Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Nr 74

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.; given Stockholms
slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden denna dag,

dels föreslå riksdagen, att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om detaljhandel med läkemedel,

2) lag om ändring i förordningen (1954: 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

3) kungörelse om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701),

4) kungörelse om ändring i giftförordningen (1962: 702),

5) kungörelse om ändring i narkotikaförordningen (1962: 704),

6) kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om en ny organisation av apoteksväsendet.
Staten skall överta upphandling och distribution av läkemedel genom
ett nyinrättat apoteksbolag. I detta skall staten ha 2/3 av aktierna och
en av apotekarsocieteten grundad stiftelse 1/3. För statens aktieteckning
erfordras 30 milj. kr., som finansieras genom en befintlig läkemedelsfond,
den s. k. regleringsfonden. Det nuvarande privilegiesystemet beträffande
apotek skall upphöra.

Enligt överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten skall staten
också överta den industriella produktion av läkemedel som under namnet
ACO bedrivs inom apoteksväsendet. ACO-verksamheten skall samlas
1 —Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 74

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

inom ett särskilt bolag, vilket övergångsvis skall vara dotterföretag till apoteksbolaget
under två år.

Förslag läggs fram om åtgärder som syftar till att underbygga en aktiv
prispolitik.

Vidare föreslås en ökad satsning på en av producentintressen obunden
läkemedelsinformation.

I propositionen läggs också fram förslag om en omorganisation och en
avsevärd förstärkning av läkemedelskontrollen. Nu befintliga enheter sammanförs
till en läkemedelsavdelning inom socialstyrelsen samtidigt som
en utbyggnad sker. En omlokalisering till Uppsala föreslås.

Reformen föreslås genomförd den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om detaljhandel med läkemedel

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Med detaljhandel förstås i denna lag försäljning till annan än tillverkare
av läkemedel för dennes rörelse eller återförsäljare.

Med läkemedel avses vara på vilken läkemedelsförordningen (1962: 701)
äger tillämpning.

2 §

Detaljhandel med läkemedel får drivas endast av staten eller av juridisk
person i vilken staten äger ett bestämmande inflytande.

3 §

Kungl. Maj:t bestämmer av vem och på vilka villkor detaljhandel med
läkemedel får drivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om ändring i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen (1954: 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.‘

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs
i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den
ordning Konungen bestämmer av
riksförsäkringsverket erhålla ersättning
med belopp motsvarande i förra
fallet fastställt försäljningspris och
eljest föreskriven prisnedsättning.

Har från apotek mot recept utlämnats
läkemedel, som avses i 2 §,
kostnadsfritt eller läkemedel, varom
sägs i 3 §, till nedsatt pris, äger den
som driver apoteket i den ordning
Konungen bestämmer av riksförsäkringsverket
erhålla ersättning med
belopp motsvarande i förra fallet
fastställt försäljningspris och eljest
föreskriven prisnedsättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1962: 405.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

3) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom förordnas i fråga om läkemedelsförordningen (1962: 701)
dels att i 1 § 3 och 5 mom., 5, 9, 15, 17 och 18 §§, 20 § 5 mom. samt 21
§ 2 mom. ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas
ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form,

dels att 6, 7 och 10—12 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Priset på läkemedel skall vara skä- Priset på läkemedel skall vara skäligt.
Närmare bestämmelser om pris- ligt.
sättning av läkemedel på apotek
meddelas särskilt.

7 §.

Med tillverkning---—---eller ompackning.

Yrkesmässig tillverkning av läke- Yrkesmässig tillverkning av läkemedel
må, förutom av apoteksföre- medel må, förutom på apotek, bedriståndare,
bedrivas endast av den som vas endast av den som innehar tillinnehar
tillstånd därtill. stånd därtill.

Utan tillstånd-------veterinärmedicinska anstalt.

Med partihandel förstås i denna
förordning försäljning till tillverkare
för dennes rörelse eller till återförsäljare
eller apotek. Med detaljhandel
förstås all annan försäljning.

Partihandel med-------—

b) apoteksföreståndare; samt

c) den som innehar-----

§.

Med partihandel förstås i denna
förordning försäljning till tillverkare
för dennes rörelse eller till återförsäljare.
Med detaljhandel förstås annan
försäljning.

11 §.

-— tillverkat medlet;

b) den som har rätt att driva detaljhandel
med läkemedel; samt
---med läkemedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §

Detaljhandel med läkemedel må
bedrivas endast av apoteksföreståndare.

Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må den som äger idka partihandel
med läkemedel, i den utsträckning
och på de villkor som särskilt
stadgas, försälja läkemedel till
sjukvårdsinrättning samt, såvitt angår
bakteriologiska preparat, jämväl
till läkare och veterinär.

Detaljhandel med läkemedel ma
bedrivas endast av den som, enligt
vad därom är särskilt stadgat, har
rätt att driva sådan handel.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

4) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i giftförordningen (1962:702)

Härigenom förordnas i fråga om giftförordningen (1962: 702),
dels att i 2 § 1 mom. och 21 § ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut
mot »socialstyrelsen»,

dels att 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Handel med----—

b) apoteksföreståndare; samt

c) den som-------

(Föreslagen lydelse)

14 §.

--tillverkat varan;

b) den som har rätt att driva detaljhandel
med läkemedel; samt
-----— sådan vara.

15 §.

Gift må — —- ——------

Apoteksf öreståndare må därutöver
överlåta gift till envar som fyllt aderton
år och som visar sig hava behov
av giftet för konstnärligt, tekniskt,
vetenskapligt eller annat jämförligt
ändamål.

--i yrkesutövning.

Från apotek må därutöver överlåtas
gift till envar som fyllt aderton
år och som visar sig hava behov av
giftet för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt
eller annat jämförligt
ändamål.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

5) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i narkotikaförordningen (1962:704)

Härigenom förordnas, att 6 § 1 mom. narkotikaförordningen (1962: 704)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

c) annab som

1 mom. Handel med — —--

b) apoteksföreståndare; samt

-------tillverkat varan;

b) den som har rätt att driva detaljhandel
med läkemedel; samt
----med varan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

6) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor
och kanyler

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Handel med-----—--—---—- endast av

a) apoteksföreståndare, a) den som har rätt att driva de taljhandel

med läkemedel,

b) den som--—---------med varan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Utdrag av protokollet över socialurenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 mars
1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m. och anför.

Inledning

År 1963 tillkallades apotekaren Rune Lönngren att utreda och lägga
fram förslag om läkemedelsförsörjningen. Utredningen antog benämningen
läkemedelsförsörjningsutredningen. Uppdraget avsåg en översyn av stora
delar av läkemedelsförsörjningens organisation. Sålunda skulle förslag
läggas fram om en ny ordning på detaljhandelsplanet, som skulle ge samhället
ett ökat grepp om de betydelsefulla frågorna på läkemedelsförsörjningens
område. Etablerande av ett statsägt monopolföretag för grosshandel
med läkemedel skulle övervägas. Det skulle vidare undersökas om inte
från konkurrenssynpunkt en ökad läkemedelstillverkning i allmän regi
borde komma till stånd.

Inom ramen för läkemedelsförsörjningens arbete har enligt särskilt uppdrag
förhandlingar förts som lett till en mellan staten och apotekarsocieteten
under vissa förutsättningar träffad överenskommelse om formerna för avlösning
av nuvarande apotekssystem.

Läkemedelsförsörjningsutredningen har den 31 oktober 1969 avlämnat
sitt betänkande Läkemedelsförsörjning i samverkan (SOU 1969: 46).

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av socialstyrelsen — som
inhämtat yttranden från läkemedelsnämnden, statens farmacevtiska laboratorium
(SFL) och läkemedelsbiverkningsnämnden —, försvarets sjukvårdsstyrelse,
direktionen för karolinska sjukhuset, riksförsäkringsverket, statens
bakteriologiska laboratorium (SBL), statskontoret, universitetskanslersäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

betet (UKÄ) — som bifogat yttranden från rektorsämbetena vid universiteten
i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, rektorsämbetet vid karolinska institutet,
interimsstyrelsen för Linköpings högskola, de medicinska fakulteterna,
de odontologiska fakulteterna i Stockholm, Göteborg och Umeå samt
den farmacevtiska fakulteten —, veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA), kommerskollegium — som bifogat gemensamt yttrande
från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Visby, Örebro och Gävle,
gemensamt yttrande från handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad
samt yttrande från handelskammaren i Malmö —, statens pris- och kartellnämnd,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i
Uppsala, Malmöhus, Värmlands och Västerbottens län, näringsfrihetsombudsmannen,
Apotekarsocieteten, Sveriges farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet,
Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representantföreningen
för utländska farmacevtiska industrier (RUFI), Sveriges grossistförbund,
Föreningen Sveriges droghandlare, Sveriges köpmannaförbund,
Svenska företagares riksförbund, Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Stockholms stads sjukvårdsstyrelse,
Göteborgs sjukvårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelsen i Västmanlands
län, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges
läkarförbund, Sveriges tandläkarförbund, Sveriges veterinärförbund, Svenska
läkaresällskapet, Föreningen för klinisk farmakologi samt Sveriges industriförbund
som bifogat yttrande från Kemikontoret.

Den 5 juli 1968 ställde Kungl. Maj:t medel till socialstyrelsens förfogande
för en organisationsutredning angående statens farmacevtiska laboratorium.
Utredningen skulle ske i samråd med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen.
Socialstyrelsen har redovisat sitt betänkande, benämnt
Läkemedelskontrollens organisation (stencil) den 7 november 1969. Utredningen
har omfattat inte bara SFL utan också andra delar av den statliga
förvaltningen, som ingår i läkemedelskontrollen.

Remissyttranden över socialstyrelsens betänkande har avgetts av riksrevisionsverket,
Svenska farmakopékommittén, Apotekarsocieteten, LIF,
RUFI, SACO, Sveriges farmacevtförbund och Sveriges läkarförbund.

Nuvarande förhållanden

Inledande översikt

Grundläggande bestämmelser om läkemedelskontrollen inbegripet regler
om tillverkning och import av samt handel med läkemedel finns i 1962 års
läkemedelsförordning (1962: 701) och till denna knutna föreskrifter, bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

kungörelsen om tillämpningen av läkemedelsförordningen (1963: 439).

Med hänsyn till produktionssättet skiljer man mellan två huvudgrupper
av läkemedel, nämligen farmacevtiska specialiteter och extemporeberedningar.
Med farmacevtisk specialitet förstås standardiserat läkemedel, som
är avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning.
En extemporeberedning är ett för tillfället för viss patient iordningställt
läkemedel.

Principiellt får endast sådana farmacevtiska specialiteter försäljas som
godkänts (registrerats) av socialstyrelsen. Endast sådana specialiteter som
medicinskt och farmacevtiskt är ändamålsenliga och som betingar ett skäligt
pris får registreras. F. n. finns inom landet tillgängliga omkring 3 000
farmacevtiska specialiteter. Dessa har framställts vid ungefär 45 svenska
och 175 utländska läkemedelsfabriker, inom det civila apoteksväsendet
samt vid militärapoteket. Extemporeberedningar framställs endast på
apotek.

Försäljning av läkemedel till konsument är i princip förbehållen apoteken.
Andra företag än apotek som vill tillverka läkemedel eller idka partihandel
med sådana (droghandel) måste ha tillstånd av socialstyrelsen.

Sjukhusens läkemedelsförsörjning omhänderhas till största delen av det
privata apoteksväsendet. Karolinska sjukhuset och lasaretten i Boden och
Karlskrona försörjs emellertid av det statliga militärapoteket och sex andra
sjukhus av kommunala sjukhusapotek.

Kostnaderna för de i Sverige under 1969 förbrukade läkemedlen var drygt
en miljard kr. Samtidigt beräknas apotekens omsättning, som även inbegriper
andra varor än läkemedel, ha uppgått till 1 200 milj. kr.

Av den totala läkemedelsförbrukningen belöper 3/4 på recept som utfärdats
av läkare medan 1/4 är inköp utan recept. Under 1969 expedierades
omkring 37,7 milj. recept till patienter i öppen vård. Kostnaderna härför
uppgick till 712,8 milj. kr. Därav utbetalade riksförsäkringsverket till apoteken
451,8 milj. kr. inom ramen för läkemedelsrabatteringen.

Den ojämförligt största delen av de förbrukade läkemedlen utgörs av
farmacevtiska specialiteter. Dessa svarar värdemässigt för omkring 95 %
av hela förbrukningen. Extemporemedlen svarar för återstoden eller ungefär
5 %.

Av de farmacevtiska specialiteterna hade år 1968 drygt 40 % (värdemässigt
sett) tillverkats i utlandet. För de i Sverige tillverkade specialiteterna
svarade apoteksväsendet för omkring 1/10 medan 9/10 kom från svenska
läkemedelsfabriker.

Över 95 % av de i landet försålda och i Sverige tillverkade läkemedlen
produceras av ett tiotal läkemedelsfabriker samt av apotekens distriktslaboratorier.
De avsedda fabrikerna är Astra, Bofors, Draco, Ferrosan, Hässle,
Kabi, Leo, Pharmacia, Recip och Vitrum. Aktiemajoriteten i Kabi, Recip

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

och Vitmm ägs av staten (jfr prop. 1969: 142, SU 169, rskr 382). De övriga
företagen är privata.

Produktionen på apotekens distriktslaboratorier är koncentrerad till ett
tiotal tillverkningsställen. Produkterna saluförs under varumärket ACO.

Viss läkemedelstillverkning sker också vid SBL, SVA, militärapoteket
samt förenade fabriksverken. Denna tillverkning tillsammans med den som
sker vid de statliga fabrikerna och vid distriktslaboratorierna tillgodoser
mellan 20—25 % av landets nuvarande läkemedelskonsumtion.

Mot den svenska läkemedelsexporten svarar en ungefär lika stor import.
Denna sker främst från England, Schweiz och USA.

Apoteken förvärvar huvuddelen av sina varor från partihandelsföretag
(droghandel). En droghandelsrörelse, Astra Distribution är inte ett fristående
företag utan en del av AB Astra. På motsvarande sätt bedrivs inom
Vitrum såväl fabrikation som grosshandelsrörelse inom ett och samma
bolag. De övriga — ADA, Kronans Droghandel och Läkemedels-Distribution
— är särskilda aktiebolag med uppgift att idka partihandel med läkemedel.
Härtill kommer att distriktslaboratorierna driver partihandel med
sina egna produkter. Varje apotek behöver dock endast ha kontakt med ett
distriktslaboratorium.

Inte bara Astras och Vitrums grosshandelsverksamhet har anknytning
till läkemedelsfabrikation. Så är fallet även med ADA, som ingår i Fortiakoncernen,
dit även läkemedelsfabriken Pharmacia hör. Kronans Droghandel
ägs av ett konsortium, i vilket ingår ett flertal svenska och utländska
läkemedelsfabriker. Läkeinedels-Distribution ägs av Leo AB.

Vissa läkemedel tillhandahålls apoteken endast genom en droghandlare
(enkanaldistribution). Detta är fallet med Astrakoncernens produkter som
blott säljs genom Astra Distribution och Leos läkemedel som endast saluhålls
av Läkemedels-Distribution. Båda dessa droghandlare säljer även
vissa andra företags produkter, delvis med ensamrätt.

Droghandelsföretagen ADA, Vitrum och Kronan har i stort sett samma
sortiment. De tillhandahåller läkemedel från svenska och utländska fabriker
som i motsats till Astra och Leo föredragit att låta mer än ett grosshandelsföretag
saluföra sina produkter (flerkanaldistribution). Medan ADA
och Vilrum arbetar enbart med varor som distribueras genom flera kanaler
har Kronans Droghandel ensamrätt på distributionen av vissa av de
sålda produkterna.

Omkring 1 000 personer är sysselsatta inom droghandeln.

Sammanlagt köpte apoteken av droghandeln läkemedel för 577,8 milj. kr.
1967 mot 313,9 milj. kr. 1962. De farmacevtiska specialiteterna dominerar
droghandelns försäljning. För var och en av droghandlarna har försäljningen
på läkemedel ökat med 10—20 % årligen under 1960-talet.

Med utbyggnad och rationalisering har droghandeln mött den ökade

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

efterfrågan på läkemedel. En mer eller mindre utbyggd ADB-verksamhet
finns hos samtliga droghandelsföretag. Antalet distributionscentraler är 16.

Apoteken innehas med s. k. personligt privilegium av apotekare, som utnämnts
av Kungl. Maj :t efter förslag från socialstyrelsen. Apoteksinnehavare
pensioneras vid 67 års ålder.

Det fanns vid utgången av år 1969 362 självständiga apotek och till
dessa anknutna 232 filialapotek samt 19 sjukhusapotek.

Apoteksinnehavarna är förenade i en sammanslutning, apotekarsocieteten,
som numera i hög grad framstår som ett centralt ledande organ för
apoteksväsendet. I spetsen för apotekarsocieteten står en direktion, vald
av fullmäktige, vilka i sin tur utsetts genom direkta val inom societetens
lokala kretsar. Apotekarsocietetens kansli och övriga centrala organ har en
personal av omkring 200 personer.

Apoteksinnehavarnas inkomster är liksom läkemedelspriserna reglerade
av bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t. Den sakliga innebörden av
bestämmelserna är bl. a. att enhetliga läkemedelspriser skall hållas i hela
landet, att mindre bärkraftiga apotek stöds av mer bärkraftiga och att
apoteksinnehavarnas behållna inkomster är reglerade så att de i normalfallen
varierar inom ganska snäva gränser trots stora skillnader i apotekens
omsättningssiffror.

Läkemedelskontrollen

Inledning

Grundreglerna om läkemedelskontrollens utformning och avgränsning
av kontrollområdet ges i läkemedelsförordningen och i föreskrifter som
meddelats med stöd av denna förordning. Tillsynsmyndighet för läkemedelskonlrollen
är socialstyrelsen.

Läkemedelskontrollens innebörd och allmänna syfte framgår av 4 § läkemedelsförordningen
där det sägs att läkemedel skall vara av fullgod beskaffenhet
och att det vid normal användning inte får medföra skadeverkningar,
som står i missförhållande till den avsedda effekten. Bestämmelsen
är en ramföreskrift för varje läkemedelstillverkare och en bas för kontrollorganets
handlande i det enskilda fallet.

EnligL säkerhetslagstiftningen på läkemedelsområdet ställs vissa minimikrav
i fråga om formerna för tillverkningen. Vidare inrymmer den ett efter
olika läkemedelstyper anpassat system för produktkontroll. Slutligen utstakar
den sådana handelsvägar, att även distributionsformerna blir led i
kontrollkedjan. Till ledning för såväl tillverkare som kontrollorgan finns
vissa farmakopéinässiga föreskrifter och andra standardnormer beträffande
läkemedlens kvalitet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Kontrollerande organ

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för många ärenden som
gäller läkemedelsförsörjningen. Kontrollagsliftningen rörande läkemedel hör
till socialstyrelsens ansvarsområde. Vidare handlägger styrelsen ekonomiska
frågor, prisfrågor, personalärenden samt beredskapsärenden på läkemedelsförsörjningens
område.

Inom socialstyrelsen finns en särskild läkemedelsbyrå som ingår i den
administrativa avdelningen. Anknytningen till denna avdelning angavs i
prop. 1967:68 vara ett provisorium som skulle omprövas sedermera. Läkemedelsbyrån
är organiserad i en allmän grupp, en kontrollgrupp samt en
medicinsk grupp, som också fungerar som Iäkemedelsnämndens kansli.

Den allmänna gruppen handlägger apoteksärenden, författningsärenden
och allmänna läkemedelsärenden av mer legal natur såsom tillståndsgivning,
övervakar efterlevnaden av läkemedelslagstiftningen m. m.

Kontrollgruppen består av läkemedelsinspektionen, narkotikakontrollen
och priskontrollen, som också följer konsumtionsutvecklingen.

Den medicinska gruppen handlägger dels rent medicinska frågor och preventivmedelsärenden
och ärenden rörande licensförsäljning av icke registrerade
farmacevtiska specialiteter, samt fungerar som Iäkemedelsnämndens
kansli.

Läkemedelsnumnden är det beslutande organet inom socialstyrelsen i
ärenden om registrering av farmacevtiska specialiteter och i farmakopéärenden.
Nämnden består av sju av Kungl. Maj :t särskilt utsedda ledamöter
samt chefen för läkemedelsbyrån och en vid byrån tjänstgörande läkare.

Statens farmacevtiska laboratorium sorterar under socialstyrelsen men
har en relativt självständig ställning med en av Kungl. Maj:t utfärdad
instruktion. Laboratoriet har till uppgift att inom de områden som berör
tillverkning och försäljning av läkemedel utföra undersökningar med
praktiskt och vetenskapligt syfte. Laboratoriet har ca 50 anställda och är
uppdelat på tre avdelningar, nämligen den kemiska, den biologiska och
den fannakoterapevtiska avdelningen. En av avdelningsföreståndarna är
också chef för laboratoriet. Laboratoriet har ett eget kansli.

Kontrollen av farmacevtiska specialiteter är den mest betydande gemensamma
uppgiften vid laboratoriet. Den kemiska och farmacevtiska kontrollen
åvilar den kemiska avdelningen, medan den farmakologiska och
toxikologiska kontrollen åvilar den biologiska avdelningen. Kontrollen av
medicinsk ändamålsenlighet och avgränsning av medlens användningsområde
utförs av den fannakoterapevtiska avdelningen.

En huvuduppgift för sistnämnda avdelning är att utreda och bedöma de
klinisk-terapevtiska egenskaperna hos farmacevtiska specialiteter vari innefattas
riskerna för biverkningar. Sedan den 1 januari 1964 åligger det även

Kungl. Maj ds proposition nr 7 b år 1970

avdelningen att granska anmälningar om kliniska prövningar av nya
oregistrerade läkemedel.

Läkemedelsbiverkningsnämnden är en rådgivande medicinsk expertnämnd
med representation även från läkemedelsindustrin. Den har en verkställande
ledamot med ett eget kansli. Nämndens ledamöter är utsedda av socialstyrelsen.
Nämnden arbetar fristående från SFL men i nära kontakt med
laboratoriets farmakoterapevtiska avdelning, vilken liksom socialstyrelsen
är representerad i nämnden.

Svenska farmakopékommittén är ett självständigt organ vars uppgift är
att arbeta med farmakopéfrågor. Kommittén som består av sju av Kungl.
Maj :t utsedda ledamöter, biträds av en sekreterare och ett antal laboratorieapotekare.
Övrig personal som behövs för löpande kontors- och laboratoriearbete
tillhandahålls av SFL. Kommittén disponerar eget laboratorium
som förestås av kommitténs sekreterare.

Den nordiska farmakopénämnden består av tre medlemmar från vart och
ett av de fyra deltagande länderna hämtade ur de nationella farmakopékommittéerna.
Generalsekreterare hos nämnden är f. n. sekreteraren i den
svenska farmakopékommittén.

Två experter inom bakteriologi har utsetts att vara statens kontrollanter
för den tillverkning och import av bakteriologiska preparat som sker vid
SBL och vid SVA. Kontrollanterna är formellt knutna till socialstyrelsen
resp. veterinärstyrelsen.

Statens institut för folkhälsan utför vissa vitaminanalyser åt statens
farmacevtiska laboratorium. Tjänsterna debiteras laboratoriet.

Statens bakteriologiska laboratorium utför sterilitetskontroll samt mikrobiologiska
haltbestämningar av antibiotikapreparat.

Tillverkningskontroll

Läkemedelsförordningen föreskriver (7 §) att yrkesmässig tillverkning
av läkemedel får bedrivas endast av apoteksföreståndare samt av den som
erhållit tillstånd därtill. Utan särskilt tillstånd får bakteriologiska preparat
tillverkas vid SBL och SVA. Med tillverkning förstås i sammanhanget såväl
framställning som förpackning eller ompackning.

Tillstånd att tillverka läkemedel annorstädes än på apoteken meddelas av
socialstyrelsen. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och kan avse
visst eller vissa läkemedel eller läkemedel i allmänhet. Tillverkningen skall
förestås av en av socialstyrelsen godkänd föreståndare. Vid anläggning av
större omfattning får särskilda föreståndare godkännas för olika avdelningar.

Enligt läkemedelsförordningen och dess tillämpningskungörelse kan socialstyrelsen
genom inspektion av företag där läkemedel tillverkas eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

hanteras kontrollera, att verksamheten bedrivs under förhållanden som
inte äventyrar en fullgod beskaffenhet av läkemedlen.

Medan kontinuerliga kontrollförrättningar på apoteken förekommit alltsedan
apotek började inrättas bär inspektion av Iäkemedelsfabriker endast
förekommit sedan 1964 i och med ikraftträdandet av läkemedelsförordningen.
Socialstyrelsen har läkemedelsinspektörer, som i normalfallet utför
förekommande inspektioner av läkemedelsföretagen och apoteken. Inspektion
av apotek förrättas vartannat till vart femte år. De år då inspektion
inte förekommer verkställs s. k. visitation av vederbörande länsläkare. Läkemedelsfabrikerna
inspekteras vid behov.

Då det kommit att framstå som allt angelägnare att äga kännedom om
under vilka betingelser ett läkemedel produceras finns i flera länder en
tendens till att utvidga inspektionen utanför det egna landet.

Produktkontroll

Grundläggande regler om de kvalitetskrav som läkemedel måste uppfylla
har i ett flertal länder fastställts i farmakopéer. Den Svenska farmakopén
har 1965 efterföljts av Nordiska farmakopén, som är gemensam för de fem
nordiska länderna.

Sadana substanser som används på apoteken och som är beskrivna i den
Nordiska farmakopén måste uppfylla de i farmakopén ställda kvalitetskraven.
Analytiska kvalitetsundersökningar sker numera centralt för alla
apoteks räkning vid apotekens centrallaboratorium.

Inom läkemedelsindustrin är man inte på samma sätt som på apoteken
formellt bunden av farmakopéns föreskrifter. Även för industrin gäller dock
kravet att alla använda råvaror skall vara noggrant kända och specificerade.

En grundläggande regel om farmacevtiska specialiteter är att de inte får
försäljas utan att vara registrerade hos socialstyrelsen. Från denna grundregel
finns följande tre undantag.

1) Bakteriologiskt preparat, som tillverkats eller importerats av SBL
eller SVA.

2) På svenskt apotek tillverkad farmacevtisk specialitet, som överensstämmer
med medel intaget i gällande farmakopé eller som socialstyrelsen
med hänsyn till specialitetens ändamålsenlighet finner jämförbar med
sådant medel.

3) På särskild framställning kan socialstyrelsen medge rätt till försäljning
(licensförsäljning) av sådan icke registrerad specialitet, som till sin
verkan skall prövas av viss läkare, veterinär eller tandläkare eller varav
viss person befunnits vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd.

Som villkor för registrering gäller att specialiteten funnits ändamålsenlig
och i övrigt uppfyller de krav i fråga om kvalitet, märkning och skäligt pris
som ställts upp i läkemedelsförordningen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll. 1 samt. Nr 74

Kungl. Maj:ts proposition nr lh- år 1970

Den förberedande granskningen av registreringsansökningar sker vid
SFL. Det slutliga avgörandet i registreringsärenden träffas i socialstyrelsens
namn av läkemedelsnämnden.

Registrering kan återkallas om förhållanden som legat till grund för registreringen
inte längre är för handen. Återkallelse av registrering kan
också ske om villkor för specialitetens tillhandahållande åsidosätts eller
om specialiteten är föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven
eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper
i övrigt. En registrerad specialitet kan givetvis tas ur marknaden av tillverkaren,
som därvid skall anmäla detta till socialstyrelsen.

Registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom
socialstyrelsens försorg. Efterkontrollarbetet handhas väsentligen av statens
farmacevtiska laboratorium.

Ett led i efterkontrollen är den verksamhet som utövas av den tidigare
nämnda läkemedelsbiverkningsnämnden. Enligt nämndens rekommendation
x*apporterar läkarna iakttagelser om oväntade biverkningar vid läkemedelsbehandling.
Rapporterna bearbetas och följs upp av nämnden.

Extemporeberedning kallas sådant för tillfället berett läkemedel som
komponerats av läkare, veterinär eller tandläkare för en speciell patient.
För receptutfäi-dare gäller vid hans komponerande att han har att handla
i överensstämmelse med vetenskap och bepi''övad erfarenhet. Den expedierande
farmacevten har att handla enligt farmakopéns och socialstyrelsens
föreskrifter och i överensstämmelse med god farmacevtisk praxis. Några
speciella kontrollåtgärder kan av praktiska skäl i regel inte komma i fråga.
Enstaka prov på extemporeberedningar tas av I ä k em e d e 1 s in s p e k t ör e r n a
vid förekommande apoteksinspektioner.

Handelsvågarna

Läkemedelsförordningen utstakar vissa handelsvägar för läkemedel. Härvid
skiljs mellan partihandel och detaljhandel. Med partihandel förstås försäljning
till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek.
Annan försäljning är detaljhandel.

Partihandel får bedidvas endast av den som behörigen tillverkat läkemedlet,
apoteksföreståndare samt den som erhållit tillstånd att idka partihandel
med läkemedel. Reträffande tillståndsgivning och åtnjutande av tillstånd
gäller motsvarande bestämmelser som för tillverkning.

Detaljhandel med läkemedel får bedrivas endast av apoteksföreståndare.
I viss utsträckning får dock partihandlare sälja läkemedel direkt till sjukvårdsinrättning
och bakteriologiska preparat kan få försäljas direkt till
läkare och veterinär från SBL resp. SVA.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Apoteksväsendet

Apoteken

Det finns tre olika huvudtyper av apotek, nämligen självständigt apotek,
filialapotek samt sjukhusapotek. Kungl. Maj :t bestämmer om inrättande och
upphörande av självständigt apotek och sjukhusapotek. Motsvarande beslut
beträffande filialapotek meddelas av socialstyrelsen.

Som redan nämnts finns f. n. ungefär 600 apotek, därav omkring 230
filialapotek och ett 20-tal sjukhusapotek. Ett självständigt apotek med ev.
tillhörande filialapotek bildar en apoteksrörelse.

Privilegiesystemet innebär att ett självständigt apotek drivs av en apotekare
som av Kungl. Maj.''t »tillagts personliga privilegiet» på apoteket i
fråga. Uttrycket är en kvarleva från en tid då privilegiet var en kunglig
nådegåva. Numera har termen ingen annan reell innebörd än att Kungl.
Maj:t bestämmer vem som skall driva ett visst apotek och under vilka
villkor detta skall ske.

Den som erhåller personligt privilegium å apotek skall enligt Kungl. brev
den 30 december 1935 dels ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser
angående apoteksväsendet, dels vara skyldig underkasta sig vad Kungl.
Maj .t framdeles kan komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående
eller sättet för dess utövande.

Årligen utdelas omkring 30 apoteksprivilegier. Medelåldern vid erhållande
av första privilegiet är f. n. över 51 år.

Enligt gällande regler för övertagande och inlösen av apotek är den som
erhållit privilegium skyldig att lösa in föregående innehavares varulager
och inventarier, såvitt de är fullgoda och behövs för apoteksdriften.

Värdering och övertagande av apotek sker vanligtvis under medverkan
av apotekarkårens värderingsnämnd.

Bestämmelser om apotekens beskaffenhet och drift finns i Kungl. brev den
28 juni 1963. Där föreskrivs att apoteksföreståndare är skyldig att på begäran
snarast möjligt anskaffa och tillhandahålla läkemedel som behörigen
förordnats av läkare, tandläkare eller veterinär samt, om hinder mot utlämnande
inte föreligger, dels läkemedel som endast får tillhandahållas
av apoteksföreståndare, dels gift, då sådant fall föreligger, att giftet endast
kan förvärvas genom apoteksföreståndare.

Vidare föreskrivs allmänt i instruktionen för socialstyrelsen att styrelsen
skall ha tillsynen över apoteken.

