Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Nr 94

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
arbetsgivares kvittningsrätt, m. mgiven Stockholms
slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om arbetsgivares kvittningsrätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952:530).

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om arbetsgivares kvittningsrätt.
Förslaget reglerar arbetsgivares rätt att kvitta fordran hos arbetstagaren
genom avdrag på dennes lön. Med lön jämställs pension som tillkommer
förutvarande arbetstagare.

I motsats till vad som nu gäller innebär lagförslaget att kvittning mot lön
i princip får ske bara med arbetstagarens medgivande. Vissa undantag från
denna huvudprincip föreslås emellertid. Arbetsgivaren skall sålunda alltid
få kvitta med klar och förfallen motfordran, som har uppkommit i samband
med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen
får kvittas mot lönen, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren
vållat uppsåtligen i tjänsten. Vidare skall rätt till kvittning i andra fall
kunna medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts av huvudorganisation. Arbetstagaren skall dock i
dessa undantagsfall alltid ha rätt till s. k. beneficium. Kvittning får sålunda
ske bara mot den del av lönen som uppenbart överstiger vad som åtgår för
arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av under 1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

hållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Innan kvittning får ske, skall arbetsgivaren
från utmätningsman inhämta besked om beneficiets storlek.

Arbetsgivare, som kvittar i strid med lagen, blir i princip skadeståndsskyldig.
Tvist om arbetsgivares kvittningsrätt skall prövas av arbetsdomstolen,
om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän
domstol.

Den föreslagna nya lagstiftningen, som avses träda i kraft den 1 juli
1970, föranleder en ändring i sjömanslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivare får ej i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag
på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen
(lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran gäller i tillämpliga
delar i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare är
skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §

Kvittning mot lönefordran får ske med arbetstagarens medgivande. Återkallas
ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen förfallit till
betalning, får kvittning icke ske i vidare mån än som följer av vad nedan
sägs.

3 §

Kan kvittning ej ske enligt 2 §, får arbetsgivaren kvitta endast med klar
och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen
grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran,
eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.

För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är
avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Rätt till kvittning utöver vad som följer av första och andra styckena kan
medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits
eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936:506) om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som
är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbetstagare
som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen
men sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbetstagare
som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

4 §

Kvittning enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal får ske
endast mot den del av lönefordringen som uppenbart överstiger vad som
åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande
av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom.

5 §

Skatteavdrag samt införsel, som beslutats innan lönefordringen förfallit
till betalning, har företräde framför kvittning enligt denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år i970

Är arbetsgivarens fordran sådan att rätt till kvittning föreligger enligt 3 §
och vill arbetsgivaren kvitta mot belopp som han ålagts att innehålla genom
beslut om utmätning av lön, beslutar utmätningsmannen om beloppets fördelning
mellan arbetsgivaren och utmätningssökanden efter fordringarnas
storlek.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt andra stycket föres hos överexekutor
genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

6 §

Innan kvittning får ske enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal,
skall arbetsgivaren från utmätningsman inhämta besked om hur
stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall vara skyddad mot kvittning.
Upphör arbetstagarens anställning utan föregående uppsägningstid, får arbetsgivaren
hålla inne lönebelopp till dess utmätningsmannens besked föreligger.
Det åligger i sådant fall arbetsgivaren att ofördröjligen begära sådant
besked.

7 §

Framställning om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den
ort där arbetstagaren är bosatt. Är han icke bosatt här i landet, göres framställningen
i den ort där arbetsgivaren finnes. Innan utmätningsmannen
meddelar beslut, skall han bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om
det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Mot utmätningsmannens beslut får talan ej föras. Utmätningsmannen kan
ändra beslutet, om anledning därtill förekommer.

8 §

Kvittar arbetsgivare mot arbetstagares lönefordran i annat fall eller i vidare
mån än som är medgivet enligt denna lag eller åsidosätter han vad som
åligger honom enligt 6 §, är han skyldig att ersätta arbetstagaren uppkommen
skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta
eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter
vad som finnes skäligt.

9 §

Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares
lönefordran prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal,
och i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 §
lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses
i den lagen.

Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller
väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras
utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning
skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i sjömanslagen (1952:530)

Härigenom förorclnas, att 20 § sjömanslagen (1952:530) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Sjöman äger--------löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke förslår
till att täcka sjömannen ålagd
disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet
uppkommen fordran,
som av sjömannen medgives eller
eljest är klar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke förslår
till att täcka disciplinbot eller
till kvittning, när sådan får äga rum
enligt lagen (1970:00) om arbetsgivares
kvittningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
9 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
arbetsgivares rätt till kvittning och anför.

Inledning

Lagberedningen arbetar sedan år 1960 med reformering av utsökningslagen
och därmed sammanhängande lagstiftning. I avvaktan på översyn
av lagstiftningen i dess helhet bedrivs arbetet så, att beredningen lägger
fram förslag till partiella reformer. I sitt sjätte betänkande, Utsökningsrätt
VI (SOU 1967:3), har beredningen lagt fram förslag till lagstiftning om
arbetsgivares kvittningsrätt. Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet
Gösta Walin, ordförande, numera justitieombudsmannen Ulf Lundvik
och hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1 Beredningens lagförslag torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,
riksrevisionsverket, arbetsdomstolens ordförande, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, 1964
års sjömanslagskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Tidningarnas arbetsgivareförening,
Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Sveriges re 1

Lagberedningen har samrått med direktören i Svenska arbetsgivareföreningen E. L. W.
Forstadius, ledamoten av riksdagens första kammare numera statsrådet J. L. Geijer, förutvarande
juristen i Landsorganisationen S. G. Gustafsson, förutvarande administrative direktören i
statens avtalsverk P. I. Lidbeck, förutvarande sekreteraren i Svenska stadsförbundet B. Möller
och byråchefen i statens personalpensionsverk I. M. Sjönell. Numera docenten Tore Sigeman har
biträtt beredningen i dess arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

dareförening, Kooperationens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund och
Föreningen Sveriges kronofogdar. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Karlstad, Västerås, Uppsala, Umeå och Haparanda.

Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har överläggningar
hållits med företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd, statens
avtalsverk, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
SAF, LO, TCO, SACO och SR.

Nuvarande förhållanden

Gällande rätt. Arbetstagares rätt till lön skyddas i flera hänseenden. I
detta sammanhang är främst av intresse de regler som begränsar möjligheterna
att ta lön i anspråk innan den blivit tillgänglig för lyftning.

Enligt rättspraxis anses en arbetstagare inte kunna genom överlåtelse till
tredje man eller på annat liknande sätt förfoga över sin lön innan den förfallit
till betalning. Arbetstagarens borgenärer har däremot vissa möjligheter
att tvångsvis ta lönen i anspråk i samband med att den förfaller till
betalning. Det kan ske antingen genom exekution i lönen i form av löneutmätning
(67 a—e §§ utsökningslagen) eller införsel (införsellagen 1968:
621) eller också genom kvittning.

Reglerna om löneexekution har nyligen reformerats (prop. 1968: 130, 1LU
48, rskr 362). För att exekution i lön skall kunna ske krävs att borgenärens
fordran är domfäst eller att borgenären har annan exekutionstitel. Löneutmåtning,
som kan användas för alla slags fordringar, innebär att arbetsgivaren
åläggs att hålla inne viss del av gäldenärens lön och redovisa den
till utmätningsmannen. Löneutmätning kan ske bara under vissa särskilda
förutsättningar. I fråga om löneinkomster i allmänhet gäller, att löneutmätning
normalt inte får tillämpas utan gäldenärens medgivande längre tid
än tre månader under ett och samma kalenderår. Gäldenären har rätt till
vad som brukar kallas beneficium. Löneutmätning får nämligen bara omfatta
belopp som uppenbart överstiger vad som går åt för gäldenärens och
hans familjs försörjning samt för fullgörande av underhållsskyldighet. Semesterersättning
skyddas särskilt mot löneutmätning genom en bestämmelse
att sådan ersättning kan utmätas bara med gäldenärens i utmätningsmålet
lämnade medgivande. Införsel kan ske bara för vissa fordringar,
främst underhållsbidrag, vissa skatter samt böter. Införsel innebär liksom
löneutmätning att arbetsgivaren åläggs att redovisa viss del av lönen till utmätningsmannen.
Denne bestämmer dels hur mycket som högst får innehål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

las vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall
förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt för
fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt
som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet). Beneficiet är
följaktligen snävare tilltaget vid införsel än vid löneutmätning. Det finns
inga tidsbegränsningar i fråga om införsel, och semesterersättning åtnjuter
inte något särskilt skydd.

Kvittning sker utan medverkan av myndighet. I huvudsak saknas bestämmelser
i lag om kvittning. Som en allmän rättsgrundsats gäller att,
om två fordringar står mot varandra, var och en av gäldenärerna kan påkalla
att förhållandet avvecklas genom kvittning. Härvid avräknas fordringarna
mot varandra så långt de räcker. Kvittning kan i princip framtvingas
av den ena parten även om den andra parten motsätter sig det.
Kvittning anses i allmänhet ske genom att ena parten avger en kvittningsförklaring,
dvs. meddelar den andre att han avräknar sin fordran, motfordran,
mot dennes fordran, huvudfordran. Motfordran måste vara förfallen
till betalning för att kvittning skall kunna äga rum. De båda fordringarna
behöver som regel inte ha något samband med varandra. Även en
motfordran som förvärvats från annan kan användas för kvittning. I princip
uppställs inte något krav på att motfordran skall vara klar, dvs. kvittning
kan ske även med bestridda fordringar. Dessa allmänna regler gäller
också i fråga om arbetsgivares rätt till kvittning mot fordran på lön. Fordran
på semesterlön eller semesterersättning är inte skyddad mot kvittning.
Enligt rådande uppfattning anses arbetsgivaren ha rätt att helt kvitta bort
arbetstagarens fordran på lön. Någon rätt till beneficium finns alltså inte
vid kvittning mot lön. Frågan om arbetsgivare kan kvitta med motfordran
utan hinder av beslut om införsel regleras inte i lag. Enligt beredningen
brukar utmätningsmännen i de sällsynta fall då konflikt mellan införsel
och kvittning föreligger ge företräde åt arbetsgivarens kvittningsanspråk,
om hans fordran har uppkommit före införselbeslutet. De meddelar då införsel
bara i belopp som återstår efter det att kvittning ägt rum (jfr SOU
1964: 57 s. 143 not 9). Motsvarande torde gälla vid konkurrens mellan kvittning
och löneutmätning. Skatteavdrag enligt uppbördsförordningen (1953:
272) anses däremot gå före kvittningsanspråk.

Vissa inskränkningar i arbetsgivares kvittningsrätt uppkommer på grund
av bestämmelserna i lagen (1928:254) om arbetsdomstol. För kollektivavtalsreglerade
anställningsförhållanden gäller, att tvist om kollektivavtals
giltighet, bestånd eller rätta innebörd prövas av arbetsdomstolen (11 § lagen
om arbetsdomstol). Åberopas mot lönefordran, som skall prövas av arbetsdomstolen,
kvittning med motfordran som varken har samband med
kollektivavtalet eller på annan grund faller under arbetsdomstolens kompetens,
avvisas kvittningsyrkandet, medan lönefordran prövas (jfr 10 kap.
17 § sista stycket rättegångsbalken). Att märka är dock att lönefordran

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

som grundas på kollektivavtal hör under allmän domstols prövning, om det
inte i målet råder någon till kollektivavtalet hänförlig tvist.

Det är i viss mån tveksamt om pension kan bli föremål för kvittning i
samma utsträckning som lön. Frågan har sällan varit aktuell.

Faktisk utövning av arbetsgivares kvittningsrätt. Under år 1961 genomförde
numera docenten Tore Sigeman en undersökning av i vad mån kvittning
mot lönefordran faktiskt förekom på den privata arbetsmarknaden.
I beredningens betänkande redogörs kortfattat för resultatet av undersökningen,
som presenteras mera utförligt i Sigemans gradualavhandling »Lönefordran.
Studier över löneskydd och kvittningsregler». Undersökningen
utfördes som en stickprovsmässig undersökning bland arbetsgivare inom
anläggningsbranschen, pappersbruken, sågverken, träindustrin, tvättinrättningsbranschen
och verkstadsindustrin. Svar inkom från 129 företag med
sammanlagt omkring 65 000 anställda. Undersökningen visade att praktiskt
taget alla stora företag och de flesta små företag tillämpade kvittning mot
lön. Vid ett avlöningstillfälle verkställdes drygt 16 000 löneavdrag för genfordringar.
Till mer än 99 procent grundades avdragen på avtal mellan tjänsteavtalsparterna.
Den avtalsmässiga avräkningen av motstående skulder
förekom sannolikt mer än 100 gånger så ofta som den tvångsvisa kvittningen.
Arbetsgivarna var i allmänhet angelägna om att undvika tvångsvis
kvittning. I de fall sådan kvittning skedde underrättades ofta arbetstagarna
i förväg om den tilltänkta åtgärden. Tvångsvis kvittning med fordran
som saknade allt samband med anställningsförhållandet förekom ytterst
sällan. Löneavdrag för skadestånd skedde bara vid ungefär en fjärdedels
promille av antalet löneutbetalningar. Praktiskt taget alla stora företag
och omkring två tredjedelar av de mindre företagen gav försträckningar
till de anställda. Ivreditgivningen omfattade ett sammanlagt utestående
lånebelopp på över nio milj. kr. Den skedde vanligen på villkor som var
för arbetstagarna gynnsammare än den allmänna kreditmarknadens. För
omkring en tiondel av lånebeloppet hade kvittningsrätten enligt undersökningen
antagligen haft en avgörande kreditfrämjande betydelse, varvid
främst innestående semesterersättningar tjänade som kreditunderlag. Om
säkerheten i innestående lön hotade att gå om intet till följd av att arbetstagaren
skulle sluta sin anställning, verkställdes kvittning även om motfordran
var tvistig. Om arbetstagaren skulle kvarstå i anställningen, fick
han regelmässigt behålla minst så mycket av lönen som svarade mot existensminimum
enligt uppbördsförordningen. Vid slutavlöning skedde dock
kvittning fullt ut, även om arbetstagaren därigenom berövades erforderligt
underhåll.

Sveriges redareförening har i yttrande till beredningen upplyst, att kvittning
tillämpas i inte obetydlig omfattning inom sjöfartsnäringen. En redare
kan t. ex. ha fordran på sjöman med anledning av fel eller försummelse i

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1970

tjänsten eller på grund av att redaren enligt föreskrifter i utländsk lagstiftning
tvingats bekosta hemresa för sjömannen, när denne rymt i utländsk
hamn. Enligt redareföreningen förekommer det emellanåt, att ombordanställda
gör sig skyldiga till skadegörelse o. 1. Det händer att ett rederi
överlåter sådana fordringar till det rederi på vars fartyg sjömannen
sedermera fått anställning, varefter det senare rederiet driver in fordringen
genom kvittning.

Beredningen uppger att kvittning inte är lika vanlig i statliga anställningsförhållanden
som i privata. Utan den anställdes medgivande förekommer
kvittning knappast annat än i så kvalificerade fall som då den anställde
förskingrat anförtrodda medel eller gjort sig skyldig till stöld på
arbetsplatsen. Kommunerna lär däremot tillämpa kvittning i något större
omfattning än staten.

Internationella konventioner. Inom Internationella arbetsorganisationen
(ILO) antogs år 1949 en konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön.
Till konventionen ansluter sig en rekommendation (nr 85).

I konventionen behandlas bl. a. frågan om kvittningsrätten. Enligt artikel
8 får löneavdrag medges endast under de villkor och i den utsträckning
som föreskrivs i nationell lagstiftning eller har bestämts genom kollektivavtal
eller skiljedom. Arbetarna skall på det sätt vederbörande myndighet
finner mest lämpligt underrättas om de villkor som gäller för sådana avdrag
och i vad mån avdrag är tillåtna. I artikel 9 föreskrivs att ersättning
som arbetare har att utge för att få eller behålla anställning inte får tas
ut genom löneavdrag. Enligt rekommendationen bör alla erforderliga åtgärder
vidtas för att begränsa löneavdrag i den mån det kan anses nödvändigt
för att trygga arbetarens och hans familjs uppehälle (första punkten).
Löneavdrag med anledning av skada eller förlust som åsamkats arbetsgivaren
bör medges bara om det klart kan visas, att arbetaren i fråga
är ansvarig för skadan eller förlusten. Avdragsbeloppet bör vara skäligt och
inte överstiga skadans eller förlustens verkliga belopp. Innan löneavdraget
görs, bör arbetaren få tillfälle att yttra sig (andra punkten). Löneavdrag
för verktyg, material och utrustning som tillhandahålls av arbetsgivaren
bör ske bara i de fall då sådana avdrag a) utgör en allmänt erkänd sedvänja
inom branschen eller yrket eller b) föreskrivs i kollektivavtal eller
skiljedom eller c) är på annat sätt medgivna enligt ett i den nationella lagstiftningen
angivet förfarande (tredje punkten).

Sverige har inte anslutit sig till konventionen. Skälet härtill är att de i
konventionen behandlade frågorna i endast ringa utsträckning regleras i
svensk lag och att det knappast kan komma i fråga att ge en eventuell lag
om arbetsavtal ett sådant innehåll att den kommer att motsvara konventionens
krav. Vidare har ansetts att konventionen förutsätter tvingande lagregler
i alltför stor omfattning (prop. 1950: 188 s. 14).

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Europarådets ministerkommitté antog år 1961 ett förslag till en europeisk
social stadga. Stadgan trädde i kraft år 1965. Den innehåller i artikel
4 punkt 5 en regel enligt vilken de fördragsslutande parterna förbinder sig
att endast på de villkor och i den omfattning som föreskrivs i nationell lagstiftning
eller som fastställs genom kollektivavtal eller skiljedom medge
avdrag på lön. Sverige har anslutit sig till stadgan med undantag för bl. a.
bestämmelserna i artikel 4 punkt 5 om avdrag på lön. Som skäl för undantagen
anfördes, att den svenska traditionen att överlåta frågan om lönebildning
o. 1. åt arbetsmarknadens parter lägger hinder i vägen för ratifikation
av de bestämmelser i stadgan som avser anställningsvillkor och anställningsförhållanden
(prop.1962: 175 s. 10).

Beredningen

Enligt beredningen är det ett bestämt önskemål på arbetstagarhåll att
frågan om arbetsgivares kvittningsrätt regleras i lag. På arbetsgivarsidan
ifrågasätts däremot i allmänhet, om det finns något egentligt behov av
en sådan reglering. På statligt och kommunalt håll har dock tanken på en
lagstiftning mött förståelse. För egen del anser beredningen att det nuvarande
i någon mån ovissa rättsläget i fråga om arbetsgivares kvittningsrätt
ibland kan vålla friktioner. De nya reglerna om införsel och löneutmätning
bör kompletteras med bestämmelser om hur man skall lösa en konflikt
mellan införsel eller löneutmätning å ena och arbetsgivares kvittningsrätt
å andra sidan. Den frågan kan inte lämpligen lösas utan en reglering av arbetsgivares
kvittningsrätt. Beredningen menar därför att goda skäl talar
för att en sådan reglering genomförs.

Det av beredningen upprättade förslaget till lag om arbetsgivares rätt till
kvittning innefattar flera begränsningar av den kvittningsrätt arbetsgivare
f. n. har. Huvudgrunderna i förslaget är följande.

Beredningen skiljer mellan frivillig kvittning och tvungen kvittning. Frivillig
kvittning sker genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare
i samband med att lönen förfaller till betalning, under det att
tvungen kvittning verkställs av arbetsgivaren utan att sådan överenskommelse
föreligger. Beredningen anser att arbetstagaren bör kunna fritt m e dge
kvittning efter det att lönen förfallit till betalning, eftersom han
då i princip har rätt att fritt förfoga över denna. Har lönen inte förfallit
till betalning, bör läget vara ett annat. Det har sedan länge ansetts, att arbetstagare
inte kan genom överlåtelse till tredje man eller på annat sätt
förfoga över lönen innan den intjänats. En arbetstagare som lämnat tredje
man fullmakt att lyfta kommande lön, s. k. lönefullmakt, kan enligt gällande
rätt utan vidare återkalla fullmakten. Beredningen syftar inte till
någon ändring på den punkten. Arbetstagaren bör då inte heller på för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

hand utan någon begränsning kunna lämna bindande medgivande till kvittning.
Beredningen föreslår en bestämmelse av innebörd att kvittning får
ske med arbetstagarens medgivande men att sådant kvittningsmedgivande
kan återkallas innan avlöningen förfaller.

Beredningen framhåller att arbetsgivaren inte bör få använda vilka fordringar
som helst för tvungen kvittning. Kvittningsrätten bör i
princip begränsas till fordringar som har direkt samband med
tj änsteför hållande t. Som exempel på sådana fordringar anges
fordran på ersättning för bostad eller annat som arbetsgivaren tillhandahållit
med anledning av anställningen. Det kan vara måltider på arbetsplatsen,
busstransporter till och från arbetet, inköp av varor på kredit hos
arbetsgivaren in. in. Vidare nämns krav på grund av lån eller borgen som
lämnats med anledning av anställning samt krav på skadestånd för fel
eller försummelse i tjänsten. Det av beredningen uppställda kravet att bostaden,
lånet e. 1. skall ha lämnats »med anledning av» anställningen innebär,
att situationen måste vara den att vederbörande inte skulle ha fått bostaden,
lånet etc., om han inte varit anställd. Om en butiksanställd fått
köpa varor på kredit, kan fordran enligt beredningen ha direkt samband
med anställningen, såvida arbetsgivaren anvisat en särskild ordning för de
anställdas inköp, t. ex. med speciella blanketter. Sker köpet på samma villkor
som vid försäljning till allmänheten, kan sådant samband inte anses
föreligga. Vid borgensåtagande kan samband med anställningen vara för
handen exempelvis om arbetsgivaren går i borgen för bostadshyra som
skall erläggas till ett dotterföretag. I fråga om motfordringar som arbetsgivaren
övertagit från annan föreslås i princip ett kvittningsförbud. En
från annan övertagen motfordran kan dock få användas för kvittning, om
arbetsgivaren på grund av borgen eller enligt lag är skyldig att svara för
fordringen.

