Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av konvention om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m.; given Stockholms slott den 27 februari 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att godkänna en av Förenta Nationernas generalförsamling
den 21 december 1965 antagen konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägga riksdagen härvid
fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i
brottsbalken.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner FN-konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Vidare föreslås lagstiftning
som ökar möjligheterna att straffrättsligt ingripa mot sådan diskriminering.

Förslaget till lagstiftning innebär till en början att tillämpningsområdet
för de nuvarande bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
om hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden. Bl. a. föreslås, att spridning
av även annat meddelande än sådant som innefattar förtal eller smädelse
straffbeläggs, om meddelandets innehåll uttrycker missaktning för folkgrupp
av t. ex. viss ras eller hudfärg.

Enligt förslaget skall i brottsbalken också föras in en bestämmelse om
ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen innebär att näringsidkare
som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom
att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkare i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra skall straffas för olaga diskriminering.
Detsamma föreslås gälla också anställd i näringsverksamhet samt anställd
i allmän tjänst, vari den anställde har att gå allmänheten till handa. Bestämmelsen
avses omfatta bl. a. hotell- och pensionatverksamhet, restaurangoch
kaférörelse, detaljhandel, kommunikationsmedel samt yrkesmässig försäljning
och upplåtelse av fastigheter och bostäder. Enligt förslaget skall
också diskriminering vid tillträde till allmän sammankomst och offentlig
tillställning kunna bestraffas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

1) Förslag
till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

Med beaktande

12. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse;

13. skymfande av
Med ärekränkning

(Föreslagen lydelse)

allmänna angelägenheter;

12. hot mot eller missaktning för
folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt
ursprung eller med viss trosbekännelse; enskild

person,
mot honom.

7 KAP.
4 §•

Omtryckt 1965: 818.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,
dels att 16 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

Hotar, förtalar eller smädar någon
offentligen folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp
till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprides bland allmänheten hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt ursprung
eller med viss trosbekännelse,
dömes för hets mot folkgrupp
till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter.

8 a §.

Vad i första stycket sägs om näringsidkare
äger motsvarande tilllämpning
på den som är anställd i
näringsverksamhet och annan som
handlar på näringsidkares vägnar
samt på den som är anställd i allmän
tjänst, vari han har att gå allmänheten
till handa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av allmän sammankomst
eller offentlig tillställning och
medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom
tillträde till sammankomsten
eller tillställningen på de villkor som
gäller för andra.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 16 kap. 8 §, när det förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit som vilande med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 87 till 1970 års riksdag slutligt antagits
och erhållit kraft av grundlag, och i övrigt den 1 juli 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
9 januari 1970.

N ärvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, IIolmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning mot
rasdiskriminering m.m. och anför.

1. Inledning

Förenta Nationernas generalförsamling antog den 21 december 1965 en
konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionen,
som trädde i kraft den 4 januari 1969, har hittills tillträtts av 38 stater,
nämligen Argentina, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Cypern, Ecuador,
Filippinerna, Förenade Arabrepubliken, Ghana, Heliga Stolen (Vatikanstaten),
Indien, Irak, Iran, Island, Jugoslavien, Kuwait, Libyen, Madagaskar,
Mongoliet, Niger, Nigeria, Pakistan, Panama, Polen, Sierra Leone, Sovjetunionen,
Spanien, Storbritannien, Swaziland, Syrien, Tjeckoslovakien, Tunisien,
Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern, Uruguay, Venezuela
och Vitryssland.

Konventionstexten på engelska och franska jämte översättning till svenska
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Sverige har i FN:s generalförsamling röstat för konventionen. Den 11
februari 1966 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för att med utgångspunkt från FN-konventionen
undersöka behovet av effektivare lagstiftning mot rasdiskriminering än
som nu finns. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen
tre sakkunniga1, som antog namnet utredningen angående
förbud mot rasdiskriminering.

1 Justitierådet Carl Holmberg, ordförande, samt riksdagsmännen Kaj Björk och Thorvald
Källstad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kommittén liar i december 1968 avgett ett betänkande med titeln »Lagstiftning
mot rasdiskriminering» (SOU 1968:68). Betänkandet innehåller
förslag dels titt lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken (BrB),
dels till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF). Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), hovrätten för Övre Norrland, arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Norrbottens län, institutet för arbetsmarknadsfrågor, arbetsgruppen
för invandrarfrågor, invandrarutredningen, Stockholms handelskammare,
Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen
(LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handelns arbetsgivareorganisation,
Kooperativa förbundet, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening,
Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska Taxiförbundet och Rädda
barnens riksförbund. RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt av cheferna för länsåklagarmyndigheterna
i Hallands och i Värmlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat
yttranden av polismyndigheterna i Malmö, Hälsingborg och Lund, av
socialvårdsstyrelserna i Malmö och Hälsingborg samt av Skånes handelskammare.

Yttrande har vidare inkommit från Svenska samernas riksförbund.

2. Allmän bakgrund

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna konstateras,
att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter samt att
envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter som uttalas i förklaringen
utan åtskillnad av något slag, såsom kön, religion, ras, hudfärg eller nationellt
ursprung. I olika internationella överenskommelser har sedan tagits upp
frågor om förbud mot vissa former av diskriminering, bl. a. mot könsdiskriminering.

Den 20 november 1963 antog FN:s generalförsamling en deklaration
om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I denna betonas
nödvändigheten av att skyndsamt avskaffa rasdiskriminering över hela
världen och att säkerställa förståelsen och respekten för alla människors
värde. Sedan förslag till en konvention om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering utarbetats inom FN:s sociala utskott, antog generalförsamlingen
den 21 december 1965 en resolution, enligt vilken den föreslagna
konventionen antogs samt öppnades för undertecknande och ratifikation. I

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

resolutionen uppmanades medlemsstaterna bl. a. att underteckna och ratificera
konventionen utan dröjsmål och att ge konventionens text största
möjliga spridning.

Konventionen lades den 7 mars 1966 fram i New York för undertecknande.
Den 5 maj 1966 undertecknade Sverige konventionen med förbehåll
för ratifikation.

Dessförinnan hade dåvarande departementschefen med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande tillkallat utredningen angående förbud mot rasdiskriminering
för att undersöka möjligheterna att utforma en effektivare lagstiftning
mot rasdiskriminering än den som fanns. I direktiven för utredningen
sades bl. a. att det som underlag för riksdagens ställningstagande
till frågan om ratifikation av rasdiskrimineringskonventionen på enstaka
punkter behövdes en mer ingående granskning av den slutliga konventionstexten
än som hade kunnat ske före omröstningen i generalförsamlingen.

3. Gällande svensk rätt m. m.

Inom den sriaffrättsliga lagstiftningen finns vissa bestämmelser som särskilt
tar sikte på rasdiskriminering och liknande företeelser. Främst bör
härvid nämnas bestämmelserna i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp.
Detta brott består i att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp
med viss härstamning eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Orden »hotar, förtalar eller
smädar» är att förstå enligt gängse språkbruk. Således förutsätts för att förtal
skall anses föreligga att den lämnade uppgiften är osann eller ogrundad.
Kravet på offentlighet innebär att uttalandet — för att vara brottsligt —
skall på ett mera direkt sätt vända sig till allmänheten. Det är inte tillräckligt
att uttalandet sprids bland allmänheten vid upprepade privata samtal.
Som exempel på befolkningsgrupper som kan vara föremål för brottet kan
nämnas judar, zigenare, samer samt utlänningar som har slagit sig ner här
i landet. Skyddet är inte begränsat till grupper inom den svenska befolkningen.
Endast uppsåtliga gärningar är straffbara. En motsvarighet till bestämmelsen
finns i 7 kap. 4 § 12 TF. Härigenom kan även rasdiskriminerande
propaganda i tryckt skrift beivras.

Vidare kan anföras lagen (1964: 169) om straff för folkmord. Denna lag
kompletterar BrB i fråga om straffskalorna för vissa brott. Om någon förövar
gärning, för vilken enligt lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller däröver,
mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp
med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis skall enligt lagen dömas för
folkmord till fängelse mellan fyra och tio år eller på livstid. Även försök,
förberedelse eller stämpling till folkmord samt underlåtenhet att avslöja
sådant brott har genom lagen gjorts straffbart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Utöver de nu nämnda reglerna finns inga bestämmelser som särskilt avser
beteenden av rasdiskriminerande karaktär. Emellertid kan en del straffrättsliga
bestämmelser, trots att de inte har tillkommit med särskild tanke
på att göra det möjligt att ingripa mot rasdiskriminerande beteenden, i viss
mån användas på det sättet. Sålunda kan visst skydd mot rasdiskriminering
nås genom BrB:s regler om ärekränkning och om förargelseväckande beteende.
Enligt 5 kap. 1 § första stycket BrB döms den för förtal som utpekar
någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar
uppgift, som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. 5 kap.
2 § innehåller bestämmelser om grovt förtal. I 5 kap. 3 § första stycket BrB
föreskrivs, att den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning
eller genom annat skymfligt beteende mot honom döms för förolämpning,
om gärningen inte är belagd med straff för förtal eller grovt förtal.
Smädelser mot enskilda personer på grund av deras ras eller ursprung
kan falla under ärekränkningsbestämmelserna. Enligt 16 kap. 16 § BrB är
den som i andra fall än som tidigare sägs i samma kapitel offentligen beter
sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten förfallen till
ansvar för förargelseväckande beteende. Ett offentligt framfört angrepp mot
viss ras eller folkgrupp kan tänkas vara av sådan art att handlingen är att
bedöma som förargelseväckande beteende. Andra straffrättsliga bestämmelser
som kan nämnas i detta sammanhang är BrB:s regler om brott mot person
och om förmögenhetsbrott, t. ex. föreskrifterna i 3 kap. om misshandel
och andra brott mot liv och hälsa och i 12 kap. om skadegörelsebrott. Det
bör också eiänras om bestämmelserna i 20 kap. om ämbetsbrott, enligt vilka
personer med ämbetsansvar är underkastade straffansvar för åsidosättande
av sina tjänsteåligganden.

Utanför det straffrättsliga området finns inte någon bestämmelse som tar
direkt sikte på rasdiskriminerande beteenden.

Utvecklingen inom avtalsrätten har emellertid lett till att rätten att sluta
avtal och bestämma dessas innehåll har begränsats. I åtskilliga privaträttsliga
lagar, t. ex. 3 kap. 64 § lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, förekommer bestämmelser som ger domstolarna möjlighet att
jämka eller helt åsidosätta avtalsvillkor som är stridande mot god sed eller
eljest otillbörliga.

Även rätten att underlåta att sluta avtal är kringskuren. Sålunda föreligger
i regel prestationsskyldighet gentemot envar för offentliga inrättningar
eller enskilda inrättningar av offentligrättslig prägel som skall betjäna allmänheten.
Fullgörs inte prestationsplikten kan olika påföljder inträda, t. ex.
skadeståndsskyldighet eller indragning av myndighets tillstånd att utöva viss
verksamhet. Vidare kan här nämnas, att näringsfrihetsrådet enligt lagen (1953:
603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
bl. a. kan förelägga företagare vid vite att leverera varor till återförsäljare,
när rådet har funnit konkurrensbegränsning medföra skadlig verkan enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

lagen och denna verkan inte har kunnat undanröjas genom förhandling.
Dessutom kan erinras om den principiella rätten att bli medlem av ekonomisk
förening eller fackförening.

När en inrättning som är av offentligrättslig karaktär inte uppfyller sin
plikt att prestera, kan sålunda indragning av tillstånd ibland komma i fråga
som sanktion. Sådan sanktion kan emellertid bli aktuell även i andra fall.
I åtskilliga författningar anges, att tillståndet för näringsidkare att utöva viss
verksamhet under vissa omständigheter kan återkallas e. d. Av särskilt intresse
i nu förevarande fall torde rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:
521), ölförsäljningsförordningen (1961: 159) och hotellförordningen (1966:
742) vara. Ovisshet får dock anses råda om i vilken utsträckning man i dessa
fall kan ingripa mot rasdiskriminerande beteenden genom sådan tillståndsindragning
e. d.

Frågor om rasdiskriminering har behandlats av riksdagen vid olika tillfällen
under 1960-talet. En redogörelse härför lämnas i betänkandet Lagstiftning
mot rasdiskriminering (s. 12—16), till vilket jag får hänvisa.

I betänkandet (s. 30—39) lämnas också en redogörelse för den lagstiftning
mot rasdiskriminering som finns i vissa andra länder. Även till denna
redogörelse får jag hänvisa. Beträffande lagstiftningen inom Norden kan
dock här anmärkas, att den danska strafflagen (266 b §) kriminaliserar förföljelse
eller uppmaning till hat mot varje grupp av landets befolkning på
grund av dess religion, ras eller nationalitet. Den brottsliga handlingen skall
bestå i spridning av falska rykten eller anklagelser. I Norge straffas enligt
den allmänna borgerliga strafflagen (135 §) den som offentligt hånar eller
hetsar till hat mot eller ringaktning av folkgrupp av viss trosbekännelse eller
härstamning eller som hotar eller sprider falska beskyllningar om sådan
folkgrupp.

Även i Danmark och Norge har tillkallats kommittéer för utredning av
vilka lagändringar som krävs i dessa länder för ratifikation av konventionen
mot rasdiskriminering. De nordiska kommittéerna har samrått under utredningsarbetet.
Samråd har också skett med delegerade från Finland. Den
norska kommittén avlämnade i februari 1969 ett betänkande med förslag
till lag om ändringar i den allmänna borgerliga strafflagen. Förslaget har i
fråga om ingripande mot rasdiskriminering i stort sett samma innehåll som
den svenska kommitténs förslag till ändring i brottsbalken. Den danska
kommittén har ännu inte avslutat sitt arbete. I Finland torde proposition i
ämnet vara att vänta inom en nära framtid.

4. Konventionens huvudsakliga innehåll

Konventionen består av ingress jämte tre avdelningar. Första avdelningen
(art. 1—7) innehåller vissa definitioner samt föreskrifter om konventions -

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

slats förpliktelser. Den andra avdelningen (art. 8—16) ger bestämmelser
om konventionens efterlevnad. I tredje avdelningen (art. 17—25) har sedvanliga
slutbestämmelser tagits in.

I ingressen åberopas FN-stadgan samt vissa av FN:s generalförsamling
antagna förklaringar och överenskommelser som har anknytning till frågan
om bekämpande av rasdiskriminering, nämligen 1948 års allmänna förklaring
om de mänskliga rättigheterna, 1960 års deklaration angående kolonialsystemets
avskaffande och 1963 års deklaration om avskaffande av alla former
av rasdiskriminering. Vidare hänvisas till den av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 antagna konventionen angående
diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning och den av Unescos
generalkonferens år 1960 antagna konventionen mot diskriminering inom
undervisningen.

Enligt art. 1 punkt 1 avses i konventionen med rasdiskriminering varje
skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg,
härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller
verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet,
på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det
offentliga livet. I art. 1 punkt 2 sägs emellertid, att konventionen inte är tilllämplig
på sådana skillnader, undantag, inskränkningar eller företräden
som konventionsstat gör mellan medborgare och icke-medborgare. Art. 1
punkt 3 föreskriver, att intet i konventionen får tolkas så att det på något
sätt inverkar på konventionsstaternas rättsregler rörande nationalitet, medborgarskap
eller naturalisering, under förutsättning att dessa regler inte
diskriminerar någon särskild nationalitet. Art. 1 punkt 4 behandlar s. k.
positiv diskriminering, dvs. särbehandling som innebär fördelar för vissa
grupper eller personer. Särskilda åtgärder, vidtagna uteslutande för att
åstadkomma tillfredsställande framsteg för sådana rasgrupper, etniska grupper
eller enskilda personer som är i behov av skydd för att kunna på lika
villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter och grundläggande friheter,
skall enligt denna punkt inte anses utgöra rasdiskriminering, under förutsättning
att åtgärderna inte leder till att skilda rättigheter för olika rasgrupper
består även efter det att syftet med åtgärderna har uppnåtts.

I art. 2 punkt 1 fördömer konventionsstaterna rasdiskriminering och förhinder
sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik som
syftar till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja
förståelse mellan alla raser. Artikeln innehåller vidare vissa allmänna
föreskrifter om att varje konventionsstat är skyldig att i och genom sin
myndighetsutövning hindra rasdiskriminering. Konventionsstat skall också
förbjuda att sådan diskriminering utövas av personer, grupper eller organisationer.
Därvid skall alla lämpliga medel anlitas, bl. a. den lagstiftning
som omständigheterna påkallar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1070

Enligt art. 2 punkt 2 är konventionsstat skyldig att, när omständigheterna
föranleder därtill, vidta särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska,
kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande
utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda
personer i syfte att säkerställa att de kommer i åtnjutande av mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter i samma omfattning som andra
grupper eller personer.

I art. 3 fördömer konventionsstaterna särskilt rassegregation och apartheid
och förbinder sig att hindra, förbjuda och utrota alla företeelser av detta
slag inom områden under deras jurisdiktion.

Enligt art. 4 fördömer konventionsstaterna all propaganda och alla organisationer
som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller
persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon
annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i
någon form. Konventionsstaterna förbinder sig att vidta bl. a. vissa i art. 4
punkt a—c angivna åtgärder för att avskaffa al! uppmaning till eller utövande
av sådan diskriminering. Därvid skall konventionsstaterna dock
beakta de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna och de rättigheter som uttryckligen anges i art. 5.
I den följande redogörelsen för kommitténs förslag redovisas det närmare
innehållet i art. 4 (under 5.2).

Till uppfyllande av de grundläggande förpliktelserna i art. 2 förbinder sig
konventionsstaterna enligt art. 5 att förbjuda och avskaffa rasdiskriminering
i alla dess former och att tillförsäkra envar likhet inför lagen, utan åtskillnad
grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung. Artikeln
innehåller därefter en lista på rättigheter som särskilt bör skyddas mot diskriminerande
åtgärder. Bl. a. nämns rätten till lika behandling inför lagen,
rätten till personlig säkerhet, vissa medborgerliga, ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter samt rätten att få tillträde till allmänna kommunikationsmedel
och andra serviceinrättningar. Till det närmare innehållet i denna
uppräkning återkommer jag senare (under 5.2.).

Enligt art. 6 skall konventionsstaterna tillförsäkra envar under deras jurisdiktion
rättsskydd mot rasdiskriminerande handlingar och rätt att vid
domstol begära gottgörelse för skada som har uppkommit till följd av rasdiskriminering.

Art. 7 innehåller en allmän proklamation, enligt vilken konventionsstaterna
förbinder sig att bl. a. vidta omedelbara och effektiva åtgärder, särskilt
på undervisningens, uppfostrans, kulturens och upplysningens områden,
för att bekämpa fördomar som leder till rasdiskriminering samt att
främja förståelse, fördragsamhet och vänskap mellan stater och mellan
rasgrupper eller etniska grupper.

Som förut har nämnts innehåller art. 8—16 regler om konventionens efterlevnad.
Enligt dessa skall en ständig kommitté för avskaffande av ras -

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

diskriminering upprättas av konventionsstaterna. Kommittén skall bestå
av 18 sakkunniga. Det första valet av kommittéledamöter skall äga rum sex
månader efter dagen för konventionens ikraftträdande. Ledamöterna skall
väljas för en tid av fyra år. För nio av de ledamöter som väljs vid det första
valet skall dock tiden löpa ut efter två år. Konventionsstaterna förbinder
sig att för kommitténs granskning tillställa FN:s generalsekreterare rapporter
om de lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder de
har vidtagit för konventionsbestämmelsernas efterlevnad. Kommittén skall
genom generalsekreteraren årligen rapportera till generalförsamlingen om
sin verksamhet och kan framställa förslag och allmänna rekommendationer
på grundval av sin granskning av de rapporter och upplysningar som
den har mottagit från konventionsstaterna. Om en konventionsstat finner
att annan konventionsstat inte efterlever konventionens bestämmelser, kan
den förra staten anmäla förhållandet för kommittén. Om ärendet inte regleras
på ett för båda parter tillfredsställande sätt genom bilaterala förhandlingar
eller annat för dem tillgängligt förfarande, har vardera staten rätt att
åter hänskjuta ärendet till kommittén. I sådant fall skall ärendet i princip
tas upp till behandling först sedan det utretts att alla inhemska rättsmedel
har tagits i anspråk.

Sedan kommittén har mottagit och sammanställt alla de upplysningar
den anser nödvändiga, skall ordföranden utse en förlikningskommission bestående
av fem personer som kan vara men inte behöver vara ledamöter i
kommittén. När kommissionen har prövat ärendet, skall den till kommitténs
ordförande överlämna en rapport, innehållande bl. a. de rekommendationer
som den anser kunna medföra en uppgörelse av tvisten i godo.

En konventionsstat kan förklara, att den erkänner kommitténs behörighet
att ta emot och pröva framställningar från sådana enskilda personer
inom statens jurisdiktionsområde som påstår sig ha genom den staten
blivit utsatta för kränkning av någon av de rättigheter som anges i konventionen.
Framställning av detta slag skall inte tas emot av kommittén,
om den gäller en konventionsstat som inte har avgett sådan förklaring.
Konventionsstat som har avgett förklaring kan upprätta eller utse ett organ
inom sitt nationella rättsväsen som är behörigt att ta emot och pröva
framställningar från enskilda personer inom statens jurisdiktionsområde,
som påstår sig ha blivit utsatta för kränkning av någon av de i konventionen
angivna rättigheterna och som har uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel.
Om klaganden inte får sitt fall tillfredsställande reglerat genom
detta organ, kan han hänskjuta saken till kommittén. Sedan denna har utrett
och prövat ärendet, skall den överlämna de förslag eller rekommendationer
den kan ha beslutat till den anmälda staten och klaganden.

Beträffande det närmare innehållet i art. 8—16 får jag hänvisa till konventionstexten.

A rf. 17—25 behandlar frågor av huvudsakligen formell natur. Konven -

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

tionen står öppen för bl. a. alla FN:s medlemsstater. Den skall tillträdas
genom ratificering eller anslutning. För varje stat, som ratificerar konventionen
eller ansluter sig till den sedan det tjugosjunde ratifikations- eller
anslutningsinstrumentet har deponerats, träder konventionen i kraft på trettionde
dagen efter det att dess eget ratifikations- eller anslutningsinstrument
har deponerats. FN:s generalsekreterare tar emot reservation, som
stat gör i samband med ratifikation eller anslutning. Reservation som är
oförenlig med konventionens ändamål och syfte tillåts inte och ej heller
reservation som skulle hindra något genom konventionen upprättat organ att
verka. Reservation godkänns inte, om minst två tredjedelar av konventionsstaterna
gör invändning mot den. Tvist mellan två eller flera konventionsstater
om konventionens tolkning eller tillämpning, som inte biläggs genom
förhandlingar eller genom de förfaranden om vilka föreskrifter ges i
konventionen, skall på begäran av någon av de tvistande staterna hänskjutas
till internationella domstolen för avgörande, såvida inte de tvistande
enas om annat sätt att bilägga tvisten.

5. Kommittén

5.1 Allmänt

Inledningsvis framhåller kommittén, att det inte torde kunna förnekas
att rasdiskriminering förekommer i Sverige och att redan detta förhållande
i och för sig utgör anledning att överväga åtgärder mot sådan diskriminering.
Enligt kommittén kan man ej heller bortse från risken för att även
svårartade former av rasdiskriminering framdeles följer i en fortsatt invandrings
spår, om inte motåtgärder vidtas i tid. Erfarenheter från andra länder,
bl. a. Storbritannien, tyder härpå. En sådan utveckling är enligt kommittén
en omständighet som talar för att man redan nu vidtar åtgärder som
går längre än vad enstaka rapporterade fall av diskriminering i och för sig
motiverar.

Kommittén understryker att ett ytterligare skäl till att nu överväga åtgärder
mot rasdiskriminering är intresset av att göra det möjligt för Sverige
att ratificera FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Med hänsyn till ratificeringsfrågan har kommittén undersökt
i vad män svensk rätt kan anses täcka konventionens krav på åtgärder
mot rasdiskriminering.

Kommittén inriktar sig därvid främst på art. 4—6, som innehåller bestämda
materiella förpliktelser, berörande stora delar av samhällslivet.
Eftersom konventionen i princip avser alla former av rasdiskriminering,
berörs emellertid även sådan diskriminering som inte särskilt anges i dessa
artiklar. I samband därmed redovisas de svenska rättsregler som finns på
området.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

5.2 Förhållandet mellan konventionens förpliktelser och svensk rätt

I art. 4 pankt a föreskrivs skyldighet att kriminalisera spridande av
idéer, som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat, uppmaning till rasdiskriminering,
våldshandling eller uppmaning till sådan handling mot någon
ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung
samt lämnande av stöd åt rasförföljelse.

Beträffande våldshandlingar eller uppmaning till sådana handlingar finns
ansvarsregler i bl. a. 3 och 12 kap. BrB och 16 kap. 5 § BrB (uppvigling).
Frånsett lagen om straff för folkmord finns inte särskilda bestämmelser
om påföljd för våldshandling som riktar sig mot annan ras eller person
av annan ras etc. I denna del torde dock enligt kommittén gällande bestämmelser
kunna anses uppfylla konventionens krav.

Svensk rätt saknar regler som svarar mot övriga föreskrifter i punkt a.
Bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp torde emellertid i
någon mån kunna tillämpas på de företeelser som omfattas av nämnda
föreskrifter. Vad särskilt gäller frågan om stöd åt rasförföljelse är åtskilligt
handlande, som kan anses som rasförföljelse, i svensk rätt kriminaliserat
dels genom de nyss nämnda reglerna i 3 och 12 kap. BrB, dels genom
bestämmelser om brott mot person och om förmögenhetsbrott. Vidare kan
nämnas bestämmelsen om hets mot folkgrupp och lagen om straff för
folkmord. I de fall, då straffbestämmelser finns, kan lämnande av stöd till
sådan gärning utgöra medverkan till brott.

I art. 4 punkt b talas om olika åtgärder mot rasdiskriminering. Någon
straffrättslig möjlighet att i enlighet med konventionsförpliktelsen olagligförklara
eller förbjuda organisation som främjar och uppmanar till rasdiskriminering
finns inte i svensk rätt.

Beträffande möjligheterna att på annat sätt än genom straffbestämmelser
ingripa mot en organisation som driver rasdiskriminerande verksamhet
hänvisar kommittén till 73 § lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar. Enligt denna bestämmelse kan domstol, om ekonomisk förenings
verksamhet drivs på sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar
under vilka registrering har skett, på ansökan av ombud som justitiekanslern
eller länsstyrelsen utser förklara att föreningen skall träda i
likvidation.

Med visst fog torde enligt kommittén kunna hävdas att 73 § är tillämplig,
om en ekonomisk förening efter registreringen har börjat bedriva
verksamhet som strider mot goda seder. Huruvida rättspraxis skulle vara
benägen att godta en sådan tolkning att 73 § tillämpas beträffande förening
som i sin verksamhet utövar rasdiskriminering får dock anses osäkert.

För de ideella föreningarna saknas lagstiftning. Den förut nämnda bestämmelsen
i 1951 års föreningslag torde inte kunna analogt tillämpas på
ideella föreningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

I fråga om stiftelser uttalar kommittén att ett stiftelseförordnande anses
inte godtagbart, om ändamålet strider mot goda seder. Är ändamålet inte
godtagbart, blir förordnandet i princip ogiltigt. Om ändamålet på grund av
ändrade förhållanden har kommit att strida mot lag eller sedlighet, synes
enligt kommittén ändring i stiftelseförordnandets bestämmelser kunna ske
efter beslut av Kungl. Maj:t. Främjande av rasdiskriminering torde otvivelaktigt
vara ett exempel på stiftelseändamål som strider mot goda seder.

Förutom olagligförklarande och förbjudande av organisationer nämner
punkt b också sådana åtgärder med avseende på organiserad och annan
propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering. Dessutom
nämns deltagande i sådan propaganda. I svensk rätt finns i dessa avseenden
väsentligen bara regeln om hets mot folkgrupp att tillgå. Denna regel kan
enligt kommittén inte anses helt tillgodose konventionsföreskriften.

Art. 4 punkt c säger, att konventionsstat inte skall tillåta offentliga myndigheter
eller institutioner att främja eller uppmana till rasdiskriminering.
I svensk rätt finns inte enligt kommittén särskilda regler för de beslutande
statliga och kommunala organen i detta hänseende. Föreskriften torde
emellertid inte utgöra något problem för Sveriges vidkommande. En ämbetsman
som rasdiskriminerar i sin tjänsteutövning torde kunna fällas
till ansvar för ämbetsbrott enligt reglerna i 20 kap. BrB.

Föreskrifterna i art. 5 åsyftar skydd mot rasdiskriminering inte bara i förhållanden
mellan det offentliga och enskilda personer utan också i sådana
personers inbördes förhållanden. I princip vänder sig föreskrifterna mot
alla former av rasdiskriminering i dessa relationer, men i den rättighetskatalog
som artikeln innehåller anges särskilt vissa samhällsområden inom
vilka diskriminering skall hindras.

Punkt a, som handlar om rätten till lika behandling inför domstolar och
andra rättsskipande organ, får enligt kommittén anses tillgodosedd genom
rättegångsbalkens regler samt bestämmelser rörande olika former av administrativ
process. Punkt b föreskriver rätt till personlig säkerhet och till
skydd från staten mot våld eller kroppsskada. I fråga om rätten till personlig
säkerhet hänvisar kommittén till 16 § regeringsformen (RF). Skyddet
från staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada är tillgodosett genom
BrB samt författningar som reglerar domstolars, åklagares och polisens
verksamhet. Beträffande punkt c, som rör s. k. politiska rättigheter,
framhåller kommittén att de svenska rösträtts- och valbarhetsreglerna, t. ex.
9, 16 och 19 §§ riksdagsordningen samt 6 och 7 §§ kommunallagen (1953:
753), uppfyller de krav som konventionsbestämmelsen ställer. Frågan om
tillträde till offentlig tjänst, som också berörs i punkt c, behandlas senare
vid punkt e I.

Art. 5 punkterna d I—II om rätten att fritt röra sig och bosätta sig inom
landets gränser och om rätten att lämna vilket land som helst, också det
egna, och att återvända till det egna landet får enligt kommittén i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

anses tillgodosedd genom 16 § RF, som innebär att ingen får förmenas att
fritt välja vistelseort annat än som ett av domstol ådömt straff. Passkungörelsen
(1940:471) innehåller inte några rasdiskriminerande bestämmelser,
ej heller utlänningslagen (1954: 193) eller utlänningskungörelsen (1954:
457) k Rätten till nationalitet, som föreskrivs i punkt d III, är garanterad
genom 33 § RF och lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap. Vad gäller
föreskriften i punkt d IV om rätten till äktenskap och val av make
framhåller kommittén, att bestämmelserna i 2 kap. giftermålsbalken om
hinder mot äktenskap överensstämmer med vad konventionen kräver. I 1
kap. 2 § första stycket lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption föreskrivs emellertid,
att om utländsk undersåte vill träda i äktenskap inför svensk myndighet
hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter lagen i den stat han
tillhör. Svensk myndighet kan därför ställas inför uppgiften att tillämpa
även utländsk lag med rasdiskriminerande innehåll. På grund av internationella
konventioner kan möjligheten att genom åberopande av »ordre
public» undgå sådan lagtillämpning ibland tänkas vara utesluten, men man
torde kunna utgå ifrån att utländska bestämmelser av rasdiskriminerande
art inte skulle tillämpas i vårt land.

Förklaringen i art. 5 punkt d V om rätten att äga egendom ensam eller
tillsammans med annan överensstämmer med grunderna för den svenska
rättsordningen, som inte känner någon skillnad på grund av ras e. d. Även
förklaringen i punkt d VI om rätten att ärva står enligt kommittén i samklang
med svensk rätt. I 1 kap. 3 § första punkten ärvdabalken slås fast att
utländsk medborgare får ta arv här i riket lika med svensk. Motsvarande
gäller enligt 9 kap. 3 § samma balk om rätten för utländsk medborgare att
här i riket ta testamente. Frågor om arv och testamente kan enligt 1 kap.
lagen (1937: 81) om internationella förhållanden rörande dödsbo ibland bli
att bedöma efter utländsk rätt. Grundsatsen om hänsynstagande till »ordre
public» har emellertid i denna lag särskilt kommit till uttryck. I 1 kap. 12 §
föreskrivs nämligen, att bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig
med grunderna för rättsordningen här i riket inte får vinna tillämpning
här. I punkt d VII föreskrivs rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet.
Skydd för dessa rättigheter utgör 16 § RF och religionsfrihetslagen
(1951:680). Också förklaringen i punkt d VIII om rätten till åsikts- och
yttrandefrihet överensstämmer enligt kommittén med svenska rättsprinciper.
Beträffande punkt d IX om rätten till församlings- och föreningsfrihet
i fredligt syfte framhåller kommittén, att församlingsfriheten regleras i lagen
(1956: 618) om allmänna sammankomster och föreningsfriheten i lagen
(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt 11 § lagen om ekonomiska
föreningar får sådan förening inte vägra någon inträde som medlem,
såvida inte med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verk 1

1954 års utlänningskungörelse är nu ersatt av ny utlänningskungörelse (1969: 136).

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

samhet eller föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl är därtill.
Ekonomiska föreningar — även bostadsrättsföreningar (se rättsfallet i NJA
1964: 148) — skall alltså i princip vara öppna. Motsvarande gäller rätten
att bli medlem i fackförening. Lagstiftning om ideella föreningar saknas
dock och någon allmän rätt för en enskild att bli antagen som medlem i en
ideell förening torde inte finnas. Kommittén erinrar också om att principen
om församlings- och föreningsfrihet har kommit till uttryck genom bestämmelsen
i 18 kap. 5 § BrB om brott mot medborgerlig frihet (prop. 1962: 10
del B s. 272).

I art. 5 punkt e I nämns olika rättigheter på arbetsrättens område. Att
envar har rätt till arbete är enligt kommittén en allmänt accepterad grundsats
i vårt land. Bestämmelserna i 15—17 §§ utlänningslagen och 37—44 §§
1954 års utlänningskungörelse (motsvaras nu av 42—54 §§ i 1969 års utlänningskungörelse)
om arbetstillstånd utgör inte sådant avsteg från denna
grundsats som är av betydelse i förevarande sammanhang. Restriktionerna
grundar sig inte på ras, hudfärg e. d. och konventionen omfattar inte sådana
skillnader som av konventionsstat görs mellan egna medborgare och utlänningar.
Rätten till skydd mot arbetslöshet får åtminstone i viss utsträckning
anses vara en annan sida av den generella rätten till arbete. I rätten till
skydd mot arbetslöshet kan anses ingå rätten till understöd, när arbetslöshet
faktiskt har inträffat. Denna rätt är beroende av rätten att vinna inträde
och kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Härom sägs i
11 § förordningen (1964:495) om erkända arbetslöshetskassor, att för
svensk medborgare får inte föreskrivas andra begränsningar än som anges
i 9 och 10 §§ samma förordning. Dessa är inte av rasdiskriminerande karaktär.
För den som inte är svensk medborgare får enligt 11 § samma förordning
vederbörande tillsynsmyndighet beträffande rätten att vinna inträde i
kassa föreskriva de ytterligare begränsningar som är påkallade. Det får
förutsättas att inga rasdiskriminerande begränsningar föreskrivs.

Inte heller i fråga om övriga föreskrifter i art. 5 punkt el — rätten till
fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till lika
lön för lika arbete samt till rättvis och gynnsam lön för arbete — finns regler
av rasdiskriminerande natur. I den mån konventionen får anses kräva
att bestämmelser finns som garanterar envar dessa rättigheter, uttalar kommittén
följande om den rasdiskriminering som kan utövas av arbetsgivare
gentemot arbetstagare.

I förgrunden träder den situation då arbetsgivaren anställer arbetskraft.
Arbetsgivaren kan tänkas av rasskäl vägra att anställa vissa personer. Även
när arbetskraft friställs, kan diskriminering direkt eller indirekt tänkas bli
utövad av arbetsgivaren. Diskriminering kan vidare tänkas förekomma i
fråga om arbetsvillkor. En arbetsgivare har t. ex. visserligen anställt en färgad
person men bjuder denne lägre lön, sämre befordringsmöjligheter osv.
än andra anställda. I svensk rätt finns inga regler som direkt syftar till
skydd mot rasdiskriminering av nu nämnt slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Vad gäller frågan om den diskriminering som är möjlig i samband med
anställande av arbetskraft erinras om att arbetsgivare anses ha rätt att fritt
välja vem han vill anställa. Något lagligt eller avtalsmässigt hinder föreligger
således inte för en arbetsgivare att av rasskäl vägra anställa viss person.

För tillsättning av statliga befattningar gäller enligt 28 § RF att avseende
skall fästas enbart vid förtjänst och skicklighet. Detsamma gäller sådana
kommunala tjänstebefattningar där tillsättningsakten åvilar statsmyndighet.
Därjämte påpekas att enligt 28 § RF svenskt medborgarskap i allmänhet
är en förutsättning för att en person skall kunna få en offentlig befattning.

Fn offentlig befattningshavare som medverkar till att en person av rasskäl
vägras anställning i ett allmänt organ torde kunna fällas till ansvar
enligt reglerna om ämbetsbrott i 20 kap. BrB. Såtillvida finns inom den
offentliga sektorn av arbetsmarknaden skydd mot rasdiskriminering.

Utgångspunkt beträffande läget i samband med friställande av arbetskraft
är grundsatsen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Denna rätt
är emellertid på olika sätt kringskuren, bl. a. genom allmänna rättsgrundsatser
och avtalsbestämmelser. Arbetsgivaren får sålunda enligt rättspraxis
inte begagna uppsägningsrätten för ett syfte som strider mot lag eller
goda seder, t. ex. att förmå arbetstagaren att inte fullgöra en lagstadgad
skyldighet eller att företa en moraliskt förkastlig handling. En arbetsgivares
uppsägning av en anställd som vägrat utföra en rasdiskriminerande
handling, t. ex. mot en arbetskamrat, torde få anses strida mot goda seder
och alltså vara obehörig. En annan sak är spörsmålet om rättsenligheten i
eu uppsägning som sker därför att den anställde är av viss ras e. d. Visserligen
bör det vara befogat att bedöma en av rasskäl föranledd uppsägning
som stridande mot goda seder. Vad som i detta avseende skall anses som
gällande rätt synes enligt kommittén dock inte vara helt klart.

Som nyss sagts kan arbetsgivarens fria uppsägningsrätt också vara begränsad
genom avtalsklausuler. Enligt kollektivavtalen får uppsägning
vanligen ske endast om arbetstagaren har misskött sig eller om arbetsgivaren
har brist på arbete. Vid avskedande på grund av arbetsbrist gäller i
regel att den senast anställde avskedas först. I den mån avtal sålunda föreligger
finns alltså skydd mot rasdiskriminering.

Beträffande arbetsvillkor kan fackföreningarnas verksamhet förutsättas
garantera att rasdiskriminerande villkor inte förekommer, i varje fall för
organiserade arbetstagare. Denna verksamhet kan även komma oorganiserade
arbetstagare till godo, eftersom kollektivavtalen i viss utsträckning
ligger till grund för bruk och sedvänja på arbetsmarknaden. I övrigt kan
om rasdiskriminerande arbetsvillkor sägas att sådana i princip bör kunna
bedömas som stridande mot goda seder. I vad mån domstolarna skulle
vara benägna att godtaga denna ståndpunkt är dock osäkert.