De i sammanhanget viktigaste reglerna finns i medicinalstyrelsens kungörelse
den 26 april 1966 och i styrelsens cirkulär samma dag om anskaffande
av inredning och utrustning. Bestämmelserna reglerar i huvudsak
apotekslokalernas beskaffenhet och omfattning samt vilken utrustning
apotekaren får anskaffa utan särskilt medgivande av socialstyrelsen. Vidare
föreskrivs vad som skall hållas i lager.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Slutligen finns en råd detaljbestämmelser om förvaring och kontroll av
läkemedlen på apotek. Efterlevnaden av dessa bestämmelser kräver tillgång
till viss analysutrustning och vissa speciella förvaringsanordningar, m. m.

När det gäller finansiering av apoteksövertagande brukar det kapitalbehov,
som föreligger för övertagande av en apoteksrörelse, beräknas till mellan
100 och 110 % av värdet av varulager och inventarier. Den övervägande delen
av det i apoteken investerade kapitalet utgörs av lån som erhållits med
företagsinteckningar som säkerhet. Huvudsakliga kreditgivare är Apotekarkårens
kreditkassa ekonomisk förening, affärsbanker och sparbanker.

Den 31 december 1968 uppgick det bokförda värdet av inventarier och
varulager till omkring 135 milj. kr. Som eget kapital i apoteksrörelsen beräknas
apotekarna ha satt in omkring 20 milj. kr.

Nu gällande medicinaltaxegrunder är så konstruerade att apotekens
prissättning beräknas efter tre olika taxor, nämligen en för kemikalier
och droger, en för farmacevtiska specialiteter samt en beträffande
arbetet på apoteket med tillredning av extemporeläkemedel.

Med ledning av fastställda grunder har apotekarsocietetens direktion att
räkna ut läkemedlens utförsäljningspriser och införa dem i en medicinaltaxa
som skall tillämpas av apoteken. En grundläggande regel är att apoteken
vid försäljningen inte får ta ut högre priser än vad som anges i
medicinaltaxan.

Socialstyrelsen skall varje år före den 1 september, efter att ha hört apotekarsocieteten,
lägga fram så noggrann beräkning som möjligt av apoteksväsendets
intäkter och kostnader under närmast följande kalenderår. Samtidigt
skall styrelsen framställa förslag om den jämkning i medicinaltaxegrunderna
som beräkningen ger anledning till. Härefter fastställs medicinaltaxegrunderna
av Kungl. Maj :t.

Apotekspersonalen består av apotekare, receptarier, laboratorietekniker
och apotekstekniker.

Självständiga apotek förestås av en innehavare. Som regel kan en apotekare
inte räkna med att få eget apotek förrän efter åtskilliga tjänsteår.
Flertalet apoteksinnehavare är över 55 år.

Utbildning av apotekare och receptarier sker vid farmacevtiska fakulteten
vid Uppsala universitet och inkluderar även viss praktikutbildning på
apotek. Apoteksteknikerns utbildning sker numera vid yrkesskola med elevintagning
från grundskola. Redan yrkesverksamma tekniker kan komplettera
sin utbildning genom kvällskurser eller korrespondensundervisning.
Frågan om förändrad utbildningsordning för receptarier och apotekstekniker
är f. n. under utredning.

Ersättning till den på apoteken tjänstgörande personalen utgår enligt
bestämmelser i tre kollektivavtal som slutits mellan statens avtalsverk å
ena sidan samt var och en av Sveriges farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet
resp. Apoteksstäderskeförbundet å den andra. Flertalet löner ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

betalas av apotekens centrala lönekontor inom apotekarsocieteten och finansieras
av avgifter som erläggs av apoteken.

Apoteksväsendet sysselsatte 1969 inkl. apoteksinnehavarna omkring
11 000 personer, därav 900 apotekare, 2 300 receptarier och 7 800 apotekstekniker,
städerskor, varubud m. fl. Av receptarierna arbetar 50 % på deltid
och av teknikerna m. fl. omkring 40 % på deltid. Omräknas de 11 000 till
heltid erhålls ca 9 000 tjänster.

Apoteksinnehavarnas inkomster regleras genom ett avgiftssystem. Genomsnittligt
torde en apoteksinnehavare tjäna ca 75 000 kr ./år. De apoteksanställdas
avlönings- och anställningsförhållanden är som nämnts fastställda
genom avtal mellan statens avtalsverk och vederbörande personalorganisation.

Medellönen per månad för anställd apotekare, receptarier, laboratorietekniker
och apotekstekniker uppgår 1970 till resp. 4 100, 2 900, 2 300 och 1 800
kr.

Det nuvarande systemet för detalj distribution illustreras av en i det följande
angiven figur. Basenheter är de självständiga apoteken. Ett sådant
apotek har ansetts kräva ett genomsnittligt befolkningsunderlag av minst
20 000 personer. Omsättningssiffrorna för dessa apotek varierar mellan
400 000 kr. och 6 milj. kr. och man sysselsätter mellan 5 och 50 personer
på varje apotek.

Personalen på ett medelstort apotek, som omsätter ca 1,5 milj. kr. uppgår
till ca 15 anställda varav 1—2 apotekare, tre receptarier, åtta apotekstekniker
samt tre övriga befattningshavare.

Medicinlåda

Kommisionär

ca 170

A-förråd

Centralförråd

Filialapotek

Sjukhusapotek

B-fÖrråd

ca 500

Självständiga apotek

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Nästa enhet i storleksordning är filialapoteket som lyder under ett självständigt
apotek. Det senare kan ha flera filialer. Utåt fungerar ett filialapotek
på samma sätt som ett självständigt. Ofta är emellertid tillverkningsuppgifter,
administrativa funktioner och viss lagerhållning centraliserade
till moderapoteket. Filialapotek inrättas när befolkningsunderlaget
uppgår till 5 000—-15 000 personer. Av de filialapotek som var i drift i slutet
av 1968 förestods ca 50 av apotekare och övriga av receptarier. Omsättningen
varierar mellan 150 000 kr. och 1,5 milj. kr. Allt vanligare blir
filialapotek av förenklad typ med reducerade möjligheter till beredning av
läkemedel eller med reducerat öppethållande.

Läkemedelsförråd finns av tre olika typer. Det mest utvecklade har formen
av en mindre butik, i en särskild av apoteksinnehavaren hyrd lokal
och med en av denne anställd föreståndare. Endast standardförpackade
läkemedel eller på apoteken färdigställda förpackningar av lösviktsvaror
får lagerhållas.

Den enklaste typen utgörs av en transportabel låda som byts ut av apoteket
varje månad, varvid översyn och komplettering av förrådet sker.
Sortimentet begränsas till 20 receptfria läkemedel.

Läkemedelsförsörjningen till många mindre orter ombesörjs genom medicinlådor
och kommissionärer.

Antalet medicinlådor uppgår till nära 1 500 och antalet paket som sänds
därigenom är ca 1,3 milj. per år.

Bortsett från de fåtaliga fristående sjukhusapotek som drivs av sjukhusens
huvudmän finns vid ett 20-tal sjukhus sjukhusapotek, som är anknutna
till självständiga apotek och som fungerar som filialapotek med speciella
uppgifter. En närmare redogörelse härför lämnas i anslutning till framställningen
om sjukhusens läkemedelsförsörjning.

Totalt finns i landet ca 600 apoteksenheter med kvalificerad personal
och omfattande lagerhållning samt ytterligare 700 utlämningsställen för
läkemedel och ca 1 500 medicinlådor.

A potekarsocieteten

Apotekarsocieteten fungerar som centralt ledningsorgan för apoteksväsendet.
Societeten består av landets samtliga apoteksinnehavare. Enligt
stadgarna är ändamålet med apotekarsocieteten att befordra farmaciens
och apoteksväsendets utveckling, att tillvarata medlemmarnas gemensamma
intressen, att lämna understöd åt behövande apotekare samt deras änkor
och barn samt att vippmuntra dem, som ägnar sig åt farmacevtiska studier.
Societeten förvaltar till densamma överlämnade fonder och använder deras
avkastning enligt meddelade föreskrifter.

Det högsta beslutande organet är fullmäktige. Dessa består av representanter
för de f. n. 13 kretsar i vilka societetens medlemmar fördelats efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970 23

vederbörande apoteks belägenhet. Fullmäktige utser direktion som omhänderhar
societetens förvaltning och är dess verkställande organ.

Till societetens förfogande står en omfattande förvaltningsapparat belägen
i Stockholm. Den leds av en verkställande direktör som inför direktionen
är ansvarig för apotekarsocietetens verksamhet och förvaltning.

Den centrala organisationen är uppdelad på två huvudavdelningar, den
administrativa och den tekniska.

Den administrativa huvudavdelningen är i sin tur uppdelad på fem avdelningar
nämligen informationsavdelning, kameralavdelning, personalavdelning,
planeringsavdelning och sjukhusfarmacevtisk avdelning. Varje avdelning
leds av en nämnd bestående av avdelningschefen och två apoteksinnehavare
varav en i regel också är direktionsledamot.

Den tekniska huvudavdelningen är centralt ledningsorgan för den i det
följande omnämnda distriktslaboratorieverksamheten. Avdelningen leds av
en teknisk direktör och en nämnd, produktionsnämnden. Inom den tekniska
huvudavdelningen finns ekonomi-, marknads-, produktions-, forsknings*
och kontrollavdelningar.

Av apotekarsocietetens ca 200 anställda finns 10 på kansliet, omkring 90
inom den administrativa huvudavdelningen och ca 100 inom den tekniska
huvudavdelningen.

Löneutgifterna för apotekarsocietetens personal uppgick 1968 till drygt
6,3 milj. kr.

nistriktslaboratorierna (ACO)

Vart och ett av distriktslaboratorierna är anknutet till ett självständigt
apotek. Innehavaren av detta är således chef för det tillhörande distriktslaboratoriet.
Till sitt förfogande för driftsledning har han i regel minst
två apotekare, den ene med ansvar för tillverkningen och den andre för
kontrollen. Förekommande funktioner i övrigt är främst administration och
engrosexpedition. I samband med redogörelsen för apotekarsocieteten har
omnämnts att en inom societeten befintlig teknisk huvudavdelning är centralt
ledningsorgan för distriktslaboratorierna.

Vid början av 1969 fanns vid den centrala tekniska huvudavdelningen
107 personer anställda. Av dessa tjänstgjorde 77 personer vid centrallaboratoriet
av vilka i sin tur omkring 30 fullgjorde andra uppgifter än sådana
som avsåg ACO. Den centralt verksamma ACO-personalen uppgick alltså
till 77 personer.

Personalen på distriktslaboratorierna 1969, då antalet laboratorier var
nio, uppgick till 502 personer. Ett betydande antal var emellertid deltidstjänstgörande.
Omräknat till heltidstjänstgörande rörde det sig om 446
personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Den tekniska huvudavdelningen är inrymd dels i kontorslokaler om ca
700 m2 vid Döbelnsgatan i Stockholm, dels i laboratorielokaler om ca 1 800
m2 vid Gårdsvägen i Solna.

Vid slutet av år 1970 beräknas distriktslaboratorierna ha en sammanlagd
lokalyta av 23 300 m2 fördelad på följande sätt.

Stockholm, Salen................................ 4 000

Stockholm, Vita Björnen........ 2 500

Solna, Kvarnen ................................. 1 300

Linköping, Vasen ............................... 1 000

Malmö, Lejonet................................. 3 300

Göteborg, Kronan............................... 6 900

Sundsvall, Lejonet............................... 3 600

Umeå, Järven................................... 700

Den apparatur som finns på de distriktslaboratorier som beräknas fortsätta
sin verksamhet under 1970 torde i stort sett få anses modern och
ändamålsenlig.

Historiskt har ACO-produktionen utvecklat sig ur apotekens tillverkning
av sammansatta preparat som antingen är läkemedel eller utgör halvfabrikat
för framställning av läkemedel. Sådana medel sätter fortfarande sin
prägel på ACO-produktionen. Parallellt härmed har emellertid utvecklats
en rad mera specifika preparat. Främst har ACO vid utvecklingen av sådana
sökt finna nya läkemedelsformer som bättre än de klassiska skall ge
ett högt utnyttjande av ingående substanser.

Generellt kan sägas att ACO-preparaten söker vara lågprisläkemedel. Omkring
2/5 av produktionen hänför sig till handköpspreparat.

ACO-produktionen omfattar framför allt standardpreparat av sådan typ
som finns angiven i allmänt tillgängliga handböcker. De mest betydande
ACO-läkemedlen är Magnecyl- och Magnecyl-kodeintabletter, några vitaminpreparat
samt några medel innehållande välkända standardsubstanser sådana
som pentymal, meprobamat och papaverin.

Sammanlagt upptog distriktslaboratoriernas engrosprislista år 1968 inte
mindre än inemot 3 200 förpackningar. I dag lagerförs ca 1 400 olika varor
i 2 700 förpackningar.

Ett stort antal preparat har liten efterfrågan. Drygt 50 % av alla förpackningar
svarar för endast 15 % av försäljningen. För tablettillverkningen
gällde år 1965 att bara 2,2 % av volymen avsåg 100 av totalt 180
tablettsorter. Under senare år har dock antalet tablettslag med ringa
åtgång minskat.

De olika distriktslaboratorierna har fördelat produktionen mellan sig så
att i regel ett visst preparat tillverkas på endast ett laboratorium i landet.
Varje laboratorium distribuerar däremot principiellt samtliga laboratoriers
produkter till de apotek som anlitar ett visst distriktslaboratorium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Tillverkningsvärdet år 1969 var ca 45 milj. kr. Alla typer av läkemedelsformer
ingår i tillverkningen. Tabletter, salvor och infusionslösningar är de
volymmässigt utan jämförelse dominerande.

ACO:s marknadsandel av apotekens totala försäljning är f. n. omkring

10 %.

ACO-verksamheten är en del av apoteksväsendet och har helt finansierats
inom ramen för detta. Den centrala organisationen för ACO, dvs. centrallaboratoriet
och den tekniska huvudavdelningen i övrigt har byggts upp
och drivits med anlitande av sådana avgifter som apotekarsocieteten som
organisation kunnat uttaxera från apoteken. Under åren 1960—69 har på
detta sätt influtit 22,2 milj. kr. från distriktslaboratorieapoteken. Härav
har 15,5 milj. kr. använts för forsknings- och utvecklingsarbete samt 6,7
milj. kr. till marknadsföring. För inredning och utrustning av centrallaboratoriet,
som inte bara betjänar ACO, torde därutöver ytterligare avgiftsmedel
ha anlitats.

Den ekonomiska utvecklingen för ACO under 1960-talet bär i stort sett
varit vikande. Detta anses till stor del bero på att betydligt ökade belopp
lagts ner på forskning, utveckling och marknadsföring. Under 1968, som
uppvisade ett bättre resultat än de närmast föregående åren, var räntabiliteten
på totalt i rörelsen arbetande kapital 16 %.

Avgiftssystemet

Den 7 februari 1936 utfärdade Kungl. Maj :t bestämmelser om avgifter
från apotek för vissa gemensamma ändamål m. m. Dessa har ändrats ett
flertal gånger, senast den 20 februari 1970.

Enligt dessa är apoteksinnehavarna skyldiga att erlägga avgifter för
bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål. Denna
avgift kallas allmän avgift.

Avgiften beräknas på rörelsevinsten enligt en stigande skala upp till 91 %
av det belopp som överstiger ett visst avgiftsfritt belopp.

De allmänna avgifterna skall användas för apoteksväsendets gemensamma
ändamål. Med sådana ändamål avses i första hand lön m. m. enligt gällande
avtal mellan statens avtalsverk som företrädare för apotekarsocieteten och
Sveriges farmacevtförbund resp. Apoteksteknikerförbundet, pensionering av
viss apotekspersonal samt deras efterlevande enligt av Kungl. Maj :t utfärdade
bestämmelser, ersättning för hållande av filialapotek samt täckande
av förlust å apoteksrörelse. Sedan även medel för bestridande av utgifter
från fonden för apoteksinnehavarnas pensionering avsatts skall återstoden
tillföras en fond för reglering av läkemedelspriserna in. in. (regleringsfonden).

Fonden tillskapades 1936 för att utgöra ett instrument för bedömande

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

av huruvida läkemedelspriserna är riktigt avvägda. Priserna måste nämligen
i princip hållas på sådan nivå att de allmänna avgifterna täcker apotekskollektivets
utgifter. Det är emellertid omöjligt att få en sådan prissättning
att avgifterna exakt motsvarar nämnda utgifter. Läkemedelspriserna
måste därför sättas så att en betryggande marginal uppstår, överskottet
skall som nämnts placeras i fonden. Denna förvaltas av socialstyrelsen
enligt bestämmelserna i det av Kungl. Maj :t den 30 september 1936
utfärdade reglementet för fonden med därefter gjorda ändringar.

Enligt reglementet skall de till fonden influtna medlen, inbegripet avkastning,
avsättas till dess de uppgår till det belopp som bestäms av Kungl.
Maj:t. Beloppet är f. n. bestämt till 15 milj. kr. Då det bestämda beloppet
uppnåtts skall inflytande medel, sedan förvaltningskostnaderna bestritts,
användas till reglering av läkemedelspriser på sätt Kungl. Maj :t bestämmer.
Det åligger socialstyrelsen att hos chefen för socialdepartementet anmäla
när nämnda belopp uppnåtts. Vidare skall styrelsen lägga fram förslag
till sådan ändring av gällande grunder för läkemedels taxering på apotek,
att läkemedelspriserna nedbringas. Det åligger vidare styrelsen att årligen
lämna uppgift om fondens inkomster och utgifter under det närmast föregående
kalenderåret samt om influtna allmänna avgifter och därav bestridda
utgifter.

Regleringsfonden bär i praktiken fungerat som en reservfond för apoteksväsendet.
Behållningen har fluktuerat starkt. Sålunda uppgick den 1950
till nära 48 milj. kr. men var 1966 nere i 5 milj. kr. Därefter har den åter
stigit och var vid senaste årsskifte omkring 17 milj. kr.

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

De bestämmelser, som i första hand reglerar läkemedelsförsörjningen på
sjukvårdsinrättningar m. in. återfinns i kungörelsen (1963:440) angående
läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna, kungörelsen (1963:
439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen samt i medicinalstyrelsens
kungörelse angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna
(MF 1965: 7).

Enligt kungörelsen angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna
skall vid sådan inrättning finnas särskilda anordningar för att
tillgodose läkemedelsförsörjningen där.

Om verksamheten vid sjukvårdsinrättning är uppdelad på flera avdelningar
skall det, om inte socialstyrelsen bestämmer annat, finnas dels avdelningsförråd
med läkemedel för den dagliga sjukvården inom avdelningen och
dels sjukhusapotek eller centralförråd för avdelningsförrådens gemensamma
behov.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 7 b år 1970

Sjukhusapotek är antingen ett fristående apotek, som drivs av sjukvårdsinrättningens
huvudman, eller del av apotek i orten.

Kungl. Maj :t beslutar om inrättande av sjukhusapotek och har medgivit
inrättande av fristående sjukhusapotek vid fem av Stockholms stads
sjukhus (Södersjukhuset, Sabbatsberg, S:t Erik, S:t Göran och Serafimerlasarettet),
vid Centrallasarettet i Västerås samt vid Lillhagens sjukhus i
Göteborg. Vidare drivs ett 20-tal sjukhusapotek som delar av apotek i orten
vid olika sjukhus i landet.

Verksamheten vid fristående sjukhusapotek bedrivs under ledning av en
av Kungl. Maj :t förordnad chefsapotekare.

Vid sjukhusapotek som är del av apotek i orten leds verksamheten av en
apotekare, som efter förslag av apoteksinnehavaren förordnas av socialstyrelsen.

Central- och avdelningsförråd utgör delar av sjukvårdsinrättningen. Centi
alförradet förestas närmast under styresman eller chefsläkare av person
med farmacevtisk examen.

När det gäller tillverkning av läkemedel och i fråga om beskaffenhet,
förvaring och kontroll av läkemedel och varor som är avsedda för tillverkning
av läkemedel gäller motsvarande bestämmelser som på apotek.

Om tillverkning av läkemedel förekommer på centralförråd skall det vara
utrustat med de redskap, som är föreskrivna vid motsvarande verksamhet
på apotek.

Utlämning av läkemedel från centralförråd får endast ske mot recept eller
läkares skriftliga rekvisition.

När det gäller avdelningsförråd är överläkare i sin egenskap av ansvarig
för sjukvården på sjukhuset (klinik, avdelning) även ansvarig för läkemedelsförsörjningen
på detta och har att övervaka att gällande föreskrifter
iakttas.

Avdelningsförråd förestås i första hand av avdelningssköterska.

Av sjukhusens läkemedelsleverantörer intar apoteken den dominerande
ställningen. Med socialstyrelsens medgivande får fabrikanter och grosshandlare
direkt till sjukhusen leverera sådana läkemedel som företrädesvis
används på sjukhus och i allmänhet levereras i förpackningar av mera
avsevärd tyngd eller skrymmande volym. Om huvudmannaägt sjukhusapotek
finns köper sjukhuset sina läkemedel hos de gängse läkemedelsleverantörerna.

Den totala kostnaden för sjukhusens läkemedelsköp kan för 1969 beräknas
icke understiga 180 milj. kr. I detta belopp ingår kostnaden för leveranser
till ett stort antal små sjukvårdsinrättningar. Leveranser till någon
form av sådana handhas f. n. av mer än 300 olika apotek.

Militärapoteket har omkring 100 anställda. Stockholms stad har ungefär
140 anställda för apoteksverksamheten på sina sjukhus. Härav är 120

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

personer verksamma på de fem sjukhusapoteken och omkring 20 på centralförråden.

Den sammanlagda apoteksverksamheten på övriga sjukhus i landet uppskattas
sysselsätta omkring 400 personer.

Totalförsvarets läkemedelsförsörjning

Krigsmaktens centrala organ för dess läkemedelsförsörjning är militärapoteket.
Det har försvarets sjukvårdsstyrelse såsom chefsmyndighet. Under
chefen är apoteket organiserat på en militär sektion, en sjukhussektion, en
kontrollsektion, en produktionssektion, en administrativ sektion, en läkeinedelsinformationscentral,
en forskningsavdelning samt en dataavdelning.
Militärapoteket arbetar i nära kontakt med karolinska sjukhuset. Det levererar
läkemedel dit och deltar i utrednings- och kommittéverksamhet som
berör läkemedelsområdet.

Militärapoteket är en statlig myndighet, som tilldelas tjänster och medel
efter beslut av riksdagen och Kungl. Maj:t men de ekonomiska förhållandena
är delvis jämställda med sådana för självförsörjande verk. Apotekets
alla kostnader för anskaffande av läkemedel samt huvuddelen av personallönerna
och uppkomna omkostnader skall täckas genom betalning för fullgjorda
leveranser. Härvid skall som högst-pris gälla de priser som uttas av
andra apotek vid motsvarande leveranser.

Inom socialstyrelsen skall dess beredskapsråd bl. a. handlägga frågor
angående läkemedelsberedskapen och fastställa en lista över s. k. beredskapsläkemedel,
vilka inte anses kunna undvaras i händelse av krig. Kvantiteten
av erforderliga läkemedel bedöms med hänsyn bl. a. till den kontinuerliga
fredskonsumtionen.

I samråd med militärapoteket och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
upprättar socialstyrelsen krigsproduktionsbesked med landets
läkemedelsindustrier så att deras sammanlagda kapacitet kommer det civila
och militära försvaret tillgodo.

Socialstyrelsen planerar vidare i samråd med vederbörande myndigheter
och företag en utflyttning i krig av såväl grosshandelsföretagen som
ett stort antal apotek med lager till bättre belägna områden än de, där de
är placerade i fred. Likaså sker planeringsverksamhet för bl. a. läkemedelstillförsel
till beredskapssjukhusen samt för distriktsapotekens omflyttning
och produktion i krig.

Civilförsvarsstyrelsen ansvarar inom sitt verksamhetsområde för en beredskapsuppläggning
av vissa läkemedel såsom dextran och nervgasmotmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap skall enligt anvisningar
från socialstyrelsens beredskapsråd lagra främst råvaror till sådana läkemedel
som i fred importeras till landet och som bedöms oundgängliga i
krig. Lagren består huvudsakligen av sådana läkemedelssubstanser som inte
tillverkas i landet. Vissa synnerligen viktiga svensktillverkade läkemedel
lagras också, t. ex. antibiotika och insulin. Läkemedel upparbetas till lämpliga
beredningar t. ex. tabletter. Denna upparbetning är avsedd att ske hos
läkemedelsfabrikanterna och apotekens distriktslaboratorier.

Kontinuerlig omsättning kan genomföras för huvuddelen av beredskapslagren.
Detta sker genom landets läkemedelsindustrier, grosshandelsföretag
samt apotekens distriktslaboratorier.

Det allmännas läkemedelskostnader

Nu utgående läkemedelsförmåner grundar sig i väsentliga delar på förslag
i prop. 1967: 135. Förmånerna består av en kostnadsfri och en prisnedsatt
del. Kostnadsfria läkemedel lämnas ut till den som är sjukförsäkrad enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring och som lider av långvarig och
allvarlig sjukdom. Kungl. Maj :t bestämmer dels vid vilka sjukdomar kostnadsfritt
läkemedel kan komma i fråga, dels vilka läkemedel som får utlämnas.
Föreskrifter finns i förordningen (1954: 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel, kungörelsen (1954: 735) med tillämpningsföreskrifter
till nämnda förordning samt kungörelsen (1954: 520) med förteckning
över kostnadsfria läkemedel.

Reglerna om prisnedsatta läkemedel innebär i princip att den del av läkemedelskostnaden
vid ett visst tillfälle som ligger mellan 5 och 25 kr. rabatteras
med 50 procent och överskjutande del med 100 procent. Detta innebär
att ingen behöver betala mer än 15 kr. vid varje inköp av medicin på
recept.

De fr. o. m. den 1 januari 1968 förbättrade läkemedelsförmånerna förde
med sig en betydande kostnadsökning för det allmänna. Kostnaden för detta
år uppgick till 396 milj. kr. Under 1969 var motsvarande kostnad 451,8
milj. kr.

Till kostnaderna för läkemedelsförmånerna skall läggas sjukvårdshuvudmännens
läkemedelskostnader. Det allmännas läkemedelskostnader år 1969
uppgår då till sammanlagt ungefär 630 milj. kr. eller 70 % av kostnaderna
för de av läkare ordinerade läkemedlen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Läkemedelsförsörjningsutredningen
Läkemedelsdistributionen
Allmänna synpunkter

I sina motiv för förändringar anför utredningen inledningsvis att frågor
om läkemedel måste ses som delproblem av samhällets strävanden att bekämpa
sjukdom och att tillförsäkra medborgarna hälsa. Medicinska och
socialmedicinska synpunkter får därför starkt inflytande på bedömningarna,
men ytterst är det dock alltid fråga om vilken ekonomisk ram som tillmäts
och vidare är det en självklarhet att man alltid måste eftersträva största
möjliga effekt av en bestämd ekonomisk satsning.

Nya sjukdomssituationer skapar nya Iäkemedelsbehov — nya läkemedel
skapar nya hälsoproblem. Det är enligt utredningen därför väsentligt att
det finns goda kontakter mellan det praktiska sjukvårdsarbetet på fältet
och den centrala planeringen för forskning och produktion på läkemedelsområdet.
Denna synpunkt måste vara central vid planeringen av hela läkemedelsförsörjningsorganisationen.
Med hänsyn härtill har det för läkemedelsförsörjningsutredningen
tett sig naturligt för att inte säga nödvändigt
att bidra till största möjliga integration mellan läkemedelsförsörjningens
olika led.

Utredningen har ansett det klart att staten bör engagera sig i läkemedelsproduktionen.
Som skäl härför anges att man måste ha garantier för
att en tillräcklig arsenal av basläkemedel står till förfogande till lägsta
möjliga pris, att forskningsinsatsernas optimala utnyttjande kräver ett
ökat offentligt risktagande. Vidare kan man inte utan det allmännas direkta
medverkan i industriell läkemedelstillverkning räkna med de nödvändiga
erfarenheterna för att rationellt bedöma frågor om priskalkyler
på läkemedelsområdet.

Målet bör enligt utredningen vara en så stor statlig läkemedelsproduktion
att den blir en reell konkurrensfaktor till den privata industrin. Det är
angeläget att den får så lika villkor som möjligt som den privata och att en
sund konkurrens stimuleras.

Läkemedelsgrosshandeln spelar enligt utredningen en jämförelsevis underordnad
roll då det gäller prisbildningen. Den har däremot haft viktiga
funktioner att fylla vad angår den fysiska varuhanteringen. Problematiken
beträffande grosshandeln är enligt utredningens mening främst beroende
av hur man kan tillgodose kravet på att det finns en väl fungerande distributionsapparat
samtidigt som man har ett sådant grepp om prisfrågorna
att intet led i kedjan blir obevakat. En viss integration även i droghandelsledet
är ett alternativ till ett statsmonopol. Kan konkurrensen mellan företagen
ytterligare stimuleras sägs detta vara ett framsteg jämfört med
nuläget.

Kungi. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Inom ramen för nuvarande organisation bedömer utredningen apoteken
som mycket välskötta. För att skapa en organisation som ger större möjligheter
till ökad anpassning till dagens samhälle gäller det bland annat att
säkra förutsättningarna för ökat samarbete mellan läkemedelssektorn och
sjukvården i övrigt. Det är fråga om att skapa möjlighet för ett maximalt
utnyttjande av vad modern datateknik kan ge. Vidare är det angeläget att
apoteksväsendet blir ett instrument för en rationell prispolitik på läkemedelsområdet.

Under det att större delen av landets hälso- och sjukvård tillhandahålls
av det allmänna, har till helt nyligen praktiskt taget all produktion och
distribution av läkemedel skett i privat regi. Visserligen är inte kostnaderna
för läkemedel någon dominerande post i de samlade kostnaderna för
hälso- och sjukvård, men det absoluta beloppet — över en miljard kr.
— är av sådan storleksordning att det för läkemedelsförsörjningsutredningen
ter sig som en anomali att samhället inte har ett fastare grepp om de förhållanden
som bestämmer läkemedelskostnaderna. Utredningen menar att
detta är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrunden av att det allmänna
genom sjukkassorna och sjukvårdens huvudmän betalar mer än hälften av
totalkostnaden eller f. n. minst 600 milj. kr./år.

Utredningen anser att nuvarande system för prisövervakning är ineffektivt.
Formellt är läkemedelspriserna offentligt kontrollerade, men i praktiken
ger det nuvarande systemet enligt utredningen mycket begränsade
möjligheter till effektiv priskontroll. Priset på en farmacevtisk specialitet
skall enligt läkemedelsförordningen vara skäligt och på basis av denna
regel fastställer läkemedelsnämnden ett maximipris att gälla vid försäljning
till apotek. Pålägget i apoteksledet bestäms genom de av Kungl. Maj :t fastställda
medicinaltaxegrunderna. Koncentrationsutredningen som studerat
bl. a. prisfrågan har framhållit att prisövervakningen har begränsade effekter.
Vad medicinaltaxegrunderna beträffar medger prövningen att inga
oskäliga vinster uppstår i apoteksledet. Däremot har man för att endast
nämna en omständighet av betydelse ingen möjlighet att pröva om personalkostnaderna
är lämpligt avvägda.

Enligt utredningen kräver rationellt samhälleligt handlande inom läkemedelssektorn
ökade möjligheter att få och ge information. En egenhet för
läkemedelsområdet är att varken konsument eller producent har det avgörande
inflytandet på vilka läkemedel som får den största efterfrågan. En
tredje part, läkaren, bestämmer i stor utsträckning ytterst konsumtionsmönstrets
utseende. Detta har lett till att läkemedelsindustrin satsat mycket
hårt på reklam och information till läkaren.

