inte.
Enligt min mening är det under sådana förhållanden naturligt att meddela
nya bestämmelser om förmånsrätt i en fristående lag. Huruvida det framdeles
kan finnas anledning att ta upp bestämmelserna i en reviderad HB eller i
KL eller UL får tills vidare lämnas öppet.

Den nuvarande rubriken till 17 kap. HB lyder ”Om borgenärs rätt och företräde
för var annan till gäldbunden egendom”. Kapitlet saknar underrubriker.

Beredningen har betitlat sitt förslag ”Lag om ordningen för betalning av
fordringar (förmånsrättsordning)”. I lagförslaget har bestämmelserna disponerats
på visst sätt med särskilda underrubriker. Mot beredningens förslag
till rubriker har vid remissbehandlingen gjorts erinringar. Med beaktande
av vad som därvid framförts har departementsförslaget utformats enligt
följande.

Själva lagen har kallats för ”Förmånsrättslag”. Lagförslaget har indelats i
fem underavdelningar, var och en med särskild rubrik. Först meddelas i tre
paragrafer vissa bestämmelser av allmän karaktär under rubriken ”Inledande
bestämmelser”. Bortsett från vissa justeringar överensstämmer departementsförslaget
i denna del med beredningens förslag. I sanunanhanget

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-2 år 1970

är att märka att det f. n. finns en bestämmelse om att egendom som inte
tillhör gäldenären skall tas ut ur gäldenärens bo (17 kap. 2 § första st. HB).
Någon motsvarighet härtill har inte tagits upp i beredningens förslag. Jag
biträder beredningens åsikt att det inte behövs bestämmelser om separaiionsrätt,
som bekräftar att äganderätten är skyddad när den som har annans
egendom i sin besittning råkar i konkurs eller utmätning sker hos honom.

Det kan här anmärkas att gällande rätt saknar bestämmelse om att förmånsrätt
inte äger rum i andra fall än då lagstiftningen föreskriver det. I likhet
med beredningen anser jag att detta gäller utan särskild föreskrift även i
fortsättningen.

Efter de inledande bestämmelserna följer först en avdelning med rubriken
”Särskilda förmånsrätter” och sedan en annan med rubriken ”Allmänna förmånsrätter”.
Den förra avdelningen omfattar 4—9 §§ och motsvarar i beredningens
förslag 4—11 §§. Reduceringen av antalet paragrafer beror på att 5
och 6 §§ i beredningens förslag placerats som andra och tredje stycken i 4 § av
departementsförslaget. Den senare avdelningen omfattar fem paragrafer eller
10—14 §§ och motsvarar i beredningens förslag 12—14 §§ samt 18 §. Den
femte paragrafen (13 §) innehåller bestämmelse om förmånsrätt för skatter
m. in. och saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Under rubriken ”Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter”
ges bestämmelser i 15—17 §§. Paragraferna motsvarar i beredningens
förslag paragrafer med samma beteckningar. Såvitt avser 16 § gäller att paragrafen
i beredningens förslag innehåller de båda alternativa förslagen till lösning
av konflikten mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar (se
2.2.3). Som förut anförts har jag inte velat godtaga något av beredningens
alternativa förslag utan förordar att löneprivilegiet bibehålls vid sitt nuvarande
oinskränkta företräde.

Lagförslaget slutar med två paragrafer — 18ochl9§§ — som ställts samman
under rubriken ”Fordringar utan förmånsrätt”. Paragraferna motsvarar
19 och 20 §§ i beredningens förslag.

\ id sidan om 17 kap. HB finns åtskilliga äldre lagar som innehåller föreskrifter
om förmånsrätt för vissa fordringar. Några hithörande, mycket ålderdomliga
författningar föreslås bli upphävda. I flertalet fall skall emellertid
förmånsrätt som föreskrivs i speciallagar bestå. I övergångsbestämmelserna
anges hur dessa fall skall infogas i förmånsrättslagen.

Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen, som motsvarar 1 § i beredningens förslag, anger lagens tilllämpningsområde.

I första stycket första punkten anges att lagen reglerar företrädesrätten till
betalning vid utmätning eller konkurs (jfr 17 kap. 2 § andra st. HB). Bestäm -

Kungi. Maj:ts proposition nr H2 år i970

melserna liar därutöver betydelse vid tillämpning av lagstil tningen om ackord
utan eller i konkurs och blir vidare vägledande vid konkurrens mellan
olika borgenärer vid andra slag av uppgörelser, t. ex. underhandsackord.

I en andra punkt av första stycket definieras uttryckssättet ”lika rätt till
betalning”. Uttryckssättet förekommer på flera ställen i den nya lagen, se 9 §
fjärde stycket, 14 § och 18 § första stycket. Beredningens förslag innehåller
inte någon definition. Det råder emellertid inte någon tvekan om att beredningen
— f. ö. i full överensstämmelse med gällande lag (se 17 kap. 14 § HB)
— med ”lika rätt till betalning” avsett, att konkurrerande borgenärer skall få
betalt i förhållande till fordringsbeloppen och inte efter huvudtalet eller efter
tidpunkten för fordringarnas tillkomst (jfr bet. s. 140 och 165). I departementsförslaget
har till undvikande av missförstånd den närmare innebörden
av ”lika rätt till betalning” tagits upp i lagtexten.

Förmånsrättslagen skall inte gälla vid införsel. Det inbördes företrädet
mellan borgenärer med konkurrerande fordringar vid införsel regleras
genom bestämmelser i införsellagen (1968: 621). För tydlighets skull har en
erinran om dessa bestämmelser tagits in som ett andra stycke.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 2 § och delvis 15 § första stycket i beredningens
förslag, innehåller definitioner av begreppen särskild och allmän förmånsrätt
m. m.

Första stycket. Här möter uttryckssättet förmånsrätt till betalning för
första gången. Det anges att förmånsrätterna är av två slag, särskilda och
allmänna. Sedan definieras de båda förmånsrätterna. Definitionerna överensstämmer
med vad som sedan länge ansetts gälla.

Särskild förmånsrätt gäller vid både utmätning och konkurs och avser viss
egendom. Beträffande det stora flertalet särskilda förmånsrätter gäller utan
vidare att de skall beaktas när oprioriterad borgenär har fått utmätning i den
egendom som omfattas av förmånsrätten. Endast i något enstaka fall måste
innehavare av en särskild förmånsrätt själv ha vunnit utmätning för att få
förmånsrätt framför annan utmätningssökande.

Allmän förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som
ingår i gäldenärens konkursbo. Att allmän förmånsrätt inte kan göras gällande
annat än vid konkurs beror på att fordringar med sådan förmånsrätt i
första hand skall betalas ur egendom i vilken särskild förmånsrätt inte gäller.
Huruvida det finns utrymme för betalning ur sådan egendom kan i allmänhet
inte tillförlitligt konstateras annat än genom konkurs.

Andra stycket. I detta stycke föreskrivs att förmånsrätt omfattar även
ränta. Det förutsätts därvid att räntan är avtalad eller skall utgå på annan
grund. Vid pantförskrivning torde avsikten i allmänhet vara att pantförskrivningen
omfattar även rätten till ränta. Givetvis kan emellertid i det
särskilda fallet omständigheterna vara sådana att ränta inte utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Trots att ränta utgår omfattar förmånsrätten i vissa fall inte eller inte
fullt ut denna. Särskilt gäller att det på olika håll i lagstiftningen finns föreskrifter
som begränsar rätten till ränta (jfr bet. s. 94). I departementsförslaget
har med hänsyn till dessa fall gjorts reservationen, att förmånsrätten
omfattar ränta ”i den mån ej annat är föreskrivet”. Däremot har jag inte
ansett det behövligt att såsom enligt beredningens förslag (”om ej särskilda
villkor gäller”) låta reservationen avse även fall när på grund av avtalsvillkor
förmånsrätten inte omfattar ränta.

Räntan är inte den enda biförpliktelse till en huvudfordran som kan omfattas
av förmånsrätt. Det är emellertid den utan tvekan viktigaste och det
har därför inte ansetts behövligt att i lagtexten särskilt omnämna någon
annan.

Beträffande exempelvis panträtt på grund av inteckning i fast egendom eller
tomträtt gäller enligt 6 kap. 3 § jordabalksförslaget (se prop. 1970: 20) att
utöver det belopp som anges i pantbrevet visst tillägg skall utgå. Tillägget
som beräknas på visst sätt är i första hand avsett just för betalning av ränta.
Tillägget får emellertid tas i anspråk även för betalning av skadestånd på
grund av förtida betalning eller av ersättning för indrivningskostnad eller
annan kostnad som föranleds av fordringsförhållandet.

Såvitt angår andra inteckningar finns särskilda bestämmelser om rätt till
ränta, se beträffande företagsinteckning 13 § första stycket lagen (1966:
454) om företagsinteckning och i fråga om panträtt på grund av inteckning
i fartyg eller luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg 17 kap. 3 § andra
stycket HB. De sist åsyftade räntebestämmelserna har f. ö. i detta sammanhang
lyfts ur den allmänna förmånsrättsregleringen och placerats i lagen
(1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg samt lagen (1955: 227) om inskrivning
av rätt till luftfartyg (se härom vidare under 4.4). Några bestämmelser
om andra biförpliktelser än ränta finns inte beträffande företags-, fartygseller
luftfartygsinteckning. Trots det kan naturligtvis, när sådan inteckning
har lämnats som pant, pantförskrivningen tänkas omfatta exempelvis indrivningskostnad.

3 §

Paragrafen, som överensstämmer med 17 kap. 15 a § HB (SFS 1968: 627)
och 3 § i beredningens förslag, reglerar förmånsrättens ställning vid överlåtelse
av fordran.

Bestämmelsen vilar på principen att, när en förmånsberättigad fordran
överlåts eller på annat sätt övergår till annan, den nya borgenären får samma
förmånsrätt som den tidigare. Det har satts i fråga huruvida avsteg från
denna princip borde göras beträffande lönefordran. En förvärvare av lönefordran
skulle i så fall inte få åtnjuta den förmånsrätt som fordringen i den
ursprungliga innehavarens hand kan ha varit utrustad med. Jag har emellertid
på skäl som jag tidigare har redovisat (3.2) inte ansett att ett sådant principiellt
undantag bör genomföras.

112

Kungl. Maj ds proposition nr 142 år 1970

Beredningen har i motiven till förevarande paragraf även behandlat frågan
om förmånsrätt vid byte på gäldenärssidan (bet. s. 95). I likhet med beredningen
anser jag inte att det är behövligt med en uttrycklig bestämmelse i
ämnet. Jag kan nämna att ett av beredningen behandlat aktuellt rättsfall
(bet. s. 96) numera har avgjorts av högsta domstolen (Kungl. Maj :ts beslut
nr 16/1970). Utgången i målet torde överensstämma med vad beredningen
har ansett vara riktigast från förmånsrättssynpunkt.

Särskilda förmånsrätter

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild förmånsrätt för panträtt
och retentionsrätt m. m. Bestämmelserna i första stycket motsvarar i
gällande rätt 17 kap. 2 § andra stycket andra ledet och 3 § HB samt i beredningens
förslag 4 §. Bestämmelserna i andra och tredje styckena har förts
över från 17 kap. 5 § andra stycket resp. 7 § första stycket HB och motsvarar
5 resp. 6 § i beredningens förslag. Några ändringar i sak har inte vidtagits i
förhållande till beredningens förslag.

Fordringar som är förenade med sjöpanträtt eller luftpanträtt åtnjuter
f. n. med visst undantag bästa förmånsrätt i den egendom i vilken panträtten
gäller. Frågan om en ändring av bestämmelserna angående sjöpanträtt är
f. n. under övervägande inom sjölagskommittén. I avvaktan på en ny lagstiftning
om sjöpanträtter utgår departementsförslaget — liksom beredningens
förslag -— från vad som är gällande rätt på området. Även i fråga om luftpanträtter
bibehålls nuvarande ordning.

På grund av det anförda föreslås i paragrafens första stycke 1 att förmånsrätt
följer med sjöpanträtt och luftpanträtt. Att förmånsrätten har bästa rätt
framgår av bestämmelserna i 9 § första stycket och 15 § (jfrd med 16 och
17 §§) i förslaget till förmånsrättslag.

Sjöpanträtt och luftpanträtt har ställts vid sidan av varandra. Konkurrens
mellan de båda slagen av rättigheter torde knappast förekomma i praktiken.
Vilka fordringar som är förenade med sjö- eller luftpanträtt och vad som utgör
objekt för sådan panträtt regleras i sjölagen resp. luftfartslagen.

Enligt första stycket 2 följer förmånsrätt med handpanträtt och retentionsrätt.
Såvitt avser retentionsrätt görs f. n. i 17 kap. 3 § undantag för hyresvärds
och jordägares rätt att kvarhåila egendom. Undantaget har kunnat
utelämnas i förslaget. Detta beror på att den retentionsrätt som f. n. tillkommer
hyresvärd och jordägare föreslås bli slopad (se närmare härom under
3.3.).

Enligt förslaget kommer handpanträtt att gå före panträtt på grund av inteckning
i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till In ftfartyg, som tagits
upp i första stycket 3 (jfr 9 § första st.). Detta innebär en avvikelse från nuvarande
ordning enligt vilken handpanträtten och de nämnda panträtterna

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 14-2 år 1970

på grund av inteckning medför lika förmånsrätt (jfr 17 kap. 3 § första och
andra st. HB). Med hänsyn till pantsättningsförbudet i 10 kap. 7 § HB får
ändringen dock inte någon större praktisk betydelse (jfr bet. s. 98 och 99).

Förslaget avviker från gällande rätt även så till vida att handpanträtt och
retentionsrätt blir i princip jämställda (jfr 9 § första st.). Avvikelsen innebär
en återgång till vad som tidigare gällt. För en sådan återgång talar vissa planerade
reformer på sjölagstiftningens område (bet. s. 103). I avvaktan på
att dessa genomförs föreslås emellertid en specialregel som innebär att panträtt
på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till
luftfartyg liksom nu kommer att gå före retentionsrätt (9 § andra st.).

Att retentionsrätt placeras vid sidan av handpanträtt är också ganska naturligt.
Gränsen mellan de båda rättighetstyperna är ibland flytande. Det är
exempelvis något tveksamt om hantverkares rätt att sälja gods som inte avhämtats
enligt 1950 års lag i ämnet skall betecknas som panträtt eller retentionsrätt.
Genom att handpanträtt och retentionsrätt i princip jämställs kommer
det att från förmånsrättssynpunkt sakna betydelse, om hantverkares
rätt skall hänföras till det ena eller andra slaget. Någon motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen om hantverkares förmånsrätt behövs under dessa
förhållanden inte längre.

I första stycket 3 föreslås, som redan har nämnts, att förmånsrätt följer
med panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar
till luftfartyg. I 17 kap. 3 § HB finns regler om det inbördes företrädet
mellan flera sådana inteckningar när de gäller i samma egendom. Dessa regler
föreslås flyttade till 1901 års lag om inteckning i fartyg samt 1955 års lag om
inskrivning av rätt till luftfartyg (se härom vidare under 4.4).

Bestämmelserna i andra och tredje styckena om förmånsrätt för fartygsbeställare
resp. partredare överensstämmer i sak med vad som nu gäller. Sålunda
torde den omständigheten att förmånsrätten för partredare, som f. n.
avser partredarens fordran i ”fartyget”, i förslaget inskränkts till hans fordran
i ”medredarens andel i fartyget” få anses utgöra ett förtydligande (jfr
bet. s. 104).

I beredningens förslag finns bestämmelserna om förmånsrätt för fartygsbeställare
och partredare i 5 resp. 6 §. Det är på förslag av sjölagskommittén
som bestämmelserna har flyttats till 4 §. Kommittén har anmält sin avsikt
att lägga fram förslag om utmönstring av 3 och 17 §§ sjölagen, dvs. de paragrafer
till vilka förmånsrättsbestämmelserna är att hänföra. I den mån kommitténs
förslag godtas kommer uppenbarligen även bestämmelserna om förmånsrätt
för fartygsbeställare och partredare att falla bort. Det måste under
sådana förhållanden vara opraktiskt att i detta sammanhang ta upp bestämmelserna
i särskilda paragrafer.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

5 §

Paragrafen, som motsvarar 7 § i beredningens förslag, innehåller regler om
förmånsrätt för vissa fordringar hos hyresgäst eller arrendator (jfr 17 kap. 5
§ första st. och 6 § första st. HB) samt för företagsinteckning (jfr 17 kap. 7 §
andra st. HB).

Angående skälen till att nuvarande hyres- och arrendeprivilegier bibehålls
hänvisas till den allmänna motiveringen (3.3). I det sammanhanget har angivits
att förmånsrätten i överensstämmelse med beredningens förslag bör konstrueras
om och anknytas till företagsinteckningen. Detta har skett i förevarande
paragraf.

Vid anknytningen till företagsinteckningen uppkommer frågan om lämplig
individualisering av objektet för förmånsrätten. Beträffande företagsinteckningar
har meddelats regler som syftar till att inteckningar, som tas ut
av en och samma näringsidkare, antingen får samma eller också helt skilda
objekt, se 5 § jfrt med 3 § lagen om företagsinteckning. Helst skulle nu förmånsrätten
individualiseras så att den sammanfaller med en eventuell företagsinteckning
och vidare så att flera förmånsrätter hos en och samma näringsidkare
kommer att avse identiskt lika eller helt skilda objekt. Detta är
emellertid knappast genomförbart. Jag tror inte heller att det är praktiskt
behövligt. Liksom beredningen utgår jag från att förmånsrätt för hyra eller
arrendeavgift avser egendom som hör till just den verksamhet vartill den
aktuella fordringen hänför sig, dvs. den minsta enhet som kan betecknas
som särskild näringsverkamhet. Att förmånsrätt för hyra eller arrendeavgift
har till föremål samma kollektiv av lös egendom som företagsinteckningar
framgår av andra stycket i förevarande paragraf.

F. n. gäller att, när utmätning sker av egendom till vilken hyresvärd eller
jordägare har retentionsrätt, denne endast behöver framställa yrkande att få
betalning på grund av förmånsrätten (139 § UL 1 mom. första p.). Genom
att ifrågavarande retentionsrätt slopas, måste hyresvärden eller jordägaren
vid utmätning för annans fordran i fortsättningen själv söka utmätning för
att få sin förmånsrätt beaktad. Detta innebär också att hyresvärden eller jordägaren
kommer i en sämre position än en innehavare av företagsinteckning
(139 § 1 mom. andra p. UL) trots försteget i förmånsrättshänseende (jfr 9 §
första st.). En hovrätt har anmärkt på förhållandet. Jag har emellertid svårt
att se det nödvändiga i att hyresvärden eller jordägaren, å ena sidan, och inteckningshavaren,
å den andra, absolut behandlas lika vid utmätning för annans
fordran. Betydligt viktigare är att det inte görs någon skillnad mellan
dem i konkurs annat än beträffande ordningsföljden. Frågan om förmånsrätt
för hyra eller arrendeavgift skall vid utmätning för annans fordran
respekteras på samma sätt som en företagsinteckning bör därför kunna anstå
i avvaktan på att beredningen tar upp den till prövning i sitt fortsatta
reformarbete (bet. s. 111).

115

Kungl. Majrts proposition nr 142 år 1970

Enligt 17 kap. 6 § HB gäller jordägares förmånsrätt förutom vid arrende
även vid andra former av nyttjanderätt, dvs. sådan nyttjanderätt som avses
i 1 kap. 7 § NJL (jfr 7 kap. 3 § förslaget till jordabalk), tomträtt och vattenfallsrätt.
Om förmånsrätt vid upplåtelse av tomträtt meddelas särskilda
bestämmelser i 7 § förmånsrättslagen. Institutet vattenfallsrätt avses bli utmönstrat
i och med nya jordabalkens genomförande. Vid övriga former av
nyttjanderätt är det inte tillräckligt motiverat att ha kvar någon förmånsrätt
för jordägaren (se bet. s. 111).

I första stycket av paragrafen föreskrivs även att förmånsrätt följer med
företagsinteckning. Föreskriften innebär inte någon ändring i sak i förhållande
till gällande rätt.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 8 § i beredningens förslag, behandlar särskilda
förmånsrätter i fast egendom. Förmånsrätterna knyter an till två grupper av
fordringar, dels sådana som enligt lag är förenade med rätt till betalning ur
fast egendom, dels sådana som är förenade med inteckning.

Beträffande den förra gruppen finns f. n. bestämmelser om förmånsrätt i
17 kap. 6 § första stycket första och andra punkterna HB. Till denna kategori
hör även en rad fastighetsbelastningar som enligt särskilda författningar
skall ha samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § första stycket första
punkten HB tillkommer där avsedda fordringar. Den andra gruppen — inteckningsfordringarna
— har f. n. sämre förmånsrätt eller enligt 17 kap. 9 §
1 mom. HB. Även i fortsättningen skall fordringar som är förenade med inteckning
i förmånsrättshänseende komma efter övriga här åsyftade fordringar
(jfr 9 § första st.).

Utöver de nu nämnda båda grupperna fordringar finns f. n. även andra
som är utrustade med förmånsrätt i fast egendom. Sådan förmånsrätt tillkommer
sålunda ogulden köpeskilling innan fordringen blivit intecknad (11
kap. 2 § JB), inteckning för rätt till avkomst e. d. (17 kap. 9 § 2 mom. HB)
och utmätning för ointecknad fordran (17 kap. 9 § 3 mom. HB). Av dessa
förmånsrätter får endast den som följer med utmätning bestå (se 8 §). De
båda övriga försvinner och det redan på den grund att de fordringar till vilka
de knyter an — panträtten för ogulden köpeskilling och den inteckningsbara
avkomsträtten — avskaffas i jordabalksförslaget (jfr 5 § i förslaget till lag
om införande av nya jordbalken enligt lagrådsremiss den 20 november 1968,
p. 4 i övergångsbestämmelserna till förmånsrättslagen och bet. s. 124).

F. n. är det alltså — bortsett från intecknings- och utmätningsfordringar
samt panträtt för ogulden köpeskilling — en hel rad fordringar som enligt
lag är förenade med rätt till betalning ur fast egendom. Beredningen har lämnat
en redogörelse för dem till vilken här kan hänvisas (bet. 112—118). Beredningen
har övervägt huruvida de olika förmånsrätterna alltjämt är motiverade
eller om de kan avskaffas. Övervägandena har lett till förslag om att

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

en del förmånsrätter skall bestå medan andra såsom föråldrade föreslås bli
upphävda omedelbart eller få kvarleva övergångsvis.

Remissinstanserna har inte haft något i sak att erinra mot beredningens
förslag. Inte heller jag finner anledning att i sakligt hänseende frångå detta.

I lagtekniskt hänseende innebär beredningens förslag att en förmånsberättigad
fordran — den enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar —
valts ut och angivits särskilt och att till denna med en särskild formulering
anknutits alla övriga här avsedda fordringar. Alla äldre lagar utom såvitt avser
den som rör den utvalda fordringen enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
får dock behålla sin hänvisning till 17 kap. 6 § HB. Via
särskild reglering i övergångsbestämmelserna skall ändå den nya lagen bli
tillämplig på fordringarna.

