Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten, m. m., given
Stockholms slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden av 1968 års lokaliseringsutredning och expei
tgl uppen för regional utredningsverksamhet framläggs i propositionen
förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten.

Enligt propositionen erfordras målmedvetna åtgärder för att en tillfredsställande
balans i den regionala utvecklingen skall uppnås i landets
olika delar. En mera fast utformad regional politik är nödvändig. Förutsättningarna
härför kommer att förbättras väsentligt genom de handlingsprogram
— länsprogram 1970 — som f. n. utarbetas av länsstyrelserna och
planeringsråden. I propositionen anges allmänna riktlinjer för utformandet
av ett regionalt program för hela landet. I anslutning därtill görs vissa preciseringar
av målen för den regionala politiken. Ett sådant program skall
innehålla två huvudmoment. Det ena är att statsmakterna anger ramar för
länens och de regionala organens verksamhet. Det andra är en klassificering
av orter eller regioner med hänsyn till den typ av åtgärder som behövs
lör att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp.

En \äsentlig förstärkning av de regionalpolitiska medlen föreslås. Direkta
statliga insatser är nödvändiga för att bygga upp attraktiva och konkurrenskraftiga
samhällen i landets norra delar. Inom skilda departements
1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. AV 75

2 Iiungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

verksamhetsområden har vidtagits eller förbereds en rad åtgärder med
detta syfte.

En omfördelning även av enskild verksamhet från expansiva till stagnerande
regioner erfordras. Nya medel föreslås för alt påverka företagens
lokaliseringsval. Införandet av ett system med obligatoriskt lokaliseringssamråd
förordas. En ny stödform — sysselsättningsstöd — föreslås för att
stimulera till ökad användning av arbetskraft i företagen. För att förbättra
produktionsbetingelserna i stödområdet har förslag om transportstöd som
regionalpolitiskt medel lagts fram efter anmälan av chefen för kommunikationsdepartementet.

Kapitalstödet vid lokalisering får i huvudsak oförändrad inriktning men
förstärks i flera avseenden. Det nuvarande stödområdet, som i fortsättningen
benämns det allmänna stödområdet, utvidgas med vissa kommunblock
i Värmlands och Kopparbergs län.

Lokaliseringsstöd skall kunna utgå — utom till industri — till industriliknande
verksamhet och, inom det allmänna stödområdet, vissa typer av
serviceverksamhet med huvudsaklig inriktning på industrin. Möjlighet
öppnas att ge investeringsstöd för att främja utflyttning från storstadsområdena
av centrala administrativa enheter inom den privata sektorn. Stödet
till turistnäringen föreslås fortsätta enligt hittills tillämpade grunder.

Undantagsvis skall lokaliseringsstöd kunna lämnas industriföretag eller
företag med industriliknande verksamhet vid rationalisering av verksamheten
även om sysselsättningen i företaget inte ökar. Stöd skall kunna utgå
till företag som hyr ut industrilokaler om huvudsaklig ägaridentitet föreligger
i fråga om den fastighetsförvaltande och den industriella verksamheten.

Nuvarande stöd i form av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån bibehålls.
Som alternativ till bidrag skall avskrivningslån kunna anvandas,
dvs. amorterings- och räntefritt lån som avskrivs på fem år. Bidrag/avskrivningslån
skall dock i regel inte utgå i fråga om industriserviceverksamhet
eller vid rationalisering.

Möjlighet införs alt ge ersättning till företag vid omlokalisering till det
allmänna stödområdet för kostnader vid flyttning av maskiner in. m.

För att underlätta anskaffandet av rörelsekapital till industriell eller
industriliknande verksamhet inom det allmänna stödområdet skall statlig
garanti för lån vid anskaffning av omsättningstillgångar kunna tecknas i
samband med att lokaliseringsstöd beviljas vid investeringar. Garantin skall
kunna avse högst 50 % av erforderligt rörelsekapital för inledningsskedet.

Beslut om lokaliseringsstöd skall förfalla om investeringarna inte har
påbörjats inom ett år. En intensifierad bevakning och uppföljning av utvecklingen
i stödföretagen förutskickas.

Nuvarande stöd till lokaliseringsutbildning förstärks. Inom det allmänna
stödområdet skall företag som nyanställer personal i samband med ny -

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 7970

etablering eller utvidgning av verksamheten kunna få ett schablonstöd för
inträningen av de nyanställda med 5 kr. per elev och arbetstimme under
sex månader. Vid mera kvalificerad utbildning skall individuellt bestämt
stöd kunna utgå i högst ett år.

Kvalificerad arbetskraft som flyttar till nyetablerat eller utvidgat industriföretag
inom det allmänna stödområdet skall kunna få flyttningsstöd
—- förutom som f. n. i form av respenning och bortavistelsebidrag — i form
av starthjälp.

Frågan om utbyggnad av s. k. industricentra skall utredas vidare.

Inom ett särskilt inre stödområde —• väsentligen omfattande Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands läns inland samt Jämtlands län, nordvästra
Gävleborgs län och norra Kopparbergs län — föreslås försöksverksamhet
med sysselsättningsstöd till industriföretag som utökar arbetsstyrkan.
Stödet skall utgå i tre år för varje årsarbetskraft, varmed arbetsstyrkan
utökas, de två första åren med 5 000 kr. och det tredje året med
2 500 kr. Sysselsättningsökningar redan under år 1970 skall berättiga till
stöd.

Förslagen innebär —• inklusive det transportstöd som chefen för kommunikationsdepartementet
förordat — en regionalpolitisk satsning på 1 200
milj. kr. för en treårsperiod. Av detta belopp beräknas 200 milj. kr. för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån,
800 milj. kr. för lokaliseringslån, 100
milj. kr. för utbildningsstöd och 25 milj. kr. för sysselsättningsstöd. För
kreditgarantier till rörelsekapital bestäms för nästa budgetår en ram av
25 milj. kr.

Anslagen Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån tas för nästa budgetår
upp med 60 resp. 250 milj. kr. Till utbildningsstöd och sysselsättningsstöd
beräknas 35 resp. 5 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 7970

Utdrag av protokollet över inrike särenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 mars
1970.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten, in. m. och anför.

I. Inledning

Genom beslut den 29 december 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för inrikesdepartementet att tillkalla dels en sakkunnig med uppdrag alt
utreda den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten in. in., dels eu
rådgivande nämnd åt den sakkunnige.

Den sakkunnige, som tillkallades den 21 februari 1968, har för sig och
den rådgivande nämnden antagit benämningen 1968 års lokaliseringsutredning''.

Kungl. Maj :t har till utredningen för beaktande vid uppdragets fullgörande
överlämnat dels den 20 november 1968 riksdagens skrivelse 1968: 122
(BaU 14) i anledning av motioner angående lokaliseringspolitikens framtida
utformning, dels den 27 juni 1969 under hänvisning till riksdagens
skrivelse 1969:309 (BaU 30) ett antal motioner angående lokaliseringsoch
regionalpolitik m. m.

Med skrivelse den 6 november 1969 har utredningen avlämnat delbetänkandet
Lokaliserings- och regionalpolitik (SOU 1969:49). Till betänkandet
bar fogats särskilda yttranden av herrar Ekström och Svanberg gemensamt
samt av herrar Fälldin, Hamrin, Kahlin och Turesson var för sig. 1

1 Sakkunnig landshövdingen Mats Lemne. Ledamöter i den rådgivande nämnden ledamoten
av riksdagens första kammare Yngve Persson (t.o.in. den 23 maj 1969), ledamöterna av riksdagens
andra kammare Thorbjörn Fälidin och Ingvar Svanberg, dåvarande ledamöterna av
riksdagens andra kammare Mac Hamrin och Bo Turesson samt utredningssekreteraren Bert
Ekström och direktören Tage Kahlin (båda fr.o.m. den 24 maj 1969).

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070 5

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU)1, som inrättades
den 1 juli 1965 för att biträda vid uppläggning av regional utredningsverksamhet,
särskilt i vad avser uppgiftsfördelning samt metodologisk samordning
och utveckling in. in., har den 28 november 1969 överlämnat en preliminär
version av en rapport benämnd Balanserad regional utveckling
(Stencil In 1969: 5).

Vid remissen av lokaliseringsutredningens betänkande har nyssnämnda
rapport bilagts för kännedom och beaktande. Sedermera har ERU i
februari 1970 avlämnat en slutlig version av rapporten (SOU 1970: 3).

Yttranden över lokaliseringsutredningens betänkande har avgetts av överbefälhavaren,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen (SJ), statens vägverk, sjöfartsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statskontoret, bankinspektionen, riksrevisionsverket
(RRV), konjunkturinstitutet, riksskattenämnden, skolöverstyrelsen
(SÖ), skogsstyrelsen, som bifogat yttranden från några skogsvårdsstyrelser,
statens naturvårdsverk, kommerskollegium, som bifogat yttranden
från ett tiotal handelskamrar, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), bostadsstyrelsen, statens institut för hantverk
och industri (SHI), vattenfallsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, som bifogat
yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagareföreningar m. fl.,
ERU, glesbygdsutredningen, riksbanksfullmäktige, Företagareföreningarnas
förbund, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), som bifogat yttranden från vissa organisationen underställda förbund
och karteller, Norrlandsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF)
och Sveriges lantbruksförbund gemensamt, Stiftelsen Norrlandsfonden,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund gemensamt,
Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska
hamnförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF),
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), som bifogat yttrande från Jämtland—Härjedalens hantverksdistrikt,
Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). Vidare har Svenska vägföreningen inkommit med en skrift angående
vägpolitiken i Norrland.

I prop. 1970: 1 (bil. 13 s. 164, 230) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1970/71 beräkna

på driftbudgeten

a) till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag av 10 milj. kr., 1

1 Generaldirektören Ingvar Ohlsson, ordförande, byråchefen Curt Canarp, utredningssekreteraren
Bert Ekström (fr.o.m. den 27 oktober 1967), professorn Sven Godlund, planeringschefen
Erik Höök, fil. doktorn Rudolf Meidner (t.o.m. den 31 december 1969), statssekreteraren
Göte Svenson (fr.o.m. den 27 oktober 1967 t.o.m. den 26 september 1969), kanslirådet Bengt
Thufvesson (fr.o.m. den 27 september 1969) och arkitekten Erik Wirén.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

b) till Bidrag till lokaliseringsutbildning ett anslag av 25 milj. kr., på
kapitalbudgeten

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 200 milj. kr.

II. 1964 års riktlinjer för lokaliseringspolitiken

De riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som statsmakterna antog
år 1964 (prop. 185, BaU 48, rskr 408) får ses mot bakgrunden av de snabba
strukturförändringar, som under de senaste decennierna kännetecknat utvecklingen
inom näringslivet, och de därav betingade befolkningsomflyttningarna
och regionala förskjutningarna.

I nämnda proposition, som i allt väsentligt godtogs av riksdagen, angav
min företrädare målet för lokaliseringspolitiken på följande sätt.

Lokaliseringspolitiken bör syfta till att främja en sådan lokalisering av
näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt
utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande främjas. Samhället bör emellertid också söka styra utvecklingen
i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist
sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande
social och kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna
får heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Slutligen bör
betonas att samhället har ett ansvar för att strukturomvandlingen och den
ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda
individernas trygghet värnas. Det finns därför starka sociala och
mänskliga skäl för samhället att vidta åtgärder som modifierar verkningarna
av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken bör följaktligen även
inriktas på att minska de anpassningssvårigheter som den enskilde ställs
inför i ett utvecklingsskede kännetecknat av omfattande strukturrationaliseringar
inom näringslivet med åtföljande befolkningsomflyttning. I

I fråga om de medel som främst borde användas för att förverkliga det
lokaliseringspolitiska målet anfördes i propositionen att en aktiv och förutseende
samhällsplanering var en av grundförutsättningarna för en lokalisering
som på bästa sätt främjar det ekonomiska framåtskridandet. En samordning
i tid och rum av lokaliseringspolitiken med arbetet inom övriga grenar
av samhällsplaneringen var därför utomordentligt betydelsefull. En
intensifierad utredningsverksamhet krävdes för att öka kunskaperna om de
lokaliseringspolitiska förutsättningarna. I det regionala planeringsarbetet
borde en avvägning eftersträvas av olika regionala intressen i fråga om samhälleliga
serviceanordningar och annan offentlig verksamhet. På det regionala
planet skulle utrednings- och planeringsfunktionen enligt riktlinjerna
ledas och samordnas av länsstyrelserna, och planeringen borde utmynna i
konkreta förslag och handlingsprogram.

Därjämte framhölls angelägenheten av att upplysnings- och rådgivningsverksamheten
till näringslivet i lokaliseringsfrågor förstärktes, så att en
så uttömmande information som möjligt kunde lämnas till företagen beträffande
lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

För att på ett tillfredsställande sätt lösa de berörda omställningsproblemen
skulle de lokaliseringspolitiska strävandena, jämsides med en aktiv
arbetsmarknadspolitik, därutöver gå ut på att i särskilda fall påverka den
näringsgeografiska utvecklingen. Detta skulle ske i form av direkt ekonomiskt
stöd för att stimulera till nyetablering och utbyggnad av företag i de
områden där en förstärkning av näringsliv och sysselsättning var önskvärd.

I propositionen framhölls att de omställningsproblem, som motiverade
ekonomiskt lokaliseringsstöd, med särskild styrka gjorde sig gällande i
Norrland. Den snabba rationaliseringen inom jord- och skogsbruket i förening
med en relativt låg industrialiseringsgrad och långa avstånd till större
och expansiva orter medförde svårare problem i denna landsdel än på
övriga håll och gjorde det angeläget att ge impulser till industriell utveckling
i dessa områden för att motverka en alltför långt gående befolkningsuttunning
och vidmakthålla en samhällelig service för den kvarboende
befolkningen.

Lokaliseringsstödet skulle i första hand utgå inom ett område, benämnt
norra stödområdet, som omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsingland,
norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och
norra Bohuslän. Det ansågs vidare ofrånkomligt att lokaliseringsstöd i särskilda
fall skulle kunna lämnas även i övriga delar av landet, främst då
svåra problem uppstått på en ort i samband med industrinedläggelser eller
liknande krisartade orsaker.

Utifrån den allmänna lokaliseringspolitiska målsättningen angavs syftet
med stödverksamheten vara att söka länka näringslivets lokalisering i banor
som var både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt fördelaktiga
samt skapa en gynnsam industriell miljö i fler orter och regioner än dem
som redan var välförsörjda i detta avseende. Det innebar en satsning både
på sådana orter och regioner, som redan hade en god industriell utveckling,
och på sådana som hade utvecklingsmöjligheter men där de faktorer, som
har betydelse för en god industriell miljö, av olika skäl blivit svagt utvecklade.

I propositionen betonades dock att endast ett begränsat antal orter kunde
tillföras industriell verksamhet genom samhällets medverkan och att industriell
expansion inte var tänkbar överallt enbart därför att där fanns
överskott av arbetskraft. För stora delar av glesbygden och åtskilliga små
tätorter måste man räkna med en fortsatt utflyttning och därmed försämrade
förutsättningar för att upprätthålla en godtagbar allmän service åt den
kvarboende befolkningen. För att tillförsäkra befolkningen i dessa områden
en rimlig servicestandard måste andra åtgärder än lokaliseringspolitiska
övervägas.

I ärenden om lokaliseringsstöd skulle hänsyn tas till såväl ortens lämplighet
från allmän lokaliseringssynpunkt som till de företagsekonomiska
förutsättningarna i det aktuella fallet. Stödåtgärderna skulle inriktas på orter
där det från samhällelig synpunkt var mest angeläget att utvecklingen

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1970

främjades och som hade goda förutsättningar att bära upp en industriell
verksamhet och fungera som centra för samhällelig service. En lämplig
fram gångslinje ansågs vara att välja dessa orter bland kommunblockscentra.
Även i andra likartade orter kunde insatser vidtas om detta rimmade
med de lokaliseringspolitiska riktlinjerna. En splittring av stödet på
ett stort antal orter borde dock undvikas, eftersom detta kunde resultera
i sämre total effekt än om stödåtgärderna koncentrerades till ett färre antal
orter där ett mera differentierat näringsliv härigenom kunde utvecklas.

Det ekonomiska lokaliseringsstödet skulle vara ett initialstöd av engångskaraktär,
som syftade till att företaget sedan kunde driva verksamheten
på företagsmässiga villkor utan driftsubventioner. Som villkor för stödet
skulle vidare gälla att investeringen medförde en påtaglig och varaktig
sysselsättningseffekt, antingen i det lokaliseringsstödda företaget eller, genom
dettas tillkomst, i andra företag och serviceinrättningar.

Det statliga lokaliseringsstödet skulle utgå i form av bidrag och lån vid
ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning. Lån skulle dessutom kunna
lämnas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Lån
och i vissa undantagsfall bidrag kunde lämnas även till turistanläggningar.

Vid bedömningen av lokaliseringsstödets omfattning skulle tillses att
risktagandet inte uteslutande begränsades till staten utan fördelades på olika
intressenter, däribland företagaren själv. Detta syfte skulle tillgodoses
genom att dels en viss gräns sattes för det sammanlagda statliga lokaliseringsstödet,
dels som säkerhet för det statliga lånet regelmässigt skulle
ställas pant i fast egendom eller annan säkerhet.

Det statliga stödet i form av bidrag och lån skulle sammanlagt utgå med
ett belopp som i regel motsvarade högst 2/s av den totala kostnaden för
företagets investeringar i byggnader och maskiner. Lokaliseringsbidraget
begränsades till högst 35 % av investeringskostnaden i byggnader. I särskilda
fall skulle bidrag kunna lämnas med högst 50 %.

För lokaliseringslån skulle tillämpas samma ränta som för induslrigarantilån.
I särskilda fall skulle räntefrihet kunna medges under högst
tre år. Amorteringstiden skulle uppgå till tio år, i särskilda fall 20 år, och
amorteringsfrihet skulle kunna beviljas för högst fem år.

De ekonomiska stödåtgärderna skulle ha karaktär av försöksverksamhet
under en period av fem år med början den 1 juli 1965. För hela perioden
fastställdes en total medelsram av 800 milj. kr., varav 300 milj. kr. för
lokaliseringsbidrag och 500 milj. kr. för lokaliseringslån. Totalramen har
sedermera successivt höjts och uppgår f. n. till 1 225 milj. kr. På grund
av begränsad åtgång av bidragsmedel har ramen för lokaliseringsbidrag
minskats till 225 milj. kr., medan ramen för lokaliseringslån vidgats till
1 000 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

III. Regionala utvecklingstendenser och problem m. m.

1. Inledning

ERU lämnar i sin rapport en beskrivning av den aktuella regionala näringslivs-
och befolkningsutvecklingen samt eu analys av orsakerna till denna
utveckling. I jämförelse med tidigare utredningar av liknande slag ägnas
den offentliga sektorn och hushållssektorn relativt stor uppmärksamhet.
Särskilt gäller detta i fråga om de faktorer som styr den regionala utvecklingen.

I rapporten och dess bilagor sammanfattas de hittills uppnådda resultaten
inom de av ERU initierade forskningsprojekten. Bland dessa kan nämnas
studier av olika glesbygdsproblem, utförda vid Umeå universitets kulturgeografiska
och sociologiska institutioner, samt undersökningar rörande urbaniseringsprocessen
och storstadsproblemen som utförts vid bl. a. Lunds universitets
institution för kulturgeografi och ekonomisk geografi. I anslutning
till sistnämnda forskningsprojekt har en metod utarbetats för beskrivning
av den regionala befolkningsutvecklingen med bortseende från olika slag av
administrativa indelningar. Inom ett annat forskningsprojekt, som inriktats
på beskrivning av regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv,
har utvecklingen av tillverkningsfunktioner och olika slag av administrativa
funktioner inom näringslivet särskilt uppmärksammats.

I det följande lämnas på grundval av ERU:s rapport en översikt över den
regionala utvecklingen och dess orsaker inom företagssektorn, hushållssektorn
och den offentliga sektorn. Dessutom analyseras några aktuella storstads-
och glesbygdsproblem. 2

2. Företagssektorn

Regionala utvecklingstendenser beträffande antalet sysselsatta

Enligt ERU:s upptattning hör den fortgående snabba sysselsättningsminskningen
inom jord- och skogsbruket samt ökningen inom servicesektorn
till de för den framtida regionalpolitiken viktigaste utvecklingstendenserna
inom näringslivet. År 1965 var andelen sysselsatta inom jordbruksnäringarna
10,0 % och inom serviceverksamheterna 45,8 % av antalet förvärvsarbetande
i landet. Enligt prognos 0 i länsplanering 1967 kommer år
1980 motsvarande andelar för de två sektorerna att vara 3,6 % resp. 53,0 %.

Industrins sysselsättningsandel kommer enligt tillgängligt prognosmaterial
att förbli i stort sett oförändrad eller sjunka något till år 1980. Mellan
åren 1965 och 1967 minskade dock antalet sysselsatta inom industrin
i landet med drygt 42 000 eller 4,3 %. Preliminära uppgifter för år 1968
visar en fortsatt nedgång från år 1967 med ca 10 000.

Näringsgrenarnas utveckling inom nio riksområden framgår av tabell 1.

Tabell 1. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på huvudnäringsgienar i riksområden 1960, 1965 och 1980 (enl. länsplanering
1967, prognos 0) * S,

Riksområde

A B

C, D, U,

T, E
I, H, F,

G, K, L

R, P, N

S, W, X
Y, Z
AC, BD

Hela riket
Rel. fördelning Fördelning

av förvärvsarb.
i
tusental

Jordbruk m. m.	Industri		Byggnadsverk- samhet		Handel	Samfärdsel	Tjänster	Handel Samfärd- sel Tjänster	Riksområdenas an-del av de förvärvs-arb.
1960	1965	1980	1960	1965	1980	1960	1965 1980	1960	1965	1960	1965	1960	1965	1980	1960	1965	1980
2,6	1,8	0,4	31,4	24,8	21,0	8,5	9,2	8,5	19,3	23,3	9,1	8,8	29,1	31,8	70,1	18,5	19,0	22,4
6,4	2,0	1,8	37,9	34,0	35,2	8,4	9,7	9,9	16,7	18,9	10,4	10,2	20,1	21,8	53,1	8,5	8,8	9,6
11,4	8,2	3,0	37,9	34,3	31,9	7,7	9,1	9,5	15,6	18,1	7,4	7,6	20,1	22,2	55,7	8,8	9,1	9,9
12,9	9,4	3,6	42,9	41,0	40,4	8,7	9,8	9,6	11,3	12,9	5,6	5,4	14,1	21,5	46,4	16,3	16,6	16,8
21,1	15,6	6,2	36,5	38,1	39,2	8,1	9,1	9,5	11,1	12,4	6,4	5,8	16,9	19,2	45,1	14,6	14,7	13,7
19,7	15,2	5,9	40,1	40,8	42,7	7,8	8,8	9,1	11,2	12,7	5,6	5,4	15,6	17,6	42,4	10,7	11,6	10,4
17,9	13,7	4,5	37,5	37,9	41,0	10,8	9,6	9,4	11,1	12,4	7,0	6,6	16,7	19,3	45,1	11,2	10,4	8,9
21,6	17,1	6,7	25,0	24,5	29,8	12,6	12,4	9,8	11,6	13,6	8,8	9,0	20,5	23,5	53,6	5,3	4,9	3,7
22,0	16,7	6,6	24,3	24,1	32,8	14,7	13,1	9,9	10,5	12,3	8,8	7,3	19,8	24,5	50,7	6,1	5,5	4,6
13,8	10,2	3,6	36,0	34,1	34,1	9,2	9,7	9,3	13,5	15,8	7,5	7,3	19,5	22,9	53,0	100	100	100
447	346	131	1 168	1 156	1 274	298	330	342	439	534	242	247	631	775	1 947	3 244	3 388	3 671

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Jordbrukssektorns andel av de förvärvsarbetande minskade i hela landet
mellan åren 1960 och 1965. Speciellt i Norrbotten och Västerbotten noteras
kraftiga reduktioner. Enligt länsplanering 1967 (prognos 0) väntas minskningarna
fortgå under 1970-talet.

Industrins sysselsättningsandel minskade mellan åren 1960 och 1965 i
storstadslänen, östra Svealand och Östergötland samt de fyra nordligaste länen.
Mellan åren 1965 och 1980 beräknas trenden i industriandelens utveckling
ändras från minskning till ökning i de sistnämnda länen samt Göteborgs
och Bohus län, medan den är oförändrad för övriga områden.

Mellan åren 1965 och 1967 ökade industrisysselsättningen något i mellersta
och norra Norrland. Övriga områden, däribland samtliga storstadslän,
hade en kraftig minskning.

År 1965 fanns i hela riket omkring 330 000 förvärvsarbetande inom byggnadsverksamheten,
vilket innebär 9,7 % av totala antalet sysselsatta. För
Malmöhus län kan konstateras en ökning på 27 % mellan åren 1960 och
1965. Mer än 20 % ökning inträffade även i Göteborgs och Bohus län samt
västra Götaland exkl. storstadslänet. Antalet sysselsatta i byggnadsbranschen
reducerades under perioden i Norrland.

År 1980 beräknas andelen sysselsatta i byggnadsverksamhet till drygt 9 %
i samtliga riksområden utom Stockholms län, där andelen antas bli 8,5 %.
En utjämning skulle därmed inträffa.

Andelen sysselsatta inom handel och tjänster ökade mellan åren 1960 och
1965 i alla områden, medan samfärdsel ökade endast i Malmöhus län och
mellersta Norrland. Servicesektorns sysselsättningsandel väntas öka fram
till år 1980 i samtliga riksområden.

De anförda uppgifterna om näringsgrenarnas utveckling inom riksområdena
skall enligt vad ERU framhåller bedömas mot bakgrund av att
nordvästra Götalands och Norrlands andel av de förvärvsarbetande minskade
mellan åren 1960 och 1965. Fram till år 1980 beräknas endast storstadslänen
öka sina andelar.

Regionala koncentrationstendenser

Företagssektorn kännetecknas av koncentrationstendenser av olika omfattning.
Som framgår av tabell 2 minskade inom industrin antalet arbetsställen
med fler än fem sysselsatta endast obetydligt under perioden 1955—
1967, medan det genomsnittliga antalet sysselsatta per arbetsställe ökade i
alla delar av landet. Mellan åren 1965 och 1967 minskade dock företagsstorleken,
mätt på detta sätt, i de flesta riksområdena.

Andelen småföretag (med mellan 5 och 20 anställda) var år 1965 högst i
Norrbotten och Västerbotten och lägst i det område som består av östra
Svealand (exkl. Stockholms län) och Östergötland. Speciellt södra och östra
Götaland utom Malmöhus län hade en låg andel företag med fler än 500
anställda.

Antalet brukningsenheter minskar snabbt inom jord- och skogsbruket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 2. Utvecklingen av antalet arbetsställen inom industri för riksområden under
perioderna 1955—1965 och 1966—1967 samt arbetsställenas fördelning på storleks grupper.

Riksområde	Antal arbetsställen	Fördelning av arbetsställen på storleksgrupper efter antalet sysselsatta 1965 (%)	Genomsnitti. antal sysselsatta
1955	1965	1967	5— 20 %	21— 100 %	101— 500 0/ /o	501— %	1955	1965	1967
A B	2 227	2 167	2 157	59,7	30,3	8,0	2,0	56	63	60
O	1 291	1 225	1 212	57,9	31,8	8,9	1,4	60	72	68
M	1 471	1 445	1 426	55,6	32,5	10,4	1,6	53	63	62
C, D, U, T, E	2 794	2 565	2 511	53,4	33,4	10,4	2,8	64	69	78
I, H, F, G, K, L	3 619	3 700	3 668	60,2	31,5	7,5	0.8	34	44	43
R, P, N	2 356	2 555	2 537	57,9	33,7	7,1	1,2	43	48	46
S, W, X	1 727	1 652	1 644	54,8	34,2	9,0	2,0	60	70	67
Y, Z	583	568	591	54,5	28,3	16,0	1,3	50	55	53
AC, BD	657	718	735	65,1	27,0	6,7	1,3	48	50	49
Hela riket	16 725	16 595	16 481	57,6	32,0	8,8	1,6	50	58	57

Nedläggningstakten har successivt ökat under de senaste decennierna. Inom
jordbruket reducerades antalet enheter omfattande över 2 ha åker från
ca 233 000 till ca 186 000 under perioden 1961—1966.

De nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, som fastställdes av 1967 års riksdag,
innebär en fortsatt krympning av produktionskapaciteten. Det finns
därför anledning att vänta en minskning av antalet brukningsenheter under
den närmaste tiden. Nedläggningarna drabbar i första hand företag med
liten åkerareal och knappa skogstillgångar. Nästan hälften av samtliga
nedlagda enheter under åren 1961—1966 hade sålunda mindre än 5 ha åker.
En förändring har inträffat i nedläggningarnas geografiska fördelning under
femtonårsperioden 1951—1966. Medan nedläggningstakten var speciellt
kraftig i Svealand under åren 1951—1961 blev den särskilt markant i Norrland
och vissa av länen i Götaland under perioden 1961—1966.

Flertalet brukningsenheter har både jord- och skogsbruk. Beträffande
storleksfördelningen hos driftsenheterna med åkerareal föreligger stora
olikheter regionalt. År 1966 hade huvuddelen av brukningsenheterna i samtliga
skogslän en areal som understeg 10 ha. Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands län hade samma år en företagsstruktur med mindre än 20 %
av antalet brukningsenheter i denna grupp.

Nedläggningarna bär medfört en relativt måttlig ökning av den genomsnittliga
arealstorleken. Under de senaste 20 åren har denna stigit endast
från ca 12 till ca 17 ha. Samtidigt torde den optimala företagsstorleken för
vegetabilisk produktion ha vuxit från omkring 20—30 till 100—200 ha.
Som jämförelse kan nämnas att genomsnittsstorleken i USA under samma
period har stigit från ca 65 till 120 ha.

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

Den markanta utvecklingen inom näringslivet mot färre och större enheter
kan tydligt urskiljas också inom detaljhandeln. Sålunda nedlades exempelvis
inom livsmedelsbranschen, som intar en dominerande ställning
såväl beträffande omsättning som antal försäljningsställen, drygt 10 000
butiker under perioden 1960—1968, medan nyetableringen var förhållandevis
obetydlig. Under år 1968 upphörde ca 900 livsmedelsbutiker, medan
endast ca 130 (exkl. varuhus) nyetablerades.

Den geografiska koncentrationen inom detaljhandeln har blivit större än
vad som återspeglas i nedläggningssiffrorna på grund av att butikerna i
ökad utsträckning kommit att förläggas i grupper.

Regional utveckling för olika arbetstagarkategorier

De tre storstadsregionerna, varmed i detta sammanhang avses Stockholm/
Södertälje, Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs A-regioner, hade år
1966 ca 30 % av antalet sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri
och partihandel. Samma regioner hade år 1966 48 % av den ledande
administrativa personalen och 46 % av de mest kontaktberoende befattningshavarna
inom dessa näringsgrenar.

För yrkesverksamma inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och
partihandel gäller, som framgår av tabell 3, att de ökade med ca 86 000
under perioden 1960—1965. Fram till år 1966 ökade antalet tjänstemän med
ca 63 000. Om dessa uppdelas efter SAF-statistikens nomenklatur och delas
in i kontaktberoende högre befattningshavare (av professorn G. Törnqvist i
bilaga till ERU:s rapport benämnda nivåerna 2—4) och administrativ personal
på lägre nivå (nivåerna 5—8), visar beräkningarna att ca 10 000 tillhörde
den förra kategorin. Hälften av ökningen i antalet högre befattnings -

Tabell 3. Absoluta och relativa sysselsättningsförändringar inom storstadsregionerna
och övriga riket mellan åren 1960 och 1965—-1966.

Grupper av yrkesverksamma inom tillverkningsindustri, byggnads-industri och partihandel	Stockholms A-region	Göteborgs A-region	Malmö A-region	Övriga
Totala antalet arbetare och tjänste-män enl. FoB 1960 och 1965 Absolut förändring	+ 10 814	+ 13 5/7	+ 7 105	+ 54 389
Relativ förändring (%)	+ 4	+ 10	+ 8	+ 5
Tjänstemän på olika nivåer enl. SAF-statistiken 1960 och 1966 Nivåerna 2—4 Absolut förändring	+ 2 758	+ 1 225	+ 1 135	+ 4 644
Relativ förändring	+ 39	+ 46	+ 67	+	31
Nivåerna 5—8 Absolut förändring	+ 12 063	+ 4 993	+ 5 750	+ 29 974
Relativ förändring	+	31	+ 26	+ 46	+ 30
Nivåerna 2—8 Absolut förändring	+ 14 821	+ 6 218	+ 6 885	+ 34 618
Relativ förändring	+	32	+ 28	+ 49	+	30

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

havare inträffade i de tre största städerna, samtidigt som de berörda branschernas
totala expansion i storstäderna var endast ca 32 000 mot ca 54 000
i övriga landet. Storstäderna hade dock redan tidigare inemot hälften av de
liögre befattningshavarna. Tabellen tyder på att industrins minskningar i
storstäderna framför allt har gällt driftsdelar, medan administrativa delar
expanderat kraftigt.

Sysselsättningsexpansionen under första hälften av 1960-talet har som
framgår av tabellen främst ägt rum inom de administrativa delarna av
företagssektorn. Antalet befattningshavare i arbetsfunktioner som svarar
för utbyte och behandling av information har ökat väsentligt, samtidigt som
sysselsättningen har ökat svagt eller minskat inom funktioner som svarar
för materialbearbelning och godshantering. Totala antalet anställda i företag
inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel ökade sålunda
mellan åren 1960 och 1965 med 5,5 %, medan enbart den administrativa
personalen inom dessa näringsgrenar ökade med drygt 30 % mellan
åren 1960 och 1966.

Faktorer som avgör företagssektorns lokaliseringsval

I ERU:s rapport görs ett försök till en utvidgad analys av orsakerna till
den regionala utvecklingen. I traditionell lokaliseringsteori uppmärksammas
i första hand regionala transportkostnadsskillnader, löneskillnader och
i någon mån skillnader i marknadsunderlag. Arbetskraften, råvarorna och
avsättningsmarknaderna förutsätts härvid ofta bundna till den ursprungliga
lokaliseringsorten. ERU betonar det ömsesidiga sambandet mellan de
faktorer som styr företagssektorns, hushållssektorns och den offentliga
sektorns lokaliseringsval. Detta motiveras av att ett beslut om en lokaliseringsförändring,
som fattas inom en sektor, torde utlösa en kedjereaktion
med beslut om förändringar inom de övriga sektorerna. Dessa förändringar
kan i sin tur medföra nya lokaliseringsbeslut inom den sektor som startade
förändringen.

En analys av produktivitetsförhållandena i olika regioner inom några
valda branscher tyder enligt ERU på att produktiviteten med ett företagsekonomiskt
betraktelsesätt är högre i regioner med stort befolkningsunderlag
än i regioner med litet. Materialet synes visa att storstadsregionerna
i vissa branscher har ett klart produktivitetsövertag gentemot övriga regioner.
Produktivitetsskillnaderna mellan små och stora företag är betydande
för de flesta av de studerade branscherna. ERU hävdar att dessa skillnader
i stor utsträckning beror på att företagen i olika utsträckning kan tillgodogöra
sig stordriftsfördelar m. m. Flera reservationer fogas till detta uttalande.
Hög produktivitet kan t. ex. bero på större andel nytt realkapital. I en
totalekonomisk kalkyl måste vidare också sådana kostnader beaktas som
uppstår till följd av utbyggnad av infrastruktur. En samhällsekonomisk
produktivitetskalkyl kan därför ge annat resultat än en företagsekonomisk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Personal inom företagsledning, utrednings- och planeringsarbete samt
försäljning koncentreras, som framgår av det föregående, allt mer till
storstadsregionerna. Orsaken till detta torde enligt ERU vara att nämnda
personalkategorier är särskilt beroende av personlig kontakt med andra
företags och offentliga myndigheters personal med likartade arbetsfunktioner.
Avsevärda kostnadsbesparingar och effektivitetsförbättringar kan
uppenbarligen uppnås genom en koncentration i rummet av dessa funktioner.
Produktiviteten för dessa torde alltså —- vid nuvarande kontaktformer
— vara högre i regioner med liten tidsåtgång för det externa kontaktarbetet
än i regioner med stor sådan tidsåtgång.

Företagens lokaliseringsval påverkas av regionala skillnader i fråga om
utbud av produktionsfaktorer. Särskilt nämner ERU tillgången till olika
kategorier av arbetskraft. Regioner med samma folkmängd kan ge väsentligt
olika arbetskraftsutbud. Detta kan bero på regionala skillnader i befolkningens
ålders-, köns- och utbildningsstruktur. Det kan också bero på regionala
löneskillnader. Av ERU:s material framgår att betydande sådana
skillnader föreligger.

Tabell 4 visar lön per sysselsatt och per arbetare år 1967 inom olika industribranscher
enligt industristatistiken, uppdelad på riksområden.

Lönerna är i allmänhet högst i storstäderna, medan framför allt de sydvästra
delarna av landet uppvisar låga löner. Textil-, trä- och läderindustrin
har låga lönevärden, medan mekaniska verkstäder har höga.

Regionala skillnader i efterfrågan på varor och tjänster torde enligt ERU
ha stor betydelse för företagens lokaliseringsval. Med utgångspunkt i produkternas
avsättningsmarknader kan branscherna indelas i internationella,
nationella, regionala och lokala grupper. Transportkostnadernas storlek
avgör i stor utsträckning till vilka av dessa grupper de olika branscherna
kan hänföras. Fördelningen mellan grupperna kan ändras från tid till annan.
Detaljhandeln har t. ex. i stor utsträckning övergått från den lokala till
den regionala gruppen. En förklaring till denna utvecklingstendens är sänkta
transportkostnader. En annan är att lönehöjningar framtvingar rationalisering,
som får formen av stordrift. 3

3. Hushållssektorn

Regionala utvecklingstendenser

ERU har studerat befolkningsutvecklingen inom de nio riksområdena.
Av tabell 5, som visar utvecklingen mellan åren 1960 och 1968, framgår
att storstadslänens samt östra Svealands och Östergötlands andelar av landets
befolkning ökade. Övriga riksområden hade andelsminskningar. Den
största andelsökningen förekom i Stockholms län och den största minskningen
i de tre riksområden, som tillsammans bildar Norrland och nordväst -

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1970

Tabell 4. Lön per sysselsatt och lön per arbetare i tusental kr. 1967 i olika riksområden.
(Siffrorna inom parentes anger lön per arbetare.)

Riksområde

E T U

I F G
HKL

R P N

swx

Y Z

Bransch

Metallverk

34,6

(21,2)

23,7

(20,2)

26,5

(21,6)

24,2

(22,0)

22,2

(18,2)

24,5

(22,0)

25,0

(22,5)

23,1

(20,8)

25,4

(23,4)

Metallmanuf.

25,4

(22,5)

22,6

(20,6)

22,1

(20,2)

21,3

(19,2)

19,1

(18,3)

20,9

(18,9)

20,0

(18,1)

20,6

(19,0)

20,8

(19,9)

Transport-

medelstill-

verkning

26,0

(23,7)

25,1

(22,7)

22,4

(20,9)

23,0

(19,4)

20,9

(19,0)

20,3

(18,2)

19,8

(18,6)

21,3

(15,2)

22,4

(20,7)

Mekanisk

verkstad

27,9

(23,6)

25,4

(23,3)

23,4

(20,7)

23,2

(17,2)

22,0

(19,7)

22,2

(19,5)

22,8

(19,7)

23,2

(20,4)

23,3

(21,3)

Elektronisk

industri

29,1

(26,2)

26,8

(20,6)

24,0

(21,1)

22,0

(19,5)

15,7

(13,1)

20,9

(19,1)

14,9

(17,8)

21,3

(20,2)

18,5

(17,9)

Annan verk-stadsindustri

34,7

(22,8)

24,4

(23,0)

22,7

(21,2)

23,0

(21,6)

22,2

(20,6)

15,6

(13,3)

19,5

(17,8)

19,1

(18,7)

15,8

(15,4)

Träindustri

23,8

(20,4)

21,2

(19,7)

21,3

(19,5)

20,1

(18,7)

19,5

(18,1)

19,7

(18,1)

19,6

(18,4)

19,4

(18,6)

19,8

(18,6)

Massaindustri

23,6

(21,4)

22,9

(20,7)

23,9

(20,7)

23,0

(20,9)

20,8

(19,0)

20,4

(18,0)

21,7

(19,8)

23,0

(20,3)

25,7

(24,1)

Grafisk

industri

28,4

(25,2)

25,6

(23,3)

23,3

(21,2)

22,2

(19,5)

19,0

(19,0)

21,3

(19,4)

21,9

(19,8)

25,3

(23,6)

24,1

(21,2)

Livsmedels-

industri

27,0

(24,0)

19,9

(17,6)

21,3

(18,6)

18,0

(16,2)

19,4

(16,9)

18,7

(17,2)

20,3

(18,1)

20,2

(18,0)

19,4

(18,4)

Dryckesvaru-

tillverkning

30,2

(26,2)

21,8

(19,8)

19,7

(18,1)

22,1

(20,8)

18,9

(17,3)

22,0

(20,7)

20,8

(19,4)

19,7

(18,6)

20,3

(18,7)

Textilindustri

17,3

(14,5)

19,3

(18,9)

17,6

(14,9)

16,4

(13,5)

15,3

(13,6)

17,1

(13,0)

17,8

(15,5)

14,2

(12,6)

14,9

(12,2)

Läder och hår-varuindustri

22,3

(19,8)

20,0

(14,9)

21,0

(17,6)

18,7

(15,5)

19,4

(17,2)

18,8

(16,8)

18,4

(15,2)

18,0

(13,9)

21,6

(19,2)

Kemisk och
teknisk industri

25,0

(19,1)

25,0

(16,3)

23,6

(16,7)

22,4

(15,5)

20,5

(17,2)

20,9

(17,8)

21,0

(17,7)

24,4

(21,8)

21,5

(20,0)

ra Svealand. Alla riksområden utom de tre nordligaste hade ökande folkmängd
under 1960-talet.

Vid en jämförelse mellan perioderna 1960—1965 och 1965—1968 konstateras
att befolkningsökningen var jämnare fördelad mellan olika riksområden
under den senare perioden än under den förra. Storstadslänens andelar
av tillväxten var sålunda mindre under perioden 1965—1968 och minskningstakten
i skogslänen var lägre. Övre Norrland hade t. o. m. en viss folk -

Figur 1. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och

storstadsregioner 1960-1965.

Genomsnittlig årlig befolkningsförändring
1960—1965.

<-2,00

-1,99- -1,00

-0,99- 0,00

0,00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

Folkmängd 1965
tooo

25 50

tusen

Figur 1. forts. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock

och storstadsregioner 1960-1965.

500

Genomsnittlig årlig befolkningsförändring
1960—1965.

<-2,00

-1,99--1,00
-0,99- 0,00
0,00- 0,99
1,00- 1,99
> 2,00

Folkmängd 1965
1000

drdTTfrTf)

Figur 2. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och

storstadsregioner 1965-1968.

Genomsnittlig årlig befolkningsförändring
1965-1968.

-2,00

1,99— -1,00

-0,99- 0,00

0.00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

O O

Folkmängd 1968

Figur 2. forts. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock

och storstadsregioner 1965-1968.

500

Genomsnittlig årlig befolkningsförändring
1965—1968.

<-2,00
-1,99--1,00
-0,99- 0,00
0,00- 0,99
1,00- 1,99
> 2,00

Folkmängd 1968
1000

drtfrrfiTt)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970
Tabell S. Befolkningsutvecklingen i riksområden 1960—1968.

Riksområde	Befolkningsandel (%)	Befolkningsförändring
1960	1965	1968	1960—1965	1965—1968
AB	17,1	17,8	18,1	+ 107 770	+ 56 520
O	8,4	8,7	8,8	+ 42 520	+ 22 300
M	8,4	8,7	8,8	+ 40 810	+ 29 280
C, D, U, T, E	16,6	16,8	16,9	+ 58 750	+ 35 930
I, H, F, G, K, L	15,0	14,9	14,8	+ 25 390	+ 17 730
R, P, N	10,5	10,4	10,4	+ 28 200	+ 19 480
S, W, X	11,6	11,1	10,8	— 7 940	— 2 330
Y, Z	5,7	5,3	5,1	— 13 280	— 3 850
AC, BD	6,7	6,3	6,2	— 8 450	+ 1 650
Riket	100,0	100,0	100,0	+ 269 770	+ 176 740

ökning under nämnda period. År 1968 förändrades bilden åter. Enbart
under detta år sjönk folkmängden i skogslänen med ungefär 8 000 personer.

Befolkningsutvecklingen inom mindre regioner belyses av ERU:s material
på olika sätt. I figurerna 1 och 2 visas folkmängden i de tre storstadsregionerna
och kommunblocken utanför dessa åren 1965 och 1968 samt den
genomsnittliga årliga förändringstakten under perioderna 1960—1965 och
1965—1968.

Den sammanlagda folkökningen bland ökningsblocken uppgick till ca
375 000 mellan åren 1960 och 1965. Av denna expansion tillföll inte mindre
än drygt 182 000, dvs. ca 49 %, de tre storstadsområdena. Av den totala
folkökningen i landet föll mer än två tredjedelar på dessa regioner. Av
de sammanlagt 87 kommunblocken inom skogslänen liade endast 15 folkökning
mellan åren 1960 och 1965. I Jämtlands och Västerbottens län hade
enbart residensstädernas block en positiv befolkningsutveckling. Av de
sammanlagt 17 kommunblock, vilka, hade en genomsnittlig årlig befolkningsminskning
som översteg 2 %, låg samtliga utom ett i nordvästra Svealand
och Norrlands inland.

Mellan åren 1965 och 1968 ökade tillväxtblocken med sammanlagt knappt
230 000 personer. Av denna ökning tillföll ungefär 95 000 de tre storstadsregionerna.
I skogslänen hade 22 block folkökning. Tillväxten i dessa uppgick
till drygt 28 000 personer, vilket kan jämföras med att de 65 minskningsblocken
i skogslänen tillsammans hade en folkminskning med ca
33 000 personer.

Den i jämförelse med den tidigare perioden relativt måttliga takten i
utflyttningen från glesbygdsområdena mellan åren 1965 och 1968 anser
ERU kunna till stor del förklaras med att en konjunkturdämpning inträdde
i början av denna period. Denna torde ha medfört en minskning i efterfrågeöverskottet
på arbetskraft i de expansiva områdena och därmed en lägre takt

1 arbetskraftens omflyttningar.

ERU har även försökt belysa folkmängden och dess förändringar inom

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

områden i landet som kan betecknas som enhetliga från lokal arbetsmarknadssynpunkt.
Inom ett av professorn T. Hägerstrand lett forskningsprojekt
har bl. a. studerats regionala variationer i den sammanlagda folkmängdens
storlek och utveckling inom områden med en radie av 30 km. Detta har bedömts
som ett lämpligt mått om man vill avgränsa områden för möjlig daglig
pendling.

I figur 3 visas folkmängden år 1965 i tusental inom på delta sätt avgränsade
lokala arbetsmarknader. Som framgår av figuren fanns ca 1,2 milj.
invånare inom Stockholms lokala arbetsmarknadsområde. Därnäst följde
i rang ett område med centrum omedelbart öster om Göteborg med 0,6
milj. invånare samt Malmö/Lund-regionen med 0,4 milj.

Lokala befolkningskoncentrationer på 200 000 invånare förekom på två
ställen i landet, nämligen vid inre Mälaren (Västerås—Köping—Eskilstuna)
samt i centrala Östergötland (Linköping—Norrköping).

Lokala förtätningar på 100 000 invånare och något däröver förekom på
betydligt fler håll i landet. Detta tröskelvärde överskreds inom ganska
vidsträckta zoner närmast omkring de tre storstäderna, såsom i södra
Uppland, östra Västmanland och norra Södermanland. Detsamma gällde
västra Västergötland och södra Bohuslän samt praktiskt taget hela Skåne
och Blekinge fram till Karlshamn. Övriga områden med 100 000 invånare
var, räknat från söder, södra Vätterbygden, Östergötland med undantag
av södra skogsbygden, Närke, vars centrala delar för övrigt uppnådde mer
än 180 000 invånare, Karlstad, Falun—Borlänge, Gävle—Sandviken och
slutligen Sundsvall.

Tröskelvärdet 50 000 invånare överskreds inom två stora regionala block,
ett centralsvenskt och ett sydvästsvenskt. I Norrland förekom endast smärre
spridda områden med denna folktäthet. I inlandet var det endast SLorsjobygden,
som hade mer än 50 000 invånare. I övrigt uppnåddes detta
tröskelvärde vid eller nära kusten i nedre Hälsingland och östra Medelpad
samt vid Umeå, Skellefteå och Boden.

Norrlands inland och nordvästra Svealand avvek markant från övriga
delar av landet. Hela området med undantag av centrala Jämtland samt
gruvdistriktet i norr hade mindre än 10 000 invånare inom alla lokala arbetsmarknader,
i allmänhet t. o. in. betydligt under.

Befolkningsutvecklingen åren 1960—1965 inom lokala arbetsmarknadsområden
illustreras i figur 4. Man finner att den lokala folkmängden minskade
norr om en linje från norra Bohuslän till Gävle med undantag av
mindre tillväxtområden främst vid kusten. Söder om gränsen ökade de lokala
arbetsmarknaderna med undantag av spridda minskningsområden.
De verkligt betydande ökningarna i absoluta tal är begränsade till några
få punkter. Stockholms lokala arbetsmarknadsområde fick ett tillskott på
100 000 invånare, Göteborgs på 44 000 och Malmö—Lunds på 35 000. Inre
Mälardalen ökade som mest med 23 000 invånare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Figur 3. Folkmängden inom lokala arbetsmarknadsområden
år 1965.

Som underlag för figuren har för ca 1 260 olika
mätpunkter på lika avstånd från varandra beräknats
den sammanlagda folkmängden inom
3 mils avstånd från mätpunkterna (den lokala
folkmängden). Beräkningarna avser förhållandena
den 1/11 1965. Isaritmerna i figuren avgränsar
områden inom vilka den lokala folkmängden
var ungefär lika stor för alla mätpunkter.
Isaritmernas siffror anger approximativt den
lokala folkmängdens storlek i 1000-tal.

» 60 50

/rrooo -

ICO

ioeei

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Figur 4. Befolkningsutvecklingen inom lokala
arbetsmarknadsområden 1960—1965.

Som underlag för figuren har för ca 1 260 olika
mätpunkter på lika avstånd från varandra beräknats
den sammanlagda folkmängden inom
3 mils avstånd från mätpunkterna (den lokala
folkmängden). Beräkningarna avser förhållandena
den 1/11 1960 och 1965. Vita ytor i figuren
anger områden inom vilka den lokala folkmängden
ökade för alla mätpunkter. Isaritmernas
siffror anger approximativt ökningens storlek
i %. Streckade ytor anger områden inom
vilka den lokala folkmängden minskade för alla
mätpunkter.

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

Faktorer som avgör hushållens lokaliseringsval

ERU har sökt belysa förvärvsinkomsternas samt arbetsmarknads- och
bostadsmarknadsförhållandenas betydelse för hushållens lokaliseringsval.
i detta syfte har inom ERU gjorts bl. a. kartläggningar av regionala nominella
och reella inkomstskillnader för olika arbetskraftskategorier, arbetslöshetsnivå
och förvärvsintensitet i olika regioner samt regionala variationer
i efterfrågeöverskott, utrymmesstandard m. in. på bostadsmarknaden.
Dessutom fästs uppmärksamheten vid olika icke prissatta miljöfaktorers
betydelse för hushållens val av bostadsort.

Av ERU:s rapport framgår att betydande nominella inkomstskillnader
förekommer i landet. Inkomsten per invånare är exempelvis nära dubbelt
så stor i Stockholm som i Norrlands inland. Skillnaderna i genomsnittsinkomst
är mindre per sysselsatt än per invånare. En orsak till detta är
att förvärvsintensiteten och åldersstrukturen är olika i skilda regioner.

De nominella inkomstskillnaderna mellan olika regioner redovisas närmare
i tabell 6. Ett försök har där gjorts att föra samman regioner, som
bedömts vara likartade beträffande befolkningsunderlag och geografiskt

Tabell 6. Inkomstskillnader 1966 och inrikes nettoflyttning 1963—1967 mellan olika
grupper av A-regioner och kommunblock.

Grupp	Nominell inkomst per inv. 1966	Nominell inkomst per syssels. 1966	Inrikes netto-flyttning 1963—1967 per 1 000 av folkmgd. 1.11.1965
Sto ckholm/Södertälje A-region	12 718	26 681	+ 24,2
Göteborgs, Malmö/Lund och Hälsingborg/Landskrona A-regioner	10 519	22 783	+ 34,1
Samtliga A-regioner i Göta-land och Svealand utom Dalarna och Värmland med en folkmängd mellan 95 000 och 190 000	9 030	20 153	+ 7,9
Samtliga A-regioner i Göta-land och Svealand utom Dalarna och Värmland med en folkmängd understigande 95 000	8 334	19 333	— 9,3
Samtliga kommunblock i Norrland, Dalarna och Värmland utom de 41 gles-bygdsblock som har lägst folkmängd	S 577	20 039	— 19,7
De 41 nyssnämnda kom-munblocken i Norrland, Dalarna och Värmland	6 976	18 101	—110,6

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070

läge. Av tabellen framgår även den inrikes nettoflyttningen mellan de olika
regiongrupperna mellan åren 1963 och 1967.

Tabellen visar att flyttningarna gick i riktning från regioner med låga
till regioner med höga genomsnittsinkomster. Det är dock värt att observera
att utflytlningstakten från kommunblocken i Norrlands kustland var mer
än dubbelt så hög som från A-regionerna i södra och mellersta Sverige med
en folkmängd understigande 95 000. Detta gällde trots att den senare regiongruppen
hade lägre inkomster både per invånare och per sysselsatt än den
förra gruppen. Regionala skillnader i medelinkomst räcker således inte som
förklaring till de regionala flyttningarna.

Regionala skillnader i genomsnittslön förekommer både per sysselsatt
och per arbetare. Det betyder att skillnader i genomsnittsinkomst mellan
olika områden inte helt kan förklaras av att andelen tjänstemän varierar
mellan de olika områdena. Det kan t. ex. nämnas att den manliga industriarbetarlönen
i Stockholm och Göteborg år 1967 låg 17 resp. 12 % över riksgenomsnittet.
Motsvarande löner i Gotlands, Kronobergs och Skaraborgs län
understeg riksgenomsnittet med 13, 18 resp. 7 %.

Spridningen i arbetarlöner är större mellan länen än mellan industrigrupperna.
Det innebär att det kan ge högre lön för en arbetare att flytta till en
region med högt löneläge än att byta yrke på den ursprungliga bostadsorten.

För att få en bild av de reella löneskillnaderna mellan olika regioner
måste de nominella lönerna vägas mot någon form av dyrhetstal. ERU har
därför gjort en bearbetning av 1964 års dyrortsundersökning. Det framgår
av denna bl. a. att de högsta dyrortstalen förekom i Stockholms stad och län
samt i mellersta och övre Norrland. De lägsta talen fanns i de sydöstra delarna
av landet.

Resultatet efter en vägning av dyrhetstalen mot de nominella genomsnittsinkomsterna
visar bl. a. att A-regionerna i södra och sydöstra Sverige
hade större reella än nominella inkomster per sysselsatt, medan det motsatta
förhållandet gällde större delen av Norrland. Skillnaden mellan den
högsta realinkomsten per sysselsatt, som återfanns i Stockholm/Södertälje
A-region, och den lägsta, som gällde Visby A-region, översteg 10 000 kr.

ERU anför att skillnader i tillgång på arbetsmöjligheter mellan olika
regioner med säkerhet är en av de främsta orsakerna till hushållens omflyttningar.
ERU:s material tyder på att regionala variationer i arbetskraftsefterfrågan
i större utsträckning än regionala skillnader i realinkomst förklarar
den inrikes nettoflyttningen. Den lägsta arbetslösheten i landet finns
i storstadsområdena samt i mellersta Götaland. Arbetslösheten i samtliga
A-regioner i skogslänen överstiger den genomsnittliga för hela landet. Det
konstateras också att eu betydande dold arbetslöshet förekommer i stora
delar av landet. Som exempel nämns att ett utbudsöverskott på 132 000 personer
skulle uppstå om förvärvsintensiteten för befolkningen i åldern 15—64
år i Stockholm/Södertälje A-region applicerades på övriga regioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

De största regionala variationerna i förvärvsintensitet förekommer hos
den kvinnliga arbetskraften. Inom denna kategori varierar förvärvsintensiteten
med nära 20 procentenheter mellan olika riksområden. Motsvarande
skillnad för båda könen är drygt 10 procentenheter.

I många fall bedöms hushållens valfrihet beträffande bostadsort vara
starkt begränsad. Detta gäller särskilt då en arbetstagare inte kan byta yrke.
Av ERU:s material framgår att många yrkeskategorier är hänvisade till val
mellan ett fåtal orter för bosättning på grund av att efterfrågan på vissa
typer av arbetskraft är regionalt starkt koncentrerad. Till denna begränsning
i valmöjligheterna beträffande bostadsort bidrar att hushållen ofta består
av flera förvärvsarbetande. Detta förhållande kan enligt ERU under
1970-talet få ökad betydelse för hushållens lokaliseringsval på grund av att
de gifta kvinnorna i ökande utsträckning söker sig ut på arbetsmarknaden.

Om målet för den ekonomiska politiken är att öka sysselsättningen genom
att föra över arbetskraft från orter som har svårt att upprätthålla full sysselsättning
till regioner med efterfrågeöverskott på arbetskraft, kan bostadstillgången
uppträda som ett binder för dessa omflyttningar. För att klarlägga
i vad mån bostadstillgången i olika områden utgör ett sådant hinder
redovisar ERU antalet bostadssökande, utrymmesstandarden, trångboddheten
och bostadsproduktionens fördelning på olika regioner.

Bland resultaten av denna analys nämner ERU att de tre storstadsregionerna
har det utan jämförelse största ef terf rågeöver skotte t på bostäder
mätt som andel registrerade bostadssökande av folkmängden i resp. region.
Den största andelen trångbodda hushåll förekommer i Stockholms och
Göteborgs och Bohus län samt i övre Norrland.

ERU framhåller i sin sammanfattning att förutom de prissatta varorna
hushållens välfärd och därmed deras lokaliseringsval påverkas av en
mängd icke prissatta miljöfaktorer, såsom tillgång till utbildning, sjukvård
och annan samhällsservice, samt utbud av olika fritids- och kulturaktiviteter.
En i detta sammanhang väsentlig icke prissatt faktor är de sociala
kontakter för fritidsumgänge eller för andra ändamål som varje individ är
beroende av. Även tidsåtgång för resor till olika aktiviteter är av betydelse.
Sammanfattningsvis framhåller ERU att, eftersom individernas miljöpreferenser
är vetenskapligt nästan helt obelysta, forskningen om människornas
önskemål om typ av samhälle och omgivning borde intensifieras. Det gäller
att inte se ensidigt på skillnader i förvärvsinkomst mellan olika regioner,
utan det gäller att beakta alla komponenter som bygger upp hushållens levnadsnivå
och miljö.

4. Den offentliga sektorn

Regionala utvecklingstendenser

ERU ägnar relativt stor uppmärksamhet åt den regionala utvecklingen
inom den offentliga sektorn på grund av dess snabba expansion och stora

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 7. Sysselsättningsutvecklingen inom offentliga tjänster i riksomräden 1960—1965.

Riksområde	Antal sysselsatta	Sysselsättnings-andel (%)	Sy ssel sättnings föränd-ring 1960—1965
1960	1965	1960	1965	Abs.	Rel. (%)
AB	106 090	131 720	25,9	25,2	+ 25 630	+ 24,2
O	34 420	42 770	8,4	8,2	+ 8 350	+ 24,3
M	36 270	46 000	8,9	8,6	+ 9 730	+ 27,5
C, D, U, T, E	62 470	85 040	15,2	16,2	+ 22 570	+ 36,1
I, H, F, G, K, L	52 690	67 370	12,9	12,9	+ 14 680	+ 27,9
R, P, N	33 580	44 830	8,2	8,5	+ 11 250	+ 33,5
S, W, X	36 150	46 430	8,8	8,9	+ 10 280	+ 28,4
Y, Z	21 740	26 500	5,3	5,1	+ 4 760	+ 21,9
AC, BD	26 010	33 610	6,4	6,4	+ 7 600	+ 29,2
Riket	409 420	523 370	100,0	100,0	+ 114 850	+ 28,1

betydelse för företagens och hushållens val av lokaliseringsort. I tabell 7
lämnas en översiktlig redogörelse för sysselsättningsutvecklingen åren 1960
—1965 inom hela den offentliga tjänstesektorn. I denna ingår undervisning,
hälso- och sjukvård, socialvård, kommunal och statlig förvaltning, försvarsväsende,
rätts-, polis- och brandväsende samt vetenskapliga institutioner,
intresse- och ideella organisationer, bibliotek och museer.

Som framgår av tabellen var totala antalet sysselsatta inom de offentliga
tjänsterna år 1965 drygt en halv miljon. Samtliga riksomräden utom Stockholms
län och övre Norrland hade en lägre andel sysselsatta inom de offentliga
tjänsterna än andel av befolkningen. Detta gäller således även Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus län. Stockholms län hade drygt 130 000
eller 25 % av de sysselsatta, vilket överstiger motsvarande procentsiffra för
befolkningen samma år med 7,4 procentenheter.

Antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna ökade med nära 115 000
eller 28,1 % mellan åren 1960 och 1965. Av riksområdena visar de tre storstadsregionerna
en något lägre takt i sysselsättningsexpansionen inom de
offentliga tjänsterna än den genomsnittliga för riket. Den snabbaste expansionen
hade östra Svealand (utom Stockholmsregionen) och Östergötland.
Ökningen i skogslänen var, trots folkminskningen där, genomsnittligt kraftigare
i relativa tal än i storstadsregionerna. Medan folkmängden i nordvästra
Svealand och Norrland minskade mellan åren 1960 och 1965 med
nära 30 000 personer ökade antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna
där med över 22 000. Denna utveckling illustrerar, framhåller ERU, väl den
utomordentligt starka expansion, som huvuddelen av de offentliga tjänsterna
i Sverige har genomgått under första hälften av 1960-talet.

I ERU:s material visas också att sysselsättningsexpansionen inom den
offentliga sektorn har skett inom alla typer av kommunblock, således även
i block med litet befolkningsunderlag och kraftig folkminskning. Av särskild
betydelse för den regionala näringslivs- och befolkningsutvecklingen är att

Kungl. Mnj.is proposition nr 75 år 1970

ökningen i stor utsträckning liar skett inom de delar av den offentliga sektorn
som kräver stort befolkningsunderlag. Detta gäller särskilt undervisningen,
hälso- och sjukvården samt den statliga förvaltningen. Den gymnasiala
utbildningen och den slutna sjukhusvården har haft en kraftig expansion
inte minst inom de medelstora kommunblocken. Tillväxten inom bl. a.
den högre utbildningen och den centrala statsförvaltningen har emellertid
också bidragit till en betydande expansion inom Stockholmsregionen och
de två övriga storstadsregionerna.

De delsektorer inom den offentliga sektorn, som har den ulan jämförelse
snabbaste sysselsättningsökningen är undervisningen samt hälso- och sjukvården.
Dessa två delsektorer svarade för nära 60 % av den totala sysselsättningsökningen
inom de offentliga tjänsterna mellan åren 1960 och 1965.
Betydande sysselsättningsökningar förekom här även i de befolkningsmässigt
snabbast tillbakagående delarna av landet. Det kan t. ex. nämnas alL
övre Norrland, som vidkändes en folkminskning med 1,7 % mellan nyssnämnda
år, samtidigt hade en sysselsättningsökning inom undervisning
med 24,6 % (2 270 personer) och inom hälso- och sjukvård med 31,7 %
(2 210 personer). Motsvarande sysselsättningsökning i t. ex. det starkt expansiva
Malmöhus län var 32,9 % (3 180 personer ) resp. 26,0 % (3 430 personer).

Den procentuellt snabbaste sysselsättningsökningen skedde mellan åren
1960 och 1965 inom socialvården, ökningen uppgick inom denna delsekLor
till 48,7 % eller ungefär hälften av den absoluta ökningen inom hälso- och
sjukvården. De minsta och snabbast tillbakagående kommunblocken hade
den procentuellt snabbaste sysselsättningsökningen inom socialvården. Sålunda
hade de 130 minsta kommunblocken i landet, som hade en folkminskning
med 3,8 % mellan åren 1960 och 1965, samtidigt en syssel sättningsökning
inom socialvården med 56,8 %. Samtliga storstadslän hade en avsevärt
mindre procentuell sysselsättningsökning inom socialvården än den genomsnittliga
för riket.

Som nämnts har den centrala statsförvaltningens tillväxt medfört en betydande
sysselsättningsexpansion i Stockholmsregionen. Detta illustreras
i tabell 8, som visar sysselsättningsutvecklingen åren 1960—1965 inom statlig
förvaltning i Stor-Stockholm (Stockholm/Södertälje A-region med undantag
av Nynäshamns och Södertälje kommunblock), övriga residensstadsblock
samt resterande kommunblock. Av tabellen framgår att Stor-Stockholm
år 1965 hade ett något större antal sysselsatta inom statlig förvaltning
än övriga residensstadsblock tillsammans. Kategorin »övriga kommunblock»
hade endast en dryg femtedel av det totala antalet sysselsatta. Den absoluta
sysselsättningsökningen åren 1960—1965 var något större i Stor-Stockholm
än i övriga residensstadsblock tillsammans och avsevärt större än i den
tredje kategorin.

ERU påpekar i detta sammanhang också att de högre tjänstemännen inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 8. Sysselsättningsutvecklingen inom statlig förvaltning i Stor-Stockholm, kommunblock
med residensstäder och övriga kommunblock 1960—1965.

	Sysselsatta 1965	Sysselsättningsförändring	1960—1965
	Antal	Riksandel (%)	Absolut förändring	Relativ förändring (%)	Andel av abs. förändr. i riket (%)
Stor-Stockholm Övr. residensstads-	14 300	42,6	+ 3 420	+ 31,4	40,0
block	12 330	36,9	+ 3 200	+ 35,0	37,5
Övr. kommunblock	6 890	20,5	+ 1 920	+ 38,7	22,5
Riket	33 520	100,0	+ 8 540	+ 34,2	100,0

den offentliga förvaltningen är utomordentligt starkt koncentrerade geografiskt.
År 1966 fanns t. ex. 61 % av alla statsanställda chefstjänstemän (tjänstemän
på B- och C-planen) i storstadsregionerna och därav 48 % enbart
i Stockholm/Södertälje A-region. Av de högre tjänstemännen inom affärsverken
fanns år 1967 nära 80 % i storstadsregionerna och 65 % i Stockholmsregionen.

Faktorer som påverkar den offentliga sektorns lokalisering

Vid de inom ERU gjorda undersökningarna har försök gjorts att dela in
den offentliga sektorn efter storleken hos avsättningsområdena för dess
olika varor och tjänster. Tre grupper har härvid särskilts. Till en första
grupp har hänförts sådana tjänster som är avsedda för slutlig lokal konsumtion
inom hushålls- och företagssektorn. Exempel på sådana tjänster är
det obligatoriska skolväsendet, den primärkommunala socialvården och viss
öppen hälso- och sjukvård. En andra, regional grupp består av sådana offentliga
tjänster som är avsedda att tillgodose efterfrågan inom större regioner.
Huvuddelen av det icke-obligatoriska skolväsendet och den slutna
sjukvården hänförs till denna grupp. En tredje landsomfattande grupp består
av sådana tjänster vilkas avsättning inte är förbehållen någon fast avgränsad
del av landet. Den centrala statsförvaltningen utgör ett exempel på
denna del av den offentliga sektorn.

De på nämnda sätt avgränsade grupperna inom den offentliga sektorn har
ERU analyserat med avseende på vilka faktorer som är av särskild betydelse
för deras lokalisering. Man har härvid utgått från samma tre huvudtyper
av lokaliseringsfaktorer som diskuterats för företagssektorn, nämligen
regionala produktionstekniska förhållanden, regionala efterfrågeförhållanden
och faktorutrustningen i olika regioner.

Lokaliseringen av den offentliga sektorns lokala grupp bestäms enligt vad
ERU funnit i särskilt stor utsträckning av lokala efterfrågeförhållanden.
Lokaliseringsvalet består här främst i att inom ramen för ev. givna regler
från riksnivå dimensionera de offentliga tjänsterna med hänsyn till lokala

Kangl. Maj:is proposition nr 75 år 1970

variationer i fråga om folkmängd och befolkningssammansättning. Stordriftsfördelar
medför emellertid en viss koncentration av de lokala verksamheterna.
Inom den offentliga sektorns regionala grupp krävs större befolkningsunderlag
än för den lokala gruppen, främst beroende på en ökad förekomst
av stordriftsfördelar.

Strävanden att uppnå den ur en viss sektors synpunkt mest effektiva regionala
organisationen har under senare år tagit sig uttryck i bl. a. en tendens
mot stordrift inom flera delar av den offentliga sektorn. Detta gäller
t. ex. skol-, polis- och rättsväsendet. Antalet gymnasieorter har t. ex. varit
i stort sett konstant under 1960-talet, trots att antalet elever inom det gymnasiala
skolväsendet (gymnasium, fackskola och yrkesskola) under denna
tid har ungefär fördubblats. Vidare har antalet polisdistrikt år 1965 reducerats
från 550 till 119. Beslut har år 1969 fattats om en successiv minskning
av antalet domsagor från 146 till 86.

ERU anför att de sektorsvisa bedömningar, som görs inom den offentliga
sektorn, i stort torde leda till samhällsekonomiskt lämpliga lokaliseringsbeslut.
1 vissa fall har emellertid i lokaliseringsvalet ingått uttalade
samhällsekonomiska bedömningar, dvs. överväganden om de externa effekterna
på andra samhällsverksamheter vid olika lokaliseringsalternativ. Aktuella
exempel på sådana överväganden är diskussionerna om en decentralisering
av den centrala statsförvaltningen och om lokalisering av en teknisk
högskola, vissa militärförband, statliga företag m. in. till Norrland. 5

5. Storstädernas och glesbygdens utveckling

I ERU:s rapport ägnas problem i samband med storstädernas och glesbygdens
utveckling speciell uppmärksamhet. Därvid framhålls att storstädernas
och glesbygdens utveckling kan ses som två ytterligheter i ett regionalt
utvecklingsförlopp, som innebär en koncentration av befolkning och näringsliv.
ERU stryker emellertid under att något direkt samband mellan storstädernas
tillväxt och glesbygdens tillbakagång inte behöver föreligga.

Storstädernas befolkningsexpansion svarade för ungefär två tredjedelar
av landets befolkningsökning åren 1960—1965. Till storstäderna räknas härvid
Stockholm/Södertälje, Göteborgs samt Malmö/Lund/Trelleborgs A-regioner
med undantag av kommunblocken Nynäshamn och Södertälje,
Alingsås och Vårgårda resp. Trelleborg. Under motsvarande tid förlorade
kommunblock med mindre än 20 000 invånare 3 % av sin befolkning.

Av figur 5, som är hämtad från en av professor Hägerstrand utarbetad
bilaga till ERU:s rapport, framgår att gruppen tätorter med mer än 2 500
invånare i Sverige hade en befolkningsmässig expansion mellan åren 1950
och 1965. Relationen mellan de största regionerna, dvs. storstäderna, och
övriga med mer än 2 500 invånare är i stort sett oförändrad. ERU påpekar
att detta kan synas strida mot de förut redovisade uppgifterna. Om tätor -

Kiihgl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

INV.

500000-

100000-

50000-

10000-

300 RANG

Figur 5. Tätortshierarkin i Sverige 1950 och 1965.

ter med mindre än 2 500 invånare tas med, visar det sig dock att de båda
kurvorna i diagrammet korsar varandra. Detta speglar de minsta tätorternas
tillbakagång.

Av figur 5 framgår vidare, framhåller ERU, att förskjutningen mellan
olika tätorter med mer än 2 500 invånare var relativt liten under perioden
1950—1965. Föreliggande prognoser pekar på att storstädernas andel av
landets samlade befolkningsökning kommer att öka.

Förändringar i efterfrågeförhållanden och andra produktionsförutsättningar
anförs av ERU som förklaringar till den pågående urbaniseringen.
Detta tar sig uttryck i att bl. a. ytkrävande aktiviteter, såsom jord- och
skogsbruk, blir allt mer kapitalintensiva, samtidigt som mark med relativt
ofördelaktiga produktionsförutsättningar överges. Landets resurser koncentreras
till näringar i vilka stordrift och samlokalisering ger hög avkastning.
För vissa ekonomiska aktiviteter är det lönsamt med en koncentration till
de största städerna, medan det för andra verksamheter är mer fördelaktigt
att expandera i mindre tätt befolkade regioner.

Kungl, Maj.ts proposition nr 75 år 1970 29

ERU delar upp storstads- och glesbygdsfrågorna i två problemområden.
Det ena gäller den långsiktiga fördelningen av landets resurser på olika orter
och därmed frågan hur olika regiontyper bör utvecklas befolkningsmässigt
för att optimal fördelning av resurserna skall uppnås. Det gäller den
framtida ortshierarkins struktur med fördelning på orter av olika storlek
och kontaktnätet dem emellan. Det andra gäller den takt i vilken koncentrationen
och expansionen skall ske och hur man skall lösa uppkommande
balansproblem. Man kan enligt ERU f. n. inte säkert uttala sig om hur den
från samhällelig välfärdssynpunkt bästa regionhierarkin skall se ut och hur
den avviker från den faktiskt konstaterade. Däremot går det att bättre belysa
balansproblemen vid expansion och avveckling.

Balansproblem vid storstädernas expansion

Expansionen av näringslivet inom storstäderna med åtföljande inflyttning
av arbetskraft kräver enligt vad ERU framhåller att, om de samhällsekonomiska
målen skall uppfyllas, samhällskapitalet i form av bostäder, vägar,
skolor m. m. byggs ut. För att avgöra möjligheterna att låta samhällskapitalet
expandera i takt med befolkningsexpansionen är det väsentligt att känna
till vilka resurser som i utgångsläget finns för en sådan expansion. Tillgången
på kapital och arbetskraft inom bl. a. byggnadssektorn är därvid av
stor betydelse.

Balansproblemet inom en expanderande storstadsregion har studerats inom
ERU. I synnerhet analyseras möjligheterna att samtidigt uppnå ett antal
ekonomisk-politiska mål i Göteborgs A-region under perioden 1963—1970.
Uppmärksamheten koncentreras till mål som avser regionens bostadsstandard,
dess kommunala service, industriproduktion och icke-kommunala service.
Att storstadsexpansionens välfärdspolitiska effekter under sådana omständigheter
blir ofullständigt redovisade finner ERU uppenbart. Metoden
möjliggör dock att dessa måls resursanspråk prövas med hänsyn till regionens
arbetskraftsresurser. Om en sådan prövning visar att samtliga mål inte
kan uppfyllas, föreligger en målkonflikt eller brist på balans redan vid detta
begränsade urval av mål.

Som exempel på resultat från undersökningen av Göteborgsregionens expansionsförlopp
nämns följande. Om bostadsproduktionen och den kommunala
servicen hade ökat enligt den kommunala målsättningen, drygt 11 %
per år under perioden 1963—1970, innebär detta enligt undersökningen att
byggarbetskraften måste fördubblas under perioden, att andelen arbetskraft
som sysselsätts i den kommunala servicesektorn måste öka från drygt 10
till drygt 20 % och att den kommunala utdebiteringen — med oförändrad
trend för den kommunala upplåningen — måste öka från 13 kr. år 1963 till
drygt 24 kr. år 1970.

ERU konstaterar att all nyinflyttad arbetskraft och mer därtill skulle
krävas i bostadsbyggande och för boendeservice, om målen skulle uppfyllas.
Industrin, partihandeln och även kommunikationerna skulle år 1970 tvingas

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

ha färre anställda än de hade år 1963. Vid ett oförändrat inflyttningsöverskott
efter år 1970 skulle dock dessa sektorer kunna öka eftersom större
kapacitet skapats för utbyggnad av bostäder och övrigt samhällskapital.

Av industristatistiken finner ERU framgå att en reduktion av antalet industrianställda
har ägt rum i Göteborgsområdet mellan åren 1963 och 1967.
Bilindustrins och varvens expansion talar dock för att ökning inträffat åren
1968 och 1969. Byggnadssektorn ökade kraftigt mellan åren 1960 och 1965 i
Göteborgs och Bohus län och förväntas enligt länsplanering 1967 fortsätta
att expandera fram till år 1980. Skillnaden mellan den faktiska ökningen
och den som krävs enligt undersökningen är dock stor.

Balansproblemen i samband med storstädernas expansion är enligt ERU :s
mening betydande. De kan lösas på i princip två sätt. Det ena gäller under
förutsättning att ökad utbyggnad av samhällskapital inte får komma i fråga.
För att upprätthålla balans krävs då att inflyttningen till storstäderna skärs
ned, vilket minskar efterfrågan på bostäder och annat samhällskapital. Som
exempel på medel som syftar till att reducera nyetableringar och utbyggnader
inom storstäderna nämns direkta förbud för utbyggnad och speciella
skatter på de produktionsfaktorer som utnyttjas. Vidare kan medel tillgripas,
som medför att regioner utanför storstäderna blir mer attraktiva. Bland
sådana medel nämns en planmässig styrning av privata och offentliga investeringar
till ett fåtal stora tillväxtcentra samt utlokalisering av offentlig
verksamhet.

Ett annat sätt att lösa balansproblemen är att under expansionsförloppet
aktivt styra fördelningen av resurser till olika sektorer, så att obalanser på
varu- och faklormarknaderna undviks. Denna styrning kan ske exempelvis
så att viss serviceproduktion skärs ner under ett skede av expansionen för
att resurser skall kunna föras över till byggnadssektorn eller till övriga sektorer
som bygger samhällskapital. Under senare skeden låter man ånyo
serviceproduktionen växa. Tänkbara medel i detta sammanhang är skatter
på produktionsfaktorerna under ett visst skede och utnyttjande av speciella
investeringsfonder av den typ som nu används inom konjunkturpolitiken.

Storstädernas bostadssituation

ERU framhåller att bostadssektorns betydelse för möjligheterna att skapa
balans på arbetsmarknaden har ägnats uppmärksamhet i den ekonomiskpolitiska
debatten. Dess strategiska betydelse beror, som framgår av det
förut anförda, på att en stor del av de inflyttande under ett expansionsskede
går åt till produktion av bostäder som täcker de inflyttandes behov.

Av tabell 9 framgår enligt ERU att bostadsstocken i storstäderna år 1960
i stort sett svarade mot befolkningsandelen. Den mycket omfattande inflyttningen
under perioden 1961—1965 till dessa städer motsvarades dock inte
av ökad andel av bostadsbyggandet. Bostadsstocken svarar inte heller mot
den regionala inkomstfördelningen, även om denna i allmänhet betraktas
som en viktig bestämningsfaktor för bostadsefterfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970 31

Tabell 9. Indikativa data för storstadsregionernas bostadsmarknad

	Riket	Storstads- region.	Stockholms och Södertäljes A-regioner	Göteborgs A-region	Malmö A-region
Befolkning i milj. pers. år 1960	7,499	2,053	1,239	0,552	0,262
Procentuellt av rikets befolkning	100	27,4	16,5	7,4	3,5
Nettoinkomst för fysiska personer 1962 miljarder kr.	52,6	18,8	12,2	4,4	2,2
Procentuellt av rikets nettoinkomster	100	36	23	8	4
Immigr. till vinst-regioner 1961—1965 per år	37 608	22 218	13 227	5 335	3 656
Procentuellt av immi-gration till samtl. vinstregioner	100	59	35	14	10
Bostadsstock i milj. rumsenheter 1960	9,118	2,479	1,508	0,651	0,320
Procentuellt av rikets bostadsstock	100	27,2	16,6	7,1	3,5
Rivning 1961—1965 i lägenheter	44 731	16 140	8 786	5 552	1 802
Procentuellt av rikets rivning	100	36,1	19,7	12,4	4,0
Bostadsbyggande bruttoantal lägen-heter 1961—1965	414 291	130 895	76 686	35 474	18 735
Procentuellt av rikets bostadsbyggande	100	31,5	18,5	8,6	4,5

Materialet pekar enligt vad ERU anför på ett stort behov av bostadsbyggande i storstäderna
även vid en minskning av inflyttningen.

Materialet pekar enligt var ERU anför på stort behov av bostadsbyggande
i storstäderna även vid en minskning av inflyttningen.

Några centrala glesbygdsproblem

Det av ERU initierade utredningsarbetet om glesbygdsproblemen har bedrivits
efter två linjer, en geografisk och en sociologisk. Det geografiskt inriktade
arbetet, som leds av professor E. Bylund vid Umeå universitet, berör
främst problem som hänger samman med avfolkningen och svårigheterna
att upprätthålla en rimlig service i glesbygdsområdena. Inom det sociologiska
utredningsavsnittet har en intervjuundersökning utförts bland glesbygdsbefolkningen
för att närmare belysa dess villkor och attityder.