För anställda i allmän tjänst får skydd mot rasdiskriminerande uppsäg -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ningar och arbetsvillkor anses finnas genom framför allt reglerna om ämbetsbrott
i BrB.

Beträffande art. 5 punkt e II, som handlar om rätten att bilda och ansluta
sig till fackförening, erinrar kommittén om vad den vid punkt d IX sagt
om föreningsfrihet. Därjämte framhålls den i rättspraxis fastslagna principen
att en fackförening inte utan särskilda skäl får utesluta en arbetare
eller vägra honom inträde.

I art. 5 punkt e III föreskrivs rätten till bostad. Liksom rätten till arbete
är rätten till bostad en allmänt omfattad princip i vårt samhälle. Några
regler som hindrar någon på grund av hans ras att skaffa sig bostad finns
ej. Å andra sidan finns inte några rättsregler som uttryckligen ger skydd
mot rasdiskriminering i bostadsförhållanden.

Enligt kommittén åsyftar konventionsbestämmelsen den rasdiskriminering
som fastighetsägare och hyresvärd kan utöva mot bostadssökande,
hyresgäster, köpare och andra i samband med upplåtelse eller överlåtelse
av bostad eller i samband med uppsägning av hyresavtal. Härom sägs till
en början att fastighetsägare i princip har rätt att fritt välja hyresgäst.
Viktiga inskränkningar i denna rätt kan enligt kommittén emellertid anses
ligga i att kommunala bostadsförmedlingar på olika sätt har skaffat sig
anvisningsrätt till lediga lägenheter. Här nämns särskilt avtal om anvisningsrätt
mellan kommuner och bostadsproducenter i samband med försäljning
av mark, tomträttsupplåtelser och förmedling av statliga lån. Enligt
avtal om anvisningsrätt kan vederbörande bostadsproducent vara skyldig
att anta anvisad bostadssökande, om denne skäligen kan tas för god
som hyresgäst. Med godtagbar hyresgäst avses den som vid en objektiv
prövning bör godtas med hänsyn till förmåga att betala hyran, skötsamhet
och familjens storlek i förhållande till bostaden (prop. 1967:100 s. 254).
En hyresvärd bör därför inte kunna åberopa en anvisad bostadssökandes
ras e. d. som grund för vägran att godta denne. Avtalsbrott i anledning av
avtal om förmedlingsrätt synes inte ha förekommit (SOU 1967: 1 s. 116).
Som villkor för statliga bostadslån kan på begäran av kommun krävas att
med stöd av lånen uppförda bostäder ställs till förfogande för kommunal
bostadsförmedling. Villkoren kan avse bostäder i flerfamiljshus och i småhus
som inte skall bebos av låntagaren. Vid lån till småhus som skall bebos
av låntagaren kan fästas villkoret att han medverkar till att bostadsförmedlingen
får förmedlingsrätt till den bostad han lämnar (prop. 1967:
100 s. 252, SU 100, rskr 265). Det framhålls att den övervägande delen
av nyproduktionen av bostäder under de senaste åren har finansierats med
stöd av statliga bostadslån.

I den mån kommunerna har hand om fördelningen av bostäder föreligger
alltså enligt kommittén goda möjligheter att med kommunernas medverkan
åstadkomma skydd mot rasdiskriminering. Dessa möjligheter till
skydd mot rasdiskriminering föreligger emellertid endast i fråga om en

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

del av bostadsmarknaden. Vissa fastighetsägare är inte på angivet sätt
beroende av det allmänna. Framför allt gäller detta fastighetsägare som ej
yrkesmässigt överlåter eller upplåter lägenheter eller bostadshus. Samma
är förhållandet med hyresvärdar som hyr ut en del av sin bostad eller hyr
ut hela denna »i andra hand».

I fråga om skydd mot rasdiskriminerande villkor i hyresavtal erinras om
den nya bestämmelsen i 3 kap. 64 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Med stöd av denna bestämmelse, som bär trätt i kraft den 1 januari
1969 (se SFS 1969:346), kan hyresvillkor jämkas eller lämnas utan avseende,
om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle strida mot god
sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig. Ett hyresvillkor av rasdiskriminerande
art bör kunna anses strida mot god sed i hyresförhållanden.
Det sagda gäller enligt kommittén även den nya regeln i 3 kap. 46 § 9
nyss nämnda lag som, då hyresvärd har uppsagt hyresavtal rörande bostadslägenhet,
ger hyresgäst rätt till förlängning av avtalet, om hyresförhållandets
upphörande skulle strida mot god sed i hyresförhållanden eller
eljest vara obilligt mot hyresgästen. Slutligen sägs i fråga om bostadsrättsföreningar,
att visst skydd mot rasdiskriminerande åtgärder från föreningens
sida mot dess medlemmar ligger i principen att alla medlemmar i en föreningskall
behandlas lika (20 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar
och 2 § lagen (1930: 115) om bostadsrättsföreningar).

Art. 5 punkt e IV fastställer rätten till allmän hälsovård, sjukvård, social
trygghet och allmänna tjänster. Här hänvisar kommittén till en början till
den prestationsskyldighet som åligger vissa för allmänheten avsedda inrättningar,
bl. a. sjukvårdsinrättningar. Vad särskilt angår rätten till
social trygghet gör vår sociallagstiftning ingen skillnad mellan personer av
olika ras etc. Sverige har år 1963 ratificerat Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 118 angående utlänningars likställande med ett
lands egna medborgare i fråga om social trygghet (prop. 1963: 29). Beträffande
rätten till allmänna tjänster i övrigt torde, som berörts i det föregående,
kunna hävdas att en statlig eller kommunal befattningshavare som
rasdiskriminerar i sin tjänsteutövning löper risk att ådömas påföljd enligt
BrB:s regler om ämbetsbrott.

I art. 5 punkt e V föreskrivs rätt till undervisning och utbildning. Det
krav som innefattas häri är enligt kommittén uppenbarligen tillgodosett
genom den allmänna skolplikten.

I fråga om art. 5 punkt e VI, rätten att deltaga på lika villkor i kulturell
verksamhet, hänvisas till vad vid art. 5 punkt f sägs angående offentlig
tillställning och allmän sammankomst.

Art. 5 punkt f nämner rätten att få tillträde till varje för allmänheten
avsedd plats eller serviceinrättning, såsom kommunikationsmedel, hotell,
restauranger, kaféer, teatrar och parker.

Beträffande denna föreskrift hänvisas i fråga om svensk rätt till en bör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

jan till bestämmelserna om allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan
(1956: 617). Med stöd av denna författning kan myndighet meddela föreskrifter
om den allmänna ordningen på allmänna platser och därmed jämförliga
områden. Dessa föreskrifter kan inte lagligen ha rasdiskriminerande
karaktär.

Av serviceinrättningar för allmänheten nämns först kommunikationsmedel.
Sådana är i stor utsträckning offentliga eller står under offentlig kontroll.
Även åtskilliga andra inrättningar är offentliga i den meningen att de
drivs av staten, kommuner eller andra offentligrättsliga subjekt eller av enskilda
subjekt vilka underkastats en rättslig särreglering av en art som normalt
inte förekommer vid privatföretag utan endast vid inrättningar som
ingår i den offentliga förvaltningsorganisationen.

Offentliga inrättningar av detta slag är t. ex. postverket, televerket, statens
järnvägar, statens vattenfallsverk, sjukvårdsinrättningar, undervisningsanstalter,
bibliotek, arkiv och muséer, penninginrättningar, försäkringsinrättningar,
elektricitets- och gasverk samt vattenlednings-, avloppsoch
renhållningsverk. Sådana inrättningar har i regel prestationsplikt gentemot
envar. I flera fall finns uttryckliga bestämmelser om sådan plikt, exempelvis
i järnvägstrafikstadgan och telegrafreglementet. Ett annat exempel
är förordningen (1940: 910) ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Även utan uttryckliga bestämmelser därom torde prestationsplikt få antas
föreligga för de flesta statliga och kommunala inrättningar av förevarande
art. Beträffande inrättningar som drivs av andra subjekt än stat eller kommun
kan förbehåll om prestationsskyldighet ha gjorts i samband med att
myndighet har fastställt reglemente e. d. Garantier för att prestationsplikten
fullgörs finns i att olika rättsliga påföljder kan drabba inrättningens
huvudman, t. ex. förlust av tillstånd eller statsbidrag, eller dess tjänstemän
i form av straffrättsligt eller disciplinärt ansvar och skadeståndsansvar.
Därjämte har den enskilde möjligheter att påkalla rättsliga åtgärder i förhållande
till inrättningen, bl. a. klagomål eller besvär.

När en inrättning av detta slag inte uppfyller sin plikt att prestera kan,
som förut nämnts, indragning av myndighets tillstånd komma i fråga som
sanktion. Sådan sanktion kan bli aktuell även i andra fall. I åtskilliga författningar
anges att tillstånd för näringsidkare att utöva viss verksamhet
under vissa omständigheter kan återkallas. En närmare redogörelse för ett
flertal sådana författningar lämnas i betänkandet på s. 50—52.

Företag som idkar sjö- eller lufttrafik är i allmänhet inte underkastade
någon sådan rättslig reglering att de på samma sätt som kommunikationsmedel
till lands kan betecknas som offentliga inrättningar. För fartygstrafik
fordras i allmänhet inte något tillstånd av offentlig myndighet och förhållandet
mellan redare samt befraktare eller passagerare är reglerat genom
allmän lag. För luftfart i regelbunden trafik på viss luftfartsled eller
annan luftfart mot ersättning krävs viserligen statligt tillstånd, men rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

förhållandet mellan lufttrafikföretag och dess trafikanter är i huvudsak
reglerat genom allmän lag.

Andra serviceinrättningar som nämns i art. 5 punkt f är hotell, restauranger
och kaféer. I fråga om sådana inrättningar föreligger vissa krav på
myndighets tillstånd enligt hotell-, rusdrycksförsäljnings- och ölförsäljningsförordningarna.
Särskilda bestämmelser som gör det möjligt att ingripa
mot utövad rasdiskriminering finns inte. I den mån tillståndsgivningen
inte kan användas för att dirigera företagets val av gäster lär den som driver
inrättningar av nämnda slag fritt kunna välja sina gäster.

Bland de i punkt f angivna serviceinrättningarna nämns också teatrar.
Vissa möjligheter till skydd mot rasdiskriminering får anses ligga i att vissa
teatrar är beroende av anslag av allmänna medel. Några särskilda bestämmelser
till skydd mot rasdiskriminering finns dock inte. På liknande sätt
förhåller det sig med andra inrättningar som anordnar offentliga tillställningar,
t. ex. konserter, eller allmänna sammankomster, exempelvis föreläsningar.

Uppräkningen i punkt f av för allmänheten avsedda serviceinrättningar
är inte uttömmande utan får enligt kommittén ses som en exemplifiering.
Banker, butiker, frisersalonger och liknande inrättningar tillhör också förevarande
kategori liksom advokatbyråer, tandläkarmottagningar o. d. Över
huvud taget hör hit alla inrättningar som har till syfte att tillhandahålla
allmänheten nyttigheter av olika slag. Frånsett möjligheten att i en del fall
ingripa med åtgärder som åtal för ämbetsbrott eller indragning av tillstånd
finns beträffande dessa inrättningar inte något rättsligt skydd mot rasdiskriminering.

Konventionsstaterna skall enligt art. 6 tillförsäkra envar under deras jurisdiktion
verksamt skydd och verksamma rättsliga medel mot varje rasdiskriminerande
handling som kränker hans mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter i strid mot konventionen. Skyddet skall beredas genom
vederbörande nationella domstolar och andra statliga institutioner. Vidare
skall konventionsstaterna tillförsäkra envar rätt att vid sådana domstolar
begära ersättning för skada som han har lidit till följd av sådan diskriminering.

Kravet att envar skall tillförsäkras verksamt skydd och verksamma rättsliga
medel genom nationella domstolar och andra statliga myndigheter förutsätter
enligt kommittén, att konventionsstaternas interna rättssystem är
utformat i enlighet därmed. En första förutsättning för meddelande av rättsskydd
är att det finns regler av processuell natur som medger envar att
vända sig till domstolar eller liknande organ. För bifall till ett yrkande om
rättsskydd är dessutom nödvändigt att det finns materiella regler som tilllåter
detta. Enligt art. 6 skall rättsskydd finnas mot varje rasdiskriminerande
handling som kränker mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
i strid med konventionen. Om sådant rättsskydd skall kunna meddelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år i970

måste alltså, förutom processuella regler, finnas materiella regler som står i
överensstämmelse med konventionen.

Nu nämnda rättsskydd kan för svensk rätts del anses tillförsäkrat genom
rättegångsbalken och bestämmelserna för administrativ process i de fall
då handlingen i fråga är rättsstridig.

Beträffande art. 6 anmärker kommittén vidare, att skada, som någon genom
brott tillfogar annan, enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall ersättas av den
brottslige. I den mån rasdiskriminering är kriminaliserad finns alltså möjligheter
till skadestånd. Dessutom påpekas att enligt 6 kap. 3 § första stycket
strafflagen ersättning kan utgå även för lidande, som har tillfogats någon
genom brott mot personliga friheten eller genom ärkekränkande gärning.
Uttrycket ärekränkande gärning omfattar inte bara de i 5 kap. BrB angivna
brotten utan också andra brott som kan innefatta kränkning av någons
ära. Eftersom det torde vara naturligt att bedöma rasdiskriminerande handlingar
som ärekränkande i den mening uttrycket har i 6 kap. 3 § strafflagen,
synes rasdiskriminerande handling som är kriminaliserad enligt kommittén
i princip böra medföra att denna skadeståndsbestämmelse blir tilllämplig.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén härefter att vissa föreskrifter
i art. 4 och 5 inte har tillfredsställande täckning i gällande svensk rätt.
Härvid påpekar kommittén först att vissa i art. 4 punkterna a och b angivna
företeelser — i den mån de inte faller in under framför allt BrB:s regler
om hets mot folkgrupp och uppvigling — inte är straffbara eller eljest
olagliga i svensk rätt, nämligen allt spridande av på rasöverlägsenhet eller
rashat grundade idéer, uppmaning till rasdiskriminering och lämnande av
stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav. Vidare
saknas möjligheter att olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad
och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering.
Inte heller deltagande i sådana organisationer eller sådan
verksamhet är straffbart eller i övrigt olagligt enligt svensk rätt.

Beträffande de förhållanden som anges i art. 5 saknas enligt kommittén
rättsligt skydd mot rasdiskriminering i flera hänseenden. Sålunda finns
inte lagligt hinder för enskild arbetsgivare att av rasskäl vägra arbetssökande
anställning. Inte heller mot sådan diskriminering i fråga om arbetsvillkor
och uppsägning finns fullständiga regler i svensk rätt. Motsvarande
gäller om förhållanden på bostadsmarknaden.

Vad angår serviceinrättningar för allmänheten finns visserligen i viss
utsträckning sanktionsmöjligheter genom reglerna om ämbetsbrott, indragning
av tillstånd o. d. Dessa regler träffar emellertid inte alla personer
som är verksamma i dessa inrättningar. Tjänsteansvar åvilar inte envar.
Och en person som är anställd drabbas ej i samma grad som arbetsgivaren
om t. ex. ett tillstånd dras in. Vidare finns serviceinrättningar som inte alls
är beroende av tillstånd, anslag m. m. Kommittén anser därför att komplet -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 dr 1970

tering av det rättsliga skyddet mot rasdiskriminering i fråga om serviceinrättningar
behövs för överensstämmelse mellan svensk rätt och förevarande
konventionsföreskrift.

Eftersom art. 5 avser avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
dvs. inte bara rasdiskriminering i de förhållanden som särskilt nämns i
artikeln, erinrar kommittén om att svensk rätt inte har någon generell bestämmelse
mot rasdiskriminering, riktad mot enskilda.

5.3 Allmän motivering till lagförslagen

I frågan om valet av me del mot rasdiskriminering anför
kommittén, att även andra sanktionsformer än kriminalrättsliga bör övervägas.
Detta överensstämmer med principen att kriminalisering bör användas
som sanktionsform bara om andra medel är mindre lämpliga för att
få till stånd en viss önskad ordning i samhällslivet. Konventionen utgör
härvidlag inte något hinder. Visserligen fordrar konventionen att lagstiftning
finns, om det är påkallat av omständigheterna. Denna lagstiftning behöver
emellertid inte vara av kriminalrättslig natur. Ett undantag härifrån
utgör dock i viss mån art. 4 punkterna a och b, som kräver att där uppräknade
diskriminerande handlingar under vissa förutsättningar skall vara
straffbara.

Beträffande rasdiskriminerande beteenden anförs att i huvudsak följande
andra sanktionsformer än rent kriminalrättsliga kan komma i fråga.
Man kan införa ett system, varigenom domstol eller annan myndighet
vid vite ålägger någon att upphöra med rasdiskriminering eller att försätta
den drabbade i en situation som motsvarar den i vilken han skulle ha varit
om han inte utsatts för diskrimineringen. Vidare kan man tänka sig att i
avtal, t. ex. mellan kommunal eller statlig myndighet, å ena sidan, och enskilda
personer eller företag, å andra sidan, ta upp bestämmelser varigenom
det allmännas motpart vid vite åtar sig att i sin anställningspolitik
etc. ej vidta rasdiskriminerande åtgärder. En annan sanktionsform är ogiltigförklaring
av rättshandlingar. En ytterligare utväg är att vid myndighets
tillståndsgivning kräva att den som får tillstånd till viss näringsverksamhet
inte rasdiskriminerar och att sedan, om villkoren ej iakttas, dra in tillståndet.
Vidare kan nämnas åtgärder av icke-rättslig natur, särskilt ekonomisk
bojkott mot enskilda personer eller företag som utövar rasdiskriminering.
En kommun upphör t. ex. med att göra inköp hos ett företag som
rasdiskriminerar.

När det gäller att inskrida med lagstiftning mot rasdiskriminering måste
man vid valet av sanktionsform ta hänsyn till i vad mån man kan räkna
med att kunna beivra inträffade fall av rasdiskriminering. Här framträder
särskilt problemet om möjligheterna att föra bevisning. Om svårigheter
ofta föreligger att föra bevisning om ett visst beteende, är detta en omständighet
som talar mot att i lag föreskriva sanktioner mot detta beteende.
Detta gäller särskilt kriminalrättsliga sanktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Vid övervägande av frågan hur ingripande mot rasdiskriminering bör
ske får man emellertid enligt kommittén inte bara ta sikte på åtgärder till
förhindrande av rasdiskriminering utan också beakta intresset av att den
som i det enskilda fallet har drabbats av rasdiskriminerande behandling
kan få olägenheterna därav upphävda. I viss utsträckning kan detta tänkas
ske genom skadestånd eller genom vitesföreläggande. Men långt ifrån alltid
torde sådan åtgärd lösa den drabbades problem.

En metod av annat slag för att söka lösa problemen för den som i det
enskilda fallet har drabbats av rasdiskriminering är enligt kommittén någon
form av förlikningsförfarande. Frågan hur ett sådant system närmare
skulle kunna utformas anser kommittén emellertid falla utanför ramen
för dess uppdrag.

Slutligen säger kommittén att vid sidan av olika sanktionsformer utgör
allmän upplysningsverksamhet i undervisningsanstalter, press, radio, television
m. m. ett medel mot rasfördomar och därav föranledd diskriminering.
Medel av sådan art behandlas inte närmare av kommittén. Det är emellertid
enligt kommittén i stor utsträckning sådana medel man får förlita
sig på i den mån sanktionsåtgärder mot enskilda fall av rasdiskriminering
inte kan vidtas.

Beträffande frågan om behovet av ny lagstiftning för att
motverka rasdiskriminering i vårt land erinrar kommittén till en början om
att konventionen avser avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Utöver de delar av samhällslivet där svensk rätt inte täcker konventionen
finns knappast några områden för vilka åtgärder mot rasdiskriminering
kan ifrågasättas. Kommitténs överväganden om behovet av lagstiftning har
därför inriktats på de områden där svensk rätt är ofullständig i förhållande
till konventionen. Som förut har nämnts hänför sig dessa områden till
art. 4 och 5.

I fråga om art. 4 uppmärksammas först frågan om förbud mot allt spridande
av på rasöverlägsenhet grundade idéer.

Uttrycket torde enligt kommittén i första hand innebära, att någon under
åberopande av överlägsenhet i ett eller flera avseenden hos en viss ras gör
gällande att personer av annan ras än den förstnämnda bör behandlas på
ett visst sätt. Som exempel anförs det fall att en person i ett offentligt anförande
hävdar överlägsenheten hos en viss ras i intelligens och att därför
personer av annan ras bör utestängas från universitetsstudier.

Spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer synes dock enligt kommittén
ej nödvändigtvis behöva innebära en sådan uppmaning till visst
handlingssätt — inbegripet underlåtenhet att handla — som nyss har sagts.
Idéerna kan möjligen också tänkas innefatta något annat än en uppmaning
riktad till andra människor, nämligen bara en önskan att framhålla och
sprida påståenden om en värdeskillnad i fråga om egenskaper mellan olika
raser. En vetenskapsman t. ex. hävdar och önskar sprida sin åsikt att eu
viss ras är intellektuellt överlägsen andra raser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

I båda de nämnda formerna av spridande av på rasöverlägsenhet grundade
idéer ingår spridande av åsikter om att en viss ras e. d. i ett eller flera
avseenden är överlägsen en annan ras. Detta aktualiserar gränserna mot
yttrandefriheten. På motsvarande sätt som nu gäller om hets mot folkgrupp
måste det vara ett önskemål att inte förbjuda omdömen som ingår
i försök till en saklig och objektiv beskrivning av en viss ras eller folkgrupp.
Kommittén menar därför att man måste med beaktande av principen
om yttrandefrihet söka fastställa vilka slags omdömen som inte bör
få spridas.

Mot bakgrunden av diskussionen vid konventionens tillkomst måste avfattningen
av denna innebära att principen om yttrandefrihet — liksom
principen om föreningsfrihet — inte skall inskränkas genom art. 4. Uttalanden
av sådan innebörd har under år 1968 även gjorts av Europarådets
ministerkommitté i dess resolution (68) 30. Denna uppfattning ligger till
grund för den följande diskussionen om art. 4.

En möjlig lösning för alt tillgodose konventionens krav på lagstiftning
synes vara att anknyta till bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot
folkgrupp. Denna är riktad endast mot propaganda som arbetar med hotelser,
osanna uppgifter eller påståenden, vilka på grund av sin form eller
i övrigt är att anse som smädelser. Bestämmelsen skulle enligt kommittén
kunna ändras så att den omfattar den som genom hot, förtal eller
smädelse sprider åsikter om värdeskillnad mellan olika raser eller mellan
folkgrupper med olika hudfärg, nationalitet e. d. Härvid skulle föremålet
för detta hot, förtal eller smädelse bli den eller de raser eller folkgrupper
som direkt eller indirekt påstås vara av underlägsen natur, t. ex. icke-vita
folkgrupper. Motsvarande objekt i det nuvarande brottet hets mot folkgrupp
har en mer begränsad bestämning, nämligen folkgrupp med viss härstamning.
Genom att ändra regeln om hets mot folkgrupp så att föremålet
för hot etc. inte begränsas på angivet sätt utan i stället vidgas till att
avse ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med
viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung skulle straffbarhet
kunna inträda, även om objektet för den brottsliga handlingen är
mer allmänt. Det skulle vara tillräckligt om t. ex. en viss ras eller en
folkgrupp med viss hudfärg prisas på sådant sätt att alla andra raser resp.
folkgrupper med annan hudfärg måste anses smädade. Skillnaden i förhållande
till hets mot folkgrupp i dess nuvarande form skulle bli den att för
straffbarhet inte nödvändigtvis krävs att hotet etc. är riktat mot en särskilt
utpekad folkgrupp. Även ett kollektiv av raser eller folkgrupper
skulle kunna vara föremål för brottslig handling. Härigenom skulle ges
större möjligheter att beivra sådant spridande av åsikter om rasöverlägsenhet
som omfattas av art. 4.

En lagändring av nu antytt slag skulle innebära en utvidgning av den
brottsliga handlingens föremål. Själva den brottsliga handlingen — hot,
förtal, smädelse — skulle inte ändras. Härav följer att straffbarhet skulle

Kungi. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

kunna inträda även i de fall då det i ett meddelande inte uttryckligen framförs
åsikter rörande värdeskillnad mellan olika raser. Redan den omständigheten
att ett på det nyss angivna sättet bestämt objekt utsätts för hot,
förtal eller smädelse skulle alltså kunna medföra straff. En sådan straffbestämmelse
är vidare än en regel som för straffbarhet också skulle fordra
spridande av åsikter om värdeskillnad mellan raser e. d. Å andra sidan
är regeln, genom att den endast avser hot, förtal och smädelser, mer begiänsad
än vad konventionsartikeln synes vara. Kommittén anser denna
begränsning ej vara avsevärd, eftersom de gärningar som man vill hindra
torde ofta begås under omständigheter som kan karakteriseras som hot,
förtal eller smädelse.

Det måste enligt kommittén beaktas att konventionsföreskriften avser
allt spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer, medan regeln om
hets mot folkgrupp avser endast handling som sker offentligen. Det sistnämnda
innebär, att uttalandet skall direkt vända sig till allmänheten,
ske muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller
i annat meddelande till allmänheten.

Att kriminalisera allt spridande av uttalanden eller andra meddelanden
som innefattar hot, förtal eller smädelse av ras, folkgrupp m. m. skulle
medföra att även t. ex. ett uttalande avsett enbart för en nära anhörig skulle
kunna vara straffbart. Mot en så långtgående straffbestämmelse talar bl. a.
bevissvårigheterna. Kommittén tillägger emellertid att å andra sidan torde,
om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med konventionsföreskriften,
ett offentlighetskrav som i straffbestämmelsen om
hets mot folkgrupp innebära en alltför kraftig begränsning. Man synes i denna
fråga, på samma sätt som i 16 kap. 6 § BrB om samhällsfarlig ryktesspridning,
kunna låta den brottsliga handlingen bestå i spridande bland
allmänheten. Det blir därvid tillräckligt, att förtal sprids bland allmänheten
genom upprepade uttalanden vid privata samtal.

Det anförda leder fram till en bestämmelse, enligt vilken det är straffbart
att bland allmänheten sprida uttalande eller annat meddelande, vari
ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss
hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung hotas, förtalas eller
smädas.

Kommittén undersöker därefter det fall av spridande av på rasöverlägsenhet
grundade idéer som enligt vad i det föregående har sagts innefattar,
förutom spridande av åsikter om värdeskillnad mellan olika raser e. d.,
även uppmaning till vissa handlingar.

Vad angår uppmaningar till straffbara handlingar hänvisas till uppviglingsbrottet
i 16 kap. 5 § BrB. Enligt detta lagrum straffas den som muntligen
inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas
för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest
söker förleda till bl. a. brottslig gärning. Det är uppvigling att i ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970 29

meddelande till allmänheten söka förleda denna till sådan rasdiskriminering
för vilken har föreskrivits straff. Sådant spridande av på rasöverlägsenhet
grundade idéer som inbegriper uppmaning till straffbara rasdiskriminerande
handlingar är alltså enligt kommittén i princip delvis redan
kriminaliserat genom uppviglingsbestämmelsen.

Kommittén erinrar om att det för att uppvigling skall vara för handen
fordras att brottet sker genom meddelande till allmänheten och att det
innefattar ett försök till förledande av denna. På grund av dessa rekvisit
föreligger en begränsning också av vad som kan straffas, när det gäller
uppmaningar till straffbara handlingar av rasdiskriminerande art. I betydande
utsträckning torde dock sådana uppmaningar som inte faller under
uppvigling kunna straffas som hets mot folkgrupp, särskilt om området
för sistnämnda brott utvidgas på sätt som förut har angetts. Uppmaningarna
lär nämligen ofta åtföljas av hot, förtal eller smädelse. Vidare anmärks
att en uppmaning som ej riktar sig till allmänheten men väl till viss eller
vissa personer kan föranleda ansvar för medverkan till brott enligt 23 kap.
4 § BrB.

Kommittén anför om konventionens föreskrift om allt spridande av på
rashat grundade idéer att denna är uppbyggd på liknande sätt som föreskriften
om allt spridande av idéer grundade på rasöverlägsenhet. Rashat
synes kunna sägas bestå i att på starkt emotionell grund, med inslag av
förakt och avsky, hysa den uppfattningen att en viss ras eller folkgrupp
har en eller flera mindervärda egenskaper. Vidare torde i regel den som
har en sådan uppfattning också önska att medlemmarna av rasen eller
folkgruppen i fråga skall utsättas för kränkningar. Spridande av rashat
skulle alltså betyda ett tillkännagivande och spridande av åsikten att eu
ras e. d. har någon mindervärdig egenskap. Sådant spridande innefattas i
spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer som detta uttryck har
uppfattats av kommittén enligt det förut sagda. Det andra ledet i den antagna
innebörden av uttrycket rashat, att rasen eller folkgruppen i fråga
bör utsättas för kränkningar, har karaktären av en uppmaning till rasdiskriminering.
I den mån rasdiskriminering, till vilken sålunda uppmanas,
utgör brottslig gärning, kan uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB föreligga.

Av det anförda torde enligt kommittén följa att spridande av idéer som
grundas på rashat väsentligen omfattar samma slags gärningar som spridande
av på rasöverlägsenhet grundade idéer. Därför anser sig kommittén
beträffande spridande av idéer, grundade på rashat, kunna hänvisa till
vad den har uttalat om spridande av idéer, grundade på rasöverlägsenhet.
Kommittén understryker att delade meningar givetvis kan råda om den
bestämning av uttrycket rashat som kommittén har utgått från. Med hänsyn
till den oklarhet som vidlåder uttrycket bör man inte använda det i en
straffbestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Konventionens särskilda föreskrift om uppmaning till rasdiskriminering
ger inte kommittén anledning till några anmärkningar utöver vad den har
sagt om sådan uppvigling i samband med spridande av idéer som grundas
på rasöverlägsenhet eller rashat.

Vad angår våldshandlingar får reglerna i 3 kap. BrB om brott mot liv
och hälsa samt i 12 kap. BrB om skadegörelsebrott anses vara tillfyllest
även för detta fall.

Konventionen föreskriver förbud mot lämnande av stöd i någon form åt
rasförföljelse. Liksom när det gäller rashat finner kommittén vissa svårigheter
att närmare bestämma innebörden av uttrycket rasförföljelse. Åtskilligt
handlande som kan anses ingå däri är i svensk rätt kriminaliserat
bl. a. genom reglerna i 3 och 12 kap. BrB och genom andra regler om brott
mot person och om förmögenhetsbrott. Kommittén anser sig inte böra föreslå
ytterligare bestämmelser i förevarande avseende.

Beträffande den i konventionen under särskild punkt upptagna bestämmelsen
om organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering
samt deltagande i sådana organisationer anförs att, när det gäller sådan
uppmaning till rasdiskriminering som är kriminaliserad, konventionens
krav i denna del skulle kunna tillmötesgås genom bestämmelser om förbud
under straffhot mot bildande av eller deltagande i sammanslutningar som
bedriver sådan verksamhet. Härvid skulle man få en konstruktion som överensstämmer
med den i 18 kap. 4 § BrB om olovlig kårverksamhet. Det kan
dock ifrågasättas om förhållandena i vårt land f. n. motiverar kriminalisering
redan av bildande av eller deltagande i sammanslutningar av detta slag.
Kommittén understryker att verksamhet som en person utövar i en sammanslutning,
som ägnar sig åt att främja eller uppvigla till straffbar diskriminering,
i viss utsträckning torde kunna medföra straff för medverkan
till brott. Härigenom bör man ha en garanti för att verksamhet i sådana
sammanslutningar straffrättsligt kan beivras i åtminstone flagranta fall.
Anledning föreligger enligt kommittén inte nu att överväga en föreskrift
att sammanslutningar av denna art skall förklaras olagliga. Det kan enligt
kommittén i detta sammanhang knappast komma i fråga att pröva om den
svenska föreningslagstiftningen skall ändras eller vidgas.

Slutligen anförs i fråga om art. 4 att organiserad propaganda som främjar
och uppmanar till rasdiskriminering samt deltagande i sådan verksamhet
torde vara förknippad med bildande eller deltagande i sådana sammanslutningar
som nyss har berörts. Vad kommittén därvid har anfört om kriminalisering
äger därför tillämpning även på denna form av rasdiskriminerande
verksamhet. Annan propaganda, som art. 4 talar om, torde i huvudsak
omfattas av reglerna om hets mot folkgrupp och uppvigling.

Enligt kommitténs mening synes alltså innehållet i art. 4 f. n. kräva ändrad
svensk lagstiftning endast i fråga om regeln om hets mot folkgrupp. De
nuvarande förhållandena inom Sverige motiverar enligt kommittén inte
ytterligare åtgärder på ifrågavarande områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kommittén anser det vara av stor betydelse för den föreslagna bestämmelsens
effektivitet att en motsvarighet till bestämmelsen tas upp i 7 kap.
4 § 12 TF. En sådan ändring föreslås också av kommittén. Ändringen får
betydelse även för yttrandefriheten i radio och television genom den anknytning
till TF som radioansvarighetslagen har.

Vidare anför kommittén att den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp
avser, förutom folkgrupp med viss härstamning, även folkgrupp med viss
trosbekännelse. Kommittén framhåller att dess uppdrag inte omfattar diskriminering
som kan tänkas förekomma på religiös grund. Genomförs en ändring
av offentlighetsrekvisitet i regeln om hets mot folkgrupp, synes skäl
föreligga att låta ändringen också innefatta folkgrupp med viss trosbekännelse.
Därför föreslås att ändringen i fråga också får gälla dessa grupper.

Beträffande art. 5 framhåller kommittén att av de däri särskilt angivna
punkterna är de som avser arbetsförhållanden, bostadsförhållanden och serviceinrättningar
för allmänheten inte helt täckta av svensk rätt.

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer diskriminering
inom dessa samhällsområden är en fråga som, i likhet med vad som gäller
förekomsten i vårt land av rasdiskriminering i övrigt, inte kan besvaras
med bestämdhet.

I fråga om arbetsförhållanden inom den statliga och kommunala
sektorn är framför allt reglerna i 20 kap. BrB i princip ägnade att motverka
diskriminering mot arbetstagare från arbetsgivares sida, eftersom
tjänsteman som gör sig skyldig till sådan diskriminering kan drabbas av
ansvar för ämbetsbrott. Inom den enskilda sektorn saknas motsvarande
möjlighet till straffrättsligt ingripande. Den väsentliga frågan är därför om
ett förstärkt skydd mot rasdiskriminering bör införas särskilt för den enskilda
sektorn av arbetsmarknaden. Enligt kommittén möter det principiella
betänkligheter att med lagbestämmelser ingripa reglerande i förhållandena
på arbetsmarknaden. Detta understryks av den omständigheten att även
ingripanden av civilrättslig art i förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden
enligt traditionen i vårt land bör ske i minsta möjliga utsträckning.
Kommittén framhåller emellertid, att avtalsfrihetens princip på arbetsmarknaden
liksom på andra områden har fått råda endast om den fyllt en
funktion som har kunnat bedömas som socialt nyttig. Principen om arbetsmarknadens
frihet bör alltså inte ses som något absolut utan kan genombrytas
— även med straffrättsliga regler — om så anses nödvändigt av sociala
hänsyn. Innan kriminalisering eller annan lagstiftning som skulle
bryta mot vår tradition på förevarande samhällsområde tillgrips, bör dock
andra vägar prövas.

Vid denna prövning måste särskild vikt fästas vid att arbetsmarknadens
parter i hög grad har fasta organisationer som samarbetar med varandra enligt
ett hävdvunnet mönster. Det kan förutsättas att dessa organisationer

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

har en önskan att motverka rasdiskriminering. Redan genom den upplysning
som organisationerna kan bedriva bland sina medlemmar torde man i
ej obetydlig utsträckning ha en ersättning för lagstiftning. Vidare synes kunna
komma i fråga att arbetsmarknadens parter träffar särskild överenskommelse
i förevarande ämne. På grundval av ett sådant avtal kan kanske växa
fram någon form av förlikningsförfarande, varigenom tvister rörande rasdiskriminering
kan lösas. Det är tänkbart att man härigenom också får
bättre möjligheter än annars att i det enskilda fallet hjälpa den som med
rätt eller orätt känner sig drabbad. Enligt kommitténs bedömning är problemen
rörande rasdiskriminering på arbetsmarknaden inte så stora att det
är nödvändigt att nu ingripa med lagstiftning. Något förslag som tar sikte
direkt på arbetsmarknaden läggs därför inte fram. Skulle ytterligare undersökningar
visa att på detta område förekommer diskriminering, som inte
kan bemästras genom åtgärder av arbetsmarknadens parter, får enligt kommittén
frågan tas upp på nytt mot bakgrunden av vad man då vet. Kommittén
framför därefter vissa synpunkter på hur ett förstärkt skydd mot
rasdiskriminering på detta område kan nås.

1 fråga om bostadsförhållanden fastslår kommittén att rätten
till bostad — liksom rätten till arbete — är av fundamental betydelse för
den enskilde i hans vardagsliv. Införande av ett straffsanktionerat förbud
mot rasdiskriminering på bostadsmarknaden får — åtminstone i samband
med upplåtelser och överlåtelser av bostäder i yrkesmässig verksamhet —
anses ha ett så stort socialt intresse att det ej bör hindras av principen om
avtalsfrihet. Den som yrkesmässigt utbjuder en bostad bör i princip inte
kunna avvisa en bostadssökande, om denne kan förväntas betala hyran eller
köpesumman och i övrigt på objektiva grunder kan anses godtagbar som
hyresgäst eller köpare med hänsyn till skötsamhet m.m.

Svårigheterna att bevisa att rasdiskriminering har förekommit är inte
ett avgörande hinder mot att införa ett straffsanktionerat förbud beträffande
yrkesmässiga upplåtelser eller överlåtelser av bostäder. I dessa fall, där
fastighetsägare o. d. torde se helt allmänt ekonomiskt på sin verksamhet,
bör det kunna visas om någon avvisas på grund av sin ras etc.

Kommittén anser att skäl kan anföras för att införa förbud mot rasdiskriminering
även inom den del av bostadsmarknaden som inte avser yrkesmässig
uthyrning eller försäljning av bostäder. Bevissvårigheterna är dock
särskilt kännbara i dessa fall. Åtminstone torde detta gälla sådana upplåtelser
som uthyrning »i andra hand», uthyrning av del av upplåtares bostad
och uthyrning av enfamiljshus. När det gäller sådana slag av uthyrning
måste man ta hänsyn till faktorer av personlig art som är svårbedömda från
bevissynpunkt. Det kan därför ifrågasättas om man inte i dessa fall bl. a.
med hänsyn till bevissvårigheterna bör pröva en annan väg än kriminalisering.
Liksom förut har antytts rörande arbetsmarknaden kan någon form

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av förlikningsförfarande övervägas. Innan ställning tas härtill krävs emellertid
enligt kommittén ytterligare undersökningar. Kommittén har inte ansett
sig böra företa sådan utredning.

Beträffande den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden anser sig kommittén
emellertid böra föreslå ett förbud mot rasdiskriminering. Den närmare
utformningen av bestämmelsen behandlas i det följande.