I anslutning till vad som gäller i fråga om kvittning i allmänhet föreslår
beredningen att motfordran måste vara förfallen för att kunna användas
för kvittning. Enligt beredningens åsikt bör arbetsgivaren vidare
i princip inte kunna kvitta med en tvistig motfordran. Å andra sidan
bör arbetstagare inte genom uppenbart ogrundade invändningar kunna
betaga arbetsgivaren hans kvittningsrätt. Beredningen föreslår därför,
att det uppställs som villkor för rätt till kvittning, att motfordran är medgiven
eller eljest klar. Frågan om en fordran är klar eller inte skall bedömas
objektivt. Fordran enligt skuldebrev och hyresfordringar är enligt beredningens
mening oftast klara, medan däremot fordran på skadestånd kan
vara mera svårbedömd. Det uppställda kravet på klarhet anses innebära,
att arbetsgivaren i allmänhet måste gå fram med försiktighet när det gäller
att kvitta.

I princip bör arbetsgivaren inte få ta i anspråk hela lönen genom kvittning.
Under beredningens arbete framkastades den tanken att man i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

om beneficium för arbetstagaren skulle anknyta till de av beredningen
tidigare föreslagna reglerna om löneutmätning. Dessa regler
förutsätter emellertid en prövning från fall till fall av hur mycket av lönen
som kan tas i anspråk. En sådan prövning bör enligt beredningens åsikt
inte anförtros arbetsgivaren. En anknytning till reglerna om löneutmätning
försvåras också av att löneutmätning skall kunna fortgå bara under
begränsad tid varje kalenderår. Beredningen anser därför att kvittningsrätten
bör begränsas till en fix kvotdel av lönen. Efter förebild av en bestämmelse
i finländsk lag föreslås kvotdelen uppgå till en sjättedel. Kvotdelen
skall beräknas på lönen före skatteavdrag. Beredningen framhåller att
regelns verkningar för olika lönegrupper kommer att i hög grad utjämnas
genom skatteprogressionen.

Ett par undantag från sjättedelsregeln föreslås. Ersättning
för skada som orsakats uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet i
tjänsten får dras av utan någon begränsning. Ett annat undantag hänger
samman med frågan i vilken utsträckning arbetsgivare på grund av arbetstagarens
medgivande skall kunna kvitta i andra fall eller i vidare mån än
lagen föreskriver. Beredningen anser, att man bör kunna acceptera en regel,
som utgår från att arbetstagaren får stå fast vid medgivande till kvittning,
som ingår som villkor när han får lån eller liknande. Med uttryckligt
medgivande bör likställas att kvittning uppenbart var förutsatt. Hänsyn
bör också kunna tas till sedvänjan på arbetsplatsen. Beredningen föreslår
därför en regel, enligt vilken avdrag för motfordran som grundas på avtal
med arbetstagaren får göras i den ordning som avtalades eller uppenbart
förutsattes vid fordringens uppkomst.

Beredningen har övervägt om arbetsgivaren bör hindras från att hålla
kvittningsfrågan svävande under en längre tid. Beredningen anser sig emellertid
inte kunna ställa upp någon regel om preklusion av rätt till
kvittning utan att också reglera de förutsättningar under vilka själva motfordringen
går förlorad. Eftersom något sådant anses ligga utom ramen
för förslaget, har beredningen avstått från en preklusionsregel.

Beredningen anser det önskvärt att det finns möjlighet att genom kollektivavtal
ge arbetsgivare en mer omfattande kvittningsrätt. Efter
mönster av bl. a. 12 § femte stycket semesterlagen (1963: 114) föreslås, att
rätt till kvittning i andra fall eller i vidare mån än som följer direkt av
lagen kan medges arbetsgivare genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som
är bunden av ett sådant avtal får tillämpa det även beträffande arbetstagare
som inte är medlem i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen
men som sysselsätts i arbete som avses med avtalet. Det gäller dock inte i
fråga om arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Arbetsgivares kvittningsrätt kan komma i konflikt med avdrag för pre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

liminär eller annan skatt, som arbetsgivaren skall innehålla enligt uppbördsförordningen
in. m., och med införsel eller löneutmätning. I fråga om
skatteavdrag framhåller beredningen att lönen bör bära den skatt
som belöper på den. I överensstämmelse med den uppfattning som vunnit
anslutning i praxis föreslår beredningen därför att skatteavdrag skall gå
före arbetsgivares rätt till kvittning. Införsel för uttagande av familj erättsliga
underhållsbidrag har enligt beredningen regelmässigt stor betydelse
för mottagaren. Det skulle vara betänkligt, om arbetsgivaren kunde
sätta sådan införsel ur funktion genom att kvitta. I fråga om införsel för
annat ändamål — skatter, böter m. m. — föreligger visserligen inte lika
starka skäl att låta införsel gå före, men det skulle komplicera regelsystemet
alltför mycket, om man skilde mellan olika slag av införsel. Beredningen
föreslår därför, att införsel skall gå före arbetsgivares rätt till kvittning,
om inte avlöningen är förfallen när beslutet meddelas. I fråga om den
del av avlöningen som återstår sedan införsel skett medför förslaget däremot
inte något hinder för arbetsgivaren att kvitta. Beredningen har övervägt,
om det bör föreskrivas, att arbetsgivaren i sådant fall inte får ta i
anspråk belopp som enligt införselbeslutet skall vara förbehållet arbetstagaren
för eget underhåll och familjens behov. Eftersom en sådan regel skulle
medföra, att gäldenären får det bättre ställt därför att han är föremål för
införsel, har beredningen emellertid avvisat denna tanke. I fråga om löneutmätning
erinrar beredningen, att sådan utmätning står öppen för
alla borgenärer oavsett arten av deras fordringar. På grund härav kan det
inte komma i fråga att utmätningen generellt skall ha företräde framför
kvittningen. I stället föreslås som huvudregel, att beslut om löneutmätning
inte inskränker arbetsgivarens kvittningsrätt. Två undantag från denna
huvudregel förordas. Eftersom arbetstagaren inte bör ha möjlighet att i förväg
förfoga över sin lön till arbetsgivarens förmån men till övriga borgenärers
nackdel, skall enligt beredningens förslag kvittningsmedgivande, som
kan återkallas av arbetstagaren, inte kunna åberopas mot beslut om utmätning.
Lämnas kvittningsmedgivande efter det att beslut om löneutmätning
meddelats, får medgivandet inte heller åberopas mot utmätningsbeslutet.

Om arbetsgivare kvittar i annat fall eller i vidare mån än som är medgivet
i lagen, blir han enligt beredningens förslag skyldig att ersätta arbetstagaren
uppkommen skada. Efter förebild av bestämmelser i annan
arbetsrättslig lagstiftning, bl. a. 20 § semesterlagen, föreslås att även ideell
skada skall ersättas. Till ideell skada kan enligt beredningen hänföras t. ex.
att arbetstagaren fått inställa en planerad semesterresa. I förslaget föreskrivs
också att skadestånd kan nedsättas, om arbetsgivaren hade grundad anledning
anta, att han hade kvittningsgill motfordran eller hans förfarande
annars var ursäktligt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan
också äga rum. Som exempel på fall där nedsättning av skadestånd kan äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

rum anför beredningen bl. a., att arbetsgivaren felaktigt bedömt frågan om
motfordran kunde anses vara klar.

Övriga delar av beredningens förslag redovisas i specialmotiveringen.

Remissyttrandena

Frågan om behovet av en lagstiftning tas upp av flera remissinstanser.
SAF framhåller att kvittningsinstitutet som det f. n. praktiseras på
arbetsmarknaden är en accepterad företeelse utan några större kontroversiella
inslag. En lagreglering är därför i och för sig inte nödvändig. Om de
i SAF:s remissyttrande framförda synpunkterna vinner beaktande kan
föreningen dock samtycka till en lagstiftning. Statens avtalsverk anser det
däremot värdefullt att frågan om arbetsgivares rätt till kvittning klarläggs
genom lagstiftning. Den hittills rådande osäkerheten har medfört olägenheter
inte minst för arbetsgivarsidan. Alla de hörda arbetstagarorganisationerna
är likaledes positivt inställda till en lagstiftning. Sveriges advokatsamfund
anser, att införande av lagregler kan medföra risk för en viss
osmidighet i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Inom den
allra väsentligaste delen av arbetsmarknaden kommer emellertid avtalsfrihet
att råda. Eftersom förhållandet mellan å ena sidan exekution i lön
och å andra sidan arbetsgivares rätt till kvittning i någon form bör göras
till föremål för reglering, vill samfundet tillstyrka att beredningens förslag
föranleder lagstiftning. Exekutionsväsendets organisationsnämnd finner
det också önskvärt att bestämmelserna om löneutmätning kompletteras
med regler om arbetsgivares kvittningsrätt. Liknande synpunkter framförs
av Föreningen Sveriges kronofogdar. Arbetsdomstolens ordförande uttalar
å andra sidan, att han inte kan bedöma om något mera trängande behov
föreligger av en lagstiftning om arbetsgivares kvittningsrätt. I arbetsdomstolens
dömande verksamhet har i varje fall under senare år kvittningsfrågor
förekommit mycket sparsamt. Detta torde emellertid främst sammanhänga
med att arbetsgivares kvittningsrätt vanligen inte är reglerad i kollektivavtal
och att därför enligt 11 § lagen om arbetsdomstol tvister om
kvittning i allmänhet inte omfattas av arbetsdomstolens behörighet. Från
den senaste tiden vill arbetsdomstolens ordförande dock nämna ett fall, där
arbetsgivare kan sägas ha missbrukat sin rätt att kvitta. Detta fall — behandlat
i arbetsdomstolens dom (AD) 1966 nr 26 — avsåg en arbetsgivare,
som framfört en som det senare visade sig ogrundad invändning om kvittning
på grund av skadeståndsfordran och som därför under lång tid vägrat
att till en arbetstagare utge i runt tal 2 750 kronor i förfallen lön och semesterersättning.

Beredningens lagförslag får som helhet ett i viss mån blandat mottagande.
På en del håll anses förslaget i huvudsak lämpat för att läggas
till grund för lagstiftning. Förslaget tillstyrks sålunda av Göta hovrätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

riksrevisionsverket, statens personalpensionsverk och Kooperationens förhandlingsorganisation.
Statens avtalsverk har inte några erinringar mot huvudprinciperna
i förslaget, som anses innefatta en lämplig avvägning av
arbetsgivares och arbetstagares intressen. Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet framför inte hellei
några invändningar mot förslagets huvudgrunder. TCO uttalar att förslaget
i stor utsträckning tillgodoser behovet av ett skydd mot alltför långtgående
kvittningsmöjligheter för arbetsgivaren. TCO tillstyrker därför förslaget i
dess huvuddrag men har vissa erinringar mot den närmare utformningen
av förslaget.

På flera håll framförs emellertid åtskilliga kritiska synpunkter. SAF
menar att förslaget begränsar kvittningsrätten i alltför stor utsträckning.
Sveriges redareförening anför, att kvittning inom sjöfarten sker i fall som
torde sakna motsvarighet vid företag på land. Rederiföretagens tillämpning
av kvittning har inte givit anledning till befogade anmärkningar. Föreningen
avstyrker därför förslaget. LO förordar å andra sidan att lagstiftningen
skärps i flera hänseenden. Arbetsdomstolens ordförande framhåller att syftet
med en lagstiftning bör vara att skapa ett tillfredsställande grundskydd
för arbetstagares lön vid den form av exekution av fordringsanspråk som
kvittning från arbetsgivarens sida utgör. På det hela taget ger beredningens
förslag arbetstagarna ett bristfälligt löneskydd vid motfordringar, som
har direkt samband med tjänsteförhållandet. Det skulle vara bättre om
arbetstagarna beträffande sådana fordringar tillförsäkrades ett grundskydd
som gällde överlag och alltså oberoende av motfordringens typ och som
medgav erforderlig anpassning till arbetstagarens aktuella försörjningsbörda
och ekonomiska situation i övrigt. Närmast åsyftas ett sådant skydd
som har föreskrivits vid utmätning av lön. Om en sådan utformning av
löneskyddet skulle visa sig möjlig kan lagförslaget förmodligen förenklas.
Arbetsdomstolens ordförande anser att en sådan ordning inte i alltför hög
grad äventyrar arbetstagarnas möjligheter att få kredit hos arbetsgivarna.

SAF tar upp den av beredningen föreslagna regeln att kvittning kan ske
med stöd av ett medgivande av arbetstagaren, om detta föreligger när
lönen förfaller till betalning. Det anses i och för sig motiverat att medgivande
kan avse fordringar som annars inte skulle vara kvittningsgilla. SAF
finner det däremot synnerligen egendomligt och närmast stötande, att ett i
förväg lämnat medgivande skall kunna återkallas.

Förslaget att tvungen kvittning i princip skall kunna ske bara
med motfordran som har direkt samband med tjänsteförhållandet
föranleder uttalanden av ett par remissinstanser. SAF konstaterar,
att det i fråga om rätt till kvittning för hyresfordran enligt förslaget
är tillräckligt att arbetsgivaren kan visa att anställningen varit avgörande
för hyresrätten. Samtidigt uppställs emellertid ett principiellt krav på formell
identitet mellan arbetsgivare och hyresvärd, som i sak innebär att arbetsgivaren
inte kan kvitta, om han härleder sin rätt från ett formellt fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9''r år 1970

stående subjekt, av typen dotterbolag eller bostadsstiftelse. SAF anser, att
rätt till kvittning bör föreligga när en reell identitet av det slaget finns mellan
arbetsgivaren och hyresvärden. SAF upplyser vidare, att det inte är
ovanligt, bl. a. inom handelns område, att den anställde får köpa varor från
arbetsgivaren på kredit. Kan det visas att anställningen har föranlett krediten,
måste detta vara tillräckligt för att kvittning skall få ske. Det bör alltså
inte, såsom beredningen föreslagit, vara ett villkor att arbetsgivaren anvisat
en särskild ordning för de anställdas inköp, t. ex. med särskilda blanketter.
Sveriges redareförening anser, att en redare måste ha möjlighet att kvitta
med motf or dringar som han har övertagit från annan. Eftersom en sjöman
som kommit i skuld till redaren många gånger lämnar tjänsten vid
första lägliga tillfälle, skulle kvittningsrätten annars oftast bli illusorisk.
Statens avtalsverk tar upp frågan vad som menas med att motfordran avser
något som arbetsgivaren tillhandahållit »med anledning av anställningen».
Avtalsverket utgår från att staten är att anse som en enda arbetsgivare.
Om en fordran uppkommer vid anställning i visst verk, t. ex. statens järnvägar,
får alltså kvittning med fordringen ske även sedan tjänstemannen
erhållit annan anställning vid verket eller övergått till anställning vid annat
statligt verk, t. ex. postverket. Om å andra sidan en tjänsteman övergår
från statligt lönereglerad anställning hos viss kommun till statligt lönereglerad
anställning hos annan kommun — såsom ofta är fallet med t. ex. lärare
vid grundskolan — eller om en tjänsteman övergår från statligt lönereglerad
anställning hos kommun till statlig anställning, föreligger självfallet
i princip inte kvittningsrätt i den senare anställningen för fordran
som uppkommit i den tidigare anställningen. Avtalsverket utgår från att
det i lagen använda ordet »anställningen» inte syftar på anställning i viss
tjänst eller under viss sammanhängande tidsperiod utan avser anställning
över huvud taget — i olika befattningar eller vid olika tillfällen -— hos en
och samma arbetsgivare. Det ifrågasätts, om inte »anställningen» bör utbytas
mot »tjänsteförhållandet», som tydligare anger vad som avses.

Beredningens förslag att det som förutsättning för kvittning i princip
skall gälla att motfordran är medgiven eller eljest klar kritiseras
av SAF. Detta krav innebär en total avvikelse från gällande rätt. Kvittar
arbetsgivaren med en motfordran vars existens han inte kan styrka vid
rättslig prövning blir han skadeståndsskyldig. Denna sanktion har hittills
utgjort tillräckligt korrektiv mot missbruk av kvittningsrätten. Mot bakgrund
av att beredningen inte heller åberopat något missförhållande i arbetsgivarnas
sätt att handha kvittningsinstitutet avstyrker SAF den föreslagna
begränsningen av kvittningsrätten.

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet
förutsätter att arbetsgivaren har rätt att kvitta, om han vid
sin bedömning av omständigheterna finner sig ha grundad anledning anta
att arbetstagaren objektivt sett är betalningsskyldig. SACO betecknar den

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år i970

föreslagna regeln att motfordran skall vara klar för att kunna användas till
kvittning som en betydande förbättring för arbetstagarsidan. SACO anser
inte tillrådligt att man går ännu längre i samma riktning och kräver t. ex.
laga exekutionstitel i fall då fordringen inte är medgiven. Härigenom skulle
nämligen kvittningsinstitutet i väsentlig mån kunna förlamas. TCO däremot
ifrågasätter, om det inte åtminstone när det gäller kvittning med skadeståndsfordringar
bör krävas att fordringen är fastställd genom lagakraftvunnen
dom eller avgörande som får verkställas lika med sådan dom. TCO
hävdar vidare att arbetsgivaren bör vara skyldig att förhandla enligt allmänna
kollektivavtalsrättsliga regler innan kvittning får ske. Detta torde
vara nödvändigt även med hänsyn till förslaget att tvist om kvittningsrätten
i allmänhet skall prövas av arbetsdomstolen, vars behandling av ett mål regelmässigt
föregås av förhandlingar, såväl lokala som centrala. Arbetstagarorganisationens
uppfattning bör alltså få komma till uttryck och arbetstagarsidan
bör få tillfälle att bidra med utredning, innan arbetsgivaren genomför
kvittning. Därigenom uppnås den fördelen, att arbetsgivaren hindras
kvitta, om lönefordran förfaller före tidpunkten för förhandlingen. Den
skadeståndssanktion som förslaget innehåller är enligt TCO:s mening inte
ett tillräckligt korrektiv mot missbruk av arbetsgivarens kvittningsrätt.
LO anser att krav på grund av förstärkning skall kunna användas för
kvittning bara om förstärkningen grundas på skriftlig handling. Uttrycket
»eljest klar» i lagen bör enligt LO:s uppfattning ändras till »eljest uppenbart
klar». Detta skulle i lagtexten markera en begränsning av arbetsgivarens
möjlighet att i tveksamma fall kvitta när arbetstagaren kan ha rimlig
anledning bestrida kravet men ge möjlighet till kvittning i situationer,
där arbetstagarens bestridande är helt utan grund. Genom den föreslagna
omformuleringen torde åtskilliga tolkningsproblem och därmed tvister
kunna undvikas. Kronofogdemyndigheten i Karlstad erinrar om beredningens
uttalande att arbetsgivaren måste gå fram med försiktighet och i tveksamma
fall avstå från att kvitta. Kronofogdemyndigheten ifrågasätter emellertid
om arbetsgivare i allmänhet har kompetens för ett så kvalificerat
bedömande som krävs, särskilt i skadeståndsfallen.

Frågan om beneficium vid kvittning har tilldragit sig stort intresse
under remissbehandlingen. Från olika utgångspunkter kritiseras såväl förslaget
att högst en sjättedel av lönen får tas i anspråk genom kvittning som
de föreslagna undantagen från sjättedelsregeln.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att ett grundskydd för lönen
har tillförsäkrats arbetstagarna lagstiftningsvägen när det gäller andra
exekutionsformer än kvittning. Starka skäl kan anföras för att de inte bör
vara sämre ställda när arbetsgivaren utövar kvittning. Från den utgångspunkten
finns det inte anledning att göra skillnad mellan olika typer av
fordringsanspråk vid utformningen av löneskyddet. Föreligger ett av sociala
skäl betingat skyddsbehov, gör det sig uppenbarligen gällande med samma
styrka, vare sig arbetsgivarens motfordran grundas på avtal med arbets -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

tagaren eller den avser ersättning för skada, som arbetstagaren orsakat,
eller fordringen har uppkommit på annat sätt. Beredningens förslag innebär
ett fullgott löneskydd, när arbetsgivarens motfordran inte har direkt
samband med tjänsteförhållandet. Kvittning får då ske endast med arbetstagarens
medgivande, och detta kan återkallas innan avlöningen förfaller.
Mot förslagets innehåll i den delen har arbetsdomstolens ordförande inte
något att erinra. I fråga om andra motfordringar föreslår beredningen bl. a.
att arbetsgivaren får göra avdrag i den ordning som avtalades eller uppenbart
förutsattes vid fordringens uppkomst. Den regeln tar inte någon hänsyn
till att arbetstagaren vid fordringens uppkomst kan ha befunnit sig i
ett så trängt läge, att han tvingats godta längre gående kvittningsanspråk
än han kan bära, eller att han då överskattat sina möjligheter beträffande
takten för återbetalningen. Inte heller beaktas genom regeln sådana förändringar
beträffande arbetstagarens försörjningsbörda eller ekonomiska
förhållanden i övrigt som inträffat efter motfordringens uppkomst och som
försämrat hans återbetalningsmöjligheter. Det bör uppmärksammas, att
motfordringar som arbetsgivaren kvittar mot lön i det alldeles övervägande
antalet fall grundas på avtal mellan tjänsteavtalsparterna. Med den av beredningen
föreslagna lagstiftningen torde det komma att framstå som en
naturlig åtgärd från arbetsgivarens sida att vid ingående av sådana avtal
rutinmässigt tillförsäkra sig rätt att kvitta med visst belopp vid varje avlöningstillfälle.
Visserligen får det antas att arbetsgivarna härvid i allmänhet
kommer att vara måttfulla. I särfall kan emellertid tänkas förekomma,
att arbetsgivare av obetänksamhet eller på grund av bristande insikt om
arbetstagarens ekonomiska situation tillförsäkrar sig en kvittningsrätt, som
äventyrar arbetstagarens möjligheter att försörja sig och sin familj. Vad
angår fordringar på ersättning för skada som har orsakats uppsåtligen eller
genom grov oaktsamhet lämnar förslaget arbetstagaren utan löneskydd.
Sjättedelsregeln avser bl. a. fordran som är grundad på avtal med arbetstagaren
utan att det vid fordringens uppkomst har avtalats eller förutsatts
något särskilt om kvittning. Vid ett genomförande av beredningens förslag
torde det emellertid bli sällsynt, att så inte sker. Vidare gäller sjättedelsregeln
i fråga om arbetsgivares ersättning för skada, som arbetstagaren
vållat utan att det skett uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet. Inom
vissa områden av arbetsmarknaden, bl. a. inom transportfacket (se AD 1969
nr 23), har emellertid arbetstagarna genom kollektivavtal befriats från ersättningsskyldighet
för skada vållad genom oaktsamhet som inte är grov.
Över huvud taget torde motfordringar, som faller under sjättedelsregeln,
komma att bli fåtaliga i praktiken. För dessa motfordringar innebär förslaget,
att kvittning får ske med belopp som motsvarar högst en sjättedel av
den förfallna avlöningen. Denna regel har den fördelen, att den är tämligen
lätt att tillämpa. Regeln är emellertid enligt arbetsdomstolens ordförande
stel och kan därigenom komma att ge sådana utslag att den ibland medger
kvittning med ett belopp som är för högt med hänsyn till arbetstagarens

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

försörjningsbehov och i andra fall onödigt beskär arbetsgivarens kvittningsmö
j ligheter.