Enligt ERU:s bedömning kommer glesbygdsproblemen att få ägnas stor
uppmärksamhet under 1970-talet. Mycket stöder emellertid hypotesen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

1970-talets stora regionala problem blir ekonomisk stagnation och utflyttning
från de mindre och branschmässigt ensidiga tätorterna. Många mindre
tätorter befinner sig redan på tillbakagång. Till de ensidiga orter som bör
uppmärksammas hör också de små handels- och serviceorterna som med
minskande underlag och ökad aktionsradie hos befolkningen slås ut i konkurrens
med centra av högre dignitet.

Näringsstrukturen i glesbygdsblocken är, framhåller ERU, i de flesta fall
ensidig med en förhållandevis stor andel sysselsatta inom jord- och skogsbruket.
Den kraftiga sysselsättningsminskningen inom i första hand dessa
näringar har haft avgörande betydelse för uppkomsten av många glesbygdsproblem.
Sysselsättningsminskningen i de areella näringarna i kombination
med arbetskraftens trögrörlighet har medfört att många regioner fått låg
yrkesintensitet. Denna är i allmänhet lägst i block med liten folkmängd och
den är påfallande låg i stora delar av Norrland. Härav följer också att genomsnittsinkomsterna
är väsentligt lägre i glesbygdsblocken än i andra
block.

Av den sociologiska undersökningen framgår att männen i glesbygd år
1966 hade förvärvsarbete i betydligt större utsträckning än kvinnorna, omkring
75 % jämfört med drygt 30 %.

ERU påpekar vidare att de materiella levnadsbetingelserna för åldringar
inom glesbygdsområden ofta är dåliga. En detaljerad inventering av åldringarnas
situation bl. a. i glesbygderna företogs av socialpolitiska kommittén.
I sitt betänkande Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5) konstaterade kommittén
bl. a. att de dåliga åldringsbostäderna utgjorde i första hand ett glesbygdsproblem.
I landets glesbebyggda delar fanns år 1965 totalt ca 180 000
åldringshushåll. Av dessa hade drygt 40 % bostäder som saknade vatten och/
eller avlopp. Detta innebär att även wc, bad och elvärme saknades. Motsvarande
andel i tätorterna var endast 6 %.

Åldrings- och sjukvårdsfrågorna utgör enligt ERU ett stort och växande
problem i hela landet men torde ha störst omfattning i glesbygds- och utflyttningskommuner.

Ett stort glesbygdsproblem är också den knappa tillgången till serviceverksamheter.
För att upprätthålla olika slag av serviceverksamhet krävs
ett visst befolkningsunderlag. För kommersiella företag ställs direkta krav
på marknadsmässig avkastning på insatt kapital och rimlig ersättning för
nedlagt arbete. Även på serviceverksamheter av icke-kommersiell natur såsom
skolor, sjukhus o. d. ställs anspråk på rimliga kostnader samtidigt som
verksamheterna skall uppfylla vissa minimikrav i fråga om kapacitet, kvalitet
och valmöjligheter för konsumenten.

En av de centrala frågeställningarna för Umeå-projektet är att fastställa
vad som är minsta möjliga befolkningsunderlag för olika basorter för service.
Utgångspunkten är vad befolkningen uppfattar som »acceptabelt serviceaggregat».
Den folkmängd som enligt dessa beräkningar erfordras uppgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

lill 2 900 personer. Denna uppgift gäller för år 1968. Genom strukturomvandling
och befolkningsminskning i omlandet beräknas emellertid kravet
på ortsstorlek öka med ca 4 % om året. Detta innebär att den minsta nödvändiga
ortsstorleken har passerat 3 000 personer redan år 1970. I detta sammanhang
uppmärksammas också problemet med att olika orter är olika attraktiva
för skilda verksamheter. En gruvort kan t. ex. bedömas som mindre
lämpad än en annan närbelägen ort för övrig industriell verksamhet. Genom
att man härigenom kommer att dela upp satsningarna på två orter kan
bådas möjligheter att fortsätta som självförsörjande orter upphöra.

Enligt ERU:s mening kan glesbygdsproblemen ha både långsiktig och
kortsiktig karaktär. De kortsiktiga problemen uppstår bl. a. om ett kontraktionsförlopp,
som i och för sig anses som ofrånkomligt, sker så snabbt att
olika slag av obalans uppkommer t. ex. i form av arbetslöshet, undersysselsättning,
otillfredsställande serviceförsörjning m. m. Ett mycket allvarligt
problem är de bristande sysselsättningsmöjligheter som finns på många
håll i glesbygden. ERU pekar på att exempelvis arbetslösheten för befolkningen
i åldern 15—64 år i genomsnitt under perioden 1963—1968 var nära
tio gånger så stor i Haparanda/Kalix A-region som i Stockholm/Södertälje
A-region. För att lösa de kortsiktiga sysselsättningsproblemen är det möjligt
att premier som subventionerar arbetskraft är att föredra framför ett stöd
som subventionerar kapital.

För att på längre sikt uppnå lösningar av glesbygdsproblemen krävs enligt
ERU insatser för att bygga upp regioner i Norrland och andra utsatta områden
som kan konkurrera med övriga delar av landet. Av stor betydelse är
därvid att man väljer ut ett fåtal orter, så att en koncentration av insatserna
kan komma till stånd. 6

6. Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser diskuterar de regionala utvecklingstendenserna.
I många fall sker detta i direkt samband med behandlingen av de regionalpolitiska
målsättningarna. 1 en rad yttranden tas sålunda orsakerna
till storstadsregionernas tillväxt upp i anslutning till uttalanden rörande åtgärder
som riktas mot fortsatt storstadsexpansion. På motsvarande sätt behandlas
glesbygdernas utveckling i samband med ställningstaganden i
fråga om glesbygdspolitikens utformning. Utvecklingstendenser för enskilda
regioner belyses vidare i de flesta yttrandena från länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp frågan om vilka faktorer som bestämmer
individernas val av boenderegion. I yttrandet framhålls att valmöjligheterna
i olika avseenden värderas mycket högt av den unga generationen,
vilken svarar för merparten av omflyttningarna mellan landets olika
regioner. Mindre orter med isolerat läge där tillgången på offentlig och privat
service i olika former är bristfällig får framdeles sannolikt mycket svårt
att hävda sig i konkurrensen med de större. De som i dag av olika skäl redan
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

K ungt. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

är verkligt rotade på platsen, utgör egentligen den enda säkra arbetskraftstillgången
vid eventuella lokaliseringar till dessa mindre orter. Svårigheterna
att rekrytera ersättare när dessa sedan går ur produktionen kan antas
bli avsevärda.

Den allmänna bakgrunden till och behovet av regionala omfördelningar
av landets resurser berörs bl. a. av AMS, som menar att den tekniska utvecklingen
och konkurrensen med utlandet ställer krav på en snabb omvandling
av näringslivet. Alla delar av landet berörs av denna strokturomvandliirg
men de största omställningsproblemen uppkommer inom områden där de
expansiva sektorerna av näringslivet inte räcker till för att bereda sysselsättning
åt den arbetskraft som friställs inom de kontraktiva sektorerna.

AMS anför vidare att de sju skogslänen och bland dem i synnerhet de fyra
nordligaste från dessa utgångspunkter har en ogynnsam sammansättning av
näringslivet. En förhållandevis stor del av befolkningen där är alltjämt verksam
inom jord- och skogsbruket. Den befintliga industrin har starka inslag
av branscher med ringa eller ingen sysselsättningsökning. Verkstadsindustrin
sysselsätter mindre än eu tredjedel av de industrisysselsatta jämfört
med nära hälften i övriga riket. Skillnaden mellan de fyra nordligaste
länen och övriga riket är än större i detta hänseende. Två så expansiva och
tungt vägande delbranscher till verkstadsindustrin som mekaniska verkstäder
och elektroteknisk industri har sålunda mindre än 6 % resp. mindre
än 3 % av tillverkningen lokaliserad till de fyra nordligaste länen. Under de
senaste åren har dock verkstadsindustrin haft en något mer positiv sysselsättningsutveckling
i skogslänen än i övriga riket.

En mer negativ bedömning av nuvarande utvecklingstendenser gör RLF
och Sveriges lantbruksförbund som bl. a. anför att avflyttningen i allt större
utsträckning drabbar mindre och medelstora tätorter. Eftersom det i
första hand är ungdomen som flyttar blir åldersfördelningen hos de kvarboende
ytterst ogynnsam och processen utvecklas till att bli ett dödligt hot
mot hela bygder och regioner. Förbunden påpekar särskilt att kommunsammanslagningar
i dessa fall i och för sig inte innebär någon lösning. I de orter
och regioner som tar emot flyttningsströmmen — framför allt Storstockholmsområdet
— blir problemen av annan art. Långtgående krav på bostadsbyggande
med åtföljande toppar i fråga om behov av barndaghem,
skolor och andra gemensamhetsanläggningar ställer de nuvarande kommuninvånarna
inför utsikten att tvingas höja kommunalskatterna långt utöver
vad som är rimligt. Trots de satsningar som gjorts har köerna enligt förbundens
bedömning ökat oavbrutet pa snart sagt alla områden. Denna biistsituation
leder till slöseri med samhällsresurser och ökade levnadskostnader
för enskilda. Samtidigt sker en miljöförstöring som saknar motstycke.
Mark-, luft- och vattenföroreningarna kring de stora befolkningskoncentrationerna
innebär en exploatering av oersättliga naturresurser. Förbunden
erinrar vidare om att Regionplanenämnden räknar med en befolkningsök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

ning i Storstockholmsområdet från nuvarande ca 1,5 till ca 2,5 milj. invånare
fram till år 2000. Det betyder att hela den beräknade befolkningstillväxten
i riket skulle komma att falla på Stockholmsområdet. Prognoser av
den typ som ligger till grund för exempelvis regionplanen för Storstockholm
utvecklas lätt till att bli ett program. På motsvarande sätt verkar prognoser
om fortsatt avflyttning avskräckande på företag som överväger lokalisering
till viss ort.

Också länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller alt del är diskutabelt
att låta den samhälleliga planeringen följa upp och underlätta näringslivets
spontana process. Den sociala krisen i Norrland och Bergslagsregionen har
enligt länsstyrelsens bedömning fördjupats och snarast accentuerat dessa
områdens ogynnsamma relativa position. Lönestatistik från de senaste åren
visar att skillnaderna mellan höglöne- och låglöneregionerna består trots
den starka utflyttningen från många av de sistnämnda. Löneklyftan mellan
olika regioner har i flera fall vidgats. Så ligger t. ex. löneläget för industriarbetare
i norra stödområdet sämre i förhållande till Stockholmsområdet
år 1967 än fallet var år 1963. I Skåne visar siffrorna att skillnaderna mellan
Kristianstads län och Malmöområdet under nämnda år ökat. En vidgad
löneklyfta noteras över huvud mellan Malmöregionen och hela övriga Sydsverige.
De utjämnande resultaten av den rörliga arbetsmarknadspolitiken
har låtit vänta på sig. Det förefaller snarast som om den lett till en sådan
utflyttning från många problemregioner, att det försvagade befolkningspolitiska
underlaget fördjupat deras karaktär av ekonomiska bakvattensområden.
Det är alltså fullt tänkbart att den spontana utvecklingen har gett
upphov till kumulativa processer, vilka skapar kroniska sociala problem.
Ett tecken härpå är att skillnaderna i kommunal skattekraft mellan tillväxtoch
stagnationsområden ständigt har ökat. Problemregionerna kan alltså
inte medelst eu satsning i egen regi på en förbättrad infrastruktur övervinna
sin eftersatta ställning. Enligt länsstyrelsens mening talar de anförda omständigheterna
till förmån för ett nytt synsätt på hela lokaliserings- och
tillväxtproblemet. Grundade skäl synes kunna anföras mot den hittills rådande
iokaiiseringspolitiska teori, som i omflyttning och storstadskoncentration
vill se ett främjande av den allmänna ekonomiska tillväxttakten. En
politik enligt denna premiss synes skapa bristande balans mellan regionerna,
kostnadskrävande sociala problem i avflyttningsområdena och tyngande
kostnader som följd av bebyggelsekoncentrationen i ett fåtal tillväxtregioner.
En politik som tar sikte på en balanserad tillväxt och som hindrar att
större sammanhängande delar av landet råkar i långsiktiga, depressiva lägen
ger av allt att döma en högre och säkrare framstegstakt.

I fråga om storstadsregionernas balansproblem menar länsstyrelsen i
Älvsborgs län att dessa kan delas i kort- och långsiktiga obalanser. De förra
beror av att konjunkturkänsligheten är hög i storstadsregionerna, vilket
bl. a. hänger samman med att dessa har en lägre importbenägenhet än andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

regioner. En relativt liten del av inkomstökningarna i storstadsregionerna
»läcker»; därför ut till andra regioner. Vidare är investeringsverksamheten
i storstadsregionerna i förhållandevis hög grad bestämd av den lokala efterfrågeutvecklingen.
Denna högre konjunkturkänslighet accentueras givetvis
av att de nödvändiga investeringarna i samhällskapital är större vid en
storstadsutveckling än vid en utveckling i de områden av landet, där samhällskapitalet
ej är fullt utnyttjat. Länsstyrelsen stryker under ERU:s konstaterande
att storstadstillväxten är förenad med svårigheter att fördela den
ekonomiska tillväxten på olika sektorer av näringslivet, så att balans kan
uppnås i storstadsregionernas ekonomiska struktur. Denna brist på balans
yttrar sig mera konkret i svårigheterna att uppnå en balanserad tillväxt för
industri, bostadsbyggande, kommunal och statlig verksamhet, kommunikationer
etc. De olika sektorernas samlade ambitioner är i storstadsregionerna
så höga, att betydande flaskhalsproblem ständigt uppstår. Det förefaller
sålunda som ett permanent inflationsgap föreligger i storstadsregionerna,
samtidigt som konjunkturvariationerna är starkare i dessa regioner.

Länsstyrelsen i Hallands län pekar på problem som orsakats av koncentrationen
av högavlönade, s. k. kontaktberoende funktioner och illustrerar
detta med uppgifter ur ERU:s rapport om att 75 % av landets arkitekter och
80 % av de högre tjänstemännen inom affärsverken bor i storstadsregionerna
(som har 30 % av landets befolkning). Denna koncentration av viktiga
samhällsfunktioner, motiverad med ett kontaktbehov med andra centralorgan,
bör inte okritiskt accepteras av statsmakterna. Det finns också ett
minst lika viktigt men till synes förbisett kontaktbehov med de lokala organen,
bl. a. kommuner och länsorgan ute i landet. En ofta återkommande
kritik mot centralt utarbetade planer och förslag är att de tillkommit utan
kontakt med kommunernas problem och utan att tillräcklig hänsyn tagits
till regionala förhållanden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län poängterar särskilt vad ERU i sina sammanfattande
slutsatser anför rörande storsladsproblematiken. Det konstateras
sålunda att utvecklingen går mot en uppdelning av näringslivet i en
storstadsorienterad del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling
och styrning och en del som orienteras mot andra regiontyper
och inriktas på rutiniserad produktion. Denna utveckling kan enligt
länsstyrelsen leda till allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser.
Även länsstyrelserna i Blekinge, Kronobergs och Kopparbergs län
uppmärksammar denna sida av storsladsproblematiken.

IV. Internationella erfarenheter
1. Inledning

Lokaliseringsutredningen framhåller att de regionala problemen under
senare år har blivit allt mer uppmärksammade i de länder som liksom Sverige
kan karakteriseras som liöginduslrialiserade marknadsekonomier, dvs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

i huvudsak Västeuropa och Nordamerika. Undersökningar om regionalpolitikens
roll i den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen har blivit
allt vanligare också i internationella organisationer som EFTA, OECD, EEC
och Europarådet. I flertalet länder har nya metoder utvecklats och ökade
ekonomiska resurser avsatts för att främja regionala målsättningar. Regionalpolitiken
har blivit ett centralt politiskt område.

Bakgrunden till detta är enligt utredningen de växande sociala och ekonomiska
klyftorna mellan olika områden, regioner eller landsdelar under
eu period av stigande social och ekonomisk standard i industriländerna.
Orsaken till denna utveckling kan delvis vara att de ekonomiskt och socialt
eftersläpande områdena är fattiga på naturresurser eller har ofördelaktigt
klimat eller geografiskt läge. Historiska, sociala och politiska faktorer
har också en fundamental betydelse i många länder. Den gemensamma orsaken
till alla länders regionala problem torde emellertid vara att olika näringsgrenars
relativa betydelse har ändrats i takt med den snabba ekonomiska
och tekniska utvecklingen. Avgången av arbetskraft från primärnäringarna
har varit snabb och sysselsättningen har ökat inom tjänstesektorn och
andra sektorer som har fördelar av att ligga i tätbefolkade områden.

I industriländerna anses den pågående koncentrationsprocessen i allmänhet
vara både nödvändig och önskvärd, om en fortsatt tillväxt av produktion
och konsumtion skall kunna upprätthållas. Men därigenom förstärks
de regionala olikheterna. Arbetslöshet i glesbygderna uppträder samtidigt
med överefterfrågan på fysiska resurser och miljöproblem i storstadsområdena.
Det väsentligaste gemensamma draget i industriländernas regionala
politik kan därför sägas vara deras strävan att på olika sätt påverka den
spontana regionala utvecklingen, så att dessa problem löses eller mildras.
Den allmänna politiken måste därvid få en från regional synpunkt selektiv
inriktning. Genom denna »regionalisering» av den allmänna politiken skapas
förutsättningar för att befolkningen i olika delar av ett land får en mera
rättvis del av de materiella och sociala framstegens resultat. 2

2. Regionalpolitiska mål

Utredningen konstaterar att de regionalpolitiska målen är vagt formulerade
i de flesta länder. Delvis beror detta på att ett tillräckligt tillförlitligt
underlag saknas när de politiska organen skall försöka dra upp långsiktiga
och preciserade normer för bosättning och näringsliv. Delvis hänger det
samman med att lämpligheten av eller möjligheterna för en ökad styrning
av samhällsutbyggnaden betvivlas. Politiska hänsyn till lokala opinioner
bidrar emellertid också ofta till den vaga konkretiseringen av regionala
mål. Enligt utredningens mening torde dock i många länder föras en mer
målinriktad regionalpolitik än vad officiella uttalanden skulle ge anledning
att anta.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tyngdpunkten i de flesta industriländernas regionalpolitik kan i dag sägas
ligga på regional utvecklingspolitik, dvs. det regionalpolitiska stödet
koncentreras till orter och områden med förutsättningar för utveckling på
lång sikt i stället för till problemområden. Regionalpolitiken har samtidigt
blivit en av de viktigaste förutsättningarna för ett fullföljande av den allmänna
ekonomiska tillväxtpolitik som alla industriländer bedriver. Detta
medför enligt utredningen att såväl nedgångsområdenas arbetslöshet och
låga inkomstnivå som de expanderande storstadsområdenas besvärande
stockningsproblem i ett land måste motverkas, om alla resurser skall kunna
användas för att främja tillväxtpolitiken. I praktiken betyder detta att man
med olika metoder söker förstärka näringslivets förutsättningar i de svagare
områdena, ibland kombinerat med återhållande åtgärder i de starkast
expanderande områdena.

Uppfattningen att ansträngningarna måste koncentreras så att en optimal
effekt uppnås med begränsade medel är, betonar utredningen, en grundläggande
utgångspunkt för den regionala utvecklingspolitiken. Till länder
som hunnit längst när det gäller att precisera mål hör Frankrike, Italien
och Nederländerna. I dessa tre länder har vissa orter och områden (lillväxtcentra
etc.) angetts som huvudmottagare av stödåtgärderna. I Frankrikes
fall har preciserade tal ställts upp för fördelning av arbetsplatser inom
olika sektorer och även för den eftersträvade dämpningen av Parisområdets
tillväxt. Även i Norge och Finland har försök gjorts i denna riktning.

Om en tillväxtcenterpolitik inte fullföljs med urskiljning och flexibilitet,
föreligger emellertid enligt vad utredningen hävdar risk att »grå» nedgångsområden
uppstår runt de områden som utvalts som tillväxtområden. På
grund av åderlåtning på arbetskraft och kapital kan de omgivande icke
stödberättigade områdena råka in i en negativ utveckling som inte är politiskt
acceptabel. Detta kan vara en av de återhållande faktorer som hindrat
vissa länder att alltför uttalat prioritera tillväxtcentra. Utredningen noterar
också att det f. n. finns en tendens till att överge systemet med avgränsning
av speciella utvecklingsområden i enlighet med olika typer av
fastställda kriterier till förmån för en mera flexibel politik, enligt vilken
stöd ges där behov uppstår eller där framtida behov förutses och en klar
framtida tillväxtpotential föreligger. 3

3. Regional planering

En förändring av existerande regionala utvecklingstendenser, både när
det gäller nuvarande ekonomisk utveckling och framtida tillväxtutsikter, är
givetvis, framhåller utredningen, i allt väsentligt en uppgift på lång sikt.
Den regionala politiken tenderar därför i allt flera länder att utgå från eu

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 år 1970

omfattande planering, där de olika elementen av nationell och regional politik
samordnas. Den tar vidare hänsyn till befolkningstillväxt och befolkningsrörelser
på lång sikt samt ekonomiska och tekniska utvecklingstendenser.
Ett nödvändigt element i den regionala rehabiliteringen av ett lands
totala ekonomiska och sociala utvecklingsmönster anses vara kontinuitet
beträffande mål och långtidsplanering. Det innebär bl. a. att långsiktiga
mål definieras för den regionala politiken och att den tid som står till förfogande
för deras uppnående preciseras.

I allmänhet har länderna utvecklat en planeringsmetodik baserad på ekonomiska
kriterier för att söka lösa sina regionala problem. Samordningen
av målen för den regionala och den nationella ekonomiska planeringen innebär
många svårigheter, bl. a. i form av konflikter mellan mål för nationell
tillväxt och tillväxt i efterblivna och nedåtgående områden. Väsentliga
framsteg har emellertid gjorts i vissa länder genom att regionala planeringsmål
beaktas i större investeringsbeslut, t. ex. beträffande stadsförnyelse
och transporter. I andra länder angrips de regionala problemen allt oftare
inom en allomfattande ram, som innebär samordning på flera nivåer och
sektorer.

Enligt vad utredningen påpekar gäller den regionala politiken i de viktigare
industriländerna i allt högre grad tätortsproblem och relationer mellan
stadsregioner och resten av landet. Detta leder till ett allt klarare erkännande
av behovet av en nära samordning av fysisk planering med ekonomisk
och social planering samt ökade insikter om den nyckelroll som offentliga
investeringar i infrastruktur spelar. Den klyfta som föreligger mellan
de stödbehov som framgår av regionala och lokala målambitioner och
ett lands finansiella och fysiska resurser ger enligt utredningens mening
en antydan om de oerhörda problem som återstår att lösa när det gäller
en utjämning mellan konfliktområdena.

De regionala utvecklingsprogrammen blir i industriländerna allt mera omfattande.
De inriktas på utveckling av infrastruktur, bostäder och social
välfärd i minst lika hög grad som på ekonomins produktiva sektorer. Strävan
är att inordna dessa olika aspekter under en allmän regionalpolitik
som samtidigt arbetar inom ramen för den nationella ekonomiska politiken,
så att finansiella och andra resurser kan utnyttjas helt.

Frankrike, Storbritannien och i viss utsträckning Nederländerna befinner
sig, upplyser utredningen, ett steg före övriga länder när det gäller att
söka samordna regionala utvecklingsplaner med den nationella politiken
och att koordinera de offentliga utgifterna med den regionala politiken.
I Italien och Norge finns en klar tendens i samma riktning. Även i andra
länder börjar det allt mera stå klart att de regionalpolitiska problemen
måste angripas genom samordning på flera nivåer och inom en vid ram
i stället för sektor- eller regionvis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 nr 1970

4. Regionalpolitisk organisation

Utredningen konstaterar att utarbetandet och genomförandet av en aktivare
regional utvecklingspolitik har gjort det nödvändigt i många länder att
upprätta nya administrativa, konsultativa och planerande organ. Vissa av
dessa arbetar med planering och samordning av regionalpolitiken på central
regeringsnivå medan andra arbetar i regionerna. I några länder kan ett
stort antal olika organ arbeta inom en region, ofta med latenta och ibland
påtagliga samordningssvårigheter.

Många länder har funnit det nödvändigt att på ett eller annat sätt samordna
de många lokala myndigheterna i större enheter. I vissa fall har tendensen
mot en reform av den lokala styrelsen lett till regionala styrelseformer.
Dessa är emellertid ännu på ett förberedande stadium, och utredningen
anser det ännu vara för tidigt att dra några allmänt tillämpbara
slutsatser.

På central regeringsnivå har ofta ett mycket stort antal myndigheter på
grund av sina funktioners natur (t. ex. offentliga arbeten, industri, transporter,
bostäder, utbildning etc.) en viss grad av planering och utövande
myndighet inom olika delar av regionalpolitiken. I vissa länder, t. ex. Frankrike,
Italien, Kanada och Belgien, har därför inrättats cn central samordnande
myndighet med allomfattande ansvar för den strategiska planeringen
och samordningen av de olika regionala åtgärderna. En sådan organisation
kan ge den nödvändiga impulsen till en kontinuerlig och omfattande
utvecklingsverksamhet i regionerna och till att anknyta denna verksamhet
till den nationella planeringens vidare mål. Många länder har ytterligare
utvecklat idén om en samordnad regionalpolitik och upprättat centrala
finansieringsinstitutioner för genomförande av det regionala utvecklingsprogrammet.
5

5. Regionalpolitiska medel

Utredningen pekar på en rad olika medel som används för att genomföra
den regionala politiken och delar in dem efter deras målinriktning på följande
sätt:

a) Åtgärder som inverkar på infrastrukturens utveckling (kan också gälla
samordning av offentliga investeringsprogram i allmänhet).

b) Åtgärder som syftar till att stimulera industriell rörlighet, dvs. företagens
flyttning till och expansion i valda delar av landet.

c) Åtgärder inriktade på arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet
(utbildning, omskolning, flyttningsbidrag, hjälp till anpassning och
välfärd).

Enligt vad utredningen konstaterar täcker dessa olika åtgärder i viss
utsträckning varandra. Dessutom är det inte alltid möjligt att isolera alla
olika typer av offentliga åtgärder som kan påverka den regionalpolitiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

utvecklingen. Speciellt gäller detta i länder där regionalpolitiken har integrerats
starkast med den nationella ekonomiska politiken. Stödet kan
även vara främst inriktat på aktivitet i olika sektorer, t. ex. förnyelse inom
kolbrytning, varvsindustri eller turism, varvid hänsyn först i andra hand
Las till de regionala aspekterna. Dessutom ger vissa länder prioritet av
mera allmän art till utvecklingsområden. Så förklaras exempelvis i den italienska
nationella utvecklingsplanen för åren 1966—1970 att minst 40 %
av den totala volymen av fasta bruttoinvesteringar skall ske i Syditalien,
Mezzogiorno. I Västtyskland, Storbritannien, Förenta staterna in. fl. länder
ges prioritet vid offentlig upphandling till företag i regionalpolitiska problemområden.

Utbyggnad av infrastruktur. I de flesta länder anses infrastrukturens utbyggnad
vara nyckeln till en regional utvecklingspolitik. Men den vikt som
läggs vid infrastrukturen kan enligt vad utredningen framhåller inte bedömas
enbart på basen av hur stor del av det regionalpolitiska stödet som går
till detta område. Vissa länder har utvecklat en teknik för samordning av
de centrala regeringsorganens och de lokala myndigheternas infrastrukturinriktade
arbete så att de regionala målen lättare skall kunna uppnås. Ibland
ges speciellt stöd som ett komplement till den ordinära verksamheten, i
andra fall är det särskilda stödet begränsat till att främja industriell infrastruktur,
t. ex. utveckling av industrizoner, tillfartsvägar eller annan service.

Samordningen av de offentliga investeringarna har nått långt i Frankrike
och Storbritannien men är avancerad också i Italien och Nederländerna.
I andra länder förekommer olika typer av bidrag och lån från centrala till
lokala myndigheter. I vissa länder är stödet anpassat till en regional planering
eller bar främjande av regionala syften som villkor. I exempelvis
Frankrike bar sedan år 1963 de offentliga investeringarna regionaliserals,
vilket genomförs på så sätt att stor hänsyn tas till de regionala planeringsmålen.

Den brittiska regeringen har meddelat sin avsikt alt ta full hänsyn till
regionala behov vid upprättandet av framtida investeringsprogram. Principen
är att prioritet skall ges till de offentliga investeringar i infrastruktur
som är av störst betydelse för den ekonomiska tillväxten.

När den första nationella ekonomiska utvecklingsplanen genomfördes i
Italien ökade möjligheterna att inom den nationella ramen bedriva en systematisk
och effektiv politik för Mezzogiorno. Åtgärderna på riksnivå för
infrastrukturutveckling har därvid kunnat samordnas på ett bättre sätt
med de speciella åtgärderna i Syditalien.

I Nederländerna anses det centrala problemet för regional utveckling
vara infrastrukturens förbättring, t. ex. genom ett samordnat kommunikationssystem.
Särskilda medel anslås för alt påskynda statliga projekt, t. ex.
motorvägar, liksom lokala och regionala åtgärder av betydelse för den regionala
utvecklingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

För att möta problem med befolkningsfördelning och den på lång sikt
väntade befolkningstillväxten har ett antal länder dessutom utformat åtgärder
för stadsförnyelse. Sådana åtgärder kan gälla antingen byggande av
nya städer, expansion eller förnyelse av städer eller utveckling av satellitsläder.
Dessa åtgärder har delvis andra syften än tillväxtcentra och tillväxtområden,
som är avsedda att tjäna som koncentrationspunkter för utvecklingen.

Företagens rörlighet. Stimulansåtgärderna för att öka företagens rörlighet
kan gälla helt nybildade företag, sådana som flyttat ut från stockningsområden
eller existerande företag som företar rationaliseringar eller expanderar
sin verksamhet. De direkta stödåtgärderna är i regel lån, bidrag eller
skattesubventioner. Ytterligare en rad olika medel kan dock komma i fråga
i mera speciella fall. Villkoren för olika slag av åtgärder varierar i hög
grad. Subventioner kan förekomma för mark, arbetskraft eller kapital eller
för en kombination av dessa. Tyngdpunkten har hittills legat främst på
investeringssubventioner trots alt dessa ansetts ha den nackdelen att sysselsättningen
snarare kan sjunka än öka, i varje fall på kort sikt innan multiplikatoreffekten
har hunnit slå igenom (det brukar allmänt antas, att ett
nytt arbetstillfälle i en modern industri skapar ytterligare ett arbetstillfälle
inom närbesläktad industri och service). Därför har tendensen i några länder
varit att i stället lägga tyngdpunkten på subvention av arbetskraften,
i Sverige t. ex. genom rörlighetsstimulerande utbildnings- och flyttningsstöd
inom arbetsmarknadspolitiken riktat till individen och i Storbritannien genom
regionala sysselsättningspremier riktade till företagen. Beträffande kapitalsubventioner
bär det ansetts nödvändigt att i ökad utsträckning reducera
investeringsbördan och driftkostnaderna under de tidigare åren av en
investering.

I allmänhet är direkta stödåtgärder tillgängliga enbart för tillverkande
och förädlande företag, men i ett antal länder är också verksamhet inom
servicesektorn samt handelsföretag stödberättigade. Utländska företag kan
i allmänhet få samma förmåner som inhemska företag.

I teorin, anför utredningen, är stödet avsett att kompensera företagen för
de extra utgifter som kan uppkomma på grund av lokaliseringen i ett utvecklingsområde
i stället för i ett område som skulle ha valts av företagen
utan yttre påverkan. Det finns också en tendens att förstärka stödåtgärderna
för att locka industriell verksamhet till utvecklingsområdena så snart
en nedgång i konjunkturen eller strukturella svagheter framträder. Utredningen
betraktar åtgärder mot de negativa effekterna av konjunktur- och
strukturförändringar i sådana marginalområden som ofrånkomliga men
betonar att de är enbart konjunktur- och strukturpolitiska delar av en mera
grundläggande regionalpolitik. En upptrappning av det finansiella biståndet
till företagen ligger därmed nära till hands. Risken för en sådan utveckling
kan minskas genom att de allmänna regionalpolitiska åtgärderna förstärks

Kungl. Maj ris proposition nr 7.5 år 1970

i form av utbyggnad av infrastruktur, arbetskraftsulbildning eller genom
generella taxe- och avgiftssubventioner.

I allmänhet finns enligt utredningen en tendens mot allt större flexibilitet,
både i åtgärdernas omfattning och i de villkor som är knutna till dem. I
några fall har länder som tidigare anknöt stödet direkt till nyskapande av
arbetstillfällen nu mjukat upp dessa förutsättningar. Detta motiveras av att
nya expansiva industrier anses böra uppmuntras i minst lika hög grad som
gamla arbetskraftsintensiva företag. De nya företagen är vanligtvis mindre
arbetskraft- och mer kapitalintensiva än de gamla, men på lång sikt har
de stora multiplikatoreffekter på sysselsättningen. I stort sett anses den regeln
gälla att det finns ytterligt få arbetskraftintensiva företag med tillväxtmöjligheter
på lång sikt.

I åtskilliga länder, däribland Frankrike, Västtyskland, Italien, Förenta
staterna, Finland, Belgien och Norge, används skattelättnader som medel
att främja de regionalpolitiska målen. Skattelättnaderna kan bestå i befrielse
från företagsbeskattning av vinster eller fastigheter, speciella avskrivningsregler,
befrielse från energi- eller transportskatter, möjligheter
att göra avsättning till skattefria fonder etc. Sådana medel används antingen
mera selektivt för att främja anpassning av modern industri, t. ex. i Frankrike,
eller för en lång tidsperiod, t. ex. 10 års skattebefrielser i Belgien och
Italien. Under de första åren av ett företags drift är vinsterna vanligtvis så
begränsade att, om skattelättnaderna gavs enbart för några få år, fördelarna
för företagen skulle bli nästan betydelselösa.

Genom en koncentration av ansträngningarna att främja regional utveckling
till vissa områden eller orter kan, anför utredningen, begränsade resurser
användas på ett effektivare sätt. Många länder fullföljer en regional
politik baserad på idén om tillväxt centra som upprätthållande eller expansiva
orter i utvecklingsområdena. Även när det gäller enbart den industriella
sektorns utveckling förekommer metoder där stordriftsfördelar och odelbarheter
kan utnyttjas, t. ex. genom att industrizoner upprättas eller industricentra
(industrial estates) byggs i utvecklingsområdena. Till industrizonerna
koncentreras investeringarna i basservice för industriell verksamhet
och i industricentra färdigställs även industrilokaler för uthyrning eller
försäljning. Om dessa medel samordnas med den regionala planeringen
ökar enligt utredningen dessutom möjligheterna att motverka de fortlöpande
starka stegringar av markvärdena, som i många länder är ett allvarligt
hinder för tätortsutbyggnad och industrialiseringsplaner.

I Frankrike och Belgien har utbyggnad av industrizoner förekommit
med statligt stöd i områden som inte skulle ha lockat industriföretag utan
att de grundläggande investeringarna företagits. I Storbritannien är utbyggandet
av industricentra ett av de viktigaste regionalpolitiska medlen. Även
i Norge och Förenta staterna byggs industricentra av offentliga företag.
Även i andra länder förekommer olika former av koncentrerad uppbyggnad
av lokaler för industri.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

Alla länder med stockningsproblem i vissa delar av landet, speciellt i
storstadsområden, försöker motverka detta genom att vidta positiva åtgärder
i andra delar av landet (t. ex. beträffande infrastruktur, skapande
av nya städer, stöd till investeringar etc.). I Storbritannien och Frankrike
har emellertid också åtgärder i form av avgifter och tiliståndsgivning för
etablering i stockningsområdena vidtagits, medan i flera andra länder anmälningsplikt
e. d. föreligger för företagarna vid lokalisering eller utvidgning
i sådana områden. Införande av anmälningsplikt övervägs f. n. i Norge.

Arbetskraftens rörlighet. Utredningen framhåller att i alla de redovisade
industriländerna utbildning och omskolning av arbetskraft i utvecklingsområdena
förekommer som ett medel att öka arbetskraftens yrkesmässiga
och geografiska rörlighet. Därigenom kan företagen lockas till etablering
i stödområdena och arbetslöshet motverkas.

Behovet av tekniskt kvalificerade arbetstagare är enligt vad utredningen
påpekar mycket större för industrier som är kapitalintensiva än i de nedåtgående
arbetsintensiva företagen. Eftersom den förra typen av förelag
i allmänhet uppmuntras att flytta till utvecklingsområdena, betyder detta
att yrkesutbildning blir en alltmer betydelsefull aspekt på regionalpolitiken.
I de allra flesta fall sköts yrkesutbildningen av offentliga myndigheter
och av industrin och anses vara en del av den nationella arbetsmarknadspolitiken.
Vissa länder ger speciella bidrag i utvecklingsområdena. Sålunda
lämnas i Storbritannien särskilt bidrag till företagen för utbildning
av ytterligare arbetskraft. I Italien anordnar speciella institutioner utbildning
och omskolningskurser, organiserar konferenser etc.

I Nederländerna har regeringen vidtagit åtgärder för att förbättra det sociala
klimatet i utvecklingsområdena. Åtgärderna syftar dels till att förbättra
sysselsättningsmöjligheterna, t. ex. genom yrkesutbildning och yrkesrådgivning,
dels till att förbättra den sociala välfärden. Tidigare var avsikten
att underlätta utflyttning från problemområdena till västra delarna av landet.
Denna politik har nu lagts om helt och i stället är var och en som
lämnar det västra området för att söka sysselsättning i ett utvecklingscentrum
i utvecklingsområdet berättigad till flyttningsbidrag.

Sedan år 1967 bedrivs i Kanada en arbetsmarknadspolitik som i hög grad
påminner om den svenska. Den omfattar bl. a. relativt generöst stöd till
arbetstagarna för att underlätta geografisk rörlighet och en expanderande
omskolningsverksamhet för att underlätta den yrkesmässiga omställningen. 6

6. Regionalpolitikens resultat

En värdering av regionalpolitikens resultat kompliceras enligt vad utredningen
anför av konjunkturväxlingarna och förändringarna i den ekonomiska
och sociala strukturen. Data beträffande speciellt sysselsättning
och arbetslöshet tyder emellertid på att regionalpolitiken har haft effekter

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

i åsyftad riktning, främst i de länder där utgifterna för regional utveckling
är relativt stora eller där regionalpolitiken har fullföljts under längre perioder.
Erfarenheterna tyder vidare på att målen — beroende på tidsfaktorn
— i allmänhet nås snabbare i fråga om industrialiseringen än beträffande
levnadsstandarden. Vad gäller åtgärderna på regeringsnivå finner utredningen
det klarlagt att ännu större uppmärksamhet måste ägnas förbättring
av den sociala miljön i utvecklingsområdena, eftersom det blir allt
mer tydligt att sociala och psykologiska faktorer är de kanske viktigaste
beståndsdelarna i en framgångsrik regionalpolitik. Till den sociala miljön
räknas då i huvudsak de faktorer som berör individernas liv utanför arbetet,
såsom befolkningsstruktur, boendemiljö, utbildningsmöjligheter, tillgång
till fritidsaktiviteter etc. Yrkesutbildning och omskolning förmodar
utredningen också kommer att bli allt betydelsefullare inslag i regionalpolitiken.
Behovet av tekniskt kvalificerade arbetstagare blir allt större i de
nya industrierna med dyrbart och komplicerat maskineri. I många länder
eftersträvas lokalisering av sådan kapitalintensiv industri i utvecklingsområdena
som ersättning för de nedåtgående arbetskraftintensiva industrierna.

1 fråga om länder som Frankrike, Nederländerna, Belgien, Italien och Storbritannien
anser utredningen att regionalpolitiken bar haft åsyftad verkan,
även om behovet av fortsatta åtgärder inte har minskat. Snarare torde de
regionalpolitiska medlen behöva ytterligare byggas ut. I de nordiska länderna
har på grund av speciella förutsättningar, t. ex. geografisk belägenhet
och utsträckning, några mera väsentliga framsteg för att minska de regionala
klyftorna ännu inte uppnåtts, trots att de regionalpolitiska åtgärderna troligen
har medfört ökat antal arbetstillfällen. I exempelvis Västtyskland och
Förenta staterna är de regionalpolitiska insatserna ännu så begränsade att
utredningen inte är beredd att dra några slutsatser beträffande resultaten.

Y. Erfarenheter från försöksperioden

1. Regional utvecklingsplanering

Bakgrund

Som i det föregående har anförts vid redogörelsen för 1964 års riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik är de medel, som ställts till förfogande för
att de regionalpolitiska målen skall nås, i huvudsak rådgivning åt företag
m. fl. om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet, ekonomiskt stöd
vid industrilokalisering till orter med sysselsättningsproblem främst inom
det s. k. norra stödområdet samt en aktiv samhällsplanering. Bland dessa
medel intar samhällsplaneringen en nyckelställning. En regional utvecklingsplanering
måste nämligen betraktas som en förutsättning för att en
sådan samordning av insatserna i form av lokaliseringsstöd, offentliga investeringar
m. in. kan ske att effekterna både för samhället och individerna
blir maximala.

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

Mot denna bakgrund anförde föredragande departementschefen i prop.
1964: 185 (s. 210) bl. a. följande.

En utvidgad utrednings- och planeringsverksamhet bör därför enligt
min uppfattning komma till stånd i länen. Denna bör för det första omfatta
sammanställning och analys av olika data rörande befolknings- och
näringslivsförhållanden m. m. samt uppgörande av prognoser och annan
bedömning av utvecklingstendenser till ledning för handlandet. Sådana
data behövs för planeringen i kommuner och landsting likaväl som inom
olika statliga organ. Redan den omständigheten att man för de olika planeringsgrenarna
utnyttjar ett gemensamt utredningsmaterial torde ha en
icke oväsentlig samordningseffekt. På grundval av sådant utredningsmaterial
bör vidare i länen utarbetas planer rörande olika åtgärder som kan påverka
lokaliseringsbetingelserna i enlighet med lokaliseringspolitikens
mål. Särskilt bör därvid beaktas den kommunala planeringen och kommunala
åtgärder i övrigt för näringslivets främjande. En avvägning bör eftersträvas
av olika regionala intressen i frågor om samhälleliga serviceanordningar
och andra offentliga verksamheter. Planeringen, som givetvis
ständigt måste hållas aktuell, bör utmynna i konkreta förslag och handlingsprogram.

Samhällsplaneringens huvuduppgift förutsattes således vara att tillskapa
och utveckla instrument dels för samordning av beslutsfattandet inom
olika sektorer och på olika nivåer inom den statliga verksamheten, dels för
samverkan mellan stat och kommun i syfte att regionalt fördela de samhälleliga
resurserna så att målen för lokaliseringspolitiken kan förverkligas.

Den regionala utvecklingsplaneringen har tagit sig flera olika uttryck.
För det första har under de senaste åren bedrivits en relativt långsiktig
planering, vars huvudändamål är att ange till vilka orter eller kommunblock
de lokaliseringspolitiska ansträngningarna bör koncentreras. Denna
planering har slutförts i en första omgång under benämningen länsplanering
1967. Vidare har en annan typ av regional utvecklingsplanering påbörjats
som är mera kortsiktig och som syftar till alt få till stånd konkreta
handlingsprogram för att lösa de problem som den mera långsiktiga planeringen
antyder. Detta arbete bedrivs under beteckningen länsprogram
1970 med sikte på att resultatet skall redovisas under första delen av år
1971. Slutligen har försöksverksamhet startats med s. k. kommunalekonomisk
långtidsplanering som har starka anknytningar till den regionala utvecklingsplaneringen.

Länsplanering 1967

Som nyss har sagts var huvudändamålet med länsplanering 1967 atl man
i länen skulle ange till vilka kommunblock de lokaliseringspolitiska insatserna
skulle koncentreras. Denna planering syftar sålunda till att ge vägledning
t. ex. i lokaliseringsfrågor samt vid fördelning av resurser som ställs
till länens förfogande, exempelvis olika statsbidrag, låneramar för bostadsbyggandet
o. d. I första hand är planeringen avsedd att tjäna till ledning

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

för de statliga organens verksamhet inom olika områden, men det är nödvändigt
att planeringen samordnas också med den kommunala planeringen
så att gemensamma värderingar och målsättningar såvitt möjligt läggs till
grund för de samhälleliga insatserna.

I de anvisningar som Kungl. Maj :t utfärdade i februari 1967 för länsplaneringens
bedrivande konstaterades att allmänna uttalanden om att
man vill främja utvecklingen i ett visst kommunblock eller på en viss ort
kunde förutsättas vara otillräckliga när konkreta lokaliseringsfrågor skulle
avgöras. Man borde därför sträva efter att ge målen för planeringen en mera
kvantitativ och konkret innebörd. Det förutsattes att detta skulle kunna
uppnås genom att planeringsråden och länsstyrelserna uttryckte sin lokaliseringspolitiska
målsättning i vissa ramvärden i fråga om den framtida
befolkning som man planerar för i de olika kommunblocken. I anvisningarna
framhölls att ramvärdena måste betraktas som grova riktvärden men att de
inte fick ges en så opreciserad form att de inte kunde bli vägledande för
planeringen. Det förutsattes att målen fortlöpande måste följas upp och
justeras efter hand som förutsättningarna ändrades. Härav följde att planeringen
måste revideras regelbundet. I kombination med normer och mål
av olika slag skulle befolkningsramvärdena som följ dresultat ge anvisning
om behovet av bostäder, skolor, vägar osv. Det framhölls att någon ställning
till fördelning av resurserna inom kommunblocken inte skulle las i denna
planering eftersom detta i första hand var en kommunal angelägenhet.

Sedan länsstyrelserna hade utarbetat berörda prognoser och insamlat information
om målen för den kommunala planeringen formulerade länsstyrelserna/planeringsråden
preliminära lokaliseringspolitiska målsättningar.
Resultaten remitterades till samarbetsnämnderna i kommunblocken och
landstingens förvaltningsutskott i december 1967. Med ledning av yttrandena
från remissorganen utformade länsstyrelserna/planeringsråden de definitiva
regionalpolitiska målen uttryckta i befolkningsramvärden. Dessa redovisades
i juni 1968 till inrikesdepartementet, där materialet sammanställdes
och analyserades. En utförligare redovisning av materialet bar publicerats
i SOU 1969: 27.

Vid anmälan i prop. 1969: 1 (bil. 13 s. 92) av resultatet av det utförda
planeringsarbetet framhöll min företrädare bl. a. att försöksverksamheten
med länsplanering varit framgångsrik i så måtto alt det visat sig möjligt att
på länsregional grund med betydande grad av enighet inom planeringsråden
och med god resonans bland kommunerna genomföra en utvecklingsplanering
på så realistisk nivå och med så klart uttalade prioriteringar att den
var ägnad att tjäna som vägledning för beslut som innebar regional fördelning
av resurser av olika slag. Vidare underströks att försöksverksamheten
naturligtvis hade vissa brister, men att dessa inte var så allvarliga att de i
nämnvärd grad minskade länsplaneringens värde för de ändamål den var
avsedd för. Departementschefen erinrade också om att mål i form av be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1970

folkningsramvärden inte kunde få bindande verkan. Planeringen borde
emellertid vara vägledande för de myndigheter som fattar beslut som har
regionalpolitiska effekter.

Vad sålunda uttalades i fråga om länsplaneringen och därpå baserade
slutsatser och värderingar godtogs till alla delar av riksdagen (BaU 48,
SU 57, rskr 408). I cirkulär den 17 juli 1969 (SFS 1969:438) har Kungl.
Maj :t anbefallt samtliga statsmyndigheter att i sitt arbete beakta länsplaneringens
resultat.

En regional utvecklingsplanering med i huvudsak den utformning som
länsplanering 1967 haft har förutsatts bli ett bestående inslag i vår samhällsplanering.
Avsikten är att de prognoser som bildar det viktigaste informationsunderlaget
för länsstyrelsernas/planeringsrådens målsättningar
skall revideras under år 1970 och att en ny fullständig omgång av länsplaneringen
skall genomföras under perioden 1972—1973.

Som förberedelse till nästa länsplaneringsomgång har en prognosmodell
avpassad för ADB utarbetats. Modellen kommer att prövas under detta år
för att få klarlagt om den kan användas i nuvarande skick eller om den
behöver utvecklas ytterligare.

Regionalpolitiska handlings program

Som förut nämnts förutsattes i riksdagsbeslutet om en aktiv lokaliseringspolitik
att planeringen i länen skulle utmynna i konkreta handlingsprogram.
Det första försöket med regionalpolitisk planering — länsplanering
1967 — kunde inte fullföljas så långt som till konkreta handlingsprogram
även om man i vissa län gjorde försök i den riktningen. I mars 1969
uppdrog Kungl. Maj :t därför åt länsstyrelserna att försöksvis utarbeta
konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Handlingsprogrammen
— länsprogram 1970 — som skall syfta till att belysa vilka
åtgärder i form av offentliga investeringar och andra insatser som fordras
om den regionala utvecklingen följer målsättningarna i länsplanering 1967,
skall så långt som möjligt omfatta tiden fram till år 1980. Avsikten är att
redovisningen av handlingsprogrammen skall gruppera sig kring tre huvudtyper
av åtgärder. För det första skall anges vilka sysselsättningspolitiska
åtgärder som bör vidtas i de kommunblock till vilka de lokaliseringspolitiska
ansträngningarna skall koncentreras. För det andra skall redovisas de
åtgärder, främst av socialpolitisk natur, som behövs i sådana områden där
de lokaliseringspolitiska medlen har visat sig otillräckliga för att lösa regionala
obalansproblem. Härvid åsyftas främst de egentliga glesbygderna.
Slutligen skall redovisas hur investeringarna inom den offentliga sektorn
bör fördelas regionalt. Det för planeringen behövliga informationsunderlaget
har insamlats genom enkät med kommunerna som alltså fått lämna
sina synpunkter på vilka åtgärder som bör vidtas och vilka investeringsbehov
som behöver tillgodoses fram till år 1980 om utvecklingen följer mål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

sättningarna i länsplaneringen. Även om större delen av den grundläggande
informationen som behövs lämnas av kommunerna hämtas data också från
landstingen och berörda statliga organ.

Det av kommunerna redovisade materialet skall av länsstyrelserna ställas
samman kommunblocksvis och bedömas av de berörda länsorganen
sektor för sektor. Med denna information som underlag skall länsstyrelserna/planeringsråden
och de olika länsorganen under första halvåret 1970
diskutera investeringsbehoven med kommunblockens samarbetsnämnder
resp. kommunernas styrelser. Om planeringsnivån i kommunblocket resp.
kommunen överstiger den nivå som följer av målsättningen i länsplanering
1967 skall i denna planeringsdiskussion klargöras vilka förändringar i behovet
av åtgärder och i investeringsbehoven i blocket som krävs för en anpassning
till målsättningen.

Landstingens investeringsbehov samlas in och behandlas på likartat sätt.

Själva planeringsmomentet i handlingsprogrammen skall som förut antytts
ha formen av prioriteringar mellan de olika kommunblocken. Avsikten
är att handlingsprogrammen i preliminär form skall remitteras till
samarbetsnämnderna och landstingens förvaltningsutskott i november 1970.
Slutlig redovisning av programmen skall ske till inrikesdepartementet under
våren 1971.

Försöksverksamhet med kommunalekonomisk långtidsplanering

Från kommunalt håll har ofta hävdats att de beslut om fördelning av
investeringsresurser på regioner och orter som i betydande omfattning
fattas av statliga organ ej sällan är illa samordnade i både tid och rum.
En första utgångspunkt för en förbättring av samordningen av dessa beslut
är den gemensamma målsättning för de statliga organen som formulerats
inom ramen för länsplanering 1967. En effektiv samordning förutsätter
emellertid också ökad information om vilka kommunala investeringsbehov
som föreligger. Detta var från regionalpolitisk synvinkel det viktigaste motivet
för den försöksverksamhet med kommunalekonomisk investeringsplanering
som initierades år 1966.

Ett annat viktigt motiv för ifrågavarande verksamhet var önskemålet att
förbättra den produktionsplanering som f. n. sker i kommunerna i form av
kommunala bostadsbyggnadsprogram. Framför allt investeringsdelen av
den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan betraktas som en utvidgning
av bostadsbyggnadsprogrammen. Andra motiv för att förbättra informationen
rörande kommunernas investeringsplaner var behovet av säkrare
underlag för det centrala budgetarbetet och byggarbetsnäinndernas
planering av byggnadsverksamheten. Till dessa grundläggande motiv har
under det sista året kommit behovet av information för två mera temporära
projekt, nämligen dels 1970 års långtidsutredning och dels länsprogram
1970. För att leda försöksverksamheten med den kommunalekonomiska
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

långtidsplaneringen tillsattes under år 1970 inom finansdepartementet en
särskild beredning för regional planering.

I anslutning till behandlingen av länsplanering 1967 framhöll statsutskottet
(1969:57) att en fortsatt utveckling av försöksverksamheten med
långsiktig kommunal investeringsplanering är en förutsättning för samordnade
planer som kan möjliggöra en konkret samverkan mellan stat, kommun
och näringsliv — en samverkan som är nödvändig för samlade insatser
i lämpliga orter och regioner.

Försöken med kommunalekonomisk långtidsplanering startades i december
1966. Totalt deltog år 1969 i denna försöksverksamhet drygt 500 kommuner
vilka kan beräknas svara för huvuddelen av de investeringar som
sker inom den kommunala sektorn.

Den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan sägas bestå av två
huvuddelar. I den ena redovisas finansiella uppgifter av olika slag och en
planering i anslutning därtill och i den andra de investeringsbehov som
kommunen förutser under programperioden som normalt omfattar fem
år. Den teknik som används innebär bl. a. att med utgångspunkt i en
prognos över befolknings- och skattekraftsutveckling driftutgifter och
investeringsutrymme beräknas för olika år. Härtill fogas en detaljerad redovisning
av investeringsbehoven. Bl. a. redovisas större projekt i särskild ordning
samt deras samband med andra investeringar.

Kommunerna har nu via länsstyrelserna levererat sina långtidsplaner till
statistiska centralbyrån. Informationen bearbetas f. n. för att användas i
länens regionalpolitiska handlingsprogram och i 1970 års långtidsutredning.

Den försöksverksamhet som bedrivits under åren 1966—1969 kommer att
fortsätta även under år 1970. 2

2. Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
Lokaliseringsstödets omfattning och regionala fördelning

Av lokaliseringsutredningens och ERU:s kartläggningar framgår att statligt
lokaliseringsstöd under tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1969 utgått
med sammanlagt omkring 894 milj. kr., varav 170 milj. kr. i bidrag och
724 milj. kr. i lån.

Inom stödområdet beviljades sammanlagt 402 företag lokaliseringsstöd
med 611 milj. kr., varav 161 milj. kr. i bidrag och 450 milj. kr. i lån. 78 företag
utanför stödområdet har fått lån med 274 milj. kr. och bidrag med
9 milj. kr. Av det totala stödet har 68,4 % gått till stödområdet och 31,6 %
till övriga Sverige.

Räntebefrielse och amorteringsanstånd för en begränsad tid har i viss utsträckning
medgetts i samband med lokaliseringslånen. För de fall räntebefrielse
beviljats under nämnda period kan den, vid en räntesats på 8 %,
beräknas till omkring 97 milj. kr.

Tabell 10. Lokaliseringsstödets fördelning på län under perioden 1.7.1965—30.6. 1969. (Belopp i tusental kr.)

Län	Antal företag	Uppgiven investering	Beviljat lokaliseringsstöd	Beräknad syssel- sättnings- ökning	Lokalise-ringsstö-dets för-deln. i %
Byggn.	Mask.	Summa	Bidr.	I % av byggn. invest.	Lån	Summa	I % av hela invest.
Östergötlands..........	13	31 231	34 583	65 814	1 000	3,2	32 704	33 704	51,2	840	3,8
Kronobergs............	1	1 242	1 609	2 851	—	—	1 901	1 901	66,7	17	0,2
Kalmar...............	9	29 569	43 618	73 187	3 550	12,0	37 341	40 891	55,9	765	4,6
Gotlands..............	2	1 513	1 123	2 636	—	—	1 700	1 700	64,5	14	0,2
Blekinge..............	1	25 000	17 000	42 000	—	—	30 000	30 000	71,4	725	3,4
Kristianstads..........	2	100	2 540	2 640	—	—	1 700	1 700	64,3	25	0,1
Malmöhus.............	1	1 400	364	1 764	—	—	900	900	51,0	31	0,2
Göteborgs och Bohus . . .	11	25 031	7 974	33 005	2 378	9,5	19 532	21 910	66,4	483	2,5
Älvsborgs.............	27	82 685	82 845	165 530	10 053	12,2	70 124	80 177	48,4	2 065	9,0
Skaraborgs............	1	768	2 295	3 063	—	—	1 900	1 900	62,0	70	0,2
Värmlands.............	67	80 021	103 564	183 585	16 318	20,4	87 724	104 042	56,7	1 871	11,6
Örebro................	4	4 623	3 549	8 172	—	—	4 870	4 870	59,6	135	0,5
Västmanlands..........	3	3 845	1 625	5 470	—	—	3 530	3 530	64,5	53	0,4
Kopparbergs...........	60	65 477	72 102	137 579	12 106	18,5	72 241	84 347	61,3	1 291	9,4
Gävleborgs............	42	73 124	74 396	148 020	16 341	22,3	76 915	93 256	63,0	1 259	10,4
Västernorrlands........	50	188 215	199 608	387 823	28 465	15,1	127 992	156 451	40,3	1 515	17,5
Jämtlands.............	50	59 764	33 582	93 346	16 116	27,0	44 338	60 454	64,8	1 034	6,8
Västerbottens..........	68	118 664	74 456	193 120	36 160	30,5	74 488	110 648	57,2	1 925	12,4
Norrbottens...........	68	73 596	22 547	96 143	27 682	37,6	33 691	61 373	63,8	1 056	6,9
Totalt.................	480	865 868	779 880	1 645 748	170 169	19,7	723 591	893 760	54,3	15 174	100,0
Inom stödområdet......	402	663 673	469 051	1 132 724	161 404	24,3	449 573	610 977	53,9	10 032	68,4
Utom stödområdet.....	78	202 195	310 829	513 024	8 765	4,3	274 018	282 783	55,1	5 142	31,6

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

■cfCtoo

Figur 6. Beviljat statligt lokaliseringsstöd i orter
som erhållit statligt stöd tiden juli 1965—december
1968. (Cirklarna är proportionella mot summan
av lån och bidrag.)

MILJONER

KRONOR

O 6 o<’

6600 \0

6200

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Den länsvisa fördelningen av det lokaliseringsstöd som beviljats framgår
av tabell 10. I fem län, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings
och Hallands län, har lokaliseringsstöd inte utgått. Största andelen
av stödet har Västernorrlands län fått. Därnäst kommer Västerbottens,
Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Norrbottens och Jämtlands
län kommer först på sjunde resp. åttonde plats. Sammanlagt har stöd beviljats
i de fyra nordligaste länen med ca 389 milj. kr. eller drygt 43 % av
det totala stödet, fördelat på 236 företag.

De totala investeringskostnaderna för de projekt, vid vilka lokaliseringsstöd
beviljats, har sökandena beräknat till omkring 1 646 milj. kr., varav
1 133 milj. kr. inom stödområdet. Investeringskostnaderna i byggnader
uppges totalt till 866 milj. kr., varav 644 milj. kr. i stödområdet. Lokaliseringsstödet
svarar således för i genomsnitt 54 % av investeringskostnaderna
för samtliga dessa projekt. Beviljade lokaliseringsbidrag täcker 24 % av
de beräknade byggnadskostnaderna för projekten inom stödområdet.

Som jämförelse kan noteras att de totala investeringarna i egentlig industri
för hela landet under fyraårsperioden 1965—1968 har beräknats
till omkring 23 miljarder kr. Under de fyra första åren av försöksperioden
har lokaliseringsstöd beviljats i samband med investeringar motsvarande
omkring 7 % av nyssnämnda belopp.

Den regionala fördelningen av det statliga lokaliseringsstödet under tiden
juli 1965—december 1968 framgår av figur 6. En tendens till koncentration
till kusten och norra stödområdets södra gräns kan konstateras.

Lokaliseringspolitiskt stöd till enskilda företag lämnades även under perioden
1963—1965, då kommuner, huvudsakligen inom det nuvarande norra
stödområdet, kunde beviljas tillstånd att som beredskapsarbeten uppföra
lokaler för industriellt bruk, vilka sedan kunde hyras ut eller försäljas
till företag mot vederlag som motsvarade kommunens kostnader. 219 arbetsställen
inom stödområdet erhöll denna form av lokaliseringsstöd med
totalt 105 milj. kr. I ERU:s undersökning diskuteras även denna typ av
lokaliseringsstöd, varvid det benämns statskommunalt stöd, till skillnad
från det nuvarande statliga lokaliseringsstödet.

Tabell 11. Det statliga och statskommunala stödets fördelning på befolkningsunderlagsregioner
1963—1968

Befolkningsunderlagsregion	Statligt stöd i % 1965—1968	Statskommunalt stöd i % 1963—1965	Invånare i % 1965
Mindre än 10 000 in v. inom 3 mils radie...............	5	8	16
10—20 000 inv. inom 3 mils radie....................	17	12	16
20—40 000 inv. inom 3 mils radie....................	35	23	31
Mer än 40 000 inv. inom 3 mils radie...............	43	57	38

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

ERU bär gjort en jämförelse mellan befolkningsunderlag och beviljat lokaliseringsstöd
åren 1963—1968. Av tabell 11 framgår att stödet har utgått
till de största befolkningskoncentrationerna inom norra stödområdet i något
högre grad än vad som skulle vara motiverat om enbart befolkningsunderlaget
används som fördelningskriterium. Detta är också att förvänta, eftersom
stöd inte utgår till sådana arealkrävande näringar som jord- och skogsbruk.

Tabellen visar att 43 % av det statliga stödet under perioden 1965—1968
utgått till regioner med mer än 40 000 invånare inom 3 mils radie från
stödföretagen. Dessa områden täcker 22 % av stödområdets yta och hade
38 % av dess befolkning år 1965. Till skillnad mot övriga befolkningsunderlagsregioner
inom stödområdet uppvisade de i allmänhet befolkningsexpansion
såväl under åren 1960—1965 som under perioden 1965—4968.

Sysselsättningsutvecklingen i stödföretagen

Medan sysselsättningen inom industrin som helhet minskade under perioden
1963—1968 har den ökat för de företag som har fått lokaliseringsstöd.
Av ERU:s material framgår att en ökning också har inträffat för industrin
som helhet (inkl. stödföretagen) inom skogslänen. Bland stödföretagen
var det år 1968, som tabell 12 utvisar, enbart de företag som erhållit
statligt stöd åren 1965, 1967 och 1968 som ökade sysselsättningen. Företag
som beviljades stöd första gången år 1968 kan här betraktas som en testgrupp,
eftersom de fått stöd endast under det sista av de redovisade åren.
Sysselsättningsutvecklingen för dessa företag har varit svagare än för övriga
stödföretag men starkare än för industrin som helhet. En kraftig ökning
kan konstateras för det år då stödet utgick.

Av skogslänens 2 970 industriföretag år 1967 ingick 402 bland de studerade
stödföretagen. Dessa hade 29 698 sysselsatta. Det totala antalet sysselsatta
var då 177 533.

Det av företagen vid ansökningstillfället beräknade sysselsättningstillskottet
på grund av de investeringar vid vilka lokaliseringsstöd beviljats

Tabell 12. Sysselsåttningsförändring för stödföretagen 1963—1968 med 1963 som
basår (index 1963 = 100)

Stödföretag uppdelade efter bidragsår	1963	1964	1965	1966	1967	1968
Statskoramunalt stöd 1903........	100	112	125	135	no	94
Statskommunalt stöd 1964........	100	116	129	151	138	125
Statskommunalt stöd 1965........	100	118	146	170	166	166
Statligt stöd 1965...............	100	in	129	141	144	149
Statligt stöd 1966...............	100	108	114	119	119	117
Statligt stöd 1967...............	100	107	112	117	119	137
Statligt stöd 1968...............	100	105	108	106	108	122
Samtliga industriföretag i skogs-länen ........................	100	107	109	109	106	_
Industrin som helhet.............	100	104	105	104	99	98

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970 55

Tabell 13. Sysselsättningsökning i stödföretagen t.o.m. 1968 enl. länsplanerarnas enkät

	Sysselsättningsökning	Beräknad ökning enl. ansökan
	i företag med färdigst. invest.	i företag med pågående invest.	totalt
Inom stödomr....... Utom stödomr.......	2 311 954	1 484 1 316	3 795 2 270	7 726 4 347
Hela riket	3 265	2 800	6 065	12 073

uppgår för perioden den 1 juli 1965—den 30 juni 1969 enligt tabell 10 för
hela landet till 15 174 arbetstillfällen, varav omkring två tredjedelar inom
och en tredjedel utom stödområdet. Älvsborgs, Västerbottens, Värmlands
och Västernorrlands län, i nämnd ordning, har beräknats få de största tillskotten.
Norrbottens och Jämtlands län kommer på sjunde resp. åttonde
plats. De fyra nordligaste länen har i ansökningarna bedömts få ett sammanlagt
tillskott av 5 530 arbetstillfällen.

I december 1968 gjordes en enkät hos stödföretagen för att klarlägga
hur mycket av planerad investering och sysselsättningsökning som hade
förverkligats fram till utgången av år 1968. Av tabell 13 framgår att antalet
sysselsatta hade ökat med omkring 6 100 personer från ansökningstillfället,
varav ca 3 800 inom stödområdet.

Liksom denna enkät visar ERU:s analys av de företag som lämnat uppgifter
till statistiska centralbyråns industristatistik att omkring hälften av
den beräknade sysselsättningsökningen hade inträffat t. o. in. år 1968. Om
företagen delas upp efter det år då de för första gången erhöll stöd och sysselsättningsökningen
räknas från året före det då stöd beviljades, kan konstateras
(se tabell 14) att de företag som fick stöd år 1965 hade uppnått i
det närmaste beräknad sysselsättningsökning, medan det för övriga föreligger
betydande skillnader mellan beräknad och realiserad sysselsättningsökning.

En del av de företag som fick stöd åren 1967 och 1968 hade vid slutet
av år 1968 ännu inte startat någon produktion. Detta belyses i tabell 15.

Tabell li. Faktisk och planerad sysselsättningsökning för industriföretag som erhållit
statligt lokaliseringsstöd och som lämnat uppgifter för 1968 till industristatistiken

År då stödet	Planerad sysselsätt-	Utfall
beviljades	ningsökning	åren	antal
1965	1 991	1964—68		1 549
1966	3 397	1965—68		544
1967	812	1966—68		366
1968	988	1967—68		586
Summa	7 188	1964—68	3 045

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 15. Jämförelse mellan planerade och utförda investeringar i stödföretag 1965—
1968 (i tusental kr.)

År då stö-det be-viljades	Planerad in-vestering (maskiner och byggnader)	Utförd investering
31.12.1966	31.12.1967	31.12.1968
1965	171 069	109 308	152 241	161 920
1966	345 173	75 622	235 435	309 790
19671	85 741	—	12 269	62 446
19681	109 729	—	—	26 241

1 Uppgifterna gäller för de 35 företag 1967 och de 57 företag 1968
som ingår i ERU:s undersökning.

Som framgår av tabellen hade de företag som första gången erhöll stöd
år 1965 i det närmaste utfört de planerade investeringarna år 1968. Förändringen
mellan åren 1967 och 1968 är relativt liten. För företag som erhållit
stöd åren 1966 och 1967 är investeringsökningen mellan åren 1967
och 1968 betydande. Det är därmed troligt att även antalet sysselsatta har
ökat betydligt mellan dessa år.

Av de nyetablerade industriföretag inom stödområdet, vilka har beviljats
stöd, hade 20 färdigställt investeringarna fram till årsskiftet 1968—1969.
Antalet sysselsatta i de nyetablerade företagen uppgick den 31 december
1968 till 850 personer.

Lokaliseringsstödets effekter på landets resursfördelning

Ett centralt problem i ERU:s undersökning är att effekterna av den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten måste bedömas med hänsyn till såväl
sysselsättningsmål som mål beträffande ekonomisk tillväxt, utrikeshandel,
prisstabilitet, inkomstfördelning m. in. Det kan således enligt vad ERU
framhåller tänkas att t. ex. flytlningsstimulerande åtgärder är att föredra,
även om lokaliseringsstöd ger betydande sysselsättningseffekt i arbetslöshetsdrabbade
regioner.

För att belysa denna fråga har ERU undersökt stödföretagens produktivitetsförhållanden.
Detta motiveras av att en politik, som innebär stöd till
företag med väsentligt lägre produktivitet, mätt som förädlingsvärde per
sysselsatt och per kapitalenhet, än övriga företag, kan innebära ett ineffektivt
utnyttjande av landets resurser och att därför andra medel är att föredra
för att uppnå uppsatta nationella och regionala mål.

De empiriska uppskattningarna visar att stödföretagens förädlingsvärde
per sysselsatt i genomsnitt ligger något under hela industrins värde. Betydande
skillnader mellan företag tillhörande olika branscher och storleksklasser
konstateras i ERU:s rapport. Som framgår av tabell 16 har medelstora
och stora företag produktivitetsvärden som ligger nära branschge -

Kungl. Maj:is proposition nr 75 år 1970

Tabell 16. Förädlingsvärde, kapital och lön per sysselsatt 1967 i stödföretag uppdelade
på branscher och storleksklasser (i tusental kr.)

Bransch	Företagsstorlek	Förädlingsvärde per sysselsatt	Realkapitalets vär-de per sysselsatt	Lön per sysselsatt
V erkstadsindustri	små	25,6	43,3	17,8
	medelstora	35,5	58,0	21,7
	stora	37,6	95,8	21,9
Träindustri	små	22,2	61,0	16,2
	medelstora	33,7	70,4	19,0
Genomsnitt för hela riket	stora	37,3	46,9	22,2
V erkstadsindustri		38,6	82,3	23,6
Träindustri		34,2	64,1	20,1

nomsnitten, medan småföretagens värden låg närmare 30 % under. Träindustrins
värden är lägre än verkstadsindustrins.

En tänkbar orsak till de konstaterade skillnaderna i förädlingsvärde per
sysselsatt är enligt ERU att de stora företagen utnyttjar en kapitalintensivare
teknik, dvs. att de har större andel maskiner och anläggningar än de
övriga. Uppgifterna i tabell 16 tyder på att detta gäller för stödföretagen.
Det synes dock inte kunna helt förklara skillnaderna i arbetskraftsproduktivitet.
Jämfört med branschernas riksgenomsnitt är kapitalintensiteten
i de stödföretag som tillhör mekaniska verkstäder och gjuteri er lägre i
små och medelstora företag, medan träindustrins små och stora företag
uppvisar låga värden. Lokaliseringsstödet synes således inte ha utgått till
företag med en i förhållande till övriga industriföretag hög andel kapital.

De medelstora och stora stödföretagens löner ligger i nivå med dem som
gäller för skogslänen inom resp. branscher, dvs. för träindustrin drygt
19 000 kr. per sysselsatt år 1967 och för verkstadsindustrin omkring
21 000 kr. Detta kan jämföras med motsvarande löner i Stockholms län som
år 1967 låg vid omkring 24 000 resp. 27 000 kr. En del av skillnaderna kan
enligt vad ERU funnit förklaras av att tjänstemannaandelarna är olika.
För stödföretagen var förvaltningspersonalens andel av totala antalet sysselsatta
omkring 20 % år 1967, medan andelen var nära 32 % i storstadslänen.

ERU tolkar resultaten av sina undersökningar så att den sysselsättningsexpansion
som startats i stödföretagen i allmänhet inte har medfört ett ineffektivt
utnyttjande av landefs resurser. För att fullständigt belysa detta
krävs information även om stödets indirekta effekter. Möjligheterna att
uppskatta dessa anser ERU f. n. vara synnerligen begränsade. En sådan
kalkyl kräver kännedom om kapacitetsutnyttjandet för olika aktiviteter
inom stödområdet och om dess produktionsstruktur på mycket detaljerad
nivå. Det är mycket svårt att f. n. avgöra bl. a. hur stor del av de med

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

hjälp av lokaliseringsstöd utförda investeringarna som utförs av arbetskraft
inom stödområdet. De flesta maskinföremålen torde t. ex. importeras
från övriga delar av landet eller från utlandet. Lokaliseringsstödet har således
med all säkerhet fått indirekta effekter utanför stödområdet. Problem
av detta slag avser ERU att behandla i sitt fortsatta utredningsarbete.

Stödföretagens likviditets-, räntabilitets- och finansieringsförhållanden

ERU betonar att en av förutsättningarna för lokaliseringsstödet är att
det skall utgå till företag som uppvisar tillfredsställande lönsamhet. Detta
innebär med en snäv definition att företagens räntabilitet, mätt som nettovinst
per insatt riskvillig kapitalenhet eller som nettovinst, skatt och utgiftsräntor
per enhet eget och främmande kapital, skall vara sådan, att
förräntningen av det insatta kapitalet är konkurrenskraftig med alternativa
placeringar. Med en vidare definition skall även ersättningen till andra
produktionsfaktorer än kapital tas med i beräkningen. Ett företag med
god lönsamhet skall då också ge arbetskraften konkurrenskraftiga löner. I
ERU:s undersökning beaktas bägge dessa aspekter på lönsamheten. Vid
bedömningen av de finansiella förhållandena analyseras även företagens
likviditetsläge och relationen mellan eget och främmande kapital.

I tabell 17 jämför ERU stödföretag och företagen i det stickprov från
industrin som helhet som insamlas av statistiska centralbyrån. Jämförelsen
gäller utvecklingen åren 1966—1967 för likviditet, räntabilitet (okorrigerade
värden), finansiell struktur samt löner per sysselsatt.

Av tabellen framgår att räntabiliteten är relativt lika för de bägge företagstyperna.
En svag försämring har inträffat under den studerade perioden.
Stödföretagens likviditet är betydligt sämre än stickprovets. Även lönerna
är lägre. Stödföretagen förefaller vidare ha lägre självfinansieringsgrad
än övriga företag.

ERU framhåller att en råd reservationer självfallet måste göras i fråga
om resultatet. Först och främst kan skillnaderna i företagsstorlek medföra

Tabell 17. Stödföretagens likviditet, räntabilitet och finansiella struktur 1966 och 1967

	Omsätt-ningstillg. 1 i förh. till kortfrist, skulder (likviditet)	Omsätt-ningstillg. 1 + varula-ger i förh. till kortfris-tiga skulder	Vinst + skatt + ränteutg. i förh. till syssels. kapital (räntabi-litet)	Eget kapi-tal i förh.t. sysselsatt kapital (fi-nansiell struktur)	Lön per sysselsatt	Antal sysselsatta per företag
Stödföretag 1966. . . .	63,4	108,6	5,99	16,7	19 678	86
1967____	69,8	110,6	5,64	15,7	21 371	67
Industrin som helhet 1966..............	104,3	152,2	5,92	34,9	21 508	435
1967..............	111,4	157,4	5,85	34,2	23 154	422

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970 59

felaktiga slutsatser. Små företag, som inte har fått lokaliseringsstöd, kan
mycket väl befinna sig i samma situation som de mindre stödföretagen.
Detta innebär i så fall endast att små företag kan ha större likviditetsproblem
än stora. Andra problem gäller grunderna för räntabilitets- och likviditetsberäkningarna.
Likviditetsgraden hos olika tillgångar kan t. ex. variera
betydligt vid olika beräkningsgrunder.

ERU påvisar också att betydande skillnader mellan stödföretagen förekommer.
De företag som tillhör mekaniska verkstäder och gjuterier bär
löner och räntabilitetsvärden som i de flesta fall ligger över genomsnittet
för stödföretagen i allmänhet, medan träindustriföretagen ofta ligger under.
Likaså varierar förhållandena med företagsstorleken, med de gynnsammaste
värdena för de största företagen.

De redovisade förhållandena för stödföretagen visar enligt ERU variabelvärden
som påverkats av lokaliseringsstödet. Då lokaliseringsbidrag erhållits
tas detta i allmänhet inte upp i balans- eller vinst- och förlusträkningar.
De bokförda värdena på anläggningstillgångarna kommer därför inte att
öka med värdet av de investeringar som utförs med hjälp av lokaliseringsbidrag.
Lokaliseringslånen tas med bland långfristiga skulder och ingår således
i resultatredovisningen. I den mån som ränte- och amorteringsfrihet
beviljas, redovisas dock inte detta.

För att visa lokaliseringsstödets effekter på företagens finansiella situation
har ERU gjort en korrigering av företagens redovisade resultat. Korrigeringen
omfattar följande punkter:

a) Bidragsbeloppen läggs till de redovisade värdena för sysselsatt kapital.

b) De redovisade avskrivningsbeloppen justeras med hänsyn till »normal»
avskrivning av återanskaffningsvärdet av reala tillgångar (återanskaffningsvärde
av brandförsäkrade och icke brandförsäkrade tillgångar).

c) Från nettovinsten dras såväl förändrade avskrivningsbelopp som beräknad
ränta på bidragsbeloppen samt eventuell ränta på lånebeloppen om
räntebefrielse medgetts under det aktuella året.

d) Från det i det föregående redovisade räntabilitetsmåttet (nettovinst +
skatt + ränteutgifter) dras förändrade avskrivningsbelopp. För att få en
korrekt uppskattning av nettovinsterna läggs bidragsbeloppen till grund för
en uppskattning av de räntor som skulle ha utbetalats om bidragen förvandlats
till lån (dessa räntor uppskattas till 8 %). Avskrivningsbeloppen justeras
genom att »normal» avskrivning av totala återanskaffningsvärdet beräknas
och jämförs med de uppgivna avskrivningsbeloppen. Vid denna
kalkyl beräknas avskrivningarna till 5 % på anläggningar och inventarier,
6 % på maskiner och 1,5 % på övriga poster.

Tabell 18 visar de finansiella förhållandena för företag som erhållit statligt
lokaliseringsstöd åren 1965 och 1966 före och efter ERU:s korrigeringar.
Justeringar för eventuella rån tebefrielser, som kan beviljas upp
till tre år, saknas. Dessa uppgår till 7,7 milj. kr. för de aktuella företagen,
vilket kan jämföras med det beviljade lånebeloppet 65,5 milj. kr. och bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 18. Finansiella förhållanden för företag som erhållit lokaliseringsstöd för första
gången 1965 och 1966, korrigerade och okorrigerade värden med avseende på lokaliseringsstödet
och avskrivningar

Bransch	Företags- storlek	År	Vinst+skatt + ränteutg. i förh. till sysselsatt kapital	Vinst+skatt + ränteutg. i förh. till syssel-satt kapital (kor-rigerade värden)	Eget kapital i förh. till syssel-satt kapital	Eget kapital i förh. till syssel-satt kapital (kor-rigerade värden)
Verkstads-	små	1966	2,00	0,67	3,9	3,4
industri		1967	2,73	1,14	4,9	4,3
	medelst.	1966	5,59	5,74	4,3	4,1
		1967	3,70	2,42	5,5	5,1
	stora	1966	6,16	5,79	19,6	19,3
		1967	5,72	4,75	18,4	18,2
Träindustri	små	1966	6,72	4,59	4,8	4,1
		1967	4,52	1,46	1,2	1,1
	medelst.	1966	4,23	1,50	6,6	6,2
		1967	3,34	2,51	5,4	5,0

dragsbeloppet 26,7 milj. kr. Företagens beräknade och utförda investeringar
år 1967 var knappt 199 milj. kr. resp. drygt 168 milj. kr.

En viss nedjustering av de av företagen redovisade räntabilitetsuppgifterna
är, som framgår av tabell 18, motiverad. Med hjälp av lokaliseringsstöd
har företagen nått räntabilitetsvärden som i genomsnitt ligger nära
riksgenomsnittet. Stora skillnader mellan företag som tillhör olika branscher
och storleksklasser föreligger dock.

ERU.s slutsatser

Den hittills förda lokaliseringspolitiken synes vad beträffar perioden
1965—1968 ha medfört att stöd har utgått till företag som uppvisar betydande
sysselsättningsökning. Enligt ERU:s bedömning kan det vara missvisande
att studera sysselsättningsförändringen enbart inom stödföretagen.
Väsentligt torde vara att jämföra dessa företags utveckling med andra
företags. Medan industrin som helhet hade i stort sett oförändrat antal sysselsatta
under perioden 1963—1968 ökade sysselsättningen hos vissa grupper
av stödföretag med inemot 40 %. Vissa av stödföretagen förefaller dock
ha så låg produktivitet att andra medel, bl. a. flyttningsstimulerande åtgärder,
kunde ha varit fördelaktigare från resursfördelningssynpunkt. För en
slutlig bedömning av detta krävs dock kartläggningar av stödets indirekta
effekter, vilka bl. a. måste bygga på kartläggningar av kapacitetsutnyttjandet
av samhällskapitalet i olika regioner. En sådan kartläggning kommer
att utföras i ERU :s nästa etapp.

ERU hävdar vidare att lönenivån vid en del stödföretag är så låg att
andra medel vore att föredra från inkomstfördelningssynpunkt, åtminstone
på längre sikt.

Lokaliseringsstödet är utformat så att det subventionerar investeringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Det har hittills utgått till företag som har utfört investeringar av storleken
250 milj. kr. per år inom stödområdet. Under de fyra första åren torde sysselsättningstillskottet
i stödföretagen sammanlagt vara 5 000 å 6 000 arbetstagare.
Det är troligt att en del av detta tillskott erhållits även om stöd inte
hade utgått, eftersom stödföretagen ofta uppvisar expansion redan innan
stöd erhålls.

