Kungi. Maj.ts proposition nr 92 år 1970

Nr 92

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198),
m.m.; given Stockholms slott den 6 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198),

2) lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring i folkbokföringsförordningen att
dödsbevis alltid skall lämnas vid dödsfall. Förslaget innebär att gravsättning
eller eldbegängelse av person som avlidit här i landet inte får ske
förrän dödsbevis avlämnats.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om ändring i folkbokf öringsförordningen (1967: 198)

Härigenom förordnas, att 31 och 32
198) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Dödsfall anmäles — —-----

Den som anmäler dödsfall skall,
om dödsbevis ej lämnas enligt 32 §,
vid anmälan uppge sannolik dödsorsak
och namn på läkare som under
sista året före dödsfallet rådfrågats
av eller för den döde.

Intyg om dödsorsak (dödsbevis)
lämnas vid dödsfall till pastorsämbete
av polismyndighet, om särskild
undersökning för att utröna dödsorsaken
gjorts genom myndighetens
försorg, och av sjukvårdsinrättning
om den avlidne vårdades på inrättningen
vid dödsfallet.

Den som anmäler dödsfall till pastorsämbete
skall avlämna dödsbevis
om läkare i annat fall vårdade den
avlidne under hans sista sjukdom,
biträdde vid förlossning, där moder
eller barn dog, eller besiktigade den
dödes kropp efter dödsfallet.

Socialstyrelsen kan förordna att
dödsbevis skall lämnas till pastorsämbete
vid andra dödsfall än som avses
i första och andra styckena såvitt
avser kommun eller ort där tjänsteläkare
är stationerad. Sådant dödsbevis
avlämnas av den som anmäler
dödsfallet.

§§ folkbokföringsförordningen (1967:
(Föreslagen lydelse)

§•

---anmäla dödsfallet.

Intyg om dödsorsak (dödsbevis)
lämnas vid dödsfall till pastorsämbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1969: 312.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

14 §

Följande lagrum------

16 § 1 och 6 punkterna förordningen
den 16 februari 1864 (nr 11
s. 101) om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas
skall;

1 punkten

{Föreslagen lydelse)

—• brottsbalkens ikraftträdande:

16 § 6 punkten förordningen den
16 februari 1864 (nr 11 s. 101) om
nya strafflagens införande och vad i
avseende därå iakttagas skall;

strafflagen m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1969: 83.

tf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Ma j:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 mars

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om obligatoriska
dödsbevis och anför.

Inledning

Frågan om införande av obligatoriska dödsbevis har diskuterats vid ett
flertal tillfällen under de senaste decennierna. Den 2 december 1966 tillsatte
medicinalstyrelsen och rikspolisstyrelsen en gemensam arbetsgrupp med
uppdrag att utreda frågor i samband med dödsbevis. I promemoria den 29
februari 1968 som avgavs till de båda ämbetsverken föreslog arbetsgruppen,
att gravsättning eller eldbegängelse inte skulle få ske innan dödsbevis avlämnats.
Över promemorian inhämtade ämbetsverken yttranden från statens
rättsläkarstationer i Uppsala, Lund och Göteborg, länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Yästernorrlands
och Norrbottens län, polismyndigheterna i Stockholms, Göteborgs, Malmö,
Nyköpings, Eskilstuna, Strängnäs, Katrineholms, Linköpings, Motala, Norrköpings,
Eksjö, Härnösands, Sollefteå, Sundsvalls, örnsköldsviks, Bodens,
Gällivare, Haparanda och Luleå polisdistrikt, Sveriges läkarförbund, Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare. Riksåklagaren
tog under hand del av promemorian och förklarade sig inte ha
någon erinran mot dess förslag.

Med bifogande av promemorian och remissyttrandena över denna har
rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen gemensamt i skrivelse den 21 oktober
1969 hemställt att dödsbevisen görs obligatoriska. Ett genomförande av ämbetsverkens
förslag förutsätter vissa ändringar i bl. a. folkbokföringsförordningen
(1967: 198, FBF).