LO betecknar det som en brist att en beneficieregel efter förebild av exekutionsreglerna
inte har tagits in i förslaget. Enligt LO är det av central
betydelse att förslaget tillförs en bestämmelse som i alla lägen tillförsäkrar
arbetstagaren ett grnndskydd av existensminimumkaraktär. LO vill inte
godta beredningens förslag att ersättning för skada som orsakats genom
grov oaktsamhet skall kunna dras av utan begränsning. Fackmannen har
ofta mycket svårt att avgöra vad som skall anses vara grov oaktsamhet eller
enbart oaktsamhet. Det måste anses uteslutet att arbetsgivare i gemen skall
kunna göra en sådan bedömning. Vad beträffar sjättedelsregeln anser LO
att sjättedelen bör räknas på nettolönen, eftersom arbetstagaren i annat fall
får ett alltför dåligt skydd. TCO konstaterar att avdrag för motfordran som
grundas på avtal med arbetstagaren skall få göras i den ordning som avtalades
eller förutsattes vid fordringens uppkomst. Lagförslaget är på denna
punkt helt dispositivt. Det förbehåll som uppställs, nämligen att överenskommelsen
måste vara träffad i samband med fordrans uppkomst, torde innebära
bl. a. att överenskommelsen är giltig även om den avser en fordran,
som inte är aktuell utan som kan tänkas uppkomma i framtiden ur ett
avtalsförhållande, överenskommelsen behöver inte heller vara uttrycklig.
Bruket på arbetsplatsen kan vara tillfyllest. Den oklarhet som vidlåder begreppet
»bruket på arbetsplatsen» torde medföra att tvister lätt uppkommer.
Syftet med lagförslaget är att lönen, som utgör grundvalen för arbetstagarens
och hans familjs existens, av sociala skäl skall åtnjuta skydd mot
angrepp från tredje man. Denna sociala syn på lönen kom även till uttryck
i det förslag till lag om arbetsavtal som 1935 lades fram av kommittén angående
privatanställda, där det föreslogs en begränsning av kvittningsrätten
till en femtedel av lönen. Denna regel var indispositiv. Enligt TCO:s uppfattning
bör avtalsfriheten begränsas så att rätt till kvittning i andra fall
eller i vidare mån än som sägs i lagen kan medges arbetsgivare bara genom
kollektivavtal som slutits eller är godkänt av huvudorganisation. I annat
fall skulle sjättedelsregeln komma att få ett begränsat tillämpningsområde
i praktiken. TCO avstyrker därför att en regel om avtalsfrihet för tjänsteavtalsparterna
införs i lagstiftningen, åtminstone vad beträffar skadeståndsfordringar.
När det gäller försträckningsfallen kan det emellertid i vissa
fall godtagas att arbetsgivaren med arbetstagaren träffar överenskommelse
om kvittningsrätt. I fråga om skadeståndsfordringar framhåller TCO vidare,
att kvittningsrätt utan någon begränsning bör gälla i fråga om uppsåtligen
orsakad skada. Alla övriga skadeståndsfordringar bör däremot omfattas
av sjättedelsregeln. I detta sammanhang erinrar TCO om att det i många
kollektivavtal föreskrivs att skadeståndsskyldighet föreligger bara i fall av
uppsåt eller grov vårdslöshet. SACO anser att rättviseskäl talar för att sjättedelsavdraget
beräknas på nettolönen. I och för sig godtas att arbetsgivare

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

och arbetstagare kan disponera över löneskyddet genom överenskommelse.
SACO vill emellertid begränsa den av beredningen föreslagna bestämmelsen
till att gälla bara i fall av uttrycklig överenskommelse. Skadeståndsfordringar
bör enligt SACO kunna användas för kvittning bara om vårdslösheten
eller uppsåtet fastställts genom dom.

Även andra remissinstanser ger uttryck åt tveksamhet om beneficieskyddet
är tillräckligt. Kronofogdemyndigheten i Karlstad ifrågasätter sålunda
om sjättedelsregeln motsvarar de krav som kan ställas på beneficium. Kronofogdemyndigheten
i Umeå föreslår att regeln kompletteras med en föreskrift
att arbetstagaren inte i något fall genom kvittning får berövas vad
han oundgängligen behöver för sin och familjens försörjning. Liknande
synpunkter framförs av Föreningen Sveriges kronofogdar.

I några yttranden hävdas å andra sidan att det föreslagna beneficieskyddet
bör inskränkas. SAF framhåller sålunda att förslaget att sjättedelsregeln
skall gälla även när anställningen upphör strider mot hittillsvarande praxis.
Visserligen kan de överväganden som ligger bakom sjättedelsregeln åberopas
även när anställningen upphör. Å andra sidan innehåller förslaget vissa
undantag från sjättedelsregeln. SAF anser det rimligt med en utvidgad
kvittningsrätt vid anställningens upphörande. Annars kan det bli vanligt
att arbetstagaren så snart som möjligt efter en fordrans uppkomst slutar
sin anställning. Bankernas förhandlingsorganisation ifrågasätter om inte
avdrag bör kunna göras utan begränsning i samband med att anställningen
upphör. Sveriges advokatsamfund anser att sjättedelsregeln begränsar kvittningsrätten
i alltför hög grad och föreslår att kvotdelen bestäms till en
tredjedel av lönen före skatteavdrag.

LO beklagar att beredningen inte har föreslagit någon regel om p r e k 1 us
i o n av kvittningsrätt. Man bör ställa det kravet att en kvittningsrätt utnyttjas
så snart det är möjligt och inte vid en tidpunkt som kan passa
arbetsgivaren. LO anser därför att en preklusionsbestämmelse är nödvändig.

Remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran mot beredningens förslag
att skatteavdrag och införsel skall gå före arbetsgivarens
kvittningsrätt. SAF anser det rimligt att införsel för underhållsbidrag har
företräde framför kvittningsrätt men motsätter sig att så blir fallet beträffande
införsel för skatteskulder och böter. Bankernas förhandlingsorganisation
har samma uppfattning men är dessutom tveksam om införsel
för kommunala fordringsanspråk enligt lagen om socialhjälp och barnavårdslagen
bör ges företräde framför arbetsgivarens kvittningsrätt. I fråga
om skatteavdrag framhåller organisationen att, om den förmånsrätt som
f. n. tillkommer skatter enligt 17 kap. 12 § handelsbalken tas bort vid den
pågående revisionen av förmånsrättsordningen, övervägande skäl talar för
att arbetsgivares kvittningsrätt inte skall behöva stå tillbaka för skatteavdrag.
SACO anser det vara i viss mån betänkligt att i händelse av pågående

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

införsel det införselfria beloppet skall kunna tas i anspråk för kvittning.
Från arbetstagarsynpunkt framstår det som märkligt, att de okvalificerade
genfordringar som faller under sjättedelsregeln skall få användas till kvittning
mot det införselfria beloppet. Det torde inte vara ett bärande skäl för
rätt till kvittning att, som beredningen påpekat, gäldenären annars kunde
få »det bättre ställt» därför att han är föremål för införsel.

Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller, att det vid konkurrenssituationer
mellan löneutmätning och kvittning enligt förslaget blir avgörande,
om motfordran grundas på avtal eller om kvittning sker på grund
av särskilt medgivande. I det förra fallet går kvittning före löneutmätning
men i det senare blir ordningen omvänd. Föreningen anser det önskvärt
med en skarpare gränsdragning mellan begreppen avtal och medgivande
så att en arbetsgivare förhindras att på lösa grunder rubricera ett medgivande
som ett avtal. Det kan ske genom krav på att avtalet skall vara
skriftligt och bevittnat.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har inga invändningar mot beredningens
förslag om företräde mellan å ena sidan kvittningsrätten och å
andra sidan skatter, införsel eller löneutmätning.

SAF konstaterar att arbetsgivaren enligt förslaget blir skadestånd sskyldig
så snart han kvittar i strid mot bestämmelserna i lagen. Eftersom
de faktorer som kan föreligga i olika kvittningssituationer är svårbedömbara,
framstår denna regel som alltför långtgående. Regeln kan
inte heller motiveras med att arbetsgivarna hitintills skulle ha missbrukat
sin kvittningsrätt. Skadeståndssanktionen är enligt SAF:s mening berättigad
bara när en felaktig tillämpning framstår som mer graverande. LO
finner det värdefullt, att skadeståndsskyldigheten omfattar även ideell skada.
LO understryker vikten av att skadeståndsbestämmelserna tillämpas så
att lagens syfte förverkligas. Liknande synpunkter framförs av TCO. Arbetsdomstolens
ordförande framhåller att en fråga, som inte har berörts i lagtexten
och inte heller blivit närmare belyst i motiven, är om arbetstagaren
vid domstolsprövningen kan kräva utdömande av den del av lönen som felaktigt
innehållits. I motiven sägs visserligen — i anslutning till kravet på att
inotfordringen skall vara förfallen till betalning — att, när fråga om kvittning
uppkommer i rättegång, kvittningsförutsättningarna får bedömas med
beaktande av det läge som då föreligger. Detta uttalande synes emellertid
inte ge någon vägledning för de fall, då arbetsgivaren brutit mot reglerna i
5 § 1 och 3 eller då arbetsgivaren kvittat enligt 6 § trots att arbetstagaren
återkallat sitt kvittningsmedgivande innan avlöningen förfallit. Arbetsdomstolens
ordförande anser att det bör klarläggas, om det orättmätigt innehållna
lönebeloppet i sådana fall skall dömas ut eller om kvittningen står
fast när övriga förutsättningar för kvittning är uppfyllda.

En redogörelse för remissutfallet i vissa särskilda frågor lämnas i specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

Departementschefen

Praktiskt taget alla arbetstagare är beroende av sin lön för att kunna försörja
sig och sin familj. Starka sociala skäl talar därför för att lönen i vidsträckt
omfattning skyddas, så att arbetstagaren verkligen kommer i åtnjutande
av den. Både i Sverige och andra länder finns också regler om skydd
för lön i olika hänseenden. Frågan har också uppmärksammats inom ILO
och Europarådet. Inom ILO har sålunda antagits en konvention om rättsskydd
för lön. Även i den av Europarådet antagna europeiska sociala stadgan
finns bestämmelser som avser att skydda rätten till lön.

En viktig del av löneskyddet utgörs av det regelkomplex som rör frågan
i vad mån arbetstagarens borgenärer kan komma åt lönen innan eller i samband
med att den förfaller till betalning. Enligt svensk rätt kan borgenärerna
inte ens med arbetstagarens medgivande få någon rätt till arbetstagarens
lön innan den förfallit till betalning. I rättspraxis har nämligen antagits
att arbetstagaren inte kan med bindande verkan överlåta sitt löneanspråk
till annan före lönens förfallodag. I viss utsträckning kan emellertid
arbetsgivaren utan arbetstagarens medgivande innehålla lönen för
borgenärernas räkning. Det sker vid exekution i lönen efter exekutiv myndighets
beslut. En förutsättning för exekution är att fordringen är domfäst
eller att borgenären har annan exekutionstitel. Föreligger denna förutsättning,
kan exekution ske genom löneutmätning eller införsel. Införsel kan
dock äga rum bara för fordringar av visst privilegierat slag, främst fordringar
som avser underhåll, skatter eller böter. Även när exekution i lön
pågår har arbetstagaren emellertid ett visst skydd för lönen. Vid både införsel
och löneutmätning åtnjuter nämligen arbetstagaren ett beneficium,
vilket betyder att arbetsgivaren trots den beslutade exekutionen skall betala
ut viss del av lönen till arbetstagaren, så att denne kan försörja sig och
sin familj. Beneficiet är mer omfattande vid löneutmätning än vid införsel.

Mot arbetsgivarens krav på betalning för egna fordringar åtnjuter arbetstagaren
inte något löneskydd. Arbetsgivaren kan nämligen göra sig
betald för sin fordran genom kvittning utan anlitande av exekutiv myndighet.
Enligt allmänna civilrättsliga grundsatser kan ett fordringsförhållande
upphöra genom kvittning. Står två förfallna fordringar mot
varandra, kan vilken som helst av de två gäldenärerna påkalla kvittning,
varvid fordringarna avräknas mot varandra så långt de räcker. Kvittning
kan ske även om gäldenären i motfordringsförhållandet motsätter sig
det. Det krävs inte att de båda fordringarna har samband med varandra.
Detta gäller även vid kvittning mot lönefordringar. En arbetsgivare kan
alltså kvitta mot arbetstagarens lönefordran med en motfordran som inte
har något samband med anställningsförhållandet. Motfordran behöver
inte vara medgiven eller klar för att få användas för kvittning. Det betyder

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

att en arbetsgivare kan hålla inne lön under åberopande av en motfordran
som arbetstagaren har bestritt. I allmänhet har antagits att arbetsgivarens
kvittningsrätt inte är begränsad av några regler om existensminimum.
En arbetsgivare är alltså enligt gällande rätt oförhindrad att efter kvittning
hålla inne hela lönen.

Lagberedningen föreslår i sitt betänkande Utsökningsrätt VI att arbetsgivares
kvittningsrätt regleras i lag. Under remissbehandlingen av betänkandet
understryks behovet av en lagstiftning i ämnet framför allt
av arbetstagarorganisationerna. De privata arbetsgivarorganisationerna
däremot betonar, att kvittningsinstitutet såsom det nu praktiseras på arbetsmarknaden
är en accepterad företeelse utan några större kontroversiella
inslag, och anser att det därför inte finns något större behov av en
lagstiftning. Sveriges redareförening avstyrker lagstiftning under särskild
hänvisning till de speciella förhållandena inom sjöfartsnäringen.

För egen del anser jag det inte vara principiellt försvarligt att arbetsgivare
har en så privilegierad ställning jämfört med en arbetstagares övriga
borgenärer som nu är fallet. Från social synpunkt inger det betänkligheter
att arbetsgivaren kan tillgodose sina egna ekonomiska intressen genom att
hålla inne hela lönen och sålunda övervältra ansvaret för arbetstagarens
och hans familjs försörjning på det allmänna. Lagberedningen har lämnat
en redogörelse för i vilken utsträckning kvittning mot lönefordran faktiskt
förekommer på arbetsmarknaden. Av denna synes visserligen framgå, att
kvittning ofta sker på ett för båda parter acceptabelt sätt. I fall då arbetstagaren
skall sluta sin anställning utövar arbetsgivaren dock inte sällan
kvittningsrätten mera hårdhänt. Det händer t. ex. att arbetsgivaren håller
inne både hela slutavlöningen och innestående semesterersättning. Det förekommer
också att arbetsgivare håller inne lön under påstående om motfordringar
som efter vad som senare visar sig i själva verket inte existerat.
Arbetsdomstolens ordförande nämner ett fall från senaste tid där en arbetsgivare
missbrukat sin rätt att kvitta genom att hålla inne lön under ett
som det senare visade sig grundlöst påstående att arbetstagaren vållat
skada på arbetsgivarens egendom (AD 1966 nr 26). Att ett sådant missbruk
av kvittningsrätten vållar svåra olägenheter för de arbetstagare som
utsätts för det ligger i öppen dag. Jag anser därför att goda skäl talar för en
lagstiftning som begränsar arbetsgivares kvittningsrätt.

Beredningen skiljer mellan frivillig kvittning och tvungen kvittning. Frivillig
kvittning sker genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren,
under det att tvungen kvittning verkställs av arbetsgivaren
utan att arbetstagarens medgivande föreligger vid kvittningstillfället. Den
frivilliga kvittningen är mycket vanligare än den tvungna.
Enligt en i beredningens betänkande lämnad uppgift förekommer på den
privata arbetsmarknaden avtalsmässig avräkning av motstående fordringar
sannolikt mer än 100 gånger så ofta som tvungen kvittning.

Eftersom arbetstagaren har rätt att fritt förfoga över lönen sedan denna

Kungl. Maj ds proposition nr 94 år 1970

förfallit till betalning, bör han enligt min mening vara bunden av utfästelser
som han på förfallodagen gör i fråga om rätt för t. ex. arbetsgivaren att
disponera lönen. Ett vid denna tidpunkt lämnat kvittningsmedgivande är i
själva verket att jämställa med frivillig betalning. I enlighet med vad beredningen
har föreslagit och praktiskt taget samtliga remissinstanser har
tillstyrkt bör en uttrycklig regel om rätt till sådan frivillig kvittning lagfästas.

Syftet med en lagstiftning bör vara att skapa ett tillfredsställande grundskydd
för arbetstagarens lön vid den form av exekution för fordringsanspråk
som tvungen kvittning från arbetsgivarens sida utgör. Vid andra
exekutionsformer har sådant skydd tillförsäkrats arbetstagarna lagstiftningsvägen.
Starka skäl kan otvivelaktigt anföras för att arbetstagarna i varje
fall inte bör vara sämre ställda när arbetsgivaren kvittar än när lönen tas
i anspråk genom annan exekution. Enligt min mening kan det t. o. in.
ifrågasättas, om man inte bör gå ännu längre och helt avskära arbetsgivare
från möjligheterna att utöva tvungen kvittning.

Arbetsgivaren är den ende av en arbetstagares borgenärer som kan ta lönen
i anspråk utan någon exekutionstitel. Att gällande rätt har denna
innebörd är närmast att se som en praktisk konsekvens av det rent faktiska
förhållandet att arbetsgivaren är gäldenär i lönefordringsförhållandet och
alltså har möjlighet att komma åt lönen innan den betalas ut. Det har i
varje fall inte sin grund i några medvetna rättspolitiska överväganden från
lagstiftarens sida. Det är i själva verket också svårt att finna en hållbar
saklig motivering för rådande ordning. Till stöd för denna kan inte åberopas
att genom kvittningsrätten tillgodoses fordringar, som generellt sett
är sådana att det från allmän synpunkt är motiverat att låta arbetsgivaren
— med företräde framför arbetstagarens övriga borgenärer — på egen
hand skaffa sig betalning ur arbetstagarens fordran på lön. Den gynnade
ställning arbetsgivaren intar medför tvärtom risk för att arbetstagarens
lön tas i anspråk för en motfordran som över huvud taget inte existerar.
Risken kan minskas men inte elimineras genom den av beredningen föreslagna
bestämmelsen att motfordran skall vara medgiven eller eljest klar
för att kunna användas för kvittning mot lön. Från principiell synpunkt
skulle det därför vara mest tilltalande att likställa arbetsgivaren med övriga
borgenärer genom att ta bort hans möjlighet att utöva privatexekution
genom tvungen kvittning mot lön. Arbetsgivaren skulle då bli hänvisad
till att utverka exekutionstitel och begära medverkan av exekutiv myndighet,
om han inte kan få arbetstagarens medgivande till kvittning när lönen
förfaller till betalning. Detta skulle betyda, dels att avdrag på lönen
utan arbetstagarens medgivande kunde ske bara för motfordringar som
har blivit föremål för rättslig prövning, dels att arbetstagaren vid exekutionen
skulle komma i åtnjutande av det beneficium som gäller vid utmätning
av lön. En sådan ordning skulle otvivelaktigt ge arbetstagarna ett
fullgott skydd för lönen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag goda skäl tala för att
lagstiftningen bör bygga på principen att tvungen kvittning mot lön inte
skall få förekomma. Att genomföra denna princip helt undantagslöst anser
jag emellertid inte vare sig behövligt eller lämpligt, och en så långtgående
begränsning av kvittningsrätten har f. ö. inte heller ifrågasatts från något
håll under remissbehandlingen. Av skäl som jag strax skall utveckla närmare
är det framför allt två typsituationer för vilka jag anser att
undantag från en huvudregel om förbud mot tvungen kvittning bör komma
i fråga. Den ena avser det fallet att arbetsgivaren och arbetstagaren innan
lönen förfallit till betalning har avtalat om kvittningsrätt. Den andra situation
som jag åsyftar föreligger när motfordringen avser ersättning för skada
som arbetstagaren har vållat arbetsgivaren.

Jag vill först ta upp frågan om verkningarna av kvittningsavtal.

Det har sedan länge antagits, att en arbetstagare inte kan med bindande
verkan överlåta sitt löneanspråk till annan, innan lönen förfaller till betalning.
Om en arbetstagare har lämnat en tredje man fullmakt att lyfta
hans framtida lön hos arbetsgivaren, kan arbetstagaren alltså återkalla
lönefullmakten. Denna regel torde bäras upp av två skäl. Arbetstagaren
bör skyddas mot att han av obetänksamhet eller annan liknande anledning
försätter sig i den situationen att han inte kan försörja sig och sin
familj. Sociala skäl ligger alltså bakom regeln. Men dessutom förestavas
denna av hänsyn till arbetsgivaren. Om arbetstagaren har disponerat sin
lön före förfallodagen, kan det nämligen inverka menligt på hans intresse
av att utföra arbetet.

Det senare skälet gör sig inte gällande i någon högre grad när det gäller
att ta ställning till frågan om arbetsgivare och arbetstagare skall kunna
med bindande verkan avtala om kvittning mot framtida lön. Det bör uppenbarligen
ankomma på arbetsgivaren själv att bedöma om det är förenligt
med hans intressen att arbetstagaren i förväg förfogar över sin lön genom
att överlåta den till arbetsgivaren, och det finns följaktligen ingen anledning
för lagstiftaren att ingripa i arbetsgivarens intresse. Annorlunda ställer
det sig emellertid om man ser situationen från arbetstagarens synpunkt.
Arbetstagaren kan ha gått med på kvittningsavtalet utan att närmare tänka
sig in i vad det kommer att betyda för honom. Förhållandet kan också
ändras så att kvittningen blir mer betungande än arbetstagaren räknade
med när han ingick avtalet. Detta kan följaktligen få från sociala synpunkter
olämpliga konsekvenser för arbetstagaren och hans familj. Omständigheter
av detta slag synes närmast föranleda att kvittningsavtal inte bör
vara bindande för arbetstagaren.