Trots att stödet i första hand stimulerar till ökning av företagens realkapital
kan enligt vad ERU funnit någon anmärkningsvärd ökning i mekaniseringsgraden
inte konstateras. Det är emellertid tänkbart att man med
motsvarande stödbelopp skulle kunna nå ännu större ökning av antalet sysselsatta
om stödet gavs formen av premier till företagen per sysselsatt.

Lokaliseringsstödet har enligt ERU:s bedömning medfört resultatförbättringar
för berörda företag av sådan storlek att de i genomsnitt uppvisar
räntabilitetsvärden, som ligger i nivå med riksgenomsnittet.

Lokalisering sutredning ens slutsatser

Vid sin bedömning av frågan om lokaliseringsstödet hittills har bidragit
till att utjämna skillnaderna i ekonomisk tillväxttakt, sysselsättning,
löner, ekonomisk och social standard mellan å ena sidan stödområdet och
å andra sidan landet i övrigt anför utredningen att några större resultat givetvis
inte kan väntas under den korta tid verksamheten har pågått. Eftersom
lokaliseringsstödet vidare är endast en av de många faktorer som kan
påverka den regionala utvecklingen, kan utredningen inte på grundval av
föreliggande material lämna något entydigt svar.

Utredningen påpekar att den nuvarande regionala statistiken är ofullständig.
Sålunda saknas statistik bl. a. över den ekonomiska tillväxttakten
i olika delar av vårt land. Demografiska fakta är enligt utredningen otillräckliga
för att tillåta några hållbara jämförelser av regional tillväxttakt
och sysselsättningsstatistikcn medger jämförelser endast i begränsad utsträckning.

ERU:s undersökningar av sysselsättningsförändringen i vissa kategorier
av stödföretag jämfört med industrin som helhet och samtliga industriföretag
i skogslänen visar enligt vad utredningen framhåller en genomgående
gynnsammare sysselsättningsutveckling i stödföretagen. Utvecklingen
synes inte ha besannat de farhågor som ofta har uttalats, nämligen att
lokaliseringsstödet skulle tendera att initiera särskilt kapitalintensiva
företag.

Som ett generellt omdöme anför utredningen att den hittills bedrivna
lokaliseringspolitiken i många hänseenden har varit framgångsrik och har
haft påtagligt gynnsamma effekter på sysselsättningen. Det investeringstillskott
som genom lokaliseringsstödet har åstadkommits inom stödområdet
har varit av stor betydelse i strävandena att nå balans i den regionalekonomiska
utvecklingen. I delar av stödområdet har åtgärderna emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

inte varit tillräckliga för att neutralisera verkningarna från sysselsättningssynpunkt
av den snabba minskningen av arbetskraften inom jord- och
skogsbruket.

På många håll har stödet dock skapat varaktiga sysselsättningstillfällen
och medverkat till en industriell utveckling inom stödområdet som annars
inte skulle ha kommit till stånd eller skulle ha skett i betydligt långsammare
takt. I andra fall har det dämpat takten i den negativa utvecklingen samt
medfört, att man kunnat bibehålla sysselsättningen i en omfattning som
eljest inte skulle ha varit möjlig.

Det faktum att lokaliseringsstödet inom stödområdet har kommit att koncentreras
till kustområdena och de södra delarna sammanhänger enligt
utredningen bl. a. med att stödet i huvudsak gått till utbyggnad av befintliga
industrier, medan det endast i mindre omfattning har åstadkommit nyetablering
(hit räknas även filialutläggning). Bland orsaker härtill pekar
utredningen bl. a. på den konjunktur avmattning som har rått under en stor
del av försöksperioden och som givetvis medfört att företagens planer på
nyetablering eller filialutläggning i många fall inte realiserats.

Utredningen påpekar vidare att Norrlands inland endast i begränsad
utsträckning har fått del av lokaliseringsstödet samt att stödet dessutom
är splittrat på ett stort antal kommunblock och sålunda spritt över ett stort
område. Möjligheterna till lokaliseringsstöd har enligt utredningens mening
således inte medfört någon mera påtaglig förbättring av inlandets situation.
Däremot kan lokaliseringsstödet ha medverkat till att utflyttningen från
inlandet i större utsträckning än eljest skulle blivit fallet har skett till kustregionerna
i stället för till södra och mellersta Sverige. Man har pekat på
flera olika orsaker till den uppkomna fördelningssituationen, t. ex. att inlandet
med sin näringsstruktur, som bygger i huvudsak på de tillbakagående
areella näringarna, saknar industriell tradition och attraktiva lokaliseringsalternativ.
Sammanhangen torde dock enligt vad utredningen betonar
vara avsevärt mera komplicerade.

Relativt sett mer framgångsrika, anför utredningen, har kanske de stödåtgärder
varit som på grund av konjunkturutvecklingen och inträffade
företagsnedläggelser satts in på olika platser inte minst i södra och mellersta
Sverige. Redan med hänsyn till den korta tid verksamheten har pågått
och den ännu kortare tid stödet kunnat ha något inflytande på sysselsättningen
är det dock ännu inte möjligt att mer exakt mäta vilken effekt det
nuvarande lokaliseringsstödet har haft eller kan få. Härtill kommer att de
indirekta verkningarna många gånger torde vara avsevärt större än de direkta.
Från psykologisk synpunkt har det exempelvis ofta betytt mycket att
stödåtgärder av denna nya art snabbt har kunnat sättas in tillsammans
med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Då det gäller att bedöma resultaten av de lokaliseringspolitiska åtgärderna
bör man enligt utredningens mening också hålla i minnet, att de
nuvarande reglerna utformades under en tid med stor brist på arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

kraft på de expansiva orterna och en därav följande tendens från företagens
sida att sprida verksamheten till orter med god tillgång på arbetskraft.
Under större delen av försöksperioden har konjunkturläget varit ett
helt annat. Det torde, menar utredningen, få anses vara ett gott betyg
åt lokaliseringsstödet att det trots dessa ändrade förutsättningar har visat
sig kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.

VI. Mål för lokaliserings- och regionalpolitiken

1. ERU:s principiella synpunkter

Vid sin granskning av förhållandet mellan den regionala och den nationella
politikens mål har ERU haft till utgångspunkt att de regionalpolitiska
målen måste samordnas med de nationella målen. I princip bör de regionalpolitiska
målen utgöra rumsliga uttolkningar av allmänna resursfördelnings-,
inkomstfördelnings- och stabiliseringspolitiska mål.

Den regionala innebörden av samhällets mål för resursfördelningen är beroende
av vilket tidsperspektiv som anläggs. I ett kort tidsperspektiv är
målet att produktionsfaktorerna skall utnyttjas så fullständigt som möjligt
vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. En sådan utformning
av resursfördelningspolitiken innebär, när det gäller produktionsfaktorn
arbetskraft, att full sysselsättning skall råda i alla regioner.

Med full sysselsättning avser ERU en situation som karakteriseras av att
balans råder mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Om full sysselsättning
definieras på annat sätt blir konsekvenserna för den regionala
politiken annorlunda. Om målet exempelvis är att uppnå ett visst värde
på förvärvsintensiteten i en region, ökar sannolikt kravet på variationsrikedom
hos arbetskraftsefterfrågan och näringslivsstruktur i regionen.
Detsamma gäller om ambitionen är att skapa valfrihet mellan olika sysselsättningsalternativ
för befolkningen, dvs. uppnå kvalitativ (i motsats till
kvantitativ) full sysselsättning. Därmed förskjuts tyngdpunkten i den
regionala resursfördelningspolitiken i riktning mot ett långt tidsperspektiv.

På längre sikt, anför ERU, kan målen för resursfördelningen ha som
främsta regionala innebörd omflyttningar av produktionsfaktorer från regioner
med ogynnsamma till regioner med gynnsamma produktionsbetingelser.
I ett längre tidsperspektiv kan målen också bestå i att förbättra produktionsförutsättningarna
och därmed skapa expansion i vissa utvalda tillbakagående
regioner.

Ett huvudmotiv för en regional politik av sistnämnda slag är att undvika
konflikter med andra regionalpolitiska mål. En strävan att utjämna
inkomst- och välfärdsfördelningen i samhället kan t. ex. motivera att den
regionala resursfördelningspolitiken inriktas på att förbättra produktionsbetingelserna
i vissa utvecklingsbara regioner. ERU påpekar dock i detta
sammanhang att en utjämning av levnadsstandarden mellan olika regioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1070

också förutsätter utflyttning från regioner, som inte på lång sikt kan bedömas
som utvecklingsbara, till regioner med goda förutsättningar för ett
expansivt näringsliv.

Den regionala politikens inriktning är enligt vad ERU framhåller ofta
starkt beroende av hur mål för fördelningen av den samlade välfärden
konkretiseras. Utrymme finns här för många tolkningar, eftersom begreppet
välfärd kan ha många olika betydelser och stora skiljaktigheter kan
råda i fråga om kraven på den rätta välfärdsfördelningen.

Ofta illustreras välfärdsfördelningen i samhället med fördelningen av
förvärvsinkomst och förmögenhet. Detta mått är, påpekar ERU, självfallet
inte uttömmande. Inte minst i ett regionalt sammanhang finner ERU det
motiverat att i den fördelningspolitislca diskussionen ta med en mängd
icke prissatta miljöfaktorer. Vidare måste samhällets välfärdsfördelningsmål
inbegripa den regionala fördelningen av olika offentliga och privata
tjänster, såsom sjukvård, undervisning, kulturella aktiviteter osv.

Även om man antar att välfärden för individerna beror enbart av mängden
prissatta varor är detta mått inte helt uttömmande. Med ett rumsligt
perspektiv måste t. ex. hänsyn tas också till de regionala effekterna av
den progressiva statsskatten och bidragen till utjämning av den kommunala
beskattningen. Vidare måste den regionala fördelningen av bl. a.
barnbidrag, pensionsförmåner och bostadsbidrag beaktas. Därjämte måste i
princip förekomst av byteshandel med varor och tjänster i olika regioner
beaktas. Självfallet är emellertid inkomstfördelningen en väsentlig indikator
på hur välfärden är fördelad mellan olika regioner.

Om målet för inkomstfördelningen preciseras så att det avser en inkomstutjämning
kan det ges varierande innebörd för den regionala politiken.
En tolkning är enligt ERU att en utjämning skall äga rum, så att förvärvsarbetande
med likartad sysselsättning och i samma åldersklass får
samma realinkomst oavsett i vilken region de bor. Därmed kan betydande
regionala inkomstskillnader bestå. Detta beror på att individer, som flyttar
från tillbakagående till expansiva regioner, ofta får sysselsättning i högavlönade
yrken som inte är representerade i kontraktiva regioner.

En annan innebörd av en målsättning om inkomstutjämning kan vara
att de genomsnittliga inkomsterna skall utjämnas mellan olika delar av
landet. En sådan tolkning av fördelningsmålet innebär att en produktionsstruktur
måste tillskapas, som medför att hög- och lågavlönade yrken blir
ungefär lika representerade i alla regioner. Ett motiv för att ge samhällets
fördelningspolitiska mål denna innebörd kan vara att förutsättningar
därmed skapas att tillförsäkra individerna i olika regioner större
frihet beträffande val av utbildning, sysselsättning osv.

Samhällets stabiliseringspolitik karakteriserar ERU i korthet som åtgärder
för att behålla full sysselsättning och stabil prisnivå vid fortgående
konjunktursvängningar inom ekonomins olika sektorer. Den regionala in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

nebörden av de stabiliseringspolitiska målen kan vara att skapa kortsiktiga
arbetstillfällen för arbetskraft inom regioner där lågkonjunktur råder.
Stabiliseringspolitiken kan också innebära åtgärder för omflyttning av arbetskraft
från dessa regioner till regioner med en i det aktuella ögonblicket
gynnsammare konjunktur. Den kan också innebära åtgärder för att dämpa
en för stark regional expansion, t. ex. i storstadsområdena, som leder till
instabilitet i prisnivån på arbetsmarknaden etc.

ERU betonar att den regionala stabiliseringspolitiken i första hand
är kortsiktig, eftersom dess syfte är att lösa relativt hastigt uppkommande
balansproblem som inte beräknas bli bestående. Skillnaden mot den regionala
allokeringspolitiken är att den sistnämnda har som ett väsentligt syfte att
bidra till ett effektivt utnyttjande av produktionsfaktorerna i regioner med
mer långsiktiga strukturproblem. Detta kan ske antingen genom omflyttning
av produktionsfaktorerna till expansiva regioner eller genom åtgärder
för att förbättra de kontraktiva regionernas produktionsbetingelser.

En samlad målformulering för den regionala politiken måste enligt ERU:s
uppfattning grundas på överväganden om olika målsamband och målkonflikter.
Målet måste liksom för all annan politik utgöra en kompromiss mellan
olika strävanden. Det är t. ex. uppenbart att en konflikt råder mellan en ambition
att häva undersysselsättning i vissa tillbakagående regioner och en
strävan att uppnå snabb ekonomisk tillväxt för landet. I det första fallet
kan krävas att arbetskraft och kapital bereds möjlighet att temporärt stanna
kvar även i icke utvecklingsbara regioner. I det senare fallet krävs snabb
omflyttning av produktionsfaktorerna till regioner med gynnsammare produktionsförutsättningar.

En andra målkonflikt kan uppstå mellan den regionala politikens inkomst-
och resursfördelningsmål. För att utjämna inkomst- och välfärdsfördelningen
i samhället kan t. ex. krävas olika slag av interregionala överföringar.
Om man förutsätter dels att regionala inkomstskillnader återspeglar
produktivitetsskillnader, dels att regionala inkomstskillnader utgör
väsentliga flyttningsincitament för hushållen, elimineras därmed en
en väsentlig drivfjäder i den ekonomiska tillväxtprocessen, nämligen arbetskraftens
flyttningar till regioner med de mest gynnsamma betingelserna
för ett expansivt näringsliv.

Som en tredje målkonflikt nämner ERU det motsatsförhållande som
ibland råder mellan tillväxtmålet och strävandena efter att uppnå en differentierad
yrkes- och utbildningsstruktur i olika regioner. I det förra fallet
kan krävas en relativt långtgående regional specialisering, så att t. ex. de
enbart varuproducerande enheterna av företagen förläggs till regioner, som
med hänsyn till faktorutrustning m. m. är särskilt lämpade för denna typ
av produktion, medan styrande, försäljande och utredande funktioner koncentreras
till ett fåtal regioner. Uppenbart strider en sådan utveckling mot
det nämnda differentieringsmålet.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Vid utformningen av de sammanfattande regionalpolitiska målen, dvs.
i princip sådana mål som utgör kompromisser mellan regionala resursoch
inkomstfördelnings- samt stabiliseringspolitiska strävanden, är det enligt
ERU:s uppfattning lämpligt att differentiera målen i långsiktiga och
kortsiktiga mål. De långsiktiga målen gäller då den regionala struktur som
skall eftersträvas, dvs. den framtida optimala regionala strukturen. De kortsiktiga
målen avser frågor hur balanserad expansion eller kontraktion bör
uppnås i olika regioner, dvs. hur problemen i samband med utvecklingen
mot den eftersträvade regionala strukturen skall lösas.

2. Lokaliseringsutredningens allmänna synpunkter

Utredningen påpekar inledningsvis att dess huvuduppgift enligt direktiven
är att se över och lägga fram förslag rörande den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten med utgångspunkten att de år 1964 uppställda målen
skall stå fast.

Redan vid början av sitt arbete har utredningen funnit klart att stödverksamheten
inte kan ses isolerad från annan verksamhet med regionala
verkningar. Utredningen betraktar den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
som ett betydelsefullt element i en framväxande svensk
regionalpolitik. Lokaliseringsstödet måste emellertid anpassas till de mer
preciserade mål som kan komma att ställas upp inom regionalpolitiken. I
dag saknas enligt utredningen en sådan precisering på såväl lång som kort
sikt. Vid behandlingen av praktiskt taget varje delfråga i utredningens arbete
har de lokaliseringspolitiska målen kommit att diskuteras, vilket inte
minst beror på den vaga formulering de f. n. har. Särskilt gränsdragningen
mot social- och arbetsmarknadspolitik har krävt uppmärksamhet.

Visserligen kan de av statsmakterna år 1964 uppställda lokaliseringspolitiska
målen sägas ha en formulering som tyder på en vidare — en regionalpolitisk
— ansats, men den närmare utformningen och den praktiska tilllämpningen
har enligt utredningen en betydligt snävare ram. Den hittills
förda lokaliseringspolitiken kan närmast beskrivas såsom den samhälleliga
ekonomisk-politiskt inriktade verksamhet som huvudsakligen genom
direkta ekonomiska medel syftar till att påverka industrins regionala utbredning
i Sverige.

Utredningen definierar allmänt begreppet regionalpolitik som den politik
som syftar till att påverka och/eller styra såväl samhällets som det enskilda
näringslivets ekonomiska utveckling och utbredning liksom den sociala
och kulturella utvecklingen i sådan riktning, att en rimlig avvägning kommer
till stånd mellan expansiva och kontraktiva regioner, samtidigt som de
nationella ekonomiska, sociala och kulturella målen i rimlig grad tillgodoses.
Man kan enligt utredningen också säga att antagandet av ett regionalpolitiskt
mål innebär att man till de vanligen uppställda målen för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

nationella politiken lägger ett nytt, nämligen viss regional balans i ekonomisk,
social och kulturell standard.

Det som i huvudsak skiljer en utvecklad regionalpolitik — som alltså saknas
i vårt land — från lokaliseringspolitiken är enligt utredningens mening
en regional indelning på funktionell bas, välunderbyggda regionala
mål, regionala utvecklingsprogram för såväl samhällets olika verksamhetssektorer
som för näringslivet, väl differentierade medel för regional utveckling
samt en effektiv organisation för handhavandet av de informations-,
kontakt-, förhandlings-, beslutande, samordnande och verkställande
funktioner som krävs för en sådan politik.

Utredningen framhåller att det pågående arbetet med att skapa en regionalpolitik
i Sverige troligen kommer att kräva ganska lång tid. Svårigheterna
är inte minst av institutionell natur. Den betydande specialiseringen
och sektorsuppdelningen i svensk politik och förvaltning medför
problem när det gäller att överblicka och samordna den samhälleliga verksamheten
samt värdera effekterna av olika sektoriella åtgärder. Först sedan
underlag anskaffats för analys av de ekonomiska, tekniska och sociala
faktorer som påverkat utvecklingen i olika delar av vårt land anser utredningen
att en mer preciserad regionalpolitisk målsättning kan utformas.

Utredningens avsikt är att under det fortsatta utredningsarbetet söka
utforma en regionalpolitisk målsättning, nya regionalpolitiska medel samt
den organisation som en för vårt land avpassad regionalpolitik kräver.

I särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de regionalpolitiska
insatserna bör koncentreras till på sikt utvecklingsbara regioner.

Herr Fälidin menar att regionalpolitiken måste grundas på en regionalpolitisk
målsättning. Statsmakterna måste i centrala politiska beslut ge
uttryck för sin ambitionsnivå. Därefter måste alla åtgärder underordnas
denna målsättning.

Herr Hamrin föreslår att statsmakterna uttryckligen garanterar vissa
inlandstätorters framtid.

3. Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser delar lokaliseringsutredningens allmänna
bedömning om behovet av en hela landet omfattande regionalpolitik.
I flera fall beklagas att utredningen enligt sina direktiv och
på grund av den korta tid som stått till förfogande inte har haft möjlighet
att ta upp en sådan regionalpolitik till behandling. En råd remissinstanser
framhåller att målen bör preciseras innan ett slutgiltigt ställningstagande
till lokaliseringspolitikens utformning kan göras. I flera yttranden tas av
denna anledning upp principiella diskussioner om sambanden mellan den
nationella och den regionala politikens mål. Ofta framhålls
därvid observerade eller möjliga konflikter mellan dessa mål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Konjunkturinstitutet efterlyser en närmare diskussion och tolkning av de
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som statsmakterna har dragit upp.
Dessa riktlinjer kan sägas motsvara målen för allmän ekonomisk politik,
socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Dessa mål — och konflikter dem
emellan — aktualiseras om inte förr så vid varje konkret ställningstagande.
Även om mål och konflikter inte redovisas så implicerar varje konkret ställningstagande
i lokaliseringspolitiken också målvärderingar. Enligt institutets
uppfattning hade det varit önskvärt att utredningen gått längre i öppen
redovisning härav för att underlätta en bedömning av innebörden av de
rekommendationer utredningen kommer fram till. Även i de fall då man
principiellt eller på grund av bristande erfarenhetsmaterial saknar hållpunkter
för ett rationellt ställningstagande kan det klargöras vilken värdering
som i praktiken fått fälla utslaget och den roll olika mål kan tänkas spela i
sammanhanget.

Att utforma en regionalpolitisk målsättning och ett regionalpolitiskt handlingsschema
för hela landet framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län som
en mycket omfattande arbetsuppgift. Om de nu existerande problemen i
främst norra Sverige skall vänta på sin lösning tills detta har skett torde det
vara för sent att kunna bibehålla en befolkningsstorlek på en någorlunda
acceptabel nivå i denna landsdel. Dessutom torde det inte föreligga något
motsatsförhållande mellan att lösa de nuvarande problemen och att senare
formulera en riksmålsättning. De tänkbara åtgärderna utgör medel med
vars hjälp man skall försöka lösa akuta och väl definierade problem. Om
detta lyckas innebär det inte att möjligheterna att senare diskutera en regionalpolitisk
målsättning för hela riket har undanröjts. Tvärtom synes det
innebära vidgade erfarenheter som senare kan komma hela landet till godo.

SAF och Sveriges industriförbund framhåller att regionalpolitiken på
bästa sätt måste samordnas med den nationella politiken så att den ekonomiska
tillväxttakten i landet kan hållas på en hög nivå. Enligt organisationernas
mening kan man dock från statsmakternas sida inte bortse från de
problem som en fortsatt rationalisering inom näringslivet kommer att medföra
för Norrlands inland. Bl. a. av sociala skäl och för skogsbruket är det
angeläget att den befolkning som nu och i fortsättningen kommer att ha sin
bärgning i denna del av landet kan erbjudas en rimlig service. Även om denna
koncentreras till ett begränsat antal platser är det osäkert om nuvarande
servicestandard kan upprätthållas i framtiden med hänsyn till den väntade
befolkningsuttunningen i den omgivande glesbygden. Dessa frågor kräver en
ingående prövning inom ramen för en klart definierad regionalpolitisk målsättning
på kort och lång sikt, där även frågan om vilka orter som bör bli
föremål för särskilda insatser från samhällets sida behöver prövas ytterligare.

Naturvårdsverket, RLF och Sveriges lantbruksförbund samt Sill pekar
på att det ekonomiska tillväxtmålet inte är det enda långsiktiga målet. Vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

tolkningen av målsättningen i 1964 års lokaliseringspolitik, som bl. a. innebär
att landets tillgångar av kapital och arbetskraft utnyttjas och fördelas
så att en snabb ekonomisk tillväxt befordras, är det enligt dessa remissinstanser
riktigt att ta med miljövärden bland plusposter och miljöförstörelse
bland negativa poster.

Naturvårdsverket delar utredningens åsikt att det inte kan anses försvarbart
att använda lokaliseringsstödet enbart för att på mycket kort sikt lösa
sysselsättningsproblem vid akuta kriser. De geografiska avgränsningarna
måste i törsta hand avgöras med hänsyn till de långsiktiga verkningarna.
Även en framtida regionalpolitik måste därför komma att innebära bl. a. ett
urval av utvecklingsorter och utvecklingszoner. Från miljövårdssynpunkt synes
det lämpligt med ett samtidigt urval av vissa stora regioner som i huvudsak
reserveras för turism och rekreativa ändamål. En strävan efter regional
spridning av industri och därmed befolkning är sålunda från miljövårdssynpunkt
motiverad av flera olika skäl, i första hand önskemålen att undvika en
än hårdare ansträngning av miljön i storstadsregionerna. Vidare kan nämnas
tillgången på vatten som är väsentligt olika i skilda delar av landet. Dels
finns det vissa bristområden — Skåne, ostkusten och med nuvarande utvecklingstendenser
på sikt även Mälardalen — dels områden med god vattentillgång
— områdena vid Vänern-Göta älv, Motala ström och i Norrland.

Sambandet mellan regionala och nationella mål
uppmärksammas av länsstyrelsen i Älvsborgs län som menar att behovet
av precisering av lokaliseringspolitikens mål är stort. Av de mål som statsmakterna
ställde upp år 1964 kan man inte utläsa hur viktigt det är att
full sysselsättning uppnås jämfört med att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
sker i landet eller att en större social, ekonomisk och kulturell
jämlikhet kommer till stånd olika regioner emellan. De nämnda målsättningarna
kan nämligen inte alltid uppnås samtidigt beroende på arbetskraftens
ovillighet att flytta mellan regionerna och på grund av skillnaderna
i olika regioners produktiva betingelser. Om lokaliseringspolitiken skulle
inriktas enbart på att skapa arbetstillfällen på de platser där arbetskraftöverskott
föreligger, kan nationalprodukten komma att stiga betydligt långsammare
än om arbetskraften genom rörlighetsstimulerande åtgärder förmås
att flytta till vissa mera produktiva regioner. Å andra sidan har en
sådan rörlighetsstimulerande politik starkt ogynnsamma effekter på den
ekonomiska och sociala jämlikheten i utflyttningsregionerna. Länsstyrelsen
framhåller att exemplen på dessa s.k. målkonflikter skulle kunna mångfaldigas.
Det viktiga är emellertid att de olika mål som satts upp för lokaliseringspolitiken
inte kan uppnås samtidigt utan kommer att strida mot
varandra. I praktiken måste man göra en avvägning mellan de olika målen
och därvid avgöra vilket mål som har den högsta prioriteten. Den faktiska
utformningen av lokaliseringspolitiken innebär således att dylika avvägningar
görs, men dessa synes inte grunda sig på någon entydig och klart

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

uttalad eller genomtänkt målstrategi för den statliga regionalpolitiken. I
själva verket kommer detta att bli alltmer ohållbart. Möjligheterna att uppnå
de nationella målsättningarna för den ekonomiska politiken — full
sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, stabil prisnivå, jämvikt i betalningsbalansen,
jämnare inkomstfördelning, större jämlikhet när det gäller
service och social trygghet — är nämligen i hög grad beroende av det regionala
utvecklingsmönster som åstadkommes bl. a. med regionalpolitikens
hjälp.

Målkonflikter av liknande slag påvisas också av bl. a. Svenska bankföreningen,
bostadsstyrelsen, ERU, kommer skollegium, TCO och länsstyrelserna
i Kalmar, Kristianstads, Kopparbergs och Västernorrlands län.

En uppdelning av regionalpolitikens mål i sådana som skall uppfyllas på
kort resp. lång sikt diskuteras av bl. a. AMS, som anser att strävan att nå
en snabb men samtidigt varaktig lösning av uppkommande sysselsättningsproblem
måste ligga till grund för avvägningen mellan insatser av de olika
arbetsmarknadspolitiska medlen. De lokaliseringsstödjande åtgärderna ger,
enligt styrelsens bedömning, de största sysselsättningseffekterna först på
längre sikt. Åtgärder som underlättar arbetskraftens geografiska rörlighet
leder i allmänhet till betydligt snabbare resultat. Enligt AMS uppfattning
kommer olika tätortsområdens attraktivitet från bosättningssynpunkt i
växande grad att bestämmas av tillgången på service av olika slag. Vidare
blir arbetsförhållandena och fritidsmöjligheterna av allt större betydelse.
Styrelsen anser att arbetskraften kommer att ställa större krav vad gäller
möjligheterna både att välja arbete och att byta arbete, större krav på omväxling
i arbetet och större krav på avancemangsmöjligheter. Inte minst är
en differentierad arbetsmarknad en förutsättning för att mer än en familjemedlems
önskemål om arbete skall kunna tillgodoses. Ju mer differentierad
arbetsmarknaden är desto lättare är det dessutom att lösa de sysselsättningsproblem
som uppkommer i anknytning till nedläggningar och driftsinskränkningar.
För att åstadkomma en långsiktigt mera stabil arbetsmarknad
synes därför en viss regional koncentration av befolkning och näringsliv
önskvärd.

AMS tillägger att. tack vare att de lokaliseringsstödjande åtgärderna i
första hand inriktas på livskraftiga tätortsområden, förutsättningarna
successivt ökar att lösa sysselsättningsproblemen i skogslänen utan att berörd
arbetskraft behöver flytta från sitt hemlän. I samband härmed nämner
AMS att en av fem som under senare år flyttat och därvid fått starthjälp
har flyttat inom eget län.

Många remissinstanser tar, liksom AMS, upp frågan om vilka regiontyper
som skall betraktas som problemområden och vilka regioner som
med ekonomisk-politiska åtgärder skall stimuleras resp. hämmas i sin utveckling.

TCO framhåller att en av regionalpolitikens utgångspunkter bör vara de

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

resultat som kom fram i länsplanering 1967. I denna utredning fick länsstyrelserna/planeringsråden
ange en målsättning, formulerad i befolkningstal
för varje kommunblock år 1980. För den kommande regionalpolitiken
bör statsmakterna efter samråd med olika kommunala instanser utse de
regioner som på lång sikt kan väntas tillväxa av egen kraft. Till dessa orter
bör samhället sedan förlägga skolor, sjukhus osv. Samhället bör med andra
ord tillse i huvudsak att infrastrukturen blir väl utbyggd. Med avseende på
den industriella och sysselsättningsmässiga utvecklingen kan man, menar
TCO, dela in olika geografiska områden i tre olika huvudgrupper. Dessa är
underutvecklade områden, ensidiga industriområden och stockningsområden.
Den hittills förda lokaliseringspolitiken har i allt väsentligt gått ut på
att lösa de underutvecklade och ensidigt industrialiserade områdenas problem.
Den nu framlagda utredningen avviker inte från detta. Enligt TCO:s
uppfattning torde det i längden inte gå att ensidigt försöka lösa enbart ett
områdes problem. De resultat som uppvisas från den femåriga försöksperioden
med lokaliseringspolitiken torde bekräfta detta. En regionalpolitisk
målsättning måste naturligtvis ta hänsyn till landet som helhet. För att
uppnå en balanserad regional tillväxt torde det att döma av erfarenheter
man har gjort både i Sverige och utomlands vara nödvändigt även att försöka
minska takten på stockningsområdenas, dvs. storstadsregionernas, tillväxt.
TCO förutsätter att utredningen kommer att behandla hithörande
frågor i sitt kommande betänkande.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frågan om vilka regiontyper
som bör expandera. En fortsatt koncentration till framför allt Stockholmsområdet
av beslutande och styrande verksamheter kommer inte bara att
skärpa regionala olikheter i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella
förhållanden utan också att medföra att från samhällssynpunkt avgörande
beslut fattas i social, kulturell och politisk isolering. Flera andra vägande
skäl talar emellertid enligt länsstyrelsens mening för tillskapandet av storstadsalternativ
och för att detta regionalpolitiska utvecklingsalternativ ägnas
mer uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet. Ett sådant skäl är
bl. a. att en mer tillfredsställande regional spridning av samhällsekonomins
mest expansiva beståndsdelar skulle kunna erhållas. Ett antal jämförelsevis
stora tätortsregioner med ett differentierat näringsliv, fördelade över hela
landet, skulle komma att bilda ryggraden i sådana för framtida ekonomiska
påkänningar mer robusta bebyggelsestrukturer som ERU nämner i sin
redovisning. Genom tillskapandet av storstadsalternativ skulle en solid
grund för framtida balans mellan olika regioner i landets läggas. På längre
sikt bör detta få gynnsamma konsekvenser även för balansen inom olika regioner.

Länsstyrelsen tror också att många målkonflikter kan bli mindre kännbara
vid en systematisk och konsekvent utbyggnad av storstadsalternativ.
Bland olika möjliga målkonflikter pekar länsstyrelsen på det motsatsför -

Kungl. Majris proposition nr 75 år 1970

hållande som stundom sägs råda mellan målet att uppnå snabb ekonomisk
tillväxt och strävandena att uppnå differentierad yrkes- och utbildningsstruktur
i olika regioner. Exempel på en annan möjlig målkonflikt är den
mellan olika regionala enheter på olika nivåer. Enligt länsstyrelsens mening
skulle utbyggnaden av storstadsalternativ i olika delar av landet harmoniera
väl med olika såväl samhällsekonomiska och regionalpolitiska som nationella
och lokala mål, varigenom som ERU säger »förutsättningar skapas
för samtidig måluppfyllelse» och överbryggande av motsättningar mellan
olika mål.

Statens vägverk ser också fördelar med en sådan samhällsplanering som
leder till en uppbromsning av storstadsområdenas tillväxt. Av en inom
verket företagen undersökning rörande urbaniseringsprocessens investeringsmässiga
konsekvenser för trafikledsbyggandet framgår nämligen att
storstäderna står i en klass för sig vad beträffar höga per capitakostnader
för väg- och gatubyggandet. För att kunna avveckla trafikmängderna i de
större städerna på ett tillfredsställande sätt krävs i många fall komplicerade
och mycket kostnadskrävande trafikledslösningar. Detta framgår bl. a.
av en investeringsplan för Stor-Stockholmsområdet, utarbetad av en arbetsgrupp
med representanter för KSL, Stockholms stad, vägverket samt Storstockholms
planeringsnämnd. Kostnaderna för en utbyggnad fram till år
1980 av ett huvudtrafiknät, inkluderande underbyggnad för T-banor men
icke rullande materiel, stationsinredning, banöverbyggnad m. m., beräknas
sålunda uppgå till ca 5,3 miljarder kr., vilket förutsätter en höjning av medelstilldelningen
med 15 % per år. Trots dessa mycket stora investeringsbelopp
blir trafiksituationen år 1980 enligt arbetsgruppen likartad med den
nuvarande och den innebär för trafikanternas del en successiv försämring
genom ökade reslängder och restider.

ERU borde ha närmare preciserat innebörden av slutsatsen att man bör
bygga upp slagkraftiga växtcentra i olika delar av landet, anser länsstyrelsen
i Malmöhus län. En koncentration av de regionalpolitiska insatserna till ett
starkt begränsat antal regioncentra är enligt länsstyrelsens mening inte
tillfredsställande. Länsstyrelsen anser också att en spridning av näringslivet
till ett antal regioncentra högst ett tiotal mil från storstaden har större
förutsättningar att lyckas än en spridning till längre bort från storstaden
belägna orter. Den regionalpolitiska målsättningen bör enligt länsstyrelsens
mening bygga på ett hierarkiskt, funktionellt mönster av service- och arbetsorter
i vilket såväl storstaden som olika läns- och regioncentra har viktiga
funktioner att fylla.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar att den kommande regionalpolitiska
riksplanen bör till övervägande del arbeta med ett antal storortsregioner
där en balanserad tillväxt eftersträvas i var och en.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör den framtida svenska lokaliseringspolitiken
utgå från målsättningen att en region med lämplig arron -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

dering och ett befolkningsunderlag på 200 000—250 000 invånare inte skall
behöva riskera en fortskridande konstant försvagning av detta underlag.
Uppenbart är också att miljöpolitiska faktorer i många fall måste ges
absolut auktoritet över andra i lokaliseringspolitiska avvägningar och målsättningar.
Länsstyrelsen anser vidare att starkare aktiva inslag i lokaliseringspolitiken
är nödvändiga, om problemen skall kunna lösas i de hittills
tillbakagående regionerna i landet. Därutöver menar länsstyrelsen, att expansionen
i storstäderna så långt möjligt bör hejdas och dessa regioner få
nödvändigt andrum för att lösa sina mest påtagliga bristproblem. Länsstyrelsen
är härvid medveten om att detta fortfarande kommer att nödvändiggöra
en tämligen hög investeringsnivå i dessa områden.

En vidareutveckling och utformning av storstadsalternativ förordas, utöver
av de nämnda, av bl. a. Bankföreningen, bostadsstgrelsen, SAF och
Industriförbundet, SHI, och länsstyrelserna i Älvsborgs, Kristianstads och
Hallands län. Åtskilliga remissinstanser tillstyrker att de regionalpolitiska
insatserna koncentreras till vissa orter som i sin tur representerar olika nivåer
inom landets ortshierarki.

Kritiska synpunkter mot åtgärder som syftar till att påskynda urbaniseringsprocessen
i Norrland framför bl. a. Norrlandsfonden. Ett utseende
av prioriteringsorter ökar enligt fondens uppfattning de arbetsmarknadspolitiska
svårigheterna. Urbaniseringsprocessen sker f. n. i tillräckligt snabb
takt. SACO anser däremot att en ökad urbanisering i nordligaste Sverige
krävs för att en fortsatt utflyttning därifrån skall kunna hindras. Enligt organisationen
erfordras den ökade urbaniseringen för att bereda arbetstillfällen
och samhällsservice. Lokaliseringsstödet skall således inte ses som
ett medel att motverka glesbygdernas avfolkning.

Att de beredskapspolitiska motiven för en utspridning av
näringsliv och befolkning kvarstår från år 1964 betonas av överbefälhavaren.
Krigsmaktens möjligheter att lösa sina uppgifter är starkt beroende
av att den stöds av ett väl utvecklat näringsliv. Om avfolkningen fortsätter
i nuvarande eller ökad omfattning minskar förutsättningarna att försvara
berörda delar av landet. Att t.ex. bygga försvaret av Norrland i alltför hög
grad på tillförsel av personal och förnödenheter söderifrån innebär ett
stort risktagande. Därför måste en rimlig andel av landets resurser avsättas
för att främja näringslivet i Norrland. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar
utvecklar likartade synpunkter beträffande den ekonomiska försvarsberedskapen.

Även länsstyrelsen i Gotlands län anlägger beredskapspolitiska aspekter.
För Gotlands befolkning är öns militärt utsatta läge en blott alltför påtaglig
realitet. Med en minskande befolkning följer minskad möjlighet för kuppförsvar,
ett än mindre antal omedelbart gripbara gotlänningar för öns omedelbara
försvar i händelse av överraskande anfall, ett än större beroende av
att trupper i tid hinner tillföras Gotland samt ökade svårigheter att i krigstid

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

verkligen nöjaktigt rekrytera totalförsvaret i övrigt. Att Gotland behålls
som en levande provins är sålunda av betydelse även militärt.

VII. Principiella synpunkter på de regionalpolitiska medlen

1. ERU:s synpunkter

ERU påpekar i sin rapport att praktiskt taget all ekonomisk och social
politik har inverkan på den geografiska fördelningen av näringslivet och
befolkningen i samhället. Utom de medel som syftar till att påverka den
regionala utvecklingen kan både generella ekonomisk-politiska medel och
medel, som är avsedda att påverka speciella branscher eller befolkningskategorier
utan geografisk anknytning, ha stark påverkan på de regionalpolitiska
målen. Orsakerna till detta är att olika regioner skiljer sig i fråga
om produktionsförutsättningar, branschstruktur, befolkningssammansättning
osv.

ERU nämner olika sätt att dela upp de regionalpolitiska medlen. Man
kan enligt ERU för det första skilja mellan statliga och kommunala regionalpolitiska
medel. Till de kommunala medlen räknas främst kommunal informationsverksamhet
till företag, kommunal fysisk planering och lokalisering
av kommunal infrastruktur. Dessutom pekar ERU på finansiella åtgärder
inom kommunerna såsom avgifts- och taxepolitik, subventioner till
privata företag, kommunal utdebitering och kommunal upplåning. Självfallet
är det, anför ERU, inte möjligt att helt särskilja de statliga och kommunala
regionalpolitiska medlen. Lokaliseringen av den kommunala infrastrukturen
bestäms t. ex. genom en växelverkan mellan stat och kommun.

En fördelning av de regionalpolitiska medlen kan vidare enligt ERU :s
uppfattning ske efter de ekonomiska subjekt vilkas lokalisering man vill
påverka. Indelningen skulle då kunna göras i medel som påverkar företagens
lokaliseringsval, medel som påverkar hushållens lokaliseringsval
samt den offentliga sektorns lokalisering.

Gränserna mellan dessa tre medelkategorier anser ERU vara relativt
svårbestämda, eftersom de flesta medel i större eller mindre utsträckning
påverkar alla de tre sektorerna. Lokalisering av en universitetsfilial i en
region har t. ex. stora indirekta effekter på företags- och hushållssektorns
lokaliseringsval. På samma sätt förutsätter ökat statligt lokaliseringsstöd
till företag i en region följdverkningar i form av bosättning och offentliga
investeringar. Enligt vad ERU anför kan emellertid oftast den sektor
särskiljas, till vilken åtgärden primärt riktar sig.

En tredje tänkbar indelning är enligt ERU i medel som används i regionalpolitiskt
syfte och medel som inte används i sådant syfte.

Indelningen ger uttryck för ERU:s åsikt att den regionala politiken sannolikt
skulle effektiveras om man mer än vad som är fallet f. n. beaktade

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

de regionala effekterna av de samhälleliga åtgärder som inte i första hand
har regionalpolitiskt syfte. Även om det i många fall kan vara tveksamt till
vilken kategori ett medel skall hänföras enligt denna indelning, torde det
vara nödvändigt att på detta sätt överväga i vilken utsträckning de olika
medlen ingår i en medveten regional politik.

De medel som är avsedda att huvudsakligen påverka företagens lokalisering
i stagnerande regioner är enligt ERU:s bedömning synnerligen
mångskiftande. Ett sätt att klassificera dessa medel anser ERU vara att
fördela dem på grundval av om de verkar via subventionering av kapitalanvändning,
arbetskraftsanvändning, råvaruanvändning eller förädlingsvärde.

ERU pekar på möjligheterna att utnyttja andra former av lokaliseringsstöd
till företag än subventionering av kapitalanvändning. Vid subventionering
av arbetskraftsanvändning skulle stödet kunna ha formen av
s. k. arbetskraftspremier. Fördelen med ett sådant medel anser ERU vara
främst att det kortsiktiga sysselsättningstillskottet sannolikt skulle bli
betydande. Nackdelarna består enligt ERU:s uppfattning i första hand i de
osäkra långsiktiga effekterna. Företag som erhåller premier vid nyanställning
kan svårligen hindras att göra sysselsättningsnedskärningar efter en
relativt kort period.

För att belysa frågan om arbetskraftspremiers för- och nackdelar påvisar
ERU att de företag som hittills har fått lokaliseringsstöd i regel har
lägre kapitalintensitet än övriga företag i motsvarande branscher och storleksklasser
trots att bidrag har utgått till kapitalinvesteringarna. En arbetskraftssubvention
skulle således troligen leda till ännu lägre kapitalintensitet.
För en politik med kortsiktiga mål kan detta enligt ERU:s uppfattning
vara fördelaktigt, medan det för en långsiktig inriktning kanske inte är
ett lämpligt medel.

I sin analys av de regionalpolitiska medlen påvisar ERU vidare att ett
stort antal medel av selektiv natur används f. n. med syfte att påverka arbetskraftens
branschmässiga och regionala fördelning och befolkningens levnadsförhållanden
i olika regioner. En stor del av dessa medel hänförs
vanligen till kategorin arbetsmarknadspolitiska medel. Ofta inbegrips
bland dessa även den lokaliseringspolitiska stödverksamheten och andra
selektiva medel med syfte att påverka företagens produktionsbetingelser.
I princip skiljer sig enligt ERU de arbetsmarknadspolitiska medlen från
de regionalpolitiska därigenom att de förra har ett mindre uttalat regionalt
syfte än de senare. ERU anser emellertid att någon klar gräns inte kan
dras mellan arbetsmarknadspolitik och regional politik.

I ERU :s rapport betonas att den offentliga sektorns lokalisering ofta
har mycket stor betydelse för företagens och hushållens val av lokaliseringsort.
ERU gör en indelning av den offentliga sektorn efter den geografiska
begränsningen av de olika verksamheternas »marknad». Tre delar kan
därvid enligt ERU:s åsikt urskiljas, nämligen den lokala, den regionala och

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

den nationella delen. Produktionstekniska förhållanden, regionala efterfrågeförhållanden
och regionala variationer i faktorutbud avgör till vilka
delar de olika verksamheterna kan hänföras. Dessa faktorer bestämmer
därmed också den regionala spridningen av den offentliga sektorns olika
komponenter.

Den lokala och den regionala delen av den offentliga sektorn kan, enligt
vad ERU anför, med ett gemensamt namn benämnas infrastruktur. Denna
benämning antyder att den regionalpolitiska användningen av de två delarna
i stor utsträckning bygger på att man genom deras lokalisering kan
göra regioner mer attraktiva för företag och hushåll. Förbättrade kommunikationer,
bättre utbildningsmöjligheter, ökade sjukvårdsresurser o. d.
utgör exempel på åtgärder som kan förbättra företagens produktionsbetingelser
och hushållens välfärd i en region.

ERU framhåller vidare att en ökad lokalisering av lokalt och regionalt
bestämda verksamheter inom den offentliga sektorn till en region kan ses
också som ett medel att genom muitiplikatoreffekter skapa expansion i regionen.
Innebörden härav är att de nya arbetstillfällen och därmed den inkomst
och efterfrågeökning som uppstår i en region vid lokalisering av
offentlig verksamhet får följdeffekter i form av inflyttning av företag och
hushåll, varigenom förutsättningar skapas för fortsatt expansion.

En stor del av den regionalpolitiska debatten under senare år har, anför
ERU, ägnats frågan om det lämpliga lokaliseringsmönstret för den offentliga
sektorns nationella del. Diskussionen gäller väsentligen frågan i vilken
grad lokaliseringsbeslut inom denna del av den offentliga sektorn bör
grunda sig på överväganden om de externa effekterna vid olika lokaliseringsalternativ.

Om man med ett samhällsekonomiskt perspektiv vill bedöma konsekvenserna
av t. ex. en regional spridning av den centrala statsförvaltningen
krävs enligt ERU:s uppfattning att hänsyn tas till effekterna i
såväl den tänkta inflyttningsregionen som utflyttningsregionen. En enhet
inom den centrala statsförvaltningen kan t. ex. avge betydande externa
effekter till näringslivet i den omedelbara omgivningen. Omlokalisering av
denna enhet måste därför leda till försämrade produktionsbetingelser för
näringslivet i utflyttningsregionen. Den effektivitetsminskning som detta
kan medföra måste då vägas mot de fördelar som omlokaliseringen medför
för den mottagande regionen.

2. Lokalisernigsutredmngens synpunkter

Vid sina överväganden av vilka medel som bör användas för att påverka
den regionala utvecklingen framhåller utredningen att den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten inte kan ses isolerad från annan verksamhet
med regionala verkningar. Lokaliseringsstödet är endast ett av medlen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

för att förverkliga de lokaliseringspolitiska målen. Det främsta medlet är
samhällsplaneringen, varmed utredningen förstår inte bara den fysiska
utan också den ekonomiska och sociala samhällsplaneringen.

Utredningen anför att de åtgärder som man på centralt håll vidtar inom
olika sektorer för att nå de allmänna målen för den nationella politiken
ofta får varierande regionala verkningar, beroende på de befintliga regionala
skillnaderna. Ett typiskt exempel på en regionalt känslig sektor är
kommunikationsväsendet. Även på andra mer allmänna sektorer (t. ex.
skattepolitiken) kan en generellt utformad lagstiftning få regionalt sett
relativt olikartade konsekvenser.

Det torde vidare vara uppenbart att sektorsbundna, icke regionalpolitiskt
adresserade åtgärder kan få kraftiga, negativa verkningar i kontraktiva
eller »utsatta» områden av vårt land. Verkningarna av dylika åtgärder
kan betydligt minska eller helt eliminera de positiva verkningarna av de
regionalpolitiskt adresserade medlen, de lokaliseringspolitiska.

Det kommer enligt utredningen att fordras en kraftfull regionalpolitisk
satsning och samordning av olika samhällsåtgärder för att man skall kunna
nå ur sociala och kulturella synpunkter tillfredsställande förhållanden
i stödområdet. Lokaliseringsstödet enbart kan inte där bygga upp ett näringsliv
och en samhällsstruktur som har samma attraktionskraft som i
andra delar av landet. Utredningen hoppas emellertid att dess förslag skall
kunna bli ett steg i riktning mot en sådan uppbyggnad.

Utredningen påpekar att vissa utvecklingsdrag i näringslivets utveckling,
vilka undersökts av ERU, förmodas leda till en ökad expansion inom
servicenäringarna i storstäderna och till en social strukturering inom olika
delar av landet som inte kan betecknas som regionalpolitiskt önskvärd.
Lokaliseringsstöd enligt i huvudsak nuvarande principer kan enligt utredningens
mening inte råda bot på en dylik snedvridning. Andra åtgärder —
exempelvis i form av en samhällsplanering inriktad på att skapa attraktiva
alternativ till storstadsområdena — torde behövas om man nu över huvud
taget i någon större utsträckning kan påverka utvecklingen på detta
område. Utredningen tillmäter problemet stor betydelse och anser att det
måste ägnas ingående uppmärksamhet vid utformningen av den framtida
regionalpolitiken.

Utredningen konstaterar sålunda att generella medel bör komma till
användning i största möjliga utsträckning i den framtida regionalpolitiken.
Åtgärderna bör alltså inte främst inriktas på investeringsstöd utan vara
sådana att de gynnar hela näringslivet i de regioner som anses i behov av
stöd. Utredningen framhåller samtidigt att om invånarna i norra Sverige
skall få någorlunda jämförbara levnadsvillkor med landets övriga medborgare
i fråga om inkomster, yrkesval, utbildning, tillgång till service på
olika områden etc., man för nu överskådlig tid torde få räkna med såväl
åtgärder av generell natur som investeringsstöd in. m. Insatserna torde

78 Kungl. Alaj:ts proposition nr 75 år 1970

emellertid behöva bli av en helt annan storleksordning än som hittills diskuterats.

Utöver de förslag i olika frågor som tas upp i betänkandet har utredningen
funnit ändamålsenligt att — utan att lägga fram några konkreta
förslag — föra fram till diskussion vissa uppslag till mera generella regionalpolitiska
åtgärder, vilka utredningen avser att ta upp till slutlig behandling
under den andra etappen av utredningsarbetet. Sålunda behandlar
utredningen vissa skattefrågor, kommunikationsfrågor, det högre utbildningsväsendet
och den allmänna samhällsservicen. Därutöver tar utredningen
upp frågor om etableringskontroll och sysselsättningspremier. Vad
utredningen anför beträffande sistnämnda båda frågor redovisas närmare
i det följande (kap. IX).

Det kan synas ligga nära till hands, anför utredningen, att söka använda
skattepolitiken för att åstadkomma en eftersträvad styrning av företag
och sysselsättning till vissa speciella landsdelar. I princip skulle detta kunna
ske enligt i huvudsak två olika linjer, antingen genom att på något sätt
lindra beskattningen inom sysselsättningssvaga områden eller genom att ge
särskilda skatteförmåner för företag i samband med att dessa investerar
medel i dylika regioner.

Utredningen är avvisande till tanken att införa en särlagstiftning för
avskrivning av anläggningstillgångar i stödområdet innan erfarenhet vunnits
av de nya allmänna avskrivningsregler som tillämpas fr. o. m. 1970 års
taxering. Inte heller är utredningen beredd att lägga fram förslag om
en lägre statsskatt för företag inom vissa delar av landet. En sådan
»regional» skattepolitik anser utredningen förenad med så stora komplikationer,
att den redan ur tekniska synpunkter synes svår att genomföra.
Möjligheterna till avskrivningar på anläggningstillgångar och nedskrivning;
av varulager samt avsättningar till investeringsfonder är så stora att beskattningen
av ev. företagsvinster knappast är något framträdande problem
vid lokalisering till stödområdet.

Särskilda skatteförmåner för investeringar i stödområdet synes utredningen
i och för sig lättare att genomföra. Utredningen anser det emellertid
inte nödvändigt med sådana bestämmelser, eftersom nuvarande bestämmelser
om avsättning till och användning av investeringsfonder torde
helt tillgodose de syften en speciallagstiftning av antydd art skulle främja..
Samtidigt understryker utredningen angelägenheten av att investeringsfonderna
i all utsträckning som är möjlig används som lokaliseringspolitiskt
styrmedel inom stödområdet.

Vad angår kommunikationsfrågorna ser utredningen positivt på en utjämning
av transportkostnaderna för företag i norra Sverige liksom på
ett system med avgiftsmaximering eller mycket liten prisökning för sträckor
över ett visst avstånd när det gäller persontransporter över långa avstånd.
Utredningen betonar också vikten av att hamnarna i norra Sverige

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

genom högklassig isbrytarberedskap hålls öppna för trafik så lång tid av
året som möjligt. Högre avgifter för isbrytning m. m. avvisas av utredningen.

Utredningen uttalar sig för en geografisk spridning av det högre utbildningsväsendet
samt pekar därvid på att knappast någon lokaliseringspolitisk
åtgärd torde ha så stor betydelse i olika avseenden som tillkomsten av
nya universitet, högskolor och universitetsfilialer m. m. Vidare stryker utredningen
under betydelsen av förbättrad tillgång på utbildningsmöjligheter
för företagare m. fl.

I fråga om den allmänna samhällsservicen framhåller utredningen i
olika sammanhang dess avgörande betydelse som regionalpolitiskt instrument.
Bl. a. hävdar utredningen att, om en utvidgning av lokaliseringsstödet
till vissa prioriteringsorter skall ge avsedd effekt, olika samhälleliga
åtgärder krävs för att på dessa orter skapa bästa möjliga förutsättningar
för en gynnsam industriell utveckling.

Utredningen tar inte upp någon principiell diskussion beträffande avvägningen
mellan de lokaliseringspolitiska och de arbetsmarknads- eller socialpolitiska
medlens användningsområden. På några punkter berör utredningen
dock valet mellan dessa medel. När det gäller att lösa problemen
i stödområdets inland förordar utredningen att lokaliseringsstödet i
detta område koncentreras till ett mindre antal orter och att de sociala
problemen i inlandet i övrigt löses på annat sätt. Också när det gäller nedläggningssituationer
gör utredningen en avvägning mellan de nämnda medlen.
Utredningen anser att lokaliseringsstödet bör reserveras för de fall då en
rekonstruktion av företaget i fråga är möjlig medan arbetsmarknadspolitiska
medel bör användas i vad som betecknas som rena nedläggningsfall.

I särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de nuvarande
insatserna inte räcker för att klara sysselsättningen i stödområdet. Ytterligare
ansträngningar måste göras i delvis nya former för de lokaliseringspolitiska
insatserna. Lokaliseringspolitiken bör i högre grad än tidigare inriktas
på åtgärder, som är avsedda att generellt förbättra den industriella
miljön i vid bemärkelse. Som exempel på detta anförs att utredningen borde
ha framlagt förslag om lägre frakttaxor inom stödområdet, t. ex. genom
en maximiavgift för transport av varor och personer med järnväg och

flyg Herr

Hamrin betonar starkt att det mest väsentliga för en balanserad
regionalpolitisk utveckling är att på sikt skapa sådana konkurrensmässiga
förutsättningar, att ett rationellt och effektivt näringsliv kan existera även
inom stödområdet. De medel som därvid för det något mer långsiktiga
syftet kommer i fråga är främst av generell natur. Exempel på sådana är
stöd till arbetskraften t. ex. genom befrielse från den statliga arbetsgivaravgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Även herr Iiahlin menar att de lokaliseringspolitiska insatserna i framtiden
främst bör inriktas på att med generellt verkande stimulansåtgärder
förbättra de allmänna utvecklingsbetingelserna i de områden där en ekonomisk
expansion framstår som angelägen. Bl. a. bör de uppslag till generella
medel som diskussionsvis framförs i utredningen ingående prövas.

Herr Fälldin föreslår utöver vad utredningsmannen tagit med i sin förteckning
åtgärder inom kreditpolitiken. Det kan visserligen sägas att redan
förekomsten av en lokaliseringslånefond utgör en selektiv kreditpolitik.
Dessa lånemedel står dock till förfogande i huvudsak för nyetableringar
och för mera väsentliga utvidgningar av stödberättigade investeringar. Det
borde vara möjligt att ge kreditpolitiken en sådan utformning att man
även i en högkonjunktur beviljar krediter om de utnyttjas för investeringar
där den ekonomiska aktiviteten är låg.

3. Remissyttrandena

Remissinstanserna delar över lag utredningens uppfattning att lokaliseringstöd
till näringslivet endast är ett av de medel varmed
den regionala utvecklingen kan påverkas och att ytterligare regionalpolitiska
medel erfordras. Många av dem förordar en utökning
av åtgärder som förbättrar de allmänna produktionsbetingelserna i de områden
där en expansion är önskvärd. Snabbare och billigare transporter,
goda lokala servicemöjligheter och förbättrad utbildningsstruktur anförs
som exempel på generellt verkande medel som ger gynnsam produktionsmiljö.
Bland de många remissinstanser som yttrar sig i denna riktning återfinns
AMS, LO, SAF och Industriförbundet, RLF och Lantbruksförbundet,
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, KF, statskontoret, RRV, ERU,
glesbygdsutredningen, Svenska bankföreningen, Norrlandsfonden samt flertalet
länsstyrelser, bl. a. samtliga i skogslänen. Av de nämnda remissinstanserna
anser SAF och Industriförbundet, LO, Bankföreningen, Kommunförbundet,
länsstyrelsen i Kopparbergs lån, statskontoret och RRV att tyngdpunkten
bör ligga på de generellt verkande medlen eftersom lokaliseringsstödet
i nuvarande form inte anses ge tillräckliga effekter.

Bankföreningen framhåller att lokaliseringsstödet syftar till att stimulera
företag att flytta till lolcaliseringsområdet resp. att bygga ut sin verksamhet
där mer än de annars skulle ha gjort. Stimulansen måste rimligen sammanhänga
med någon av följande omständigheter:

a) Företaget får en billigare finansiering än det annars skulle ha fått,
dvs. den årliga ränteutgiften blir lägre.

b) Företaget får över huvud en finansieringsmöjlighet som det annars
inte skulle ha haft. Detta kan också uttryckas så att det får möjlighet att
belåna icke bankmässiga säkerheter. Innebörden av detta är också ofta att
det får medel för behov som annars måst täckas av eget kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

För att belysa att lokaliseringsstödets verkan på driftskostnaderna är
ringa lägger föreningen fram ett räkneexempel, avseende ett typföretag med
50 anställda som har totala kostnader (exkl. skatt och utdelning) på ca
4 milj. kr. procentuellt fördelade på följande sätt.

Arbetskraft ............................. 20

Material ................................ 50

Omkostnader............................ 20

Kapitalkostnader

— ränta ................................ 4

— avskrivningar ........................ 6

100 %

Om detta företag får lokaliseringslån på 650 000 kr. och bidrag med
500 000 kr. enligt nuvarande bestämmelser sänks räntekostnaderna enligt
föreningens beräkning med omkring 1 % av de totala kostnaderna. Även om
företaget hade fått praktiskt taget hela sitt kapitalbehov täckt genom bidrag,
skulle besparingen ändock inte bli mer än 4 %. Detta är den siffra man

1 exceptionella fall kan uppnå under de tre första åren, då lokaliseringslånen
kan vara räntefria. Normalt rör sig besparingen kring storleksordningen

2 %.

Enligt Bankföreningens uppfattning är det mot denna bakgrund ganska
naturligt att det hittillsvarande stödet och rimligtvis också det föreslagna
stödet endast i ett fåtal fall kan locka företag i södra Sverige att förlägga
verksamhet till stödområdet i stället för att de försöker finna en lokalisering
utanför området. Förlägger de verksamheten inom stödområdet får de
visserligen någon sänkning av kostnaderna, men de har samtidigt att räkna
med en höjning av transportkostnaderna, som enligt erfarenheterna är av
ungefär samma storlek som den besparing de kan få genom lokaliseringsstödet.

Bankföreningen hävdar vidare att det av dess beräkningar frjamgår att,
även om man skulle gå väsentligt mycket längre i stödverksamheten än vad
man nu tänkt och längre än vad som från andra synpunkter kunde te sig
rimligt, effekten ändå skulle bli mycket måttlig. Detta understryker enligt
föreningen att man i första hand måste inrikta sig på generella åtgärder som
kan påtagligt stimulera näringslivet inom stödområdet och komma en lokalisering
dit att te sig attraktiv för progressiva och sunda företag, som arbetar
inom andra delar av landet, eller som har planer på att starta verksamhet
där. Härvid gäller det att inte bara inrikta sig på kapitalförsörjningen utan
att arbeta också med sådana medel som direkt bidrar till att sänka företagets
driftskostnader i form av frakter, löner etc.

Kritiska synpunkter mot det nuvarande lokaliseringsstödet framför också
SAF och Industriförbundet samt LO. Organisationerna menar att man med
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 75

Kiingl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

hjälp av detta stöd inte har lyckats klara den sysselsättningspolitiska målsättningen.
Sysselsättningseffekten har i de enskilda fallen dessutom ofta
blivit väsentligt mindre än företagen har uppgivit i sina ansökningar. Inte
heller har de lyckats skapa de tillväxteffekter i utvecklingen som avsetts.
LO delar utredningens principiella uppfattning att stöd inte bör lämnas som
fortlöpande driftssubventioner men finner det ändå försvarligt att pröva
någon form av sysselsättningsstöd. Detta måste då utformas så att subventionselementet
klart framgår. Enligt LO:s uppfattning finns det vidare inte
någon principiell skillnad mellan utbildningsbidrag och ett sysselsättningsstöd.

Konjunkturinstitutet anser att u [redningen utförligare borde ha diskuterat
och sökt värdera stöd knutet till de anställdas löner, eu stödform som
utredningen synes vilja reservera för de rena nedläggningsfallen. Vid en
närmare precisering och vägning av olika kort- och långsiktiga mål kan
man, anför institutet, tänkas komma fram till argument för en utvidgning
av användningsområdet för arbetskraftssubvention långt över den snäva
gräns som anges av utredningen. Bland övriga remissinstanser som förordar
undersökningar om utvidgad användning av arbetskraftssubventioner är
Landstingsförbundet, ERU, AMS, SAF och Industriförbundet, Norrlandsfonden
och åtskilliga länsstyrelser. Från flera håll betonas dock att det är
angeläget att hålla fast vid principen att lokaliseringsstöd till företagen begränsas
till ett initialstöd.

De skattefrågor som utredningen tar upp behandlas av ett fåtal
remissinstanser. Några av dessa berör frågan om avskrivningar av anläggningstillgångar.
Riksskattenämnden, SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet
liksom handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
anser i likhet med utredningen att möjligheterna att genom större avskrivningar
främja investeringar inom stödområdet är begränsade. Riksskattenämnden
delar utredningens uppfattning att efter tillkomsten av 1969 års
avskrivningsregler något behov av särlagstiftning för stödområdet inte föreligger.
Däx-emot förordar Svenska företagares riksförbund att möjligheter
till snabbare avskrivning av sådana tillgångar öppnas för företag i stödområdet.
Förbundet är också positivt till en regional skattepolitik med lägre
statsskatt för företag i vissa delar av landet. Riksskattenämnden har motsatt
uppfattning.

En ökad generell användning av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt
syfte förordar LO, RLF och Lantbruksförbundet, SHIO
samt länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. En
försiktigare och mindre positiv inställning till frågan har SAF och Industriförbundet
samt Grossistförbundet och länsstyrelserna i Södermanlands och
Hallands län. Negativa till en ökad lokaliseringspolitisk användning av investeringsfonderna
är AMS och rikskattenämnden samt länsarbetsnämnden
i Stockholms län.

LO anser att staten i avsevärt större utsträckning än hittills skall ta loka -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

liseringspolitiska hänsyn vid frisläppandet av företagens investeringsfonder
och därmed ställa större krav på företagens lokaliseringsinsatser. Hittills har
frisläpp, som inte betingats av konjunkturläget, i alltför hög grad kommit
områden med hög ekonomisk aktivitet tillgodo.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet anser att användningen
av investeringsfonderna för styrning inom stödområdet har haft en
inte obetydlig lokaliseringspolitisk effekt men framhåller att ett generellt
frisläpp av fondmedel inom stödområdet även kan leda till konkurrensrubbningar.
Organisationerna motsätter sig inte att fonderna under en övergångstid
används i lokaliseringspolitiskt syfte.

AMS anser att investeringsfonderna främst bör användas i konjunkturpolitiskt
syfte och säger sig ha dålig erfarenhet av fondernas användning
som generellt lokaliseringspolitiskt medel. Med hänsyn till att fonderna
däremot har haft positiva lokaliseringspolitiska effekter i de fall koncernföretag
har fått använda fondmedel samtidigt till filialföretag i stödområdet
och moderföretaget utanför stödområdet, tillstyrker AMS en fortsättning av
denna praxis.

Beträffande andra åtgärder på beskattningsområdet
finner SAF och Industriförbundet det är naturligt att sådana skatter som
speciellt drabbar industrin inom stödområdet avvecklas, t. ex. energiskatten
på skogsindustriprodukter och inom järn- och stålsektorn. Bankföreningen
och skogsstyrelsen nämner bilskatten och den höjda släpvagnsskatten.
Norrlandsförbundet anser att slopande av kommunalskatteavdraget vid inkomsttaxeringar
kan i flera norrlandskommuner komma att motverka den
av utredningen förordade lokaliseringspolitiken. Svenska företagares riksförbund
pekar på behovet av att inom stödområden medge ökade avdrag för
reskostnader till och från arbetet.

Så gott som samtliga remissinstanser som har yttrat sig om k o m m till
ikation sfrågor na understryker kraftigt kommunikationernas avgörande
betydelse för utvecklingen inom stödområdet och betraktar åtgärder
inom detta område som väsentliga generella medel för att påverka den
regionala utvecklingen. Bland de remissinstanser som uttrycker sådana och
liknande åsikter är skogsstyrelsen, glesbygdsutredningen, statskontoret, LO,
SAF och Industriförbundet, RF, Bankföreningen, RLF och Lantbruksförbundet,
Norrlandsfonden, Kommunförbundet, Landstingsförbundet samt de
18 länsstyrelser som har behandlat kommunikationsfrågorna.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. statskontoret, RF, LO, Svenska byggnadsarbetareförbundet,
Svenska melallindiistriarbetareförbundet, Statstjänarkartellen,
RLF och Lantbruksf örbundet, Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Norrlandsfonden, Norrlandsf örbundet samt länsstyrelserna i Gotlands,
Kopparbergs, Gävleborgs och de fyra nordligaste länen önskar sänkning
av avgifterna i olika frakttaxor. SAF och Industriförbundet, Bankför -

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 7970

eningen, SHIO, SALF och länsstyrelsen i Kalmar län förordar en transportrabattering.

Av de nyss nämnda remissinstanserna förordar LO, Byggnadsarbetareförbundet,
Metallindustriarbetareförbundet, SAF och Industriförbundet att åtgärder
vidtas beträffande flera olika transportmedel och utformas så att de
inte snedvrider konkurrensen. Liknande synpunkter framför SJ, sjöfartsverket
och Svenska hamnförbundet. SJ samt SAF och Industriförbundet
förordar närmast ett direkt transportkostnadsstöd till företagen som är
trafikpolitiskt neutralt, dvs. tillämpligt oberoende av vilket transportmedel
som används.

Åtskilliga remissinstanser förordar taxenedsättningar för persontransporter
med järnväg, buss och flyg. Hit hör bl. a. statskontoret, Norrlandsfonden,
RLF och Lantbruksförbundct, KF, LO, SAF och Industriförbundet, Bankföreningen,
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Norrlandsförbundet
samt länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs, Gävleborgs och de fyra nordligaste
länen.

Överbefälhavaren, länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen, Norrlandsfonden,
Norrlandsförbundet, Landstingsförbundet in. fl. understryker utredningens
uttalanden om isbrytarberedskapen och isbrytaravgifterna. RLF
och Lantbruksförbundei anser att det för Norrlands del finns skäl att också
pröva en samnordisk lösning av transportproblemen främst genom utnyttjande
av de norska atlanthamnarna.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen,
Bankföreningen, Norrlandsförbundet och Svenska vägföreningen tar upp
frågan om väginvesteringarna och gällande vägplan samt motsätter sig
minskning av vägbyggnadsanslagen för stödområdet.

Länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen samt RLF och Lantbruksförbundct
förordar ändring av teletaxorna.

Utredningens uttalande att den geografiska spridningen under senare år
av det högre utbildningsväsendet har haft stor lokaliseringspolitisk
betydelse stryks kraftigt under av AMS, statskontoret, SO, RLF
och Lantbruksförbundct, Norrlandsfonden, SAF och Industriförbundet,
Bankföreningen, Kommunförbundet, SHIO, SALF och flera länsstyrelser.
Remissinstanserna förordar ytterligare insatser i samma riktning och erinrar
bl. a. om det nyligen framlagda förslaget om förläggning av högre teknisk
utbildning till Norrland.

Önskvärdheten av förbättrade möjligheter för utbildning av företagare
betonas av AMS, Företagareföreningarnas förbund, SHIO och
några länsstyrelser. Företagareföreningarnas förbund anser att skärpt uppmärksamhet
bör ägnas åt utbildning i företagsledning med hänsyn till att
en inte oväsentlig utbyggnad av befintliga företag har ägt rum inom stödområdet
och till att brister hos företagsledningen i åtskilliga fall har negativt
påverkat företagens verksamhetsutveckling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Några remissinstanser tar upp frågan om avvägningen mellan
arbetsmarknads- och lokalisering spolitiska in ed
e 1. AMS framhåller att inom de delar av landet där ett realiserande
av de arbetsmarknadspolitiska målen ställer särskilda krav på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder lokaliseringsstödjande åtgärder kan ses som ett komplement
till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Lokaliseringsstödjande
åtgärder förutsätter också andra åtgärder, framför allt sådana som syftar
till att underlätta arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet.
Styrelsen understryker därför bestämt att lokaliseringsstödjande åtgärder
inte kan ersätta de övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Dessa är
enligt styrelsens mening minst lika viktiga som lokaliseringsstödet för att
åstadkomma en tillfredsställande regional utveckling. Till grund för avvägningen
mellan insatser av de olika arbetsmarknadspolitiska medlen måste
enligt styrelsen alltid ligga en strävan att nå en snabb men samtidigt varaktig
lösning av uppkommande sysselsättningsproblem. De lokaliseringsstödjande
åtgärderna ger de största sysselsättningseffekterna först på längre
sikt. Åtgärder som underlättar arbetskraftens geografiska rörlighet leder
i allmänhet till betydligt snabbare resultat.

KF betonar att de problem som uppstår i samband med näringslivets
strukturomvandling i första hand bör lösas med arbetsmarknadspolitiska
medel. Nödvändigheten av acceptabla levnadsvillkor för befolkningen i stödområdet
medför emellertid att sysselsättningsskapande åtgärder måste vidtas
som komplement till de rörlighetsstimulerande medlen.

SACO anför att, även om lokaliseringsstödet har medfört positiva effekter
för sysselsättningen inom stödområdet, utflyttningen av den yngre och välutbildade
arbetskraften, främst till storstadsområdena, ökar. Omdaningen av
näringsliv och arbetsmarknad kommer fortfarande att medföra stora omställningsproblem
för vårt lands arbetskraft. För att komma till rätta med
dessa erfordras enligt SACO i första hand insatser på utbildningspolitikens
(inklusive omskolningen och vidareutbildningen) och arbetsmarknadspolitikens
område. Arbetskraftens utbildningsmässiga, yrkesmässiga och geografiska
rörlighet måste på allt sätt främjas. En rörlighetsfrämjande utbildnings-
och arbetsmarknadspolitik är fortfarande grundläggande inte blott
för en ökad produktion utan även för ett hävande eller mildrande av de sociala
olägenheter som följer av minskningen av arbetsmöjligheterna i vissa
geografiska områden.

KLF och Lantbruksförbnndet anför att den snabba omstrukturering av
näringsliv och bebyggelse, som pågått under de senaste åx-tiondena, har medfört
stora problem för såväl avflyttnings- som inflyttningsortema. Ju längre
omstruktureringen går desto mer ökar svåiägheterna på båda håll. Enligt
förbundets mening har statsmakterna hittills på olika sätt fxämjat förändringarna
i bebyggelsestrukturen. Genom rörlighetsstimulerande åtgärder i
fråga om arbetskraften har företag i expansionsorter utan kostnad försetts

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

med välutbildad arbetskraft. Den samhälleliga administrationsapparaten har
samtidigt svällt ut mycket kraftigt och sugit arbetskraft till olika förvaltningscentra,
främst huvudstaden. Detta har verkat starkt stimulerande på
byggnadsindustrin och ökat efterfrågan inom hela servicesektorn. På det
området har en motsvarande minskning skett i avflyttningsorterna. Härigenom
har en dubbeleffekt uppkommit. Sysselsättningsbalans i dessa regioner
kan aldrig uppnås genom avflyttning om man inte räknar med att denna
skall bli total. Balans kan enligt förbunden uppnås endast genom bättre
spridning av arbetstillfällena.

VIII. Investeringsstöd i lokaliseringssyfte

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten kommer, såvitt utredningen
kan se, att ingå som ett betydelsefullt element i regionalpoliliken. Den måste
emellertid anpassas till de mer preciserade mål som kan komma att uppställas
inom denna politik. I dag saknas en sådan precisering på såväl kort
som lång sikt.

Med hänsyn till att den femåriga försöksperioden för den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten utgår den 30 juni 1970 måste innan dess beslut
fattas om den fortsatta verksamheten. Mot den bakgrund som tecknats anser
utredningen det helt klart att eu fullt utvecklad regionalpolitik inte kan
föreligga våren 1970. Under sådana förhållanden har utredningen haft att
välja mellan att föreslå enbart en förlängning av nuvarande bestämmelser
eller att — som ett provisorium — lägga fram mera begränsade förslag till
ändringar i det nuvarande stödet med sikte i första hand på att öka stödet i
de delar av landet där sådana åtgärder visat sig mest påkallade.

Utredningen har valt det senare alternativet och föreslår därför en förlängning
av försöksperioden med sådana ändringar av nuvarande regler
som kan anses motiverade av den hittills bedrivna verksamheten och som
framstår som särskilt angelägna. Då vissa delar av det nuvarande lokaliseringsstödet
avses komma att inarbetas i ett framtida förslag till regionalpolitik,
anser utredningen det inte motiverat att nu föreslå någon ny tidsbegränsning
av lokaliseringspolitiken.

Från många synpunkter skulle det enligt vad utredningen framhåller innebära
stora fördelar om de förslag till ändringar som nu läggs fram kunde
sättas in i ett större sammanhang med eu mera allmän diskussion rörande
vissa samhällsekonomiska problem på kortare och längre sikt. Det hade
t. ex. utan tvivel varit till fördel om man först hade kunnat avvakta en del

Kungl. Maj:ls proposition nr 75 år 1970

specialundersökningar som utförs av ERU och som är av stor betydelse
för utformningen av den mera långsiktiga politiken. Av tidsskäl har detta
dock inte varit möjligt.

Även om det ännu är för tidigt att slutligt värdera resultaten av de hittillsvarande
stödåtgärderna, anser utredningen problemen framför allt i
Norrlands samt delar av Svealands inland vara av sådan art att det är
angeläget att snarast genomföra vissa ändringar av nuvarande stöd. Samtidigt
understryker utredningen att ännu mera långtgående åtgärder kommer
att bli nödvändiga för att på längre sikt trygga en tillfredsställande
utveckling inom dessa landsdelar.

Det synes vara en utbredd uppfattning, anför utredningen, att en starkare
prioritering av lokaliseringsstödet till inlandets förmån skulle medföra
en ökad industriell utbyggnad i detta område. Utredningen finner det
dock tveksamt om enbart en sådan åtgärd kan få någon avgörande betydelse
för utvecklingen. I Norrbottens län har man utan större framgång
sökt differentiera lokaliseringsbidraget till inlandets förmån. Starka, inte
minst sociala skäl talar emellertid för att ytterligare försök med en starkare
prioritering av projekt i inlandet bör göras. Enligt utredningens mening
måste denna ökade satsning få motsvarigheter inom andra sektorer av den
samhälleliga verksamheten för att bl. a. förbättra den industriella miljön,
varvid en nödvändig förutsättning torde vara att de samhälleliga åtgärderna
av olika slag koncentreras till ett mindre antal orter. Det är inte möjligt
att utforma lokaliseringsstödet som huvudsakligen ett rent glesbygdsstöd.
Däremot kommer insatserna på de utvalda orterna att få positiva verkningar
även utanför dessa och deras närmaste omland genom att de blir
naturliga stödjepunkter för en förbättrad glesbygdsservice.

Även andra skäl talar enligt utredningen för att ett ökat stöd till inlandet
måste koncentreras till vissa orter. Om företagen skall kunna utvecklas
— eller bestå under längre tid — måste de successivt kunna förses med ny
arbetskraft. Företagen kan inte klara sig endast med äldre (omskolad) arbetskraft
utan kommer också att behöva yngre arbetskraft med lämplig utbildning.
Det fordras tätorter av någorlunda storlek för att dessa betingelser
skall kunna erhållas.

Utredningen anser det inte möjligt att i inlandet skapa företag som i
huvudsak blir hänvisade till befintlig äldre arbetskraft. Det torde nämligen
vara realistiskt att räkna med att dylika företag skulle få läggas ned inom
relativt kort tid på grund av brist på arbetskraft. För redan befintliga företag
på sådana orter bör dock under vissa förutsättningar stöd kunna utgå.
I övrigt får de sociala problemen lösas på annat sätt.

Mot bakgrunden av de prognoser och bedömningar som gjorts i länsplanering
1967 synes det utredningen helt klart att det i övriga delar av
stödområdet behövs nya arbetstillfällen i betydande omfattning även i fortsättningen.
Utredningen anser det därför motiverat och nödvändigt att lo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1970

kaliseringsstöd utgår även efter den 1 juli 1970 inom i huvudsak det nuvarande
stödområdet.

De nya regler för lokaliseringsstöd som utredningen föreslår är avsedda
att förbättra läget i skogslänen men gör inte anspråk på att vara någon
lösning på utflyttningsproblemen. Bristen på arbetsplatser för välutbildad
ungdom i skogslänen och den starka efterfrågan i övriga Sverige ger givetvis
utflyttningseffekter. Användningen av vissa arbetsmarknadspolitiska
medel underlättar också utflyttningen.

Det torde också vara realistiskt att räkna med att nyetableringen inom stödområdet
inte ens med hjälp av ett kraftigt ökat lokaliseringsstöd kommer att
bli av större betydelse än utbyggnaden av befintliga industrier. Den speciella
satsning på inlandet som utredningen föreslår bör dock kunna stimulera till
ökad nyetablering.

Även för övriga delar av stödområdet än inlandet föreligger enligt utredningen
ett stort behov av nya sysselsättningstillfällen och ökad nyetablering
är därför också här önskvärd. Utredningen föreslår vissa ändringar
av stödets utformning som kan bidra till en sådan utveckling. En restriktivare
hållning till stödåtgärder utanför stödområdet anser utredningen bör
verka i samma riktning. Stor betydelse tillmäts vidare åtgärder inom stödområdet
för att förbättra infrastrukturen i tätortsregioner med goda förutsättningar
liksom taxepolitiken inom kommunikationsväsendet.

Det är ännu för tidigt att uttala sig om stödföretagens livskraft menar
utredningen och tillägger att misslyckanden givetvis måste förekomma beträffande
stödföretag likaväl som andra företag. De nuvarande reglerna att
stöd kan utgå endast till verksamhet som bedöms få god lönsamhet bör
kvarstå. Däremot vill utredningen mot bakgrunden av gjorda erfarenheter
föreslå en uppmjukning av kravet på sysselsättningseffekt. Stöd skall sålunda
undantagsvis kunna utgå även om någon ökning av sysselsättningen inte
kommer till stånd, nämligen i särskilda fall vid rationalisering av företag
och rekonstruktion av nedläggningshotade företag. Det får dock aldrig bli
fråga om att lämna lokaliseringsstöd som fortlöpande subventioner i dylika
fall.

Utredningen berör också frågan om lokaliseringsstödets verkningar på
konkurrensen mellan stödföretagen och övriga företag samt erinrar om att
enligt statsmakternas intentioner år 1964 stödet skulle utformas så att man
inte åstadkom en snedvridning av konkurrensen. Enligt utredningens mening
har företag belägna inom stödområdet bl. a. på grund av avståndsförhållandena
i många fall sämre konkurrensförutsättningar än företagen
i södra och mellersta Sverige. Också bristen på industriell tradition spelar
ofta stor roll liksom försvårade kontakter med leverantörer och kunder.
Åtgärder, t. ex. i form av lokaliseringsstöd, i syfte att utjämna skillnaderna
i dessa förutsättningar torde inte kunna betecknas som konkurrenshäminande
utan snarare tvärtom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Utredningen anser vidare att den gällande begränsningen till industriell
verksamhet bör uppmjukas och behandlar frågor om stödsubjekten, stödets
form, stödunderlaget, stödets storlek och förfarandet i stödärenden.

I detta sammanhang nämner utredningen att frågan om ökat stöd till
turistanläggningar in. fl. inte heller behandlas av utredningen, eftersom
denna och liknande frågor utreds i annan ordning.

i särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de är i huvudsak
ense med utredningen i fråga om arbetets uppläggning och förslag.

Herr Fälldin konstaterar att förslaget innebär en teknisk översyn av gällande
regler samt understryker angelägenheten av att så snart som möjligt
utreds hur en fungerande regionalpolitik skall kunna skapas.

Herr Kahlin ansluter sig i stort till utredningens förslag men understryker
utredningens uttalande att de är provisorier i avvaktan på de mera genomgripande
reformer som framstår som nödvändiga för att realisera en skälig
regionalpolitisk målsättning.