Över ämbetsverkens framställning har efter remiss yttrande avgetts av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU).

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1970

Nuvarande ordning

Dödsfall skall enligt 31 § FBF skyndsamt anmälas till pastorsämbete.
Anmälan görs av efterlevande make eller annan anhörig, som sammanbott
med den döde eller av annan anledning finns på platsen. Om sådan anmälningsskyldig
inte finns, bör husfolk, husvärd eller annan som är närmast
till det anmäla dödsfallet. Den som anmäler dödsfall skall uppge sannolik
dödsorsak och namn på läkare som under sista året före dödsfallet rådfrågats
av eller för den döde. Sådan uppgift behöver dock inte meddelas,
om intyg om dödsorsak (dödsbevis) skall lämnas.

I 32 § FBF regleras vid vilka dödsfall dödsbevis skall lämnas till pastorsämbete.
Har polismyndighet låtit göra särskild undersökning för att utröna
dödsorsaken skall polismyndigheten lämna dödsbevis. Om den avlidne
vårdades på sjukvårdsinrättning vid dödsfallet lämnas dödsbeviset av inrättningen.
Den som anmäler dödsfall till pastorsämbete skall lämna dödsbevis,
om läkare i annat fall vårdade den avlidne under hans sista sjukdom,
biträdde vid förlossning, där moder eller barn dog, eller besiktigade den
dödes kropp efter dödsfallet.

Socialstyrelsen kan förordna att dödsbevis skall lämnas till pastorsämbete
även vid andra dödsfall såvitt avser kommun eller ort där tjänsteläkare
är stationerad. Sådant förordnande har meddelats av medicinalstyrelsen
den 12 december 1967 och gäller med den reservationen att särskilda
omständigheter inte gör det omöjligt att lämna dödsbevis. Dödsbeviset
lämnas av den som anmäler dödsfallet.

Har dödsbevis inte utfärdats, skall enligt 38 § folkbokföringsknngörelsen
(1967: 495, FBK) pastorsämbetet i den församling, där dödsfallet skall antecknas,
sända underrättelse om dödsfallet till tjänsteläkaren i det distrikt
där dödsfallet inträffat. Tjänsteläkaren skall i sådant fall söka utröna dödsorsaken.
Inom två veckor efter mottagandet av underrättelsen skall han
återsända denna med anteckning om vad han kunnat utröna (dödsorsaksavi).
Annan läkare som rådfrågats för eller av den avlidne under ett år före
dödsfallet är skyldig att lämna tjänsteläkaren upplysningar som behövs
för undersökningen. Pastorsämbetet sänder snarast möjligt mottagna dödsbevis
och dödsorsaksavier till statistiska centralbyrån.

Dödsbevis utfärdas alltid av läkare. Enligt 3 § 6 allmänna läkarinstruktionen
(1963: 341) åligger det läkare att i vissa fall så snart ske kan kostnadsfritt
utfärda dödsbevis. Sådan skyldighet föreligger, när någon avlidit
vilken läkaren vårdat under hans sista sjukdom, eller när modern eller
barnet avlidit under förlossning vid vilken läkaren biträtt, eller när läkaren
efter inträffat dödsfall besiktigat den avlidnes kropp.

I 3 § 8 allmänna läkarinstruktionen föreskrivs, att läkare som under
sin verksamhet får kännedom om att någon har avlidit utan veterligen fö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

regående sjukdom ofördröj ligen skall anmäla dödsfallet till polismyndigheten
i den ort där den döda kroppen har anträffats.