I fråga om den i art. 5 fastslagna rätten för envar att få tillträde till
serviceinrättningar för allmänheten kan enligt kommittén
med utgångspunkt från den exemplifiering som lämnas i konventionsföreskriften
tre olika kategorier serviceinrättningar urskiljas, dels sådana
som avser kommunikationsmedel, dels hotell, restauranger, kaféer och liknande,
dels teatrar o. d. Utmärkande för dessa inrättningar är att allmänheten
där tillhandahålls varor eller tjänster av huvudsakligen standardiserad
art.

Det finns emellertid andra inrättningar som har samma kännetecken som
de nyss angivna, t. ex. vanliga affärer, samt bensinstationer, bilverkstäder,
frisersalonger, skomakerier o. d. vilka huvudsakligen tillhandahåller tjänster
av hantverksmässig art. Med dessa kan också t. ex. sådana som ägnar
sig åt bil- eller båtuthyrning jämställas.

Kommittén nämner i detta sammanhang även företag som tillhandahåller
annan egendom än varor. Allt slag av egendom kan komma i fråga, såväl lös
som fast. Vad fast egendom beträffar anges tillhandahållande av bostadsfastigheter
som ett praktiskt fall, exempelvis ett byggnadsföretag som producerar
och till allmänheten utbjuder radhus för försäljning. När det gäller rättigheter
nämns utbjudande av hyres- och bostadsrätter.

Det finns enligt kommittén anledning att uppmärksamma att inrättningar
som tillhandahåller icke standardiserade varor eller tjänster ofta erbjuder
även standardiserade varor eller tjänster. Som exempel härpå nämns
banker. T. ex. försäljning av premieobligationer får anses som en standardiserad
tjänst. Andra inrättningar som i likhet med banker tillhandahåller allmänheten
tjänster av såväl standardiserad som icke standardiserad typ är
exempelvis försäkringsbolag. Även advokatbyråer och läkarmottagningar
torde enligt kommittén kunna i viss utsträckning hänföras till denna kategori.

En bestämmelse mot rasdiskriminering på nu ifrågavarande område bör
enligt kommittén avfattas så att den täcker handlingar i alla de förhållanden
som nu har antytts. I fråga om den närmare utformningen av ett sådant
förbud anför kommittén följande.

Förbudet skall hänföra sig till inrättningar som tillhandahåller allmänheten
tjänster, varor eller annan egendom. Tanken är därvid väsentligen att
den som i sitt yrke har till uppgift att gå allmänheten till handa i ett eller
annat avseende inte skall rasdiskriminera i sin yrkesutövning. Såväl enskilda
näringsidkare som personer anställda i enskild eller allmän tjänst kommer
härvid i fråga.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kommittén hänvisar till att i vissa nyare lagar, såsom varumärkeslagen
(1960: 644) och lagen (1966: 454) om företagsinteckning, används uttrycket
näringsidkare med viss bestämd innebörd. Med näringsidkare förstås sålunda
envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Verksamheten
behöver inte vara inriktad på vinst vare sig för utövaren eller någon
annan. Den omständigheten att den ekonomiska verksamheten avser att
främja ett ideellt eller välgörande syfte utgör inte hinder för att vederbörande
anses såsom näringsidkare. Inte bara verksamhet inom handel och
industri är näringsverksamhet. Till näringsidkare räknas också hantverkare,
lantbrukare och utövare av s. k. fria yrken, konstnärer, författare, fotografer,
arkitekter, advokater, läkare m. fl. Annons- och reklambyråer, mäklare, speditörer
samt konsulterande ingenjörer och andra självständigt verksamma
konsulenter är näringsidkare. Verksamheten behöver inte vara stadigvarande.
Även den som under begränsad tid bedriver verksamhet av ekonomisk
art kan vara näringsidkare. I kravet på yrkesmässighet avses dock ligga att
ett visst mått av varaktighet fordras. Yrkesmässighet innebär däremot inte
att det skall vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning. Näringsidkare
kan även den vara som driver en verksamhet som deltidssysselsättning
eller som extraarbete på fritid. Näringsidkare kan vara fysisk eller juridisk
person. Aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar torde undantagslöst
vara näringsidkare, om de över huvud taget driver verksamhet. Stiftelser
och ideella föreningar är näringsidkare, om de främjar sitt syfte genom
att driva näringsverksamhet. Att ett bolag är statligt eller kommunalt
betager det inte egenskapen av näringsidkare. Även andra statliga eller kommunala
juridiska personer kan vara näringsidkare (se SOU 1966: 71 s. 90).

Ett förbud mot rasdiskriminering bör enligt kommittén kunna gälla näringsidkare
i nu angivna mening. Förbudet skulle gälla näringsidkare i deras
verksamhet i förhållande till kunder, klienter o. d.

Kommittén anmärker att med en på detta sätt gjord bestämning av vem
förbudet riktar sig mot och av i vilka förhållanden det gäller får bestämmelsen
ett vidsträckt tillämpningsområde. Det skulle avse inte bara tjänster, varor
m. m. som tillhandahålls allmänheten. Också sådant tillhandahållande
skulle inbegripas som avser bara en begränsad krets, t. ex. andra näringsidkare
i en viss bransch inom ett visst distrikt.

För att ett förbud mot rasdiskriminering i näringsverksamhet skall bli
effektivt bör det uppenbarligen gälla inte bara näringsidkaren själv, om han
är fysisk person, utan också hans anställda. Även alla anställda i allmän
tjänst, som i sin verksamhet på ett med näringsidkare eller dennes anställda
jämförligt sätt skall gå allmänheten eller särskilda personkategorier till
handa, bör träffas av diskrimineringsförbudet.

Kommittén anser det vara angeläget att införa en bestämmelse mot rasdiskriminering
på förevarande område. Även om utbredningen av rasdiskriminering
i vårt land inte har kunnat fastställas, kan det inte bestridas att

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

sådan diskriminering förekommer. Det är också angeläget att nu införa sådan
bestämmelse för att motverka den eventuella uppkomsten av en mer utbredd
rasdiskriminering i framtiden.

Eftersom den diskuterade bestämmelsen om förbud mot rasdiskriminering
har ett vidsträckt giltighetsområde, kan man enligt kommittén räkna
med att svårigheter i vissa fall kan uppkomma att bevisa att rasdiskriminering
har förekommit. Detta gäller särskilt näringsidkare eller anställda som
tillhandahåller tjänster av kvalificerad art. Sådana personer torde i större
utsträckning än andra, t. ex. sådana som säljer standardiserade varor, ha
möjlighet att genom påståenden om bristande tid, förmåga eller annat dölja
att de på grund av rasfördomar inte vill stå till tjänst. Även om det sålunda
ibland torde vara svårt att komma åt undanflykter av detta slag, synes man
dock kunna utgå från att bevisning i ifrågavarande avseende kan föras åtminstone
vid upprepade fall av rasdiskriminering från en viss persons sida.

En fördel med en allmän regel med vidsträckt tillämpningsområde är enligt
kommittén att man undgår att genom en mera preciserad bestämning
av vissa områden inom t. ex. näringslivet indirekt ange att inom andra områden,
som inte omfattas av bestämmelsen, rättsligt ingripande mot rasdiskriminering
ej kan äga rum. En allmän regel har också den fördelen alt
man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa områden såsom särskilt
benägna att rasdiskriminera.

Enligt kommitténs mening bör den ifrågasatta regeln få formen av ett
straff sanktionerat förbud. För åtskilliga av berörda verksamheter gäller visserligen
regler om tillståndsgivning. Ingripande mot rasdiskriminering skulle
kunna ske med utnyttjande av dessa regler. Emellertid finns inte tillståndsregler
för alla verksamheter och de bestämmelser som finns om återkallelse
av tillstånd tar ej direkt sikte på rasdiskriminering. Med hänsyn härtill
och eftersom det diskuterade förbudet avser också anställda i såväl enskild
som allmän tjänst, torde det inte vara tillräckligt att i förevarande avseende
hålla sig till bestämmelser om tillståndsgivning. Införs straffsanktionerat
förbud mot rasdiskriminering med relativt vidsträckt tillämpningsområde,
synes man emellertid kunna anta att detta förhållande får betydelse för
praxis i tillståndsärenden. Kommittén erinrar om att i åtskilliga författningar
med regler om tillståndsgivning sägs att tillstånd kan dras in, varning
meddelas m. in., om den som innehar visst tillstånd är olämplig eller om
särskilda skäl föreligger. Sådana bestämmelser torde i vissa fall kunna utnyttjas
för att inskrida mot tillståndsinnehavare som utövar rasdiskriminering.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att näringsidkare eller den
som är anställd hos honom i hans näringsverksamhet eller den som är anställd
i allmän tjänst skall kunna straffas, om han i sin yrkesutövning på
grund av någons ras eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung inte
går denne till handa på allmänt gällande villkor. Bestämmelsen bör enligt
kommittén tas in i 16 kap. BrB som en ny paragraf, betecknad 8 a §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kommittén konstaterar att ett förbud av detta slag går längre än vad som
har speciellt angetts i art. 5 punkt f. Genom att anställda i allmän tjänst inbegrips
kommer det också att innebära ett förstärkt skydd på områden där
redan nu skydd mot rasdiskriminering föreligger. Även om förbudet alltså
väl svarar mot konventionens syfte, innebär det emellertid inte skydd mot
rasdiskriminering i alla dess former. Förbudet omfattar ej tillhandahållande
av varor och tjänster på områden utanför näringsverksamhet eller därmed
jämförlig allmän verksamhet eller över huvud enskildas mera privata förhållanden.
Kommittén anser att det är vanskligt att ingripa med påföljder
på dessa andra områden. Det rör i stor utsträckning personliga förhållanden,
som kan vara av de mest skiftande slag. Svårigheterna att bevisa att rasdiskriminering
har förekommit torde också vara särskilt kännbara i förhållanden
av sådan natur. Bl. a. synes nämligen i dessa fall ofta en mängd svårbedömbara
subjektiva bevekelsegrunder, som inte behöver bottna i rasfördomar,
kunna tänkas såsom anledning till ett visst handlingssätt. Vissa möjligheter
att ingripa mot rasdiskriminerande beteenden på nu avsedda områden
ger BrB:s bestämmelser om förolämpning och förargelseväckande beteende.
I huvudsak får man emellertid här — åtminstone t. v. — förlita sig
på andra medel än straffrättsliga åtgärder, främst upplysningsverksamhet.
Kommittén erinrar om att under förarbetena till lagstiftningen om hets mot
folkgrupp framfördes bl. a. synpunkten att lagen skulle kunna ge intryck av
att de skyddade grupperna placerades i särställning och därigenom vara ägnad
att skärpa motsättningarna. Denna synpunkt ansågs emellertid inte
böra hindra lagstiftning. Kommittén anser inte att någon risk föreligger att
den nu föreslagna bestämmelsen skall förvärra motsättningar som annars
skulle kunna överbryggas genom uppfostran, upplysning osv. Enligt kommittén
bör bestämmelsen tvärtom kunna bli ett stöd för sådan verksamhet
genom att på ett påtagligt sätt ge uttryck åt ansvariga myndigheters inställning
till rasdiskriminering.

Med offentlig tillställning enligt allmänna ordningsstadgan
förstås bl. a. teater- och biografföreställning, danstillställning o. d. Sådan
tillställningar kommer i flera fall att omfattas av det föreslagna förbudet
för näringsidkare och dennes anställda. Ibland torde emellertid offentlig
tillställning i allmänna ordningsstadgans mening inte kunna bedömas
som näringsverksamhet. Enligt kommittén bör skydd mot rasdiskriminering
gälla alla slags offentliga tillställningar. Särskild föreskrift bör
därför ges beträffande anordnare av eller medhjälpare till anordnare av
offentlig tillställning.

Vad som har anförts om offentliga tillställningar äger enligt kommittén
giltighet även i fråga om sammankomster av det slag som nämns i 1 §
lagen om allmänna sammankomster. Även beträffande allmänna
sammankomster bör bestämmelser upptas i särskild föreskrift.

Kungi. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

De allmänna synpunkter som kommittén sålunda har utvecklat angående
lagstiftning mot rasdiskriminering och som leder fram till förslag om
ändring i 16 kap. BrB har diskuterats vid sammanträden som kommittén
har haft med delegerade från Danmark, Finland och Norge. Vid dessa överläggningar
har enighet nåtts rörande huvuddragen av lagstiftningens innehåll.
I de övriga nordiska länderna har förslag till lagstiftning hittills lagts
fram endast i Norge.

Kommittén påpekar att den inte har att ta ställning till frågan om Sverige
bör ratificera FN-konventionen. Kommittén uttalar emellertid att, om
den lagstiftning som den föreslår blir genomförd, hinder mot en ratifikation
inte föreligger med hänsyn till de förpliktelser konventionsstat åtar sig
enligt art. 1—7.

5.4 Specialmotivering

16 kap. 8 § brottsbalken

Enligt förslaget skall den straffbara gärningen, som föreslås även i fortsättningen
bli benämnd hets mot folkgrupp, ske genom uttalande eller annat
meddelande. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt avses
inte. Ordet meddelande innefattar inte endast muntlig eller skriftlig framställning
utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan
anses som skrift.

Beträffande offentlighetsrekvisitet skiljer sig den föreslagna lydelsen
från den nuvarande genom att meddelandet enligt förslaget inte behöver
på ett direkt sätt vända sig till allmänheten. Meddelandet behöver över
huvud taget ej rikta sig omedelbart till en större krets. Enligt förslaget är
det tillräckligt om meddelandet sprids bland allmänheten. Spridandet kan
exempelvis ske genom upprepade uttalanden vid privata samtal. En förutsättning
för straffbarhet är dock — i likhet med vad som gäller för samhällsfarlig
ryktesspridning enligt 16 kap. 6 § BrB — att gärningsmannens
uppsåt omfattar spridning bland en obestämd krets. Straff skall alltså ej
inträda, om hans uppsåt har varit inriktat på en krets bekanta, även om
denna har varit vidsträckt.

Därutöver föreligger mellan den föreslagna regeln och den nuvarande en
skillnad i fråga om brottsobjektet, dock inte såvitt avser religiösa folkgrupper.

Enligt förslaget skall ras eller raser kunna vara föremål för brott. Härvid
åsyftas de grupper av människosläktet som brukar upptas i antropologiska
rasindelningar. Dessa grundar sig på skillnader i vissa ärftliga fysiska
egenskaper bl. a. pigmentering och ansiktsform.

Som brottsobjekt nämner förslaget vidare folkgrupp eller folkgrupper
av viss ras. Till en del omfattas denna kategori av den nyss angivna. Exempelvis
torde den alpina rasen helt allmänt kunna sägas vara en folkgrupp

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av viss ras. Uttrycket synes emellertid också kunna ha en mindre vidsträckt
bemärkelse och endast innefatta en viss del av en ras, t. ex. representanterna
för den alpina rasen i ett visst land. Motsvarande gäller för det föreslagna
brottsobjektet folkgrupp eller folkgrupper med viss hudfärg.

Enligt förslaget kan även folkgrupp eller folkgrupper av visst etniskt ursprung
utgöra föremål för brott. Med denna kategori avses folkgrupper vari
medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster. Samer torde t. ex.
kunna räknas hit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar är
av samma nationalitetstillhörighet. Eftersom nationalitetstillhörigheten är
en egenskap som är av särskild vikt från praktisk synpunkt i en lagstiftning
av förevarande slag, anser kommittén befogat att i lagtexten särskilt
nämna folkgrupper, som kännetecknas av att deras medlemmar har samma
nationalitetstillhörighet. Exempel på sådana folkgrupper i vårt land
är de som består av hit invandrade italienare, jugoslaver etc. I enlighet härmed
bär i den föreslagna bestämmelsen upptagits folkgrupp eller folkgrupper
av visst nationellt ursprung.

Kommittén anför vidare, att en folkgrupp i det enskilda fallet ofta torde
kunna inordnas under mer än en av de nyss nämnda kategorierna. Exempelvis
kan en folkgrupp av visst etniskt ursprung tänkas utgöra också en
folkgrupp med viss hudfärg. Brottsobj ekten har alltså beskrivits på sådant
sätt att de delvis sammanfaller med varandra. Detta förhållande, som
beror på svårigheten att exakt avgränsa de grupper varom är fråga från
varandra, torde inte behöva föranleda några svårigheter i praxis.

I den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp anges folkgrupp med viss
härstamning som brottsföremål. Med hänsyn till att uttrycket härstamning
inte torde täcka andra förhållanden än dem som omfattas av de förut diskuterade
kategorierna (jfr betänkandet s. 23) finner kommittén anledning
saknas att ta med detta uttryck i den föreslagna bestämmelsen. Någon inskränkning
i förhållande till gällande rätt åsyftas ej.

Liksom gällande rätt avser förslaget endast uppsåtliga brott. Även i övrigt
innebär förslaget, frånsett de nyss angivna ändringarna, inte någon
skillnad i förhållande till vad som nu gäller om hets mot folkgrupp. I fråga
om straffskalan — fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter
— anser kommittén således skäl inte föreligga att föreslå ändring.

16 kap. 8 a § brottsbalken

Denna paragraf är ny.

Den personkrets mot vilken förbudet i första stycket riktar sig inbegriper
dels näringsidkare och den som är anställd hos sådan i dennes näringsverksamhet,
dels den som är anställd i allmän tjänst.

Med näringsidkare menas varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt
driver verksamhet av ekonomisk art. Den närmare innebörden här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av har redovisats i den allmänna motiveringen. För att en person som är
anställd hos näringsidkare skall omfattas av den föreslagna bestämmelsen
fordras att anställningen i fråga avser huvudmannens näringsverksamhet.
Den som t. ex. är anställd hos en näringsidkare i dennes privata hushåll
faller alltså utanför bestämmelsen.

Med anställda i allmän tjänst avses huvudsakligen personer med anställning
hos stat eller kommun. Men även personer i vissa andra organisationer
än stat eller kommun kan enligt förslaget anses vara anställda i allmän
tjänst. Härvid åsyftas anställda i sådana av Kungl. Maj :t stadfästade
allmänna inrättningar som t. ex. utövar någon offentlig funktion, tjänar
ett allmännyttigt ändamål eller har grundats med hjälp av allmänna medel
eller åtnjuter understöd av sådana medel (SOU 1944: 69 s. 433). Dessa inrättningar
torde dock i viss utsträckning även kunna betecknas som näringsidkare.

Den uraktlåtenhet att handla som uttrycket »icke går någon till handa»
innebär skall medföra att den drabbade inte på allmänt gällande villkor
bereds möjlighet att få den vara, tjänst etc. varom är fråga. Sådan uraktlåtenhet
kan manifestera sig på olika sätt. För det första kan den komma
till uttryck genom uttalande, åtbörd, våldshandling eller annat positivt
förfarande, varigenom förut nämnda effekt inträder. Exempel härpå är
att en person avhyses från en lokal, där vissa tjänster tillhandahålls, eller
debiteras högre avgift än andra. Vidare kan uraktlåtenheten ådagaläggas
genom passivitet. Som exempel nämns att en näringsidkare inte bryr sig
om att betjäna en kund som har infunnit sig i hans affärslokal eller låter
kunden vänta obefogat länge på betjäning.

Skyldigheten att gå till handa på allmänt gällande villkor innefattar förbud
mot såväl att helt förvägra någon möjlighet att komma i åtnjutande
av den önskade varan eller tjänsten, som att visserligen bereda någon sådan
möjlighet men på villkor som ofördelaktigt skiljer sig från vad som i allmänhet
gäller för andra, exempelvis beträffande pris eller kvalitet.

Den föreslagna bestämmelsen förutsätter för straffbarhet att den brottsliga
gärningen begås i yrkesutövning. Beträffande näringsidkare och hos
honom anställda omfattar föreskriften följaktligen endast förhållanden som
utgör del av näringsverksamheten. På motsvarande sätt är det straffbara
området för den som är anställd i allmän tjänst begränsat till själva tjänsteutövningen.
Interna mellanhavanden i företag eller inrättningar, exempelvis
sådana som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, omfattas
inte av bestämmelsen.

Ansvar kan enligt förslaget ådömas endast om anledningen till att någon
inte går annan till handa är den senares ras, hudfärg eller nationella
eller etniska ursprung.

Diskrimineringsgrunderna -— någons ras, hudfärg eller nationella eller
etniska ursprung -—- överensstämmer med dem som är upptagna i art. 5 i

Kungl. Maj ds proposition nr 87 år 1970

konventionen. Innebörden av dessa begrepp har nyss redovisats i samband
med specialmotiveringen till 16 kap. 8 § BrB. I nu ifrågavarande bestämmelse
åsyftas individer tillhörande sådan ras eller folkgrupp som omfattas
av regeln om hets mot folkgrupp enligt den föreslagna lydelsen.

Det föreslagna skyddet tillkommer i första hand den som begär prestation
av näringsidkare eller tjänsteman. I vissa fall kan skydd tänkas tillkomma
även den som inte framställer sådan begäran. Härvid åsyftas fall då det föreligger
rättslig skyldighet, exempelvis för en tjänsteman inom socialvården,
att av eget initiativ gå viss personkategori till handa i ett eller annat avseende.
Den skyddade personkretsen utgörs alltså av kunder, klienter,
rättssökande eller därmed jämförliga kategorier. Kommittén anser det inte
nödvändigt att särskilt utsäga detta i lagtexten. Förhållandet i fråga anses
ändå tillräckligt klart framgå av bestämmelsens formulering.

Bestämmelsen omfattar endast uppsåtliga gärningar. Om gärningsmannen
t. ex. felaktigt utgår från att en kund är av viss ras, är föreskriften i
princip inte tillämplig. Brottet har i förslaget fått benämningen rasdiskriminering.
Brottet kan enligt kommittén otvivelaktigt i viss mån sägas vara
ett brott av ärekränkande slag. Enligt kommitténs mening är emellertid
rasdiskriminering huvudsakligen ett brott mot allmän ordning och har
därför förts in i 16 kap. BrB.

Kommittén har inte ansett det nödvändigt att föreslå särskilda bestämmelser
angående åtalsrätten. Brottet kommer därför att ligga under allmänt
åtal utan särskild åtalsprövning.

Straffsatsen föreslås till böter eller fängelse i högst sex månader. Kommittén
påpekar att detta överensstämmer med straffet enligt 5 kap. 3 § BrB
för förolämpning som är grov.

Kommittén framhåller vidare att i ett flertal svenska lagar och andra
författningar finns särregler för personer som inte är svenska medborgare.
Enligt art. 1 punkt 2 i konventionen är denna inte tillämplig på sådana skillnader,
undantag, inskränkningar eller företräden som konventionsstat gör
mellan medborgare och icke-medborgare. Om t. ex. en statlig befattningshavare
handlar i överensstämmelse med en författning, enligt vilken olika regler
gäller för svenska medborgare och andra, föreligger således enligt konventionen
inte rasdiskriminering. Sådant och liknande fall omfattas ej heller
av förevarande straffbestämmelse. Kommittén anser emellertid inte
nödvändigt att detta anges i själva lagtexten. Det får ändå anses klart att
bestämmelsen ej gäller sådana skillnader, undantag, inskränkningar eller
företräden som i lag eller författning har gjorts mellan personer med svenskt
medborgarskap och andra. I

I andra stycket av 8 a § föreslås en särskild bestämmelse angående tillträde
till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Termerna
offentlig tillställning och allmän sammankomst har i förslaget samma inne -

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970 41

börd som i 9 § allmänna ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna sammankomster.

Förslaget i denna del riktar sig mot anordnare av och medhjälpare till anordnare
av offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Uttrycket anordnare
och medhjälpare omfattar sådana personer som är angivna i paragrafens
första stycke. Därjämte vänder sig förslaget mot varje annan person
som anordnar eller hjälper till med att anordna tillställning eller sammankomst
av här avsett slag. Uttrycken anordnare och medhjälpare har alltså
en mer vidsträckt betydelse än de motsvarande uttrycken näringsidkare
och anställd i första stycket av 8 a §. Vid konkurrens mellan första och
andra styckena bör andra stycket, som är av speciell natur, ha företräde.

Även i 8 a § andra stycket är det — liksom i första stycket — fråga om
en uraktlåtenhet att handla, som för straffbarhet skall medföra en viss
verkan, i detta fall att den drabbade inte på allmänt gällande villkor får tillträde
till tillställningen eller sammankomsten. Anordnaren eller medhjälparen
måste alltså, för att inte göra sig skyldig till brottslig gärning, förfara så
att denna effekt ej inträder. Kommittén hänvisar till vad den härom och i
därmed förenade frågor har sagt i anslutning till 8 a § första stycket.

6. Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser har i princip tillstyrkt
kommitténs förslag till lagstiftning eller lämnat detta utan erinran i huvudsak.

Förslaget avstyrks av länsstyrelsen i Norrbottens län samt polismyndigheterna
i Hälsingborg och Land. Dessa anser att något behov av ytterligare
lagstiftning mot rasdiskriminering inte föreligger f. n. och ej heller kan
förväntas föreligga i en nära framtid. Remissinstanserna påpekar vidare att
Sverige torde kunna ratificera FN-konventionen utan att den föreslagna lagstiftningen
genomförs. Enligt länsstyrelsen synes på lång sikt det mest
effektiva medlet att motverka sådana motbjudande företeelser som rashets
och raspropaganda m. m. vara att samhället målmedvetet inriktar sig på
upplysning och uppfostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning
för människovärdet.

Vissa remissinstanser ställer sig tveksamma till kommitténs förslag
under framhållande att de enstaka missförhållanden på området som
har yppats inte påkallar någon lagstiftningsåtgärd. Av olika skäl vill de
emellertid inte motsätta sig kommitténs förslag. Sålunda delar länsstyrelsen
i Malmöhus län uppfattningen att mera svårartade former av rasdiskriminering
kan uppkomma framdeles, bl. a. som en följd av ökad invandring till
vårt land, samt anser att det därför torde finnas skäl att genom lagstiftning
och andra åtgärder motverka uppkomsten av ras- och minoritetsproblein.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Enligt överåklagaren i Göteborg är det ogörligt att lagstiftningsvägen helt
förebygga yttringar av rasism. För att hindra rasdiskriminering torde därför
samhället i huvudsak få förlita sig på allmän upplysningsverksamhet i undervisningsanstalter
och massmedia. I princip har överåklagaren dock intet
att eiinra mot utredningens förslag, eftersom det därigenom skapas förutsättning
för ratificering av konventionen. Länsåklagarmyndigheten i Värmlands
län anser att det närmast är åtgärder av annat slag än strafflagstiftning
som är påkallade för att motverka de sällsynta undantagsfallen av rasdiskriminering
i vårt land. Eftersom det i fråga om arbetsförhållanden, som
föi de berörda grupperna kanske är mest betydelsefullt, inte anses nödvändigt
med lagligt skydd mot diskriminering, kan strafflagstiftning kanske
undvaras i de mindre betydelsefulla delar som kommittén föreslår. Även om
en viss tvekan om behovet av strafflagstiftning kan föreligga, bör enligt
länsåklagarmyndigheten kommitténs förslag tillstyrkas med hänsyn till
den moralbildande effekt som möjligen kan uppnås.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen i 8 § om hets mot f o 1 kg
r u p p är några remissinstanser kritiska mot det föreslagna offentlighetsrekvisitet.
Överåklagaren i Stockholm anser att förslaget att vidga detta rek\isit

omfattning blir alltför obestämd. Bevissvårigheterna måste också bli betydande.
Vidare kräver principen om yttrandefrihet och åsiktsfrihet en viss
försiktighet med att kriminalisera uttalanden som sker inom en trängre
krets. Enligt överåklagaren bör en lämplig avvägning vara att beskriva
offentlighetsrekvisitet på samma sätt som för uppvigling i 16 kap. 5 § BrB.
Polismyndigheterna i Hälsingborg och Lund menar att skäl inte föreligger
att vidga offentlighetsrekvisitet. Polismyndigheten i Malmö ifrågasätter det
hållbara i kommitténs jämförelse med bestämmelsen i 16 kap. 6 § BrB om
samhällsfarlig ryktesspridning och bestämmelsens tjänlighet som mönster
i detta sammanhang. Ett rykte arbetar på ett helt annat sätt än en rasdiskriminerande
propaganda. Den klassiska ryktesbilden är just den i en
mindre krets viskande upphovsmannen, som av sina lyssnare uppfattas
komma med något från nyhets- och sensationssynpunkt begärligt. Situationen
är i alla avseenden en helt annan, om utsagan bara är den talandes åsikt
i rassammanhang och uppfattas säkerligen även så av en lyssnare som annars
inte är mäktig annat än grova nyanser, önskan att kopiera bestämmelsen
om samhällsfarlig ryktesspridning torde också ge avsevärda bevissvårigheter
vad avser gärningsmannens uppsåt och kretsens karaktär av
»bekanta».

LO anser att den föreslagna utvidgningen av offentlighetsrekvisitet, som
i och för sig är glädjande, inte framgår klart av lagtextens utformning.
Det är särskilt angeläget att förevarande typ av lagstiftning får en så entydig
språklig dräkt som möjligt. Allmänheten måste kunna förstå innebörden
vid en direkt konfrontation med texten. LO framhåller också, att hot,

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

förtal och smädelse inte helt täcker företeelser varigenom någon förlöjligas.
Därför föreslås att även sådant beteende kriminaliseras.

I specialmotiveringen har nämnts att ordet meddelande i 8 § enligt kommittén
avses innefatta inte bara muntlig eller skriftlig framställning utan
också t. ex. åtbörder eller framställning i bild, som ej kan anses som
skrift. Enligt överåklagaren i Malmö är det önskvärt att denna innebörd
av bestämmelsen framgår klarare.

Några remissinstanser påtalar bevissvårigheterna vid lagföring för brottet
hets mot folkgrupp med den utformning som offentlighetsrekvisitet har fått
i förslaget. Hovrätten för Övre Norrland erinrar om att det enligt den föreslagna
lydelsen skall visas att ett uttalande eller meddelande, som inte har
skett offentligen, verkligen kan sägas ha blivit spritt bland allmänheten.
Vidare skall utredas, att spridandet har skett i diskriminatoriskt syfte och
inte exempelvis som ett privat yttrande av kanske olämplig men inte illasinnad
karaktär eller ett påstående med vetenskapliga anspråk i en etnografisk
föreläsning. Gäller det hot eller smädelse synes några egentliga svårigheter
knappast behöva uppstå men i fråga om förtal — där hovrätten utgår
från att kommittén inte har avsett att göra någon ändring av förtalsbegreppet
i 16 kap. 8 § BrB och där man alltså har att röra sig med ett förtalsbegrepp
av annan innebörd än i 5 kap. 1 § BrB — torde avgörandet ibland
kunna bli vanskligt, betydligt svårare än f. n., när det är fråga endast om
offentliga uttalanden. Även överåklagaren i Göteborg ifrågasätter om det
inte i åtskilliga fall kommer att uppstå svårigheter att föra bevisning, särskilt
med tanke på kravet att gärningsmannens uppsåt skall omfatta spridning
av uttalandet eller meddelandet bland en obestämd krets. Denna svårighet
att föra bevisning torde emellertid inte vara av den styrka att den är
en omständighet som talar mot den föreslagna straffsanktioneringen. Liknande
synpunkter framförs av bl. a. överåklagaren i Malmö.

Vad sedan angår räckvidden av det föreslagna förbudet i 8 a § mot rasdiskriminering
i näringsverksamhet säger hovrätten för
Övre Norrland, att kommittén knappast har anfört tillräckliga skäl för att
nu ingripa med lagstiftning på ett vidare område än det som särskilt exemplifierats
i konventionens art. 5. Vid bedömandet av om en sådan utvidgning
är påkallad bör beaktas, att det i vart fall vad gäller näringsidkare eller anställda
som tillhandahåller kvalificerade tjänster torde vara mycket svårt
att bevisa att rasdiskriminering har förekommit. Enligt hovrättens uppfattning
har kommittén anlagt en väl optimistisk syn på bevismöjligheterna.
Beträffande näringsidkare, som tillhandahåller mindre kvalificerade tjänster,
torde det väl vara lättare att föra fram sådant bevis. Att göra skillnad
mellan dem och andra näringsidkare synes emellertid inte vara praktiskt genomförbart.
Den enda skillnad som torde kunna göras och som möjligen
kunde framstå som motiverad på grund av erfarenheterna synes vara mellan
de näringsidkare som driver hotellrörelse, restaurangrörelse och liknande

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

rörelse, å ena sidan, och övriga näringsidkare å andra sidan. Det torde emellertid
vara svårt att med fog hävda, att en dylik gränsdragning skulle ha sådan
betydelse att inte de av kommittén anförda skälen för den föreslagna allmänna
regeln bör anses väga över. Hovrätten vill därför, även om en lagstiftning
med så stor räckvidd som den föreslagna inte kan anses i allo påkallad,
ändå biträda kommitténs förslag.

Enligt LO framgår det inte vare sig av den föreslagna lagtexten eller av
motiven om kommittén har avsett att förbudet mot rasdiskriminering skall
omfatta också dem som verkställer olika typer av s. k. butikskontroll. Med
sådan kontroll menar LO även kontroll av anställda. F. n. utövas denna
kontroll oftast på så sätt att ett företag uppdrar åt ett annat, som är särskilt
bildat för kontrollverksamhet, att ombesörja kontrollen. Det är enligt
LO:s uppfattning angeläget att lagtexten utformas så att den klart täcker
även denna kategori.

Polismyndigheten i Malmö kritiserar att förslaget gäller också personer
som är anställda. Sådan person har i regel att efterkomma direktiv av arbetsgivaren.
Det kan inte vara riktigt att tvinga t. ex. en hotellportier, som
av sin arbetsgivare bar fått order om att under förebärande av rumsbrist
avvisa färgade personer, att välja mellan att antingen följa ordern och —
jämte arbetsgivaren — straffas härför eller handla mot ordern med de verkningar
som detta kan få för honom i hans anställning. Beträffande förslaget
att låta bestämmelsen omfatta också anställda i allmän tjänst har en skiljaktig
ledamot av statens utlänningskommission ifrågasatt nödvändigheten
av att införa nya straffbestämmelser på ett område, där veterligen inga övertramp
görs utan en strikt objektivitet iakttas av stats- och kommunaltjänstemännen.

Överåklagaren i Stockholm befarar att osäkerhet kan tänkas uppkomma
om innebörden av uttrycket »på allmänt gällande villkor». Lagstiftningen
bör inte få den verkan att en näringsidkare som tillämpar särskilda villkor
i ett legitimt intresse skulle genom straffhot hindras att åberopa sådana villkor
mot representant för folkgrupp, som avses i den föreslagna regeln, på
grund av att villkoret inte är allmänt gällande, dvs. inte tillämpas av alla
näringsidkare i branschen. Det är väl inte heller meningen att bestämmelsen
skall ges en sådan tolkning. Meningen bör vara att ingen skall på grund
av sin tillhörighet till en viss folkgrupp kunna förvägras tjänster på annars
inom verksamheten gällande villkor. Ett klargörande uttalande om innebörden
av uttrycket skulle vara av värde. Även länsåklagarmyndigheten i Värmlands
län anser att uttrycket inte är entydigt.

Den föreslagna bestämmelsen i 8 a § bör enligt RÅ även omfatta diskriminering
på religiös grund. Han ifrågasätter om det finns anledning att göra
skillnad i detta hänseende mellan diskriminerande beteenden mot folkgrupp
och mot enskilda personer. Arbetsgruppen för invandrarfrågor förklarar att
den i sitt remissyttrande med orden rasdiskriminering eller diskriminering
avser även diskriminering på grund av trosbekännelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

LO anser att bestämmelsen i 8 a § andra stycket om offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster bör formuleras så att skyddet omfattar
även den som avvisas från sådan tillställning eller sammankomst.

Frågan om bevissvårigheter vid fall av rasdiskriminerande beteenden har
berörts av flera remissinstanser. Bl. a. anser hovrätten för Övre Norrland
att man inte bör låta sig avskräcka från att åstadkomma en lagstiftning som
innehåller kanske inte alldeles effektiva lagbud, under förutsättning att
dessa tydligt ger uttryck åt de principer som man anser böra vara vägledande.

Om bevissvårigheterna i samband med det föreslagna förbudet mot rasdiskriminering
i näringsverksamhet framhåller Sveriges hotell- och restaurangförbund,
att det torde stå klart att omständigheterna i samband med
att en gäst avvisas från en restaurang i regel är sådana att någon diskussion
med honom om objektiva, godtagbara skäl för åtgärden inte kan komma
i fråga. Formella regler, som t. ex. slipstvång eller förbud mot skinnjacka,
förekommer numera mycket sällan. I de allra flesta fall grundas ett
avvisande endast på vederbörande chefs personliga bedömning av gästens
lämplighet med hänsyn till nykterhet, uppträdande, klädsel o. d. Denna bedömning
kan självfallet ofta vara mycket vansklig och det finns sannolikt
en benägenhet hos restaurangpersonalen att i tveksamma fall inte ta några
risker. Detta måste respekteras, även om det ibland kan leda till misstag.
Med kännedom härom har man anledning att ställa sig frågande till hur
bevisningen skall föras i en rättegång. Kommitténs uttalande att man kan
räkna med goda bevismöjligheter i de flesta fall som omfattas av regeln
måste bedömas som alltför optimistiskt. Kommittén har knappast satt sig
in i hur vanskliga och personliga bedömanden som från restaurangpersonalens
sida måste läggas till grund för ett avvisande. Det är med hänsyn till
restaurangpersonalens arbetsförhållanden i och för sig önskvärt att man
kan lösa dessa problem genom en lämplig utformning av lagtexten. Det synes
emellertid svårt att finna någon sådan formulering. Polismyndigheterna
i Hälsingborg och Lund anför liknande synpunkter om bevissvårigheterna.

Straffskalan för det i 8 a § intagna rasdiskrimineringsbrottet bör enligt
länsåklagarmyndigheten i Värmlands län graderas på det sättet att på brott
som är ringa kan följa endast böter. Så är fallet med brottet hets mot folkgrupp.
Med en sådan straffskala kan ringa fall av rasdiskriminering avgöras
genom strafföreläggande och även genom distriktsåklagares beslut enligt
20 kap. 7 § punkt 1 rättegångsbalken. LO anser att påföljden för rasdiskriminering
skall vara densamma som för hets mot folkgrupp, alltså i
första hand fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den föreslagna brottsbeteckningen rasdiskriminering kan enligt länsåklagarmyndigheten
i Hallands län beträffande vissa slag av förevarande gärningar
framstå som inadekvat. Om någon t. ex. skulle vägra att tillhandahålla
varor eller tjänster till en person av den anledningen att vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

tillhör något av våra nordiska grannländer, förefaller det ganska främmande
att tala om »rasdiskriminering». Länsåklagarmyndigheten anser alt broltsbeteckningen
»diskriminering» eller »olaga diskriminering» eller liknande
uttryck kunde komma i fråga i stället. RÅ anser att brottsbeteckningen inle
synes vara helt adekvat med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens räckvidd.
Skulle kriminaliseringen enligt hans förslag utsträckas att omfatta
diskriminering av enskild även på religiös grund, torde benämningen behöva
ändras.