Remissyttrandena

Vid behandlingen av frågorna om regionalpolitikens mål och medel beklagar
flera remissinstanser att utredningen inte nu har kunnat lägga fram
förslag till mera långsiktiga lösningar av hur lokaliseringsstödet skall utformas.
Med denna reservation godtas allmänt utredningens utformning av stödet
som ett provisorium. Några remissinstanser, bl. a. kommerskollegium och
vissa länsstyrelser, hävdar att utredningen borde ha föreslagit en förlängning
av försöksperioden utan ändringar av stödets utformning eller med
endast smärre justeringar därav.

LO anför att det borde ha varit naturligt att ett färdigt program för den
fortsatta lokaliserings- och regionalpolitiska verksamheten förelegat när den
nuvarande försöksperioden tar slut den 1 juli 1970. LO understryker nödvändigheten
av att det föreslagna provisoriet ges en klar tidsmässig begränsning.
Även RLE och Lantbruks förbundet betonar att förslagen, t. ex. i fråga
om stödunderlaget och stödets storlek, måste betraktas som provisoriska och
avsedda att omprövas under det fortsatta utredningsarbetet. Från denna utgångspunkt
kan förslagen i princip godtas.

I ytterligare några yttranden betonas starkt att den övergångstid som nu
förutses bör bli så kort som möjligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser
exempelvis att en viss tidpunkt bör fastställas när det fortsatta utredningsarbetet
bör vara avslutat. Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar att
balansproblemen i länet måste lösas mycket snart och med andra än enbart
traditionella lokaliseringspolitiska medel.

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

2. Den geografiska avgränsningen
Nuvarande avgränsning

Lokaliseringsstöd utgår enligt 1964 års riksdagsbeslut i första hand inom
det s. k. norra stödområdet, vilket omfattar de fyra nordligaste länen samt
vissa kommuner i Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs samt
Göteborgs och Bohus län.

I övriga delar av landet utgår lokaliseringsstöd i särskilda fall, såsom
när avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till
följd av industrinedläggning i samband med omfattande branschrationalisering
eller av liknande orsak eller när speciella skäl talar för att industriort
med ensidigt näringsliv bör tillföras ytterligare industriföretag.

Utredningen

Förskjutningen av produktion och sysselsättning i riktning från de areella
näringarna har enligt vad utredningen framhåller fortsatt även efter år
1964. Inom flera olika näringssektorer och branscher har koncentrationssträvandena
fortsatt och förstärkts. Den geografiska koncentrationen inom
industrin har skett samtidigt som antalet verksamhetsställen inom flera
branscher har minskat. Stordriftsfördelar har sålunda tagits till vara i allt
större utsträckning.

Utvecklingen har lett till en höjning av takten i urbaniseringsprocessen.
En fortsatt uttunning av befolkningen utanför tätorterna har ägt rum.
Konsekvenserna av denna utveckling är särskilt påtagliga i områden med liten
ortstäthet, låg andel av rikets befolkning, svagt utvecklad industri samt
med ett näringsliv som domineras eller har stort inslag av jordbruk på småbrukarbas
och skogsbruk. Dessa områden kännetecknas också i regel av hög
arbetslöshet och betydande utflyttning av personer i de yngre åldrarna.

Utredningen ifrågasätter om inte en mer preciserad målsättning än den
nuvarande bör utformas för regionalpolitikens geografiska inriktning. Den
bör enligt utredningen syfta till att ange de olika regionala problemområdena
och uttrycka vilka lösningar som skall eftersträvas. Det material som
har lagts fram genom länsplanering 1967 eller som kan erhållas genom
ERU:s undersökningar och analyser bör kunna läggas till grund för utformningen
av målen. Valet av medel och deras geografiska användningsområde
bör därefter kunna fastställas.

Enligt utredningens mening talar mycket för att andra geografiska enheter
än länen i framtiden kommer att bli de lämpligaste när det gäller alt
differentiera de regionalpolitiska insatserna. Det är emellertid ännu för
tidigt att uttala sig om i vilken riktning resultaten av pågående forskning
kommer att peka. Att det blir någon form av funktionsregional indelning finner
utredningen dock troligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Den geografiska avgränsningen måste enligt utredningens mening i första
hand utformas med hänsyn till de långsiktiga verkningarna. Med denna
inriktning bör de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna sättas in för att stimulera
näringslivet främst i regioner av expansiv grundkaraktär, dvs. där en
tillhakagående utveckling eller stagnation kan stoppas och vändas till expansion.
Skulle stödet inriktas enbart på dylika regioner, skulle emellerlid
stora delar av det nuvarande stödområdet inte kunna få något stöd.

Lokaliseringsstödet bör därför kunna användas också i tillbakagående
regioner och regioner med svag eller stagnerande utveckling (underutvecklade
områden) som alternativ och komplement till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. I sådana regioner bör stödet således användas för att åstadkomma
en dämpning av takten i den negativa utvecklingen.

I ensidiga industriområden och orter i södra och mellersta Sverige kan
enligt utredningens mening utvecklingen påverkas positivt utan att de ingår
i ett permanent stödområde, om punktinsatser kan sättas in vid behov. Annorlunda
är det med områden och orter av denna typ inom de stora underutvecklade
områdena i norr. De speciella näringsgeografiska förhållandena i
dessa landsdelar kräver kraftfullare och mera samlade stödinsatser, varför
dessa ensidiga områden och orter bör ingå i ett permanent stödområde.

Vid en avgränsning av samma typ som den nuvarande, dvs. en avgränsning
efter tämligen grova mått, anser utredningen det självklart att en differentiering
inom stödområdet blir nödvändig. Sålunda finner utredningen
det fullt klart att några påtagligt positiva effekter på längre sikt inte kan
uppnås genom en spridning av stödet på stora glesbygdsområden. Inom dessa
får åtgärder av annat slag vidtas. I stället måste stödet inriktas på orter
och regioner där förutsättningar finns för en positiv utveckling på lång sikt.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund vissa ändringar av gränserna
för det nuvarande stödområdet, vilket i fortsättningen benämns det allmänna
stödområdet, samt en starkare prioritering av detta område i förhållande till
övriga delar av landet. Dessutom föreslår utredningen att särskilda stödinsatser
görs i prioriteringsorter i de nordligaste och inre delarna av det allmänna
stödområdet.

Det allmänna stödområdet. Utredningen har kommit till den uppfattningen
att det fordras en kraftig utbyggnad av näringslivet inom särskilt skogslänen
om de från länen uttalade målsättningarna (se länsplanering 1967)
i fråga om befolkningsutvecklingen skall kunna i rimlig utsträckning realiseras.
Även om dessa målsättningar inte till alla delar kan godtas, pekar
det framlagda materialet på nödvändigheten av kraftiga insatser för alt
den bristande balansen i näringslivs- och befolkningsutvecklingen mellan å
ena sidan skogslänen och å andra sidan övriga delar av landet inte skall
ökas kraftigt.

Flera länsstyrelser/planeringsråd har i svaren på en enkät som utredningen
gjort angående lokaliseringsstödets utformning förordat att stödom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

rådesbegränsningen skall avskaffas. Utredningen kan inte tillstyrka en sådan
lösning. Lokaliseringsstödet har betytt mycket för skogslänen och i
synnerhet för Norrland. De regionala problemen är av annan karaktär och
mer svårlösta i dessa landsdelar än i södra och mellersta Sverige, bl. a. på
grund av avståndsförhållandena till expansiva orter och regioner.

Enligt utredningens mening är de svåraste sysselsättnings- och samhällsproblemen
också i framtiden att förvänta i Norrland och de inre delarna av
norra Svealand. Detta talar mycket starkt mot alt avskaffa den geografiska
avgränsningen. Med en större spridning av stödet över hela landet kan
emotses en ytterligare förskjutning av näringsliv och befolkning till de
mera tättbefolkade delarna i södra och mellersta Sverige och en ökning av
problemen i stockningsområdena. Av dessa skäl och i avbidan på en mer
ingående utformning av regionalpolitiken anser sig utredningen inte kunna
föreslå att den geografiska avgränsningen avskaffas.

Utredningen har vid sina överväganden kommit fram till att vissa ändringar
i stödområdets gränser påkallas av den inträffade och väntade utvecklingen.
Sålunda fordras en starkare koncentration av stödet till de nordligare
delarna av stödområdet för att förstärka näringslivet inom större delen
av skogslänen.

För de sydligaste delarna av det nuvarande stödområdet bedömer utredningen
att eventuellt uppträdande störningar i näringslivsutvecklingen i
fortsättningen kan mötas med lokaliseringspolitiska punktinsatser eller andra
näringspolitiska åtgärder. Problemen i dessa områden kan inte heller anses
större än i många andra landsdelar, t. ex. Öland och Gotland. Utredningen
förordar därför en inskränkning av stödområdet som avser dess sydligaste
delar. De anförda skälen och de principiella synpunkter på stödområdesavgränsningen
som utredningen har anfört i det föregående motiverar att
de delar av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt Säffle kommunblock
i Värmlands län, vilka omfattas av det nuvarande stödområdet, inte
tas med i det allmänna stödområdet.

Med hänsyn till den inträffade och väntade näringslivs- och befolkningsutvecklingen
har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt stödområdesgränsens
sträckning i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.
Enligt utredningens uppfattning finns skäl för en ändrad gränsdragning i
åtminstone de båda förstnämnda länen. I likhet med länsstyrelsen/planeringsrådet
i Värmlands län finner utredningen att utvecklingen i de nordöstra
delarna av detta län påkallar andra insatser än för de delar av länet
som är belägna vid Vänerområdet och vilka kan bedömas ha expansiv
grundkaraktär, dvs. saknar permanenta kontraktiva tendenser. Problemen
i de nordöstra länsdelarna synes motivera att gränsen för det
allmänna stödområdet i Värmlands län dras så att Munkfors, Hagfors och
Filipstads kommunblock kommer att ingå i stödområdet. Genom denna
gränsdragning delas länet i två inbördes sett mer enhetliga delar än f. n.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

När det gäller Kopparbergs län konstaterar utredningen att en relativt
kraftig minskning av sysselsättningen inom industrin fram till år 1980
väntas och att i länets södra delar har uppmärksammats negativa utvecklingstendenser,
som tycks ha förstärkts under den senaste tiden.

Enligt utredningens mening krävs det ytterligare lokaliseringspolitiska insatser
för att förstärka näringslivet i Kopparbergs län. Det räcker emellertid
inte med punktinsatser av sådant slag som kan användas utanför stödområdet
utan det fordras mer permanenta åtgärder. Dessa insatser måste dock
som utredningen ser det i högre grad än hittills inriktas på att samtidigt
bygga ut och förstärka näringslivet i länets kärncentra. Utredningen föreslår
därför att Borlänge och Faluns kommunblock skall tas in i det allmänna
stödområdet. Även Mockfjärds kommunblock bör då lämpligen ingå i stödområdet.

I fråga om Gävleborgs län finner utredningen inte påkallat med en utvidgning
av stödområdet.

Utredningen framhåller att det statliga lokaliseringsstödet i princip bör
vara reserverat för de egentliga stödregionerna och endast i undantagsfall
lämnas utanför dessa. Skulle företagen finna att stora möjligheter föreligger
att erhålla vissa lokaliseringspolitiska favörer även utanför stödområdet,
kan man befara att utsikterna att aktivera etablering inom stödområdet
avsevärt minskar. Utredningen anser sålunda starka skäl tala för större
restriktivitet när det gäller stöd till projekt i södra och mellersta Sverige
utanför stödområdet.

Prioritering inom det allmänna stödområdet. Som redovisats i det föregående
har utredningen funnit att den negativa näringslivs- och befolkningsutvecklingen
i det nuvarande stödområdets inland har fortsatt efter
år 1964. Särskilt gäller detta Norrlands inland, där strukturomvandlingen
har gett kraftiga utslag. På många håll i dessa landsdelar har uttalats farhågor
för att godtagbar samhällelig och kommersiell service inte skall kunna
upprätthållas om den nuvarande utvecklingen fortsätter.

I Norrbottens kustland är situationen enligt utredningens bedömning i
stort sett densamma som för inlandet. Jämförs de sju skogslänen kan
konstateras att Norrbotten har en lägre total sysselsättning än som svarar
mot länets befolkningsandel, lägre än något av de övriga. Även industrisysselsättningen
är lägre än som svarar mot befolkningsandelen. Länet
kännetecknas dessutom av industriell ensidighet. Sålunda var år 1965 i
åtta av tolv kommunblock minst hälften av de industrianställda sysselsatta
i en bransch.

Utredningen betonar vidare att Norrbotten är det skogslän som under
perioden 1963—1967 har fått vidkännas den största relativa netfoutflyttningen.
Utflyttningen från länet har i avsevärt mindre grad än i övriga
skogslän kunnat täckas med inflyttning under samma tid. Länets centrala
kärna, som utgörs av den s. k. Fyrkanten (Lideå, Boden, Piteå och Älvsbyn),

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år WTO

synes i mindre utsträckning än motsvarande regioner i övriga län ha tjänat
som buffert mot en ökad utflyttning.

Utredningen är tveksam om möjligheterna att genom en differentiering
av stödet inom det allmänna stödområdet få till stånd en sådan utbyggnad
av näringslivet i de nu diskuterade regionerna att en mera avsevärd
förändring i utvecklingen kan åstadkommas. Sannolikt kommer befolkningsuttunningen
inom stora glesbygdsområden att fortsätta. Man kan
tvivla på om det ens med en dylik satsning går att åstadkomma en minskad
takt i den kontraktiva processen i inlandet. Enligt utredningens mening bör
dock ett ökat lokaliseringsstöd ge möjligheter till en förbättring av sysselsättningsläget
och därmed en minskad utflyttning. Från statsfinansiell synpunkt
kan en sådan ökning av lokaliseringsstödet genom de nya sysselsättningsmöjligheterna
minska behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Samtidigt kan nedlagt samhällskapital få fortsatt användning. Utredningen
framhåller angelägenheten av en samhällsekonomisk totalkalkyl i
samband med avvägningen mellan olika lokaliseringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Samhällsekonomiska och starka sociala skäl anser utredningen tala för en
differentiering till förmån för vissa delar av Norrlands inland och Norrbottens
kustland. Den ökade stimulansen till dessa områden bör skapas genom
en höjning av maximigränserna för stödet och en utvidgning av stödunderlaget.
Skulle den föreslagna lokaliseringspolitiska satsningen lyckas, skulle
det betyda stora samhällsekonomiska vinster och lösa många problem för
invånarna i områdena. Misslyckas satsningen innebär den inte några nämnvärda
extra kostnader för samhället.

Vid övervägande av hur den åsyftade prioriteringen geografiskt skall utformas
diskuterar utredningen två alternativ, nämligen antingen att hela
inlandet och Norrbottens kustland görs till speciellt stödområde eller att
enbart vissa orter i dessa områden utses till speciella stödorter. En lösning
enligt det förra alternativet nödvändiggör med utgångspunkt i utredningens
principiella resonemang att stödet koncentreras till ett antal särskilt utvalda
stödorter.

Utredningen har stannat för det andra alternativet, som innebär att det
utökade lokaliseringsstödet lämnas för projekt i särskilt utvalda stödorter,
prioriteringsorter. F. n. tillämpas i viss utsträckning en differentiering
av stödets, främst bidragets, storlek till inlandets förmån. Genom utredningens
förslag till stödåtgärder för inlandet och Norrbottens kustland
blir det möjligt att tillämpa de nuvarande maximibeloppen även i övriga
delar av kustlandet, något som kan få särskild betydelse för vissa projekt.

I fråga om urvalet av prioriteringsorter framhåller utredningen att Norrlands
inland till största delen består av stora glesbygdsområden, där tätorterna
är få och relativt spridda. Flertalet tätorter är dessutom små. I Norrbottens
kustland är ortstätheten större liksom befolkningsunderlaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Utredningen anser sig inte böra föreslå någon minimigräns för befolkningsunderlaget
vid urvalet av prioriteringsorter. Det är emellertid givet
att det måste bli fråga om de större tätorterna. Det är sålunda angeläget att
inte splittra stödet. Antalet orter bör därför vara relativt begränsat.

Genom länsplanering 1967 har presenterats ett omfattande material för
bedömning av till vilka orter inom de olika länen som de lokali seringspolitiska
insatserna skall koncentreras. Utredningen menar att urvalet av orter
väsentligen bör bygga på de prioriteringar som gjorts av länsstyrelserna/planeringsråden
i länsplanering 1967.

Vidare erinrar utredningen om att den gemensamma arbetsgruppen för
samarbete i industrilokaliseringsfrågor mellan regeringen och Sveriges industriförbund
i sin första rapport har lämnat en mer preciserad redovisning
av lokaliseringsförutsättningarna för 29 orter inom det nuvarande
stödområdet. Redovisningen har därvid inriktats på de orter, till vilka länsstyrelserna
och planeringsråden i länsplanering 1967 ansett att de lokaliseringspolitiska
insatserna bör koncentreras. Av de 29 orterna är 15 belägna
inom det område, Norrlands inland och Norrbottens kustland, där utredningen
föreslår speciella lokaliseringspolitiska stödinsatser. Urvalet tillgodoser
de principiella synpunkter som utredningen redovisat. Den föreslår därför
att i första hand dessa 15 orter utses till prioriteringsorter. De 15 orterna
är Kiruna, Gällivare, Arvidsjaur, Boden, Kalix, Luleå, Piteå och Älvsbyn
i Norrbottens län, Storuman, Vilhelmina och Lycksele i Västerbottens
län, Östersund, Strömsund och Sveg i Jämtlands län samt Sollefteå i Västernorrlands
län.

Det speciella lokaliseringsstödet bör i princip lämnas endast till verksamhet
som bedrivs i eller lokaliseras till de utvalda tätorterna. Denna starka
begränsning bedömer utredningen som nödvändig för den önskade utvecklingen.
Tilläggas bör att stödet i allmänhet torde få betydelse för sysselsättningen
inte bara i tätorten utan även i ortens s. k. pendlingsomland.

Vad som skall räknas till tätorten torde få avgöras med hänsyn till de
lokala förhållandena. Stöd som här avses bör kunna lämnas även till industri
(industriliknande verksamhet) som på grund av bestämmelser i miljövårdslagstiftningen
inte kan bedrivas i eller i omedelbar närhet av den egentliga
tätortsbebyggelsen, om det med hänsyn till det ringa avståndet till denna
bebyggelse och övriga omständigheter kan anses förenligt med syftet med
prioriteringen.

Med det gjorda urvalet av prioriteringsorter skulle följande kommunblock
i Norrlands inland och Norrbottens kustland komma att sakna egna
prioriteringsorter, nämligen Haparanda, Övertorneå, Paj ala, Överkalix,
Jokkmokk och Arjeplog i Norrbottens län, Sorsele, Åsele och Norsjö i Västerbottens
län, Ramsele och Ånge i Västernorrlands län samt Hammarstrand,
Rräcke, Hammerdal, Järpen och Svenstavik i Jämtlands län.

Det kan enligt utredningen ifrågasättas om inte även några av dessa

96 Kungl. Ma j.ts proposition nr 75 år 1970

orter skall utses till prioriteringsorter. Frågan bör därför övervägas ytter*
ligare.

För att bästa möjliga effekter av prioriteringen skall kunna nås, anser
utredningen det nödvändigt med klara uttalanden från statsmakternas sida,
att man avser att även på längre sikt stödja prioriteringsorterna i sådan
omfattning att en tillfredsställande samhällsservice kan garanteras.

Övriga Sverige. För de delar av landet som enligt utredningens förslag
faller utanför det allmänna stödområdet föreslår utredningen att lokaliseringsstöd
liksom hittills skall utgå i form av punktinsatser i särskilda fall.

Herr Turesson hävdar i sitt särskilda yttrande att hela Kopparbergs län
bör föras till det allmänna stödområdet.

Herrar Ekström och Svanberg delar utredningens åsikter i fråga om stödets
geografiska fördelning. De anser att insatserna bör koncentreras till på
sikt utvecklingsbara regioner. De lolcaliseringspolitiska insatserna för att
stödja näringslivets investeringar måste emellertid stämmas av mot statens
och kommunernas investeringsverksamhet för att bli verkningsfulla. Fastställandet
av orterna bör därför anstå tills den regionplaneringsverksamhet
som håller på att arbetas fram är mer utvecklad än nu.

Herr Fälldin delar uppfattningen att det är nödvändigt att i nuläget alldeles
särskilt prioritera inlandsområdet. Av principiella skäl är det angeläget
att de regionala instanserna får avgöra vilka orter inom länet som skall bli
föremål för särskilt stöd.

Herr Hamrin delar utredningens uppfattning att det är önskvärt, att det
blir klarlagt vilka orter i inlandet som statsmakterna i första hand bör satsa
på. Utredningens val av prioriteringsorter kan däremot diskuteras. Bl. a. blir
det enligt utredningens förslag betydligt glesare mellan sådana orter i Jämtlands
och Västerbottens län med tre prioriteringsorter i vartdera länet än i
Norrbotten med åtta prioriteringsorter. 1 inlandet finns utöver de av utredningen
föreslagna prioriteringsorterna ett betydande antal tätorter, som fyller
en betydelsefull uppgift som serviceorter för den omgivande bygden. Avståndet
mellan dessa orter blir emellertid i flera fall alldeles för stort. Tätortsservicen
kommer utom räckhåll för en inte obetydlig del av inlandets
befolkning. Det är önskvärt att kommunblockscentra och andra centra av
betydelse t. ex. för gruvdrift och skogsbruk även i fortsättningen kan hålla
en tillfredsställande tätortsservice.

Beträffande prioriteringsorterna bör staten utfärda en garanti om bibehållen
servicestandard för viss framtid. Övriga inlandstätorter, som har väsentlig
betydelse som serviceorter för befolkningen, bör erhålla ett lokaliseringsstöd
som i stort sett är likvärdigt med det som föreslås utgå i prioriteringsorterna.
Utvecklingsregionema får inte ligga så glest att det skapas stora
sammanhängande avvecklingsområden utan rimlig geografisk anknytning
till utvecklingsregion, vilkas enda alternativ då skulle bli total avfolkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970 97

Herr Kahlin delar utredningens uppfattning att särskilda åtgärder för att
söka skapa nya sysselsättningstillfällen bör koncentreras till de orter som i
första hand är utvecklingsbara. Kahlin har därför inget att erinra mot förslaget
till prioriteringsorter men är tveksam beträffande möjligheterna att
på alla dessa orter få en industriell expansion till stånd.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser tillstyrker att ett geografiskt avgränsat
stödområde bibehålls tills vidare. Allmänt åberopas som motiv
härför att de statliga lokaliseringsåtgärderna för att få önskad effekt måste
koncentreras till vissa i förväg bestämda områden. I många yttranden anges
dock klart att detta ställningstagande sker i avvaktan på utformningen av
en framtida regionalpolitik, varigenom stödverksamheten kan placeras in
i sitt regionalpolitiska sammanhang. Svenska kommunförbundet anför sålunda
att den nuvarande geografiska avgränsningen är alltför godtycklig.
Starka skäl kan anföras för att i stället använda mera nyanserade kriterier
för stödinsatsernas differentiering. För ett sådant ställningstagande talar
inte minst förekomsten av stora variationer inom stödområdet när det gäller
lokaliseringsbetingelser och behov av statliga insatser. Även i södra Sverige
finns regioner med negativ sysselsättnings- och befolkningsutveckling. Genom
länsplanering 1967 och dess pågående vidareutveckling i form av upprättande
av regionalpolitiska handlingsprogram på länsnivå erhålls tillräckligt
med uppgifter om de olika kommunerna och orterna för att lokaliseringsorganen
skall få klarlagt var och i vilken omfattning lokaliseringsstöd
i den fortsatta provisoriska formen bör lämnas. Även om argument talar
för att stödområdet redan nu bör avskaffas är förbundet berett att under
en övergångsperiod acceptera ett särskilt stödområde. Likartade synpunkter
anlägger bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus,
Älvsborgs och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner övervägande skäl tala för ett särskilt
stödområde men vänder sig mot den starka accentueringen av gränsen
mellan stödområdet och landet i övrigt.

Mot förslaget att bibehålla ett geografiskt avgränsat stödområde framförs
erinringar av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, konjunkturinstitutet
och några handelskamrar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att slagkraftiga tillväxtcentra erfordras
i Norrland, vilka kan konkurrera med storstäderna i övriga delar av
landet. Den kommande regionalpolitiska riksplanen bör till övervägande del
arbeta med ett antal storortsregioner där en balanserad tillväxt eftersträvas.
Att i detta perspektiv bibehålla ett allmänt stödområde synes föga meningsfullt
och är snarast ägnat att sprida resurserna eftersom endast ett litet
antal av stödområdets orter kan tänkas bli några verkliga alternativ. Läns7
—-Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

styrelsen i Kalmar län menar att lokaliseringspolitiken inte enbart bör avse
de hårdast drabbade regionerna utan vara ett ständigt aktuellt medel för en
aktiv regionalpolitik. Möjligheter krävs att sätta in stöd där störningar av
djupgående karaktär inträffar oberoende av vilken landsdel det gäller. Länsstyrelsen
kan inte acceptera den av utredningen föreslagna geografiska
avgränsningen av ett särskilt stödområde utan anser att de lokaliseringspolitiska
åtgärderna bör omfatta hela landet. Också länsstyrelsen i Hallands tän
finner en större differentiering i regionindelningen önskvärt. Man kan tänka
sig en klassifiering i olika regiontyper, t. ex. tillbakagående regioner på
långt avstånd från växtcentra, regioner med ensidig eller föråldrad näringsocb
industristruktur, stockningsregioner samt medelstora regioner med god
serviceutrustning som utgör reella alternativ till stockningsområdena. En
regel kan då vara att stöd till de medelstora regionerna kan utgå åtminstone
vid en utlokalisering från en storstadsregion. Allt efter problemens svårighetsgrad
kan en differentiering av stödet ske så att företagen i första hand
stimuleras att etablera sig i de tillbakagående regionerna. Liknande synpunkter
anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att, om generella kriterier för beviljande
av stöd anges, de särskilda satsningarna på Norrland och delar av
Svealand kan komma till stånd samtidigt som politiken i stort blir flexibel.

Konjunkturinstitutet framhåller att det i avsaknad av klart definierade
och värderade mål är svårt att rationellt motivera en geografisk demarkation
av lokaliseringspolitiken. Institutet understryker behovet av en översiktlig
planering som utgångspunkt för en total regionalpolitik.

Den av utredningen förordade avgränsningen av stödområdet
tillstyrks av bl. a. AMS, SAF och Sveriges industriförbund, SH1,
Bankföreningen, statskontoret, glesbygdsutredningen, RLF och Lantbruksförbundet,
skogsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, överstyrelsen för
ekonomiskt försvar samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och
Västernorrlands län. I åtskilliga andra yttranden godtas den av utredningen
föreslagna gränsdragningen utan närmare diskussion. TCO ifrågasätter om
det är lämpligt att dela in landet i de delar i stödhänseende som utredningen
föreslår. TCO kan dock godta denna indelning med lanke på de sysselsättningsproblem
som finns i de av utredningen angivna stödområdena. Överbefälhavaren
anser det föreslagna stödområdet från försvarets synpunkt i
huvudsak lämpligt avgränsat men finner det önskvärt att ytterligare vissa
områden inlemmas. SIIIO ifrågasätter det lämpliga i att även i fortsättningen
låta stödområdesgränsen dela den administrativa enhet som ett län
utgör i två delar, varav den ena således generellt får lokaliseringspolitiskt
stöd och den andra inte.

Vad angår ändringen av stödområdets södra gräns
möts utredningens förslag av invändningar från bl. a. länsstyrelserna i de
län som berörs av inskränkningarna. Vidare yrkar vissa remissinstanser

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

att ytterligare områden tas in i stödområdet. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus lön motsätter sig bestämt att norra Bohuslän utesluts ur stödområdet,
bl.a. mot bakgrund av utredningens uttalande att stor restriktivitet bör iakttas
beträffande lokaliseringsstöd utanför stödområdet. Om denna länsdel
utesluts ur stödområdet och lokaliseringsstöd sålunda normalt inte kommer
att utgå till företag som etablerar sig där anser länsstyrelsen detta vara
ett hårt slag mot det av länsmyndigheter och kommuner in. fl. bedrivna
arbetet på en restaurering av länsdelens näringsliv för att åter göra området
till en levande bygd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lön säger sig vara medveten om att lokaliseringsstödet
bör koncentreras till de delar av landet som brottas med de svåraste
problemen men framhåller att även Älvsborgs län bär problem härvidlag.
Länsstyrelsen föreslår att åtminstone Bengtsfors och Åmåls kommunblock
— så länge behov härav föreligger — får kvarstå i stödområdet samt
att särskilda näringspolitiska insatser görs inom Boråsregionen, varvid bör
övervägas att tills vidare föra delar av regionen till stödområdet.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget att stödområdet utvidgas
med Ilagfors, Munkfors och Filipstads kommunblock och anser tungt
vägande skäl föreligga att föra även Storforsblocket till stödområdet. Länsstyrelsen
kan däremot inte acceptera förslaget att Säffleblocket skall utgå
ur stödområdet och framhåller att det föreligger ett ofrånkomligt behov av
att behålla hela västra Värmland, dvs. även Säffleblocket, inom stödområdet.
Vidare pekar länsstyrelsen på de risker för snedvridning av lokaliseringsverksamheten
som uppstår genom att stödområdesgränsen dragits genom
den näringsgeografiska enhet som länet utgör. Övervägande skäl talar obestridligt
för att hela länet tillförs stödområdet. Skulle utredningens förslag
följas och Karlstads- och Kristinehamnsområdena lämnas utanför stödområdet,
är det en förutsättning för en rimlig grad av stabilitet i länet att stöd
i lämpliga former liksom hittills kan beviljas i regionerna närmast gränsen.
Om stödområdet omfattar endast en del av ett län bör därför en gränszon
upprättas som behandlas på ett särskilt sätt. Också LO och överbefälhavaren
anser det önskvärt att Värmlands län ingår odelat i stödområdet.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län ger utredningens motivering för
att ta upp Borlänge, Faluns och Mockfjärds kommunblock i det allmänna
stödområdet belägg för att den fortsatta stödverksamheten till stor del
kommer att inriktas på att bygga ut och förstärka näringslivet i skogslänens
kärncentra, samtidigt som särskilda stödåtgärder riktas mot orter
i avfÖvningsområden som är angelägna från samhällelig synpunkt. Länsstyrelsen
finner en sådan utformning av lokaliseringsstödet riktig. Även länets
södra delar bör emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning föras till det allmänna
stödområdet. Innebörden av utredningens förslag är att man accepterar
en fortsatt ehuru balanserad tillbakagång i den södra länsdelen. Ett
sådant synsätt är otillfredsställande. En dylik utveckling vore inte bara

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

ytterst besvärande för befolkningen i berörda områden utan kunde också
komma att få negativa konsekvenser för de strävanden att förstärka centralregionen
Borlänge/Falun som utredningen velat stödja. Den föreslagna
begränsade utvidgningen av stödområdet skulle därmed inte få den fulla
effekt på utbyggnaden av centralregionen som utredningen åsyftat. En delning
inte bara av länet som planeringsenhet utan även av Borlänge/Faluns
planeringsregion på så sätt att Säters kommunblock ligger utanför stödområdet
kan inte heller vara ägnad att stödja strävanden att förstärka
planeringsgemenskapen inom sammanhängande och ömsesidigt beroende
länsdelar. Säterblockets karaktär av randblock och utomordentligt starka
anknytning till Borlänge/Falun-regionen gör att förslaget i denna del framstår
som helt oacceptabelt. Länsstyrelsen finner följaktligen att avgörande
skäl talar för att hela länet införlivas med stödområdet. Skulle utredningens
förslag till stödområdesgräns likväl fastställas framstår lokaliseringspolitiska
punktinsatser och andra näringspolitiska åtgärder i länets södra
delar som synnerligen angelägna. I vart fall bör länsdelen från lokaliseringsstödssynpunkt
under en längre övergångstid behandlas som om den tillhörde
stödområdet. Även LO förordar att hela Kopparbergs län tillförs stödområdet.

Länsstyrelsen i Örebro län betonar starkt nödvändigheten att, om det
fortfarande anses nödvändigt från lokaliseringssynpunkt att ha ett stödområde,
Lindesbergsregionen ingår i detta. Nämnda region har haft och väntas
få en mindre tillfredsställande näringslivs- och befolkningsutveckling och
uppfyller väl de vaga kriterier som utredningen uppställt för stödområdet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hävdar bestämt att nuvarande ordning
med länet delat av stödområdesgränsen är en olycklig konstruktion. Starka
skäl talar för att länet bör ingå odelat i stödområdet. SALF anser det befogat
att ytterligare analysera förhållandena i Gävleborgs län innan stödområdet
fastställs slutligt.

Länsstyrelsen i Gotlands län yrkar att, om eu stödområdesindelning bibehålls,
Gotland införlivas med eller helt jämställs med det allmänna stödområdet.
Även överbefälhavaren finner det önskvärt att Gotland inlemmas
i stödområdet.

Utredningens förslag att lokaliseringsstödet i princip reserveras för de
egentliga stödregionerna och att en större restriktiv itet bör iakttas
vid användning utanför stödområdet accepteras av bl. a. länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län,
SHI, statskontoret, skogsstyrelsen, glesbygdsutredningen samt SAF och
Industriförbundet. De båda sistnämnda organisationerna påpekar, utöver
de motiv utredningen anför, att riskerna för snedvridning av konkurrensen
är särskilt påtagliga när stöd lämnas till företag i södra och mellersta Sverige
utanför stödområdet.

Flertalet remissinstanser vänder sig dock mot utredningens förord om

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

101

större restriktivitet utanför stödområdet och menar att även om stödet
koncentreras till stödområdet möjligheter liksom nu bör finnas att lämna
stöd till företag i orter och områden utanför stödområdet där problem uppstår
som gör stödinsatser motiverade. Denna uppfattning har länsstyrelser
i län utanför stödområdet, Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
SHIO, Företagareföreningarnas förbund och överstyrelsen för ekonomiskt
försvar.

Utredningens förslag om differentiering av stödet till förmån
för Norrlands inland och Norrbottens kustland samt koncentration av
insatserna till vissa prioriteringsorter accepteras i princip av eu
stor majoritet av remissinstanserna, men åtskilliga reser invändningar i fråga
om antalet och urvalet av orter. Förslaget tillstyrks av AMS, som dock
delar utredningens skepsis i fråga om möjligheterna att med hjälp av lokaliseringsstöd
få till stånd avsevärda förändringar av utvecklingen i prioriteringsorterna
i Norrbottens inland.

ERU finner satsningen på prioriteringsorter vara lämplig. De föreslagna
orterna är emellertid av mycket olika karaktär, framhåller ERU, varför de
bör delas upp på åtminstone två grupper, den ena omfattande relativt små
orter i inlandet, den andra större orter i inlandet och kustlandet. Även
statskontoret, som inte tar ställning till valet av orter, förordar en motsvarande
uppdelning. SO ansluter sig till den av utredningen valda prioriteringsmodellcn
och anser det nödvändigt att statsmakterna till ledning för
den regionala planeringen av olika samhäll saktiviteter ger klart besked om
vilka orter man bör satsa på. Liknande synpunkter framför glesbygdsutredningen
och riksbanksfullmäktige.

En ytterligare prövning i fråga om urvalet av prioriteringsorter förordas
av bl. a. LO, SAF och Industriförbundet, Kommunförbundet, Landstingsförbundet
och SO. Enligt LO bör valet av prioriteringsorter bygga på en total
regionplan och därför anstå tills en regional planering föreligger. SAF och
Industriförbundet delar utredningens uppfattning att särskilda åtgärder är
motiverade för att skapa nya sysselsättningstillfällen i inlandet, och att
dessa åtgärder bör sättas in på de orter som har de bästa förutsättningarna.
Enligt organisationernas uppfattning torde emellertid ett kraftigt ökat investeringsstöd
med starkt inslag av direkta kapitalsubventioner som utredningen
föreslår inte vara ett effektivt medel att stimulera en utbyggnad
inom den industriella sektorn. Det grundläggande problemet torde i stället
vara att de allmänna produktionsbetingelserna i flertalet inlandsorter behöver
förbättras för att de skall bli attraktiva för industrin. Dessa frågor
kräver en ingående prövning inom ramen för en klart definierad regionalpolitisk
målsättning på kort och lång sikt, där även frågan om vilka orter
som bör bli föremål för särskilda insatser från samhällets sida behöver
ytterligare prövas. Enligt organisationernas mening är det inte möjligt att
lösa alla de för inlandet föreslagna prioriteringsorternas problem genom en

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

lokaliseringspolitik som syftar till att skapa ekonomiskt bärkraftiga orter
och regioner. Flertalet tänkbara utläggningar av industriell verksamhet,
offentlig förvaltning etc. har ett miljöberoende som knappast kan tillgodoses
på annat håll än i mera utvecklade regioner främst vid kusten. Enligt
organisationernas uppfattning måste åtgärder med inriktning på de inte
utvecklingsbara orternas problem sökas främst på andra vägar inom ramen
för en utvecklad glesbygdspolitik. Kommunförbundet betonar att de regionala
och lokala myndigheternas uppfattning bör tillmätas stor betydelse vid
den fortsatta prövningen av frågan om antal och urval av orter. Valet av
prioriteringsorter bör därför enligt förbundets mening anstå tills resultaten
av det pågående arbetet med de regionalpolitiska handlingsprogrammen
föreligger. Den sistnämnda synpunkten framför också länsstyrelserna i
Västmanlands och Värmlands län. Även Landstingsförbundet understryker
vikten av att ett regionalt och lokalt inflytande över besluten garanteras.

TCO anser det tveksamt om man på samtliga utvalda prioriteringsorter
kan få igång en tillväxt av egen kraft. Fastställandet av vilka regioner som
man skall satsa på bör enligt TCO:s uppfattning ske i nära samarbete med
den regionalplaneringsverksamhet som håller på att utformas.

En utökning av antalet prioriteringsorter förordas av bl. a. skogsstyrelsen,
ItLF och Lantbruksförbundet, glesbygdsutredningen, riksbanksfullmäktige,
SHIO, SALF samt av länsstyrelserna inom stödområdet, vilka var och eu
för sitt län namnger ytterligare orter som de finner vara i behov av särskilda
lokaliseringsinsatser för att de skall kunna utvecklas till stödjepunkter i
inlandet.

KLF och Lantbruksförbundet — som finner det anmärkningsvärt att utredningen
redan i detta stadium ansett sig kunna peka ut prioriteringsorter,
något som befaras få starkt negativt inflytande för orter som lämnas utanför
listan — framhåller att urvalet innebär att ett stort antal kommunblock i
inlandet lämnas helt utan prioriteringsort. En så låg ambitionsnivå för
regionalpolitiken kan förbunden inte ansluta sig till. Förbunden menar att
det bör ankomma på de regionala instanserna att avgöra vilka orter inom
länet som skall kunna få särskilt stöd. Denna mening framför också Svenska
företagares riksförbund. Glesbygdsutredningen finner ingen tillfredsställande
förklaring till att prioriteringsorterna begränsats till de fyra nordliga länen.
Omsorgen om serviceförsörjningen kräver motsvarande åtgärder åtminstone
i vissa delar av Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Riksbanksfullmäktige
anför, ntan att bestämt förorda någon alternativ lösning,
att möjligheterna att tillföra Norrland nya företag sannolikt skulle förbättras
om ytterligare vissa större centralorter togs med bland prioriteringsorterna.
Vidare skulle ett inkluderande av ett ytterligare antal mindre orter med goda
förutsättningar att bestå kunna bidra till att förhindra en alltför stark spridning
av det stöd som nu skulle falla utanför de föreslagna prioriteringsorterna.

Kangl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

103

SHIO anser att man ytterligare bör överväga att differentiera stödet mellan
Norrlands inland och stödområdet i övrigt i stället för att prioxåtera
vissa orter. Antalet orter bör ej begränsas till de 29 orter som inrikesdepartementet
redovisat år 1969. SHIO anser f. ö. att det bör tillkomma
Kungl. Maj :t att fastställa prioriteringsorterna.

Glesbygdsutredningen samt länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län finner det tveksamt om det utökade stödet får någon
siyrande effekt. Sistnämnda länsstyrelse menar att stödet även i fortsättningen
kommer att bygga på initiativ från enskilda företag. Den industriella
miljö som skall alstra de erforderliga initiativen saknas emellertid i stor utsträckning
i de områden som utredningen vill prioritera. Det är därför tveksamt
om ett ökat stöd kan locka fram nämnvärt mer initiativ från de befintliga
företagen i dessa områden eller förmå flera företag utanför stödområdet
att etablera sig innanför stödområdesgränsen. Lokaliseringsstödet ensamt
kan således aldrig bygga upp ett näringsliv av tillräcklig volym och
växtkraft utan ytterligare insatser erfordras. Länsstyrelsen understryker
därför nödvändigheten av klara uttalanden från statsmakternas sida att
man även på längre sikt kommer att stödja prioriteringsorterna i sådan omfattning
att en tillfredsställande samhällsservice kan garanteras. Liknande
synpunkt anför länsstyrelsen i Västerbottens län, som dock tillstyrker förslaget
att prioritera ett femtontal orter med hänsyn till nödvändigheten av
att staten vid beslut om statliga arbetsplatsers lokalisering har en klar
uppfattning om sina lokaliseringspolitiska prioriteringar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utpekandet av prioriteringsorter
är ett sätt att indikera var insatser är mest angelägna, vilket kan få viss
styrande effekt om antalet aktuella nylokaliseringsprojekt är stort och
trycket på länets orter för industrietablering är kraftigt. Men eftersom det
i varje kommunblock i länet behövs nyskapad sysselsättning för flera
hundra personer för att den fastställda regionalpolitiska målsättningen
skall kunna uppnås, finns få skäl som talar för att företag som överväger
en produktion i en annan ort än prioriteringsort inte skulle kunna erhålla
stöd på samma nivå som i en prioriteringsort.

En begränsning av antalet prioriteringsorter eller ett annat urval förordas
av Bankföreningen, SHI, länsstyrelsen i Stockholms län och SACO. Bankföreningen
delar utredningens tveksamhet om det är möjligt att åstadkomma
någon egentlig industriell utveckling i alla de föreslagna prioriteringsorterna.
Enligt föreningens mening bör antalet prioriteringsorter snarare
minskas än ökas och ansträngningarna koncentreras till sådana orter
som på sikt har goda förutsättningar för eu gynnsam utveckling, i första
hand de större norrländska städerna. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller
att utredningens förslag att prioritera stödet till 15 orter i praktiken
innebär en spridning av stödet i stället för en koncentration. Detta försök
till spridning synes betänkligt med hänsyn till de mindre orternas begrän -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

sade möjligheter att utgöra verkliga alternativ på lång sikt. Prioriteringen
borde snarare ske bland de största och livskraftigaste orterna och avse endast
några av dessa.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som i första hand vill avskaffa stödområdesindelningen,
förordar för det fall att ett stödområde bibehålls att de föreslagna
specialreglerna skall gälla Gotland och hela det allmänna stödområdet.

3. Stödberättigatf verksamhet

Nuvarande ordning

Enligt 1 § kungörelsen om statligt lokaliseringsstöd kan stöd utgå till
industri och, i vissa fall, till turistnäringen. Industribegreppet är inte definierat
i kungörelsen. Stöd utgår enligt 4 § kungörelsen till den som utövar
eller ämnar utöva industriell verksamhet.

Utredningen

Inledningsvis pekar utredningen på atl den hittills förda lokaliseringspolitiken
nästan helt är inriktad på industrin, vilket synes förklarligt med hänsyn
till den betydelse denna näringsgren haft för den ekonomiska utvecklingen
i Sverige. Utredningen delar i huvudsak uppfattningen om industrins
centrala roll för landets utveckling. När det gäller den fortsatta regionala
utvecklingen torde dock en viss nyansering av detta omdöme bli erforderlig.

Utredningen framhåller, att för vissa delar av landet industrin har spelat
en något mindre framträdande roll än i landet i övrigt, vilket framgår av industrins
nuvarande lokaliseringsmönster och lokaliseringstendenser. Vissa
delar av landet kommer att vara mindre attraktiva för en spontan utveckling
av industrin och i flera områden torde möjligheterna till industriell
utveckling vara mycket begränsade även om stöd från samhällets
sida lämnas. Utredningen frågar sig då om i stället någon eller några andra
näringsgrenar kan få ökad betydelse för utvecklingen i dessa områden samt
anför som exempel att turistnäringen har haft större betydelse än industrin
i vissa avsides belägna orter i Norrlands inland.

Även för andra områden kan förhållandet mellan industrins och andra
näringsgrenars betydelse för utvecklingen tänkas undergå förskjutningar
om än i mindre grad. Det är enligt utredningen givetvis orealistiskt att tänka
sig att finna någon optimal industrialiseringsgrad för varje del av landet
vid varje tidpunkt.

Den långsiktiga lokaliseringspolitiska målsättningen måste enligt utredningens
mening vara utgångspunkten, när det gäller att bestämma vilken
eller vilka näringsgrenar eller verksamheter lokaliseringsstödet skall inriktas
på. Detta innebär att man i huvudsak måste satsa på expansiva nä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

105

ringsgrenar eller verksamheter. Eftersom industrin bär huvudansvaret för
den ekonomiska tillväxtprocessen i landet, är det därför följdriktigt att lokaliseringsstödet
koncentreras till företag inom denna näringsgren. Härför
talar också det faktum att stöd till industriföretag oftast ger den omedelbara
sysselsättningsökning som eftersträvas för orter och områden med
sysselsättningssvårigheter.

Mot bakgrunden av erfarenheterna från stödverksamheten, den beskrivna
regionala utvecklingen och de pågående strukturförändringarna inom industrin
förordar utredningen i två hänseenden en utvidgning av området
för stödinsatserna. Dels bör ett mer omfattande industribegrepp än hittills
tillämpas och dels bör lokaliseringsstöd kunna ges till vissa industriserviceföretag.
Utredningen tar i detta sammanhang inte upp frågan om
ökat stöd till turistanläggningar under motivering att denna fråga är föremål
för utredning i annan ordning.

Enligt utredningen har det i praktiken ibland varit svårt att avgöra om
en verksamhet är att hänföra till industri eller annan näringsgren. Ett annat
skäl för en vidgad tillämpning är att det till följd av rationaliserings- och
specialiseringssträvanden inom industrin blivit allt vanligare att en del
funktioner, vilka företagen tidigare ombesörjt själva i den egna verksamheten,
brutits ut ur denna och förts över till för ändamålet skapade, fristående
företag. Också nya tekniska metoder har även lett till uppkomsten av
ytterligare led på en varas väg till marknaden och till nya fristående verksamheter.

Även om någon definition av industribegreppet inte återfinns i statsmakternas
uttalanden år 1964 synes det utredningen klart att det i vart fall
enligt Kungl. Miaj :ts praxis för stöd fordras att det är fråga om industriell
tillverkning.

Stöd till industri och industriliknande verksamhet. Utredningen anser att
man inte bör binda sig för någon bestämd, formell definition av industribegreppet
och förordar att man tillämpar ett vidare begrepp än som användes
av kommittén för näringslivets lokalisering, på vars förslag 1964
års riksdagsbeslut grundades (fabrikstillverkning kännetecknad av varuproduktion
vid större enheter). Vid den enkät om lokaliseringsstödets utformning
som utredningen gjort har planeringsråden nästan genomgående velat
frångå den snäva begränsning som nu gäller. Ett planeringsråd har använt
uttrycket »industriliknande verksamhet», vilket i viss mån täcker vad utredningen
avser. Uttrycket får emellertid inte tolkas alltför vittomfattande.
Från dylik verksamhet vill utredningen sålunda undanta alla former av
djuruppfödnings- och odlingsverksamhet. Det avgörande bör vara om verksamheten
bedrivs i industriell skala med industriella metoder och under industriella
former. Tillverknings- eller förädlingsmoment i vanlig bemärkelse
behöver inte föreligga. Det bör vara tillräckligt att varan undergår någon
form av hantering, som vidmakthåller dess egenskaper eller utan något

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

egentligt mekaniskt ingrepp på varan förbättrar dess egenskaper. Som exempel
på dylik verksamhet nämns djupfrysningsföretag, där normalt någon
form av industriell hantering förekommer.

Till industriliknande verksamhet bör kunna räknas sådana funktioner,
som tidigare utförts inom det egentliga tillverknings-(förädlings-)företaget
men som har brutits ut och förts samman till för ändamålet särskilt skapat
företag. Det bör främst vara fråga om verksamhet, som ligger nära tillverknings-(förädlings-)
momentet vid en varas väg till marknaden.

Stöd till industriliknande verksamhet är inte avsett att omfatta grossist-
eller detaljhandelsföretag eller lagringsverksamhet som ingår som ett
normalt led i anslutning till transporter.

Utredningen delar den uppfattning som kom till uttryck i 1964 års proposition
att kraftverksanläggningar och anläggningar inom byggnadsbranschen,
som uppförs och drivs i anslutning till omfattande bebyggelse av ett
visst område, inte bör komma i fråga för lokaliseringsstöd.

Gränsen mot serviceverksamhet är ibland svår att bestämma med nuvarande
industribegrepp och blir givetvis genom utredningens förslag än
mer obestämd. Utredningen anser det dock inte vara möjligt och ej heller
lämpligt med hänsyn till vad utredningen föreslår i övrigt att genom en
uppräkning eller på liknande sätt dra upp en fast gräns mellan industriliknande
verksamhet och service. Det bör överlåtas på de tillämpande organen
att — med beaktande även av strukturförändringarna inom olika
branscher och näringsgrenar — i sin praxis åstadkomma en rimlig avgränsning
med hänsyn till lokaliseringsstödets allmänna syfte och inriktning.

Stöd till vissa serviceföretag. Utredningen vill inte begränsa stödet till industri
och industriliknande verksamhet utan går ett steg längre. Den påpekar
att servicefunktioner, som tidigare har fullgjorts inom industriföretag,
numera ofta utförs av fristående företag, t. ex. underhålls- och reparationsarbeten
på industriföretagens maskinpark. Enligt utredningens mening
bör det inte föreligga någon skillnad i stödsammanhang mellan industriföretag
som utför dessa funktioner själva och industriföretag som köper
dessa tjänster. Som reglerna nu är får det självförsörjande företaget
ett högre stödunderlag. Graden av självförsörjning i fråga om tjänster är
naturligtvis mycket varierande inom olika branscher, företagsstorlekar och
vid olika produktionsinriktning. Vidare spelar lokaliseringsortens servicestruktur
in.

Den tekniska utvecklingen har också inneburit att nya serviceområden
uppstått. Vissa serviceverksamheter kräver en dyrbar maskinell utrustning,
en utrustning som på grund av tekniska framsteg ständigt måste förnyas
eller förändras, samt specialutbildad personal. Särskilt för mindre och medelstora
företag kan det ställa sig företagsekonomiskt omotiverat att upprätthålla
service av detta slag inom det egna företaget, varför man i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

107

köper tjänsterna från fristående företag. Ett nytt exempel på dylika serviceföretag
är dataföretagen.

Med ökat köp av tjänster ökar enligt utredningens uppfattning också industriföretagens
benägenhet att lokalisera sig på orter som redan är välförsedda
med serviceföretag för den typ av tjänster företagen efterfrågar.
Lokaliseringsstöd kan därför behöva ges för att bygga ut företagsservicen
på vissa orter i syfte att skapa en industriellt sett bättre serviceutrustning.

Som ytterligare skäl för en utvidgning anför utredningen att genom
strukturomvandlingen, rationaliseringen och den hårdnande konkurrensen
en stor industri på en ort inte ensam kan bära ansvaret för sysselsättningen
på samma sätt som tidigare ofta varit fallet. Regionalt kan möjligheterna
att ens med statligt stöd åstadkomma sysselsättningstillfällen genom en
utbyggnad av industrin vara än mer begränsade. Enligt tillgängliga prognoser
och enligt utbredd uppfattning kommer servicenäringarna att expandera
kraftigt även i fortsättningen och svara för det största tillskottet av
arbetstillfällen.

Utredningen är emot en generell utvidgning till servicenäringarna och understryker
att servicenäringarnas expansion i huvudsak beror på den ekonomiska
expansion industrin svarar för och på tätortsutvecklingen. Som
ytterligare skäl mot en generell utvidgning anför utredningen att begreppet
service inte är bestämt avgränsat och att utvidgning utan någon som helst
prioritering mellan industri och service samt mellan olika serviceverksamheter
kan leda till en olämplig splittring av lokaliseringsstödet, i synnerhet
om medelstillgången är relativt begränsad. Härtill kommer alt de tillämpande
organen kommer att stå inför stora svårigheter när de skall klarlägga
konkurrensförhållanden och i förväg bedöma konsekvenserna av lokaliseringsstöd
till ett serviceföretag.

Utredningen föreslår därför endast en begränsad utvidgning av lokaliseringsstödets
användningsområde och förordar att till stödberättigad verksamhet
skall kunna hänföras vissa serviceföretag, vilkas verksamhet är helt
eller huvudsakligast inriktad på att utföra tjänster åt industrin. Serviceföretagets
verksamhet skall avse sådan service som har direkt betydelse för
tillverknings-(förädlings-)processen. Till dylik service hänförs exempelvis
kontroll-, underhålls- och reparationsarbeten med avseende på tillverkningsmaskiner.
Annan, mera allmän service, såsom att förse industrin med
bränsle och kraft, transporttjänster, kontroll-, underhålls- och reparationsarbeten
med avseende på markanläggningar, byggnader och tillbehör till
byggnader, kontorsmaskiner, bilar, truckar, kranar och andra transportmedel
samt kontorstjänster, personalvårds-, städnings- och vakttjänster o. d.,
hör enligt utredningens mening inte till den industriservice som avses med
utredningsförslaget. Serviceverksamheten skall anses huvudsakligast inriktad
på industri då serviceföretagets tjänster till väsentligaste delen absorbe -

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

ras av industriföretag och dessa svarar för huvuddelen av serviceföretagets
intäkter.

Som ytterligare förutsättningar för stöd i dessa fall bör enligt utredningen
krävas, att servicestrukturen på orten eller i regionen är sådan att
en etablering eller utbyggnad av det stödsökande företaget kan anses motiverad.
Vidare måste i dessa fall särskild uppmärksamhet ägnas konkurrensproblemet
för att förhindra en snedvridning. Dessutom bör krävas att
det från allmän synpunkt, särskilt med hänsyn till arbetsmarknadssituationen,
är angeläget att den planerade investeringen kommer till stånd. I extrema
fall skulle stödet kunna leda till en ökning av rationaliseringstakten
vid industriföretagen på orten, varigenom sysselsättningseffekten skulle gå
förlorad. Eftersom en sådan utveckling måste antas innebära ökad konkurrenskraft
för företagen med därigenom ökade möjligheter för expansion,
torde det inte finnas anledning att göra undantag för serviceföretag ens i
angivna fall.

Utredningen anser att stödet till industriserviceverksamhet skall begränsas
till det allmänna stödområdet inklusive prioriteringsorterna där behovet
av en uppbyggnad av den industriella miljön är störst.

Utredningen föreslår att stöd i första hand skall utgå till den egentliga industrin
och i andra hand till industriliknande verksamhet och — såvitt gäller
stödområdet — till industriserviceverksamhet.

Stöd till företag med blandad verksamhet. Utredningen föreslår att stöd,
liksom enligt hittillsvarande praxis, skall kunna beviljas sådana företag
med blandad verksamhet som omfattar industriell tillverkning jämsides
med annan icke stödberättigad verksamhet. Enligt utredningens uppfattning
bör stöd kunna lämnas även om den industriella tillverkningen inte är företagets
huvudsakliga verksamhet, men stöd bör ges endast för investeringar
i tillverkningsverksamheten.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om en utvidgning av området för
stödberättigad verksamhet har nästan utan undantag fått
ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Det gäller såväl tillämpningen
av ett vidare industribegrepp, innefattande industriliknande verksamhet,
som utvidgningen till industriserviceföretag. Förslagen i dessa delar
tillstyrks helt av AMS, skogsstyrelsen, SO, statskontoret, glesbygdsutredningen,
riksbanksfullmäktige, RF, Norrlandsfonden, Kommunförbundet,
Sparbanksföreningen, SACO, TCO och SALF samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Örebro och Kopparbergs
län.

Statens naturvårdsverk tillstyrker med viss reservation utredningens förslag.
Naturvårdsverket förutsätter att lokaliseringsstöd inte lämnas till indu -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år W70

strier eller annan verksamhet soin kan befaras allvarligt skada miljön och
vars tillåtlighet inte prövats enligt natur- och miljöskyddslagstiftningen.
I fråga om kraftverksanläggningar delar naturvårdsverket utredningens
uppfattning att stöd ej bör utgå. Statens vattenfallsverk finner det å sin
sida motiverat att, innan man tar ställning till frågan om kraftverksbyggnader
även framdeles skall undantas från stöd, klarlägga om de produktionsfaktorer
som behövs för utbyggnad av dessa verkligen blir bättre utnyttjade
i andra stödberättigade verksamheter och beredskapsarbeten.

AMS avråder — under åberopande av sin erfarenhet — från strikt formella
föreskrifter om stödobjektens beskaffenhet och inriktning.

En negativ ståndpunkt till en utvidgning av kretsen stödberättigade intar
Sveriges köpmannaförbund, som betonar att stödeffekten kan bli större
om stödet lämnas främst sådana företag som använder sig av speciell teknik
för förädling av produkter, baserade på råvaror vilka finns tillgängliga inom
stödområdet och dess närhet.

Vad särskilt angår industriliknande verksamhet understryker
länsstyrelsen i Örebro län vikten av att sådan verksamhet skall vara
ett led i produktionen även om produkten inte undergår någon form av
egentlig hantering.

SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, Företagareföreningarnas
förbund, SHIO samt länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anser
att begreppet industriliknande verksamhet är oklart och medför tolkningssvårigheter
och svåra gränsdragningsproblem. De tre förstnämnda remissinstanserna
anser en precisering av begreppet nödvändig. SHIO framhåller
att de tekniska och funktionella gränserna mellan industri, hantverk och
service är synnerligen flytande inom åtskilliga branscher. En alltför strikt
gränsdragning efter branschtillhörighet skulle te sig artificiell och konkurrenssnedvridande.
SHIO förordar en definition som innebär att olika former
av tillverknings-, bearbetnings- och förädlingsföretag skall kunna få stöd.
Företagareföreningarnas förbund, länsstyrelsen i Jämtlands län liksom
länets företagareförening anser att reglerna för stödberättigad verksamhet
ej bör vara snävare än dem som gäller för det allmänna kreditstödet till
hantverk och industri. Enligt förbundets mening bör stöd kunna utgå exempelvis
till sådana näringsområden gränsande till jordbruket som inte omfattas
av det statliga jordbruksstödet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län
anser att begreppet industriliknande verksamhet har fått för snäv begränsning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill till industriliknande verksamhet hänföra
minkuppfödning i stor skala, där foderproduktion, uppfödning och
vidareförädling är integrerade. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att
djuruppfödningsverksamhet är att hänföra till industriliknande verksamhet.
Motsatt mening har Bankföreningen och länsstyrelsen i Västernorrlands
län, som i likhet med utredningen undantar alla former av djuruppföd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

nings- och odlingsverksamhet. Föreningen förordar dessutom att byggnadsoch
anläggningsverksamhet med kortvarig sysselsättningseffekt undantas.
Sådan verksamhet bör dock enligt länsstyrelsen i Uppsala län vara stödberättigad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län vill undanta företag som arbetar på
regional marknad och företag som i princip säljer enbart produktionskapacitet.
Dock förordas undantag från dessa begränsningar i enskilda fall där
det kan bedömas att företaget väsentligen kan förbättra förutsättningarna
för näringslivets utveckling inom ifrågavarande region. Speciella regler bör
enligt länsstyrelsen av sociala skäl gälla också i områden som präglas av
stark befolkningsminskning. Där bör stöd kunna utgå till företag med
enbart lokal marknad om det kan bedömas att områdets försörjning av
sådana varor eller tjänster eljest blir otillfredsställande. Likaså bör legotillverkare
kunna komma i fråga för stöd i dessa områden.

SJ framhåller att dess huvudverkstäder uppfyller flera av de krav som
uppställts för stödberättigad verksamhet. Verksamheten bedrivs i industriell
skala och med industriella metoder. Reparations- och underhållsverksamheten
är i viss utsträckning kombinerad med beställningsarbeten för utomstående
och verkstäderna kan därför också rubriceras med vad utredningen
kallat företag med blandad verksamhet.

Ett stort antal remissorgan vill gå längre än utredningen i fråga om kretsen
stödberättigade serviceföretag. Kommerskollegium, konjunkturinstitutet,
SHI, ERU, Företagareföreningarnas förbund, LO, RLF och
Lantbruksförbundet, SAF och Industriförbundet, Rankföreningen, Grossistförbundet,
SHIO, Svenska företagares riksförbund och Norrlandsförbundet
samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och
Västerbottens län föreslår utvidgningar i detta avseende.

Bankföreningen samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jämtlands och
Västerbottens län anser att lokaliseringsstöd inte skall baseras på en verksamhets
fysiska funktion utan på dess ekonomiska funktion. Enligt deras
mening bör lokaliseringsstöd i princip utgå till all ekonomisk verksamhet
som inte har rent lokal karaktär och som kan tänkas gynnsamt påverka
den ekonomiska utvecklingen inom stödområdet. Länsstyrelserna använder
ibland uttrycket basnäringar. Med denna uppläggning kan sålunda industriliknande
företag och serviceföretag i mer allmän betydelse komma i fråga
för stöd. Även länsstyrelsen i Värmlands län anför att olika serviceföretag
kan ha karaktär av basnäring. Bankföreningen framhåller att det i dagens
läge torde vara av särskild vikt att få en snabb utbyggnad av servicenäringarna
inom stödområdet både därför att dessa näringar är mycket expansiva
och därför att en gynnsam utveckling av industrin i hög grad är beroende
av tillgång till god service.

Av övriga remissinstanser som vill vidga kretsen av stödberättigade ser -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970 111

viceverksamheter förordar konjunkturinstitutet en generell utvidgning till
servicenäringarna. Samma inställning har LO, länsstyrelsen i Malmöhus län,
ERU, RLE och Lantbruksförbundet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att
frågan om en generell utvidgning till servicenäringarna bör övervägas. Länsstyrelsen
i Värmlands län uttalar sig närmast för en generell utvidgning speciellt
när det gäller perifert liggande regioner. Länsstyrelserna i Jönköpings,
Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län synes förorda en generell
utvidgning till sådana serviceverksamheter som kompletterar infrastrukturen
i en ort eller region. Liknande uppfattning har SHI, SHIO och länsstyrelsen
i Jämtlands län, vilka dock vill begränsa stödet till serviceföretag som
utför tjänster åt industrin. Kommerskollegium förordar en något vidare tilllämpning
än utredningen. Andra serviceföretag än industriserviceföretag bör
kunna få stöd även om de inte motsvarar de branschkriterier som anges i
betänkandet. År bara i övrigt alla förutsättningar för stöd uppfyllda torde
det enligt kollegiet inte av lokaliseringspolitiska skäl finnas anledning till
undantag.

Konjunkturinstitutet anför att det är en sanning med stor modifikation att
enbart industriföretag är bärare av tillväxtprocessen, om nu därmed menas
lokaliseringen av ökningar i produktivitet och sysselsättning. Skillnaderna i
produktivitet kan vara väl så stora mellan olika industriföretag som mellan
industriföretag och serviceföretag. Ett viktigt argument enligt institutet för
att inte utelämna servicenäringarna från stödverksamheten är att dessa utgör
en expansiv del av samhällsekonomin. Enligt de senaste prognoserna
kommer behovet av arbetskraft inom den svenska industrin att årligen i
genomsnitt minska med drygt 2,5 % under 1970-talet. Institutet anför att
industrins situation alltså så till vida kommer att likna den som förut karakteriserat
jordbruket och erinrar om de svårigheter man haft och de felkalkyler
man gjort med olika stödformer för jordbruket.

LO framhåller att det är angeläget att stöd lämnas om det från sysselsättnings-
och samhällssynpunkt är försvarligt.

I likhet med utredningen är SAF och Industriförbundet samt Grossistförbnndet
emot en generell utvidgning av lokaliseringsstödet till att gälla servicenäringarna.
Även om dessa näringar får allt större betydelse från sysselsättningssynpunkt
är de, bortsett från turistnäringen, inom stödområdet i
hög grad lokalt eller regionalt bundna med hänsyn till befolkningens storlek
och inkomstförhållandena. Enligt organisationernas mening kan emellertid
ifrågasättas lämpligheten av en begränsning av stödet till serviceföretag med
direkt betydelse för tillverkningsprocessen medan serviceeföretag med inriktning
på andra funktioner inom företagen utelämnas. Organisationerna förordar
ytterligare prövning av möjligheten att i särskilda fall medge stöd till
företag inriktade på service i mera vidsträckt bemärkelse som administration,
marknadsföring, utvecklingsarbete m. m.

Såväl de remissinstanser som mera principiellt diskuterar kretsen av stöd -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

berättigade serviceverksamheter som övriga för fram olika exempel på verksamheter
som bör stödjas. Enligt Bankföreningens mening bör man uppmuntra
utvecklingen av dataföretag och konsultföretag på alla områden,
t. ex. ax-kitektfirmor, tekniska konsulter, revisorer, marknadsföringsspecialister,
annonsbyråer, skrivbyråer, bokföringsbyråer, lagercentraler etc. Föreningen
pekar vidare på försäkringskontor med självständig förvaltning och
insatser för att bygga upp en marknadsorganisation, göra marknadsundersökningar,
framställa prototyper i samband med uppläggandet av ny produktion,
lägga upp bättre och säkrare redovisnings- och kalkyleringssystem
etc. Stöd till ADB-företag förordar även Svenska företagares riksförbund
samt länsstgrelserna i Värmlands och Västernorrlands län. Sistnämnda länsstyrelse
föreslår också stöd till skrivbyråer, kliché- och reproduktionsanstalter.
Företagareföreningarnas förbund och länsstyrelsen i Jämtlands län menar
att lokaliseringsstöd bör kunna utgå till försälj ningsverksamhet, som
drivs i sammanslutning av industriföretag. ERU anser att stöd till kommunal
utrednings- och planeringsverksamhet bör övervägas. Även allmän service
som rör transporttjänster, underhåll och reparation av markanläggningar
och byggnader, bilar, kranar och andra transportmedel bör vara stödberättigade,
hävdar SHIO. Lokaliseringsstöd till transportföretag rekommenderas
också av flera länsstyrelser, av vilka några särskilt betonar transportföretag
som betjänar skogsindustrin. Andra nämner underleverantörer samt hantverks-
och reparationsverksamhet.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Blekinge län föreslår i motsats till utredningen
att stöd till serviceföretag skall kunna utgå även utanför stödområdet.

Svenska företagares riksförbund anser att handeln bör inrymmas i
stödverksamheten i de fall då en nyetablering eller utvidgning utgör en
klar sysselsättningsfrämjande faktor. Förbundet förordar stöd även till städningsservice
och liknande verksamhet. Länsstyrelsen i Jämtlands län kan
tänka sig en utvidgning till riksanläggning för hälso- och sjukvård
liksom vissa undervisningsanstalter under förutsättning att
dessa verksamheter fyller en primär basfunktion.

Utredningens förslag beträffande stöd till företag med blandad
verksamhet behandlas av AMS och SHIO, som båda tillstyrker förslaget
men avråder från att strikt formella regler tillämpas av lokaliseringsmyndigheterna.

Frågan om lokaliseringsstöd till turistanläggningar tas upp
av några remissinstanser. Bl. a. AMS, naturvårdsverket, glesbygdsutredningen,
RF, LO, Norrlandsfonden, Norrlands förbundet och länsstyrelserna i Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län
betonar turistnäringens stora betydelse för olika delar av vårt land, särskilt
glesbygdsområdena inom stödområdet.

Norrlandsfonden beklagar att utredningen avstår från att nu ta upp frågan

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970 113

om ändring av lokaliseringsstödet till turistprojekt. Glesbygdsutredningen,
KF samt länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs och Västernorrlands län
framhåller angelägenheten av att frågan om detta stöd beaktas i det fortsatta
utredningsarbetet. Sistnämnda länsstyrelse påyrkar att möjligheterna att
med statligt stöd bygga gemensamhetsanläggningar — även sådana som står
under kommunalt huvudmannaskap — förbättras.

Norrlandsförbundet och SALF förutsätter att lokaliseringsstöd skall utgå
till turistnäringen enligt hittills gällande bestämmelser.

AMS och länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att nuvarande praxis att
lokaliseringsstöd till turistanläggningar lämnas i form av lån skall ändras så
att även bidrag kan ges. AMS erinrar om att styrelsen har tagit upp detta
förslag i sina anslagsäskanden för budgetåret 1970/71. Länsstyrelsen framhåller
att öppnandet av turistiskt oexploaterade områden kräver stora initialkostnader,
särskilt på marknadsföringssidan. Vidare erinras om att samarbetsorganet
för ekonomiska frågor på Nordkalotten har turismen på sitt
arbetsprogram. Om inte turistnäringen i allmänhet nu kan hänföras till de
objekt som skall åtnjuta lokaliseringsstöd, bör sådant stöd ändå kunna utgå
till de områden som geografiskt kan hänföras till Nordkalotten.

LO samt länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län anser att turistnäringen
bör jämställas med övriga näringsgrenar och att stöd sålunda bör
lämnas enligt samma grunder som för dessa. Norrlandsfonden föreslår att
stöd till realistiska turistprojekt skall utgå i samma utsträckning som till
industriprojekt i prioriteringsorterna.

4. Stödsubjekt

Nuvarande ordning

Enligt gällande ordning kan lokaliseringsstöd beviljas svenska såväl fysiska
som juridiska personer. Inte heller föreligger hinder för utländsk medborgare
eller utländsk juridisk person att erhålla lokaliseringsstöd. Fr. o. m.
den 1 juli 1969 gäller att också svenska statsägda företag kan erhålla stöd.

Utredningen

Enligt utredningens mening bör liksom f. n. företag inom det enskilda
näringslivet kunna erhålla lokaliseringsstöd oberoende av företagets konstruktion.
Detsamma bör gälla utländska enskilda företag. En annan sak är
att det i svensk lagstiftning finns bestämmelser, som inskränker utlännings
rätt att förvärva fast egendom, gruva eller aktier i vissa bolag samt att driva
vissa näringar. Dessa bestämmelser är dock tillkomna av andra skäl än
näringspolitiska. Utländska statsägda företag, som bedriver industriell eller
annan stödberättigad verksamhet, bör ej heller vara uteslutna från stöd.
Givetvis bör dock lånevillkoren vid stöd till utländska företag vara anpassade
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

med hänsyn till de föreliggande omständigheterna och särskild uppmärksamhet
ägnas valutafrågorna.

Utredningen berör i detta sammanhang även frågan om kommunernas,
särskilt de kommunala bolagens, ställning i den lokaliseringspolitiska verksamheten.
I denna fråga har utredningen haft överläggningar med kommunalrättskommittén,
som har till uppgift att behandla frågan om den allmänna
kommunala kompetensen. Eftersom något förslag till lösning av
detta problemkomplex inte synes vara att förvänta inom den närmaste
tiden, har utredningen inte funnit anledning att f. n. ta upp frågan om
kommunerna och de kommunala bolagen.

I anknytning till nuvarande praxis i fråga om de företag som kan få
lokaliseringsstöd påpekar utredningen att det i praktiken förekommer att
ett aktiebolag som bedriver industriell eller annan stödberättigad verksamhet
inte självt är eller kommer att vara ägare till de byggnader som avses
i ansökan om lokaliseringsstöd. Äganderätten ligger eller kommer i
stället att ligga hos ett särskilt förvaltningsorgan, ett förvaltningsbolag. Bolagen
har dock samma ägare eller det ena bolaget är helägt dotterbolag
till det andra. Lokaliseringsstöd bär av Kungl. Maj :t i några fall lämnats till
sådana förvaltningsbolag, då det av utredningen tydligt framgått att förvaltningsbolagets
fastighet (byggnader) använts enbart i den industriella
rörelsen hos det andra bolaget och att bolagen haft gemensam ägare. Som
speciellt villkor för stödet till förvaltningsbolaget har då uppställts, att bin«
dande hyresavtal tecknas med samma giltighetstid som lånetiden för lokaliseringslånet,
att lånet förfaller till omedelbar betalning om hyresförhållandet
av någon anledning upphör och att det rörelsedrivande bolaget tecknar
borgen för lånet.

Enligt utredningens mening bör denna praxis befästas. Det saknas i de
fall som här avses anledning att låta bolagskonstruktionen utgöra hinder
för en från samhällets synpunkt angelägen nyetablering eller utbyggnad
av en stödberättigad verksamhet. Utredningen anser, att stöd skall kunna
lämnas när förvaltningsbolaget och det rörelsedrivande bolaget — direkt
eller genom förmedling av annan juridisk person — har samma ägare
eller det ena av bolagen är helägt dotterbolag till det andra. Det bör vara
fråga om fullständig identitet i ägarhänseende mellan bolagen och vara utrett,
att det förvaltande bolagets fastighet används enbart för det rörelsedrivande
bolagets rörelse och att förvaltningen sålunda kan sägas normalt
utgöra ett led i det senares verksamhet. Beträffande lånevillkoren i övrigt
ansluter sig utredningen helt till de principer som framgår av KungL Maj :ts
refererade beslut.

Remissyttrandena

Vad utredningen anför beträffande stödsubjekten behandlas mera ingående
av bara ett mindre antal remissinstanser. Riksbanksfullmäktige, Sparbanks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

115

föreningen samt länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Malmöhus och Älvsborgs
län tillstyrker allmänt utredningens förslag.

Utredningens ståndpunkt att företag inom det enskilda näringslivet bör
kunna erhålla lokaliseringsstöd oberoende av företagets konstruktion
biträds av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Företagareföreningarnas
förbund och SHIO föreslår att lokaliseringsstöd skall kunna utgå också
till sammanslutning av företag.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län berör frågan om
lokaliseringsstöd till utländska företag. Länsstyrelsen i förstnämnda
län förordar fortsatt tillämpning av nuvarande praxis när det gäller
stöd till utländska företag. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att
området på ömse sidor om Torne älv betraktas som en enhetlig lokaliseringsregion
varför stöd till företagsexpansion över riksgränsen är naturligt.

LO tar upp frågan om lokaliseringsstöd till statsägda företag
och föreslår att även affärsdrivande verk skall kunna få stöd. Samma grundinställning
torde ligga till grund för SJ:s förslag om stöd till dess huvudverkstäder.

Frågan om kommunernas roll i lokaliseringspolitiken tas upp
av åtskilliga remissinstanser. LO föreslår att stöd skall kunna utgå till kommunal
industriell verksamhet efter samma grunder som gäller för andra
industriföretag. Kommunalarbetareförbundet, skog svår dsstyr elsen och länsarbetsnämnden
i Örebro län förordar stöd till kommunala bolag. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser det angeläget att frågan om kommunalt ansvar
för igångsättning och drift av industriell verksamhet fortsättningsvis noga
bevakas. I länet finns exempel på kommunala initiativ av detta slag som
visat sig leda till mycket positiva resultat.

Landstingsförbundet betonar vikten av en koordinering mellan lokaliseringspolitiken
och regionala beslut rörande tilldelning av bostadsbyggnadskvoter
m. in. Primärkommuner och landsting har vidare ett direkt ansvar
för de investeringar som bör samordnas med de lokaliseringspolitiska insatserna.
Förbundet anför vidare att under 1960-talet har slagits fast att ansvaret
för lokaliseringspolitiken åvilar staten. Erfarenheterna har emellertid
visat att såväl primärkommuner som landsting vidtagit komplementära åtgärder
och att dessa insatser ökat under senare år. Ett stort antal landsting
har sålunda tillskapat speciella näringsråd för att stimulera och skapa gynnsamma
förutsättningar för näringslivsutvecklingen inom landstingskommunen.
Betydande anslag ges för näringsfrämj ande åtgärder, i synnerhet via
företagareföreningarna. Landstingens; engagemang inom detta område får
enligt förbundets mening delvis ses som ett tecken på att den statliga lokaliseringspolitiken
varit otillräcklig. Den omständigheten får dock inte undanskymma
att landstingens ansvar för väsentliga samhällsuppgifter gör dem
beroende av en balanserad befolkningsutveckling och därmed förenade skat -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

teunderlagsförhålianden. På grund av den organisatoriska splittringen på
området bör formerna för samordningen mellan olika samhällsorgans åtgärder
inom lokaliserings- och regionalpolitiken ägnas särskild uppmärksamhet
i det fortsatta utredningsarbetet.

TCO understryker vikten av att staten i samråd med berörda regionala instanser
utser de orter, städer och regioner man avser att satsa på. Sker inte
detta kan kommunala myndigheter väntas tillgripa olika åtgärder för att få
industrier att etablera sig i berörda kommuner. Dylika åtgärder är enligt
TCO mycket ofta, sett i samhällsekonomiskt perspektiv, felsatsningar.

Även SACO berör de kommunala investeringarnas samband med lokaliseringspolitiken.
Det förhåller sig enligt SACO otvivelaktigt så, att i många
kommuner utan expansionsmöjligheter betydande och kostsamma kommunala
investeringar görs som inte kan betecknas som försvarbara med hänsyn
till den kommande befolkningsutvecklingen. Detta underlättas genom statliga
subventioner till kommunerna. En satsning på vissa orter, som bedöms
ha expansionsmöjligheter, borde enligt SACO kombineras med åtgärder för
att begränsa fruktlösa kommunala expansionsförsök och stora kommunala
investeringar på andra orter.

Utredningens förslag i fråga om stöd till förvaltningsföretag
har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. SAF och Industriförbundet
samt Grossistförbundet har inte något emot att den praxis på vilken förslaget
grundas befästs. De speciella villkor som förutsätts gälla i form av bindande
hyresavtal med samma giltighetstid som lånetiden för lokaliseringslånet,
borgen av det rörelsedrivande företaget samt omedelbar betalning av
lånet om hyresförhållandet av någon anledning upphör är enligt organisationernas
mening naturliga med hänsyn till den säkerhet staten bör kräva.

Gentemot utredningens förslag att förvaltningsbolagét och det rörelsedrivande
bolaget skall ha samma ägare invänder AMS att arrangemanget bör
kunna tillämpas även där endast huvudsaklig identitet mellan ägarna av de
båda bolagen föreligger.

Även Bankföreningen har svårt att inse varför man skall behöva begränsa
stödet till fall där det föreligger en mycket stark ägaridentitet. Om ett företag
uppför industrilokaler inom stödområdet och kanske också skaffar maskiner
till dessa lokaler och därefter upplåter dem till ett annat företag för
att där driva rörelse, förefaller detta vara en i hög grad uppmuntransvärd
verksamhet. Sådan verksamhet borde enligt föreningen kunna få lokaliseringsstöd
utan andra villkor än att den i lokalerna bedrivna rörelsen är att
hänföra till stödberättigad verksamhet. Bankföreningen påpekar i detta sammanhang
att föreningen, när det gäller industricentra, föreslår att sådan
verksamhet skall kunna startas av andra intressenter än staten och att det
därför uttryckligen bör slås fast att sådana företag för sin verksamhet skall
kunna få lokaliseringsstöd.

117

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75 år 1970
5. Stöd vid rationalisering och nedläggning

Nuvarande ordning

Enligt gällande bestämmelser utgår lokaliseringsstöd endast vid nyetablering
och utbyggnad av industriell verksamhet. Vidare krävs, att de investeringar
som därvid görs i ny-, till- eller ombyggnad av industrianläggningar
eller i maskiner, arbetsredskap och verktyg får en påtaglig sysselsättningseffekt.
Stöd ges endast till permanenta industrianläggningar.

Utredningen

Utredningen påpekar att strukturomvandlingen inom näringslivet ofta tar
sig uttryck i långtgående rationaliseringar, som kan kombineras med specialiseringar
och nedläggning av vissa delar av produktionen. Specialiseringen
är i många fall ett villkor för att någon del av företaget skall kunna
leva vidare — alternativet kan vara total nedläggning. I andra fall kan
en nedläggning framstå som på längre sikt oundviklig, medan takten i avvecklingen
i viss mån kan påverkas genom olika åtgärder.

Enligt statistiken över varselbesked för femårsperioden 1964—1968 har
antalet av varsel berörda företag och arbetstagare ökat successivt fram
t. o. in. år 1967. Även siffrorna för år 1968 är höga.

Ofta uppstår stora svårigheter när det gäller att skapa sysselsättning åt
den arbetskraft som friställts vid rationaliseringar och nedläggningar av
företag, i synnerhet om inskränkningarna avser företag med dominerande
ställning i bygden. Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten är inriktad
på att möta också sådana akuta krissituationer. Med de nuvarande reglerna
är det enligt utredningen i praktiken inte möjligt att bevilja lokaliseringsstöd
till företag, som ämnar rationalisera sin verksamhet, annat än
vid samtidig betydande produktionsökning eller rekonstruktion eller fortsatt
drift av nedläggningshotade företag. I regel är det kravet på sysselsättningseffekt
som inte kan uppfyllas.

Enligt utredningens uppfattning borde det vara möjligt att i särskilda
fall lämna stöd till företag för att möjliggöra rationalisering och därigenom
trygga en om ock begränsad sysselsättning för längre tid på en ort. Av
samma skäl skulle också kunna övervägas att stödja nedläggningshotade företag
i vissa fall.