Övriga bestämmelser om dödsbevis återfinns i begravningskungörelsen
(1963: 540, BK) i det avsnitt som rör gravsättning och eldbegängelse. Innan
läkare utfärdar dödsbevis skall han enligt 14 § 1 mom. besiktiga den döda
kroppen. Besiktning får dock underlåtas, om läkaren vårdat den avlidne
under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning, under vilken modern
eller barnet avlidit, eller på annat sätt erhållit betryggande upplysningar för
fastställande av dödsorsaken. I 14 § 2 mom. regleras vad dödsbevis skall
innehålla. Dödsbevis skall av läkaren utan dröjsmål tillhandahållas den som
skall lämna beviset till pastorsämbete.

Enligt 15 § BK är en förutsättning för eldbegängelse att dödsbevis lämnats.
Finns det inte anledning till antagande att döden orsakats av annan
person och inte heller eljest skäl att företaga en fullständigare undersökning
av den döda kroppen och har — då så skall ske — dödsbevis lämnats,
föreligger inget hinder mot att gravsättning eller eldbegängelse sker utan
vidare prövning. Pastorsämbetet skall då på begäran omedelbart utfärda
intyg om att gravsättning eller eldbegängelse får äga rum. Denna föreskrift
gäller således beträffande gravsättning även för det fall att skyldighet att
lämna dödsbevis inte föreligger.

Finner pastorsämbete däremot på grund av innehållet i dödsbevis eller
eljest, att det kan antas att döden orsakats av annan person eller det eljest
finns skäl att företaga en fullständigare undersökning av den döda kroppen,
skall pastorsämbetet omedelbart skriftligen underrätta polismyndigheten i
den ort där dödsfallet inträffat. Vid underrättelsen skall fogas avlämnat
dödsbevis.

Om polismyndigheten finner att en fullständigare undersökning av den
döda kroppen inte behövs, skall polismyndigheten meddela tillstånd till
gravsättning eller eldbegängelse. I motsatt fall skall polismyndigheten med
eget yttrande omedelbart överlämna handlingarna i ärendet till länsstyrelsen
för avgörande. Om anledning föreligger kan länsstyrelsen besluta om rättsmedicinsk
undersökning. Sådan undersökning kan, enligt stadgan (1886: 4)
angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas
kropp, beslutas även av polischef, domstol och allmän åklagare.

Enligt 14 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken gäller fortfarande
bestämmelserna i 16 § 1 punkten förordningen (1864: 11 s. 101)
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. I
sistnämnda författningsrum stadgas att, om någon finnes ligga död utan
veterligen föregången sjukdom, närmaste kronobetjänte är pliktig att genast
vid erhållen kunskap härom undersöka, om den döde omkommit av egen
eller andras handaverkan. Finns minsta anledning att så är fallet, skall
han skyndsamt underrätta länsstyrelsen eller domaren. Den underrättade
äger förordna huruvida besiktning av provinsialläkare och undersökning vid
domstol kan finnas nödvändig eller inte, innan den döde får begravas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

Rikspolisstyrelsens och socialstyrelsens framställning

Rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen (i det följande benämnda ämbetsverken)
framhåller inledningsvis att skyldighet att lämna dödsbevis inte
föreligger vid alla dödsfall. De dödsfall, vid vilka dödsbevis inte avlämnas,
skall nu i efterhand klassificeras genom s. k. dödsorsaksavi. De är till antalet
relativt få och visar en oavbruten minskning. Sålunda utgjorde de 1 883 år
1961 men endast 613 år 1966. Till nedgången torde bl. a. ha bidragit att
dödsbevis alltid krävs för eldbegängelse, vilken begravningsform ständigt
vinner ökad användning.

Ämbetsverken finner att nuvarande regler om när dödsbevis skall avlämnas
inte lämnar tillräcklig garanti för att dödsfall, som kan vara förknippade
med brott, kommer till polisens kännedom. Därför anser ämbetsverken
det angeläget att enhetliga och entydiga regler skapas, så att alla dödsfall
blir tillfredsställande klarlagda, innan gravsättning eller eldbegängelse sker.
Obligatoriska dödsbevis bör enligt ämbetsverkens uppfattning utgöra en
garanti härför.