Jag har i och för sig inget att invända mot den princip som lagberedningen
har använt vid utformningen av bestämmelsen. Av skäl som närmare belyses
i det följande är det dock inte lämpligt att ange fordran enligt lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar som exempel på de förmånsrätter som avses. Jag
har i stället valt att helt avstå från att i förmånsrättslagen ange vilka fordringar
som åsyftas med förevarande punkt. Bestämmelser om förmånsrätt
får ges i den lagstiftning vari fordringsförhållandet regleras. I syfte att undvika
ändringar nu i ett stort antal lagar godtar jag den övergångsreglering
som beredningen föreslår.

Jag vill härefter i korthet ange hur departementsförslaget förhåller sig till
de nu aktuella förmånsrätterna. Som jag redan nämnt kommer här någon
avvikelse från vad beredningen har föreslagit inte i fråga (se bet. s. 120—
122).

Beträffande förmånsrätten för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
vill jag nämna att Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
i sitt remissyttrande gör vissa uttalanden angående ifrågavarande lagstiftning.
Stadshypotekslcassan förklarar att lagstiftningen har fungerat bra
när det gällt gruppbebyggda småhus medan den nästan inte alls kommit till
användning såvitt gäller flerfamiljshus. Anledningen till att gemensamhetslagstiftningen
inte använts i så stor utsträckning som väntat är att reglernas
konstruktion inte passar särskilt väl för flerfamiljshusens del. En överarbetning
av bestämmelserna synes därför önskvärd. Samtidigt kunde prövas om
inte den särskilda förmånsrätten enligt gemensamhetslagstiftningen kunde
slopas. Denna förmånsrätt är inte ändamålsenlig som säkerhet för belåning.
Den har inte heller kommit till användning som sådan säkerhet. De ytterligt
få förmånsrätter som tillskapats synes snarare bero på dålig kunskap om
reglernas innebörd än på ett reellt behov.

Lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar har nu tillämpats i drygt
tre år. Inom justitiedepartementet pågår f. n. arbete med översyn av bestämmelserna
i ämnet. I samband därmed kommer man att ta den nuvarande förmånsrätten
under omprövning. I avvaktan på resultatet av översynen bör den

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1970 117

särskilda förmånsrätten för fordringar enligt lagen om gemensamhetsanläggningar
bestå.

Avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten HB får, om
den är av enskild natur, fortleva (p. 2 första st. i övergångsbestämmelserna).
Eventuell förmånsrätt för avgäld av allmän natur faller bort. Förmånsrätt
för fastighetsskatt enligt 17 kap. 6 § första stycket andra punkten HB är inte
längre aktuell. Förmånsrätt för skogsvårdsavgift enligt samma punkt utgår.
Frågan huruvida skogsvårdsavgift i stället skall erhålla förmånsrätt enligt
13 § får övervägas av chefen för finansdepartementet i särskild ordning (jfr
3.4). Förmånsrätt för avgifter som på grund av lönereglering utgår för fastighet
till prästerskapet enligt lagen (1891: 20 s. 3) innefattande tillägg till 17
kap. 6 § handelsbalken är inte heller aktuell längre. Ifrågavarande lag föreslås
bli upphävd (p. 1 i övergångsbestämmelserna). Förmånsrätter som avses
i lagen (1912: 277) om avlösning av vissa frälseräntor, lagen (1938: 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen
samt lagen (1929:165) om kronans förmånsrätt för avdikningslån
får leva vidare (p. 2 första st. i övergångsbestämmelserna). Detsamma gäller
förmånsrätter som avses i 9 kap. 44 § och 56 § 7 mom. vattenlagen
(1918:523), lagen (1933:270) om säkerhet för utbekommande av viss ersättning
enligt lagen om ägofred, lagen (1939: 609) om förmånsrätt för vissa
fordringar enligt lagen om enskilda vägar samt 56 § allmänna förfogandelagen
(1955: 279).

Lagen (1926: 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i
anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen
(1965: 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.
skall ersättas av lagen om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning
(se lagrådsremiss den 15 augusti 1969). Den nya lagen avses skola
träda i kraft samtidigt med förmånsrättslagen. I den nya lagen sker hänvisning
direkt till förmånsrättslagen.

Under 2 i förevarande paragraf föreslås att förmånsrätt i fast egendom följer
med inteckning i egendomen. Förmånsrättens närmare innehåll framgår
av JB. Jag åsyftar i första hand bestämmelserna i JB om panträttens innebörd
(6 kap. 3 §), om rätten till betalning på grund av ägarhypotek (6 kap.
9 §) och om inteckningars företräde sinsemellan (17 kap. 6 §). Beträffande
det sistnämnda ämnet meddelas f. n. bestämmelser i 17 kap. 9 § 1 mom. HB.
Dessa behöver alltså inte få någon motsvarighet i en ny förmånsrättslag. 7

7 §

Paragrafen, som överensstämmer i sak med 9 § i beredningsförslaget, behandlar
särskilda förmånsrätter i tomträtt.

Objektet för förmånsrätten utgörs av tomträtten, inklusive byggnad och
vad som i övrigt utgör tillbehör (se 13 kap. 5 § och 9 § andra st. jordabalks -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

förslaget). De nuvarande bestämmelserna om förmånsrätt i 17 kap. 6 § första
stycket HB omfattar även lösören som tomträttshavaren har på egendomen.
Någon anledning att behålla denna ordning, som inte torde ha haft någon
reell betydelse, finns inte.

Förslaget upptar såsom förmånsberättigad fordran under första stycket 1
fordran på avgäld i anledning av tomträttsupplåtelsen. Sådan fordran är redan
f. n. utrustad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket HB. I likhet
med vad som gäller redan nu föreslås att förmånsrätten begränsas till belopp
som förfallit inom ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen
gjordes.

Enligt 17 kap. 6 § första stycket HB har jordägaren förmånsrätt även för
fordran som grundas på att tomträttshavaren försummat att enligt åtagande
betala viss utskyld eller annan avgift för vilken jordägaren svarar mot tredje
man. Denna förmånsrätt torde sakna praktisk betydelse och har därför fått
utgå. Detsamma gäller nuvarande förmånsrätt för husröte- eller vanhävdsersättning
(17 kap. 6 § första st. HB), som knappast kan tänkas komma i fråga
vid tomträttsupplåtelse.

Under första stycket 2 i paragrafen upptas förmånsrätt för fordran som
enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (jfr motsvarande
bestämmelse i 6 § 1).

Bestämmelse om den förmånsrätt som följer med inteckning i tomträtt upptas
under första stycket 3 i paragrafen. En motsvarande bestämmelse finns
f. n. i 17 kap. 6 § andra stycket HB. Där regleras också frågan från vilken
dag intecknings förmånsrätt gäller och frågan om inteckningars inbördes
företräde. Rätten till ränta på inteckning bestäms f. n. av 18 § 1 mom. förordningen
(1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom via hänvisning
i 1 § lagen (1953: 422) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. I
dessa ämnen kommer i fortsättningen den nya jordabalken att få svara för
regleringen (6 kap. 3 § och 17 kap. 6 § jfrda med 13 kap. 7 § jordabalksförslaget).

Jag har i departementsförslaget slopat en föreskrift i beredningens förslag
(andra st.) enligt vilken vad i förmånsrättslagen sägs om fast egendom gäller
även tomträtt. Föreskriften är av betydelse endast för tillämpningen av 16 §
andra stycket. Jag har ansett det vara enklare att i nämnda lagrum jämställa
tomträtt med fast egendom.

Rätt till avkomst eller annan förmån kan f. n. intecknas i tomträtt och blir
därigenom förenad med förmånsrätt (17 kap. 6 § andra st. HB). Enligt jordaballtsförslaget
skall upplåtelser av avkomsträtt inte längre kunna sakrättsligt
skyddas genom inteckning. Beträffande sådana upplåtelser som gjorts
enligt gällande rätts regler meddelas föreskrift under punkt 4 i övergångsbestämmelserna.

Nuvarande bestämmelser om förmånsrätt i tomträtt gäller även förmånsrätt
i vattenfallsrätt. Institutet vattenfallsrätt skall emellertid utmönstras en -

Kungl. Maj.ts proposition nr l''+2 år 1970

119

ligt jordabalksförslaget. För sådana vattenfallsrätter som redan har upplåtits
vid jordabalksför slagets ikraftträdande föreligger dock behov av skydd i förmånsrättshänseende
(sehärom p. 5 i övergångsbestämmelserna).

8 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § i beredningens förslag, innehåller bestämmelser
om förmånsrätt på grund av utmätning.

Gällande rätt Genom utmätning får sökanden rätt till betalning ur den utmätta
egendomen. Dessutom ger utmätning förmånsrätt. Skilda regler om
förmånsrätt gäller för utmätning av lös egendom och utmätning av fast egendom.

Bestämmelser om att utmätning av lös egendom ger förmånsrätt finns i 17
kap. 8 § första stycket HB. Om konkurs följt på ansökan som gjorts inom en
månad från utmätningens dag, äger förmånsrätt dock inte rum. Beträffande
utmätning för fordran som tillkommer gäldenärens make är motsvarande tid
ett år. När utmätning skett efter gäldenärens död, gäller enligt lagrummet
förlängda frister för ingivande av konkursansökan med verkan att förmånsrätten
förfaller.

För det fallet att konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling finns
en särskild bestämmelse i andra stycket av samma paragraf. Härom gäller att
förmånsrätt på grund av utmätning inte äger rum, om beslutet om inledande
av ackordsförhandling meddelats inom den tid efter utmätningen som anges
i första stycket och ackordsförhandiingen förfallit på grund av konkursen eller
konkursen följt på ansökan som gjorts inom fjorton dagar efter det att
kungörelse om att förhandlingen upphört var införd i Post och Inrikes Tidningar.
Borgenär skall sålunda inte behöva söka gäldenären i konkurs under
pågående ackordsförhandling för att hindra att utmätning för annan borgenärs
fordran skall ge förmånsrätt.

117 kap. 9 § 3 mom. HB ges föreskrifter om den förmånsrätt som följer
med utmätning av fast egendom. Har sådan egendom utmätts för fordran för
vilken egendomen inte svarar på grund av inteckning, äger borgenären förmånsrätt
till betalning ur den utmätta egendomen som om inteckning för
hans fordran hade beviljats samma dag utmätningen skedde. Inträffar konkurs
i enlighet med vad som sägs i 8 § i samma kap., äger förmånsrätt inte
rum.

Reglerna i 17 kap. HB om förmånsrätt på grund av utmätning kompletteras
av bestämmelser i 24 § KL om verkan av att gäldenär, hos vilken utmätning
skett, sätts i konkurs och i 31 § KL om återvinning av betalning som erhållits
genom utmätning (se även 32 a, 33 och 35 §§ KL med föreskrifter om
förlängning av återvinningsfristen i vissa fall). Beträffande den närmare innebörden
av bestämmelserna i KL hänvisas till lagrådsremissen angående
exekution i fast egendom.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att en borgenär som har vunnit

120

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1970

utmätning för sin fordran i många hänseenden har samma rättsliga ställning
som en panthavare. Utmätning anses dock enligt svensk rätt inte grunda någon
formlig panträtt. Däremot medför utmätning särskild förmånsrätt i den
utmätta egendomen. Beredningen har inte funnit skäl att frångå denna
ordning. Den förmånsrätt som enligt förslaget skall följa med utmätning anges
i förevarande paragraf. Bestämmelsen avser både utmätning av lös och
utmätning av fast egendom.

Beredningen erinrar härefter om att den förmånsrätt som följer med utmätning
kan bringas att upphöra genom att konkurs följer på ansökan som
gjorts inom viss tid, normalt en månad, efter utmätningen. Härtill ansluter
återvinningsregler i KL. Det hela anses svåröverskådligt. Enligt beredningens
mening bör man kunna reda sig med bestämmelser i KL om återvinning efter
utmätning, i överensstämmelse härmed har beredningen i annat sammanhang
(bet. Utsökningsrätt VIII) föreslagit, att 31 § KL ändras så att den inte
endast gäller återvinning av betalning som vunnits genom utmätning utan
också ger möjlighet till återvinning av den förmånsrätt som vunnits genom
utmätningen, dvs. i fall då det ännu ej gått så långt som till betalning. Den
i 31 § nu föreskrivna återvinningsfristen av trettio dagar före konkursansökningen
kvarstår oförändrad. Vidare har beredningen i ett tillägg till 39 § KL
(tillägget har i lagrådsremissen om exekution i fast egendom flyttats till
31 § KL) föreslagit, att särskild talan inte behöver väckas, när den rätt som
vunnits genom utmätningen skall gå åter och borgenären ej fått betalning.
Enligt beredningens förslag skall förmånsrätten för utmätning alltså inte
förfalla redan i och med att konkursansökan som leder till konkurs görs
inom viss tid. De konkurrerande borgenärerna blir i stället skyddade genom
den vidgade möjligheten till återvinning.

Remissyttranden. Förslaget har lämnats utan erinran. De båda i ärendet
hörda hovrätterna har emellertid givit uttryck åt vissa betänkligheter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det väl regelmässigt kan
anses önskvärt, att den genom utmätningen tillskapade förmånsrätten upphävs,
då konkurs följer nära inpå utmätningen. Skälet härtill är detsamma
som det vilket i andra fall motiverar återvinning av betalning och ställande
av säkerhet, nämligen att borgenär alltid skall ha möjlighet att genom konkursansökan
tillvarata sin rätt när någon annan borgenär försöker att skaffa
sig fördelar på hans bekostnad. Med hänsyn härtill och då det icke, till skillnad
från vad som gäller vid samtliga övriga återvinningsfall, förutsätts något
rättsligt förfarande för återvinning av förmånsrätt, anser hovrätten att denna
i enkelhetens och klarhetens intresse bör automatiskt upphöra redan genom
konkursen. I paragrafen skall sålunda införas bestämmelse av innehåll,
att det företräde till betalning som utmätningen medfört ej skall gälla om
konkurs följt inom viss tid efter utmätningen. Dessutom bör den särskilda
beräkningen av fristen då ackordsförhandling föregått medtagas. Enligt hovrättens
mening saknas anledning att behålla övriga, nu gällande frister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

121

Hovrätten för Västra Sverige har ej något att erinra mot att bestämmelserna
om förmånsrättens upphörande vid konkurs flyttas över till KL. Att
konstruera dessa bestämmelser som återvinningsregler anses dock något
oegentligt. Innebörden av de föreslagna reglerna tycks vara att förmånsrätten
i fortsättningen — liksom enligt gällande lag — skall vara utan verkan
om konkurs inträffar viss tid efter utmätning. Detta förhållande är knappast
jämförligt med de egentliga återvinningsfallen, och termen återvinning synes
över huvud ej fullt träffande när det gäller upphörande av förmånsrätt.

Hovrätten anser med hänsyn till lydelsen av 1 § första stycket i förslaget
att det bör anmärkas, att förmånsrätten i visst fall inte gäller i konkurs.

Departementschefen. Den rättsliga regleringen av förhållandet mellan utmätning
och konkurs är något komplicerad. Detta är inte ägnat att förvåna
eftersom bestämmelserna måste täcka så många skiftande faktiska situationer.
Bestämmelserna finns i KL och 17 kap. HB. I 23 § KL regleras möjligheten
för borgenär att få utmätning när gäldenären redan är i konkurs medan
24 § KL avser den situationen att ett utmätningsförfarande pågår när gäldenären
försätts i konkurs. För sistnämnda fall gäller som huvudregel att utmätningsförfarandet
avbryts om den utmätta egendomen ännu inte sålts.
Har utmätningsförfarandet däremot avancerat så långt att försäljning har
ägt rum, fortgår enligt lag och utbildad praxis alltid verkställigheten och
redovisning sker till utmätningssökanden eller konkursförvaltaren beroende
på hur långt före konkursansökningens ingivande som utmätningen har ägt
rum (bet. Utsökningsrätt VIII s. 253 jämte hänvisningar). Har vid konkursutbrottet
även redovisning skett i utmätningsmålet, kan betalningen under
vissa förutsättningar återvinnas enligt 31 § KL (jfr i sammanhanget 32 a,
33 och 35 §§ KL). De här åsyftade bestämmelserna om förmånsrätt och om
återvinning korresponderar i stor utsträckning med varandra. Innebörden
av bestämmelserna kan i korthet sägas vara att utmätning ger förmånsrätt
till betalning ur den utmätta egendomen. Har utmätningen emellertid inom
bestämd tid — varierande för olika fall — följts av konkurs, gäller att den
förmånsrätt som vunnits genom utmätningen automatiskt faller bort medan
den betalning som skett genom utmätningen i stället kan återvinnas.

Beredningen har kritiserat den gällande regleringen och ansett den svåröverskådlig.
I syfte att åstadkomma förenklingar har beredningen föreslagit,
att nuvarande bestämmelser i 17 kap. 8 § och 9 § 3 mom. HB om förmånsrättens
upphörande vid utmätningsgäldenärens konkurs förs över till återvinningsbestämmelserna
i KL. I förmånsrättslagen skulle man då kunna inskränka
sig till en föreskrift om att utmätning ger förmånsrätt i den utmätta
egendomen. I övrigt föreslår beredningen vissa ändringar i KL, bl. a. i 31 § så
att förutom betalning även förmånsrätt kan gå åter (bet. Utsökningsrätt
VIII), samt vissa specialbestämmelser om återgång av betalning och förmånsrätt
vid självständigt ackordsförfarande (21 § i framlagt förslag till lag om
ackordsföi-handling, bet. Utsökningsrätt VII, se även 16 § i det till lagrådet

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

den 20 mars 1970 remitterade förslaget till ackordslag och den samtidigt föreslagna
ändringen i 35 § KL).

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. En hovrätt har visserligen haft en annan mening och ansett att
nuvarande ordning med automatiskt bortfall av den förmånsrätt som vunnits
genom utmätning bör behållas. Hovrätten förutsätter emellertid att man
kan utelämna vissa bestämmelser om speciella tidsfrister vid utmätning för
makes fordran och vid utmätning hos dödsbo. Något sådant kan dock inte
komma i fråga, i vart fall inte i detta sammanhang. Det finns f. ö. ingen anledning
förmoda att de åsyftade bestämmelserna inte längre skulle ha en
funktion att fylla. Åtminstone torde den som gäller utmätning för makes
fordran alltjämt vara motiverad. Beredningen kan antas komma att uppmärksamma
frågan vid den översyn av återvinningsbestämmelserna i KL
som är aktuell (jfr bet. Utsökningsrätt VII s. 81).

För egen del har jag redan tidigare i dag vid lagrådsremissen av förslag till
nya bestämmelser om exekution i fast egendom uttalat min anslutning till
beredningens förslag. Utöver vad jag i nyss angivna sammanhang har anfört
vill jag framhålla, att jag inte heller tror att förslaget om att förmånsrätten
skall kunna gå åter behöver tynga samarbetet mellan konkursförvaltare och
utmätningsmän. Möjligen kan det vara lämpligt att som en följd av förslaget
ändra bestämmelserna om när utmätningsman särskilt skall underrättas angående
konkurs. Detta skulle i synnerhet föranledas av att återgång av förmånsrätten
skall kunna ske i enkla former utan att talan behöver väckas (se
tillägg till 31 § KL i lagrådsremissen om exekution i fast egendom). F. n. gäller
att utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun skall underrättas om
konkurs men detta behöver inte ske förrän konkursbouppteckning upprättats
(20 § andra st. KL). I s. k. fattigkonkurs, dvs. när konkursboet inte
förslår till bestridande av konkurskostnaderna, finns emellertid inte någon
skyldighet alls att underrätta utmätningsman, vare sig utmätningsmannen
i gäldenärens hemortskommun eller någon annan utmätningsman (jfr 185 §
4 KL). Det kan finnas anledning överväga om inte utmätningsmännen snabbare
och i vidare omfattning än f. n. skall underrättas i särskild ordning om
konkurs. Dessa överväganden kan dock anstå i avvaktan på lagberedningens
fortsatta arbete med reformering av konkurslagstiftningen.

Jag vill påpeka att beredningens förslag är lämpligt även från den synpunkten
att beredningen i betänkandet Utsökningsrätt VII har föreslagit, att
talan om återvinning skall kunna föras också i samband med ackordsförhandling
utan konkurs. Förslag till ackordslag, m. in., som bygger på nämnda
betänkande, har nyligen remitterats till lagrådet för yttrande. Avsikten
är att lagarna skall träda i kraft den 1 januari 1971. I förslaget till ackordslag
har jag i allt väsentligt anslutit mig till de av beredningen föreslagna
bestämmelserna om återvinning. Jag har förordat, att bestämmelserna om
återvinning av betalning vid utmätning skall äga motsvarande tillämpning

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

på den förmånsrätt som utmätningen har medfört. Det förslag som jag nu
lägger fram innebär därför en fullföljd av denna tanke. Om man i stället
behåller gällande ordning och låter förmånsrätten vid utmätning falla bort
automatiskt i vissa fall, skulle detta kräva en särskild bestämmelse i förmånsrättslagen
— utöver motsvarigheter till alla nuvarande i 17 kap. 8 § HB
-— om fristberäkning vid självständigt ackordsförfarande.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att i förvarande paragraf tas in en
föreskrift av innehåll att utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.
Föreskriften gäller både lös och fast egendom. I och för sig är det tänkbart
att — som en hovrätt har föreslagit — särskilt erinra om att förmånsrätten
i vissa fall kan gå åter enligt bestämmelser i KL. En sådan erinran
borde emellertid i så fall avse inte endast den förmånsrätt som utmätning
ger utan även andra förmånsrätter, t. ex. den som följer med pantsättning.
Jag har inte ansett det behövligt med en sådan allmän erinran.

9 §

Paragrafen motsvarar 11 § i beredningens förslag.

I paragrafen ges bestämmelser om de särskilda förmånsrätternas inbördes
företräde. I huvudsak bygger bestämmelserna därvid på de principer som nu
gäller. Innehållet i de tre första styckena avser förhållandet dels mellan upplåtelser
av olika slags förmånsrätt i en och samma egendom, dels mellan upplåtelse
av förmånsrätt i viss egendom och förmånsrätt i samma egendom enligt
lag eller på grund av förrättning. Paragrafens sista stycke avser förhållandet
inbördes mellan olika fordringar med samma slags förmånsrätt.

I första stycket föreskrivs i första hand att förhållandet mellan olika slags
förmånsrätter bestäms av paragrafföljden. Vidare anges att förhållandet
mellan olika slags förmånsrätter inom samma paragraf bestäms av styckenas
följd (4 § första st.) och av numreringen inom paragrafen (4 § första st. och
5—7 §§). Vissa undantag från dessa föreskrifter meddelas i andra och tredje
styckena.