Jag är likväl inte beredd att förorda en sådan lösning. Att helt frånkänna
kvittningsavtal bindande verkan mot arbetstagaren skulle nämligen
kunna leda till resultat som från andra synpunkter inte är önskvärda. Det
förekommer inte sällan att arbetsgivare ger arbetstagare kredit på särskilt
förmånliga villkor. Som exempel kan nämnas att anställda får köpa varor

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

av arbetsgivaren på kredit eller att arbetsgivaren ger lån till anställda för
anskaffning av bostad, inköp av bil e. d. Från allmän synpunkt finns som
regel inget att invända mot sådan kreditgivning. Den enskilde arbetstagaren
torde ofta betrakta den som en i och för sig önskvärd förmån som följer
av anställningen. Arbetsgivaren å sin sida torde emellertid i åtskilliga
fall uppfatta kvittningsrätten som en form av säkerhet för den lämnade
krediten. Kvittningsrätten kan med andra ord antas ha en kreditfrämjande
effekt. Om möjligheten till kvittning tas bort, kan detta följaktligen befaras
leda till att arbetsgivarna begränsar sin kreditgivning. Enligt min mening
kan man inte bortse från den risken, och den bör därför beaktas vid utformningen
av lagregler om arbetsgivares rätt till kvittning.

Det bör således finnas ett visst utrymme för arbetsgivare och arbetstagare
att med bindande verkan avtala om framtida kvittning. I den mån sådana
avtal erkänns som giltiga innebär det att kvittningsavtal får samma
funktion som en exekutionstitel. Några principiella invändningar kan inte
resas häremot. Alldeles bortsett från att kvittningsavtal enligt gällande rätt
har en sådan funktion utan några som helst begränsningar vill jag erinra
om att vissa andra avtal erkänns som exekutionstitlar i egentlig mening.
Sålunda kan handräckning ske enligt lagen (1915: 219) om avbetalningsköp
med stöd av bestämmelse i avbetalningskontrakt, och vidare kan införsel
och utmätning beslutas på grundval av skriftlig, bevittnad förbindelse att
utge underhållsbidrag.

Avtalsfriheten bör emellertid inte sträcka sig längre än som å ena sidan
är nödvändigt för att tillgodose arbetstagarnas behov att kunna utnyttja
rätten till framtida lön som underlag för kredit och å andra sidan är förenligt
med arbetstagarens — och hans familjs — av sociala hänsyn betingade
behov att kunna disponera lönen på förfallodagen. Om kreditgivningssynpunkten
skall kunna tillgodoses torde det vara nödvändigt att i princip
godta kvittningsavtal som ingås i samband med tillkomsten av arbetsgivarens
fordran. Behovet av kreditgivning motiverar däremot enligt min mening
inte att man låter arbetstagaren bli bunden också av kvittningsavtal som
parterna träffar efter det att arbetsgivarens fordran har uppkommit. Om
arbetsgivaren fäster avseende vid den säkerhet som kvittningsrätten kan
innebära, har han all anledning att förbehålla sig kvittningsrätt redan i
samband med att han lämnar arbetstagaren krediten. Att arbetstagaren kan
ensidigt rygga ett kvittningsavtal som har ingåtts först senare torde inte
nämnvärt påverka arbetsgivarnas villighet att bevilja de anställda kredit.
De sociala hänsynen kan därför tillåtas väga över.

Jag förordar i enlighet med det anförda att kvittning skall få ske om mot1''ordringen
grundar sig på avtal enligt vilket fordringen får kvittas mot
lön. Jag återkommer senare till frågan vilka villkor i övrigt som bör gälla
för sådan kvittning och särskilt spörsmålet om arbetstagarens rätt till beneficium.

Som jag nyss nämnde kan det finnas skäl att göra undantag från ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

förbud mot tvungen kvittning också för vissa fall då arbetsgivarens motfordran
avser skadestånd. En arbetstagare som uppsåtligen tillfogar sin
arbetsgivare skada blir regelmässigt omedelbart avskedad. I allmänhet har
arbetsgivaren i sådant fall rätt att skilja arbetstagaren från anställningen
utan att iaktta uppsägningstid. Om arbetsgivaren utnyttjar denna rätt har
han inga praktiska möjligheter att utverka en exekutionstitel och få till
stånd exekution i lönen innan anställningen upphör. Kan arbetsgivaren
inte tillgripa kvittning tvingas han alltså att antingen betala ut innestående
lön ograverad eller också behålla arbetstagaren i anställningen till dess han
hunnit skaffa sig en exekutionstitel för sin skadeståndsfordran. En sådan
ordning framstår emellertid som uppenbart stötande. Enligt min mening
bör därför göras ytterligare ett undantag från huvudregeln om förbud mot
tvungen kvittning. Arbetsgivaren bör ha möjlighet att genom kvittning mot
lön tillgodogöra sig ersättning för skada som arbetstagaren har vållat uppsåtligen,
oberoende av om arbetstagaren lämnar sitt medgivande. Jag anser
däremot inte att det finns tillräckliga skäl att i enlighet med vad beredningen
har föreslagit medge kvittning även när fordringen avser ersättning
för skada som arbetstagaren har vållat genom oaktsamhet.

Några ytterligare undantag från förbudet mot tvungen kvittning anser
jag inte böia medges. Jag bortser da från den speciella frågan, om avsteg
från lagens bestämmelser skall kunna göras genom kollektivavtal, vilken
jag avser att behandla särskilt i det följande. Dessförinnan vill jag emellertid
gå närmare in på vilka ytterligare villkor som bör gälla för
att tvungen kvittning skall få utövas och vilken omfattning denna kvittningsrätt
bör ha.

Enligt beredningens förslag skulle gälla som villkor för rätt till tvungen
kvittning, dels att motfordringen äger direkt samband med tjänsteförhållandet,
dels att fordringen är medgiven eller eljest klar. Däremot skulle arbetstagaren
inte ha någon ovillkorlig rätt till beneficium.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna delar jag beredningens
uppfattning att tvungen kvittning bör få ske endast för fordran som på
något sätt har samband med tjänstefel- hållande t. Vad
först angår kvittning på grund av avtal anser jag det emellertid inte nödvändigt
att ställa upp krav på att motfordringen skall ha ett sakligt samband
med arbetstagarens tjänst. I och med att man ställer upp krav på att
avtal skall ha träffats om kvittningsrätt torde arbetstagarnas skyddsbehov
bli tillräckligt väl tillgodosett, om rätten att kvitta begränsas till att gälla
fordringar som uppkommit under anställningstiden. Det torde inte bereda
svårigheter att fastställa om detta kriterium är uppfyllt i det enskilda fallet,
under det att man måste befara åtskilliga tvistigheter, om det därutöver
skall krävas bevisning om att fordringen uppkommit direkt på grund avanställningen,
dvs. att den inte skulle ha uppkommit, om ett tjänsteavtal
inte bestått mellan parterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

Under remissbehandlingen har SAF tagit upp frågan, i vad mån arbetsgivaren
skall kunna kvitta med en fordran som tillkommer annan person.
Föreningen har påpekat, att en fordran som uppkommer på grund av arbetstagarens
anställning kan tillkomma ett arbetsgivaren närstående subjekt,
t. ex. en bostadsstiftelse. Om en arbetsgivare av organisatoriska eller
liknande skäl har valt att t. ex. hyra ut bostäder till de anställda via en sådan
stiftelse, bör han enligt föreningen ha möjlighet att övertaga stiftelsens
hyresfordringar och åberopa dessa för kvittning mot lön, om i övrigt förutsättningarna
för tvungen kvittning föreligger.

Redan kravet att kvittningsmedgivandet skall ha lämnats i det avtal på
vilket motfordringen grundar sig medför att arbetsgivaren som regel inte
kan kvitta för en fordran som han övertagit från annan person. En sådan
ordning står i principiell överensstämmelse med den allmänna syn på institutet
kvittning mot lön som jag här har gett uttryck åt. Det bör dock
inte resas några hinder mot att en arbetstagare, som under anställningstiden
ikläder sig en skuld till annan person än arbetsgivaren och därvid medger
att fordringen framdeles får kvittas mot hans lönefordran hos arbetsgivaren,
blir bunden av ett sådant medgivande. Saken lär få praktisk betydelse
bara i fall av den art som SAF har angett, dvs. när borgenären är
ett arbetsgivaren närstående subjekt, men det finns inte anledning att uttryckligen
begränsa den angivna principens giltighet till sådana fall.

När det gäller sådana skadeståndsfordringar som enligt det föregående
skall kunna kvittas mot arbetstagares lönefordran bör som beredningen
har föreslagit uppställas krav på att fordringen avser ersättning för skada
som arbetstagaren vållat i tjänsten. Om denna förutsättning är uppfylld bör
det däremot sakna betydelse om arbetsgivaren övertagit fordringen från en
skadelidande tredje man eller om det är fråga om en skada som arbetstagaren
direkt bär tillfogat arbetsgivaren. Ivvittningsrätt bör med andra ord föreligga
även i fall då arbetstagaren i tjänsten har vållat annan än arbetsgivaren
skada och denne på grund av regler om principalansvar eller på annan
grund har nödgats utge ersättning för skadan och i samband därmed har
övertagit skadeståndsfordringen.

Enligt beredningens förslag är det en ytterligare förutsättning för tvungen
kvittning att arbetsgivarens motfordran är medgiven eller eljest
klar. Majoriteten av remissinstanserna har gett sin principiella anslutning
till förslaget i denna del. SAF har dock kritiserat regeln som alltför
sträng, under det att LO har ifrågasatt en ytterligare skärpning.

Kan det efter en objektiv bedömning råda någon tvekan om arbetsgivaren
verkligen har den påstådda motfordringen, bör dennas existens bli föremål
för rättslig prövning, innan lönen kan tas i anspråk genom kvittning. Å
andra sidan bör arbetstagaren inte genom uppenbart ogrundade påståenden
kunna betaga arbetsgivaren hans kvittningsrätt. Det skulle enligt min mening
vara att gå för långt att som LO har ifrågasatt kräva att fordringen

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

»uppenbart» är klar. Arbetsgivaren bör sålunda kunna kvitta om motfordran
är domfäst eller medgiven eller om den eljest måste anses vara klar.
Jag vill i detta sammanhang understryka att en motfordran endast undantagsvis
kan anses vara klar, om arbetstagaren bestrider dess existens eller
vitsordar den bara till en del.

När det gäller kvittning på grund av avtal kan situationen vara den att
arbetstagaren visserligen inte bestrider själva fordringens existens men gör
gällande att något avtal om kvittning aldrig har träffats eller att avtalet i
den delen har ett annat innehåll än arbetsgivaren påstår, t. ex. i fråga om
kvittningsrättens omfattning. Det blir i ett sådant fall arbetsgivarens sak
att i enlighet med allmänna bevisbörderegler styrka avtalets existens och
innehåll. I allmänhet torde han inte kunna fullgöra sin bevisskyldighet om
han inte kan förete ett skriftligt avtal. Jag anser det emellertid inte erforderligt
att, som en remissinstans har ifrågasatt, ställa upp krav på att kvittningsavtal
skall vara skriftligt. Ett sådant formkrav skulle ibland framstå
som betungande, t. ex. när butiksanställda får ut varor på kredit med förbehåll
om kvittningsrätt. I sådana fall kan f. ö. situationen vara den att parterna
inte uttryckligen har avtalat om kvittningsrätt men att sådan rätt
måste anses ha förutsatts, eftersom den anställde många gånger tidigare
fått varor på kredit med förbehåll om kvittningsrätt. Sådana tysta överenskommelser
bör kunna grunda kvittningsrätt.

En viktig fråga är arbetstagarens rätt att åtnjuta beneficium vid
tvungen kvittning. Enligt beredningens förslag skall arbetstagare visserligen
i princip ha rätt till beneficium, i det att löneavdrag för tvungen kvittning
skall få ske med högst en sjättedel av bruttolönen. Regeln skall dock enligt
förslaget inte gälla vid kvittning med fordran som avser ersättning för
skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet i
tjänsten. Beredningen utgår i övrigt från att arbetstagaren i princip inte
skall kunna med bindande verkan avstå från rätt till beneficium, innan
lönen förfaller till betalning. Från den principen görs emellertid ett undantag.
Arbetsgivaren skall således inte behöva iakttaga beneficiereglerna vid
kvittning på grund av avtal, om kvittningen sker i den ordning som avtalades
eller uppenbart förutsattes vid motfordringens uppkomst.

Remissinstanserna har i allmänhet intagit den principiella ståndpunkten
att arbetstagaren bör åtnjuta beneficium vid tvungen kvittning. De av beredningen
föreslagna undantagsreglerna har kritiserats från flera håll. Det
har härvid hävdats att rätten till beneficium grundas på sociala skäl som
gör sig gällande oavsett vad slags motfordran det är fråga om och oberoende
av om arbetstagaren tidigare har varit beredd att avstå från beneficium.

Beredningens förslag i denna del innebär som nämnt att arbetstagaren
inte med säkerhet kommer att åtnjuta beneficium i något av de fall då
tvungen kvittning enligt mitt förslag skall kunna utövas. En sådan ordning
anser jag inte vara godtagbar. Som jag redan har antytt i det föregående
kan man av sociala skäl inte acceptera att arbetsgivaren kan mot arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

tagarens önskan på förfallodagen hålla inne hela lönen. Detta gäller även i
de fall då arbetsgivaren kan stödja sig på ett föregående avtal. Arbetstagaren
bor undantagslöst ha en ovillkorlig rätt att utan hinder av tidigare giora
ataganden få ut så stor del av lönen som han skäligen behöver för sin
egen och sin familjs försörjning. Jag vill därför förorda, att en regel om beneficium
vid tvungen kvittning införs och att den görs tvingande till arbetstagarens
förmån.

Det erbjuder vissa svårigheter att bestämma hur stort beneficiet bör vara
Den av beredningen förordade sjättedelsregeln skulle, som vissa remissinstanser
har papekat, få ganska olika verkningar i de särskilda fallen. Löneskyddet
skulle bli bristfälligt för de lågavlönade — särskilt om införsel
eller kvarskatteavdrag pågår samtidigt med kvittningen — under det att
hogavlonade ofta skulle få behålla relativt stora belopp. En beneficieregel
som fungerar på det sättet anser jag inte vara godtagbar.

En losmng som ligger nära till hands är att anknyta till de beneficieregler
som galler vid införsel eller vid löneutmätning. Vid införsel förbehålls
gäldenär ett beloPP för eget underhåll och familjens behov. Beloppet bestäms
i princip efter en prövning av den enskilde arbetstagarens förhållanden.
Därvid tillämpas emellertid ofta de normalbelopp för existensminimum
som centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden fastställer enligt kommunalskattelagen
och uppbördsförordningen. Vid utmätning av lön däremot
far tas i anspråk bara belopp som uppenbart överstiger vad som går
åt för galdenärens och hans familjs försörjning och för fullgörande av underhållsskyldighet.
Därutöver gäller att löneutmätning i princip får pågå
bara under viss tid, normalt tre månader och i vissa fall sex månader, varje
kalenderår. Denna begränsning saknar motsvarighet vid införsel.

Nar det galler att välja mellan införsel- och utmätningsreglerna eller
eventuellt en kombination av dem vill jag till en början framhålla, att arbetsgivares
fordringar mot arbetstagare normalt inte är av sådan art att
de kan jamstallas med de privilegierade fordringar som kan tas ut genom
införsel. Det finns därför knappast anledning att låta en arbetsgivare ta
sa mycket av lönen i anspråk att arbetstagaren får behålla bara något som
ungefar motsvarar existensminimum. Det ligger närmare till hands att knyta
an Ml regierna om beneficium vid löneutmätning. Det skulle innebära
att kvittningen får omfatta bara belopp som uppenbart överstiger vad som
gar åt för arbetstagarens och hans familjs försörjning. Ett på detta sätt
bestämt beneficium synes mig representera en rimlig avvägning av arbetsgivarens
och arbetstagarens motstående intressen.

Mot en lösning av detta slag har beredningen invänt, att en så komplicerad
avvagning och individualiserad prövning som det nu blir fråga om inte
an anfortros arbetsgivare i genien. Beredningen avvisade därför tanken
att beneficiet skulle beräknas enligt de regler som gäller vid löneutmätning.
Enligt min mening är det emellertid inte nödvändigt att arbetsgivarna
sjalva gor denna prövning. Man kan väl tänka sig ett system, enligt vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

arbetsgivaren är skyldig att begära besked från utmätningsmannen om hur
mycket av lönen som ovillkorligen skall vara skyddad mot kvittning och
att rätta sig efter beskedet. Under ärendets beredning inom justitiedepartementet
har företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd förklarat
sig inte ha något att invända mot en sådan ordning. Jag vill för egen del
förorda alt frågan om beneficiets beräkning i princip löses på det nu angivna
sättet. Till vissa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Löneskyddet vid löneutmätning är mer vidsträckt än som följer av själva
beneficieregeln genom att löneutmätning i princip är tidsbegränsad. Frågan
är om en liknande ordning bör gälla vid tvungen kvittning. Jag vill emellertid
då erinra om vad jag förut har sagt om kvittningsrättens kreditfrämjande
verkan. Det torde inte vara ovanligt att arbetsgivare och arbetstagare
enas om att arbetstagarens skuld skall amorteras genom fixerade löneavdrag
under en längre tidsperiod. Avtal av den typen torde som regel te sig
ganska rimliga även från arbetstagarens synpunkt. En tillämpning av reglerna
i utsökningslagen om att löneutmätning i princip kan ske bara under
viss tid varje kalenderår skulle ofta lägga hinder i vägen för fullföljande av
sådana avtal, vilket i sin tur troligen skulle leda till en minskning av lcreditgivningen
till arbetstagarna. Enligt min mening talar därför övervägande
skäl för att man på denna punkt följer införsellagens regelsystem och inte
uppställer några tidsbegränsningar för utövande av kvittningsrätt.

Beredningen föreslår inte någon särskild regel om preklusion av
rätt till kvittning. Detta kritiseras av LO som menar att arbetsgivaren inte
bör få kvitta när det bäst passar honom. I och för sig har jag förståelse för
den synpunkten. Enligt mitt förslag begränsas emellertid starkt möjligheterna
att genomföra tvungen kvittning. Det uppställda kravet på att motfordran
måste vara klar för att kunna användas till kvittning kommer att
leda till att arbetsgivaren endast mera sällan kan kvitta med fordringar
som har tillkommit för lång tid sedan och som inte grundar sig på skriftligt
avtal eller fordringsbevis. Jag anser därför att det inte finns tillräckliga skäl
att införa en preklusionsregel. Inte heller bör, som TCO förordat, gälla som
villkor för kvittningsrätt att arbetsgivaren först har förhandlat med vederbörande
arbetstagarorganisation. Ett sådant krav skulle i praktiken mer
eller mindre lamslå den redan i övrigt starkt begränsade rätt till tvungen
kvittning som arbetsgivaren får enligt mitt förslag.

Mina hittills redovisade förslag i fråga om tvungen kvittning innebär
sammanfattningsvis, att arbetsgivare får kvitta bara med klar och förfallen
motfordran, som uppkommit under anställningen, att motfordringen skall
antingen grundas på avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, enligt
vilket motfordran får kvittas mot lön, eller avse ersättning för skada, som
arbetstagaren uppsåtligen vållat i tjänsten, samt att arbetstagaren skall
åtnjuta ett av utmätningsman fastställt beneficium motsvarande det som
gäller vid löneutmätning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

Jag vill härefter ta upp frågan, i vad mån undantag skall kunna göras
från de nu angivna reglerna genom kollektivavtal.

Enligt beredningens förslag skall kvittning kunna ske i andra fall eller i
vidare mån än som anges i lagen, om stöd för det finns i kollektivavtal som
på arbetstagarsidan har slutits av huvudorganisation. Förslaget har inte
mött några erinringar under remissbehandlingen.

För egen del vill jag först framhålla, att bestämmelserna om beneficinm,
som får anses utgöra den viktigaste delen av löneskyddet mot kvittning,
bärs upp av så starka sociala skäl att beneficieskyddet inte bör kunna rubbas
ens genom kollektivavtal. På andra punkter kan däremot finnas skäl
att medge viss rörelsefrihet för kollektivavtalsparterna. Sålunda kan det
tänkas t. ex. att det i vissa branscher föreligger så speciella förhållanden att
kollektivavtalsparterna kan finna det motiverat att avtala om rätt till kvittning
med fordran som en arbetsgivare har övertagit av en förutvarande arbetsgivare.
Det har bl. a. gjorts gällande av Sveriges redareförening att sådana
särskilda förhållanden råder inom rederinäringen. Det finns också
andra situationer där kollektivavtalsparter kan finna en utvidgad kvittningsrätt
motiverad. Jag vill därför förorda, att reglerna om förutsättningarna
för att tvungen kvittning skall få utövas görs dispositiva i den meningen
att de kan sättas ur spel genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan
slutits av huvudorganisation. Ett sådant avtal bör kunna tillämpas
mot alla anställda som sysselsätts i det arbete som avses med avtalet med
undantag för dem som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

En särskild fråga är vad som bör gälla vid konkurrens mellan å
ena sidan arbetsgivares kvittningsrätt och å andra sidan skatteavdrag, införsel
eller löneutmätning.

Som jag redan har antytt är arbetsgivarnas fordringar hos arbetstagarna
typiskt sett inte av sådan art att de bör åtnjuta någon privilegierad ställning.
Jag är därför ense med beredningen och majoriteten av remissinstanserna
om att skatteavdrag och införsel bör gå före arbetsgivares
kvittningsrätt.

Vid konkurrens mellan kvittning och löneutmätning har enligt
gällande rätt kvittningen företräde. Beredningen förordar som huvudregel
att beslut om löneutmätning inte skall medföra någon inskränkning i fråga
om arbetsgivares rätt att kvitta. Förslaget har inte mött någon erinran under
remissbehandlingen.

Vad först angår frågan om konkurrens mellan tvungen kvittning och löneutmätning
vill jag erinra om att såväl löneutmätning som kvittning mot
lön kan användas för exekution av alla slags fordringar. Enligt min mening
finns det då knappast någon saklig grund för att ge det ena av dessa båda
institut företräde framför det andra. Om man med hänsyn härtill etablerar
en ordning som i princip innebär likabehandling av utmätnings- resp.
kvittningsfordringar medför detta visserligen en ytterligare försvagning av

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 91

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

kvittningsrätten. Frågan torde dock inte ha så stor praktisk betydelse att
man behöver befara några för arbetstagarna i gemen ogynnsamma verkningar
på arbetsgivarnas beredvillighet att ge arbetstagarna kredit. Att ge
kvittningsfordran företräde framför löneutmätningsfordran framstår också
som inkonsekvent, eftersom det innebär att en arbetsgivare som har
en exekutionstitel för sin fordran mot arbetstagaren och utverkar beslut
om löneutmätning blir sämre ställd i konkurrens med annan utmätningsborgenär
än den arbetsgivare som utan att inneha exekutionstitel vill
kvitta sin fordran mot lönen. Detta är visserligen rättsläget f.n., men lagstiftaren
bör uppenbarligen i samband med att en lagreglering av arbetsgivares
kvittningsrätt sker eftersträva den sakligt mest tillfredsställande
ordningen.