Om objektiva medicinska och ekonomiska skäl skall dominera läk em edelsvalet
måste läkemedelsinformationen bli bättre, framhåller utredningen.
För att detta skall vara möjligt behövs ökad kunskap om den nuvarande
läkemedelskonsumtionens struktur samt om de nu tillgängliga läkemedlens

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

fördelar och risker. Här anmäler sig stora möjligheter om man effektivt
tar datatekniken till hjälp. Utöver vad som kan nås inom ramen för den
redan existerande litteraturdokumentationen kan man, som senare skall
något närmare beröras, till låg kostnad få en uttömmande kunskap om
läkemedelsvanor och därmed förbättrade möjligheter att studera bl. a.
biverkningar om automatisk databehandling integreras i apotekens expeditionsrutiner.
Härigenom fås även aktuell information som på ett avgörande
sätt kan användas i förhandlingar om läkemedelsprisema.

Utredningen betonar att om en samhällelig läkemedelsinformation blir
högklassig undanrycks motiven för en stor del av industrins nuvarande
dyrbara informationsverksamhet. Får man samtidigt instrument för en
effektiv prispolitik från samhällets sida kommer reklamkostnadernas inverkan
på läkemedelsprisema att minska.

Ytterligare rationaliseringar av väsentlig betydelse inom apoteksväsendet
förutsätter ändrad organisationsform. I utredningens betänkande lämnas
ett flertal exempel på att apoteken varken är typiska enskilda företag eller
allmänna institutioner. De organisatoriska förhållanden som rått har emellertid
underlättat rationaliseringar som förekommit under efterkrigstiden.

De rationaliseringar som gjorts innebär bl. a. att den lokalmässiga och
tekniska standarden på apoteken höjts och att en rad lednings-, planeringsoch
interna kontrollfunktioner centraliserats. Det mest påtagliga uttrycket
härför är att det inom ramen för apotekarsocietetens verksamhet vuxit upp
en centraladministration som f. n. sysselsätter omkring 200 tjänstemän.
Då apoteksväsendet formellt alltjämt är uppbyggt av omkring 360 ekonomiskt
fristående apoteksrörelser föreligger enligt utredningens mening bestämda
begränsningar för möjligheten att effektivt utnyttja denna tjänstemannastab
och samtidigt hålla vid liv ett aktivt rationaliseringsintresse på
fältet. De större möjligheter som annars skulle föreligga att använda automatisk
databehandling för lagerstyrning och redovisning bedöms inte tillnärmelsevis
helt kunna tillvaratas i och med att apoteksväsendet inte är en
sammanhållen ekonomisk enhet. Förutsättningen för ett djupare ekonomiskt
och socialmedicinskt samarbete med sjukvårdens huvudmän saknas
enligt utredningen så länge apoteksväsendets ledning inte kan planera och
förhandla som företrädare för en sammanhållen enhet med en av statsmakterna
formulerad samhällsinriktad målsättning.

överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten

Den 11 april 1969 uppdrog Kungl. Maj.t åt en särskild förhandlingsgrupp
att i anslutning till utredningen om läkemedelsförsörjningen uppta de förhandlingar
rörande organisationen m. m. av läkemedelsförsörjningen som
kunde påkallas med anledning av utredningens arbete. Till följd av detta
beslut har förhandlingar ägt rum med apotekarsocieteten.

Förhandlingarna resulterade i en den 17 september 1969 dagtecknad

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

övei enskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för
avlösning av nuvarande apotekssystem. Vid texten till överenskommelsen
är fogade en promemoria angående apoteksinnehavarnas löne- och andra
anställningsförhållanden vid avlösning av nuvarande apotekssystem, ett köpeavtal
avseende statens förvärv av Vitrum samt vissa protokollsanteckningar.

Överenskommelsen har slutits under förutsättning av godkännande å
ena sidan av Kungl. Maj:t och riksdagen samt å den andra av apotekarsocietetens
fullmäktige. Genom beslut den 20 september 1969 har apotekarsocietetens
fullmäktige för sin del godkänt överenskommelsen. Frågan om
statens förvärv av Vitrum har godkänts av riksdagen (prop. 1969: 142, SU
169, rskr 382).

Som allmän förutsättning för överenskommelsen gäller att staten genom
lagstiftning inför principiell ensamrätt för staten att från den 1 januari
1971 driva detaljhandel med läkemedel och upplåter sin ensamrätt på ett
för ändamålet bildat apoteksbolag.

De grundläggande reglerna för apoteksbolaget är enligt överenskommelsen
att detta skall svara för att en god läkemedelsförsörjning upprätthålls i
landet, att bolaget skall bildas av staten och en av apotekarsocieteten grundad
stiftelse, att staten skall ha majoritet i bolaget och att det skall ge skälig
förräntning av insatt kapital.

Stiftelsen grundas genom att apotekarsocieteten avsätter 15 milj. kr. av
sitt kapital till främjande av farmacins utveckling och en god läkemedelsförsörjning.
Hela stiftelsens kapital används för att teckna aktier i apoteksbolaget.
Stiftelsen skall vara representerad i apoteksbolagets styrelse
genom 1/3 av det totala antalet styrelseledamöter, dock minst två personer.

Överenskommelsen innehåller inte någon föreskrift om hur stort kapital
staten skall satsa, inte heller huruvida hela det sammanskjutna beloppet
skall utgöra aktiekapital. Av betänkandets redovisning framgår emellertid
att avsikten varit att staten skall svara för 30 milj. kr. och att alltså sammanlagt
45 milj. kr. skulle tecknas. Det framgår även att frågan om viss
överkurs vid aktieteckningen berörts och att utredningen rekommenderar
en kurs av 120 procent.

Enligt överenskommelsen skall frågan om stiftelsens medverkan i apoteksbolaget
omprövas 1985. Därvid har såväl staten som stiftelsen möjlighet
att påfordra att samarbetet skall upphöra. Skyldighet föreligger för staten
att på begäran lösa in stiftelsens aktier samtidigt som stiftelsen på begäran
av staten är skyldig att låta sina aktier lösas in.

Alla apoteksrörelser löses in enligt överenskommelsen vid årsskiftet
1970—1971. Härvid övertar apoteksbolaget lager och inventarier samt ingångna
anställningsavtal ävensom till rörelserna knutna hyresavtal och övriga
förpliktelser. De f. n. inom apoteksväsendet tillämpade värderingsnormerna
skall i huvudsak följas.

3 —Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 74-

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Mindre delar av apotekarsocietetens centrala organisation kominer att
behållas av apotekarsocieteten för föreningens fortsatta verksamhet. I övrigt
övertas organisationen av apoteksbolaget.

Genom övertagandet förvärvar bolaget hela den tekniska huvudavdelningen
(central organisation för ACO) inbegripet apotekens centrallaboratorium
samt större delen av den administrativa huvudavdelningen. I förvärvet
ingår bl. a. hyresrätten till ca 700 in2 kontorslokaler och 1 800 m2 laboratorielokaler.
Vidare har genom överenskommelsen staten för tiden 1971—
1975 tillförsäkrats förtursrätt att förhyra de relativt omfattande kontorslokaler
i apotekarsocietetens fastigheter som inte kommer att behövas för
societetens egen verksamhet.

I samband med att apoteken inlöses erbjuds alla apotekare som lämnar sin
rörelse anställning hos bolaget. Därvid skall de i första hand ha rätt att
begära att bli föreståndare för det apotek de förut innehaft. Som ett led i
överenskommelsen har lämnats garanti att de i princip skall bibehållas vid
oförändrad inkomstnivå, dock med viss utjämning och schablonisering.
Det förutsätts att anställningsvillkoren skall fastställas efter förhandlingar
mellan bolaget och de apoteksinnehavare som övergår i bolagets tjänst. En
relativt detaljerad redogörelse för hur begreppet oförändrad inkomstnivå
skall tolkas finns i den promemoria som fogats vid överenskommelsen.

All personal som nu är anställd hos apotekarsocieteten och som sedermera
inte behövs för den ombildade föreningens verksamhet garanteras enligt
överenskommelsen anställning hos apoteksbolaget, dess dotterbolag eller en
i överenskommelsen nämnd organisationsenhet för information och statistik
på läkemedelsområdet, som skall stödjas av apotekarsocietetens stiftelse.
Personal som sålunda övergår från societetens tjänst skall inte vidkännas
försämringar i innehavda löne- eller andra anställningsvillkor.

I samband med inlösen av apoteken övertar bolaget bl. a. föreliggande
anställningsavtal. Detta innebär att all personal som arbetar på apoteken
är garanterad fortsatt anställning. Praktiskt taget all personal på apoteken
har sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal. Mellan vart och
ett av Sveriges Farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet och Apoteksstäderskeförbundet
å ena sidan samt statens avtalsverk som företrädare för
apotekarsocieteten å den andra har avtal slutits om anställningsvillkoren vid
tjänstgöring på apotek. De nu gällande avtalen utlöper i och med utgången
av 1970. Detta innebär att all personal på apoteken är garanterad fortsatt
tjänst hos bolaget men att villkoren för anställning måste bli föremål för
förhandlingar mellan bolaget och personalorganisationerna.

Enligt överenskommelsen skall staten per den 1 januari 1970 förvärva
apotekarsocietetens aktieinnehav i Vitrum för 24,4 milj. kr. enligt närmare
regler i ett i samband med överenskommelsen träffat köpeavtal.

Som tidigare nämnts har denna del av överenskommelsen redan godkänts
av riksdagen.

Vid ingången av 1971 skall enligt planer som apotekarsocieteten tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

stadfäst åtta distriktslaboratorier finnas. Dessa skulle vara förbundna med
följande apotek, nämligen Sälen och Vita Björnen i Stockholm, Kvarnen i
Solna, Vasen i Linköping, Lejonet i Malmö, Kronan i Göteborg, Lejonet i
Sundsvall samt Järven i Umeå (endast för distribution). Samtliga dessa
distriktslaboratorier har lokaler helt avskilda från apoteksverksamheten
i övrigt.

Vid inlösningen av apoteken i landet kommer distriktslaboratoriernas inventarier
och lager att överföras till apoteksbolaget. Enligt överenskommelsen
skall emellertid denna egendom avskiljas och tillsammans med de från
apotekarsocieteten övertagna resurserna vid den tekniska huvudavdelningen
samlas inom ett särskilt dotterföretag till apoteksbolaget. ACO skall drivas
som dotterbolag under minst två år.

Utöver vad som redan skildrats finns i överenskommelsen två punkter
som har samband med distriktslaboratorierna. Den ena avser ett fastighetsförvärv.
Sålunda är apotekarsocieteten ägare till den fastighet i vilken
det distriktslaboratorium är inrymt, som är anknutet till apoteket Lejonet
i Sundsvall. Denna fastighet övertas av staten. Den andra punkten av intresse
i sammanhanget berör viss övergångsersättning till apoteksinnehavare
som frånträtt eller frånträder ledningen av distriktslaboratorium i samband
med omorganisation.

Genom överenskommelsen har riktlinjer dragits upp för apotekarsocietetens
fortsatta verksamhet i nya former och under nya förutsättningar. Apotekarsocieteten
skall ombildas till en privat förening utan obligatoriskt medlemskap.
Föreningen skall främja apoteksväsendets och farmacins utveckling
samt en hög farmacevtisk yrkesstandard bl. a. genom att stödja farmacevtisk
forskning och utbildning, bedriva publicistisk och annan informativ
verksamhet på det farmacevtiska området, hålla ett farmacevtiskt bibliotek
samt främja kollegiala kontakter inom och utom landet. Däremot skall föreningen
inte befatta sig med löne- och anställningsfrågor eller dylikt och
inte heller bedriva verksamhet som kan anses konkurrerande med sådana
aktiviteter som i övrigt berörs i överenskommelsen.

Bestämmelserna i föreningens stadgar om dess ändamål och upplösning
skall fastställas av Kungl. Maj :t.

Den stiftelse apotekarsocieteten skall grunda skall som redan nämnts
använda hela sitt kapital för att teckna aktier i apoteksbolaget. Enligt överenskommelsen
skall avkastningen, förutom för att täcka kostnaderna för
stiftelsens förvaltning, tillföras en organisationsenhet med uppgift att bl. a.
främja information och statistik på läkemedelsområdet. Apotekarsocieteten
skall vara representerad i verksamheten.

Apoteksbolagets utformning och verksamhet

Utredningen förutsätter att de f. n. fler än 600 apoteken med tillhörande
läkemedelsförråd (ca 750) m. m. alla blir enheter inom apoteksbolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 dr 1970

Det är enligt utredningen tämligen uppenbart att ett mångfilialföretag med
så många lokala enheter skulle bli tungrott och i sig rymma betydande
risker för byråkrati om man inte får till stånd en lämplig balans mellan de
centrala och lokala funktionerna. Enligt utredningen föreligger behov av
replipunkter och överordnade beslutsorgan i komplicerade eller helt oförutsedda
situationer samt då det gäller mera generella beslut av organisatorisk
eller funktionell art, vissa personalärenden etc. Vidare framhåller utredningen
att ett organiserat samarbete på ett decentraliserat plan kan vara av
särskilt värde då det gäller mera systematiska kontakter med sjukvården
och dess organ, läkarkåren etc.

Från dessa utgångspunkter har utredningen ansett det naturligt att en
regional organisation av apoteksbolaget kommer till stånd. Enligt utredningens
mening är landets sju sjukvårdsregioner lämpliga områden för en
indelning regionvis även vad apoteken beträffar. Genom att välja dessa som
organisationsenheter bör man få särskilt goda möjligheter till aktivering av
samarbetet mellan apotek och sjukvårdens utövare. Områdena har vidare
den storleksordningen att de ger utrymme för ett kvalificerat och meningsfullt
samordningsarbete. De är å andra sidan inte så stora att de är svåra
att överblicka eller omöjliggör goda personliga kontakter mellan regionledningen
och alla apoteken inom området.

Vid en regional indelning av föreslagen art skulle apoteksbolagets organisation
i stort få den utformning som åskådliggörs av följande figur.

Utredningen framhåller att den föreslagna regionindelningen överensstämmer
med vad som skisserats i en av apotekarsocieteten gjord utredning som
utredningen fogat som bilaga till sitt betänkande. Även i en av farmacevtförbundet
gjord utredning som också tagits in som bilaga till utredningens

Organisationsplan för apoteksbolaget

Styrelse

Umeå

Linkö ping -

Lund

och

Malmö

Göte -

Stock -

Huvudkontor

Apotek och kommissionsförsäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

betänkande bär man räknat med en regional indelning. Därvid har kommunblocken
fått ligga till grund och man har stannat för att förorda ett 40-tal
regioner. Enligt utredningen är syftet med denna indelning ett annat än det
utredningen ansett böra komma i fråga. Utredningen anser att farmacevtförbundets
förslag innebär en risk för att de separata apoteken på ett för
allmänheten olyckligt sätt blir alltför osjälvständiga. Trots detta är det
sannolikt att vid full utbyggnad en lösning enligt farmacevtförbundets linje
skulle bli dyrare än utredningens. Utredningen betonar dock att den självfallet
menar att alla näraliggande apotek skall hålla god kontakt med varandra,
vilket bör kunna ske utan att de sammankopplats i en speciell organisatorisk
enhet.

Till huvudkontoret skall enligt utredningen centraliseras en rad funktioner.
Förslagsvis får huvudkontoret fem enheter (driftsenhet, ekonomienhet,
informationsenhet, personalenhet, organisationsenhet). Härtill kommer laboratorium
samt en datasektion med ställning som serviceorgan för hela verksamheten.
Vidare skall finnas ett kansli för verkställande direktör och
direktion.

Apotekarsocieteten fungerar i dag som centralt ledningsorgan för apoteksväsendet.
Huvudparten av dess personal —• omkring 200 personer — kommer
enligt den tidigare nämnda överenskommelsen att övergå i bolagets
tjänst. Utredningen räknar med att personalen vid centrallaboratoriet, omkring
75 personer, skall bli kvar i sina anställningar, att laboratoriet skall
anknytas direkt till apoteksbolaget men att tjänster som levereras till dotterbolaget
ACO debiteras detta bolag. Vidare utgår utredningen från att
personalen vid den tekniska huvudavdelningen (omkring 25 personer)
kommer att få anställning inom ACO. övrig personal som beräknas övergå
till apoteksbolaget (inemot 100 personer) har f. n. arbetsuppgifter som till
väsentlig del kommer att ha sin motsvarighet inom bolagets huvudkontor.

Den tänkta organisationen av apoteksbolagets huvudkontor framgår av
särskild figur.

Bolagets ledning skall enligt utredningen på sedvanligt sätt handhas av
en styrelse och en verkställande direktör. Vid dennes sida bör finnas en
direktion om ytterligare fem personer. Var och en av dessa har ställning
som chefstjänsteman inom bolaget. En av dem bör tillika vara vice verkställande
direktör.

Bolaget kommer att få en årsomsättning, som redan från starten avsevärt
överstiger en miljard kr., och det blir därmed ett av landets största handelsföretag.
Styrelsen måste därför, framhåller utredningen, tillförsäkras
kvalificerad ekonomisk sakkunskap. Vidare bör finnas representation som
säkerställer nära samverkan med sjukvården och sjukvårdens planering,
önskvärt är att medicinsk sakkunskap ingår. Den med apotekarsocieteten
träffade överenskommelsen förutsätter att societeten grundar en särskild
stiftelse för främjande av farmacins utveckling och en god läkemedelsför -

Kungl. Maj.ts proposition, nr 74 år 1970

Kansli

Direktion

Styrelse

Datasektion

Laboratorium

Ekonomienhet

Löner

Pensioner

Redovisning

Finansiering

Fastighets och hyresärenden -

Organisations enhet Apoteksloka lisering Utredning Rationali sering -

Driftsenhet

Varuinköp

Intendentur

Inspektion

Personalenhet

Rekrytering

Anställning

Utbildning

Informations enhet Läkemedelsinformation

Statistik
Personalinstruktion

Extern PR

sörjning. Enligt överenskommelsen skall stiftelsen vara representerad i
apoteksbolagets styrelse med en tredjedel av antalet ledamöter, dock minst
två personer. Antalet styrelseledamöter föreslås bli sju. Detta innebär att
stiftelsen får två representanter. Styrelsen utser utom eller inom sig den
verkställande direktören.

Utredningen anger några huvuduppgifter för de olika enheterna inom huvudkontoret
och anför därvid bl. a. följande.

Driftsenheten skall vara bolagets organ för kontakter med läkemedelsfabrikanter
och läkemedelsgrossister samt med leverantörer av övriga varor
som lämpar sig för försäljning på apoteken. Utöver den inköpande verksamheten
handhar driftsenheten distributions- och lagerhållningsfrågor samt
beredskapsfrågor. Till enheten hänförs även inköp av kontorsutrustning,
apparater och utensilier m. m. för apotekens, distriktskontorens och den
centrala organisationens behov. Huvudansvaret för erforderlig inspektionsverksamhet
skall också åvila denna enhet.

Ekonomienheten skall handha finansieringsfrågor, kassarörelse, helt centraliserade
löneutbetalningar och andra utbetalningar, fakturering, fastighetsfrågor
samt bokföring. Andra uppgifter för enheten blir viss räkenskapskontroll
av apoteken samt budget- och prognosarbete.

Informationsenheten skall svara för all intern information inom bolaget,
inbegripet produktion av prislistor, handledningar och annan dylik hjälpmateriel.
Det blir också enhetens uppgift att handha bolagets PR-verksamhet
och annan extern information. Bolagets befattning med förbrukningsstatistik
bör också föras till denna enhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Apoteksbolaget kommer att ha ca 11 000 anställda. Det blir därför en
omfattande uppgift för personalenheten att svara för rekrytering, anställning
och intern utbildning av bolagets personal. På enheten bör också ansvaret
för en personaltidning ligga.

Organisationsenheten skall fortlöpande verkställa utredningar rörande
läkemedelsdistributionens utformning inom bolaget. Även frågor om erforderliga
rationaliseringsåtgärder hänförs till denna enhet.

Laboratoriet skall svara för kontroll av råvaror för extemporeläkemedlen
samt andra förekommande laboratoriegöromål. En del av dess verksamhet
innebär direkt service till det blivande ACO-företaget. Denna del måste noggrant
särskiljas för att kunna debiteras detta företag.

Utredningen räknar med att huvudkontoret inberäknat laboratoriet skulle
komma att sysselsätta omkring 200 personer. Detta är ca 25 personer mer
än vad som finns hos apotekarsocieteten. (Korrigering har gjorts för 25
personer vid tekniska huvudavdelningen som beräknas övergå till dotterbolaget
ACO.)

Som tidigare nämnts erfordras en regional organisation. Utredningen har
därvid förordat en anknytning till de sju sjukvårdsregionerna i landet. Det
förutses sålunda ett regionkontor i var och en av städerna Stockholm,
Uppsala, Linköping, Lund/Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå.

Regionkontoren skall i första hand fungera som konsult- och serviceorgan
åt apoteken med uppgift att underlätta och effektivisera deras arbete. Det
bör också vara regionkontorens uppgift att intensifiera kontakter mellan
apoteken och läkarna. Bland uppgifter som bör läggas på regionkontoren
hör vissa kontroll- och övervakningsfunktioner av såväl ekonomisk som
farmacevtisk art, utredningsarbete om förändringar av distributionsnätet
inom regionen samt samordnande uppgifter i allmänhet, såsom handhavande
av vissa personalfrågor, vissa kontakter med landsting och kommuner m. m.
Apoteksföreståndare bör förordnas av huvudkontoret. Detta bör också
fastställa personalramar för apoteken efter förslag från dessa och efter
granskning av vederbörande regionchef.

Sammanlagt torde enligt utredningen regionkontorens personalbehov
uppgå till ca 60 personer, varav 7 regionchefer, 23 konsulenter och 30
övriga. Stockholms- och Uppsala-regionerna som skulle få över 100 apotek
beräknas vardera behöva fyra konsulenter. För vart och ett av de övriga
regionkontoren föreslås tre konsulenter.

Personalkostnaderna för regionkontoren uppskattas totalt till 2,3 milj. kr.
Kostnader för resor och traktamenten blir relativt betydande och beräknas
uppgå till ca 0,5 milj. kr. per år. Sedvanliga omkostnader beräknas till
samma belopp. Totalt beräknas därför regionkontorens årliga kostnad vid
full utbyggnad till ca 3,3 milj. kr.

Utredningen anser att den föreslagna regionorganisationen inte torde behöva
genomföras omedelbart i samband med omorganisationen av apoteks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74- år 1970

väsendet utan kan ske successivt. Till att börja med torde de första kontoren
kunna sammankopplas med något av de större apoteken i regionen.
Vederbörande apoteksföreståndare torde då, under förutsättning att han får
personalförstärkning i övrigt på apoteket, kunna tjänstgöra som regionchef.

Under senare år har allt fler små självständiga apotek förändrats till filialapotek.
Förändringarna har ansetts vara företagsekonomiskt motiverade.

I den nya organisationen kommer samtliga apotek att ha ställning av
filialer inom ett sammanhållet företag. Detta innebär vissa förändringar
beträffande det nuvarande förhållandet mellan moderapotek och filialapotek.
Detta kan övergångsvis medföra vissa olägenheter för i första hand
nuvarande filialapotek, som vant sig att kunna vända sig till moderapoteket
i olika frågor. För att få till stånd en mjuk övergång till det nya systemet
föreslår utredningen att en viss bindning under en övergångstid bör kunna
bestå mellan här avsedda apotek i avvaktan på ytterligare erfarenheter.

När apoteksbolaget börjar sin verksamhet torde omkring It 000 personer
vara sysselsatta på apoteken. Det framtida personalbehovet på apoteken
blir beroende av förändringar i omsättning och kundstruktur, av rationaliseringsåtgärder
och servicedifferentiering. Den kapacitet i fråga om personal
som apoteken har i dag tyder emellertid på att bolaget till att börja
med bör gå in för viss restriktivitet vid nyanställningar. Motiveringen härtill
är bl. a. centralisering av vissa uppgifter som nu faller på apoteken samt
översyn av apotekens arbetsrutiner i samband med övergång till ADB.

Statens avtalsverk har sedan 1965 behörighet att förhandla om apoteksanställdas
löner. Apoteksväsendet har därvid likställts med allmän inrättning
och avtalsverket inträder som avtalsslutande part. När det gäller statliga
bolag skall verket dock endast på begäran biträda bolagsstyrelsen vid förhandlingar.

Apoteksföreståndarna bör enligt utredningens mening tillsättas centralt
av apoteksbolaget. Andra farmacevter än apoteksföreståndare samt övrig
personal bör tillsättas av regionkontoren när det gäller permanent personal.
Extra personal och vikarier bör föreståndarna själva få tillsätta.

Den mellan staten och apotekarsocieteten träffade överenskommelsen
innehär bl. a. att staten övertar ansvaret för ingångna anställningsavtal.

Detta betyder, att de anställda från den 1 januari 1971 fortsätter att
tjänstgöra på de apotek där de nu arbetar.

Utredningen har låtit utarbeta förslag till ett nytt system för expediering
och registrering av recept. Detta har skett genom medverkan av statskontoret.

Förslaget innebär att samtliga apotek eller alla av en viss minsta storleksordning
utrustas med terminaler av skrivmaskintyp förbundna med en
central datamaskin (centralmaskin). Kommunikation mellan terminalerna
och centralmaskinen sker dels vid expediering av recept dels för information
i lagerfrågor och annan frågeverksamhet. Kommunikation sker i bägge

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

riktningarna men ej terminalerna sinsemellan. Via apotekens terminaler
inmatas uppgifter om varje recept. Strax därefter utmatas pris och etikett
på apotekets terminal. Patientens namn skrivs manuellt på etiketten. I centralmaskinen
lagras för varje recept uppgifter om recepttyp, receptutfärdare,
preparatnummer, ordinationsföreskrifter samt patientens personnummer.
Informationen bearbetas sedan för framtagning av önskad statistik.

Systemet kontrollerar lagernivån vid apoteken, informerar om nödvändiga
inköp och sköter kontakten med droghandeln, som utan insatser från
apoteken levererar erforderliga varor. Systemet avses också bl. a. ombesörja
utbetalning av läkarersättningar och produktion av fakturor som
distribueras till apotekens kreditkunder (riksförsäkringsverket, sjukhus
m. fl.).

Receptbelagda läkemedel samt de eventuella receptfria läkemedel som
ofta köps på recept omfattas av systemet och således av den maskinella
lagerbevakningen. Apoteken behåller lagerbevakningen med hjälp av defektkorten
för övriga icke receptbelagda läkemedel samt för fria handelsvaror.
För detta sortiment återstår att finna en smidig lösning så att order etc.
produceras maskinellt.

Om samtliga apotek i Stockholm, Göteborg och Malmö (105 st.) och alla
övriga med minst 501 recipen per vecka (10 recipen per öppethållandetimma)
utrustas med terminaler blir 436 av landets totalt 574 apotek anslutna
till systemet. Detta motsvarar omkring 628 000 recipen per vecka
eller 92 % av den totala receptvolymen. För år 1967 innebär detta att
omkring 32 miljoner recipen skulle ha expedierats med hjälp av terminalsystemet.

Övriga apoteks (dvs. de som ej utrustas med terminaler) transaktioner
fångas upp i systemet vid den månadsvisa databehandlingen. Således stansas
detta material upp (2,75 miljoner recipen från sammanlagt 138 apotek år
1967) förslagsvis centralt och bearbetas tillsammans med ackumulerade
uppgifter från fakturerings-, läkarersättnings- och statistikrutinerna.

Den totala årskostnaden för systemet fördelad på fem år uppskattas av
utredningen till 14 milj. kr. Dessa kostnader uppdelas på systemutveckling,
datamaskinutrustning (centralmaskin), terminalutrustning, övrig transmissionsutrustning
(modem, koncentratorer m. m.), driftsorganisation,
dataöverföring, stansning och utbildning.

Denna kostnad torde enligt utredningen mer än väl motsvaras redan av
de personalbesparingar som genom systemet blir möjliga på apoteken.
Härtill kommer en rad olika besparingar som systemet möjliggör. Sålunda
medför den rationellare varuanskaffningen och lagerhållningen såväl i
apoteks- som grosshandelsledet betydande kostnadsreduktioner. Vidare
möjliggör systemet en detaljerad konsumtionsstatistik som i sin tur kan
bidra till ett rationellare utnyttjande av läkemedelsbehandlingens möjligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att det föreslagna datasystemet
är flexibelt och utbyggbart. För apotekens del torde konsekvenserna
av datasystemet bli

a) personalbesparingar genom mekanisering av rutiner som taxering
och etikettutskrivning, genom centralisering och mekanisering av orderarbete
och utbetalningar,

b) optimal lagerhållning,

c) kontroll av svinn genom framräkning av apotekens lager med åtföljande
avstämning med verkliga inventeringsvärden,

d) snabbare expedition.

Det maskinella orderarbetet innebär också, framhåller utredningen, fördelar
för nuvarande leverantörer genom en mer planmässig beställningsrutin.
Läkemedelstillverkaren får ett bättre prognosunderlag för sin tillverkning,
läkemedelsgrossisten får med ett bättre prognosunderlag lägre kostnader
för orderbehandling, varuhantcring, transport och lager investering.

För apoteksbolagets ledning innebär datasystemet att man får ett instrument
för prognoser och styrning av lagerhållningen. Detta medför möjligheter
till kostnadsbesparingar. Man kan vidare följa upp försäljningen genom
rapportering av adekvat information till chefer på olika nivåer. Andra
möjligheter systemet ger är simulering av utfall av olika tänkbara åtgärder,
framtagning av statistik som ger underlag för kostnadsberäkningar och
lönsamhetskalkyler.

Det sammanhållna företaget möjliggör en koncentration och därmed rationalisering
av vissa arbetsuppgifter. Hit hör det kamerala arbetet som med
datasystemets hjälp helt koncentreras till huvudkontoret.

Vad angår det rent farmacevtiska arbetet bör enligt utredningen de
redan pågående rationaliseringsundersökningarna intensifieras och de nya
möjligheterna effektivt utnyttjas. Ansträngningar bör göras att få till stånd
en viss centralisering av extemporeberedningen utan att allmänhetens möjligheter
till god service eftersätts.

Under efterkrigstiden har vissa nya typer av distributionsorgan för läkemedel
kommit fram. Sådana är filialapoteket med förenklad utrustning
och läkemedelsförråd typ A (apoteksförråd). Utredningen anser att man i
ökad utsträckning bör söka sig fram till varierade apotekstyper allt efter de
lokala behoven.

Som en serviceåtgärd främst med tanke på poliklinikpatienter och hemgående
patienter föreslår utredningen vidare att vid varje större sjukhus
inrättas ett särskilt utlämningsställe för läkemedel, en läkemedelsshop. En
sådan bör vara helt skild från den enhet som avser läkemedelsförsörjningen
för sjukhusets interna behov. Apoteksbolaget bör i samarbete med sjukhusets
huvudman inrätta och därefter driva ett dylikt serviceapotek.

Enligt utredningen finns det också skäl att undersöka om inte vissa ten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

denser i fråga om lokalisering av detaljhandeln i allmänhet bör avspegla
sig i en flexiblare politik beträffande apotekens lokalisering. Av säkerhetsskäl
måste man hålla fast vid principen att läkemedelsförsäljning endast
kan ske under behörig personals ledning och oftast torde starka skäl tala
för att hålla verksamheten samlad i speciella apotekslokaler. Om det emellertid
skulle öka bolagets möjligheter att lämna allmänheten service och
även kunna ske till väsentligt lägre kostnad hör det dock i och för sig inte
föreligga hinder för att ett enklare expeditionsapotek, drugstores i modifierad
form, inryms inom en stormai*knad eller liknande kommersiellt
centrum.

ACO-bolaget

Enligt överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten skall ACO
under minst två år räknat från den 1 januari 1971 drivas som dotterföretag
till apoteksbolaget. Den av apotekarsocieteten grundade stiftelsen skall vara
representerad i dotterbolagets styrelse. Staten skall för 7,5 milj. kr. förvärva
bl. a. apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning, inkl. inrett laboratorium
(ACL) med apparatur och inventarier, patent- och varumärkesrätter
samt hyresrätterna till de av laboratoriet och företagsledningen för
ACO disponerade lokalerna ävensom den fastighet i vilken distriktslaboratoriet
i Sundsvall är inrymt. Det framgår också att staten förvärvar distriktslaboratoriernas
egna resurser i samband med inlösningen av apoteken.