Andra stycket innehåller två undantag av speciell karaktär från den ordningsföljd
som följer av första stycket. Det första undantaget rör förmånsrätt
på grund av sjöpanträtt som avses i 267 § 6 sjölagen. Förmånsrätten
tillkommer fordran i anledning av bristfälliga uppgifter i konossement. Sådan
sjöpanträtt ställs — i motsats till andra sjöpanträtter — efter förmånsrätt
som avses i 4 § första stycket 2 och 3. Detta är i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande ordning. Ifrågavarande sjöpanträtt kommer sålunda
alltjämt att utgå efter handpanträtt och panträtt på grund av inteckning
i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till luftfartyg. Förslaget avviker
emellertid så till vida från vad som nu gäller att sjöpanträtten kommer
att utgå även efter retentionsrätt (jfr bet. s. 97). Avvikelsen är en konsekvens
av att handpanträtt och retentionsrätt har jämställts i förmånsrättshänseende
(se härom under 4 §). Avvikelsen är säkerligen för sjöpanträttens del

124 Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

av underordnad betydelse och bryter inte mot våra internationella förpliktelser
i ämnet.

Det andra undantaget avser panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i
luftfartyg och reservdelar till luftfartyg. Panträtten skall enligt vad som här
föreskrivs ha bättre förmånsrätt än den som retentionsrätt har. Därmed behålls
nu gällande ordningsföljd i avvaktan på — åtminstone beträffande fartygsinteckning
— resultatet av den översyn av sjölagstiftningen som f. n. utförs
av sjölagskommittén. Kommittén har f. ö. i sitt remissyttrande förklarat
sig dela lagberedningens uppfattning (bet. s. 103) att frågan om förhållandet
mellan fartygsinteckning och retentionsrätt inte bör prövas i förevarande
sammanhang.

Tredje stycket innehåller ytterligare en regel om undantag från den principiella
ordningsföljden i första stycket. Undantaget avser förmånsrätt på
grund av utmätning. Denna förmånsrätt skiljer sig från övriga särskilda förmånsrätter
därigenom att den har karaktär av offentligt tvångsingripande
som medför en begränsning av gäldenärens rådighet över den utmätta egendomen.
Förhållandet mellan förmånsrätt på grund av utmätning och övriga
särskilda förmånsrätter är på grund härav förenat med vissa problem. Beredningen
har ägnat dessa stor uppmärksamhet (bet. s. 135). Beredningens
överväganden har lett fram till att det i förevarande sammanhang behövs en
speciell regel. Denna skulle innebära att förmånsrätt på grund av utmätning
har företräde framför förmånsrätt på grund av inteckning vilken har sökts
samma dag som utmätningen verkställdes eller senare. Beredningen har tagit
upp regeln i sitt förslag. Jag har behållit den i departementsförslaget. De inteckningar
som omfattas av regeln är inteckning i fartyg eller i luftfartyg
och reservdelar till luftfartyg (4 § första st. 3), företagsinteckning (5 §
första st. 2), inteckning i fast egendom (6 § 2) och inteckning i tomträtt
(7 § första st. 3).

I fjärde stycket föreskrivs till en början att utmätning ger företräde framför
senare utmätning av samma egendom samt att utmätning för flera fordringar
på en gång ger lika rätt (angående innebörden av ”lika rätt”, se 1 §
första st.). Föreskrifterna överensstämmer med vad som gäller när lös egendom
har utmätts för flera fordringar (17 kap. 8 § första st. HB). Någon motsvarande
reglering finns visserligen inte f. n. när fast egendom har utmätts
för flera fordringar. I likhet med beredningen (bet. s. 132 och 140) anser jag
det emellertid vara rimligt att regeln får omfatta även konkurrens vid utmätning
av fast egendom. För tydlighetens skull bör påpekas att det nu
reglerade företrädet inte gäller när någon av fordringarna är förenad med
bättre förmånsrätt än som följer av själva utmätningen. I så fall är det nämligen
fråga om en konkurrenssituation som regleras i paragrafens första
stycke.

Vidare erinras i stycket om att det utanför förmånsrättslagen finns bestämmelser
som reglerar företrädet mellan fordringar med samma slags för -

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1970

125

månsrätt. Av de här åsyftade bestämmelserna (se bet. s. 139) tilldrar sig de
som reglerar företrädet mellan konkurrerande inteckningar störst uppmärksamhet.
Som genomgående princip gäller att inteckning medför företräde i
förhållande till annan inteckning enligt den tidsföljd i vilken inteckningarna
har sökts och att inteckningar som har sökts på samma inskrivningsdag ger
lika rätt. Men det finns även andra företrädesbestämmelser som här är av
betydelse, t. ex. föreskrifter om det inbördes företrädet mellan sjöpanträtter
eller luftpanträtter.

I beredningens förslag föreskrivs i ett femte stycke att ”fordringar med
samma slags förmånsrätt har i övrigt lika rätt, om ej förmånsrätten följer
med rättighet som har företräde enligt vad som gäller därom”. Föreskriften
om lika rätt avser exempelvis det fallet att fordringar med förmånsrätt enligt
6 § 1 konkurrerar inbördes. Å andra sidan gäller föreskriften om lika rätt
inte när en gäldenär pantsatt egendom hos en borgenär och sedan pantsätter
samma egendom hos en annan borgenär. Av allmänna regler följer då att
den förra har företrädesrätt till betalning av panten, om inte den andra kan
åberopa godtrosförvärv. En konkurrenssituation av speciellt slag kan vidare
uppkomma när en panthavare lämnar den pantsatta egendomen för reparation
och denna därigenom blir belastad med retentionsrätt. Enligt min mening
är den föreslagna regleringen väl teoretisk och alltför vag för att ge
erforderlig ledning. De konkurrenssituationer som beredningen har avsett
att reglera bör kunna överlämnas till rättstillämpningen för avgörande.

Allmänna förmånsrätter

10 §

Paragrafen, som motsvarar 12 § i beredningens förslag, innehåller bestämmelser
om allmän förmånsrätt för vissa fordringar som står konkurskostnaderna
nära. I den allmänna motiveringen har jag redovisat de överväganden
som ligger till grund för valet av de här aktuella fordringarna (3.5). Angående
de närmare villkoren för att förmånsrätterna skall kunna åberopas
får jag nu anföra följande.

I överensstämmelse med beredningens förslag föreskrivs i departementsförslaget
beträffande samtliga fordringar, att endast kostnad som med hänsyn
till omständigheterna är skälig omfattas av förmånsrätten. Detta krav är
i gällande lag uttryckligen uppställt beträffande bouppteckningskostnad men
däremot inte i fråga om begravningskostnad. Ändå kan det antas gälla redan
nu även beträffande sistnämnda kostnad. Kostnad som dömts ut i mål angående
egendoms avträdande till konkurs eller boutredningsmannaförvaltning
har blivit prövad efter skälighet enligt 18 kap. 8 § RB. Föreskriften om
begränsning av förmånsrätten till sådana kostnader som är skäliga blir
därför i dessa fall i praktiken av betydelse endast när ersättningsyrkandet
har framställts först i konkursen. Även ersättning till förordnad boutred -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ningsman eller vissa funktionärer vid ackordsförhandling prövas i vissa fall
efter skälighet av domstol (jfr 19 kap. 19 § andra st. ÄB och hänvisningen till
RB i 11 § ärendelagen; se också 40 § i det till lagrådet remitterade förslaget
till ackordslag). Föreskriften om skälighetsprövning blir därför även beträffande
dessa fordringar av omedelbar betydelse endast om domstolsbehandling
inte har ägt rum. Att föreskriften om skälighetsprövning i vissa fall utgör
en dubblyr torde inte behöva vålla komplikationer i rättstillämpningen.

Beredningen har i sitt förslag på visst sätt begränsat förmånsrätten för arvode
och kostnadsersättning till funktionär vid boutredningsmannaförvaltning
och ackordsförhandling. Endast om fordringen belöper på tid inom sex
månader före konkursansökningen eller därefter skall den sålunda enligt
beredningens förslag vara förenad med förmånsrätt. En remissinstans har
uttalat tvivel om behovet av den här tidsbegränsningen, som kan te sig något
konstlad. Om man tar bort tidsbegränsningen uppnås f. ö. den fördelen att
man inte särskilt behöver utreda på vilken tid funktionärens fordran belöper.
Jag delar emellertid beredningens åsikt att man utan tidsbegränsningen
riskerar en anhopning av krav på stora belopp till påtaglig nackdel för andra
borgenärer. På grund därav har tidsbegränsningen behållits i departementsförslaget.

I fråga om de här avsedda funktionärerna vid ackordsförhandling har beredningen
anpassat sitt förslag till ett tidigare, likaledes av beredningen avgivet
betänkande med förslag till ny ackordslagstiftning (Utsökningsrätt VII).
Sistnämnda förslag innebär i de delar som nu är aktuella, att rättens ombudsman
inte längre skall förekomma vid offentlig ackordsförhandling
utan konkurs. God man skall däremot förordnas för sådan förhandling. Vidare
öppnar förslaget möjlighet att förordna tillsynsman som skall övervaka
att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Jag har i annat sammanhang
nämnt att den föreslagna ackordslagstiftningen avses skola träda i
kraft redan före den nya förmånsrättslagen eller den 1 januari 1971.1 det till
lagrådet remitterade förslaget till ackordslag, m. in., har någon ändring inte
skett i beredningens förslag till organ vid ackordsförhandling. Man bör
därför i den här delen kunna utgå från den tillämnade ackordslagstiftningen.

Även förmånsrätten beträffande kostnad för särskild åtgärd under boutredning
eller ackordsförhandling har i beredningens förslag tidsbegränsats.
Åtgärden skall ha ägt rum tidigast sex månader före konkursansökningen.
Tidsbegränsningen har liksom ett särskilt villkor att åtgärden uppenbart
varit till borgenärernas bästa tagits med i departementsförslaget.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om arbetstagares och pensionstagares
förmånsrätt. Den motsvarar 13 § i beredningens förslag.

Gällande rätt. Som redan har nämnts (2.1.1) har ”betjänter och tjänste -

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

hjon” enligt 17 kap. 4 § HB förmånsrätt för lön för sista året, medan ”annan
arbetare” har förmånsrätt för ”dagspenning eller avlöning” som ej stått inne
längre än sex månader efter förfallodagen. Förmånsrätt ges också för begravningshjälp
samt för sjukhjälp eller livränta som upplupit för de sista tre månaderna
och som det enligt lag (1901: 39 s. 1) angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utge. Vad som är föreskrivet
om förmånsrätt för arbetares avlöning äger också tillämpning på utestående
försäkringsavgift för privat pension åt gäldenärens arbetare avseende
det sista året och skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande
eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning
som skulle ha utgått med förmånsrätt. Om viss del av arbetares lön står inne
hos arbetsgivaren till säkerhet för att arbetaren fullgör sina skyldigheter, har
arbetaren för den innestående lönen lika förmånsrätt som för avlöning, vare
sig fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Även pensionsfordran är i viss utsträckning förenad med förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § HB (se härom 2.1.1).

Bestämmelserna i 17 kap. 4 § HB har i betydande utsträckning kompletterats
med principiella avgöranden av högsta domstolen. Beträffande innehållet
i rättspraxis får jag hänvisa till betänkandet s. 148 och där anmärkt litteratur.
Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna följande.

Enligt 100 a § KL (jfr 32 a §) gäller vissa begränsningar beträffande betalningsrätten
i aktiebolags konkurs för personer, som på grund av aktieinnehav
har eller hade ett bestämmade inflytande över bolaget, eller vissa anhöriga
till sådana personer. Härutöver gäller när betalningsrätt i och för sig
föreligger att personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande
över ett företag i viss utsträckning har ansetts uteslutna från förmånsrätt i
företagets konkurs, fastän någon lagbestämmelse därom inte finns. Även
pensionsfordran torde vara undantagen från förmånsrätt i motsvarande fall.

Under lön enligt 17 kap. 4 § HB inbegrips även t. ex. provision och tantiem.
Vidare anses semesterlön och semesterersättning vara likställda med vanlig
lön.

Den förmånsrätt som tillkommer betjänter och tjänstehjon avser ”lön för
sista året”. Innebörden härav anses vara, att förmånsrätten omfattar lön som
belöper på en tid av högst ett år räknat bakåt från dagen för konkursansökningen.
Även fordran på lön under skälig uppsägningstid anses vara förenad
med förmånsrätt. Vad som utgör skälig uppsägningstid i konkurs bedöms
främst med ledning av anställningens längd och art. Som grund för bedömningen
tjänar den allmänna uppsägningstid som kan vara föreskriven i
tjänsteavtalet eller tillämpligt kollektivavtal. Om konkursboet inträder i
tjänsteavtalet, blir lönefordran för tiden därefter massafordran.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att den föreslagna förmånsrätten
för arbetstagare i första hand avser fordran på lön. Termen lön skall — frånsett
pension — inrymma allt som kan hänföras till avlöningsförmån på

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

grund av anställningen. Det är likgiltigt, om lönen för arbetsinsatsen utgår i
form av tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel
i vinst, tillägg av olika slag (t. ex. risk- eller kallortstillägg) eller naturaförmåner
(jfr 139 § KL) eller på annat sätt. Givetvis ingår sjukersättning
som arbetsgivare skall utge till arbetstagaren. Även ersättning för avtalsenliga
omkostnader i tjänsten bör räknas hit. Som exempel nämns resekostnadsersättning
och traktamente samt ersättning för hållande av egen bil eller
annan utrustning.

Enligt beredningens förslag skall med lön likställas vad som skall utgå som
ersättning för lön. Denna bestämmelse avser bl. a. skadestånd som arbetsgivaren
skall utge till arbetstagaren på grund av obehörigt avskedande eller
tjänsteavtals hävande (se vidare bet. s. 152).

Enligt ett år 1967 infört tillägg i 17 kap. 4 § HB är utestående försäkringsavgift
för privat pension åt gäldenärens arbetare avseende det sista året förenad
med förmånsrätt. Tillägget avser det fallet att arbetsgivaren tecknat pensionsförsäkring
för arbetstagaren och gentemot försäkringsinrättningen åtagit
sig att betala premierna. I praxis har inrättningens fordran på obetalda
avgifter ansetts utgöra en av inrättningen övertagen lönefordran och tillerkänts
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB (se NJA 1956 s. 719). Genom
nämnda tillägg i paragrafen har meddelats en bestämmelse i ämnet. Förmånsrättens
omfattning blev lika för alla kategorier arbetstagare, fastän beträffande
lön gäller olika tider för skilda grupper av arbetstagare. Med hänsyn
till att det enligt rättspraxis klart föreligger en lönefordran som övergått
till försäkringsinrättningen och att enligt beredningens förslag alla grupper
av arbetstagare i princip behandlas lika i fråga om förmånsrätt för lön är
emellertid någon uttrycklig bestämmelse inte behövlig.

I 17 kap. 4 § HB föreskrivs vidare, att samma förmånsrätt som för arbetares
avlöning gäller för sådan del av arbetares lön som står inne hos arbetsgivaren
till säkerhet för att arbetaren skall fullgöra sina skyldigheter. För
stadgandets tillämpning torde normalt förutsättas, att avtal har träffats mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren om rätt för den förra att hålla inne viss
del av lönen som säkerhet för arbetets utförande. Det torde här i själva verket
vara fråga om bestämmande av fordringens förfallotid så att denna flyttas
till en senare tidpunkt än som normalt gäller. Eftersom den tid inom vilken
förmånsrätt är bevarad enligt förslaget räknas från förfallodagen är enligt
beredningen någon särskild bestämmelse för hithörande fall inte behövlig.

Beredningen påpekar härefter att enligt 17 kap. 4 § HB gäller förmånsrätt
för sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna före konkursansökningen
upplupen sjukhjälp eller livränta som det åligger gäldenären att
utge enligt ”lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete”.
Nämnda föreskrift anses numera sakna all praktisk betydelse och kan
därför utgå (se härom bet. s. 153).

Semesterlön och semesterersättning är att anse som lön. Med hänsyn till de

129

Kungl. Maj. ts proposition nr U2 år 1970

speciella regler som gäller på området bör emellertid förmånsrätten för sådan
gottgöielse regleras särskilt. Förmånsrätten för semesterlön eller semesterersättning
som är intjänad före konkursansökningen skall enligt beredningens
förslag omfatta belopp som står inne för nästföregående och löpande kvalifikationsår.
Liknande begränsning förekommer i den danska propositionen
och det norska utkastet. För tiden efter konkursansökningen skall gälla
samma regler som föreslagits i fråga om vanlig lön. Även semesterlön eller
semesterersättning som belöper på lid efter ansökningen skall således ha förmånsrätt,
med viss maximering i fråga om uppsägningstid.

I andra stycket av paragrafen har beredningen tagit upp en bestämmelse
om förmånsrätt för fordran på pension (se härom 2.2.1).

Beredningen framhåller slutligen att vid de nordiska överläggningarna har
rått enighet om att en undantagsregel bör gälla i fråga om företagsledare och
andra personer med väsentligt inflytande över företaget, medan meningarna
varit delade om hur regeln närmare bör utformas. Beredningen anser att man
böi anknyta till praxis hos oss. I sista stycket av förevarande paragraf har
upptagits en bestämmelse härom. Den gäller i fall då gäldenären är näringsidkare
eller juridisk person. Liksom i lagen om företagsinteckning bör uttrycket
näringsidkare tilläggas sin mest vidsträckta innebörd. Näringsidkaren
kan vara fysisk person eller juridisk person, t. ex. aktiebolag, ekonomisk
förening eller stiftelse. Även juridisk person som inte är näringsidkare omfattas
av det föreslagna stadgandet, t. ex. stiftelse eller ideell förening som
inte driver någon näringsverksamhet. Förslaget innebär att förmånsrätt inte
skall tillkomma den som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i
företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. Av bestämmelsen
framgår, att arbetstagare som t. ex. har en aktiemajoritet i ett
bolag som går i konkurs inte är utesluten från förmånsrätt enbart på grund
av aktieinnehavet. Å andra sidan skall inte heller en ställning som medfört
väsentligt inflytande över företaget, t. ex. såsom verkställande direktör, i och
för sig utesluta förmånsrätt. Om företagsledare inte får förmånsrätt, kan det
försvåra för ett företag att i ett kritiskt läge få behålla en dugande person i
sådan ställning. Beredningen anser därför att det också måste förutsättas att
företagsledaren eller närstående har ett väsentligt delägarintresse.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall närståendes andelar också medräknas
vid bedömning av förhållandet mellan arbetstagaren och företaget.
Även det fallet att han själv inte hade någon andel men hans närstående
hade väsentlig andel i företaget är avsett att inbegripas. Beredningen har avstått
från närmare precisering av vilka som här bör räknas till närstående
(bet. s. 151).

Bestämmelsen i tredje stycket föreslås gälla i fråga om pension (se härom
bet. s. 155).

Remissyttranden. Den närmare utformningen av bestämmelserna i paragrafen
har tilldragit sig uppmärksamhet från löntagarorganisationerna men
även — och framför allt i fråga om tredje stycket — från annat håll.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

130

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

LO uttalar sin tillfredsställelse över att även ersättning för avtalsenliga
omkostnader i tjänsten räknas som lön i lagens mening, t. ex. resekostnadsersättning
och traktamenten samt ersättning för hållande av egen bil eller
annan utrustning. Att så sker finner LO helt riktigt då arbetstagaren i annat
fall får använda en del av sin arbetslön för att betala dessa förskotterade utlägg
åt arbetsgivaren.

Enligt TCO innehåller förslaget eu enda egentlig förbättring för löntagarna.
Denna rör traktamenten, resekostnadsersättningar och andra omkostnader
i tjänsten vilka beredningen anser bör jämställas med lön från förmånsrättssynpunkt.
TCO hälsar detta med tillfredsställelse. Rent tekniskt
kan emellertid mot förslaget möjligen riktas den kritiken, att förmånsrätten
för denna typ av fordringar inte uttryckligen framgår av lagtexten. TCO
förutsätter att detta klart utsägs i motiven.

SALF förutsätter att beredningen i uttrycket ”avtalsenliga” omkostnader
innefattar såväl omkostnader enligt kollektivavtal som omkostnader
enligt enskilt tjänsteavtal. I vissa branscher förekommer typiskt sett att
arbetstagarna har omkostnader i tjänsten. Omkostnaderna är i sådana fall
intagna i kollektivavtalet för branschen. Förhållandet att andra branscher
inte har ersättningen för omkostnader reglerade i kollektivavtalet hindrar
inte att systemet används i enskilda företag varvid frågan regleras i enskilda
tjänsteavtal. Beredningen konstaterar att om arbetstagaren inte får ut ersättning
för sådan omkostnad och alltså måste slutligt betala den själv, går han
realiter i motsvarande mån miste om den lön som han har fått ut för sitt arbete.
AlltfSr många av förbundets medlemmar kan av erfarenhet intyga riktigheten
av beredningens resonemang. Den nuvarande osäkerheten när det
gäller förmånsrätten för omkostnader för arbetsgivarens räkning är en ständig
källa till tvister mellan konkursförvaltare och arbetstagarorganisationerna.
Konkurspraxis torde också skifta avsevärt. På grund av det anförda
finner förbundet i likhet med beredningen att nuvarande uppdelning på
olika poster är orimlig och orealistisk (jfr bet. s. 152).

Några remissinstanser behandlar särskilt frågan om förmånsrätt för försäkringsavgifter.
Hit hör SPP som anser att en bestämmelse i ämnet skulle
vara av värde. Enligt SPP är det lättare att klargöra för en konkursförvaltare,
varför en fordran skall utga med förmånsrätt, när det finns utsagt i lagtext
att så skall ske, än om det är nödvändigt att ga till lagtextens förarbeten
för att få besked om förmånsrätten. De negativa konsekvenser i form av för
snäv tillämpning som en särbestämmelse kan medföra kan avhjälpas genom
en utformning att ”i lön även inkluderas avgifter som arbetsgivaren erlägger
till förmån för den anställde t. ex. avgifter för privat pensionsförsäkring,
tjänstegrupplivförsäkring, avgångsbidrag och privat sjukförsäkring”. SPP
påpekar i sammanhanget att arbetsmarknadens parter arbetsgivareföreningen,
industritjänstemannaförbundet och SALF har beslutat att ersätta den
sjuklön som den anställde f. n. får från arbetsgivaren med en central form

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

för utbetalning. Diskussioner pågår på vilket sätt detta administrativt lämpligen
skall ordnas. Vare sig det kommer att ske i form av försäkring eller på
annat sätt, bör avgifter för dylik förmån utgå med förmånsrätt.

SPP framhåller vidare att vid pensionering enligt allmän pensionsplan arbetsgivaren
har möjlighet att, i stället för att teckna försäkring i SPP för den
anställdes ålderspension, enligt vässa regler i sin balansräkning skuldföra
upplupen del av utfäst pension och till säkerhet för sitt åtagande teckna
kreditförsäkring i Försäkringsbolaget Pensionsgaranti (FPG). Därigenom
åtar sig FPG att betala en engångsavgift till SPP för den händelse kreditförsäkringsavtalet
mellan arbetsgivaren och FPG upphör. FPG har då rätt att
regressvis kräva arbetsgivaren på den till SPP erlagda engångsavgiften. Det
skulle underlätta behandlingen i en konkurs, om det i samband med de nya
bestämmelserna klart framgick att förmånsrätt föreligger för sådan fordran
på engångsavgift. Denna avgift motsvarar nämligen de månadsavgifter som
erläggs av den arbetsgivare som tecknat pensionsförsäkring i SPP och vilka
normalt är förenade med förmånsrätt.