Med dessa utgångspunkter ligger det nära till hands att konkurrensfrågan
blir löst enligt samma regler som tillämpas när flera borgenärer har
sökt löneutmätning. Enligt 67 c § utsökningslagen är löneutmätning fullbordad
när arbetsgivaren fått underrättelse om beslutet och det belopp
som skall innehållas förfaller till betalning. Den borgenär som sålunda fått
löneutmätning har företräde framför annan borgenär som söker utmätning
senare. Om flera borgenärer söker löneutmätning innan avlöningsbeloppet
har förfallit till betalning, verkställs utmätning samtidigt för samtliga
sökandes räkning (jfr 58 § utsökningslagen). Borgenärerna får då del i
det sedermera innehållna beloppet var och en i förhållande till storleken
av sin fordran (17 kap. 14 och 19 §§ handelsbalken). Tillämpat på situationen
med konkurrens mellan tvungen kvittning och löneutmätning skulle
detta innebära, att borgenär som sökt löneutmätning och arbetsgivare som
vill utöva kvittningsrätt konkurrerar med lika rätt i lönebelopp som förfaller
under den tid förordnandet om löneutmätning avser. En sådan ordning
ter sig naturlig och jag förordar att frågan om konkurrens mellan
löneutmätning och tvungen kvittning regleras i enlighet härmed.

Situationen är en annan, när det uppstår konkurrens mellan löneutmätning
och frivillig kvittning, dvs. kvittning som sker med arbetstagarens
medgivande på förfallodagen. Ett sådant kvittningsmedgivande är som jag
förut har framhållit att likställa med frivillig betalning. Vad som i realiteten
händer är ju att arbetstagaren förfogar över sin förfallna lön genom
att avstå från att lyfta viss del av den mot att avräkning sker på en skuld
som han har till arbetsgivaren. Syftet med löneutmätning är emellertid att
det utmätta lönebeloppet inte skall tillfalla arbetstagaren utan skall överlämnas
till den borgenär som har sökt utmätning. Från denna synpunkt
synes det inte vara väl förenligt med grunderna för löneutmätningsinstitutet
att en av arbetstagaren företagen privaträttslig disposition över belopp
som är föremål för utmätning skall kunna åberopas mot utmätningsbeslutet.
Jag vill därför förorda att frågan om konkurrens mellan löneutmätning
och frivillig kvittning löses på det sättet att utmätningsfordringen
alltid ges företräde framför kvittningsfordringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970 35

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om den närmare utformningen
av nu berörda konkurrensregler.

Den lämpligaste sanktionen mot kvittning i strid med lagen är utan tvekan
skadestånd. De av beredningen föreslagna reglerna härom, som
innebär att ideell skada är ersättningsgill och att skadestånd kan jämkas,
synes mig väl avvägda. Jag vill därför i sak ansluta mig till beredningens
förslag. Detta bör dock kompletteras med en bestämmelse om att arbetsgivare
är skyldig att ersätta uppkommen skada om han underlåter att inhämta
besked från utmätningsmannen om beneficiets storlek.

I det föregående har jag uppehållit mig enbart vid frågan om arbetsgivares
rätt att genom kvittning göra avdrag på arbetstagares lön. Fråga kan
emellertid uppkomma, huruvida annan än arbetsgivaren skall
få kvitta fordran genom löneavdrag. Jag tänker närmast på fall då
checklönesystem tillämpas och vederbörande bank vill mot checklönen
kvitta fordran som banken kan ha hos den anställde. Denna fråga berörs
varken i beredningens betänkande eller i remissyttrandena. Den är dock av
sådan art att den inte bör förbigås. För egen del ser jag saken på följande
sätt.

Skulle checkkontot utvisa brist innan lönen krediteras kontot, därför att
arbetstagaren tidigare har övertrasserat checkräkningen, är situationen i
realiteten den att arbetstagaren så att säga på egen hand har skaffat sig
förskott på lönen. I det kontokurantliknande förhållande som råder mellan
honom såsom checkräkningsinnehavare och trassatbanken bör han då givetvis
få finna sig i att bristen först avräknas på den inbetalda lönen. Arbetstagaren
bör med andra ord kunna disponera endast vad som kan återstå
efter det att bristen på kontot har täckts. Någon särskild bestämmelse härom
lär dock inte vara erforderlig.

Vad angår frågan om banken kan kvitta med andra fordringar vill jag
nämna att det såvitt jag känner till är ytterst ovanligt att en trassatbank
genomför sådan kvittning mot checklön. Det är f. ö. en tveksam fråga i
vad mån trassatbank överhuvudtaget kan kvitta mot tillgodohavande på
checkräkning. Efter tillkomsten av reglerna om löneutmätning i 67 a—e §§
utsökningslagen och särskild lagstiftning om arbetsgivares kvittningsrätt
får det i alla händelser anses strida mot grunderna för denna lagstiftning
att en bank genom att utöva kvittning mot checklön hindrar arbetstagare
att komma i åtnjutande av sin lön. Jag förutsätter, att bankerna inte kommer
att försöka genomföra kvittning mot checklön på sådant sätt att det
löneskydd som tillskapats genom den nyss angivna lagstiftningen därigenom
urholkas.

Som beredningen har förordat bör en ny lagstiftning om arbetsgivares
kvittningsrätt föranleda en följdändring i sjömanslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om arbetsgivares lcvittningsrätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.

Specialmotivering

Förslaget till lag om arbetsgivares kvittningsrätt

1 §

Beredningen. Med hänvisning till 1965 års lagstiftning om offentliga tjänstemäns
förhandlingsrätt förordar beredningen, att lagstiftningen omfattar
alla anställningsförhållanden, således även statliga och kommunala. Beredningen
utgår från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. I första hand
skall tillämpningen av semesterlagen tjäna till ledning när det gäller att bestämma
lagens tillämpningsområde. I fråga om uppdragstagare framhåller
beredningen att ersättningar till uppdragstagare ofta inkluderar kostnad
för hållande av maskiner, anlitande av medhjälpare o. s. v. Eftersom det kan
befaras att regler som utformats för anställningsförhållanden inte passar
för sådana fall, har beredningen stannat för att inte ta med annat än anställningsförhållanden.
Värnpliktiga, civilförsvarspliktiga o. 1., vilkas arbetsinsats
inte regleras genom avtal, omfattas inte heller av lagen.

Lagen skall enligt förslaget vara tillämplig på kvittning mot avlöning
eller pension. Med avlöning avses enligt en särskild lagregel (2 §) i första
hand ersättning som tillkommer arbetstagare för personlig arbetsinsats men
även ersättning för omkostnader i tjänsten. Med avlöning likställs ersättning
som utgår vid obehörigt avskedande eller av annan sådan anledning.
Beredningen anger i betänkandet närmare vad som är att anse som avlöning.
Hit hör tidlön, ackordslön, provision och tantiem. Sjukvårdsersättning,
sjuklön, lön under permittering och s. k. väntetidsersättning räknas också
som avlöning. I fråga om semesterersättning o. 1. uttalas att det skulle medföra
en alltför invecklad ordning, om sådan ersättning skulle skyddas mot
kvittning. Enligt förslaget kan alltså kvittning ske mot semesterlön och
semesterersättning. Avgångsvederlag som utges av arbetsgivaren och ideellt
skadestånd på grund av felaktig avtalstillämpning faller under bestämmelsen
om att med avlöning likställs ersättning som utgår vid obehörigt avskedande
m. m.

Kungi. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

Beredningen framhåller, att lagförslaget inte gäller för alla löneavdrag
arbetsgivaren gör. Sådana avdrag på lönen som skatteavdrag eller avdrag
på grund av beslut om införsel eller löneutmätning faller inte under de
föreslagna begränsningarna av arbetsgivares rätt att göra avdrag på lönen.
Avdrag som görs för tredje mans räkning, t. ex. på grund av att arbetstagaren
givit en fordringsägare fullmakt att lyfta en del av hans lön, s. k. lönefullmakt,
omfattas inte heller av förslaget. Förhållandet är detsamma, om
lönen reduceras därför att arbetstagaren fått förskott på lönen. Beredningen
framhåller dock att det ibland kan vara svårt att avgöra, om det är
fråga om kvittning på grund av en lämnad försträckning eller om förskottsbetalning
av lön. Enligt beredningen kan det inte bli tal om kvittning
förrän det visat sig, att arbetstagaren har en nettofordran på lön. För att
det skall stå klart att förslaget inte reglerar hur lönen beräknas eller
vilka minusposter som får beaktas därvid anges i en särskild lagregel
(3 §), att avlöningen beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill.
Till avlöningens beräkning hör enligt samma paragraf avdrag för sådana
poster som enligt tjänsteavtalet eller vad som följer därav skall belasta
arbetstagaren, t. ex. avdrag med anledning av utevaro från arbetet
eller brister i fråga om arbetets utförande. Av bestämmelsen följer enligt
beredningens mening att sådana avdrag som inte svarar mot någon fristående
motfordran utan går in som ett led i beräknandet av nettolönen inte
faller under förslaget. Har arbetsgivaren i rationaliseringssyfte låtit betala
ut lön efter en preliminär beräkning, kommer eventuella korrigeringar vid
ett senare avlöningstillfälle inte heller att omfattas av förslaget. Enligt beredningen
blir förhållandet däremot ett annat, om arbetsgivaren betalat ut
för hög lön av misstag och senare vill göra gällande återkravsrätt, s. k. condictio
indebiti.

I fråga om pension framhåller beredningen, att frågan om kvittning kan
få viss betydelse, ifall pensionen utgår direkt från den förutvarande arbetsgivaren.
Denne kan ha oreglerade fordringar från anställningstiden, t. ex.
på grund av försträckning. Sådana fall omfattas av förslaget enligt en särskild
bestämmelse (9 §). Beredningen anser däremot inte att det finns något
praktiskt behov att reglera även frågan i vad mån pension av annan
karaktär skall skyddas mot kvittning. Den föreslagna bestämmelsen gäller
därför bara pension som utgår direkt från den förutvarande arbetsgivaren
men inte pension som försäkringsinrättning, särskild fond eller stiftelse är
skyldig att utge till arbetstagaren. Folkpension och tilläggspension omfattas
inte heller av förslaget. Detsamma är fallet med pension som inte utgår
till arbetstagaren personligen, alltså familjepension.

Remissyttrandena. Ingen av remissinstanserna framför någon kritik mot
att lagen skall gälla även i statliga och kommunala anställningsförhållanden.
LO ifrågasätter om inte s. k. beroende uppdragstagare som omfattas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

kollektivavtal bör föras in under lagen. LO framhåller, att dessa uppdragstagares
arbets- och avlöningsförhållanden är klart jämförbara med en arbetstagares
och att några gränsdragningsproblem därför knappast behöver
uppstå.

SACO uppger att det ganska ofta förekommer att arbetsgivaren har en
fordran på för mycket utbetald lön för en avlöningsperiod och att han därför
vill göra avdrag på lönen för en senare period. Detta gäller inte minst
i de fall då lönerna räknas ut av datamaskiner. I ett sådant system ingår
kvittning av för mycket utbetald lön för en period mot lönen för därpå följande
period som ett ordinärt inslag. Förfarandet får karaktär av ett kontokurantförfarande.
Detta bör inte betraktas som kvittning i lagens mening
utan som ett led i avlöningsuträkningen. Av lagförslaget framgår dock inte
klart att så skall vara fallet. SACO understryker vikten av att lagen anger
en klar gräns mellan avlöningsuträkning med den saldering som bör hänföras
dit och sådant avräkningsförfarande som skall betraktas som kvittning
i lagens mening. Just för mycket utbetald lön kan vålla gränsdragningsproblem.
Det är å ena sidan klart att, om någon varit tjänstledig eller
sjuk under en avlöningsperiod men fått lön på grund av att löneuträkningen
skett före bortovaron, arbetsgivaren utan särskilda formaliteter skall
kunna göra löneavdrag vid följande utbetalningstillfälle. Å andra sidan är
det också uppenbart att en arbetsgivare inte utan vidare skall kunna göra
avdrag på en arbetstagares lön under påstående att denne vid ett eller flera
tidigare tillfällen lyft för hög lön, t. ex. på grund av att fel tabell tillämpats
vid löneuträkningen eller datamaskinen arbetat med felaktiga data.
Har arbetstagaren lyft lönen i fråga i god tro torde han regelmässigt inte
vara återbetalningsskyldig och bör då vara skyddad mot kvittning. Detta är
ett av de mera praktiska exemplen på att arbetstagare behöver skyddas genom
lagstiftning, som neutraliserar arbetsgivarens faktiska övertag. Det
framstår därför enligt SACO som en brist att lagen inte uttryckligen anger
hur en fordran på återbetalning av för mycket utbetald lön skall behandlas
i kvittningshänseende. Riksrevisionsverket upplyser att det inom statsförvaltningen
råder oklarhet om i vilken utsträckning fordran på felaktigt
utbetalad lön kan kvittas med hänsyn bl. a. till den tid som förflutit efter
löneutbetalningen och till löntagarens goda tro. Verket anser att frågan
lämpligen kan lösas genom avtalsmässig reglering.

Från ett par håll framförs den uppfattningen att ersättningar som har
karaktär av sociala förmåner inte skyddas tillräckligt genom beredningens
förslag. SACO önskar att sjuklön och permitteringslön får ett bättre skydd.
SACO ifrågasätter lämpligheten av att avgångsvederlag och ideellt skadestånd
kan utsättas för kvittning. SR hyser samma uppfattning och framhåller
att ersättning vid obehörigt avskedande vanligtvis utgår med ett relativt
blygsamt belopp för att ge den avskedade en viss minimitrygghet under
en övergångstid. TCO menar att frågan om kvittning mot sjuklön inte
är tillräckligt utredd. Eftersom sjuklön vanligen bara utgör en påbyggnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

av sjukpenning med hänsyn tagen även till skatteeffekter skulle det enligt
TCO:s mening vara av värde med ett klarläggande av hur långt kvittningsrätten
i det avseendet skall sträcka sig.

Med anledning av beredningens uttalande att det skulle bli alltför invecklat
med särskilt skydd för semesterersättning o. 1. framhåller TCO att det är
oklart vilka komplikationer som skulle kunna uppstå. De måste under alla
omständigheter anses väga lätt, om man ställer dem mot värdet av en ograverad
semesterrätt för den anställde. Genom semesterlagen har lagstiftaren
på olika sätt sökt skapa garantier för arbetstagarens rätt till årlig vila och
rekreation, och man bör då inte i annan lagstiftning urholka denna rätt.
Genom att spärregeln om kvittning med högst en sjättedel lätt kan kringgås
hålls vägen öppen för kvittning mot hela semesterlönen eller semesterersättningen.
Det kan inte anses stå i överensstämmelse med semesterlagens anda.

I tysk och dansk rätt är semesterfordringar skyddade mot kvittning och
man bör i Sverige gå på samma linje. TCO erinrar slutligen om att semesterlön
och semesterersättning åtnjuter särskilt skydd vid löneutmätning. SACO
och SR har samma inställning som TCO. Kronofogdemyndigheten i Karlstad
är inne på liknande tankegångar men uttalar samtidigt, att semesterersättning
ofta likställs med lön varför man bör gå fram med stor försiktighet.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd biträder däremot beredningens
förslag.

I fråga om kvittning mot pension erinrar SR om att förslaget bara gäller
pension som utgår direkt från den förutvarande arbetsgivaren. För den som
haft anställning hos staten blir sålunda förslaget tillämpligt endast i fråga
om den del av den samordnade pensionsförmånen som inte är folkpension
eller tilläggspension. SR finner det helt otillfredsställande att pensioner i
kvittningshänseende skall behandlas på olika sätt beroende på om de utges
av arbetsgivaren direkt eller i annan ordning. Förslaget innebär att en pensionär
med SPR-pension kommer i ett sämre läge än flertalet andra pensionärer.
Några ekonomiska skäl för en särbehandling av vissa slag av pensioner
finner SR inte föreligga. Enligt SR:s mening är pensionen i förhållande
till aktivlönen av en så blygsam omfattning att varje pension bör undantas
från kvittning med motfordran. Under alla förhållanden bör avdrag
inte få ske med en så stor del av den av arbetsgivaren utgivna pensionen
som en sjättedel. En högre andel än en niondel finner SR inte acceptabel.

Departementschefen. Jag ansluter mig till förslaget att lagstiftningen skall
gälla inte bara i privata utan även i statliga och kommunala anställningsförhållanden.
Vad angår s. k. beroende uppdragstagare vill jag erinra om
att begreppet förekommer i arbetsfredslagstiftningen men däremot inte i
semester- eller socialförsäkringslagstiftningen eller i bestämmelserna i 17
kap. 4 § handelsbalken om förmånsrätt för lön. Alltsedan begreppet infördes
genom lagstiftning år 1945 har arbetstagarbegreppet utvecklats så att
det med visst fog kan göras gällande, att de grupper som avsågs med 1945

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

ars lagstiftning numera i stort faller under kategorin arbetstagare (jfr prop.
1962: 90 s. 324). Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl
att ta in en uttrycklig regel om att lagen skall omfatta också beroende uppdragstagare.
Detta utesluter emellertid inte att utvecklingen i praxis kan
ga dithän att de som nu omfattas av begreppet beroende uppdragstagare
vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare.

Föremål för kvittning är arbetstagarens lön. Under remissbehandlingen
har ifrågasatts, om inte vissa löneförmåner som har karaktären av sociala
förmåner bör skyddas mot kvittning. För egen del anser jag att det skulle
bli mycket komplicerat inte bara att i lag precisera vilka löneförmåner som
skulle atnjuta ett särskilt skydd utan också att i praktiken tillämpa sådana
lagregler. Det önskvärda skyddet för arbetstagaren kan beredas på annat
sätt, nämligen genom de av mig föreslagna reglerna om beneficium, som är
så konstruerade att hänsyn tas till den individuelle arbetstagarens speciella
situation. En särskild fråga som inställer sig i detta sammanhang är emellertid
om skydd för intjänad semesterrätt liknande det som gäller vid löneutmätning
men inte vid införsel — bör finnas även vid kvittning. Jag vill
då först erinra om att det av beredningens betänkande framgår, att rätten
till semesterersättning ibland tjänar som underlag för kredit till arbetstagaren.
Skyddas semesteri’ätt mot kvittning kan följden bli en restriktivare
kreditgivning. Som TCO påpekar är det enligt beredningens förslag möjligt
att genom avtal disponera över beneficieskyddet. Det kan inte ske enligt
mitt förslag, som ger endast begränsade möjligheter att överhuvudtaget
genomföra tvungen kvittning. Behovet av särskilt skydd för semesterrätt
gör sig därför inte alls gällande på samma sätt enligt mitt förslag som enligt
beredningens. Det bör också framhållas att det i vissa fall, särskilt vid
kvittning på grund av uppsåtligen orsakad skada, kan framstå som otillfredsställande,
att arbetsgivaren överhuvudtaget inte kan komma åt innestående
semesterersättning. Jag anser därför att kvittning bör kunna ske
även mot semesterlön och semesterersättning.

I princip skall alltså alla arbetstagaren tillkommande ersättningar för utförda
arbetsprestationer kunna bli föremål för kvittning. Eftersom det på
arbetsmarknaden finns en rik flora av olika typer av löneförmåner, kan
man knappast i lagen närmare precisera vad som är lön. I sak kan jag dock
biträda beredningens uttalanden i den frågan. Även löneförmåner som är
avsedda att utgöra ersättning för särskilda kostnader är, som beredningen
påpekar, att anse som lön. Vid behandlingen av 3 § återkommer jag till frågan
om sistnämnda typ av löneförmåner bör kunna bli föremål för tvungen
kvittning.

Jag delar också beredningens uppfattning i fråga om vilka ersättningar
som bör likställas med lön. Hit hör exempelvis skadestånd på grund av anställningen.

I de flesta fall torde det inte vara svårt att avgöra om ett avdrag på lönen

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

utgör kvittning eller inte. Det avgörande kriteriet är, om avdraget svarar
mot en fristående motfordran. Är så inte fallet, är det inte fråga om kvittning.
Beredningen har pekat på några situationer där gränsdragningen måhända
kan te sig något tveksam. Som exempel kan nämnas avdrag på grund
av att arbetstagaren har fått förskott på lönen, varit sjuk eller eljest uteblivit
från arbetet. Jag är ense med beredningen om att det i dessa fall är
frågan om beräkning av lönen och inte om kvittning. I betänkandet anges
som ett fall av löneberäkning, att löneavdrag sker därför att arbetstagaren
åsidosatt kollektivavtalets bestämmelser om uppsägningstid. Kollektivavtalsbestämmelser
av det slaget är inte ovanliga. En sådan bestämmelse finns
t. ex. i det mellan Sveriges verkstadsförening och Svenska metallindustriarbetareförbundet
träffade kollektivavtalet. Med anledning av beredningens
uttalande på denna punkt vill jag framhålla att enligt vedertagen uppfattning
arbetstagarens rätt till lön för utfört arbete inte är beroende av att
han fullföljer tjänsteavtalet. Lämnar arbetstagaren tjänsten i förtid, påverkar
det i princip inte den intjänade lönen men kan däremot grunda skyldighet
att utge skadestånd. Detta betraktelsesätt torde ha legat till grund
för flera avgöranden av arbetsdomstolen (se bl. a. AD 1940 nr 64, 1953 nr
23 och 1962 nr 12). Av det anförda följer att löneavdrag av det slag jag nu
har berört inte kan hänföras till lönens beräkning utan måste räknas som
kvittning.