Några remissinstanser bar tagit upp frågan om var straffbestämmelsen
mot rasdiskriminering i näringsverksamhet bör föras in och om inte särskilda
åtalsregler för brottet bör ges. Rå menar att kommitténs uppfattning
att rasdiskriminering huvudsakligen är ett brott mot allmän ordning och
därför bör föras in i 16 kap. BrB synes kunna diskuteras. Gärningen riktar
sig mot enskild person och straffbestämmelsens placering i 16 kap. överensstämmer
därför inte med BrB:s systematik. Enligt RÅ:s mening är det att
föredra att bestämmelsen tas in i 5 kap. Därtill kommer att hänsynen till
målsäganden enligt RÅ talar för att brottet, i likhet med vissa andra brott
mot enskild, bör kunna åtalas av åklagare bara om målsäganden anger brottet
eller åtal finns påkallat ur allmän synpunkt. En sådan åtalsregel torde
vara oförenlig med bestämmelsens placering i 16 kap.

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län framkastar tanken att bestämmelsen
lämpligen bör hänföras till en särskild lag. Som skäl anförs att regleringen
är ny i svensk lag och att ytterligare föreskrifter kan visa sig nödvändiga
bl. a. för att konventionens krav på åtgärder mot rasdiskriminering
skall kunna uppfyllas. Om bestämmelsen emellertid redan nu bör inordnas
i BrB och det framstår som tveksamt om brottet skall hänföras till 5 kap.
eller 16 kap., kanske hänsynen till åtalsrätten möjligen bör göra att en placering
i 5 kap. är att föredra. Man kan nämligen ifrågasätta om inte brottet
bör konstrueras som angivelsebrott. Flera fall kan — liksom vid andra brott
av ärekränkande natur — tänkas förekomma där den kränkte t. ex. med
hänsyn till gärningsmannens påstående om orsaken till sitt handlande anser
det för egen del ytterst olämpligt med en process.

Även polismyndigheten i Malmö ifrågasätter, med hänsyn till målsägande^
intressen, lämpligheten av att bestämmelsen placeras i 16 kap. BrB och
att brott mot denna faller under allmänt åtal. Man kan förmoda att exempelvis
en färgad person som på grund av sin hudfärg vägras inträde på
en restaurang eller upplåtelse av hotellrum inte sällan känner sig höjd
över den kränkning detta innebär och inte alls önskar någon myndigheternas
reaktion.

Enligt länsåklagarmyndigheten i Värmlands län bör åtalsreglerna vara
så utformade att åtal inte sker i andra fall än då smädelsen framstår som så
allvarlig att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Samma skäl som motiverar
åtalsbegränsning i fråga om ärekränkningsbrotten bör beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

LO anser att rasdiskriminering är ett brott som till sin natur och uppbyggnad
i allt väsentligt överensstämmer med ärekränkningsbrotten och att
det därför bör placeras i 5 kap. BrB. Det kan enligt LO t. o. m. övervägas,
om inte ärekränkningsbestämmelserna bör revideras i syfte att låta dem
omfatta även rasdiskriminerande åtgärder.

I några remissyttranden behandlas frågan om kriminaliseringen av rasdiskriminerande
åtgärder bör begränsas på det sätt som kommittén har
föreslagit. Därvid framförs i vissa fall krav på längre gående lagstiftningsåtgärder.

Beträffande skydd mot rasdiskriminering i arbetsförhållanden
uttalar RÅ, att det i och för sig är att beklaga att kommitténs förslag inte
omfattar detta samhällsområde. Rätten till arbete torde vara den för en
invandrare i främmande land väsentligaste av de i konventionens art. 5
uppräknade medborgerliga rättigheterna. Mycket talar emellertid för kommitténs
ståndpunkt att arbetsmarknadens parter bereds möjlighet att avtalsvägen
reglera frågan, innan kriminalisering eller annan lagstiftning
övervägs. Överåklagaren i Göteborg framhåller, att en konsekvens av kommitténs
allmänna hänvisning till förhållandena i Storbritannien borde vara
att även rasdiskriminering på arbetsmarknaden kriminaliseras, överåklagaren
ansluter sig dock till kommitténs bedömning att man på detta område
i första hand bör söka medverkan av arbetsmarknadens organisationer
för att finna ett system till skydd mot rasdiskriminering.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor delar inte helt kommitténs mening
att problemen på arbetsmarknaden inte är så stora att det är nödvändigt
att nu ingripa med lagstiftning. Det är arbetsgruppens erfarenhet att det
förekommer grava fall av diskriminering på den svenska arbetsmarknaden.
Å andra sidan kan det vara vanskligt att med lagbestämmelser söka
reglera förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Man kan även
med viss rätt hävda att kommitténs lagförslag kan verka normbildande
även på andra samhällsområden än dem som förslaget avser. Det kan likaledes
med fog sägas, att arbetsmarknadsparternas centrala organisationer
på många sätt söker gripa in mot tendenser till rasdiskriminering. Men den
diskriminering som förekommer när en arbetsgivare förklarar att han av
princip inte anställer utlänningar kan få allvarliga följdverkningar. Det
torde inte vara lagtekniskt omöjligt att kriminalisera åtminstone sådana
annonser eller meddelanden som öppet anger diskriminerande villkor. Det
finns t. ex. städfirmor som annonserar att de anställer bara svensk personal.
Det är inte givet att ett sådant meddelande kan anses utgöra hets mot folkgrupp.
Arbetsgruppen föreslår att man överväger en skrivning i anslutning
till 16 kap. 8 § BrB genom vilken sådana meddelanden kriminaliseras.

Kommitténs ställningstagande i frågan om skydd mot rasdiskriminering
i arbetsförhållanden är anmärkningsvärt enligt polismyndigheten i Malmö,
som därvid särskilt framhåller den dominerande betydelse som rätten till

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

arbete har för individen. I allt fall borde kommittén ha redovisat ett försök
att applicera straffbestämmelser mot rasdiskriminering även på arbetslivets
område. Polismyndigheten kan inte finna annat än att värdet av
vad som kommittén i övrigt föreslår till individens skydd framstår som
mindre väsentligt, när man betänker vad förslaget sålunda inte anser sig
kunna erbjuda.

Beträffande bostadsförhållandena framhåller hovrätten för
Övre Norrland, att faran för rasdiskriminering torde vara betydligt mindre
på den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden än på den icke yrkesmässiga.
En stor del av fastighetsbeståndet i vad gäller hyresbostäder ägs av
kommunala eller större privata bostadsföretag och den kommunala eller
under kommunalt inflytande ställda andelen torde i framtiden bli än
större. Redan i dessa ägarförhållanden ligger en betydande garanti mot
rasdiskriminering. Vidare hänvisar hovrätten till vad kommittén har anfört
angående de garantier som finns genom den kommunala bostadsförmedlingen,
bestämmelserna om bostadslån och den nya hyreslagstiftningen.
I detta sammanhang bör enligt hovrätten särskilt påpekas den roll som
de nyinrättade hyresnämnderna kan komma att spela. Det kan således
ifrågasättas om särskild lagstiftning mot diskriminering i bostadsförhållanden
är påkallad.

Hyresgästernas riksförbund anmärker att förslaget inte omfattar den
sektor av bostadsmarknaden som avser uthyrning av möblerade rum och
påpekar att rasdiskriminering där kan utgöra ett svårt problem. Förbundet
framhåller emellertid att det på grund av bevissvårigheter torde vara
svårt att genomföra lagstiftning inom detta område. Men detta förhållande
får enligt förbundet inte leda till att man även i framtiden avstår från
åtgärder för att komma till rätta med diskriminering av förevarande slag.
Socialvårdsstyrelsen i Hälsingborg och TCO anför liknande synpunkter.

LO finner det otillfredsställande att frågan beträffande den privata rumsuthyrningen
inte har fått någon lösning. Det är just i sådana fall som
människor av annan ras, hudfärg etc. ofta utsätts för kränkande behandling.
LO delar kommitténs uppfattning att bevissvårigheterna är betydande.
Men problemet är av så allvarlig karaktär att en lösning på något sätt
måste komma till stånd. En framkomlig väg skulle kunna vara att låta
den som anser sig ha blivit utsatt för en rasdiskriminerande åtgärd i samband
med rumsuthyrning ha möjlighet att få frågan prövad hos någon instans.
Man skulle förslagsvis kunna vidga hyresnämndernas kompetensområde.
I de fall då den sökande har fått rätt i sin förmodan skulle ärendet
sedan kunna överlämnas till allmän åklagare för eventuellt åtal.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor menar att om ett särskilt förbud införs
mot diskriminerande villkor i annonser eller liknande meddelanden
den del av bostadsmarknaden som faller utanför kommitténs lagförslag
skulle i viss mån komma att omfattas av lagstiftning mot rasdiskrimine -

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

ring. Det är inte ovanligt att uthyrare av möblerade rum meddelar till rumsförmedlingsbyråer,
att de »av princip inte hyr ut till utlänningar».

Kommitténs uppfattning att det inte f. n. finns skäl att föreslå lagstiftning
mot organisationer som driver rasdiskriminenerande
verksamhet delas inte av LO. Kommitténs diskussion
om straff för medverkan till brott i vissa flagranta fall förefaller föga realistisk.
Huvudmotivet till att kommittén inte föreslår lagstiftning på detta
område är att förhallandena i vårt land f. n. inte motiverar en sådan kriminalisering.
Förhållandena i Sverige torde knappast heller motivera reglering
av s. k. olovlig kårverksamhet men det verkar föga troligt att förbudet
häi emot skulle upphävas av den anledningen. Det är LO:s mening att
blotta förekomsten av ett sådant förbud som avses i konventionens art. 4
punkt b kan bidra till att förhållandena inte behöver utvecklas så att grogrund
skapas för bildande och deltagande i organisationer med rasdiskriminerande
syfte. Därför är det synnerligen angeläget att i enlighet med konventionens
rekommendationer kriminalisera organisationsbildande och deltagande
i organisationer av avsett slag.

Socialvårdsstijrelsen i Malmö ställer sig tveksam till kommitténs ståndpunkt
att inte föreslå lagstiftningsåtgärder mot nyssnämnda slags organisationer.
Förbud mot organiserad rasdiskriminering kan enligt styrelsen
få en moral- och opinionsbildande verkan. Styrelsen menar att ett organisationsförbud
i detta avseende sannolikt skulle bidra till kampen mot
rådande rasfördomar i Sverige. Styrelsen säger sig vara medveten om att
en eventuell lagändring skulle göra intrång på föreningsfriheten. Även om
dagens förhållanden i Sverige inte motiverar en sådan kriminalisering finns
det enligt styrelsen skäl till att redan nu i förebyggande syfte motverka tillkomsten
av rasdiskriminerande propaganda i organiserad form.

Beträffande kommitténs redogörelse för gällande svensk rätt anmärker
Svenska samernas riksförbund att vad kommittén har anfört om rätten
till lika behandling inför domstolar och andra rättsskipande organ inte
torde vara riktigt såvitt angår samerna.

7. Departementschefen
7.1 Ratifikation av FN-konventionen

Uppfattningen om alla människors lika värde och lika rättigheter har i
våra dagar hävdats med allt större eftertryck, både internationellt och nationellt.
Inte minst i vårt land har i den allmänna debatten krävts åtgärder
för att motverka de förkastliga kränkningar av likabehandlingsprincipen
som rasdiskriminering och liknande företeelser utgör. På det internationella
planet har jämlikhetstanken uttryckts på olika sätt och inom skilda områden,
och särskilda instrument har skapats med syfte att förverkliga tanken.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1070

Jag vill nämna några exempel, varvid jag begränsar mig till frågor om
skydd för fri- och rättigheter mot åtgärder av rasdiskriminerande art.

I FN-stadgan anges ett av organisationens ändamål vara att åstadkomma
internationell samverkan »vid befordrande och främjande av aktningen för
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla». Enligt art. 55
56 i stadgan förbinder sig alla medlemsstater att såväl samfällt som var för
sig vidta åtgärder i samarbete med organisationen för att nppnå bl. a. allmän
aktning och respekt för dessa fri- och rättigheter.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs
av FN:s generalförsamling den 10 december 1948, tar sikte på att skydda
dels individuella rättigheter, som rätten för envar till liv, frihet och personlig
säkerhet, dels offentliga fri- och rättigheter, t. ex. åsikts- och yttrandefrihet,
och dels ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, exempelvis
rätten till social trygghet, arbete, undervisning och deltagande i kulturlivet.

Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som trädde i
kraft den 3 september 1953, bygger på FN :s allmänna förklaring i samma
ämne. Konventionen syftar till att åstadkomma ett effektivt skydd för de
traditionella mänskliga rättigheterna och friheterna.

I art. 14 förklaras, att åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i
konventionen skall tryggas utan åtskillnad av något slag. Genom ett särskilt
rättsförfarande kan dessa fri- och rättigheter göras gällande antingen av eu
stat mot en annan eller av en enskild person, en icke statlig organisation
eller en grnpp av personer mot egen eller annan stat. För att trygga efterlevnaden
av konventionens bestämmelser har i enlighet med denna upprättats
en kommission och en domstol för de mänskliga rättigheterna.

Sverige ratificerade konventionen den 4 februari 1952 (prop. 1951: 165,
UU 11, rskr 251) och godtog samtidigt kommissionens rätt att behandla enskilda
rättssubjekts klagomål mot Sverige. Den 13 maj 1966 förklarade
Sverige sig godta domstolens kompetens (prop. 1966: 33, UU 3, rskr 152).

Vidare har Sverige ratificerat fem tilläggsprotokoll till konventionen
(prop. 1953:32, UU 1, rskr 124 och prop. 1964:87, UU 4, rskr 137). Av
dessa har hittills bara två trätt i kraft, det första den 18 maj 1954 och det
fjärde den 2 maj 1968. Genom dessa båda protokoll har antalet skyddade
rättigheter utökats. Av de övriga tre protokollen är två av formell karaktär
och reglerar det tredje en kompetensfråga beträffande den nyss nämnda
domstolen.

Den europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961, som tillkom inom
Europarådets ram och trädde i kraft den 26 februari 1965, syftar till att förverkliga
skyddet av de sociala rättigheter som är upptagna i FN :s allmänna
deklaration. De rättigheter som är angivna i stadgan skall tillförsäkras alla
och envar utan åtskillnad i fråga om ras, hudfärg m. m. Bland de rättigheter
som stadgan avser att slå vakt om kan nämnas rätten till arbete och

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

skäliga arbetsvillkor, arbetstagares och arbetsgivares förenings- och förhandlingsrätt
samt rätten till social trygghet. För stadgans efterlevnad finns ett
visst kontrollsystem. Sverige ratificerade stadgan den 17 december 1962,
varvid gjordes vissa reservationer med hänsyn till bl. a. den svenska traditionen
i fråga om reglering av vissa lönefrågor och andra förhållanden genom
arbetsmarknadens parter utan statlig inblandning (prop. 1962:175,
2LU 32, rskr 365).

Den 25 juni 1958 antog Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens en konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning. Konventionsstaterna förbinder sig att utforma
och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade
efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet beträffande
möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i
syfte att avskaffa varje diskriminering i dessa hänseenden på grund av
ras m. m. I proposition till riksdagen (prop. 1959: 23) ansåg Kungl. Maj :t
sig inte kunna tillstyrka svensk ratificering av konventionen med hänsyn
till att principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning
träffa överenskommelser i lönefrågor inte kunde förenas med
konventionens förpliktelse att främja lika lön för män och kvinnor. Riksdagen
godtog denna ståndpunkt (2LU 1959: 2, rskr 83). Sedan LO och SAF
år 1960 hade träffat en överenskommelse om avskaffande av de särskilda
kvinnolönerna, föreslog Kungl. Maj :t emellertid 1962 års riksdag att godkänna
konventionen (prop. 1962: 70). Förslaget bifölls av riksdagen (2LU
26, rskr 333).

Unescos generalkonferens antog den 14 december 1960 en konvention mot
diskriminering inom undervisningen. Enligt konventionen förbinder sig fördragsslutande
stat bl. a. att ändra varje författningsbestämmelse eller förvaltningspraxis
som innebär diskriminering på grund av ras m. in. inom undervisningen.
Konventionen, som trädde i kraft den 22 maj 1962, har ratificerats
av Sverige (prop. 1967: 36, UU 10, rskr 369).

Vidare kan nämnas att FN:s generalförsamling den 16 december 1966
godkände två konventioner som — i likhet med Europarådets förut nämnda
konvention och tilläggsprotokollen till denna — syftar till att ge effektivt
skydd för de mänskliga rättigheterna, nämligen en konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter och en konvention om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter. Konventionsstat åtar sig att ge skydd för dessa
rättigheter utan åtskillnad av något slag på grund av ras m. in. Konventionerna,
som ännu inte har trätt i kraft, har undertecknats av bl. a. Sverige.
Proposition med förslag till godkännande av konventionerna torde komma
att föreläggas 1970 års riksdag.

Utmärkande för de nu nämnda internationella överenskommelserna är
bl. a. att däri avsedda rättigheter skall garanteras envar utan åtskillnad inte
bara på grund av ras, hudfärg eller nationellt ursprung utan också på grund
av kön, social härkomst, politisk åskådning, religion m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

Den konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering som
är föremål för behandling i detta ärende är däremot mer begränsad såvitt
avser förbjudna diskrimineringsgrunder. Konventionen omfattar bara sådan
diskriminering som sker på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt
eller etniskt ursprung, Å andrs. sidan är konventionens tillämpningsområde
mycket vidsträckt därigenom att den i princip avser alla samhällslivets
områden. Om konventionens tillkomst kan följande nämnas.

Med anledning av de olika uttryck för antisemitism och andra former av
rashat och rasfördomar, nationellt hat samt religiösa fördomar som hade
förekommit i många länder antog FN:s generalförsamling den 12 december
1960 en resolution, vari man fördömde alla utslag av rashat, religiöst hat
och nationalhat inom samhällslivets politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella
områden. Frågan om yttringar av rasdiskriminering samt nationell
och religiös ofördragsamhet behandlades åter av generalförsamlingen år
1962. I december det året antog församlingen en resolution om avskaffande
av rasdiskriminering och en resolution om avskaffande av religiös diskriminering.
I den s. k. operativa delen av dessa resolutioner uppmanades FN:s
ekonomiska och sociala råd att ge FN :s kommission för de mänskliga rättigheterna
i uppdrag att förbereda såväl ett deklarationsförslag som ett konventionsförslag
om avskaffandet av alla former av ras- resp. religionsdiskriminering.

Beslutet att skilja frågan om rasdiskriminering, som skulle ha prioritet,
från frågan om religiös intolerans, var en kompromiss som hade sin grund
i konflikten mellan arabvärlden och Israel. Därtill kom att många länder,
särskilt de östeuropeiska, inte ansåg religionsfrågor lika viktiga och angelägna
som rasfrågor.

Generalförsamlingen antog den 20 november 1963 en resolution om utarbetande
av ett förslag till en internationell konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering. I resolutionen uppmanades det ekonomiska
och sociala rådet att anmoda kommissionen för de mänskliga rättigheterna
att ge absolut prioritet åt utarbetandet av ett konventionsutkast.
Kommissionen efterkom denna anmodan och antog ett utkast, som det ekonomiska
och sociala rådet den 30 juli 1964 underställde generalförsamlingen.
Denna godkände konventionen den 21 december 1965. Arbetet på
utformningen av en konvention om avskaffande av religiös diskriminering
pågår inom FN:s ram.

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering vänder sig mot varje
form av rasdiskriminering, inte bara sådan som beror på samhällelig reglering
och maktutövning utan också sådan som förekommer i vardagslivet
från enskilda personers, företags och sammanslutningars sida. Med rasdiskriminering
menas i konventionen »varje skillnad, undantag, inskränkning
eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt
eller etniskt ursprung som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter». Konventionen är däremot
inte tillämplig på sådana skillnader som konventionsstat gör mellan
egna medborgare och medborgare i andra stater (art. 1).

Art. 2—7 innehåller bestämmelser om olika förpliktelser som konventionsstat
åtar sig genom tillträde till konventionen. Enligt art. 2—3 förbinder
sig varje stat som tillträder konventionen att föra en politik som
syftar till att avskaffa rasdiskriminering och att därvid bl. a. förbjuda och
med alla lämpliga medel göra slut på rasdiskriminering från personers,
gruppers och organisationers sida. Konventionsstat skall enligt art. 6 tillförsäkra
envar under dess jurisdiktion rättsskydd mot rasdiskriminerande
handlingar. I art. 7 åläggs konventionsstat att vidta åtgärder bl. a. för att
bekämpa rasfördomar samt att sprida kunskap om ändamålet med och
grundsatserna i olika FN-dokument.

Konventionens centrala artiklar är art. 4 och 5, som innehåller bestämda
förpliktelser för konventionsstaterna berörande stora delar av samhällslivet.
Art. 4 riktar sig mot all propaganda och alla organisationer, som
grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp
med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan
eller som söker rättfärdiga eller främja rashat eller diskriminering i någon
form. Art. 5 består av en rättighetskatalog och föreskriver att envar skall,
utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung,
tillförsäkras likhet inför lagen särskilt i fråga om de i artikeln
angivna rättigheterna. I artikeln uppräknas ett stort antal politiska, medborgerliga,
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, bl. a. rätten till
bostad och till arbete och rättvisa arbetsvillkor, samt vidare rätten att vinna
tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning.

Beträffande de medel som konventionsstat skall använda för att komma
till rätta med yttringar av rasfördomar från personers, gruppers eller organisationers
sida sägs i art. 2 att härför skall begagnas alla lämpliga medel,
»däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar». Den citerade
satsen lades till för att göra konventionen mer godtagbar i fråga om kravet
på lagstiftning. En konventionsstat är således skyldig att vidta lagstiftningsåtgärder
endast när de faktiska omständigheterna i landet i fråga gör
det nödvändigt. Om det i vederbörande stat inte förekommer någon rasdiskriminering
på visst område, torde alltså lagstiftning på det området
inte krävas.

Som framgått av det föregående skall varje konventionsstat bedöma vilka
medel som skall användas för att genomföra konventionsbestämmelserna.
I art. 4 anges dock vissa former av rasdiskriminering som skall kunna
bestraffas som brottslig handling. Beträffande konventionsstats förpliktelser
enligt art. 4 sägs dessutom, att genomförandet av dem skall ske med
vederbörligt beaktande av de principer som har nedlagts i den allmänna

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen
anges i art. 5 av konventionen. Detta innebär att framför allt
principerna om yttrande- och föreningsfrihet inte får inskränkas genom
art. 4.

I fråga om det närmare innehållet i konventionens allmänna bestämmelser
om konventionsstaternas förpliktelser (art. 1—7) får jag hänvisa till
konventionstexten (bilaga 1) och redogörelsen under avsnitt 4.

För att trygga konventionens efterlevnad har föreskrivits ett särskilt
rapport- och övervakningssystem (art. 8—16). Bl. a. skall en ständig kommitté,
kallad kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, tillsättas
av konventionsstaterna. Kommittén skall ha till uppgift bl. a. att granska
konventionsstaternas rapporter om konventionens tillämpning och i sin tur
rapportera och avge allmänna rekommendationer till FN:s generalförsamling.
De stater som har tillträtt konventionen skall svara för kostnaderna
för kommittéledamöterna.

Om en konventionsstat finner att annan konventionsstat inte efterlever
konventionens bestämmelser, kan den förstnämnda staten anmäla förhållandet
för kommittén. Regleras inte ärendet genom t. ex. bilaterala förhandlingar
på ett för båda parter tillfredsställande sätt, kan ärendet åter
hänskjutas till kommittén. Ärendet kan därefter bli föremål för handläggning
inför en särskilt tillsatt förlikningskommission. Denna skall till kommitténs
ordförande lämna en rapport om tvisten och avge rekommendationer
för dess lösning i godo. De tvistande staterna skall inom viss tid
underrätta kommitténs ordförande huruvida de godkänner dessa rekommendationer.

Enligt art. 14 punkt 1 kan konventionsstat när som helst förklara, att
den erkänner kommitténs behörighet att ta emot och pröva framställningar
från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdiktionsområde,
som påstår sig ha genom den staten blivit kränkta i någon
av de rättigheter som anges i konventionen. Framställning skall inte mottas
av kommittén, om den gäller en konventionsstat som ej har avgett sådan
förklaring. Kommittén blir behörig att handlägga framställningar från
enskilda först sedan minst tio konventionsstater har avgett förklaring enligt
art. 14 punkt 1.

Varje konventionsstat som avger förklaring enligt art. 14 kan upprätta
eller utse ett organ inom sitt nationella rättsväsen, som är behörigt att ta
emot och pröva framställningar från enskilda personer eller grupper av
enskilda, sedan andra tillgängliga rättsmedel bär uttömts. Om klaganden
inte får sitt fall reglerat på ett tillfredsställande sätt genom sådant organ,
kan han inom viss tid hänskjuta ärendet till kommittén.

Konventionen skall ratificeras. I samband med ratifikation kan reservationer
göras (art. 20). Emellertid tillåts inte reservation som är oförenlig
med konventionens syfte och ej heller reservation som skulle hindra något

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av de genom konventionen upprättade organen att verka. En reservation
som minst två tredjedelar av konventionsstaterna har invändning mot godkänns
under inga omständigheter.

Tvist mellan två eller flera konventionsstater rörande konventionens tolkning
eller tillämpning, som inte biläggs genom förhandlingar eller genom
de förfaranden som föreskrivs i konventionen, skall på begäran av någon
av de tvistande staterna hänskjutas till internationella domstolen för avgörande,
såvida inte de tvistande enas om annat sätt att bilägga tvisten (art.
22).

Konventionen trädde i kraft den 4 januari 1969, 30 dagar efter det att det
tjugosjunde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet deponerades hos
FN:s generalsekreterare. Den blir bindande för därefter tillträdande stat på
trettionde dagen efter deponerandet av ratifikationsinstrumentet. Av de
nordiska länderna har hittills endast Island tillträtt konventionen.

Vid möte den 10 juli och den 29 augusti 1969 mellan de stater som då
hade tillträtt konventionen upprättades i enlighet med art. 8 en kommitté
för avskaffandet av rasdiskriminering. Därvid valdes dock endast 17 av
kommitténs 18 ledamöter. Den adertonde avses bli vald i januari 1970. Nio
av de ledamöter som ingår i den kommitté som väljs första gången efter
konventionens ikraftträdande skall väljas för en tid av endast två år. Övriga
ledamöter väljs för en period av fyra år.

I en resolution (68) 30, som Europarådets ministerkommitté antog den 31
oktober 1968, uppmanas Europarådets medlemsstater att underteckna och
ratificera FN-konventionen om rasdiskriminering samt att på allt sätt stödja
ett effektivt genomförande av den. Resolutionen innehåller också en uppmaning
till medlemsstaterna att vid deponerandet av ratifikationsinstrumenten
avge förklaring, vari de betonar den betydelse de tillmäter dels den
hänvisning som görs i konventionen till de rättigheter som fastslås i FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, dels respekten för de
rättigheter som skyddas i den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Medlemsstaterna
uppmanas också att se över sin lagstiftning i syfte att få till stånd bestämmelser
som effektivt hindrar bl. a. rasdiskriminering.

Sverige undertecknade konventionen den 5 maj 1966. De värderingar som
konventionen bygger på är allmänt accepterade i vårt land och är principiellt
vägledande för vårt handlande på detta område. Genom att ratificera
konventionen ger vi uttryck för vår vilja att fördöma samt ingripa mot och
avskaffa alla former av rasdiskriminering. Jag vill också nämna att Sverige
redan har åtagit sig flera av de förpliktelser som följer av konventionen genom
sitt tillträde till andra internationella överenskommelser, framför allt
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Danmark, Finland och Norge torde komma att tillträda konventionen

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år i970

sedan de för ratifikation nödvändiga lagändringarna har genomförts i dessa
länder.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att Sverige tillträder konventionen.
Man torde inte från svensk sida behöva göra reservation mot
konventionen på någon pnnkt.

Fråga uppkommer om Sverige skall låta ratifikation av konventionen åtföljas
av förklaring enligt art. 14 punkt 1 om behörighet för den ständiga
kommittén att pröva framställningar från enskilda eller grupper av enskilda.
Jag vill erinra om att förklaring av liknande art avgavs av Sverige vid
ratifikationen av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (prop. 1951: 165). Enligt
min mening bör från svensk sida avges förklaring också enligt art. 14 i förevarande
konvention. Jag förordar sålunda, att det vid svensk ratifikation
av konventionen avges förklaring att Sverige erkänner kommitténs behörighet
att ta upp och pröva framställningar från sådana enskilda personer
eller grupper av enskilda inom svenskt jurisdiktionsområde som påstår sig
ha genom Sverige blivit utsatta för kränkning av någon av de i konventionen
angivna rättigheterna.

Anledning föreligger inte för Sveriges del att enligt art. 14 punkt 2 upprätta
eller utse särskilt organ för prövning av framställningar från sådana
enskilda som enligt den nyssnämnda förklaringen kan göra framställning
till kommittén.

Till frågan om tidpunkt för ratifikation återkommer jag senare.

7.2 Lagstiftningsfrågor
7.2.1 Allmänmotivering

Som berörts i föregående avsnitt förbinder sig varje stat som biträder
FN:s rasdiskrimineringskonvention att på ett antal specificerade punkter
vidta åtgärder för att komma till rätta med olika former av rasdiskriminering.
I det följande tar jag upp frågan vilka lagstiftningsåtgärder som krävs
i samband med att Sverige ratificerar konventionen.

Lagstiftningsfrågan bör emellertid bedömas också med utgångspunkt från
vilket behov av lagstiftning mot rasdiskriminering som — oberoende av
konventionens bestämmelser — kan föreligga med hänsyn till de förhållanden
som nu råder i vårt land på detta område och till risken för en mer
utbredd rasdiskriminering i framtiden.

I svensk rätt finns bestämmelser av straffrättslig, civilrättslig och offentligrättslig
karaktär, som gör det möjligt att ingripa mot vissa former av
rasdiskriminering i vårt land. En redogörelse härför har lämnats i avsnitt
3, till vilket jag hänvisar. Det kan dock vara skäl att här något närmare beröra
de bestämmelser i BrB som kan bli tillämpliga. I första hand bör nämnas
bestämmelserna om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 §). Detta brott består

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

i att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse. En motsvarighet till bestämmelsen finns i
tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 § 12). En rasdiskriminerande åtgärd kan
ibland bedömas som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §) eller ärekränkning
(5 kap.). Den som söker förleda en obestämd krets av människor
till brottslig gärning kan straffas för uppvigling (16 kap. 5 §). Om den som
är underkastad ämbetsansvar i tjänsten gör sig skyldig till rasdiskriminering,
kan han komma att straffas för ämbetsbrott (20 kap.). I vissa sammanhang
kan BrB:s regler om misshandel och andra brott mot liv och hälsa
(3 kap.) eller om skadegörelse (12 kap.) bli tillämpliga.

Sedan början av 1930-talet har Sverige varit ett invandringsland. Under
perioden 1931—1965 invandrade närmare 700 000 personer, varav 200 000
under de första sex åren av 1960-talet. Under samma tid utvandrade cirka
300 000 personer från Sverige. F. n. är omkring 300 000 utländska medborgare
bosatta i Sverige. Antalet här bosatta personer som är födda utomlands
är emellertid betydligt större. Sedan början av 1940-talet har drygt
150 000 utlänningar fått svenskt medborgarskap genom naturalisation. Totalt
torde det därför finnas ungefär en halv miljon utomlands födda personer
i vårt land.

Invandringen har till stor del skett från de andra nordiska länderna. Av
de utomlands födda personer som nu bor i Sverige torde omkring hälften
vara nordbor. Särskilt under 1960-talet har dock inflyttningen från övriga
europeiska länder ökat. Nettoinflyttningen från Grekland, Italien, Jugoslavien
och Spanien steg sålunda från sammanlagt 2 500 personer under andra
hälften av 1950-talet till sammanlagt 15 600 personer under första hälften
av 1960-talet. Under första hälften av 1960-talet uppgick invandringen från
andra utomeuropeiska länder än USA till cirka 5 000 personer. Invandrarna
kommer sålunda i allt större utsträckning från länder med en befolkning av
helt annat ursprung och med helt annan tradition än vår. Härigenom ökar
givetvis risken för ras- och andra minoritetsproblem.

För det stora flertalet av dem som nu bor i vårt land torde det stå klart
att alla skall behandlas lika oavsett ras, hudfärg eller härstamning. Fall av
trakasserier mot vissa minoritetsgrupper och andra former av rasdiskriminering
förekommer emellertid. I den mån de har kommit till allmän kännedom,
har de vållat stor uppmärksamhet och berättigad indignation.

Frågan om mer långtgående lagstiftning mot rasdiskriminering än som
nu finns har också vid olika tillfällen tagits upp i riksdagen. Till en början
var det huvudsakligen förekommande yttringar av antisemitisk propaganda
som diskuterades. Sedan början av 1960-talet har emellertid debatten rört
diskriminering också av andra grupper än den judiska. Vidare har kraven
på åtgärder mot rasdiskriminering kommit att inriktas på skydd inte endast
för folkgrupper utan också för enskilda personer. Intresset har också
kommit att inriktas på sådan rasdiskriminering som består i att personer

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

av viss ras eller hudfärg inte får hyra bostad eller vägras tillträde till allmänna
serviceinrättningar, såsom matställen och hotell.

Redan det förhållandet att olika former av rasdiskriminering i dag förekommer
i vårt land utgör ett tillräckligt skäl att se över nuvarande bestämmelser
om skydd mot rasdiskriminering. Frågan om behov av sådan lagstiftning
kan emellertid inte bara ses i belysning av dagens situation utan
måste också bedömas mot bakgrund av att Sverige även framdeles torde
komma att vara ett invandringsland. Man kan räkna med ett allt större
tillskott till befolkningen av personer med främmande ursprung och med
andra levnadsvanor och beteendemönster än våra. Det kan inte uteslutas
att ras- och andra minoritetsproblem av en typ som i dag är okända i vårt
land kan uppstå, om inte förebyggande åtgärder vidtas på ett tidigt stadium.

Anledningen till att trakasserier mot minoritetsgrupper och andra former
av rasdiskriminering förekommer är att inte alla i vårt samhälle uppfattar
hänsyn och tolerans i förhållande till människor av annan ras, hudfärg eller
härkomst än den egna som självklarheter. Ett av de mest effektiva medlen,
i varje fall på lång sikt, att motverka fördomar mot andra raser och nationaliteter
är upplysning samt uppfostran av det växande släktet till respekt
och aktning för människovärdet. Trots den stora betydelse en allmän upplysningsverksamhet
på detta område har för strävandena att nå en likvärdig
behandling av alla människor torde det dock inte vara möjligt att undvara
lagstiftningsåtgärder. Ett längre gående straffrättsligt förbud mot yttringar
av rasdiskriminering än vi nu har skulle inte bara få betydelse för de enskilda
fall i vilka det kan tillämpas utan skulle också få en normbildande
verkan på näraliggande områden.

För att bl. a. utreda frågan om det för svenskt tillträde till FN-konventionen
krävs lagstiftningsåtgärder tillkallades år 1966 utredningen angående
förbud mot rasdiskriminering. I sitt betänkande, som avgavs i december
1968, har kommittén gått igenom de förpliktelser som en stat vilken
har tillträtt konventionen åtar sig för att bekämpa rasdiskriminering
och har därvid lämnat en ingående redogörelse för i vad mån svensk rätt
uppfyller dessa krav. Enligt kommittén täcker svensk lagstiftning inte i
alla avseenden konventionens materiella föreskrifter. Kommittén avser
därvid vissa av de bestämmelser som finns intagna i art. 4 och 5. I betänkandet
har kommittén lagt fram förslag till lagstiftningsåtgärder, som skulle
tillgodose konventionens krav. Som utgångspunkt för dessa förslag har
också legat en strävan att komma till rätta med de uttryck för rasdiskriminering
som redan har visat sig i vårt land eller som kan befaras i framtiden.

De i art. 4 angivna företeelser beträffande vilka fullt rättsskydd saknas
är enligt kommittén »allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat
grundade idéer», »uppmaning till rasdiskriminering» och »lämnande av stöd
i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav». Vissa hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

lingar av denna ari kan dock falla in under BrB:s regler om hets mot folkgrupp
och uppvigling. Svensk rätt täcker inte heller helt föreskrifterna i art.

4 om olagligförklarande och förbjudande av organisationer och organiserad
och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering
samt av deltagande i sådana organisationer eller sådan verksamhet. Beträffande
de i art. 5 angivna rättigheterna framgår enligt kommittén att det
rättsliga skyddet mot rasdiskriminering är ofullständigt inom såväl arbetssom
bostadsmarknaden. Detsamma gäller i fråga om rätten att anlita serviceinrättningar
för allmänheten.

Kommittén har också framhållit att konventionen i princip vänder sig
mot alla former av rasdiskriminering och att svensk rätt inte har någon
generell bestämmelse mot rasdiskriminering mot enskild.

För att tillgodose konventionens föreskrift i art. 4 om åtgärder för att
hindra allt spridande av idéer som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat
föreslår kommittén vissa ändringar i bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om
hets mot folkgrupp. Enligt förslaget bör bestämmelsen ändras på det sättet
att den brottsliga handlingen beskrivs som spridande bland allmänheten av
uttalande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller
folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller
etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas
eller smädas. Vidare föreslås att en motsvarande ändring görs i 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen.

När det gäller enskilda personers skydd mot rasdiskriminering föreslår
kommittén — med utgångspunkt i konventionens art. 5 — att en ny paragraf
förs in i 16 kap. BrB i omedelbar anslutning till bestämmelsen om hets mot
folkgrupp och med beteckningen 8 a§. Enligt den föreslagna bestämmelsen
skall näringsidkare eller den som är anställd i näringsverksamhet eller den
som är anställd i allmän tjänst kunna straffas med böter eller fängelse i
högst sex månader, om han i sin verksamhet resp. yrkesutövning inte går
någon till handa på allmänt gällande villkor på grund av den andres ras
eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung. Förslaget omfattar
restauranger, hotell och butiker men också t. ex. yrkesmässig fastighetsförsäljning
och bostadsuthyrning. Därjämte föreslås att i den nya paragrafen
tas upp särskilda regler beträffande den som utövar rasdiskriminering
i fråga om tillträde till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

Enligt kommittén föreligger inget hinder för Sverige att ratificera FNkonventionen,
om de föreslagna lagändringarna genomförs.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har remissinstanserna
i allmänhet tillstyrkt lagförslagen eller lämnat dem utan erinran. Vissa
instanser har menat, att Sverige bör kunna ratificera konventionen utan att
särskild lagstiftning genomförs. Andra har ansett att fler lagstiftningsåtgärder
än de föreslagna bör vidtas för att man skall komma till rätta med

60 Iiungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

den rasdiskriminering som nu förekommer eller som kan befaras i vårt
land.

Som förut har nämnts innehåller art. 2—7 bestämmelser om de olika förpliktelser
som en stat åtar sig genom tillträde till konventionen.

Enligt art. 2 och 3 åtar sig staterna att fördöma rasdiskriminering, rassegregation
och apartheid samt att främja åtgärder med syfte att avskaffa
sådana företeelser. Enligt art. 6 skall konventionsstat garantera envar
rättsskydd mot rasdiskriminerande handlingar och rätt att vid domstol begära
skadestånd för skada genom rasdiskriminering. Enligt art. 7 förpliktar
sig staten att vidta åtgärder för att bl. a. bekämpa rasfördomar och att sprida
kunskap om ändamålet med och grundsatserna i olika FN-dokument.
De nu angivna artiklarna kräver inte någon lagstiftningsåtgärd från svensk
sida.