I fortsättningen diskuterar SPP frågan i vilken utsträckning engångsavgift
för försäkring skall anses utgöra förmånsberättigad lönefordran. SPP finner
det önskvärt med en bestämmelse som begränsar förmånsrätten till vad som
belöper sig på en tid av ett år. Även arbetsgivareföreningen och industriförbundet
behandlar denna fråga. De gör gällande att förfallen avgift i den mån
den avser under de senaste sex månaderna före konkursansökningen (om förslagets
tidsbegränsning följs) intjänad pension skall vara förmånsberättigad.
Vad som däremot belöper på tiden dessförinnan torde inte rimligen avses
skola vara förmånsberättigat även om avgiften i fråga förfallit inom sexmånadersperioden.
Vidare skall förmånsrätt föreligga i den mån avgift avser
pension under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Det anses självklart
att fullständig likhet i fråga om förmånsrätt bör råda vare sig avgifterna förfaller
månatligen eller på en gång om avgifterna avser pensionsrätt under
samma tid. Däremot skulle en obegränsad förmånsrätt för fordran på pensionsavgifter
som förfallit under de senaste sex månaderna kunna medföra
förmånsrätt för engångsavgifter avseende pensionsrätt som intjänats under
vilken tidsperiod och till vilka belopp som helst. Då så icke torde ha varit avsikten,
bör möjligen den begränsning som avses uttryckligen framgå i förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att i förslaget likställs med lön
vad som skall utgå som ersättning för lön. Satsen ersätter de nu i 17 kap. 4 §
HB intagna bestämmelserna om förmånsrätt för skadestånd i anledning av
obehörigt avskedande och för utestående försäkringsavgift i visst fall, vilka
belopp i rättspraxis ansetts jämförliga med lön. Enligt hovrättens mening
skulle det räcka att i lagmotiven uttryckligen angiva att med lön icke avses
detsamma som med begreppet lön i kollektivavtal eller annat avtal, utan att
därmed avses ett civilrättsligt lönebegrepp, innefattande jämväl skadestånd

5f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 142

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

på grund av obehörigt avskedande, utestående försäkringsavgift i vissa fall
m. m. I själva lagrummet behöver då ej särskilt anmärkas, att sådant som
utgör ersättning för lön likställs därmed.

Två löntagarorganisationer — TCO och SALF — framhåller att den föreslagna
regeln om förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning utgör
en begränsning i förhållande till vad som nu gäller. Under påstående att förmånsrätten
f. n. omfattar ett år äldre semesterfordringar än enligt förslaget
avstyrks detta.

TCO vänder sig bestämt emot den föreslagna begränsningen. Arbetstagaren
lägger inte själv ut sin semester. Denna rätt tillkommer arbetsgivaren
och försummelser härutinnan bör inte gå ut över den anställde. Det är en
vanlig företeelse på tjänstemannasidan att full semester inte kunnat uttas,
och detta gäller i all synnerhet vid företag med dålig ekonomi. Den rätt som
arbetstagaren har att erhålla kontant ersättning i stället för semester blir
ofta illusorisk på grund av arbetsgivarens brist på likvida medel.

Enligt SALF förekommer redan f. n. ofta att löneborgenär i realiteten går
miste om intjänad semesterlön och semesterersättning på grund av att hans
semesterförmån intjänats tidigare än två kalenderår före konkursen. Detta
är i synnerhet fallet i branscher med högsäsong under sommarhalvåret såsom
i byggnads- och anläggningsbranschen, där arbetsledare ofta under en
följd av år inte haft möjlighet att ta ut hela sin avtalsenliga semester. Ofta
har det ekonomiska utrymmet för att lägga ut semester varit minimalt i flera
år innan ett företag går i konkurs.

Begränsningen av förmånsrätten beträffande vissa företagsledare och andra
personer med väsentligt inflgtande över företaget, behandlas i en hel del
remissyttranden. Flertalet uttalar sin tillfredsställelse över bestämmelsen i
ämnet eftersom frågan hittills har reglerats uteslutande av rättspraxis. Man
är emellertid på många håll kritisk i fråga om den närmare utformningen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att i de rättsfall som föreligger,
förmånsrätt har underkänts när det varit fråga om aktieägare som själv eller
tillsammans med make och barn ägt större delen av aktierna i ett bolag och
därjämte utövat ett bestämmande inflytande över bolagets verksamhet
(NJA 1951 s. 210 och där anförda rättsfall). Förslaget innebär i olika hänseenden
en skärpning av den ståndpunkt som praxis sålunda intagit. Redan en
väsentlig andel i företaget — enligt beredningen t. ex. en tredjedel eller
ibland rentav än mindre •—- och ett väsentligt inflytande skall utesluta arbetstagaren
från förmånsrätt. Detta ganska obestämda uttryckssätt kan enligt
hovrätten ge utrymme för olika tolkningar och vålla en viss osäkerhet i tilllämpningen.
En precisering anses därför önskvärd. Hovrätten ifrågasätter om
regeln bör gälla andra befattningshavare än dem som har en ledande ställning
i företaget.

Advokatsamfundet anser det vara en brist att begreppet närstående inte
definierats. Beredningen har inte velat göra detta av hänsyn till dess fortsatta

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

arbete med bl. a. återvinningsreglerna. Samfundet understryker att det är
önskvärt att åtminstone i samband med genomförandet av ny konkurslag en
definition sker.

Advokatsamfundet fäster vidare uppmärksamheten på att den nu aktuella
bestämmelsen måste sättas i samband med återvinningsregeln i 32 a § KL,
och att detta medför att tillfälligheterna många gånger kommer att spela en
avgörande roll för arbetstagare av nu angivet slag. Om arbetstagarens arbete
varit till nytta för bolaget (32 a § avser endast aktiebolag), vilket ingalunda
är ovanligt, och arbetstagaren tagit ut lön och semesterersättning före konkursen,
kan återvinning inte ske enligt 32 a §, jämfört med 100 a § KL. Har
han däremot låtit lönen stå inne — likviditeten har t. ex. varit mycket ansträngd
och pengarna behövts till angelägnare ändamål — går han miste om
förmånsrätt enligt beredningens förslag. Följden av detta rättsläge blir att
den arbetstagare som visar minst hänsyn till borgenärerna och som sätter
sina egna intressen före får en mycket förmånligare behandling än den som
eftersätter de egna intressena. Detta förhållande är inte tillfredsställande,
utan återvinningsregeln och förmånsrättsbortfallet bör korrespondera med
varandra. Om den av beredningen föreslagna utformningen av förslaget skall
behållas med vissa justeringar, och många skäl talar för detta, bör enligt
samfundet återvinningsregeln i 32 a § KL vidgas till att dels omfatta all
uppburen lön, dels ock inbegripa även andra konkursfall än aktiebolags.
Nackdelen blir emellertid i alla fall att återvinningsrätten ofta blir av tvivelaktigt
värde, då arbetstagaren säkerligen ofta saknar tillgångar. Bibehåller
man däremot regeln i 32 a § KL måste ifrågasättas, om inte den föreslagna
bestämmelsen bör uppmjukas så att de ovan berörda, föga tilltalande konsekvenserna
undviks.

Industri/öreningen anser att förslaget innebär en diskutabel skärpning i
förhållande till gällande rätt, och en betydande oklarhet eftersom uttrycken
väsentlig andel och väsentligt inflytande med nödvändighet måste medföra
skönsmässiga avgöranden i den praktiska tillämpningen. Föreningen anser
att undantag från löneprivilegiet endast bör gälla i de fall då den anställde
har ställning av majoritetsdelägare i företaget. Vidare kan någon särbehandling
av närstående till sådan anställd inte anses motiverad.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet kritiserar beredningen för
att den inte närmare har diskuterat frågan om det principiellt berättigade i
att från förmånsrätt undanta sådan arbetstagare som har ett väsentligt inflytande
över företaget och samtidigt är ägare till en betydande del därav. Beredningen
synes närmast anknyta till de nordiska överläggningarna i ämnet,
varvid enighet rått om att en undantagsregel bör gälla i fråga om dylika
företagsledare. De båda remissinstanserna framhåller att, om man accepterar
tanken att arbetstagare skall ha förmånsrätt för vissa lönefordringar,
måste mycket starka skäl föreligga att göra ett undantag för vissa grupper.
Civilrättsligt framstår arbetstagarens anspråk som en fordran på företaget

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

och i en rad viktiga hänseenden behandlas i lagstiftningen huvuddelägare inte
annorlunda än arbetstagare i allmänhet. Vissa undantag härifrån finns visserligen
men dessa bör inte i onödan utsträckas. Enligt organisationernas
uppfattning föreligger knappast tillräckliga skäl att i förmånsrättshänseende
behandla företagsledare som äger en väsentlig andel i företaget annorlunda
än arbetstagare utan särskilt inflytande eller utan särskild ägarandel. Organisationerna
anser att det är en riktigare väg att via återvinningsreglerna
vid konkurs komma till rätta med de försök till missbruk, som kan tänkas
förekomma i mindre seriösa företag.

De båda remissinstanserna understryker vidare att när det gäller pensioner
så har den civilrättsliga lagstiftningen accepterat att huvudaktieägare och
honom närstående jämställs med andra arbetstagare, om pensionen utgår enligt
allmän pensionsplan (jfr 5 § andra stycket lagen om tryggande av pensionsutfästelse
m. in.). Arbetstagares rätt till pension enligt allmän pensionsplan
är antingen försäkrad eller eljest garanterad och ett speciellt undantagande
av huvudaktieägare etc. från förmånsrätt skulle drabba försäkringsbolaget
resp. garanter i sådant fall. Detta skulle dels vålla komplikationer vid
premiesättningen, dels föranleda besvärliga beräkningsproblem vid bevakning
i konkurs. Skulle med hänsyn till enigheten inom de nordiska länderna
en undantagsbestämmelse inte kunna avvaras anser organisationerna att den
i vart fall inte bör omfatta sådan pensionsfordran som grundar sig på allmän
pensionsplan.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller bestämmelserna om
det s. k. löneprivilegiet, dvs. den allmänna förmånsrätten för arbetstagares
lönefordringar (första st.). Till löneprivilegiet hör även arbetstagares pensionsfordringar
i den mån de bär förfallit (andra st.). Löne- och pensionskrav
av personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande över
företaget omfattas enligt rättspraxis inte av löneprivilegiet. Här har nu tagits
upp en uttrycklig föreskrift i detta ämne (tredje st.).

Beträffande löneprivilegiets omfattning har vissa väsentliga frågor behandlats
i den allmänna motiveringen till vilken här kan hänvisas (3.2).

Första stycket. I huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande tillämpning
av 17 kap. 4 § HB skall lönefordran enligt förslaget inrymma allt som
kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Lönen är alltså
förmånsberättigad oavsett huruvida den utgår i form av tidlön, ackordsersättning,
provision, tantiem eller på annat sätt. Beträffande ersättning för avtalsenliga
omkostnader i tjänsten har man i hittillsvarande rättstillämpning
varit tveksam och rättsläget har betecknats som instabilt (bet. s. 152 not. 28).
Lagberedningen har nu givit klart uttryck åt att även sådan ersättning skall
omfattas av förmånsrätten. Beredningens uttalande har under remissbehandlingen
hälsats med stor tillfredsställelse av löntagarorganisationerna.
Även jag är positiv till förslaget och anser det vara självklart att lönebegreppet
skall tolkas på nu angivet sätt. Jag har f. ö. ganska nyligen uttalat mig för

135

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1970

samma innebörd av lönebegreppet i förslag till lag om arbetsgivares kvittningsrätt
(prop. 1970: 94 s. 40). I likhet med beredningen anser jag inte behövligt
att ta upp särskild föreskrift i ämnet i lagen. Jag vill i anledning av
ett remissuttalande tillägga, att enligt min mening är det för frågan om förmånsrättens
omfattning utan betydelse om ersättningen för omkostnader är
reglerad i kollektivavtal eller i enskilt tjänsteavtal.

Under lönebegreppet faller också semesterlön och semesterersättning. Beträffande
sådana fordringar föreligger emellertid behov av att skilja mellan
belopp som har intjänats före och belopp som har intjänats efter konkursansökningen.
Någon bestämmelse i ämnet finns f. n. inte.

Beredningen har beträffande semesterlön och semesterersättning som har
intjänats före konkursansökningen i en specialregel föreslagit, att förmånsrätten
skall omfatta vad som står inne för nästföregående och löpande kvalifikationsår.
Förslaget har kritiserats i ett par remissyttranden. TCO och
SALF gör sålunda gällande, att förslaget innebär eu begränsning i förhållande
till vad som nu iakttas.

För egen del finner jag befogat att medge en något vidsträcktare förmånsrätt
beträffande semesterfordringar än som följer av beredningens förslag.
Jag föreslår att förmånsrätten skali gälla vad som står inne för det löpande
kvalifikationsåret och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

I fråga om semesterfordringar som belöper på tid efter konkursansökningen
föreslås inte någon specialregel. Detta innebär att bestämmelserna beträffande
vanlig lön skall gälla och att den föreslagna maximeringen i fråga
om ersättning för uppsägningstid kan bli tillämplig.

Frågan om löneprivilegiet omfattar även fordringar på utestående försäkringsavgift
kräver särskild uppmärksamhet. I rättspraxis har fastslagits att
sådana fordringar i vissa fall har samma förmånsrätt som lönefordran. Avgiftsfordringen
har därvid bevakats av försäkringsinrättning och setts som
en av försäkringsinrättningen övertagen lönefordran. I samband med tillkomsten
av lagen ( 1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. in. togs
ett av de åsyftade fallen upp i lagtexten, nämligen fordran på försäkringsavgift
för privat pension åt arbetare.

Lagberedningen har ansett att nuvarande rättstillämpning kan fortsätta
utan någon uttrycklig bestämmelse i ämnet. En särbestämmelse blir enligt
beredningen lätt missvisande och kan leda till en snävare tillämpning av paragrafen
än som avsetts.

Under remissbehandlingen har bl. a. SPP med tillfredsställelse konstaterat,
att beredningen inte har avsett att bryta mot nuvarande rättstillämpning.
Det har emellertid framhållits att det skulle vara värdefullt om en särskild
bestämmelse togs upp i lagtexten.

För egen del ansluter jag mig till beredningens uppfattning att någon uttrycklig
bestämmelse i lag om förmånsrätt för fordringar på utestående försäkringsavgift
inte bör ges. Frågan om i vilka fall förmånsrätt föreligger får
liksom hittills ankomma på rättspraxis.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Ett speciellt tillämpningsproblem rör fordringar på försäkringsavgift som
utgår i form av engångsbelopp. Enligt arbetsgivareföreningen och industriförbundet
är det självklart att fullständig likhet i fråga om förmånsrätten
bör råda vare sig försäkringsavgiften förfaller månatligen eller på en gång,
om avgiften avser pensionsrätt e. d. under samma tid. Jag delar remissinstansernas
uppfattning. I den mån fordran på engångsavgift bevakas i konkurs
bör alltså inte större del av avgiften omfattas av förmånsrätt än vad som
skulle ha varit fallet om avgiften varit tidsbestämd. Det är enligt min mening
inte behövligt att uttryckligen reglera detta fall i lagtexten (jfr motsvarande
problem när pension utgår med engångsbelopp eller i ett par större poster,
bet. s. 155).

Med lön har i lagtexten jämställts annan ersättning på grund av anställningen.
Härmed åsyftas närmast skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande
eller arbetsavtalets hävande kan tillkomma arbetstagaren (jfr
prop. 1970:94 s. 40). Detta är i full överensstämmelse med gällande rätt.
Skadestånd av det angivna slaget omfattas sålunda genom särskild föreskrift
i 17 kap. 4 § HB redan nu av löneprivilegiet.

Beträffande några andra föreskrifter angående löneprivilegiet i 17 kap. 4 §
HB gäller följande. Bestämmelsen om fordran på begravningshjälp och viss
tids sjukhjälp eller livränta anknyter till en för länge sedan upphävd lag och
saknar numera praktisk betydelse. Den behöver därför inte få någon motsvarighet
i en ny lag. Inte heller bestämmelsen som gäller arbetstagares innestående
lön till säkerhet för att arbetstagaren fullgör sina skyldigheter behöver
få någon motsvarighet. Såsom beredningen har uttalat (bet. s. 153) torde
nämligen fordringens förfallotid i de åsyftade fallen ha flyttats till en senare
tidpunkt än som normalt gäller och den tid inom vilken förmånsrätten är bevarad
räknas ju enligt förslaget från förfallodagen.

Andra stycket. Förmånsrätten för förfallna pensionsfordringar gäller f. n.
under vissa betingelser även i fråga om pension som har intjänats hos föregående
arbetsgivare. En bestämmelse härom togs upp i 17 kap. 4 § HB samtidigt
som 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m. infördes. Bestämmelsen
har utan någon ändring i sak förts över till förevarande stycke.

Tredje stycket. Enligt rättspraxis gäller att personer med väsentligt intresse
i och bestämmande inflytande över ett företag i viss utsträckning har
förvägrats förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar i företagets konkurs.
Beredningen har ansett behov föreligga att särskilt reglera när löne- och pensionskrav
av företagsledare m. fl. skall vara undantagna från förmånsrätt. I
detta stycke har beredningen tagit upp en regel i ämnet. Regeln har utformats
i nära anslutning till vad som gäller enligt rättspraxis. Den innebär i
korthet att förmånsrätt inte skall tillkomma den som själv eller jämte närstående
ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande
över dess verksamhet.

Vid remissbehandlingen bär rått allmän enighet om behovet av bestäm -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

melsen. Endast två remissinstanser — arbetsgivareföreningen och industriförbundet
— är av annan mening. De anser att bestämmelsen inte behövs
utan att man via återvinningsreglerna i konkurs kan komma till rätta med de
missbruk, som kan tänkas förekomma i mindre seriösa företag. Skulle bestämmelsen
inte kunna avvaras, anser de att den i vart fall inte bör omfatta
sådan pensionsfordran som grundar sig på allmän pensionsplan.

Enligt min mening är behovet av en bestämmelse av det här slaget uppenbar.
Det kan inte vara tillfredsställande att man för fall av missbruk skall
vara hänvisad till återvinningsinstitutet. Inte heller anser jag det vara befogat
att från bestämmelsen undanta pensionsfordran som grundar sig på
allmän pensionsplan.

Beträffande utformningen av bestämmelsen kan man ha anledning att
vara mera tveksam. I det hänseendet har beredningens förslag kritiserats
från några håll varvid man har påstått dels att förslaget utgör en diskutabel
skärpning i förhållande till gällande rätt och dels att föreslagna formuleringar
är obestämda och därför kan vålla tillämpningsproblem.

Att förslaget innebär en skärpning kan vara riktigt. Sålunda gäller bl. a.
att det enligt beredningen i vissa fall skall vara tillräckligt med en minoritetsandel
— t. ex. en tredjedel — i ett företag för att vederbörande skall äga väsentlig
andel i det. F. n. torde enligt rättspraxis gälla att den anställde skall
ensam eller tillsammans med närstående ha ställning av majoritetsdelägare
i företaget om förmånsrätt skall förvägras honom.

Jag tycker för min del inte att beredningens förslag är särskilt långtgående.
Jag vill erinra om att förslaget innebär krav på både delägarintresse i
företaget och väsentligt inflytande över det för att förmånsrätten skall vara
i fara. Är ettdera av dessa båda krav inte uppfyllt, går vederbörande alltså
inte miste om förmånsrätten. Jag anser därför inte att man bär anledning
avvika från förslaget på grund av att det utgör en skärpning i förhållande
till vad som nu gäller.

Det kan vidare vara riktigt, att de av beredningen föreslagna uttryckssätten
är något obestämda. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt. Med hänsyn
till att beredningen har gjort ingående uttalanden om förslagets innebörd
— till vilka jag i allt väsentligt kan ansluta mig — anser jag inte att
några mera betydande olägenheter skall behöva uppkomma i rättstillämpningen.

12 §

Paragrafen, som överensstämmer med 14 § i beredningens förslag, innehåller
bestämmelser om förmånsrätt för fordran på framtida pension.

Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar i sak första och
andra styckena i 17 kap. 6 a § HB. Som ett sista stycke har tillagts en bestämmelse
om att 11 § tredje stycket äger motsvarande tillämpning. Undantagsregeln
torde knappast få någon större betydelse beträffande denna paragraf.

138

Kungl. Maj ds proposition nr 142 år 1970

13 §

Paragrafen, som i gällande rätt motsvarar 17 kap. 12 § HB, innehåller bestämmelse
om skatteprivilegiet. I beredningens förslag har paragrafen inte
någon motsvarighet, eftersom beredningen ansåg att förmånsrätten för skatter
och allmänna avgifter skulle slopas (jfr 2.4.1 och 2.4.3).

Enligt paragrafen följer allmän förmånsrätt med fordran på skatt och
allmän avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrivs. Angående
de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen får jag hänvisa
till den allmänna motiveringen (3.4). Som jag bär anfört i det sammanhanget
är avsikten att chefen för finansdepartementet skall låta utarbeta
förslag till de kompletterande bestämmelser som fordras. Jag vill särskilt understryka
att frågan när och med vilka begränsningar skatter och allmänna
avgifter skall utgå med förmånsrätt är av sådan vikt att till beslut härom
förutsätts riksdagens medverkan. Detta är i full överensstämmelse med
konstitutionell praxis och torde därför inte särskilt behöva framhållas i förevarande
paragraf (jfrprop. 1968: 130 s. 219).

Den förmånsrätt som sålunda följer med vissa skatter och avgifter är allmän
och gäller därför precis som det nuvarande skatteprivilegiet endast vid
konkurs (jfr 2 § förmånsrättslagen). Liksom f. n. har skatter och avgifter
den sämsta förmånsrätten, dvs. närmast före de oprioriterade fordringarna.

14 §

I paragrafen, som är identisk med 18 § alternativ A i beredningens förslag,
föreskrivs att fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf
har inbördes lika rätt. De skall med andra ord ha utdelning i förhållande till
fordringarnas storlek (jfr 1 § första st. andra p.).

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter

15 §

Enligt paragrafen skall grundregeln liksom f. n. vara, att fordran med allmän
förmånsrätt i första hand skall tas ut ur egendom som inte är föremål
för särskild förmånsrätt. Först om denna egendom inte förslår till att täcka
fordringen, kan det bli aktuellt att tillgodose den ur egendom i vilken särskild
förmånsrätt gäller. Härvid kan omedelbar konkurrens uppkomma med
särskilda förmånsrätter. I 16 och 17 §§ bestäms närmare hur vissa sådana
konkurrenssituationer skall lösas. Förmånsberättigad fordran på skatt eller
allmän avgift nämns emellertid inte i någon av de båda paragraferna. Detta
innebär att, i överensstämmelse med gällande rätt, sådan fordran aldrig kan
tränga undan fordran med särskild förmånsrätt.

16 §

I paragrafen föreskrivs att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller
11 § rid behov går före fordran med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

4 § andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. De åsyftade allmänna förmånsrätterna
utgör motsvarigheter till nuvarande förmånsrätter i 17 kap. 4 § HB.
Förslaget innebär att, i enlighet med vad som nu gäller, ifrågavarande allmänna
förmånsrätter skall vika för särskilda förmånsrätter enligt 4 § första
stycket men kunna tränga undan övriga särskilda förmånsrätter i lös egendom
(utom tomträtt).