Utredningen finner det dock angeläget understryka, att åtgärder i rationaliseringssyfte
är ett normalt inslag i ett företags drift, som i regel givetvis
inte skall behöva föranleda något särskilt stöd från det allmännas sida.
De fall, där utredningen anser att stöd bör kunna komma i fråga, är
alltså att anse som undantagsfall med speciella omständigheter. Mycket stor
restriktivitet måste iakttas beträffande stöd till nedläggningshotade företag
om man skall kunna tillgodose kravet på ett rationellt utnyttjande av de
samhälleliga resurserna.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

De rationaliseringar, som enligt utredningens uppfattning bör kunna
komma i fråga för stöd, gäller åtgärder som framstår som nödvändiga för
att företaget över huvud taget skall kunna fortsätta driften. En ytterligare
förutsättning är givetvis att företaget inte på annat sätt kan skaffa
erforderligt kapital och att den uppkomna situationen inte har sin grund i
dålig skötsel av företaget e. d. Den nya situation ett företag kan möta på
grund av t. ex. ny teknik eller nya produktionsprocesser kan emellertid vara
avsevärt besvärligare för företag inom stödområdet än i övriga delar av
landet. Ett hastigt aktualiserat stort kreditbehov för nya investeringar kan
nämligen vara svårare att täcka för förstnämnda företag, eftersom kreditvärdet
av redan befintliga anläggningar är relativt sett lägre i dessa områden
och möjligheterna till upplåning genom normala kanaler därför mera
begränsade.

Utredningen föreslår att möjligheterna till lokaliseringsstöd vid rationalisering
av företag vidgas genom en uppmjukning av kravet på sysselsättningseffekt.
Utöver de allmänna förutsättningar för stöd som behandlats
i det föregående bör följande gälla.

Stöd bör i regel inte kunna erhållas för att underlätta fusioner eller
koncernbildningar. Inte heller bör stöd utgå exempelvis för rationalisering
vid ett koncernföretag för att underlätta nedläggning av ett annat samverkande
företag.

Stöd bör kunna lämnas även om någon ökning inte sker av sysselsättningen
vid företaget eller indirekt i annan verksamhet. Även vid en minskning
av antalet sysselsatta bör stöd kunna erhållas, dock med den inskränkningen
att den kvarvarande arbetsstyrkan inte får vara mindre än att den ger ett
betydande bidrag till ortens sysselsättning.

För stöd i rationaliseringsfall bör enligt utredningen vidare krävas att
företaget i fråga är beläget i en ort, där företaget ensamt svarar för eu väsentlig
del av sysselsättningen eller på annat sätt är av stor betydelse för
ortens näringsliv.

Lokaliseringsstöd bör inte utgå för att möjliggöra att en relativt arbetskraftsintensiv
verksamhet ersätts med en mycket kapitalintensiv, om
det inte klart kan visas att alternativet är en totalnedläggning av företaget.

För att stöd skall utges för att möjliggöra rationalisering, som innebär
oförändrad eller minskad sysselsättning vid ett företag, bör också krävas
att investeringen bedöms leda till större trygghet för de anställda. Utredningen
har övervägt om denna trygghet skall kunna garanteras genom
formella villkor eller på annat sätt men har inte funnit det möjligt att utforma
något sådant förslag. Det finns, anser utredningen, endast en realistisk
möjlighet att skapa större trygghet för de anställda, nämligen att satsa
på företag som genom de vidtagna åtgärderna kan beräknas få god lönsamhet.
Bidrags- och lånevillkoren bör liksom inom stödverksamheten i
övrigt utformas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

119

Stöd till rationalisering bör lämnas endast industriföretag eller företag
med industriliknande verksamhet. Någon anledning att i dessa fall lämna
stöd till industriserviceföretag anser utredningen inte föreligga.

Lokaliseringsstöd till rationalisering bör kunna lämnas i första hand inom
det allmänna stödområdet inklusive prioriteringsorterna men möjlighet bör
finnas att medge sådant stöd även i andra fall.

Vad angår frågan om lokaliseringsstöd till nedläggningshotat företag betonar
utredningen att det lokaliseringspolitiska huvudmålet är långsiktigt.
Som en riktlinje för stödverksamheten har därför uppställts att stödet skall
användas till en ur samhällets synvinkel önskvärd lokalisering av bärkraftiga
företag. Lokaliseringsstödet är också utformat som ett initialstöd. Stödföretagen
skall sålunda kunna bestå och driva lönsam verksamhet under
längre tid utan ytterligare stöd från samhällets sida. En nedläggning av
ett företag innebär oftast att en icke lönsam verksamhet (produktion) läggs
ned. Att stödja sådan verksamhet innebär en ineffektiv resursanvändning
såväl företagsekonomiskt som nationalekonomiskt sett. Enighet torde enligt
utredningen också råda om att det är meningslöst att permanent stödja
en olönsam verksamhet.

Från anförda synpunkter kan enligt vad utredningen framhåller lokaliseringsstöd
till ett nedläggningshotat företag anses mindre ändamålsenligt än
stöd till företag för att möjliggöra en rationalisering, dvs. en övergång till
lönsammare verksamhet. I den lokaliseringspolitiska målsättningen betonas
även, påpekar utredningen, samhällets ansvar för att strukturomvandlingen
— som i åtskilliga fall tar sig uttryck i nedläggningar — och den ekonomiska
expansionen sker i sådana former och i sådan takt, att de enskilda
individernas trygghet värnas. Enligt utredningens mening bör detta krav
i första hand tillgodoses genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kan
emellertid vara befogat att öppna möjlighet att i speciella fall bevilja lokaliseringsstöd
till nedläggningshotade företag.

Orsakerna till den uppkomna nedläggningssituationen och prognosen för
fortsatt verksamhet bör enligt vad utredningen anför vara av avgörande betydelse
vid prövning av frågan om stöd till ett nedläggningshotat företag. Stödet
bör sålunda leda till att företaget får god lönsamhet och ger varaktig
sysselsättning för arbetskraften. I övrigt synes det knappast vara möjligt
att dra upp några allmänna riktlinjer för prövningen av dessa ärenden,
eftersom förhållandena torde vara så skiftande och komplicerade att bedömningen
måste ske från fall till fall. Ofta torde stöd komma att förutsätta en
rekonstruktion av det aktuella företaget.

Liksom för stöd i rationaliseringsfallen bör krävas att företaget är beläget
i ort, där det ensamt svarar för den huvudsakliga sysselsättningen eller för
en väsentlig del därav eller på annat sätt är av stor betydelse för ortens
näringsliv. Självfallet bör stöd kunna lämnas även om en minskning av
sysselsättningen vid företaget kommer att ske.

120

Kungl. Maj:ls proposition nr 75 år 1970

Lokaliseringsstöd i nedläggningsfall, som bör utgå endast till industriföretag
och företag med industriliknande verksamhet, bör kunna beviljas
oavsett om företaget är beläget inom eller utom stödområdet, men utredningen
förutsätter mycket stor restriktivitet beträffande stöd till verksamhet
utanför stödområdet.

Beträffande de »rena» nedläggningsfallen anser utredningen att lokaliseringsstöd
inte bör lämnas. Det är här fråga om företag, beträffande vilka
möjligheterna till en rekonstruktion är obefintliga och fortsatt drift under
längre tid utesluten. Utredningen säger sig emellertid vara medveten om
att en mycket snabb avveckling av större företag kan skapa svåra lokala
sysselsättningsproblem. Åtgärder för att förlänga avvecklingsperioden skulle
givetvis i första hand syfta till att ge arbetsmarknadsmyndigheterna och de
anställda en tidsfrist för att möta den nya situationen. Ett sådant uppskov
kan vara av stort värde också för att öka möjligheterna till överläggningar
och kontakter i syfte att skapa ny sysselsättning på orten. Från statsfinansiell
synpunkt kan det också vara fördelaktigare med stöd till fortsatt drift
under en begränsad tid än en omedelbar nedläggning. Viktigare är dock kanske
att möjligheterna att få nya industrier till orten torde vara större, om
företagets arbetskraft inte snabbt skingras. I sådana fall försvinner nämligen
i första hand de mest yrkesskickliga arbetarna av olika kategorier och detta
minskar i hög grad intresset för etableiing av nya företag i det drabbade
området. Starka skäl talar sålunda för att det allmänna bör kunna ingripa
också i nedläggningsfall av här nämnd art. Dessa frågor bör dock enligt utredningens
mening avgöras av AMS och finansieras av medel som står till
styrelsens förfogande. Stödet bör i princip inte utgå till företaget som sådant,
eftersom det härvid måste bli svårt att finna en lämplig juridisk konstruktion
som garanterar att pengarna kommer till avsedd användning. Utredningen
förordar sålunda i första hand, att ev. statligt stöd i dessa fall lämnas
genom AMS.

Utredningen föreslår med hänsyn till de speciella situationer det här är
fråga om och till önskvärdheten av att en enhetlig praxis kommer till
stånd, att ärenden om lokaliseringsstöd till företag för att möjliggöra rationalisering
och till nedläggningshotade företag avgörs av Kungl. Maj :t.

Herrar Ekström och Svanberg anser i sitt särskilda yttrande att det finns
ett starkt behov av samhällsinsatser vid rationaliseringar och nedläggningar
av företag, speciellt inom regioner med svag sysselsättning, om omställningarna
skall kunna ske under acceptabla sociala och ekonomiska förhållanden.
Ett stöd inriktat på kapitaltillskott till nedläggningshotade företag
kan emellertid lätt innebära minskade ansträngningar från kapitalägarna
och företagsledningarna att upprätthålla företagens konkurrenskraft. Ekström
och Svanberg vil! i stället föreslå att samhället ges möjligheter att
genom bidrag stödja sysselsättningen i nedläggningshotade företag genom

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

tillskott knutna till de anställdas löner så länge att andra åtgärder hunnit
vidtas för att på sikt trygga sysselsättningen.

En eventuell rekonstruktion av ett företag måste enligt deras mening
innebära att ett nytt ägareintresse kommer in i bilden för en fortsatt effektivare
ledning. I sådana sammanhang kan lokaliseringspolitiskt stöd vara
berättigat.

Herr Kahlin kan inte ansluta sig till förslaget om stöd till nedläggningshotade
företag. Det finns en uppenbar risk för att detta skulle leda till att
den för vår välståndsutveckling nödvändiga strukturomvandlingen fördröjs.
Ekonomiskt stöd till sådana företag kan också få svåröverskådliga konsekvenser
från konkurrenssynpunkt. Samhällets insatser för att möta de
problem som uppkommer vid nedläggningssituationer bör liksom hittills
inriktas på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och lokaliseringsstöd till företag
som etablerar sig i den av driftsnedläggelsen drabbade orten.

Kahlin ställer sig också tveksam till förslaget att lokaliseringsstöd i särskilda
fall skall kunna lämnas till företag för rationalisering. I de fall då
företagen har tillfälliga ekonomiska svårigheter men förutsättningarna till
en på sikt lönsam produktion är goda finns som regel möjligheter att lösa
problemen genom medverkan från de ordinarie kreditinstituten, investeringsbanken,
företagareföreningarna och kommerskollegium.

Remissyttrandena

Förslaget om lokaliseringsstöd i undantagsfall till företag för att möjliggöra
rationalisering biträds av det stora flertalet av det fyrtiotal
remissinstanser som yttrar sig i frågan. Bankföreningen anser det i hög
grad motiverat att ge lokaliseringsstöd till företag i rationaliseringssyfte
men varnar för att ge sådant stöd till företag, vars fortsatta drift är ifrågasatt.
Den normala förutsättningen för rationaliseringsstöd bör i stället vara
att företaget visar hygglig utveckling men att det kan göras troligt att ett
rationaliseringsstöd skulle ytterligare förbättra dess situation och trygga
den fortsatta sysselsättningen. Med rationalisering bör härvid avses inte
enbart förbättringar av den aktuella produktionen utan också övergång till
andra produkter och produktionsmetoder.

AMS, LO, SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet understryker
starkt utredningens uttalande att åtgärder i rationaliseringssyfte är ett
normalt inslag i ett företags drift, som i regel inte skall föranleda särskilt
stöd från det allmänna. Även flertalet övriga remissinstanser betonar att
stöd endast bör utgå i undantagsfall och att den föreslagna stödmöjligheten
skall tillämpas restriktivt.

AMS tillfogar att de kriterier som utredningen har uppställt praktiskt
taget torde utesluta stöd för rationalisering. Det centrala måste också i dessa
fall vara bedömningen av företagets framtidsmöjligheter. Vid den bedömningen
vägs utredningens kriterier och många andra samman.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Om alternativen utgör rekonstruktion av redan befintlig industri eller
dess nedläggning anser LO att stöd i sådana fall bör kunna utgå för att
möjliggöra det förstnämnda.

Den föreslagna uppmjukningen av kravet på sysselsättningseffekt
godtas av dem som tillstyrker förslaget om stöd vid rationalisering.
Samtidigt poängterar bl. a. Bankföreningen, kommerskollegium, Svenska
metallindnstriarbetareförbundet och länsstyrelserna i Kalmar, Örebro
och Jämtlands län kravet på god fortsatt lönsamhet och tryggare sysselsättning
för de anställda i stödföretaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
finner de villkor som utredningen anger vara väsentliga för att stöd skall
kunna utgå vid rationaliseringar vara så restriktiva att man knappast torde
behöva göra några större avsteg från huvudprincipen om viss sysselsättningseffekt
i stödföretagen. Länsstyrelsen i Västerbottens län hävdar att
lämpligheten av att bevilja lokaliseringsstöd till ett visst projekt inte bör
bedömas på grundval av den omedelbara sysselsättningseffekten, då detta
tenderar att leda till att sysselsättningsintensiva verksamheter med i genomsnitt
låg produktivitet per sysselsatt favoriseras vid fördelningen av lokaliseringsstöd.
I det långa loppet skulle detta bidra till att stödområdets näringsliv
kommer att domineras av andra klassens verksamheter och att
dess ställning som låglöneområde konserverades. Förutsättningen för lokaliseringsstöd
bör enligt länsstyrelsen vara att företaget genom stödet blir
finansiellt stabilare och får bättre lönsamhet och därmed på lång sikt ökad
expansionspotential även om den omedelbara effekten blir oförändrad eller
t. o. m. minskad sysselsättning. Liknande tankegångar utvecklar länsstyrelsen
i Norrbottens län.

1 likhet med utredningen anser .4MS att stöd inte skall lämnas för att
underlätta fusioner och koncernbildningar. Motsatt uppfattning har Norrlandsfonden
samt Bankföreningen, som framhåller att det inom stödområdet
finns ett betydande antal mindre företag som skulle ha mycket att vinna
på om de kunde finna lämpliga samverkansformer. Bankföreningen anser
vidare att kravet att företaget skall vara dominerande på sin ort bör bortfalla.
I sistnämnda hänseende har länsstyrelsen i Örebro län annan uppfattning
och menar att det bör ställas krav på att sysselsättningen även i
fortsättningen skall vara betydande för orten.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar anför — med hänsyn till nödvändigheten
att upprätthålla försörjningsberedskap — att begränsade stödåtgärder
som samtidigt har lokaliseringspolilisk effekt kan vara samhällsekonomiskt
riktiga i de fall då alternativet till produktion inom landet är en kostsam
statlig lagerhållning.

Naturvårdsverket erinrar om att det ur miljösynpunkt ofta medför betydande
fördelar att nya tillverkningsmetoder införs. Vid sådan rationalisering
kan nämligen miljösanerande åtgärder samtidigt vidtas. Exempel härpå
kan hämtas från bl. a. pappers- och cellulosaindustrin. De bidrag till vatten -

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

och luftvårdande åtgärder inom industrin som införts innevarande budgetår
bör enligt naturvårdsverket i vissa fall kunna samordnas med lokaliseringsstöd
till rationalisering.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet ställer sig allmänt
tveksamma till förslaget om stöd i rationaliseringssyfte. Enligt organisationernas
mening bör redan de kreditmöjligheter som staten nu erbjuder genom
medverkan av företagareföreningarna, kommerskollegium och investeringsbanken
vara tillräckliga för sådana rationaliseringsfall. Det finns därför
knappast behov av att utvidga lokaliseringsstödet till att avse även investeringar
för rationalisering. Svenska företagares riksförbund, länsstyrelsen
i Kopparbergs län och några handelskamrar avstyrker förslaget under anförande
att i de fall där en rationalisering bedöms som företagsekonomiskt
försvarbar kreditmarknadens institut torde kunna fullgöra kredituppgiften.
Om dessa inte finner anledning att understödja företaget ytterligare är
det mycket tveksamt om ett kapitaltillskott från samhällets sida kan vara
försvarligt, tillägger förbundet.

Utredningsförslaget om lokaliseringsstöd i undantagsfall till rekonstruktion
av nedläggningshotade företag tillstyrks på
de av utredningen anförda grunderna av skogsstyrelsen, SHI, överstyrelsen
för ekonomiskt försvar, riksbanksfullmäktige, KF, RLF och Lantbruksförbundet,
Norrlandsfonden, Kommunförbundet och länsstyrelser. Även
Bankföreningen synes i huvudsak acceptera förslaget.

Norrlandsfonden anser att stöd till företag som hotas av nedläggelse bör
kunna komma i fråga under förutsättning att den aktuella verksamheten
genom denna och andra rekonstruktiva åtgärder kan antas bli lönsam
under överskådlig tid. 1 sådana fall torde de rekonstruktiva åtgärderna
ha större betydelse än finansieringen i form av lokaliseringsstöd. Detta stöd
kan dock i flera fall komma att möjliggöra dylika rekonstruktionsåtgärder.
Stor restriktivitet bör emellertid gälla vid bedömningen av denna typ av
ärenden. Samma restriktiva tillämpning förordar bl. a. länsstyrelserna i
Södermanlands och Örebro län. Kravet på god lönsamhet och varaktig
sysselsättning för arbetskraften betonas också av länsstyrelsen i Västernorrlands
län. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att vid nedläggningshot
den situationen ofta föreligger att annat företag än det nedläggningshotade
kan gå in i befintliga lokaler och anställa arbetskraften och
driva verksamheten vidare. Det framstår klart att en sådan aktion kan
vara mer stödvärd än ett försök att få det nedläggningshotade företaget att
leva vidare. Länsstyrelsen framhåller vidare såsom väsentligt att möjligheter
till stödets användning i dessa fall utanför stödområdet inte lamslås genom
den av utredningen föreslagna restriktiviteten.

När det gäller stöd till nedläggningshotade företag, anför kommers kollegiet,
är de stödbehövande företagen nästan undantagslöst att hänföra till
s. k. »rena» nedläggningsfall. Det kan emellertid inte uteslutas att det kan

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 7970

uppkomma stödbehov hos ett företag som på längre sikt bedöms ha möjlighet
att återbetala stödet och därför bör erhålla det i form av lån och inte
som ersättning för att driften upprätthålls. Kollegiet vill därför inte motsätta
sig att möjlighet öppnas att bevilja lokaliseringsstöd åt nedläggningsliotade
företag.

Avvisande till förslaget ställer sig AMS, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, Svenska företagares
riksförbund och SALF. AMS avstyrker sålunda bestämt att stöd skulle
komma i fråga till ett nedläggningshotat företag. Styrelsen säger sig för
övrigt ha svårt att följa utredningens resonemang. Ett företag som inte
bedrivs rationellt är enligt AMS alltid nedläggningshotat. Anför företagsledningen
att stödet söks för rationalisering skulle enbart de av utredningen
anförda kriterierna gälla, medan om skälet är att företaget är nedläggningshotat
myndigheterna oavsett uppställda kriterier skulle få agera
från fall till fall och med beaktande av alla föreliggande omständigheter.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet anser att man inte
kan bortse från att lokaliseringsstöd i form av statliga bidrag och lån till
nedläggningshotade företag kan innebära att man med statlig medverkan
häller svaga företag under armarna och fördröjer en nödvändig strukturomvandling
inom industrin. Statligt stöd till nedläggningshotade företag
kan även få svåröverskådliga konsekvenser från konkurrenssynpunkt, särskilt
i branscher med vikande avsättning. Slutligen kan man inte bortse från
att bedömningen av dessa stödärenden kommer att ställa myndigheterna
inför svåra awägningsproblem. Frågan kommer i ett något annat läge om
en rekonstruktion genomförs och rörelsen i samband därmed övergår till
ny ägare. I sådant fall bör lokaliseringsstöd i vanlig ordning kunna lämnas
för inköp av maskiner och i stödområdet även för inköp av fabrikslokaler.

Vad utredningen föreslagit om särskilda arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder
för att temporärt vidmakthålla sysselsättningen i samband med
nedläggning av företag i s. k. rena nedläggningsfall tillstyrker
bl. a. AMS, kommerskollegium, RLF och Lantbruksförbundet samt länsstyrelserna
i Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län. Inte heller
LO, Svenska metallindustriarbetareförbundet, SAF och Industriförbundet,
Grossistförbundet, Bankföreningen, TCO och SALF motsätter sig förslaget.

Liksom utredningen anser Ad/S att stöd för en rimlig avveckling av nedläggningshotat
företag fortsättningsvis skall kunna lämnas av styrelsen
inom ramen för dess bemyndigande i arbetsmarknadspolitisk! hänseende.

Länsstyrelsen i Värmlands län delar utredningens uppfattning att lämpliga
åtgärder i vissa fall vid nedläggning i syfte att möjliggöra en förlängd
avvecklingsperiod skall finansieras på annat sätt än med statligt lokaliseringsstöd.
Samma uppfattning har länsstyrelsen i Västernorrlands län som
anser det värdefullt att detta stöd helt har skilts från det statliga lokaliseringsstödet.

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

LO förordar yttersta restriktivitet, eftersom stödet annars lätt kan medföra
en ofördelaktig företagsstruktur. Vidare anser LO liksom Svenska
metallindustriarbetareförbundet att stödet inte skall utgå direkt till företagen
utan såsom tillskott knutna till de anställdas löner till dess andra åtgärder
har vidtagits för att på lång sikt trygga sysselsättningen. Också SALF finner
Irågan om sådant tillskott intressant och värd att analyseras ytterligare.

SAF och Industriförbundet liksom Grossistförbundet erinrar om att
gällande varselöverenskommelse har tillkommit för att ge arbetsmarknadsmyndigheterna
rådrum att planera de åtgärder som påkallas i samband med
driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. Det har också vitsordats att
varselsystemet fungerat i stort sett tillfredsställande och i väsentlig grad
har underlättat arbetskraftens omflyttning till nya arbetsuppgifter. Enligt
organisationernas uppfattning bör särskilda lönebidrag i syfte att ytterligare
förlänga avvecklingsperioden kunna utgå, dock endast undantagsvis. I annat
fall riskerar man att rörligheten på arbetsmarknaden minskar. Att med
statligt stöd söka kvarhålla arbetskraft i en inte lönsam produktion framstår
som mindre rationellt från såväl den enskildes som samhällets synpunkt.
Bankföreningen pekar på de problem som kan uppkomma i den händelse
man driver vidare ett företag som är likvidationsskyldigt med hänsyn
till borgenärernas rätt.

TCO ställer sig tveksam till att samhället genom bidrag knutet till de
anställdas löner i nedläggningshotade företag skall trygga sysselsättning så
länge att andra åtgärder kan vidtas för att på sikt trygga sysselsättningen.
TCO kan dock tillstyrka ett dylikt stöd om det är tidsbegränsat och utgår
endast i undantagsfall. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör stöd
kunna ges till företag som utgör en väsentlig del av regionens infrastruktur
eller som i övrigt utgör en väsentlig förutsättning för någon annan verksamhet.

Till förslaget att ärenden om lokaliseringsstöd i rationaliserings- och nedläggningsfallen
skall avgöras av Kungl. M a j : t ställer sig Norrlandsfonden
positiv, medan AMS, Bankföreningen, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
länsstyrelserna i Västernorr lands och Västerbottens län,
SHI och Företagareföreningarnas förbund ifrågasätter om inte dessa ärenden
Till stöd för att lägga beslutanderätten hos AMS åberopas den tidsnöd som
oftast råder i sådana ärenden.

6. Stödets form

Nuvarande ordning

Lokaliseringsstödet utgår i form av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.
Båda stödformerna kan användas såväl inom som utom det nuvarande
stödområdet.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Lokaliseringsbidrag kan krävas åter inom tio år från utbetalningen om bidragstagaren
genom oriktig eller vilseledande uppgift har föranlett att bidrag
beviljats. Detsamma gäller om bidragstagaren avhänder sig den rörelse,
för vilken bidraget beviljats, eller annan väsentlig ändring sker i äganderätten
till rörelsen eller om bidragstagaren utan den bidragsbeviljande myndighetens
tillstånd använder bidraget för annat ändamål än som avsetts. Bryter
bidragstagaren mot bidragsvillkor, som anges i 7 § första stycket lokaliseringsstödkungörelsen
(redovisningsskyldighet, underrättelseplikt, skyldighet
att bereda tillfälle till granskning och uppgiftsskyldighet vid granskning)
eller som föreskrivits med stöd av 7 § andra stycket kungörelsen, får
krävas åter ett belopp som motsvarar bidraget minskat med en femtedel för
varje år soin förflutit sedan rörelsen började drivas med stöd av bidraget.

Lokaliseringslån löper med ränta, men om särskilda skäl föreligger kan
räntefrihet beviljas för högst tre år. Lånet skall avbetalas genom regelbundna
avbetalningar inom viss tid, högst tio år från utbetalningen. Om särskilda
skäl föreligger kan längre amorteringstid, högst 20 år, medges. Anstånd
med avbetalning kan medges högst fem år.

Brott mot lånevillkor kan leda till att lånet blir uppsagt till omedelbar betalning.

Utredningen

Utredningen erinrar om att de regionalpolitiska åtgärderna varierar i antal,
användningsområde och slyrka mellan de industriländer som behandlas
i utredningens internationella översikt. Även i fråga om formerna för det
direkta stödet till företagen föreligger vissa skillnader. Det är uppenbart, att
det inte går att ställa upp någon allmängiltig norm för vilka stödåtgärder
och stödformer som bäst tillgodoser en viss lokaliseringspolitisk målsättning.

Vad först angår det direkta bidraget till lokalisering framhåller utredningen
att vid den enkät som utredningen gjort hos länsstyrelserna/planeringsråden
från något håll föreslagits att lokaliseringsbidragen skall avskaffas.
Förslaget motiveras med att intresset hos mottagaren för att hålla investeringskostnaderna
för stödprojektet nere kan tänkas vara mindre ju
större bidragsdelen blir. Utredningen tvivlar på att detta motsvarar kalkylsituationen
för normala — seriösa — stödföretag. Bidragets storlek är inte
på förhand känd av sökanden, och vid den av myndigheterna företagna
granskningen torde sökande som redovisar relativt höga byggnadskostnader
snarast riskera att få avslag på hela ansökan. Däremot kan det väl länkas
att företaget gör en större utbyggnad än det eljest skulle ha gjort. Utredningen
kan inte finna att detta utgör tillräcklig grund för att avskaffa
bidraget som stödform.

Huvudmotivet för bidragsformen, nämligen att den behövs för stimulans
till en från samhällelig synpunkt önskvärd lokalisering av näringslivet, är
enligt utredningens mening lika bärande i dag som när lokaliseringsstödet

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

infördes år 1964. I detta sammanhang hänvisas också till erfarenheterna
från stödverksamheten sådana de redovisats i flertalet enkätsvar. Förekomsten
av regionala skillnader i lokaliseringsförutsättningarna understryker behovet
av stödåtgärder i det allmänna stödområdet och prioriteringsorterna,
vare sig de lämnas i form av utbyggnad av infrastrukturen, offentliga investeringar
i övrigt eller bidrag till etablering och utbyggnad av företag. Utredningen
framhåller vidare att det av skäl som redovisats i det föregående inte
f. n. är möjligt att lägga fram förslag till generella regionalpolitiska medel
som skulle kunna minska behovet av direkta företagsstödjande åtgärder i
lokaliseringspolitiskt syfte. Inte heller kan det utomordentligt starka kravet
på regionalpolitisk samordning av samhällets verksamhet inom olika sektorer
tillgodoses i utredningens förslag. Så länge dessa åtgärder inte kan vidtas
kommer det lokaliseringspolitiska företagsstödet att behövas. I den mån
bidragssubventionen sålunda inte kan ersättas med sådana generella regionala
stimulansåtgärder som antytts, föreligger enligt utredningens mening
inte tillräckliga skäl för att avskaffa bidragsformen.

Utredningen avvisar förslag om att ersätta de nuvarande lokaliserings] ånen
med garantilån eller att komplettera gällande stödformer med sådana
lån utöver vad som redan nu är möjligt enligt kungörelsen den 3 juni 1960
(nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Utredningen
delar härvidlag den uppfattning statsmakterna gav uttryck åt år
1964 samt understryker särskilt de negativa konsekvenser garantilåneformen
skulle kunna få i konjunkturlägen som motiverar en allmän kreditåtstramning,
dvs. i sådana konjunkturer då lokaliseringspolitiken har de
största utsikterna att gagna sysselsättningssvaga områden.

Utredningen anför att vid länsstyrelseenkäten har väckts förslag till nya
stödformer som skulle ersätta eller komplettera de nuvarande. Sålunda har
förordats att bidragen skall ersättas med långfristiga (40-åriga) lån, att nuvarande
stödformer skall kompletteras med lokaliseringspolitisk användning
av industrigarantilånen eller med aktieteckning eller annat förvärv av
aktier från statens sida.

Förslaget att ersätta bidragen med mycket långfristiga lån avvisar utredningen
dels med hänvisning till sitt tidigare uttalande om behovet av bidrag
inom lokaliseringspolitiken, dels med att lån av denna typ inte är lämpliga
för de toppkrediter det här är fråga om. Strukturförändringar sker snabbt
inom näringslivet och kapitalutrustningen hos företagen har till följd av
den höga tekniska och ekonomiska utvecklingstakten en begränsad livslängd,
mer begränsad än man traditionellt räknat med. Risken för förluster
på mycket långfristiga toppkrediter måste enligt utredningen därför betecknas
som synnerligen stor. Även för företagen torde dylika lån te sig irrationella
med hänsyn till de ändamål de är avsedda för. I realiteten skulle
de efter några år inte vara toppkrediter till investeringar utan rörelsekapital
utan någon som helst säkerhet.

128

Kungl. Ma j.ts proposition nr 75 år 1970

Vad gäller industrigarantilånen erinrar utredningen om att frågan om
industrigarantilånens användningsområde sammanhänger med den allmänna
frågan om samordning av lokaliseringsstödet och det statliga kreditstödet
till hantverk och småindustri. Denna fråga, som tillmäts stor betydelse,
ämnar utredningen behandla i sitt fortsatta arbete.

För förslaget att stöd skall kunna ges i form av aktieteckning eller annat
förvärv av aktier kan enligt utredningen i vissa fall starka skäl anföras.
Frågan blir aktuell i första hand när det gäller relativt betydande statligt
stöd med ett stort risktagande. Fördelarna med en dylik stödform är att staten
i dessa fall får möjligheter att påverka företagets utveckling och skötsel
samt företagsledningens sammansättning. Dessutom löses insynsproblemet
smidigt. Utredningen anför att vissa tekniska problem med handläggningen
av stödärendena kan uppstå och att den nuvarande organisationen
för stödverksamheten inte torde vara särskilt lämpad för denna stödform.
Det senare problemet kan dock tills vidare lösas i samarbete med t. ex. det
statliga utvecklingsbolaget eller investeringsbanken. Utredningen anser att
problemet bör uppmärksammas vid det fortsatta utredningsarbetet och att
någon provisorisk ändring av bestämmelserna inte är erforderlig, eftersom
det f. n. är möjligt att från fall till fall lösa frågan om statligt delägarskap
genom bl. a. de nyss nämnda organen.

Beträffande utformningen av lokaliseringsbidraget anför utredningen att
i vissa enkätsvar har riktats den kritiken mot det direkta kontantbidraget
att detta kan komma att helt eller delvis tillfalla säljaren som vinst vid en
överlåtelse. Vidare kan de av det stödsökande företaget angivna förutsättningarna
komma att väsentligt ändras, t. ex. genom att sysselsättningseffekten
i hög grad överskattats.

Enligt nuvarande ordning kan såsom tidigare nämnts utbetalat lokaliseringsbidrag
återkrävas helt eller delvis, om bidragstagaren överlåter rörelsen
eller annan väsentlig ändring i äganderätten sker utan den bidragsbeviljande
myndighetens tillstånd eller om bidragstagaren använder bidraget för
annat ändamål än som angivits i ansökan eller bryter mot övriga bidragsvillkor.
Skulle bidrag återkrävas av dylik anledning skall bidragsbeloppet reduceras
med en femtedel för varje år som förflutit sedan rörelsen började drivas
med bidraget. Detta innebär i princip, att bidragsbeloppet baseras på
en femårsperiod och att återbetalningsskyldighet i regel inte kan förekomma
därefter. Enligt vad utredningen under hand erfarit har det emellertid inträffat
fall, där inom femårsperioden överlåtelse och sedermera nedläggning
av bidragsstödd verksamhet ägt rum utan att lokaliseringsorganen kunnat
ingripa med stöd av angivna bidragsvillkor.

Utredningen föreslår med utgångspunkt i det anförda att lokaliseringsbidrag
i princip skall lämnas i form av avskrivningslån. Sådant lån bör betecknas
som en annan form för lokaliseringsbidrag och inte som en ny,
självständig stödform. För avskrivningslånen föreslås gälla samma villkor

129

Kimgl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

som f. n. gäller för återbetalning av de direkta lokaliseringsbidragen. Dessutom
bör ytterligare villkor uppställas.

Utredningen föreslår sålunda att lokaliseringsbidrag skall kunna beviljas
i form av ett amorterings- och räntefritt lån, på vilket årligen i regel en femtedel
av beloppet avskrivs under förutsättning att stödvillkoren för bidragsdelen
och eventuell lånedel har uppfyllts. Med denna konstruktion av bidraget
ankommer det på stödföretaget att årligen visa att de föreskrivna villkoren
uppfyllts. Det årliga avskrivningsbeslutet kan lämpligen anförtros åt
tillsynsmyndigheten. Om särskilda skäl föreligger bör kortare avskrivningstid
än fem år kunna medges.

Systemet med avskrivningslån markerar enligt utredningens mening tydligare
än det nuvarande med direkta kontantbidrag sambandet mellan det
lämnade bidraget och verksamhetens fortsatta drift. Från redovisningssynpunkt
kommer avskrivningslånet med karaktären av verklig skuld i balansräkningen
att starkare poängtera företagets förpliktelser gentemot staten
vid en eventuell överlåtelse. Redovisningstekniskt medför avskrivningslånet
knappast några svårigheter för stödföretaget. Den årliga nedskrivningen på
avskrivningslånet redovisas som en extraordinär intäkt, medan på kostnadssidan
motsvarande extraavskrivning på anläggningstillgångarna noteras
som separat post.

Utredningen framhåller att nuvarande regler för lokaliseringsstödet inte
framtvingar en mot bidraget svarande avskrivning på anskaffningskostnaden
för de anläggningstillgångar, som omfattas av bidragsdelen. Avsikten
med lokaliseringsbidraget är att bl. a. underlätta företagets fortsatta verksamhet
genom minskad avskrivningsbelastning men också att bidra till
rörelsens konsolidering. I princip kan bidragstagaren efter verkställd investering
redovisa bidragsbeloppet som en extraordinär intäkt och underlåta
att vidta någon extra avskrivning på anläggningstillgångarna. Härigenom
skulle teoretiskt det redovisade resultatet av verksamheten kunna förbättras
och kanske också möjliggöra en högre utdelning än om bidraget ej
hade erhållits. Det kan inte vara i statens intresse att medverka till ett dylikt
förfarande. Utredningen föreslår att som villkor för avskrivningslån bl. a.
skall gälla att bidragstagaren förbinder sig att på de tillgångar, för vilka sådant
lån beviljats, verkställa en extra avskrivning med ett belopp motsvarrande
minst vad som beviljas i årlig avskrivning på lånet. Finner den avskrivningsbeslutande
myndigheten att stödvillkor inte uppfylls, bör avskrivningslånet
till den del det inte är avskrivet kunna uppsägas till omedelbar
betalning.

Även bidrag som lämnats i form av avskrivningslån föreslås kunna återkrävas
inom tio år från utbetalningen om sökanden genom oriktig eller vilseledade
uppgift föranlett att avskrivningslånet beviljats.

De direkta bidragen kan dock enligt vad utredningen funnit inte helt undvaras
i den fortsatta stödverksamheten. Utredningen föreslår att Kungl.
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Maj :t skall ha möjlighet atl i särskilda fall bevilja lokaliseringsbidrag i form
av direkt kontantbidrag. Sådant bidrag bör inte ges för verksamhet som
skall bedrivas utanför det allmänna stödområdet. Inom stödområdet bör bidrag
i denna form kunna lämnas såväl inom som utom prioriteringsorterna.
Direkta bidrag bör dock inte lämnas industriserviceföretag.

Slutligen understryker utredningen vikten aAr en restriktiv användning av
bidrag och avskrivningslån för investeringar utanför stödområdet.

Utredningen påpekar alt åtgången på bidragsmedel under den gångna delen
av försöksperioden varit lägre än ursprungligen beräknats. Enligt utredningen
saknas direkta belägg för att detta skulle bero på att lokaliseringsstöd
i successivt ökad omfattning lämnats för stödprojekt i övriga Sverige,
där lån är den normala stödformen, och att i stället för bidrag användningen
av räntefrihet vidgats. Utredningen understryker dock att räntefriheten inte
bör användas som ett surrogat för bidrag vare sig inom eller utom stödområdet
och att den med hänsyn till lokaliseringsstödets allmänna inriktning
bör användas restriktivt utanför det allmänna stödområdet. Inom stödområdet
bör en generösare användning ske i prioriteringsorterna än i övriga
delar av området.

Herrar Ekström och Svanberg menar i sitt särskilda yttrande att stödet
främst bör inriktas på lokaliseringslån. Räntefriheten, som tidigare i stor
utsträckning har använts utanför stödområdet, bör avskaffas och motsvarande
belopp ges i form av avskrivningslån. Detta innebär att kapitalstödet i
större omfattning riktas mot stödområdet och subventionselementet bättre
redovisas.

Remissyttrandena

Så gott som samtliga remissinstanser som har yttrat sig angående lokaliseringsstödets
form anser i likhet med utredningen att stödformerna 1 å n
och bidrag bör bibehållas. Denna uppfattning har AMS, bankinspektionen,
kommerskollegium, RRV, skogsstyrelsen, statskontoret, riksbanksfullmäktige,
Företagareföreningarnas förbund, RF, LO, RLF och Lantbruksförbundet,
SAF och Industriförbundet, SHI, Sparbanksföreningen och
de 14 länsstyrelser som yttrat sig i frågan.

SACO vill slopa lokaliseringsbidragen utom för prioriteringsorterna, medan
SAF och Industriförbundet samt Sveriges grossistförbund vill begränsa
användningen av bidragsformen till stödområdet. Sveriges köpmannaförbund
ifrågasätter om inte stöd i prioriteringsorterna bör lämnas i form av
subventionering av transporter i stället för bidrag.

Länsstyrelserna i Örebro och Västerbottens län anser att de direkta kontantbidragen
bör avskaffas och helt ersättas med avskrivningslån. Svenska
byggnadsarbetareförbundet uttalar att direkta bidrag bör undvikas i de fall
lokaliseringsstöd utgår på kapitalsidan. Företagareföreningen i Jönköpings

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

131

lön önskar ersätta bidrag i stödområdet med långfristiga s. k. topplån med
40-årig amorteringstid.

RBF och Lantbrulcsförbundet samt SHIO föreslår att direkta kontantbidrag
skall kunna lämnas även industriserviceföretag. Enligt SHIO:s mening
bör företag i gränsområden utanför stödområdet efter särskild prövning
kunna få stöd i samma form som företag inom stödområdet.

Förslaget att lokaliseringsbidrag i regel skall lämnas i form av amorterings-
och räntefritt avskrivningslån samt endast i undantagsfall
som direkt kontantbidrag tillstyrks av bankinspektionen, kommerskollegium,
skogsstyrelsen, statskontoret, Företagareföreningarnas förbund, RF,
LO, SHIO, Svenska företagares riksförbund, länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västcrnorrlands
län. Inte heller riksbanksfullmäktige, RBF och Lantbruksförbundet,
SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, Bankföreningen,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Sparbanksföreningen, länsstyrelserna
i Kalmar, Gotlands och Älvsborgs län har något att invända mot förslaget.

LO betonar att skillnaden mellan direkta bidrag och avskrivningslån enligt
den konstruktion som utredningen föreslagit inte kommer att få så stor
betydelse, eftersom den myndighet som prövar frågan om stöd också skall
pröva frågan om avskrivningens storlek. LO förordar dock att man använder
sig av systemet med avskrivningslån, då därigenom de direkta subventionselementen
klarare kommer att framgå av företagens redovisning. Detta
förutsätter att avskrivningslånen utgår efter de villkor utredningen före^
slagit. Likartade synpunkter anlägger riksbanksfullmäktige, som finner
det vara praktiskt lämpligt att genom avskrivningslånet, upptaget som
skuldpost i balansräkningen, markera föreliggande förpliktelser till staten.

Statskontoret påpekar att förslaget om avskrivningslån avser bl. a. att ge
bättre kontroll av att de föreskrivna villkoren för bidrag uppfylls.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som framhåller att avskrivningslån
ger en klarare bild av företagets ekonomiska ställning liksom av dess ansvarsförbindelser
och förpliktelser, förutsätter att den beviljande myndigheten
inte kominer att kräva säkerheter för bidraget/avskrivningslånet.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet stryker under att en
viss smidighet i tillämpningen vid valet mellan bidrag och avskrivningslån
måste förutsättas. Med anledning av utredningens uttalande att lokaliseringsbidrag
bör användas restriktivt för investeringar utanför stödområdet
uttalar organisationerna den uppfattningen att statliga subventioner inte
är erforderliga i samband med etablering och nyutbyggnad i södra och
mellersta Sverige. Sådana förmåner kan enligt deras mening vidare ha en
betydande konkurrenssnedvridande. effekt i denna del av landet. Statligt
investeringsstöd bör därför i sådana fall utgå endast i form av statliga lån
vilket f. n. är den normala stödformen i denna del av landet.

Bankföreningen har inget att invända mot utredningsförslaget under

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

förutsättning att de extraordinära intäkter, som bokföringen kommer att
utvisa när avskrivningar sker, inte kommer att betraktas som skattepliktig
inkomst.

Svenska metallindustriarbetareförbnndet samt länsarbetsnämnden och
företagareföreningen i Kalmar län ifrågasätter lämpligheten av avskrivningslåneformen.

Förslaget om avskrivningslån avstyrks bestämt av AMS, RRV och Norrlandsfonden,
medan länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län
anser att frågan bör övervägas ytterligare.

SHl tar inte konkret ställning till förslaget utan anför som principiell
synpunkt att de olika förslagen till detaljerade bestämmelser beträffande
lokaliseringsstödet är godtyckliga och ger för litet utrymme till flexibilitet.

Bland de remissorgan, som ställer sig tveksamma eller negativa till förslaget
om avskrivningslån, åberopar flertalet två huvudskäl för sin ståndpunkt.
Det ena är att avskrivningslånen inte har samma stimulanseffekt
som de direkta kontantbidragen. Detta motiv framförs av AMS, Svenska
metallindustriarbetareförbundet, länsarbetsnämnden och företagareföreningen
i Kalmar län.

Det andra huvudskälet är att de administrativa nackdelarna med ett
avskrivningsförfarande överväger de av utredningen anförda fördelarna
med systemet. Detta motiv anförs av AMS, RRV, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län
samt företagareföreningen i Kalmar län. RRV framhåller att redan nuvarande
bidragsform innefattar återbetalningsskyldighet om bidragsvillkoren
inte uppfylls. Det måste dessutom förutsättas att den bidragssökandes planer
och möjligheter penetreras ytterst noga innan bidrag beviljas samt att
verksamhetens utveckling bevakas kontinuerligt av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Pressen på mottagaren att göra rätt för sig torde vara lika stor
i bidragsfallet som i ett fall med ett relativt rutiniserat avskrivande av
lånet.

Med anledning av påståendet att det nuvarande kontantbidraget vid försäljning
av ett stödföretag kan komma att tillfalla säljaren som vinst anför
AMS att priset på ett företag vid försäljning vanligen bestäms av flera
faktorer, t. ex. avkastningen, goodwill, företagets utvecklingsgrad m. m.
Om någon bjuder ett »merpris» bara därför att lokaliseringsbidrag utgått
till företaget ifråga har vederbörande nog icke tänkt sig för. Såvitt styrelsen
kan förstå är x-eaktionen i stället den att köparen bedömer sina egna
möjligheter att erhålla lokaliseringsstöd så goda att han vid bedömningen
av det salubjudna företaget i stället minskar köpeskillingen med bidragsbeloppet
som han anser sig kunna få om han själv byggde upp ett företag.
AMS ifrågasätter därför starkt att det av utredningen anförda kan motivera
en förändring av bidraget till avskrivningslån. Inte heller kan AMS

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970 133

vitsorda att sådant fall av överlåtelse förekommit som bort föranleda ingripande.

Norrlandsfonden finner det svårt att bedöma, huruvida den föreslagna
metoden är den lämpligaste när det gäller att uppnå bättre kontroll. Enligt
Norrlandsfonden skulle möjligheten till en så gynnsam finansiering av maskiner
etc., som någon form av bidrag skulle medföra, starkt stimulera till
produktionshöjande investeringar. Om den administrativa apparat som
skall besluta i dessa frågor belastas med ärenden av rutinkaraktär som avskrivningslåneformen
innebär, t. ex. ett omfattande arbete med omskrivningar
av lån och säkerheter, kommer risk för utdragen behandlingstid
med de ogynnsamma konsekvenser detta medför att uppstå.

AMS, bankinspektionen, kommerskollegium, skogsstyrelsen, RF, LO,
RLF och Lantbruksförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska
metallindustriarbetareförbundet, Sparbanksföreningen samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Västernorrlands och Västerbottens län tillstyrker en
restriktivare användning av räntefriheten när det gäller lokaliseringslån
till projekt utanför stödområdet och generösare användning av
räntefriheten i prioriteringsorterna än i övriga delar av stödområdet. LO
anser att lokaliseringspolitikens kapitalbehov även inom stödområdet så
långt möjligt bör tillgodoses med lån eller kreditgarantier på mer affärsmässiga
villkor utan så stora subventionsmoment.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det tveksamt om räntefrihet skall
kunna beviljas företag utanför stödområdet. Inom stödområdet bör den
genei''ösare användningen tillkomma även andra orter än prioriteringsorterna.

SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet och riksbanksfullmäktige
anser att räntefriheten bör avskaffas. För att subventionsmomentet skall
redovisas öppet föreslås att belopp motsvarande räntefrihetens värde ersätts
med en uppjustering av bidragsbeloppet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt skogsvårdsstyrelsen i Örebro län
och företagareföreningen i Gävleborgs län motsätter sig en restriktivare användning
av räntefriheten utanför stödområdet. Länsstyrelsen understryker
att räntebefrielsen verksamt bidragit till de hittills uppnådda lokaliseringsresultaten
i Östergötland utan att befrielsen annat än i undantagsfall
överstigit ett år. Den av utredningen förordade restriktiviteten är enligt
länsstyrelsens uppfattning redan fastlagd. Flera länsstyrelser utanför stödområdet
uttalar sig dessutom allmänt mot den av utredningen föreslagna
restriktiva användningen av lokaliseringsstöd för projekt utanför stödområdet.

Länsstyrelserna i Norrbottens och Västernorrlands län, vilka tillstyrker
utredningens förslag, ifrågasätter om inte möjlighet att i vissa fall medge
räntefrihet i ännu större omfattning än f. n. bör skapas. Sistnämnda läns -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

styrelse föreslår räntebefrielse upp till fem år i prioriteringsorterna samt
anför att det från samhällets synpunkt är av särskild vikt att vissa strategiska
orter gynnas i förhållande till såväl det allmänna stödområdet som
till landet i övrigt. Lokaliseringsbetingelserna i dessa orter bör därför göras
så attraktiva som möjligt. I överensstämmelse med detta resonemang rekommenderar
länsstyrelsen att en differentiering av räntesatsen
på det statliga lokaliseringslånet prövas. Enligt länsstyrelsens
mening kan en lägre räntenivå i prioriteringsorterna än i övriga delar av
landet komma att bli ett verksamt styrmedel vid företagslokalisering, speciellt
ur psykologisk synvinkel.

Företagareföreningen i Norrbottens län tar också upp frågan om räntan
på lokaliseringslånen och anser att möjligheterna att införa en regional lågränta
bör utredas.

Några remissorgan tar upp utredningens uttalanden om garantilå
ne formen och därmed sammanhängande problem. RLF och Lantbriiksförbundet
delar utredningens uppfattning att direktlånen inte bör ersättas
med garantilån. I situationer då starka kreditrestriktioner gäller
skulle enligt förbunden den lokaliseringspolitiska aktiviteten helt kunna
lamslås om man valde kreditgarantiformen. Den senaste tidens erfarenheter
beträffande garantilångivningen på jordbruksområdet ger belägg för
detta. Förbunden understryker i detta sammanhang behovet av en selektiv
kreditpolitik samt framhåller att kreditåtstramningen nu drabbar överhettade
regioner lika hårt som områden i landet, där tillgången på arbetskraft
är god och en expansiv kreditpolitik därför vore motiverad. Även länsstyrelserna
i Gotlands och Västernorrlands län betonar att en selektiv kreditpolitik
bör kunna vara ett verksamt medel i lokaliseringspolitiskt syfte för
områden med låg ekonomisk aktivitet.

Bankföreningen hävdar att det vore bättre om hela den låneverksamhet,
som äger rum inom lokaliseringspolitikens ram, tog sig uttryck i givande
av statliga garantier och att lånen sedan direkt erhölls i de kreditinstitut där
företaget var kund. Detta skulle kunna ordnas på sådant sätt att det ur lokaliseringsföretagens
synpunkt inte innebar någon som helst faktisk ändring
i förhållande till det nuvarande systemet. Det skulle också enligt bankföreningens
mening medföra administrativa och andra fördelar ur samhällets
synvinkel. Utredningens påpekande om de negativa konsekvenser garantilåneformen
skulle kunna få i konjunkturlägen som motiverar en allmän
kreditåtstramning, dvs. i sådana konjunkturer, då lokaliseringspolitiken
har större utsikt att gagna sysselsättningssvaga områden, är i och för
sig alldeles riktigt. Samtidigt ger det enligt Bankföreningens uppfattning
onekligen anledning att ställa frågan, om det kan vara rimligt att ett av
samhällets organ, nämligen riksbanken, skall föra sin restriktiva kreditpolitik
på ett sådant sätt, att den direkt motverkar lokaliseringspolitikens
syften. Enligt Bankföreningens mening bör i framtiden riksbanken vid ut -

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

formningen av sin kreditpolitik ta hänsyn till de lokaliseringspolitiska
målsättningarna beträffande sådan kreditgivning som faller inom lokaliseringspolitikens
ram. Man gör redan nu ett undantag för hela bostadsbyggnadskreditgivningen,
och det möter enligt Bankföreningen inga oöverstigliga
tekniska svårigheter att göra undantag även för lokaliseringskrediterna.
Bankföreningen vill vidare erinra om att den restriktiva kreditpolitikens
syfte är att bromsa upp aktiviteten inom de delar av landet där den
är för hög. Problemet med näringslivet inom stödområdet är emellertid att
det har en för låg aktivitet.

Riksbanksfullmäktige uttalar sin tillfredsställelse över att utredningen inte
förordar en utformning av kreditstödet som innebär användning av kreditgarantier.
Erfarenhetsmässigt har kraven på en realistisk kreditvärdighetsbedömning
och en tillfredsställande administration visat sig svåra att tillgodose
för sådana garantier. Avgörande för fullmäktiges avvisande av kreditgarantier
som en lämplig form för lokaliseringsstöd är emellertid att
stödet med en sådan utformning skulle bli starkt beroende av kreditmarknadsläget.
En av den allmänna ekonomiska situationen motiverad åtstramning
av kreditpolitiken kan därvid omintetgöra eller i varje fall starkt försvåra
de lokaliseringspolitiska strävandena. Alternativt skulle man se sig
tvingad att ge upp den önskvärda graden av restriktivitet i kreditgivningen
för att tillgodose de regionalpolitiska målsättningarna. Fullmäktige delar däremot
inte uppfattningen att kreditpolitiken bör ges en mer selektiv utformning
med hänsyn till regionala skillnader i konjunktur- och sysselsättningsläge.
Särbehandlingen av bostadsbyggandet är möjlig med hänsyn till att det består
av tämligen lätt identifierbara investeringsobjekt, av vilka den helt
dominerande delen erhåller statliga topplån för sin finansiering. Vid en regional
avgränsning är förhållandena helt annorlunda. Med hänsyn till kreditströmmarnas
rörlighet bör det vara svårt att avgöra i vilken utsträckning
en kredit kommer den prioriterade regionen till del, i synnerhet då
kredit ges till företag som har sin verksamhet spridd till flera delar av landet.
Att vid en prioritering utesluta krediter till sistnämnda företag kan å
andra sidan knappast vara en lämplig utväg och lätt leda till en snedvridning
av konkurrensförhållandena inom regionen och till etablerandet av
mindre bärkraftiga företag. Fullmäktige anser att kreditpolitiken liksom
hittills bör fullgöra sina funktioner för uppnående av mer allmänt formulerade
målsättningar beträffande sysselsättning, produktion, balans i de
utrikes betalningarna etc., medan den regionala utjämningen i överensstämmelse
med utredningens förslag måste genomföras med hjälp av en
aktiv lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik.

SHIO noterar med intresse att utredningen avser att återkomma till frågan
om samordningen av lokaliseringsstödet och det statliga kreditstödet
till hantverk och småindustri. SHIO anser det angeläget att man genom en
administrativ samordning söker förenkla handläggningen av ärenden som

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

gäller kreditstödet till hantverk och småindustri och lokaliseringsstödet.
SHIO motsätter sig däremot bestämt att kreditstödet och lokaliseringsstödet
sammanförs under ett medelsanslag. Kreditstödet till hantverk och industri
bör liksom f. n. reserveras helt för allmänt produktionsfrämjande
ändamål.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och Örebro
län, Företagareföreningarnas förbund samt företagareföreningarna i Kronobergs,
Örebro, Jämtlands och Västerbottens län, tar upp frågan om a ktieteckning
som stödform. Några av dem anser det värdefullt att få
praktiska erfarenheter av ett dylikt förfarande, medan de övriga anser att
frågan bör utredas närmare. Förbundet åberopar att enligt ERU:s utredning
företagen inom stödområdet har påtagligt sämre tillgång på eget kapital
än företag i andra delar av landet. Förbättrad möjlighet att höja det
egna kapitalet måste bedömas som en primär åtgärd för utveckling av företag
inom stödområdet.

7. Stödunderlag och stödets storlek

Nuvarande ordning

Som underlag för beräkning av lokaliseringsstödets storlek läggs kostnaderna
för företagets investeringar i byggnader och maskiner för den stödberättigade
verksamheten. Både lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag kan
utgå vid investeringar i ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning
som är nödvändig för verksamheten. Lokaliseringslån kan dessutom
erhållas vid investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg samt
vid förvärv av fabriksbyggnad, som är avsedd att användas för verksamheten.

Det sammanlagda stödet i form av lån och bidrag får inte vara större än
som med hänsyn till övriga finansieringsmöjligheter och andra omständigheter
fordras för att den med stödet åsyftade verksamheten skall komma till
stånd. Maximigränsen för det sammanlagda stödet utgörs av ett belopp som
motsvarar två tredjedelar av stödunderlaget. Denna gräns får dock överskridas
i undantagsfall.

För lokaliseringsbidraget finns en särskild maximibegränsning. Sålunda
får bidrag utgå med högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst
50 % av stödunderlaget.

Stödunderlaget har samma omfattning vare sig det gäller investering inom
eller utom stödområdet.

Utredningen

A llmänna synpunkter på stödunderlaget. Enligt utredningens mening måste
stödunderlagets innehåll bestämmas med utgångspunkt i det långsiktiga må -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

137

let att skapa en näringslivsutveckling med bestående verkningar för de delar
av landet, som utvalts för stöd. Stödunderlaget bör i princip omfatta
kostnader för sådana produktionsfaktorer, som har betydelse för verksamheten
under relativt lång tid, samt därutöver vissa s. k. initialkostnader.
Till förstnämnda kostnader hör givetvis kostnader för anläggningstillgångar,
såsom byggnader, maskiner och markanläggningar. Utredningen framhåller
att initialkostnaderna kan vara av vitt skilda slag. Av denna utredningens
principiella inställning följer att i stödunderlaget i regel inte bör
ingå kostnader för den löpande driften av ett företag.

Utredningen anför att mot stödunderlagets nuvarande utformning har
anmärkts bl. a. att genom stödet uppmuntras kapitalintensiv produktion
och utbyte av arbetskraft mot maskiner trots att syftet med stödet är att
skapa fler sysselsättningstillfällen. Vidare har anmärkts att lokaliseringsstödets
effektivitet minskas genom bundenheten till investeringar i ytterligare
produktionskapacitet. Därjämte har gjorts gällande att stödet inte
nämnvärt bidragit till ökad nyföretagsamhet eller att omlokalisera redan
etablerade företag. Anmärkning har riktats också mot kravet på sysselsättningseffekt,
vilket genom sin favorisering av sysselsättningsintensiva verksamheter
tenderar att i det långa loppet snedvrida stödområdets näringsliv.

De relaterade anmärkningarna belyser enligt utredningens uppfattning
svårigheterna att åstadkomma en lämplig avvägning mellan å ena sidan
företagsekonomiska och å andra sidan samhällsekonomiska och sociala synpunkter.
Anmärkningarna synes dock i huvudsak röra icke önskvärda ytterlighetseffekter.
Utredningen kan inte dela uppfattningen att den nuvarande
utformningen så gott som helt bortser från nyföretagsamhetens problem.
Såvitt utredningen kan finna innebär underlättandet av investeringar i nya
anläggningstillgångar tvärtom en fördel för nyföretagande. Däremot håller
utredningen med om att en utvidgning av stödunderlaget för att ytterligare
underlätta nyföretagande kan vara påkallad. I övrigt anser utredningen att
det är realistiskt att räkna med att den ekonomiska utvecklingen inom stödområdet
och prioriteringsorterna gynnas bäst genom en blandning av verksamheter
med skilda grader av arbetskrafts- resp. kapitalintensitet. Det vore
för t. ex. norra Sverige säkerligen olyckligt om man ensidigt drev en politik
som bara siktade till att skapa så många sysselsättningstillfällen som möjligt.
Inte minst för att kunna behålla ungdomen med allt längre och bättre
utbildning torde det bli nödvändigt med stigande inslag av kapitalintensiva
och tekniskt avancerade industrier och redan i dag finns onekligen behov av
sådana. Det gäller här inte ett »antingen—eller» utan ett »både—och».

Utredningen framhåller att man sökt åstadkomma den önskade avvägningen
genom dels kravet på lönsamhet, dels kravet på sysselsättningseffekt
och anser det inte vara någon fördel att genom en väsentligt annorlunda utformning
av stödunderlaget åstadkomma en mer formell avvägning mellan
de företagsekonomiska och de sysselsättningspolitiska synpunkterna.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Inte heller kan utredningen finna någon avgjord fördel med att låta stödunderlaget
enbart utgöras av kostnader för arbetskraft. Det strider dessutom
mot den lokaliseringspolitiska målsättningen att övergå helt till löpande
driftssubventioner, vilket en sådan utformning i viss mån skulle innebära.
Enligt utredningens mening bör stöd till kostnader för arbetskraft
inte ses som ett alternativ utan som ett komplement till investeringsstödet.
Utredningen erinrar om alt f. n. också subventionering av arbetskraft hos
slödföretag sker genom utbildningsbidragen.

Såtillvida anser utredningen kritiken mot det nuvarande stödunderlaget
riktig som en större sysselsättningsökning inte nödvändigtvis förutsätter
en avsevärd investering i byggnader och maskiner. I vissa fall kan en stor
sysselsättningseffekt uppnås med en relativt liten kapitalinsats som inte
enbart avser investeringar i de fysiska investeringsobjekten. Det har också
visat sig att man ibland trots en betydande kapitalinsats i byggnader och
maskiner fått en relativt blygsam sysselsättningseffekt. Mot bakgrunden av
dessa erfarenheter anser utredningen de nuvarande reglerna om bindning
till de fysiska investeringsobjekten såsom något stela och finner därför angeläget
att skapa bättre möjligheter för lokaliseringsstöd i här avsedda fall.

Allmänna synpunkter på stödets storlek. Utredningen betonar att det sammanlagda
stödet liksom f. n. inte bör vara större än som med hänsyn till
övriga finansieringsmöjligheter fordras för att den åsyftade verksamheten
skall komma till stånd. Den fria prövningen från fall till fall av stödets storlek
är enligt utredningens uppfattning värdefull för att samhället på bästa
möjliga sätt skall kunna påverka stödföretagens lokalisering. Utredningen
vill samtidigt inte bestrida att ett system med s. k. fast stöd, något som tilllämpas
på sina håll i utlandet, kan ha vissa fördelar. Bl. a. kan företagen
i sina kalkyler i förväg beräkna minimiomfattningen av det statliga stödet.
Enligt utredningen torde ett sådant system emellertid kräva en helt ny teknik
för handläggningen av stödprojekten och en mer utvecklad organisation.
Utredningen, som övervägt frågan om fast stöd, exempelvis minimibidrag
på 35 % av stödunderlaget på prioriteringsorterna, är emellertid av anförda
skäl inte nu beredd att föreslå någon form av fast stöd.

Det statliga stödet bör enligt utredningens mening inte göras så stort att
risktagandet nästan helt bärs av staten. Det är angeläget att sökandens
bankförbindelse del lar i finansieringen och bedömningen av projektet. Enligt
uppgift från ett planeringsråd har bestämmelsen att stöd skall utgå med
reducerat belopp om sökanden har möjlighet att erhålla kommersiella krediter
inte kunnat tillämpas i praktiken eftersom både sökanden och kreditinstitutet
är »parter» i ärendet och man därför inte kan räkna med att de
på förhand vill erbjuda sig att ersätta uteblivet lokaliseringsstöd. Enligt utredningens
mening är den skisserade situationen inte ovanlig. Utredningen
finner det också förståeligt att med nuvarande inslanssystem bankerna är
ovilliga att ge bestämda besked, innan ärendet nått den beslutande myndig -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

heten. Det torde enligt utedningen vara svårt att lösa detta problem utan genomgripande
organisatoriska ändringar, vilka utredningen dock inte f. n.
är beredd att föreslå. Utredningen anser det också tveksamt om det ligger
i dess uppdrag att föreslå hur ett samarbete mellan staten och kreditinstituten
— vilket ju även gäller andra områden än det lokaliseringspolitiska —
lämpligen bör utformas.

Utredningen betonar att storleken av det statliga stödet bör kunna variera
även med hänsyn till projektets angelägenhetsgrad ur samhällets synpunkter.
Den lokaliseringspolitiska målsättningen innebär bl. a. att man genom
olika åtgärder söker motverka nedgångstendensen i vissa orter och regioner
och förstärka expansionen i regioner med svag positiv utveckling. Kreditinstituten
intar naturligt nog ofta en försiktigare och restriktivare hållning
gentemot lån till investeringar i samtliga här nämnda områden men särskilt
beträffande vad som brukar kallas »avfolkningsbygder».

Enligt utredningens mening måste man därför vara beredd att acceptera
all det statliga ekonomiska engagemanget blir relativt stort inom sådana områden,
där belåningsvärdena är låga.

Eftersom stödet måste utformas med hänsyn till en mängd olika faktorer,
såsom läge, produktionens art, företagens ställning, det allmänna läget på
kreditmarknaden m. in. finner utredningen det inte möjligt att uppställa
några preciserade krav på riskfördelningen mellan staten, övriga kreditgivare
och stödföretagen själva.

T prioriteringsorterna bör enligt utredningens mening kravet på egen insats
kunna ställas relativt lågt, om speciella skäl talar för samhällsinsatser
av långtgående slag. Detta betyder inte, att företagsekonomiska in. fl. synpunkter
bör tillmätas mindre betydelse. Men om en investering i industriell
verksamhet bedöms som synnerligen angelägen ur samhälleliga synpunkter,
bör i sådana fall ett ökat risktagande från statens sida accepteras.

De utvidgningar av stödunderlaget och stödets storlek som utredningen
föreslår skall enligt förslaget inte avse industriserviceföretag.

Stödunderlaget för bidrag och bidragets storlek. Utredningen föreslår att
förstärkningen av stödet för prioriteringsorterna väsentligen sker genom en
utvidgning av stödunderlaget för bidraget samt genom en höjning av maximigränsen
för bidragets storlek.

Sålunda föreslås att bidrag på dessa orter skall kunna lämnas till kostnad
för inköp av ledigbliven fabrikslokal och kostnader för inköp av maskiner,
arbetsredskap och verktyg. Skälet till förstnämnda utvidgning är att det
i många orter finns lediga fabrikslokaler, vilka skulle kunna komma till
användning för lokaliseringsprojekt. Enligt nuvarande regler är det i allmänhet
fördelaktigare för sökanden att bygga ny fabriksfastighet, till vilken
lokaliseringsbidrag kan erhållas och som i regel även torde vara lättare att
belåna hos kreditinstituten. Ur samhällets synpunkt kan emellertid lokali -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1970

seringsstöd för en nybyggnation vara mindre ändamålsenlig, när lämpliga
lokaler redan finns disponibla.

Speciell vikt måste enligt utredningens mening i dylika fall läggas vid en
objektiv värdering av fastighetens saluvärde med hänsyn till risken att
man eljest genom statsstödet åstadkommer en kapitalöverföring till den tidigare
ägaren. Man kan inte heller borlse från riskerna för ett samarbete
mellan säljaren och köparen av fastigheten. Utredningen anser emellertid,
att missbruk skall kunna förhindras genom noggranna utredningar och
föreslår därför, att — om särskilda skäl föreligger — förvärv och iordningställande
av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell
produktion, efter särskild prövning skall kunna inräknas i stödunderlaget.
Som ett skydd för köparen vill utredningen ifrågasätta om inte som ytterligare
villkor bör gälla, att definitivt köpeavtal inte får ha träffats innan
myndigheternas beslut föreligger. Härigenom kan undvikas att köparen försätts
i en tvångssituation samtidigt som det allmänna får möjlighet att bedöma
vilket pris som kan anses skäligt för att statsstöd skall utgå.

Utvidgningen av stödunderlaget för bidrag till maskiner o. d. måste enligt
utredningens uppfattning bedömas medföra stora fördelar för företag som
söker sig till prioriteringsorterna. I detta sammanhang erinras om att bidraget
är avsett att användas för avskrivning av de tillgångar, för vilka
det lämnas. Genom den föreslagna utvidgningen blir det möjligt att lämna ett
starkt stöd till företag med större utbyggnadsplaner, där de samtidiga investeringarna
i ny-, till- eller ombyggnad av anläggningarna är begränsade.
Detsamma gäller bl. a. företag som flyttar in i hyrda lokaler eller som förvärvar
ledigblivna lokaler.

Utredningen understryker i detta sammanhang vikten av att vid granskningen
av dessa ansökningar stor uppmärksamhet ägnas åt företagens
driftsekonomi, avsättningsmöjligheter m. in. och att i förekommande fall
t. ex. företagareföreningarnas konsulter anlitas för att biträda företagen så
att största möjliga effekt nås genom investeringarna.

Utredningen förordar att bidrag på prioriteringsorterna skall kunna ulgå
med högst 40 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 60 % av stödunderlaget.

Även för det allmänna stödområdet i övrigt föreslår utredningen att
kostnader för förvärv av fabriksfastighet skall kunna inräknas i stödunderlaget
för bidrag.

Däremot anser utredningen inte skäl föreligga att nu ändra gränserna
för bidragets storlek. Bidrag skall således kunna lämnas med högst 35%
eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av stödunderlaget.

I enlighet med sitt uttalande om restriktivare bidragsgivning utom stödområdet
finner utredningen inte anledning att föreslå någon ändring avnuvarande
regler beträffande stödunderlaget för bidrag eller bidragets storlek
för övriga Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

141

Stödunderlaget för lån och det totala stödets storlek. I fråga om prioriteringsorterna
föreslår utredningen att lokaliseringslån i vissa fall skall
kunna lämnas till rörelsekapital samtidigt med att stöd utgår för investeringar
i byggnad eller maskiner vid nyetablering eller utbyggnad av industri
(industriliknande verksamhet). Med rörelsekapital brukar i allmänhet
avses det kapital som erfordras för anskaffning av omsättningstillgångar
(varulager, förbrukningsmaterial o. d.) för att åstadkomma en lämplig
avvägning mellan kundfordringar och försäljning, kostnader för marknadsintroduktion
etc. Lokaliseringslån till rörelsekapital bör dock enligt
utredningens mening av praktiska skäl i främsta rummet avse det kapital
som behövs för att anskaffa vissa omsättningstillgångar, nämligen varulager
och kundfordringar. Lokaliseringslån till rörelsekapital föreslås kunna
beviljas med högst 50 % av detta beräkningsunderlag.

Utredningen framhåller att förslaget om en utvidgning av stödunderlaget
till rörelsekapital föranleds av de särskilda skäl som motiverar kraftigt
ökade stödmöjligheter i stödområdet. Utredningen fortsätter.

Finansiering genom långfristiga lån avser i regel kostnader för investeringar
av anläggningskaraktär, dvs. fastigheter och maskiner e. d. Orsaken
härtill är givetvis att dessa tillgångar ur säkerhetssynpunkt intar en särställning.
Regelmässigt ger denna egendom också betydande lånemöjligheLer
utöver vad som kan erhållas genom långfristiga lån. I stagnerande eller
lillbakagående regioner sjunker dock det allmänna kreditvärdet av dylik
egendom snabbare än på andra håll. Enligt utredningens mening måste
hänsyn härtill tas vid utformningen av det statliga stödet för prioriteringsorterna.
Vid en diskussion om låneunderlaget bör man också hålla i minno
1, att de statliga säkerheterna i byggnader och maskiner ofta är mer
formella än reella, eftersom staten i regel erhåller de sämst liggande säkerheterna.
Det torde därför inte ha någon större betydelse om eventuella
framtida förluster görs i vissa bestämda fysiska objekt eller inte, och det
bör därför inte heller ur säkerhetssynpunkter föreligga några hinder att
låta stödunderlaget få en friare utformning. Förhållandet kan också uttryckas
så, att staten f. n. ofta formellt lämnar lån till byggnader och maskiner,
men reellt — ur säkerhetssynpunkt — är det fråga om lån till
rörelsekapital. F. n. skapas genom det statliga lokaliseringsstödet till investeringar
i anläggningstillgångar underlag för rörelsekrediter, vilka sökandeloretaget
kan erhålla hos de ordinarie kreditinstituten som sedvanliga krediter
eller i form av lån mot statlig kreditgaranti. I flera svar på utredningens
enkät har framhållits att det synes irrationellt att genom lokaliseringsstödets
utformning stödföretagen nödgas vidta större investeringar i
byggnader och ev. andra anläggningstillgångar än som oundgängligen erfordras
för den avsedda verksamheten för att underlätta anskaffningen av
erforderligt rörelsekapital.

Under perioder av kreditåtstramning kan det vidare, särskilt i vissa regioner,
uppkomma svårigheter att erhålla rörelsekrediter i önskvärd omfattning
från kreditinstituten. Även detta talar för att möjligheter att erhålla
lokaliseringslån till rörelsekapital bör stå till buds för etablering och utbyggnad
av företag i prioriteringsorterna. I annat fall kan de lokaliseringspolitiska
åtgärderna i stor utsträckning bli ineffektiva.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Utredningen understryker vikten av att slödföretagen erhåller tillräckligt
rörelsekapital och påpekar att behovet av sådant kapital varierar avsevärt
mellan olika företagstyper och storlekar, verksamheter, branscher liksom
av marknadsförändringar, säsongsmönster etc. Vid prövningen av ansökan
om lån till rörelsekapital bör enligt utredningen självfallet hänsyn
tas till storleken av sökandens egen kapitalinsats och dennes möjligheter
att få det aktuella kreditbehovet tillgodosett på annan väg. Utredningen
framhåller angelägenheten av att också de ordinarie kreditinstituten medverkar
med sedvanliga rörelsekrediter. Möjligheten att lämna lokaliseringslån
till rörelsekapital bör bl. a. av denna anledning tillämpas restriktivt.
Projektets lönsamhet och angelägenhetsgrad ur samhällelig synpunkt måste
noga prövas.

Någon anledning att lämna lokaliseringslån till rörelsekapital utan samband
med stöd till nyetablering eller utbyggnad föreligger enligt utredningens
mening inte. Erfarenhetsmässigt är det främst i samband med nyetablering
och utbyggnad som det ställs stora krav på utökat rörelsekapital,
vilket det ibland kan vara svårt anskaffa hos de vanliga kreditinstituten.
Genom den föreslagna lösningen kan hela finansieringsfrågan klaras
upp i samband med ärendets handläggning hos lokaliseringsmyndigheterna.

Utredningen föreslår slutligen att det totala lokaliseringsstödet i form
av bidrag och lån till investeringar i byggnader och maskiner 0. d. för
verksamhet i prioriteringsorterna skall få uppgå till högst 80 % av dessa
investeringskostnader. Det sammanlagda stödet i prioriteringsorterna kan
sålunda uppgå till 80 % av investeringskostnaderna i anläggningstillgångar
och därutöver — i form av lån — till 50 % av den beräknade ökningen av
rörelsekapitalet. Någon anledning att ge Kungl. Maj :t särskild möjlighet
att lämna ytterligare stöd finner utredningen knappast föreligga utan i sådana
fall bör det statliga engagemanget ske på andra vägar, t. ex. genom
statligt delägarskap.

För det allmänna stödområdet i övrigt föreslår utredningen den ändringen
i förhållande till nuvarande ordning att lokaliseringslån här liksom i
prioriteringsorterna skall kunna lämnas till rörelsekapital enligt samma
regler som i dessa orter. Det sammanlagda stödet skall sålunda i regel uppgå
till högst två tredjedelar av stödunderlaget för anläggningstillgångar och
därutöver till högst 50 % av den beräknade ökningen av rörelsekapitalet.

För övriga Sverige föreslår utredningen ingen ändring i förhållande till
vad som nu gäller. Som i andra sammanhang framhållits förutsätter utredningen
att — för att stödet skall få avsedd effekt inom stödområdet —
stor restriktivitet iakttas beträffande lokaliseringsstöd utanför detta område.

I sitt särskilda yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de hittills
vunna erfarenheterna inte motiverar en höjning av det statliga kapitalstödets
andel i enskilda projekt. Förstärkningen av det lokaliseringspolitiska
stödet bör i stället ske genom generella åtgärder avsedda att förbättra pro -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

duktionsförhållandena. Stödet bör med de tekniska förändringar utredningen
föreslår utgå med oförändrad andel. Däremot är det naturligtvis berättigat
att höja den totala ramen. Om angelägna investeringar trots detta
inte skulle komma till utförande, bör samhället svara helt för insatserna.

Herr Hamrin förordar beträffande lokaliseringsbidragen att skillnaden
mellan prioriteringsorterna och andra tätorter i inlandet inte skall vara så
stor som i utredningens förslag.

Herr Kahlin anser att det nuvarande kapitalstödet till enskilda företag
inte har tillfredsställande regionalpolitisk effekt och dessutom är diskutabelt
från såväl företagsekonomiska som samhällspolitiska synpunkter.
Den nödvändiga prioriteringen av stödet bör åstadkommas på annat sätt än
utredningen föreslagit.

Remissyttrandena

Till de förslag till ändringar som utredningen lägger fram i fråga om
stödunderlaget och stödets storlek ansluter sig helt bl. a. AMS, statskontoret,
RRV, bankinspektionen, RF, RLF och Lantbruksförbundet, Kommunförbundet,
Sparbanksföreningen, Företagareföreningarnas förbund och TCO.
Också flertalet länsstyrelser godtar förslagen utan reservationer. Länsstyrelsen
i Norrbottens län förordar att även industriserviceföretag skall omfattas
av föreslagna utvidgningar beträffande stödunderlag och stödets storlek.

LO och SACO är allmänt negativa till en vidgning av företagsstödet.

Förslaget om utvidgning av stödunderlaget för lokaliseringsbidrag till
att omfatta kostnader för förvärv av ledig fabrikslokal
och — på prioriteringsorterna — för anskaffning av maskiner
o. d. tillstyrks av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan utom av
SACO. Bankföreningen finner det sålunda naturligt och lämpligt att stöd
kan utgå även för förvärv av fastighet. Det faktiska läget inom stödområdet
torde vara att man har för mycket fabriksfastigheter, delvis som en följd
av lokaliseringsstödet. Enligt erfarenheterna hos föreningens medlemmar
är däremot maskinbeståndet ofta i behov av modernisering. Positiva till
förslaget är också AMS, statskontoret, Företagareföreningarnas förbund,
RF, RLF och Lantbruksförbundet, Norrlandsfonden, Kommunförbundet,
SHIO, TCO och åtskilliga länsstyrelser.

I detta sammanhang tar några remissinstanser upp frågan om ersättning
till företag för kostnader för flyttning av maskiner
m. m. i samband med lokalisering till stödområdet. SAF och Industriförbundet,
Grossistförbundet, Norrlands förbundet och tre länsstyrelser inom
stödområdet föreslår att bidrag skall kunna lämnas för ändamålet. De båda
förstnämnda organisationerna framhåller att de kostnader som hänger
samman med nedmontering, transport och uppsättning av maskiner i en
fabriksbyggnad på annan ort i vissa fall uppgår till betydande belopp och

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

därför kan ha en återhållande effekt på företagens villighet att flytta industriell
kapacitet från södra och mellersta Sverige till stödområdet. I viss
män bestyrks detta av en utredning som lagts fram av ERU. Enligt denna
får sålunda lokaliseringsstödet den gynnsammaste effekten för företagen
i samband med utbyggnad av befintliga anläggningar. Eftersom lokaliseringspolitiken
avser att bidra till ökad regional jämnhet i den industriella
utvecklingen, bör det vara ett allmänt intresse att stimulera flyttning av
industrianläggningar till stödområdet. Enligt organisationernas uppfattning
bör därför övervägas att ge statliga bidrag för att täcka en del av företagens
kostnader för flyttning av maskiner och annan utrustning i samband med
lokalisering till stödområdet.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön tar upp frågan om lokaliseringsstöd till
kostnader lör förhyrning av lokaler och maskiner.
Länsstyrelsen framhåller att lokaliseringsstödets nuvarande utformning
bortser helt från de problem som är speciella för nyföretagandet. För ett
nystartat företag är ofta förhyrning av lokal och maskiner det realistiska
alternativet, men företaget är då enligt nuvarande bestämmelser uteslutet
från lokaliseringsstöd. Också Svenska företagares riksförbund anser att
kostnader för förhyrning av maskiner och byggnader bör ingå i stödunderlaget.

Förslaget att viss del av erforderligt rörelsekapital skall ingå i
stödunderlaget för lokaliseringslån vid nyetablering och utbyggnad inom
stödområdet biträds av det stora flertalet remissinstanser som behandlar
frågan. Bland dem återfinns Ail/5, kommerskollegium, KF, SAF och Industriförbundet,
RLF och Lantbruks förbundet, statskontoret samt länsstyrelserna
i Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i
Östergötlands län förordar att rörelsekapital betraktas som stödunderlag
även utanför det allmänna stödområdet. SACO accepterar stöd till rörelsekapital
endast i prioriteringsorterna.

Kommerskollegium stryker under angelägenheten av att, om lån skall
kunna ges med upp till 50 % av det beräknade rörelsekapitalbehovet, lånebesluten
är väl underbyggda genom tillförlitlig utredning om lånebehovet.
Räntefrihet bör inte komma i fråga för lån till rörelsekapital. KF understryker
att förutsättningen för en sådan utvidgning av stödverksamheten
måste vara att tillfredsställande kontrollinstrument utarbetas så att missbruk
undviks. I princip bör behoven av rörelsekapital kunna tillgodoses genom
de traditionella kreditinstituten. Även SAF och Industriförbundet samt
Grossistförbundet förordar en restriktiv tillämpning och stryker under att
prövningen kräver särskild sakkunskap. Med anledning av utredningens
påpekande att lokaliseringsstödets nuvarande utformning kan föranleda
företagen att vidta större investeringar i byggnader och andra anläggningstillgångar
än som oundgängligen erfordras för verksamheten vitsordar organisationerna
att exempel inte saknas på att stödföretag byggt upp en pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

145

duktionskapacitet som de sedan inte har kunnat utnyttja på ett tillfredsställande
sätt. Ett sådant handlande är självfallet inte rationellt eller önskvärt
varken från företagets eller långivarnas synpunkt. Gentemot utredningens
påstående på denna punkt ställer sig AMS frågande och förklarar sig
hittills inte ha mött problem av detta slag.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län skulle det vara en stor fördel om
möjligheten att ge lån till rörelsekapital vad gäller Norrbottens län tillämpas
generöst på sådant sätt att stödsökande företag regelmässigt kan räkna med
att kunna täcka hälften av rörelsekapitalbehovet genom lokaliseringslån.