Det förekommer att arbetsgivaren betalar ut lön efter preliminär beräkning
och gör eventuella korrigeringar, t. ex. på grund av utevaro från arbetet,
först vid ett senare avlöningstillfälle. Beredningen menar att sådana
korrigeringar inte är hänför liga till avdrag genom kvittning. Jag har samma
uppfattning. Hit hör f. ö. också sådana fall då arbetsgivaren inte hunnit inställa
löneutbetalningar efter det att arbetskonflikt brutit ut och senare
efter konfliktens biläggande vill göra löneavdrag för betalningar som avser
konflikttiden. Situationen blir en annan, om arbetsgivaren vill reducera lönen,
därför att han tidigare av misstag betalat ut för hög lön, s. k. condictio
indebiti. Beredningen anser att det då blir frågan om kvittning. I förvaltningsrättslig
praxis (regeringsrättens årsbok 1961 ref. 23, kammarrättens
årsbok 1943 avd. 1 ref. 21 in. fl.) har antagits, att lönebetalande myndighet
inte kan mot tjänstemannens bestridande verkställa löneavdrag för att täcka
belopp som tidigare felaktigt utbetalats för mycket. I fråga om arbetstagares
skyldighet att återbetala felaktigt utbetald lön är rättsläget i viss mån
oklart, även om rättspraxis tyder på att arbetstagare fritas från återbetalningsskyldighet,
om han i god tro uppburit och konsumerat den felaktigt
utbetalade lönen (jfr å ena sidan NJA 1942 s. 101 och å andra sidan NJA
1955 s. 310 och 1958 s. 475 samt AD 1938 nr 16). Det kan tänkas att övergången
till avtalsreglering av de offentliga tjänstemännens löneförmåner
kan medföra en förstärkning av denna tendens såvitt gäller offentligt anställda.
Hur därmed än må förhålla sig är det klart att löneavdrag vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

condictio indebiti måste hänföras till kvittning. I och för sig finns det
knappast anledning utgå från annat än att arbetstagare som är återbetalningsskyldig
i allmänhet kommer att gå med på löneavdrag. Med hänsyn
till den rättsliga betydelse arbetstagarens goda tro och övriga omständigheter
i det särskilda fallet har, kan det å andra sidan knappast antas att arbetsgivarens
motfordran annat än undantagsvis kan anses vara klar, om
arbetstagaren vägrar att gå med på löneavdrag. I uppenbara fall ger bestämmelsen
i 3 § om kvittning med motfordran som avser ersättning för uppsåtligen
vållad skada arbetsgivaren viss möjlighet att genomföra tvungen
kvittning vid condictio indebiti. Skulle det på något håll behöva finnas
större utrymme för tvungen kvittning vid condictio indebiti, finns det som
förut nämnts möjlighet att införa bestämmelser härom i kollektivavtal.

Beredningen har velat komma till rätta med den i vissa fall något svårbedömda
gränsdragningsfrågan genom en särskild regel om att avlöningen
beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill samt att till beräkningen
hör avdrag för sådana poster som enligt tjänsteavtalet eller vad som
följer därav skall belasta arbetstagaren (3 §). Regeln har kritiserats under
remissbehandlingen från den synpunkten att den inte ger någon klar ledning
för gränsdragningen. Jag har förståelse för kritiken. Enligt min mening
ger regeln egentligen ingen ledning utöver vad som följer av själva
kvittningsbegreppet och en tolkning av det aktuella tjänsteavtalet. På grund
av de varierande förhållandena inom arbetsmarknaden är det å andra sidan
mycket svårt att i lag göra en klar gränsdragning, som är ändamålsenlig i
alla de situationer som kan uppkomma. Jag har därför stannat för att
inte ta med någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 § i beredningens
förslag.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs i paragrafens första stycke
att arbetsgivare inte i vidare mån än som anges i lagen får göra avdrag
på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen
(lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Paragrafens andra stycke rör pension. Enligt beredningens förslag skall
den pension en arbetsgivare har att utge till förutvarande arbetstagare omfattas
av lagstiftningen. En remissinstans anser det inte tillfredsställande
att pension behandlas olika i kvittningshänseende beroende på om den utges
av den förre arbetsgivaren eller av annan. Jag har i och för sig viss
förståelse för den kritiken. Om pension utgår från särskild stiftelse eller på
grund av försäkringsavtal, föreligger dock oftast inte något annat rättsligt
mellanhavande mellan utbetalaren och mottagaren av pensionen än det som
hänför sig till pensionen. Kvittning blir då knappast aktuell annat än i sådana
undantagsfall som när pension utgått med för stort belopp. Ett sådant
fall regleras f. ö. i 20 kap. 4 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring. I likhet
med beredningen anser jag, att det inte finns något praktiskt behov att
reglera andra fall än dem då pensionen utbetalas av den förutvarande ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

betsgivaren. Jag förordar därför att i paragrafens andra stycke föreskrivs
att bestämmelserna i lagen om kvittning mot lönefordran äger motsvarande
tillämpning i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare
är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §

I paragrafen anges att kvittning får ske i den mån arbetstagarens medgivande
föreligger, när lönefordringen förfaller till betalning.

Grunden för bestämmelsen har tidigare redovisats i den allmänna motiveringen.
Bestämmelsen avser även kvittningsmedgivande som lämnats
innan lönen förfallit till betalning och som inte återkallats av arbetstagaren.
För att arbetsgivaren skall kunna kvitta med stöd av ett sådant kvittningsmedgivande
fordras dock, att det står alldeles klart att arbetstagaren
vill stå fast vid medgivandet när lönen förfaller till betalning. Har det förflutit
lång tid från det medgivandet lämnades, torde som regel arbetsgivaren
inte kunna åberopa sig på medgivandet. Eftersom arbetsgivaren har bevisbördan
för att kvittningsmedgivande föreligger när lönen förfaller till
betalning, har han i allmänhet anledning att kontrollera, om arbetstagaren
är införstådd med att löneavdrag skall äga rum i enlighet med tidigare lämnat
kvittningsmedgivande.

3 §

Första stycket

Här upptas bestämmelser om i vilka fall arbetsgivaren kan kvitta oavsett
om arbetstagarens medgivande föreligger när lönen förfaller till betalning,
d. v. s. tvungen kvittning. Jag har tidigare redovisat motiven till bestämmelserna.
Regeln att tvungen kvittning kan ske med motfordran som avser ersättning
för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten gäller
främst sådana fall då arbetstagaren stulit på arbetsplatsen, förskingrat
anförtrodda medel eller skadat arbetsgivarens egendom. Har arbetsgivare
av misstag betalat ut för mycket lön, kan bestämmelsen bli tillämplig, om
arbetstagaren med full insikt om misstaget lyfter lönebeloppet utan att göra
arbetsgivaren uppmärksam på felaktigheten (jfr SOU 1967:3 s. 87). Samma
gäller om arbetstagaren uppsåtligen vållar arbetsgivaren skada genom
att bryta mot föreskrift i tjänste- eller kollektivavtal. I detta sammanhang
kan nämnas att tvistig fordran på skadestånd som grundas på brott mot
fredsplikten enligt arbetsdomstolens dom 1958 nr 26 inte får användas
till kvittning mot lön. Förslaget innebär inte någon ändring på denna
speciella punkt.

Med anledning av vad statens avtalsverk anfört under remissbehandlingen
vill jag framhålla, att motfordringar som uppkommit under en anställning
inte bör kunna användas för kvittning mot lön i annan anställning,
även om det skulle vara samme arbetsgivare i de båda anställ -

Kungl. Maj ds proposition nr 9k år 1970

ningarna. Vissa anställningar, t. ex. stuveriarbetarnas, är formellt tidsbegränsade
men i själva verket avsedda att vara tills vidare. I sådana fall bör
den verkliga innebörden i anställningen och inte anställningsformen vara
avgörande (jfr prop. 1969: 76 s. 122). Jag anser inte att det finns anledning
att i detta sammanhang ge lagregler om när en ändring av arbetsuppgifter
och löneförhållanden skall anses medföra, att en ny anställning uppstår. Jag
vill tillägga, att en ändrad lönegradsplacering inte i och för sig bör medföra
att vid tillämpningen av denna lag en ny anställning skall anses föreligga.

Bestämmelserna innebär att förutvarande arbetsgivare som betalar ut
pension har möjlighet att kvitta mot pensionen för fordran som uppkommit
under den pensionsgrundande anställningen och då kunnat användas för
kvittning mot lönen (jfr 1 § andra stycket).

Andra stycket

Här behandlas frågan om kvittning mot arbetstagaren tillkommande ersättning
för särskilda kostnader i tjänsten.

Beredningen. Som tidigare nämnts föreslår beredningen att ersättning för
omkostnader i tjänsten skall kunna bli föremål för kvittning. Som skäl härför
anför beredningen, att kostnadsersättningar ofta är inbakade i lönen.
Vid kvittning kan man knappast göra en uppdelning så att kostnadsersättningar
skiljs från den egentliga lönen. Kvittningsskydd skulle därför
kunna komma i fråga bara beträffande fristående kostnadsersättningar. En
sådan ordning skulle omotiverat gynna vissa arbetstagarkategorier. Beredningen
åberopar också, att avräkningar i mera affärsmässiga förhållanden,
t. ex. mellan en fabrikör och en provisionsresande, snedvrids om kostnadsersättningar
skulle skyddas mot kvittning.

Remissyttrandena. Beredningens förslag i fråga om kostnadsersättningar
kritiseras av flera arbetstagarorganisationer. LO framhåller, att ersättning
för omkostnader nästan undantagslöst är fristående från lönen. I det ringa
antal fall där ersättningen är inbakad i lönen måste en uppdelning ske vid
beräkning av semesterlön och semesterersättning, och det kan rimligen
inte vara några större svårigheter att göra en sådan uppdelning i en kvittningssituation.
TCO anför att omkostnaderna kan uppgå till högst betydande
belopp. Om de inräknas i kvittningsunderlaget, kan sådana förskjutningar
uppstå att arbetstagaren trots sjättedelsregeln får behålla långt
mindre av sin egentliga lön än vad som behövs för hans uppehälle. Möjligheter
torde också öppnas för arbetsgivaren att själv bestämma kvittningens
storlek genom att vid lämpliga tillfällen ordna så att den anställdes utlägg
för omkostnader uppgår till större belopp än normalt. Vad beredningen anfört
som hinder för att särskilja arbetstagarens kostnadsersättningar från
hans avlöning synes ha influerats av de praktiska problem som huvudsak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

ligen finns vid vissa uppdragsavtal men som har ganska ringa frekvens vid
egentliga tjänsteavtal. De utlägg för arbetsgivarens kostnader, som en arbetstagare
ofta av praktiska skäl får vidkännas, bör utan större svårigheter
kunna särskiljas från hans avlöning. Det måste för övrigt alltid ske
för inkomsttaxeringen och arbetstagarens ATP-registrering. Det skulle
medföra betydande olägenheter för arbetstagaren, om han inte kunde räkna
med att ograverat återfå de belopp han förskotterat för arbetsgivarens räkning.
Starka skäl talar således enligt TCO:s uppfattning för att ifrågavarande
ersättning helt skyddas mot kvittning. SR hävdar att sådana ersättningar
som helt eller delvis är avsedda för kostnadstäckning inte bör jämställas
med avlöning. SR nämner i detta sammanhang traktamenten, sjukvårdsersättning,
kallortstillägg, resekostnadsersättning och olika slag av utlandsförmåner.

Departementschefen. Ersättning för omkostnader i tjänsten, t. ex. resekostnadsersättning
och traktamente, intar en särställning bland löneförmånerna,
eftersom sådan ersättning principiellt inte är ett vederlag eller en gottgörelse
för utförda arbetsprestationer utan ersättning för utgifter i tjänsten.
Enligt min uppfattning kan det inte vara rimligt att arbetsgivaren skall ha
möjlighet att kvitta mot sådan ersättning. Beredningen åberopar som skäl
för att kvittning skall få ske mot sådana förmåner bl. a. att det kan vara
svårt att skilja mellan ersättningen och lönen. Även om ersättningen är inbakad
i lönen, bör det dock vara möjligt att skilja den från den egentliga
lönen. Jag vill erinra om LO:s påpekande att en sådan uppdelning måste
göras vid bestämmande av semesterlön och semesterersättning (jfr 12 §
fjärde stycket, 16 § andra stycket och 18 § semesterlagen). Ibland kan det
måhända te sig tveksamt om en viss löneförmån är avsedd att täcka kostnader
i tjänsten eller inte. I sådana fall kan arbetsmarknadsparterna genom
föreskrifter i kollektivavtal bringa klarhet i den frågan.

På grund av det anförda föreskrivs i andra stycket, att för kvittning enligt
första stycket inte får tagas i anspråk belopp som är avsett att utgöra
ersättning för särskilda kostnader.

Tredje stycket

Detta stycke innehåller den tidigare behandlade regeln om att området
för tvungen kvittning kan vidgas genom kollektivavtal. Jag vill här endast
erinra om att regeln såtillvida har ett begränsat tillämpningsområde som arbetsmarknadsparterna
inte kan disponera över beneficieskyddet för arbetstagaren.

4 §

Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör vid tvungen kvittning
i princip gälla samma beneficium som vid löneutmätning. Efter förebild
av bestämmelserna i 67 b § 3 utsökningslagen föreskrivs därför i para -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

grafen att kvittning enligt 3 § får ske endast mot den del av lönefordringen
som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs
försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar
honom. Övriga bestämmelser i 67 b § 1—6 utsökningslagen, som främst har
samband med att löneutmätning i princip är tidsbegränsad och att semesterrätt
åtnjuter särskilt skydd mot löneutmätning, skall däremot i enlighet
med vad jag förut anfört inte ha någon motsvarighet vid tvungen kvittning.

Vid den praktiska tillämpningen kommer förmodligen vissa avvikelser att
behöva göras i förhållande till tillämpningen av löneutmätningsreglerna.
Eftersom kvittningsavdrag i motsats till löneutmätning kan ske under obegränsad
tid, kan det vara befogat att fastställa ett något större beneficium
än vid löneutmätning, som ju bara kan pågå under viss tid. I fråga om
arbetstagare med låga inkomster kommer paragrafen att innebära att det
som regel inte finns något utrymme för kvittningsavdrag när den lågavlönade
har försörjningsbörda. Kvittning med hyresfordringar kan dock bli
aktuell även när det gäller lågavlönade i gemen. Detta undantag kan sägas
ligga i sakens natur. Beneficiet är till för att arbetstagaren skall kunna
bestrida sina levnadskostnader, vari inräknas kostnader för bostaden.
Beneficieregeln kan därför inte rimligen fungera så att arbetstagaren slipper
att betala löpande hyra.

5 §

Paragrafens första stycke innehåller de tidigare behandlade reglerna om
konkurrens mellan å ena sidan arbetsgivares kvittningsrätt och å andra
sidan skatteavdrag och införsel.

I andra stycket föreskrivs till en början att sådant medgivande till kvittning
som avses i 2 § inte får åberopas mot beslut om löneutmätning. Vidare
anges att, om arbetsgivaren vill kvitta enligt 3 § mot belopp som han ålagts
att innehålla till följd av beslut om utmätning, utmätningsmannen beslutar
om beloppets fördelning mellan arbetsgivaren och utmätningsborgenären
efter fordringarnas storlek. Den sistnämnda bestämmelsen avser naturligtvis
bara fall då visst lönebelopp kan bli föremål för både kvittning och löneutmätning.
Reglerna kan alltså aldrig bli tillämpliga om arbetsgivaren kvittar
bara mot semesterersättning, eftersom sådan ersättning är skyddad mot
löneutmätning. Om utmätningsman som beslutat om löneutmätning möts
av beskedet att arbetsgivaren vill kvitta med fordran som avses i 3 §, får
han ta reda på hur stor arbetsgivarens motfordran är och bedöma, om kvittningen
inkräktar på belopp som vid fördelning enligt andra stycket skall
tillkomma utmätningsborgenären. Finner utmätningsmannen att så är fallet,
får han underrätta arbetsgivaren om i vilken utsträckning kvittningsrätten
begränsas genom beslutet om löneutmätning.

Skulle arbetsgivaren inte rätta sig efter utmätningsmannens beslut om
fördelningen av det lönebelopp som kan bli föremål för exekution utan be -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 94 år 1970

hålla hela lönebeloppet för egen räkning, har han därmed trotsat beslutet
om löneutmätning. För sådana fall ger bestämmelserna i 20 och 21 §§ införsellagen,
vilka enligt 67 a § utsökningslagen gäller vid löneutmätning, möjlighet
att ingripa mot arbetsgivaren. Underlåter arbetsgivaren att inom föreskriven
tid eller på anfordran tillställa utmätningsmannen det utmätta beloppet,
kan sålunda utmätningsmannen omedelbart ta ut beloppet genom
utmätning hos arbetsgivaren. Vidare kan arbetsgivare som uppsåtligen eller
av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen
beloppet dömas till böter.

Bestämmelserna i andra stycket innebär alltså att sådan kvittning som
kan genomföras endast om arbetstagarens medgivande därtill föreligger när
lönen förfaller till betalning får träda tillbaka för löneutmätning. Kan kvittning
genomföras oberoende av sådant medgivande, kommer arbetsgivaren
och den som begärt löneutmätning att i princip bli jämställda. I tydlighetens
intresse bör tilläggas, att den omständigheten att arbetstagaren har medgett
kvittning med fordran, som kan läggas till grund för kvittning oberoende
av medgivande vid kvittningstillfället, givetvis inte medför att arbetsgivaren
behöver träda tillbaka för utmätningsborgenären.

I tredje stycket ges regler om besvär över utmätningsmannens beslut enligt
andra stycket. Reglerna har motsvarighet i 25 § införsellagen.

6 §

Denna paragraf innehåller till en början föreskrift om att arbetsgivaren
från utmätningsmannen skall inhämta besked om storleken av arbetstagaren
tillkommande beneficium, innan tvungen kvittning får äga rum.

I vissa fall kan motfordran föreligga i samband med att anställningen
upphör. Motfordran kan t. ex. bestå i krav på ersättning enligt bestämmelse i
kollektivavtal därför att arbetstagaren slutat utan att iaktta föreskriven
uppsägningstid. Om inte kvittningsrätten skall bli en chimär i sådana fall,
fordras att arbetsgivaren ges rätt att hålla inne lön intill dess utmätningsmannen
hunnit bestämma beneficium. Förutsättningen bör vara att arbetsgivaren
ofördröjligen begär besked från utmätningsmannen om beneficiets
storlek. En sådan ansökan måste naturligtvis behandlas med särskild skyndsamhet.
I allmänhet torde beslut kunna föreligga inom några dagar.

I paragrafen föreskrivs i enlighet härmed vidare att, om anställningen
upphör utan föregående uppsägningstid, arbetsgivaren får hålla inne lönebelopp
till dess utmätningsmannens besked föreligger samt att arbetsgivaren
då är skyldig att ofördröjligen hos utmätningsmannen begära besked om
beneficiets storlek.

7 §

Paragrafen innehåller regler om utmätningsmannens besked enligt 6 §.

Vid införsel gäller som huvudregel att exekution skall begäras i den ort

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

där gäldenären är bosatt. Som skäl för en sådan behörighetsregel har åberopats
bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemort har de bästa förutsättningarna
att utreda frågan om beneficium. Den synpunkten väger
tungt även när det gäller att bestämma vilken utmätningsman som skall
meddela besked enligt 6 § i denna lag.

Efter mönster av 8 § införsellagen anges därför i första stycket, att framställning
om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den ort där
arbetstagaren är bosatt. Är han inte bosatt här i landet, upptas frågan i den
ort där arbetsgivaren finns.

För att tillfredsställande utredning om beneficium skall kunna erhållas,
måste arbetstagaren om möjligt höras innan utmätningsmannen meddelar
sitt besked. I första stycket har därför vidare intagits en motsvarighet till
bestämmelsen i 9 § första punkten införsellagen om att utmätningsmannen
skall bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd
tidsutdräkt.

Det är angeläget att förfarandet hos de exekutiva myndigheterna inte drar
ut på tiden, eftersom kvittningsinstitutet annars skulle kunna mer eller
mindre förlamas. Jag har därför kommit till den slutsatsen att det inte bör
vara möjligt att överklaga utmätningsmannens beslut om beneficium. Däremot
bör det vara möjligt att vid ändrade förhållanden justera ett tidigare
fattat beslut (jfr 12 § första stycket införsellagen). En ändring kan behöva
göras t. ex. därför att utmätningsmannen efter anmälan från arbetstagaren
funnit, att dennes ekonomiska situation blivit sådan att beneficiet måste
höjas.

I enlighet härmed föreskrivs i paragrafens andra stycke att talan inte får
föras mot utmätningsmannens beslut samt att utmätningsmannen kan ändra
sitt beslut om anledning förekommer till det.

Vid löneutmätning skall utmätningssökanden erlägga utsökningsavgift
med 50 kr. Införsel sker däremot enligt 27 § införsellagen utan avgift. Jag
anser övervägande skäl tala för att avgift inte heller skall tas ut i ärenden
som avses i denna paragraf. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelse
härom.

8 §

Paragrafen innehåller de förut behandlade reglerna om skadestånd vid
kvittning i strid mot lagen. Enligt paragrafen blir arbetsgivaren även skadeståndsskyldig,
om han åsidosätter föreskrifterna i 6 § i departementsförslaget.

Under remissbehandlingen har arbetsdomstolens ordförande framhållit,
att det av beredningens betänkande inte klart framgår om arbetstagaren vid
domstolsprövningen kan begära, att domstolen dömer ut den del av lönen
som felaktigt innehållits. Med anledning härav vill jag framhålla, att de i
lagen upptagna begränsningarna av arbetsgivares kvittningsrätt äger tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

ning även i rättegång. Arbetsgivaren kan inte genom att framföra kvittningsinvändning
i en process om lönefordran komma i bättre läge än vad som
skulle varit fallet, om kvittningsförklaringen avgivits utom rätta. Har arbetsgivarens
motfordran inte uppkommit under anställningen, kan den sålunda
inte i domen avräknas mot utdömd lönefordran. Detsamma gäller om motfordringen
inte är klar då lönefordran döms ut. Även om arbetsgivarens motfordran
enligt lagen kan användas för kvittning, kan den inte i domen utan
vidare avräknas mot lönefordran. Det måste nämligen beaktas att domstolen
inte är behörig att fastställa beneficiets storlek. Om kvittningsyrkandet inte
är medgivet, skall domstolen därför döma ut lönefordran och i fråga om mot1''ordringen
inskränka sig till att fastslå, att den får avräknas mot lönefordran
i den utsträckning utmätningsmannen jämlikt 6 § kan komma att bestämma.

Det skadestånd arbetsgivaren kan åläggas för obehörig kvittning måste
anses utgöra sådan med lön likställd ersättning som avses i 1 §. En arbetsgivaren
tillkommande motfordran, som inte kan kvittas mot lön, kan alltså
inte heller avräknas mot skadeståndet.

9 §

Beredningen. Under beredningens arbete framförde arbetsmarknadsparterna
det önskemålet att tvister om arbetsgivares kvittningsrätt skulle prövas
av arbetsdomstolen om tjänsteavtalet reglerades av kollektivavtal och i annat
fall av allmän domstol. Beredningen har tillgodosett detta önskemål genom
en särskild forumregel. Om arbetsgivaren kvittat med en motfordran
och arbetstagaren vill påkalla rättelse vid domstol, skall sålunda talan väckas
vid arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet i något hänseende regleras av
kollektivavtal. Detta gäller även om lönen inte skulle ha bestämts genom
kollektivavtal. Är villkoren för kvittning inte uppfyllda, skall arbetsdomstolen
under alla förhållanden döma ut lönefordringen. Av förslaget följer, att
arbetsdomstolen kan få att bedöma motfordringar som inte är grundade
på kollektivavtal. Den föreslagna forumregeln gäller inte i fråga om kvittning
mot pension. Beredningen erinrar i det sammanhanget om att det är en
öppen fråga i vilken utsträckning kollektivavtal kan slutas rörande pension.