De särskilda förmånsrätterna i lös egendom skall vid behov vika för allmänna
förmånsrätter i den ordningen att sämre förmånsrätt viker före bättre
förmånsrätt. Detta är tämligen självklart så snart förmånsrätterna avser
samma egendom (jfr 17 kap. 13 § HB). En annan ordning skulle bryta mot
den i 9 § första stycket angivna företrädesordningen mellan de särskilda
förmånsrätterna. Det har inte ansetts behövligt att, varken här eller i motsvarande
sammanhang beträffande särskilda förmånsrätter i fast egendom
eller tomträtt (andra st.), i lagtexten uttryckligen ange den ordning enligt
vilken de särskilda förmånsrätterna skall tas i anspråk.

Ibland avser särskilda förmånsrätter olika lös egendom eller egendomskomplex
och konkurrerar då inte i och för sig med varandra. Som exempel
vill jag nämna att det i ett konkursbo kan finnas särskild förmånsrätt i dels
andel av fartyg (4 § tredje st.) och dels annan egendom på grund av utmätning
(8 §). Ett annat exempel är att konkursgäldenären har drivit näringsverksamhet
på olika håll och företagsintecknat varj e verksamhet för sig med
påföljd att inteckningshavarna har särskild förmånsrätt i olika egendomskomplex
(5 §). Hur man enligt gällande rätt bör se på konflikter av detta
slag kan vara tveksamt trots att 17 kap. 13 § HB enligt ordalydelsen avser
också dessa fall. Beredningen har emellertid föreslagit att man bör lösa dessa
konflikter så, att vad som behöver uttagas för den allmänna förmånsrätten
fördelas på den lösa egendom vari särskilda förmånsrätter gäller i förhållande
till den köpeskilling som erhållits för varje grupp av egendom (jfr bet.
s. 158). Jag har inte något emot beredningens förslag utan har behållit det
utan annat än redaktionella jämkningar.

Fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB kan f. n. tränga undan alla
särskilda förmånsrätter i fast egendom. Förslaget bryter härmed så till vida
att särskild förmånsrätt enligt 6 § 1 (motsvarande 17 kap. 6 § HB) aldrig
skall behöva vika för allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 § (jfr bet. s. 52). I
övrigt behålls i förslaget nuvarande ordning. Beträffande det fallet att två eller
flera fastigheter ingår i konkursbo föreslås, att vad som behöver tas ut ur
fastigheterna för att tillgodose fordran med allmän förmånsrätt, om möjligt
skall fördelas på fastigheterna i förhållande till de köpeskillingar som har erhållits.
Detta är en nyhet som syftar till att åstadkomma större rättvisa mellan
inteckningsborgenärerna i de olika fastigheterna.

Det är f. n. oreglerat hur fordran med allmän förmånsrätt enligt 17 kap.
4 § HB förhåller sig till särskilda förmånsrätter i tomträtt. Beredningen har
ansett det vara uppenbart att tomträtt i en ny lag i angivet hänseende bör be -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

handlas på samma sätt som fast egendom (bet. s. 165). Jag delar beredningens
uppfattning. Förslaget bär utformats i överensstämmelse härmed.

17 §

Bestämmelserna i paragrafen avser förhållandet mellan fordran med allmän
förmånsrätt enligt 12 § (motsvarande 17 kap. 6 a § HB) och särskilda
förmånsrätter. Vad som här föreslås överensstämmer med gällande rätt utom
i två hänseenden. Det ena undantaget innebär att förmånsrätt för hyresvärd
eller jordägare, i motsats till vad som nu gäller, i förekommande fall skall
vika för fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 §. Ändringen som närmast
tillkommit i syfte att förenkla regleringen torde inte ha någon praktisk
betydelse. Det andra undantaget innebär att förut nämnda fördelningsregel
blir tillämplig även i detta sammanhang.

Fordringar utan förmånsrätt
18 §

Paragrafen, som i sak helt överensstämmer med 19 § i beredningens förslag,
ersätter bestämmelserna i 17 kap. 15 § och 16 § första stycket HB. Bestämmelserna
i 17 kap. 16 § andra stycket HB har inte ansetts behöva få någon
motsvarighet i en ny lag (bet. s. 166).

I första stycket sägs att fordringar som inte är förenade med förmånsrätt
har inbördes lika rätt med de undantag som anges i 19 § (angående innebörden
av uttryckssättet lika rätt, se 1 § första st. andra p.). Enligt 19 § är fordran
på böter och vissa andra krav efterställda övriga fordringar. Detta gäller även
en del krav som inte är omnämnda i 19 § (se bet. s. 165 och 167).

Andra stycket avser det fallet att egendom, vari särskild förmånsrätt gäller,
inte räcker för att infria fordringen. En av gäldenären ställd pant täcker
t. ex. inte fordringen fullt ut. Återstoden av fordringen skall då behandlas
som vanlig oprioriterad fordran.

19 §

Paragrafen motsvarar 20 § i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 17 kap. 18 § HB äger böter och viten minsta rätt.
Detta innebär att dessa fordringar i konkurs inte skall infrias förrän övriga
borgenärer har blivit helt tillgodosedda. Däremot torde de vid samtidig utmätning
konkurrera på lika fot med andra fordringar, i den mån dessa inte
har bättre förmånsrätt i egendomen än den som själva utmätningen medför.

Förutom de fordringar som enligt 17 kap. 18 § HB skall betalas i sista hand
förekommer även fordringar, vilka på annan grund skall gå efter övriga anspråk.
Som exempel kan nämnas förlagsbevis (jfr 54 § lagen om bankrörelse).
Det finns inte någon bestämmelse i 17 kap. HB om efterställda krav av
detta slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1970

141

Lagberedningen. Beredningen anser att den nuvarande ordningen enligt
vilken böter och viten har minsta rätt är välgrundad och föreslår därför att
den behålls. Beredningen diskuterar innebörden i förslaget av begreppen böter
och viten (bet. s. 168). Någon ändring härvidlag i förhållande till gällande
lag torde inte vara åsyftad.

Beredningen behandlar härefter frågan om inte också fordran på grund av
förverkande bör ställas efter övriga fordringar.

Bestämmelser om förverkande av egendom finns i 36 kap. BrB och på
skilda håll inom specialstraffrätten. Beslut om förverkande meddelas i allmänhet
av domstol eller, genom strafföreläggande, av åklagare. Förverkad
egendom tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet (36 kap. 12 § BrB). Man
skiljer mellan sakförverkande och värdeförverkande. Sakförverkande gäller
viss egendom. Genom värdeförverkande förpliktas vederbörande att utge
visst belopp. Enligt nyligen gjord lagändring är värdeförverkande enligt BrB
alternativt och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

Syftet med förverkande växlar. Allmänt sett utgör förverkandet emellertid
ett led i brottsbekämpningen. Enligt beredningens mening bör övriga borgenärer
inte bli lidande genom krav mot gäldenären på grund av förverkande.
Sådana fordringar — mot vilka regelmässigt inte svarar någon förmögenhetsrättslig
motprestation från fordringshavarens sida — har därför i förslaget
efterställts på samma sätt som böter och viten. Detta står i samklang med
det danska förslaget och det norska utkastet.

Har viss egendom — t. ex. sådan som använts såsom hjälpmedel vid brott
eller som frambragts genom brott — förverkats och finns den i behåll, torde
den kunna med separationsrätt tas ut från vederbörandes konkursbo. Förslaget
att fordran på grund av förverkande skall efterställas får således betydelse
endast i fråga om värdeförverkande.

Beredningen påpekar i fortsättningen att det inom specialstraffrätten
stundom föreskrivs om rättsverkningar som utan att innebära egentligt förverkande
dock står detta nära. Här avses vad som enligt BrBs terminologi faller
under ”annan särskild rättsverkan av brott” än förverkande (se rubriken
till 36 kap. BrB, jfr 1 kap. 8 § och 36 kap. 7 §). Som exempel på andra särskilda
rättsverkningar nämner beredningen bl. a. straffskatt enligt 4 § (jfr 8
§) skattestrafflagen (1943: 313). Beredningen anser att de fordringsanspråk
som grundar sig på annan särskild rättsverkan av brott än förverkande i förmånsrättshänseende
bör likställas med rena förverkandekrav och sålunda
ställas efter andra fordringar. Så har skett i beredningens förslag.

Beredningen föreslår med avvikelse från vad som anses vara gällande rätt
att de i förevarande paragraf omnämnda fordringarna skall gå efter andra
fordringar inte bara i konkurs utan även vid utmätning. Regleringen innebär
att om utmätning t. ex. äger rum samtidigt för bötesfordran och vanlig
oprioriterad fordran, den senare skall ha företräde.

I sammanhanget påpekas att hinder inte föreligger för staten att vid samti -

142

Kungl. Maj:ls proposition nr 142 år 1970

dig eller successiv utmätning låta annan statens fordran gå efter bötesfordringen.
Frågan om en sådan eftergift får äga rum faller utom förmånsrättsordningens
ram. Vad som nu sagts om bötesfordran gäller även
andra i paragrafen efterställda fordringar.

Enligt beredningen skall de i paragrafen efterställda fordringarna sinsemellan
ha lika rätt, oavsett när de har uppkommit. Detta anses inte behöva
anges uttryckligen i lagtexten.

Remissyttranden. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. EON
har dock uttalat vissa betänkligheter. Enligt EON bryter förslaget mot kronofogdemyndigheternas
av främst arbetspraktiska skäl ganska allmänt utbredda
praxis, att vid samtidig utmätning för olika slag av statens fordringar
ofta lämna böterna företräde, om preskriptionsfara eller annat särskilt skäl
inte utgör hinder. Förfarandet har rekommenderats av justitiekanslern som
huvudregel i förhållandet mellan böter och statsverkets fordran på rättegångskostnader
i ett hos honom förra året anhängigt resningsärende. Lagberedningen
har visserligen uttalat, att hinder inte föreligger för staten att
vid samtidig eller successiv utmätning låta annan statens fordran gå efter
bötesfordringen. Uttalandet torde, påpekar EON, inte kunna gälla, då utmätning
samtidigt även sker i enskilt mål. I dessa fall måste sålunda böterna
efterställas. I fortsättningen framhåller EON att utredning om bötesförvandlingsstraffets
eventuella avskaffande nyligen har tillsatts. Avskaffas
straffet synes det bli nödvändigt att även pröva böternas ställning i förmånsrättshänseende,
varvid det nyss anförda bör beaktas. På grund härav anser
EON, att slutligt ställningstagande beträffande de efterställda fordringarna
bör anstå i avvaktan på utredningsresultatet.

Departementschefen. Enligt nuvarande ordning har i konkurs böter och viten
minsta rätt. Den bakomliggande tanken är att bötesfordran och vitesfordran
— vid den avveckling av en persons tillgångar som en konkurs innebär
— inte skall få göras gällande på övriga borgenärers bekostnad. Beredningen
bär nu föreslagit att böter även vid konkurrens mellan flera utmätningar i
samma egendom (samtidiga eller successiva utmätningar) skall få stå tillbaka
för andra krav. Förslaget behöver inte få betydelse när det är staten
som innehar den eller de fordringar med vilka bötesfordringen konkurrerar.
Däremot får förslaget omedelbar betydelse vid konkurrens mellan statens
böteskrav och annan borgenärs fordran. Det är inte känt med vilken frekvens
sådana konkurrenssituationer förekommer men säkert är det en hel del fall
i samband med de varje höst återkommande utmätningarna av fordringar
på överskjutande preliminär skatt (jfr 68 § 6 mom. uppbördsförordningen).
Det fiskaliska intresset av att böteskraven i dessa sammanhang alltjämt skall
få vara likställda med enskilda borgenärers fordringar bör inte underskattas.
Till detta kommer att en tillsatt utredning, förvandlingsstraffutredningen
(se riksdagsber. 1970: Ju: 53), har till uppgift att överväga sådana ändringar
att bötesindrivningen om möjligt effektiviseras. Det är med hänsyn härtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

143

inte lämpligt att nu lägga fram ett förslag som innebär att böternas ställning
vid konkurrerande utmätningar försämras. På grund av det anförda har jag
i departementsförslaget frångått beredningens förslag såvitt det avser konkurrens
vid utmätning.

Beredningen har vidare föreslagit att fordran på grund av förverkande eller
annan särskild rättsverkan av brott skall likställas med böter och viten
och alltså gå efter andra fordringar. Jag har inte något att invända mot förslaget,
som har lämnats utan erinran av remissinstanserna. I likhet med vad
som föreslås beträffande böter och viten skall fordran på grund av förverkande
etc. vara efterställd annan fordran endast vid konkurs och inte vid utmätning.

I departementsförslaget har utelämnats en av beredningen föreslagen bestämmelse
om att fordran på skadestånd inte omfattas av paragrafen. Bestämmelsen
har ansetts obehövlig.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1. Här anges att förmånsrättslagen träder i kraft den 1 januari 1972
och att samtidigt 17 kap. HB upphävs. Ytterligare eu del författningar bör
upphävas vid samma tidpunkt.

I första hand åsyftas kungörelsen (1830: 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter
i avseende på järn- och vågeffekter, som i banken (= riksbanken)
belånas. Enligt kungörelsen gäller bl. a. att riksbanken har förmånsrätt enligt
17 kap. 3 § HB för belånade järn- och vågeffekter. Kungörelsen har samband
med tre ännu äldre författningar. Beredningen har i fråga om kungörelsen
samrått med riksbanken (se bet. s. 101). Härvid har framkommit att
belåning av järn- och vågeffekter inte har förekommit på mycket länge. I
överensstämmelse med beredningens förslag föreslås nu att samtliga fyra
författningar upphävs. I anslutning härtill bör en ändring vidtas i lagen
(1934: 437) för Sveriges Riksbank. Ändringen torde kunna genomföras i ett
senare sammanhang (jfr bet. s. 98 och 102). Vidare föreslås ett upphävande
av lagen (1891: 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 § HB (se härom
bet. s. 121 och 172 samt specialmotiveringen till 6 § förmånsrättslagen).

Punkt 2. Som jag har anfört under 6 § förmånsrättslagen är en hel rad fordringar
f. n. förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB. Jag har i berörda
sammanhang angivit i vilken utsträckning dessa fordringar skall få behålla
sin förmånsrättsställning. I överensstämmelse med vad jag där har uttalat
föreslås nu dels att avgäld av enskild natur som avses i 17 kap. 6 §
första stycket första punkten HB skall ha förmånsrätt enligt 6 § 1 nya lagen
och dels att detsamma skall gälla fordran vilken enligt annan äldre lag är
förenad med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första
punkten HB (första st.). Härtill har fogats en generell tidsbegränsning beträffande
de förmånsrätter som sålunda skall få fortleva. De skall inte få

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

gälla belopp som har förfallit till betalning tidigare än ett år innan utmätningen
ägde rum eller konkursansökningen gjordes (andra st.). Begränsningen
innebär ganska säkert inte något avsteg från vad som nu gäller (jfr
bet. s. 122 och 172) utom i ett fall. Undantaget avser förmånsrätt för fordran
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Denna förmånsrätt har
f. n. inte några andra begränsningar än som följer av vad som i fråga om
belopp och tid fastställts i anläggningsbeslutet (jfr 1 § lagen om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar). Den
begränsning som nu blir aktuell är sannolikt utan praktisk betydelse. Med
hänsyn härtill och eftersom förmånsrätten är under omprövning (jfr specialmotiveringen
till 6 § förmånsrättslagen) behövs inte någon specialregel
för denna.

Punkt 3. Stockholms stads brandförsäkringskontor har enligt vissa äldre
författningar förmånsrätt för premielån, dvs. försträckning av premie för
brandförsäkring av byggnad för all framtid. Förmånsrätten avser även ränta
för högst tre år och gäller i den försäkrade byggnaden framför alla intecknade
fordringar. Kontoret är å andra sidan skyldigt att lämna premielån enligt
vissa regler (se vidare angående gällande ordning bet. s. 124).

Beredningen framhåller att brandförsäkringskontoret intar en särställning
inom försäkringsväsendet genom den förmånsrätt som har beviljats kontoret.
Förmånsrätten antas gälla inte endast försäkrad byggnad som utgör fast
egendom utan också försäkrad byggnad på annans mark, t. ex. vid upplåtelse
av tomträtt. Förmånsrätten bär nära samband med kontorets skyldighet
att bevilja premielån. Den ordning som gäller för kontoret är ålderdomlig.
Beredningen anser att det inte utan en översyn av kontorets verksamhet i
sin helhet är möjligt att avskaffa den speciella förmånsrätten. En sådan översyn
ankommer inte på beredningen. Reglerna om förmånsrätt bör därför nu
endast jämkas så att de låter sig bättre anpassas till en ny lag. Närmast till
hands ligger enligt beredningen att behandla kontorets fordran på amortering
eller ränta på premielån på samma sätt som enskilds fordran på avgäld
av fast egendom enligt 17 kap. 6 § första stycket HB (se p. 2 i övergångsbestämmelserna).
Förmånsrätten bör tidsbegränsas på samma sätt
som avgäldsfordran och bör få åtnjutas även såvitt avser tomträtt. Bestämmelser
i överensstämmelse härmed har upptagits i beredningsförslaget.

Brandförsäkringskontoret har i sitt remissyttrande inte velat motsätta sig
beredningens förslag. Kontoret understryker att beredningens uttalanden om
förslagets innebörd får antas innebära, att förslaget inte avser någon ändring
av premielånsinstitutets rättsliga natur. I övrigt har beredningens förslag
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen bortsett från att bankföreningen
inte har ansett den föreslagna förbättringen i förmånsrättshänseende
för kontorets fordringar behövlig.

Den av beredningen föreslagna regleringen innebär att brandförsäkringskontorets
förmånsrätt, som f. n. följer efter förmånsrätter enligt 17 kap. 6 §

145

Kungi. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

första stycket HB, placeras vid sidan av dessa. I sak liar denna ändring knappast
någon betydelse. På grund härav och eftersom jag inte heller i övrigt har
något att erinra mot beredningens reglering har jag behållit den i departementsförslaget.

Punkt 4. I den nya jordabalken har inte tagits upp någon motsvarighet till
den nuvarande avkom str ätt en enligt 54 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom. I fråga om upplåtelser av avkomst eller
annan förmån som har skett före den nya balkens ikraftträdande skall emellertid
äldre lag fortfarande äga tillämpning, se 8 § i det remitterade förslaget
till JP.

Intecknad ay kom strätt är f. n. utrustad med samma förmånsrätt som följer
med fordringsinteckning, se beträffande tomträtt 17 kap. 6 § andra stycket
HB och beträffande fast egendom 17 kap. 9 § 2 mom. HB. De äldre upplåtelser
som skall få leva vidare efter den nya jordabalkens ikraftträdande bör
rimligtvis, om de har blivit intecknade, vara bibehållna vid den nu nämnda
förmånsrätten. En övergångsbestämmelse i överensstämmelse härmed har
tagits upp i förevarande punkt.

Punkt 5. Vattenfallsrätt skall inte längre kunna upplåtas sedan den nya
jordabalken har trätt i kraft. Upplåtelser som har skett med stöd av äldre lag
kommer emellertid att finnas kvar, se 11 § i det remitterade förslaget till JP.
Enligt 17 kap. 6 § HB är f. n. förmånsrätt i tomträtt och förmånsrätt i vattenfallsrätt
helt jämställda med varandra. Vad som i förmånsrättslagen och
övergångsbestämmelserna till lagen föreskrivs om förmånsrätt i tomträtt
föreslås därför äga motsvarande tillämpning beträffande förmånsrätt i vattenfallsrätt.

Punkt 6. I överensstämmelse med beredningens förslag (jfr bet. s. 173)
föreslås här att pensionsutfästelse som enligt vissa övergångsbestämmelser
(se SFS 1967: 620) till lagen (1967: 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken
är förenad med förmånsrätt skall vara bibehållen vid denna. Ifrågavarande
övergångsbestämmelser kan inte utan vidare tillämpas på nya lagen eftersom
förmånsrätten gäller enligt 17 kap. 11 § tredje stycket HB och detta lagrum
inte får någon motsvarighet. Man måste därför ange hur förmånsrätten
för pensionsutfästelse i fortsättningen skall vara placerad i förhållande till
andra förmånsrätter. Den placering som föreslås motsvarar den i gällande
lag.

Punkt 7. Här föreslås i första stycket ett par övergångsbestämmelser beträffande
vissa nyttj anderätter som upplåtits före den nya lagens ikraftträdande.
De föreslagna bestämmelserna avser annan nyttjanderätt än tomträtt
eller vattenfallsrätt, dvs. hyra, arrende eller nyttjanderätt som avses i
1 kap. 7 § NJL (jfr 7 kap. 3 § nya jordabalken). Beredningen har ansett att
förmånsrätt för sådana nyttj anderätter bör få gälla i samma omfattning som
enligt äldre lag (17 kap. 5 § första st. och 17 kap. 6 § första st. tredje och
fjärde p. HB) och har utformat övergångsbestämmelser i överensstämmelse

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

härmed. Jag har visserligen tvekat något inför beredningens förslag. Sålunda
har jag övervägt om inte konsekvensen borde fordra att även innehavare av
förmånsrätter som har upphävts genom nya lagen skulle få åberopa förmånsrätt
enligt äldre lag, om deras rättsförhållande eller deras fordringar
bär tillkommit före nya lagens ikraftträdande. Emellertid har jag ansett att
förändringarna för hyresvärd och jordägare är av beskaffenhet att motivera
specialreglering. Jag har därför behållit de av beredningen föreslagna bestämmelserna
i departementsförslaget. Såvitt regleringen avser hyra och arrende
innebär den att jordägaren får välja mellan att åberopa förmånsrätt
enligt äldre eller ny modell. Den omständigheten att förmånsrätt enligt äldre
modell härvid — i motsats till vad som f. n. gäller — är placerad efter förmånsrätt
för medredares förskott (4 § tredje st. nya lagen) kan i praktiken
inte vara av någon betydelse. Omplaceringen beror på att förhållandet till de
allmänna förmånsrätterna ansetts böra förbli intakt (se särskilt 17 § nya
lagen).

Enligt vad som föreslås i förslaget till lag om ändring i jordabalken skall
jordägares och hyresvärds nuvarande retentionsrätt i arrendators resp. hyresgästs
egendom utgå (se 4.2.1). Enligt övergångsbestämmelserna till samma
förslag kan emellertid sådan retentionsrätt komma att leva kvar övergångsvis
(jfr 4.2.2). I överensstämmelse med gällande lag (17 kap. 3 § fjärde
st. HB) bör kvarlevande retentionsrätt undantas från den förmånsrätt som
tillkommer retentionsrätt enligt 4 § första stycket 2 nya lagen. Andra stycket
innehåller föreskrift härom.

Punkt 8. Enligt denna punkt skall äldre lag gälla beträffande utmätning
som har skett före den nya lagens ikraftträdande eller beträffande konkurs
på grund av ansökan som har gjorts före nämnda tidpunkt.