Enligt utredningen bör ACO fortleva och utvecklas men detta bör ske helt
avskilt från apoteksverksamheten. Anledningen härtill är att utredningen
anser tillverkningen på distriktslaboratorierna fylla en önskvärd funktion
inom läkemedelsförsörjningen och att lönsamheten måste betraktas som
godtagbar. En nedläggning av distriktslaboratorieverksamheten kan därför
inte komma i fråga. Det skulle för övrigt innebära en inte godtagbar kapitalförstöring.
I samband med att apoteksbolaget inlöser de nuvarande apotekens
lager och inventarier avskiljs de kvarvarande distriktslaboratorierna
och samlas i ett tillverkningsföretag som till att börja med blir dotterbolag
till apoteksbolaget. Sedermera bör det överföras till den under uppbyggnad
varande statliga tillverkningskoncernen. Företaget bör enligt utredningen
syfta till att utgöra en konkurrensfaktor inom läkemedelstillverkningen genom
att särskilt ha till uppgift att säkra tillgången på neutrala basläkemedel
till låga priser. Genom att inarbeta ACO-verksamheten i ett statligt tillverkningsföretag
elimineras också huvuddelen av den kritik som under årens
lopp riktats mot verksamheten. Den allvarligaste invändningen mot den har
varit att verksamheten ekonomiskt inte kunnat helt skiljas från den allmänna
apoteksrörelsen samt att verksamheten finansieras av några enskilda
apoteksinnehavare, som var och en driver sin rörelse medan planering i
stort och central ledning sköts av apotekarsocieteten som organisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Droghandelns ställning

I direktiven för utredningen uttalas att det allvarligt borde övervägas att
centralisera droghandelsverksamheten till ett statsägt monopolföretag. Detta
uttalande görs sedan det erinrats om att såväl 1946 års läkemedelsutredning
som 1953 års läkemedelskommitté behandlat droghandelsfrågan. Inga åtgärder
beträffande droghandeln har vidtagits till följd av förslag från dessa
utredningar.

Utredningen grundar sina ståndpunktstaganden dels på material som presenterades
av läkemedelskommittén dels på speciella undersökningar och
utredningar.

I en av de åberopade utredningarna används två olika metoder för att
belysa utvecklingen av produktivitet och effektivitet. Enligt den ena har
droghandeln kunnat uppvisa en årlig förbättring av 7—8 %, enligt den
andra stannar den vid 4,5 %.

I jämförelse med andra branscher visar sig droghandeln ligga väl framme
i fråga om utvecklingstakt. Ur undersökningsrapporten hämtas sålunda att
medan droghandelns kostnader i relation till omsättningen minskat från
12,3 % till 8,2 % under 1954—1964 var motsvarande förändring för större
partihandel, alla branscher, en ökning från 12,7 % till 16,2 % samt för
enbart livsmedelsgrosshandel en minskning från 11,5 % till 11,3 %.

Den redovisade ökningen i effektivitet avser droghandelsbranschen som
helhet. Läkemedelsförsörjningsutredningen har visat att betydande skillnader
föreligger mellan de olika företagen. Sålunda varierade omsättningen
per anställd 1967 från 595 000 kr. till 1 510 000 kr. och omsättningen per
in2 lokalyta från 8 700 kr. till 18 700 kr.

På initiativ av läkemedelsförsörjningsutredningen har utförts en specialstudie
av konsekvenserna av en allmän övergång till enkanaldistribution.
Resultatet är på kort sikt en årlig kostnadsbesparing av 11,4 milj. kr.
Härav hänför sig 7,7 milj. kr. till grossistledet och 3,7 milj. kr. till producentledet.

Redan 1953 års läkemedelskommitté hade låtit göra en undersökning av
vilken effekt som skulle erhållas vid en övergång till centraliserad droghandelsverksamhet.

De totalt uppskattade kortsiktiga besparingarna inom droghandeln vid
centralisering blev 2—4 milj. kr. i 1954 års kostnadsnivå. Härav avser 1
milj. kr. besparingarna genom minskning av antalet order och 1—3 milj. kr.
besparingarna genom stordriftsfördelar.

Vid de nu gjorda undersökningarna har beräknats hur en centraliserad
droghandelsverksamhet skulle te sig jämfört med enkanaldistribution. Enligt
beräkningarna skulle en ytterligare kostnadsbesparing av 4 milj. kr. per
år erhållas.

På längre sikt anses emellertid monopoldroghandelns kortsiktiga kostnadsbesparing
bli absorberad av en lägre utvecklingstakt jämfört med en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970 45

kanaldistribution. Skälet skulle vara att den med konkurrensen förbundna
pressen på rationalisering försvinner i en monopolsituation.

Ett försök till jämförelse av effektivitetsgraden hos den norska monopoldroghandeln
och den svenska erbjuder stora svårigheter. Det är många
andra förhållanden än organisationsformen som inte är likartade. Detta
gäller t. ex. antal kunder, avstånd till kunderna och aktiviteter utöver läkemedelsförsäljning
till apoteken.

De försök till jämförelser som likväl gjorts har inte utfallit till monopoldroghandelns
fördel.

Redovisningen av intervjuer inom andra branscher visar bl. a. varierande
mönster för integration och att centralisering och fasta rutiner förekommer
i större utsträckning än inom läkemedelsdistributionen.

Enligt utredningen finns det alltjämt utrymme för icke obetydliga rationaliseringar
inom droghandeln. Sådana bör snarast komma till stånd och
rationaliseringsvinsterna bör komma läkemedelskonsumenterna till godo.
En verksam möjlighet att kortsiktigt uppnå detta vore utan tvivel att nu
ombilda droghandeln till ett monopolföretag anknutet till apoteksbolaget,
framhåller utredningen, men tillägger att man sannolikt kan uppnå goda,
och från vissa synpunkter bättre resultat, genom mindre genomgripande
åtgärder.

Således bör enligt utredningen en övergång till enkanalsystem medföra
betydande besparingar. En förutsättning är emellertid att inte antalet grosshandelsföretag
ökar och att inte något företag blir så litet att det distribuerar
endast ett litet antal icke försumbara preparat. Skulle utvecklingen
bli sådan att denna förutsättning inte kommer att föreligga, kan de nu beräknade
vinsterna förbytas i kostnadsökningar för apoteken till följd av att
antalet kontakter apotek—grosshandel skulle öka oproportionellt mycket.
Ingenting talar emellertid för att en sådan utveckling skulle ske efter det
att apoteksbolaget etablerats, anser utredningen.

En övergång till enkanalsystem innebär att ett nytt konkurrensmedel
införs. Det blir en konkurrens från droghandlarnas sida att få distribuera en
viss producents preparat och producenterna får ökat intresse av att veta
vilket droghandelsföretag som är effektivast. I relationen droghandel—
apotek innebär enkanalsystemet i sig ingen garanti för att det nya konkurrensmedlet
skulle ha någon ekonomisk effekt. Utan ändringar i övrigt
av systemet för läkemedelsdistributionen skulle därför en ökad övergång
till enkanaldistribution mycket väl kunna innebära att rationaliseringsvinsterna
helt kom att fördelas mellan producent och droghandlare. Detta vore
en för samhället icke acceptabel utveckling framhålls det i betänkandet.
Med tillkomsten av apoteksbolaget uppstår emellertid en helt ny situation
hävdar utredningen och hänvisar därvid i första hand till den nya prispolitik
utredningen förordar och som redovisas i det följande.

Utredningen framhåller vidare att apoteksbolagets besittning av Vitrum

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

givetvis kommer att innebära en styrka vid bolagets strävanden att påverka
prisbildningen. Alternativet att använda den egna apparaten för engrosdistributionen
kommer alltid att finnas och bolaget behöver inte riskera
att komma i ett tvångsläge till följd av kartellbildningar eller andra åtgärder
från de få utomstående droghandelsföretagen. Det bör emellertid framhållas,
säger utredningen, att bolaget i sitt agerande måste söka se till helheten.
I vissa lägen kanske det för producenten kan vara förenat med särskilt
stora fördelar att den fysiska distributionen sker en viss väg. Om detta
övertygande visas och totalkostnaderna för läkemedlet härigenom minskar
bör detta bestämma distributionsvägen. Inte minst då det gäller de stora
sjukhusens förvärv av stapelläkemedel kan sådana synpunkter komma in
med särskild styrka.

Enligt utredningens mening innebär det nya systemet så många nya
utvecklingslinjer att det finns all anledning att nu pröva vilka effekter som
kan uppnås utan ytterligare ingripanden i droghandelsledet. Utredningen
anser det sålunda inte påkallat att nu införa ett statsmonopol på grosshandeln
med läkemedel.

Prispolitiken

För de farmacevtiska specialiteterna — som motsvarar 95 % av totalkostnaderna
för läkemedel — sker prisbildningen under det allmännas
medverkan i två steg. Sålunda fastställer socialstyrelsens läkemedelsnämnd
apotekens högsta medgivna inköpspris i samband med registreringen. Till
detta pris som är summan av producentkostnader och distributionskostnader
till apotek läggs en för apoteken i medicinaltaxan medgiven handelsavans.
Bl. a. under hänvisning till koncentrationsutredningens undersökningar
anser läkemedelsförsörjningsutredningen att den nuvarande prisgranskningen
är alltför formell och att en aktiv prispolitik erfordras.

Efter en redogörelse beträffande affärsverkens taxor och priser samt
prissättningen hos monopolföretaget Nya systembolaget framhåller utredningen
att apoteksbolaget bör ges befogenhet att självt fastställa sina taxor.
En sådan befogenhet föreslogs även av 1946 års läkemedelsutredning för det
av utredningen föreslagna svenska apoteksaktiebolaget.

Enligt utredningen skall bolaget tillämpa enhetliga priser över hela landet
och erhålla täckning för sina kostnader och kunna förränta insatt
kapital.

Eftersom de farmacevtiska specialiteterna numera helt dominerar bilden
är det av största betydelse för totalkostnadernas begränsning att specialitetspriserna
är skäliga säger utredningen och erinrar om att en föreskrift om
att så skall vara fallet finns i läkemedelsförordningen. I samband med att
registrering söks för en farmacevtisk specialitet skall sökanden uppge det

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

pris varan är tänkt att betinga. Sedan bedöms prisfrågan i samband med
prövningen av hela registreringsärendet.

Med hänsyn bl. a. till det värde som ligger i att varje läkemedel kan omfattas
av läkemedelsförmånen anser utredningen att en prisreglering är
nödvändig. Frågan är då hur prisgranskningen skall ske för att bli så
effektiv som möjligt.

Om man inte som nu önskar ha prisgranskningen förlagd till socialstyrelsen
torde enligt utredningen i stort sett två helt olika vägar stå till buds
om man på annat sätt vill få garantier för att läkemedelspriserna är skäliga.

En möjlighet är att granskningen omhänderhas — formellt eller reellt
— av annan myndighet med en för ändamålet specialiserad kompetens. En
annan möjlighet är att en specialitet registreras utan hänsynstagande till
priset men att apoteksbolagets skyldighet att tillhandahålla specialiteten
blir beroende av huruvida bolaget kan inköpa den till ett pris som bolaget
bedömer rimligt.

Om man valde vägen att låta leveransskyldigheten bli beroende av prisets
skälighet skulle detta säkert leda till en ökad konkurrens särskilt mellan
specialiteter av likartad eller nära besläktad typ. Det måste emellertid befaras
att apoteksbolaget skulle utsättas för en stark press och ett misstänkliggörande
för partiskhet som skulle vara hämmande för dess aktiviteter
i övrigt om bolaget vägrade att i sitt sortiment ta upp produkter som en
svensk kompetent myndighet bedömt ändamålsenliga från medicinsk synpunkt.
Med hänsyn härtill kan utredningen inte tillstyrka att man beträder
en sådan väg.

Prövning av huruvida priset på farmacevtisk specialitet är skäligt kan —
formellt eller reellt — uppdras åt särskild myndighet med kompetens på
området. Bland de nu befintliga myndigheterna skulle enligt utredningen i
så fall närmast statens pris- och kartellnämnd vara den som bör komma
i fråga. Den tveksamhet som kan finnas inför en sådan anordning sammanhänger
bl. a. med att det kanske är mindre tilltalande att samtidigt som man
nu söker samla de på många händer splittrade läkemedelsfrågorna man
skulle föra in ett nytt verk i bilden.

Ytterligare ett sätt att tillföra granskningsmomentet ökad sakkunskap
vore enligt utredningen att på lämpligt sätt koppla in apoteksbolaget i prisprövningen.
Bolaget kan förväntas få stor erfarenhet av prisbildning på det
farmacevtiska området. Det kan väntas bli utrustat med framstående ekonomisk
expertis och ha tillgång till relativt stora resurser för kalkylmässiga
och andra ekonomiska bedömningar. Enligt utredningens uppfattning bör
det bli en måttligt kostnadskrävande och relativt effektiv metod att föra in
bolaget som remissorgan innan läkemedelsnämnden avgör om det anmälda
priset är skäligt. Utredningen föreslår att denna åtgärd genomförs men
anser att den inte kan praktiseras förrän tillverkningsbolagen Yitrum och
ACO upphört att vara dotterföretag till apoteksbolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Om ett pris skall fastställas vid registreringen bör detta enligt utredningen
vara producentens högsta medgivna utförsäljningspris. Om den ändringen
jämfört med nuvarande ordning inte vidtas, blir effekten av det förordade
enkanalsystemet i droghandelsledet alltför begränsad. Med en ändring i linje
ined vad här föreslås, ökar konkurrensen i droghandelsledet. Förhoppningen
om att ökad konkurrens skall komma till stånd är ett bärande motiv för att
inte införa en monopoldroghandel i Sverige framhålls det i betänkandet.

Utredningen föreslår sålunda att prisets skälighet alltjämt skall prövas
före registrering men att vad som fastställs som maximipris är producentens
utförsäljningspris eller med andra ord partihandelns inköpspris.

Apoteksbolaget skall fastställa sina utförsäljningspriser som skall vara
enhetliga över hela landet och ge full kostnadstäckning. Prispålägget i grosshandelsledet
bestäms enligt affärsmässiga grunder och blir i praktiken ofta
beroende av överläggningar mellan producent, grossist och apoteksbolaget.

Utredningen framhåller att apoteksbolaget bör följa försäljningsutvecklingen
för introducerade farmacevliska specialiteter och — då anledning
synes föreligga därtill — ta initiativ till förhandlingar med producenten om
prissänkningar.

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

Vad angår läkemedelsförsörjningens organisation vid sjukvårdsinrättningarna
anser utredningen att ökad vikt bör läggas vid att en effektiv
samverkan kommer till stånd mellan den farmacevtiska expertisen samt
läkare och övrig sjukvårdspersonal. I normalfallet skall vid ett sjukhus
finnas antingen en farmacevtisk avdelning eller ett sjukhusapotek för att
betjäna sjukvårdsavdelningarna. Den farmacevtiska avdelningen skall förfoga
över personal, utrustning och lokaler som medger att den inte bara kan
förse vårdavdelningarna med läkemedel för den dagliga sjukvårdens behov
ulan också kan medverka till att rationell läkemedelsterapi tillämpas inom
sjukhuset. Chefsapotekaren som skall förestå den farmacevtiska avdelningen
skall utses på motsvarande sätt som gäller för överläkare.

Vid sjukhus som inte har farmacevtiska avdelningar skall enligt utredningen
finnas sjukhusapotek. Dessa skall distribuera läkemedel inom sjukhuset
och i övrigt på ett efter förhållandena lämpat sätt biträda beträffande
sjukhusets läkemedelsförsörjning. Sjukhusapotek skall förestås av apotekare
eller receptarie som förordnas av direktionen för sjukhuset. De kan
vara avlönade antingen av sjukhuset eller apoteksbolaget beroende av vilka
överenskommelser som träffats mellan bolaget och sjukhuset i fråga om
läkemedelsleveranserna dit. Sjukhusets resurser och den farmacevtiska
personalens tid kan mera odelat ägnas åt läkemedelsfrågorna inom sjukhuset
(läkemedelsval, intern distribution, säkerhetsfrågor, rådgivning och
uppföljning) i och med att de kommersiella frågorna helt åvilar bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Enligt utredningens uppfattning saknas anledning att i fortsättningen
upprätthålla distinktionen sjukhusapotek—centralförråd. I håda fallen rör
det sig om att ha en distributionscentral för utsändning av läkemedel till
avdelningarna. Den formella expeditionskompetensen är vidare densamma
för apotekare och receptarier. Vad angår de informativa uppgifterna bör
dessa fullgöras i så stor utsträckning och så djupgående som de tillgängliga
personella resurserna möjliggör.

Utredningen anser att för patienter i öppen vård och hemgående patienter
i ökad utsträckning bör inrättas utlämningsställen, förenklade apotek, som
drivs av apoteksbolaget.

Då det gäller produktion av läkemedel har trenden länge varit en ökad
övergång till industriell tillverkning. Detta gäller inte minst de läkemedel
som används på sjukhusen och likväl synes det uppenbart uttalar utredningen
att man här ännu inte kunnat dra full fördel av industrialiseringen
på läkemedelsområdet. I fortsättningen bör det bli än mer naturligt än hittills
att få till stånd lösningar, där de samlade resurserna vid sjukhusen och
inom den privata och statliga industrin tillvaratas på det för helheten bästa
sättet. Det rekommenderas att bl. a. Spri och apoteksbolaget samverkar i
denna riktning. I avvaktan på att mönstret utbildar sig bör enligt utredningens
mening största återhållsamhet iakttas beträffande ytterligare utbyggnad
av produktionsenheter inom sjukhusen.

Vad angår varuanskaffningen kommer denna i ett helt annat läge efter
tillkomsten av apoteksbolaget säger utredningen. Ingen köpare kan förväntas
erhålla bättre ekonomiska villkor av producenterna än den största
uppköparen på området, apoteksbolaget. De ekonomiska skäl som tidigare
funnits för att sjukhusen vid sidan av apoteken skulle bedriva upphandling
av läkemedel bortfaller sålunda. Enligt utredningens mening bör därför
sjukhusens inköp av läkemedel i fortsättningen ske via apoteksbolaget. Därvid
är det eu självklar sak att speciella inköpsavtal bör komma till stånd
mellan sjukhusen och bolaget.

Finansieringsfrågor

ULredningen framhåller att för bolagsbildningen behövs ett belopp av
30 milj. kr.

Apoteksbolaget skall enligt vad utredningen föreslagit fullgöra de skyldigheter
som tillkommer staten enligt överenskommelsen med apotekarsocieteten
den 17 september 1969. Detta innebär att bolaget skall inlösa
apotekens varulager och inventarier m. m. samt till apotekarsocieteten betala
31,9 milj. kr. för de i överenskommelsen angivna förvärven från
societeten.

För inlösen av apoteken har beräknats 27,6 milj. kr.

Under första halvåret 1971 äger minoritetsägare i Vitrum påfordra inlösen
4 — Bihang till riksdagens protokoll. 1 saml. Nr 74

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

av sina aktier till samma kurs staten betalar enligt överenskommelsen. Detta
motsvarar ett betalningsansvar för apoteksbolaget av högst 3,6 milj. kr.
Bolaget skall vidare erlägga den för 1970 upplupna räntan på riksgäldskontorets
reverser, vilka utges som likvid för statens förvärv av Vitrumaktier.
Denna ränta beräknas till 2,2 milj. kr.

Bolagets omedelbara kapitalbehov är sålunda enligt utredningen (31,9 +

27.6 + 3,6 + 2,2 = ) 65,3 milj. kr. Härtill kommer behov av likvida medel av
storleksordningen 10 milj. kr. Mot det samlade kapitalbehovet av ca 75
milj. kr. svarar 45 milj. kr. som satsats av aktieägarna. Ett lånebehov av
30 milj. kr. föreligger sålunda.

Täckandet av detta kapitalbehov har enligt utredningen samband med
den fortsatta utvecklingen av pensionsfrågan för dem som tidigare haft
anknytning till apoteksväsendet. Utredningen erinrar om att pensionsfrågan
för de inom apoteksväsendet verksamma behandlades i prop. 1963: 157.
Enligt propositionen uppgick de för tryggande av sådana pensioner särskilt
avsatta fonderna till omkring 60 milj. kr. Enligt föredragande departementschefen
borde ytterligare fondering inte ske. I stället borde en statsgaranti
beslutas. Sådan garanti borde förutsätta att staten inträdde som avtalsslutande
part i fråga om både löne- och pensionsförmåner. Frågan om den
närmare utformningen av de statliga åtgärderna skulle senare underställas
riksdagen. Vad sålunda förordats godkändes av riksdagen (SU 1963: 147,
r skr 1963:335).

Statens avtalsverk har sedermera inträtt som avtalsslutande part för
apotekarsocieteten gentemot personalorganisationerna och har träffat överenskommelse
med dem om pensionsförmånerna.

Apoteksinnehavarnas pensioner hade inte omreglerats då betänkandet
avgavs men en uppräkning av nu utgående belopp var avsedd att ske för
innehavare som övergår i bolagets tjänst.

Sedan avsättning till pensionsfonderna upphört bestrids pensionsutgifterna
i växande grad av löpande inkomster från apoteken. Efter tillkomsten
av apoteksbolaget bör detta enligt utredningen åläggas att svara för fullgörandet
av befintliga och tillkommande pensionsutfästelser på området. En
konsekvens är att pensionsfonderna överförs till bolaget.

Det bokförda värdet av pensionsfonderna uppgick den 30 juni 1969 till

59.7 milj. kr. Härav arbetade 13,4 milj. kr. som kapital inom apoteksväsendet
i det att detta belopp utlånats till apotekarkårens kreditkassa.
Utredningen har utgått från att förutsättningar skapas för att pensionsfondernas
totala kapital skall kunna arbeta inom apoteksbolaget och finner
att några omedelbara svårigheter inte bör föreligga för bolagets kapitalförsörjning.

Utredningen har inte gjort några mera ingående beräkningar av apoteksbolagets
kapitalbehov på längre sikt. Utredningen framhåller att de största
investeringarna under de första åren av bolagets verksamhet torde samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

hänga med installationen av datasystemet. Detta torde enligt utredningen
nära sammanfalla i tiden med avyttrandet av ACO-vcrksamheten och Vitrums
tillverkningsdel.

Läkemedelsinformationen

Utredningen lämnar en utförlig redogörelse för de omfattande aktiviteter
som förekommer på läkemedelsinformationens område. Av redogörelsen
framgår att den mest omfattande verksamheten utövas av läkemedelsindustrin.
Vidare finns särskilda läkemedelskommittéer på sjukhusen samt sedan
den 1 oktober 1968 den av socialstyrelsen tillsatta kommittén för läkemedelsinformation.

Nordiska läkemedelskommitténs förslag om skapande av en nordisk läkemedelsfond
som bl. a. skulle ha omfattande uppgifter beträffande läkemedelsinformation
omnämns. Slutligen refererar utredningen de synpunkter
på läkemedelsföretagens information och reklam som koncentrationsutredningen
gett i sitt betänkande Läkemedelsindustrin (SOU 1969:36).

Av den lämnade redogörelsen framgår, framhåller utredningen, att det
förekommer omfattande aktiviteter på läkemedelsinformationens område
men att det är en betydande brist på samordning. Någon för myndigheterna
tillgänglig mera detaljerad konsumtionsstatistik finns inte. Ett nytt inslag
i bilden är tillkomsten av socialstyrelsens kommitté för läkemedelsinformation.
Även den ringa erfarenhet som hittills finns av dess verksamhet ger
klart vid handen att den fyller ett behov. Enligt utredningens uppfattning
bör verksamheten permanentas och föras över i fastare former.

Det krävs framhåller utredningen en rad åtgärder för att säkra en riskfri,
rationell och effektiv läkemedelsbehandling. En sådan åtgärd är att producera
information av den typ som genom socialstyrelsens initiativ nu blir
tillgänglig. En annan är stöd åt vissa typer av forskning och ytterligare
en är stipendiering av läkare, apotekare och andra, bl. a. för att främja tillkomsten
av personalgrupper som ägnar sig åt hithörande verksamhet. Ytterligare
åtgärder som bör komma till stånd är anordnande av symposier
och liknande konferenser som kan ske utan någon som helst intressentpåverkan.
Särskilt angeläget är vidare att man får till stånd en samordning av nu
föreliggande aktiviteter och att nya initiativ planmässigt kan inordnas i ett
mönster som gagnar helheten. Det måste också beaktas att information om
ett läkemedels egenskaper och information om i vilken utsträckning och
under vilka förhållanden det används ofta kompletterar varandra på ett sådant
sätt att endast kunskap om samtliga dessa förhållanden ger en klar
bild. De här antydda linjerna efter vilka man borde angripa problemet att
rationalisera läkemedelsinformationen sammanfaller nära med utvecklingslinjer
som koncentrationsutredningen bejakat.

Det behov som föreligger skulle enligt utredningen tillgodoses om man

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

skapar ett läkemedelsinstitut som blir ett samarbetsorgan för information
och statistik på läkemedelsområdet. Utredningen förordar att ett sådant
läkemedelsinstitut kommer till stånd.

Enligt överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten skall avkastningen
av den av apotekarsocieteten grundade stiftelsen, dvs. det kapital
som sätts in i apoteksbolaget, tillföras en organisationsenhet med
uppgift att bl. a. främja information och statistik på läkemedelsområdet.
Utredningen anser att denna enhet bör bli identisk med det läkemedelsinstitut
utredningen förordat. Under förutsättning att de insatta medlen
förräntas efter 6 % blir den årliga utdelningen 0,75 milj. kr.

Utredningen framhåller att läkemedelsinstitutets verksamhet kommer att
främja en ändamålsenlig användning av läkemedlen. Att så blir fallet måste
vara ett intresse även för de seriösa läkemedelsproducenterna. De bör därför
bidra till finansieringen. Eftersom en fullständig anslutning inte kan förväntas
på frivillig väg och då varje producent bör bära sin del av bördan anser
utredningen att det bidrag som bör lämnas av industrin måste komma
i form av obligatoriska avgifter.

Utredningen föreslår att bestämmelser om en avgift till främjande av en
ändamålsenlig användning av läkemedel som är farmacevtiska specialiteter
tas in i läkemedelsförordningen. Med hänsyn till risken för onödiga biverkningar
och andra icke önskvärda effekter vid en olämplig användning av
läkemedel synes det nämligen vara ett säkerhetsintresse att effektiva åtgärder
sätts in för att trygga att läkemedlen används på ett ändamålsenligt
sätt. Avgiften bör sättas i relation till en producents försäljning av hans
specialiteter. Med hänsyn till de f. n. föreliggande behoven, som närmare
preciseras i fortsättningen förordar utredningen att avgiften t. v. kommer
att uppgå till 0,7 procent av försäljningssumman. Avgiften bör inkasseras
av socialstyrelsen och ställas till läkemedelsinstitutets disposition.

Omsättningen av farmacevtiska specialiteter uttryckt i apoteksbolagets
försäljningspriser kan beräknas bli 1 000 milj. kr. år 1971. Producentbidraget
till läkemedelsinstitutet skulle alltså bli 7 milj. kr. Totalt skulle institutet
sålunda vid starten disponera inemot 8 milj. kr. för sin verksamhet.

Nordisk läkemedelskommitté har kraftigt understrukit behovet av stöd åt
den kliniska farmakologiska forskningen. Man har också framhållit vikten
av ett samhälleligt stöd åt forskning som syftar till jämförelser mellan
olika preparat med likartade indikationsområden. I de i vårt land framförda
kraven på samhälleliga insatser för en bättre läkemedelsinformation
har också frågan om jämförelser mellan olika preparat varit central.

För att rättvisande jämförelser skall kunna göras mellan olika preparat
med likartade indikationsområden är det nödvändigt, anför utredningen, att
tillräckligt exakta metoder finns inte bara för att mäta de enskilda medlens
effekter vid klinisk användning utan också för att korrelera effek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

terna till varandra, över huvud taget måste man ha metoder som säkerställer
att medlens samtliga för- och nackdelar skall bli beaktade. Ofta torde
det här röra sig om avancerade kombinationer av mätteknik och statistik.
Det är givetvis de många medicinska disciplinernas uppgift att var och en
inom sitt område sörja för att läkemedlens användning sker under så optimala
betingelser som möjligt. Att utveckla metodik av den generella art
som här antytts torde emellertid falla på den kliniska farmakologin.

Med hänsyn till vad som sagts är det enligt utredningen angeläget att institutet
ställer medel till förfogande för en speciell professur i ämnet. Förslagsvis
bör den benämnas professur i komparativ farmakoterapi. Den bör
placeras vid lämplig medicinsk fakultet.

Tidigare har förordats att apoteksbolaget tar i anspråk avancerad datateknik
för styrning av lagerhållning, för expeditions- och debiteringsarbeten
m. in. samt för att kunna bidra till en individualiserad konsumtionsstatistik.
Utvecklingen och utnyttjandet av den erforderliga tekniken kommer att
ställa många nya krav. Med all sannolikhet står vi här i början av ett skede
där tvärvetenskapliga forskningsinsatser blir särskilt angelägna. För att
statistiken skall till fullo kunna ställas i läkemedelsupplysningens tjänst
erfordras speciell forskning och möjlighet till kvalificerad utbildning av ett
antal personer inom läkemedelsområdet. Det synes nödvändigt att en särskild
professur snarast kommer till stånd för ändamålet. Utredningen föreslår
att den benämns professur i farmacevtisk informationsbehandling.
Professuren bör bekostas av läkemedelsinstitutet och placeras vid farmacevtiska
fakulteten i Uppsala.

För var och en av de förordade professurerna räknar utredningen med ett
medelsbehov av 500 000 kr. per år. Beloppet är avsett att täcka avlöningskostnaderna
för professurerna, hjälpkrafter och materiel.

Nordisk läkemedelskommitté har framhållit behovet av stipendier för medicinalpersonal
för utbildning inom klinisk farmakologi. Utredningen understryker
detta behov. Enligt utredningens mening är det emellertid helt
otillräckligt att begränsa sig till utbildningsstipendier i snäv bemärkelse.
Här föreligger ett stort behov av att kvalificerade läkare och apotekare får
möjlighet att under daglig verksamhet på sjukhus medverka till att överföra
funna forskningsresultat om rationell läkemedelsanvändning till praktisk
sjukvård. Man kan inte räkna med att sådan verksamhet skall te sig omedelbart
ekonomiskt intressant för sjukvårdshuvudmännen. Under en följd
av år bör därför tjänster placerade på undervisnings- och regionsjukhus
samt andra större sjukhus bekostas av läkemedelsinstitutet. Innehavarna
av dessa tjänster bör åläggas att hålla nära kontakt med läkemedelsinstitutet
och apoteksbolagets regionkontor. Härigenom bör de kunna medverka till
att initiativ till samarbete och utveckling ömsesidigt tas inom centrala och
regionala organ i det praktiska sjukvårdsarbetet. De bör också upprätthålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

goda kontakter med industrin och dit framföra synpunkter och önskemål
från fältet. Dessa befattningshavare, konsulter i läkemedelsfrågor, bör regelmässigt
delta i överläggningar inom sjukhuset rörande läkemedel.

Utredningen anser det vara lämpligt att ungefär halva antalet konsulter är
läkare och halva antalet apotekare. Till en början torde ett belopp av 1,5
milj. kr. vara tillräckligt men allt eftersom tillgången på lämplig personal
ökar måste högre belopp ställas till förfogande. 0,2 milj. kr. beräknas för
stipendier i klinisk farmakologi.

Verksamheten vid den av socialstyrelsen startade kommittén för läkemedelsinformation
faller helt inom ramen för de uppgifter institutet skall
främja. Det synes därför enligt utredningen naturligt att institutet övertar
kostnaderna för denna verksamhet som beräknas till 0,8 milj. kr.