I några remissyttranden föreslås vidgning av stödunderlaget för rörelsekapital
utöver vad utredningen förordar. Eftersom problemet för många
företag är att finna avsättning för sina produkter anser länsstyrelsen i Västernorr/ands
län att kostnader för marknadsföring bör
ingå i stödunderlaget. Svårigheterna är här givetvis att kunna bedöma rimlig
storlek på detta belopp. Utan att göra anspråk på att det skulle finnas
något direkt samband mellan kostnader för marknadsföring och varulager
och kundfordringar föreslår länsstyrelsen att ett lika stort belopp som anses
rimligt för varulager och kundfordringar tillhopa får ingå i stödunderlaget
för lokaliseringslån till rörelsekapital för täckande av marknadsföringskostnader.
Även RF och länsstyrelsen i Jämtlands län tar upp detta spörsmål.
KF menar att formerna för ett stöd till utvecklings- och marknadsinvesteringar
bör utredas. Länsstyrelsen anför att kostnader för utveckling av nya
produkter och marknadsintroduktion av sådana är av initialkaraktär och
i särskilda fall bör kunna omfattas av stödet. Eftersom införandet av en
ny produkt i tillverkningsprogrammet ibland kan vara nödvändigt för att
fullt utnyttja en redan befintlig produktionsapparat bör stöd till sådana
kostnader kunna utgå även om någon utbyggnad av tillverkningskapaciteten
inte är aktuell. Stödmöjligheterna bör därvid vara desamma i prioriteringsorterna
och stödområdet som helhet. Till initialkostnaderna vid en utbyggnad
eller nyetablering hör enligt länsstyrelsen också igångkörningskostnader
som sammanhänger med inkörning av nya maskiner och
ny produktionsutrustning, användande av ny och orutinerad arbetskraft
in. m. I den mån sådana kostnader inte täcks av utbildningsbidrag bör de
kunna inräknas i stödunderlaget. Också dessa möjligheter bör vara desamma
i hela stödområdet. Även Företagareföreningarnas förbund förordar stöd
till initialkostnader.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att för redan etablerade företag en
angelägen sysselsättningsökning ofta kan ske enbart genom utökning av
rörelsekapitalet, om byggnader och maskiner inte utnyttjas tillräckligt.
Särskilt i konjunkturer som kräver en allmän penningpolitisk åtstramning
är tillgången till statliga krediter för rörelsekapital ett verksamt medel att
förbättra utvecklingsmöjligheterna för industrin inom regionalpolitiskt angelägna
områden.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Avvisande till förslaget att vidga stödunderlaget till rörelsekapital är
Bankföreningen, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Norrlandsfonden. Bankföreningen
påpekar att i samband med ansökan om lokaliseringsstöd en
fullständig redogörelse skall lämnas för det totala kapitalbehovet och hur
man tänker sig att finansiera den del av kapitalbehovet som man inte får
täckt genom lokaliseringsstödet. Bankföreningens medlemmar har inte
någon känsla av att svårigheter att skaffa rörelsekapital varit en hämmande
faktor av betydelse i samband med tilltänkta lokaliseringsprojekt. Det hindrar
naturligtvis inte att det kan ha förekommit fall där det har varit svårt
för företaget att få full täckning för hela sitt kapitalbehov. I många fall rör
det sig då om projekt som är av tvivelaktig beskaffenhet. Föreningen fortsätter.

För det första är det alltid mycket svårt, när det gäller denna typ av
kapitalbehov, att göra några säkra framtidsbedömningar, eftersom behoven
kan variera på ett ofta svårförutsebart sätt. När en affärsbank ställer i utsikt
att man skall klara rörelsekapitalbehov av en viss beräknad storlek
är innebörden av detta, att man vid sina kontakter med företaget kommit
fram till att det angivna behovet ter sig något så när rimligt. Man är emellertid
samtidigt i hög grad inställd på att undan för undan följa upp den
faktiska utvecklingen och är medveten om att behovet i en del fall kan bli
mindre och i andra större, av fullt legitima skäl, och att man då får ta konsekvenserna
av detta. Det tox-de vara svårt för lokaliseringsorganen att agera
på detta sätt och hålla en naturlig kontinuerlig kontakt. Man bör också
komma ihåg, att företag kan ha en benägenhet att dra på sig stora lager
och omfattande kundfordringar. Med den uppläggning som här är tänkt
kommer de att stimuleras att göra det för att skaffa sig ett större låneunderlag.
De kan sedan minska lagren och fordringarna samtidigt som det knappast
kan vara lämpligt att under sådana omständigheter minska lokaliseringslånet.

Fordringar finansieras ofta på det sättet att företaget belånar kundväxlar
eller andra kundfordringar i bank. Banken har möjlighet att undan för undan
följa kvaliteten på dessa fordringar. Det är ett välkänt förhållande,
att kundfordringarna ofta kan försämras i hög grad och inte minst gäller
det för företag som har ekonomiska svårigheter. Det förefaller inte praktiskt
lämpligt för lokaliseringsorganen att ägna sig åt att på det sättet från dag
till dag följa utvecklingen av företagets kundfordringar.

Bankföreningen erinrar i detta sammanhang om att ett företag har möjlighet
att få industrigarantilån för att öka sitt rörelsekapital. I praxis råder
dock viss oklarhet om sådana lån kan utgå samtidigt med att man erhåller
lokaliseringsstöd. Industrigarantilånet knyts inte speciellt till rörelsekapitalet
utan garantin är en allmän säkerhet som ställs till företagets förfogande
för anskaffande av nödigt kapital för den totala rörelsen och mot
de säkerheter som kan erbjudas. Bankföreningen föreslår att bestämmelserna
ändras på sådant sätt att full klarhet skapas om att lokaliseringsstöd
och industrigarantilån samtidigt kan utgå till ett företag och att det

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

klart anges att industrigarantilån i sådana sammanhang kan ges just för att
tillgodose ett behov av rörelsekapital som eljest är svårt att fylla.

Norrlandsfonden erinrar om de möjligheter för försörjningen med rörelsekapital
som står näringslivet i Norrland till buds genom Norrlandsfonden,
företagareföreningarna och investeringsbanken och befarar dubbelarbete,
om också de myndigheter som är ansvariga för lokaliseringspolitiken får till
uppgift att handlägga ärenden angående krediter för rörelsekapital.

Några remissinstanser uttalar sig för en väsentligt annorlunda
utformning av stöd under laget över huvud. Länsstyrelsen
i Västerbottens län betraktar förslaget att även rörelsekapital skall vara
stödgrundande som ett steg i rätt riktning. Inte desto mindre föreligger i
denna fråga en fundamental åsiktsskillnad mellan utredningen och länsstyrelsen
om sättet att beräkna lokaliseringsstödets lämpliga storlek. Varken
lokaliseringslån eller lokaliseringsbidrag bör enligt länsstyrelsens uppfattning
knytas till kostnader för vissa fysiska investeringar. Lokaliseringsstödets
storlek och fördelning på lån och bidrag bör i stället bestämmas
på grundval av en noga underbyggd likviditetsbudget för ett lämpligt antal
år framåt. Behovet av rörelsekapital blir därvid automatiskt beaktat. Detta
innebär inga extra u tredningsproblem då en sådan budget normalt bör ingå
i den företagsekonomiska utredningen.

Enligt SHI:s uppfattning är de olika förslagen till detaljerade bestämmelser
om lokaliseringsstödet godtyckliga och ger för litet utrymme till
flexibilitet för att de samhällsekonomiskt lämpligaste lösningarna alltid
skall kunna väljas. Såsom alternativ till föreslagna detaljerade bestämmelser
önskar institutet en samhällsekonomisk kalkyl i varje stödärende. Institutet
föreslår att utredningen i det fortsatta utredningsarbetet prövar möjligheten
att införa sådana kalkyler som beslutsunderlag i stödärenden.

Statskontoret anser att man för prioriteringsorterna i inlandet bör pröva
också andra kriterier som underlag för beräkning av lokaliseringsstöd. Det
bör prövas om bidrag beräknade t. ex. på förädlingsvärdet kan utnyttjas
vid sidan av nuvarande bidragsgrunder.

Förslagen om höjda maximigränser för bidrag och totalt
lokaliseringsstöd när det gäller prioriteringsorterna och stödområdet i övrikt
tillstyrks av ett stort antal remissinstanser, bl. a. AMS, KF, RLF och
Lantbruksförbundet, Kommunförbundet, Norrlandsfonden, Företagareföreningarnas
förbund och länsstyrelserna inom stödområdet. Även flertalet
länsstyrelser utom stödområdet är positiva till förslagen. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län föreslår att bidrag skall lämnas i prioriteringsorterna
med högst 50 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 60 % av stödunderlaget.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter att bidrag med 60 %
av stödunderlaget lämnas generellt med hänsyn till länets prekära sysselsättningsläge.
Enligt Kommunförbundets mening bör det utökade stöd som
utredningen föreslår för prioriteringsorterna lämnas inom hela stödområdet

148

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

samt i mycket speciella fall utanför detsamma. Länsstyrelsen i Gotlands län
föreslår att de för prioriteringsorterna åsyftade reglerna skall tillämpas
också på detta län.

Kommerskollegium, SAF och Industriförbundet, Svenska företagares riksförbund,
SACO och länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker de föreslagna
höjningarna på prioriteringsorterna. Enligt SAF och Industriförbundet bör
en lösning av inlandsproblemen sökas efter andra vägar än genom ett kraftigt
ökat investeringsstöd med ett starkt inslag av direkta subventioner till
industriföretag. Samma uppfattning har SACO som vill ge åtgärder i fråga
om infrastrukturen företräde framför subventioner till enskilda företag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att de föreslagna förmånerna i prioriteringsorterna
medför alltför stora divergenser mellan dessa och andra
orter inom stödområdet, medan kommerskollegium betonar att det sammanlagda
stödet enligt förslaget kan uppgå till eller överstiga den totala
kostnaden för nyanskaffning av anläggningstillgångar.

Frågan om fast procenttal för stödet behandlas endast av
AMS, SAF och Industriförbundet. AMS förordar att fasta procenttal skall
tillämpas. Organisationerna anser att ett sådant förfarande sannolikt skulle
underlätta behandlingen av stödärendena samtidigt som stödet skulle bli
mera attraktivt för expansiva och välkonsoliderade företag. Företagen skulle
också i föi-väg kunna bedöma vad det statliga stödet innebär.

8. Säkerheter, bevakning m. m.

Nuvarande ordning

För lokaliseringslån skall ställas den säkerhet som kan erfordras med
hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk
rörelsefrihet samt till omständigheterna i övrigt.

Tillsyn över att lokaliseringsstöd utnyttjas för avsett ändamål och i överensstämmelse
med föreskrivna villkor utövas av arbetsmarknadsstyrelsen
med biträde av företagareföreningarna, som anlitas för uppföljning och
bevakning i ärenden om lokaliseringsstöd.

Utredningen

Utredningen anser att finansieringen av stödprojekten även i fortsättningen
bör bygga på en rimlig fördelning av risktagandet mellan stödföretagets
ägare, de ordinarie kreditinstituten och staten. Staten bör därför också
kräva säkerheter för sitt kredittillskott. Utredningen finner det dock givet
att den lokaliseringspolitiska målsättningen inte kan förverkligas genom
lokaliseringsstöd utan ett betydande statligt risktagande. De ordinarie kreditinstituten
har naturligt nog en försiktigare attityd gentemot företagslokaliseringar
som inte följer det spontana utvecklingsmönstret. Ur kredit -

149

Kungl. Mny.ts proposition nr 75 år 1970

institutens synpunkt måste de lånesökande företagens bärkraft vara ett
villkor för engagemang. Därjämte måste säkerheterna för lånen vara betryggande.
Det synes utredningen därför realistiskt att räkna med att det
statliga engagemanget och risktagandet måste bli större i industriellt mindre
utvecklade regioner.

Utredningen anser att man inte genom mer preciserade krav på riskfördelningen
kan komma till rätta med svårigheterna att tillämpa regeln att
stödbeloppet skall reduceras när sökanden kan få kommersiella krediter.
Allmänt torde gälla att ju större krav på risktagande som ställs på kreditinstituten,
desto mindre benägna blir dessa att engagera sig i aktuella projekt.
Det torde också med hänsyn till önskemålet om en fortsatt och ökad
flexibilitet inom stödverksamheten vara omöjligt att skapa generella författningsregler,
som kan vara av större värde vid den praktiska tillämpningen.

Inte heller ser utredningen det som någon fördel att genom särskilda
regler — t. ex. en bestämmelse om en särskild maximigräns för det statliga
stödet om sökandens kreditinstitut inte i förväg klargjort sin ståndpunkt
och storleken av sitt tillskott — söka förhindra att här angivna situationer
uppkommer. Förekomsten och tillämpningen av en dylik tvångsregel
skulle sannolikt minska de ordinarie kreditinstitutens benägenhet att
engagera sig i stödprojekt och sålunda motverka syftet med lokaliseringspolitiken.

På grund av de varierande förutsättningarna i olika stödärenden anser
utredningen det inte vara ändamålsenligt att uppställa en lägsta gräns för
stödsökandens eget kapitaltillskott. Dock bör lokaliseringsstöd inte beviljas,
när risktagandet kan bedömas falla nästan enbart på staten. Detta utesluter
inte att stöd kan lämnas då sökandens eget möjliga tillskott till stödinvesteringen
är litet om sökanden redan tidigare svarar för ett betydande
risktagande i stödföretaget. Om på grund av vad nu sagts stöd inte kan
beviljas för projekt som ur samhällelig synpunkt ändock synes angelägna,
bör ett statligt engagemang ske i annan form, t. ex. genom statlig aktieteckning.

Vad gäller säkerheterna för lokaliseringslånen föreslår utredningen inga
ändringar. Om lån omfattar rörelsekapital bör sålunda nuvarande regler
om säkerheter gälla även för denna lånedel.

För att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten skall kunna drivas
framgångsrikt är det enligt utredningens mening också viktigt att uppföljningen
av stödföretagen sker noggrant och effektivt. Utredningen framhåller
att statens behov av kontinuerlig och effektiv insyn är starkare än övriga
kreditgivares eftersom staten dels har intresse av att följa sysselsättningsutvecklingen
i stödföretagen och dels i allmänhet erhåller de sämsta
säkerheterna för de toppkrediter lokaliseringslånen utgör. De invändningar
som ibland framställts mot ökad statlig insyn i stödföretagen finner utred -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

ningen därför inte hållbara. Erfarenheter från stödverksamheten visar att
tillräckliga uppgifter i allmänhet erhålls från stödföretag med positiv utveckling
av verksamheten men att det är svårare att få informationer från
företag, där verksamheten tycks gå sämre än väntat.

Utredningen erinrar om att statsmakterna år 1968 beslöt att effektivisera
insynsverksamheten genom att låta företagareföreningarna delta i denna
(prop. 1968:61, SU 102, rskr 254). Enligt vad utredningen erfarit har
arbetsmarknadsstyrelsen och kommerskollegium förberett insynsverksamheten
så långt att grundmaterial för den företagsekonomiska uppföljningen
— i vissa delar lika för den lokaliseringspolitiska stödverksamheten och
industrigarantilåneverksamheten — är i det närmaste färdigt. Då resultaten
av den planerade uppföljningsverksamheten, som förutsätts komma att
påbörjas inom kort, lämpligen bör avvaktas framlägger utredningen inte
några förslag rörande insynsfrågornas praktiska lösning. Däremot framhåller
utredningen att den effektivare uppföljningsverksamheten kräver betydande
arbetsinsatser från företagareföreningarna, varför ytterligare ekonomiska,
tekniska och personella resurser bör ställas till föreningarnas förfogande.

Remissyttrandena

Utredningens uttalanden om säkerheter och riskfördelning
mottas positivt av de remissinstanser som har yttrat sig i dessa frågor. Till
dessa hör AMS, bankinspektionen, Företagareföreningarnas förbund, RLF
och Lantbruks förbundet, Sparbanksföreningen, länsstyrelserna i Västernorrlands,
Örebro, Värmlands och Östergötlands län. SAF och Industriförbundet
anför att den kraftiga ökning av det statliga stödet som utredningen
föreslår i prioriteringsorterna skulle i hög grad öka det statliga
risktagandet. Några ökade säkerheter från företagets sida torde i många
fall inte kunna påräknas. Då viss medverkan från de normala kreditinstitutens
sida förutsätts, kommer vidare företagets egen kapitalinsats och
risktagande att bli av obetydlig omfattning. Enligt organisationernas uppfattning
utgör dessa förhållanden ett skäl mot den föreslagna kraftiga
ökningen av det statliga kapitalstödet i prioriteringsorterna.

Vad gäller bevakning av statens engagemang i stödföretagen råder
allmän enighet om behovet av en noggrann och effektiv insyn. LO förklarar
sig dela utredningens uppfattning att insynen i lokaliseringsföretagen måste
ökas och kontrollen av dem skärpas högst väsentligt. LO förordar att formerna
för denna tillsynsverksamhet utreds ytterligare.

Bankföreningen framhåller som naturligt att affärsbankerna under den
tid som lokaliseringspolitiken varit i funktion har tagit aktiv del i den praktiska
tillämpningen. De banker som verkar inom stödområdet har givetvis
stort intresse av att näringslivet inom området utvecklas. Man har därför
inom bankerna lagt ned ett betydande arbete på att utbilda sina anställda

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

så att de skall ha möjlighet att tillhandagå kunderna med upplysningar
och har även på olika sätt försökt stimulera företag och företagare från
andra delar av landet att starta verksamhet inom stödområdet. Dessa ansträngningar
har också givit resultat även om möjligheterna av olika skäl
varit begränsade. — Bankföreningen erinrar i detta sammanhang om att
det, allt sedan lokaliseringspolitiken kom till i sin nuvarande form, finns ett
avtal mellan kreditinstituten och arbetsmarknadsstyrelsen som reglerar de
uppgifter som åvilar kreditinstituten. Detta samarbete innebär att kreditinstituten
har åtagit sig att bl. a. svara för alla de praktiska detaljer och
kontroller som är nödvändiga i samband med att lokaliseringsstödet betalas
ut och att också förskottera viss del av stödet. I fråga om de krav som
bör ställas i samband med att man tar ställning till ansökan om lokaliseringsstöd
pekar Bankföreningen på att det i det övervägande antalet fall
kan vara motiverat att företaget skall ha en auktoriserad revisor. En sådan
kan fylla en viktig uppgift inte bara genom att han ser till att företagets
ekonomiska redovisning görs på ett fackmässigt sätt utan också genom att
han kan fungera som en värdefull rådgivare på det ekonomiska området.
Bankerna anser också att man bör uppmärksamma i vad mån företagen
förfogar över en ekonomifunktion som arbetar på ett tillfredsställande sätt.

Förslaget om ökade resurser till företagareföreningarna
tillstyrks av alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan utom
av statskontoret. Till de positiva hör kommerskollegium, Företagareföreningarnas
förbund, RLF och Lantbruksförbundet, Kommunförbundet,
SHI och Svenska företagares riksförbund, åtskilliga länsstyrelser samt de
elva företagareföreningar som yttrat sig i frågan. Ytterligare några remissinstanser
intar en allmänt positiv hållning till förstärkning och utbyggnad
av företagareföreningarna, bl. a. AMS och Norrlandsfonden.

Företagareföreningarnas förbund pekar på de betydande arbetsinsatser
som krävs för uppföljning, speciellt vid företag där verksamheten går sämre
än väntat. Förbundet understryker därför starkt utredningens rekommendation
att ytterligare ekonomiska, tekniska och personella resurser
ställs till företagareföreningarnas förfogande för tillsynsverksamheten.
Samtidigt är det av betydelse att föreningarna får resurser för de kanske
viktigare uppgifterna att utreda förutsättningarna för nya och expanderande
företag inom verksamhetsområdena. Länsstyrelsen i Östergötlands
län betonar vikten av en uppsökande verksamhet, som emellertid för att
bli effektiv fordrar framför allt personella förstärkningar inom de regionala
uppföljningsorganen. Länsstyrelsen anser det väsentligt att man sa
långt möjligt undviker att göra uppföljningen till en enbart kontrollerande
verksamhet. Positiv och kontinuerlig rådgivning bör vara tunga inslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län instämmer i att tillsynen bör kunna tillgodoses
genom samarbete mellan företagen och företagareföreningarna.
Kravet på sådan tillsyn är enligt länsstyrelsens erfarenheter knappast ett

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

kontroversiellt problem. Den torde på de flesta håll utgöra och även uppfattas
som en service och en uppföljning av ett från början konstruktivt
samarbete med samhälleliga organ.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län är positiv till en resursförstärkning av
företagareföreningarna men framhåller samtidigt att ansvaret för näringspolitiken
i länen liksom för regionalpolitikens utformning och den översiktliga
samhällsplaneringen i stort skall åvila länsstyrelsen/planeringsrådet.

Statskontoret anser att man bör avvakta erfarenheterna från bl. a. de av
AMS och KK utarbetade nya granskningsrutinerna innan ytterligare resurser
ställs till företagareföreningarnas förfogande.

9. Beslut i särskilda fall

Nuvarande ordning

Ansökan om lokaliseringsstöd skall inges till AMS eller länsstyrelsen i det
län, där den i ansökan avsedda verksamheten skall bedrivas. Om ansökan
ingetts till AMS remitterar styrelsen ärendet omgående till vederbörande
länsstyrelse. Sålunda kommer alla ärenden som skall avgöras av Kungl.
Maj :t att behandlas i tur och ordning av länsstyrelse (länsarbetsnämnd,
företagareförening), AMS och Kungl. Maj :t.

Utredningen

Utredningen anför att eftersom förhandlingskontakter är nödvändiga för
ärendenas beredning, innebär det att sökanden nödgas föra förhandlingar
i omgångar innan ett ärende avgörs av Kungl. Maj :t. Detta synes i många
fall irriterande och tidsödande särskilt som sökanden hela tiden kan vänta
sig att resultaten av förhandlingar med föregående instans (er) inte är slutgiltiga
eller utgör tillräckligt underlag för den beslutande myndigheten.

Utredningen anser i princip att det nuvarande systemet med tre instanser
inte är tillfredsställande. Enligt utredningens mening är det dock inte
f. n. möjligt att för samtliga ärenden, som skall avgöras av Kungl. Maj:t,
skapa en annan ordning. Däremot förordar utredningen att möjlighet öppnas
för Kungl. Maj :t att i vissa särskilda fall — såsom första och enda
instans — ta upp framställning om lokaliseringsstöd till behandling och
avgörande utan föregående formell remiss till övriga lokaliseringsmyndigheter.
Självfallet bör dock Kungl. Maj :t innan ärendet avgörs inhämta för bedömningen
erforderliga upplysningar från lokaliseringsorganen i länen och
från AMS. Som motivering för förslaget anför utredningen.

Det är ett känt faktum att större företag, i synnerhet börsnoterade, som
planerar att utföra större investeringar, vilka kan ha avgörande näringspolitisk
och lokaliseringspolitisk betydelse, i stället för att inge ansökan

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

om lokaliseringsstöd till länsstyrelse eller arbetsmarknadsstyrelsen, upptar
direkta förhandlingar med regeringen. Resultatet av dylika förhandlingar
brukar, om överenskommelse träffas, bli att vederbörande statsråd
utlovar en positiv bedömning av ansökan som företaget senare inger. Även
om formellt något bindande besked om bifall till ansökan om lokaliseringsstöd
(medgivande att få ianspråkta investeringsfond) för det aktualiserade
projektet inte kan ges, innebär förfaringssättet i praktiken att ärendet
kan betraktas som avgjort genom överenskommelsen. Ansökans handläggning
synes därför i allmänhet bli av rent formell natur.

Genom den föreslagna proceduren slipper man det sedvanliga tungrodda
förfarandet med förhandlingar i tur och ordning på tre olika nivåer. I
stället kan förhandlingarna slutföras i ett sammanhang och med den myndighet
som skall besluta i ärendet. Denna direkta kontakt med beslutsmyndigheten
uppfattas av de berörda företagen säkerligen som både naturlig
och värdefull även ur företagsekonomiska synpunkter. Den innebär också
ett led i utbyggnaden av det samarbete mellan samhället och näringslivet
som allmänt förordas. Avsaknaden av denna kontaktmöjlighet skulle vidare
vara till nackdel för samhällets lokaliseringspolitiska strävanden.

Genom den föreslagna proceduren undviks dessutom den publicitet som
i många fall uppstår kring ett lokaliseringsärende redan på ett tidigt
stadium av nu gällande förfarande och som understundom inte bidrar till
att skapa ett lämpligt förhandlingsklimat när ärendet slutligen når sista
instans.

Remissyttrandena

Bara ett mindre antal remissinstanser behandlar förslaget om särskild
beslutsordning i vissa fall. Så gott som samtliga dessa tillstyrker
förslaget, några med vissa reservationer. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län avstyrker bestämt medan Företagareföreningarnas förbund
intar en tveksam hållning. AMS vill inte motsätta sig förslaget men understryker
att den till synes ibland något tungrodda instansordningen likväl
har påtagliga fördelar. Ansökningar även från stora och ansedda företag
kan mången gång kompletteras i väsentliga hänseenden under remissbehandlingen.

Bankföreningen, statskontoret, Norrlandsfonden samt länsstyrelserna i
Skaraborgs och Blekinge län delar utredningens uppfattning att det nuvarande
systemet med tre instanser inte är tillfredsställande. Sistnämnda
länsstyrelse anser att förfarandet vid ansökningen om lokaliseringsstöd bör
ytterligare förenklas för att eliminera de av utredningen påtalade irriterande
och tidsödande momenten vid handläggningen. Bankföreningen, Företagareföreningarnas
förbund och länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår
att beloppsgränsen för AMS beslutanderätt höjs från 3 milj. kr. till
5 milj. kr. Enligt statskontorets mening är det tveksamt om den föreslagna
behandlingsgången innebär någon egentlig förenkling, vare sig för företaget
eller för statsförvaltningen. När ett ärende beslutats av Kungl. Maj :t måste
ansvaret för den vidare behandlingen lämnas till annan myndighet, främst
AMS. I samband därmed måste sannolikt även detaljfrågor, som inte behand -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

lats vid de departementala överläggningarna, diskuteras och lösas vilket kan
innebära nya förhandlingskontakter. Statskontoret vill emellertid inte motsätta
sig att denna behandlingsväg öppnas. Lösningen torde dock snarast
vara att söka i en omfördelning av ansvaret mellan den centrala myndigheten
och berörda regionala instanser. I dagens läge förefaller det rimligt att de
egentliga förhandlingarna koncentreras till central nivå, eventuellt i närvaro
av representanter för länsmyndigheter.

Länsstyrelserna i Norrbottens, Östergötlands, Skaraborgs och Örebro lån
tillstyrker förslaget men förutsätter att de regionala organens bedömning
av lokaliseringsort m. m. inhämtas före Kungl. Maj :ts avgörande. Länsstyrelsen
i Värmlands län finner att utredningens förslag har uppenbara fördelar
men att det knappast kräver några ändrade bestämmelser. I de fall
ett lokaliseringsärende hittills aktualiserats först hos Kungl. Maj :t har länsstyrelsen
reagerat mycket snabbt.

Företagareföreningarnas förbund anser att många skäl, bl. a. den regionala
planeringen, talar för att alla lokaliseringsärenden bör behandlas i tre
instanser. Enligt förbundets mening bör det vara en strävan att finna ändamålsenliga
handläggningsförfaranden vid framställning om lokaliseringsstöd
som möjliggör minskat arbete och snabba beslut utan att påtagligt
ökad risk för felaktiga beslut behöver befaras. Det bör vara möjligt att i
vissa fall delegera beslutanderätten till regionala organ.
Sådant förfarande bör kunna tillämpas vid ansökningar om lokaliseringsstöd
från företag som tidigare beviljats sådant stöd och med en begränsning
av stödbeloppets storlek till förslagsvis 500 000 kr. Beslutsfattande
regionalt organ bör vara länsstyrelsen i samråd med länsarbetsnämnd
och företagareförening. Länsstyrelsen i Jämtlands län ser en delegation av
beslutanderätt i stödärenden främst som en utväg att lösa den grundläggande
frågan om hur lokaliseringsstödets funktion som regionalpolitiskt
medel skall kunna förbättras och närmare anknytas till den regionala planeringen.

10. Beslutens giltighetstid

Nuvarande ordning

Enligt nuvarande ordning kan utbetalat lån uppsägas till omedelbar betalning
och bidrag krävas åter om stödmottagaren genom oriktig eller vilseledande
uppgift föranlett att lån eller bidrag beviljats eller om mottagaren
bryter mot de villkor som särskilt anges i lokaliseringsstödkungörelsen eller
som stipulerats med stöd av kungörelsen.

Utredningen

Utredningen framhåller att de nuvarande reglerna inte hindrar ett företag
från att, sedan lokaliseringsstöd preliminärt beviljats, dröja med att utföra

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

den avsedda investeringen eller att uppskjuta utbyggnaden på obestämd
tid. Anledningen till dylika avsiktliga dröjsmål är oftast förändringar i
branschens konjunktur, nya konkurrensförutsättningar, ändrat läge på kreditmarknaden
eller ändrat allmänt konjunkturläge e. d. Enligt utredningens
mening kan det inte anses förenligt med de lokaliseringspolitiska strävandena
att tillåta stödföretag att under längre tid —• flera år — så att säga
spekulera i utvecklingen av dylika förhållanden.

Utredningen föreslår därför att beslut om beviljat stöd skall vara förfallet
om den avsedda investeringen inte påbörjats inom ett år från det
sökanden fått del av beslutet. Försittes denna tid får ny ansökan göras.

Enligt förslaget skall vederbörande beslutsmyndighet äga rätt att, om
särskilda skäl föreligger, förlänga giltigheten av beslutet med högst ett år.
Särskilda skäl bör anses föreligga t. ex. då genom myndighets åtgärder eller
i följd av ny lagstiftning tekniska eller rättsliga hinder för investeringens
påbörjande uppstått. Vidare bör den omständigheten att tillstånd som erfordras
för investeringens utförande inte erhållits inom ettårsperioden kunna
medföra att förlängning medges, om fördröjningen antingen inte vållats
av stödföretaget eller orsakats av ursäktlig försummelse från företaget.

Fråga om förlängning bör enligt utredningsförslaget kunna prövas endast
efter ansökan från stödföretaget och ansökan skall ha inkommit till beslutsmyndigheten
inom viss tid, förslagsvis två månader, före ettårsperiodens
utgång. Beslut om avvisande av ansökan eller om vägrad förlängning bör
inte kunna överklagas.

Remissyttrandena

Förslaget om begränsad giltighetstid för lokaliseringsbeslut behandlas av
ett ringa antal remissinstanser, vilka samtliga tillstyrker förslaget. Bland
dessa är AMS, Norrlandsfonden, RLF och Lantbruksförbundet.

IX. Andra regionalpolitiska medel

1. Bidrag till lokaliseringsutbildningen
Nuvarande ordning

Gällande föreskrifter om bidrag till lokaliseringsutbildning har meddelats
i kungl. brev den 3 juni 1966. Enligt dessa bestämmelser kan bidrag
till utbildning utgå till företag som nyetableras eller utvidgar sin verksamhet
inom det nuvarande stödområdet. Bidrag kan dessutom utgå i samband
med rekonstruktion av produktion och sysselsättning vid nedlagt eller
nedläggningshotat företag inom stödområdet. I undantagsfall kan bidrag
lämnas till kostnader för lokaliseringsutbildning i andra delar av landet.

I bidragsförutsättningarna ingår att företaget bedöms kunna ge varaktig

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet. Företaget
skall vara beläget i ort där goda förutsättningar finns för företagets
verksamhet men där brist råder på yrkeskunnig arbetskraft. Utbildningen
skall ske efter plan som godkänts av arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer i branschen. Uttagningen av elever skall godkännas av arbetsförmedlingen.

Bidraget bestäms till visst belopp per elev och utbildningstimme. Beloppet
fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd. Eleverna
skall ha avtalsenliga löner.

Under tiden den 1 januari 1963—den 30 juni 1969 har utbildningsbidrag
enligt vad utredningen upplyst beviljats med sammanlagt 91 milj. kr.,
varav 65 milj. kr. faller på företag som också fått stöd via statskommunala
beredskapsarbeten, investeringsfonder eller statligt lokaliseringsstöd. Drygt
15 000 personer beräknades få utbildning på detta sätt. Nära 60 % av utbildningsbidragen
har gått till utbildning inom metall- och verkstadsindustrin.
Textil- och beklädnadsindustrin samt trä- och möbelindustrin svarar
för 14 resp. 12 %.

Bidrag har i allmänhet utgått med 5—6 kr. per arbetstimme under sex
månader. Den genomsnittliga, sammanlagda statsbidragskostnaden per elev
beräknas av utredningen till 6 000 kr.

Utredningen

Enligt utredningens mening bör staten öka sina insatser på utbildningsområdet.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör sålunda få vidsträckta befogenheter
att i olika former lämna stöd till nyanställd arbetskraft även under en
ganska lång period. Det är dock av vikt att stödet behåller sin karaktär av
bidrag för att täcka vissa inkörningskostnader. Syftet bör vara att dels ge
den enskilde ax-betstagaren en utbildning som tryggar hans sysselsättning
och ger honom en tillfredsställande inkomstnivå, dels att kompensera företaget
för dess merkostnader för arbetstagarnas utbildning.

För att det ökade utbildningsbidraget skall få avsedd regionalpolitisk
effekt förordar utredningen generösare bedömningsregler och mer schabloniserade
beräkningsmetoder. Enligt utredningen har många företagare som
startat verksamhet inom stödområdet fått använda stöd i form av bidrag
eller räntefrihet till att täcka underskott på grund av otillfredsställande
produktionsutveckling under ganska lång tid efter starten. Det synes utredningen
som om svårigheterna under inkörningsperioden underskattats, vilket
påverkat såväl företagens lönsamhet som de anställdas inkomster. Förklaringen
får främst sökas i det förhållandet att företagen i stor utsträckning
måste rekrytera arbetskraft utan vana vid industriellt arbete. Allt
eftersom dessa problem blivit mera allmänt kända har svårigheterna att
lokalisera företag till orter som saknar industriell tradition ökat. Det är
troligt, menar utredningen, att bidraget behöver täcka inte enbart de fak -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

tiska utbildningskostnaderna under en relativt begränsad inkörningsperiod
utan även en del andra indirekta inkörningskostnader under perioden.
Den generösare bedömningen bör inte bara gälla antalet bidragsberättigade,
stödperiodens längd, stödets storlek etc. utan ett högre bidrag
bör kunna ges också till företag som anordnar mer kvalificerad utbildning.
Hänsyn bör om möjligt tas till hur lång tid som går åt för att arbetskraften
skall komma upp till normala arbetsprestationer. En stegvis avtrappning
av stödets storlek från de hårdast drabbade inlandsregionerna till de mera
expansiva områdena vid norrlandskusten och stödområdets södra delar bör
fortfarande göras.

Stödberättigade företag bör enligt utredningens förslag vara tillverkande
industri, företag med industriliknande verksamhet och industriserviceföretag.

På grund av de generösare bidragsvillkoren och om antalet elever fördubblas
beräknar utredningen att medelsbehovet för utbildningsbidrag under
budgetåret 1970/71 stiger till 75 milj. kr. inkl. statsbidrag till utbildning
utom stödområdet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om generösare stöd till lokaliseringsutbildning
tillstyrks över lag av de remissinstanser som har yttrat sig i denna
del. Från flera håll vitsordas att stödet till denna utbildning varit ett framgångsrikt
medel i lokaliseringspolitiken. AMS framhåller sålunda att utbildningen
i många fall har varit en ovillkorlig förutsättning för en lokal
rekrytering. För den enskilde arbetstagaren har lokaliseringsutbildningen
inneburit möjligheter att snabbare nå en bättre avlönad och tryggare anställning.

Länsarbetsnämnden i Västerbottens län anför att de relativt blygsamma
bidrag som kan utgå f. n. inte står i proportion till de krav som ställs på
företagen för erhållande av bidrag. I vissa fall har bidraget inte utgjort full
ersättning ens för de direkta inkörningskostnaderna. Nämnden påpekar
vidare att stödets storlek hittills i regel har bestämts av löneläget i de olika
branscherna.

LO framhåller att utbildningen av arbetskraften på orter där industriell
tradition saknas för den enskilda arbetstagaren har inneburit möjligheter
att snabbare nå en tryggare och bättre anställning. Utbildningsbidragen
har, där reell utbildning verkligen skett, varit värdefulla. Erfarenheterna
har samtidigt visat att utbildningsbidragen i vissa fall tillfallit redan utbildad
arbetskraft. Detta innebär att det inte finns någon principiell skillnad
mellan utbildningsbidrag och ett sysselsättningsstöd, vilket i stor utsträckning
har medfört att själva utbildningsfrågan har kommit i bakgrunden
och i stället sysselsättningseffekten har haft större inverkan. Detta har i
sin tur inneburit att stödet har varit olika såväl till utbildningstiden som

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 dr 1970

till bidragsnivån. Samtidigt konstaterar LO att utbildningsbidrag i stor utsträckning
används som en renodlad driftsubvention. Detta har medfört
att när utbildningstiden är slut företagen har tvingats till drastiska inskränkningar
eller nedläggningar eller ansöker om förlängt utbildningsbidrag.
Enligt LO:s mening är det därför nödvändigt att det nuvarande utbildningsbidraget
förses med sådana restriktioner att det endast kan användas
i utbildningssyfte och att utbildningstiden likaväl som stödet blir
begränsat.

Förslag till modifikationer i eller komplettering av utredningens
förslag förs fram i en del yttranden. Sålunda förordar länsstyrelserna
i Östergötlands, Hallands, Örebro och Västmanlands län, att det
förstärkta utbildningsbidraget skall kunna beviljas även företag utanför
stödområdet.

När det gäller bidragets konstruktion påpekar AMS att samma
bidrag utgår för längre, välorganiserade pralctisk-teoretiska utbildningar
som för kurser av introduktions- eller inkörningskaraktär. Enligt
styrelsen skulle det vara av värde att skilja mellan egentlig yrkesutbildning
och mera allmän träning i ett inkörningsskede. Styrelsen föreslår att
bidragets storlek vid längre egentlig yrkesutbildning bestäms från fall till
fall och på grundval av yttranden från vederbörande yrkesnämnder. Styrelsen
tillstyrker förslaget om generösare stöd till denna typ av utbildning.
Eftersom den personal som anställs i nyetablerade företag vanligen saknar
facklig erfarenhet bör kursplanerna även ge utrymme för utbildning i fackliga
frågor. När det däremot gäller mera allmän träning av personalen eller
kortare utbildningar under ett inkörningsskede föreslår styrelsen ett bidrag
räknat per anställd och timme under högst sex månader. Ett sådant system
skulle väsentligt förenkla administrationen av utbildningsstödet och underlätta
planeringen för de företag som avser att genomföra en nyetablering
eller utvidgning. Även skolöverstyrelsen och Svenska metallindustriarbetareförbundet
föreslår en differentiering av bidragsgivningen efter i huvudsak de
linjer som skisserats av AMS.

SAF och Sveriges industriförbund föreslår att bidrag skall utgå inte bara
under den tid då utbildningen bedrivs enligt särskilt uppgjort program
utan även för den efterföljande inträningen av personalen. Normalt bör bidrag
kunna utgå under tolv månader vid nyetablering och under sex månader
i samband med utbyggnad av verksamheten. Bidraget bör bättre än
f. n. motsvara kostnader för utbildning, hög kassation och låg produlctionstakt
men trappas av efter hand som arbetsprestationerna stiger.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker att bidrag får utgå både
för faktiska utbildningskostnader och för andra indirekta inkörningskostnader.
Länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Gävleborgs län avstyrker
däremot förslaget och anser att utbildningskostnaderna bör renodlas eftersom
risk finns att utbildningsmomentet annars undanskyms.

lss

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

I några remissyttranden förs slutligen fram önskemål om stöd till delvis
nya former av företagsutbildning. Länsstyrelserna i Kalmar
och Jämtlands län samt Företagareföreningarnas förbund understryker
behovet av en ökad utbildning för företagare. Förbundet fäster vidare
uppmärksamheten på lokaliseringsföretagens behov av utbildning av förmän,
instruktörer och verkmästare. Samma påpekande gör länsarbetsnämnden
i Västerbottens lön, som dessutom förordar att bidrag skall kunna
lämnas för vidareutbildning i samband med att ett företag expanderar.

Länsstyrelsen i Hallands län menar att inskolningsstöd kan behövas
också för andra branscher än utredningen föreslagit och pekar särskilt på
turistnäringen.

SHI anser att det är motiverat att utbildningsbidrag utgår även för institutets
kurser, som syftar till att höja arbetskraftens yrkesskicklighet och
ge kunskaper i nya tekniker.

I anslutning till sin behandling av utbildningsbidragen har några remissinstanser
tagit upp frågan om flyttningsbidrag till yrkeskunnig
arbetskraft vid återflyttning till stödområdet. Frågan berörs
av länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län, länsarbetsnämnderna
i Västernorrlands och Västerbottens län samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare. De pekar bl. a. på att tendenser till
brist på framför allt yrkeskunnig arbetskraft har gjort sig gällande på vissa
orter där industrietablering har ägt rum samt att tillgången på yrkeskunnig
arbetskraft många gånger är avgörande för hur mycket oskolad arbetskraft
som kan anställas. De möjligheter att ge flyttningsbidrag till s. k. nyckelarbetskraft
som redan finns anses vara för restriktiva och därför böra förstärkas.

2. Utbyggnad av industricentra

Bakgrund

Med industricentra menar utredningen koncentrerat utbyggda industrilokaler
främst för tillverkande företag. Sådana lokaler kan byggas utan vetskap
om vilket företag som sedan kommer att använda dem. Vanligen hyrs
lokalerna ut, men i undantagsfall kan de också säljas. De särskilda företag
som bildas för att administrera indusLricentra kan också tillhandahålla
olika typer av service och tjänster till de företag som utnyttjar lokalerna.

Utredningen upplyser att enligt en FN-undersökning olika former av
industricentra år 1966 förekom i nära 60-talet länder. I de flesta fall byggs
industricentra av privata eller kommunala intressenter men också statliga
företag förekommer, t. ex. i Storbritannien och Norge. I Storbritannien har
statliga industricentra sedan 1930-talet varit ett av de viktigaste regionalpolitiska
instrumenten.

Den 31 mars 1969 sysselsattes i Storbritannien över 265 000 arbetstagare

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

i mer än 1 100 företag inom statliga industricentra. I Norge har hittills tre
industricentra börjat byggas och ytterligare två är under planering.

Medan de brittiska industricentra inte anses vara rationella om de sysselsätter
under 5 000 arbetstagare, har sysselsättning för 1 000—2 000 personer
ansetts vara tillräcklig i Norge för att nå eftersträvade stordrifts- och koncentrationsfördelar.
De norska myndigheterna är emellertid beredda att
bygga centra också för 500 eller ännu lägre antal sysselsatta.

Även i Sverige har enligt vad utredningen framhåller en form av utbyggnad
av industrilokaler för flera industriföretag förekommit i begränsad
skala med visst statligt engagemang. Sålunda kunde kommunerna åren
1963—1965 bygga industri- och hantverkslokaler som beredskapsarbeten,
och fortfarande byggs som kommunala beredskapsarbeten lokaler för småindustri
och hantverk, avsedda att utnyttjas kollektivt och tillgodose behovet
av enbart lokal service. En mera konsekvent och omfattande utbyggnad av
industrilokaler enligt industricenterprincipen har ännu inte förekommit i
Sverige, men enstaka projekt har genomförts av privata och kommunala
intressenter. Inom vissa industrianknutna organisationer förekommer vidare
studier och projekt i fråga om industriulbyggnad av industricentertyp.

Utredningen

Utredningen anför att industricentra för samhällets del kan få positiv
effekt som element i den regionala politiken främst när det gäller att underlätta
den industriella rörlighet som är nödvändig för att uppnå en regional
utjämning av arbetstillfällen. En utbyggnad av industricentra är emellertid
inte bara av regionalpolitisk betydelse utan torde också kunna påverka den
industriella utvecklingen i allmänhet och således vara lämpad som ett medel
inom näringspolitiken på nationell nivå. Företagens koncentration till industricentra
ger stordriftsfördelar i serviceutbyggnaden, lägre kostnader per
företag för vägar, vatten, avlopp, el-kraft etc. Vid planeringen av industricentra
kan dessutom ökad hänsyn tas till miljö- och naturvårdskrav.

Enligt vad utredningen betonar kan avvägningen mellan nationella och
lokala intressen givetvis bli en känslig fråga vid fördelningen av industricenLra
på olika lokaliseringsorter. För att insatserna skall få tillräcklig omfattning
och kunna anpassas efter förhållandena i skilda delar av landet
finner utredningen ett statligt engagemang på området nödvändigt.

Från företagens synpunkt anser utredningen att ett system med industricentra
bör ge en rad fördelar. Genom att ett antal företag koncentreras till
samma område och får tillgång till den serviceverksamhet som ett förvaltande
och utvecklande företag för utbyggnad av industricentra bör bedriva,
kan olika servicefunktioner hållas tillgängliga till lägre pris och kanske
också högre kvalitet än vid en spridd lokalisering. Dessutom bör företagskoncentrationen
kunna stimulera idé- och erfarenhetsutbytet företagen
emellan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

161

Möjligheten alt snabbt kunna få tillgång till fabrikslokaler eller industrimark
är enligt utredningen en av de viktigaste iokaliseringsfaktorerna för
företagens del. Lokalerna kan vara förhandsbyggda i standardstorlekar eller
byggas efter företagens specifikationer. Inte minst för starkt expanderande
företag kan fördelarna med att slippa binda kapital i byggnader vara betydande.
Det förhållandet att ett industricentrum förvaltas av ett särskilt
organ med uppgift att främja dess utveckling anses också innebära väsentliga
fördelar.

Utredningen pekar emellertid också på att problem för företagens del kan
uppstå i anslutning till ett system med industricentra som regionalpolitisk!
medel. Sålunda kan arbetskraften brista i anpassning till industriellt arbete,
fabrikslokalerna vara olämpliga ur ett. visst företags synpunkt eller företagarna
befara att bli alltför beroende av den statliga byråkratin.

Enligt utredningens mening medger en utbyggnad av industricentra att
de ekonomiska stordrifts- och koncentrationsfördelarna i viss utsträckning
kan överföras till mer glesbefolkade och mindre centralt belägna områden.

Eftersom stordrifts- och koncentrationsvinsterna i industricentra endast
indirekt gäller samhällsservice, arbetsmarknad etc., måste industricentra i
Sverige företrädesvis lokaliseras till orter av sådan storlek att samhällsservice
och arbetsmarknad är relativi välutvecklade. En utbyggnad av industricentra
i statlig regi bör främst ske på sådana orter. Emellertid bör industricentra
av regionalpolitiska hänsyn kunna förläggas även till sådana
mindre orter som inte är attraktiva för privata industricenterprojekt.

Utredningen anser att en industricenterutbyggnad även i vårt land kan
bli ett verksamt strategiskt element i regionalpolitiken, främst genom den
uttalade styrningseffekt på industrietableringarna som en lokalisering av
industricentra kan ge. Sysselsättningstillskotten kan därmed i framtiden styras
bättre till de platser där samhället även på lång sikt vill stödja utvecklingen.
Även för företagens del erhålls en miljö som är gynnsam för industriell
utveckling på lång sikt. Av anförda skäl förordar utredningen att en
statlig försöksverksamhet med industricentra bör påbörjas.

En försöksverksamhet med utbyggnad av industricentra förutsätts kunna
startas med en successiv utbyggnad av 3—6 centra i olika delar av landet
under en period av 3—5 år. Därefter torde en översyn av vunna erfarenheter
vara nödvändig innan beslut fattas om den fortsatta verksamheten.

Utredningen menar att -— med hänsyn till behovet av flexibilitet och effektivitet
— den lämpligaste organisationsformen för att bygga upp och förvalta
industricentra är att ett statligt aktiebolag bildas för ändamålet. Bolaget
bör arbeta efter företagsekonomiska principer men också kunna ge
utrymme för samhällelig hänsyn i grundläggande frågor.

Utredningen har övervägt lämpligheten av att inordna ett sådant bolag
under något av de befintliga statliga bolagen. Om industricenterbolaget
inordnas under Statsföretag AB kan sistnämnda bolag på ett smidigt sätt
It — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 75

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

ställa t. ex. ekonomiska, personella och tekniska resurser till förfogande.
Det finns emellertid enligt utredningens mening risk för att de speciella
regionalpolitiska hänsyn som industricenterbolaget har att ta medför att
dess verksamhet i alltför hög grad skiljer sig från övriga bolag under förvaltningsbolaget.
Mot en inordning under Statsföretag AB talar också det
förhållandet att industricenterbolaget självt har en förvaltnings- och utvecklingsfunktion
gentemot sina industricentra.

Vad angår Svenska Industrietablerings AB erinrar utredningen om att
detta visserligen har till uppgift att främja industrietablering i sysselsättningssvaga
regioner men att dess uppgift att direkt engagera sig i enskilda
företag kan tänkas vara alltför skild från industricenterbolagets uppgift,
som blir att främja enskilda företags lokalisering till vissa orter genom att
erbjuda lokaler utan att engagera sig i de enskilda företagens drift eller
skötsel.

En samordning med Svenska Utvecklings AB:s verksamhet kan enligt
utredningen bli aktuell i den mån industricenterbolaget kommer att engagera
sig i sina hyresföretags utveckling utöver rena förmedlings- och informationsuppgifter.
De båda bolagens mål torde i övrigt vara alltför olika
för att motivera en sammanslagning.

Utredningen räknar med att ett industricenterbolag ur organisationssynpunkt
kan startas snabbast och enklast om det under försöksperioden drivs
helt fristående. Bolagets uppgift bör vara att planera industricentra, skaffa
mark, uppföra lokaler för uthyrning samt förvalta och utveckla befintliga
anläggningar. Som förut nämnts finns emellertid möjligheter att vidga
arbetsuppgifterna för bolaget. Det är sålunda möjligt att de små och medelstora
företag, som troligen i första hand kommer att attraheras av industricentras
möjligheter, också kan finna det fördelaktigt att söka utforma gemensamma
former för olika industriutvecklande åtgärder, t. ex. beträffande
marknadsföring, teknisk och juridisk rådgivning, bokföring, testning och
kvalitetskontroll etc. En av industricenterbolagets uppgifter bör enligt utredningens
mening också bli att under försöksperioden klarlägga i vad mån
företagen och företagens organisationer är intresserade av att bolaget åtar
sig en samordning också av mera utvecklingsbetonade aktiviteter.

För varje industricentrum måste finnas ett lokalt organ med ansvar för
den dagliga driften, anser utredningen. I ett inledningsskede med få industricentra
torde en regional organisation däremot inte vara nödvändig utan
det nationella bolaget kan fungera som samordnande organ mellan de olika
industricentra.

Redan på ett tidigt stadium bör frågan om olika intressenters inflytande
på bolagets drift klarläggas. Representanter för industriorganisationer och
fackliga sammanslutningar bör ingå i styrelsen. Skulle bolaget på ett senare
stadium få mera utvecklingsbetonade uppgifter bör frågan om finansiellt
delansvar för organisationerna tas upp. I de lokala styrelserna bör representanter
för företagen, fackföreningarna och kommunerna ingå.

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Undantagsvis bör försäljning av lokaler kunna ske, varvid priserna helt
skall täcka byggnadskostnaderna. Bolaget måste dock enligt utredningen
äga huvudparten av lokalerna så att samma organ ansvarar för de grundläggande
investeringarna och de gemensamma anläggningarna m. m. Hyresgästerna
bör dock kunna få överta anläggningen som helhet om intresse
finns.

Utredningen förutsätter att bolaget skall ha möjlighet att inträda som
delägare och delfinansiär i utbyggnad av industricentra med andra intressenter.
Bolaget bör också kunna sälja konsulenttjänster inom detta område.

Ett intimt samarbete, framhåller utredningen, bör äga rum med kommunala,
läns- och andra statliga myndigheter vid utbyggnaden av centra. Övriga
regional-, arbetsmarknads- och industripolitiska stödåtgärder bör givetvis
vara tillgängliga för hyresföretagen, t. ex. lokaliseringsstöd, utbildningsbidrag,
beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning etc.

Eftersom bolaget primärt får till uppgift att anpassa sin verksamhet till
samhällets regionalpolitiska mål, bör enligt utredningens mening utrymme
finnas för finansiellt stöd från statsmakterna för att täcka ev. förluster
beroende på att bolaget måste lokalisera centra även i orter, där man inte
kan påräkna full kostnadstäckning. En viss risktagning vid centras lokalisering
bör också accepteras.

Vid lokaliseringsvalet bör hänsyn las till ortens möjligheter att på lång
sikt upprätthålla en tillfredsställande samhällsservice samt till förekomsten
av andra lokaliseringsförutsätiningar. Under den första tiden bör utbyggnaden
i första hand anpassas till de regionalpolitiska behoven. Lämpliga lokaliseringsorter
bör enligt utredningens mening med omland ha en minimistorlek
av 15 000—25 000 invånare och centra bör byggas med sikte på 1 000—
2 000 anställda, men av regionalpolitiska skäl bör också mindre orter och
mindre centra prövas. Speciellt i samband med uppbyggnad av mera integrerade
centra, där hyresföretagen kan komplettera varandra som olika led i
en produktionsprocess, torde även mindre centra kunna hävda sig.

Några begränsningar beträffande olika typer av företag eller olika branscher
föreslås inte.

Vid en försöksverksamhet med successiv utbyggnad av 3—6 industricentra
under 3—5 år uppskattar utredningen kapitalbehovet till ca 15 milj.
kr. i aktiekapital och 100 milj. kr. i lånegarantier.

Remissyttrandena

Så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig över förslaget om
industricentra, däribland AMS, SHI, LO, SAF och Industriförbundet,
Grossistförbundet, SHIO, Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Bankföreningen, Företagareföreningarnas förbund, RLF och Lantbruksförbundet
samt 18 länsstyrelser, anser att en utbyggnad av sådana centra
bör prövas som ett medel i regionalpolitiken. Det enda undantaget är KF

164

Kungl. Maj.ts proposilion nr 75 år 1970

som anser att de viktigaste fördelarna med sådana centra kan skapas i befintliga
orter genom de traditionella lokaliseringspolitiska medlen.

Representativa för de remissinstanser som tillstyrker förslagets idémässiga
utformning är SAF och Industriförbundet som uttalar att industricentra
kan vara intressanta som regionalpolitiskt medel eftersom erfarenheter
från andra länder visar att man med en sådan verksamhet kan uppnå
företagsekonomiska fördelar samtidigt som man kan främja en önskvärd
regional utveckling. En koncentration av företag i en ort medför att underlaget
för service av olika slag ökar. Gemensam användning av olika nyttigheter
inom ett industricentrum kan vidare medverka till att kostnaderna
för det enskilda företagets drift reduceras. Med en samlad utbyggnad kan
man också på ett effektivare sätt tillmötesgå krav på miljövård och i övrigt
genom förutseende planering uppnå en god arbetsmiljö. AMS understryker
att de industri- och hantverkshus som har uppförts som beredskapsarbeten
i alldeles övervägande antal fall har visat sig vara en riktig investering.

Konjunkturinstitutet menar att det kan bli fråga om »paket», där olika
företag kan komplettera varandra och där viss offentlig utrednings-, planerings-
och styrningsverksamhet skulle kunna vara på sin plats. Genom utbyggnad
av industricentra borde möjligheter beredas till åtgärder som är
avsedda att generellt förbättra den industriella miljön i vid bemärkelse och
som i mindre utsträckning präglas av individuella förmåner. Det finns emellertid
också risker med detta system, anser institutet. Eftersom det vid
upprättandet av industricentra rör sig om ett flertal verksamheter är risken
relativt stor att en likartad verksamhet utanför stödorten kan påverkas
negativt. I så fall kan man verkligen hävda att lokaliseringspolitiken verkar
snedvridande på konkurrensen. Detta är ett skäl för att det föreslagna industricenterbolaget
får tillräckliga planerings- och styrmöjligheter. Samma
risk påtalar Norrlandsfonden och skogsstyrelsen. Det måste klart uttalas,
menar de, att med industricentra avses att uppnå ett extra tillskott av
arbetstillfällen m. m. utöver vad det förstärkta lokaliseringsstödet inriktas
på. Norrlandsfonden tillägger att den ökade effektivitet som centrum väntas
ge först på längre sikt kommer att ge ökad sysselsättning, eftersom
inkörningslcostnaderna i den nya miljön till en början verkar hämmande.

SAF och Industriförbundet pekar på de nackdelar som kan uppstå om
arbetskraften har bristande anpassning till industriellt arbete, fabrikslokalerna
är olämpligt planerade och alltför hård statlig styrning skapar irritation
hos företagarna.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det bör vara möjligt att upprätthålla
en planeringsberedskap för en anpassning t. ex. till vikande konjunkturer
inom byggarbetsmarknaden. Det bör inte heller vara en främmande
tanke att färdigplanerade men ej igångsatta projekt överlåts till marknadspriser
på t. ex. kommuner eller byggnadsindustriföretag.

Beträffande utredningens förslag till organisation av verksam -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

heten yrkar många remissinstanser, bl. a. AMS, konjunkturinstitutet, Bankföreningen,
Svenska företagares riksförbund, Företagareföreningarnas förbund,
Landstingsförbundet, SALF, RLF och Lantbruksförbundet, SHIO
samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Västerbottens län, att
centra skall upprättas och drivas i nära samarbete med regionala och lokala
organ. En statsbidragsberättigad verksamhet i kommunal regi, privata initiativ
av näringslivets olika organisationer eller samarbete mellan företagareföreningar,
kommuner och privata företag skulle kunna leda till samma
fördelar som om ett statligt bolag leder utbyggnaden, anser bl. a. Bankföreningen,
Svenska företagares riksförbund och Företagareföreningarnas förbund.
Sistnämnda organisation hänvisar till de omfattande erfarenheter
företagareföreningen i Göteborgs och Bohus län har på området.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner ett starkt engagemang från det
allmännas sida nödvändigt men är tveksam om ett statligt aktiebolag utgör
den lämpligaste organisationsformen. I varje fall synes det tveksamt att
driva verksamheten helt fristående från den närliggande verksamhet som
staten redan bedriver genom andra organ. Länsstyrelsen betonar vikten
av ett samordnat handlande.

SALF poängterar att kontakterna med industri- och tjänstemannaorganisationer
måste vara välutvecklade för att bolaget skall kunna fungera effektivt.
SHIO förklarar sig beredd att, som utredningen föreslår, via sina lokala
hantverks- och industriföreningar följa verksamheten genom att delta i
industricentras lokala styrelser.

Förslaget om ett särskilt statligt bolag för industricentra avstyrks
av statskontoret som framhåller att det bör finnas möjlighet att ge
lokaliseringsstöd till sådana projekt om privata eller kommunala intressen
deltar. Det är dessutom enligt statskontorets mening tveksamt om industricentra
kan anses ha sådan angelägenhetsgrad att man bör satsa på en regelrätt
försöksverksamhet.

Behovet av ett fristående bolag som samordnande och pådrivande organ
understryks däremot av länsstyrelsen i Västernorrlands län som tillägger
att arbetsmarknadsstyrelsen bör få möjlighet att också utanför prioriteringsorterna
uppföra industrilokaler med statsbidrag utan att dessa lokaler
är på förhand uthyrda. Sådana industrilokaler bör endast få uppföras på
orter som av länsstyrelsen/planeringsrådet bedöms som utvecklingsbara.

Kommunförbundet förordar att verksamheten inordnas under det redan
existerande industrietableringsbolaget, inte minst med tanke på att detta
bolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt industrietablering i regioner
med sysselsättningssvårigheter.

Åtskilliga av de uppgifter som bolaget skulle ha kan handhas av kommunerna
menar SHI. Dessutom finns det redan statliga organ, vilkas uppgifter
ligger i linje med det tänkta bolagets. SHI har redan i dag en omfattande
organisation för att kunna tillhandahålla service av olika slag.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Det borde därför vara lämpligt att lägga de företagsutvecklande uppgifterna
under institutets huvudmannaskap i stället för att inrätta ett nytt statligt
bolag.

Beträffande ortsstorleken anser SAF och Industriförbundet,
SACO, SHI samt länsstyrelserna i Östergötlands, Värmlands, Västmanlands
och Västernorrlands län att centra företrädesvis bör lokaliseras till orter
med mer än 15 000—25 000 invånare. Däremot menar LO, SALF, RLF och
Lantbruksförbundet, Bankföreningen och flera länsstyrelser att även mindre
orter bör komma i fråga.

SAF och Industriförbundet menar att de från regionalpolitisk synpunkt
största fördelarna med industricentra står att vinna om man kan utnyttja
och förbättra den industriella miljön i orter som är väsentligt större än
utredningen antyder. Dessa orter kan då utvecklas till konkurrenskraftiga
alternativ till orter i andra delar av landet. Vid lokaliseringsvalet bör därför
hänsyn tas till ortens möjligheter att på lång sikt upprätthålla en god samhällsservice
och dess framtida roll i regionen. SACO anför att industriföretagen
i centra bör utgöra komplement till redan existerande företag på orten
och inte bedriva verksamhet i konkurrens med dessa.

Enligt LO:s mening är utredningens krav på befolkningsunderlag alltför
stort för att industricentra skall kunna få någon lokaliseringspolitisk effekt
inom nu sysselsättningssvaga områden i Norrlands inland. Inte heller SALF
kan acceptera minimistorleken på orterna som ett reellt förslag.

Bankföreningen stryker under vikten av att man strävar efter att utom
i prioriteringsorterna starta centra också i någon eller några av de övriga
städer i stödområdet som erbjuder en gynnsam industriell miljö och där
det finns naturliga förutsättningar att bygga vidare på.

SHI uttalar att, om lämpligaste betingelser för en expansiv utveckling
skall uppnås, industricentra bör lokaliseras dels till prioriteringsorterna,
dels till centra med organ för forsknings- och produktutvecklingsarbete.

Som lämpligt försöksområde pekar länsstyrelsen i Västernorrlands län
på Sollefteå. Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar att minst ett försökscentrum
byggs upp i Jämtlands län, medan länsstyrelsen i Gävleborgs län
föreslår att försöksverksamhet startas i vart och ett av de fem norrlandslänen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att inlandets strukturproblem
måste beaktas särskilt och anser att i länet såväl Skellefteå som Lycksele,
Vilhelmina och Storuman uppfyller befolkningskraven. Länsstyrelsen
i Norrbottens län hävdar att ett första försök bör göras i Haparanda och
alt någon form av filialcentrum skulle kunna knytas till Övertorneå.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs
län anser att orter även utanför stödområdet bör kunna komma i fråga för
försöksverksamheten.

När det gäller antalet anställda vid ett fullt utbyggt industricentrum
förordar SALF samt länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Jämtlands län att också centra med mindre än 1 000—2 000 anställda prövas.
Utredningens förslag att centra avsedda för ned till 500 anställda bör
uppföras tillstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län.

I anslutning till vad utredningen anför om industricenterbolagets engagemang
för att främja ett gemensamt utnyttjande av mera
kvalificerad service framhåller Företagareföreningarnas förbund
att de mindre företagen möjligen ännu inte är mogna för att helt utnyttja
de föreslagna servicedetaljerna. Detta är ett förhållande som säkerligen
snabbt kommer att ändras när kravet på redovisning skärps och datatekniken
kommer in i bilden. En något avvaktande hållning redovisar också
SHI som anser att gemensam service visserligen är viktig men säkerligen
inte tillräcklig för att åstadkomma en expansiv utveckling i de olika industricentra.
Skall man nå en expansion, är det säkert mera väsentligt att
lokalisera framdrivande industri till dessa. SAF och Industriförbundet är
inne på samma linje som SHI och menar att det inte är självklart att de
extra fördelarna med gemensamma servicearrangemang kompenserar fördelarna
med lokaliseringsstöd för investeringar i egna anläggningar i synnerhet
som fördelaktiga självkostnadspriser för olika slags service knappast
kan uppnås förrän ett industricentrum är fullt utbyggt.

SHIO och länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig däremot positiva till
förslaget att förvaltningsbolaget åtar sig samordning av olika utvecklingsbetonade
aktiviteter och serviceanordningar. Organisationen förklarar sig
villig att delta i verksamhetens planläggning.

Utredningens uppfattning att såväl försäljningspriset som hyran för lokalerna
i princip skall täcka kostnaderna delas av SAF och Industriförbundet.
Även Svenska företagares riksförbund betonar att det ur
konkurrenssynpunkt är viktigt att kostnaderna för industricentra bärs helt
av dem som hyr lokalerna och utnyttjar ev. kollektiv service. Länsstyrelsen
i Jönköpings län finner däremot stöd i lämplig form motiverat, oberoende
av om projekten är belägna inom stödområdet eller inte. Länsstyrelsen i
Norrbottens län menar för sin del att, även om ett industricenterbolag arbetar
efter företagsekonomiska principer, samhälleliga hänsyn ändock
måste bilda grundvalen för verksamheten.

Utredningens kostnadsberäkningar ifrågasätts av ett par remissinstanser.
Enligt Bankföreningen skulle det ha varit värdefullt om utredningen
hade gett något underlag för bedömning av storleken av de
resurser som bolaget kan behöva. Kommerskollegium framhåller att det
fordras fortsatta utredningar och kostnadsberäkningar innan något beslut
om industricentra kan fattas.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Etableringskontroll - etableringsanmälan

Utredningen

Utredningen erinrar om att man i några länder använder sig av etableringskontroll
som kompletterande regionalpolitiskt medel och diskuterar
lämpligheten av att införa någon form av etableringskontroll också i vårt
land. Valet av regionalpolitiska medel måste enligt utredningens mening
främst grundas på den regionalpolitiska målsättningen och ambitionsnivån.
Etableringskontroll är ett restriktivt medel och synes i allmänhet
komma till användning när de positiva medlen inte väntas ensamma kunna
bidra till en dämpning av expansionen — överhettningen — i stockningsområdena.
En anledning till tveksamhet inför etableringskontroll som regionalpolitiskt
medel synes utredningen vara att det är svårt att bedöma
medlets effekter, särskilt de indirekta. I tidigare gjorda utredningar har
påvisats en mängd svårlösta, inte minst institutionella och organisatoriska,
frågor knutna till utformningen och tillämpningen av tillståndstvång som
regionalpolitiskt medel, t. ex. den accentuering av motsatsförhållandet mellan
staten och kommunerna som följer på statliga ingrepp i fråga om lokaliseringen
av företag.

Med hänsyn till att resultatet av det inledda samarbetet mellan regeringen
och Sveriges industriförbund i lokaliseringsfrågorna lämpligen bör avvaktas,
anser utredningen sig inte böra nu framlägga något förslag om etableringskontroll.
Utredningen avser att ta upp frågan till slutlig behandling i
det fortsatta utredningsarbetet och vill därför få del av synpunkter och
eventuella nya uppslag. I första hand anser utredningen att någon form av
etableringsanmälan bör diskuteras.

Ett etableringssamråd är, fortsätter utredningen, självfallet av värde för
det samhälleliga planeringsarbetet. Det bör rimligtvis också omfatta utbyggnad
av befintlig verksamhet. Åtskilliga andra frågor rörande utformningen
av ett system med etableringsanmälan för samråd måste övervägas, exempelvis
om all slags näringsverksamhet skall beröras och om begränsning
bör ske till företag av viss storlek och bestämmas med hänsyn till etableringens
eller utbyggnadens omfattning, sysselsättningsökningen etc. Enligt
utredningens mening måste vissa begränsningar uppställas för att systemet
inte skall bli ohanterligt och mindre ändamålsenligt. Omfattningen av systemet
måste avvägas mot syftet och verkningarna i jämförelse med andra
regionalpolitiska medel. Systemet måste vara administrativt lätthanterligt
och de förhandlande organen bör ha relativt stor rörelsefrihet. Kostnaderna
för systemet måste vidare vägas mot systemets effektivitet och de väntade
resultaten av verksamheten.

Etableringsanmälan bör enligt utredningen i första hand tillämpas på
större projekt och därför lämpligen handhas på central nivå. För att samråd
lättare skall ge önskat resultat bör det sättas in på ett tidigt stadium,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

169

dvs. i inledningsskedet av företagens planering. En svårighet för förhandlingsorganet
blir givetvis att överblicka det totala etablerings- och utbyggnadsomfånget
i området under en längre tid. Projekten kommer i regel att
få diskuteras »plockvis» utan sammanhang med andra projekt inom eller
utom den samrådsreglerade sektorn.

Betraktas systemet ur företagens synvinkel kan invändas att samråd kan
fördröja deras planeringsarbete. Å andra sidan kan ett företag genom samrådet
få värdefulla informationer, som eljest inte skulle ha erhållits men
som skulle kunnat påverka företagets bedömning av lokaliseringsförutsättningarna.

I sitt särskilda yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att staten i
större utsträckning än tidigare bör få möjligheter att i ett tidigt skede påverka
företagens lokaliseringsval. Företagsetablering i redan överhettade
områden bör förhindras. Utredningen borde därför ha framlagt förslag om
att i första hand införa skyldighet att anmäla etablering i de orter, där
den lokala arbetsmarknaden är överhettad.

Herr Kahlin menar att nackdelarna klart överväger fördelarna oberoende
av vilken utformning en etableringskontroll får. Den centrala uppgiften för
samhället är att inom ramen för en förutseende regionalpolitik skapa attraktiva
lokaliseringsalternativ till storstadsområdena och att ge en utförlig,
saklig information om lokaliseringsförutsättningarna. Detta kan ske utan
att man inför ett obligatoriskt anmälningsförfarande kombinerat med rådgivning
i varje särskilt fall, vilket skulle medföra en tungrodd organisation.
Om man vill förbättra kontakterna mellan företagen och myndigheterna
i lokaliseringsfrågor bör därför andra vägar prövas. Förslagsvis skulle den
mellan AMS å ena sidan och näringslivs- och arbetstagarorganisationerna
å den andra gällande varselöverenskommelsen beträffande driftsinskränkningar
och driftsnedläggelser kunna utvidgas till att avse större utbyggnader
och etableringar i första hand inom storstadsområdena. Ett sådant
system ger möjlighet till väsentligt smidigare och effektivare kontakter och
samverkan i lokaliseringsfrågorna än en tvångsvis genomförd etableringskontroll
eller etableringsanmälan.

Remissyttrandena

Bland det fyrtiotal remissinstanser som har diskuterat frågan om etableringskontroll
eller etableringsanmälan är något fler än hälften i huvudsak
positiva till dessa medel. Ett par instanser är tveksamma, medan de flesta
som företräder näringslivet är avvisande.

I huvudsak positiv inställning till etableringskontroll eller etableringsanmälan
i storstadsområdena har länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Västernorrlands och
Norrbottens län, skogsstyrelsen, Företagareföreningarnas förbund, Krono -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

bergs, Kalmar och Jämtlands läns företagareföreningar, LO, Svenska byggnadsarbetareförbundet,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
Träfackens utredningsavdelning, RLF och
Lantbruksförbundet, Landstingsförbundet, SALF, Norrlandsförbundet och
TCO.

I ett mindre antal yttranden förordas närmast en etableringskontroll.
Sålunda anser länsstyrelsen i Kristianstads län att etableringskontroll
liknande den brittiska bör utredas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län hävdar
att etableringskontroll är ett av de medel som allvarligt bör övervägas
för att åstadkomma ökad decentralisering av verksamheter till områden
utanför storstäderna. Även RLF och Lantbruksförbundet understryker att
positiva åtgärder inte är tillräckliga varför det är ofrånkomligt att en etableringskontroll
snarast genomförs. Kontrollen måste ha ekonomisk innebörd
för att bli effektiv, anser förbunden.

Några instanser tar inte mera bestämt ställning till om inriktning bör
ske närmast mot kontroll eller mot anmälan. TCO anser att en utredning
i frågan bör avse medel som är direkt ägnade att minska utvecklingstakten
i storstadsregionerna och pekar i sammanhanget på det norska systemet.
Även etableringskontroll och investeringsavgifter bör övervägas. Huruvida
nämnda medel är lämpliga eller inte bör dock avgöras när utredningen är
klar, anser TCO. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill inte nu ta ställning till
frågan om etableringskontroll för storstäderna. Allmänt framhåller länsstyrelsen
bl. a. följande. Samhället bör få ökat inflytande över företagens
lokaliseringar. Emellertid kan sättas i fråga om en så genomgiäpande åtgärd
som etableringskontroll -— som måste omfatta all näringsverksamhet över
viss nivå för att vara effektiv — behöver tillgripas. En stor del av storstadsexpansionen
är en följd av samhällets egna lokaliseringar, som noga måste
prövas från regionalpolitiska synpunkter. Verkningarna av etableringskontroll
har inte närmax-e klarlagts. En etableringskontroll i storstäderna kan
medföra att etablering uteblir eller att den sker utomlands. Därför bör undersökas
om inte etableringssamråd är tillräckligt för det syfte som här är
i fråga. Ett sådant samråd bör avse all näringsverksamhet över viss storlek
och gälla både nyetableiäng och utbyggnad av befiixtlig vei-ksamhet. Samrådet
bör äga rum på ett tidigt stadium av företagens planering. Det bör
ankomma på i första hand länsstyrelserna att svara för samrådet och i samband
därmed ge information om olika lokaliseringsalternativ.

Många av de instanser som ställer sig positiva till etableringskontroll eller
etable ringsanmälan förordar den senare linjen. Landstingsförbundet
anser det angeläget att man — utan att den fria etableringsrätten rubbas
— inventerar de administrativa instimment som bör ingå i lokaliseiängs- och
regionalpolitiken. Därvid bör det övervägas att införa en etableiängsanmälan
för större företagslokaliseringar.

Åtskilliga remissinstanser förordar ett system med etableringsanmälan

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

enligt norsk modell. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser förslaget om
samråd vara av intresse på grund av de möjligheter som yppas att genom
rådgivning påverka etableringar utanför storstadsregionerna. Även länsstyrelserna
i Kronobergs, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, Företagareföreningarnas
förbund och några företagareföreningar uttalar sig för
ett system liknande det norska. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att en
obligatorisk etableringsanmälan bör prövas beträffande de tre storstadsområdena
åtminstone för en försöksperiod. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län förordar att en anmälningsplikt skall avse företag av viss storlek vid
utvidgning eller nyetablering.

LO föreslår tills vidare ett system med etableringsanmälan. En effektiv
etableringskontroll kräver enligt LO att man bygger upp en stor administrativ
apparat och att vissa strafformer, t. ex. investeringsavgift, införs för investeringar
inom stockningsregionerna. Trots etableringskontrollens möjligheter
att åstadkomma bättre geografisk balans vill LO i varje fall tills vidare
stanna för ett system med etableringsanmälan. Det skulle ge samhället ökade
möjligheter att motverka en inte önskvärd etablering eller utbyggnad i
redan överhettade orter och i stället styra en aktuell etablering till orter
vilkas utbyggnad är mer önskvärd från samhällssynpunkt. Om detta resultat
inte nås med ett anmälningssystem, bör etableringskontroll införas.

Svenska byggnadsarbetareförbundet delar reservanterna Ekströms och
Svanbergs åsikter om etableringskontroll och anser det tveksamt om de föreslagna
positiva medlen att stimulera en lokalisering till stödområdet får tillräcklig
effekt. Svenska kommunalarbetareförbundet anser att utredningen
hade bort närmare pröva frågan om etableringskontroll. Men även en obligatorisk
etableringsanmälan skulle vara till stort gagn för lokaliseringspolitiken.
Tillskapandet av ett samarbetsorgan mellan regeringen och Industriförbundet
ger inte garantier för en framgångsrik lokaliseringspolitik, anser
förbundet.

Av remissinstanser som har tveksam inställning till införandet av etableringskontroll
anser länsstyrelsen i Västmanlands lån att värdet av berörda
medel kan sättas i fråga. Det är enligt länsstyrelsen snarast servicesektorns
— inte minst den offentliga sektorns — utbyggnad som bär upp storstadsområdenas
expansion. Länsstyrelsen i Jönköpings län håller med om att
etableringskontroll och andra restriktiva medel i svårartade fall kan ge möjligheter
att lösa lokala stockningsproblem. Tyngdpunkten måste emellertid
ligga på positiva medel. Kommunförbundet framhåller att det med hänsyn
till koncentrationstendenserna inom näringslivet och önskemålen om regional
balans finns ett starkt intresse att företag lokaliseras och expanderar
utanför storstadsområdena. Erfarenheterna från den hittillsvarande lokaliseringsverksamheten
har visat värdet av överläggningar och informationsutbyte
mellan offentliga organ och företagare. I princip bör restriktiva medel
användas endast när positiva åtgärder har visat sig otillräckliga. I det fort -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

satta arbetet bör övervägas vilka effekter införandet av olika etableringsspärrar
kan få, varvid i första hand etableringsanmälan i överhettade områden
bör prövas.

Om etableringskontroll omfattar tillstånd endast för nya företag att etablera
sig inom storstadsregionerna är det enligt ERU.s uppfattning osäkert
om medlet kommer att få önskade effekter. Även redan etablerade företag
bör därför omfattas. Emellertid torde förädlings- och arbetskraftsskatter i
storstadsregionerna ge vidare effekter än etableringskontroll. Sådana medel
kan lättare differentieras mellan olika näringslivsgrenar, vilket enligt ERU
torde vara nödvändigt om en balanserad utveckling skall uppnås.

De remissinstanser som ställer sig avvisande till etableringskontroll
eller etableringsanmälan är Bankföreningen,
SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, åtta handelskamrar och
Stockholms läns företagareförening. Bankföreningen — som anser att koncentrationen
till storstäderna framstår som allt mindre tillfredsställande —
instämmer i reservanten Kahlins uppfattning om olämpligheten av en etableringskontroll.
Föreningen stryker under att tillväxten av administrativa
funktioner i de centrala tätorterna har avgörande betydelse för den starka
befolkningstillväxten där. En central roll i det sammanhanget spelar den
statliga förvaltningen. SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet
framhåller att det angivna syftet med etableringsanmälan, nämligen att få
till stånd en diskussion om lokaliseringsalternativ, blir ett självändamål om
man inte förutsätter att resultatet blir en relativt sett minskad expansion
i storstadsområdena, ökad etablering inom stödområdet eller bådadera. Det
är emellertid enligt organisationerna knappast troligt att en obligatorisk
anmälan får någon större effekt av detta slag. Antalet industrisysselsatta
inom storstadsområdena har sjunkit under senare år och företagen har blivit
allt mer medvetna om nackdelarna med expansion inom dessa områden samtidigt
som förutsättningarna för etablering inom stödområdet är väl kända.
För åtskilliga företag är lokalisering till storstadsregioner nödvändig. En
anmälningsskyldighet skulle därför inte medföra några fördelar från samhällets
synpunkt. För företagen blir fördelar eller nackdelar av en sådan
skyldighet beroende av hur ärendena kommer att handläggas. Man kan
enligt organisationerna inte utesluta risken för långdragna och mindre
fruktbara förhandlingar, faror från konkurrenssynpunkt och risker för påtryckningar
från olika intressenter. En etableringskontroll torde medföra
än större skadeverkningar för företagen.

Stockholms handelskammare poängterar att lokalisering till Storstockholmsregionen
är ett absolut effektivitetsvillkor för åtskilliga industrier.
Norrland eller andra delar av stödområdet torde i åtskilliga fall inte vara
något realistiskt lokaliseringsalternativ. Alternativet torde i stället vara
etablering i en passande region utomlands. Även Skånes handelskammare
och handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad anser att risk före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

173

ligger att företag i ökad utsträckning väljer att etablera sig utomlands. De
tre sistnämnda påpekar också att en etableringskontroll minskar tillväxttakten
i produktionen om från företagsekonomisk synpunkt lämpliga lokaliseringar
hindras genom kontrollen.

Stockholms läns företagareförening betonar att Stockholmsområdets tillväxt
är resultatet av en allmän urbaniseringsprocess. Regionen är den bästa
grogrunden för nyskapande av företagsamhet. Eftersom utflyttningen av
företag är större än inflyttningen innebär det att regionen är ett viktigt upptagningsområde
för lokalisering till andra delar av landet. Därför bör företagsamheten
inom storstadsregionerna inte kvävas genom utvecklingsdämpande
åtgärder.

4. Sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter

Utredningen

Utredningen anlägger vissa principiella synpunkter på för- och nackdelar
med sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter samt förklarar sig
ämna i det fortsatta utredningsarbetet ytterligare pröva förutsättningarna
för att använda sysselsättningspremier som regionalpolitiskt medel i vårt
land.

Med sysselsättningspremier avser utredningen bidrag som utgår till företagen
i förhållande till deras arbetskraftsanvändning. Deras uppgift kan
sägas vara att förbilliga användningen av arbetskraft i förhållande till
andra produktionsfaktorer. Utredningen anser det tveksamt om ett system
med sysselsättningspremier har tillräckligt stora fördelar. Svårigheterna
synes däremot uppenbara. Enligt utredningens mening måste inte minst
konsekvenserna från samhällsekonomiska och lönepolitiska synpunkter
penetreras ingående.