\ad sedan angår innehållet i art. 4 och 5 har kommittén, som förut sagts,
efter undersökning konstaterat att vissa föreskrifter i dessa inte har full
täckning i svensk rätt. Därmed är emellertid inte sagt att det för en svensk
ratificering av konventionen krävs lagstiftning på samtliga dessa punkter.
Enligt konventionen krävs, som tidigare har nämnts, lagstiftning mot rasdiskriminering
som utövas av personer, grupper eller organisationer endast
i den mån de faktiska förhållandena i vederbörande stat är sådana att de
påkallar lagstiftning (art. 2 punkt 1 d).

Vid behandlingen av de i art. 4 angivna formerna av rasdiskriminering
beträffande vilka svensk rätt inte ger fullt skydd riktas uppmärksamheten
först på frågan om förbud mot allt spridande av idéer som grundas på rasöverlägsenhet
eller rashat. 1 samma artikel föreskrivs att sådana meningsyttringar
skall göras straffbara, enligt art. 2 punkt 1 d dock endast i den
mån lagstiftning härom är påkallad av de faktiska förhållandena.

1 likhet med kommittén anser jag att de företeelser som här avses i princip
huvudsakligen innefattar, å ena sidan spridande av åsikter om att viss
ras eller folkgrupp i ett eller flera avseenden är överlägsen annan ras eller
folkgrupp, å andra sidan uppmaningar att utsätta den förment underlägsna
rasen eller folkgruppen för kränkande behandling. Det första ledet i
denna bestämning, spridande av åsikter om rasöverlägsenhet, har svensk
rätt i någon mån redan kriminaliserat genom bestämmelsen om hets mot
folkgrupp, nämligen i vissa fall då ett meddelande innebär hot, förtal eller
smädelse.

Konventionsstat skall enligt art. 4 beakta hänsynen till yttrandefriheten
vid bestämmande av i vilken utsträckning åtgärder skall vidtas mot rasdiskriminerande
handlingar. Dessa hänsyn får anses fordra en begränsning
av vad som skall vara förbjudet. Ett förbud bör inte göras så vidsträckt
att det hämmar en saklig och nyanserad debatt i frågor med anknytning
till ras- eller andra minoritetsproblem. Sådana värderingar har varit
vägledande också vid tillkomsten av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

Vad nu har sagts talar för att man vid en kriminalisering av spridande
av åsikter om rasöverlägsenhet anknyter till bestämmelsen om hets mot
folkgrupp. För att denna skall komma att stämma bättre överens med art. 4
i konventionen bör emellertid det straffbara området vidgas i olika hänseenden.

Som nyss sagts avser den nuvarande bestämmelsen inte att hindra saklig
kritik av en folkgrupp. För straffbarhet krävs att folkgruppen hotas, förtalas
eller smädas. Dessa ord är att förstå enligt gängse språkbruk. För
att förtal skall anses föreligga krävs sålunda att uppgiften är sanningslös
eller ogrundad. Ordet smädas torde närmast innebära att någon pådiktas
eller tillvitas vanhedrande eller föraktliga egenskaper. Om man i lagtexten
begränsar sig till kravet på att handlingen, såvida den inte innefattar hot,
skall vara förtalande eller smädande, kan enligt min mening befaras att det
straffbelagda området blir alltför snävt. Även uttalanden som, utan att kunna
bedömas som förtal eller egentliga smädelser, är kränkande för en viss
ras eller folkgrupp bör vara omfattade av straffbestämmelsen. Jag avser härvid
meddelanden som är nedsättande eller förnedrande för t. ex. viss folkgrupp
och som får anses överskrida gränserna för en saklig och vederhäftig
diskussion om frågor beträffande folkgruppen. För att även sådana uttalanden
skall kunna bestraffas föreslår jag att det nuvarande kravet på förtal
eller smädelse ersätts av krav på att meddelandet för att vara brottsligt
skall ge uttryck för missaktning för folkgrupp av angivet slag. Denna ändring
medför viss omredigering av den av kommittén föreslagna lydelsen.
Med en sådan utvidgning av det straffbara området torde det inte råda någon
tvekan om att även företeelser som innebär att en viss ras eller folkgrupp
förlöjligas praktiskt taget alltid blir straffbara. Det är därför inte
nödvändigt att, som en remissinstans har ansett, särskilt ange att förlöjligande
meddelanden faller inom det straffbara området.

Den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet
att den brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss härstamning
eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är
skyddade genom bestämmelsen torde innebära att vissa slag av förkastliga
uttalanden eller andra meddelanden är straffria, t. ex. prisande på sådant
sätt av folkgrupp av viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av
annan ras resp. med annan hudfärg måste anses smädade. I dessa fall är
den brottsliga handlingen inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp
utan mot ett kollektiv av folkgrupper. I likhet med kommittén anser jag
att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt
angivna folkgrupper bör vara kriminaliserade. För att bestämmelsen om
hets mot folkgrupp skall komma att bättre stämma överens med konventionsföreskriften
krävs att kretsen av skyddsobjekt vidgas att avse också
andra folkgrupper än sådana med viss härstamning eller trosbekännelse.
Jag föreslår en sådan utvidgning. I specialmotiveringen återkommer jag
till hur bestämmelsen i denna del bör utformas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

I den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det straffbara
området begränsat även på det sättet att den brottsliga handlingen skall
ske offentligen. Med detta menas att uttalandet skall direkt vända sig till
allmänheten eller göras muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift
som sprids ellei i annat meddelande till allmänheten. För straffbarhet räckei
alltsa inte att uttalandet sprids bland allmänheten vid upprepade privata
samtal.

Detta offentlighetsrekvisit står i viss motsats till art. 4, som efter ordalagen
kan synas omfatta allt spridande av otillbörliga omdömen av ifrågavarande
slag. Det är emellertid utan vidare ldart att det inte kan komma
i fråga att i svensk rätt beskära yttrandefriheten i så stor utsträckning som
konventionen enligt sin lydelse kräver. Jag vill än en gång understryka
konventionens föreskrift att principen om yttrandefrihet skall beaktas.

Om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med konventionen,
torde å andra sidan, som kommittén också har påpekat, ett sådant
offentlighetskrav som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp
innebära en alltför kraftig begränsning. Utanför det straffbara området
skulle t. ex. falla sådan systematisk smygpropaganda som kan bedrivas
genom enskilda samtal med uppsåt att därigenom nå spridning bland allmänheten
av kränkande beskyllningar mot en folkgrupp av viss härkomst.

Enligt kommittén bör offentlighetsrekvisitet för ifrågavarande slag av
handlingar anges som spridande bland allmänheten, dvs. på samma sätt
som i bestämmelserna i BrB om samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap.
6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) och ryktesspridning till fara
för rikets säkerhet (19 kap. 8 §).

Nagra remissinstanser har ställt sig kritiska till en sådan ändring av
offentlighetsrekvisitet med hänsyn till bevissvårigheterna. Bl. a. har ansetts
att bestämmelsens omfattning blir alltför obestämd och att det skulle vara
lämpligare att beskriva offentlighetsrekvisitet i överensstämmelse med bestämmelsen
om uppvigling i 16 kap. 5 § BrB, dvs. att det skall vara fråga
om ett »meddelande till allmänheten».

Jag finner det angeläget att straffbarheten för handlingar som innebär
hets mot ras eller annan folkgrupp inte begränsas till sådana fall då ett uttalande
direkt vänder sig till allmänheten eller i övrigt till en större krets.
Även olika former av propagandakampanjer som i det fördolda kan föras
genom upprepade uttalanden, t. ex. vid privata samtal, bör vara straffbara.

Jag är medveten om att en sådan ändring av offentlighetsrekvisitet som
kommittén föreslår kan tänkas medföra bevissvårigheter i det enskilda
fallet. Detta förhållande bör inte få hindra att man genomför den föreslagna
ändringen. Det kan erinras om att denna innebär, att det straffrättsliga
offentlighetsrekvisitet för raskränkande och liknande uttalanden bestäms
på samma sätt som redan gäller för uttalanden som omfattas av bestämmelserna
om samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Jag kan därför godta kommitténs förslag att ersätta det nuvarande kravet
på »offentligen» med kravet att det diskriminerande meddelandet skall ha
spritts »bland allmänheten».

I det föregående har framhållits att uttrycket spridande av idéer som grundas
på rasöverlägsenhet eller rashat i princip kan sägas innefatta, förutom
spridande av åsikter om värdeskillnader mellan olika raser eller folkgrupper,
även uppmaningar att företa vissa handlingar, främst sådana som går
ut på att utsätta förment underlägsen ras eller grupp för kränkande behandling.

Uppmaning till straffbar handling kan under vissa förutsättningar bestraffas
som uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB. I den mån rasdiskriminerande
handlingar är kriminaliserade kan alltså uppmaning till sådana utgöra
uppvigling. Härför krävs dock att uppmaningen sker genom meddelande
till allmänheten och att den innefattar ett försök till förledande av
denna. Eftersom en uppmaning till rasdiskriminering ofta lär åtföljas av
hot eller kränkande uttalanden torde i många fall uppmaningen, om den
inte sker så att uppviglingsbrottets rekvisit uppfylls, i allt fall kunna bestraffas
som hets mot folkgrupp, särskilt om området för detta brott vidgas
på det sätt som jag nyss har förordat. En uppmaning som inte riktar
sig till allmänheten utan till viss eller vissa personer kan föranleda ansvar
för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § BrB.

I likhet med kommittén anser jag mig inte böra föreslå särskild kriminalisering
av uppmaning till sådan rasdiskriminering som inte i och för sig
är straffbar.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor har i sitt remissyttrande — med särskild
tanke på arbets- och bostadsmarknaden — föreslagit att det i anslutning
till 16 kap. 8 § BrB föreskrivs förbud mot sådana annonser eller andra
meddelanden vari rasdiskriminerande villkor anges, t. ex. annons om att
endast svensk arbetskraft anställs. Arbetsgruppen framhåller att det inte
är givet att sådana meddelanden utgör hets mot folkgrupp. Även jag anser
att dessa slag av annonser och meddelanden är förkastliga och bör motarbetas.
Av skäl som jag skall utveckla närmare i det följande anser jag särskild
lagstiftning om straff för rasdiskriminering på arbetsmarknaden inte
böra införas. Under sådana förhållanden synes det inte heller påkallat eller
ens lämpligt att föreskriva ett uttryckligt, straffsanktionerat förbud mot
annonsering m. m. av det slag som arbetsgruppen har avsett. Enligt min mening
kan man när det gäller meddelanden som avses bli intagna i de dagliga
tidningarna i första hand förlita sig på att pressen själv ser till att meddelanden
av sådan art inte förs in. Vad angår andra meddelanden än annonser
i tryckt skrift, t. ex. plakat och skyltar, torde det inte vara uteslutet att bestämmelsen
om förargelseväckande beteende någon gång kan tillämpas i de av arbetsgruppen
avsedda fallen.

Enligt art. 4 skall konventionsstaterna förhindra att stöd i någon form

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

lämnas åt rasförföljelse. Som kommittén framhåller torde i uttrycket, vars
innebörd får anses oklar, ingå åtskilligt handlande som i svensk rätt redan
är kriminaliserat genom BrB:s bestämmelser om brott mot person och om
förmögenhetsbrott samt om ansvar för medverkan till brott. Någon särskild
lagstiftning torde inte behövas på denna punkt för svensk ratifikation av
konventionen.

Art. 4 föreskriver vidare förbud mot organisationer, som främjar och
uppmanar till rasdiskriminering, samt mot deltagande i sådana organisationer.
Med anledning av denna föreskrift kan erinras om att främjande av
eller uppvigling till straffbar rasdiskriminering kan beivras med stöd av
BrB:s medverkansregler resp. uppviglingsbestämmelsen i 16 kap. 5 § BrB.
Medlem i sammanslutning varom nu är fråga kan alltså, liksom givetvis
även andra personer, i vissa fall redan nu fällas till ansvar för sådana
handlingar som enligt den nu aktuella delen av art. 4 skall vara förbjudna.
Frågan är om kriminalisering dessutom bör ske dels av annat deltagande
i sammanslutning av ifrågavarande slag, dels av bildande av sådan sammanslutning.
Som exempel på den förstnämnda kategorien kan nämnas att
medlem vidtar åtgärd som är ägnad att främja rasdiskriminering som är
straffbar men inte kommer till stånd och att medlem uppmanar till rasdiskriminering
som inte är kriminaliserad.

Handlingar av nu angivna slag är självfallet starkt förkastliga från moralisk
synpunkt. Av remissinstanserna har LO och socialvårdsstyrelsen i
Malmö förordat förbud mot nu ifrågavarande organisationer under framhållande
av att sådant förbud kan ha förebyggande verkan. Jag vill inte bestrida
riktigheten i och för sig av denna uppfattning. Den effekt man sålunda vill
nå med ett uttryckligt förbud kan emellertid enligt min mening i viss utsträckning
vinnas genom de förslag till kriminalisering i övrigt som jag
har berört förut eller kommer att lägga fram i det följande. Jag anser därför
inte att något starkt behov av kriminalisering av nu angivna handlingar
f. n. föreligger i Sverige. Principiella skäl kan också anföras mot att straffbelägga
uppvigling till icke kriminaliserad rasdiskriminering.

Av de bestämmelser i art. 4 som inte helt täcks av gällande svensk rätt
återstår att behandla föreskrifterna om organiserad och annan propaganda
som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering samt om deltagande i sådan
verksamhet. I stor utsträckning kommer sådan propaganda och deltagande
däri att omfattas av de föreslagna reglerna om hets mot folkgrupp samt
av gällande bestämmelse om uppvigling. För att förslaget om vidgad tillämpning
av hets mot folkgrupp skall få verkan också på hot, förtal och nedsättande
uttalanden som förekommer i tryckt skrift avser jag att föreslå också
en ändring av tryckfrihetsförordningen. Härtill återkommer jag strax. Med
hänsyn härtill och till konventionens föreskrift om att bl. a. yttrandefriheten
skall beaktas vid bedömandet av vilka åtgärder som en konventionsstat anser
sig vara skyldig att vidta ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970 65

någon lagstiftningsåtgärd inte är nödvändig eller ens lämplig i förevarande
hänseende.

I det föregående har jag föreslagit viss utvidgning av de tre objektiva
rekvisit som ingår i brottsbeskrivningen för hets mot folkgrupp, nämligen
av den brottsliga handlingen, offentlighetsrekvisitet och brottsobjekten. En
motsvarande ändring bör, som kommittén har föreslagit i fråga om den av
kommittén förordade utvidgningen, göras i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen,
som innehåller en motsvarighet till brottsbalksbestämmelsen. Intresset
av att kunna ingripa mot sådana förkastliga företeelser som hets mot
folkgrupp även i den vidgade omfattning som följer av den föreslagna ändringen
av 16 kap. 8 § BrB är så starkt att hänsynen till tryckfriheten bör
vika på denna punkt. En sådan ändring av tryckfrihetsförordningen får genom
hänvisningen i radioansvarighetslagen till förordningen omedelbar betydelse
också för yttrandefriheten i radio och TV.

Den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB innefattar skydd också
för folkgrupp med viss trosbekännelse. Den utvidgning av brottsbeskrivningen
som den föreslagna ändringen av den brottsliga handlingen och av
offentlighetsrekvisitet innebär kommer därför att gälla också sådana folkgrupper,
om inte särskilt undantag görs för dem. Enligt min mening bör
den föreslagna ändringen gälla även folkgrupp med viss trosbekännelse.
Någon begränsning av bestämmelsens räckvidd i fråga om dessa grupper
bör därför ej göras.

Vad sedan angår de bestämmelser i art. 5 som inte kan anses vara fullt
täckta i svensk rätt vill jag först behandla förhållanden beträffande arbetsmarknaden.
Som kommittén har framhållit uppkommer här frågan
om lagstiftning mot rasdiskriminering främst beträffande enskilda arbetsgivares
anställande av arbetskraft. Reglerna i 20 kap. BrB om ämbetsbrott
torde vara tillräckliga medel att motverka rasdiskriminering inom den
statliga och kommunala sektorn. Däremot saknas f. n. bestämmelser som
hindrar enskilda arbetsgivare att av rasskäl vägra arbetssökande anställning.
Tnte heller är det rättsliga skyddet inom den privata sektorn mot rasdiskriminerande
arbetsvillkor och mot avskedande av rasskäl fullständigt.

Otvivelaktigt är rätten till arbete av synnerligen väsentlig betydelse för
den enskilde, inte minst för den som har invandrat från ett främmande
land. Det kan inte tolereras att arbetsgivare särbehandlar arbetssökande
och anställda på grund av rasfördomar.

Som kommittén framhåller saknas säkra belägg för att någon mer avsevärd
rasdiskriminering f. n. förekommer på den svenska arbetsmarknaden.
Jag delar dock kommitténs åsikt att det knappast kan bestridas vare sig
att enstaka fall av sådan diskriminering förekommer eller att en inte obetydlig
risk finns för mer utbredd diskriminering i framtiden.

I vårt land råder sedan länge den principen att lagbestämmelser skall

5 Bihang till riksdagens protokoll i970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

användas för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter endast
i den mån uppkommande problem inte kan lösas avtalsvägen eller det
annars finns speciella skäl för lagstiftningsåtgärder.

Man kan förutsätta att organisationerna på arbetsmarknaden strävar
efter att hindra rasdiskriminering inom arbetsmarknaden, t. ex. genom
upplysningsverksamhet eller särskild överenskommelse dem emellan. De
torde också ha goda möjligheter att vinna detta syfte. Jag anser därför i
likhet med kommittén och så gott som samtliga remissinstanser att det i
första hand bör anförtros arbetsmarknadens parter att frivilligt i samverkan
se till att rasdiskriminering hindras inom nu ifrågavarande samhällsområde.

Som jag tidigare har nämnt torde dessutom den lagstiftning mot rasdiskriminering
som jag i övrigt föreslår verka normbildande även på andra samhällsområden
än dem förslagen gäller, varför den kan förväntas vara ägnad
att tjäna som mönster också i arbetsförhållanden. Man torde alltså för tillfället
kunna avstå från lagstiftning mot yttringar av rasfördomar på arbetsmarknaden.
Skulle det framdeles visa sig att förekommande rasdiskriminering
på detta område inte kan bemästras på annat sätt, bör lagstiftningsåtgärder
emellertid övervägas.

Inom bostadsmarknaden, varmed här inte avses upplåtelse av
hotell- och pensionatrum och liknande verksamhet för tillhandahållande av
tillfällig möblerad bostad, kan rasdiskriminering förekomma framför allt
vid upplåtelse eller överlåtelse av lägenhet eller del därav eller i samband
med uppsägning av hyresavtal. Det rättsliga skyddet mot sådan rasdiskriminering
är ofullständigt. Yttringar av rasfördomar kan i viss utsträckning
hindras genom de påtryckningsmöjligheter som samhället har vid markförsäljning,
tomträttsupplåtelser och bostadslån. I samband med sådana uppgörelser
kan kommun sluta avtal med bostadsproducenter om anvisningsrätt
till lediga lägenheter. I den mån kommunerna får hand om fördelningen
av bostäder får skydd mot rasdiskriminering vid överlåtelse och upplåtelse
av bostadslägenheter anses föreligga. Ett visst skydd mot rasdiskriminerande
villkor i hyresavtal samt mot uppsägning av sådant avtal finns
också i nyttjanderättslagens bestämmelser om jämkning m. m. av hyresvillkor
samt förlängning av hyresavtal.

Självfallet är det ett socialt intresse av största vikt att ingen människa
på grund av sin ras hindras från tillgång till bostad på gängse villkor. Beträffande
den faktiska förekomsten av rasdiskriminering på bostadsmarknaden
kan jag hänvisa till vad jag har anfört om arbetsmarknaden. Det
saknas sålunda belägg för annat än att bara enstaka fall av rasdiskriminering
förekommer vid sådana överlåtelser och upplåtelser som kan hänföras
till yrkesmässig verksamhet. Däremot torde man kunna utgå från att rasdiskriminering
i ej obetydlig utsträckning förekommer från fastighetsägares
och hyresvärdars sida på den icke yrkesmässiga delen av bostadsmark -

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

naden, framför allt vid uthyrning av möblerade rum och »andra-hands-upplåtelser».
Risken för att rasdiskriminerande beteenden inom bostadsmarknaden
över huvud taget kan bli allt vanligare i framtiden i och med en ökad
invandring av utländsk arbetskraft måste också beaktas.

I fråga om bostadsmarknaden finns inte på samma sätt som beträffande
arbetsmarknaden möjligheter att förlita sig på andra åtgärder än lagstiftning.
Önskas ett bättre skydd mot rasdiskriminering på detta område, torde
kriminalisering behöva tillgripas. Som förut har sagts har kommittén föreslagit
ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i näringsverksamhet.
Som jag kommer att utveckla senare ansluter jag mig i princip till
kommitténs förslag i denna del. Med näringsverksamhet förstås enligt förslaget
— förutom hotell- och pensionatrörelse — bl. a. den som yrkesmässigt
tillhandahåller allmänheten fastigheter eller yrkesmässigt utbjuder hyresoch
bostadsrätter. Förbudet omfattar således t. ex. byggnadsföretag, som producerar
och till allmänheten utbjuder radhus eller andra egnahem för försäljning,
samt sådan fastighetsägare som kan anses hyra ut bostäder yrkesmässigt.
Genom ett sådant förbud uppnås således skydd mot rasdiskriminering
vid yrkesmässig bostadsupplåtelse.

Kommitténs förslag att låta yrkesmässiga upplåtelser och överlåtelser av
bostäder omfattas av ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i
näringsverksamhet har inte mött motstånd vid remissbehandlingen. Även jag
godtar förslaget. Genom ett sådant förbud kommer, som kommittén också
har menat, ett skydd att skapas på den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.
Möjligheterna att skaffa bevisning om att rasdiskriminering har
förekommit vid sådan uthyrning av bostäder som kan betecknas som näringverksamhet
torde vara relativt goda. Fastighetsägare och andra som yrkesmässigt
bedriver verksamhet på bostadsmarknaden handlar i princip affärsmässigt
och åklagarna torde därför i många fall kunna föra tillräcklig
bevisning till styrkande av brott, när någon som tillhör viss ras eller folkgrupp
har avvisats, trots att han vid en objektiv prövning kan godtas som
hyresgäst eller köpare.

Däremot torde bevissvårigheterna vara betydande när det gäller den icke
yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden. Bl. a. av detta skäl har kommittén
avstått från att föreslå lagstiftning på detta område. Remissinstanserna
har godtagit denna ståndpunkt. Några av dem har dock särskilt beträffande
uthyrning av möblerade rum betonat att svårigheten att genomföra lagstiftning
inom denna del av bostadsmarknaden inte får leda till att man även i
framliden avstår från åtgärder för att komma till rätta med diskriminering
inom denna bostadssektor. LO menar att problemet är av så allvarlig karaktär
att någon lösning måste åstadkommas. LO för fram tanken att den som
anser sig ha blivit utsatt för rasdiskriminering i samband med rumsuthyrning
bör ges möjlighet att få frågan prövad av t. ex. hyresnämnd
och därefter, om diskriminering visats ha förekommit, av domstol efter åtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Även enligt min mening kan skäl anföras för ett förbud mot rasdiskriminering
också beträffande den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.
Jag vill emellertid framhålla, att man beträffande denna del av bostadsmarknaden
inte kan förutsätta att fastighetsägare och hyresvärdar
handlar efter rent affärsmässiga principer utan att mer irrationella och
personliga faktorer ofta är bestämmande för handlandet. Detta förhållande
måste godtas. Det är emellertid förenat med betydande svårigheter
att i de särskilda fallen avgöra huruvida föreställningar av det slag som
ifrågavarande lagstiftning vill motverka eller andra personliga faktorer
har varit bestämmande. Ett förbud som riktar sig mot detta slag av verksamhet
kan därför befaras medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Jag är av dessa skäl inte beredd att föreslå ett straff sanktionerat förbud
mot rasdiskriminering beträffande den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.
Jag vill dock understryka att det kan bli anledning att framdeles
överväga någon form av lagstiftning mot rasdiskriminering även i fråga
om denna del av bostadsmarknaden, om detta påkallas av förhållandena.
Möjligen kan, som kommittén har nämnt, någon form av förlikningsförfarande
därvid tänkas.

Bestämmelserna i art. 5 punkt f i konventionen ger anledning att överväga
lagstiftning till skydd mot rasdiskriminering i serviceinrättningar,
avsedda för allmänheten.

Kommittén har föreslagit rasdiskrimineringsförbud för näringsidkare och
deras anställda samt för personer anställda i allmän tjänst. Den föreslagna
bestämmelsen avser sådana personer i deras verksamhet i förhållande till
kunder, klienter, rättssökande o. d. Det föreslagna förbudet avses i första
hand gälla sådana verksamhetsgrenar som anges i konventionen, bl. a. kommunikationsmedel,
hotell- och pensionatrörelse samt restaurang- och kaférörelse.
Det avser emellertid också många andra former av näringsverksamhet
och torde sträcka sig längre än vad som i och för sig krävs för att uppfylla
konventionsföreskriftens krav. Remissinstanserna har i huvudsak godtagit
förslaget.

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer diskriminering
inom förevarande samhällsområden är en fråga som, i likhet med vad som
gäller förekomsten i vårt land av rasdiskriminering i övrigt, inte kan besva ö

t ,

ras med bestämdhet. I olika sammanhang har dock framgått att sådan diskriminering
har inträffat. Det kan inte uteslutas att situationen förvärras framdeles.

För åtskilliga av berörda verksamheter gäller bestämmelser om myndighets
tillståndsgivning, med stöd av vilka ingripande mot rasdiskriminering
skulle kunna ske. Emellertid finns inte tillståndsregler för alla verksamheter
och de bestämmelser som finns tar ej direkt sikte på rasdiskriminering.
Med hänsyn härtill och eftersom ifrågavarande förbud bör avse också
anställda i såväl enskild som allmän tjänst, är det enligt min mening inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

tillräckligt att förlita sig på bestämmelser om tillståndsgivning. Jag instämmer
därför i kommitténs mening om lämpligheten av ett förbild som träffar
alla former av yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster, rättigheter
m. m. Ett sådant förbud får antas ha en moralbildande verkan också utöver
sitt tillämpningsområde och kan också antas få betydelse för praxis i tillståndsärenden
av det slag som nyss har berörts.

En remissinstans har ansett att anställda personer inte bör omfattas av
förbudet, eftersom en anställd kan försättas i en svår situation om han
tvingas välja mellan att antingen följa en order från arbetsgivaren att företa
en rasdiskriminerande handling och straffas härför eller att handla mot order
med de verkningar som detta kan få för honom och hans anställning. Ett
sådant resonemang leder emellertid till att anställda personer över huvud
taget ej borde i mer än ringa utsträckning kunna straffas för handlingar som
de företar i sin yrkesutövning. Ett förbud mot rasdiskriminering i nu avsedda
situationer måste uppenbarligen för att bli effektivt omfatta även anställda
personer. Jag vill för övrigt erinra om bestämmelserna i 24 kap. 6 § BrB om
ansvarsfrihet i vissa fall på grund av förmans befallning och i 23 kap. 5 §
BrB om straffnedsättning eller straffrihet vid ringa medverkan.

Ett föi‘bud mot rasdiskriminering med så vidsträckt giltighetsområde som
jag således förordar kan otvivelaktigt i vissa fall medföra svårigheter att föra
i bevis att rasdiskriminering har förekommit. Detta förhållande har framhållits
av flera remissinstanser, bl. a. Sveriges hotell- och restaurangförbund.

I stort sett torde bevismöjligheterna emellertid kunna bedömas som tillfredsställande,
särskilt i fråga om sådan rasdiskriminering som kan förekomma
i samband med tillhandahållande av standardiserade varor och tjänster.
Under alla förhållanden kan man hävda att goda bevismöjligheter finns
beträffande näringsidkare som mer eller mindre systematiskt rasdiskriminerar
i sin yrkesutövning. För att förbudet skall få åsyftad verkan torde det
vara särskilt viktigt att ingripande kan ske just mot sådana personer.

Det förhållandet att bevissvårigheter kan uppstå i vissa fall utgör alltså
enligt min mening inte skäl för att avstå från en allmänt utformad bestämmelse.
En fördel med en sådan regel är att man undgår att genom en mera
preciserad bestämning av vissa områden inom t. ex. näringslivet indirekt
ange att inom andra områden, som inte omfattas av bestämmelsen, rättsligt
ingripande mot rasdiskriminering inte kan äga rum. En allmän regel har
också den fördelen att man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa
områden som särskilt benägna att rasdiskriminera. I detta sammanhang
vill jag också framhålla att förbudet mot diskriminering givetvis inte innebär
att en näringsidkare är hindrad att ingripa mot någon som skyddas av
lagstiftningen, om detta är motiverat av skäl som inte sammanhänger med
hans ras, hudfärg etc., t. ex. att han uppträder ordningsstörande.

Som kommittén har föreslagit bör det särskilda förbudet mot diskriminering
gälla också beträffande offentliga tillställningar och allmänna sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

mankomster. Sådana tillställningar och sammankomster torde visserligen
ofta ingå i näringsverksamhet och alltså kunna hänföras till det nyss berörda
allmänna förbudet. Ibland torde emellertid så inte vara fallet. I fråga
om alla slags offentliga tillställningar och allmänna sammankomster bör
enligt min mening gälla att ingen får av rasskäl vägras deltagande.

Jag föreslår alltså att det i BrB förs in en särskild paragraf om förbud
mot diskriminering i sådan verksamhet som har nämnts i det föregående.
I specialmotiveringen återkommer jag till avfattningen av bestämmelsen.
De föreslagna förbuden omfattar — med nyss nämnda undantag i
fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster — inte
tillhandahållande av tjänster o. d. på områden utanför näringsverksamhet
eller därmed jämförlig allmän verksamhet. Förbuden omfattar över huvud
ej enskildas mera privata förhållanden. Att ingripa med påföljder på dessa
andra områden är vanskligt. De rör i stor utsträckning personliga förhållanden
av skiftande slag. Tillämpningssvårigheter utgör här också ett skäl
för att inte ingripa. Beträffande nu avsedda områden får man enligt min
mening — åtminstone tills vidare — förlita sig på andra medel, främst upplysningsverksamhet.
Möjligheterna att nå god effekt av sådan verksamhet
bör bli större om de föreslagna reglerna genomförs. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att vissa möjligheter till ingripande mot rasdiskriminerande
beteenden ges genom BrB:s bestämmelser om förolämpning och förargelseväckande
beteende.

Det av kommittén föreslagna förbudet mot diskriminering i näringsverksamhet
m. in. omfattar inte diskriminering på religiös grund. RÅ har
ifrågasatt om det finns anledning att göra skillnad i detta hänseende mellan
diskriminerande beteenden mot folkgrupp och mot enskilda personer. Arbetsgruppen
för invandrarfrågor har uttalat sig i samma riktning.

I vårt land torde det endast i ytterst ringa omfattning förekomma diskriminering
på religiös grund i sådan verksamhet som avses med den föreslagna
nya paragrafen. Något större behov av straffrättsligt skydd mot sådan
diskriminering synes därför i och för sig inte föreligga. Emellertid
innefattar bestämmelsen om hets mot folkgrupp skydd också för folkgrupp
med viss trosbekännelse. För enhetlighetens skull kan det därför
vara lämpligt att låta förbudet mot diskriminering i näringsverksamhet
m. m. avse även diskriminering av folkgrupp med viss trosbekännelse. Ett
sådant tillägg torde också komma att underlätta ett svenskt tillträde till
den internationella konvention om avskaffande av alla former av religiös
diskriminering som utarbetas inom FN:s ram. Jag föreslår därför att den
nya bestämmelsen innefattar skydd mot diskriminering också på religiös
grund.

Som brottsbenämning för den nya gärningstypen har kommittén
föreslagit rasdiskriminering. Mot denna beteckning kan riktas invändningar
med hänsyn till att bestämmelsen avser diskriminering inte bara av

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

raser utan också av folkgrupper med viss hudfärg eller av visst nationellt
eller etniskt ursprung. Om bestämmelsen, som jag nyss har föreslagit, kommer
att innefatta skydd också för folkgrupp med viss trosbekännelse, blir
den föreslagna brottsbeteckningen än mindre adekvat. Jag förordar därför
att brottstypen i överensstämmelse med vad som har föreslagits av en remissinstans
benämns olaga diskriminering.

Vad sedan gäller placeringen av straffbestämmelsen om olaga
diskriminering anser vissa remissinstanser, att sådant förbud bör tas in
i 5 kap. BrB, eftersom brottet riktar sig mot enskild person och till sin
natur väsentligen överensstämmer med ärekränkningsbrotten. En remissinstans
anser det lämpligt att förbudet tas in i en särskild lag.

Som kommittén anför kan förevar ande brott otvivelaktigt i viss mån
sägas vara av ärekränkande slag. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning
att straffbestämmelsen bör placeras i 16 kap. BrB. Brottet har nära anknytning
till brottet hets mot folkgrupp, som har sin naturliga plats i detta
kapitel. Vidare innebär olaga diskriminering enligt min mening i betydande
utsträckning en kränkning av medborgarnas känsla för vad goda seder bjuder
och bör därför i första hand uppfattas som ett brott mot allmän ordning.

Beträffande åtals rätten har kommittén föreslagit att brottet läggs
under allmänt åtal utan särskild åtalsprövning. RÅ har förordat, att brottet
bör av hänsyn till målsäganden kunna åtalas av åklagare endast om målsäganden
anger brottet eller åtal anses påkallat från allmän synpunkt. Liknande
synpunkter har framförts av ett par andra remissinstanser.

På grund av vad jag tidigare har sagt om min uppfattning av brottet såsom
ett brott huvudsakligen mot allmän ordning anser jag i likhet med
kommittén att någon särskild åtalsbestäinmelse inte bör införas. Det kan
tilläggas att det vid bagatellartade överträdelser kan ske åtalsunderlåtelse
med stöd av 20 kap. 7 § 1 RB, om lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt.

Som jag förut har nämnt torde det för svensk ratifikation av FN-konventionen
f. n. inte krävas andra lagstiftningsåtgärder än dem som jag nu
har föreslagit. De nuvarande förhållandena inom Sverige torde inte heller
i övrigt motivera att ytterligare straffrättsliga förbud införs i syfte att motverka
rasdiskriminering. Skulle utvecklingen i vårt samhälle emellertid bli
sådan att mera svårartade problem på detta område uppstår, måste mer
långtgående lagstiftning övervägas. Uppmärksamheten måste således vara
riktad på förekomsten av rasdiskriminerande företeelser. Jag har anledning
förutsätta att statens invandrarverk kommer att vara uppmärksam
på förhållandena och till Kungl. Maj :t göra de framställningar om åtgärder
som anses påkallade. Även invandrarutredningens utredningsresultat blir
av betydelse.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen samt förslag till lag om änd -

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ring i brottsbalken. Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 3.

7.2.2 Specialmotivering

Brottsbalken
16 kap. 8 §

Enligt 16 kap. 8 § BrB i dess nuvarande lydelse döms den för hets mot
folkgrupp som offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss
härstamning eller trosbekännelse.

Som framgår av den allmänna motiveringen har jag i överensstämmelse
med kommitténs förslag förordat två ändringar i bestämmelsen, innebärande
en utvidgning dels av offentlighetsrekvisitet, dels av kretsen av
skyddsobjekt. Jag har vidare föreslagit viss ändring i beskrivningen av den
brottsliga handlingen. De föreslagna ändringarna är närmast föranledda
av konventionens art. 4 punkt a, som föreskriver förbud mot allt spridande
av idéer som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat.

Utvidgningen av offentlighetsrekvisitet innebär att kravet på att den
brottsliga handlingen skall ha skett offentligen ersätts av kravet på att
meddelande med brottsligt innehåll skall ha spritts bland allmänheten. Enligt
förslaget behöver meddelandet inte på ett direkt sätt vända sig till allmänheten.
Det är tillräckligt om det sprids bland allmänheten. Spridandet
kan ske exempelvis genom upprepade uttalanden vid privata samtal. I likhet
med vad som gäller för bl. a. samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande
av myndighet (16 kap. 6 § och 17 kap. 6 § BrB) krävs emellertid
för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en
obestämd krets. Straff skall alltså inte inträda, om hans uppsåt har varit
inriktat på en krets bekanta, även om denna har varit vidsträckt (SOU
1944: 69 s. 220 och prop. 1948: 80 s. 193).

Enligt nuvarande lydelse av 16 kap. 8 § BrB skall den brottsliga handlingen
bestå i hot, förtal eller smädelse. I departementsförslaget har denna
del av brottsbeskrivningen ersatts med bestämmelsen att meddelandet skall
innefatta hot eller uttrycka missaktning för folkgrupp av visst slag. Som
jag har nämnt i den allmänna motiveringen har avsikten med denna ändring
varit att vidga området för vilka uttalanden som skall anses brottsliga.
Ordet hot avses få samma innebörd som motsvarande uttryck i den nuvarande
bestämmelsen. De två övriga formerna av handling som är kriminaliserade
i den nuvarande bestämmelsen, förtal och smädelse, har jag däremot
ansett vara alltför begränsade för att brottsbeskrivningen skall få en
tillfredsställande omfattning. Med uttrycket missaktning avser jag således
att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som
förtal och smädelser bli straffbara. För straffbarhet bör det räcka med att

Kungi. Maj. ts proposition nr 87 år 1970 73

ett uttalande om t. ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende.

Å andra sidan är det, som jag också har framhållit i den allmänna motiveringen,
inte meningen att omdömen som inte överskrider gränserna för
en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skall falla inom
det straffbara området. Att det är endast yttringar av ringaktning för eller
nedlåtande behandling av en ras eller folkgrupp och liknande nedsättande
uttalanden som avses vara kriminaliserade torde med tillräcklig klarhet
framgå av det valda uttrycket. Ordet missaktning förekommer redan i 5
kap. 1 § BrB om förtal och i 21 kap. 9 § samma balk om oskickligt beteende.

Som jag har framhållit tidigare behövs inte någon uttrycklig bestämmelse
om att också förlöjligande av ras eller folkgrupp skall vara omfattat av
straffbestämmelsen. I praktiken torde sådant förlöjligande undantagslöst
falla in under begreppet »uttrycker missaktning».

Den brottsliga handlingen skall enligt förslaget ske genom uttalande eller
annat meddelande. Härmed avses ingen saklig ändring i förhållande till
gällande rätt. Med uttrycket »sprider uttalande» avses såväl att göra ett uttalande
som att sprida vad man hört av annan. Ordet meddelande bör ges
en vidsträckt innebörd och omfatta inte endast muntlig eller skriftlig framställning
utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses
som skrift. Det bör alltså ha samma innehåll som vid uppviglingsbrotten
(16 kap. 5 § och 21 kap. 10 § BrB).

Yad sedan angår frågan vilka kategorier som bör beredas skydd genom
straffbestämmelsen har kommittén i sitt förslag tagit med — förutom folkgrupp
med viss trosbekännelse — raser samt folkgrupper av viss ras, med
viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung. Jag har godtagit
att bestämmelsen får denna omfattning, som väl motsvarar konventionens
krav på skydd mot rasdiskriminering. I den nuvarande bestämmelsen
om hets mot folkgrupp talas om folkgrupp med viss härstamning. Med
hänsyn till att uttrycket härstamning inte torde täcka andra förhållanden än
som omfattas av de föreslagna kriterierna finns inget behov att ta med också
detta uttryck. Någon inskränkning i förhållande till gällande rätt avses
dock inte.