Punkt 9. Här har upptagits en övergångsbestämmelse som på vanligt sätt
anger hur hänvisningar till 17 kap. HB skall tolkas.

4.2. Ändringar i jordabalken m. m.

4.2.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

I proposition 1970: 20 med förslag till jordabalk anges (Del B 2 s. 934 och
1016), att vissa bestämmelser i balken om arrende och hyra berörs av lagberedningens
förslag till ny förmånsrättsordning men att ställning inte kunnat
tas till förslaget. Tiden är nu inne att pröva beredningens förslag, som framför
allt rör reglerna om uppsägningsrätt vid arrendators och hyresgästs konkurs.

Beredningen har utformat sitt förslag som lag om ändring i NJL (se bet. s.
175). I nyssnämnda proposition har emellertid de bestämmelser som här är
aktuella tillsammans med alla andra om arrende och hyra tagits upp i särskilda
kapitel av jordabalken. De ändringar som jag nu föreslår hänför sig
därför direkt till jordabalksförslaget. I sak står departementsförslaget i över -

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

ensstämmelse med vad beredningen har föreslagit utom i ett par avseenden.
En avvikelse rör beredningens förslag att ersätta den retentionsrätt som enligt
både NJL och JB tillkommer jordägare och hyresvärd med en rätt i vissa
fall till omedelbar utmätning för fordran hos arrendatorn resp. hyresgästen
(2 kap. 42 § resp. 3 kap. 66 § NJL och 8 kap. 26 § resp. 12 kap. 61 § jordabalksförslaget).
Som jag redan har anfört anser jag inte att detta förslag f. n.
kan godtas (3.3). En annan avvikelse rör bestämmelserna om uppsägningsrätt
i händelse av nyttjanderättshavarens konkurs vid jordbruksarrende och
hyra av affärslägenhet eller liknande (9 kap. 30 § resp. 12 kap. 31 § jordabalksförslaget).
Beredningens reglering av jordägares och hyresvärds rätt till
uppsägning är härvid enligt min mening onödigt komplicerad. Jag har därför
förenklat den men samtidigt i huvudsak försökt behålla den avvägning mellan
parternas intressen, som beredningens förslag ger uttryck åt. En följd
av mina ändringar är att en särskild hänvisning som beredningen har tagit
upp i 2 kap. 33 § NJL (motsvarande 8 kap. 4 § jordabalksförslaget) har blivit
obehövlig i departementsförslaget.

8 KAP.

Arrende i allmänhet
17 §

Lagberedningen. Beredningen föreslår i överensstämmelse med nuvarande
huvudregel (jfr 2 kap. 33 § första st. NJL) att, om arrendatorn försätts i konkurs,
konkursboet utan någon begränsning får säga upp arrendeavtalet. Konkursboet
behöver ha en ovillkorlig sådan rätt, om arrendatorns tillgångar
skall kunna realiseras och omsättas i utdelning till borgenärerna. Uppsägningsrätten
består, liksom f. n., under hela konkursen. Jordägaren har f. n.
rätt till skadestånd vid uppsägning från konkursboets sida (jfr 2 kap. 33 §
tredje st. NJL). Inte heller i detta hänseende föreslås någon ändring.

Om konkursboet inte säger upp arrendeavtalet inom viss tid blir f. n. arrendeavgiften
i fortsättningen massaskuld (jfr 2 kap. 33 § första st. NJL).
Konkursförvaltaren kan sålunda genom passivitet ådraga konkursboet tyngande
förpliktelser. Bestämmelsen kan enligt beredningens mening avvaras.
Beredningen tar därför inte upp någon motsvarighet till den i sitt förslag. Beredningen
framhåller att jordägaren har rätt att säga upp avtalet när arrenderätten
förverkas, t. ex. om arrendeavgift inte erläggs inom viss tid efter förfallodagen,
och att detta självfallet gäller även under konkurs. Beredningen
erinrar vidare om de bestämmelser i NJL som ger jordägaren rätt att säga
upp avtalet med anledning av arrendatorns konkurs (2 kap. 33 § andra st.,
70 § andra st., 71 § andra st. och 83 § andra st.; jfr 8 kap. 18 § och 9 kap. 30 §
jordabalksförslaget). Den egentliga skillnaden blir enligt beredningen, att
jordägaren i fortsättningen själv får tillvarata sin rätt och inte bara på grund

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

av konkursboets passivitet får någon massafordran mot boet. Om konkursboet
inte säger upp avtalet, blir sålunda fordran på ogulden arrendeavgift
m. m. vanlig konkursfordran, eventuellt förenad med förmånsrätt (jfr 5 § 1
förmånsrättslagen). För att jordägaren skall få massafordran förutsätts, att
konkursboet har förklarat sig vilja svara för avtalet.

Remissyttranden. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran. Lantbruksförbundet
är emellertid kritiskt och anser att förslaget reglerar parternas
intressekonflikt alltför mycket till arrendatorns förmån. Förbundet erinrar
om att arrendatorns intressen i konkursläget företräds av en konkursförvaltare
som undantagslöst torde vara advokat, dvs. en person som har till
yrke att tillvarataga andras intressen bl. a. i konkurser. Jordägaren kan däremot
inte antas besitta särskilda kvalifikationer inom konkursrätten. Beredningen
gör därför en felaktig kompetensavvägning då den talar om att jordägaren
inte ”bara” på grund av konkursboets passivitet skall kunna få någon
massafordran. Genom att man lägger skyldigheten till handlande på den avgjort
mindre kompetenta partens sida, skapar man en överhängande risk för
att denne till följd av en naturlig och ursäktlig okunnighet i konkursrätten
försummar uppsägning. Denna felaktighet i avvägningen mellan parterna
öppnar en möjlighet för konkursboet att driva jordbruket någon tid
på jordägarens bekostnad fram till fardagen efter jordägarens uppsägning.
Rimligheten talar enligt förbundet för att konkursförvaltaren skall ha skyldighet
att säga upp avtalet, sedan han efter bevakningstidens utgång fått
överblick över boets status. Sker ej detta, bör den på återstående tiden belöpande
arrendeavgiften vara massafordran.

Departementschefen. Som regel är jordägaren den starkare parten i rättsförhållandet
mellan denne och arrendatorn. Arrendelagstiftningen är därför
i väsentliga delar så utformad att arrendatorn skyddas. Om arrendatorn går i
konkurs, blir läget ett annat. Konkursboets företrädare torde sålunda många
gånger vara bättre skickad än arrendatorn själv att förhandla med jordägaren.
I konlcurssitnationen finns knappast anledning att ställa upp rättsregler
som skyddar den ena eller den andra parten. Jag kan därför biträda lagberedningens
uppfattning att den nuvarande regeln om verkan av passivitet från
konkursboets sida vid arrendatorns konkurs kan avvaras. Man behöver inte
befara att jordägare därigenom kommer att lida rättsförlust. Departementsförslaget
är på grund av det anförda och med hänsyn till de skäl beredningen
har åberopat utformat helt i överensstämmelse med beredningens förslag.

18 §

Paragrafen innehåller gemensamma bestämmelser för bostadsarrende, anläggningsarrende
och lägenhetsarrende i fråga om jordägarens uppsägningsrätt
vid arrendatorns konkurs (jfr angående gällande rätt prop. 1970: 20 Del
B 2 s. 950). Motsvarande bestämmelser för jordbruksarrende återfinns i 9
kap.30 §.

149

Kungi. Maj:ts proposition nr 1^2 år i970

Av första stycket följer att jordägaren f. n. inte, om arrendatorn har tillträtt
arrendestället, får säga upp arrendeavtalet i anledning av konkursen.
Har arrendatorn inte tillträtt arrendestället, får jordägaren säga upp arrendeavtalet
bara om arrendatorn underlåter att på anfordran inom utgången
av nästa dag ställa godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande.

Den begränsade uppsägningsrätt som nu tillkommer jordägaren vid konkurs
före tillträdet har i princip behållits i förslaget. Det har dock ansetts
rimligt, att tiden för ställande av säkerhet utsträcks från en dag till en vecka
efter anfordran. Av sakens natur följer att tillträde ej får ske sedan säkerhet
fordrats men innan säkerhet ställts.

Uppenbarligen får jordägaren inte säga upp arrendeavtalet, om arrendatorn
redan har ställt säkerhet när han försätts i konkurs. Det har i sammanhanget
ansetts lämpligt att låta detta komma till tydligt uttryck.

De föreslagna ändringarna stämmer överens med lagberedningens förslag.

I andra och tredje styckena föreslås inte någon ändring.

26 §

Paragrafens andra stycke innehåller f. n. bestämmelser om jordägares retentionsrätt
(jfr angående gällande rätt prop. 1970: 20 Del B 2 s. 965). Denna
föreslås slopad av beredningen som i sitt förslag i stället tar upp bestämmelser
om rätt för jordägare till omedelbar utmätning. Dessa bestämmelser
har på skäl som jag har utvecklat tidigare (3.3) fått utgå i departementsförslaget.
I beredningens förslag erinras även om att allmänna föreskrifter om
kvarstad och skingringsförbud (se 8 kap. UL och 15 kap. RB) gäller vid arrendetvist.
Erinringen, som när den isoleras inte har någon funktion att fylla,
har inte behållits i departementsförslaget. 9

9 KAP.

Jordbruksarrende
30 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om jordägares uppsägningsrätt med
anledning av arrendators konkurs.

Gällande rätt. Huvudregeln är att jordägaren har rätt att säga upp avtalet
och återtaga fastigheten (se 2 kap. 33 § andra st. NJL). Har arrendatorn enligt
avtalet rätt att sätta annan i sitt ställe och inträffar konkursen först sedan
arrendatorn tillträtt arrendestället, får jordägaren emellertid inte säga
upp avtalet, om konkursboet inom tre månader efter bevakningstidens utgång
visar att överlåtelse skett i enlighet med avtalet. Om överlåtelsen skett
senare men innan jordägaren gjort bruk av sin uppsägningsrätt, får han inte
heller säga upp avtalet.

Lagberedningen. Beredningen anser att man i nya bestämmelser bör skilja

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

mellan de fall då arrendatorn har tillträtt arrendestället innan han försätts i
konkurs och de fall då tillträde ej skett. Det är visserligen inte självklart, att
jordägaren i de senare fallen skall ha ovillkorlig uppsägningsrätt, men beredningen
har ansett övervägande skäl tala för en sådan ordning. Bestämmelse
härom har i förslaget tagits upp som första stycke. Enligt bestämmelsen skall
i detta fall avtalet genast upphöra.

Vad härefter angår det fallet att arrendatorn tillträtt arrendestället före
konkursen uppmärksammar beredningen först den situationen att jordägaren
har betryggande säkerhet för att avtalet fullgörs. Enligt gällande rätt kan
jordägaren då trots säkerheten utan vidare säga upp avtalet på grund av konkursen,
när inte arrendet slutits med förbehåll om rätt för arrendatorn att
sätta annan i sitt ställe. Grunden härtill är att arrendet ansetts innehålla ett
sådant personligt moment att jordägaren inte bör behöva finna sig i att någon
annan än arrendatorn själv brukar jorden. Beredningen har ansett, att
denna extraordinära uppsägningsrätt bör kunna avskaffas för de fall då jordägaren
har säkerhet för att arrendet fullgörs. Mot bakgrunden härav har beredningen
utformat bestämmelserna så att någon särskild uppsägningsrätt
inte tillerkänns jordägaren, när han har godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande.

När arrendatorn tillträtt arrendestället vid konkursen utan att jordägaren
har säkerhet, är situationen naturligtvis allvarligare för jordägaren och han
har ett starkt intresse av att bli säkerställd eller bringa avtalet till slut så
snart som möjligt. Å andra sidan måste konkursförvaltningen ha skälig betänketid
för att fatta beslut om hur det skall förfaras med arrendet. Under
denna tid bör jordägaren få nöja sig med den möjlighet att säga upp avtalet
som kan följa av kontraktsbrott. Att han kan utöva ordinär uppsägning till
avtalad arrendetids utgång är självfallet. Av hänsyn till jordägaren bör betänketiden
ej få vara längre än som är oundgängligen nödvändigt. Beredningen
finner fristen böra bestämmas till en månad efter konkursbeslutet.
Föreskrift härom har upptagits som första punkt i andra stycket.

Efter utgången av enmånadsfristen bör jordägaren i princip få säga upp
avtalet på grund av konkursen, om han inte har säkerhet för att avtalet kommer
att fullgöras. Konkursboet synes emellertid böra ha möjlighet att avvärja
följderna av uppsägningen genom att inom en vecka prestera godtagbar
säkerhet eller förklara sig vilja svara för arrendatorns skyldigheter under
den återstående arrendetiden eller, om arrendet får överlåtas, till dess det
i behörig ordning övergått till annan. Bestämmelser av denna innebörd har
upptagits i andra punkten av andra stycket.

Det kan visserligen ifrågasättas, om inte jordägaren bör ha rätt att kräva
säkerhet även i fall då konkursboet förklarat sig vilja svara för avtalet.
Beredningen har emellertid inte ansett, att ett sådant krav bärs upp av tillräckligt
starka praktiska skäl. Man måste kunna förutsätta, att konkursförvaltningen
tänker sig för och i större förhållanden dessutom samråder med

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

151

expertis. Jordägaren har ju också sin vanliga uppsägningsrätt vid kontraktsbrott,
om konkursförvaltaren skulle ha missräknat sig och inte i rätt tid fullgör
arrendatorns skyldigheter. I fråga om större arrenden torde vanligen arrendeavgiften
utgå i förskott eller också säkerhet ha ställts.

Om konkursboet varken ställer säkerhet eller inträder i avtalet inom den
föreskrivna tiden, blir uppsägningen gällande. Avträde skall enligt förslaget
ske på den fardag'' som följer närmast efter uppsägningen.

Genom sista punkten i andra stycket har boet också fått möjlighet att
ställa säkerhet eller svara för avtalet endast för tiden fram till viss fardag
före arrendetidens utgång. Jordägaren får då ej säga upp avtalet att upphöra
tidigare.

Remissyttranden. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna utom lantbruksförbundet.
Enligt förbundet bör jordägarens uppsägningsrätt begränsas
endast om säkerhet ställts för avtalets fullgörande och konkursboet förklarat
sig vilja svara för avtalets fullgörande. Ett konkursbo med obetydliga
tillgångar kan eljest tvinga sig kvar genom en ekonomiskt värdelös förklaring
att det vill svara för avtalets fullgörande.

Departmentschefen. Den av beredningen föreslagna regleringen om jordägares
uppsägningsrätt vid arrendators konkurs är tämligen komplicerad.
Jag har i syfte att åstadkomma förenklingar utformat departementsförslaget
enligt följande.

I överensstämmelse med gällande rätt och beredningens förslag får jordägaren
säga upp avtalet utan någon begränsning, om konkursen inträffar innan
arrendatorn har tillträtt arrendestället. Begagnar sig jordägaren av sin
uppsägningsrätt, upphör avtalet genast att gälla. Detta framgår av 8 kap. 4 §
andra stycket andra punkten jordabalksförslaget.

Inträffar konkursen sedan arrendatorn har tillträtt arrendestället, får jordägaren
inte någon uppsägningsrätt, om han har säkerhet för avtalets fullgörande.
Saknar han säkerhet, får han däremot rätt att säga upp avtalet.
Full verkan av uppsägningen inträder emellertid först sedan det har visat sig
att jordägaren inte får säkerhet inom en månad efter anfordran. Konkursboet
kan förhindra avtalets upphörande även på annat sätt än genom att
ställa säkerhet. Jordägaren får sålunda inte heller säga upp avtalet, om inom
enmånadsfristen konkursboet förklarar sig vilja svara för arrendatorns skyldigheter
under arrendetiden eller, när arrenderätten får överlåtas, överlåtelse
sker i enlighet med avtalet. Man kan givetvis — som lantbruksförbundet har
gjort — sätta i fråga om inte jordägaren bör ha rätt att kräva säkerhet även
när konkursboet förklarar sig vilja svara för avtalet. Jag anser dock att de
av beredningen anförda skälen för dess förslag är övertygande och har därför
biträtt förslaget.

Departementsförslaget avviker från beredningens förslag bl. a. så till vida
att konkursboet som minsta tidsfrist får endast en månad mot en månad och
en vecka för att överväga hur man skall göra med arrenderätten. Denna tids -

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

förkortning torde vara ntan nämnvärd betydelse. En annan avvikelse är att
avtalet enligt departementsförslaget vid uppsägning skall upphöra på den
fardag som inträffar närmast efter sex månader från uppsägningen (8 kap.
4 § andra st. första p. jordabalksförslaget) i stället för som i beredningens
förslag på närmaste fardag. Ändringen kan i undantagsfall få den följden
att någon del av jordägarens fordran på arrendeavgift blir oprioriterad,
även om jordägaren har sagt upp avtalet så tidigt som lagen medger. Inte
heller detta förhållande torde vara av någon större betydelse. Det beror på
att arrendeavgiften vid jordbruksarrende i allmänhet betalas i förskott och
att därför någon avgift inte torde utestå vid konkursutbrottet. Skulle avgift
utestå, uppkommer frågan om uppsägning på grund av förverkande till den
fardag som inträffar närmast efter uppsägningen (8 kap. 4 § första st. jordabalksförslaget).

I departementsförslaget har i förenklingssyfte utelämnats några av beredningen
föreslagna bestämmelser. Dessa avser begränsning av jordägarens
uppsägningsrätt dels när arrendet får överlåtas, dels när konkursboet har
ställt säkerhet eller har förklarat sig vilja svara för avtalet endast för tiden
fram till viss fardag före arrendetidens utgång.

12 KAP.

Hyra

31 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan på hyresavtal av att hyresgästen
går i konkurs.

Gällande rätt. Enligt 3 kap. 31 § första stycket NJL har hyresgästens konkursbo
rätt att säga upp hyresavtalet. Liksom vid arrende kan boet göra
sin uppsägningsrätt gällande när som helst under konkursen. Boet kan emellertid
som sådant få svara för avtalets fullgörande. Om konkursboet inte
säger upp hyresavtalet inom en månad efter bevakningstidens utgång, ådrar
det sig ansvar för hyresgästens förpliktelser enligt avtalet.

Hyresvärdens uppsägningsrätt är mera begränsad än motsvarande rätt för
jordägaren vid jordbruksarrendators konkurs. I 3 kap. 31 § andra stycket
NJL föreskrivs sålunda att, om hyresgästen ej tillträtt lägenheten vid konkursutbrottet,
han är skyldig att på anfordran ställa godtagbar säkerhet för
avtalets fullgörande. Om det inte sker före utgången av dagen efter det att säkerhet
begärdes, får hyresvärden säga upp avtalet. Någon särskild uppsägningsrätt
har inte tillerkänts hyresvärden, om hyresgästen redan har tillträtt
lägenheten vid konkursutbrottet. Under förarbetena påpekade dåvarande
lagberedning, att hyresgästens konkurs visserligen föranledde en viss osäkerhet
i frågan, huruvida hyran skulle betalas i riktig ordning. Med hänsyn till
hyresvärdens förmånsrätt och den ansvarighet som konkursboet genom un -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

derlåtenhet att säga upp avtalet ådrar sig för dettas behöriga fullgörande ansågs
denna omständighet dock inte i allmänhet böra tillmätas någon vikt i
fråga om hyresavtalets bestånd. Om hyran inte betalas i rätt tid, kan hyresvärden
åberopa sin vanliga uppsägningsrätt, oavsett om konkursboet är ansvarigt
för hyran eller ej.

Enligt 3 kap. 31 § tredje stycket NJL gäller, att hyresvärden har rätt till
skadestånd, om hyresavtalet sägs upp med anledning av hyresgästens konkurs.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att man i fråga om hyra ganska
klart kan skilja mellan två avtalstyper. Den ena omfattar bostadslägenheter
(3 kap. 1 § andra st. NJL, jfr 12 kap. 1 § tredje st. jordabalksförslaget).
Dessa har som regel inte något intresse för hyresgästens konkursbo, medan
hyresgästen-gäldenären själv kan ha största behov av lägenheten även om
han råkat i konkurs. Den andra avtalstypen omfattar affärslägenheter
(jfr 3 kap. 36 § NJL och 12 kap. 38 § jordabalksförslaget), som däremot kan
ha stor betydelse för konkursboet vid avveckling eller överlåtelse av hyresgästens
verksamhet, medan i allmänhet hyresrätten i sådana situationer inte
längre har intresse för hyresgästen personligen.

Beredningens förslag behandlar i likhet med gällande lag först frågan om
konkursbos uppsägningsrätt. Liksom beträffande arrende anser beredningen
på denna punkt, att någon inskränkning i uppsägningsrätten inte bör göras
av hänsyn till hyresvärdens intresse. I överensstämmelse med vad som gäller
nu föreslås därför en generell bestämmelser av innehåll att konkursboet får
säga upp hyresavtal, när hyresgästen försatts i konkurs. Beredningen bär
emellertid ansett skäligt att denna rätt begränsas av hänsyn till hyresgästengäldenären
för att denne inte skall förlora sin bostad utan tvingande skäl.
Beredningen föreslår att det i fråga om bostadslägenhet skall för uppsägning
från konkursboets sida fordras gäldenärens samtycke, om ej rättens ombudsman
biträder uppsägningen. Av skäl som redan redovisats beträffande
arrende (se under 9 kap. 30 §) har bestämmelsen i 3 kap. 31 § första stycket
andra punkten NJL fått utgå. Boet skall alltså i fortsättningen ej genom blott
passivitet bli ansvarigt för hyran som massagäld.

Beträffande hyresvärds uppsägningsrätt föreslår beredningen, att hyresgästens
konkurs överhuvud inte skall medföra någon särskild rätt för hyresvärden
att säga upp avtal om bostadslägenhet. Endast allmänna uppsägningsregler
blir sålunda tillämpliga. Detta anges i tredje stycket av 2 mom.
Den föreslagna bestämmelsen gäller även om hyresgästen ännu ej tillträtt lägenheten.

I fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet ges i första stycket av 2
mom. bestämmelser om uppsägningsrätt för hyresvärden, om hyresgästen
ännu ej har tillträtt lägenheten när han försätts i konkurs. Enligt förslaget
får hyresvärden då säga upp avtalet, om han ej har eller inom en vecka efter
begäran får godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande. Denna reglering

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

innebär, liksom i fråga om lägenhetsarrende, en vidgning av den endagsfrist
som f. n. gäller för säkerhetens ställande. När uppsägning sker, skall avtalet
genast upphöra att gälla.

I andra stycket av 2 mom. ger förslaget regler för det fallet att hyresgästen
tillträtt lägenheten när han försätts i konkurs. Som framgår av redogörelsen
för gällande lag har hyresvärden f. n. inte någon särskild uppsägningsrätt i
sådana fall. I förslaget har för detta fall upptagits i princip samma regler
som beredningen föreslagit beträffande jordägares rätt att säga upp avtal
om jordbruksarrende när arrendatorn tillträtt arrendestället före konkursen.
De skäl som anförts i denna fråga beträffande jordbruksarrende torde
gälla även hyra av affärslägenhet. Hyresbeloppen kan för sådana lägenheter
vara mycket höga och hyresvärden kan ha stort intresse av att så fort som
möjligt kunna disponera lägenheten för att minska förlust som hotar. Någon
anledning att i förevarande sammanhang skilja mellan hyra av affärslägenheter
och andra slag av hyresavtal som inte rör bostadslägenhet torde
inte föreligga.