Regionala sysselsättningspremier kan enligt utredningen utformas på en
mängd olika sätt. Det är också möjligt att använda sysselsättningspremier
för andra ändamål än regionalpolitiska, t. ex. för att främja sysselsättning
av äldre arbetskraft. Utredningen tänker sig i första hand regionala sysselsättningspremier
i form av generella inskolningsbidrag till företag inom
vissa sektorer inom stödområdet vid nyanställningar (både nettoökningar
och ersättningsanställningar). Ett utvidgat stöd till nyanställningar uppfyller
enligt utredningens uppfattning det principiella önskemålet att lösa sysselsättningsproblemen
genom stöd till arbetskraft och inte främst genom
subventionering av investeringar. Inskolningsbidrag kan — som en indirekt
effekt — väntas öka arbetskraftens rörlighet och därmed också främja individernas
valfrihet. Om stödet skall kunna få verklig effekt är det enligt
utredningens mening nödvändigt med garantier för att det kan utgå under
minst 5—10 år.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

I analogi med diskussionen om sysselsättningspremier skulle enligt utredningen
den allmänna arbetsgivaravgiften, som sedan år 1968 utgår med
1 % på lönesumman för alla företag, benämnas sysselsättningsavgift. Utredningen
framhåller att en regional differens skulle erhållas vid en höjning
av denna avgift utanför stödområdet. En svårighet vid användning
av sysselsättningsavgifter är enligt utredningen dess inverkan på företagens
konkurrensmöjligheter på internationella marknader.

Herr Hamrin anför i sitt särskilda yttrande att, eftersom ökad sysselsättning
framstår som viktigare vid företagslokalisering till inlandet än ökad
produktivitet, stödet åtminstone i viss utsträckning borde beräknas efter
antalet anställda. Det är önskvärt att stödet särskilt för inlandets del knyts
till arbetskraften, eftersom det är ökad sysselsättning som eftersträvas.

R em issyttrcindena

Bara ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över utredningens synpunkter
på frågan om sysselsättningspremier. Flertalet av dem tillstyrker fortsatta
undersökningar om sysselsättningspremiernas roll som
regionalpolitiskt medel. I denna riktning uttalar sig bl. a. SAF och Industriförbundet,
Grossistförbundet, LO, Landstingsförbundet och länsstyrelsen
i Gotlands län. SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet framhåller
att verkningarna av sysselsättningspremier inte har analyserats närmare
av utredningen. Erfarenheter från andra länder har inte heller kunnat
redovisas. Sysselsättningspremier har den fördelen att antalet arbetstillfällen
ökar snabbare på kort sikt. Till nackdelarna och osäkerhetsfaktorerna
hör att en snedvridning kan uppstå från teknisk och ekonomisk
synpunkt beträffande den mest ändamålsenliga produktionsstrukturen.
Det medvetna gynnandet av arbetskraftintensiva företag kan fördröja den
tekniska utvecklingen, vilket medför risker för försämrad konkurrensförmåga
på längre sikt. Det är samtidigt osäkert om premierna verkligen
skulle bidra till lägre arbetskraftskostnader och därigenom uppmuntra
till sysselsättning av arbetstagare som eljest kunde befaras bli eller förbli
arbetslösa. Riskerna för att den eftersträvade effekten delvis uppvägs av
löneförhöjningar är inte oväsentliga.

Organisationerna ifrågasätter vidare möjligheterna att utforma systemet
så att det inte får karaktären av permanenta driftsubventioner. Det är
enligt organsationerna angeläget att hålla fast vid principen att lokaliseringsstöd
till företagen begränsas till ett initialstöd. Stödformerna måste
vara flexibla så att stödet kan avvecklas smidigt eller flyttas från ett område
till ett annat.

Beträffande finansieringen utgår organsationerna från att det inte kommer
i fråga att finansiera premierna genom direkta bidrag från företag
i andra delar av landet. Det skulle inte vara rimligt att ålägga dessa att

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

bekosta ett regionalpolitiskt stöd. En sådan åtgärd skulle medföra bl. a.
en försämring av företagens internationella konkurrensförmåga.

Trots sina reservationer mot förslaget vill organisationerna inte avstyrka
att förutsättningarna för sysselsättningspremier prövas i det fortsatta utredningsarbetet.
Därvid bör särskilt utredas premiernas betydelse för geografiskt
avgränsade arbetsmarknader med speciella problem eller för äldre
arbetstagare inom delar av stödområdet, där sysselsättningsproblemen för
denna grupp är särskilt svåra.

LO diskuterar sambandet mellan utbildningsbidrag och sysselsättningspremier
och menar att utbildningsbidragen i viss mån har kommit att
fungera som sysselsättningspremier. En ändring av utbildningsbidragen
så att deras karaktär av sysselsättningsstöd bortfaller kommer enligt LO
att medföra problem för vissa företag. Trots att LO principiellt är motståndare
till bidrag till företagens drift kan det därför vara försvarligt
att pröva någon form av sysselsättningsstöd. Detta måste emellertid utformas
så att subventionselementet klart framgår, vilket innebär att stödet
bör vara bundet till en bestämd nivå. Övervägandet om stöd skall utgå
måste bygga på den långsiktiga sysselsättningseffekten så att stödet kan
avvecklas. LO förordar därför en snabb utredning om förutsättningarna
att helt eller delvis avlösa utbildningsbidragen genom införande av sysselsättningsbidrag.
En tänkbar utväg som härvid bör prövas är att företagen
erhåller ett bidrag räknat per anställd och timmar under högst sex månader,
medan utbildning som av de centrala arbetsmarknadsparterna bedöms
kräva längre utbildningstid handläggs på samma sätt som hittills.

Statens vattenfallsverk förordar att sysselsättningspremierna konstrueras
som ett generellt stöd till basnäringar inom vissa områden och automatiskt
utgår efter verkställd prestation, dvs. utan särskild prövning av myndighet
från fall till fall. Härigenom torde den stimulerande effekten bli störst och
administrationen bli minst omständlig.

Stockholms handelskammare påpekar att en ensidig satsning på kapitalkostnaderna
kan få icke önskvärda konsekvenser på resursfördelningen.
Det är ju arbetskraft och inte kapital det är överskott på inom stödområdet.
Det är i första hand priset på arbetskraft som behöver korrigeras
för att nå mera marknadsriktiga prisrelationer. Sysselsättningspremier har
fördelen att från sysselsättningssynpunkt gynna arbetskraftsintensiv industri
i stället för kapitalintensiv. Om även de existerande företagen kompenserades,
skulle dessa få en stimulans till expansion samtidigt som stödområdet
får ökad dragningskraft på företag utanför området.

ERU betonar betydelsen av en direkt subventionering av sysselsättningen
av arbetskraft. I liknande riktning uttalar sig Bankföreningen. ERU
pekar vidare på att en bromsande effekt på utflyttningen av arbetskraft
kan uppstå på grund av att en del av premierna kan läcka ut i form av
ökade löner till tidigare anställda. Om lönerna ligger förhållandevis nära

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

riksgenomsnittet, bör dock denna effekt kanske inte tillmätas så stor betydelse.
ERU beräknar att en lönesubvention på 1 % skulle medföra att
3,3 milj. kr. skulle betalas ut till företagen i de 15 kommunblock där de av
utredningen föreslagna prioriteringsorterna är belägna. Detta belopp torde
påverka räntabiliteten inom företagen obetydligt. Det krävs förmodligen
betydligt högre subventionssats för att stödet skall ge effekter av önskvärd
omfattning.

SALF framhåller vikten av att konsekvenserna ur samhällsekonomiska
och lönepolitiska synpunkter ingående penetreras. Förbundet menar liksom
länsstyrelsen i Älvsborgs län att premierna möjligen kan användas för
att främja sysselsättningen av äldre arbetskraft.

Länsstyrelsen i Örebro län, Företagareföreningarnas förbund, RLF och
Lantbruks förbundet samt företagareföreningen i Jämtlands lön ifrågasätter
om sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter bör komma
till användning som regionalpolitiskt medel.

Vad utredningen har anfört om sysselsättningsavgifter har
inte närmare behandlats av remissinstanserna. RLF och Lantbruksförbundet
samt ERU berör frågan i samband med uttalanden om etableringskontroll.
Förbunden anför att en sådan kontroll måste ha ekonomisk innebörd
för att få effekt och att man därvid kan tänka sig t. ex. en differentiering
av arbetsgivaravgiften. Enligt ERU torde förädlingsvärdes- och arbetskraftsskatter
i storstadsregionerna ge vidare effekter än etableringskontroll.
Sådana medel kan lättare differentieras mellan olika näringslivsgrenar,
vilket torde vara nödvändigt om en balanserad utveckling skall upnås.

X. Kostnads- och anslagsfrågor

1. Kostnadsberäkningar

Utredningen

Lokaliseringsstöd. Utredningen föreslår att i avvaktan på mera genomgripande
förändringar på lokaliserings- och regionalpolitikens område i
fortsättningen endast ettåriga medelsramar fastställs för lokaliseringsstödet.

Vid bedömningen av medelsbehovet för den fortsatta stödverksamheten
utgår utredningen från upgifterna om medelsförbrukningen under tiden
den 1 juli 1965 —- den 30 juni 1969. Den årliga förbrukningen av stödmedel
har uppgått till i genomsnitt 153 milj. kr inom och 70 milj. kr. utom
det nuvarande stödområdet.

Vid beräkningen av ramen för budgetåret 1970/71 bör enligt utredningen
främst beaktas dess förslag till utvidgningar av stödunderlaget och
höjning av maximigränserna för stödet samt utvidgningen av begreppet
stödberättigad verksamhet. En mängd andra faktorer vilkas effekter inte är

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970 177

direkt mätbara kan, anför utredningen, givetvis påverka medelsbehovet,
bl. a. inverkan av det rådande allmänna konjunkturläget och kreditåtstramningen
samt resultaten av Industriförbundets och inrikesdepartementets
samarbete.

Enligt utredningens bedömning erfordras för budgetåret 1970/71 för
stöd till enskilda företag en beslutsram för lokaliseringsbidrag av ca 90
milj. kr. och en låneram av omkring 260 milj. kr. eller en total beslutsram
av 350 milj. kr. Härtill skall läggas det lokaliseringsstöd som kan
komma att utgå till statliga företag. Det är för utredningen bekant att
det f. n. finns ansökningar från sådana företag om betydande belopp och
att ytterligare ansökningar är att vänta. I avsaknad av uppgifter hur beloppen
kan komma att fördelas på innevarande och nästa budgetår finner
utredningen inte möjligt att med någon större sannoliklietsgrad bedöma
medelsbehovet för de statliga företagen.

I fråga om beslutsramen för lokaliseringsbidrag påpekar utredningen
att, eftersom bidrag enligt förslaget i regel bör lämnas i form av avskrivningslån,
större delen av det beräknade bidragsbeloppet på 90 milj. kr.
kommer att avskrivas under en period av drygt fem år.

Industricentra. Eftersom erfarenheter av kostnaderna för uppbyggande av
industricentra inte finns i vårt land, kan enligt utredningen någon noggrannare
beräkning av initial- och driftkostnader inte göras. Utredningen
beräknar att för uppbyggnaden av 3—6 centra krävs ett aktiekapital
av 15 milj. kr. samt 100 milj. kr. i lånegarantier för en period av 3—5 år
samt tillägger att det erforderliga beloppet givetvis är lägre under det
första året.

Utbildningsbidrag. Utredningen räknar med en fördubbling av antalet
elever i jämförelse med det beräknade antalet elever budgetåret 1968/69,
vilket medför ett kraftigt ökat medelsbehov. Därutöver erfordras medel
med hänsyn till de i andra avseenden generösare principer för bidrag som
utredningen förordar. För att täcka ifrågavarande medelsbehov beräknas
ett anslag av 75 milj. kr.

Remissyttrandena

Utredningens ram- och medelsberäkningar föranleder kommentarer
av endast ett fåtal remissinstanser. Ingen framställer erinringar
mot de av utredningen föreslagna beloppen. RLF och Lantbruksförbundet
anmärker dock att utredningen inte har redovisat något material på vilket
en bedömning av medelsbehovet kan grundas. Eftersom förslaget avser
endast budgetåret 1970/71 tillstyrks emellertid förslaget. Förbunden utgår
från att en justering av medelsanvisningarna kan ske om det visar sig
nödvändigt.

Förslaget om ettåriga medelsramar tillstyrks i allmänhet.
Länsstyrelsen i Örebro län anser det väsentligt att ettåriga medelsramar
12 — Bilrnng till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

fastställs eftersom hastiga omslag kan inträffa i konjunkturläget. Även
länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar behovet av flexibilitet av konjunkturhänsyn
och tillfogar att under ett initialskede med ökat stöd ett
extra stort antal ansökningar kan komma in. Vidare fäster länsstyrelsen
stor vikt vid att Kungl. Maj :t även fortsättningsvis får möjlighet att bevilja
lokaliseringsstöd utöver medelsanvisningar.

Beträffande kostnaderna för industricentra påpekar Bankföreningen
att det skulle ha varit värdefullt om utredningen angett något
underlag för bedömningen av industricenterbolagets medelsbehov. En sådan
skulle t. ex. kunna göras på grundval av en tänkt balansräkning och
vinst- och förlusträkning för bolaget sedan det verkat i några år. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län har inget att erinra mot förslagen om
finansiering av industricentra och utbildningsbidrag. Företagareföreningarnas
förbund anser att utbildningsbidragen bör kompletteras
eller omfördelas så att bidrag kan utgå även för utbildning av företagsledare,
arbetsledarpersonal och instruktörer.

Länsstyrelsen i Örebro län och Företagareföreningarnas förbund anför
att en bedömning borde ha gjorts av medelsbehovet för en förstärkning av
företagareföreningarnas verksamhet. Länsstyrelsen anser alt
staten bör svara för ett kraftigt ekonomiskt tillskott årligen.

Konjunkturinstitutet fäster uppmärksamheten på den passus i direktiven
enligt vilken utredningen bör pröva om det kapitaltillskott som staten
har lämnat kan anses lämpligt avvägt i förhållande till övriga kreditgivares
insatser. Varken i utredningen eller i ERU-rapporten synes denna
fråga ha blivit berörd, anför institutet. Dit hör bl. a. diskussionen av i vilken
utsträckning stödföretagen faktiskt har kunnat och kan förväntas
nyttja lån och bidrag i stället för andra kreditformer. Detta aktualiserar
en samordning av lokaliseringspolitiken med kreditpolitiken. Dessa frågor
synes vara av både principiell och praktisk betydelse och institutet förutsätter
att de kommer att uppmärksammas i den andra etappen av utredningsarbetet.

2. Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71

I sin anslagsframställning för nästa budgetår framhåller AMS att den
femåriga försöksperioden för stödverksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte
löper ut med utgången av budgetåret 1969/70. Eftersom lokaliseringsutredningen
väntas lägga fram förslag rörande fortsatta stödåtgärder först
senare under budgetåret, begränsar sig styrelsen till att under anslagen
Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån beräkna medelsbehovet för budgetåret
1970/71 enligt nu gällande grunder.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

179

DRIFTBUDGETEN

C 1. Lokaliseringsbidrag

Anslaget har för budgetåret 1969/70 uppförts med 10 milj. kr. Vid budgetårets
ingång fanns under anslaget en reservation på 93 116 223 kr. Denna
var emellertid dispositionsmässigt bunden med ca 70 milj. kr., varför
den reella reservationen uppgick till ca 23 milj. kr.

AMS räknar med att de lokaliseringspolitiska insatserna utanför stödområdet
kan hållas på en lägre nivå under budgetåret 1970/71 än tidigare
och att resurserna därigenom kan användas mera odelat vid investeringar
i skogslänen. I övrigt erinrar styrelsen om att lokaliseringsstöd enligt nuvarande
bestämmelser kan utgå till turistnäringen endast inom stödområdet.
Eftersom turismen enligt styrelsens bedömning spelar en viktig roll
även i vissa regioner utanför stödområdet bör lokaliseringsstöd kunna
komma i fråga även där. För turisthotellverksamhet nödvändiga »lcringanläggningar»,
såsom skidbackar, parkeringsplatser, närområdesvägar
m. in., har styrelsen funnit vara utmärkta sysselsättningsobjekt för äldre
svårplacerad arbetskraft. Enligt praxis utgår lokaliseringsstöd till turistanläggningar
enbart i form av lån. Styrelsen anser emellertid att turistnäringen,
som på många håll inom stödområdet är den enda näring som
sysselsättningsmässigt kan expandera, från stödsynpunkt bör jämställas
med industrin. Styrelsen föreslår därför att också lokaliseringsbidrag bör
utgå till turistanläggningar.

Styrelsen hemställer att till lokaliseringsbidrag för budgetåret 1970/71
anvisas ett reservationsanslag av 50 milj. kr.

KAPITALBUDGETEN

V. Fonden för låneunderstöd

V: 9. Lokaliseringslån

För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats ett investeringsanslag
av 200 milj. kr. Under anslaget fanns vid budgetårets ingång en
reservation på 130 223 006 kr. Denna var emellertid dispositionsmässigt
i sin helhet tagen i anspråk. Därutöver hade Kungl. Maj :t med stöd av
riksdagens bemyndigande beviljat lån med ytterligare ca 170 milj. kr.

AMS föreslår att till lokaliseringslån för budgetåret 1970/71 anvisas ett
investeringsanslag av 200 milj. kr.

180

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

XI. Departementschefen

Nu gällande riktlinjer för den regionalpolitiska verksamheten fastställdes
av 1964 års riksdag. Verksamheten har haft försökskaraktär och bedrivits
i stor skala. En omfattande regionalpolitisk planering har pågått. Det är
nu dags att summera erfarenheterna av försöksverksamheten och planeringsarbetet.
Jag finner dem vara i huvudsak positiva och är beredd att gå
vidare. Nuvarande investeringsstöd bör byggas ut och ges en vidare ram.
Samtidigt förordar jag att delvis nya medel prövas för att ge de regionalpolitiska
insatserna större genomslagskraft.

Bakgrund och erfarenheter

Målen för samhällets regionalpolitik sammanfattades enligt 1964 års
riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspolitik på följande sätt.

— Landets tillgångar av kapital och arbetskraft bör utnyttjas till fullo
och fördelas på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas.

— Det stigande välståndet bör fördelas så att människorna i olika delar
av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service.

— Strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen bör ske i sådana
former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet
värnas.

-— Landets försvar bör underlättas.

Dessa mål skulle enligt beslutet främjas genom samhällelig rådgivning åt
företag om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet, statligt ekonomiskt
stöd vid industrilokalisering inom vissa områden samt en aktiv samhällsplanering.
Särskilt stort avseende fästes vid samhällsplaneringen. En
regional utvecklingsplanering sågs nämligen som en nödvändig förutsättning
för att få till stånd en sådan samordning av insatserna i form av
lokaliseringsstöd, offentliga investeringar m. m. att effekterna både för
samhället och individerna blir maximala.

Samhällsplaneringens huvuduppgift som ett medel för regionalpolitiken
förutsattes sålunda vara att skapa och utveckla instrument dels för samordning
av beslutsfattandet inom olika sektorer och på olika nivåer inom
den statliga verksamheten, dels för samverkan mellan stat och kommun i
syfte att regionalt fördela de samhälleliga resurserna så att en regionalt
balanserad ekonomisk tillväxt och en jämnare fördelning av välståndet kan
förverkligas. Planeringen borde utmynna i konkreta förslag och handlingsprogram.
Länsstyrelserna fick huvudansvaret för denna verksamhet i länen
och i samband därmed inrättades planeringsråd med rådgivande funktioner.

Den regionalpolitiska planeringen inleddes efter ett omfattande förberedelsearbete
med en försöksverksamhet under beteckningen länsplanering

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

1967. Resultaten av denna planering har redovisats för riksdagen i 1969 års
statsverksproposition. Planeringen hade till främsta syfte att i länen ange
till vilka kommunblock de regionalpolitiska insatserna i första hand borde
koncentreras. Den var framgångsrik i så måtto att det visade sig möjligt
att med en betydande grad av enighet på regional nivå utarbeta realistiska
målsättningar med så klart uttalade prioriteringar att planeringen
kan tjäna till vägledning för den regionala politiken i länen. Länsplanering
1967 kunde emellertid inte fullföljas så långt som till konkreta handlingsprogram,
även om man i vissa län gjorde ansatser i denna riktning. Kungl.
Maj :t har sedermera uppdragit åt länsstyrelserna/planeringsråden att inom
ramen för en fortsatt försöksverksamhet utarbeta konkreta regionalpolitiska
handlingsprogram. Dessa handlingsprogram går under benämningen
länsprogram 1970.

Erfarenheterna av den hittills bedrivna regionala utvecklingsplaneringen
är goda. Jag räknar med att en planering med i huvudsak den uppläggning
som kännetecknar länsplanering 1967 och länsprogram 1970 kommer att bli
bestående inslag i den framtida samhällsplaneringen. Förberedelser pågår
f.n. för en ny länsplaneringsomgång åren 1972—1973.

Den samordning av den regionalpolitiska planeringen på länsplanet som
handhas av länsstyrelserna/planeringsråden skall enligt 1964 års riksdagsbeslut
på det centrala planet motsvaras av en samordnad bedömning inom
Kungl. Maj:ts kansli. I anslutning härtill tillkallades en särskild beredning
— lokaliseringsbcredningen — med representanter för arbetstagarocli
arbetsgivarorganisationer, viktigare planerande centrala ämbetsverk
in. fl. De överläggningar om planeringsfrågor in. in. som har ägt rum i beredningen
har varit värdefulla.

En viktig förutsättning för utformandet av en konkret och realistisk
regionalpolitik är att den regionala utvecklingen i olika avseenden blir belyst
och analyserad. För detta ändamål tillsattes efter 1964 års riksdagsbeslut
en särskild expertgrupp för regional utredningsverksamhet — ERU
— som fick till uppgift att bl. a. initiera och samordna forskning av regionalpolitiskt
intresse. Betydelsefulla resultat har lagts fram i ERU:s nyligen
avlämnade rapport Balanserad regional utveckling. Den redovisar en rad
analyser av utvecklingstendenserna i fråga om befolkning och näringsliv
i olika delar av landet. Mot bakgrund härav diskuteras i rapporten förutsättningarna
och medlen för att nå en balanserad utveckling i såväl områden
med befolkningstillväxt som regioner med folkminskning. Jag bedömer
det som nödvändigt att statsmakterna även i fortsättningen initierar och
samordnar sådan forskning som har regionalpolitiskt intresse. Under de
närmaste åren kommer ERU:s verksamhet att inriktas framför allt på två
huvudfrågor. Den ena gäller produktionskostnaderna i olika regioner och
syftar till att i enlighet med önskemål som uttalats av riksdagen (BaU 1969:
30, rskr 309) bl. a. belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika
lokaliseringsalternativ. Den andra avser hushållens levnadsvillkor i olika

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

regioner och i samband därmed individernas preferenser för olika bostadsorter.

I fråga om resultat och erfarenheter som har vunnits under den hittills
gångna delen av den femåriga försöksperioden med lokaliseringspolitiskt
stöd till industriföretag kan jag nämna följande. Under perioden den 1 juli
1965—den 31 december 1969 har statligt lokaliseringsstöd beviljats till 529
företag med sammanlagt 941 milj. kr. Av stödet har ca 70 % gått till
stödområdet och avsett 433 företag. Stödet fördelar sig med 184 milj. kr. i
lokaliseringsbidrag och 757 milj. kr. i lokaliseringslån. Därtill kommer värdet
för låntagaren av att staten i vissa fall under de första åren medgett
räntefrihet på lämnat lån. Dessa ränteeftergifter kan uppskattas till sammanlagt
ca 100 milj. kr. Härutöver har under perioden den 1 juli 1966—
den 30 juni 1969 utbildningsbidrag med lokaliseringspolitiskt syfte beviljats
272 arbetsställen med 70 milj. kr. för utbildning av drygt 11 000 personer.

De totala investeringarna för vilka lokaliseringsstöd beviljats har i ansökningarna
angetts till 1 717 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att de
investeringar som beräknades tillkomma med lokaliseringsstöd under de
fyra första åren av försöksperioden motsvarade 7 % av de totala faktiska
investeringarna i egentlig industri under denna period. Fram till årsskiftet
1969—1970 hade 300 företag färdigställt de planerade investeringarna.
De verkställda investeringarna i färdiga och pågående projekt uppgår
till 1 244 milj. kr., vilket innebär att totalt drygt två tredjedelar av de berörda
investeringarna har kommit till stånd.

Företagen har i ansökningarna beräknat att den utbyggnad som stödet
har initierat kommer att medföra en ökning av antalet sysselsatta med
15 600 personer, varav 10 200 inom stödområdet. Enligt en undersökning
som har utförts genom inrikesdepartementets försorg har antalet sysselsatta
i stödföretagen från ansökningstillfället fram till årsskiftet 1969—1970
ökat med sammanlagt 9 300 personer. Detta innebär att 60 % av den i ansökningarna
totalt angivna sysselsättningsökningen hade inträffat vid denna
tidpunkt. Det är naturligt att den registrerade sysselsättningsökningen
inträffar senare än investeringarna. Enligt undersökningen planerar de
företag som har fått stöd att öka sysselsättningen under år 1970 med
3 800 personer och under år 1971 med ytterligare 2 600 personer. Totalt
innebär detta en sysselsättningsökning med 15 700 personer. Det hittillsvarande
utfallet och företagens bedömning i nuläget av utvecklingen under
de närmaste åren sammanfaller således med den sysselsättningsökning
som har angetts i ansökningarna om lokaliseringsstöd.

De ca 90 företag som har nyetablerats med lokaliseringsstöd har i ansökningarna
beräknats komma att sysselsätta 5 900 personer, därav 2 400
inom stödområdet. Vid årsskiftet 1969-—1970 sysselsattes 3 000 personer i
dessa företag, därav 1 400 inom stödområdet. För år 1970 beräknas ökningen
uppgå till 1 000 och för år 1971 till 800 personer.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Som framgår av det material jag redovisat har den sysselsättningsutveckling
som företagen har förutskickat i sina ansökningar om lokaliseringsstöd
i huvudsak redan infriats eller kommer att infrias när investeringarna
har fullgjorts. Det är självfallet svårt att ange hur stor del av
sysselsättningsökningen som är en direkt effekt av lokaliseringsstödet. Det
material som ERU har redovisat tyder emellertid på att sysselsättningsförändringarna
i företag som har erhållit stöd under de gångna åren har varit
klart gynnsammare än inom industrin i genomsnitt. Vid bedömningen av
lokaliseringsstödets sysselsättningseffekter bör också beaktas att den totala
industrisysselsättningen i landet under perioden 1965—1967 minskade med
drygt 40 000 personer. För de fyra nordligaste länen kunde däremot
noteras en ökning av industrisysselsättningen under samma period.

Den enkät som lokaliseringsutredningen har utfört hos länsstyrelser och
planeringsråd bekräftar att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
har haft stor betydelse inte bara genom att den har lett till ökad sysselsättning
utan också genom att den har bidragit till att bevara och konsolidera
redan befintliga företag. Härigenom har tryggheten för de anställda ökat.
Även utbildningsbidragen har här spelat stor roll.

Utanför stödområdet har 96 företag beviljats lokaliseringsstöd med sammanlagt
291 milj. kr. eller 31 % av det totala stödbeloppet. Stödet har i
stor utsträckning gått till områden där problemen under konjunkturnedgången
har varit likartade med dem som föreligger inom stödområdet. Sålunda
har nära hälften av detta stöd avsett företag i de delar av Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län som gränsar till stödområdet. Som utredningen
framhållit har även övriga insatser utanför stödområdet varit av
stort värde. Genom punktinsatser har effektiva åtgärder kunnat sättas in
i orter, som har drabbats av allvarliga sysselsättningsstörningar. Exempel
härpå utgör Borås, Oskarshamn och Norrköping. I många fall har stödet
också medverkat till bättre differentiering av näringslivet i orten varigenom
dess konjunkturkänslighet har blivit mindre. Som utredningen framhåller
har det betytt mycket att stödåtgärder av denna art har kunnat sättas in
snabbt tillsammans med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Det är givet att försöksverksamheten med lokaliseringsstöd inte har varit
problemfri. Sålunda tyder det utredningsmaterial som ERU har lagt fram
på att flera av de företag som har fått lokaliseringsstöd har sämre lönsamhet
än andra företag. Framför allt medelstora och stora verkstadsföretag
uppvisar dock en räntabilitet i nivå med riksgenomsnittet. Man skall vidare
hålla i minnet att stödet till flertalet av de undersökta företagen har kunnat
verka endast under relativt kort tid. Vissa inkörningsproblem kan helt
naturligt inte undvikas och det är därför troligt att företagen efter hand som
de kan tillgodogöra sig effekterna av stödet kan bli väl jämförbara med andra
företag i fråga om lönsamhet. Det är för tidigt att dra definitiva slutsatser
men hittills har antalet rena misslyckanden varit relativt litet. Endast

184

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1970

0,6 % av det totala stödet har utgått till företag som sedermera gått i konkurs
eller avvecklats.

Ett annat problem som kräver uppmärksamhet är stödets fördelning inom
stödområdet. Av det totala stödet inom stödområdet har endast 29 %
gått till företag i inlandskommunerna, men företag i dessa kommuner har
fått 38 % av det totala bidragsbeloppet. Detta bör jämföras med att detta
område innefattar 37 % av stödområdets folkmängd. Stödet har som utredningen
framhåller i inlandet fördelats på ett relativt stort antal kommunblock
och orter medan stödet i kustlandet och södra delen av stödområdet
i väsentligt större utsträckning har koncentrerats till de till folkmängden
större kommunblocken. Jag återkommer till denna fråga men vill redan
nu stryka under nödvändigheten av en större koncentration av insatserna
inom inlandet för att lokaliseringspolitiken skall kunna bli verkningsfull.

Erfarenheterna visar samtidigt att det är angeläget att också andra åtgärder
vidtas för att trygga godtagbara levnadsförhållanden i sådana områden
där en positiv utveckling inte kan förväntas ens genom ett förstärkt
lokaliseringsstöd. Dessa frågor övervägs f. n. inom utredningen rörande
glesbygdsproblemen. Utredningen och den särskilda arbetsgrupp som föregick
denna har successivt sedan år 1967 lagt fram förslag till åtgärder i
glesbygdsområdena. Jag vill erinra om att 5 milj. kr. har anvisats för
vartdera budgetåret 1968/69 och 1969/70 till särskilda åtgärder för omvårdnad
och service åt i första hand åldringar och handikappade i glesbygderna.
För budgetåret 1970/71 har föreslagits att anslaget höjs till 10
milj. kr. I samband därmed avses verksamheten komma att utvidgas till att
omfatta även andra befolkningsgrupper i glesbygdsområdena. Vidare har
sedan budgetåret 1968/69 anvisats 5 milj. kr. för att stimulera till hemslöjd
och legoarbeten åt industriföretag i form av hemarbete i glesbygdsområdena.
Under innevarande budgetår beräknas detta stöd resultera i ca 1 000
arbetstillfällen. Jag vill också erinra om de räntefria statliga förbättringslånen
som har stor betydelse för att åstadkomma goda bostäder för åldringar
och handikappade i glesbygdsområdena. Antalet lägenheter som beviljats
förbättringslån under perioden 1965—1969 utgör 74 000. Försöksverksamhet
med kollektiv kommunal trafikförsörjning har startats i vissa
glesbygdsområden.

Trots att försöksverksamheten med särskilda stödåtgärder i glesbygdsområden
har pågått endast kort tid är erfarenheterna av den hittills bedrivna
verksamheten enligt min bedömning sådana att en vidareutveckling
bör ske av stödformer av detta slag till förmån för människorna i glesbygderna.

Vid bedömningen av de resultat som hittills har uppnåtts genom den
lokaliseringspolitiska stödverksamheten måste man hålla i minnet att det
är resultaten av endast ett par års verksamhet som kan avläsas med någon
grad av säkerhet. Som ett generellt omdöme anför utredningen att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

185

hittills bedrivna lokaliseringspolitiken i många hänseenden har varit framgångsrik
och haft påtagligt gynnsamma effekter på sysselsättningen.

Jag delar utredningens mening att stödverksamheten har gett beaktansvärda
resultat. Den har stimulerat en avsevärd investeringsvolym inom
stödområdet vilket frånsett direkta sysselsättningseffekter under byggnadstiden
har medfört ökad sysselsättning i de företag som har fått del av
stödet. Man kan utgå från att inte obetydliga sekundära sysselsättningseffekter
har åstadkommits även inom andra delar av näringslivet, framför
allt inom servicesektorn. I några fall har de sammantagna effekterna av
lokaliseringsstödet varit sådana att det finns fog för påståendet att områdets
utveckling har tryggats. Det finns också anledning erinra om att konjunkturläget
under en stor del av försöksperioden har varit svagt. Utredningen
framhåller att det är ett gott betyg åt stödverksamheten att den trots
dessa ändrade förutsättningar, som inte kunde förutses vid tidpunkten
för 1964 års riksdagsbeslut, har kunnat ge så tillfredsställande resultat.

Trots att stödverksamheten sålunda har avkastat värdefulla resultat har
dessa emellertid inte varit tillräckliga för att neutralisera verkningarna
från sysselsättningssynpunkt av den fortgående och snabba minskningen
av arbetstillfällena inom jord- och skogsbruket. Inom stora delar av skogslänen
har den negativa utvecklingen fortsatt trots möjligheterna till lokaliseringsstöd.
Även utvecklingen i övrigt tyder på en bestående obalans mellan
skogslänen och övriga delar av landet.

I 1969 års statsverksproposition lämnades i anslutning till redovisningen
av länsplanering 1967 en ingående redogörelse för den väntade utvecklingen
inom befolkning och näringsliv i landets olika delar fram till år 1980. Det
material som låg till grund för denna redogörelse liksom det av ERU nu
framlagda materialet tyder på eu fortsatt stark strukturrationalisering. Andelen
sysselsatta inom jord- och skogsbruket väntas enligt redovisade prognoser
gå ned från 10 % av de förvärvsarbetande år 1965 till knappt 4 % år
1980. Under samma tid räknar man med att andelen sysselsatta inom servicenäringarna
skall öka från 46 till 53 %. Industrins sysselsättningsandel
väntas bli i stort sett oförändrad eller sjunka något till år 1980. Denna
fortgående förskjutning emellan olika näringsgrenar kommer att skapa
problem i olika delar av landet, framför allt i skogslänen där jord- och
skogsbruket fortfarande spelar en dominerande roll för sysselsättningen. I
dessa områden kommer strukturförändringarna att medföra ett betydande
bortfall av arbetstillfällen. För att ersätta bortfallet behövs ett tillskott av
nya sysselsättningstillfällen inom andra näringsgrenar.

Målmedvetna åtgärder erfordras alltså enligt min mening om en tillfredsställande
balans i den regionala utvecklingen skall kunna uppnås i landets
olika delar. En vidareutveckling och förstärkning av den regionala politiken
framstår därför som en uppgift av hög angelägenhetsgrad.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Regionalpolitikens mål

En förstärkning och vidareutveckling av regionalpolitiken måste med
kraft inriktas på att åstadkomma en sådan fördelning av välståndet att
människorna i olika delar av landet får tillfredsställande ekonomiska, sociala
och kulturella förhållanden. Samtidigt måste det även i fortsättningen
vara ett mål för en långsiktig regional politik att främja ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande genom att medverka till en sådan lokalisering av
näringslivet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade.

De senare årens tekniska och ekonomiska utveckling tillsammans med
den hårdnande internationella konkurrensen har skärpt kravet på att näringslivet
och arbetsmarknaden fortlöpande anpassas till ändrade förhållanden.
Utvecklingen mot större företagsenheter och en starkare specialisering
även inom de mindre företagen är en förutsättning för tillverkning
av de långa serier som ger konkurrenskraft gentemot andra länders produktion.
Därmed ökar också behovet av samordning av produktionsresurserna
och kontakter med större marknader. Denna utveckling, som samtidigt
präglas av förändringar i produktivitet, efterfrågan och teknik, leder
i sin tur till en omfördelning av resurser mellan olika branscher och
regioner.

Det är en viktig uppgift att underlätta denna fortgående omvandling,
som är ett oundgängligt led i den ekonomiska tillväxtprocessen. För ett
land som vårt med dess omfattande utrikeshandel är det en särskilt angelägen
uppgift att verka för en effektiv struktur inom exportindustrin och
den importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin.

En positiv utveckling av utrikeshandeln och en tillfredsställande tillväxt
av folkhushållets resurser är också en avgörande förutsättning för att övriga
mål inom den ekonomiska politiken skall kunna förverkligas, nämligen
stigande levnadsstandard, full sysselsättning och ökad social trygghet.

Å andra sidan utgör en snabb ekonomisk tillväxt i sig själv ingen garanti
för att dessa mål uppnås på ett likvärdigt sätt i alla delar av landet. Erfarenheten
har visat att den tekniska och ekonomiska utvecklingen kan ge
upphov till påtagliga regionala olikheter i fråga om sysselsättning, inkomster
och levnadsstandard. I 1964 års proposition erinrades om de problem
som strukturomvandlingen har fört med sig i skogslänen. Utvecklingen under
senare år har snarast förstärkt intrycken av obalans mellan landets
nordligare och sydligare delar. Ett uttryck härför är att en ökande andel
av de arbetslösa återfinns i skogslänen. Ett annat är den låga yrkesverksamheten
bland kvinnorna. ERU:s utredningsmaterial tyder vidare på att påtagliga
inkomstskillnader föreligger till nackdel för huvuddelen av stödområdet.
Även i skilda regioner utanför skogslänen har vi likartade problem.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Samtidigt har ett annat nttryck för bristande balans i den regionala
utvecklingen blivit allt mer framträdande. I 1964 års proposition fästes
uppmärksamheten på tendenser till koncentration av befolkningen till storstadsområdena
och de risker för en eftersläpning i utbyggnaden i dessa
områden av kommunikationer och andra serviceanordningar som detta
bär fört med sig. Under senare år har stockningsproblemen förstärkts. Ett
uttryck härför är att 70 % av den vid senaste årsskiftet inneliggande stocken
av oprioriterade byggnadsärenden avser storstadsområdena. Behovet att
bygga ut samhällskapital och kommunal service i storstäderna vid oförminskad
expansion är som ERU har framhållit betydande. Enligt ERU
torde fortsatt expansion kräva en begränsning av näringslivets anspråk på
resurser i dessa regioner för att en önskvärd balans skall uppnås.

Det är enligt min mening en viktig uppgift att styra utvecklingen i sådana
banor att en bättre regional balans främjas och att en jämnare fördelning
av det stigande välståndet nås i olika delar av landet. En balanserad fördelning
av befolkning och näringsliv är motiverad också av miljöpolitiska
hänsyn. Den ökade insikten om miljöns betydelse har tillfört välståndsbegreppet
ytterligare en viktig dimension.

Med de utgångspunkter som jag har angett vill jag till regionalpolitiken
hänföra sådana strävanden som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande
på kortare och längre sikt samt ökad ekonomisk tillväxt
med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen. Härigenom
skall regionalpolitiken skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt
avseende mellan människor i olika regioner. Detta mål innefattar
också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten
sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas.
Beredskapspolitiska synpunkter bör också beaktas i det regionalpolitiska
arbetet.

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har medfört att delar av den
industriella tillverkningen inte längre är lika geografiskt bundna till vissa
fasta förutsättningar som tidigare. Från dessa synpunkter föreligger därför
numera större möjligheter än tidigare att i olika delar av landet utveckla
mångsidiga, väl avvägda industriregioner med differentierad arbetsmarknad
som ger ökade valmöjligheter för den enskilde. För att målet för regionalpolitiken
skall kunna uppnås måste emellertid de regionalpolitiska insatserna
koncentreras till sådana orter och områden som på längre sikt har
förutsättningar att utvecklas gynnsamt. För skogslänens del ökar därigenom
också — som AMS har framhållit i sitt yttrande — förutsättningarna
för att sysselsättningsproblemen skall kunna lösas utan att arbetskraften
behöver flytta från sitt hemlän.

Det bör därför enligt min uppfattning i allmänhet gå att förena strävandena
till ökad ekonomisk tillväxt med kravet på förbättrad jämvikt i den

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 7970

näringsgeografiska strukturen. Kortsiktigt kan dock målkonflikter inte alltid
undvikas. En avvägning får då ske från fall till fall utifrån den prioritering
av olika delmål som framstår som mest ändamålsenlig.

De mål för den regionala politiken som jag liar angett har fått en vid
och allmän formulering. Enligt inin mening har en sådan allmän målsättning
stort värde som en anvisning om viljeinriktningen för det fortsatta
regionalpolitiska arbetet de närmaste åren. Många remissinstanser har funnit
det nödvändigt att målen preciseras ytterligare för att de skall kunna
bilda underlag för en fastare utformad regional politik. Jag delar uppfattningen
att målen bör ges en mera konkret utformning. Jag vill framhålla
att en gradvis konkretisering av de regionalpolitiska målen har skett efter
1964 års riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspolitik. Det mest betydelsefulla
steget hittills togs genom behandlingen av länsplanering 1967 vid
1969 års riksdag. Därvid gjorde min företrädare vissa av riksdagen biträdda
uttalanden som jag vill sammanfatta på följande sätt.

1) Tillväxten i storstadsområdena bör dämpas och avlänkas till andra
delar av landet. En strävan bör vara att utveckla ett antal växtkraftiga
stadsregioner till attraktiva alternativ till storstadsområdena.

2) Länsstyrelsernas och planeringsrådens strävan att i planeringen för de
skilda länen satsa på områden med god spontan tillväxtkraft bör stödjas.
Jag kan i anslutning härtill erinra om uttalandet i årets finansplan att regionalpolitiken
i första hand måste inriktas på orter och områden som
bedöms kunna få en differentierad företagsstruktur och arbetsmarknad.
De regionalpolitiska insatserna bör därför syfta till att skapa nya eller
utveckla redan existerande tillväxtbetingelser för ett antal sådana tätortsregioner
i olika delar av vårt land utanför storstäderna.

3) Man bör söka tå till stånd en utveckling som innebär att det i varje län
finns minst en stadsregion med framtida spontan tillväxtkraft, till vilken
en betydande del av de ofrånkomliga flyttningarna inom länen kan ske.

4) De prioriteringar och rangordningar av kommunblock som planeringsråden
och länsstyrelserna har gjort när det gäller behovet av insatser föranleder
inte några erinringar såvitt angår förhållandena inom stödområdet.

5) Kommunblocken utanför stödområdet är i allmänhet väl belägna i
förhållande till orter med sysselsättning och service som kan antas bestå
på längre sikt. Som utgångspunkt för det regionalpolitiska handlandet kan
man därför i huvudsak acceptera de prognoser som länsstyrelserna har
gjort och som bygger på en framskrivning av de nuvarande utvecklingstendenserna.
Detta innebär att man inte godtar sådana prioriteringar eller
andra åtgärder i vissa län utanför stödområdet som skulle få en ökad
spridning av insatserna till följd.

Tillämpade på de målsättningar som redovisades av länsstyrelserna och
planeringsråden inom ramen för länsplanering 1967 får de uttalanden som
sålunda gjordes en konkret innebörd när det gäller att bedöma hur insatser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

189

na bör fördelas. Samtliga statsmyndigheter har genom Kungl. Maj :ts cirkulär
(1969: 438) anbefallts att i beslut av regionalpolitisk betydelse beakta
resultaten av den genomförda planeringen.

Jag framhöll nyss att en ytterligare konkretisering av de regionalpolitiska
målen är önskvärd. En viktig förutsättning härför är att målen får en fast
förankring inte bara i riksdag och regering utan också i länen och kommunerna.
Betydelsefulla beslut fattas på det regionala planet rörande fördelningen
av de offentliga investeringarna mellan kommunerna. De kommunala
och regionala fördelningsbesluten blir i stor utsträckning vägledande
också för näringslivets lokaliseringsbeslut. Det är därför angeläget att länsorgan
och kommuner i samverkan deltar vid utformningen av den regionala
politiken. Liksom hittills bör därför den långsiktiga utrednings- och planeringsverksamheten
på länsplanet utgöra underlag för en regional politik.
Som ett led i strävandena att stärka länsstyrelsernas funktion som regionalpolitisk!
samordnande organ kommer chefen för civildepartementet senare
under våren att lägga fram förslag om vissa ändringar i den statliga länsförvaltningen.

Förutsättningarna för att utforma en i länen förankrad och hela landet
omfattande regional politik kommer att förbättras genom de handlingsprogram
— länsprogram 1970 — som f. n. utarbetas av länsstyrelserna och
planeringsråden i samverkan med kommunerna. Uppdrag härom gavs av
Kungl. Maj :t i mars 1969. Programmen skall inriktas på sysselsättningspolitiska
åtgärder som bedöms erforderliga för att uppnå målsättningarna
i länsplanering 1967. De skall omfatta även andra åtgärder för att trygga
goda levnadsbetingelser i sådana områden där den spontana utvecklingen
är svag och de nuvarande lokaliseringspolitiska medlen erfarenhetsmässigt
har ringa effekt. Vidare skall de redovisa hur investeringarna inom den
offentliga sektorn bör fördelas regionalt om utvecklingen i länen följer
målsättningarna i länsplaneringen.

Arbetet med länsprogrammen är inriktat på att dessa skall kunna redovisas
i slutligt skick under år 1971. Ställning till programmen kan därför
tas tidigast år 1972. Olägenheterna av detta dröjsmål uppvägs enligt min
mening av att planeringen får en lokal förankring. För att ytterligare minska
olägenheterna vill jag som stöd för det planerings- och programarbete
som pågår ange vissa allmänna riktlinjer för utformandet av ett regionalt
program för hela landet och i samband därmed göra vissa preciseringar.

Ett viktigt krav är att ett sådant program är så konkret att det kan tjäna
till vägledning för den regionala politiken. Å andra sidan får programmet
inte vara så detaljerat att det utesluter handlingsfrihet på regional och
kommunal nivå. Båda dessa krav kan enligt min mening förenas om det
regionala programmet anger de ramar, inom vilka länsorganen har att
arbeta samtidigt som det innehåller så mycket preciseringar, att förutsättningar
skapas för en enhetlig regionalpolitik i hela landet.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Med denna utgångspunkt är det två huvudmoment som får särskild betydelse
i ett riksomfattande regionalt program. Det första är att statsmakterna
anger ramar för länens och de regionala statliga organens verksamhet. Det
andra huvudmomentet är en klassificering av orter eller regioner med angivande
av den typ av åtgärder som behövs för att lösa de problem som
är förknippade med resp. ortstyp. Flera remissinstanser har i sina yttranden
berört behovet av en sådan ortsklassificering.

Länsplanering 1967 utmynnade i målsättningar vilka uttrycks i befolkningsramar.
Jag vill nu, liksom skedde i 1969 års statsverksproposition,
betona att befolkningsramar inte kan ges bindande innebörd, en uppfattning
som en enhällig riksdag i fjol biträdde vid behandlingen av länsplanering
1967. Befolkningsramar kan endast bli vägledande vid avvägningen
av de behövliga insatserna. För att ändrade förutsättningar skall kunna
beaktas krävs fortlöpande översyn av sådana ramar.

Jag vill stryka under att det f. n. saknas underlag för en konkretisering
av den befolkningsmässiga målsättningen för stödområdet som helhet eller
för skilda regioner inom eller utanför detta.

Klassificeringen av orter och regioner bör grundas på de ställningstaganden
som redan har gjorts i skilda sammanhang.

En första naturlig orts- och regionkategori utgör storstadsregionerna
Stockholm, Göteborg och Malmö. I fråga om dessa uttalade riksdagen år
1969 att expansionen borde dämpas. Ett led i en sådan strävan borde vara
att central statlig förvaltning lokaliseras till områden utanför storstäderna.
Den av chefen för finansdepartementet tillsatta delegationen för lokalisering
av statlig verksamhet undersöker f. n. dessa frågor. Den kommer enligt
vad jag har erfarit inom kort att lämna vissa förslag om utflyttningar.

En andra naturlig ortskategori utgör vad jag vill beteckna som storstadsalternativ,
dvs. orter eller regioner som erbjuder goda lokaliseringsbetingelser
för sådan verksamhet som hittills har varit lokaliserad framför allt
i storstadsområdena. I flera av remissyttrandena över lokaliseringsutredningens
betänkande förordas att sådana alternativa orter för lokalisering av
bl. a. statlig förvaltning nu anges.

I detta sammanhang vill jag nämna att en inte oväsentlig utflyttning av
industriföretag redan bär skett särskilt från huvudstadsregionen. Expansionen
i storstadsregionerna grundar sig emellertid främst på tillväxten inom
servicenäringarna. En mera märkbar dämpning av storstadstillväxten kan
därför åstadkommas endast om man aktivt påverkar också dessa näringars
lokalisering.

Det av ERU framlagda utredningsmaterialet visar att en snabb takt i befolkningskoncentrationen
till storstadsområdena medför stora olägenheter
i olika hänseenden. Samtidigt visar materialet att dessa områden i vissa avseenden
också erbjuder betydande fördelar för både befolkning och näringsliv.
Fördelarna synes i hög grad vara förknippade med befolkningsunderla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

191

gets storlek, som skapar förutsättningar för bl. a. kvalificerad samhällsservice.
När man skall välja storstadsalternativ bör man därför inrikta
sig på regioner som redan nu har ett så stort befolkningsunderlag att de
med rimliga insatser kan erbjuda förutsättningar, som är något så när likvärdiga
med storstädernas i fråga om kommunikationer, differentierad
arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter, kvalificerad service m. m., och som
kan erbjuda en god miljö. Om man vill åstadkomma en mera påtaglig avlastning
av storstadsregionerna är det viktigt att storstadsalternativen väljs
bland orter som ligger på betryggande avstånd utanför de nuvarande storstadsområdenas
influensfält. Jag vill i detta sammanhang betona att de resurser
som står till förfogande för att utveckla ett antal alternativa storstadsregioner
är begränsade. Härav följer att insatserna måste koncentreras
till ett relativt litet antal orter, om åtgärderna skall bli framgångsrika.

En tredje ortskategori kan karakteriseras som regionala tillväxtcentra,
dvs. orter som vid sidan av storstadsalternativen kan fungera som huvudorter
för näringsliv och mera kvalificerad service. Flera länsstyrelser och
planeringsråd har redan i anslutning till arbetet på länsplanering 1967 pekat
ut sådana orter. Denna typ av prioritering har fått stöd vid riksdagsbehandlingen
år 1969. Vilka samhälleliga åtgärder som bör knytas till orter av denna
typ får den vidare behandlingen av länsprogram 1970 utvisa. Jag vill
emellertid redan nu stryka under att det är till denna kategori av orter j ämte
storstadsalternativen som huvuddelen av de offentliga investeringarna bör
koncentreras. Även de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna bör i stor utsträckning
inriktas på dessa orter. Inom en så stor grupp av orter som det
här är fråga om finns helt naturligt orter av skiftande storlek och med varierande
förutsättningar som servicecentra. Det är därför troligt att man inom
denna ortskategori måste tänka sig mer än en nivå. En särskild ortstyp
representerar de ensidiga industriorterna, t. ex. större bruksorter, där strävandena
måste vara att åstadkomma en mer differentierad sysselsättning,
speciellt om orterna ligger långt från mera allsidigt sammansatta arbetsmarknader.

En fjärde ortstyp kan karakteriseras som serviceorter i glesbygdsområdena.
Det är här fråga om sådana delar av landet, där avståndet till vad
jag har kallat regionala tillväxtcentra är så stort att de inte i tillräcklig
omfattning kan nås av sådan service som erbjuds på sistnämnda orter.
Inom denna grupp kan urskiljas två olika kategorier. Den ena är de orter
där man av hittills vunna erfarenheter att döma kan vänta sig att strävandena
att tillhandahålla service kan understödjas med lokaliseringspolitiska
insatser. Det är orter av detta slag som blir de egentliga stödjepunkterna
för serviceförsörjningen i stödområdets inland. För flertalet län har länsstyrelserna
redan i länsplanering 1967 pekat ut sådana orter. Prioriteringar
av detta slag godtogs i princip av statsmakterna år 1969. Den andra kategorin
serviceorter är sådana orter där erfarenheterna av den hittills bedrivna

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

verksamheten med lokaliseringsstöd visar, att i huvudsak andra medel måste
tillgripas för att befolkningen skall kunna få tillgång till tillfredsställande
service. Glesbygdsutredningens arbete är speciellt inriktat på att belysa vilka
åtgärder som bör vidtas i områden av detta slag.

Slutligen återstår den särskilt utanför stödområdet stora gruppen övriga
orter där inga speciella åtgärder torde behöva anges i ett riksomfattande
regionalpolitiskt handlingsprogram och där insatserna får utformas huvudsakligen
på länsplanet. Det är här fråga om orter som i regel är välbelägna
i förhållande till regionala tillväxtcentra.

I den redogörelse jag nu har lämnat har jag genomgående använt benämningen
orter. Man kan emellertid i detta sammanhang ofta sätta likhetstecken
mellan orter och kommunblock. Frågan om de offentliga resursernas
fördelning inom resp. kommunblock bör vara en primärkommunal angelägenhet.
Planeringsenheten i de regionalpolitiska programmen bör i sådana
frågor vara kommunblocket. Å andra sidan är i vissa andra frågor en strikt
gränsdragning mellan kommunala och statliga uppgifter svårgenomförbar
i de till ytvidden stora och glest befolkade kommunblocken. Om statsmakterna
skall kunna fullgöra sitt ansvar i den regionala politiken på ett tillfredsställande
sätt måste i sådana fall även åtgärder som avser delar av kommunblock
beröras i programmen.

Jag vill sammanfatta vad jag nu har anfört om målen för den regionala
politiken på följande sätt. Den regionala politiken skall bidra till att skapa
ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor
i skilda delar av landet. För att uppnå detta är en mera fast utformad
regional politik nödvändig. Förutsättningarna för en i länen förankrad
och hela landet omfattande regional politik kommer att förbättras genom de
handlingsprogram — länsprogram 1970 — som f. n. utarbetas av länsstyrelserna
och planeringsråden. Som stöd för det pågående programarbetet
anger jag vissa allmänna riktlinjer för utformandet av ett regionalt program
för hela landet. I anslutning därtill gör jag vissa preciseringar av målen
för den regionala politiken. Ett sådant program skall innehålla två huvudmoment.
Det första är att statsmakterna anger ramar för länens och de
regionala statliga organens verksamhet. Det andra är en klassificering av
orter eller regioner med hänsyn till den typ av åtgärder som behövs för att
lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp.

Utarbetandet av ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet
av det slag som jag har beskrivit i det föregående kommer att beröra flera
olika departements verksamhetsområden. Även frågor som normalt handläggs
av de centrala ämbetsverken kommer att innefattas. Naturligt forum
för överläggningar i sådana frågor är lokaliseringsberedningen. Kravet på
insatser från beredningen kommer härigenom att öka. Jag kommer att i
särskild ordning överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att möjliggöra
för beredningen att aktivt ta del i arbetet med handlingsprogrammet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

193

Val av medel i den regionala politiken

Som jag har framhållit kommer länsprogram 1970 och resultatet av glesbygdsutredningens
arbete att ge bättre underlag för ett ställningstagande till
vilka medel som bör användas i en framtida regionalpolitik. Erfarenheterna
från den nu gångna försöksperioden ger emellertid enligt min mening underlag
för att överväga ändringar och kompletteringar av de medel som
hittills har använts.

Det ligger i den regionala politikens natur att den måste spela över ett brett
register för att bli verkningsfull. Det torde råda allmän enighet om att
tyngdpunkten i samhällets ansvar för den regionala utvecklingen liksom
hittills bör ligga på samhällsbyggandets område. Under remissbehandlingen
av lokaliseringsutredningens betänkande har samhällsinvesteringarnas betydelse
för en positiv industriell utveckling starkt understrukits. LO har
bl. a. framhållit att hindret för en snabb industriell tillväxt i vissa områden
i högre grad är dålig produktionsmiljö än brist på kapital och vill
därför lägga tyngdpunkten på åtgärder som förbättrar den industriella miljön.
Även SAF och Industriförbundet betonar nödvändigheten av sådana
åtgärder. Organisationerna menar att regionalpolitiken i första hand bör
innebära styrning av samhällets investeringar i enlighet med en väl genomtänkt
regionalplanering. LO betonar vidare det betydelsefulla i att näringslivets
etablerings- och investeringsplaner inarbetas i den regionala utvecklingsplaneringen.

Jag delar dessa remissinstansers uppfattning och vill särskilt framhäva
vikten av en aktiv regional utvecklingsplanering, som syftar till att skapa
eu effektiv samhällelig servicestrnktur i form av skolor, sjukhus, kommunikationer
och annan offentlig service. För att nå önskad effekt måste planeringen
ske i nära samverkan mellan samhälle och näringsliv så att gemensamma
och samordnade insatser kommer till stånd på orter och i områden
som har goda utvecklingsmöjligheter. Länsplanering 1967 och länsprogram
1970 är viktiga grundvalar för en sådan samverkan. Jag vill i detta sammanhang
även erinra om statsutskottets uttalande vid 1969 års riksdag att
en vidareutveckling av den kommunalekonomiska långtidsplaneringen är
ett nödvändigt led i den planering som syftar till att bygga upp en önskvärd
infrastruktur.

Strävandena att vidmakthålla en god samhällsmiljö i landets olika delar
bör fortsätta med de mål för den regionala politiken som jag har angett i det
föregående. Tyngdpunkten måste av naturliga skäl ligga på det regionala
planet, men även centralt initierade åtgärder behövs. I olika sammanhang
har initiativ tagits eller är att vänta inom den offentliga sektorn för att stimulera
utvecklingen i landets olika delar och från kommunernas sida har
stora ansträngningar gjorts för att upprätthålla en god lokal servicestandard.

Inte minst i de norra delarna av landet har omfattande insatser gjorts
13 — Bilumg till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

under senare år för att bibehålla och utveckla en kvalitativt högtstående
samhällsmiljö. De offentliga investeringarna har varit av betydande omfattning.
Stora belopp har tillförts skogslänen, bl. a. i form av beredskapsarbeten
och skatteutjämningsbidrag, något som i hög grad har bidragit till
utvecklandet av en god infrastruktur. Av ERU:s materialredovisning framgår
att utgifterna för beredskapsarbeten i skogslänen under senare år har
uppgått till drygt 600 milj. kr. per år. År 1969 utgick ca 55 % av de totala
skatteutjämningsbidragen till kommuner och landstingskommuner i skogslänen.
För budgetåret 1970/71 beräknas de totala skatteutjämningsbidragen
till 1,7 miljarder kr.

Inom skilda departements områden har vidtagits eller förbereds en rad
åtgärder för att främja utvecklingen i Norrland. Inom utbildningens område
har en strävan varit att anpassa utbildningsväsendet till de mindre
orternas och de glest befolkade områdenas förhållanden och att sprida
kulturella aktiviteter till glesbygdsområdena. Utbyggnaden av gymnasie-,
fackskole- och yrkesutbildningen har varit snabbare i norrlandslänen än i
den övriga delen av landet. Av stor betydelse har också varit utbyggnaden
av den högre utbildningen i Norrland. Sålunda ökade antalet anställda vid
universitetet och högskolorna i Umeå under 1960-talet med 1 500 personer.
Senare under vårriksdagen kommer förslag om högre teknisk utbildning i
Norrland att läggas fram.

De förut nämnda övervägandena om utlokalisering av statlig förvaltning
från Stockholmsområdet bör också tas med i bilden.

Inom försvarsdepartementets område har under år 1969 beslut fattats
att lokalisera bl. a. en lätt attackdivision till F 21 i Luleå. Vidare har försvarets
fredsorganisationsutredning fått i uppdrag att undersöka möjligheterna
att lokalisera ett nytt fredsförband till det inre av övre Norrland.
För att främja sysselsättningen i de fyra nordligaste länen har försvarets
materielverk strävat efter att i ökad omfattning lägga ut beställningar på
materielleveranser från företag i Norrland. Dessa strävanden kommer att
fortsätta, bl. a. i samverkan med AMS. Åtgärder övervägs för att också civila
upphandlande myndigheter där så är lämpligt skall ta in offerter från
företag i Norrland dock utan att detta görs obligatoriskt för hela statsförvaltningen.
Närmare föreskrifter härom kommer att meddelas.

Inom industridepartementets område spelar de statsägda företagen en
väsentlig roll. Bl. a. planeras ytterligare investeringar i Norrbotten av AB
Statens Skogsindustrier (Assi) och Norrbottens Järnverk AB (NJA).
Svenska Industrietablerings AB (Svetab) bearbetar f. n. flera projekt som
kan ge upphov till ökad industriell verksamhet, företrädesvis i norrlandslänen.
Ett par projekt har redan beslutats. Tillkomsten av förvaltningsbolaget
Statsföretag AB och Affärsverksdelegationen har vidare ökat möjligheterna
till samlad överblick över hela den statliga företagssektorns verksamhet
och gett bättre förutsättningar för ökad samverkan mellan de

195

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

statsägda företagsenheterna. Detta bör vara av betydelse inte minst ur
regionalpolitisk synvinkel.

De förslag som har lagts fram om förstärkt organisation och ökade resurser
för statens institut för företagsutveckling syftar till att främja utvecklingen
av mindre och medelstora industriföretag. Härigenom förbättras
möjligheterna till effektiva insatser inte minst i Norrland. Vidare har statens
provningsanstalt börjat en utredning för att klarlägga förutsättningarna
att etablera en kontrollstation i Norrland. Den utbyggnad av malmprospekteringen
som bedrivs av Sveriges geologiska undersökning (SGU)
och som föreslagits i årets statsverksproposition ökar möjligheterna att
snabbare ta till vara landets mineraltillgångar, som till stor del finns inom
sysselsättningssvaga områden. I detta sammanhang vill jag också nämna
att chefen för industridepartementet i dag kommer att anmäla förslag om
Norrlandsfondens fortsatta verksamhet.

Jag viil också erinra om de av chefen för jordbruksdepartementet tillsatta
utredningarna om stöd till jordbruket i norra Sverige och för planering
av turistanläggningar och friluftsområden m. in. samt skogspolitiska utredningen.
Den förstnämnda utredningen skall se över stödformerna med
utgångspunkten att en betydande jordbruksproduktion skall upprätthållas
även i fortsättningen i norra Sverige. Utredningen om turismen har i uppdrag
att planera turistanläggningar och friluftsområden inom i första hand
sysselsättningssvaga regioner, varvid norra Sverige skall ges företräde i utredningens
arbete. Skogspolitiska utredningen har till uppgift att bl. a. överväga
speciella stödåtgärder för skogsbruket i de fyra nordligaste länen.

Skall den regionala politiken förbättra balansen mellan landets olika
delar måste den med nödvändighet innebära att även enskild verksamhet
omfördelas från expansiva till stagnerande regioner. Medel för en sådan
omfördelande regional politik kan inriktas antingen på att stimulera utvecklingen
i de stagnerande områdena eller på alt dämpa tillväxten i de
expansiva regionerna. En kombination av medel med båda dessa syften
ger helt naturligt särskilt stor verkningskraft. Med detta synsätt kan det,
som också har skett i olika sammanhang, hävdas att ett medel att påverka
den industriella utvecklingen skulle vara att minska eller avskaffa arbetsgivaravgiften
i de norra delarna av landet och samtidigt höja avgiften i vissa
expansiva regioner i andra delar av landet. För att få tillräcklig genomslagskraft
skulle en sådan åtgärd behöva omfatta större delen av näringslivet.
Det underlag som står till buds för att bedöma åtgärdens effekter är
emellertid alltför ofullständigt. Ett ställningstagande i denna fråga bör därför
anstå. Detsamma gäller vissa andra avgifts- och skattefrågor som lokaliseringsutredningen
diskussionsvis har fört fram. Beträffande investeringsfondernas
utnyttjande i regionalpolitiskt syfte ger gällande bestämmelser
liksom den praxis som har utvecklats goda möjligheter att tillgodose
regionalpolitiska synpunkter. Under perioden den 1 juli 1965—den 31 december
1969 har 38 företag fått tillstånd att ta i anspråk investeringsfonds -

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070

medel för investeringar inom stödområdet på sammanlagt 332 milj. kr. Den
beräknade sysselsättningseffekten härav uppgår till närmare 2 000 personer.
Möjligheterna att utnyttja fonderna som ett regionalpolitisk! instrument
bör även i fortsättningen tas till vara.

Vad jag nu bär sagt får inte tolkas som ett principiellt ställningstagande
beträffande generellt verkande medel i den regionala politiken. Utredningen
har framhållit att den framtida regionalpolitiken i flera avseenden torde
komma att skilja sig från den nuvarande och att generella medel i större
utsträckning än f. n. torde komma att framstå som ändamålsenliga. Ett
stoi t antal remissinstanser har också strukit under önskvärdheten av att
mera generellt inriktade medel utnyttjas i den regionala politiken. Sålunda
anser bl. a. LO, SAF, Industriförbundet, Bankföreningen och Kommunförbundet,
att tyngdpunkten i den regionala politiken hör ligga på generella
medel. Också för min del finner jag att mycket talar härför. Jag delar
också den i flera remissyttranden framförda uppfattningen att åtgärder av
generellt slag bör inriktas främst på att allmänt förbättra produktionsbetingelserna
i sådana regioner där näringslivets utveckling bör främjas. Som jag
nyss anfört bär utformandet av en god bebyggelsemiljö avgörande betydelse
i detta avseende. Jag vill i detta sammanhang erinra om den stora roll
som utbildningen måste tillmätas för att skapa en attraktiv industriell
miljö. Den industriella miljön i vidare mening har under remissbehandlingen
ägnats stor uppmärksamhet. Många remissinstanser har i likhet med utredningen
strukit under den stora betydelse som trafikfrågorna har för att
en attraktiv industriell miljö skall kunna utvecklas i de norra delarna av
landet. Flera remissinstanser — däribland statskontoret, LO, SAF och Industriförbundet,
RLF och Lantbruksförbundet, Kommunförbundet, Landstingsförbundet
samt de flesta länsstyrelserna inom stödområdet — förordar
bl. a. åtgärder i syfte att minska fraktkostnaderna för olika färdmedel
genom taxenedsättningar eller subventioner.

Nu nämnda av remissopinionen framförda synpunkter måste tillmätas
stor vikt. Det är en angelägen regionalpolitisk uppgift att i olika hänseenden
söka skapa så likartade förutsättningar som möjligt för näringslivet i olika
delar av landet. Erfarenheterna från den hittillsvarande lokaliseringspolitiska
stödverksamheten tyder på att sådana kostnadsolikheter som har
samband med avståndsfaktorn har en inte oväsentlig betydelse för företagens
lokaliseringsval och expansionsmöjligheter. Från regionalpolitiska synpunkter
är det därför angeläget att en sådan reduktion av fraktkostnaderna
kommer till stånd att förutsättningarna för avsättning av företagens produkter
blir mera likvärdiga med dem som gäller för företag som ligger närmare
stora marknader. Chefen för kommunikationsdepartementet har tidigare
i dag anmält förslag till åtgärder på detta område. De föreslagna
åtgärderna torde på ell verksamt sätt komma att bidra till bättre produktionsbetingelser
inom stödområdet. Det finns anledning att räkna med att
åtgärderna kommer att underlätta för företag att lokalisera sig inom detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

197

område och positivt främja befintliga företags utveckling.

Om målen för den regionala politiken skall kunna förverkligas är det
emellertid enligt min mening nödvändigt att samhället även i det enskilda
fallet kan påverka företagens lokaliseringsval. Under senare år har ett
samrådsförfarande i regionalpolitiska frågor utvecklats mellan olika samhälleliga
organ och det enskilda näringslivet. Tillkomsten av de till länsstyrelserna
knutna planeringsråden har härvidlag haft betydelse liksom
den rådgivningsverksamhet till enskilda företag som bedrivs av AMS och
företagareföreningarna. Jag vill också erinra om det förut berörda samarbetet
mellan regeringen och Sveriges industriförbund för att intensifiera
den lokaliseringspolitiska verksamheten. Från Industriförbundets sida har
ett omfattande arbete lagts ned på att informera medlemsföretagen om
lokaliscringsförutsättningarna på skilda orter i de norra delarna av landet.
Det är önskvärt att detta samarbete består och ytterligare utvecklas. Även
företrädare för den mindre industrin har visat intresse för att medverka
till en industrilokalisering inom stödområdet.

Det bör emellertid enligt min mening övervägas att göra upplysnings- och
rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mer organiserade
former än hittills. Utredningen har diskussionsvis tagit upp denna fråga och
redovisat vissa synpunkter på etableringskontroll resp. etableringsanmälan.
Under remissbehandlingen har flertalet av de remissinstanser som har uttalat
sig i frågan ställt sig positiva till ett system, innefattande i första hand
anmälan. Att på föreliggande utredningsmaterial ta ställning till frågan om
att införa etableringstillstånd finner jag uteslutet. Däremot anser jag att
förutsättningar finns att redan nu aktualisera införandet av ett anmälningssystem.
Ett sådant system kräver ett relativt enkelt administrativt förfarande
samtidigt som det ger möjligheter till ett kontinuerligt samråd och utbyte
av informationer mellan de samhälleliga organen och de enskilda företagen.
Lokaliseringssamrådet bör för att få regionalpolitisk effekt inriktas
främst på sådana starkt expanderande regioner där det är .särskilt angeläget
att en mera balanserad utveckling kommer till stånd. Med hänsyn till
att det inte bara eller ens huvudsakligen är industrisysselsättningens utveckling
utan också utvecklingen inom andra delar av näringslivet som utgör
grunden för expansionen i t. ex. Stockholmsområdet, bör ett samrådsförfarande
i princip omfatta ail sådan enskild verksamhet som har betydelse
från lokaliseringspolitisk synpunkt. De företag som sålunda bör omfattas
av samrådet bör vara skyldiga att delta i samråd innan bindande beslut
om nyetablering eller utbyggnad fattas. Ett förslag i enlighet med de linjer
jag nu har angett har utarbetats inom inrikesdepartementet i en departementspromemoria,
som i dagarna sänds ut på remiss. Jag räknar med att
kunna återkomma med förslag i denna fråga redan i höst.

I fråga om sådana medel som innefattar direkt ekonomiskt stöd har
utredningen föreslagit att nuvarande principer behålls, dvs. att stödet också
i fortsättningen skall utgå till företag och i huvudsak ges som en stimulans

T 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

under ett uppbyggnadsskede. I första hand bör enligt utredningen kapitalanskaffningen
underlättas i högre grad än hittills. Samtidigt förordar utredningen
att stödet för täckande av kostnader i samband med utbildning
av arbetskraft utvidgas. Flertalet remissinstanser tillstyrker en förstärkning
av kapitalstödet. Tillstyrkandena har i åtskilliga fall skett under hänvisning
till att utredningen först i sitt fortsatta arbete kommer att närmare
pröva frågan om ökad användning av generellt verkande medel i den
regionala politiken.

I några remissyttranden har invändningar rests mot att kapitaltillskott
utgör ett dominerande inslag i det lokaliseringspolitiska stödet. Det hävdas
bl. a. att nuvarande stödformer har medfört att företagens kapitalintensitet
har blivit omotiverat hög. ERU har på grundval av sina undersökningar
funnit att detta knappast har blivit fallet. Svenska bankföreningen har i
sitt remissyttrande framhållit, att i den typ av företag som har beviljats
lokaliseringsstöd räntekostnader ofta är relativt obetydliga i förhållande
till företagens totala kostnader. Den sänkning av räntekostnaderna som
lokaliseringsstödet ger påverkar därför endast i begränsad omfattning den
totala kostnaden i företagen. Detta är enligt föreningens uppfattning en
starkt bidragande orsak till att så få företag i södra och mellersta Sverige
bär stimulerats att lokalisera sig inom stödområdet. Vad föreningen anför
ger enligt min mening en intressant belysning av frågan, även om reservationer
måste göras för att förhållandena växlar mellan olika företag och
branscher. Av ERU:s materialredovisning framgår att lönsamheten hos de
företag som har fått stöd i många fall har förts upp i nivå med riksgenomsnittet
tack vare kapitalstödet. En sänkning av de totala kostnaderna med
någon procent betyder i regel att nettoresultatet förbättras betydligt.

Från regionalpolitiska synpunkter finns det skäl att ägna ökad uppmärksamhet
åt sådana stödformer som direkt stimulerar till ökad användning
av arbetskraft i företagen. Enligt min mening bör emellertid ett på individuella
företag inriktat lokaliseringspolitiskt stöd till investeringar ha
en framträdande plats även i den fortsatta regionala politiken. De åtgärder
av generell natur som jag har förordat i det föregående kommer att utgöra
ett värdefullt komplement till ett sådant direkt kapitalstöd. Jag anser i
likhet med utredningen att det direkta stödet bör förstärkas. I detta syfte
kommer jag i det följande att ta upp bl. a. frågor om vidgning av kretsen
av stödberättigade verksamheter samt om kreditgarantier till rörelsekapital
och ersättning till företag för flyttning av maskiner m. in. vid omlokalisering
till stödområdet. Jag vill också erinra om utredningens förslag rörande
försöksverksamhet för utbyggnad av industricentra i olika delar av landet.
.lag återkommer till förslaget i det följande men vill redan nu nämna att
förslaget inte i sitt nuvarande skick kan läggas till grund för ett slutligt
ställningstagande.

Å andra sidan kan som jag nyss framhållit stöd till investeringar i vissa
fall ge begränsad effekt när andra kostnadsposter är speciellt betungande.

199

Kungl. Mn j.ts proposition nr 75 år 1970

Dessa problem bör ägnas särskild uppmärksamhet i samband med de fortsatta
övervägandena av frågan om generellt verkande medel i den regionala
politiken.

Redan nu är det emellertid enligt min mening motiverat att införa lokaliseringspolitiska
medel med annat syfte än att underlätta kapitalanskaffningen
i företagen. Utredningen har diskussionsvis behandlat frågan om
sysselsättningsstöd i form av premier som skulle utgå till företag i förhållande
till deras arbetskraftsanvändning. Införandet av ett sådant sysselsättningsstimulerande
lokaliseringspolitiskt instrument har mötts med positivt
intresse från ett antal remissinstanser. Även enligt min mening ger
sysselsättningsstöd uttryck för en från lokaliseringspolitisk synpunkt riktig
tanke, nämligen att uppkomna sysselsättningsproblem bör lösas i första
hand genom stöd till sysselsättningen. Ett sådant stöd kan på ett värdefullt
sätt komplettera nuvarande former för kapitalstöd. Jag kommer i det följande
att föreslå att en försöksverksamhet inleds inom de inre delarna av
stödområdet, där sysselsättningssvårigheterna är mest framträdande och där
nuvarande lokaliseringspolitiska åtgärder har visat sig ge otillräckliga effekter.
Därvid kommer jag också att närmare behandla frågan om utbyggnad
av nuvarande utbildningsbidrag till företag i samband med lokalisering
eller utvidgning av företaget. Förslaget har tillstyrkts av ett stort antal remissinstanser.
Sådana utbildningsbidrag har enligt vad som allmänt vitsordats
fyllt en utomordentligt viktig funktion för att underlätta inskolningen
av arbetskraft.

De båda nu nämnda formerna för stöd inriktat på arbetskraftens sysselsättning
och utbildning torde komma att få väsentlig betydelse för att underlätta
bl. a. den nödvändiga omställningen från stagnerande till expanderande
näringar inom stödområdet. Stödformerna belyser också det nära
samband som råder mellan å ena sidan åtgärder för att bereda arbetskraften
tryggad sysselsättning och å andra sidan de rörlighetsfrämjande åtgärderna
inom arbetsmarknadspolitiken. En framgångsrik utbyggnad av näringslivet
inom stödområdet kräver som jag tidigare har framhållit en koncentration
av insatserna till orter som har goda utvecklingsmöjligheter. Denna koncentration
förutsätter fortsatt inflyttning till dessa orter. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att undanröja ekonomiska hinder för arbetskraftens
rörlighet har därför stor betydelse även som medel i den regionala politiken.
I viss utsträckning torde också inflyttning från de södra och mellersta
delarna av landet bli nödvändig när det gäller arbetskraft med mera kvalificerad
yrkesutbildning. Det stöd som f. n. utgår till sådan inflyttande arbetskraft
bör enligt min mening förstärkas.

Även med eu utbyggnad av de regionalpolitiska medlen efter de linjer
som jag har dragit upp är det emellertid orealistiskt att räkna med att en
utflyttning från skogslänen i fortsättningen skall kunna undvikas. Det
är därför en viktig uppgift för arbetsmarknadsmyndigheterna att bereda
arbetskraft, som inte kan få sysselsättning på hemorten möjlighet till en

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

try§Sa(l utkomst där en sådan kan erbjudas. Jag vill samtidigt framhålla
att lokaliseringspolitiken redan har öppnat vidgade möjligheter för människorna
att få stanna kvar i det egna länet och att flyttningsavståndet i
allmänhet har kunnat begränsas. En betydande del av de flyttande inom
stödområdet har under försöksperioden kunnat erhålla ny sysselsättning
inom det egna länet eller i angränsande län. Utbyggnaden av de lokaliseringspolitiska
insatserna bör medföra ökade möjligheter att minska flyltningsavstånden.

Om de regionalpolitiska mål som jag har förordat skall kunna förverkligas
kan valet av medel i den regionala politiken inte begränsas till åtgärder,
som syftar till att öka den ekonomiska tillväxten i de stagnerande
regionerna eller som har till syfte att trygga arbetskraftens sysselsättning.
Den regionala politiken måste innefatta också åtgärder för att skapa acceptabla
levnadsförhållanden i områden, där en långsiktig bedömning ger vid
handen att en vikande utveckling är ofrånkomlig. Det är därför angeläget
att malmedvetet föra vidare det arbete som pågår inom glesbygdsutredningen
för att tillförsäkra glesbygdernas människor tillfredsställande social
och kulturell service.

Sammanfattning i fråga om val av medel i regionalpolitiken

Vad jag har anfört i tråga om valet av medel i den regionala politiken
vill jag sammanfatta i följande punkter.

1. Det är en huvuduppgift för den regionala politiken att vidmakthålla och
utveckla en effektiv servicestruktur och en i övrigt god samhällsmiljö i
sådana orter och områden som har goda utvecklingsmöjligheter och förutsättningar
för industriell verksamhet.

2. Direkta statliga insatser inom skilda samhälleliga sektorer och verksamhetsområden
behövs för att livskraftiga orter och regioner skall kunna
utvecklas i de norra delarna av landet. Statliga insatser på det industriella
området är härvid av stor betydelse.

3. Servicenäringarnas expansion beaktas i ökad utsträckning i regionalpolitiken.
Lokaliseringen av förvaltningsverksamhet beaktas särskilt.

4. Regionalpolitiken inriktas i ökad omfattning på att förbättra näringslivets
produktionsbetingelser inom stödområdet varvid nya regionalpolitiska
medel bör prövas. Åtgärder för att utjämna fraktkostnaderna mellan olika
delar av landet utgör ett led i dessa strävanden.

5. Upplysnings- och rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor förstärks
och organiserade former för lokaliseringssamråd bör komma till
stånd.

6. Lokaliseringsstödet förstärks och skall liksom hittills vara ett initialstöd.
Kretsen av stödberättigade verksamheter bör vidgas, kreditgarantier
för anskaffning av rörelsekapital införas och ersättning utgå vid flyttning
av maskiner in. in. vid omlokalisering till stödområdet.

7. Ett direkt på sysselsättningen inriktat stöd bör införas försöksvis för

20)

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

att stimulera till ökad arbetskraftsanvändning i vissa regioner.

8. Utbildningsstöd till företag bör i förenklad och förbättrad form användas
som ett regionalpolitisk! medel.

9. Arbetsmarknadspolitiska insatser behövs alltjämt för att tillförsäkra
sysselsättning åt arbetskraft vars sysselsättningsproblem inte kan lösas på
annat sätt. Stödet till kvalificerad arbetskraft som flyttar till stödområdet
förstärks.

10. Åtgärder vidtas i särskild ordning för att glesbygdernas människor
skall tillförsäkras goda levnadsförhållanden.

Det lokaliseringspolitiska stödet

Som jag har framhållit i det föregående bör ett på individuella företag inriktat
lokaliseringspolitiskt stöd till im^esteringar ha en framträdande plats
även i den fortsatta regionala politiken. De förslag till förstärkningar eller
modifieringar av det nuvarande stödet som utredningen har lagt fram har
vid remissbehandlingen i stort sett mottagits positivt även om skiftande
meningar har framförts i åtskilliga detaljer. De föreslagna ändringarnas
karaktär av provisorier har också betonats från många håll.

För min del finner jag att utredningens förslag är ägnade att läggas till
grund för prövningen av hur stödverksamheten bör utformas. Jag grundar
därför mina förslag om det lokaliseringspolitiska stödets utformning på
vad utredningen har förordat med de avvikelser och kompletteringar som
jag har angett förut. Det är givet att stödets utformning bör fortlöpande
övervägas allt efter som erfarenheter vinns av verksamheten och nya förutsättningar
skapas genom den fortsatta regionalpolitiska planeringen.

Stödområdet och dess avgränsning

Skälet för att lokaliseringsstödet under försöksperioden skulle inriktas
på i första hand Norrland och angränsande områden, det s. k. norra stödområdet,
var enligt 1964 års beslut att omställningsproblemen gör sig gällande
med särskild styrka där. Stödet skulle ge impulser till industriell
verksamhet i området, varigenom befolkningsuttunning skulle motverkas
och samhällelig service för den kvarboende befolkningen kunna vidmakthållas.
Dessa skäl är fortfarande bärande och får ytterligare tyngd mot
bakgrund av de tendenser till ökad obalans mellan landets nordliga och
sydliga delar som jag har redovisat förut. Jag förordar därför i likhet med
utredningen och en stor majoritet bland remissinstanserna att stödinsatserna
tills vidare skall liksom hittills avse i främsta rummet ett geografiskt
avgränsat stödområde. Detta område kallar jag i fortsättningen det allmänna
stödområdet.

Enligt utredningens förslag skall det allmänna stödområdet omfatta det
nuvarande norra stödområdet med vissa justeringar i fråga om områdets
södra gräns. Sålunda föreslår utredningen att de delar av Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs län som nu ingår i stödområdet utesluts liksom

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

också Säffle kommunblock i Värmlands län. Å andra sidan vill utredningen
till det allmänna stödområdet hänföra några ytterligare kommunblock i
Värmlands och Kopparbergs län.