I frågan om vilka befolkningsgrupper som med den föreslagna utvidgningen
kommer att omfattas av bestämmelsen får jag härnäsa till redogörelsen i
avsnitt 5.4 för kommitténs uttalanden härom.

Kommittén har som skyddsobjekt angett såväl ras som raser och såväl
folkgrupp som folkgrupper. Bland folkgrupperna nämns folkgrupp av viss
ras. Avsikten med användningen av både singular- och pluralformerna har
varit att understryka att det för straffbarhet inte skall krävas utpekande
av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar skall kunna
följa även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Enligt
kommittén skall det alltså vara tillräckligt om t. ex. viss ras prisas på sådant
sätt att alla andra raser måste anses smädade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Även enligt min mening bör bestämmelsen om hets mot folkgrupp kunna
tillämpas i sådana fall som kommittén har angett. Den av kommittén åsyftade
omfattningen av straffbestämmelsen kan emellertid enligt min mening
nås utan användning av pluralformerna. Uttrycket folkgrupp av viss ras
tår anses omfatta såväl samtliga individer, tillhörande viss rasbestämd befolkningsgrupp,
som en bestämd del av sådan befolkningsgrupp. Med hänsyn
härtill torde det inte vara nödvändigt att bland skyddsobjekten ta med
både ras och folkgrupp av viss ras. I departementsförslaget har skyddsobjekten
därför angetts som folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av
visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse.

Liksom kommittén finner jag ej anledning att föreslå någon ändring i
den nu gällande straffskalan, som är fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, böter.

16 kap. 8 a §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om förbud mot vissa former
av diskriminering i näringsverksamhet in. m. Brottet har, som framgått
av det föregående, i förslaget fått benämningen olaga diskriminering.

Föreskriften grundar sig i första hand på FN-konventionens föreskrift i
art. 5 punkt f om rätten för envar att få tillträde till varje för allmänheten
avsedd serviceinrättning. Som framgår av den allmänna motiveringen går
förslaget emellertid längre än konventionsbestämmelsen kräver. Förslaget
omfattar i princip skydd mot diskriminering vid tillhandahållande av tjänster,
varor eller annan egendom i näringsverksamhet över huvud taget och i
allmän verksamhet samt mot diskriminering vid tillträde till offentlig tillställning
och allmän sammankomst.

Den personkrets mot vilken förbudet i första stycket riktar sig har i kommitténs
förslag angetts som näringsidkare, den som är anställd i näringsverksamhet
och den som är anställd i allmän tjänst.

Jag har ansett mig kunna ansluta mig till denna beskrivning, dock med
ett visst tillägg som jag strax återkommer till.

Begreppet näringsidkare bör, som kommittén anför, fattas i vidsträckt
mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen,
omfatta varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet
av ekonomisk art. Bestämmelsen är således tillämplig också på statliga
och kommunala företag som idkar näring.

Som kommittén har framhållit omfattas person som är anställd i näringsverksamhet
av straffbestämmelsen endast när anställningen i fråga avser
arbetsgivarens näringsverksamhet och den diskriminerande handlingen
företas i den anställdes yrkesutövning.

För att bestämmelsen skall få tillfredsställande verkan bör den i fråga
om enskild näringsverksamhet inte begränsas till handlingar som begås av
näringsidkare och anställda hos sådana. Även personer som — utan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

kunna anses vara anställda i näringsverksamhet — har fått i uppdrag av en
näringsidkare att på hans vägnar fullgöra en uppgift, bör vara omfattade av
förbudet. I den föreslagna paragrafen har därför i första stycket andra
punkten tagits upp en bestämmelse om att vad som sägs om näringsidkare
äger motsvarande tillämpning på — förutom anställd — annan som handlar
på näringsidkares vägnar. Det torde inte vara nödvändigt att uttryckligen
ange att handlingen skall ha företagits i uppdragsgivarens näringsverksamhet.
Givetvis är det möjligt att sådan uppdragstagare omfattas av förbudet
redan på grund av att han själv är näringsidkare. Även uppdragstagare
som är juridisk person faller under förbudet.

En remissinstans har ansett att bestämmelsen bör formuleras så att den
täcker också dem som verkställer s. k. butikskontroll av kunder och anställda.
Med anledning härav vill jag framhålla att en butikskontrollant
omfattas av den föreslagna bestämmelsen i den mån han kan anses gå allmänheten
till handa som anställd antingen i den verksamhet vari kontrollen
verkställs eller i bevakningsföretag. I övrigt torde en rasdiskriminerande
handling från butikskontrollants sida under speciella förhållanden kunna
bedömas som förolämpning enligt 5 kap. 3 § BrB. Jag finner inte tillräckliga
skäl att ge bestämmelsen en sådan räckvidd att den omfattar alla former
av butikskontroll.

Någon definition av vad som avses med allmän tjänst torde inte behövas.
Begreppet har samma innebörd som i t. ex. 10 kap. 1 § och 20 kap. 12 §
andra stycket andra punkten BrB. Med anställd i allmän tjänst avses således
huvudsakligen personer med anställning hos staten eller kommun. Men
även andra kan anses vara anställda i allmän tjänst. Jag får här hänvisa
till den föregående redogörelsen för kommitténs specialmotivering till lagförslagen
(avsnitt 5.4).

Av gärningsbeskrivningen följer att inte alla som är anställda i allmän
tjänst träffas av förbudet. Detta gäller bara i den mån den anställde i sin
tjänsteutövning har att på något sätt gå allmänheten eller särskilda personkategorier
till handa på de villkor som i allmänhet tillämpas för tillhandahållandet
av tjänster varom är fråga. En del av dessa anställda är underkastade
ämbetsansvar. För dem är föreskrifterna om självständigt ämbetsbrott,
framför allt tjänstefel, redan tillämpliga. Med hänsyn till att dessa
ämbetsbrott är subsidiära i förhållande till allmänna brott i BrB skall ansvar
alltså inte ådömas enligt 20 kap. BrB, när förevarande bestämmelse
kan tillämpas.

Den brottsliga gärningen skall enligt förslaget bestå i att en näringsidkare
diskriminerar någon genom att inte gå honom till handa på de villkor
som näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet. Genom
denna formulering, som i formellt hänseende något avviker från kommitténs
förslag, avser jag bl. a. att tydligt ange att med villkor avses inte sådana
som näringsdikare av ifrågavarande slag i allmänhet uppställer utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1070

sådana som just den aktuelle näringsidkaren i allmänhet tillämpar i förhållande
till sina kunder, klienter in. m. I fråga om innebörden i övrigt av
den brottsliga handlingen får jag hänvisa till vad kommittén har anfört
i sin specialmotivering till förevarande paragraf (avsnitt 5.4).

Diskrimineringsgrunderna ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung
överensstämmer med dem som är upptagna i art. 5 i konventionen.
Innebörden av dessa grunder har närmare angetts i specialmotiveringen till
förslaget till ändringar i 16 kap. 8 § BrB. I förevar ande bestämmelse åsyftas
individer tillhörande sådan folkgrupp som omfattas av regeln om hets mot
folkgrupp i dess enligt förslaget ändrade lydelse.

Skydd enligt bestämmelsen tillkommer i första hand den som begär
prestation av näringsidkare e. d. Sådan begäran behöver inte ha någon viss
form. Vanligen torde den ske muntligen. Att en prestation begärs kan
emellertid också framgå av omständigheterna. Ett exempel härpå är det
fallet att en person slår sig ned vid ett bord i en restaurang. Som kommittén
har framhållit kan skydd i vissa fall tänkas tillkomma en person utan att
denne framställer någon begäran om prestation. Här avses främst de situationer
då det av författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet
följer skyldighet för tjänsteman att under vissa förhållanden gå viss personkategori
till handa. Som exempel kan nämnas de socialvårdande organens
verksamhet.

För straffbarhet krävs uppsåt från gärningsmannens sida (se 1 kap. 2 §
första stycket BrB).

Som jag tidigare har framhållit bör brottet ligga under allmänt åtal utan
särskild åtalsprövning.

Kommittén har som straffskala föreslagit böter eller fängelse i högst
sex månader. Under remissbehandlingen har föreslagits, dels att ringa fall
skall kunna föranleda endast böter, dels att strafflatituden skall vara densamma
som vid hets mot folkgrupp. De handlingar som kan bestraffas enligt
den föreslagna bestämmelsen torde närmast vara att jämställa med
förolämpning som är grov. Straffsatsen för sådant brott är densamma som
kommittén har föreslagit. Hets mot folkgrupp torde i regel vara att betrakta
som ett allvarligare brott än olaga diskriminering. Jag anser mig därför
kunna godta kommitténs förslag.

I ett flertal svenska författningar finns särregler för personer som inte
är svenska medborgare. Enligt art. 1 punkt 2 i FN-konventionen är konventionen
inte tillämplig på skillnader, undantag, inskränkningar eller
företräden till förmån för en konventionsstats egna medborgare. Om t. ex.
en statlig tjänsteman handlar i överensstämmelse med en författning, enligt
vilken olika regler gäller för svenska medborgare och andra, föreligger
således enligt konventionen inte rasdiskriminering. Sådana och liknande
fall omfattas ej heller av förevarande bestämmelse. Jag anser emellertid inte
nödvändigt att detta anges i själva lagtexten. Det får ändå anses klart att

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

bestämmelsen inte gäller sådana skillnader som i författning har gjorts
mellan personer med svenskt medborgarskap och andra.

I andra stycket har tagits in en särskild bestämmelse om olaga diskriminering
vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Skälet
härtill är att möjlighet bör ges till kriminalrättsligt ingripande mot diskriminering
även vid sådana offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
som inte faller under begreppen näringsverksamhet eller allmän
verksamhet.

Termerna offentlig tillställning och allmän sammankomst har samma
innebörd som i 9 § allmänna ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna
sammankomster.

Bestämmelsen riktar sig i första hand mot anordnare av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst. Som kommittén har föreslagit bör
också medhjälpare, dvs. medarbetare eller annat biträde, till sådan anordnare
omfattas av straffbestämmelsen. Detta blir av särskild betydelse när
anordnaren själv inte har gjort sig skyldig till brottslig handling.

Anordnare och medhjälpare till anordnare kan i vissa fall omfattas också
av bestämmelsen i första stycket om förbud för näringsidkare m. fl. att
begå diskriminerande handling. I sådana fall bör endast bestämmelsen i
andra stycket, som är av speciell natur, åberopas. Skydd tillkommer envar
som begär tillträde till offentlig tillställning eller allmän sammankomst.
Bestämmelsen skyddar givetvis också den som har blivit insläppt på en
tillställning eller sammankomst från att av rasskäl sedan avvisas därifrån.

Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till den ordning som är föreskriven för ändring av grundlag
kan den föreslagna ändringen i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen inte genomföras
förrän under första halvåret 1971. Förslaget att ändra 16 kap. 8 §
BrB hänger så nära samman med ändringen i tryckfrihetsförordningen att
brottsbalksändringen i den delen bör genomföras endast under förutsättning
att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen ändras. Förslaget att i BrB föra
in en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, har däremot inte något samband med tryckfrihetsförordningen.
I denna del bör lagen om ändring i BrB träda i kraft
redan den 1 juli 1970. övergångsbestämmelserna i förslaget om ändring i
BrB har utformats i överensstämmelse med vad nu har sagts.

Sverige kan inte anses uppfylla FN-konventionens ålägganden förrän de
föreslagna författningsändringarna har genomförts helt. Konventionen torde
därför för svensk del kunna ratificeras först under 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget till lag om ändring
i brottsbalken inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom ntdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

International Convention on the Elimination
of All Forms of Racial Discrimination

The States Parties to this Convention,

Considering that the Charter of the
United Nations is based on the principles
of the dignity and equality
inherent in all human beings, and
that all Member States have pledged
themselves to take joint and separate
action, in co-operation with the
Organization, for the achievement
of one of the purposes of the United
Nations which is to promote and
encourage universal respect for and
observance of human rights and
fundamental freedoms for all, without
distinction as to race, sex,
language or religion,

Considering that the Universal
Declaration of Human Rights proclaims
that all human beings are
born free and equal in dignity and
rights and that everyone is entitled
to all the rights and freedoms set out
therein, without distinction of any
kind, in particular as to race, colour
or national origin,

Considering that all human beings
are equal before the law and are
entitled to equal protection of the
law against any discrimination and
against any incitement to discrimination,

Considering that the United Nations
has condemned colonialism and
all practices of segregation and discrimination
associated therewith, in
whatever form and wherever they
exist, and that the Declaration on
the Granting of Independence to

Convention Internationale sur l’EIimination
de toutes les formes de Discrimination
Raciale

Les Etats parties å la présente
Convention,

Considérant que la Charte des Nations
Unies est fondée sur les principles
de la dignité et de 1’égalité de
tous les étres humains, et que tous
les Etats Membres se sont engagés
ä agir, tant conjointement que séparément,
en coopération avec l’Organisation,
en vue d’atteindre l’un des
buts des Nations Unies, å savoir :
développer et encourager le respect
universel et effectif des droits de
1’homme et des libertés fondamentales
pour tous, sans distinction de
race, de sexe, de langue ou de religion,

Considérant que la Déclaration
universelle des droits de 1’homme
proclame que tous les étres humains
naissent libres et égaux en dignité et
en droits et que chacun peut se prévaloir
de tous les droits et de toutes
les libertés qui y sont énoncés, sans
distinction aucune, notamment de
race, de couleur ou d’origine national
e,

Considérant que tous les hommes
sont égaux devant la loi et ont droit
å une égale protection de la loi contre
toute discrimination et contre toute
incitation ä la discrimination,

Considérant que les Nations Unies
ont condamné le colonialisme et toutes
les pratiques de ségrégation et
de discrimination dont il s’accompagne,
sous quelque forme et en quelque
endroit qu’ils existent, et que la
Déclaration snr 1’octroi de 1’indépen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

( Översättning)

Bilaga 1

Internationell konvention om avskaffandet
av alla former av rasdiskriminering

Konventionsstaterna,
vilka beaktar, att Förenta Nationernas
stadga grundas på principerna
om alla människors värdighet och
jämlikhet och att alla medlemsstater
har förbundit sig att tillsammans
och enskilt, i samarbete med Förenta
Nationerna, verka för att uppnå
ett av Förenta Nationernas syften,
nämligen att främja och uppmuntra
att mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter för varje människa
utan åtskillnad i avseende på ras,
kön, språk eller religion allmänt respekteras
och iakttas,

vilka beaktar, att den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna
förkunnar att alla människor
är födda fria och lika i värde
och rättigheter och att var och en är
berättigad till alla de fri- och rättigheter
som uttalas däri, utan åtskillnad
av något slag, särskilt inte i
fråga om ras, hudfärg eller nationellt
ursprung,

vilka anser, att alla människor är
lika inför lagen och är berättigade
till samma lagliga skydd mot varje
diskriminering och mot varje framkallande
av sådan diskriminering,
vilka beaktar, att Förenta Nationerna
har fördömt kolonialism och
allt utövande av rasåtskillnad och
diskriminering förbunden därmed i
vilken form och varhelst det förekommer
och att förklaringen angående
beviljande av självständighet
åt koloniala länder och folk av den
14 december 1960 (Generalförsamlingens
resolution 1514 (XV)) ytterligare
bekräftar och högtidligt för -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

Colonial Countries and Peoples of 14
December 1960 (General Assembly
resolution 1514 (XV)) has affirmed
and solemnly proclaimed the necessity
of bringing them to a speedy
and unconditional end,

Considering that the United Nations
Declaration on the Elimination
of All Forms of Racial Discrimination
of 20 November 1963 (General
Assembly resolution 1904 (XVIII))
solemnly affirms the necessity of
speedily eliminating racial discrimination
throughout the world in all
its forms and manifestations and of
securing understanding of and respect
for the dignity of the human
person,

Convinced that any doctrine of
superiority based on racial differentiation
is scientifically false,
morally condenmable, socially unjust
and dangerous, and that there
is no justification for racial discrimination,
in theory or in practice,
anywhere,

Reaffirming that discrimination
between human beings on the
grounds of race, colour or ethnic
origin is an obstacle to friendly and
peaceful relations among nations and
is capable of dislurbing peace and
security among peoples and the harinony
of persons living side by side
even within one and the same State,

Convinced that the existence of
racial barriers is repugnant to the
ideals of any human society,

Alarmed by manifestations of
racial discrimination still in evidence
in some areas of the world and by
governmental policies based on racial
superiority or hatred, such as policies
of apartheid, segregation or separation,

Resolved to adopt all necessary
measures for speedily eliminating
racial discrimination in all its forms

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

dance aux pays et aux peuples coloniaux,
du 14 décembre 1960 (résolution
1514 (XV) de 1’Assemblée générale),
a affirmé et solennellement
proclamé la nécessité d’y mettre rapidement
et inconditionnellement
fin,

Considérant que la Declaration des
Nations Unies sur 1’élimination de
toutes les formes de discrimination
raciale, du 20 novembre 1963 (résolution
1904 (XVIII) de l’Assemblée
générale), affirme solennellement la
nécessité d’éliminer rapidement toutes
les formes et toutes les manifestations
de discrimination raciale
dans toutes les parties du monde et
d’assurer la compréhension et le respect
de la dignité de la personne
humaine,

Convaincus que toute doctrine de
supériorité fondée sur la différenciation
entre les races est scientifiquement
fausse, moralement condamnable
et socialement injuste et dangereuse
et que rien ne saurait justifier,
ou que ce soit, la discrimination raciale,
ni en théorie ni en pratique,

Réaffirmant que la discrimination
entre les étres humains pour des
motifs fondés sur la race, la couleur
ou 1’origine ethnique est un obstacle
aux relations amicales et pacifiques
entre les nations et est susceptible
de troubler la paix et la sécurité entre
les peuples ainsi que la coexistence
harmonieuse des personnes au
sein d’un méme Etat,

Convaincus que 1’existence de barriéres
raciales est incompatible avec
les idéals de toute société humaine,

Alarmés par les manifestations de
discrimination raciale qui existent
encore dans certaines régions du
monde et par les politiques gouvernementales
fondées sur la supériorité
ou la haine raciale, telles que les
politiques d''apartheid, de ségrégation
ou de séparation,

Résolus å adopter toutes les mesures
nécessaires pour l’élimination
rapide de toutes les formes et de

samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

kunnar nödvändigheten av att snabbt
och förbehållslöst avskaffa kolonialismen,

vilka beaktar, att Förenta Nationernas
deklaration om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering
av den 20 november 1963 (Generalförsamlingens
resolution 1904
(XVIII)) högtidligt bekräftar nödvändigheten
av att snabbt avskaffa
rasdiskriminering i hela världen i
alla dess former och yttringar och
att säkerställa förståelse och respekt
för människovärdet,

vilka är övertygade om att varje
lära om överlägsenhet på grund av
olikheter mellan raser är vetenskapligt
falsk, moraliskt fördömlig, socialt
orättvis och farlig och att rasdiskriminering
aldrig kan rättfärdigas
vare sig i teori eller praktik,
vilka åter bekräftar, att diskriminering
mellan människor på grund
av ras, hudfärg eller etniskt ursprung
är ett hinder för vänskapliga
och fredliga förbindelser mellan nationer
och kan störa fred och säkerhet
mellan folken liksom samförstånd
mellan människor som lever
sida vid sida också inom en och
samma stat,

vilka är övertygade om att förekomsten
av rasbarriärer strider mot
varje mänskligt samhälles ideal,
vilka är oroade över de yttringar
av rasdiskriminering som bevisligen
fortfarande förekommer i vissa delar
av världen och över den politik,
grundad på rasöverlägsenhet eller på
hat — såsom apartheid-, segregations-
eller separationspolitik — som
förs av vissa regeringar,

vilka är fast beslutna att vidta
alla nödvändiga åtgärder för att
snabbt avskaffa rasdiskriminering i
alla dess former och yttringar och
att förhindra och bekämpa rasläror
och alla yttringar av sådana läror
för att främja förståelse mellan raserna
och för att bygga ett internationellt
samhälle fritt från alla former
av åtskillnad eller diskrimine -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

and manifestations, and to prevent
and combat racist doctrines and
practices in order to promote underslanding
between races and to build
an international community free
from all forms of racial segregation
and racial discrimination,

Bearing in mind the Convention
concerning Discrimination in respect
of Employment and Occupation
adopled by the International Labour
Organisation in 1958, and the Convention
against Discrimination in
Education adopted by the United
Nations Educational, Scientific and
Cultural Organization in 1960,

Dcsiring to implement the principles
embodied in the United Nations
Declaration on the Elimination
of All Forms of Racial Discrimination
and to secure the earliest adoption
of practical measures to that
end,

Have agreed as follows:

PART I
Article 1

1. In this Convention, the term
“racial discrimination” shall mean
any distinction, exclusion, restriction
or preference based on race,
colour, descent, or national or ethnic
origin which has the purpose or
eflect of nullifying or impairing the
recognition, enjoyment or exercise,
on an equal footing, of human rights
and fundamental freedoms in the
political, economic, social, cultural
or any other field of public life.

2. This Convention shall not apply
to distinctions, exclusions, restrictions
or preferences made by a State
Party to this Convention between
citizens and non-citizens.

toutes les manifestations de discrimination
raciale et å prévenir et combattre
les doctrines et pratiques racistes
afin de favoriser la bonne entente
entre les races et d’édifier une
communauté internationale affranchie
de toutes les formes de ségrégation
et de discrimination raciales,

Agant présentes ä Vesprit la Convention
concernant la discrimination
en matiére d’emploi et de profession
adoptée par 1’Organisation
internationale du Travail en 1958 et
la Convention concernant la lutte
contre la discrimination dans le domaine
de 1’enseignement adoptée par
1’Organisation des Nations Unies
pour 1’éducation, la Science et la culture
en 1960,

Désirenx de donner effet aux principes
énoncés dans la Déclaration
des Nations Unies sur l’élimination
de toutes les formes de discrimination
raciale et d’assurer le plus rapidement
possible ^adoption de mesures
pratiques å cette fin,

Sont convenus de ce qui suit :

PREMIERE PARTIE
Article premier

1. Dans la présente Convention,
1’expression « discrimination raciale »
vise toute distinction, exclusion,
restriction ou préférence fondée sur
la race, la couleur, 1’ascendance ou
1’origine nationale ou ethnique, qui
a pour but ou pour effet de détruire
ou de compromettre la reconnaissance,
la jouissance ou 1’exercice,
dans des conditions d’égalité, des
droits de 1’homme et des libertés fondamentales
dans les domaines politique,
économique, social et culturel
ou dans tout autre domaine de la vie
publique.

2. La présente Convention ne s’applique
pas aux distinctions, exclusions,
restrictions ou préférences
établies par un Etat partie å la Convention
selon qu’il s’agit de ses ressortissants
ou de non-ressortissants.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ring på grund av ras,

vilka beaktar konventionen om
rasdiskriminering i fråga om anställnings-
och yrkesutövning, antagen
av Internationella arbetsorganisationen
år 1958, och konventionen
mot diskriminering inom undervisningen,
antagen av Förenta Nationernas
organisation för uppfostran,
vetenskap och kultur år 1960,

vilka önskar förverkliga de principer
som uttryckts i Förenta Nationernas
förklaring om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering och
att trygga att praktiska åtgärder för
att förverkliga detta mål vidtas så
snart som möjligt,
har överenskommit om följande:

DEL 1
Artikel 1

1. I denna konvention avser uttrycket
»rasdiskriminering» varje
skillnad, undantag, inskränkning eller
företräde på grund av ras, hudfärg,
härstamning eller nationellt eller
etniskt ursprung, som har till
sjdte eller verkan att omintetgöra
eller inskränka erkännandet, åtnjutandet
eller utövandet, på lika villkor,
av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter på politiska,
ekonomiska, sociala, kulturella eller
andra områden av det offentliga
livet.

2. Konventionen är icke tillämplig
på sådana skillnader, undantag, inskränkningar
eller företräden som
av konventionsstat göres mellan
medborgare och icke-medborgare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

3. Nothing in this Convention may
bc inlerpreted as affecting in any
way the legal provisions of States
Parties concerning nationality, citizenship
or naturalization, provided
that such provisions do not discriminate
against any particular national ity.

4. Special measures taken for the
sole purpose of securing adequate
advancement of certain racial or
ethnic groups or individuals requiring
such protection as may be necessary
in order to ensure such groups
or individuals equal enjoyment or
exercise of human rights and fundamental
freedoms shall not be
deemed racial discrimination, provided,
however, that such measures
do not, as a consequence, lead to the
maintenance of separate rights for
different racial groups and that they
shall not be continued after the objectives
for which they were taken
have been achieved.

Artide 2

1. States Parties condemn racial
discrimination and undertake to
pursue by all appropriate means and
without delay a policy of eliminating
racial discrimination in all its forms
and promoting understanding among
all races, and, to this end:

(a) Each State Party undertakes
to engage in no act or practice of
racial discrimination against persons,
groups of persons or institutions
and to ensure that all public
authorities and public institutions,
national and local, shall act in conformity
with this obligation;

(b) Each State Party undertakes
not to sponsor, defend or support
racial discrimination by any persons
or organizations;

3. Aucune disposition de la présente
Convention ne peut étre interprétée
comme affectant de quelque
maniére que ce soit les dispositions
législatives des Etats parties å la
Convention concernant la nationalité,
la citoyenneté ou la naturalisation,
å condition que ees dispositions
ne soient pas discriminatoires å
l’égard d’une nationalité particuliére.

4. Les mesures spéciales prises å
seule fin d’assurer comme il convient
le progrés de certains groupes raciaux
ou ethniques ou d’individus
ayant besoin de la protection qui
peut étre nécessaire pour leur garantir
la jouissance et 1’exercice des
droits de 1’homme et des libertés
fondamentales dans des conditions
d’égalité ne sont pas considérées
comme des mesures de discrimination
raciale, å condition toutefois
qu’elles n’aient pas pour effet le
maintien de droits distinets pour des
groupes raciaux différents et qu’elles
ne soient pas maintenues en vigueur
une fois atteints les objectifs auxquels
elles répondaient.

Artide 2

1. Les Etats parties condamnent
la discrimination raciale et s’engagent
å poursuivre par tous les moyens
appropriés et sans retard une politique
tendant å éliminer toute
forme de discrimination raciale et å
favoriser 1’entente entre toutes les
races, et å cette fin :

a) Chaque Etat partie s’engage å
ne se livrer å aucun aete ou pratique
de discrimination raciale contre des
personnes, groupes de personnes ou
institutions et ä faire en sorte que
toutes les autorités publiques et institutions
publiques, nationales et
locales, se conforment ä cette obligation; b)

Chaque Etat partie s’engage å
ne pas encourager, défendre ou appuyer
la discrimination raciale pratiquée
par une personne ou une organisation
queleonque;

Kungl. Ma j:ts proposition nr 87 år 1970

3. Intet i denna konvention får tolkas
så att det på något sätt inverkar
på konventionsstaternas rättsregler
rörande nationalitet, medborgarskap
eller naturalisering, under förutsättning
att dessa regler icke diskriminerar
någon särskild nationalitet.

4. Särskilda åtgärder vidtagna uteslutande
för att åstadkomma tillfredsställande
framsteg för sådana
rasgrupper, etniska grupper eller enskilda
personer, som är i behov av
skydd för att kunna på lika villkor
åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter,
skall icke anses utgöra rasdiskriminering,
under förutsättning att sådana
åtgärder icke leder till att skilda
rättigheter vidmakthålles för
olika rasgrupper och att de icke bibehålies
sedan syftet därmed uppnåtts.

Artikel 2

1. Konventionsstaterna fördömer
rasdiskriminering och förbinder sig
att med alla lämpliga medel och utan
dröjsmål föra en politik syftande till
att avskaffa rasdiskriminering i alla
dess former och till att främja förståelse
mellan alla raser, i vilket
syfte:

(a) envar konventionsstat förbinder
sig att icke inlåta sig på handlingar
eller bruk som innebär rasdiskriminering
mot personer, grupper
av personer eller institutioner
och att tillse att alla offentliga myndigheter
och institutioner, såväl nationella
som lokala, handlar i enlighet
med denna förpliktelse,

(b) envar konventionsstat förbinder
sig att icke verka för, försvara
eller stödja rasdiskriminering
från personers eller organisationers
sida,

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(c) Each State Party shall take
effective measures to review governmental,
national and local policies,
and to amend, rescind or nullify any
laws and regulations which have
the effect of creating or perpetuating
racial discrimination wherever it
exists;

(tf) Each State Party shall prohibit
and bring to an end, by all
appropriate means, including legislation
as required by circumstances,
racial discrimination by any persons,
group or organization;

(e) Each State Party undertakes
to encourage, where appropriate,
integrationist multi-racial organizations
and movements and other
means of eliminating barriers between
races, and to discourage anything
which tends to strengthen
racial division.

2. States Parties shall, when the
circumstances so warrant, take, in
the social, economic, cultural and
other fields, special and concrete
measures to ensure the adequate
development and protection of certain
racial groups or individuals
belonging to them, for the purpose
of guaranteeing them the full and
equal enjoyment of human rights
and fundamental freedoms. These
measures shall in no case entail as a
consequence the maintenance of
unequal or separate rights for different
racial groups after the objectives
för which they were taken have
been achieved.

Article 3

States Parties particularly condemn
racial segregation and apartheid.
and undertake to prevent, prohibit
and eradicate all practices of

c) Chaque Etat partie doit prendre
des mesures efficaces pour revoir les
politiques gouvernementales nationales
et loeales et pour modifier,
abroger ou annuler toute loi et toute
disposition réglementaire ayant pour
effet de créer la discrimination raciale
ou de la perpétuer lå ou elle
existe;

d) Chaque Etat partie doit, par
tous les moyens appropriés, y compris,
si les circonstances 1’exigent,
des mesures législatives, interdire la
discrimination raciale pratiquée par
des personnes, des groupes ou des
organisations et y mettre fin;

e) Chaque Etat partie s’engage å
favoriser, le cas échéant, les organisations
et mouvements intégrationnistes
multiraciaux et autres moyens
propres å éliminer les barriéres entre
les races, et å décourager ce qui tend
å renforcer la division raciale.

2. Les Etats parties prendront, si
les circonstances 1’exigent, dans les
domaines social, économique, culturel
et autres, des mesures spéciales
et concrétes pour assurer comme il
convient le développement ou la protection
de certains groupes raciaux
ou d’individus appartenant å ees
groupes en vue de leur garantir, dans
des conditions d’égalité, le plein
exercice des droits de 1’homme et
des libertés fondamentales. Ces mesures
ne pourront en aucun cas avoir
pour effet le maintien de droits inégaux
ou distinets pour les divers
groupes raciaux, une fois atteints
les objectifs auxquels elles répondaient.

Article 3

Les Etats parties condamnent spécialement
la ségrégation raciale et
1’apartheid et s’engagent å prévenir,
å interdire et å éliminer sur les ter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(c) envar konventionsstat skall
vidtaga effektiva åtgärder för att
granska regeringsmaktens samt övrig
nationell eller lokal myndighetsutövning
och för att ändra, upphäva
eller ogiltigförklara alla lagar och
bestämmelser som ger upphov till
rasdiskriminering eller har till verkan
att redan förekommande rasdiskriminering
vidmakthålles,

(d) envar konventionsstat skall
förbjuda och med alla lämpliga medel,
däribland den lagstiftning som
omständigheterna påkallar, göra slut
på rasdiskriminering från personers,
gruppers eller organisationers sida,

(e) envar konventionsstat förbinder
sig att, där så är lämpligt, uppmuntra
organisationer och rörelser,
som representerar flera raser och
syftar till integrering, att främja användandet
av andra medel att avskaffa
skiljemurar mellan raser och
att motarbeta allt sådant som kan
få till följd ökad splittring mellan
raser.

2. Konventionsstaterna skall, när
omständigheterna föranleder därtill,
vidtaga särskilda och konkreta åtgärder
på sociala, ekonomiska, kulturella
och andra områden för att
åstadkomma tillfredsställande utveckling
och skydd för vissa rasgrupper
eller därtill hörande enskilda
personer i syfte att tillförsäkra
dem fullt och likaberättigat åtnjutande
av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Dessa åtgärder
får i intet fall leda till att olikvärdiga
eller skilda rättigheter upprätthålles
för olika rasgrupper sedan
syftet med åtgärderna uppnåtts.

Artikel 3

Konventionsstaterna fördömer särskilt
rassegregation och apartheid och
förbinder sig att hindra, förbjuda
och utrota alla företeelser av detta

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

this nature in territories under their
jurisdiction.

Artide 4

States Parties condemn all propaganda
and all organizations which
are based on ideas or theories of
superiority of one race or group of
persons of one colour or ethnic
origin, or which attempt to justify or
promote racial hatred and discrimination
in any form, and undertake
to adopt immediate and positive
measures designed to eradicate all
incitement to, or acts of, such discrimination
and, to this end, with
due regard to the principles embodied
in the Universal Declaration
of Human Rigths and the rights expressly
set forth in article 5 of this
Convention, inter alia:

(a) Shall declare an offence punishable
by law all dissemination of
ideas based on racial superiority or
hatred, incitement to racial discrimination,
as well as all acts of violence
or incitement to such acts against
any race or group of persons of
another colour or ethnic origin, and
also the provision of any assistance
to racist activities, including the financing
thereof;

(b) Shall declare illegal and prohibit
organizations, and also organized
and all other propaganda activities,
which promote and incite
racial discrimination, and shall recognize
participation in such organization
of activities as an offence
punishable by law;

(c) Shall not permit public authorities
or public institutions, national
or local, to promote or incite racial
discrimination.

ritories relevant de leur juridiction
toutes les pratiques de cette nature.

Article 4

Les Etats parties condamnent toute
propagande et toutes organisations
qui s’inspirent d’idées ou de théories
fondées sur la supériorité d’une race
ou d’un groupe de personnes d’une
certaine couleur ou d’une certaine
origine ethnique, ou qui prétendent
justifier ou encourager toute forme
de haine et de discrimination raciales,
ils s’engagent å adopter immédiatement
des mesures positives
destinées å éliminer toute incitation
å une telle discrimination, ou tous
actes de discrimination, et, å cette
fin, tenant compte des principes
formulés dans la Déclaration universelle
des droits de 1’homme et des
droits expressément énoncés å l’article
5 de la présente Convention, ils
s’engagent notamment :

a) A déclarer délits punissables
par la loi toute diffusion d’idées
fondées sur la supériorité ou la haine
raciale, toute incitation å la discrimination
raciale, ainsi que tous actes
de violence, ou provocation å de tels
actes, dirigés contre toute race ou
tout groupe de personnes d’une autre
couleur ou d’une autre origine ethnique,
de méme que toute assistance
apportée å des activités racistes, y
cc.mpris leur financement;

b) A déclarer illégales et å interdire
les organisations ainsi que les
activités de propagande organisée et
tout autre type d’activité de propagande
qui incitent å la discrimination
raciale et qui 1’encouragent et å
déclarer délit punissable par la loi la
participation å ees organisations ou
å ees activités;

c) A ne pas permettre aux autorités
publiques ni aux institutions
publiques, nationales ou locales,
d’inciter å la discrimination raciale
ou de 1’encourager.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

slag inom områden under deras jurisdiktion.

Artikel 4

Konventionsstaterna fördömer all
propaganda och alla organisationer,
som grundar sig på uppfattningar
eller teorier att någon ras eller persongrupp
av viss hudfärg eller visst
etniskt ursprung är överlägsen någon
annan eller som söker rättfärdiga
eller främja rashat och diskriminering
i någon form, och förbinder
sig att vidtaga omedelbara och
konkreta åtgärder syftande till att
avskaffa allt främjande eller utövande
av sådan diskriminering. I detta
syfte skall konventionsstaterna, med
vederbörligt beaktande av de principer
som omfattas av den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna
och av de rättigheter som
uttryckligen anges i artikel 5 av
denna konvention, bland annat:

(a) som brottslig handling, straffbar
enligt lag, förklara allt spridande
av på rasöverlägsenhet eller rashat
grundade idéer, uppmaning till
rasdiskriminering, varje våldshandling
eller uppmaning till sådan handling
mot någon ras eller persongrupp
av annan hudfärg eller annat etniskt
ursprung och även lämnandet av
stöd i någon form åt rasförföljelse,
inklusive finansiering därav,

(b) olagligförklara och förbjuda
organisationer och organiserad och
annan propaganda, som främjar och
uppmanar till rasdiskriminering,
samt förklara deltagande i dylika
organisationer eller dylik verksamhet
som en brottslig handling, straffbar
enligt lag,

(c) icke tillåta offentliga myndigheter
eller offentliga institutioner,
vare sig nationella eller lokala, att
främja eller uppmana till rasdiskriminering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artide 5

In compliance with the fundamental
obligations laid down in article 2
of this Convention, States Parties
undertake to prohibit and to eliminate
radal discrimination in all its
forms and to guarantee the right of
everyone, without distinction as to
race, colour, or national or ethnic
origin, to equality before the law,
notably in the enjoyment of the following
rights:

(a) The right to equal treatment
before the tribunals and all other
organs administering justice;

(b) The right to security of person
and protection by the State
against violence or bodily harm,
whether inflicted by government officials
or by any indi vidu al, group or
institution;

(c) Political rigths, in particular
the rights to participate in elections
—to vote and to stand for eledion—
on the basis of universal and equal
suffrage, to take part in the Government
as well as in the condud of
public affairs åt any level and to
liave equal access to public service;

(d) Other civil rights, in particular; (i)

The right to freedom of
movement and residence within the
border of the State;

(ii) The right to leave any
country, including one’s own, and
to return to one’s country;

(iii) The right to nationality;

(iv) The right to marriage and
choice of spouse;

(v) The right to own property
alone as well as in association
with others;

(vi) The right to inherit;

(vii) The right to freedom of
thought, conscience and religion;

(viii) The right to freedom of
opinion and expression;

(ix) The right to freedom of
peaceful assembly and association;

Article 5

Conformément aux obligations
fondamentales énoncées å 1’article 2
de la présente Convention, les Etats
parties s’engagent å interdire et å
éliminer la discrimination raciale
sons toutes ses formes et å garantir
lc droit de chacun å 1’égalité devant
la loi sans distinction de race, de
couleur ou d’origine nationale ou
ethnique, notamment dans la jouissance
des droits suivants ;

a) Droit å un traitement égal
devant les tribunaux et tout autre
organe administrant la justice;

b) Droit ä la sureté de la personne
et å la protection de l’Etat contre les
voies de fait ou les sévices de la part,
soit de fonctionnaires du governement,
soit de tout individu, groupe
ou institution;

c) Droits politiques, notamment
droit de participer aux elections —
de voter et d’étre candidat — selon
le systéme du suffrage universel et
égal, droit de prendre part au
gouvernement ainsi qu’å la direction
des affaires publiques, ä tous les
échelons, et droit d’accéder, dans des
conditions d’égalité, aux fonctions
publiques;

d) Autres droits civils, notamment
:

i) Droit de circuler librement
et de choisir sa résidence å l’intérieur
d’un Etat;

ii) Droit de quitter tout pays,
y compris le sien, et de revenir
dans son pays;

iii) Droit å une nationalité;

iv) Droit de se marier et de
choisir son conjoint;

v) Droit de toute personne,
aussi bien seule qu’en association,
ä la propriété;

vi) Droit d’hériter;

vii) Droit å la liberté de pensée,
de conscience et de religion;

viii) Droit ä la liberté d’opinion
et d’expression;

ix) Droit å la liberté de réunion
et d’association pacifiques;

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artikel 5

Till uppfyllande av de grundläggande
förpliktelserna i artikel 2 i
denna konvention förbinder sig konventionsstaterna
att förbjuda och avskaffa
rasdiskriminering i alla dess
former och att tillförsäkra envar,
utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg
eller nationellt eller etniskt ursprung,
likhet inför lagen, särskilt i
vad avser åtnjutandet av följande
rättigheter:

(a) rätten till lika behandling inför
domstolar och andra rättsskipande
organ,

(b) rätten till personlig säkerhet
och till skydd från staten mot att bli
utsatt för våld eller kroppsskada av
någon myndighetsperson eller av någon
individ, grupp eller institution,

(c) politiska rättigheter, i synnerhet
rätten att deltaga i val —- att
rösta och vara valbar — på grundval
av allmän och lika rösträtt, att
taga del i landets styrelse och allmänna
angelägenheter på alla plan
och att på lika villkor ha tillträde till
offentlig tjänst,

(d) andra medborgerliga rättigheter,
i synnerhet:

(i) rätten att fritt röra sig och
bosätta sig inom statens gränser,

(ii) rätten att lämna vilket som
helst land, också det egna, och att
återvända till det egna landet,

(iii) rätten till nationalitet,

(iv) rätten till äktenskap och
val av make,

(v) rätten att äga egendom ensam
eller tillsammans med annan,

(vi) rätten att ärva,

(vii) rätten till tanke-, samvetsoch
religionsfrihet,

(viii) rätten till åsikts- och yttrandefrihet,

(ix) rätten till församlings- och
föreningsfrihet i fredligt syfte,

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(e) Economic, social and cultural
rights, in particular:

(i) The rights to work, to free
choice of employment, to just and
favourable conditions of work, to
protection against unemployment,
to equal pay för equal work, to
just and favourable remuneration; (ii)

The right to form and join
trade unions:

(iii) The right to housing;

(iv) The right to public health,
medical care, social security and
social services;

(v) The right to education and
training;

(vi) The right to equal participation
in cultural activities;

(/) The right of access to any place
or service intended för use by the
general public, such as transport,
hotels, restaurants, cafés, theatres
and parks.