Utredningen anser att ett oundgängligt komplement till den tryckta
översiktsinformationen är sådan som kan erhållas vid mera specialiserade
symposier. Sådana anordnas även i viss utsträckning av läkemedelsfabrikanterna.
Det är angeläget att läkemedelsinstitutet med sin obundna ställning
kan arrangera och stödja symposier som bedöms värdefulla. Särskild
vikt bör läggas vid att erkänd utländsk expertis inbjuds liksom att svenska
fackmän får möjlighet att medverka vid symposier och liknande i utlandet.
Även kursverksamhet beträffande läkemedel för vidareutbildning av läkare
och apotekare bör stödjas av institutet. För ändamålet beräknar utredningen
ett medelsbehov av 0,4 milj. kr. årligen.

Apoteksbolagets dataanläggning är för bolaget primärt av värde från
rent ekonomisk synpunkt. Emellertid kommer den att möjliggöra framtagning
och bearbetning av åtskillig statistik av stort medicinskt värde. Utredningen
anser att bidrag bör lämnas till bolaget i den mån det åtar sig att
utföra speciella tjänster på detta område. I avvaktan på närmare utredning
beräknas bidraget till 2 milj. kr. årligen.

Utredningen föreslår att det nya läkemedelsinstitutet skall ledas av en
styrelse med bred förankring inom läkemedelsområdet. Sålunda bör företrädare
finnas för socialstyrelsen, statens läkemedelskontroll, universiteten,
apoteksbolaget, sjukvårdens huvudmän, läkarkåren, apotekarsocieteten,
andra yrkessammanslutningar och läkemedelsindustrin. Då i flera fall mer
än en företrädare bör ingå om en tillräcklig allsidig representation skall
komma till stånd torde antalet styrelseledamöter komma att uppgå till minst
15. Den dagliga ledningen av institutet bör enligt utredningen handhas av
en befattningshavare med professors ställning. Till sin typ torde chefen
närmast böra motsvara vad man kräver av en forskningsadministratör. Han
skall sålunda äga vetenskaplig utbildning och ha god överblick över det
stora verksamhetsfältet. Han skall vara initiativrik och ha förmåga att i
stort följa arbetet även utanför det egna området. I styrelsen skall han fungera
som föredragande.

Som ett beredande organ åt styrelsen och som ett koordinationsorgan för

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

institutets verksamhet föreslår utredningen en permanent arbetsgrupp med
högkvalificerad kompetens på läkemedelsområdet. Gruppen som föreslås
arbeta under benämningen institutskollegium bör förutom institutets chef
inrymma de av institutet avlönade professorerna i komparativ farmakoterapi
samt farmacevtisk informationsbehandling, chefen för statens läkemedelskontroll
samt företrädare för sjukvårdshuvudmännen och för apoteksbolaget.
Institutets egen personal bör vara starkt begränsad. Fem till sju
egna befattningshavare synes vara lämpligt.

Huvuduppgiften för institutet skall enligt utredningen vara att initiera
och samordna. Mera omfattande arbeten bör läggas ut som beställningsuppdrag
hos universiteten, apoteksbolaget m. fl.

För arvoden och andra ersättningar samt till förberedande utredningar
och omkostnader inom institutet beräknar utredningen 0,6 milj. kr. Vidare
beräknas ett belopp av 1,5 milj. kr. för tillfälliga undersökningar och åtgärder
som beslutas av institutets styrelse.

Författningsfrågor

Utredningen har i ett särskilt kapitel redovisat den lagstiftning m. m. som
erfordras för den nya organisationens genomförande. Grundläggande är därvid
enligt utredningen en lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel
med läkemedel. Förslag till sådan lag läggs fram i betänkandet. I kommentar
till lagförslaget anför utredningen att avsikten är att statens ensamrätt
beträffande läkemedelshandel skall avse den verksamhet som nu utövas av
apoteken samt sådan försäljning till sjukhusen som i begränsad utsträckning
kan ske vid sidan av privata apotek. Vid uppgörandet av lagförslaget
har läkemedelsförordningens terminologi i möjligaste mån följts. Förordningen
skiljer mellan partihandel och detaljhandel. Därvid förstås med partihandel
försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare
eller apotek, medan annan handel är detaljhandel. Uttrycket »eller apotek»
sammanhänger med att ett huvudmannaägt sjukhusapotek utan försäljning
till allmänheten inte är återförsäljare vilket alla andra apotek är. I lagförslagets
definition på partihandel har orden »eller apotek» utgått eftersom
apoteksbolaget är återförsäljare. En konsekvens härav är, framhåller utredningen,
att bolagets försäljning även till större avnämare som exempelvis
sjukhus definitionsmässigt blir detaljhandel.

Vidare har utredningen lagt fram förslag om ändring i läkemedelsförordningen
(1962: 701). De föreslagna ändringarna berör bestämmelserna om
handel med läkemedel samt vissa föreskrifter om registrering av specialiteter.
I sistnämnda fall blir det t. ex. inaktuellt att apotekarsocieteten skall
kunna ansöka om registrering.

Utredningen har också lagt fram förslag till ny kungörelse om läkemedelsförsörjningen
på sjukvårdsinrättningarna. Vidare har utredningen presenterat
ett utkast till bolagsordning för apoteksbolaget samt ett förslag till avtal
angående apoteksbolagets verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Remissyttrandena

Apoteksbolagets utformning och verksamhet

Beträffande tillkomsten av ett av staten och apotekarsocieteten
gemensamt ägt apoteksbolag konstaterar ett antal remissinstanser
utan kommentar att en överenskommelse föreligger medan andra mera
direkt tillstyrker eller säger sig inte ha något att invända mot att ett sådant
bolag bildas.

Bland de myndigheter och organisationer som uttalat sig positivt beträffande
tillkomsten av ett apoteksbolag märks riksförsäkringsverket, kommerskollegium,
LO, TCO, Sveriges farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet,
Svenska landstingsförbundet och Sveriges köpmannaförbund. Avstyrkanden
förekommer endast från RUFI och Svenska företagares riksförbund.

Sveriges grossistförbund invänder att det saknas belägg för att det nya
systemet skulle bli effektivare och att man därför bör avvakta med beslutet
till dess att nödvändiga kompletterande undersökningar företagits.

Vidare uttalar Föreningen Sveriges droghandlare att förslaget inte ger det
bästa totala systemet, dvs. det system som skulle givit de största sammanlagda
integrationsfördelarna inom de olika leden av läkemedelsförsörjningen.

Vad angår apoteksbolagets verksamhet är det LIF.s bestämda uppfattning
att denna bör begränsas till apoteksverksamhet. Det förefaller LIF orimligt,
oriktigt och offentligrättsligt tvivelaktigt att staten startar ett aktiebolag som
man sedan försöker ålägga uppgifter och befogenheter som i vårt land normalt
tillkommer ämbetsverk eller andra myndigheter. Om apoteksbolaget
får myndighetsbefogenheter — direkt eller indirekt — måste detta skapa
osäkerhet i rättstillämpningen och i hög grad försvåra apoteksbolagets huvuduppgift:
att i samverkan med övriga delar av läkemedelsförsörjningen
bli ett effektivt distributionsorgan. LIF kräver därför att det görs en bestämd
boskillnad mellan staten som övervakande myndighet och staten
som ensamdistributör av läkemedel. LIF anser det dock rimligt att apoteksbolaget
får viss bestämmanderätt över sina egna angelägenheter såsom lokalisering,
personalfrågor, kostnadsnivå och apotekspålägg.

Beträffande bolagets organisation ansluter sig statskontoret i
princip till utredningens förslag. På några punkter ifrågasätter ämbetsverket
om den föreslagna arbetsfördelningen är den bästa. Statskontoret anser
bl. a. att fler arbetsuppgifter borde decentraliseras.

Apotekarsocieteten instämmer med utredningen i att de i betänkandet
presenterade organisationsplanerna för bolaget främst bör betraktas som
modeller som underlag för diskussion. Beträffande huvudkontorets funktionsenheter
framhåller apotekarsocieteten att då apotekarsocieteten i dag i
många avseenden fungerar som centralt samordningsorgan för apoteks -

Kungi. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

väsendet bör det vara möjligt att i starten i stort sett utgå från nuvarande
organisationsplan. Däremot är det enligt apotekarsocietetens mening av
behovet påkallat att så snart som möjligt genomföra en uppdelning av
centrallaboratoriet på två från varandra fristående laboratorier.

Sveriges farmacevtförbund anför liknande synpunkter och anser att sådana
organisatoriska förändringar bör vidtas inom centrallaboratoriet att
såväl apoteksbolaget som ACO får tillgång till var sitt eget laboratorium.

LIF förutsätter att det idéutkast som utredningen redovisat ej skall bli
bindande för apoteksbolagets ledning när den skall organisera verksamheten.

Frågan om upprättande av region kontor har berörts av åtskilliga
remissinstanser.

Statskontoret anser att den regionala organisationen på flera sätt kan
motiveras. Framför allt torde de föreslagna regionkontoren främja den allt
nödvändigare samordningen dels apoteken emellan, dels mellan apoteken
och andra institutioner, främst landsting och sjukhus. Statskontoret anser
den föreslagna indelningen och anslutningen till landets sju sjukvårdsregioner
vara riktig. Enligt statskontorets mening bör huvudkontorets arbetsuppgifter
i större utsträckning decentraliseras till regionkontoren.

Även Svenska landstingsförbundet, Sveriges arbetsledareförbund och Apoteksteknikerförbundet
tillstyrker utredningens förslag om en regionindelning
som sammanfaller med de sju sjukvårdsregionerna. Apoteksteknikerförbundet
anser dock alt definitiva fastställandet av antalet regioner och
regionernas omfattning skall anstå till dess erfarenheter vunnits av regionverksamheten.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse förklarar att även om sjukvårdshuvudmännen
i stor utsträckning själva önskar planera sin läkemedelsförsörjning bör
det anses värdefullt att kunna samarbeta med en regional representant. En
regionindelning bör verkställas redan från starten och lämpliga regionchefer
bör omgående tillkomma.

Apotekarsocieteten godkänner sju regionkontor förlagda till sjukvårdsregionernas
centralorter. Cheferna för regionkontoren bör emellertid ej ha
överordnad ställning i förhållande till apoteksgruppernas chefer. Regionkontorens
arbetsuppgifter utvecklas närmare och bör vara rådgivning, utrednings-
och kontaktverksamhet samt viss kontroll. Societeten framhåller
emellertid att den redan tillämpade organisationen av apoteken sammanförda
till funktionella grupper bör utvecklas vidare och åberopar att hittills
vunna erfarenheter av verksamheten inom apoteksgrupper har varit gynnsamma.
Distributionsnätet är med denna uppläggning tänkt att sammansättas
av apoteksgrupper av olika storlek, som i vissa fall består av ett flertal
enheter, maximalt 8—10, men ibland av några få apotek. Placeringen av
huvudapoteket avgörs främst av den slutna och öppna sjukvårdens lokalisering
samt av var tyngdpunkten för centralortens handelsverksamhet är
belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74- år 1970

Sveriges farmacevtförbnnd förutsätter liksom utredningen att bolaget organiseras
som ett företag där samtliga apotek har ställning av filialer inom
en sammanhållen organisation. Med instämmande av SACO föreslår förbundet
inrättande av ett antal apoteksregioner, högst 40. Förbundet föreslår
vidare att under bolagets successiva uppbyggnad försöksvis organiseras
olika regionindelningar. Enligt förbundets uppfattning är det dock nödvändigt
att regioncheferna redan vid bolagets start är fristående från annan
verksamhet inom organisationen. Sålunda bör inte regionchef eller regionkontor
ens övergångsvis vara knutet till något apotek i regionen.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner starka skäl tala för att regionkontor
inrättas i residensstäderna och har sitt arbete förlagt till länen.

Riksförsäkringsverket uttrycker önskemål om representation i apoteksbolagets
styrelse. Svenska landstingsförbundet och Göteborgs sjukvårdsstyrelse
framhåller att sjukvårdshuvudmännen bör erhålla representation i
bolagets styrelse. Apoteksteknikerförbundet påpekar att även de anställda
bör — utöver den farmacevtiska representation styrelsen får genom den av
apotekarsocieteten grundade stiftelsen — garanteras representation i styrelsen.
Sveriges arbetsledareförbund anser att representation i styrelsen
från tjänstemannaorganisationerna måste noga prövas. Apotekarsocieteten
framhåller att bolagsstyrelsen för att få en tillräckligt allsidig sammansättning
bör bestå av nio personer. Flera av handelskamrarna förordar att
läkemedelsindustrin bereds plats i bolagets styrelse, detta mot bakgrund
av yrkanden om insyn på olika sätt i apoteksbolaget.

På det hela taget tillstyrks att bolaget får avgöra ärenden som rör
apotekens lokalisering m. in. Apotekarsocieteten tillfogar dock att
då det gäller inrättande eller nedläggande av apotek bör former för samråd
med socialstyrelsen kunna etableras. Svenska landstingsförbundet understryker
att sjukvårdens huvudmän måste få inflytande över planeringen,
lokaliseringen av nya apotek och liknande.

Länsstyrelsen i Värmlands län, Sveriges köpmannaförbund och Svenska
läkaresällskapet erinrar om glesbygdens apoteksservice, som kan lösas på
olika sätt men som inte får eftersättas.

Socialstyrelsen har inga invändningar mot de nya reglerna om minskad
skyldighet för apoteken att tillhandahålla vissa medicinskt betydelselösa
preparat men förutsätter en mjuk övergång. Liknande synpunkter redovisas
av apotekarsocieteten.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse ifrågasätter det medicinska värdet av en del
av handköpsverksamheten.

Utredningens förslag om en ökad flexibilitet i fråga om apotekens
service har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Sålunda
delar statskontoret uppfattningen att apoteksorganisationen bör göras mer
flexibel genom nya apotekstyper och nya principer för lokalisering. Även LO
menar att s. k. expeditionsapotek på mindre orter samt andra former för

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

försäljning av läkemedel bör medföra fördelar för läkemedelskonsumenterna.
Kooperativa förbundet tillstyrker också en modifierad form av drugstore
och föreslår att man analyserar möjligheterna att i framtiden distribuera
åtskilliga av nu ej receptbelagda läkemedel genom bl. a. livsmedelsbutiker.
Förbundet anser att apoteksmonopolet givetvis bör omfatta alla
receptbelagda läkemedel, men att man kan ifrågasätta det ändamålsenliga
i att monopolet även omfattar ej receptbelagda läkemedel — även om konsumentpriset
bleve något högre.

Sveriges köpmannaförbund vill också rikta uppmärksamheten på frågan
om inte distributionen av vissa medel även kunde ske genom lämplig form
av auktoriserad handel, exempelvis fackhandel med särskilt utbildad personal
och gärna under särskild tillsyn.

Apoteksteknikerförbundet hävdar allmänhetens rätt till maximal service
och framhåller att uppbyggnaden av ett funktionsdugligt servicenät blir en
angelägenhet av större vikt än frågan om hur man snabbt skall finna
former för kostnadsbesparingar. Förbundet godkänner förslaget med enklare
expeditionsapotek inrymda inom stormarknad eller annat köpcentrum
men vill att verksamheten skall vara samlad i speciella lokaler. På intet
sätt får apoteksverksamhetens seriösa karaktär äventyras, framhåller förbundet.

Sveriges farmacevtförbund är av den meningen att behovet av ev. »läkemedelsshopar»
och drugstores kan vara värt att undersöka. Dock bör enheterna
benämnas apotek och förestås av person med farmacevtisk examen.

Enligt apotelcarsocieteten riskerar drugstores i modifierad form att utnyttjas
i utpräglat kommersiellt syfte och det synes knappast vara lämpligt
att pröva sådana distributionsenheter.

I fråga om datasystemet anför statskontoret att stora fördelar
synes vara förenade med det föreslagna ADB-systemet för expediering och
registrering av recept vid apoteken. Utredningen har inte redovisat något
försök till kvantifiering av systemets vinster. Svårigheterna med att i förväg
beräkna dessa är uppenbara, men det vore enligt statskontorets uppfattning
värdefullt om man genom t. ex. simulering av lagermodeller kunde närmare
bedöma systemets vinster. Även riksförsäkringsverket och kommerskollegium
nämner den moderna datatekniken vid uppräkning av fördelarna med
apoteksbolaget. Handelskamrarna, Sveriges grossistförbund och Svenska
företagares riksförbund är också positiva till att datateknik kommer till
användning inom apoteksbolaget men påtalar förhållandet att omfattande
tekniska problem återstår att lösa vad gäller det föreslagna datasystemet.

Apoteksteknikerförbundet uttalar att datasystemet i första hand skall
vara ett tekniskt hjälpmedel för förverkligandet av angivna målsättningar,
inte i första hand personalreducerande. Effektivitet och höjd servicegrad
måste komma i första hand. Sveriges farmacevtförbund bedömer ett datasystem
på sikt användbart inom området och anför bl. a. att systemet inte

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 7A år 1970

får leda till en av enbart ekonomiska skäl grundad styrning av apotekens
lagerhållning.

Apotekar societ et en anger som sin bestämda uppfattning att projektet får
ses på betydligt längre sikt än vad som angivits i utredningen. En etappvis
vidareutveckling av ADB-frågorna rekommenderas.

Föreningen Sveriges droghandlare bedömer att totalsystemet inte torde
kunna sättas i drift förrän i slutet av 1970-talet. Föreningen finner det därför
angeläget att snarast finna ett system, som kan ge omedelbara kostnadssänkningar
och föreslår att i avvaktan på ett totalsystem ett automatiskt
beställningssystem mellan apoteken och grossisterna snarast införs. Ett
alternativt beställningssystem presenteras som innebär att apoteksbolaget
skulle utnyttja datamaterial från läkemedelsgrossisterna. Systemet innebär
direktkontakt mellan apotek och grosshandelscentral. Grossisterna kan med
lämpliga intervall till bolaget överföra på magnetband registrerade uppgifter
om mottagna order. Även om man efter en genomförd systemanalys skulle
finna det lämpligt att utveckla ett totalsystem bör enligt föreningens mening
det av dem föreslagna systemet trots allt genomföras som en interimistisk
lösning.

Socialstyrelsen ifrågasätter om man inte snarast borde utreda möjligheterna
till snabb övergång till redan nu existerande datasystem för varubeställning
utan patientstatistik. Enligt styrelsens mening är det inte lämpligt
att utan ytterligare förstudier och problemanalys igångsätta ett projekt
av denna storleksordning. Svenska läkaresällskapet uttalar att för mera
allmän statistik rörande läkemedelsförbrukningen torde flera billigare vägar
stå till buds. Moderna stickprovsundersökningar torde erbjuda goda möjligheter
och god säkerhet. Liknande synpunkter framförs av läkemedelsbiverkning
snämnden, Apotekar societ et en och LIF.

Spri förordar att mot bakgrunden av den väntade utvecklingen av informationssystem
inom sjukvården bör ett nära samarbete i berörda avseenden
etableras med Spri. Göteborgs sjukvårdsstyrelse ansluter sig också till tanken
om att information om öppenvårdspatienternas läkemedelsstatus i framtiden
integreras i den slutna vårdens kommande ADB-rutiner för läkemedel.

Ett klarläggande av de juridiska förutsättningarna för registrering av enskilda
personers läkemedelsförbrukning efterlyses av socialstyrelsen, läkemedels
nämnd en, Sveriges farmacevtförbund och Svenska läkaresällskapet.

Beträffande personalens ställning och villkor framhåller
Apotekarsocieteten och Apoteksteknikerförbundet betydelsen av en fri
och rörlig lönepolitik. Vidare påpekar dessa organisationer samt Sveriges
farmacevtförbund att bolagsledningen bör aktivt verka för en god kontakt
mellan den centrala organisationen, arbetsledningen och övriga anställda,
bl. a. genom företagsnämnder och andra former av samråd.

Apoteksteknikerförbundet framhåller särskilt att apoteksteknikernas ansvarsställning
alltid varit en av de stora frågorna inom apotekstekniker»

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

förbundet. Förbundet anser att ett beslut i frågan nu är nödvändigt, övergången
från enskild apoteksverksamhet till statligt bolag talar klart för en
ändrad ansvarsfördelning. Apoteksteknikern bör i ansvarshänseende sortera
under socialstyrelsen. En gemensam tillsynsmyndighet för farmacevtisk
personal och apotekstekniker skulle underlätta nödvändiga rationaliseringar
i arbetsuppläggningen.

Enligt socialstyrelsens uppfattning är det väsentligt att ansvarsförhållandena
mellan apoteksenheterna och central och regional förvaltning i vad
avser farmacevtiska arbetsuppgifter klarläggs. Beträffande det enskilda
apoteket synes det styrelsen naturligt att föreståndaren, som skall utöva
den faktiska tillsynen, i första hand också är ansvarig gentemot socialstyrelsen.
Socialstyrelsen ifrågasätter om man behöver bibehålla anordningen
med legitimation av apotekare. Vidare anmäler styrelsen att den närmast
lutar åt att man bör kunna upphäva lagen 1941:331 om avstängning av
apotekare m. fl. i vissa fall. Slutligen påpekar socialstyrelsen att ändrade bestämmelser
om apotekspersonalens tystnadsplikt måste komma till stånd.

ACO-bolaget

Bildandet av ACO-bolaget har inte mött någon gensaga av remissinstanserna.
Däremot har lämpligheten av att A C O blir dotterbolag till
apoteksbolaget berörts av flera.

LIF, Kooperativa förbundet, Svenska företagares riksförbund och Kemikontoret
yrkar på att ACO från början skiljs av från apoteksbolaget som får
monopol på detaljhandeln med läkemedel. ACO tillhörande apoteksbolaget
vore betänkligt med hänsyn till konkurrensen mellan statliga och privata
läkemedelsindustrier.

Motsatt uppfattning hävdas av Apotekarsocieteten som tvivlar på det
lämpliga med att redan nu besluta om relationerna mellan apoteksbolaget
och ACO-bolaget efter 1972 då ACO i dag har stor betydelse som serviceorgan
för apoteken.

Sveriges farmacevtförbund betonar att den i avtalet mellan staten och
apotekarsocieteten angivna övergångsperioden bör utnyttjas till en förutsättningslös
utredning av hela den statliga läkemedelskoncernens organisation
så att de olika företagens resurser samordnas och utnyttjas rationellt,
inte minst med hänsyn till tillvaratagandet av de personalresurser som
koncernen kommer att disponera. Enligt förbundet bör Vitrums grosshandelsdel
skiljas från apoteksbolaget som enbart bör syssla med detalj distribution.

Beträffande antalet tillverkningsenheter inom ACO delar
statskontoret utredningens uppfattning om att en koncentration av den
nuvarande, på ett flertal distriktslaboratorier geografiskt spridda tillverkningen
kommer att kunna bidra till en förbättrad lönsamhet. Ämbetsverket

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

vill i sammanhanget endast peka på önskvärdheten av att man vid en sådan
koncentration av produktionen tar till vara ACO-preparatens marknadsmässiga
goodwill. Bland annat gäller detta bibehållandet av preparatens
lågprisprofil. Sveriges farmacevtförbund påpekar också att om ytterligare
koncentrering av produktionsenheternas verksamhet befinns lämpligt bör
dessas betydelse från service- och försvarssynpunkt övervägas.

Från beredskapssynpunkt kan det inte anses tillfredsställande med endast
ett eller eventuellt inget distriktslaboratorium i framtiden, hävdar överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap.

I fråga om registreringsplikt finner socialstyrelsen tiden nu
mogen att låta alla marknadsförda farmacevtiska specialiteter bli underkastade
likformig granskning, ACO-preparaten inbegripna.

Droghandelns ställning

Statskontoret finner det inte styrkt att konkurrensen mellan droghandlarna
på längre sikt skulle tvinga fram en snabbare rationalisering
jämfört med en central droghandel. Statskontoret delar inte utredningens
uppfattning att konkurrens skulle vara den enda drivfjädern — eller ens
den viktigaste för rationaliseringen. Målet för organisationen av läkemedelsdistribution
måste som statskontoret ser det vara att inom ramen för befintliga
krav på snabbhet, säkerhet in. m. välja den för konsument och
samhälle billigaste metoden. Statskontoret anser att de mer långsiktiga
konsekvenserna av de båda diskuterade alternativen i detta avseende inte
blivit tillräckligt belysta. Liknande synpunkter framförs av Apoteksteknikerförbundet
och LO. LO vill förorda att även droghandeln monopoliseras
och Apotekar societ et en ifrågasätter om inte apoteksbolaget på längre sikt
finner det ändamålsenligt att själv omhänderta partihandelsfunktionen.
Riksförsäkringsverket vill ifrågasätta om det över huvud taget kommer att
finnas behov av särskilda grossister på läkemedelsområdet i Sverige, då
apoteksbolaget får inköpsmonopol. Om avansen i grossistledet tillfördes
apoteksbolaget, borde den enligt riksförsäkringsverket i stället kunna användas
till prissänkningar.

Näringsfrihetsombudsmannen däremot hälsar med tillfredsställelse att
alternativet om bildande av ett centralt statligt droghandelsbolag avvisats.
Handelskamrarna, LIF och RUFI har också en negativ syn på ett grosshandelsmonopol
och anser att den nuvarande droghandeln fungerar rationellt.

Föreningen Sveriges droghandlare finner det angeläget framhålla att utredningen
inte i något avseende funnit anledning att rikta kritik mot den
service, som droghandeln lämnar apoteken.

Beträffande en kanaldistributionen framhåller Föreningen
Sveriges droghandlare att införandet av ett centralt apoteksbolag med de

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

uPPgifter som läkemedelsförsörjningsutredningen föreslår måste accentuera
en övergång till enkanaldistribution men att denna distributionsform
med fördel kan tillämpas även vid nuvarande apotekssystem.

Föreningen anser att enkanaldistribution för läkemedelsgrosshandelns
vidkommande innebär att fabrikanten överlämnat hela sitt sortiment till
en distributör, och att den expertutredning, som redovisas i betänkandet
baserats på en sådan förutsättning. Vidare framhåller föreningen att den
i branschen hittills tillämpade enkanaldistributionen i samtliga fall inneburit
att producenten valt en kanal för hela sitt sortiment.

Utredningens ståndpunkt, att grundkriteriet på enkanaldistribution är att
en viss produkt distribueras endast en väg måste enligt föreningens mening
grundas på en feltolkning av undersökningsmaterialet. Fn uppdelning av
en fabrikants sortiment på flera grossister är enligt föreningen endast motiverad
om olika produkter eller produktgrupper krävde olika distributionsteknik.
Några sådana olikheter föreligger emellertid inte beträffande farmacevtiska
specialiteter annat än i extrema undantagsfall, och den grossist
som erbjuder en producent den lägsta distributionskostnaden för hela
dennes sortiment måste därför kunna distribuera varje särskild produkt av
detta sortiment till lägsta kostnad.

Enligt föreningens mening bör man vid en övergång till enkanaldislribution
välja en sådan form som ger högsta möjliga integrationsfördelar åt
branschen. En utformning enligt utredningens modell skulle enligt föreningen
medföra betydande kostnadsökningar och motiverar denna ståndpunkten
med att fabrikantens anskaffning av data för framtagande av ekonomiska
tillverkningssatser skulle försvåras och fördyras, att standardisering
av transportmedel såsom lastpallar, containers etc. skulle försvåras
och fördyras, att antalet order skulle öka och orderstorleken minska, att
kostnaderna för speditionsarbete i samband med import och intagande på
centrallager skulle öka, att fraktkostnaderna skulle öka genom uppdelning
av en given transportvolym på flera mottagare, att kostnaderna för returhantering
och insamling av kassationsvaror för indragna och utgångna preparat
skulle öka, samt att grossistens möjlighet att som specialist utföra på
fabrikanten liggande funktioner effektivare och billigare skulle minska.

Föreningen tar vidare upp att man bör beakta den harmonisering av lagstiftningen
inom läkemedelsområdet i Norden, som pågår och som medför
att förutsättningar skapats för en samnordisk distribution. En sådan distribution
innebär att producenten söker arrangera distributionen på ett enhetligt
sätt i samtliga nordiska länder.

Skulle man låta enkanaldistributionen avse enstaka artiklar, skulle distributionen
bli mycket splittrad och kostnadskrävande befarar Sveriges
grossistförbund. Liknande uppfattning har Sveriges farmacevtförbund, LIF,
RUFI, Föreningen Sveriges droghandlare, Svenska företagares riksförbund
och Kemikontoret. Man understryker också att de integrationsfördelar som

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

finns avser enkanaldistribution efter fabrikat och inte efter produkt.

Näringsfrihetsombudsmannen erinrar om att det från allmän konkurrenssynpunkt
bedömts kunna medföra skadliga verkningar att en producent för
försäljning av sin vara utväljer endast en distributör. Främst har betänkligheterna
sammanhängt med att en sådan ordning oftast helt eliminerar
den s. k. inommärkeskonkurrensen. Möjligen bör dock dylika betänkligheter
få vika inför de besparingar som kan stå att vinna med enkanaldistribution
just inom läkemedelsbranschen med sin av allt att döma tämligen
rika förekomst av substituerbara preparat. Möjligheterna att utnyttja
detta förhållande i priskonkurrenshänseende utan vådliga medicinska följder
torde enligt näringsfrihetsombudsmannen komma att öka i takt med
en utbyggnad av den farmakologiskt-kliniska jämförelseforskningen och information
efter utredningens förslag.

Apotekarsocieteten anser det i princip felaktigt att tillverkarna får ett avgörande
inflytande över distributionsapparatens utformning, medan detaljistledet
får acceptera erbjuden service. För apotekarsocieteten står det
klart att apoteken hittills utan anmärkningar har kunnat fullgöra sina
funktioner mycket tack vare en väl utvecklad och väl fungerande grosshandel.
Apotekarna är angelägna om att för att kunna upprätthålla sitt
professionella ansvar för läkemedelsförsörjningen även i fortsättningen ha
tillgång till en sådan partihandelsfunktion, uttalar societeten. Apotekarsocieteten
anser, att en utveckling mot enkanaldistribution är ett från konsumenternas
synpunkt avgjort sämre alternativ än ett bibehållande av
sortimentsgrosshandeln.

Beträffande anknytningen av Vit rums grosshandel sd
e 1 till apoteksbolaget förekommer vissa uttalanden. Sålunda ifrågasätter
kommerskollegium huruvida ej Vitrums grossiströrelse efter 1972 liksom
tillverkningsdelen bör avskiljas från apoteksbolaget bl. a. för att tillgodose
den privatägda droghandelns önskemål om godtagbara garantier för konkurrensneutralitet.
Sveriges farmaceut förbund menar att det är ändamålsenligt
och önskvärt att ett detaljistmonopol på läkemedel strikt begränsar
sin verksamhet till detalj distributionen. Detta innebär bl. a. att droghandeln
drivs avskilt från detaljistmonopolet och måste även gälla det statsägda
Vitrums droghandelsdel.

Föreningen Sveriges droghandlare ställer sig helt avvisande till förslaget
att Vitrums grosshandelsdel även efter 1972 skulle anknytas till apoteksbolaget.
Även uttalandet att apoteksbolagets besittning av Vitrum innebär
en styrka vid bolagets strävanden att påverka prisbildningen ger uttryck
för samma uppfattning, skriver föreningen. Det är väsentligt att samtliga
grosshandelsföretag likställs så att konkurrensen på lika villkor dem emellan
säkerställs för att tillfredsställa kraven på ökad rationalisering och
effektivitet. En favorisering av Vitrum får då inte ske, betonar föreningen,
och vill därför med bestämdhet hävda den uppfattningen att Vitrum bör få

Kiingl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

en i förhållande till apoteksbolaget fullt självständig ställning. Därmed
skulle Vitrum likställas med övriga grossister, vilket också är en förutsättning
för jämförelser mellan företagen. Liknande synpunkter redovisar LIF,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Svenska företagares riksförbund
och Kemikontoret.