Vid remissbehandlingen har länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län hävdat att hela länen bör ingå i stödområdet. Som huvudskäl
härför har åberopats att länen utgör sammanhållna planeringsenheter
på regional nivå och att det med hänsyn härtill medför olägenheter
om länen delas av stödområdesgränsen. Denna synpunkt har också andra
remissinstanser anlagt. Jag är för min del inte främmande för dessa argument.
Enligt min mening har de emellertid mera principiell än praktisk
betydelse, eftersom den regionala planeringen inte behöver påverkas primärt
av om lokaliseringsstöd normalt kan utgå inom olika delar av länet
eller inte. Dessutom bör stödområdet inte sträckas ut så att det omedelbart
gränsar till de expansiva områdena i mellersta Sverige. Med hänsyn härtill
bör man vara återhållsam vid prövningen av yrkanden om utvidgning av
stödområdet. Jag kan således inte förorda att gränsen generellt dras så att
området skall omfatta hela län.

I fråga om utredningens förslag att minska stödområdet i dess sydvästra
delar kan jag ansluta mig till uppfattningen att det föreligger avsevärda
skillnader mellan olika regioner inom stödområdet beträffande behovet av
lokaliseringspolitiskt stöd. I dessa delar synes jämvikten på arbetsmarknaden
nu i allmänhet''vara bättre än när stödverksamheten började. Jag anser
dock inte att förhållandena har stabiliserats i så hög grad att jag är beredd
att förorda att dessa delar utesluts från det allmänna stödområdet. En
förändring i behovet av stödinsatser bör enligt min mening beaktas i första
hand på så sätt att stödets storlek differentieras med hänsyn till angelägenheten
från lokaliseringspolitisk synpunkt att stimulera en utbyggnad av
näringslivet. Jag biträder därför inte utredningens förslag på denna punkt.

Den återhållsamhet jag nyss har förordat i fråga om utvidgning av stödområdet
bör iakttas också vid prövningen av utredningens förslag att vidga
området med vissa kommunblock i Värmlands och Kopparbergs län. Varje
ökning av stödområdet minskar möjligheterna att styra industriell verksamhet
till de mest utsatta områdena. Genom de möjligheter till punktinsatser
utanför stödområdet som föreligger enligt gällande bestämmelser
och som jag anser bör finnas även i fortsättningen kan man tillgodose
behov av stödåtgärder där utan att ändra stödområdesgränsen.

Värmlands län har under 1960-talet haft omfattande nettoutflyttning
och folkminskning. För att mildra de svårigheter som har uppkommit i
samband med företagsnedläggningar inom basindustrierna har lokaliseringsstöd
utgått under senare år även i den länsdel som inte ingår i stödområdet.
Fram till årsskiftet 1969—1970 har 22 företag där beviljats stöd
med sammanlagt 42 milj. kr. Sådana insatser kan bli påkallade också i
fortsättningen. Uppkommande svårigheter kan alltså angripas på samma
sätt som hittills utan att länsdelen förs in i stödområdet.

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

För att emellertid vidga möjligheterna att skapa mera differentierat
näringsliv i vissa orter, där förutsättningar för stöd kan bedömas vara för
lianden, och för att utsikterna att nå bättre balans mellan länets olika
delar skall öka, biträder jag utredningens förslag att Munkfors, Hagfors
och Filipstads kommunblock förs till det allmänna stödområdet.

I Kopparbergs län har utvecklingen under senare år varit synnerligen
negativ. De stora svårigheter som länet brottas med har motiverat att lokaliseringspolitiskt
stöd i flera fall har utgått till företag i länsdelen utanför
stödområdet. Sedan år 1965 har lokaliseringsstöd beviljats 16 företag
där med sammanlagt 48 milj. kr.

I likhet med utredningen anser jag att det krävs ytterligare lokaliseringspolitiska
insatser för att förstärka näringslivet i Kopparbergs län. En utvidgning
av stödområdet i detta län bör därför övervägas. Gränsen delar
nu länet så att det finns bara en större tätort, Mora, i stödområdesdelen.
De insatser som behövs för att motverka följderna av strukturförändringarna
inom länets näringsliv bör inriktas på att bygga ut näringslivet framför
allt i länets centralregion. En sådan prioritering har kommit till uttryck
också från länsstyrelsens sida i länsplanering 1967.

För att underlätta dessa strävanden och markera att stödåtgärder kan
komma i fråga inte bara som hittills i form av punktinsatser ansluter jag
mig till utredningens förslag, att Faluns, Borlänge och Mockfjärds kommunblock
skall ingå i det allmänna stödområdet. Med hänsyn till att Säters
lcommunblock, som länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, har
nära anknytning till Falun-Borlängeregionen förordar jag att även detta
kommunblock tillförs stödområdet.

Som jag har erinrat om tidigare uttalades i 1964 års beslut att det var
ofrånkomligt att lokaliseringspolitiskt stöd i särskilda fall kunde lämnas
också i de delar av landet som inte omfattas av stödområdet. I enlighet
härmed medger gällande bestämmelser punktinsatser i orter och regioner
utanför stödområdet, bl. a. där omfattande strukturomvandlingar inom industrin
har skapat problem som påkallar ingripande med lokaliseringspolitiska
åtgärder. Lokaliseringsstöd utanför stödområdet har koncentrerats
till orter där företagsnedläggningar och drastiska minskningar av sysselsättningen
inom dominerande industrigrenar har medfört speciellt svåra
problem. Nära hälften av det lokaliseringsstöd som har utgått utanför stödområdet
har beviljats företag i de delar av Värmlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län som ligger utanför stödområdet. I övrigt har stödet gått i
huvudsak till Oskarshamn, Borås, Norrköping, Karlskrona och Uddevalla.

Utredningen framhåller att det statliga stödet bör vara reserverat för
de egentliga stödregionerna och endast i undantagsfall lämnas utanför dessa.
Därför föreslår utredningen att större restriktivitet skall iakttas när det
gäller projekt utanför stödområdet.

Med de strukturförändringar som pågår måste enligt min bedömning
möjligheter alltjämt finnas att ge stöd i orter utanför det allmänna stöd -

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

området där särskilda svårigheter uppstår, vilket också flertalet remissinstanser
har framhållit. Enligt min uppfattning bör det behov av punktinsatser
som kan komma alt uppstå därför bedömas efter samma grunder
och med samma förutsättningar som hittills. Detta får särskild betydelse i
gränsområdena mot det allmänna stödområdet. Stödområdesgränsen får inte
uppfattas som en stelt fixerad demarkationslinje utanför vilken inget stöd
kan komma i fråga. Just vid bedömningen av stödinsatser i gränsområdena
finns det skäl att tillämpa stödbestämmelserna på ett smidigt sätt. Detta
gäller även andra delar av landet utanför stödområdet. Jag tänker i första
band på Gotlands län. Visserligen anser jag att det inte finns tillräckliga
skäl att låta Gotland ingå i stödområdet. Men Gotland har på grund av sitt
isolerade läge problem som i många fall kan motivera lokaliseringspolitiska
insatser. Frågan om lokaliseringsstöd till företag i detta län bör prövas med
hänsyn härtill.

Jag har förut fäst uppmärksamheten på att lokaliseringsstödet inom
stödområdet i relativt stor utsträckning har gått till kustområdena och de
södra delarna. Möjligheterna till lokaliseringsstöd har inte kunnat locka
fram tillräckligt omfattande nyetablering och utbyggnad av befintliga företag
i inlandet.

Utredningen har vid behandlingen av denna fråga föreslagit starkare differentiering
av stödet till förmån för inlandet på så sätt att förhöjt lokaliseringsstöd
skall kunna lämnas till företag i 15 namngivna prioriteringsorter.
I remissyttrandena har principen att utse prioriteringsorter fått stor
anslutning men urvalet har mött åtskilliga invändningar. Flera remissinstanser,
bl. a. LO, SAF, Industriförbundet och Kommunförbundet, förordar
att urvalet prövas ytterligare.

Enligt min mening bör man sträva efter att undvika splittring av stödet
på ett stort antal orter. Möjligheterna att nå positiva effekter av de lokaliseringspolitiska
strävandena ökar om stödverksamheten samordnas med
andra regionalpolitiska åtgärder, så att samlade insatser kan göras på ett
relativt begränsat antal orter där förutsättningar finns att utveckla ett
differentierat näringsliv.

Det principiella resonemanget bakom utredningens förslag om prioriteringsorter
står i samklang med den regionala utvecklingsplanering som jag
tidigare har talat om och vars syfte är att ange till vilka orter och kommunblock
de regionalpolitiska insatserna bör koncentreras. De synpunkter som
har redovisats i länsplanering 1967 bör vara vägledande när konkreta lokaliseringsfrågor
skall avgöras. Som jag tidigare bär anfört följs länsplanering
1967 upp genom det pågående arbetet med länsprogram 1970. Härigenom
erhålls ytterligare precisering av prioriteringarna mellan orter
och kommunblock. Inom regionalpolitiken kommer även andra medel än
investeringsstöd att krävas för att skapa stödjepunkter och balans i utvecklingen
inom inlandet.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

T avvaktan på att länsprogram 1970 läggs fram är jag inte beredd att nu
förorda att vissa prioriteringsorter anges i det syfte som utredningen har
föreslagit. Redan med nuvarande bestämmelser om lokaliseringsstöd finns
möjlighet att i särskilda fall ge högre stöd än i normalfallet. Denna möjlighet
bör liksom hittills utnyttjas för att differentiera stödet till inlandets
förmån. Som jag förut har anfört och återkommer till i det följande, föreslår
jag dessutom att särskilt sysselsättningsstöd skall utgå till företag i ett
inre stödområde i de nordligare länen.

Stödberättigad verksamhet

Det nuvarande lokaliseringsstödet vid investeringar kan utgå till den som
utövar eller ämnar utöva industriell verksamhet. Vidare kan sådant stöd
utgå inom stödområdet vid uppförande av turistanläggning.

I fråga om industriell verksamhet förordar varken utredningen eller remissinstanserna
någon ändring och inte heller jag finner anledning att på
denna punkt föreslå några nya regler. Med industriell verksamhet bör liksom
hittills avses verksamhet som innebär någon form av tillverkning,
bearbetning eller förädling. Utanför industriell verksamhet faller i detta
sammanhang all till jordbruket och dess binäringar hänförlig verksamhet
som omfattas av särskilt stöd till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering
m. m.

Utredningen säger sig ha konstaterat att svårigheter har uppstått på senare
år att inom begreppet industriell verksamhet inrymma vissa typer av
specialinriktad verksamhet som har vuxit fram i huvudsak som en följd
av industrins rationalisering. Utredningen föreslår av denna anledning att
stöd skall kunna utgå även till industriliknande verksamhet och — inom
det allmänna stödområdet — till viss service inriktad på industriföretag.
Del övervägande antalet remissinstanser har ställt sig positiva till att den
stödberättigade verksamheten vidgas på detta sätt. I fråga om serviceföretag
har vid remissbehandlingen framförts önskemål att stöd skall kunna avse
praktiskt taget all serviceverksamhet som är inriktad på industrin. Så har
t. ex. Svenska bankföreningen förordat att stödgivningen i princip skall
omfatta all ekonomisk verksamhet, som inte har rent lokal karaktär och
som kan tänkas gynnsamt påverka den ekonomiska utvecklingen inom stödområdet.

Jag kan vitsorda att nuvarande avgränsning av stödet till industriell
verksamhet har föranlett vanskligheter vid tillämpningen i en del fall och
ibland lett till resultat som jag vill beteckna som mindre tillfredsställande.
Förslaget att innefatta industriliknande verksamhet i stödgivningen är väl
motiverat och jag ansluter mig till det.

Till industriliknande verksamhet bör i första hand räknas sådana funktioner
som tidigare har utförts som ett led i tillverkningskedjan i industri -

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

företagens egen regi men som numera ofta bryts ut och förs samman iios
särskilda för ändamålet bildade företag. Det skall vara fråga om sådan
verksamhet som ligger nära tillverkningsmomentet. Vid sidan av industriliknande
verksamhet faller därför grossist- eller detaljisthandelsföretag
liksom lagringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen. Inte heller
bör djuruppfödnings- eller odlingsverksamhet i någon form hänföras till
industriliknande verksamhet. Pälsdjursuppfödning i större skala bör alltså
inte som en del remissinstanser menar vara stödberättigad.

Exempel på industriliknande verksamhet är däremot djupfrysningsföretag,
som tar hand om produkter från jordbruk, trädgårdsnäring, jakt eller fiske
för rensning och styckning och efter djupfrysning och eventuell förvaring
av produkterna levererar dem vidare till livsmedelsindustrier. Vidare kan
till industriliknande hänföras verksamhet som under industriella former och
i större skala bedriver viss förädling, t. ex. kafferosterier och skinn- och pälsberedning,
eller viss form av tillverkning, t. ex. större fotolaboratorier för
framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av naturprodukter
bör likaså betraktas som industriliknande verksamhet, t. ex. sågning
av skiffer, sortering av grus i sorteringsverk och verksamhet vid stenkross,
om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent
karaktär.

Den industriella miljön i regionen är en faktor som får allt större betydelse
för ett modernt industriföretags beslut att bygga ut eller etablera
verksamhet. För sin vidare utveckling är företaget beroende av bl. a. tillgång
på välutbildad arbetskraft, möjlighet att anlita underleverantörer
eller specialist- och serviceföretag av olika slag samt utbyte av tekniskt kunnande.
Ur industriföretagets synvinkel kan service sägas vara en sammanfattande
beteckning på inköp av varor och tjänster. Behovet för företag att
köpa tjänster har ökat med den fortgående specialiseringen. Utbudet av
service varierar i hög grad mellan olika orter och regioner. Förutom företagets
behov av tillgång på vissa servicetjänster, direkt knutna till den
egna verksamheten, kommer även de anställdas krav på god samhällsservice
och kommersiell service att påverka valet av lokaliseringsort. För att
olika serviceutbud skall kunna utnyttjas rationellt krävs ofta geografisk
närhet till servicegivarna. Jag har förut i flera sammanhang betonat den
betydelse som utbyggnad av offentlig service har inom den regionala politiken.
Den industriella servicen spelar en liknande roll. Jag delar därför utredningens
åsikt att det finns anledning att överväga att med lokaliseringsstöd
främja utbyggnaden av sådan verksamhet inom de delar av landet där
bristen på industriell service är störst och därför kan antas utgöra ett
speciellt hinder för utbyggnad eller etablering av industriföretag, dvs. inom
det allmänna stödområdet.

Företagens behov av servicetjänster kan i huvudsak hänföras till områdena
produktion, administration, marknadsföring och utvecklingsarbeten.
En generell vidgning av den stödberättigade verksamheten till att omfatta

Iiungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970 207

all sådan serviceverksamhet är emellertid inte motiverad utan lokaliseringsstödet
bör även i fortsättningen inriktas huvudsakligen på den industriella
verksamheten. Vidgningen av den stödberättigade verksamheten
bör därför begränsas till sådan serviceverksamhet som är speciellt inriktad
på tjänster för industriföretagens produktionssektor, dvs. serviceföretag
som har specialiserat sig på att tillhandahålla industrin tjänster knutna
till den industriella produktionsprocessen. Som exempel kan nämnas sådana
typer av verksamhet som maskin- och verktygsservice, laboratorier för
mekanisk eller kemisk kontroll och provning, övrig kontroll av tillverkningsprocessen,
montering och reparation av maskiner, konstruktion av
maskiner och verktyg avsedda att användas i produktionsprocessen, tekniska
beräkningar utförda av datacentraler eller metodstudier avseende tillverkningsprocessen.

Däremot bör till stödberättigad industriserviceverksamhet inte hänföras
mera allmän service som avser kontroll-, underhålls- eller reparationsarbeten
beträffande markanläggningar, byggnader och tillbehör till byggnader,
kontorsmaskiner eller bilar, truckar och andra mobila transportmedel, inte
heller bränsle- och kraftleveranser, kontorstjänster, personalvårdstjänster,
städningstjänster, vakttjänster o. d.

Generellt undantagna från stödberättigad verksamhet bör alltså vara
flertalet servicetjänster åt industrin inom sektorerna administration, marknadsföring
och utvecklingsarbete.

För att stöd skall få utgå till industriserviceföretag bör dessutom fordras
att företagets verksamhet är helt eller huvudsakligast inriktad på att tillhandahålla
servicetjänster åt industriföretag. En ytterligare förutsättning för
stöd bör självklart vara att de servicefunktioner som företaget utövar behövs
i orten eller regionen och att företaget som sådant fyller de allmänna
förutsättningarna för lokaliseringsstöd.

Under nu pågående försöksperiod har stöd i flera fall lämnats till företag
som bedriver blandad verksamhet, dvs. både stödberättigad och inte stödberättigad
verksamhet. Stödet har i sådana fall begränsats till den stödberättigade
delen av verksamheten. Denna praxis bör enligt min mening bestå.

Den utvidgning av stödberättigad verksamhet som jag nu har förordat
kan naturligtvis medföra gränsdragningsproblem. I den mån mina uttalanden
och exempel i det föregående och den praxis som efter hand utbildar
sig inte ger tillräcklig ledning för tillämpningen i konkreta fall bör dessa
hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

Motivet för mitt förslag att begreppet stödberättigad verksamhet skall
vidgas till vissa industriservicetjänster är som jag har nämnt behovet att
förse industrin inom stödområdet med förbättrad service. Från andra regionalpolitiska
synpunkter kan det enligt min mening övervägas att ge stöd
till serviceverksamhet i ett annat avseende. Jag syftar på strävandena att
avlasta storstäderna de växande administrations- och förvaltningsfunktio -

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

nerna. Av samma skäl som utflyttning av statlig förvaltning från Stockholmsområdet
övervägs finns det inledning att främja utflyttning av
centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn från storstadsområdena.
Jag tänker på den centrala administrationen för sådana företag som
försäkringsbolag, koncerner, riksorganisationer m. fl. För att stimulera
sådana enheter att flytta sin administration från de tre storstadsområdena
bör enligt min mening möjlighet öppnas att lämna dem statligt stöd vid
investeringar i byggnader efter motsvarande grunder som gäller för lokaliseringsstödet.
Det får givetvis härvid inte vara fråga om investeringar för
att öppna filialkontor eller starta annan lokal verksamhet. Jag förordar
att Kungl. Maj :t begär riksdagens bemyndigande att i särskilda fall bevilja
stöd för sådant ändamål.

Vad angår lokaliseringsstöd vid uppförande av turistanläggningar kan
enligt 1964 års riksdagsbeslut såväl bidrag som lån utgå inom stödområdet,
om stödet kommer glesbygdsområdena där till godo. För att få närmare
ledning för tillämpningen inhämtade min företrädare hösten 1966
lokaliseringsberedningens synpunkter i frågan. Enligt det uttalande som
beredningen gjorde borde stöd utgå endast i form av lån. Vidare borde
man med hänsyn till risken för en inte önskvärd konkurrensförskjutande
effekt vid planeringen av turistanläggningar utgå från att bara ett mindre
antal anläggningar i varje län skulle komma i fråga för lokaliseringsstöd.
Räntebefrielse har dock medgetts för viss tid i flertalet låneärenden. Totalt
har lån beviljats med närmare 26 milj. kr.

Lokaliseringsutredningen har ansett sig inte böra ta upp frågan om stöd
till turistnäringen med hänsyn till den pågående utredningen om planering
av turistanläggningar och friluftsområden. Flera remissinstanser har emellertid
yrkat att frågan om vidgat stöd tas upp nu. 1 sin anslagsframställning
lör nästa budgetår har AMS föreslagit att lokaliseringsstöd skall kunna
utgå också till turistanläggningar utanför stödområdet och att stöd skall
få lämnas i form av bidrag.

För min del vill jag först erinra om att statligt stöd för turist- och fritidsändamål
utgår också i andra former än som lokaliseringsstöd. Under
1960-talet har sålunda stöd lämnats för sådana ändamål med mer än 100
milj. kr. i form av hotellgarantilån, bidrag från friluftsfonden och beredskapsarbeten.

Enligt vad jag har inhämtat kommer utredningen om planering av turistanläggningar
och friluftsområden att pröva hur lokaliseringsstöd till turistnäringen
bör utformas och samordnas med övrigt stöd i en långsiktig planering
av näringens utbyggnad. Under dessa förhållanden är jag inte beredd
att nu ta upp frågan till närmare behandling. Jag förordar således att lokaliseringsstöd
i avvaktan på resultatet av den nämnda utredningen fortsättningsvis
skall utgå endast inom det allmänna stödområdet och enligt
hittills tillämpade grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

209

Stödsubjekt

F. n. är lokaliseringsstöd tillgängligt för svenska eller utländska fysiska
eller juridiska personer inom det enskilda näringslivet. Fr. o. m. den 1
juli 1969 kan stöd utgå också till statliga företag, dvs. svenska juridiska
personer i vilka staten har bestämmande inflytande. Några skäl att inskränka
kretsen av dem som sålunda kan få stöd finns enligt min mening
inte. Förslag i den riktningen har inte heller förts fram. Däremot har vid
remissbehandlingen yrkats att kretsen stödberättigade skall göras vidare.
Sålunda har SJ hävdat att stöd bör kunna utgå till den industriella delen
av SJ :s verksamhet. Med hänsyn till att de statliga affärsverkens ställning
inom den statliga förvaltningen kommer att behandlas vid prövningen av
affärsverksutredningens förslag är jag inte beredd att nu närmare överväga
frågan. Inte heller anser jag att det finns skäl att f. n. förorda förslaget
från flera remissinstanser att även kommunala bolag skulle beredas möjlighet
att få statligt lokaliseringsstöd. Jag erinrar härvidlag om de bestämda
uttalanden i fråga om kommunernas roll inom den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten som statsmakterna gjorde vid riksdagsbehandlingen
år 1964. Det är emellertid inte uteslutet att det kan bli anledning att
överväga denna fråga på nytt när resultatet av kommunalrättskommitténs
pågående utredning om den kommunala kompetensen föreligger.

Som utredningen har påpekat kan lokaliseringsstöd med en formell tolkning
av nuvarande bestämmelser inte lämnas till verksamhet som omfattar
enbart fastighetsförvaltning. I praktiken förekommer det emellertid stundom
att industriföretag för sin verksamhet hyr lokaler, till vilka äganderätten
skall ligga eller ligger hos samma fysiska eller juridiska intressekrets
som dominerar även industriföretaget. Från sakliga synpunkter är det
inte motiverat att betrakta denna formella åtskillnad mellan industriproduktionen
och fastighetsförvaltningen som ett hinder för stöd. Med hänsyn
härtill har Kungl. Maj:t i ett fåtal sådana fall beviljat stöd vid investering
i förvaltningsverksamheten. Stödet har emellertid då utgått på villkor bl. a.
att bindande hyresavtal har träffats för hela lånetiden. Jag delar utredningens
mening att denna praxis bör upprätthållas. Däremot finner jag inte
skäl att — som AMS och Bankföreningen har förordat — frångå det i hittillsvarande
praxis tillämpade villkoret att huvudsaklig ägareidentitet skall
föreligga i fråga om förvaltningsverksamheten och den industriella verksamheten.
Som villkor för stödet bör ställas upp att hela fastigheten används
enbart för den industriella verksamheten och att bindande hyresavtal
tecknas med samma giltighetstid som lånetiden för lokaliseringslånet.
Härutöver bör föreskrivas att lån förfaller till omedelbar betalning, om
hyresförhållandet eller den industriella verksamheten upphör. Dessutom
bör borgen för lån tecknas av ägaren till den industriella verksamheten.

14 — Bihnng till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Stöd vid rationalisering m. m.

Rationaliseringssträvanden är ett normalt inslag i ett företags driftsplanering.
Beslut om rationaliseringsåtgärder baseras på företagsekonomiska
bedömanden i det speciella fallet. Kan företagsekonomiskt försvarbara
rationaliseringsåtgärder inte finansieras med eget kapital eller krediter
från företagens ordinarie bankförbindelser finns det möjligheter att
få statligt stöd i form av antingen hantverks- och industrilån eller statlig
kreditgaranti. Däremot är möjligheterna att få lokaliseringsstöd vid rationalisering
begränsade, eftersom det för sådant stöd gällande kravet på viss
sysselsättningseffekt många gånger inte kan tillgodoses. Utredningen föreslår
nu att möjlighet skall öppnas att ge företag stöd vid rationalisering
även om resultatet blir en minskning av antalet sysselsatta. Stöd skall dock
i sådana fall enligt förslaget ges i mycket begränsad omfattning och bara
när samhällsekonomiska skäl talar för statligt stöd. En stor majoritet av
remissinstanserna, bl. a. AMS och kommerskollegium, har tillstyrkt förslaget.

Vid bedömningen av denna fråga anser jag i likhet med utredningen att
utgångspunkten bör vara att rationaliseringar i princip skall finansieras
av företagen själva med anlitande av kreditmarknadens resurser och att
lokaliseringsstöd alltså inte bör utgå generellt vid rationalisering. Det nuvarande
kravet att lokaliseringsstöd skall ge sysselsättningseffekt bör i
princip stå kvar. I undantagsfall, när speciella omständigheter föreligger,
bör det emellertid finnas utrymme för att lämna stöd vid investeringar i rationaliseringssyfte,
även om en minskning av antalet sysselsatta blir följden.
Förutsättningar för stöd bör vara att verksamheten bedöms inte kunna
fortsätta utan rationaliseringsåtgärderna, att rationaliseringen inte kan
genomföras utan statligt stöd och att företaget är beläget i ort där dess
verksamhet direkt eller indirekt har dominerande betydelse för sysselsättningen.

Med hänsyn till den restriktivitet som jag anser nödvändig förordar jag
den ytterligare begränsningen att stöd vid rationalisering skall kunna utgå
endast till industriföretag eller företag med industriliknande verksamhet.
Den generella förutsättningen för lokaliseringsstöd måste naturligtvis dessutom
föreligga, nämligen att verksamheten efter verkställd investering bedöms
medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och att tillfredsställande
lönsamhet kan påräknas.

Med de speciella villkor som sålunda bör gälla för lokaliseringsstöd vid
rationalisering finner jag det naturligt att dylika ärenden prövas av Kungl.
Maj :t.

Utredningen diskuterar vidare i vad mån lokaliseringsstöd bör utgå till
nedläggningshotade företag. Skall ett sådant företag bestå krävs i regel en
rationalisering eller rekonstruktion av företaget. Jag har redan uttalat mig
i fråga om lokaliseringspolitiskt stöd vid investeringar i rationaliserings -

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

syfte. Vid investeringar i samband med rekonstruktion bör de lokaliseringspolitiska
stödmedlen stå till förfogande under samma förutsättningar som
gäller i allmänhet.

I fråga om rena nedläggningssituationer har åtskilliga remissinstanser
fört fram tanken att ett lokaliseringsstöd skulle kunna utgå även för att
nå en temporär effekt, dvs. förlänga avvecklingstiden och därigenom
bereda såväl myndigheter som anställda eu tidsfrist för att undersöka
alternativa sysselsättningsmöjligheter. Eftersom investeringar inte rimligen
kommer i fråga i sådana situationer blir lokaliseringsstöd över huvud
taget inte aktuellt. För min del vill jag ansluta mig till utredningens och
bl. a. AMS ståndpunkt att rena nedläggningsfall bör angripas med arbetsmarknadspolitiska
medel.

Stödformer, stödunderlag och stödets storlek

Lokaliseringsstödet är som jag har berört tidigare f. n. anknutet till investeringar
och kan utgå vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan
anläggning som är nödvändig för verksamheten, vid anskaffning av maskiner,
arbetsredskap och verktyg samt vid förvärv av fabriksbyggnad som
skall användas i verksamheten, i sistnämnda fall bara om det föreligger
särskilda skäl. Som jag också har utvecklat i det föregående bör denna
principiella anknytning av stödet till investeringarna bibehållas. Några
förslag till ändringar i fråga om de slag av investeringar vid vilka stöd
utgår har inte framförts och är inte heller enligt min mening påkallade.

I likhet med utredningen och eu entydig remissopinion förordar jag att de
nuvarande stödformerna lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån behålls.

Enligt utredningsförslaget skall som alternativ till lokaliseringsbidrag
kunna lämnas stöd i form av vad utredningen kallar avskrivningslån. Härmed
avses amorterings- och räntefria lån som skall avskrivas på en tid av
fem år med en femtedel varje år. Lånen avses utgå i stället för eller jämte
lokaliseringsbidrag. Utanför det allmänna stödområdet bör lokaliseringsbidrag
enligt utredningens mening över huvud taget inte utgå utan där
bör avskrivningslån vara den enda formen av kapitaltillskott. Flertalet remissinstanser
har tillstyrkt detta förslag.

De omedelbara kontantbidragen har visat sig ha stor betydelse som stimulans
till nyetableringar och utvidgningar av industriell verksamhet. Jag
anser därför inte att man bör avstå från att kunna använda denna stödform
i de fall då den framstår som mest ändamålsenlig. Men avskrivningslåneformen
erbjuder otvivelaktigt vissa fördelar framför bidragsformen. Enligt
min mening bör därför möjlighet föreligga att använda bidrags- resp.
avskrivningslåneformen efter vad som bedöms lämpligast i det enskilda
fallet. Om det är fråga om verksamhet inom eller utom det allmänna stödområdet
bör inte ha avgörande betydelse. Avskrivningslån bör användas
särskilt när det av olika skäl är motiverat att markera sambandet mellan

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

stödet och den fortsatta driften av verksamheten. En kombination av lokaliseringsbidrag
och avskrivningslån bör också vara möjlig.

I fråga om industriell verksamhet kan vid ny-, till- eller ombyggnad av
lokal eller annan anläggning utgå både lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.
Någon annan ändring i detta avseende bör inte ske än vad som
följer av vad jag nyss har sagt i fråga om avskrivningslån. Jag ansluter mig
vidare liksom de flesta remissinstanserna till utredningens förslag alt såväl
lokaliseringsbidrag/avskrivningslån som lokaliseringslån vid ny-, till- eller
ombyggnad skall kunna beviljas också den som utövar eller ämnar utöva
industriliknande verksamhet. Däremot anser jag att bidrag/avskrivningslån
i regel inte bör utgå i fråga om industriserviceverksamhet utan att stöd
bär i allmänhet bör lämnas i form av lokaliseringslån. Vid ny-, till- eller ombyggnad
i rationaliseringssyfte, när ökad sysselsättning inte blir följden,
bör likaledes i regel endast lokaliseringslån komma i fråga.

F. n. kan endast lokaliseringslån utgå vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap
och verktyg samt om särskilda skäl föreligger vid förvärv av
ledig fabrikslokal.

Utredningen förordar att också bidrag/avskrivningslån skall kunna komma
i fråga i dessa fall. Vad utredningen förordar ingår huvudsakligen som
en beståndsdel i den särskilda förmånsställning som utredningen har velat
ge vissa angivna s. k. prioriteringsorter. I det föregående har jag redovisat
skälen för att jag inte kan ansluta mig till förslaget att prioriteringsorter nu
skall utses i det av utredningen angivna syftet. Mot att bidrag skall kunna
utgå vid maskininvesteringar talar att större variationer i kostnaderna för
maskiner o. d. inte torde föreligga i olika delar av landet. Dessutom uppstår
i vissa fall påtagliga kontrollsvårigheter och det föreligger risk för snedvridande
prisbildningseffekt genom en subventionering. Det gäller också
i fråga om subventioner vid förvärv av lediga fabrikslokaler. Jag avstyrker
därför förslaget om bidrag/avskrivningslån i dessa fall och förordar att
som hittills endast lokaliseringslån skall användas. Som utredningen har
föreslagit bör lokaliseringslån vid anskaffning av maskiner o. d. och förvärv
av ledig fabriksbyggnad kunna ges i fråga om inte bara industriell
utan också industriliknande verksamhet samt, inom det allmänna stödområdet,
industriserviceverksamhet.

Vid uppförande av turistanläggning inom det allmänna stödområdet bör
som jag har berört tidigare företrädesvis lokaliseringslån komma i fråga.
Den formella möjligheten att medge bidrag/avskrivningslån bör emellertid
finnas.

I detta sammanhang har utredningen vidare diskuterat om inte också
behov av rörelsekapital bör kunna motivera lokaliseringslån. F. n. kan statligt
stöd till rörelsekapital utgå i form av industrigarantilån samt hantverksoch
industrilån. Också Norrlandsfonden kan ge lån för sådant ändamål. Utredningen
föreslår att även lokaliseringslån skall kunna lämnas till företag

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970 213

som driver industriell eller industriliknande verksamhet inom det allmänna
stödområdet vid anskaffning av omsättningstillgångar. Till sådana tillgångar
hänför utredningen av praktiska skäl i främsta rummet varulager och
kundfordringar. Lån anses böra utgå endast om stöd samtidigt ges vid investeringar
i byggnader eller maskiner vid nyetablering eller utvidgning.
Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till förslaget.

Lokaliseringsstödet har hittills varit knutet till vissa fysiska investeringar
av längre varaktighet och stödunderlaget har i regel varit relativt lätt
att bestämma. Svårigheterna att avgränsa och avväga stöd för anskaffning
av omsättningstillgångar är däremot uppenbara även med den begränsning
av stödunderlaget till att omfatta varulager och kundfordringar som utredningen
har föreslagit. Kundkrets, betalningsvanor m. m., som bestämmer
behovet av rörelsekapital, kan skifta starkt mellan olika företag i en och
samma bransch. Några generella regler för beräkning av stödunderlaget kan
därför svårligen dras upp. Behovet av rörelsekapital för ett företag varierar
också starkt i tiden.

För finansiering av omsättningstillgångarna i företagen har bankerna
byggt upp ett rikt register av olika kreditformer. Bankerna har också genom
sina kontorsnät en organisation som är särskilt avpassad för den löpande
kr editför sörj ningen av företag. Som utredningen har betonat är det
angeläget att de stödsökande företagens bankförbindelser deltar i finansieringen
av lokaliseringsprojekten. I normala fall måste man kunna räkna
med alt lokaliseringsstöd vid anskaffning av anläggningstillgångar ger bankerna
ett hypoteksmässigt utrymme för att tillgodose behovet av rörelsekrediter.

Av dessa skäl anser jag att lokaliseringsstödet i dess nuvarande former
och med den ordning som har byggts upp för administrationen av stödverksamheten
inte är lämpligt för finansiering av omsättningstillgångar.

Fall förekommer dock då ett företag har svårigheter att vid nyetablering
eller utbyggnad av verksamhet få sitt behov av rörelsekapital täckt i tillräcklig
omfattning utan någon form av statligt stöd. Visserligen kan som
jag nämnde industrigarantilån beviljas till omsättningstillgångar. En olägenhet
för det stödsökande företaget är dock därvid att två olika statliga
myndigheter, AMS resp. kommerskollegium, måste kopplas in och att prövningen
av ansökningarna inte kan ske i ett sammanhang.

Mot denna bakgrund förordar jag att statlig garanti i vissa fall får tecknas
av AMS för lån till företag, som bedriver industriell eller industriliknande
verksamhet, för anskaffande av omsättningstillgångar. Garanti bör komma
i fråga endast i samband med att lokaliseringsstöd beviljas vid nyetablering
eller utbyggnad av verksamhet inom det allmänna stödområdet och
bara om de säkerheter som företaget kan ställa till förfogande i initialskedet
måste bedömas vara otillräckliga som bas för sedvanliga bankkrediter.
Garanti bör beviljas för lån hos affärsbank, sparbank eller motsva -

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

rande kreditinstitut. För sådant garantilån bör gälla samma räntevillkor
som i fråga om industrigarantilån. Eftersom avsikten med statsgarantin bör
vara att trygga företagets försörjning med rörelsemedel under ett inledningsskede
bör löptiden för garantilånet inte överstiga fem år från lånets
utgivande.

Utöver den användning av garantiformen som jag nu har förordat finns
det skäl att använda garantiformen som lokaliseringspolitiskt medel även
för att säkerställa byggnadskreditiv, som kreditinstituten utfärdar för den
tid som går åt för att färdigställa ny-, till- eller ombyggnad. Därigenom
torde i regel det nu tillämpade system, som innebär att lokaliseringsmedel
betalas ut i förskott till kreditgivaren, kunna undvikas och stödet betalas
ut när de investeringar har slutförts till vilka lokaliseringsstödet har knutits.
Jag föreslår att AMS får teckna lånegarantier också i sådana fall.

Jag finner inte skäl att föreslå ändringar i nuvarande regler om storleken
av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. Det innebär att bidrag/
avskrivningslån sammanlagt får motsvara högst 35 % — om det föreligger
särskilda skäl högst 50 % — av den sammanlagda kostnaden för de investeringar
som stödet utgår för. Lokaliseringsbidrag/avskrivningslån och
lokaliseringslån får i regel sammanlagt motsvara högst 2/3 av motsvarande
kostnader. I fråga om kreditgaranti vid anskaffning av omsättningstillgångar
föreslår jag att gränsen för det högsta belopp som garantin får avse
sätts vid 50 % av erforderligt rörelsekapital för inledningsskedet som eljest
inte kan täckas genom sedvanliga bankkrediter.

Enligt nu gällande regler kan räntebefrielse beviljas för lokaliseringslån
under de tre första åren. Utredningen har föreslagit en restriktivare tillämpning
av räntebefrielsen. Hittillsvarande erfarenheter har emellertid gett vid
handen att i många fall eu räntebefrielse med fördel kan utnyttjas som ersättning
för direkta bidrag. Det kapitaliserade värdet av hittills lämnade
räntebefrielser har av ERU beräknats till omkring 100 milj. kr. För min del
anser jag att räntebefrielse även fortsättningsvis bör kunna utnyttjas i
samma utsträckning och efter samma principer som hittills.

Erfarenheterna av den hittillsvarande stödverksamheten har visat, att
eu hämmande faktor för nyetablering inom stödområdet ibland har varit
kostnaderna för flyttning av maskiner m. in., som har behövts i verksamheten
på den nya lokaliseringsorten. För den skull vill jag föreslå att ersättning
i sådana fall får lämnas till täckande av dylika kostnader. Ersättningen
bör avse kostnader för nedmontering på avfly ttningsorten, transport till den
nya verksamhetsorten och uppmontering där av maskiner, arbetsredskap
och verktyg som är nödvändiga för den fortsatta verksamheten. En ytterligare
förutsättning bör vara att maskinerna, redskapen och verktygen är i
sådant skick och av sådan beskaffenhet att det är ändamålsenligt att flytta
dem. Ersättning bör utgå högst med vad som motsvarar skälig kostnad för
flyttningen.

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Med anknytning till sin diskussion om formerna för lokaliseringsstödet
har utredningen förklarat att den i sitt fortsatta arbete kommer att som
ytterligare stödform överväga bl. a. aktieteckning eller annat förvärv av
aktier resp. garantigivning. Jag anser det önskvärt att dessa frågor blir
belysta.

Säkerheter, bevakning m. in.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring av nuvarande bestämmelser
rörande de säkerheter som skall ställas av dem som erhåller lokaliseringsstöd.
Inte heller har utredningen haft några invändningar mot gällande
praxis i fråga om säkerhetskraven. Även jag finner nuvarande ordning för
säkerhetsförskrivning tillfredsställande.

I fråga om bevakning och uppföljning av utvecklingen i stödföretagen
gäller f. n. att AMS med biträde av företagareföreningarna utövar tillsyn
över att lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag utnyttjas för avsett ändamål
och i överensstämmelse med föreskrivna villkor. Stödföretag skall utan
anmaning kontinuerligt redovisa sin verksamhet till föreningen och underrätta
denna om viktigare förändringar av verksamheten. AMS och föreningen
skall också beredas tillfälle att granska verksamheten och kan infordra
uppgifter från företaget. Särskild expertis kan anlitas för sådan granskning.

Som utredningen har framhållit har AMS och kommerskollegiet nu utarbetat
ett material för den företagsekonomiska uppföljningen som kan
förutsättas ge bättre stadga åt tillsynsarbetet. Utredningen har förklarat
sig vilja avvakta resultaten av den sålunda planerade uppföljningsverksamheten
och har därför inte lagt fram några förslag rörande insynsfrågornas
praktiska lösning.

De krav på bevakning som de ordinära kreditinstituten ställer i sin kreditgivning
syftar i första hand till kontroll av att kreditinstituten inte lider
förluster till följd av försämring av låntagarens kreditvärdighet eller av
de hypotek som har ställts som säkerhet för engagemangen. I lokaliseringssammanhang
måste anspråk ställas på att bevakningen också innefattar
kontroll av att syftet med lokaliseringsstödet inte förfelas. Det risktagande
som är förenat med lokaliseringsstödet skapar behov av en längre
gående bevakning. Härigenom ställs särskilda krav på dem som skall handha
ifrågavarande uppgifter.

En viktig förutsättning för att bevakningen skall kunna leda till positiva
åtgärder är vidare att tillsynsorganen i god tid får kännedom om förhållanden
som kan föranleda ingripanden. Det är av denna anledning viktigt att
ett intimt och förtroendefullt samarbete etableras mellan tillsynsorganen
och företagen och att från båda hållen tillsynen uppfattas som ett led i
strävan att finna lösningar på företagens problem.

Jag har för avsikt att låta utreda de här berörda frågorna snabbt.

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970
Beslut i särskilda fall

Som utredningen anför förekommer det f. n. att större, ofta börsnoterade
företag, som planerar att utföra omfattande investeringar av avsevärd närings-
och lokaliseringspolitisk betydelse, tar upp direkta överläggningar
med regeringen innan de ger in ansökan om lokaliseringsstöd till
länsstyrelse eller AMS. Sådana överläggningar har förekommit inte bara
i fråga om lokaliseringsstöd utan också om andra åtgärder, t. ex. användning
av investeringsfondsmedel.

Den ordning som sålunda bär utvecklats föranleder utredningen att föreslå
att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet att i särskilda fall ta upp framställning
om lokaliseringsstöd till behandling och avgörande utan föregående formell
behandling hos övriga lokaliseringsmyndigheter. Denna beslutsordning
skall enligt förslaget kunna tillämpas i fråga om vissa av de ärenden som
redan enligt nuvarande regler avgörs av Kungl. Maj:t. Förslaget har mottagits
i stort sett positivt vid remissbehandlingen.

Det nuvarande systemet med ingående granskning och utredning av
stödärendena först hos de olika lokaliseringsmyndigheterna har stort värde
och skapar underlag för en noggrann och allsidig prövning av ärendena
hos Kungl. Maj:t. Detta förfarande bör därför vara huvudregel. I de särskilda
fall som utredningen avser med sitt förslag kan det emellertid vara
en fördel att kunna gå smidigare till väga. Jag biträder därför utredningens
t Öl slag att Kungl. Maj :t i sådana fall utan hinder av gällande handläggningsregler
skall kunna ta upp och avgöra ansökan om lokaliseringsstöd.

Kungl. Maj :ts beslut i nu avsedda fall bör ha formen av ett delbeslut, i
vilket projektet, lokaliseringsorten, stödbeloppet fördelat på lån, kreditgaranti
och bidrag, lånetid och eventuell amorterings- och räntefrihet bestäms.
Slutligt beslut bör tattas sedan utredningen i ärendet har kompletterats
i erforderlig omfattning, bl. a. genom medverkan av länsstyrelsen och AMS.
Beträffande fördelningen i övrigt mellan Kungl. Maj:t och AMS av beslutsfunktionerna
i stödärenden anser jag att den nuvarande fördelningen har
visat sig lämplig. Någon anledning att — som några remissinstanser förordar
— ompröva denna fråga anser jag inte finns. Det snabbare handläggningsförfarande
som dessa remissinstanser vill uppnå bör enligt min mening
kunna åstadkommas på andra vägar. Lokaliseringsutredningen arbetar f. n.
med frågor soin rör förfarandet med sikte på att finna lösningar som leder
till snabbare handläggning.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det är angeläget att stödprojekten
handläggs i hela sin vidd vid ett och samma ansökningstillfälle. Det
har ibland hänt att stora utbyggnadsprojekt har delats upp i etapper och
att beslut om lokaliseringsstöd har meddelats för varje etapp för sig. Jag
anser att ett sådant förfaringssätt inte är förenligt med kravet att projekten
och sysselsättningsfrågorna bedöms i mer långsiktigt perspektiv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

217

Företagareföreningarnas förbund har föreslagit att möjlighet skall öppnas
för att delegera beslutanderätten till regionala organ. Enligt min mening
bör beslutsfunktionerna inom lokaliseringsstödverksamheten ligga hos
centrala organ som kan bättre överblicka och samordna stödinsatserna. De
regionala organen har f. ö. redan inom den nuvarande organisationen möjligheter
att ta tillvara och föra fram regionala och lokala aspekter på olika
stödprojekt. Jag anser därför inte att delegation av beslutsfunktionerna
är motiverad utöver vad som gäller f. n.

Beslutens giltighetstid

Det föreligger f. n. inget hinder för ett företag att, sedan lokaliseringsstöd
har beviljats, dröja med att verkställa de avsedda investeringarna eller uppskjuta
projektets utförande på obestämd tid. Skäl för ett avsiktligt dröjsmål
från stödföretagets sida kan som utredningen påpekar vara t. ex. förändringar
i branschens konjunktur, nya konkurrensförutsättningar, ändrat
läge på kreditmarknaden eller ändrat allmänt konjunkturläge.

I likhet med utredningen anser jag att det inte är förenligt med syftet med
den lokaliseringspolitiska stödgivningen att de stödmedel som beviljas låses
för obestämd tid, varvid den åsyftade sysselsättningseffekten uteblir. Jag
ansluter mig därför till utredningens förslag att beslut om lokaliseringsstöd
skall förfalla om den avsedda investeringen inte har påbörjats eller, om
stödet avser enbart maskinanskaffning, maskinerna inte har levererats inom
viss tid från beslutet. För att en investering som avser ny-, till- eller ombyggnad
av fastighet skall anses påbörjad bör det krävas att relativt långtgående
åtgärder har vidtagits. Erfarenhetsmässigt brukar investeringarna i
stödföretagen kunna påbörjas resp. avsedda maskiner levereras inom ett år
från beslutet om lokaliseringsstöd. Det är därför lämpligt att välja denna
tidsfrist. Den bör beräknas från den dag sökanden beräknas få del av beslutet.
För att man skall slippa ett omständligt delgivningsförfarande bör den
tidpunkt då investeringarna skall ha påbörjats sättas ut i beslutet om lokaliseringsstöd.

Som utredningen förordat bör beslutsmyndigheten ha rätt att förlänga
giltigheten av beslutet med högst ett år. Om det föreligger särskilda skäl
bör ytterligare förlängning kunna komma i fråga.

Annat regionalpolitisk! stöd

U tbildningsstöd

Grunder för bidrag till lokaliseringsutbildning fastställdes i samband med
att riksdagen år 1966 antog riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken (prop.
1966: 52, SU 107, rskr 251). Nuvarande bestämmelser för bidragsgivningen
innebär i stora drag att företag vid nyetablering eller utvidgning av verk -

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

samhet inom stödområdet kan få bidrag till utbildning av nyanställd personal.
I förutsättningarna ingår att de allmänna krav på lönsamhet och stabilitet
hos företaget som gäller för lokaliseringsstöd skall vara uppfyllda.
Utbildningen skall bedrivas efter en plan som skall godkännas av vederbörande
fackliga organisationer, i regel yrkesnämnden inom vederbörande
bransch. Uttagningen av elever skall godkännas av den offentliga arbetsförmedlingen.
Företaget skall betala eleverna avtalsenlig lön under utbildningstiden.
Bidraget utgår med det belopp per timme och elev som fastställs av
länsarbetsnämnden i varje särskilt fall. Kungl. Maj:t kan bevilja företag
utom stödområdet bidrag. Som jag har anfört tidigare har under budgetåren
1966/67—1968/69 utbildningsbidrag beviljats för utbildning av drygt 11 000
personer.

Utredningen har förordat att detta utbildningsstöd till företagen skall
kunna utgå för fler personer, under längre tid och med högre belopp än
hittills. Företagen skall enligt förslaget kunna få täckning också för en de!
indirekta kostnader under inkörningstiden. Remissinstanserna har genomgående
tillstyrkt generösare utbildningsstöd.

F. n. gäller som nyss har sagts inga formella begränsningar för bidragsgivningen
i de avseenden som tas upp i utredningens förslag. Så har t. ex.
bidragets timbelopp inom stödområdet normalt utgått med 5—7 kr. men
både högre och lägre belopp har förekommit. Någon generell längsta tid för
bidraget har inte föreskrivits men i allmänhet har det utgått under högst sex
månader. Förslaget bör därför uppfattas som en 1’ekommendation i fråga
om tillämpningen av bidragsreglerna. En nyhet i förslaget är dock att bidrag
skall kunna utgå till även andra inkörningskostnader än utbildningskostnader.

Enligt den huvudregel för kostnadsfördelningen mellan företagen och
samhället som hittills har tillämpats skall företagen själva stå för kostnaderna
för utbildning inom företagen av sin personal. Stödet till lokaliseringsutbildning
är ett undantag från denna regel. Motivet för undantaget är att
lokalisering av företag till orter utan industriell tradition erfarenhetsmässigt
medför särskilda utbildnings- och anpassningskostnader för företagen.
Syftet med bidragsverksainheten är alltså att stödja lokaliseringsföretagen
under initialskedet med att lära upp och träna in den nya arbetsstyrkan.
Detta innebär att stöd kan lämnas även när det yrkesutbildande momentet
inte är så framträdande utan stödet snarare blir täckning för allmänna inkörningskostnader
under perioden.

Det är viktigt att nyetablerade eller utvidgade företag i det allmänna stödområdet
får en så god start som möjligt. Företagens fortsatta existens kan
bli beroende av detta. Riskerna för svårigheter under den första perioden är
i allmänhet större i stödområdet än i andra delar av landet. Orsaken härtill
är att den rekryterade arbetskraften många gånger har ringa erfarenhet av
industriellt arbete och att den industriella miljön på åtskilliga håll är otill -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

räckligt utbyggd. Av erfarenheter som Industriförbundet har redovisat från
ett antal nystartade företag i stödområdet framgår att inkörningsperioden i
regel har blivit längre och inkörningskostnaden högre än man från början
räknade med. Utvidgning av företag medför många gånger likartade problem.
Starka skäl talar därför för att stödet under inkörningsperioden förstärks.

AMS har i sitt remissyttrande — på grundval av de praktiska erfarenheterna
hittills av bidragsverksamheten — lagt fram förslag till ny, differentierad
bidragskonstruktion. Förslaget går ut på att man skall skilja mellan
de fall då ett företag åtar sig att meddela egentlig yrkesutbildning och de
fall då utbildningen består i en mer allmän inträning av personalen. Styrelsens
förslag är enligt min åsikt tilltalande från både principiella och
praktiska synpunkter. Jag förordar att utbildningsstödet i fortsättningen
skall utgå efter i huvudsak de riktlinjer som styrelsen har dragit upp, dvs.
som ett schablonstöd som efter prövning i det särskilda fallet kan bytas
ut mot ett individuellt avpassat stöd, om det är nödvändigt och företaget är
berett att ge utbildning av en bredd och kvalitet som i huvudsak motsvarar
utbildningen inom yrkesskolor och omskolningscentra.

Gemensamma förutsättningar för de båda formerna av utbildningsstöd
bör vara att det är fråga om företag som nyanställer personal i samband
med nyetablering eller utvidgning av verksamheten. Vidare bör nuvarande
krav på varaktig sysselsättning och tillfredsställande lönsamhet i ort, där
goda förutsättningar finns för företagets verksamhet, upprätthållas. Liksom
hittills bör stöd utgå endast för elever som får avtalsenlig lön och har
godkänts för stöd av den offentliga arbetsförmedlingen. Även personer under
20 år bör liksom f. n. kunna tas ut till utbildningen. Stödet bör omfatta
högst det antal personer som den normala arbetsstyrkan kan beräknas uppgå
till resp. öka med i anledning av etableringen resp. utvidgningen.

Schablonstödet till mer allmän inträning bör utgå endast i fråga om verksamhet
inom det allmänna stödområdet. Stödet bör inte göras beroende av
att företaget anordnar utbildning efter en detaljerad plan, och det bör kunna
gälla hela den utökade arbetsstyrkan eller en del av den. Hinder bör inte
föreligga att schablonstöd ges för en del av arbetsstyrkan samtidigt som
individuellt bestämt stöd utgår för en annan del. Schablonstödet bör utgå
med ett fixerat belopp och under bestämd tid. Jag förordar att beloppet fastställs
till 5 kr. per elev och arbetstimme och att stödet skall utgå under en
tid av sex månader.

Individuellt bestämt utbildningsstöd vid egentlig yrkesutbildning bör
kunna utgå i första hand inom det allmänna stödområdet. Eftersom utbildningskostnaderna
och utbildningstiden varierar avsevärt mellan olika yrken
och branscher, bör stödbeloppet per elev och utbildningstimme bestämmas
från fall till fall. För att enhetliga belopp skall fastställas för likartade
förhållanden inom det allmänna stödområdet bör beslut om stöd i

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

dessa fall fattas centralt. Vissa spärrar måste dock gälla så att det totala
stöd som företaget får i varje fall inte överstigen dess verkliga kostnader
för utbildningen. Stödtiden bör kunna variera. Jag förordar dock att en
gräns sätts vid ett år. Som förutsättning för utbildningsstöd i denna form
bör gälla — utom att det verkligen föreligger behov av särskilt kvalificerad
utbildning — att utbildningen sker enligt en plan som arbetsmarknadsparternas
organisationer i branschen och arbetsmarknadsmyndigheterna
har godkänt och att utbildningen står under tillsyn av länsarbetsnämnden.

Utanför det allmänna stödområdet bör Kungl. Maj :t liksom hittills kunna
bevilja företag utbildningsstöd efter prövning i varje särskilt fall av behov
och förutsättningar för stöd samt stödets storlek och varaktighet.

Flyttnings stöd

Fr. o. m. den 1 juli 1965 gäller att flyttningsbidrag i form av respenning
och bortavistelsebidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen kan utgå till den
som har kvalificerad yrkesutbildning och efter eget initiativ har fått stadigvarande
anställning i yrket vid nyetablerat eller utvidgat industriföretag
i ort inom stödområdet. En förutsättning för bidrag är att arbetskraft med
den behövliga utbildningen inte kan erhållas lokalt. Bidrag utgår oberoende
av om sökanden är arbetslös eller riskerar att bli arbetslös eller om arbete
kan erbjudas honom på eller i närheten av hemorten. Hittills har bidrag
beviljats i ca 100 fall.

AMS har i skrivelse den 23 januari 1970 hemställt att de nu redovisade
bestämmelserna om flyttningsbidrag ändras så att inte bara respenning och
bortavistelsebidrag utan också starthjälp samt utrustningsbidrag till familjeförsörjare
skall kunna utgå. Vidare har styrelsen hemställt att utrustningsbidraget
skall kunna utgå utan hinder av det eljest gällande villkoret
för sådant bidrag att flyttningen sker från ort med särskilt hög och varaktig
arbetslöshet.

Flyttningsbidragen till personer med kvalificerad yrkesutbildning utgör
ett led i strävandena att främja utbyggnaden av industrin i Norrland. Bidragens
syfte är att underlätta för företag som etableras eller byggs ut där
att få den kvalificerade arbetskraft som är en av förutsättningarna för att
företagen skall kunna drivas framgångsrikt. Det nuvarande flyttningsbidraget
för kvalificerad arbetskraft har visat sig ha ringa effekt som stimulans
till flyttning norröver. Jag förordar därför att flyttningsstödet förstärks.
I enlighet med AMS framställning föreslår jag att stödet skall vidgas
att omfatta inte bara respenning och bortavistelsebidrag ntan också starthjälp.
Med hänsyn till att det här är fråga om arbetskraft som regelmässigt
bär inkomst av arbete före flyttningen kan jag däremot inte biträda förslaget
att utrustningsbidrag skall kunna utgå. Som villkor för flyttningsbidrag
i här avsedda fall gäller f. n. att arbetstagaren har skaffat sig arbetet
på eget initiativ. Detta villkor bör utgå.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

221

Eftersom det flyttningsstöd som det här är fråga om utgår till flyttande
arbetstagare oberoende av om han är eller riskerar att bli arbetslös eller
inte finns det anledning att särskilt uppmärksamma om arbetstagaren nyligen
har flyttat och därvid fått flyttningsstöd eller flyttningsbidrag. I det
fåtal sådana fall som kan antas förekomma bör hänsyn till den tidigare
flyttningen tas vid prövningen av om och med vilka belopp stöd bör utgå.

Industricentra

Utredningen har föreslagit att försöksverksamhet med koncentrerad utbyggnad
av industrilokaler för uthyrning till industriföretag, s. k. industricentra,
skall påbörjas och förordar att ett mindre antal sådana centra byggs
upp successivt i olika delar av landet under en period av 3—5 år. För att
stordriftsfördelar skall kunna tas till vara räknar utredningen med att
i vart och ett av de utbyggda centra skall finnas 1 000—2 000 anställda.
Centra förutsätts förlagda till orter med möjlighet att på lång sikt upprätthålla
tillfredsställande samhällsservice. Som minimistorlek anger utredningen
15—25 000 invånare i lokaliseringsorten med omland. För ändamålet
föreslår utredningen att ett statligt aktiebolag bildas.

Utredningens förslag har mött intresse vid remissbehandlingen och från
de flesta håll tillstyrks att en försöksverksamhet kommer till stånd. Åtskilliga
remissinstanser pekar emellertid på att frågan i många avseenden är
ofullständigt utredd. Detta gäller såväl storleken av centra och av de orter
där centra skall förläggas som formerna och organisationen för uppförandet
och driften. Statskontoret förordar att industricentra skall byggas av
privata och kommunala intressenter, och flera andra remissinstanser, bl. a.
AMS, Bankföreningen, Landstingsförbundet, RLF, Lantbruksförbnndet och
Företagareföreningarnas förbund, menar att centra bör upprättas i nära
samarbete med regionala och lokala myndigheter samt privata intressen.
Också i fråga om det föreslagna statliga bolagets befattning med hyresförelagens
utvecklings- och servicefrågor och kostnaderna för verksamheten
är remissopinionen splittrad.

För egen del finner jag förslaget om en koncentrerad utbyggnad av industrilokaler
på vissa orter värt att övervägas närmare. Som framgår av remissyttrandena
är emellertid en råd frågor otillräckligt belysta. Det gäller inte
enbart tekniska och administrativa aspekter på hur industricentra skall
upprättas och drivas utan också den grundläggande frågan om tillräckligt
intresse finns från företagens sida att hyra lokalerna. Erfarenheterna från
utlandet är dessutom inte närmare analyserade och f. ö. svåra att direkt
överföra till vårt land, som bl. a. har olikartad bebyggelsestruktur och andra
geografiska förhållanden än flertalet av de länder som tillämpar systemet.

Till de frågor som ytterligare bör övervägas hör, förutom undersökningar
beträffande efterfrågan på lokaler för uthyrning, även industricentras
storlek, lokalisering och förvaltning, samt kostnader för verksam -

222

Kungl. Maj:ts proposition, nr 75 år 1970

lieten. Härvid bör undersökas bl. a. om den av utredningen förordade organisationen
med ett statligt aktiebolag för uppförande och drift av centra
är den lämpligaste lösningen och hur regionala och lokala intressen skall
komma till uttryck. Dessa frågor bör utredas ytterligare och jag är f. n. inte
beredd att ta ställning till utredningsförslaget.

Sysselsättningsstöd

Avfolkningen av de inre delarna av det allmänna stödområdet medför
svåra problem. Under senare hälften av 1960-talet har befolkningen där
minskat med omkring 30 000 personer medan befolkningen i övriga delar
av området har ökat totalt. Tätorterna, av vilka många är stödjepunkter
för glesbygdernas kommersiella och samhälleliga service, har därigenom
förlorat åtskilligt av det befolkningsunderlag som behövs för att servicefunktionerna
skall kunna upprätthållas för den kvarvarande befolkningen.
De har inte heller haft tillräcklig expansionskraft för att bereda sysselsättning
för den arbetskraft som lämnar jord- och skogsbruk. Trots de lokaliseringspolitiska
stödåtgärder som har vidtagits har arbetslösheten ökat i de
inre delarna av stödområdet. Med hänsyn härtill är det angeläget att
ytterligare insatser görs från samhällets sida.

Utredningen har som förut nämnts velat angripa dessa problem genom
att ange 15 prioriteringsorter i Norrlands inland och Norrbottens kustland i
vilka ett utvidgat investeringsstöd skulle kunna utgå vid ny-, till- eller ombyggnad
av lokaler och andra anläggningar för industrin. Jag har redan lagt
fram skälen för att utredningens förslag i detta avseende inte bör genomföras
f. n. och erinrat om den möjlighet som redan finns att ge förhöjt investeringsstöd
i dessa delar av landet. Av vad jag tidigare har anfört framgår
vidare att jag finner det motiverat att överväga införandet av ett lokaliseringspolitiskt
medel med annat syfte än att subventionera företagens kapitalanskaffning.
Jag har därvid erinrat om att utredningen diskussionsvis
behandlat frågan om sysselsättningsstöd i form av premier, som skulle
utgå till företag i förhållande till deras arbetskraftsanvändning.

Medan de allra flesta remissinstanserna har haft en välvillig inställning
till sysselsättningsstöd har invändningar rests av bl. a. Företagareföreningarnas
förbund, SAF och Industriförbundet. Som skäl för invändningarna
har anförts bl. a. att ett generellt sysselsättningsstöd innebär risk för att
effektiviteten i företagen på längre sikt kan försämras genom subventioneringen
av arbetskraft och därmed den internationella konkurrenskraften
försvagas.

Om man utformar ett generellt sysselsättningsstöd så att det omfattar
endast ökningar av arbetskraften och utgår för begränsad tid behöver man
enligt min mening inte räkna med effekter av den art som har befarats

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

vara förknippade med ett sysselsättningsstöd. Ett stöd som stimulerar till
arbetskraftsökningar ligger vidare i linje med ett förstahandssyfte med lokaliseringspolitiken
i det allmänna stödområdets inland, nämligen att hejda
avfolkningen genom att skapa ökad sysselsättning. Stödet kan bl. a. bidra
till att inte fullt utnyttjade produktionsresurser blir bättre använda.

Med utgångspunkt i vad jag här har sagt föreslår jag att ett sysselsättningsstöd
nu införs på försök i ett inre stödområde. För att en skarp övergång
skall undvikas mellan de delar av landet där stöd i princip inte utgår
och detta inre område där speciella stimulansåtgärder vidtas bör områdets
gräns inte dras för långt söderut. Området bör avgränsas så att det väsentligen
omfattar Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län, utom
kommunblocken utmed kusten fr. o. m. Luleå kommunblock och söderut,
samt Jämtlands län, nordvästra Gävleborgs län och norra Kopparbergs län.
Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare ange områdets gränser.

Sysselsättningsstöd bör i inledningsskedet begränsas till industriell verksamhet.
Begreppet industriell verksamhet bör i fråga om detta stöd ha
samma innebörd som i fråga om lokaliseringsstödet. Det innebär att stödet
inte kommer att utgå till bl. a. gruvindustrin, kraftverksbyggen o. d.

Stödet bör utgå till såväl företag som etablerar sig inom området som
till redan etablerade företag som utökar sin arbetsstyrka där. Ett nyetablerat
företag föreslås få ersättning för hela arbetsstyrkan, medan det företag som
fortsätter sin verksamhet får ersättning endast för den utökning som sker
av personalen. Ett företag som fortsätter tidigare verksamhet inom området
med annan ägare eller i annat namn bör härvid inte betraktas som nyetablerat.
Flyttar företaget bör det i regel anses som nyetablerat om flyttningen
sker till annat kommunblock och avståndet är så stort att företaget
inte kan behålla sin gamla arbetsstyrka utan att den flyttar till den nya
verksamhetsorten. Eftersom förhållandena kan variera från fall till fall bör
det överlämnas åt de tillämpande myndigheterna att i varje särskilt fall
närmare pröva om nyetablering föreligger eller ej.

Den sysselsättningsökning som skall berättiga till stöd bör ha viss varaktighet.
Kortvariga sysselsättningsökningar föranledda av bl. a. säsongvariationer
bör alltså inte ge rätt till stöd. Av denna anledning föreslår
jag att stödet beräknas på grundval av den genomsnittliga sysselsättningen
under ett år. Stöd bör utgå i den mån den sålunda framräknade sysselsättningen
ett år är högre än den genomsnittliga sysselsättningen under det
närmast föregående året.

Varje år ett företag utökar arbetsstyrkan i förhållande till närmast föregående
år bör stöd kunna utgå. Den stimulans som ges för sysselsättningsökningen
bör emellertid inte begränsas till detta förstaårsstöd. I den mån
den uppnådda sysselsättningsökningen bibehålls under ett andra och tredje

224

Kangl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

år bör stöd utgå också för dessa år. I den mån sysselsättningen ökar ytterligare
under andra och tredje året skall givetvis förstaårsstöd utgå för
denna ökning.

Det kan i och för sig ligga nära till hands att från detta stödunderlag
undanta sysselsättningsökning som har omedelbart samband med etablering
eller utvidgning för vilken statligt kapitalstöd har utgått. Så vidsträckt
undantag skulle emellertid i viss mån förringa den särskilda stimulans
som stödet avses ge i det inre stödområdet. Jag förordar därför att undantaget
begränsat att gälla endast sådan sysselsättningsökning som har omedelbart
samband med att företaget har medgetts att ta i anspråk investeringsfondsmedel.
Den sysselsättningsökning som inträffar i sådant företag
det år då den med stöd av fondmedel gjorda investeringen avslutades och
året närmast därefter bör inte få läggas till grund för beräkning av sysselsättningsstöd.

Administrationen av sysselsätiningsstödet kan göras förhållandevis enkel.
Det synes sålunda vara möjligt att grunda kontrollen av sysselsättningsökningen
hos företagen på de arbetsgivaruppgifter som lämnas som
underlag för beräkningen av avgifter till försäkringen för tilläggspension
in. m. Fastställandet av antalet anställda i ett företag görs härvid i praktiken
efter schematiska grunder. Detta system bör lämpligen läggas till grund för
beräkningen även av sysselsätiningsstödet. Vid framräkning av de olika
årens jämförelsetal anser jag alltså att man skall dela det totala antalet arbetstimmar
under året i företaget med det antal arbetstimmar som är normalarbetstid
för dem som arbetar på heltid.

I fråga om stödets storlek föreslår jag att förstaårsstödet skall utgå med
5 000 kr. för varje årsarbetskraft varmed sysselsättningen har ökat i företaget
i förhållande till året innan. I den mån denna sysselsättningsökning
står kvar följande år skall stödet också då utgå med 5 000 kr. för varje
årsarbetskraft. För den även under det tredje året kvarstående sysselsättningsökningen
föreslår jag att stödet utgår med 2 500 kr. för varje årsarbetskraft.
Förslaget innebär att en ökning av arbetsstyrkan med en årsarbetskraft
ger ett totalt sysselsättningsstöd på 12 500 kr., om ökningen
kvarstår under en treårsperiod.

Eftersom sysselsättningsstöd- är en hittills oprövad stödform och stödet
dessutom skall utgå försöksvis är det lämpligt att beslut i dessa stödärenden
tills vidare meddelas centralt av AMS, som också bör följa upp försöksverksamheten.

Jag anser att det föreslagna stödet bör införas så snart som möjligt. Det
första jämförelseåret bör därför vara år 1969. Sysselsättningsstöd kan då
utgå för sysselsättningsökningar redan under år 1970 och kan börja betalas
ut under år 1971.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

225

Kostnads- och anslagsberäkningar

Som jag har berört förut utgör den av riksdagen fastställda medelsramen
för lokaliseringsstödet under den femåriga försöksperioden 225 milj. kr.
i bidrag och 1 000 milj. kr. i lån. Fram till mitten av februari 1970 hade
bidrag beviljats med närmare 200 milj. kr. och lån med knappt 800 milj.
kr. Jag räknar med att vad som återstår av ramarna kommer att vara
tillräckligt för att meddela beslut om stöd i de ärenden som kan hinna aktualiseras
under återstoden av innevarande budgetår. Kungl. Maj :t bör inhämta
riksdagens bemyndigande att ta i anspråk vad som eventuellt återstår av
ramarna vid budgetårets utgång för beslut om lokaliseringsstöd också därefter.

Under anslagen Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån har för budgetåren
1965/66—1969/70 anvisats sammanlagt 200 resp. 750 milj. kr. I årets
statsverksproposition har anslagen preliminärt tagits upp med 10 resp.
200 milj. kr. Totalt hade vid mitten av februari 1970 utbetalats ca 130
milj. kr. resp. knappt 540 milj. kr. Eftersläpningen beror givetvis på att
de investeringar vid vilka lokaliseringsstöd har beviljats färdigställs successivt
och att slutlig utbetalning av stödet sker först sedan investeringarna
har slutbesiktigats.

Lokaliseringsutredningen föreslår att i fortsättningen endast ettåriga
medelsramar fastställs för lokaliseringsstödet. Med hänsyn till de utvidgningar
som utredningen föreslår i skilda avseenden, bl. a. förhöjt stöd på
vissa prioriteringsorter, beräknar utredningen för budetgåret 1970/71 en
beslutsram för stöd till enskilda företag av 90 milj. kr. för lokaliseringsbidrag
och 260 milj. kr. för lokaliseringslån.

Erfarenheterna från försöksperioden visar enligt min mening klart värdet
av flerårsramar. Tack vare det bemyndigande som Kungl. Maj :t har haft
att inom de totala ramarna bevilja stöd med högre belopp än som har anvisats
under anslagen har en bättre planering kunnat åstadkommas och
risker för att enstaka större projekt skulle spränga ramarna undvikits. Jag
förordar därför att flerårsramar fastställs också i fortsättningen. Med det
tidsperspektiv som nu bör läggas på stödverksamheten anser jag det lämpligt
med ramar för en treårsperiod.

Vid beräkningen av ramarnas storlek bör uppmärksammas att mina
förslag i fråga om lokaliseringsstödet i vissa avseenden skiljer sig från utredningens.
En viktig skillnad är att prioriteringsorter inte utses och att
utredningens förslag om höjda maximigränser för stöd i sådana orter alltså
inte blir aktuellt. Vidare medför mitt förslag om stöd till rörelsekapital i
form av kreditgarantier i stället för lån att sådant stöd inte kommer att
belasta låneramen. Å andra sidan innebär också de förslag som jag har
förordat reformer på en rad punkter som kan förutsättas medföra behov
av vidgade beslutsramar. Jag vill här peka särskilt på utvidgningen av stöd15—Bihang
till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

området, vidgningen av begreppet stödberättigad verksamhet och den nya
möjligheten att ge ersättning för kostnader för flyttning av maskiner m. m.
Den omständigheten att statliga företag numera kan få lokaliseringsstöd
är en annan faktor som påverkar bedömningen av ramarnas storlek.

Vidare införs nu nya eller utvidgade regionalpolitiska stödåtgärder i form
av utbildningsstöd, sysselsättningsstöd och det på anmälan av chefen för
kommunikationsdepartementet föreslagna transportstödet.

Det förefaller mig naturligt att se dessa regionalpolitiska insatser i ett
sammanhang som integrerade delar i en framåtsyftande regionalpolitik.
Mot denna bakgrund finner jag det också naturligt att en gemensam total
ram beräknas för dessa olika stödformer. Utifrån en bedömning av det nu
förutsebara medelsbehovet för de aktuella åtgärderna förordar jag att en
total ram på 1 200 milj. kr. fastställs för treårsperioden 1970/71—1972/73.
Kostnaderna för transportstödet har av chefen för kommunikationsdepartementet
för en treårsperiod beräknats till 75 milj. kr. Om detta belopp skulle
överskridas bör totalramen höjas i motsvarande mån. Skulle medelsbehovet
för utbildnings- och sysselsättningsstöd komma att avvika från vad som
nu förutses, blir det därvid naturligt att i motsvarande mån anpassa de beräknade
beslutsramarna för lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Vad jag nu har förordat innebär att statsmakterna under tre år satsar
ungefär samma belopp på regionalpolitiskt stöd i här berörda avseenden
som för lokaliseringsstödet under den femåriga försöksperioden.

Givetvis är det svårt att förutse vilken stimulanseffekt för företagen som
det förbättrade stödet kommer att få. Osäkerheten ökas av att företagens
investeringsvilja naturligtvis påverkas i första hand av konjunkturutvecklingen.
Mot bakgrunden av erfarenheterna från försöksperioden och de
ramar som har gällt under de gångna fem åren räknar jag med en beslutsram
för lokaliseringsstödet för budgetåren 1970/71—1972/73 på 1 000
milj. kr. Härav beräknar jag 200 milj. kr för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån
inkl. ersättning för flyttningskostnader för maskiner m. m. och
800 milj. kr. för lokaliseringlån.

Kungl. Maj :t bör äga bevilja stöd inom dessa totalramar under treårsperioden
oberoende av de anslag som anvisas för vart och ett av budgetåren.

I fråga om medelsbehovet under anslagen Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån
för nästa budgetår vill jag erinra om att betydande reservationer
finns på anslagen på grund av eftersläpningen i projektens färdigställande.
Å andra sidan kan ökande medelsutbetalningar väntas på grund
av den stegrade beslutsvolymen under de senaste budgetåren och vidgningen
av kretsen stödberättigade till statliga företag. De nu föreslagna
vidgningarna av lokaliseringsstödet torde däremot endast i mindre omfattning
påverka medelsbehovet redan under nästa budgetår. Jag förordar att
de båda anslagen för nämnda budgetår tas upp med 60 milj. kr. resp. 250
milj. kr.

227

Knngl. Maj:Is proposition nr 75 år 1970

För kreditgarantier till rörelsekapital i samband med att företag beviljats
lokaliseringsstöd förordar jag i avvaktan på närmare erfarenheter att ramen
fastställs för endast ett år i sänder och att den för nästa budgetår bestäms
till 25 milj. kr. På driftbudgeten bör föras upp ett särskilt förslagsanslag
för infriande av garantiåtaganden i lokaliseringssyfte. För budgetåret
1970/71 bör anslaget tas upp med ett formellt belopp av 1 000 kr.

Medel till bidrag till lokaliseringsutbildning disponeras f. n. från anslaget
Arbetsmarknadsutbildning m. m. För innevarande budgetår kan kostnaderna
uppskattas till ca 20 milj. kr. I riksstatsförslaget för budgetåret
1970/71 har ett särskilt anslag på 25 milj. kr. förts upp preliminärt.

Utredningen har föreslagit väsentligt generösare grunder för stödet till
lokaliseringsutbildning än som f. n. tillämpas både i fråga om beloppen
och stödtidens längd. Med utgångspunkt häri och en fördubbling av antalet
elever i utbildning beräknar utredningen det årliga medelsbehovet till 75
milj. kr.

Också mina förslag innebär förmånligare grunder för stödet genom att
dels ett schablonstöd med en fixerad timersättning på 5 kr. införs under
ett inkörningsskede, dels den tid varunder utbildningsstöd far lämnas utsträcks
till ett år. Med beaktande av att en stark ökning av elevantalet kan
förutses räknar jag med ett totalt medelsbehov för ändamålet under den
kommande treårsperioden av 100 milj. kr. För nästa budgetår bör till Stöd
till lokaliseringsutbildning beräknas ett förslagsanslag av 35 milj. kr.

Det nya sysselsättningsstöd som jag har lagt fram förslag om i det föregående
kommer att föranleda begränsade utbetalningar under det första
året, varefter detta ökar successivt. För den närmaste treårsperioden torde
medelsbehovet kunna uppskattas till 25 milj. kr. Enligt förslaget skall stödet
det första året avse nyanställningar under år 1970 och betalas ut under
första halvåret 1971. Eftersom sysselsättningsstöd under budgetåret 1970/71
således kommer att betalas ut endast i form av vad jag har kallat förstaårsstöd
räknar jag med en medelsanvisning av 5 milj. kr. som tillräcklig för
nämnda budgetår. Beloppet bör tas upp under ett särskilt förslagsanslag
benämnt Sysselsättningsstöd.

Den förbättring som jag har förordat i fråga om flyttningsstödet till kvalificerad
arbetskraft vid nyanställning hos företag inom stödområdet kan
beräknas medföra endast obetydliga merkostnader. Dessa ryms inom det
belopp som har tagits upp för flyttningsbidrag under anslaget Allmänna beredskapsarbeten
m. m. för nästa budgetår.

För att de föreslagna reformerna skall få största möjliga effekt är det
enligt min mening önskvärt att företagen informeras om de nya förutsättningarna
för statligt stöd. Jag anser att det bör ankomma på AMS och de
regionala organen att handha denna upplysningsverksamhet. Styrelsen,
som redan f. n. har ett ansvar för informationen om det lokaliseringspolitiska
stödet, bör svara för informationsverksamheten inom ramen för de
medel som står till styrelsens förfogande för sådant ändamål.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

XII. Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört i det föregående hemställer jag
att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag har förordat i fråga om regionalpolitikens mål,

2. godkänna vad jag har förordat i fråga om regional planering och val
av medel i regionalpolitiken,

3. godkänna de ändrade grunder för lokaliseringsstöd och utbildningsstöd
samt flyttningsstöd till kvalificerad arbetskraft som jag har förordat,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret 1970/71,

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att bevilja företag eller organisation som flyttar
central förvaltning från storstadsområde till annan ort stöd vid investeringar
i byggnader efter motsvarande grunder som gäller för lokaliseringsstöd,

5. bemyndiga Kungl. Maj:t att fr. o. in. budgetåret 1970/71 anordna försöksverksamhet
med sysselsättningsstöd enligt de huvudsakliga riktlinjer
som jag har förordat,

6. bemyndiga Kungl. Maj:t att — med tillämpning av de under 3. förordade
ändrade grunderna för lokaliseringsstöd — efter utgången av budgetåret
1969/70 ta i anspråk outnyttjat utrymme av de ramar för beslut om
lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån som har fastställts för den femåriga
försöksperioden,

7. bestämma att under budgetåren 1970/71—1972/73 härutöver får beviljas
lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, lokaliseringslån, utbildningsstöd,
sysselsättningsstöd och transportstöd med sammanlagt högst 1 200 000 000
kr. med den huvudsakliga fördelning som jag har angett i det föregående,

8. fastställa en ram för statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
för budgetåret 1970/71 av högst 25 000 000 kr.,

9. för budgetåret 1970/71 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln

a) till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag av 60 000 000 kr.,

b) till Stöd till lokalis er ing sutbildning ett förslagsanslag av 35 000 000 kr.,

c) till Infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

d) till Sysselsättningsstöd ett förslagsanslag av 5 000 000 kr.,

på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 250 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970 229

Innehållsförteckning

sid.

I. Inledning...................................................... 4

II. 1964 års riktlinjer för lokaliseringspolitiken.......................... 6

III. Regionala utvecklingstendenser och problem m.m...................... 9

1. Inledning.................................................... 9

2. Företagssektorn ............................................. 9

3. Hnshållssektorn.............................................. 15

4. Den offentliga sektorn........................................ 23

5. Storstädernas och glesbygdens utveckling ....................... 27

6. Remissyttrandena............................................ 33

IV. Internationella erfarenheter........................................ 37

1. Inledning.................................................... 37

2. Regionalpolitiska mål ........................................ 37

3. Regional planering ........................................... 38

4. Regionalpolitisk organisation .................................. 40

5. Regionalpolitiska medel....................................... 40

6. Regionalpolitikens resultat .................................... 44

V. Erfarenheter från försöksperioden.................................. 45

1. Regional utvecklingsplanering.................................. 45

2. Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten..................... 50

VI. Mål för lokaliserings- och regionalpolitiken.......................... 63

1. ERU:s principiella synpunkter................................. 63

2. Lokaliseringsutredningens allmänna synpunkter.................. 66

3. Remissyttrandena............................................ 67

VII. Principiella synpunkter på de regionalpolitiska medlen................ 74

1. ERU:s synpunkter ........................................... 74

2. Lokaliseringsutredningens synpunkter .......................... 76

3. Remissyttrandena............................................ 80

VIII. Investeringsstöd i lokaliseringssyfte ................................ 86

1. Allmänna synpunkter ........................................ 86

2. Den geografiska avgränsningen ................................ 90

3. Stödberättigad verksamhet.................................... 104

4. Stödsubjekt ................................................. 113

5. Stöd vid rationalisering och nedläggning......................... 117

6. Stödets form ................................................ 125

7. Stödunderlag och stödets storlek............................... 136

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

8. Säkerheter, bevakning m. m.................................. 148

9. Beslut i särskilda fall........................................ 152

10. Beslutens giltighetstid ....................................... 154

IX. Andra regionalpolitiska medel..................................... 155

1. Bidrag till lokaliseringsutbildningen............................ 155

2. Utbyggnad av industricentra ................................. 159

3. Etableringskontroll — etableringsanmälan ..................... 168

4. Sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter............... 173

X. Kostnads- och anslagsfrågor ...................................... 176

1. Kostnadsberäkningar........................................ 176

2. Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71 .................. 178

XI. Departementschefen ............................................. 180

Bakgrund och erfarenheter................................... ISO

Begionalpolitikens mål ...................................... 186

Val av medel i den regionala politiken ......................... 1S3

Det lokaliseringspolitiska stödet .............................. 201

Annat regionalpolitiskt stöd.................................. 217

Kostnads- och anslagsberäkningar ............................ 225

XII. Hemställan .................................................... 228

ESSELTE TRYCK, STHLM 70
014072