Ett införande av obligatoriska dödsbevis skulle visserligen enligt ämbetsverken
medföra visst merarbete för läkare och polismyndigheter. Från
arbetssynpunkt vinns emellertid också fördelar genom att man slipper tidskrävande
och besvärliga utredningar av dödsfall som kan ha inträffat för
lång tid sedan och där gravsättning redan skett. Statsmakternas inställning
till tidigare väckta förslag har huvudsakligen grundats på att dessa skulle
komma att förorsaka invånare på landsbygden extra besvär och kostnader.
Ämbetsverken avser emellertid inte att lägga ökat besvär på allmänheten
utan föreslår att det skall åvila polismyndigheten att anskaffa dödsbevis
i de fall då enligt nuvarande bestämmelser skyldighet inte föreligger att
lämna sådant bevis. Enligt förslaget skall kostnaderna härför stanna på
statsverket. Kostnadsökningen uppskattar ämbetsverken till ca 250 000 kr.
En viss kostnadsbesparing skulle dock kunna göras, om det föreskrivs i
anvisningar rörande val av undersökningsform att användandet av rättsmedicinsk
obduktion så långt möjligt begränsas utan att rättssäkerhetskravet
därför eftersättes.

Även om den ifrågasatta reformen med obligatoriska dödsbevis skulle
komma att orsaka statsverket måttliga kostnadsökningar finner ämbetsverken
att fördelarna med en sådan reform, framför allt den ökade rättssäkerheten,
är så betydande att ämbetsverken föreslår att dödsbevisen görs
obligatoriska.

Dödsbevis bör enligt ämbetsverkens mening inte längre kunna få utfärdas
enbart på grundval av trovärdiga personers uppgifter till läkaren. Ämbetsverken
föreslår därför att dödsbevis skall få utfärdas utan föregående
läkarundersökning endast i de fall, då läkare vårdat den avlidne under
hans sista till döden ledande sjukdom eller biträtt vid förlossning under

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

vilken modern eller barnet avlidit och läkaren anser sig på sannolika skäl
kunna fastställa dödsorsaken. En sådan regel finner ämbetsverken otvivelaktigt
innebär en viss ökad garanti för riktiga dödsbevis.

Under vilka förutsättningar dödsbevis skall grundas på rättsmedicinsk
obduktion resp. fullständig eller enkel dödsorsaksundersökning bör enligt
ämbetsverkens mening klart preciseras. Huruvida bestämmelser härom skall
utfärdas av Kungl. Maj :t eller av ämbetsverken i samråd finner dessa
vara föremål för tveksamhet.

Den nu stadgade skyldigheten för polismyndighet, som önskar en fullständigare
undersökning av en död kropp, att underrätta bl. a. länsstyrelsen
och översända handlingar dit anser ämbetsverken inte ha någon uppgift
att fylla. Polismyndighet har nämligen numera befogenhet att själv förordna
om rättsmedicinsk obduktion. Ämbetsverken föreslår därför upphävande
av 16 § 1 punkten i 1864 års förordning om strafflagens införande. Samtidigt
föreslår ämbetsverken att motsvarande stadgande i 16 § andra stycket
BK ändras och ges den innebörden att polismyndigheten själv skall låta
företaga en fullständigare undersökning när denna myndighet finner sådan
behövlig.

Som en ytterligare garanti för att alla oklara dödsfall i tid kommer till
polismyndighetens kännedom föreslår ämbetsverken en utvidgning av
läkares anmälningsskyldighet. Enligt detta förslag skall det åligga varje
läkare, som under sin verksamhet får kännedom om att någon avlidit
utanför sjukvårdsinrättning under sådana förhållanden att en fullständigare
undersökning behövs för fastställande av dödsorsaken, att anmäla
dödsfallet till polismyndigheten.