RUFI föreslår som en konsekvens av grundtanken, att enkanaldistribution
förutsätter integration mellan producent och distributör, att Vitrums
grossistverksamhet bryts ut ur apoteksbolaget och inplaceras i den statliga
tillverkningskoncernen på läkemedelsområdet.

Prispolitiken

Utredningens förslag om en ny p r i s p o 1 i t i k har tilldragit sig stort
intresse hos remissinstanserna. Svenska landstingsförbundet har anslutit
sig till utredningens förslag i dess helhet och LO understryker vikten av att
de möjligheter som utredningen föreslagit för att följa prisutvecklingen
används så att prisjusteringar kan vidtas enligt utredningens intentioner.
Övriga remissorgan som tagit till orda beträffande prispolitiken redovisar
en varierande inställning till de olika delfrågorna.

Förslaget att bolaget självt skall få fastställa sina utförsäljningspriser
biträds av flertalet remissinstanser. Endast socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet
framför betänkligheter. Sålunda menar socialstyrelsen att en
särskild av Kungl. Maj :t utsedd nämnd bör skapas för att ta ställning till
förslag från bolaget om ändringar i medicinaltaxan. Som motiv för sitt förslag
anger styrelsen att omgången med fastställande av medicinaltaxa och
diskussionen av enskilda kostnadsposter för apoteken har varit ett av flera
incitament till rationalisering som skulle falla bort om bolaget skulle
fastställa sina egna utförsäljningspriser.

Av de remissorgan som ställt sig positiva till att bolaget får fastställa
sina egna taxor har några framhållit att grunderna för bolagets prissättning
bör redovisas öppet. Så är fallet med kommerskollegium, läkemedelsnämnden,
Apotekarsocieteten, Föreningen Sveriges droghandlare, Svenska
företagares riksförbund samt Kemikontoret.

Riksförsäkringsverket anser, att det grundläggande motivet för hela omläggningen
av läkemedelsförsörjningen är att det allmänna får bättre kontroll
över de förhållanden som bestämmer prisbildning och kostnader på
läkemedelsområdet. Verket framhåller, att av medicinskt likvärdiga läkemedel
endast det billigaste bör köpas in, och ifrågasätter huruvida registrering
av andra — dyrare — specialiteter än sådana som bolaget köper fyller
någon funktion. Snarast kan ett dylikt registrerande enligt verkets mening
leda till ett vidmakthållande av fabrikanternas reklam verksamhet i olika
former och ett tryck på bolaget att till högre priser köpa preparat som är
synonyma med sådana som redan tillhandahålls. En sådan förändring av
5 — Bihang till riksdagens protokoll. 1 samt. Nr 74

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

registreringen fordrar givetvis, att apoteksbolaget får tillgång till behövlig
expertis.

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att en granskning
av priset på farmacevtiska specialiteter alltjämt bör ingå i läkemedelsnämndens
prövning vid registrering av farmacevtiska specialiteter. Emellertid
förekommer också förslag om att prisgranskningen skall slopas. Sålunda
anser Göteborgs sjukvårdsstyrelse att det av utredningen konstruerade
systemet för prissättning av läkemedel ej synes fylla någon funktion
med hänsyn till att apoteksbolaget bör kunna fungera som garant för
priserna. Socialstyrelsens uppgifter i detta avseende bör därför kunna
undvaras.

Ett mera ingående resonemang om lämpligheten av att slopa prisgranskningen
förs av näringsfrihetsombudsmannen som utgår från allmänna erfarenheter
av prisreglering. Han anför bl. a. att vid den allmänna priskontrollens
slopande kunde genom den utredning som föregick beslutet konstateras
att införda maximipriser haft en benägenhet att bli allmänt tillämpade priser.
Denna företeelse har i åtskilliga fall kunnat konstateras på områden
där särskilda av det allmänna åsatta maximitaxor fortfarande tillämpas.
Dessa priser uppfattas i allmänhet av företagarna som godkända. Företagare
som finner sig ha utrymme för en prissänkning, vilken normalt skulle
ha genomförts, torde ofta fortsätta att upprätthålla de statligt auktoriserade
priserna i avvaktan på väntade kostnadshöjningar för att undvika svårigheter
att senare erhålla kompensation för dessa. En administrerad prissättning
innebär enligt näringsfrihetsombudsmannen också risk för att allt för
stor hänsyn tas till kostnadsförhållandena vid mindre rationellt drivna företag,
varigenom de fastställda priserna i längden lätt blir högre än vad som
skulle kunna tas ut om konkurrens rådde. Till följd av att en priskontroll
normalt grundar sig på faktiska kostnader och tillämpade kalkylnormer,
föreligger ej heller något påtagligt incitament till sänkning av kostnaderna,
eftersom en rimlig höjning av dessa i regel kan täckas med en prishöjning.
Utredningen har själv konstaterat att det av socialstyrelsen för
närvarande fastställda högsta priset vid försäljning till apotek i praktiken
blivit det normala priset. Till risker av här angiven art kommer de av allt
att döma betydande vanskligheter som blir förknippade med en bedömning
rörande ifrågasatta prisers skälighet på den sällsynt komplicerade marknad
som läkemedelsbranschen utgör, så mycket mera som åtskilliga läkemedel
tillverkas av utländska företag. En betydande olägenhet med förslaget
om särskild prisgranskning torde dessutom uppstå genom den tidsutdräkt
och den administrativa apparat som blir ofrånkomlig. Sammanfattningsvis
ifrågasätter näringsfrihetsombudsmannen om inte förutsättningarna för en
effektiv priskonkurrens i fortsättningen kommer att bli så förbättrade
genom övriga av staten redan genomförda eller av utredningen föreslagna
åtgärder, att särskild prisreglering ej endast blir överflödig utan rentav kan
motverka sitt syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Statens pris- och kartellnämnd rekommenderar att frågan om fortsatt
priskontroll tas upp till förnyad prövning. För en friare prisbildning talar
enligt nämnden svagheten i den hittillsvarande priskontrollen och de stora
såväl teoretiska som praktiska svårigheterna att ändra densamma så att
man åstadkommer en meningsfull prövning av prisets skälighet samt de
nya möjligheterna att öka prisets effektivitet såsom konkurrensmedel vid
läkemedelsförsäljning, som kan skapas genom tillkomsten av bl. a. den
statliga läkemedelskoncernen och utbyggnaden av den statliga läkemedelsinformationen.

Kooperativa förbundet är också tveksamt angående möjligheterna att
åstadkomma en tillförlitlig priskontroll för läkemedel bl. a. med tanke på
olikheten i kostnaderna för forskning och produktutveckling. Import och
export ökar också och flera andra problem finns som försvårar en nöjaktig
priskontroll. Förbundet menar därför att man på sikt bör överväga att
slopa priskontrollen och i stället med olika medel främja en mer aktiv
priskonkurrens med läkemedel.

Beträffande utredningens förslag att producentpriset och inte längre
grossistpriset skall prövas i samband med registreringen påpekar statskontoret
att denna fråga delvis hänger samman med vilken ställning droghandeln
ges. Vid det av utredningen förordade systemet med enkanaldistribution
tillstyrker statskontoret att prövningen bör avse producentens högsta
utförsäljningspris.

Socialstyrelsen vill inte motsätta sig en ändring enligt förslaget då en
övergång till ett system med producentens högsta medgivna utförsäljningspris
kan ge en viss genomsnittlig sänkning av bolagets inköpspris i ett övergångsskede.
Fastställt producentpris bör enligt styrelsens uppfattning alltid
offentliggöras efter beslut i läkemedelsnämnden.

Läkemedelsnämnden förordar att frågan om det lämpligaste systemet för
distributionen genom droghandeln blir föremål för ytterligare utredning.
I det sammanhanget bör också, säger nämnden, övervägas om apoteksbolagets
eller droghandelns inköpspris skall fastställas av registreringsmyndigheten.

Apotekarsocieteten, Svenska landstingsförbundet, TCO och SALF tillstyrker
också fastställandet av producentens högsta utförsäljningspris och
tillerkänner samtidigt apoteksbolaget en viss roll i prisöverläggningar med
de tidigare distributionsleden. Apotekarsocieteten betonar också att producentledets
prissättning har avgörande betydelse för konsumentpriserna och
anser att nuvarande prisövervakning behöver effektiviseras bland annat genom
tillförande av förstärkt ekonomisk expertis.

Kommerskollegium, Sveriges farmacevtförbund, LIF, RUFI, Sveriges grossistförbund,
Föreningen Sveriges droghandlare, Svenska företagares riksförbund,
Kemikontoret och handelskamrarna yrkar på att det hittills tillämpade
systemet med fastställande av ett apotekens inköpspris bibehålls. Ett
väsentligt motiv till att inte vidta några förändringar härvidlag ser remiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

instanserna i den föreslagna allmänna övergången till enkanaldistribution
varvid producenten och grossisten betraktas som en enhet.

Föreningen Sveriges droghandlare anser att ett system med fastställt
producentutförsäljningspris inte ger det incitament till konkurrens i grossistledet
som är en förutsättning för enkanaldistribution och den av läkemedelsförsörjningsutredningen
föreslagna prismekanismen är främst av detta skäl
helt oförenligt med enkanalsystemet. Föreningen lägger fram ett förslag till
system för ersättning av distributionens prestationer vid enkanaldistribution
av läkemedel.

Vissa remissinstanser har invändningar mot det föreslagna remissförfarandet
till bolaget. Med hänsyn till gällande sekretessbestämmelser anses
det inte givet att registreringshandlingar kan lämnas ut till tjänstemän i
apoteksbolaget. Denna uppfattning redovisar socialstyrelsen, läkemedelsnämnden,
SFL, Kemikontoret och Svenska läkaresällskapet.

Kemikontoret anmärker att den statliga monopolställning som apoteksbolaget
får gör det föga lämpat att därutöver bedriva någon speciell prispolitik
för läkemedel sspecialiteter. Motsvarande uppfattning hävdas av
Svenska företagares riksförbund och LIF.

För Kooperativa förbundet synes det mindre lämpligt att låta apoteksbolaget
starkt kunna påverka sina egna inköpspriser och kommerskollegium
ställer sig tveksamt till utredningens förslag att effektivisera granslcningsförfarandet
genom att föra in apoteksbolaget som remissorgan innan läkemedelsnämnden
avgör om ett anmält pris är skäligt. Dels kan en dylik
åtgärd skapa risker för intressekonflikter dels torde ej önskvärda förseningar
i registreringshandläggningen uppkomma dels synes, såvitt kollegiet
kan bedöma, den nuvarande priskontrollen godtagbart fylla sitt ändamål.

En regelbunden remissgång till apoteksbolaget innebär risk för förseningar
i handläggningen, som kan vara medicinskt olämpliga, anför SFL.

Statskontoret som i princip stöder förslaget angående en förstärkt priskontroll
anser att det föreslagna remitteringsförfarandet till apoteksbolaget
bör begränsas för att inte vålla förseningar vid registreringen av läkemedel.

LIF hävdar bestämt att priskontroll beträffande läkemedelsindustrins
produkter bör ligga hos en neutral myndighet. Andra led i läkemedelsförsörjningen
bör inte vara inblandade vare sig direkt eller indirekt. LIF förklarar
också att det tvärtemot vad som ofta hävdats i de senare årens allmänna
debatt inte yppats några nya förhållanden som motiverar en skärpning
av priskontrollen på läkemedel.

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

De föreslagna anordningarna för utbyggd sjukhusfarmaci uppfattas i
huvudsak positivt av remissinstanserna.

Socialstyrelsen tillstyrker en förändring av de större sjukhusapoteken till

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

farmacevtiska avdelningar och centralförråden till mindre sjukhusapotek.
Denna förändring överensstämmer med socialstyrelsens intentioner.

Försvarets sjukvårdsstyrelse vitsordar att militärapoteket efter hand i
stort sett erhållit goda resurser för sin mångfacetterade verksamhet. Det
torde utan överdrift kunna påstås att förekomsten av välutrustade farmacevtiska
avdelningar vid de större sjukhusen har kostnadsbesparande effekter
för individ och samhälle bl. a. genom möjliggörandet av en effektivare
sjukvård, skriver sjukvårdsstyrelsen.

Svenska landstingsförbundet anför att sjukvårdshuvudmännen och apoteksväsendet
under de senaste åren har gjort stora insatser för förbättrad
sjukhusfarmaci. Sett mot bakgrunden av den relativt långa projekteringstid
som fordras för sjukhusbyggen har den nivåhöjning av sjukhusfarmacin
som inrättandet av sjukhusapotek innebär åstadkommits i tillfredsställande
takt. Under den senaste femårsperioden har inte mindre än ett 70-tal sjukhusapotek
och centralförråd för läkemedel nyplanerats eller ombyggts.
Även på personalsidan har betydande förstärkningar genomförts meddelar
landstingsförbundet. Liknande synpunkter framlägger Stockholms stads
s jukvårdsstyrelse.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse påtalar också att det för sjukvårdshuvudmannen
är ytterst angeläget med en god läkemedelsförsörjning. Den starka
anknytningen mellan denna och sjukvården understryks ytterligare genom
att forskning, utveckling, utprovning och sortimentsbegränsning av läkemedel
inte kan ske utan en intim samverkan med sjukvården.

Spri anser det positivt att farmacevtiska avdelningar i huvudmannens
regi inrättas vid regionsjukhus och motsvarande samt att denna verksamhet
ges resurser att bedriva en progressiv läkemedelsterapi. Spri finner det
också tillfredsställande att frågan om organisationsformerna för övriga
sjukvårdsinrättningar har lämnats öppen.

Sveriges farmacevtförbund vill sammanfattningsvis påpeka vikten av att
den farmacevtiska servicen till den slutna sjukvården intensifieras och
byggs ut ytterligare. Det är därvid förbundets uppfattning att för att erhålla
en jämn och positiv utveckling över hela sjukvårdsområdet måste läkemedelsinspektionen
få vidgat kompetensområde och ges ökade resurser med
möjlighet att samordna och initiera utbyggnaden av de farmacevtiska avdelningarna
och distributionsnätet inom sjukhusen.

Enligt Apotekarsocietetens förslag skall centralförråden som apotek ingå
i bolaget. Man understryker betydelsen av att inte heller dessa mindre enheter
får enbart renodlade distributionsuppgifter. Även på dessa är informationsfunktionen
viktig och bör utvecklas. Samtliga sjukhusapotek bör
därför förestås av apotekare på heltid eller deltid, anser societeten.

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Stockholms
stads sjukvårdsstyrelse och Göteborgs sjukvårdsstyrelse samt Spri kan inte
tillstyrka att alla läkemedelsinköp till sjukhusen går över apoteksbolaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

utan anser att de huvudmannaägda sjukhusapoteken även fortsättningsvis
bör ha rätt att inköpa läkemedel direkt från producent och droghandlare om
detta visar sig vara ekonomiskt fördelaktigt. Emellertid anser fyra reservanter
i Stockholms stads sjukvårdsstyrelse att hela upphandlingen av läkemedel
bör vara koncentrerad till bolaget och tillstyrker således förslaget om
ensamrätt för apoteksbolaget att direkt från industri eller grosshandel
inköpa läkemedel.

Socialstyrelsen förklarar att med tanke på de komplicerade organisatoriska
problemen i den nära sammanhängande slutna och öppna läkemedelsförsörjningen
på sjukhusen måste huvudmannafrågan för den öppna försörjningen
liksom inköpsvägarna för läkemedel analyseras närmare.

Apotekarsocieteten anser att apoteksbolaget helt skall svara för sjukhusens
läkemedelsförsörjning. Ett apotekssystem med olika huvudmän sägs
minska möjligheten till en önskvärd utveckling mot en vidgad samordning
av den öppna och slutna vårdens läkemedelsförsörjning.

Sveriges farmacevtförbund vill jämställa sjukhusen med övriga konsumenter
gentemot apoteksbolaget. Det torde vara svårt att finna vägar som
på ett bättre och billigare sätt kan garantera sjukhusen läkemedel, anser
förbundet.

LIF framhåller att det inte kan vara till gagn för läkemedelsförsörjningen
att sjukvårdsinrättningarna tillskapar ett parallellsystem för distribution
av läkemedel.

Vad icke huvudmannaägda sjukhusapotek beträffar förutsätter Svenska
landstingsförbundet att de stora inköpen av läkemedel kommer att medföra
att skäliga rabattvillkor erhålls vid inköp från apoteksbolaget.

Enligt försvarets sjukvårdsstyrelse får en eventuell samordning av Iäkemedelsinköpen
inom det civila apoteksväsendet inte äventyra de fördelar
militärapoteket har av möjligheter till direktinköp och import av läkemedel
från partihandel och läkemedelsindustri. SBL och SVA önskar att ordningen
med deras försäljning av bakteriologiska preparat till sjukhus, läkare
och veterinärer skall få fortsätta.

Det skulle enligt Svenska landstingsförbundet vara synnerligen olyckligt
om sjukhusapoteken fråntas rätten att försälja läkemedel till allmänheten.
Förbundet anser att den föreslagna organisationen är orationell och att den
kommer att bli onödigt personal- och lokalkrävande. Dessutom kan det
förutses att lokaler för sådana expeditionsapotek, som enligt förbundsstyrelsen
är en mera ändamålsenlig benämning än läkemedelsshop, inte omgående
kan anordnas vid alla de sjukhus där sjukhusapoteken nu försäljer
läkemedel till hemgående patienter och öppenvårdspatienter. Det kan
inte få komma i fråga att servicen till allmänheten försämras genom att
läkemedelsförsäljningen vid sjukhusen upphör till dess lokaler för expeditionsapotek
kunnat anskaffas. Förbundsstyrelsen förordar därför att
farmacevtisk avdelning och sjukhusapotek liksom hittills, där så befinns
lämpligt, får försälja läkemedel direkt till allmänheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet som anser
att utredningen inte tillräckligt beaktat det nära sambandet mellan läkemedelsförsörjning
och den sjukvårdande verksamheten. Ett uttryck för
detta samband är inrättande av sjukhusapotek, läkemedelskommittéer
m. m. som ger en god service till patienter och läkare.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse förutsätter att Stockholm liksom hittills
skall kunna organisera och driva farmacevtiska avdelningar eller sjukhusapotek
och därigenom vidmakthålla och utveckla den integration mellan
sjukvård och farmaci, som måste krävas inom all rationell sjukvård. Vidare
bör enligt förvaltningens mening expeditionsapotek med fördel kunna organisatoriskt
samordnas med farmacevtiska avdelningar eller sjukhusapotek.
Det påtalas att utredningen inte lämnat några som helst riktlinjer eller
förslag till avlösning av befintliga sådana.

Försvarets sjukvårdsstyrelse vänder sig mot förslaget att endast apoteksbolaget
skall ha rätt att vid sjukvårdsinrättningarna försälja läkemedel
till allmänheten.

Direktionen för karolinska sjukhuset som bekräftar att militärapoteket
länge arbetat på att förbättra servicen till allmänheten i samarbete med
sjukhusledningen och läkarna, anser det vara en stor fördel om de sjukhusfarmacevtiska
avdelningarna får möjlighet att själva driva utvecklingsarbetet
mot bättre servicerutiner även i öppen vård.

Även Göteborgs sjukvårdsstyrelse och Västmanlands läns landstings
sjukvårdsstyrelse yrkar på att sjukhusapoteken även i fortsättningen får
sälja läkemedel till allmänheten.

Socialstyrelsen vill varmt tillstyrka att utlämningsställen för patienter i
öppen vård och för hemgående patienter inrättas vid sjukhusen. Som
nämnts anser styrelsen att huvudmannafrågan närmare måste analyseras.

Utredningens förslag att ge ökad service till patienterna i den öppna
vården på sjukhusen anser Spri positivt men ifrågasätter om denna service
helt skall skötas av apoteksbolaget.

Apotekarsocieteten godkänner ej förslaget om inrättande av särskilda
expeditionsapotek. Bl. a. anförs att på medelstora och mindre sjukvårdsinrättningar
torde det i regel inte vara samhällsekonomiskt riktigt att bygga
två apoteksenheter. Det är oftast inte heller nödvändigt om sjukhusapoteken
som societeten föreslagit tillhör apoteksbolaget. Bolagets ensamrätt
förhindrar då inte att försäljning till allmänheten sker direkt från sjukhusapoteket,
skriver apotekarsocieteten.

Apoteksteknikerförbundet biträder utredningens uppfattning om att
läkemedelsförsäljning vid sjukhusen bör vara skild från den enhet som
avser läkemedelsförsörjningen för sjukhusets interna behov. Förbundet anser
även att apoteksbolaget bör inrätta och driva serviceapotek vid sjukhusen.

TCO finner det angeläget att ett serviceapotek inrättas vid varje större

Iiungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

sjukhus och anser att detta bör ske i samarbete mellan det tilltänkta apoteksbolaget
och sjukhusets huvudman.

Finansieringsfrågor

Utredningen har föreslagit att pensionsfonderna överförs till apoteksbolaget
och där blir arbetande kapital. Beträffande regleringsfonden har något
utarbetat förslag inte avgetts, men utredningen har menat att det ligger i
sakens natur att den på lämpligt sätt tas i anspråk uteslutande för uppgifter
som kan betraktas som apoteksändamål och syften till att hålla läkemedelspriserna
under kontroll.

Apotekarsocieteten är införstådd med och finner det naturligt, att det
blivande apoteksbolaget på sätt utredningen föreslår fungerar som pensionsutbetalare
vad gäller såväl före den 1 januari 1971 aktuella som därefter
tilkommande pensioner. Icke desto mindre vill societeten markera, att det
är staten som alltjämt är ansvarig för pensionsförpliktelsernas fullgörande,
även om staten, såsom föreslagits i betänkandet, uppdrar åt bolaget att i
första hand fullgöra förpliktelserna.

Det förefaller enligt apotekarsocieteten oklart vad man i betänkandet avser
med förslaget att pensionsfonderna skall överlåtas på bolaget (lagtextens
terminologi) eller överföras till bolaget (kommentaren). Därmed
torde nämligen kunna avses antingen att fondmedlen skall överföras i bolagets
ägo och fonderna upplösas eller alt fondmedlen skall ställas till bolagets
disposition, men fonderna behållas som särskilda rättssubjekt.

Apotekarsocieteten kan icke godtaga ett upplösande av pensionsfonderna.
Även om pensioneringen inom apoteksväsendet i fortsättningen anordnas
enligt den s. k. fördelningsprincipen finner apotekarsocieteten det nämligen
inte möjligt att utan vidare upplösa fonder, uppbyggda av medel, som i särskild
ordning sammanskjutits av vissa grupper personer för pensioneringsändamål.
Däremot är apotekarsocieteten beredd att diskutera framtida
nyttiggörande av fondernas tillgångar. Dessförinnan måste dock den vilande
pensionsfrågan — som står olöst alltsedan ATP genomfördes — för
de äldre pensionärerna få en godtagbar lösning.

LIF framhåller att en mycket stor del av pensionsfondernas bokförda
värde är fiktivt. Utredningen förbigår uppgiften om dagsvärde av pensionsfonderna.
Detta hade så mycket mer varit erforderligt som enligt vad LIF erfarit
bokförda värdet i huvudsak är lika med nominella värdet. Därtill kommer
att drygt 40 milj. kr. av tillgångarna är bundna i obligationer löpande
med en ränta som i förhållande till dagens ränteläge är mycket låg. Detta
leder till att högst betydande kursförluster kommer att göras om pensionsfondernas
obligationsinnehav skall omsättas i kontanter.

Vad härefter angår regleringsfonden är det enligt Apotekarsocieteten juridiskt
sett en svår fråga att avgöra vem som har ägande- och dispositionsrätten
till den. Apotekarsocieteten anser, att nämnda rätt inte tillkommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

staten, i varje fall ej staten ensam. I stället hyser societeten den åsikten,
att åtminstone dispositionsrätten till fonden snarare tillkommer apotekarsocieteten
i egenskap av företrädare för apotekskollektivet.

Apotekarsocieteten är emellertid beredd att acceptera ståndpunkten, att
staten och apotekarsocieteten gemensamt äger förfoga över regleringsfonden.
Societeten anser därvid att erforderligt belopp av fondens medel bör bilda
reservfond i bolaget.

Regleringsfonden är av ansenlig storlek och LIF finner det därför angeläget
att användningen diskuteras. Då det emellertid med all sannolikhet
skall visa sig att bolaget kommer att ha ett avsevärt kapitalbehov — större
än utredningen förutskickar — ligger det nära till hands anta att regleringsfondens
medel i en eller annan form tillförs apoteksbolaget för finansieringsändamål.
LIF motsätter sig i och för sig inte att så blir fallet.

Läkemedelsinformationen

Flertalet remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag om ett
särskilt läkemedelsinstitut har i huvudsak anslutit sig till utredningens
uppfattning om behovet av angivna åtgärder för att förbättra läkemedelsinformationen,
men avvisat tanken på ett särskilt institut för ändamålet.

Således har flera remissinstanser, bland dem socialstyrelsen, statskontoret,
UKÄ, kommerskollegium, Apotekarsocieteten, Svenska landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet ansett att något nytt organ inte
borde tillskapas för de föreslagna uppgifterna utan att de i stället borde
organiseras i anslutning till socialstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium
eller det nya apoteksbolaget.

Vissa myndigheter och organisationer har ansett att frågan om institutet,
dess förläggning, organisation och finansiering borde bli föremål för ytterligare
överväganden.

Remissinstanserna har på grund av negativ inställning till det föreslagna
institutet inte redovisat några synpunkter på dess organisation.

I fråga om behovet av information understryker socialstyrelsen
vikten av att syftet med det föreslagna läkemedelsinstitutet blir tillgodosett.
UKÄ tillstyrker att ökade resurser ställs till förfogande för erforderliga
åtgärder när det gäller information, rapportering och forskning
på läkemedelsområdet. LO framhåller att den samordnade läkemedelsinformationens
kostnadsbesparingar för läkemedelsindustrin bör kunna medge
en relativ kostnadsbesparing för läkemedel.

Sveriges läkarförbund betonar att utredningen på ett adekvat sätt framhållit
det stora behovet av en till läkare i sluten och öppen vård riktad
läkemedelsinformation som står fri från ovidkommande kommersiella och
andra intressen. Förbundet tillstyrker varmt att samhället gör en kraftig
satsning på detta område men ansluter sig inte till den lösning som för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

ordas av utredningen. I stället menar förbundet att man skall satsa på en
breddning och aktivering av Iäkemedelsdebatten inom sjukvården genom
att inrätta flera enheter för klinisk farmakologi och genom att förstärka
och bygga ut läkemedelskommittéer vid de större sjukhusen. Enligt läkarförbundets
mening är det angeläget att de av utredningen föreslagna beloppen
utan nedskärningar kanaliseras in på den av förbundet skisserade regionala
verksamheten.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet delar också
utredningens uppfattning att det krävs större insatser från samhällets sida
på informationsområdet. Landstingsförbundet pekar bl. a. på behovet av
information till allmänheten vilket bör vara en uppgift för socialstyrelsen.
Denna uppfattning delas av flera remissinstanser.

Näringsfrihetsombudsmannen finner det riktigt att den reklam och information
om olika läkemedel, som nu huvudsakligen industrin svarar för och
som utgör ett betydande och kostnadskrävande inslag i konkurrensen mellan
företagen, balanseras och kompletteras genom en av det allmänna driven
neutral upplysningsverksamhet. Likartade synpunkter framförs av kommerskollegium.

Veterinär styr elsen och Sveriges tandläkarförbund understryker nödvändigheten
av att det föreslagna läkemedelsinstitutet ges resurser för information
även till veterinärkåren resp. till tandläkare.

När det gäller organisationen av informationsverksamheten
anser socialstyrelsen att den organisationsenhet med uppgift
att främja information och statistik på läkemedelsområdet som enligt avtalet
med apotekarsocieteten skall komma till stånd bör kunna bildas inom
socialstyrelsen som dels redan bedriver information och dels behöver statistikuppgifter
för att kunna följa läkemedelskonsumtionens förändringar.

Liknande synpunkter förs fram av UKÄ, som finner det angeläget att en
organisationsenhet för ifrågavarande ändamål blir så representativ som
möjligt och att enheten också kan fungera som ett forskningsråd med uppgift
att dela ut de medel, som föreslås bli anvisade för undersökningar på
läkemedelsforskningens område.

Även Sveriges tandläkarförbund ifrågasätter om man inte bör inrätta ett
särskilt råd som samordnar informationen och fördelar anslag till information.
Enligt förbundet bör rådet ställas under socialstyrelsen.

LIF föreslår att man överväger att knyta den centrala läkemedelskommittén
till det föreslagna utbyggda kontrollorganet, statens läkemedelskontroll.
Därigenom skulle ett önskvärt centrum för viktiga läkemedelsfrågor
av olika slag skapas.

Statskontoret ifrågasätter om inte den av utredningen föreslagna förstärkningen
av läkemedelsinformationen borde organiseras i anslutning till statens
farmacevtiska laboratorium och till socialstyrelsens nyinrättade kommitté
för läkemedelsinformation. Flera skäl talar enligt ämbetsverket för
en sådan lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74- år 1970

Framställningen av den för informationsverksamheten nödvändiga konsumtionsstatistiken
bör enklast kunna organiseras inom apoteksbolaget,
framhåller statskontoret.

Apotekarsocieteten anser att det bör övervägas i vad mån uppgifterna
inom det föreslagna läkemedelsinstitutet kan fullgöras genom utbyggnad
av någon eller några nu befintliga organisationer som arbetar med föreslagna
uppgifter. Bland sådana tänkbara organisationer synes socialstyrelsen,
statens farmacevtiska laboratorium och apoteksbolaget närmast kunna
komma i fråga.

Ett flertal remissinstanser, bland dem UKÄ pekar på värdet av den verksamhet
som bedrivs inom de lokala läkemedelskommittéerna samt föreslår
en förstärkning av denna verksamhet liksom en fortsatt uppbyggnad och
förstärkning av de sjukhusfarmacevtiska och kliniskt-farmakologiska avdelningarna
på sjukhusen.

Utredningens förslag om inrättande av professuren har såvitt
rör professuren i komparativ farmakoterapi fått ett mycket positivt mottagande
medan remissinstanserna däremot varit tveksamma när det gällt professuren
i farmacevtisk informationsbehandling. Bland dem som tillstyrkt
den förstnämnda professuren hör socialstyrelsen, UKÄ, medicinska fakulteten
vid Uppsala universitet, direktionen för karolinska sjukhuset, Sveriges
farmacevtförbund, Sveriges läkarförbund och Föreningen för klinisk farmakologi.
Flertalet remissinstanser har dock föreslagit att professuren bör
benämnas professur i klinisk farmakologi och några har pekat på att den
bör tillkomma i enlighet med UKÄ:s tidigare avgivna förslag till Kungl.
Maj :t. Socialstyrelsen och Föreningen för klinisk farmakologi har pekat på
att den bör ha anknytning till kontrollorganisationen.

Professuren i farmacevtisk informationsbehandling avstyrks av direktionen
för karolinska sjukhuset, LIF, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund och Föreningen för klinisk farmakologi.

UKÄ anser däremot att den föreslagna forskningsverksamheten för en
professur i farmacevtisk informationsbehandling fyller ett dokumenterat
behov. Med den grund som anges för verksamheten — ett utnyttjande av
apoteksbolagets datasystem — torde den emellertid kunna nå full effekt
först när detta utvecklats tillräckligt. Den föreslagna forskningen bör av
naturliga skäl inordnas i den farmacevtiska fakulteten. UKÄ avser att i det
sedvanliga petitaarbetet komma tillbaka till tidpunkt för inrättande av
tjänsten.

Farmacevtiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att inrättandet
av professuren i farmacevtisk informationsbehandling bör vara en av de
främsta förutsättningarna för utvecklingen inom läkemedelsinformationsområdet.
Fakulteten finner det naturligt att den får anknytning till fakultetens
avdelning för social- och rättsfarmaci.