Som 3 mom. upptar förslaget bestämmelse om skadestånd. Den motsvarar i
sak gällande lag.

Remissyttranden. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att förslaget är välbetänkt och i
linje med de syften av närmast social karaktär som uppbär den nya hyreslagstiftningen.
Förbundet åsyftar därvid närmast den föreslagna begränsningen
för hyresgästens konkursbo att befria sig från ett hyresavtal genom
föreskriften att, när fråga är om bostadslägenhet, hyresgästens-gäldenärens
samtycke till åtgärden skall inhämtas eller också skall denna tillstyrkas av
rättens ombudsman. Enligt förbundet är det viktigt att sociala synpunkter
blir vägledande för rättens ombudsman, som förutsättes bedöma frågan ”på
objektiva grunder”. När beredningen talar om att ”i praktiken bör saken ofta
kunna ordnas genom att bostaden utnyttjas för byte till en lägenhet med en
hyra som är avpassad för gäldenärens nya ekonomiska situation” (bet. s.
188), får detta enligt förbundet inte drivas så långt att man bortser från det
rimliga utrymmesbehov som kan föreligga för konkursgäldenären och hans
familj. Hänsyn bör också tas till de kostnader av annat slag, som kan uppkomma
i samband med ändrad bosättning, t. ex. ökade resekostnader, försvårad
skolgång m. in.

Hovrätten för Västra Sverige ger uttryck åt vissa betänkligheter. Enligt hovrätten
har nu gällande bestämmelser om verkningarna av passivitet från
konkursboets sida motiverats med att det skulle vara obilligt och stridande
mot eljest antagna grundsatser om konkursboet skulle alltjämt kunna tillgodogöra
sig avtalet men hänvisa fastighetsägaren till att efter bevakning söka
utfå den betingade motprestationen (NJA II 1908 s. 245). Vid hyresavtal brukar
konkursboet som regel säga upp avtalet och därefter, för den händelse
konkursboet behöver disponera över lägenheten, träffa särskilt avtal med

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1970

fastighetsägaren om det fortsatta nyttjandet. Konkursboet bär då givetvis att
svara för hyran. Om boet fortsätter att nyttja lägenheten utan att säga upp
avtalet, måste väl i allmänhet presumeras att boet även i detta fall skall stå
för hyran. I brist på uttrycklig regel därom kan emellertid bevis svårighet er
uppstå om vad som varit parternas avsikt i fråga om ansvaret för hyresbetalningen.
Vad nu sagts gäller närmast arrende och hyra av affärslägenheter.
Beträffande bostadslägenheter finns måhända inte lika starka skäl för att bibehålla
gällande regel.

Departementschefen. Jag har utan ändring i sak fört över till departementsförslaget
de av beredningen föreslagna bestämmelserna om rätt för
konkursbo att säga upp hyresavtal när hyresgästen går i konkurs. Detta
innebär att jag inte finner anledning att ta fasta på de av en hovrätt uttalade
betänkligheterna mot förslaget att slopa nuvarande regel om att konkursboet
på grund av passivitet blir bundet av hyresavtalet. I den delen får jag f. ö.
hänvisa till vad som har sagts förut i motsvarande sammanhang vid arrende
(se underSkap. 17 §).

I andra stycket meddelas bestämmelser om hyresvärdens uppsägningsrätt
när hyresgästen går i konkurs, innan han har tillträtt lägenheten. I motsats
till vad som beredningen föreslår, anser jag inte att man för detta fall har
anledning att skilja mellan bostadslägenheter och andra lägenheter. Departementsförslaget
avser därför, i likhet med vad som f. n. gäller, alla slags lägenheter.
Bortsett härifrån överensstämmer departementsförslaget med beredningsförslaget.
Att hyresavtalet vid uppsägning genast upphör att gälla
framgår av 12 kap. 6 § andra stycket andra punkten jordabalksförslaget.

Beträffande det i tredje stycket behandlade fallet att konkursen inträffar
efter tillträdet innehåller beredningens förslag en reglering som i fråga om
annan lägenhet än bostadslägenhet korresponderar med motsvarande regler
vid jordbruksarrende. Jag delar beredningens uppfattning att bestämmelserna
vid jordbruksarrende och hyra av affärslägenheter eller liknande lokaler
bör stämma överens inbördes men, som jag har anfört förut, är den av
beredningen föreslagna regleringen tämligen komplicerad och i behov av
förenklingar. Jag har därför här avvikit från beredningsförslaget på samma
sätt som jag i motsvarande sammanhang har gjort beträffande jordbruksarrende.
I fråga om innebörden av departementsförslaget får jag hänvisa
till mina uttalanden under 9 kap. 30 §. Beredningens förslag innebär att hyresavtal
vid uppsägning skall upphöra nästa fardag. Enligt departementsförslaget
däremot kommer tiden för hyresavtalets upphörande vid uppsägning
att bestämmas av allmänna regler i ämnet (12 kap. 6 § andra st. jfrt
med 12 kap. 3 § andra st. och 4 § andra st. jordabalksförslaget).

Beträffande bostadslägenheter får hyresvärden enligt förslaget inte någon
rätt till uppsägning, om hyresgästen har tillträtt lägenheten före konkursen
Departementsförslaget överensstämmer i den delen med gällande rätt och be>
redningens förslag.

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 242 år 1970

61 §

I 3 kap. 66 § NJL finns de nuvarande bestämmelserna om hyresvärdens retentionsrätt
mot hyresgästen. Bestämmelserna har i jordabalksförslaget tagits
upp i förevarande paragrafs andra stycke. Som jag redan har nämnt
föreslås nu att ifrågavarande bestämmelser får utgå (3.3). I sammanhanget
vill jag hänvisa till mina uttalanden i motsvarande fråga vid arrende (se under
8 kap.26 §).

4.2.2. Förslaget till lag om införande av nga jordabalken

Ändringarna i jordabalksförslaget innebär dels att vissa bestämmelser om
retentionsrätt upphävs, dels att bestämmelserna om verkningarna på arrende-
och hyresavtal av nyttjanderättshavarens konkurs ändras. Beträffande
ändringarna av det förra slaget krävs inte någon särskild övergångsbestämmelse.
Jordägaren och hyresvärden kommer sålunda enligt en allmän
övergångsbestämmelse i 31 § JP att vara bibehållna vid sin retentionsrätt om
arrende- eller hyresavtalet har ingåtts före nya balkens ikraftträdande (jfr
dock 34 § JP). De ändringar som har samband med att nyttjanderättshavaren
försätts i konkurs bör vinna tillämpning, om arrendator eller hyresgäst
försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts efter nya balkens ikraftträdande.
Detta kräver en särskild övergångsbestämmelse. Bestämmelsen har
tagits upp som en ny paragraf i JP, betecknad 35 a §.

4.3 Förslaget till lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst
Gällande rätt.

Enligt 10 § 11 mom. i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall (UP) gäller, att om
någon som är skyldig för ”kost, hushyra, skeppslega eller annat slikt” vill
resa från orten, borgenären har rätt att behålla hans gods till sin säkerhet.
Någon rätt att sälja godset föreligger inte annat än möjligen om gäldenären
har kommit i konkurs (73 och 195 §§ KL).

För passagerarbefordran till sjöss finns i 175 § sjölagen särskilda bestämmelser
om retentionsrätt i resgods. Har sådant gods lämnats i bortfraktarens
vård, är denne enligt lagrummet ej skyldig att lämna ut det innan passageraren
betalat för befordringen och för kost under resan. Om betalning inte
sker, får bortfraktaren lägga upp godset under säker vård för passagerarens
räkning och låta genom offentlig auktion eller, om det ej lämpligen kan ske,
på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader,
fordringen täcks.

Lagberedningen framhåller att bestämmelsen i 10 § 11 mom. UP om retentionsrätt
för kost, hushyra m. m. hänger ihop med den nuvarande retentionsrätten
för fordran på arrendeavgift och hyra. I samband med att den senare

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

157

retentionsrätten avskaffas (2.3 och 3.3) uppkommer därför frågan hur man
skall göra med den förra. Enligt beredningen har bestämmelsen i UP inte någon
större betydelse beträffande passagerarbefordran till sjöss vid sidan av
175 § sjölagen. Bestämmelsen anses ha praktisk betydelse inom hotell- och
pensionatsnäringen, t. ex. när en hotellgäst försöker lämna hotellet utan att
göra rätt för sig. Enligt beredningens mening bör retentionsrätt finnas kvar
för sådana fall. Denna rätt bör utformas i anslutning till vad som gäller om
hantverkares retentionsrätt enligt lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare
att sälja gods som ej avhämtats. Retentionsrätten bör alltså förenas med rätt
att sälja eller bortskaffa egendom.

Beredningen uttalar att som allmän förutsättning för den nu aktuella retentionsrätten
bör gälla, att den skall tillkomma den som för tillfällig vistelse
tillhandahåller rum på hotell eller i annan lägenhet. Retentionsrätten bör endast
gälla resgods.

De typiska fallen hänför sig till hotell- och pensionatsrörelse men något
krav på att upplåtelsen skall ske yrkesmässigt eller till allmänheten bör inte
uppställas. Lagen bör alltså gälla även när någon hyr ut enstaka rum åt resande,
t. ex. genom förmedling av en rumseentral. Gränsen för tillfällig vistelse
kan ej anges bestämt. En naturlig begränsning följer emellertid av att
retentionsrätten som nämnts endast skall gälla resgods. Det saknas i övrigt
anledning att draga gränsen alltför snävt. Den som stadigvarande bor t. ex.
på pensionat kan emellertid inte sägas tillfälligt vistas på pensionatet, och
vad han medfört är inte resgods. Förslaget innebär i nu berörda hänseenden
en begränsning i förhållande till gällande rätt, som inte uppställer något krav
på att vistelsen skall vara tillfällig eller inskränker retentionsrätten till resgods.

Beredningen framhåller vidare att retentionsrätten bör avse fordran på ersättning
för rum, kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen. Med
tjänst avses, att värden har tillhandahållit eller förmedlat nyttigheter, t. ex.
telefonsamtal, biljetter eller tidningar. Med resgods avses sådant som gästen
transporterat till hotellet eller lägenheten vid sin ankomst eller har tagit dit
under sin vistelse där i tanke att sedan föra det därifrån. Godset behöver inte
befinna sig i gästens rum. Det kan t. ex. vara inlämnat i receptionen för särskild
förvaring. Transportmedel som gästen använt hör enligt språkbruket
inte till resgods i hithörande fall.

Sedan sex månader har förflutit efter det att gästens skuld förfallit till betalning
bör värden få sälja egendomen under samma förutsättningar som
gäller för hantverkare enligt 1950 års lag eller, om egendomen uppenbarligen
saknar värde, skaffa bort den. Liksom hantverkare skall värden ha förmånsrätt
enligt 4 § 2) i beredningens förslag till förmånsrättslag. Förmånsrätten
gäller i egendom som hålls kvar med laga rätt.

Remissyttranden. Beredningens förslag har lämnats utan erinran. Sveriges
arbetsgivareförening för hotell och restauranger har uttalat önskemål om

6j Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 142

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

förkortning av fristen på sex månader innan kvarhållen egendom får säljas
(jfr bet. s. 193 not. 11).

Departementschefen. Jag har i allt väsentligt godtagit beredningens lagförslag.
Några obetydliga ändringar har jag emellertid vidtagit i det. Framför
allt gäller att jag har låtit lagen omfatta även fall av mera stadigvarande
vistelse på hotell. I sammanhanget har det ansetts lämpligt att uttryckligen
jämställa pensionat med hotell (jfr hotellförordningen). Beredningen har
uttalat att vad den som stadigvarande bor på pensionat har medfört dit inte
är att beteckna som resgods. Enligt min mening är detta uttalande alltför
kategoriskt. Även i fall av stadigvarande vistelse måste åtminstone vissa av
hotell- eller pensionatsgästens tillhörigheter kunna betecknas som resgods.

Jag är, åtminstone inte f. n., beredd att tillgodose det av en remissinstans
uttalade önskemålet om förkortning av den tid efter vilken kvarhållen egendom
får säljas.

4.4. Övriga lagförslag

Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden

I ett tidigare till lagrådet remitterat förslag till ändring i rubricerade lag
har jag tagit upp de ändringar som nya jordabalken föranleder. Den komplettering
som jag nu föreslår i 14 § är betingad av att bestämmelserna om
jordägares retentionsrätt upphävs. I övergångshänseende får jag hänvisa till
p. 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till det tidigare remitterade förslaget.
Regleringen innebär att retentionsrätten beträffande äldre ouppsagda avtal
om fiskearrenden klipps av vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Förhållandet
torde vara utan praktisk betydelse.

En ändring i det tidigare remitterade lagförslaget innebär, att nuvarande
hänvisning i 11 § andra stycket till bl. a. 2 kap. 33 § första och tredje styckena
NJL ersätts med hänvisning till 8 kap. 17 § nya jordabalken. Det förslag
till lag om ändring i JB som jag nu remitterar till lagrådet (4.2.1) innehåller
en ändring av 8 kap. 17 § JB. Hänvisningen till sistnämnda lagrum
får därmed ett annat innehåll än tidigare. Detta förhållande nödvändiggör
i övergångshänseende en särskild regel som jag har tagit upp i övergångsbestämmelserna
under en ny punkt, betecknad 4 a (jfr 35 a § i förslaget till
lag om införande av nya jordabalken, 4.2.2).

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s.l)

I 67 § 1 mom. UL föreskrivs bl. a., att bestämmelserna om utmätningsfrihet
i 65 och 66 §§ inte hindrar att egendom vari borgenär har retentionsrätt
utmäts för hans fordran. Regeln gäller dock inte hyresvärds eller jordägares
rätt att hålla kvar egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator
(se 2 kap. 42 § resp. 3 kap. 66 §§ NJL). Enligt vad jag i det föregående
har föreslagit skall den speciella retentionsrätten för hyresvärd och

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

jordägare avskaffas. Till följd härav bör undantaget för hyresvärd och jordägare
i 67 § 1 mom. UL utgå.

En övergångsbestämmelse behövs med hänsyn till de fall då hyresvärds eller
jordägares retentionsrätt skall gälla övergångsvis.

Förslaget till lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s.
51) om nya ut sökning slag ens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall

Den nya lagen om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst ersätter 10 §
11 mom. UP som därför kan upphävas. Retentionsrätt som har uppkommit
innan nya lagen trätt i kraft bör emellertid få bestå Den nya lagens bestämmelser
om rätt att sälja eller bortskaffa kvarhållen egendom bör lämpligen
av praktiska skäl gälla även i fråga om äldre retentionsrätt.

Förslagen till lagar om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) och luftfartslagen
(1957: 297)

Som en följd av att 17 kap. HB ersätts med förmånsrättslagen föreslås
vissa redaktionella ändringar i sjölagen och luftfartslagen. Till lagförslagen
har fogats en övergångsbestämmelse av samma innehåll som punkt 8 i övergångsbestämmelserna
till förmånsrättslagen.

Förslagen till lagar om ändring i dels lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i
fartyg och dels lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

I förevarande sammanhang har det ansetts lämpligt att föra vissa bestämmelser
som f. n. finns i 17 kap. 3 § andra stycket HB till rubricerade lagar. De
åsyftade bestämmelserna innehåller dels en tidsbegränsning av räntan för
panträttsfordran på grund av inteckning (jfr under 2 § förmånsrättslagen)
och dels en bestämning av det inbördes företrädet mellan konkurrerande inteckningar
(jfr under 4 § förmånsrättslagen). Bestämmelserna har placerats
i 16 och 17 §§ fartyg sinteckning slag en — vilka paragrafer sedan lång tid tillbaka
har stått tomma — och i de nya paragraferna 19 a och 19 b §§ luftfartyg
sinskrivning slag en.

I 29 § fartygsinteckningslagen och 41 § luftfartygsinskrivningslagen föreslås
redaktionella ändringar som en följd av att de nuvarande bestämmelserna
i 85 § UL skall ersättas med administrativa föreskrifter (se iagrådsremissen
beträffande exekution i fast egendom).

Angående övergångsbestämmelserna kan hänvisas till punkt 8 i övergångsbestämmelserna
till förmånsrättslagen.

Jag vill nämna att nuvarande bestämmelser i 9 § fartygsinteckningslagen
och 12 § luftfartygsinskrivningslagen visserligen ersätts genom 9 § tredje
stycket förmånsrättslagen och att bestämmelserna därför, åtminstone delvis,
borde kunna upphävas. Frågan om ett upphävande får emellertid, på skäl
som beredningen har utvecklat (bet. s. 195), tills vidare anstå.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning
Som en följd av förmånsrättslagens reglering av förhållandet mellan inteckning
och utmätning (9 § tredje st.) blir nuvarande reglering härom i 13 §
andra stycket lagen om företagsinteckning obehövlig. Denna föreslås därför
bli upphävd.

5. Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) ändring i förslaget till lag om införande av nga jordabalken,

4) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

5) ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

6) lag om ändring i utsökn ing sia gen (1877: 31 s. 1),

7) lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s. 51) om
nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

8) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

9) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

10) lag om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg,

11) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

12) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen inhämtas enligt 87 §
regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet :
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

161

Bilaga 1

(Utdrag ur lagberedningens förslag)

Förslag

till

Lag om ordningen för betalning av fordringar (förmånsrättsordning)

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Vid utmätning eller konkurs äger förmånsrätt till betalning rum enligt
vad som sägs i denna lag.

I fråga om företräde till betalning vid införsel gäller särskilda bestämmelser.

2 §•

Förmånsrätt gäller antingen i viss egendom (särskild förmånsrätt) eller
utan sådan begränsning (allmän förmånsrätt).

Särskild förmånsrätt gäller vid både utmätning och konkurs. Allmän förmånsrätt
gäller endast vid konkurs.

Förmånsrätt omfattar även ränta, om ej särskilda villkor gäller.

3 §•

Förmånsrätt för fordran består, även om fordringen överlåts eller tages
i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till
annan.

Särskilda förmånsrätter

4 §■

Förmånsrätt följer med

1) sjöpanträtt eller luftpanträtt,

2) handpant eller rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran
(retentionsrätt),

3) panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg eller reservdelar
till luftfartyg.

5 §•

Beställare av fartyg som lämnat far tygsbyggaren förskott i byggnadsämnen
eller pengar har förmånsrätt i byggnadsämnena och det som för beställarens
x-äkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats
och med denna förfarits enligt 3 § sjölagen. 6

6 §•

Redare, vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 § sjölagen,
har förmånsrätt i medredarens andel av fartyget enligt vad som föreskrivs
i nämnda lagrum.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

7 §•

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet, vari företagsinteckning
kan meddelas, följer med

1) fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal
angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock
ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års
arrende,

2) företagsinteckning.

I lag meddelad föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av
företagsinteckning i näringsverksamhet har motsvarande tillämpning i fråga
om förmånsrätt enligt 1).

8 §•

Förmånsrätt i fast egendom följer med

1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar
i enlighet med vad som särskilt föreskrivs därom och
fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning ur egendomen
enligt denna punkt,

2) panträtt på grund av inteckning i egendomen.

9 §•

Förmånsrätt i tomträtt följer med

1) fordran på avgäld i anledning av upplåtelsen som ej förfallit till betalning
tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan,

2) fordran enligt lagen om vissa gem ensamhetsanläggningar i enlighet
med vad som särskilt föreskrivs därom och fordran som eljest enligt lag är
förenad med rätt till betalning ur egendomen enligt denna punkt,

3) panträtt på grund av inteckning i tomträtten.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om fast egendom även gälla tomträtt.

10 §.

Utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

11 §•

Särskilda förmånsrätter som avser samma egendom ger rätt till betalning
i ordning efter paragrafernas följd och i 4, 7, 8 och 9 §§ angiven numrering.

Förmånsrätt enligt 4 § 2) eller 3) har dock företräde framför förmånsrätt
enligt 4 § 1) på grund av sjöpanträtt som avses i 267 § 6 sjölagen, och förmånsrätt
enligt 4 § 3) har företräde framför förmånsrätt enligt 4 § 2) på
grund av retentionsrätt.

Vidare har förmånsrätt enligt 10 § på grund av utmätning företräde framför
förmånsrätt på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen
verkställdes eller senare.

Om det inbördes företrädet mellan flera fordringar med samma slags
förmånsrätt enligt lag eller på grund av inteckning finns särskilda bestämmelser.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom.

Fordringar med samma slags förmånsrätt har i övrigt lika rätt, om ej
förmånsrätten följer med rättighet som har företräde enligt vad som gäller
därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970 163

Allmänna förmånsrätter
12 §.

Allmän förmånsrätt äger rum för

borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs, begravningsoch
bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursen, och
borgenärs kostnad för beslut om dödsboets avträdande till förvaltning av
boutredningsman,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt lagen om ackordsförhandling,
tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen och förordnad
boutredningsman, såvitt fordringen belöper på tid inom sex månader
före konkursansökan eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode
mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen
och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

13 §.

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön som
ej förfallit till betalning tidigare än sex månader före konkursansökan och
på lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran
varit föremål för tvist, gäller förmånsrätt, om talan väckts eller förhandling
i bruklig ordning begärts inom sex månader från förfallodagen och
konkursansökan följt inom sex månader från att tvisten blivit slutligt avgjord.
Med lön likställs vad som skall utgå som ersättning för lön. I fråga
om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad före konkursansökan
gäller förmånsrätten vad som står inne för nästföregående och löpande
kvalifikationsår.

Samma förmånsrätt följer med fordran på pension som tillkommer arbetstagare
eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökan
och nästföljande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om
pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit
ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§
lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person, skall arbetstagare,
som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som
hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha
förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

14 §.

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till
arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.
Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig
pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet
skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt
allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension
som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret
för pensionsfordringen enligt vad som sägs i 13 § andra stycket.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person, har 13 § tredje
stycket motsvarande tillämpning.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

15 §.

Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 12—14 §§ får uttagas ur all
egendom som ingår i konkursboet och ej är föremål för särskild förmånsrätt.
Därjämte får de uttagas ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller,
före fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt
16 eller 17 § och i övrigt efter sistnämnda fordringar.

16 §d

Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 12 eller 13 § får, om det behövs,
uttagas före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt
5, 6, 7 eller 10 §. Vad som uttages på detta sätt skall, om anledning förekommer,
fördelas på ifrågavarande lösa egendom i förhållande till den köpeskilling
som erhållits för varje slags egendom.

(Alternativ A)

1) fordran med panträtt som upplåtits
av tidigare ägare,

2) fordran med panträtt som upplåtits
av gäldenären tidigare än sex
månader före konkursansökningen
eller, i fall som avses i 35 § konkurslagen,
ansökningen om förordnande
av god man enligt lagen om
ackorsförhandling och som ligger
inom tre fjärdedelar av det värde
som vid nämnda tid före ansökningen
senast åsatts fastigheten av taxeringsmyndighet,

3) fordran, vilken har lika rätt
som eller bättre rätt än fordran som
avses under 1) eller 2).