Beredningen föreslår vidare, att i fråga om talans väckande och utförande
hos arbetsdomstolen 13 § lagen om arbetsdomstol skall gälla, även
om målet inte är sådant som avses i den lagen. Därmed blir de särskilda
reglerna i lagen om arbetsdomstol om organisationernas och deras medlemmars
ställning i processen tillämpliga i mål om arbetsgivares kvittningsrätt.

Beredningen anser, att den särskilda regeln att lönefordran inte får uppehållas
av motfordran som inte är medgiven eller eljest klar bör ha en motsvarighet
när arbetstagaren i rättegång yrkar att få ut sin lönefordran. En 4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

ligt förslaget kan därför yrkande om kvittning som framställts i mål om
löne- eller pensionsfordran avvisas, om sakens beskaffenhet är sådan att
prövning av lönefordringen skulle oskäligt uppehållas. Avsikten med den
föreslagna regeln är att ett kvittningspåstående inte får sätta målet i vidlyftigheter.
Kan det befaras att utredningen blir för omfattande, får kvittningsyrkandet
avvisas. Har arbetsdomstolen på denna grund avvisat kvittningsyrkande,
skall den döma ut lönefordran oavsett dess karaktär. Avvisning
är inte obligatorisk därför att motfordringen synes oklar. Den föreslagna
regeln gäller även om arbetsgivaren gör motfordran gällande genom
genkäromål. Bestämmelsen i 17 kap. 4 § rättegångsbalken att rätten endast
i ett sammanhang får döma över huvudfordran och fordran som åberopas
till kvittning får alltså vika för specialregleringen i förslaget.

Remissyttrandena. Förslaget att arbetsdomstolen skall pröva tvister om
kvittning, ifall arbetstagarens tjänsteavtal regleras av kollektivavtal, har
inte mött något motstånd under remissbehandlingen. Arbetsdomstolens ordförande
anser att den föreslagna forumregeln visserligen inte är invändningsfri
men likväl godtagbar.

SAF framhåller att den föreslagna möjligheten för domstol att avvisa
yrkande om kvittning innebär en påtaglig försämring i förhållande till
arbetsdomstolens nuvarande handläggning av kvittningsfordringar och
samtidigt ett avsteg från grundtanken bakom förslaget om utvidgad behörighet
för arbetsdomstolen. F. n. gäller i princip, att arbetsdomstolen är skyldig
att till gemensam handläggning med huvudyrkandet upptaga kvittningsyrkande
som grundar sig på en kollektivavtalsbestämmelse. Någon
möjlighet att på grund av sakens beskaffenhet avskilja handläggningen av
kvittningsyrkandet föreligger inte. Grundtanken i det framlagda förslaget är
att huvudfordran och kvittningsfordran skall bedömas i ett sammanhang
till och med i de fall då ingendera fordringen grundar sig på kollektivavtal.
Det enda villkoret för arbetsdomstolens behörighet är att det mellan parterna
gällande tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal. Enligt SAF:s bedömning
rimmar den föreslagna avvisningsmöjligheten illa med dessa överväganden.
Några bärande motiv har heller inte anförts för det avsteg från huvudregeln
om en gemensam handläggning som avvisningsmöjligheten innebär.
SAF vill därför starkt ifrågasätta nödvändigheten av och det lämpliga i
en sådan processregel. Skulle denna ändå komma att genomföras bör i motiven
klart angivas, att avvisningsmöjligheten endast bör tillämpas i absoluta
undantagsfall.

Departementschefen. Första och andra styckena i paragrafen innehåller
r egler om forum i kvittningsmål.

Enligt beredningens förslag skall kvittningstvister avgöras av arbetsdomstolen,
om arbetstagarens tjänsteavtal till någon del regleras av kollektivav -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

tal, och annars av allmän domstol. Förslaget, som främst motiveras med att
man därmed tillgodoser ett önskemål från arbetsmarknadens parter, har
allmänt godtagits under remissbehandlingen. Som ytterligare skäl för den
lösningen kan åberopas att man därmed i huvudsak kommer till rätta med
det av riksdagen tidigare såsom mindre tillfredsställande betecknade förhållandet
att arbetsdomstolen f. n. inte kan pröva kvittningsinvändning som
inte grundas på kollektivavtal (jfr 2LU 1960: 19 s. 16). Jag ansluter mig
därför till förslaget.

Vid kvittning mot pension föreligger inte något av kollektivavtal reglerat
tjänsteavtal. Tvist om kvittning mot pension skall alltså alltid handläggas
av allmän domstol. I detta sammanhang vill jag erinra om att frågan i vilken
utsträckning kollektivavtal kan slutas rörande pension är föremål för särskild
utredning. Jag avser inte att nu ta ställning till den frågan.

Tredje stycket innehåller motsvarighet till den av beredningen förordade
regeln om avvisning av kvittningsyrkande. I likhet med beredningen anser
jag, att en sådan regel är ett erforderligt komplement till bestämmelsen om
att kvittning kan ske bara med klara motfordringar. Beredningens förslag
har jämkats något, bl. a. för att det tydligt skall framgå, att regeln gäller
vare sig begäran om kvittning görs i form av en invändning eller genom
genkär omål.

Ikraftträdande m. m.

Beredningen. Lagen skall enligt beredningens förslag inte gälla i fråga om
fordringar som arbetsgivare innehar vid ikraftträdandet. Frågan har en viss
aktualitet inom bankväsendet, eftersom banktjänstemännen vid årsskiftet
1954/55 i samband med övergång från förskotts- till efterskottslön fick
försträckningar från arbetsgivarna med belopp motsvarande en månadslön
minskad med skatteavdrag. Beloppet förfaller till betalning när anställningen
upphör.

Remissyttrandena. Den föreslagna övergångsregeln har inte föranlett särskilt
uttalande vid remissbehandlingen.

Departementschefen. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1970.

Enligt traditionell uppfattning hänförs reglerna om kvittning till civilrätten.
Den föreslagna lagen om arbetsgivares kvittningsrätt har emellertid
i stora delar samma karaktär och fyller samma ändamål som en exekutionsrättslig
lagstiftning. Vid ändring i sådan lagstiftning brukar man inte ge
särskilda övergångsbestämmelser i fråga om äldre fordringar. Jag finner
inte anledning att föreslå några sådana i detta sammanhang. Lagen kommer
därför att bli tillämplig även på äldre fordringar.

52 Kung!. Maj ds proposition nr 9 i år 1970

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

Gällande rätt. Sjömanslagen innehåller en bestämmelse (20 §) som ger sjöman
rätt att fordra, att viss del av lönen efter s. k. dragsedel månatligen betalas
till bestämd person här i landet eller för sjömannens räkning sätts in
i svensk bank. Detta dragsedelsbelopp, som kan fördelas på högst tre löpande
dragsedlar, åtnjuter enligt paragrafens andra stycke visst skydd möt
kvittning. Dragsedelsbeloppet får nämligen sättas ned utan sjömannens
samtycke bara i den mån den övriga lönen inte förslår till att täcka sjömannen
ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen
fordran som av sjömannen medges eller annars är klar. Denna bestämmelse
gäller inte för den del av lönen som betalas kontant till sjömannen
utan här blir allmänna regler om kvittning mot lön tillämpliga.

Bestämmelser om disciplinbot finns i 4 kap. sjömanslagen. Disciplinbot
innebär mistning av lönen för viss tid. Lönebelopp som innehålls för disciplinbot
skall överlämnas till mönstringsförrättare att användas till understöd
åt sjömän och deras anhöriga.

Enligt 21 § sjömanslagen har befälhavare rätt att innehålla viss del av
den kontanta lönen till dess sjömannen avgår från tjänsten. Förfarandet,
som brukar kallas décompte, syftar till att möjliggöra eventuell framtida
kvittning.

Beredningen. Avdrag för disciplinbot är enligt beredningen inte att hänföra
till kvittning. Vad som i övrigt sägs i 20 § andra stycket sjömanslagen
rör däremot kvittning. Dragsedelsbeloppet bör fortfarande skyddas så att
det får tas i anspråk bara i andra hand. Härutöver fordras inga särskilda
bestämmelser. Den nuvarande regeln om vilka fordringar som får användas
till kvittning mot dragsedelsbelopp bör därför ersättas med en hänvisning
till de allmänna reglerna om arbetsgivares kvittningsrätt. Bestämmelserna
om dragsedelsbelopp bör jämkas även i andra hänseenden, men eftersom
sjömanslagen är föremål för allmän översyn genom särskilda sakkunniga,
vill beredningen inte föreslå andra ändringar än sådana som direkt föranleds
av förslaget till lag om arbetsgivares rätt till kvittning. I fråga om s. k.
décompte uttalar beredningen att förfarandet i princip bara innebär, att
lönens förfallodag framflyttas, och att beredningens förslag inte utgör något
hinder mot förfarandet.

Remissyttrandena. Endast 196i års sjömanslagskommitté uttalar sig närmare
om den föreslagna ändringen av 20 § sjömanslagen. Kommittén anser
att de sociala skäl som föranlett att dragsedelsbeloppet får tas i anspråk
bara i andra hand alltjämt består. Sålunda kvarstår svårigheterna för sjöfolk
att lämna anhöriga och fordringsägare i hemlandet regelbundna belopp
av lönen. Ordningen med dragsedlar innefattar otvivelaktigt även ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

ekonomiskt skydd för unga och oerfarna sjömän som motiverar särställningen
i kvittningshänseende. De fordringar, som skall kunna kvittas mot
dragsedelsbeloppet, skulle enligt betänkandet vara de som anges i 4 § i förslaget.
Detta synes inte innebära någon förändring för sjöfolkets del i förhållande
till gällande ordning. Kvar står att motfordran skall ha direkt
samband med tjänsteförhållandet och att den skall vara medgiven eller
eljest klar. Som nyhet tillkommer de ytterligare begränsningar i kvittningsrätten
som följer av att den nya lagen om arbetsgivares rätt till kvittning
blir tillämplig. Även om den ordning som lagförslaget innefattar i viss utsträckning
beaktats redan tidigare har dock enhetlig praxis saknats. Förslaget
medför därför en betydande förbättring för de ombordanställda. Vad
angår det till sjömannen kontant utbetalda lönebeloppet, som inte omfattas
av de särskilda kvittningsreglerna i sjömanslagen, förstärks sjömannens
skydd i samma mån som de landanställdas. Beredningens förslag närmar i
detta avseende de svenska reglerna till dansk och norsk lag genom att skydd
skapas även för den kontanta delen av sjömannens lön. Kommittén hälsar
detta med tillfredsställelse och finner inte skäl att göra anmärkning mot
den föreslagna ändringen i sjömanslagen.

Departementschefen. Sjömanslagen ses f. n. över av 1964 års sjömanslagskommitté.
Bestämmelserna i sjömanslagen om lön bör därför nu ändras
endast i den utsträckning som direkt föranleds av förslaget till den för alla
anställningsförhållanden gällande lagen om arbetsgivares kvittningsrätt.

Enligt beredningens förslag skall sjömannens lön kunna tas i anspråk
genom kvittning enligt samma regler som gäller för andra arbetstagare. I ett
hänseende föreslås emellertid en särreglering beträffande ombordanställda,
nämligen i fråga om dragsedelsbeloppet. Detta skall först i andra hand
kunna bli föremål för kvittning. En sådan ordning stämmer väl överens
med de grundtankar som ligger bakom själva dragsedelsinstitutet. Jag vill
därför ansluta mig till förslaget.

I anledning av beredningens uttalanden om disciplinbot vill jag framhålla,
att disciplinbot enligt sjömanslagen — liksom f. ö. disciplinbot enligt
32 kap. 6 § brottsbalken och andra löneavdrag som utgör disciplinstraff —
inte svarar mot någon arbetsgivaren tillkommande privaträttslig fordran.
Därav följer att avdrag för disciplinbot, som beredningen också framhåller,
inte utgör kvittning. Inte heller s. k. décompte enligt 21 § sjömanslagen utgör
kvittning, eftersom detta förfarande inte innebär att lön slutgiltigt tas
i anspråk för någon arbetsgivarens fordran på arbetstagaren.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs sådan ändrad lydelse av
20 § andra stycket sjömanslagen att dragsedelsbelopp får nedsättas utan
sjömannens samtycke endast i den mån den övriga lönen inte förslår till
att täcka disciplinbot eller till kvittning när sådan får äga rum enligt lagen
om arbetsgivares kvittningsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag om arbetsgivares kvittning srätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Bilaga 1

Lagberedningens förslag till
Lag om arbetsgivares rätt till kvittning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om arbetsgivares rätt att genom kvittning göra avdrag på arbetstagares
avlöning eller pension skall gälla vad som sägs nedan i denna lag.

2 §•

Med avlöning förstås i lagen ersättning som tillkommer arbetstagare för
personlig arbetsinsats jämte omkostnader i tjänsten. Lika med avlöning
anses ersättning som utgår vid obehörigt avskedande eller av annan dylik
anledning.

3 §.

Avlöningen beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill. Till
avlöningens beräkning hör avdrag för sådana poster som enligt tjänsteavtalet
eller vad som följer därav skola belasta arbetstagaren, såsom avdrag
med anledning av utevaro från arbetet eller brister i fråga om arbetets
utförande.

4 §.

Kvittning får ske med förfallen motfordran som har direkt samband med
tjänsteförhållandet, såsom fordran på vederlag för bostad eller annat som
arbetsgivaren tillhandahållit med anledning av anställningen, krav på grund
av försträckning eller borgen som han lämnat av sådan anledning samt
skadestånd för fel eller försummelse i tjänsten som ej avses i 3 §. Arbetsgivaren
äger icke kvitta med fordran som han övertagit av annan utan att
på grund av borgen eller enligt lag vara skyldig att svara för skulden.

Lönefordran får icke uppehållas av motfordran som ej är medgiven eller
eljest klar.

5 §•

När kvittning får ske enligt vad som sägs i 4 §, skall iakttagas följande:

1. För motfordran som grundas på avtal med arbetstagaren får avdrag
göras i den ordning som avtalades eller uppenbart förutsattes vid fordringens
uppkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1970

2. Ersättning för skada som orsakats uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet
i tjänsten får avdragas utan någon begränsning.

3. I andra fall får avdrag ske med belopp som motsvarar högst en sjättedel
av den förfallna avlöningen.

Sker avdrag enligt 1 eller 2, får avdrag enligt 3 ej äga rum samtidigt så
att därigenom sammanlagt mer än en sjättedel av den förfallna avlöningen
tages i anspråk.

6 §.

Med arbetstagarens medgivande får kvittning ske jämväl med annan motfordran
än som avses i 4 § eller i vidare mån än som sägs i 5 § under 1 eller
3. Sådant medgivande kan återkallas innan avlöningen förfaller.

7 §•

Rätt till kvittning i andra fall eller vidare mån än som sägs ovan i denna
lag kan medgivas arbetsgivare genom kollektivavtal, vilket på arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av organisation som enligt lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare
som är bunden av dylikt kollektivavtal får tillämpa det jämväl beträffande
arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på
arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete som avses med avtalet.
Detta gäller dock ej arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 §•

Införsel går före arbetsgivares rätt till kvittning, om ej avlöningen är förfallen
när beslutet meddelas.

Skatteavdrag går också före arbetsgivares rätt till kvittning.

Beslut om utmätning av avlöning medför ej inskränkning i arbetsgivarens
kvittningsrätt. Medgivande till kvittning som kan återkallas eller som
lämnas efter att beslut om utmätning meddelats får dock ej åberopas mot
beslutet.

9 §•

Vad ovan i 4—8 §§ är stadgat med avseende på avlöning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om pension, som arbetsgivare är skyldig att
utgiva till den som varit anställd i hans tjänst.

10 §.

Begagnar arbetsgivare motfordran till kvittning i annat fall eller i vidare
mån än som är medgivet i denna lag, är han pliktig att giva arbetstagaren
ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas
även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade motfordran,
med vilken han ägde kvitta, eller var hans förfarande eljest ursäktligt, får
skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
kan även äga rum.

11 §•

Tvist om arbetsgivares rätt att genom kvittning göra avdrag på avlöning
prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och
i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen skall 13 §
lagen om arbetsdomstol gälla, även om målet ej är sådant som avses i den
lagen.

Yrkande om kvittning som framställs i mål om lönefordran får avvisas,
om sakens beskaffenhet är sådan att prövning av lönefordringen skulle
oskäligt uppehållas.

Denna lag träder i kraft den —- -—- —

Lagen äger ej tillämpning i fråga om kvittning med motfordran som
arbetsgivare innehar vid lagens ikraftträdande.

Lagberedningens förslag till

Lag om ändrad lydelse av 20 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 20 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt angives nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sj öman äger -— -—-----—

'' §•

löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke får
dragsedelsbeloppet nedsättas endast
i den mån den övriga lönen icke förslår
till att täcka disciplinbot eller
till kvittning, när sådan får äga rum
enligt vad som gäller därom.

Denna lag träder i kraft den — ---

I fråga om kvittning med motfordran som redaren innehar vid nya lagens
ikraftträdande skall äldre lag alltj ämt gälla.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

Bilaga 2

1) Förslag
till

Lag

om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivare får icke i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag
på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen
(lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran äger motsvarande
tillämpning i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare
är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §

Kvittning mot lönefordran får ske i den mån arbetstagarens medgivande
föreligger, när lönefordringen förfaller till betalning.

3 §

Även om arbetstagarens medgivande ej föreligger, får arbetsgivaren kvitta
med klar och förfallen motfordran som uppkommit under anställningen och
antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran,
eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i
tjänsten.

För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är
avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Rätt till kvittning i vidare mån än som anges i första och andra styckena
kan medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits
eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936: 506) om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som
är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbetstagare
som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen
men sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbetstagare
som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

4 §

Kvittning enligt 3 § får ske endast mot den del av lönefordringen som
nppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs
försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar
honom.

5 §

Skatteavdrag samt införsel, som beslutats innan lönefordringen förfallit
till betalning, har företräde framför kvittning enligt denna lag.

Sådant medgivande till kvittning som avses i 2 § får ej åberopas mot beslut
om utmätning av lön. Vill arbetsgivaren kvitta enligt 3 § mot belopp
som han ålagts att innehålla genom beslut om utmätning, beslutar utmätningsmannen
om beloppets fördelning mellan arbetsgivaren och utmätnings.-?
sökanden efter fordringarnas storlek.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt andra stycket föres hos överexekutor
genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

6 §

Innan kvittning enligt 3 § får ske, skall arbetsgivaren från utmätningsman
inhämta besked om hur stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall
vara skyddad mot kvittning. Upphör arbetstagarens anställning utan föregående
uppsägningstid, får arbetsgivaren hålla inne lönebelopp till dess utmätningsmannens
besked föreligger. Det åligger i sådant fall arbetsgivaren
att ofördröj ligen begära besked som avses i första punkten.

7 §

Mot utmätningsmannens beslut får talan ej föras. Utmätningsmannen
kan ändra beslutet, om anledning därtill förekommer.

8 §

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter
vad som finnes skäligt.

9 §

Tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran
prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och
i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 §
lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses
i den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

Härigenom förordnas, att 20 § sjömanslagen (1952: 530) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Sjöman äger----— —--löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke
förslår till att täcka sjömannen
ålagd disciplinbot eller på grund av
tjänsteförhållandet uppkommen
fordran, som av sjömannen medgives
eller eljest är klar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke
förslår till att täcka disciplinbot eller
till kvittning, när sådan får äga
rum enligt lagen (1970:000) om arbetsgivares
kvittningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år i 970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 februari 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 26 januari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9
januari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om
arbetsgivares kvittning srätt, 2) lag om ändring i sjömanslagen (1952:530).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Johan Lind.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om arbetsgivares kvittning srätt

Förslagets innebörd är att kvittning utan medgivande av arbetstagaren,
s. k. tvungen kvittning, i princip icke skall vara tillåten, att undantag göres
för vissa grupper av motfordringar och att i dessa fall skall gälla samma
beneficium som vid löneutmätning. I sak har lagrådet icke funnit anledning
till erinran mot de sålunda angivna huvudlinjerna i förslaget. Vissa modifikationer
synes dock önskvärda, och för att göra lagens bestämmelser mera
lättfattliga föreslås vissa jämkningar i avfattningen och den ordning vari
bestämmelserna upptages.

Förslaget skiljer, liksom lagberedningens betänkande, mellan frivillig och
tvungen kvittning. Med frivillig kvittning avses kvittning med stöd av medgivande,
som av arbetstagaren lämnas vid kvittningstillfället eller som när
lönefordringen förfaller till betalning får anses föreligga med hänsyn till att
arbetstagaren tidigare lämnat medgivande till kvittning och detta ej återkallats
eller eljest förfallit. Förslaget bygger alltså på grundsatsen att lämnat
kvittningsmedgivande kan återkallas, ehuru detta icke uttryckligen utsäges
i lagtexten. Med tvungen kvittning avses kvittning, som genomföres med stöd
av lagen utan att medgivande lämnas eller föreligger i nyss anförd mening.
I förslaget upptages först regler om frivillig kvittning (2 §). Därefter följer

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

regler om tvungen kvittning (3 §). Till dessa ansluter sig bestämmelser om
beneficium m. m. (4, 6 och 7 §§). I 5 § regleras förhållandet mellan kvittning
och skatteavdrag m. m.

I systematiskt avseende vill lagrådet göra vissa invändningar mot de föreslagna
reglerna. Avsikten är att reglerna om tvungen kvittning skall tillämpas
i fråga om de grupper av motfordringar som anges i 3 § men att reglerna
å andra sidan ej skall användas för sådana motfordringar ifall medgivande
till kvittning föreligger; kvittning kan då enligt 2 § utan vidare ske med stöd
av medgivandet. Den viktigaste av de i 3 § angivna grupperna av fordringar
karakteriseras å andra sidan just av att kvittningsmedgivande lämnats i viss
ordning. För tillämpning av 3 § på fordringar av detta slag förutsättes alltså
att kvittningsmedgivande lämnats men också, ehuru detta ej utsäges i
lagtexten, att detta medgivande återkallats eller eljest förfallit. Redan lagtekniskt
gör det ett egendomligt intryck att föreskriva att tvungen kvittning
kan ske om kvittningsmedgivande ej föreligger under förutsättning att sådant
medgivande lämnats i viss ordning. Och även om konstruktionen, om
den fattas på det sätt lagrådet här anfört, kan försvaras teoretiskt, torde den
medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen. Framför allt gäller detta frågan
om verkan av återkallelse av ett i fordringsgrundande avtal lämnat kvittningsmedgivande.
Det är sålunda inte lätt att inse att enligt förslaget en återkallelse
av sådant medgivande såtillvida är verksamt att frivillig kvittning ej
får ske men å andra sidan såtillvida inte är verksamt att kvittningsmedgivandet
— om övriga förutsättningar föreligger — trots återkallelsen kan läggas
till grund för tvungen kvittning.