Universitetets medicinska fakultet ställer sig också bakom utredningens
förslag om en förbättrad läkemedelsstatistik och förordar att en professur

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

inrättas för ändamålet. Professurens forskningsinriktning som främst skall
vara bearbetning och analys av det omfattande materialet rörande läkemedelsförbrukningens
struktur borde dock bättre avspeglas i professurens
benämning.

Socialstyrelsen anser det tveksamt om en professur i farmacevtisk informationsbehandling
bör inrättas, innan man säkert vet vad man kan uppnå
med den och innan man fått ett grepp om kostnaderna för framtaget material
i förhållande till dess värde. Styrelsen förordar därför att frågan närmare
utreds av den expertis, som i detalj skall utreda bolagets datasystem.

Enligt Apotekarsocieteten bör medlen för de föreslagna professurerna
användas till att mera punktvis stödja klinisk forskning resp. att låta ämnesområdet
farmacevtisk informationsbehandling växa fram inom farmacevtiska
fakultetens avdelning för social- och rättsfarmaci. Andra områden,
där forskningsstöd ter sig angeläget, är enligt societeten biofarmaci samt
läkemedelskontroll med speciell inriktning på generella problemställningar.

Flertalet remissinstanser som uttalar sig angående de föreslagna konsulenterna
i läkemedelsfrågor har ställt sig mycket negativa. Signifikativt är
yttrandet av Apotekarsocieteten i vilket man avråder från att konsulter anställda
av institutet placeras vid vissa sjukhus. Det åsyftade resultatet kan
enligt societeten bättre uppnås genom att utveckla samarbetet mellan sjukhusapotekarna,
de kliniska farmakologerna och sjukhusets kliniker bl. a.
inom läkemedelskommittéernas ram. Även denna verksamhet bör ges ett
ekonomiskt stöd. Enligt Svenska landstingsförbundet saknar de föreslagna
konsulenterna läkemedelskonsulenternas nära anknytning till industrins
forskningsavdelningar och torde därför ha begränsade förutsättningar att
överföra vunna forskningsresultat till sjukvården.

Det syfte utredningen angivit sig vilja tillgodose genom förslaget på denna
punkt får kraftigt stöd av socialstyrelsen.

Styrelsen delar utredningens uppfattning att det föreligger ett stort behov
av att kvalificerade läkare och apotekare får möjlighet att under daglig
verksamhet på sjukhus medverka till att överföra funna forskningsresultat
om rationell läkemedelsanvändning till praktisk sjukvård. Stora insatser
har visserligen på senare tid gjorts på detta område både av farmacevter
och läkare, men mycket återstår. Styrelsen vågar påstå att en farmacevtisk
och klinisk-farmakologisk insats av den storleksordning som utredningen
föreslår endast innebär en nödvändig minimiinsats. Styrelsen anser att kostnaden
härför i princip bör bestridas av sjukvårdshuvudmännen men menar
att en viss samordnande verksamhet synes nödvändig. Efter att ha nämnt
olika uppslag till lösning uttalar styrelsen att oavsett i vems regi en samordning
skall ske kommer en aktiv medverkan från apoteksbolagets sida
att utgöra en nödvändig förutsättning.

Förslaget att ge ekonomiskt stöd till symposier och kurser
har fått ett genomgående positivt mottagande. Föreningen för klinisk far -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

makologi finner förslaget utomordentligt välgrundat och Sveriges läkarförbund
uttalar att förslaget är ett nödvändigt komplement till läkemedelsindustrins
aktiviteter på detta område. Socialstyrelsen anser det inte utan
vidare självklart att denna aktivitet behöver ombesörjas av läkemedelsinstitutet.
Symposier torde lika väl kunna anordnas av andra obundna organ
om medel ställs till förfogande. Så har exempelvis socialstyrelsens kontrollorganisationsutredning
föreslagit att läkemedelsnämnden skall kalla
till symposier i läkemedelskontrollfrågor. Vidare är det tänkbart att den
nya apotekarsocieteten kan arrangera sådan verksamhet. Liknande synpunkt
förs fram av Svenska läkaresällskapet.

Även utredningens förslag om stipendier samt medel för
tillfälliga undersökningar och åtgärder har genomgående
tillstyrkts. Sveriges tandläkarförbund och SACO framhåller att stipendier
bör vara tillgängliga även för tandläkare.

De remissmyndigheter som yttrat sig över utredningens förslag om
bidrag till framtagning och bearbetning av läkemedelsstatistik
har varit tveksamma till detsamma eller ansett det
omotiverat.

Socialstyrelsen anser således att de medel apoteksbolaget behöver för
fortsatt utredningsarbete av datasystemets användbarhet för olika ändamål
bör ställas till förfogande på annat sätt eftersom det föreslagna institutet
inom de närmaste åren inte kan erhålla några statistikuppgifter genom
bolaget.

Enligt LIF bör man bygga vidare på den statistik som redan finns. Härigenom
skulle man få fram den helt övervägande delen av de fakta utredningen
efterlyser.

Svenska läkaresällskapet bedömer det vara omotiverat att det föreslagna
läkemedel sinstitutet skulle lämna 2 milj. kr. årligen till apoteksbolaget för
framtagning av medicinskt värdefull statistik.

Socialstyrelsen anser att det kan synas likgiltigt om resursförstärkningen
för läkemedelsinformationen finansieras på det av utredningen
föreslagna sättet, genom apoteksbolaget eller skattevägen eftersom varje
kostnad för ökad säkerhet till sist måste betalas av konsumenten. Enligt
styrelsen kan den föreslagna omsättningsavgiften komplicera priskontrollen
och bli en administrativt omständlig finansieringsmetod.

Apotekarsocieteten framhåller att om man väljer utredningens förslag
till finansiering synes inkasseringen enklast kunna ske genom apoteksbolagets
försorg. Ett alternativ, vilket innebär finansiering genom sjukförsäkringen,
är att debitera riksförsäkringsverket här ifrågasatta kostnader.
Ett tredje sätt är att låta kostnaderna inrymmas i apoteksbolagets
budget. Båda dessa alternativ medför administrativa fördelar.

LIF påminner om att industrin kommer att åsamkas betydande kostnadsökningar
genom starkt ökade registrerings- och årsavgifter för farmacev -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

tiska specialiteter samt att varje av statsmakterna fattat beslut om höjda
avgifter av ett eller annat slag återkommer till sist i form av höjning av
konsumentpriserna.

Sveriges grossistförbund anser att kostnaderna för den samordnande
verksamhet, som enligt förbundets mening bör skötas av socialstyrelsen, bör
bekostas i vanlig ordning via budgeten.

Svenska företagares riksförbund anser att finansieringen bör omprövas
och RUFI riktar en allvarlig anmärkning mot den föreslagna finansieringsmetoden.

Författningsfrågor

Enligt RUFI förefaller en särskild monopollag att vara en onödig lagstiftningsprodukt.
Förslaget innehåller väsentligen intet annat än ett stadgande
om att detaljhandel med läkemedel endast får drivas av staten. En dylik
bestämmelse kan med fördel tas in i läkemedelsförordningen. Då apoteksbolaget
inte blir helstatligt bör enligt RUFI 3 § utgå och 2 § erhålla en lydelse
av innehåll att detaljhandel med läkemedel får drivas endast av staten eller
av företag som Kungl. Maj :t därtill utser. Vidare anser RUFI det anmärkningsvärt
att förslaget till monopollag inte innehåller någon straffbestämmelse
vid överträdelse av 2 §.

Västmanlands läns landsting framhåller att rätten för av sjukhushuvudman
drivet sjukhusapotek att försälja läkemedel direkt till allmänheten
måste komma till uttryck genom ändring i den i betänkandet föreslagna
lagen om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel.

Beträffande den föreslagna ändringen i läkemedelsförordningen förutsätter
statens bakteriologiska laboratorium, veterinärstyrelsen och statens veterinärmedicinska
anstalt att den ändring som föreslagits i 12 § ej syftat till
någon ändring i laboratoriets resp. anstaltens nuvarande uppgifter att sälja
bakteriologiska preparat till sjukvårdsinrättning samt till läkare och veterinär.

Förstärkt läkemedelskontroll

Inledning

Den nuvarande kontrollorganisationen är uppdelad på ett antal mer eller
mindre självständiga enheter. Olika uppgifter inom området omhänderhas
således av socialstyrelsens läkemedelsbyrå, läkemedelsnämnd och läkemedelsbiverkningsnämnd
samt dess kommitté för läkemedelsinformation, SFL,
statens kontrollanter för bakteriologiska preparat, Svenska farmakopékommittén
samt nordiska farmakopénämnden. Vidare deltar statens institut för
folkhälsan och SBL i kontrollarbetet.

Då Kungl. Maj :t år 1968 ställde särskilda medel till förfogande för att
socialstyrelsen i samråd med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen
skulle utreda vissa organisationsfrågor rörande läkemedelskon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

trollen var det uppenbart att den snabba utvecklingen på läkemedelsområdet
krävde förstärkta insatser från samhällets sida. Utredningen visar också
att SFL under 1960-talet fått ständigt vidgade arbetsuppgifter och större
ansvar men att förhållandena vid laboratoriet i flera avseenden inte motsvarar
dagens krav. Med anledning härav föreslås genomgripande förändringar
i den nuvarande kontrollorganisationen.

Föreslagen organisation

Förslaget innebär att en ny organisation skapas genom sammanslagning
av SFL, farmakopélaboratoriet och biverkningsnämndens verkställande del.
Till denna nya organisation överförs också en del av läkemedelsinspektionen
samt huvuddelen av föredragandena i läkemedelsärenden i socialstyrelsen.
Vidare överförs den del av läkemedelsbyrån, som i dag utför kansliuppgifter
åt läkemedelsnämnden, samt byråns priskontrollgrupp. Vidare
föreslås att den nya organisationen ställs under enhetlig ledning med en
»totalchef». Den nya organisationen kallas Statens Läkemedelskontroll
(SLK).

Till denna organisation knyts såsom expertorgan den hittills försöksvis
inrättade biverkningsnämnden samt en av socialstyrelsen planerad p-piller-kommitté.

SLK föreslås organiserad såsom en s. k. matrisorganisation, vilket innebär
att SLK organiseras i två dimensioner, nämligen resursavdelningar och
funktioner. SLK får fyra resursavdelningar, nämligen en farmacevtisk (nuvarande
kemiska avdelningen vid SFL, farmakopélaboratoriet och den farmacevtiska
föredraganden i läkemedelsärenden i socialstyrelsen), en farmakologisk
(nuvarande biologiska avdelningen vid SFL), en klinisk-farmakologisk
(nuvarande farmakoterapevtiska avdelningen vid SFL, biverkningsnämndens
verkställande del och den medicinska föredraganden i läkemedelsärenden
i socialstyrelsen) och en inspektionsavdelning (nuvarande
läkemedelsinspektionen och statens kontrollanter för bakteriologiska preparat).
Inom SLK inrättas vidare tre funktioner, vilka »går över» dessa
resursavdelningar. De tre funktionerna är a) registreringsfunktionen, b)
kontrollfunktionen och c) standardiserings- och utvecklingsfunktionen.

Såväl resursavdelningarna som funktionerna ställs under ledning av separata
chefer. Chefernas för resursavdelningarna viktigaste uppgifter är att
slå vakt om och utveckla sina avdelningars professionella kunnande och
att ställa sina resurser till funktionschefernas förfogande. Funktionschefernås
viktigaste uppgifter är att ha ansvaret för att det arbete som faller inom
respektive funktion blir utfört i enlighet med målsättningen för funktionen
och att skaffa sig resurser för detta arbete från resursavdelningscheferna.

Samspelet mellan SLK:s resursavdelningar och funktioner kan också ut -

Kungl. Maj:ts proposition, nr 74 år 1970

tryckas på det sättet, att SLK:s resurser för läkemedelskontroll finns samlade
i de olika resursavdelningarna, vilka har egna lokaler, arbetsplatser,
apparatur etc. Resurserna skall dock användas inom de olika funktionerna.
Detta innebär således, att varje resursavdelningschef får ställa sina
fackresurser till de olika funktionschefernas förfogande.

Med hänsyn till att det föreslagna funktionstänkandet också ger möjlighet
att på sikt införa mer avancerade former för målformulering och resursfördelning
och resurskontroll föreslås också att programbudgetering införs
vid SLK.

Utredningen föreslår att SLK får en »total» chef, som inte skall vara
chef för vare sig resursavdelning eller funktion inom SLK. SLK:s chef skall
ansvara för och övervaka resursfördelningen, företräda SLK utåt mot industrin,
andra myndigheter etc. samt delta i kontrollrådets arbete. Befattningen
som chef för SLK föreslås förenad med befattningen såsom föredragande
i läkemedelsärenden i socialstyrelsen.

experter
t ex

registr.

kansli

IONER

FUNKT

utveckling och
standardisering

kontroll

registrering

läkemedels biverkn.

nämnd

P-piller

kommitté

vetr. med.

exp

allm.

kansli

Läkemedels byrån -

Läkemedels nämnden -

Socialstyrelsens

kontrollråd

farmakologiskt

kliniskt

farmacevtisk

farmakologisk

inspektion

Kontrollorganisationen efter omorganisation

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Vidare föreslås att ett speciellt registreringskansli skapas genom sammanslagning
av delar av SFL:s nuvarande kansli och läkemedelsnämndens
kansli samt priskontrollgruppen inom läkemedelsbyrån i socialstyrelsen.

Slutligen föreslås att ett allmänt kansli — direkt underställt chefen för
SLK — inrättas. Dess arbetsuppgifter skall vara framför allt ekonomisk
redovisning och personalfrågor. Kansliet bör också biträda chefen i framför
allt uppföljning av resursfördelningen inom SLK. Kansliet skall byggas
upp med grund från den del av SFL:s nuvarande kansli, som inte kommer
att ingå i registreringskansliet. Kansliet bör ledas av en administratör med
erfarenhet av programbudgetering.

Den föreslagna organisationen framgår av en tidigare redovisad figur.

Socialstyrelsen och dess läkemedelsbyrå skall enligt förslaget utföra de
arbetsuppgifter som hänger samman med författningsfunktionerna, hanteringskontroll-
och hanteringsstandardfunktionerna samt konsumtions- och
förskrivningsvanekontrollfunktionen. Dessa funktioner är de som i dag synes
ha mest samhörighet med socialstyrelsens verksamhet i övrigt. Socialstyrelsens
kanske mest betydelsefulla uppgift i detta sammanhang blir
dock att vara ansvarig för att en kontinuerlig diskussion sker av läkemedelskontrollens
innehåll och att i samband med denna formulera mål för
SLK.

Den föreslagna organisationsförändringen innebär först och främst att
så gott som hela läkemedelsnämndsgruppen med läkemedelsnämndens nuvarande
kansli samt arkiv överförs till SLK. Kvar blir endast en deltidsföredragande
läkare för allmänna, medicinska frågor. Kontrollgruppen minskas
med den del av läkemedelsinspektionen, som överförs till kontrollorganisationen.
Den allmänna gruppen bibehålls i nuvarande skick till dess
vissa apoteksärenden kan komma att överföras till någon ny apoteksorganisation.
De härigenom lösgjorda resurserna måste då med nödvändighet komma
att användas för det utredningsarbete som byrån bedriver, men som
f. n. är eftersatt, samt till en intensifierad genomgång av de författningar
som reglerar läkemedelshanteringen.

För läkemedelsnämnden innebär den föreslagna organisationen att den
övertar beslutsfunktionen i farmakopéfrågor. Detta innebär också att farmakopékommittén
uppgår i läkemedelsnämnden.

För att avhjälpa bristen på information till läkemedelsindustrin beträffande
läkemedelsnämndens bedömningsgrunder vid beslut om registrering
föreslås att läkemedelsnämnden exempelvis en gång om året inbjuder representanter
från industrin till ett symposium, där aktuella bedömningsproblem
diskuteras. Vidare föreslås, att läkemedelsnämnden tillsammans
med SLK ombesörjer att råd och anvisningar vid registrering av farmacevtiska
specialiteter kontinuerligt ges ut i ny upplaga, så att ev. ändringar
av registreringsnormerna snarast meddelas industriföretagen.

Även om läkemedelsnämnden upprättar direkta kommunikationer med
6 — Biliang till riksdagens protokoll. 1 sand. Nr 74

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

industrin finns fortfarande behov av ytterligare diskussion mellan kontrollorganisationen
och industrin men även mellan kontrollorganisationen och
övriga intressenter i denna. Därför föreslås att det inrättas ett organ för
utbyte av information på läkemedelsområdet, kallat socialstyrelsens kontrollråd.
I detta bör ingå representanter för socialstyrelsen, läkemedelsnämnden,
SLK, veterinär styrelsen, läkemedelsindustrin, apoteken, läkarförbundet,
statens institut för folkhälsan, giftnämnden och allmänheten.

Utredningen konstaterar att den föreslagna nya organisationen medför
behov av förstärkning av ledningsresurserna. I första hand måste således
förstärkning ske för sådana arbetsuppgifter som planering, styrning, kontroll
och uppföljning. Följande befattningar erfordras för detta, nämligen
en chef för SLK, en administrativ chef, tillika chef för SLK:s kansli samt
funktionschefer. De två förstnämnda tjänsterna har tidigare berörts. Beträffande
funktionschefsbefattningarna måste framför allt chefsbefattningen
inom registreringsfunktionen bli en heltidstjänst. Befattningarna som
chefer för de två övriga funktionerna däremot kan tills vidare kombineras
med andra tjänster inom SLK.

Sammanfattningsvis föreslås att följande tjänster inrättas, nämligen en
som »totalchef», en som administrativ chef och en som registreringsfunktionschef.
De båda andra funktionscheferna föreslås få särskilt funktionschefsarvode.
Kostnaderna för denna förstärkning av ledningsresurserna beräknas
till 450 000 kr.

En kontrollorganisation måste enligt utredningen vara flexibel och resurserna
måste kunna omfördelas inom organisationen med hänsyn till det
mål organisationen har vid en viss tidpunkt. Utredningen anser det därför
viktigt att organisationen får ett resurstillskott som kan sättas in dels
med hänsyn till den typ av personal som kommer att behövas dels — och
framför allt — med hänsyn till de arbetsuppgifter som kommer att läggas
på den. Därför föreslås att kontrollorganisationen under den tid som omorganisationen
pågår och fram till det att programbudgetering är helt genomförd
erhåller ett extra anslag av 750 000 kr. fr. o.m. budgetåret 1970/71
utöver den totala kostnadsramen för budgetåret 1969/70 för de nu fungerande
olika enheterna och utöver de beräknade kostnaderna för ökade ledningsresurser.
Beloppet skall disponeras för en permanent chef för den farmakologiska
(nuvarande biologiska) resursavdelningen, för laboratorsbefattningar
eller motsvarande i galenisk farmaci, i toxikologi och i mikrobiologi
samt dessutom för teknisk förstärkning av resursavdelningarna.
Även kostnaderna för tillfälliga experter och beställningsarbeten skall bestridas
med detta anslag.

Utredningen föreslår att det nya SLK börjar sin verksamhet den 1 juli
1970, från vilken tidpunkt föreslagna chefstjänster bör vara inrättade. Under
början av 1971 bör förberedelser för programbudgetering påbörjas och

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970 83

vid petitaavlämnandet hösten 1971 är SLK:s petita utformad såsom programbudget.

Personalrekrytering

För att avhjälpa kontrollorganisationens svårigheter att rekrytera kvalificerad
personal föreslås, att SLIv får möjlighet att kontraktsanställa personal
och att till nu lönegradsplacerad personal betala individuella lönetillägg.

Vad gäller meriteringsmöjligheterna framhålls, att SLK måste kunna erbjuda
sina anställda större möjligheter till forskning för att dels kunna
attrahera kvalificerad personal, dels garantera att den vetenskapliga standarden
inom organisationen hålls på en tillfredsställande nivå. En möjlighet
att uppnå detta är att personal av kategori laboratorieläkare och -apotekare
anställs sasom forskarassistenter under en viss tidsperiod.

En annan möjlighet är att en del av den forskningsverksamhet som SLK:s
personal ägnar sig åt får bedrivas vid akademiska institutioner. Härigenom
skulle SLK också knytas närmare till dem.

Vidare framhåller utredningen vikten av att resursavdelningscheferna
har god kontakt med de akademiska institutionerna på sitt område. Dessa
chefer borde därför mycket väl samtidigt kunna uppehålla något slag av
forsknings- eller lärarebefattning vid en akademisk institution. De har då
också möjlighet att tjänstgöra som akademisk handledare åt den personal
inom SLK som meriterar sig vetenskapligt.

Finansiering

Betiäffande finansieringen av kostnadshöjningarna framhålls att denna
kan ske genom en höjning av årsavgiften på registrerade farmacevtiska
specialiteter. Från industrihåll har nämligen förklarats, att om laboratoriets
resurser kunde ökas och handläggningstiden därigenom förkortas t. ex.
genom en höjning av avgifterna för registrering så skulle detta innebära
en vinst för industrin och därigenom i praktiken ett förbilligande av registreringsförfarandet,
bl. a. genom att räntekostnaden blir mindre för det
kapital som lagts ner i registreringsprojekten. Eftersom lansering av ett
nytt läkemedel är mycket dyrbart anser man att även en kraftig avgiftshöjning
mer än väl kan kompenseras av en kortare handläggningstid och
att en avgiftshöjning därför inte behöver medföra ett högre läkemedelspris.
Nuvarande avgifter för registrering och kontroll av farmacevtiska specialiteter
utgörs av dels en ansökningsavgift om 1 700 kr. och dels en årlig
avgift om 700 kr. för varje registrerad specialitet. Antalet ansökningar om
registrering uppgår till ca 300 per år och det finns f. n. ca 3 000 specialiteter
registrerade. En med 350 kr. höjd årsavgift skulle därför ge ca 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

milj. kr., medan däremot en höjning av registreringsavgiften skulle behöva
göras högst betydande för att ge några egentliga pengar.

Kontrollen bör enligt nuvarande principer vara självbärande med kostnadstäckning
via avgifter. Detta system förordas även i fortsättningen,
vilket innebär att avgifterna bör höjas så mycket att kostnadstäckning
uppnås för hela den nya kontrollorganisationen och dessutom för de tjänster
som nu utförs inom kontrollområdet av statens bakteriologiska laboratorium.

Remissyttranden

Föreslagen organisation

Samtliga remissinstanser utom riksrevisionsverket tillstyrker i allt väsentligt
utredningens förslag om sammanförande av de olika organen
inom läkemedelskontrollens område till ett gemensamt organ.

Den av utredningen föreslagna organisationsformen för SLK är enligt
riksrevisionsverket ett exempel på en i statsförvaltningen tidigare inte prövad
organisationsform, som i princip innebär att ansvaret för produktionen
inte är förenat med disposition av resurser. Detta kan ge upphov till
konflikter mellan de resursdisponerande avdelningscheferna och de funktionsansvariga
cheferna. En störningsfri verksamhet i denna organisation
torde enligt riksrevisionsverket i allt för hög grad bli beroende av vilka
personer som utses för de s. k. funktionschefsbefattningarna.

Verket tillstyrker en förstärkning av laboratoriets ledning och dess fackliga
resurser vilken enligt verkets mening bör kompletteras med en översyn
av farmacevtiska laboratoriets nuvarande arbetsformer. Verket ifrågasätter
om inte dessa åtgärder sammantagna inom ramen i övrigt för nuvarande
organisation kan skapa tillfredsställande arbetsförhållanden för läkemedelskontrollen.
Detta utesluter inte, påpekar verket, att planering och
uppföljning av verksamheten sker genom en programindelning efter funktioner.

Även Sveriges farmacevtförbund uttrycker tveksamhet mot den föreslagna
organisationsformen. Förbundet ifrågasätter om någon standardiseringsoch
utvecklingsfunktion kommer att ligga på den klinisk-farmakologiska
resursavdelningen och inspektionsavdelningen. Inspektionsavdelningen har
inte karaktären av resursavdelning utan bör överföras till kontrollfunktionen
med chefsinspektören som funktionschef för hela kontrollen. Standardiserings-
och utvecklingsfunktionen borde kunna behållas som en särskild
funktion med den förutsättningen att utvecklings- och forskningsarbetet
planeras av totalchefen i samråd med resursavdelningscheferna och
med standardfunlctionschefen som samordnare.

LIF anser att läkemedelsärendena i socialstyrelsen bör sammanföras till

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

en egen avdelning, samt att läkemedelskontrollens innehåll bör fastställas
av denna i samråd med läkemedelsnämnden och socialstyrelsens kontrollråd.
Enligt LIF:s förslag skulle i läkemedelsavdelningen ingå dels den reorganiserade
läkemedelsbyrån dels statens läkemedelskontroll (SLK) och
dels socialstyrelsens kommitté för läkemedelsinformation, om denna verksamhet
skall bli permanent. Vidare förordar LIF att en subkommitté inrättas
inom läkemedelsnämnden för farmakopéfrågor. Motsvarande organisationsförslag
framförs av RUFI, som dock anser att den verksamhet som
bedrivs i socialstyrelsens läkemedelskommitté, om verksamheten skall permanentas,
bör inplaceras i SLK:s resursavdelning för klinisk farmakologi.

Svenska farmakopékommittén föreslår, att farmakopékommitténs kansli
och laboratorium ombildas till en standardiseringsavdelning i den nya kontrollorganisationen.
Ledningen av kontrollorganisationen föreslås omhänderhas
av ett fast organiserat kollegium, vari totalchefen är självskriven
ordförande. Därjämte måste kontrollen tillförsäkras en bättre anknytning
till socialstyrelsen. Vissa detaljer i organisationen bör enligt Apotekarsocieteten
övervägas ytterligare. Resursavdelningen för inspektion bör sålunda
sannolikt ingå i den farmacevtiska resursavdelningen och där utnyttjas
av funktionschefen för kontroll. Utvecklingsfunktionen torde bättre tillgodoses,
om den leds av respektive resursavdelningschefer och bör alltså inte
kombineras med standardiseringsfunktionen. Läkemedelsbiverkningsnämnden
bör knytas närmare till läkemedelsnämnden och inte fungera helt fristående,
vilket kan medföra risk för olikartade bedömningar. Eventuellt
kan biverkningsnämnden uppgå i läkemedelsnämnden. Remissinstanserna
har genomgående tillstyrkt utredningens förslag om att kontrollen främst
bör inriktas på läkemedelsindustrins egna kontrollsystem samt att socialstyrelsen
skall vara den instans som drar upp riktlinjerna för läkemedelskontrollens
innehåll och därmed också formulerar målen. Särskilda uttalanden
görs i några yttranden om läkemedelsinspektionens innehåll och
anknytning till läkemedelskontrollen i övrigt.

Apotekarsocieteten biträder utredningens ståndpunkt, att »varje organisations
eller företags produkter liksom dess interna kontrollsystem måste
vara underkastade en likartad bedömning från den statliga kontrollorganisationens
sida». Detta innebär enligt apotekarsocieteten att samtliga farmacevtiska
specialiteter bör underkastas en formell registrering. Detta bör då
gälla även sådana specialiteter som nu är undantagna från registrering,
dvs. farmakopéläkemedel, tillverkade av AGO och apoteksväsendet i övrigt,
läkemedel tillverkade av kommunala apotek och det militära apoteksväsendet
samt bakteriologiska preparat.

Sveriges farmacevtförbund avstyrker den uppdelning av läkemedelsinspektörerna
i två grupper med olika organisatorisk förankring som skulle
bli följden av förslaget. Om läkemedelsinspektionen utgör en organisatorisk
enhet finns bättre möjligheter att omfördela resurserna för att snabbt
tillgodose uppkomna behov och skapa stor elasticitet i arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

För en sammanhållen läkemedelsinspektion talar enligt förbundet ytterligare
att många frågor berör samtliga led inom läkemedelshanteringen,
varvid det är nödvändigt att frågorna får en allsidig belysning och att riktiga
och samordnande åtgärder kan vidtas.

LIF däremot utgår från att endast den del som rör inspektion av industriell
läkemedelstillverlcning skall föras över till SLK medan övrig verksamhet,
såsom inspektion av apoteken, skall ligga kvar hos socialstyrelsen.

I anslutning till farmakopéfrågor har några remissinstanser berört
formerna för nordiskt och internationellt samarbete
inom läkemedelsområdet. Sålunda framhåller Svenska farmakopékommittén
att det vid ett genomförande av den föreslagna organisationen
måste skapas förutsättningar för att vidareutveckla det nordiska samarbetet
på farmakopéområdet och för en kontinuerlig och mot offentlighet
inriktad standardiseringsverksamhet på läkemedelsområdet. För ändamålet
föreslår kommittén ett särskilt expertorgan under socialstyrelsen eller läkemedelsnämnden
för handläggning av dessa ärenden. LIF understryker vikten
av att socialstyrelsens läkemedelsavdelning söker få till stånd en gemensam
nordisk registrering och i övrigt tar aktiv del i de harmoniseringssträvanden
som pågår internationellt för att få till stånd en gemensam läkemedelslagstiftning
och gemensamma bestämmelser för läkemedelskontroll.
Även RUFI förordar starkt ökat internationellt samarbete på området.
Sveriges farmacevtförbund pekar på att utredningen inte närmare har
berört hur det fortsatta samarbetet i farmakopéfrågor på det nordiska och
internationella planet skall vara organiserat. Då det måste förutsättas att
ett sådant samarbete även fortsättningsvis skall förekomma bör denna fråga
uppmärksammas och lösas. Apotekarsocieteten finner det anmärkningsvärt
att utredningen föregripit ställningstagande från den av socialstyrelsen
förra året tillsatta arbetsgruppen med uppgift att utreda farmakopéns
framtida utformning och uppgifter, och inte heller diskuterat de konsekvenser,
som ett genomförande av föreslagna åtgärder kan få för det väl utvecklade
nordiska samarbetet på farmakopéområdet. Apotekarsocieteten avråder
därför från att åtgärder beträffande farmakopéarbetets inriktning och
organisation vidtas innan arbetsgruppens förslag föreligger.

Personalrekrytering

Utredningens förslag att SLK bör få möjlighet att kontraktsanställa personal
och att betala individuella lönetillägg har fått ett positivt mottagande
bland remissinstanserna. Flera av dessa har pekat på värdet av att forskningen
inom SLK:s verksamhetsområde hålls på en hög nivå och att den offentliga
läkemedelskontrollens resurser i kvalitativt avseende — såväl tekniskt
som personellt —- skall stå på minst jämbördig nivå med läkemedelsindustrin.

Kung!. Maj:ts proposition nr 7k år 1970

Finansiering

Riksrevisionsverket, Apotekarsocieteten och LIF ansluter sig i princip
till av utredningen förordat system för finansiering av kostnaderna för
den föreslagna kontrollorganisationen, dvs. kostnadstäckning genom avgifter.
Apotekarsocieteten anser att det bör övervägas om inte också ansökningsavgifterna
bör höjas så att inte kostnaderna för omorganisationen helt
övervältras på befintliga produkter. LIF påpekar i samband härmed att
tillverkarna som hittills endast bör svara för den del av SLK:s totalbudget
som avser registrerings- och efterkontroll av farmacevtiska specialiteter
samt att registrerings- och årsavgifter skall belasta samtliga tillverkare —
således även ACO, SBL och SVA — och samtliga av dessa tillverkare marknadsförda
specialiteter.

Departementschefen

Inledning

Samhället är i dag huvudman för praktiskt taget all sjukhusvård och
för den övervägande delen av den öppna sjukvården. Nyligen genomförda
och aktuella reformer kommer att ytterligare öka samhällets inflytande på
sjukvårdsområdet. Det är då naturligt att samhället också tar över det direkta
ansvaret för läkemedelsförsörjningen genom apoteken. En sådan reform
bör nu genomföras på grundval av den överenskommelse som staten
och apotekarsocieteten träffat om formerna för avlösning av nuvarande
apotekssystem.