När det gäller materialets författningsmässiga disposition föreslår ämbetsverken
i första hand att bestämmelserna om dödsbevis bryts ut ur FBF,
FBK och BK samt sammanförs till en ny kungörelse i ämnet. Ämbetsverken
påpekar dock att det avsedda syftet även kan vinnas genom ändringar
i gällande bestämmelser. För den händelse den senare lösningen väljs
avser ämbetsverken att inte endast utfärda erforderliga anvisningar utan
även i cirkulär göra en sammanställning av författningarna på området.

CFU:s remissyttrande

CFU tillstyrker förslaget såvitt avser dess huvudsakliga syften, nämligen
dels att intyg av läkare om dödsorsaken skall föreligga vid varje dödsfall,
dels att alla oklara dödsfall i tid skall komma till polismyndighets
kännedom. CFU har därför ingen erinran mot att dödsbevis blir obligatoriskt
och att dödsbeviset med de föreslagna undantagen alltid skall grundas på
undersökning av den döda kroppen.

Det kan emellertid enligt CFU ifrågasättas nödvändigheten och lämplig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

heten av att dödsbevis skall lämnas av polismyndighet i alla de fall lämnandet
enligt ämbetsverkens förslag inte skall ankomma på sjukvårdsinrättning
resp. den som har att anmäla dödsfallet. Enligt CFU:s mening bör
dödsbevis kunna utfärdas utan underrättelse till eller medverkan av polismyndighet,
även när läkare efter s. k. enkel dödsorsaksundersökning inte
funnit skäl att antaga att döden orsakats av annan person och inte heller
eljest skäl föreligger till en fullständigare undersökning av den döda kroppen.
Ett sådant förfarande utan polismyndighets medverkan vid naturliga
dödsfall synes CFU vara mera tilltalande sett från den enskildes synvinkel.
Rättssäkerheten anser CFU tillgodosedd genom att gravsättning och eldbegängelse
får ske endast efter uppvisat dödsbevis, grundat på — med de
föreslagna undantagen — undersökning av den döda kroppen och i förekommande
fall kompletterat med tillstånd av polismyndighet till gravsättning
och eldbegängelse.

Om ämbetsverkens förslag på nyssnämnda punkt i stället skulle anses
lämpligare, finner CFU att utförandet i praktiken av dessa bestämmelser
kommer att inrymma vissa oklara moment. CFU finner det inte framgå av
ämbetsverkens framställning vem som skall anmäla dödsfallet till polismyndighet
när den avlidne inte vårdats av läkare under sin sista sjukdom. Vid
anmälan om dödsfall uppkommer frågan för pastorsämbetet om och hur
länge dödsbevis skall avvaktas från sjukvårdsinrättning, läkare eller polismyndighet
innan eventuell anmälan görs till polismyndighet. I detta avseende
finner CFU tillämpningsföreskrifter behövliga.

CFU framhåller vidare att dröjsmålet med dödsbevis ibland kan vålla
olägenheter. Vikten av att dödsbevis snarast kommer pastorsämbetet tillhanda
för att intyg om gravsättning eller eldbegängelse skall kunna utfärdas,
anser CFU bör komma till uttryck även i de ändrade bestämmelserna.

Beträffande den författningsmässiga utformningen anser CFU nuvarande
bestämmelser svåröverskådliga. Om en särskild kungörelse utfärdas i enlighet
med ämbetsverkens förslag, tillkommer emellertid ännu en författning
på ämnesområdet vid sidan av kvarstående bestämmelser i bl. a. FBF, FBK
och BK. Ett lämpligare alternativ än de föreslagna kan enligt CFU vara att
FBF — utom anmälningsskyldigheten enligt 31 § första stycket — endast
skall innehålla stadgande, att dödsbevis skall lämnas till pastorsämbetet
samt hänvisning till BK. Till denna kungörelse bör enligt CFU:s mening
överföras alla övriga bestämmelser till ersättning för 31 § andra stycket
och 32 § FBF samt 37—39 §§ FBK.