Vad som anförts talar enligt lagrådets mening för att den eftersträvade begränsningen
av arbetsgivarens rätt till kvittning genomföres utan att kvittningsmedgivande
upptages såsom förutsättning. Lagrådet återkommer närmare
härtill vid 3 §.

En ändring i angiven riktning medför att förhållandet mellan tvungen
kvittning och frivillig kvittning i princip blir helt klart. Tvungen kvittning
kan genomföras i fråga om de fordringar som anges i bestämmelserna härom,
varvid icke behöver undersökas om kvittningsmedgivande lämnats eller
icke. Om arbetstagaren medger det eller om han tidigare lämnat kvittningsmedgivande,
som alltjämt anses bestå, får fordringar av detta slag användas
till kvittning utan iakttagande av de för tvungen kvittning gällande bestämmelserna.
I fråga om andra slags fordringar kan kvittning endast ske om
arbetstagaren medger det eller om han tidigare lämnat medgivande som alltjämt
kan anses bestå.

Det nu angivna förhållandet mellan tvungen kvittning och frivillig kvittning
skulle ytterligare framhävas om i lagen först upptages reglerna om
tvungen kvittning — däri inbegripet reglerna om beneficium m. m. — och
därefter bestämmelserna om verkan av arbetstagares medgivande. Bestämmelserna
om kvittnings förhållande till skatteavdrag m. m. skall gälla både

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

vid tvungen kvittning och vid frivillig kvittning och bör upptagas efter de
särskilda bestämmelserna om de båda typerna av kvittning.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att bestämmelserna
i 2—7 §§ i förslaget omgrupperas så att i 2 § upptages de materiella reglerna
om tvungen kvittning (3 § i det remitterade förslaget), i 3 § bestämmelser
om beneficium (4 § i det remitterade förslaget), i 4 § reglerna om förfarandet
vid erhållande av besked om beneficium (7 § i det remitterade förslaget),
i 5 § regler om rätt för arbetsgivare att i vissa fall hålla inne lönebelopp (6 §
i det remitterade förslaget), i 6 § regler om frivillig kvittning (2 § i det remitterade
förslaget) och i 7 § regler om förhållandet till skatteavdrag in. m.
(5 § i det remitterade förslaget).

2 §

Såsom förut anförts föreslår lagrådet att regierna om frivillig kvittning
upptages i 6 §.

I fråga om lydelsen hemställer lagrådet att uttrycklig föreskrift meddelas
om när kvittningsmedgivande kan återkallas. Enligt det remitterade förslaget
är avsett att medgivande skall kunna återkallas sist innan lönefordringen
förfaller till betalning. Återkallelse bör alltså ej kunna äga rum senare, även
om lönen lyftes först efter förfallodagen. Med vissa förtydliganden i övrigt
synes paragrafen kunna erhålla följande lydelse: Med arbetstagarens medgivande
får kvittning ske även med annan motfordran och i vidare mån än
som förut är sagt. Om sådant medgivande lämnats på förhand, kan det återkallas
senast innan lönefordringen förfaller till betalning.

Beträffande fall då arbetstagaren återkallar kvittningsmedgivande kort
före löneutbetalning hänvisas till vad som anföres vid 8 §.

3 §

Reglerna om förutsättningar för tvungen kvittning bör såsom förut angivits
upptagas i 2 §.

I enlighet med det remitterade förslaget bör såsom villkor för tvungen
kvittning i samtliga fall när sådan är medgiven gälla att motfordringen är
klar och förfallen till betalning.

Enligt förslaget skall arbetsgivare ha möjlighet att mot arbetstagares lönefordran
kvitta fordring som uppkommit under anställningen och grundas på
avtal, enligt Adlket fordringen får kvittas mot lönefordran. Lagrådet bär förut
anfört vissa erinringar mot detta förslag. Även eljest synes invändningar
kunna riktas mot detta. Genom att tillåta kvittningsrätt i nu angivna fall har
man avsett att främja en från arbetstagarnas synpunkt önskvärd kreditgivning
från arbetsgivarnas sida. Med den utformning som bestämmelsen fått i
förslaget sträcker sig kvittningsrätt en emellertid i vissa avseenden längre än
vad som erfordras för att tillgodose det angivna syftet. Enligt förslaget fordras
inte något samband mellan tjänsteförhållandet och det avtal varpå ford -

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

ringen grundas; det räcker att fordringen uppstått under anställningstiden.
Och det krävs inte att det avtal varpå fordringen grundas är slutet mellan
arbetstagaren och arbetsgivaren; arbetstagaren kan ha ingått avtalet med en
tredje man, som sedermera överlåtit sin fordran på arbetsgivaren. Å andra
sidan begränsas kvittningsmöjligheten genom föreskriften att kvittningsmedgivandet
skall ingå i det avtal på vilket fordringen grundas. Betydelsen
av detta villkor blir i många fall, särskilt i större företag, ringa eftersom man,
såsom framhållits i ett remissyttrande, måste räkna med att kvittningsmedgivande
rutinmässigt intages i förekommande avtal. Om, såsom ofta kan
hända i mindre förhållanden, arbetsgivaren icke är så förtänksam blir
tvungen kvittning utesluten. Det angivna villkoret torde vidare kunna bereda
vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen, i synnerhet när kreditavtal
mellan arbetsgivare och arbetstagare ingåtts muntligen.

Enligt lagrådets mening erhålles en lämpligare begränsning av den tvungna
kvittningen i nu avsedda fall om såsom villkor för arbetsgivares rätt att
kvitta föreskrives endast att fordringen skall vara grundad på avtal som har
samband med tjänsteförhållandet. Till ledning för rättstillämpningen bör då
i lagtexten som exempel anges vissa av de vanligaste skuldförhållanden där
den tvungna kvittningen är avsedd att tillämpas.

Tvungen kvittning skall enligt förslaget vidare kunna ske med fordran
avseende ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.
För att kvittningsrätt skall föreligga torde enligt den föreslagna regeln
krävas icke blott att arbetstagaren vållat skadan genom en uppsåtlig gärning
eller underlåtenhet utan även att han haft uppsåt — direkt, indirekt eller
eventuellt — att åstadkomma den skada som inträffat. Har han handlat blott
oaktsamt har arbetsgivaren inte rätt att mot arbetstagarens lön kvitta med sin
fordran på ersättning för skadan. Detsamma gäller i den mån hans uppsåtliga
handling eller underlåtenhet fått en skadeeffekt som ej var omfattad av
hans uppsåt. Enligt remissprotokollet är grunden för den föreslagna regeln
att arbetstagare, som uppsåtligen tillfogar sin arbetsgivare skada, regelmässigt
blir omedelbart avskedad och att det i sådant fall framstår som uppenbart
stötande att arbetsgivaren, om han inte kunde tillgripa kvittning, skulle
vara nödsakad att betala ut innestående lön ograverad eller behålla arbetstagaren
i anställningen till dess han kunnat anskaffa en exekutionstitel för
sin skadeståndsfordran. Möjligheten att omedelbart skilja arbetstagare från
tjänsten lärer emellertid i många fall föreligga även då denne vållat arbetsgivaren
skada genom vårdslöshet av grov beskaffenhet. De åberopade skälen
för att tillåta kvittning vid uppsåtligt vållande av skada talar för att kvittningsmöjlighet
bör beredas arbetsgivaren även när skada vållats genom grov
vårdslöshet i tjänsten. Inom skadeståndsrätten har också när det gäller
regressrätt och liknande förhållanden grov oaktsamhet i allmänhet jämställts
med uppsåt. Lagrådet förordar därför att arbetsgivare medges rätt till
kvittning med fordran på skadestånd även i fall då arbetstagaren vållat ska -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94- år 1970

dan genom grov vårdslöshet i sin tjänst. En sådan utvidgning av kvittningsrätten
i förhållande till vad som föreslagits torde knappast kunna föranleda
missbruk. Redan det förut nämnda villkoret att motfordringen skall vara
klar är ägnat att motverka eller hindra sådana missbruk av arbetsgivarens
kvittningsrätt som omnämnes i remissprotokollet.

Med beaktande av det anförda förordar lagrådet att första stycket i paragrafen
ges följande lydelse:

Kvittning mot lönefordran får ske med motfordran som är klar och förfallen
till betalning

1) om motfordringen avser vederlag för bostad eller annat som arbetsgivaren
tillhandahållit med anledning av anställningen eller grundas på försträckning
eller borgen som han lämnat av sådan anledning eller på annat
avtal som har samband med tjänsteförhållandet eller

2) om motfordringen avser ersättning för skada som arbetstagaren uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet vållat i tjänsten.

I tredje stycket första punkten synes orden ”i vidare mån än” böra utbytas
mot ”utöver vad”.

4§

Såsom förut anförts bör bestämmelserna om beneficium överföras till 3 §.

I den föreslagna lydelsen är ett par förtydliganden önskvärda. Avsikten
torde vara att arbetstagaren skall åtnjuta beneficium inte bara i fråga om sådana
fordringar som omedelbart enligt lag får användas till tvungen kvittning
utan även för sådana fordringar som med stöd av kollektivavtal i kvittningshänseende
jämställs med sådana fordringar. Förhållandet är av sådan
praktisk betydelse att det synes böra anges i lagtexten. Vidare är avsett att
endast utmätningsman skall kunna bestämma beneficium, jfr 6 § i det remitterade
förslaget. Det är sålunda inte meningen att t. ex. domstol skall
kunna göra detta. Denna begränsning bör anges redan i förevarande paragraf.
Nu berörda förhållanden synes komma till uttryck om man låter paragrafen
inledas med orden: Kvittning enligt 2 § första stycket eller med stöd
av kollektivavtal får ske endast mot den del av lönefordringen som utmätningsman
enligt lämnat besked funnit uppenbart överstiga vad etc.

5 §

Bestämmelserna om kvittnings förhållande till skatteavdrag m. in. bör som
förut anmärkts intagas i 7 §.

I andra stycket ges regler om kvittnings förhållande till löneutmätning,
varvid i första punkten behandlas frivillig kvittning och i andra punkten
tvungen kvittning. Bestämmelserna om tvungen kvittning innebär att, om
arbetsgivaren ålagts att innehålla visst belopp genom beslut om löneutmätning,
kvittningsgill motfordran får konkurrera med utmätningssökandens

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

fordran endast om motfordringen är av det slag som anges i 3 § i det remitterade
förslaget. Härvid torde åsyftas inte bara motfordringar enligt första
stycket i paragrafen utan även sådana fordringar som enligt kollektivavtal
i kvittningshänseende jämställs med dylika fordringar. Motsvarande bör
gälla även om man genomför lagrådets förslag beträffande avgränsningen av
de grupper av fordringar som kan åberopas för tvungen kvittning.

Innebörden av bestämmelserna i andra stycket torde bli tydligare om ordningsföljden
mellan första och andra punkterna kastas om och bestämmelserna
placeras i var sitt stycke.

Med beaktande av det anförda och med visst förtydligande av den nuvarande
första punkten föreslås att andra stycket ersätts med följande bestämmelser: Vill

arbetsgivaren kvitta med fordran som avses i 2 § första stycket eller
med stöd av kollektivavtal mot belopp etc.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

6 §

I 5 § bör enligt lagrådets förslag xipptagas bestämmelser om arbetsgivares
rätt att i vissa fall innehålla lön, motsvarande bestämmelserna i 6 § andra
och tredje punkterna i det remitterade förslaget. Slutorden i stadgandet synes
kunna ändras till ”sådant besked”. Bestämmelsen i första punkten blir överflödig
om man, såsom lagrådet förordar, redan i de materiella reglerna om
beneficium inför att sådant bestämmes av utmätningsmannen, jfr ovan vid

4 §•

7 §

I 4 § bör meddelas bestämmelser om utmätningsmans besked om beneficium,
motsvarande föreskrifterna i förevarande paragraf i det remitterade
förslaget. Hänvisningen till 6 § skall därvid avse 3 §.

Den föreslagna bestämmelsen innehåller bl. a. motsvarighet till bestämmelsen
i 9 § första punkten införsellagen att utmätningsmannen skall bereda
arbetstagaren tillfälle att yttra sig om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.
I 41 § utsökningskungörelsen har meddelats viss föreskrift om underrättelse
enligt den nämnda bestämmelsen i införsellagen. Lagrådet förutsätter
att en föreskrift av motsvarande slag meddelas beträffande den nu
föreslagna bestämmelsen. Det kan framhållas att de allmänna bestämmelserna
i 50 § utsökningskungörelsen om sättet för utmätningsmans underrättelse
blir tillämpliga på underrättelse enligt förevarande bestämmelse utan att särskild
föreskrift behöver meddelas därom.

8 §

Enligt den föreslagna lagen skall en arbetstagare alltid äga rätt att återkalla
ett lämnat kvittningsmedgivande ända intill den tidpunkt, när löne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

fordringen förfaller till betalning. Genom att en arbetstagare, som tidigare
medgett arbetsgivaren kvittningsrätt, återkallar medgivandet, kan arbetsgivaren
hindras att genomföra en tilltänkt frivillig kvittning. Endast om motfordringen
är av sådan beskaffenhet, att tvungen kvittning är tillåten, kan
arbetsgivaren i sådant fall föranstalta om kvittning och arbetstagaren äger
därvid alltid rätt att tillgodonjuta beneficium. Sker ett sådant återkallande
av ett tidigare lämnat kvittningsmedgivande kort före löneutbetalningen är
det uppenbart att det ofta kan vara svårt eller omöjligt för arbetsgivaren att
på förfallodagen tillhandahålla arbetstagaren hela lönefordringen eller, då
tvungen kvittning är tillåten, ha hunnit få besked från utmätningsmannen
om arbetstagaren tillkommande beneficium. Om arbetsgivaren i ett dylikt
fall gör vad han kan för att åstadkomma rättelse, torde det vara uppenbart
att arbetsgivaren genom dröjsmål med löneutbetalningen icke kan anses ha
gjort sig skyldig till avtalsbrott som kan ge anledning till skadestånd.

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
13 mars 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,

Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om arbetsgivares kvittning srätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har förordat dels vissa sakliga ändringar i 3 § förslaget till lag
om arbetsgivares kvittningsrätt, dels ett antal formella jämkningar i lagförslaget,
bl. a. en omdisponering av paragrafföljden.

Enligt 3 § i det remitterade förslaget skall arbetsgivare ha rätt att mot
arbetstagares lön kvitta fordran som uppkommit under anställningen och
grundas på avtal enligt vilket fordringen får kvittas mot lönen. Lagrådet
har här förordat att kravet på kvittningsmedgivande får utgå men att kvittningsrätten
samtidigt begränsas till fordringar som har samband med anställningen.

Som lagrådet framhåller torde man visserligen kunna räkna med att
särskilt större företag ofta nog rutinmässigt tar in kvittningsmedgivande i
sådana avtal som det här gäller. Detta är emellertid enligt min mening inte
ett tillräckligt skäl för att slopa kravet på kvittningsmedgivande. En sådan
ordning skulle innebära en utvidgning av kvittningsrätten, som måste anses
oförenlig med grundtanken i lagförslaget, nämligen att kvittning i princip
får ske bara med arbetstagarens medgivande när lönen förfaller till
betalning. De skäl att göra avsteg från nämnda princip som har redovisats
i remissprotokollet och som sammanhänger med arbetsgivarens kreditgivning
till arbetstagaren motiverar inte att man vidgar kvittningsrätten
utöver vad det remitterade förslaget innebär. Genom kravet att kvittningsmedgivande
skall ha lämnats i samband med tillkomsten av arbetsgivarens
fordran vinner man dessutom den väsentliga fördelen att en arbetstagare
alltid från början har klart för sig att arbetsgivaren kan komma att driva

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

in sin fordran utan rättsligt förfarande. De lagtekniska skäl som lagrådet
åberopar för sitt förslag kan rimligtvis inte tillmätas avgörande betydelse.
Jag vidhåller därför i denna del den ståndpunkt jag har intagit i lagrådsremissen.

Formuleringen i det remitterade förslaget att motfordringen skall ha uppkommit
”under anställningen” har valts främst av praktiska skäl för att undvika
bevissvårigheter. Den av lagrådet förordade jämkningen torde i praktiken
inte innebära någon större förändring. Jag vill emellertid inte motsätta
mig förslaget att som villkor för kvittning uppställs krav på att fordringen
skall ha samband med anställningen. Sådant samband skall anses
föreligga om situationen är den att motfordringen inte skulle ha uppkommit,
ifall arbetstagaren inte hade varit anställd hos arbetsgivaren i fråga.
— Att, som lagrådet har föreslagit, i lagtexten som exempel ange vissa av de
vanligaste skuldförhållanden där tvungen kvittning är avsedd att tillämpas
anser jag inte nödvändigt.

Lagrådet har vidare förordat, att arbetsgivare skall ha rätt till tvungen
kvittning med fordran på skadestånd även i fall då arbetstagaren vållat skada
genom grov vårdslöshet i sin tjänst. Lagrådet motiverar detta bl. a. med
att det i sådana fall många gånger är möjligt att omedelbart skilja arbetstagaren
från tjänsten. Det kan emellertid ifrågasättas om inte avsked med
omedelbar verkan på grund av att arbetstagaren vållat skada genom grov
försumlighet är ganska sällsynt förekommande (jfr Bertil Bengtsson, Hävningsrätt
och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, s. 427). Något mera påtagligt
praktiskt behov av att utsträcka kvittningsrätten på sätt lagrådet
förordat torde i varje fall knappast föreligga. Härtill kommer att det, som
har påpekats under remissbehandlingen, ofta är mycket svårt att avgöra om
en oaktsamhet är grov. Det är inte lämpligt och kan ge upphov till onödiga
tvistigheter att låta arbetsgivaren göra bedömningar av det slaget. Mot bakgrund
härav anser jag, att det inte finns tillräckliga skäl att utsträcka kvittningsrätten
på sätt lagrådet har föreslagit.

Den av lagrådet förordade omdisponeringen av lagförslaget går ut på att
i lagen först tas upp reglerna om tvungen kvittning, därefter bestämmelsen
om frivillig kvittning och slutligen reglerna om förhållandet mellan kvittning
samt skatteavdrag m. m. Syftet härmed är enligt lagrådet att bättre klargöra
förhållandet mellan de båda slagen av kvittning.

Som framgår av remissprotokollet är frivillig kvittning avsevärt mycket
vanligare än tvungen kvittning. Det är då naturligt att den frivilliga kvittningen
behandlas först i lagen. Även om det kan anföras skäl också för den
av lagrådet förordade dispositionen, kan jag inte finna att denna gör lagtexten
klarare eller i övrigt innebär någon förbättring. Jag är därför inte
beredd att biträda lagrådets förslag på denna punkt.

Som förutsättning för frivillig kvittning anges i 2 § i det remitterade förslaget,
att arbetstagarens medgivande föreligger, när lönefordringen för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

faller till betalning. Härav framgår, som också anges i motiven, att kvittning
enligt paragrafen inte får ske om ett i förväg lämnat medgivande har
återkallats före förfallodagen. I tydlighetens intresse kan det emellertid
vara lämpligt att, som lagrådet har förordat, ta in en uttrycklig regel härom.
Denna bör lämpligen placeras i en andra punkt i paragrafen och utformas
på följande sätt: Återkallas ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen
förfallit till betalning, får kvittning icke ske i vidare mån än som
följer av vad nedan sägs. I anslutning härtill bör formuleringen i första punkten
jämkas något.

För att ytterligare klargöra förhållandet mellan 2 och 3 §§ bör vidare
första stycket i den senare paragrafen jämkas redaktionellt. Paragrafens
tredje stycke bör jämkas på sätt lagrådet har förordat.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid 4 § i det remitterade förslaget
vill jag först erinra om att i remissprotokollet uttryckligen har framhållits,
att kollektivavtalsparterna vid kvittning med stöd av kollektivavtal som avses
i 3 § tredje stycket inte kan disponera över beneficieskyddet för arbetstagaren.
I det remitterade förslaget återspeglas detta genom att beneficieregeln
i 4 § anges gälla vid kvittning ”enligt 3 §”. Den redaktionella jämkning
som lagrådet här har förordat kan emellertid bidra till ökad klarhet.
Jag är därför beredd att godta ändringsförslaget.

Lagrådet har vidare vid 4 § förordat en uttrycklig regel om att endast utmätningsman
får bestämma beneficiets storlek. Att så är förhållandet framgår
emellertid enligt min mening tillräckligt tydligt av 4 och 6 §§ i det
remitterade förslaget. Lagrådets förslag innebär dessutom den sakliga ändringen
att utmätningsmannen skall bestämma hur stor del av lönen som
får användas till kvittning och inte, såsom enligt det remitterade förslaget,
den del av lönen som skall vara skyddad mot kvittning. Eftersom lönens
storlek i många fall varierar, t. ex. på grund av ackords- eller övertidsarbete,
torde den senare konstruktionen vara den enda praktiskt möjliga. Lagrådets
redaktionella anmärkning kan visserligen i och för sig tillgodoses
även inom ramen för en sådan saklig lösning. Lagtexten blir emellertid då
tämligen otymplig. Jag vidhåller därför i denna del den lydelse av 4 § som
det remitterade förslaget innehåller.

Jag kan ansluta mig till lagrådets förslag till omdisponering av bestämmelserna
i 5 § andra stycket. En jämkning i formuleringen är emellertid
påkallad för att bestämmelsens sakliga innebörd skall bli klar. Avgörande
för frågan om konkurrens mellan motfordran och utmätningsfordran är
sålunda, som framgår av remissprotokollet, motfordringens art. Däremot
är det likgiltigt om kvittningen i det enskilda fallet sker med eller utan arbetsgivarens
samtycke.

Med den ståndpunkt jag intagit i fråga om 4 § finns inte anledning att,
som lagrådet förordar, låta första punkten i 6 § utgå. I övrigt kan jag biträda
lagrådets förslag till redaktionell jämkning i 6 §.

Vad lagrådet har uttalat under 8 § vill jag ansluta mig till.

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Utöver vad tidigare har nämnts bör vissa redaktionella jämkningar göras
i det remitterade förslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690755