Finns två eller flera fastigheter i
konkursboet, skall vad som sammanlagt
behöver uttagas enligt andra
stycket såvitt möjligt fördelas på
fastigheterna i förhållande till de
köpeskillingar som erhållits för
dem. 1

1 Betr. lydelsen av 16 § för den händelse
not 14.

(Alternativ B)

Brist som därefter kvarstår får
vid exekutiv försäljning av gäldenärens
fasta egendom under konkursen
uttagas med företräde framför
fordringar med panträtt på grund
av inteckning i fastigheten eller med
förmånsrätt på grund av utmätning
därav som skett hos gäldenären,
dock ej utöver en fjärdedel av det
värde som fastigheten ansetts ha i
ärendet eller, om fastigheten säljs
till högre pris, av köpeskillingen.
Finns två eller flera fastigheter i
konkursboet, skall vad som sammanlagt
behöver uttagas enligt vad
som nu sagts såvitt möjligt fördelas
på fastigheterna i förhållande till de
köpeskillingar som erhållits för
dem.

Om lönefordran som hänför sig
till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnads-
eller förbättringsarbete
på viss fastighet ej blir till fullo betald
enligt andra stycket, får återstoden
uttagas ur fastigheten utan
hinder av den begränsning som anges
i nämnda stycke.

varken alt. A eller alt. B godtages se''s. 164

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

165

17 §.

Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 14 § får, om det behövs, uttagas
före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 6, 7 eller
10 §. Härvid har 16 § första stycket andra punkten motsvarande tillämp -

ning.

(Alternativ A)

Fordringar som har allmän förmånsrätt
enligt samma paragraf har
inbördes lika rätt.

(Alternativ B)

Fordringar som har allmän förmånsrätt
enligt samma paragraf har
inbördes lika rätt, om ej annat följer
av 16 § tredje stycket.

Övriga fordringar
19 §.

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt
med de undantag som anges i 20 §.

Om egendom vari särskild förmånsrätt gäller ej förslår till betalning av
fordringen, skall första stycket tillämpas beträffande bristen.

20 §.

Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild
rättsverkan av brott går vid utmätning eller konkurs efter andra fordringar.
Detta avser ej skadestånd.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den......

Genom lagen upphävs

17 kap. handelsbalken,

förordningen den 18 februari 1735 angående lånebankens öppnande till
att göra lån på fast egendom och järn,

förklaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och metaller
samt magistraternas vedergällning för vågattester,

förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till
låns erhållande i banken, bör iakttagas,

kungörelsen den 13 februari 1830 (nr 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter
i avseende på järn- och vågeffekter, som i banken belånas,

lagen den 22 maj 1891 (nr 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 §
handelsbalken.

2. Avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken
och tillkommer enskild skall ha förmånsrätt enligt 8 § 1) nya lagen.

Fordran vilken enligt annan äldre lag är förenad med sådan förmånsrätt
som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken skall
också ha förmånsrätt enligt 8 § 1) nya lagen.

Förmånsrätt som föreskrivs i första eller andra stycket skall ej gälla belopp
som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

3. Genom nya lagen upphävs den förmånsrätt som enligt äldre författningar
särskilt tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för
premielån.

Brandförsäkringskontoret skall i stället åtnjuta rätt till betalning ur fast
egendom enligt 8 § 1) och ur tomträtt enligt 9 § 2) nya lagen för amortering
eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett
år före utmätning eller konkursansökan.

4. Inteckning för avkomst eller annan förmån som upplåtits före den ....
medför förmånsrätt enligt 8 § 2) nya lagen för vad rättighetshavaren enligt
lag äger utfå ur fast egendom och enligt 9 § 3) nya lagen för vad han enligt
lag äger utfå ur tomträtt.

5. Vad i nya lagen och punkt 4 ovan sägs om förmånsrätt i tomträtt har
motsvarande tillämpning beträffande vattenfallsrätt som upplåtits före
den ....

6. Pensionsutfästelse som enligt övergångsbestämmelserna1 till lagen den
9 juni 1967 (nr 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad med
förmånsrätt enligt 11 § tredje stycket i nämnda kap. skall i samma omfattning
ha förmånsrätt efter fordringar som har förmånsrätt enligt nya lagen.

7. När annan nyttjanderätt än tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits före
den ... skall fordran mot nyttjanderättshavaren på grund av rättsförhållandet
vara förenad med särskild förmånsrätt näst före förmånsrätt enligt
7 § nya lagen, i den mån förmånsrätt skolat äga rum enligt 5 § första
stycket eller 6 § första stycket tredje och fjärde punkterna i 17 kap. handelsbalken.
Förmånsrätten får ej göras gällande samtidigt som förmånsrätt
enligt 7 § 1) nya lagen på grund av samma rättsförhållande.

Den förmånsrätt på grund av retentionsrätt som anges i 4 § 2) nya lagen
skall ej gälla i fråga om jordägares eller hyresvärds rätt att kvarhålla
egendom till säkerhet för fordran hos arrendator eller hyresgäst enligt
övergångsbestämmelserna till lagen den..........(nr____) angående änd ring

i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

8. Om utmätning skett före den ......eller gäldenär försatts i konkurs

på grund av ansökan som gjorts före nämnda dag, skall äldre lag gälla
beträffande utmätningen eller konkursen.

9. I fall då i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum som ersatts av bestämmelse i nya lagen skall i stället den bestämmelsen
tillämpas, i den mån förmånsrätt fortfarande skall äga rum enligt
nya lagen eller vad som sagts här ovan.

Se SFS 1967: 620.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

167

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 33, 39, 42 och 70 §§ samt 3 kap. 31 och
66 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 KAP.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs,
äge konkursboet uppsäga avtalet;
sker ej uppsägning inom en månad
från utgången av den för bevakning
av fordringar utsatta tid, svare konkursboet
för arrendeavtalets fullgörande
till arrendetidens utgång eller,
där uppsägning sker efter utgången
av först sagda tid, intill dess
på grund därav avtalet upphör att
gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet
och återtaga fastigheten, äge
därtill rätt, dock vid arrende för viss
tid ej understigande tio år endast
mot skyldighet att gälda ersättning
för arrenderättens värde såsom i
8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll
om rätt för arrendatorn att
sätta annan i sitt ställe, och inträffar
konkursen efter det arrendatorn
tillrätt fastigheten, må jordägaren
ej uppsäga avtalet, där konkursboet
inom tre månader från utgången av
den för bevakning av fordringar utsatta
tid gitter visa, att överlåtelse
skett i enlighet med avtalet; sker
överlåtelse senare men innan jordägaren
gjort bruk av sin rätt, vare
han samma rätt förlustig.

1 mom. Försätts arrendatorn i
konkurs, får konkursboet uppsäga
avtalet.

2 mom. Jordägaren får uppsäga
avtalet att genast upphöra, om arrendatorn
ej tillträtt fastigheten före
konkursen.

Om arrendatorn tillträtt fastigheten,
har jordägaren under en månad
efter konkursbeslutet ej annan rätt
att uppsäga avtalet än som i allmänhet
gäller enligt denna lag. Därefter
får jordägaren uppsäga avtalet till
upphörande nästa fardag, om han ej
för dess fullgörande har eller inom
en vecka från uppsägningen får säkerhet
med vilken han skäligen kan
nöjas och ej heller konkursboet inom
sistnämnda tid förklarar sig vilja
svara för arrendatorns skyldigheter
under arrendetiden eller, om arrendet
får överlåtas, till dess det i

1 Senaste lydelse av 2 kap. 33 och 42 §§ se SFS 1943: 883 samt av 2 kap. 70 § se 1968:
342. 3 kap. erhöll ändrad lydelse genom 1968: 346. Ang. bestämmelsernas infogande i JB
jfr arrendelagsutredningens slutbetänkande SOU 1968: 57.

2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande förslag i regel ej utmärkts genom
kursivering.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Uppsäges avtalet av anledning,
som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är
att avtalet var ingånget för viss tid
ej understigande tio år och han själv
uppsade avtalet.

(Föreslagen lydelse)

behörig ordning övergått till annan.
Har säkerhet ställts för avtalets fullgörande
till viss fardag före arrendetidens
utgång eller har konkursboet
förklarat sig vilja svara därför
till sådan fardag, får jordägaren ej
uppsäga avtalet att upphöra tidigare.

Var avtalet ingånget för viss tid
ej understigande tio år, är jordägaren,
om han uppsäger avtalet, skyldig
att betala ersättning för arrenderättens
värde såsom sägs i 8 §.

3 mom. När uppsägning sker, har
jordägaren rätt till ersättning för
den skada han lider. Detta gäller
dock ej, när jordägaren uppsagt sådant
avtal som avses i 2 mom. tredje
stycket.

Sker uppsägning i fall, som 36 §
omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten
eller överexekutor prövar skäligt
ålägga honom att avflytta tidigare.
Skall eljest arrende upphöra efter
uppsägning, skall avträde ske å den
fardag, som inträffar näst efter sex
månader från det uppsägningen
skedde. Hade arrendatorn ej tillträtt
fastigheten när uppsägningen skedde,
skall avtalet genast upphöra att
gälla.

Vid livstidsarrende---- —--

§•

Sker uppsägning i fall som sägs i
36 §, äger arrendatorn kvarsitta till
nästa fardag, om ej rätten eller
överexekutor prövar skäligt ålägga
honom att avflytta tidigare. Skall
arrende eljest upphöra efter uppsägning,
skall avträde ske på den fardag
som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde,
om ej annat är särskilt föreskrivet.
Sker uppsägning innan arrendatorn
tillträtt fastigheten, skall avtalet
genast upphöra att gälla.

--från dödsfallet.

Häftar arrendatorn, när han skall
avträda fastigheten, i skuld för arrende
eller för ersättning, som vid
avträdessyn eller genom skriftlig
överenskommelse blivit bestämd, eller
är utskyld eller avgift, för vilken
arrendatorn skolat ansvara, icke av
honom gulden; då vare jordägaren
berättigad att av arrendatorn tillhöriga
lösören och byggnader, som finnas
å fastigheten, kvarhålla så mycket,
som svarar mot hans fordran,

§•

Har jordägaren klar och förfallen
fordran på grund av arrendeavtalet,
äger han omedelbart erhålla utmätning
hos arrendatorn.

Är talan om fordringen anhängig
vid domstol, äger dock denna förordna,
att utmätning eller fortsatt
verkställighet tills vidare ej får ske.

Om kvarstad eller skingringsförbud
gäller vad som i allmänhet är
föreskrivet därom.

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

(Nuvarande lydelse)

till dess arrendatorn gör rätt för sig
eller ställer jordägaren säkerhet. Ej
må dock sålunda kvarhållas egendom,
som jämlikt 65 § utsökningslagen
skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren enligt skriftlig
handling lämnat arrendatorn kreatur,
redskap eller annat till fastighetens
bruk, och är därför betingad lega
ogulden, eller gitter arrendatorn
icke avlämna vad jordägaren tillkommer,
have jordägaren enahanda
rätt, som nyss sagts.

Lägenhetsarrende föreligger---

Å sådan upplåtelse skola stadgandena
i 4 §, 5 § första stycket, 6—9
§§, 18 § utom vad angår elektrisk
anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 §
första stycket, 29—34, 36—41 §§, 42
§ första stycket samt 45—48 §§ äga
motsvarande tillämpning. Härvid
gälle dock, att sådant fastställande
av arrenderättens värde, som avses
i 8, 9 och 33 §§, skall ske genom
skiljemän i den ordning 18 § föreskriver,
att stadgandena i 29 § och
42 § första stycket skola äga tilllämpning
allenast, om avtalet var
skriftligen upprättat, samt att vad
33 § stadgar angående rätt för jordägaren
att uppsäga avtalet ej skall
tillämpas efter det arrendatorn tillträtt
fastigheten, ej heller innan tillträde
skett, där arrendatorn på anfordran
inom utgången av nästa dag
för avtalets fullgörande ställer säkerhet,
med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas.

Är ej------------

Sker överlåtelse---—-----

Ej må-------------

(Föreslagen lydelse)

— annorlunda åsämjas.

På sådan upplåtelse skola stadgandena
i 4 §, 5 § första stycket, 6—
9 §§, 18 § utom vad angår elektrisk
anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 §
första stycket, 29—34, 36—42 samt
45—48 §§ äga motsvarande tillämpning.
Härvid gäller dock, att sådant
fastställande av arrenderättens värde,
som avses i 8, 9 och 33 §§, skall
ske genom skiljemän i den ordning
18 § föreskriver, att stadgandena i
29 och 42 §§ skola äga tillämpning
endast om avtalet var skriftligen
upprättat samt att vad 33 § stadgar
angående rätt för jordägaren att
uppsäga avtalet ej skall tillämpas
efter att arrendatorn tillträtt fastigheten,
ej heller innan tillträde skett,
om jordägaren har eller inom en
vecka efter att han framställt begäran
därom får säkerhet för avtalets
fullgörande, med vilken han skäligen
kan nöjas.

sidan skett.

--honom gällande.

- utan verkan.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.
31

Försätts hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet. 1
påga om konkursboets ansvarighet
för att avtalet fullgöres äger 2 kap.
33 § motsvarande tillämpning.

Uppsäges avtalet enligt första eller
andra stycket, har hyresvärden
rätt till ersättning för skada.

§•

1 mom. Försätts hyresgästen i
konkurs, får konkursboet uppsäga
avtalet.

Beträffande bostadslägenhet fordras
dock gäldenärens samtycke, om
ej rättens ombudsman biträder uppsägningen.

2 mom. 1 fråga om annan lägenhet
än bostadslägenhet får hyresvärden
uppsäga avtalet att genast upphöra,
om hyresgästen ej tillträtt lägenheten
före konkursen och hyresvärden
ej har eller inom en vecka
efter att han framställt begäran därom
får säkerhet för avtalets fullgörande,
med vilken han skäligen kan
nöjas.

Om hyresgästen tillträtt lägenheten,
har hyresvärden under en månad
efter konkursbeslutet ej annan
rätt att uppsäga avtalet än som i allmänhet
gäller enligt denna lag. Därefter
får hyresvärden uppsåga avtalet
till upphörande nästa fardag, om
han ej för dess fullgörande har eller
inom en vecka från uppsägningen
får säkerhet med vilken han skäligen
kan nöjas och ej heller konkursboet
inom sistnämnda tid förklarar
sig vilja svara för hyresgästens
skyldigheter under hyrestiden
eller, om hyresrätten får överlåtas,
till dess denna i behörig ordning
övergått till annan. Har säkerhet
ställts för avtalets fullgörande till
viss fardag före hyrestidens utgång
eller har konkursboet förklarat sig
vilja svara därför till sådan fardag,
får hyresvärden ej uppsäga avtalet
att upphöra tidigare.

Beträffande bostadslägenhet har
hyresvärden ej annan rätt till uppsägning
än som i allmänhet gäller
enligt denna lag.

3 mom. När uppsägning sker, har
hyresvärden rätt till ersättning för
den skada han lider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

171

(Nuvarande lydelse)

För hyra, som är förfallen till betalning
eller skall betalas inom de
närmaste sex månaderna, har hyresvärden
rätt att kvarhålla så mycket
av hyresgästen tillhöriga lösören inom
fastigheten som svarar mot hans
fordran, till dess hyresgästen gör
rätt för sig eller ställer säkerhet.
Egendom som enligt 65 § utsökningslagen
skall undantagas från utmätning
får dock ej kvarhållas.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har hyresvärden klar och förfallen
fordran på grund av skriftligt
hyresavtal, äger han omedelbart erhålla
utmätning hos hyresgästen.

Är talan om fordringen anhängig
vid domstol, äger dock denna förordna,
att utmätning eller fortsatt
verkställighet tills vidare ej får ske.

Om kvarstad eller skingringsförbud
gäller vad som i allmänhet är
föreskrivet därom.

Denna lag träder i kraft den......

Om arrende- eller hyresavtal har slutits före nya lagens ikraftträdande,
skall äldre lydelsen av 2 kap. 42 § och 3 kap. 66 § fortfarande gälla. Är avtalet
ingånget på obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren
som nyttjanderättshavaren att uppsäga avtalet och sker ej, sedan
nya lagen trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning
avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall dock nya lagen tillämpas
på avtalet från nämnda tid. Detsamma gäller, om uppsägning sker men förlängning
av avtalet kommer till stånd.

I övrigt skall äldre lag tillämpas, när arrendator eller hyresgäst försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nya lagens ikraftträdande.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 juni 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14 maj 1970, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken,

4) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

5) ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden,

6) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

7) lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s. 51) om
nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

8) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

9) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

10) lag om ändring i lagen (1901: 26 s.l) om inteckning i fartyg,

11) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

12) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av rådmannen Arne Wilhelmsson.

Lagrådet yttrade:

De remitterade förslagen har i flera avseenden samband med andra lagförslag
som ännu icke slutprövats, bland annat med det förslag till jordabalk
som förelagts riksdagen genom proposition nr 20 år 1970, det förslag till lag
om ändring i konkurslagen, varöver lagrådet den 19 maj 1970 avgivit utlåtande,
samt de förslag till lag om införande av nya jordabalken och till lag
om ändring i lagen om fiskearrenden, över vilka yttrande av lagrådet avgivits
den 1 juni 1970. Vid granskningen av de remitterade förslagen har lag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

173

rådet haft att utgå från de nämnda lagförslagen sådana de nu föreligger, och
lagrådets yttrande avgives alltså under den förutsättningen att de andra lagförslagen
genomföres utan ändringar som kan vara av betydelse för utformningen
av de remitterade förslagen.

En av de viktigaste frågorna i det föreliggande lagstiftningsärendet är
löneprivilegiets omfattning och löneborgenärernas förmånsrätt i förhållande
till inteckningsborgenärernas. I denna del har lagberedningen framlagt
vissa alternativa förslag i syfte att minska de risker som gällande ordning
medför för inteckningsborgenärerna. I vissa remissyttranden över dessa förslag
har det framhållits som angeläget att en reform i denna riktning genomföres.
Departementschefen har, under hänvisning till en inom inrikesdepartementet
utarbetad promemoria om löneskydd vid konkurs, över vilken yttranden
inhämtats, förklarat att det nu vore mindre lämpligt att ta slutlig
ställning till löneprivilegiets omfattning samt att han inte vore beredd att nu
föreslå någon ändring i detta hänseende eller av löneborgenärernas förmånsrätt
i förhållande till inteckningsborgenärernas.

Det förslag som det remitterade förslaget innehåller i här avsedda hänseenden
är sålunda att anse som ett provisorium i avvaktan på lagstiftning
om löneskydd vid konkurs. Då bestämmelser härom kan vara ägnade att
påverka inteckningshavarnas ställning, förutsätter lagrådet att hithörande
spörsmål särskilt beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet i ämnet.

Under angivna förutsättningar lämnar lagrådet de remitterade förslagen
utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29
juni 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag
till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken,

4) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

5) ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden,

6) lag om ändring i ut sökning slag en (1877: 31 s. 1),

7) lag om upphävande av 10 § 11 mom. förordningen (1877: 31 s. 51) om
nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

8) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

9) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

10) lag om ändring i lagen (1901: 26 s.l) om inteckning i fartyg,

11) lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

12) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.
Föredraganden upplyser att lagrådet under vissa förutsättningar lämnat

lagförslagen utan erinran och anför.

Lagförslagen under 3 och 5 avser ändring i lagförslag över vilka lagrådet
har avgivit utlåtande den 1 juni 1970. Ändringsförslagen har nu arbetats
in i huvudförslagen. Jag kommer senare i dag att hemställa, att Kungl. Maj :t
genom proposition föreslår riksdagen att antaga ifrågavarande huvudförslag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga de under 1, 2, 4 och 6—12 upptagna lagförslagen.

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 742 år 1970

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

176

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

Innehåll

Propositionen .................................................. 2

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Lagförslag

1) Förslag till förmånsrättslag................................ 3

2) Förslag till lag om ändring i jordabalken.................... 8

3) Förslag till lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst____ 11

4) Förslag till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) .... 11

5) Förslag till lag om ändring i förordningen (1877:31 s. 51) om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall ................................................ \2

6) Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) .......... 12

7) Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297) ........ 14

8) Förslag till lag om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning

i fartyg.................................................. 15

9) Förslag till lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning

av rätt till luftfartyg...................................... 16

10) Förslag till lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning
..................................................... 17

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 maj 1970 .................... 18

1. Inledning.................................................... Ig

2. Lagberedningens förslag och remissyttrandena över det .......... 19

2.1 Allmänt om det aktuella lagstiftningsområdet................ 19

2.1.1 Gällande rätt........................................ 19

2.1.2 Motsvarigheter i övriga nordiska länder................ 25

2.1.3 Lagberedningens allmänna överväganden .............. 25

2.1.4 Allmänna uttalanden i remissyttrandena............... 30

2.2 Lön och pension (17 kap. 4 § HB) .......................... 34

Löneprivilegiets omfattning........................... 34

2.2.1 Lagberedningen ..................................... 34

2.2.2 Remissyttranden..................................... 36

Förhållandet mellan löneprivilegiet och särskilda förmånsrätter
.............................................. 41

2.2.3 Lagberedningen...................................... 41

2.2.4 Remissyttranden..................................... 46

2.3 Hyra och arrendeavgift (17 kap. 5 resp. 6 § HB).............. 52

2.3.1 Lagberedningen...................................... 52

2.3.2 Remissyttranden..................................... 55

2.4 Skatter in. m. (17 kap. 12 § HB)............................ 60

1964 års promemoria................................. 60

2.4.1 Lagberedningen...................................... 60

2.4.2 Remissyttranden..................................... 61

1969 års betänkande.................................. 62

2.4.3 Lagberedningen...................................... 62

2.4.4 Remissyttranden..................................... 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 1£2 år 1970 177

2.5 Övriga fordringar......................................... 71

2.5.1 Lagberedningen...................................... 71

2.5.2 Remissyttranden..................................... 77

3. Departementschefen .......................................... 81

3.1 Allmänna synpunkter..................................... 81

3.2 Lön och pension.......................................... 86

3.3 Hyra och arrendeavgift.................................... 92

3.4 Skatter m. m............................................. 96

3.5 Övriga fordringar......................................... 101

4. De särskilda bestämmelserna.................................. 108

4.1 Förslaget till förmånsrättslag .............................. 108

4.2 Ändringar i jordabalken m. m............................... 146

4.2.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken.............. 146

4.2.2 Förslaget till lag om införande av nya jordabalken...... 156

4.3 Förslaget till lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst .. 156

4.4 Övriga lagförslag......................................... 158

5. Hemställan.................................................. 160

Bilaga 1 (Utdrag ur lagberedningens förslag) .................... 161

Bilaga 2 (De remitterade förslagen)1

Utdrag av lagrådets protokoll den 15 juni 1970 ...................... 172

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 juni 1970 .................... 174

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen
bortsett från att lagförslagen som avser ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken
och ändring i förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden i stället
har upptagits i prop. nr 145 samt att i övrigt en mindre redaktionell ändring företagits.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 70027E