Departementschefen

Frågan om att införa regler om att dödsbevis alltid skall lämnas vid
dödsfall bär aktualiserats främst genom de ökade kraven på rättssäkerhet
men även av önskemålet att få en förbättrad statistik rörande dödsorsaker -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

na. F. n. krävs dödsbevis endast när läkare — i eller utom sjukvårdsinrättning
— anlitats i samband med dödsfallet. Rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen
har efter omfattande utredning föreslagit att dödsbevis skall bli
obligatoriska, dvs. lämnas vid alla dödsfall här i landet. Detta förslag har
tillstyrkts av CFU. Jag delar ämbetsverkens uppfattning att den nuvarande
ordningen inte innebär tillräcklig garanti för att dödsfall med anledning
av brott blir kända för polisen. En sådan garanti kan åstadkommas endast
genom att dödsbevis görs obligatoriskt för samtliga dödsfall och jag föreslår
därför att lagstiftningen utformas i enlighet härmed. Redan nu gäller
att eldbegängelse inte får äga rum förrän dödsbevis lämnats till pastorsämbetet.
Detsamma skall således gälla även för gravsättning.

Orsaken till att man tidigare inte krävt dödsbevis vid alla dödsfall har
varit att det skulle medföra extra besvär och kostnader beträffande framför
allt personer som var bosatta i mera avlägset belägna trakter av landet.
Dessa skäl bortfaller emellertid om man i enlighet med ämbetsverkens förslag
ålägger polismyndigheten att anskaffa dödsbevis vid de dödsfall då
enligt gällande bestämmelser skyldighet att lämna dödsbevis inte åligger
annan och låter kostnaderna härför stanna på statsverket. Som CFU påpekat
kan det föreligga fall då undantag i fråga om polismyndighets skyldighet
att lämna dödsbevis är motiverade. Jag tillstyrker här CFU:s förslag.
Merkostnaden om ca 250 000 kr. torde rymmas inom ramen för befintliga
anslag.

När det gäller grunden för utfärdande av dödsbevis kan det inte anses
tillfredsställande att läkaren skall vara berättigad att utfärda beviset om
dödsorsaken enbart på grund av andra personers uppgifter. Enligt min
mening bör det alltid krävas att läkaren undersöker den döda kroppen, såvida
han inte vårdat den döde under den sjukdom, varav han avlidit, eller
biträtt vid förlossning, där modern eller barnet avlidit, och han anser sig
på sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken.

För att fullt tillgodose syftet med det obligatoriska dödsbeviset bör det
även göras en utvidgning av den skyldighet för läkare att anmäla dödsfall
till polismyndigheten som följer av 3 § 8 allmänna läkarinstruktionen. Sådan
anmälningsskyldighet bör enligt min mening föreligga för varje läkare,
som får kännedom om att någon avlidit på annat ställe än sjukvårdsinrättning
under sådana förhållanden att det behövs en fullständigare undersökning
av kroppen för fastställande av dödsorsaken. Skyldighet bör
också införas för pastorsämbete att underrätta polismyndigheten om de
dödsfall, beträffande vilka dödsbevis inte har inkommit till ämbetet.

CFU:s erinran om vikten av att dödsbevis snarast kommer pastorsämbetet
tillhanda vill jag för min del starkt understryka.

I författningstekniskt hänseende delar jag myndigheternas uppfattning
att bestämmelserna om dödsbevis bör lyftas ut ur FBF och FBK.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1970

Enligt 14 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken skall den i
16 § 1 promulgationsförordningen till 1864 års strafflag intagna bestämmelsen
om kronobetjäntes uppgiftsskyldighet i förhållande till länsstyrelse
alltjämt äga tillämpning i sin lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande.
Ifrågavarande bestämmelse är emellertid numera obsolet. Den bör därför
utmönstras genom ändring i 14 § nyssnämnda lag.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198),

2) lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.
Jag hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700214