Article 6

States Parties shall assure to everyone
within their jurisdiction effective
protection and remedies, through
the competent national tribunals and
other State institutions, against any
acts of racial discrimination which
violate his human rights and fundamental
freedoms contrary to this
Convention, as well as the right to
seek from such tribunals just and
adequate reparation or satisfaction
for any damage suffered as a result
of such discrimination.

Article 7

States Parties undertake to adopt
immediate and effective measures,
particularly in the fields of teaching,
education, culture and information,
with a view to combating prejudices
which lead to racial discrimination
and to promoting understanding,

e) Droits économiques, sociaux et
culturels, notamment :

i) Droits au travail, au libre
choix de son travail, å des conditions
équitables et satisfaisantes de
travail, å la protection contre le
chömage, å un salaire égal pour
un travail égal, å une rémunération
équitable et satisfaisante;

ii) Droit de fonder des syn di -cats et de s’affilier å des syndicats; iii)

Droit au logement;

iv) Droit å la santé, aux soins
médicaux, å la sécurité sociale et
aux services sociaux;

v) Droit å 1’éducation et ä la
formation professionnelle;

vi) Droit de prendre part, dans
des conditions d’égalité, aux activités
culturelles;

f) Droit d’accés å tous lieux et
services destinés ä 1’usage du public,
tels que moyens de transport, hotels,
restaurants, cafées, spectacles et
parcs.

Article 6

Les Etats parties assureront å
toute personne souinise ä leur juridiction
une protection et une voie de
recours effectives, devant les tribunaux
nationaux et autres organismes
d’Etat compétents, contre tous
actes de discrimination raciale qui,
contrairement å la présente Convention,
violeraient ses droits individuels
et ses libertés fondamentales, ainsi
que le droit de demander å ees tribunaux
satisfaction ou réparation
juste et adéquate pour tout dommage
dont elle pourrait étre victime par
suite d’une telle discrimination.

Article 7

Les Etats parties s’engagent å
prendre des mesures immédiates et
efficaces, notamment dans les domaines
de 1’enseignement, de 1’éducation,
de la culture et de 1’information,
pour lutter contre les préjugés
conduisant å la discrimination ra -

Kungl. Maj ds proposition nr 87 år 1970

(e) ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter, i synnerhet:

(i) rätten till arbete, till fritt
val av .anställning, till rättvisa och
gynnsamma arbetsvillkor, till
skydd mot arbetslöshet, till lika
lön för lika arbete, till rättvis och
gynnsam lön för arbete,

(ii) rätten att bilda och ansluta
sig till fackförening,

(iii) rätten till bostad,

(iv) rätten till allmän hälsovård,
sjukvård, social trygghet
och allmänna tjänster,

(v) rätten till undervisning och
utbildning,

(vi) rätten att deltaga på lika
villkor i kulturell verksamhet,

(f) rätten att få tillträde till varje
för allmänheten avsedd plats eller
serviceinrättning, såsom kommunikationsmedel,
hotell, restauranger,
kaféer, teatrar och parker.

Artikel 6

Konventionsstaterna skall tillförsäkra
envar under deras jurisdiktion
verksamt skydd och verksamma
rättsliga medel, genom vederbörande
nationella domstolar och andra
statliga institutioner, mot varje rasdiskriminerande
handling som kränker
hans mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter i strid mot
denna konvention, ävensom rätten
att vid sådana domstolar begära rättvis
och tillfredsställande gottgörelse
eller ersättning för skada liden till
följd av sådan diskriminering.

Artikel 7

Konventionsstaterna förbinder sig
att vidtaga omedelbara och effektiva
åtgärder, särskilt på undervisningens,
uppfostrans, kulturens och upplysningens
områden, i syfte att bekämpa
fördomar som leder till rasdiskriminering,
och att främja för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

tolerance and friendship among nations
and racial or ethnical groups,
as well as to propagating the purposes
and principles of the Charter
of the United Nations, the Universal
Declaration of Human Rights, the
United Nations Declaration on the
Elimination of All Forms of Racial
Discrimination, and this Convention.

PART II
Article 8

1. There shall be established a
Committee on the Elimination of
Racial Discrimination (hereinafter
referred to as the Committee) consisting
of eighteen experts of high
moral standing and acknowledged
impartiality elected by States Parties
from among their nationals,
who shall serve in their personal
capacity, consideration being given
to equitable geographical distribution
and to the representation of the
different forms of civilization as well
as of the principal legal systems.

2. The members of the Committee
shall be elected by secret ballot from
a list of persons nominated by the
States Parties. Each State Party may
nominate one person from among
its own nationals.

3. The initial election shall be
held six months after the date of the
entry into force of this Convention.
Åt least three months before the date
of each election the Secretary-General
of the United Nations shall address
a letter to the States Parties inviting
them to submit their nominations
within two months. The SecretaryGeneral
shall prepare a list in alphabetical
order of all persons thus
nominated, indicating the States
Parties which have nominated them,
and shall submit it to the States
Parties.

4. Elections of the members of

ciale et favoriser la compréhension,
la toiérance et 1’amitié entre nations
et groupes raciaux ou ethniques,
ainsi que pour promouvoir les buts
et principes de la Charte des Nations
Unies, de la Declaration universelle
des droits de 1’homme, de la Déclaration
des Nations Unies sur 1’éliminalion
de toutes les formes de discrimination
raciale et de la présente Convention.

DEUXIEME PARTIE
Article 8

1. Il est constitué un Comité pour
1''élimination de la discrimination
raciale (ci-aprés dénommé le Comité)
composé de dix-huit experts connus
pour leur haute moralité et leur
impartialité, qui sont élus par les
Etats parties parmi leurs ressortissants
et qui siégent å titre individuel,
compte tenu d’une répartition géographique
équitable et de la représentation
des différentes formes de
civilisation ainsi que des principaux
systémes juridiques.

2. Les membres du Comité sont
élus au scrutin secret sur une liste
de candidats désignés par les Etats
parties. Chaque Etat partie peut désigner
un candidat choisi parmi ses
ressortissants.

3. La premiére élection aura lieu
six mois apres la date de 1’entrée en
vigueur de la présente Convention.
Trois mois au moins avant la date
de chaque élection, le Secrétaire
général de 1’Organisation des Nations
Unies envoie une lettre aux Etats
parties pour les inviter å présenter
leurs candidatures dans un délai de
deux mois. Le Secrétaire général
dresse une liste par ordre alphabétique
de tous les candidats ainsi désignés,
avec indication des Etats parties
qui les ont désignés, et la communique
aux Etats parties.

4. Les membres du Comité sont

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ståelse, fördragsamhet och vänskap
mellan stater och mellan rasgrupper
eller etniska grupper, ävensom att
sprida kunskap om ändamål och
grundsatser i FN:s stadga, den allmänna
förklaringen om de mänskliga
rättigheterna, FN:s förklaring
om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering samt denna konvention.

DEL II
Artikel 8

1. En kommitté för avskaffandet
av rasdiskriminering (i det följande
benämnd kommittén) skall upprättas
och bestå av aderton moraliskt
högtstående och erkänt opartiska
sakkunniga personer. De sakkunniga
skall fullgöra sitt uppdrag i egenskap
av enskilda personer. De skall
väljas av konventionsstaterna bland
dessas medborgare med iakttagande
av en skälig geografisk fördelning
och av att olika slag av civilisation
samt de viktigaste rättssystemen blir
företrädda.

2. Kommitténs ledamöter skall väljas
genom hemlig omröstning från
en förteckning över personer, vilka
föreslagits av konventionsstaterna.
Varje konventionsstat får föreslå en
person bland sina egna medborgare.

3. Det första valet skall äga rum
sex månader efter dagen för konventionens
ikraftträdande. Senast tre
månader före varje valdag skall
FN:s generalsekreterare skriftligen
uppmana konventionsstaterna att
inom två månader inkomma med
sina förslag. Generalsekreteraren
skall upprätta och till konventionsstaterna
överlämna en förteckning i
alfabetisk ordning över alla de sålunda
föreslagna personerna med angivande
av vilka stater som föreslagit
dem.

4. Val av kommitténs ledamöter

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Ihe Coinmittee shall be held åt a
meeting of States Parties convened
by the Secretary-General åt United
Nations Headquarters. Åt that meeting
for which two thirds of the States
Parties shall constitute a quorum,
the persons elected to the Coinmittee
shall be those nominees who obtain
the largest number of votes and an
absolnte majority of the votes of the
representatives of States Parties
present and voting.

5. (a) The members of the Committee
shall be elected för a term
of four years. However, the terms
of nine of the members elected åt
the first election shall expire åt the
end of two years; immediately after
the first election the names of these
nine members shall be chosen by lot
by the Chairman of the Committee.

(b) For the filling of casual vacancies,
the State Party whose expert
has ceased to function as a
member of the Committee shall appoint
another expert from among its
nationals, subject to the approval of
the Committee.

6. States Parties shall be responsible
för the expenses of the members
of the Committee while they
are in performance of Committee
duties.

Article 9

1. States Parties undertake to submit
to the Secretary-General of the
United Nations, för consideration by
the Committee, a report on the legislative,
judicial, administrative or
other measures which they adopted
and which give effect to the provisions
of this Convention: (a) within
one year after the entry into force of
the Convention for the State concerned;
and (b) thereafter every two
years and whenever the Committee
so requests. The Committee may request
further information from the
States Parties.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

élus an cours d’une réunion des
Etats parties convoquée par le Secrétaire
général au Siége de 1 Organisation
des Nations Unies. A cette réunion,
oii le quorum est constitué
par les deux tiers des Etats parties,
sont élus membres du Comité les
candidats qui obtiennenl le plus
grand nombre de voix et la majorité
absolue des votes des représentants
des Etats parties présents et votants.

5. a) Les membres du Comité
sont élus pour quatre ans. Toutefois,
le mandat de neuf des membres élus
lors de la premiére élection prendra
fin au bout de deux ans; immédiatement
apres la premiére élection, le
nom de ees neuf membres sera tiré
au sort par le Président du Comité.

b) Pour remplir les vacanees
fortuites, 1’Etat partie dont 1’expert
a cessé d’exercer ses fonctions de
inembre du Comité nommera un
autre expert parmi ses ressortissants,
sous réserve de 1’approbation du
Comité.

6. Les Etats parties prennent å
leur charge les dépenses des membres
du Comité pour la période ou
ceux-ci s’acquittent de fonctions au
Comité.

Article 9

t. Les Etats parties s’engagent a
présenter au Secrétaire général de
1’Organisation des Nations Unies,
pour examen par le Comité, un rapport
sur les mesures d’ordre législatif,
judiciaire, administratif ou autre
qu’ils ont arrétées el qui donnenl
effet aux dispositions de la présente
Convention : a) dans un délai d’un
an å compter de 1’entrée en vigueur
de la Convention, pour chaque Etat
intéressé en ce qui le concerne et b)
par la suite, tous les deux ans et en
outre chaque fois que le Comité en
fera la demande. Le Comité peut
demander des renseignements compléinentaires
aux Etats parties.

samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

skall förrättas vid ett av generalsekreteraren
sammankallat möte mellan
konventionsstaterna i FN:s huvudkvarter.
Vid sådant sammanträde,
där två tredjedelar av konventionsstaterna
måste vara företrädda för
att beslut skall kunna fattas, skall
de kandidater inväljas i kommittén
som uppnår det största antalet röster
och absolut majoritet av de närvarande
och röstande konventionsstaternas
röster.

5. (a) Kommitténs ledamöter väljes
för en tid av fyra år. För nio av
de ledamöter som väljes vid det första
valet skall dock tiden löpa ut efter
två år. Omedelbart efter det första
valet skall namnen på dessa nio ledamöter
utses genom lottdragning
av kommitténs ordförande.

(b) I händelse av tillfällig vakans
utser den konventionsstat,
vars sakkunnige upphört att vara
ledamot av kommittén, en annan
sakkunnig bland sina medborgare
med förbehåll för kommitténs godkännande.

6. Konventionsstaterna skall svara
för kommittéledamöternas utgifter
när de utför kommittéuppdrag.

Artikel 9

1. Konventionsstaterna förbinder
sig att för kommitténs granskning
tillställa generalsekreteraren en rapport
om de lagstiftnings-, domstols-,
förvaltnings- och andra åtgärder de
vidtagit för konventionsbestämmelsernas
efterlevnad: a) inom ett år
efter konventionens ikraftträdande
för vederbörande stat och b) därefter
vartannat år och närhelst kommittén
begär. Kommittén äger påfordra ytterligare
upplysningar av konventionsstaterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

2. The Committee shall report annually,
through the Secretary-General,
to the General Assembly of the
United Nations on its activities and
may make suggestions and general
reconnnendations based on the examination
of the reports and information
received from the States Parties.
Such suggestions and general
recommendations shall be reported
to the General Assembly together
with comments, if any, from States
Parties.

Article 10

1. The Committee shall adopt its
own rules of procedure.

2. The Committee shall elect its
officers for a term of two years.

3. The secretariat of the Committee
shall be provided by the Secretary-General
of the United Nations.

4. The meetings of the Committee
shall norinally be held åt United Nations
Headquarters.

Article 11

1. If a State Party considers that
another State Party is not giving
effect to the provisions of this Convention,
it may bring the matter to
the attention of the Committee. The
Committee shall then transmit the
communication to the State Party
concerned. Within three months, the
receiving State shall submit to the
Committee written explanations or
statements clarifying the matter and
the remedy, if any, that may have
been taken by that State.

2. If the matter is not adjusted
to the satisfaction of both parties,
either by bilateral negotiations or by
any other procedure open to them,
within six months after the receipt
by the receiving State of the initial
communication, either State shall
have the right to refer the matter
again to the Committee by notifying

2. Le Comité soumet chaque année
ä 1’Assemblée générale de rÖrganisation
des Nations Unies, par l’intermédiaire
du Secrétaire général, un
rapport sur ses activités et peut faire
des suggestions et des recommandations
d’ordre général fondées sur
1’examen des rapports et des renseignements
re^us des Etats parties. Il
porte ees suggestions et recommandations
d’ordre général å la connaissance
de 1’Assemblée générale avec,
le cas échéant, les observations des
Etats parties.

Article 10

1. Le Comité adopte son réglement
intérieur.

2. Le Comité élit son bureau pour
une période de deux ans.

3. Le Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies assure
le secrétariat du Comité.

4. Le Comité tient normalement
ses réunions au Siége de l’Organisation
des Nations Unies.

Article 11

1. Si un Etat partie estime qu’un
autre Etat également partie n’applique
pas les dispositions de la présente
Convention, il peut appeler
1’attention du Comité sur la question.
Le Comité transmet alors la
communication å l’Etat partie intéressé.
Dans un délai de trois mois,
l’Etat destinataire soumet au Comité
des explications ou déclarations
écrites éclaircissant la question et
indiquant, le cas échéant, les mesures
qui peuvent avoir été prises par
ledit Etat pour remédier å la situation.

2. Si, dans un délai de six mois a
compter de la date de réception de
la communication originale par
l’Etat destinataire, la question n’est
pas réglée å la satisfaction des deux
Etats, par voie de négociations bilatérales
ou par toute autre procédure
qui serait ä leur disposition, l’un
comme 1’autre auront le droit de la

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

2. Kommittén skall genom generalsekreteraren
årligen rapportera
till FN :s generalförsamling om sin
verksamhet och kan framställa förslag
och allmänna rekommendationer
på grundval av sin granskning
av de från konventionsstaterna mottagna
rapporterna och upplysningarna.
Sådana förslag och allmänna
rekommendationer skall föreläggas
generalförsamlingen tillsammans
med konventionsstaternas eventuella
kommentarer.

Artikel 10

1. Kommittén antager själv sin
arbetsordning.

2. Kommittén väljer sitt presidium
för en tid av två år.

3. FN:s generalsekreterare skall
sörja för sekretariat åt kommittén.

4. Kommitténs sammanträden hålles
som regel i FN :s huvudkvarter.

Artikel 11

1. Om en konventionsstat finner
att en annan konventionsstat icke
efterlever konventionens bestämmelser,
kan den förra staten anmäla
förhållandet för kommittén. Kommittén
skall då överlämna meddelandet
därom till den andra staten.
Inom tre månader skall den mottagande
staten skriftligen lämna kommittén
en förklaring eller ett uttalande
med upplysningar i saken och
uppgift om den åtgärd som eventuellt
vidtagits av den staten.

2. Om ärendet icke regleras på ett
för båda parter tillfredsställande sätt
genom bilaterala förhandlingar eller
annat för dem tillgängligt förfarande
inom sex månader efter det den
mottagande staten mottog det ursprungliga
meddelandet, har vardera
staten rätt att åter hänskjuta
ärendet till kommittén genom anmä -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

the Committee and also the other
State.

3. The Committee shall deal with
a matter referred to it in accordance
with paragraph 2 of this article af ter
it has ascertained that all available
domestic remedies have been invoked
and exhausted in the case, in conformity
with the generally recognized
principles of international law.
This shall not be the rule where the
application of the remedies is unreasonably
prolonged.

4. In any matter referred to it, the
Committee may call upon the States
Parties concerned to supply any other
relevant information.

5. When any matter arising out of
this article is being considered by
the Committee, the States Parties
concerned shall be entitled to send
a representative to take part in the
proceedings of the Committee, without
voting rights, while the matter
is under consideration.

Article 12

1. (a) After the Committee has
obtained and collated all the information
it deems necessary, the Chairman
shall appoint an ad hoc Conciliation
Commission (hereinafter referred
to as the Commission) coinprising
five persons who may or may
not be members of the Committee.
The members of the Commission
shall be appointed with the unanimous
consent of the parties to the
dispute, and its good offices shall be
made available to the States concerned
with a view to an amicable
solution of the matter on the basis
of respect for this Convention.

(b) If the States parties to the
dispute fail to reach agreement within
three months on all or part of
the composition of the Commission,
the members of the Commission not
agreed upon by the States parties to
the dispute shall be elected by secret

7f Bihang till riksdagens protokoll 1970.

soumettre å nouveau au Comité en
adressant une notification au Comité
ainsi qu’å l’autre Etat intéressé.

3. Le Comité ne peut connaitre
d’une affaire qui lui est soumise
conformément au paragraphe 2 du
présent article qu’aprés s’étre assuré
que tous les recours internes disponibles
ont été utilisés ou épuisés,
conformément aux principes de droit
international généralement reconnus.
Gette régle ne s’applique pas si les
procédures de recours excédent des
délais raisonnables.

4. Dans toute affaire qui lui est
soumise, le Comité peut demander
aux Etats parties en présence de lui
fournir toui renseignement complémentaire
pertinent.

5. Lorsque le Comité examine une
question en application du présent
article, les Etats parties intéressés
ont le droit de désigner un representant
qui participera sans droit de
vote aux travaux du Comité pendant
toute la durée des débats.

Article 12

l.a) Une fois que le Comité a
obtenu et dépouilié tous les rensigneinents
qu’il juge nécessaires, le President
désigne une Commission de
conciliation ad hoc (ci-aprés dénommée
la Commission) composée de
cinq personnes qui peuvent ou non
élre membres du Comité. Les membres
en sont désignés avec 1’assentiment
entier et unanime des parties
au différend et la Commission met
ses bons offices å la disposition des
Etats intéressés, afin de parvenir å
une solution amiable de la question,
fondée sur le respect de la présente
Convention.

b) Si les Etats parties au différend
ne parviennent pas å une entente
sur tout ou partie de la composition
de la Commission dans un délai de
trois mois, les membres de la Commission
qui n’ont pas 1’assentiment
des Etats parties au différend sont
samt. Nr 87

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

lan till såväl kommittén som den
andra staten.

3. Kommittén skall till behandling
upptaga ärende som hänskjutits till
den enligt punkt 2 i denna artikel
först sedan den utrönt att alla inhemska
rättsmedel tagits i anspråk
och uttömts i fallet enligt folkrättens
allmänt vedertagna grundsatser.
Detta skall dock ej gälla om
rättsmedlens utnyttjande är oskäligt
tidskrävande.

4. I varje till kommittén liänskjutet
ärende äger kommittén ålägga
de berörda konventionsstaterna att
ställa ytterligare upplysningar av betydelse
till förfogande.

5. När ärende, som avses i denna
artikel, behandlas av kommittén,
skall berörda stater ha rätt att sända
en representant för att utan rösträtt
deltaga i kommitténs arbete under
ärendets behandling.

Artikel 12

1. (a) Sedan kommittén mottagit
och sammanställt alla de upplysningar
den anser nödvändiga, skall
ordföranden utse en förlikningskommission
ad hoc (i det följande benämnd
kommissionen) bestående av
fem personer, som kan men icke behöver
vara ledamöter i kommittén.
Kommissionens ledamöter skall utses
med de tvistande parternas samtycke,
och dess tjänster skall ställas
till de berörda staternas förfogande
i syfte att åstadkomma en reglering
av frågan i godo grundad på respekt
för konventionen.

(b) Har de tvistande staterna icke
inom tre månader enats om kommissionens
sammansättning, helt eller
delvis, skall de kommissionsmedlemmar,
varom enigheL icke nåtts
mellan de tvistande staterna, väljas
av kommittén bland dess medlem -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ballot by a two-thirds majority vote
of Ihe Committee from among its
own members.

2. The members of the Commission
shall serve in their personal capacity.
They shall not be nationals of the
States parties to the dispute or of a
State not Party to this Convention.

3. The Commission shall elect its
own Chairman and adopt its own
rules of procedure.

4. The meetings of the Commission
shall normally be held åt United
Nations Headquarters or åt any other
convenient place as determined by
the Commission.

5. The secretariat provided in accordance
with article 10, paragraph
3, of this Convention shall also service
the Commission whenever a dispute
among States Parties brings
the Commission into being.

6. The States parties to the dispute
shall share equally all the expenses
of the members of the Commission
in accordance with estimates to be
provided by the Secretary-General of
the United Nations.

7. The Secretary-General shall be
empowered to pay the expenses of
the members of the Commission, if
necessary, before reimbursement by
the States parties to the dispute in
accordance with paragraph 6 of this
article.

8. The information obtained and
collated by the Committee shall be
made available to the Commission,
and the Commission may call upon
the States concerned to supply any
other relevant information.

Article 13

1. When the Commission has fully
considered the matter, it shall prepare
and submit to the Chairman of
the Committee a report embodying
its findings on all questions of fact

élus au scrutin secret parmi les
membres du Comité, å la majorité
des deux tiers des membres du
Comité.

2. Les membres de la Commission
siégent å titre individuel. Ils ne doivent
pas étre ressortissants de l’un
des Etats parties au différend ni d’un
Etat qui n’est pas partie å la présente
Convention.

3. La Commission élit son President
et adopte son réglement intérieur.

4. La Commission tient normalement
ses réunions au Siége de l’Organisation
des Nations Unies ou en
tout autre lieu approprié que déterminera
la Commission.

5. Le secrétariat prévu au paragraphe
3 de 1’article 10 de la présente
Convention préte également ses services
å la Commission chaque fois
qu’un différend entre des Etats parties
entraine la constitution de la
Commission.

6. Toutes les dépenses des membres
de la Commission sont réparties
également entre les Etats parties au
différend, sur la base d’un état estimatif
établi par le Secrétaire général
de 1 Organisation des Nations Unies.

7. Le Secrétaire général sera habilité,
si besoin est, å défrayer les
membres de la Commission de leurs
dépenses, avant que le remboursement
en ait été effectué par les Etats
parties au différend conformément
au paragraphe 6 du present article.

8. Les renseignements obtenus et
dépouillés par le Comité sont mis å
la disposition de la Commission, et
la Commission peut demander aux
Etats intéressés de lui fournir tout
renseignement complémentaire pertinent.

Article 13

1. Apres avoir étudié la question
sous tous ses aspects, la Commission
prépare et soumet au Président du
Comité un rapport contenant ses
conclusions sur toutes les questions

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

mar med tvåtredjedels majoritet vid
hemlig omröstning.

2. Kommissionens ledamöter skall
fullgöra sitt uppdrag i egenskap av
enskilda personer. De får ej vara
medborgare i tvistande stat eller i
stat som icke biträtt konventionen.

3. Kommissionen skall själv välja
sin ordförande och antaga sin arbetsordning.

4. Kommissionens sammanträden
skall som regel hållas i FN :s huvudkvarter
eller på annan lämplig plats
enligt kommissionens bestämmande.

5. Det sekretariat som ställes till
förfogande enligt artikel 10 punkt
3 skall, när en tvist mellan konventionsstater
leder till utseendet av en
kommission, biträda även denna.

6. De tvistande parterna skall sinsemellan
lika fördela kostnaderna för
ledamöterna i kommissionen enligt
beräkningar som ombesörj es av
FN:s generalsekreterare.

7. Generalsekreteraren är bemyndigad
att, om så erfordras, betala
kostnaderna för kommissionens ledamöter,
innan de tvistande staterna
ersatt kostnaderna enligt punkt 6 i
denna artikel.

8. De upplysningar som kommittén
mottagit och sammanställt skall
ställas till kommissionens förfogande,
och kommissionen kan anmoda
de berörda staterna att inkomma
med ytterligare upplysningar av betydelse.

Artikel 13

1. När kommissionen avslutat
prövningen av ärende, skall den upprätta
och till kommitténs ordförande
överlämna en rapport omfattande
dess utredning om de med tvisten

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

relevant to the issue between the
parties and containing such recommendations
as it may think proper
for the amicable solution of the dispute.

2. The Chairman of the Coramittee
shall communicate the report of
the Commission to each of the States
parties to the dispute. These States
shall, within three months, inform
the Chairman of the Committee
whether or not they accept the recommendations
contained in the report
of the Commission.

3. After the period provided för
in paragraph 2 of this article, the
Chairman of the Committee shall
communicate the report of the Commission
and the declarations of the
States Parties concerned to the other
States Parties to this Convention.

Article 14

1. A State Party may åt any time
declare that it recognizes the competence
of the Committee to receive and
consider Communications from individuals
or groups of individuals
within its jurisdiction claiming to
be victims of a violation by that
State Party of any of the rights set
forth in this Convention. No comrnunication
shall be received by the
Committee if it concerns a State
Party which has not made such a
declaration.

2. Any State Party which makes
a declaration as provided for in
paragraph 1 of this article may establish
or indicate a body within its
national legal order which shall be
competent to receive and consider
petitions from individuals and groups
of individuals within its jurisdiction
who claim to be victims of a violation
of any of the rights set forth in
this Convention and who have exhausted
other available local remedies.

de fait relatives au litige entre les
parties et renfermant les recommandations
qu’elle juge opportunes en
vue de parvenir å un réglement
amiable du différend.

2. Le Président du Comité transniet
le rapport de la Commission a
chacun des Etats parties au différend.
Lesdits Etats font savoir au
Président du Comité, dans un délai
de trois mois, s’ils acceptent, ou non,
les recommandations contenues dans
le rapport de la Commission.

3. Une fois expiré le délai prévu
au paragraphe 2 du présent article,
le Président du Comité communique
le rapport de la Commission et les
déclarations des Etats parties intéressés
aux autres Etats parties å la
Convention.

Article 14

1. Tout Etat partie peut déclarer å
tout moment qu’il reconnait la compétence
du Comité pour recevoir et
examiner des Communications émanant
de personnes ou de groupes de
personnes relevant de sa juridiction
qui se plaignent d’étre victimes d’une
violation, par ledit Etat partie, de
l’un quelconque des droits énoncés
dans la présente Convention. Le
Comité ne recoit aucune communication
intéressant un Etat partie qui
n’a pas fait une telle déclaration.

2. Tout Etat partie qui fait une
déclaration conformément au paragraphe
1 du présent article peut
créer ou désigner un organisme dans
le cadre de son ordre juridique national,
qui aura compétence pour
recevoir et examiner les pétitions
émanant de personnes ou de groupes
de personnes relevant de la juridiction
dudit Etat qui se plaignent
d’étre victimes d’une violation de
l’un quelconque des droits énoncés
dans la présente Convention et qui
ont épuisé les autres recours locaux
disponibles.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

sammanhängande faktiska förhållandena
och innehållande de rekommendationer
den finner ägnade att
åvägabringa en uppgörelse i godo av
tvisten.

2. Kommitténs ordförande skall
överlämna kommissionens rapport
till envar av de tvistande staterna.
Dessa skall inom tre månader underrätta
kommitténs ordförande huruvida
de godkänner rekommendationerna
i kommissionens rapport.

3. När den i punkt 2 i denna artikel
angivna tiden utlöpt, skall kommitténs
ordförande överlämna kommissionens
rapport och de berörda
konventionsstaternas deklarationer
till övriga konventionsstater.

Artikel 14

1. En konventionsstat kan när som
helst förklara, att den erkänner
kommitténs behörighet att mottaga
och pröva framställningar från sådana
enskilda personer eller grupper
av enskilda inom statens jurisdiktionsområde,
som påstår sig ha genom
den staten blivit utsatta för
kränkning av någon av de i denna
konvention angivna rättigheterna.
Framställning skall icke mottagas av
kommittén, om den gäller en konventionsstat
som ej avgivit sådan
förklaring.

2. Varje konventionsstat som avger
en förklaring enligt punkt 1 i
denna artikel kan upprätta eller utse
ett organ inom sitt nationella rättsväsen,
som är behörigt att mottaga
och pröva framställningar från sådana
enskilda personer eller grupper
av enskilda inom statens jurisdiktionsområde,
som påstår sig ha blivit
utsatta för kränkning av någon
av de i denna konvention angivna
rättigheterna och som uttömt andra
tillgängliga inhemska rättsmedel.

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

3. A declaration made in accordance
with paragraph 1 of this article
and the name of any body established
or indicated in accordance with
paragraph 2 of this article shall be
deposited by the State Party concerned
with the Secretary-General
of the United Nations, who shall
transmit copies thereof to the other
States Parties. A declaration may be
withdrawn åt any time by notification
to the Secretary-General, but
such a withdrawal shall not affect
Communications pending before the
Committee.

4. A register of petitions shall be
kept by the body established or indicated
in accordance with paragraph
2 of this article, and certified copies
of the register shall be filed annually
through appropriate channels
with the Secretary-General on the
imderstanding that the contents
shall not be publicly disclosed.

5. In the event of failure to obtain
satisfaction from the body established
or indicated in accordance with
paragraph 2 of this article, the petitioner
shall have the right to communicate
the matter to the Committee
within six months.

6. (a) The Committee shall confidentially
bring any communication
referred to it to the attention of
the State Party alleged to be violating
any provision of this Convention, but
the identity of the individuai or
groups of individuals concerned
shall not be revealed without his or
their express consent. The Committee
shall not receive anonymous
Communications.

(b) Within three months, the receiving
State shall submit to the
Committee written explanations or
statements clarifying the matter and
the remedy, if any, that may have
been taken by that State.

7. (a) The Committee shall con -

3. La déclaration faite conformément
au paragraphe 1 du present
article et le nom de tout organisme
créé ou désigné conformément au
paragraphe 2 du présent article sont
déposés par l’Etat partie intéressé
auprés du Secrétaire général de l’Organisation
des Nations Unies, qui en
communique aux autres Etats parties.
La déclaration peut étre retirée
ä tout moment au moyen d’une notification
adressée au Secrétaire général,
mais ce retrait n’affecte pas les
Communications dont le Comité est
déjå saisi.

4. L’organisme créé ou désigné
conformément au paragraphe 2 du
présent article devra tenir un registre
des pétitions et des copies certifiées
conformes du registre seront déposées
chaque année auprés du Secrétaire
général par les voies appropriées,
étant entendu que le contenu
desdites copies ne sera pas divulgué
au public.

5. S’il n’obtient pas satisfaction de
1’organisme créé ou désigné conformément
au paragraphe 2 du présent
article, le pétiiionnaire a le droit
d’adresser, dans les six mois, une
communication å cet effect au Comité.

8. a) Le Comité porte, å titre confidentiel,
toute communication qui
lui est adressée å 1’attention de l’Etat
partie qui a prétendument violé l’une
quelconque des dispositions de la
Convention, mais 1’identité de la personne
ou des groupes de personnes
intéressés ne peut étre révélée sans
le consentement exprés de ladite personne
ou desdits groupes de personnes.
Le Comité ne recoit pas de Communications
anonymes.

b) Dans les trois mois qui suivent,
ledit Etat soumet par écrit au Comité
des explications ou déclarations
éclaircissant la question et indiquant,
le cas échéant, les mesures qu’il
pourrait avoir prises pour remédier
å la situation.

7. a) Le Comité examine les com -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

3. Förklaring som göres enligt
punkt 1 i denna artikel, och uppgift
om namnet på organ, som upprättats
eller utsetts enligt punkt 2 i denna
artikel, skall deponeras av vederbörande
konventionsstat hos FN:s generalsekreterare,
som tillställer övriga
konventionsstater kopior därav.

Förklaring kan återkallas när som
helst genom meddelande till generalsekreteraren,
men sådan återkallelse
har ingen verkan vad gäller hos
kommittén anhängiggjorda framställningar.

4. Ett register över framställningar
skall föras av organ som upprättats
eller utsetts enligt punkt 2 i denna
artikel, och bestyrkta avskrifter
av registret skall årligen på lämplig
väg tillställas generalsekreteraren,
varvid förutsättes att innehållet icke
göres offentligt.

5. Om klaganden icke får sitt fall
tillfredsställande reglerat genom organ
som upprättats eller utsetts enligt
punkt 2 i denna artikel, har han
rätt att hänskjuta ärendet till kommittén
inom sex månader.

6. (a) Kommittén skall konfidentiellt
delge varje framställning som
den tagit emot med den konventionsstat
som påstås ha brutit mot bestämmelse
i konventionen men skall
icke röja identiteten hos vederbörande
person eller grupp av personer
utan dennes eller dessas uttryckliga
samtycke. Kommittén får icke taga
emot anonyma framställningar.

(b) Den mottagande staten skall
inom tre månader skriftligen lämna
kommittén en förklaring eller ett uttalande
med upplysningar i saken
och uppgift om den åtgärd som eventuellt
vidtagits av den staten.

7. (a) Kommittén skall pröva

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

sider Communications in the light
of all information made available to
it by the State Party concerned and
by the petitioner. The Committee
shall not consider any communication
from a petitioner unless it has
ascertained that the petitioner has
exhausted all available domestic
remedies. However, this shall not be
the rule where the application of the
remedies is unreasonably prolonged.

(b) The Committee shall forward
its suggestions and recommendations,
if any, to the State Party
concerned and to the petitioner.

8. The Committee shall include
in its annual report a summary of
such Communications and, where
appropriate, a summary of the explanations
and statements of the
States Parties concerned and of its
own suggestions and recommendations.

9. The Committee shall be competent
to exercise the functions provided
for in this article only when åt
least ten States Parties to this Convention
are bound by declarations in
accordance with paragraph 1 of this
article.

Article 15

1. Pending the achievement of the
objectives of the Declaration on the
Granting of Independence to Colonial
Countries and Peoples, contained in
General Assembly resolution 1514
(XV) of 14 December 1960, the provisions
of this Convention shall in
no way limit the right of petition
granted to these peoples by other
international instruments or by the
United Nations and its specialized
agencies.

2. (a) The Committee established
under article 8, paragraph 1, of this
Convention shall receive copies of the
petitions from, and submit expressions
of opinion and recommendations
on these petitions to, the bodies

munications en tenant compte de
toutes les informations qui lui sont
soumises par l’Etat partie intéressé
et par le pétitionnaire. Le Comité
n’examinera aucune communication
d’un pétitionnaire sans s’étre assuré
que celui-ci a épuisé tous les recours
internes disponibles. Toutefois, cette
régle ne s’applique pas si les procédures
de recours excédent des délais
raisonnables.

b) Le Comité adresse ses suggestions
et recommandations éventuelles
å l’Etat partie intéressé et au pétitionnaire.

8. Le Comité inclut dans son rapport
annuel un résumé de ees Communications
et, le cas échéant, un résumé
des explications et déclarations
des Etats parties intéressés ainsi que
de ses propres suggestions et recommandations.

9. Le Comité n’a compétence pour
s’acquitter des fonetions prévues au
présent article que si au moms dix
Etats parties å la Convention sont
liés par des déclarations faites conformément
au paragraphe 1 du présent
article.

Article 15

1. En atlendant la réalisation des
objectifs de la Déclaration sur l’octroi
de l’indépendance aux pays et
aux peuples coloniaux, contenue dans
la résolution 1514 (XV) de l’Assemblée
générale de 1’Organisation des
Nations Unies, en date du 14 décembre
1960, les dispositions de la
présente Convention ne restreignent
en rien le droit de pétition accordé å
ees peuples par d’autres instruments
internationaux ou par 1’Organisation
des Nations Unies ou ses institutions
spécialisées.

2. a) Le Comité constitué conformément
au paragraphe 1 de 1’article
8 de la présente Convention recoit
copie des pétitions venant des organes
de l’Organisation des Nations
Unies qui s’occupent de questions

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

framställningar i ljuset av alla de
upplysningar som ställts till dess förfogande
av vederbörande konventionsstat
och av klaganden. Kommittén
får ej pröva framställning från
klagande såvida den icke utrönt att
klaganden utdömt alla tillgängliga inhemska
rättsmedel. Detta skall dock
icke gälla om rättsmedlens utnyttjande
är oskäligt tidskrävande.

(b) Kommittén skall överlämna
sina eventuella förslag och rekommendationer
till den berörda konventionsstaten
och till klaganden.

8. Kommittén skall i sin årliga
rapport intaga en summarisk redogörelse
för mottagna framställningar
och, där så lämpligen bör ske, för de
berörda konventionsstaternas förklaringar
och uttalanden ävensom för
sina egna förslag och rekommendationer.

9. Kommittén är behörig utöva de
funktioner som angivits i denna artikel
endast om minst tio konventionsstater
är bundna av förklaringar
enligt punkt 1 i denna artikel.

Artikel 15

1. I avvaktan på förverkligandet
av målet för den i generalförsamlingens
resolution 1514 (XV) den 14
december 1960 intagna förklaringen
angående beviljande av självständighet
åt koloniala länder och folk skall
bestämmelserna i denna konvention
på intet sätt begränsa den petitionsrätt
som tillerkänts dessa folk genom
andra internationella instrument eller
av FN och dess fackorgan.

2. (a) Den enligt artikel 8 punkt
1 i denna konvention upprättade
kommittén skall erhålla avskrifter
av samt till vederbörande organ avge
yttranden över och rekommendationer
med anledning av framställning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

of the United Nations which deal
with matters directly related to the
principles and objectives of this Convention
in their consideration of
petitions from the inhabitants of
Trust and Non-Self-Governing Territories
and all other territories to
which General Assembly resolution
1514 (XV) applies, relating to matters
covered by this Convention
which are before these bodies.

(b) The Committee shall receive
from the competent bodies of the
United Nations copies of the reports
concerning the legislative, judicial,
administrative or other measures
directly related to the principles and
objectives of this Convention applied
by the administering Powers within
the Territories mentioned in subparagraph
(a) of this paragraph,
and shall express opinions and make
recommendations to these bodies.

3. The Committee shall include in
its report to the General Assembly
a summary of the petitions and reports
it has received from United
Nations bodies, and the expressions
of opinion and recommendations of
the Committee relating to the said
petitions and reports.

4. The Committe shall request
from the Secretary-General of the
United Nations all information relevant
to the objectives of this Convention
and available to him regarding
the Territories mentioned in
paragraph 2 (a) of this artide.

Artide 16

The provisions of this Convention
concerning the settlement of disputes
or complaints shall be applied without
prejudice to other procedures
for settling disputes or complaints
in the field of discrimination laid
down in the constituent instruments
of, or in conventions adopted by, the

ayant un rapport direct avec les principes
et les objectifs de la présente
Convention, et exprime une opinion
et fait des recommandations au sujet
des petitions re^ues lors de 1’examen
des pétitions émanant des habitants
de territoires sous tutelle ou non
autonomes ou de tout autre territoire
auquel s’applique la résolution 1514
(XV) de 1’Assemblée générale, et
ayant trait å des questions visces par
la présente Convention, dont sont
saisis lesdits organes.

b) Le Comité recoit des organes
compétents de 1’Organisation des Nations
Unies copie des rapports concernant
les mesures d’ordre législatif,
judiciaire, administratif ou autre interessant
directement les principes
et objectifs de la présente Convention
que les puissances administrantes
ont appliquées dans les territoires
mentionnées å 1’alinéa a du présent
paragraphe et exprime des avis et
fait des recommandations å ees organes.

3. Le Comité inelut dans ses rapports
å 1’Assemblée générale un résumé
des pétitions et des rapports
qu’il a recus d’organes de 1’Organisation
des Nations Unies, ainsi que les
expressions d’opinion et les recommandations
qu’ont appelées de sa
part lesdits pétitions et rapports.

4. Le Comité prie le Secrétaire
général de 1’Organisation des Nations
Unies de lui fournir tous renseignements
ayant trait aux objectifs de
la présente Convention, dont celui-ci
dispose au sujet des territoires mentionnés
å l’alinéa a du paragraphe 2
du présent artide.

Artide 16

Les dispositions de la présente
Convention concernant les mesures ä
prendre pour régler un différend ou
liquider une plainte s’appliquent sans
préjudice des autres procédures de
réglement des différends ou de liquidation
des plaintes en matiére de
discrimination prévues dans des in -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ar från de FN-organ som behandlar
frågor, vilka direkt berör denna konventions
principer och ändamål, vid
sina överväganden av hos dem anhängiga
petitioner, avseende frågor
som omfattas av denna konvention,
från innevånare i förvaltarskapsområden
och andra områden, på vilka
generalförsamlingens resolution
1514 (XV) äger tillämpning.

(b) Kommittén skall från vederbörande
FN-organ erhålla kopior av
rapporter angående lagstiftnings-,
domstols-, förvaltnings- eller andra
åtgärder som direkt sammanhänger
med denna konventions principer
och syften och som vidtagits av de
förvaltande staterna inom de i (a)
ovan nämnda områdena, och skall
avge yttranden och rekommendationer
till dessa organ.

3. Kommittén skall i sin rapport
till generalförsamlingen intaga en
summarisk redogörelse för de framställningar
och rapporter den har
mottagit från FN:s organ liksom de
yttranden och rekommendationer
kommittén avgivit med avseende på
dessa framställningar och rapporter.

4. Kommittén skall från FN:s generalsekreterare
begära alla uppgifter
sammanhängande med denna
konventions syften som han har tillgängliga
och som avser de i punkt
2 (a) nämnda områdena.

Artikel 16

Denna konventions bestämmelser
om biläggande av tvister och klagomål
är tillämpliga utan att medföra
inskränkning i tillämpligheten av sådana
andra förfaranden för biläggandet
av tvister och klagomål på
diskrimineringsområdet om vilka
stadgats i konstituerande instrument

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

United Nations and its specialized
agencies, and shall not prevent the
States Parties from having recourse
to other procedures for settling a
dispute in accordance with general
or special international agreements
in force between them.

PART III

Article 17

1. This Convention is open for
signature by any State Member of
the United Nations or member of any
of its specialized agencies, by any
State Party to the Statute of the International
Conrt of Justice, and by
any other State which has been invited
by the General Assembly of the
United Nations to become a Party to
this Convention.

2. This Convention is snbject to
ratification. Instruments of ratification
shall be deposited with the Secretary-General
of the United Nations.

Article 18

1. This Convention shall be open
to accession by any State referred
to in article 17, paragraph 1, of the
Convention.

2. Accession shall be effected by
the deposit of an instrument of accession
with the Secretary-General
of the United Nations.

Article 19

1. This Convention shall enter into
force on the thirtieth day after the
date of the deposit with the Secretary-General
of the United Nations
of the twenty-seventh instrument of
ratification or instrument of accession.

2. For each State ratifying this
Convention or acceding to it after

struments constitutifs de 1’Organisation
des Nations Unies et de ses institutions
spécialisées ou dans des
conventions adoptées par ees organisations,
et n’empéchent pas les Etats
parties de recourir å d’autres procédures
pour le réglement d’un différend
conformément aux accords internationaux
généraux ou spéciaux
qui les lient.

TROISIEME PARTIE

Article 17

1. La présente Convention est
ouverte å la signature de tout Etat
Membre de 1’Organisation des Nations
Unies ou membre de l’une quelconque
de ses institutions spécialisées,
de tout Etat partie au Statut de
la Cour internationale de Justice,
ainsi que de tout autre Etat invité
par 1’Assemblée générale de 1’Organisation
des Nations Unies å devenir
partie å la présente Convention.

2. La présente Convention est sujette
å ratification et les instruments
de ratification seront déposés auprés
du Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies.

Article 18

1. La présente Convention sera
ouverte ä l’adhésion de tout Etat visé
au paragraphe 1 de 1’article 17 de la
Convention.

2. L’adhésion se fera par le dépot
d’un instrument d’adhésion auprés
du Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies.

Article 19

1. La présente Convention entrera
en vigueur le trentiéme jour qui
suivra la date du depot auprés du
Secrétaire général de l’Organisation
des Nations Unies du vingt-septiéme
instrument de ratification ou d’adhésion.

2. Pour chacun des Etats qui ratifieront
la présente Convention ou y

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

som avser eller konventioner som antagits
av FN eller dess fackorgan,
och utan att hindra konventionsstaterna
från att anlita andra förfaranden
för lösandet av tvister i överensstämmelse
med allmänna eller
särskilda internationella överenskommelser
som är i kraft mellan
dem.

DEL III
Artikel 17

1. Denna konvention står öppen
för undertecknande av varje stat
som är medlem i FN eller i något av
dess fackorgan, av varje stat som anslutit
sig till internationella domstolens
stadga och av varje annan stat
som av FN:s generalförsamling inbjudits
att biträda konventionen.

2. Denna konvention skall ratificeras.
Ratifikationsinstrument skall
deponeras hos FN:s generalsekreterare.

Artikel 18

1. Denna konvention står öppen
för anslutning av varje stat som omförmäles
i artikel 17 punkt 1.

2. Anslutning äger rum genom deponering
av anslutningsinstrument
hos FN:s generalsekreterare.

Artikel 19

1. Denna konvention träder i kraft
på trettionde dagen efter den dag då
det tjugosjunde ratifikations- eller
anslutningsinstrumentet deponerat s
hos FN :s generalsekreterare.

2. För varje stat, som ratificerar
denna konvention eller ansluter sig

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

llie deposit of the twenty-seventh
instrument of ratification or instrument
of accession, the Convention
shall enter into force on the thirtieth
day after the date of the deposit of
its own instrument of ratification or
instrument of accession.

Artide 20

1. The Secretary-General of the
United Nations shall receive and
circulate to all States which are or
may become Parties to this Convention
reservations made by States åt
Ihe time of ratification or accession.
Any State which objects to the reservation
shall, within a period of
ninety days from the date of the
said communication, notify the Secretary-General
that it does not accept
it.

2. A reservation incompatible with
the object and purpose of this Convention
shall not be permitted, nor
shall a reservation the effect of
which would inhibit the operation
of any of the bodies established by
this Convention be allowed. A reservation
shall be considered incompatible
or inhibitive if åt least two
thirds of the States Parties to this
Convention object to it.

3. Reservations may be withdrawn
åt any time by notification to this
effect addressed to the SecretaryGeneral.
Such notification shall take
effect on the date on which it is
receivea.

Artide 21

A State Party may denounce this
Convention by written notification
to Ihe Secretary-General of the United
Nations. Denunciation shall take
effect one year after the date of
receipt of the notification by the
Secretary-General.

adhéreront apres le dépöt du vingtseptiéme
instrument de ratification
ou d’adhésion, ladite Convention
entrera en vigueur le trentiéme jour
apres la date du dépöt par cet Etat
de son instrument de ratification ou
d''adhésion.

Artide 20

1. Le Secrétaire général de l’Organisation
des Nations Unies recevra
et communiquera å tous les Etats
qui sont ou qui peuvent devenir parties
ä la présente Convention le texte
des réserves qui auront été faites au
moment de la ratification ou de
1’adhésion. Toul Etat qui éléve des
objections contre la réserve avisera
le Secrétaire général, dans un délai
de quatre-vingt-dix jours ä compter
de la date de ladite communication,
qu’il 11’accepte pas ladite réserve.

2. Aucune réserve incompatible
avec l’objet et le but de la présente
Convention ne sera autorisée non
plus qu’aucune réserve qui aurait
pour effet de paralyser le fonctionnement
de l’un quelconque des organes
créés par la Convention. Une
réserve sera considérée comme
rentrant dans les catégories définies
ci-dessus si les deux tiers au moms
des Etats parties å la Convention
élévent des objections.

3. Les réserves peuvent étre retirées
ä tout moment par voie de
notification adressée au Secrétaire
général. La notification prendra effet
ä la date de réception.

Article 21

Tout Etat partie peut dénoncer la
présente Convention par voie de notification
adressée au Secrétaire
général de 1’Organisation des Nations
Unies. La dénonciation portera effet
un an apres la date å laquelle le
Secrétaire général en aura recu notification.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

till den sedan det tjugosjunde ratifikations-
eller anslutningsinstrumentet
deponerats, skall konventionen
träda i kraft på trettionde dagen efter
det att dess eget ratifikationseller
anslutningsinstrument deponerats.

Artikel 20

1. FN:s generalsekreterare skall
mottaga reservation, som stat gör i
samband med ratifikation eller anslutning,
och delge sådan reservation
med alla stater som är eller kan bli
konventionsstater. Envar stat som
har invändning mot reservationen
skall inom nittio dagar från mottagandet
av sådant meddelande underrätta
generalsekreteraren att den
icke godtager reservationen.

2. Reservation som är oförenlig
med denna konventions ändamål och
syfte skall icke tillåtas och icke heller
reservation som skulle hindra något
av de genom denna konvention
upprättade organen att verka. Reservation
skall anses oförenlig eller
hindrande om minst två tredjedelar
av konventionsstaterna har invändning
mot den.

3. Reservation kan när som helst
återtagas genom underrättelse härom
till generalsekreteraren. Sådan
underrättelse träder i kraft den dag
den mottages.

Artikel 21

Konventionsstat äger uppsäga
konventionen genom skriftlig underrättelse
till FN:s generalsekreterare.
Uppsägning träder i kraft ett år efter
den dag då underrättelsen mottagits
av generalsekreteraren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

117

Artide 22

Any dispute between two or more
States Parties with respect to the
interpretation or application of this
Convention, -which is not settled by
negotiation or by procedures expressly
provided for in this Convention,
shall, åt the request of any of
the parties to the dispute, be referred
to the International Court of Justice
for decision, unless the disputants
agree to another mode of settlement.

Article 23

1. A request for the revision of
this Convention may be made åt any
time by any State Party by rneans of
a notification in writing addressed
to the Secretary-General of the United
Nations.

2. The General Assembly of the
United Nations shall decide upon
Ihe steps, if any, to be taken in respect
of such a request.

Article 24

The Secretary-General of the United
Nations shall inform all States
referred to in article 17, paragraph
1, of this Convention of the following
particulars:

(a) Signatures, ratifications and
accessions under artides 17 and 18;

(b) The date of entry into force
of this Convention under article 19;

(d) Denunciations under article

21.

Article 25

1. This Convention, of which the
Chinese, English, French, Russian

Article 22

Tout différend entre deux ou
plusieurs Etats parties touchant
1’interprétation ou 1’application de
la présente Convention, qui n’aura
pas été réglé par voie de négociation
ou au moyen des procédures expressément
prévues par ladite Convention,
sera porté, ä la requéte de toute
partie au différend, devant la Cour
Internationale de Justice pour qu’elle
statue å son sujet, å moms que les
parties au différend ne conviennent
d’un autre mode de réglement.

Article 23

1. Tout Etat partie peut formuler
ä tout moment une demande de revision
de la présente Convention par
voie de notification écrite adressée
au Secrétaire général de l’Organisation
des Nations Unies.

2. L’Assemblée générale de l’Organisation
des Nations Unies statuera
sur les mesures å prendre, le
cas échéant, au sujet de cette demande.

Article 24

Le Secrétaire général de l’Organisation
des Nations Unies informera
tous les Etats visés au paragraphe 1
de 1’article 17 de la présente Convention
:

a) Des signatures apposées å la
présente Convention et des instruments
de ratification et d’adhésion
déposés conformément aux artides
17 et 18;

b) De la date å laquelle la présente
Convention entrera en vigueur conformément
ä 1’article 19;

c) Des Communications et déclarations
recues conformément aux artides
14, 20 et 23;

d) Des dénonciations notifiées
conformément å 1’article 21.

Article 25

1. La présente Convention, dont
les textes anglais, chinois, espagnol,

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artikel 22
Varje tvist mellan två eller flera
konventionsstater rörande konventionens
tolkning eller tillämpning,
vilken icke bilägges genom förhandlingar
eller genom de förfaranden
om vilka uttryckligen stadgas i konventionen,
skall på begäran av någon
av de tvistande staterna hänskjutas
till internationella domstolen
för avgörande, såvida icke de
tvistande enas om annat sätt för tvistens
biläggande.

Artikel 23

1. Framställning om ändring av
denna konvention kan när som helst
göras av varje konventionsstat genom
skriftlig underrättelse ställd till
FN:s generalsekreterare.

2. FN:s generalförsamling skall
fatta beslut om de eventuella åtgärder
som sådan framställning föranleder.

Artikel 24

FN:s generalsekreterare skall hålla
alla de stater, som avses i artikel
17 punkt 1 i denna konvention, underrättade
om:

(a) undertecknande, ratifikation
eller anslutning enligt artiklarna 17
och 18,

(b) dagen för konventionens
ikraftträdande enligt artikel 19,

(d) uppsägning enligt artikel 21.

Artikel 25

1. Denna konvention, vars engelska,
franska, kinesiska, ryska och

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

and Spanish texts are equally authentic,
shall be deposited in the
archives of the United Nations.

2. The Secretary-General of the
United Nations shall transmit certified
copies of this Gonvention to all
States belonging to any of the categories
mentioned in artide 17, paragraph
1, of the Convention.

francais et russe font également foi,
sera déposée aux archives de l’Organisation
des Nations Unies.

2. Le Secrétaire général de l’Organisation
des Nations Unies fera
tenir une copie certifiée conforme de
la présente Convention å tous les
Etats appartenant å l’une quelconque
des catégories mentionnées au paragraphe
1 de 1’article 17 de la Convention.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

spanska texter äger lika vitsord,
skall deponeras i FN :s arkiv.

2. Bestyrkta avskrifter av denna
konvention skall av FN:s generalsekreterare
tillställas alla stater som
tillhör någon av de kategorier som
nämnes i konventionens artikel 17
punkt 1.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

121

Bilaga 2
(Kommitténs förslag)

1) Förslag till

ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen1
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat------sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt-----— utländskt bistånd;

3. uppror, förövat----— — sådant uppror;

4. landsförräderi eller — — — — — — eller landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet------— under 4;

6. ärekränkning mot------rikets höghetstecken;

7. förolämpning mot------hans befattning;

8. skymfande av — — — ----dess höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom---—- --mot myndighet;

10. spridande av —---— — — — eller påstående;

11. spridande av------allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot 12. spridande av uttalande eller

folkgrupp med viss härstamning annat meddelande, vari ras eller raeller
trosbekännelse; ser eller folkgrupp eller folkgrupper

av viss ras eller med viss hudfärg
eller av visst nationellt eller etniskt
ursprung eller folkgrupp med viss
trosbekännelse hotas, förtalas eller
smädas;

13. skymfande av-------hållas heligt;

14. förfarande, som------- — sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning ------mot honom.

1 SFS 1965:818.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 87

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

2) Förslag till

lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 8 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i 16 kap. nämnda balk skall införas
en ny paragraf, betecknad 8 a §.

(Nuvarande lydelse)

8 §.

Hotar, förtalar eller smädar någon
offentligen folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp till fängelse
i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

(Föreslagen lydelse)

8 §•

Om någon bland allmänheten
sprider uttalande eller annat meddelande,
vari ras eller raser eller
folkgrupp eller folkgrupper av viss
ras eller med viss hudfärg eller av
visst nationellt eller etniskt ursprung
eller folkgrupp med viss trosbekännelse
hotas, förtalas eller smädas,
dömes för hets mot folkgrupp till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

8 a §.

Om näringsidkare eller den, som
är anställd hos honom i hans näringsverksamhet,
eller den, som är
anställd i allmän tjänst, i sin yrkesutövning
icke går någon till handa
på allmänt gällande villkor på grund
av dennes ras eller hudfärg eller nationella
eller etniska ursprung, dömes
för rasdiskriminering till böter
eller fängelse i högst sex månader.

För rasdiskriminering dömes åven
om anordnare av eller medhjälpare
till anordnare av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst icke
på allmänt gällande villkor bereder
någon tillträde till sådan tillställning
eller sammankomst på grund av dennes
ras eller hudfärg eller nationella
eller etniska ursprung.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

123

Bilaga 3
(Remitterade förslaget)

1) Förslag
till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §•

Med beaktande —--------allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot 12. hot mot eller missaktning för
folkgrupp med viss härstamning el- folkgrupp av viss ras, med viss hudler
trosbekännelse; färg, av visst nationellt eller etniskt

13. skymfande av----

Med ärekränkning----

ursprung eller med viss trosbekän-nelse;

-----mot honom.

1 Omtryckt 1965:818.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,
dels att 16 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

Hotar, förtalar eller smädar någon
offentligen folkgrupp med viss
härstamning eller trosbekännelse,
dömes för hets in o t folkgrupp
till fängelse i högst två år,
eller, om brottet är ringa, till böter.

§•

Sprider någon bland allmänheten
uttalande eller annat meddelande,
som innefattar hot mot eller uttrycker
missaktning för folkgrupp av
viss ras, med viss hudfärg, av visst
nationellt eller etniskt ursprung eller
med viss trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

8 a §.

Näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av
hans ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller trosbekännelse
genom att icke gå honom till handa
på de villkor näringsidkaren i allmänhet
tillämpar i sin verksamhet,
dömes för olaga diskriminering
till böter eller fängelse i högst
sex månader. Vad nu sagts om näringsidkare
äger motsvarande tilllämpning
på den som är anställd i
näringsverksamhet och annan som
handlar på näringsidkares vägnar
samt på den som är anställd i allmän
tjänst.

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst och

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

125

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom
tillträde på de villkor som allmänt
gäller för tillställningen eller
sammankomsten.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 16 kap. 8 §, när det förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit som vilande med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr till 1970 års riksdag slutligt
antagits och erhållit kraft av grundlag, och i övrigt den 1 juli 1970.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 februari 1970.

N ärvarande:

f. d. justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 12 februari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9
januari 1970 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Hans Olsson.

Lagrådet yttrade:

8 §

I förhållande till kommittéförslaget innebär det remitterade förslaget en
utvidgning av det straffbara området genom att i stället för förtal och smädelse
mot folkgrupp såsom rekvisit upptagits uttryck för missaktning. Helt
allmänt synes detta ord utgöra en vag bestämning och kunna föranleda svårigheter
vid avgränsningen av vilka beteenden som åsyftas. Även om utvidgningen
det oaktat skulle kunna godtagas när det gäller skyddet för folkgrupper
som finnes i vårt eget land synes omdömet böra bli ett annat, om
man tänker på att straffbestämmelsen också omfattar folk i främmande
länder. Bland skyddsobjekten anges bl. a. folkgrupp av visst nationellt ursprung.
Sammanställt med departementschefens uttalande, att det icke kräves
utpekande av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar
skall kunna följa även om objektet är mera allmänt, får straffbestämmelsen
anses innebära, att det blir straffbart att visa missaktning mot medborgare
tillhörande viss nation. Härvid kommer man i vissa fall in på området
för den politiska debatten och den kritik som i denna kan riktas mot främmande
regimer. Vid kritik av förhållanden i visst land överföres ofta de
kritiska omdömena att gälla landets invånare och detta kan ske på ett sätt
som ger uttryck för missaktning av dem. Gränsen mellan sakligt befogad
kritik som skall vara tillåten samt straffbar missaktning blir i sådana fall

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

flytande och svår att upprätthålla. Lättare förenligt med yttrandefriheten är
att straffbarheten begränsas till förtal och smädelser. Även i andra fall än de
nu åsyftade kan bestraffning av visad missaktning komma i konflikt med
yttrandefriheten. Den innebörd av begreppet smädelse som kommit till uttryck
i remissprotokollet synes vara för snäv. Såsom framgår av 5 kap. 3 §
brottsbalken omfattar smädelse även sådana förfaranden som kränkande
tillmälen och skymfliga beteenden. Lagrådet förordar därför att såsom rekvisit
för hets mot folkgrupp upptages hot, förtal och smädelse.

Enligt vad departementschefen anfört avses spridande av ”uttalande eller
annat meddelande” skola omfatta även gärningar som sker genom åtbörder
och dylikt. Detta synes knappast förenligt med ordalagen i paragrafen. Däremot
synes sådant kunna falla under den nu gällande förutsättningen för
straffbarhet, att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar.

Av skäl som nu anförts föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse: Hotar,

förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp av viss ras, med
viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse,
dömes etc. Detsamma gäller om någon bland allmänheten annorledes
sprider uttalande eller annat meddelande som innefattar hot, förtal
eller smädelse som nyss sagts.

8 a §

Enligt slutorden i första stycket skall för olaga diskriminering även kunna
dömas den som är anställd i allmän tjänst. Av vad motiven innehåller
angående denna bestämmelse synes framgå att därmed åsyftas befattningshavare
som har att tillhandagå allmänheten i olika grenar av offentlig verksamhet,
bl. a. nämnes socialvård. Innebörden av olaga diskriminering i sådan
verksamhet synes knappast ha kommit till tydligt uttryck genom bestämmelsen
att vad som sagts om näringsidkare -— innefattande bl. a. hänvisning
till de villkor näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet — skall
äga motsvarande tillämpning på dem som är anställda i allmän tjänst. Föreskriften
angående dessa synes därjämte vara av sådan betydelse att den bör
upptagas i ett särskilt stycke. Om den placeras i ett tredje stycke kan den
förslagsvis få denna lydelse:

Den som är anställd i allmän tjänst, vari han har att gå allmänheten till
handa, dömes också för olaga diskriminering, om han därvid diskriminerar
någon av anledning som förut sagts.

Andra stycket innehåller en särbestämmelse om olaga diskriminering vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Den diskriminerande
åtgärden anges bestå i att någon vägras tillträde på de villkor som allmänt
gäller för tillställningen eller sammankomsten. Efter orden blir emellertid
denna bestämmelse ej tillämplig om bland de allmänna villkoren upptagits
just att personer av t. ex. viss ras ej skall få tillträde och en person av denna

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

ras under hänvisning härtill vägras tillträde. Bestämmelsen bör därför omformuleras
så att man täcker även detta och liknande fall.

Det föreslagna stadgandet är tillämpligt icke blott då personer som tillhör
viss folkgrupp utestänges utan även då tillträde förbehålles dem som tillhör
viss folkgrupp, så att alla andra utestänges. I vissa fall kan emellertid medlemmar
av en viss folkgrupp ha ett legitimt intresse av att hålla en sammankomst
för att dryfta egna angelägenheter och att härvid kunna förhindra
utomstående att deltaga. Ofta torde väl en sådan sammankomst genom en
dylik begränsning bli att anse som enskild. Om antalet deltagare är mycket
stort och relativt obestämt, kan sammankomsten emellertid stundom bli att
anse som allmän, jfr 1 § lagen om allmänna sammankomster. Det synes vara
önskvärt med en särskild bestämmelse som möjliggör att sammankomster av
detta slag kan hållas. Bestämmelsen bör dock endast avse sammankomster
för folkgrupper av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;
att medtaga folkgrupper som utmärks av att de är av viss ras
eller hudfärg synes icke böra komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att bestämmelsen ges
följande lydelse:

För olaga diskriminering dömes även anordnare av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst och medhjälpare till sådan anordnare, om han
gör villkoren för tillträde beroende av tillhörighet till folkgrupp av viss ras,
med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss
trosbekännelse. Som olaga diskriminering anses dock icke att tillträde till
allmän sammankomst rörande angelägenhet, som är gemensam för folkgrupp
av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, förbehålles
dem som tillhör sådan folkgrupp.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

129

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
27 februari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag
till lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har förordat vissa ändringar i den föreslagna lydelsen av 16 kap.
8 och 8 a §§.

Enligt det remitterade förslaget till ny lydelse av 8 § skall den brottsliga
handlingen bestå i spridande av meddelande som innefattar hot mot eller
uttrycker missaktning för folkgrupp av visst slag. Lagrådet förordar däremot
att som rekvisit upptas — i överensstämmelse med nu gällande bestämmelse
— hot, förtal eller smädelse. Som skäl härför framhåller lagrådet,
att rekvisitet uttryck för missaktning kan föranleda svårigheter vid avgränsningen
av det straffbara området.

Som framgår av remissprotokollet avsåg jag med förslaget att ersätta rekvisiten
förtal och smädelse med uttryck för missaktning att vidga det straffbara
området. Härigenom skulle konventionens föreskrifter om åtgärder mot
rasdiskriminering få bättre täckning i svensk rätt. Bl. a. skulle de former
av förlöjligande av viss folkgrupp som inte kan anses utgöra smädelse i
praktiken undantagslöst bli straffbara. I remissprotokollet framhöll jag att
ordet smädelse var att förstå enligt gängse språkbruk. Under begreppet torde,
som lagrådet har framhållit, falla också kränkande tillmålen och skymfliga
beteenden men knappast sådant förlöjligande som jag här åsyftar.

Jag är medveten om att den föreslagna utvidgningen av det straffbara
området kan medföra vissa svårigheter vid gränsdragningen mellan tillåten,
sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden eller meddelanden. Jag är
ense med lagrådet att detta kan bli fallet särskilt vid kritik i den politiska
debatten av förhållanden i visst främmande land. Sådana konfliktsituationer
som lagrådet pekar på kan emellertid uppkomma även om man behåller
rekvisiten förtal eller smädelse. Det torde i själva verket inte vara möjligt
att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området
än beskrivs.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Enligt min mening bör en inskränkning av yttrandefriheten kunna tolereras
i fråga om yttranden som är nedsättande för en folkgrupp av t. ex. visst
nationellt ursprung. Hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten bör inte
kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en
hel folkgrupp på grund av att denna t. ex. tillhör viss nationalitet och av
denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer
ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar,
för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som ett
angrepp mot medborgarna i den staten. Även om sådana uttalanden skulle
kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, får emellertid
straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan
på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka
missaktning för folkgruppen som sådan inte är uppfyllt.

Jag anser sålunda inte tillräckliga skäl föreligga att frångå det remitterade
förslaget på denna punkt.

Lagrådet anmärker vidare att det knappast synes förenligt med ordalagen i
det remitterade förslaget att, som jag har anfört i remissprotokollet, spridande
av uttalande eller annat meddelande skall omfatta även gärningar
som sker genom åtbörder och dylikt. Jag delar åsikten att spridande bland
allmänheten genom åtbörder inte torde kunna ske i andra fall än då någon
på ett mera direkt sätt vänder sig till denna. Eftersom rekvisitet spridande
bland allmänheten är vidare än rekvisitet offentligen och alltså täcker det
senare rekvisitet, faller därunder också de fall då det är praktiskt möjligt att
genom åtbörder sprida uttalande eller annat meddelande bland allmänheten.

I och för sig är det därför inte nödvändigt att för dessa fall använda rekvisitet
offentligen. Jag kan emellertid biträda lagrådets uppfattning att nämnda
förhållande kan komma till tydligare uttryck i lagtexten. Jag föreslår därför
att bestämmelsens inledning får följande lydelse: Den som offentligen eller
eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp etc.

Beträffande föreskriften i 8 a § om den som är anställd i allmän tjänst
uttalar lagrådet, att enligt remissprotokollet föreskriften synes åsyfta befattningshavare
som har att tillhandagå allmänheten i olika grenar av offentlig
verksamhet, bl. a. socialvård. Lagrådet anmärker att innebörden av
olaga diskriminering i sådan verksamhet knappast kommer till tydligt uttryck
i förslaget.

Med den föreslagna lydelsen har jag avsett att förbudet mot diskriminering
skall gälla sådana anställda i allmän tjänst som i sin tjänsteutövning
har att på ett sätt som är jämförligt med vad som sker i näringsverksamhet
gå allmänheten eller särskilda personkategorier till handa. I bestämmelsen
åsyftas sålunda inte bara tillhandahållande av sådana slags tjänster m. m.
som också näringsidkare erbjuder utan även tjänster e. d. som endast tillhandahålls
i allmän verksamhet, t. ex. tjänster i socialförvaltning eller vid

131

Kungl. Maj. ts proposition, nr 87 år 1970

domstolar. Jag delar lagrådets åsikt att föreskriften i fråga bör förtydligas på
denna punkt. Detta kan lämpligen ske genom att efter orden »i allmän tjänst»
fogas »vari han har att gå allmänheten till handa». Med begreppet allmänheten
avses här, liksom i andra bestämmelser i brottsbalken, även särskilda
grupper eller kategorier av befolkningen.

Jag är ense med lagrådet att föreskriften angående anställda i allmän
tjänst har fått en alltför undanskymd placering i den föreslagna lagtexten.
Enligt min mening når man en tillfredsställande lösning, om man bryter ut
hela andra punkten ur första stycket och låter den utgöra ett andra stycke,
som då bör inledas med »Vad i första stycket sägs etc.». Det nuvarande
andra stycket i förslaget kommer då att bilda paragrafens tredje stycke.

Enligt lagrådet skulle bestämmelsen om olaga diskriminering vid offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster efter orden inte bli tilllämplig,
om anordnaren bland de allmänna villkoren för tillträde upptar att
personer av t. ex. viss ras ej skall få tillträde och en person av denna ras
under hänvisning härtill vägras tillträde. Jag har givetvis avsett att bestämmelsen
i princip skall vara tillämplig i ett sådant fall. Enligt min mening
framgår detta också av det remitterade förslaget. I detta har den diskriminerande
handlingen angetts bestå i att man av rasskäl e. d. vägrar någon tillträde
på de villkor som allmänt gäller för tillställningen eller sammankomsten.
Denna formulering torde ge vid handen att med de villkor som allmänt
gäller åsyftas sådana villkor som inte tar sikte på rastillhörighet e. d. Med
hänsyn till den tveksamhet om den rätta innebörden av bestämmelsen som
möjligen kan föreligga föreslår jag emellertid att denna ytterligare förtydligas
genom att orden »som allmänt gäller» byts ut mot »som gäller för
andra». En motsvarande ändring bör göras också i första stycket.

Som lagrådet framhåller kan medlemmar av en viss folkgrupp i vissa fall
ha ett legitimt intresse av att hålla en sammankomst för att dryfta egna
angelägenheter och att därvid kunna hindra utomstående att delta. I sak kan
jag instämma i lagrådets uttalande, och det har givetvis varit min avsikt att
sådana och liknande fall inte skall falla under straffbestämmelsen. Genom
att i den föreslagna lagtexten används ordet »diskriminera», som enligt
gängse språkbruk innebär att någon behandlas mindre gynnsamt än andra,
kommer enligt min mening tillräckligt tydligt till uttryck att bestämmelsen
omfattar endast sådana situationer där någon uppsåtligen missgynnar annan
genom att behandla honom mindre förmånligt än andra. Den som har ett
i och för sig legitimt eller godtagbart intresse av att ge företräde åt personer,
tillhörande viss folkgrupp, och i sådant syfte uppställer villkor som
gynnar dessa kan inte sägas »diskriminera» övriga folkgrupper och faller
sålunda inte under straffbudet. I de fall då syftet med att bereda personer
ur viss eller vissa folkgrupper en förmånlig ställning i realiteten har varit
att missgynna personer tillhörande annan folkgrupp skall dock, när sådan
person vägras tillträde, olaga diskriminering anses föreligga. Var gränsen

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

för det straffbara området går, kan naturligtvis i vissa fall vara svårt att avgöra.
Det måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall.

Situationer, liknande dem som lagrådet har angett, kan tänkas föreligga
— förutom i fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
— även i fall som avses med det första stycket i det remitterade förslaget
till 8 a §. Som exempel kan anföras att det någon gång torde kunna anses
legitimt, att en i Sverige verksam affärsinnehavare av utländsk nationalitet
ger sina landsmän särskild rabatt. Skulle däremot en affärsidkare här i riket
ge rabatt endast åt svenska medborgare, lär syftet undantagslöst vara att
diskriminera utländska medborgare. Ett sådant förfarande måste anses
falla under straffbestämmelsen.

I övrigt bör en mindre redaktionell jämkning av 8 a § vidtas.

Vid remissen till lagrådet förordade jag, att det vid svensk ratifikation av
FN-konventionen om rasdiskriminering skulle avges förklaring enligt art.
14 punkt 1 att Sverige erkänner den enligt konventionen upprättade kommitténs
behörighet att ta upp och pröva framställningar från sådana enskilda
personer eller grupper av enskilda inom svenskt jurisdiktionsområde
som påstår sig ha genom Sverige blivit utsatta för kränkning av någon av de
i konventionen angivna rättigheterna. Jag erinrade också om att Sverige tidigare
genom särskild förklaring enligt den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
har godtagit den enskilda klagorätten till den europeiska kommissionen för
de mänskliga rättigheterna. Eftersom även den europeiska konventionen
innehåller en bestämmelse om förbud mot diskriminex-ing i vissa fall, uppkommer
i detta sammanhang vissa konkurrensproblem, som förtjänar att
närmare uppmärksammas.

Den europeiska konventionen innehåller en särskild bestämmelse om att
kommissionen inte får pröva klagomål som redan har hänskjutits till internationell
undersökning eller reglering i annan form. Det kommer därför
inte att bli möjligt för en klagande att först vända sig till kommittén för avskaffande
av rasdiskriminering med ett klagomål och att därefter få samma
klagomål prövat av den europeiska kommissionen. Eftersom en motsvarande
späri-egel saknas i rasdiskrimineringskonventionen, skulle det däremot
bli möjligt att i samma sak klaga först till den europeiska kommissionen och
sedan till kommittén för avskaffande av rasdiskriminering. Det måste övervägas,
om detta är ett tillfredsställande resultat eller om Sverige bör genom
särskild förklaring eller särskilt förbehåll utesluta att kommittén behandlar
sådana mot Sverige riktade klagomål, som tidigare har prövats av den europeiska
kommissionen.

Motsvarande problem uppkommer i förhållandet mellan den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

läggande friheterna och FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter. I det fakultativa protokollet till den senare konventionen finns
nämligen bestämmelser om rätt för enskilda rättssubjekt att klaga till den
enligt konventionen upprättade FN-kommittén för de mänskliga rättigheterna.

Konkurrenssituationen mellan dessa båda konventioner har varit föremål
för omfattande analyser och överväganden inom Europarådet. Den har sålunda
diskuterats i Europarådets expertkommitté för de mänskliga rättigheterna
och i en inom den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
utsedd arbetsgrupp. Frågan har därefter behandlats inom Europarådets
ställföreträdarkommitté, som dock ännu inte har fattat något beslut. De här
berörda konkurrensfrågorna är även föremål för överläggningar mellan företrädare
för de nordiska ländernas justitieministerier.

Proposition om godkännande av Sveriges anslutning till FN-konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter beräknas komma att framläggas
senare under detta år. I denna proposition kommer ställning att tas till
den berörda frågan om konkurrensen mellan den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
samt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
ävensom till frågan om konkurrens mellan denna senare konvention och
rasdiskrimineringskonventionen. Det synes mig naturligt att i samma proposition
ta ställning även till motsvarande fråga om konkurrensen mellan
den europeiska konventionen och rasdiskrimineringskonventionen. Frågan
om godkännande av att Sverige underkastar sig den enskilda klagorätten
enligt rasdiskrimineringskonventionen bör därför föreläggas riksdagen först
vid detta senare tillfälle. Jag vill emellertid framhålla, att jag inte hyser
någon tvekan i sak om att Sverige bör avge förklaring om godtagande av den
enskilda klagorätten. Att så skall ske bör därför vara utgångspunkten för
de fortsatta övervägandena i denna fråga.

Det kan tilläggas, att den här förordade proceduren inte kommer att leda
till någon fördröjning av Sveriges ratificering av rasdiskrimineringskonventionen,
eftersom ratificeringen -— som jag har framhållit i remissprotokollet
— av andra skäl ändå inte torde kunna äga rum förrän under år
1971.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition

dels föreslår riksdagen att godkänna den av Förenta Nationernas
generalförsamling den 21 december 1965 antagna
konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägger
riksdagen inom justitiedepartementet upprättat förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen,

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

dels föreslår riksdagen att antaga förslag till lag om ändring
i brottsbalken.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM i970 690337