Överenskommelsen innebär att all apoteksrörelse överförs till ett apoteksbolag
som bildas av staten och en av apotekarsocieteten grundad stiftelse.
Staten skall ha aktiemajoriteten i apoteksbolaget. Den träffade överenskommelsen
innebär vidare att staten förvärvar vissa till apotekarsocieteten
nu knutna centrala ledningsenheter inom apoteksväsendet och de
tillverkningsenheter inom apoteksväsendet som producerar läkemedel under
varumärket ACO. Statens förvärv av läkemedelsföretaget Vitrum som
godkändes vid höstriksdagen 1969 var också en del av överenskommelsen.
I överenskommelsen förutsätts att det genom lagstiftning införs ensamrätt
för staten att fr. o. m. den 1 januari 1971 driva detaljhandel med läkemedel.
Ensamrätten skall upplåtas på det nya apoteksbolaget. Bolaget
inlöser vid denna tidpunkt de nuvarande apoteken och garanterar att apoteksinnehavarna
och apotekens personal bereds anställning i det nya bolaget.

Genom överenskommelsen får det nya apoteksbolaget möjlighet att redan
från början driva sin verksamhet i en aktiv medverkan från hela
apotekarkåren. Genom att hela den befintliga apoteksorganisationen övertas
av bolaget skapas garantier för en god service till allmänheten. Sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

tidigt ger den nya organisationsformen ökade möjligheter till rationaliseringar
genom utnyttjande av moderna tekniska resurser, överenskommelsen
innesluter också nya möjligheter att bedriva läkemedelsinformation i samhällets
regi.

Jag vill också framhålla att närmare två tredjedelar av de försålda läkemedlen
betalas av samhället genom sjukförsäkringen och sjukhusen. Apoteksbolaget
blir genom sin ensamrätt en mycket stor läkemedelsköpare.
Bolaget får möjlighet att driva en aktiv inköpspolitik och får härigenom
både direkt och indirekt ett betydande inflytande över prisbildningen på
läkemedelsområdet.

Den nämnda överenskommelsen har träffats efter förhandlingar i anslutning
till läkemedelsförsörjningsutredningens arbete. Utredningen har i sitt
senare avgivna betänkande lagt fram förslag om apoteksbolagets närmare
organisation och verksamhet. Utredningen har vidare föreslagit att den
samhälleliga informationsverksamheten på läkemedelsområdet byggs ut väsentligt.
Samtidigt har lagts fram förslag om eu väsentlig förstärkning av
den statliga läkemedelskontrollen.

Vid remissbehandlingen har behovet av de föreslagna åtgärderna vitsordats
och jag finner att de framlagda förslagen är väl ägnade att läggas till
grund för de reformer som nu bör genomföras.

Genom de åtgärder som jag i det följande kommer att föreslå skapas förutsättningar
för ett slagkraftigt apoteksväsende, som smidigt kan anpassa
sig till den medicinska, tekniska och ekonomiska utvecklingen och därigenom
även i framtiden kan tillgodose kraven på en god läkemedelsförsörjning.
Den betydande förstärkning av läkemedelskontrollen som förordas är
ägnad att göra läkemedelsbehandlingen säkrare och effektivare. Apoteksväsende
och läkemedelskontroll i förening kommer att medverka till en
utbyggd läkemedelsinformation, obunden av producentintressen.

Den omfattande reform det är fråga om kan successivt väntas ge allt
större effekt. Jag räknar med att ombildningen av det nuvarande apoteksväsendet
till ett apoteksbolag som börjar sin verksamhet vid ingången av
år 1971, trots omställningen skall kunna ske utan större svårigheter. Detta
bör vara möjligt inte minst därför att apoteksbolaget bildas i samverkan
mellan staten och apotekarna. Jag finner det också av stort värde att de
berörda personalorganisationerna har ställt sig mycket positiva. I detta
sammanhang vill jag understryka vikten av att den organisationskommitté
som bör utses för att förbereda apoteksbolagets verksamhet bedriver
sitt arbete i nära samverkan med personalsammanslutningarna och andra
organ som direkt har intresse av bolagets verksamhet.

Som framgår av det följande föreslår jag att staten erhåller ensamrätt
att driva detaljhandel med läkemedel. Denna rätt bör därvid i princip
upplåtas på det apoteksbolag som bör bildas. Gränserna för den verksamhet
som utövas av det statliga militärapoteket bör dock tills vidare inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

ändras. Efter apoteksbolagets tillkomst bör emellertid frågan tas upp hur
den statliga läkemedelshanteringen på det civila och militära området bäst
samordnas.

Läkemedelsdistributionen

Överenskommelsen mellan staten och apotekar so ciet et en

Den överenskommelse som i anslutning till läkemedelsförsörjningsutredningens
verksamhet har träffats mellan staten och apotekarsocieteten om
formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem kräver för statens del
godkännande av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Överenskommelsen bygger på förutsättningen att det genom lagstiftning
införs principiell ensamrätt för staten att fr. o. m. den 1 januari 1971 driva
detaljhandel med läkemedel och att staten upplåter sin ensamrätt på ett för
ändamålet bildat apoteksbolag. Detta bolag skall enligt överenskommelsen
svara för att en god läkemedelsförsörjning upprätthålls i landet. Bolaget
skall bildas genom aktieteckning från statens sida med 30 milj. kr. och från
en av apotekarsocieteten bildad stiftelse med 15 milj. kr. Staten skall förvärva
egendom och organisationstillgångar av apotekarsocieteten till ett
sammanlagt värde av 31,9 milj. kr. Härav utgör 24,4 milj. kr. beräknat värde
för läkemedelsföretaget Vitrum. Detta förvärv har, såsom nämnts, redan
godkänts av riksdagen. Återstoden utgör ersättning för bl. a. en fastighet
värderad till 1,6 milj. kr., ett välutrustat läkemedelslaboratorium samt patent-,
varumärkes- och hyresrätter. Det har vidare överenskommits att staten
i huvudsaklig överensstämmelse med de inom apoteksväsendet tillämpade
värderingsnormerna skall inlösa apotekens lager och inventarier av
de apoteksinnehavare som vid utgången av innevarande år driver apoteksrörelse.
Härvid skall också övertas i rörelserna ingångna anställningsavtal,
hyresavtal och andra förpliktelser. Enligt överenskommelsen garanterar
staten att apoteksinnehavare, som driver apoteksrörelse den 31 december
1970, bereds anställning inom apoteksbolaget och därvid i första hand
som föreståndare för det apotek han drivit. Likaså garanteras att personal
inom apoteksväsendet får anställning hos bolaget eller detta närstående enheter.

I samband med inlösningen av apoteken övergår apotekens distriktslaboratorier
(ACO) i statens ägo. Den verksamhet som nu utövas av dessa och
apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning, vilken också skall övertas av
staten, skall enligt överenskommelsen drivas som dotterbolag till apoteksbolaget
under minst två år räknat från den 1 januari 1971. Motsvarande
skall gälla för läkemedelsföretaget Vitrum.

Beträffande överenskommelsen vill jag ytterligare nämna att apotekarsocieteten
förbundit sig att vidta de åtgärder som behövs för att ombilda
sammanslutningen till en privat förening utan obligatoriskt medlem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

skap. Föreningen skall främja apoteksväsendets och farmacins utveckling
samt en hög farmacevtisk yrkesstandard. En breddning av medlemsunderlaget
skall eftersträvas» så att allsidig expertis på läkemedelsområdet blir företrädd
i föreningen. Bestämmelserna i föreningens stadgar om dess ändamål
och upplösning skall fastställas av Kungl. Maj :t. Vad angår överenskommelsens
innehåll i övrigt hänvisar jag till avtalstexten, vilken som
bilaga torde fogas till statsrådsprotokollet.

Vid remissbehandlingen av läkemedelsförsörjningsutredningens betänkande
har flera remissinstanser utan närmare kommentar konstaterat att
en överenskommelse föreligger medan andra direkt tillstyrkt eller inte
haft något att invända mot att ett apoteksbolag bildas. Formliga avstyrkanden
förekommer endast från RUFI och Svenska företagares riksförbund.
Bland dem som välkomnat att ett apoteksbolag bildas märks socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, kommerskollegium, Svenska landstingsförbundet, LO,
TCO, Sveriges farmacevtförbund och Apoteksteknikerförbundet.

Tanken att ombilda apoteksväsendet och driva apoteken i bolagsform
bärs sålunda upp av en bred opinion. Jag hälsar med tillfredsställelse att
en överenskommelse kunnat uppnås med apotekarsocieteten. Med särskilt
intresse konstaterar jag att de berörda personalorganisationerna ställt sig
bakom förslaget. Tack vare det positiva ställningstagandet från organisationerna
inom apoteksväsendet kan man räkna med att den förestående reformen
kommer att genomföras under aktiv medverkan av alla dem som
är verksamma vid apoteken. Detta blir givetvis av stort värde för apoteksbolaget
i dess strävanden att från första början skapa gynnsamma arbetsbetingelser
för de anställda och att bereda fullgod service åt allmänhet,
läkare och annan medicinalpersonal.

Enligt min mening bör den träffade överenskommelsen bilda en god
grund för en smidig övergång från den gamla ordningen till den nya. Utöver
kostnaden för förvärvet av Vitrum, som redan godkänts av riksdagen,
skall staten till apotekarsocieteten betala 7,5 milj. kr. Vidare skall staten
överta ett betalningsansvar som beräknats motsvara omkring 1 milj. kr.
De tillgångar som i gengäld tillförs staten är av stort värde för apoteksbolaget
och den överenskomna ersättningen får anses skälig. Jag betraktar
det som värdefullt att existerande normer för värdering av apotekens lager
och inventarier visat sig väl ägnade att tillämpas även vid den nu förestående
överlåtelsen. Därigenom kan man räkna med att några speciella
problem inte behöver uppstå i samband med fastställande av överlåtelsebeloppen.
Däremot är det en praktisk fråga av betydande räckvidd att
genomföra värderingen av alla apotek till kommande årsskifte. Frågan
är emellertid redan långt förberedd av en samarbetsdelegation som handlägger
ärenden som har direkt samband med överenskommelsen mellan staten
och apotekarsocieteten.

Jag förordar att överenskommelsen till alla delar godkänns för statens

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 7fr år 1970

de!. De frågor i överenskommelsen som berör ACO avser jag att återkomma
till. Likaså återkommer jag till frågan om erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Utredningen har föreslagit att apoteksbolagets verksamhet närmare regleras
genom ett avtal mellan staten och bolaget vilket innefattar en upplåtelse
av rätten att driva detaljhandel med läkemedel. Jag delar denna uppfattning
och anser i likhet med utredningen att i avtalet bör ingå föreskrift
om att statens rättigheter och skyldigheter enligt överenskommelsen
överförs till apoteksbolaget.

Apoteksbolagets utformning och verksamhet

Det apoteksbolag utredningen föreslagit är ett mångfilialföretag omfattande
omkring 600 apotek och ett stort antal andra distributionsställen för
läkemedel. Personalen beräknas uppgå till It 000 personer och omsättningen
beräknas första året inte understiga 1 400 milj. kr.

I ledningen för bolaget skall stå en styrelse med verkställande direktör
och en direktion.

Huvudkontoret föreslås inrymma driftenhet, ekonomienhet, informationsenhet,
personalenhet och organisationsenhet samt datasektion och laboratorium.
För att motverka riskerna för byråkratisering och för att skapa
goda organisatoriska förutsättningar för samarbete med sjukvårdens organ
töreslår utredningen att apoteksbolaget upprättar sju regionkontor, ett för
varje sjukvårdsregion. Enligt förslaget skall regionkontoren i första hand
fungera som konsult- och serviceorgan åt apoteken, ha övervakningsfunktioner
av såväl ekonomisk som farmacevtisk art, handlägga vissa personalärenden,
svara för kontakten med regionala och lokala myndigheter in. m.

Utredningen betonar att omställningen till den nya organisationen bör
ske successivt. Enligt förslaget skall modern datateknik utnyttjas inom
bolaget i syfte bl. a. att få till stånd personalbesparingar men likväl snabbare
expedition, en ekonomiskt och medicinskt väl avvägd lagerhållning samt
försäljningskontroll. Ett datasystem medger också fördelar för läkemedelsproducenterna
och skapar goda förutsättningar för en läkemedelsstatistik
till sjukvårdens tjänst. Utredningen rekommenderar också att man prövar
möjligheten att ytterligare koncentrera vissa arbetsuppgifter inom apoteksväsendet
till vissa centraler men föreslår samtidigt att man försöker
inrätta förenklade expeditionsapotek inom stormarknader och andra kommersiella
centra samt i ökad utsträckning vid sjukhusen. Enligt förslaget
till avtal mellan staten och apoteksbolaget skall bolaget bestämma var apotek
och andra försäljningsställen för läkemedel skall vara belägna och bolaget
skall hålla sina utlämningsställen tillgängliga i sådan utsträckning att
sjukvårdens krav tillgodoses. De regler om skyldighet att lagerhålla läkemedel
som föreslås överensstämmer nära med de nu gällande men innebär
en bättre anpassning till dagens medicinska krav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

I allt väsentligt har förslagen om apoteksbolagets utformning och verksamhet
mottagits positivt av remissinstanserna. Den diskussion som förekommit
har främst rört regionindelningen och frågan i vilken utsträckning
man bör utnyttja datateknik. I regionfrågan föreligger en betydande anslutning
till tanken att knyta apoteksregionerna till de sju sjukvårdsregionerna.
Apotekarsocieteten lägger emellertid största vikten vid att apoteksgrupper
avsedda att betjäna genomsnittligt 50 000 invånare organiseras under
ledning av särskilda chefsapotekare. Regioncheferna bör enligt apotekarsocieteten
ha endast rådgivande uppgifter och inte vara överordnade chefsapotekarna.
Sveriges farmacevtförbund föreslår att man under bolagets
uppbyggnadsperiod försöksvis prövar olika regionindelningar. Antalet regioner
bör därvid inte överstiga 40. Förbundet anser att regionkontoren
inte ens övergångsvis bör vara anknutna till apotek.

Jag vill för egen del till att börja med betona att apoteksbolagets främsta
uppgift skall vara att upprätthålla en god läkemedelsförsörjning. I likhet
med flertalet remissinstanser biträder jag förslaget att bolaget beslutar i
frågor om apotekens lokalisering och öppethållande och att det inom ramen
för avtalet avväger sin servicenivå i fråga om lagerhållning av läkemedel
och tillhandahållande av tjänster. Jag utgår från att bolaget därvid i
erforderlig utsträckning håller kontakt med kommunala organ samt lokala
och centrala myndigheter på sjukvårdens område. Bolaget bör tillse att servicen
till allmänhet och sjukvårdens organ är fullgod. I detta sammanhang
vill jag erinra om det av flera remissinstanser understrukna kravet att
glesbygdens speciella förhållanden beaktas. Samtidigt måste hänsyn tas
till kravet att läkemedelskostnaderna hålls på en rimlig nivå. I den mån
mindre lönsamma distributionsställen måste bibehållas från servicesynpunkt
bör dessa finansieras inom ramen för bolagets samlade intäkter. Den
centrala frågan om prispolitiken återkommer jag till men vill redan nu
betona att om apoteksbolaget skall kunna fullgöra sina samhällsvilctiga
uppgifter måste det ges en hög grad av självständighet i sitt handlande.

Även om bolagets främsta uppgift blir att tillhandahålla läkemedel bör
man självfallet liksom nu genom apoteken också försälja förbandsartiklar,
hudvårdspreparat och andra varor som naturligen kompletterar läkemedelssortimentet.

I fråga om apoteksbolagets organisation måste huvudprincipen vara att
bolagsledningen har frihet och skyldighet att ge bolaget den organisation
den finner mest ändamålsenlig. Jag begränsar mig därför till att något beröra
ett par frågor av särskild betydelse.

Vad angår styrelsens storlek och sammansättning delar jag utredningens
uppfattning att en styrelse med sju ledamöter bör ge möjlighet att bereda
plats både för representanter för apotekarsocietetens stiftelse och för
de intressen som i övrigt bör vara företrädda. Med hänsyn till den nära

Kungl. Maj:ts proposition nr 7J år 1970

samverkan som behövs mellan sjukvården och bolaget är det enligt min
mening angeläget att sj ukvårdshuvudmännen blir företrädda i styrelsen.

I likhet med utredningen och ett flertal remissinstanser anser jag det
angeläget att en regional organisation kommer till stånd. En anknytning till
de sju sjukvårdsregionerna är därvid naturlig. Detta hindrar inte att man
inom regionerna prövar olika möjligheter att på bästa sätt samordna apotekens
verksamhet sinsemellan samtidigt som man eftersträvar effektiva förbindelselinjer
mellan apoteken och de regionala och centrala ledningsorganen.

För att apoteksbolaget med kraft skall kunna utnyttja sin ställning som
uppköpare av läkemedel för hela landets behov krävs en långt gående samordning
av aktiviteterna och en ständigt aktuell överblick över situationen
vid 600 apotek som har att tillhandahålla varje läkemedel inom ett sortiment
av 3 000—4 000 läkemedel fördelat på minst dubbelt så många förpackningsstorlekar.
Statskontoret, riksförsäkringsverket och kommerskollegium
hör till de remissinstanser som instämmer i utredningens uppfattning
att modern datateknik härvid är av stor betydelse. I frågan huruvida
man bör utnyttja den av utredningen rekommenderade möjligheten att registrera
alla expedierade recept med avseende på patient, receptutfärdare
m. m. går meningarna i viss mån isär. Flera av de medicinskt betonade remissinstanserna
har anmält tvekan. Spri förordar att man mot bakgrunden
av den förväntade utvecklingen av informationssystem inom sjukvården
etablerar ett nära samarbete med Spri i frågor av denna typ.

Det föreliggande materialet ger vid handen att apoteksbolaget snarast möjligt
bör ta modern datateknik i sin tjänst för att effektivisera verksamheten.
Chefen för finansdepartementet kommer senare denna dag att föreslå
Kungl. Maj:t att ställa särskilda medel till förfogande för fortsatt utredning
av dessa frågor. Såvitt angår frågan att utnyttja bolagets datamaterial i
sjukvårdens tjänst bör bolaget samråda med bl. a. socialstyrelsen och Spri.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att narkomanvårdskommittén i sitt
slutbetänkande SOU 1969:52 upprepat kravet på att en allmän receptregistrering
kommer till stånd. Om en generell registrering inte införs yrkar
kommittén på att registrering i varje fall görs av alla recept upptagande narkotika
och s. k. psykotropa medel.

Löne- och anställningsförhållanden kommer i vanlig ordning att regleras
genom förhandlingar mellan bolaget och de anställda. Apoteksbolaget är
emellertid vid starten i viss utsträckning bundet av lämnade garantier i
överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten.

Såväl Apotekarsocieteten som Sveriges farmacevtförbund och Apoteksteknikerförbundet
har understrukit betydelsen av företagsnämnder och andra
organ som kan befordra företagsdemokrati inom bolaget. Jag räknar med
att bolagsledningen kommer att tillvarata alla möjligheter att tillgodose de

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

anställdas krav på medinflytande i former som främjar företagets effektivitet
och förmåga att fullgöra sina uppgifter.

I anslutning till vad jag här anfört om personalens ställning hos bolaget
vid jag slutligen något beröra frågan om tystnadsplikt och vissa ansvarsförhållanden.
Enligt vissa för apoteken gällande äldre föreskrifter får apotekspersonalen
inte yppa för obehöriga vad den genom recept som företetts
fått veta om enskildas personliga förhållanden. Det är angeläget att bestämmelser
av liknande innebörd blir tillämpliga på personal hos apoteksbolaget
— såväl inom den centrala förvaltningen som i distributionsleden. Jag avser
att innan bolaget träder i funktion ta upp frågan om att meddela sådana bestämmelser.
Härvid kommer också att uppmärksammas behovet av bestämmelser
om tystnadsplikt beträffande affärsförhållanden, yrkeshemligheter
o. d. som personalen kan få kännedom om i sin tjänsteutövning. Jag kommer
i detta sammanhang också att ta upp till prövning de bestämmelser som
finns i lagen (1941: 331) om avstängning i vissa fall av apoteksinnehavare
eller farmacevt från tjänstgöring på apoteksinrättning.

Apotekare och receptarier som är verksamma på apotek är f. n. i sin egenskap
av medicinalpersonal ställda under socialstyrelsens inseende. Motsvarande
gäller inte om apoteksteknikerna. Socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande
att ansvarsförhållandena mellan apoteksenheterna och central
och regional förvaltning bör klarläggas i vad avser de farmacevtiska arbetsuppgifterna.
Beträffande det enskilda apoteket synes det styrelsen naturligt
att föreståndaren, som skall utöva den faktiska tillsynen, i första
hand är ansvarig gentemot socialstyrelsen. Apoteksteknikerförbundet påpekar
att teknikernas ansvarsställning nu måste klarläggas och yrkar på att
teknikerna i ansvarshänseende kommer att sortera under socialstyrelsen.

När apoteksbolaget utövar ensamrätten att driva detaljhandel med läkemedel
skall bolaget givetvis ställa sig till efterrättelse vad som föreskrivs
i lag och författning om verksamheten. I viss utsträckning kommer det härvid
att röra sig om föreskrifter utfärdade av socialstyrelsen. Primärt måste
det vara bolagsledningens uppgift att organisera verksamheten så att den
står i överensstämmelse med gällande bestämmelser. De bestämmelser som
i övrigt kan behövas, kan utfärdas i administrativ ordning.

ACO-bolaget

Den i överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten förutsedda
anordningen att samla ACO-verksamheten inom ett särskilt bolag har inte
mött någon gensaga vid remissbehandlingen. Däremot har några remissinstanser,
bland dem LIF, yrkat på att ACO-bolaget från början avskiljs från
apoteksbolaget och sålunda motsatt sig att ACO-bolaget får ställning som
dotterföretag till apoteksbolaget under en övergångstid av minst två år. Å
andra sidan har Apotekarsocieteten ansett det olämpligt att man redan nu
tar ställning till relationerna mellan apoteksbolaget och ACO-bolaget efter år
1972. Sveriges farmacevtförbund framhåller att övergångstiden bör utnytt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

jas till en förutsättningslös utredning av hela den statliga läkemedelskoncernens
organisation så att de olika företagens resurser samordnas och utnyttjas
rationellt. Statskontoret har pekat på önskvärdheten av att man även
fortsättningsvis tillvaratar ACO-produkternas marknadsmässiga goodwill
och bibehåller deras lågprisprofil. I yttranden från socialstyrelsen och SFL
har påpekats att ACO-preparaten automatiskt blir registreringspliktiga i och
med att de inte längre tillverkas på apotek. Samtidigt uttalas att tiden nu är
mogen att låta alla marknadsförda farmacevtiska specialiteter bli underkastade
likformig granskning.

Jag finner det vara klarlagt att ACO-produktionen är av väsentlig betydelse
för läkemedelsförsörjningen och finner i likhet med statskontoret att
man bör söka behålla produkternas karaktär av prisbilliga basläkemedel.
Den möjlighet som enligt överenskommelsen nu erbjuder sig att samla verksamheten
inom ett sammanhållet företag skapar förutsättningar för att driva
verksamheten på samma ekonomiska villkor som gäller för andra läkemedelsföretag.
Härigenom bör ACO-verksamheten få ökade möjligheter att på
lika villkor konkurrera med övriga läkemedelsföretag. Med hänsyn till att
ACO-verksamheten nu är en integrerande del av apoteksväsendet och att en
del av produktionen direkt har karaktär av service åt apoteken är en viss
övergångstid nödvändig. I de förhandlingar med staten, som föregick överenskommelsen,
fäste apotekarsocieteten stor vikt vid denna synpunkt. Jag
finner det inte välbetänkt att göra övergångstiden kortare än två år men å
andra sidan måste omställningen planeras så att ACO-bolaget helt kan skiljas
från apoteksbolaget vid utgången av år 1972.1 detta sammanhang vill jag
erinra om att chefen för industridepartementet tillkallat en delegation med
uppgift att samordna den statliga läkemedelsproduktionen med tillhörande
aktiviteter. ACO-verksamheten beaktas redan nu i den därigenom påbörjade
planeringen. Vad jag här anfört är tillämpligt även på Vitrums tillverkningsdel.
Även för denna föreligger praktiska skäl att under en övergångstid driva
den som dotterföretag till apoteksbolaget. Planeringen bör emellertid sikta
till att även denna tillverkning helt skiljs från apoteksbolaget vid årsskiftet
1972—73. Från principiella synpunkter är det av vikt att på detta sätt genomföra
en åtskillnad mellan tillverkningssidan och apoteksbolaget efter en
av praktiska skäl betingad övergångstid.

Som påpekats under remissbehandlingen blir de ACO-preparat som är farmacevtiska
specialiteter registreringspliktiga i och med att de kommer att
tillverkas inom ACO-bolaget och inte på apotek. Jag återkommer till denna
fråga i anslutning till läkemedelskontrollen.

Droghandelns ställning

Partihandel med läkemedel bedrivs av ett 70-tal företag i landet. Flertalet
av dessa handlar med något eller några få preparat eller medel från en eller
ett fåtal fabriker. Apoteken har i regel kontakt med endast ett litet antal

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

partihandelsföretag, nämligen fem s. k. droghandelsföretag samt ett distriktslaboratorium
och SBL. Omkring 40 % av de sålda läkemedlen värdemässigt
sett distribueras med ensamrätt av ett enda företag — enkanaldistribution
— medan återstoden tillhandahålls genom droghandlare som
uppträder som sortimentsgrosshandlare — flerkanaldistribution. Enligt
direktiven för läkemedelsförsörjningsutredningen skulle det övervägas om
inte droghandeln borde monopoliseras. Utredningen har emellertid ansett
att en konsekvent övergång till enkanaldistribution, enligt vilken en vara
alltid följer en viss handelsväg, ger så stora fördelar att den i förening med
de i övrigt ändrade förhållandena bör prövas framför ett statsmonopol på
denna speciella verksamhet.

Vid remissbehandlingen har förts fram skilda synpunkter på denna fråga.
Å ena sidan har ifrågasatts behovet av att bibehålla särskilda droghandelsföretag
medan å andra sidan det av utredningen angivna systemet har förordats.
Bl. a. EIF och RUFI motsätter sig det framlagda förslaget om att
Vitrums grosshandel även efter utgången av år 1972 skall vara dotterföretag
till apoteksbolaget.

Enligt min mening bör den nuvarande Vitrums droghandel antingen den
drivs som dotterföretag till apoteksbolaget eller om den sedermera direkt
införlivas med bolaget fungera som en inköpsavdelning för bolaget och samtidigt
utgöra dess apparat för intern varudistribution. Det är mot denna
bakgrund jag i likhet med utredningen anser att man bör pröva vilka resultat
som kan uppnås med mindre genomgripande åtgärder än att monopolisera
droghandeln. Liksom nu kommer varje producent av läkemedel som
godtagits för användning i vårt land att ha oinskränkt möjlighet att få sina
produkter sålda av apoteken. Den skillnaden kommer emellertid att finnas
att de nuvarande 375 apoteksinnehavarna i deras egenskap av kunder hos
partihandeln avlöses av en enda kund, nämligen apoteksbolaget. Huruvida
bolaget köper produkterna i större partier för att självt distribuera varorna
till apoteken eller om bolaget låter ett fristående droghandelsföretag ombesörja
distributionen bör bli en förhandlingsfråga i det enskilda fallet. Avgörande
för bolaget skall vara att så snabbt, tillförlitligt och billigt som möjligt
få fram varorna till apoteken. Tack vare att apoteksbolaget kommer att vara
i besittning av en egen distributionsapparat blir det möjligt att väga olika
alternativ mot varandra och välja det kostnads- och servicemässigt fördelaktigaste
distributionssättet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheten
att effektivisera distribution genom en integration mellan partihandels-
och detaljhandelsleden. Erfarenheterna från annan detaljhandel
tyder på att sådana rationaliseringsvinster kan uppnås redan genom en begränsad
egen partihandelsverksamhet. Denna strävan från apoteksbolagets
sida innebär dock självfallet inte att någon åtskillnad skall göras mellan
olika grosshandelsföretag och producenter enbart på grund av ägandeförhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

Jag kommer i det följande att närmare utveckla vissa synpunkter på apoteksbolagets
prispolitik. Redan här vill jag emellertid understryka att om
apoteksbolaget skall kunna ansvara för att en effektiv och ekonomiskt tillfredsställande
läkemedelsdistribution upprätthålls i landet måste man tillvarata
alla möjligheter att utnyttja de samordningsfördelar som bildandet
av apoteksbolaget kan förväntas ge.

Prispolitiken

Nästan alla remissinstanser har biträtt utredningens förslag att apoteksbolaget
skall ha rätt att självt fastställa sina utförsäljningspriser. Även jag
ansluter mig härtill och finner det därvid naturligt att, såsom flera remissinstanser
krävt, bolaget redovisar grunderna för sin prissättning. I avtalet
mellan staten och bolaget bör inskrivas att bolaget skall hålla enhetliga detalj
handelspriser i hela landet och att prissättningen skall medge skälig förräntning
av insatt kapital.

Då det gäller den dominerande gruppen läkemedel, de farmacevtiska specialiteterna,
är de nuvarande medicinaltaxegrundernas föreskrift om apotekens
prispålägg kombinerad med att ett högsta medgivet apotekens inköpspris
fastställs vid registreringen hos socialstyrelsen. Utredningen har
föreslagit att socialstyrelsen fortsättningsvis skall maximera producentens
försäljningspris i stället för grosshandelns försäljningspris. Vidare har utredningen
föreslagit att apoteksbolaget skall bli remissinstans i prisfrågor
och att bolaget skall söka förhandla sig till inköpspriser som är lägre än de
av socialstyrelsen godkända.

Vid remissbehandlingen har bl. a. statskontoret, socialstyrelsen, läkemedelsnämnden,
Apotekarsocieteten och Svenska landstingsförbundet biträtt
förslaget att producentpris i stället för droghandel spris fastställs. Däremot
har kommerskollegium, Sveriges farmacevtförbund, LIF, RUFI, Föreningen
Sveriges droghandlare och andra representanter för handeln inte velat ha
någon ändring i gällande ordning. Riksförsäkringsverket bär ifrågasatt om
inte prisfrågan borde anknytas till registreringsproceduren på sådant sätt
att andra specialiteter av en viss typ inte registreras än de prisbilligaste som
bolaget kan förvärva. Tanken att koppla in apoteksbolaget som remissinstans
har mött erinringar. Näringsfrihetsombudsmannen, pris- och kartellnämnden
samt Kooperativa förbundet är tveksamma till priskontroll över
huvud taget. De hänvisar till allmänna erfarenheter av att priskontroll lätt
kan motverka sitt eget syfte och menar att tillkomsten av apoteksbolaget och
den föreslagna statliga informationen om läkemedel bör ha större effekt i
prispressande syfte.

Det är ostridigt att de av staten redan genomförda och de av utredningen
därutöver föreslagna åtgärderna innebär att konkurrenssituationen väsentligen
förändras. Situationen kan framdeles bli så förändrad att man kan
överväga att slopa den särskilda prisgranskningen på läkemedel. Det fö7
— Bihang till riksdagens protokoll. 1 samt. Nr 74

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

religger emellertid mycket speciella förhållanden på läkemedelsområdet
som kan göra det vanskligt att släppa prisbildningen helt fri. Sålunda
betalas större delen av läkemedlen av andra än konsumenterna och konsumtionen
bestäms till stor del av en tredje part, nämligen läkarna. Det förhåller
sig vidare så att varusortimentets art och omfattning helt är bestämt
av läkemedelsnämnden som registreringsmyndighet. Skulle man slopa kravet
på att läkemedlets pris skall vara skäligt för att registrering skall kunna
beviljas och skulle man inte heller på något annat sätt få något inflytande
över prisernas nivå, kunde följden bli att apoteksbolaget tvingades att spela
en passiv roll såsom distributör av varor som registrerats av ett annat
organ och som skulle tillhandahållas till priser som fabrikanten ensidigt
bestämde. Detta är från samhällets synpunkt inte tillfredsställande.

Med hänsyn härtill anser jag att man bör söka få till stånd en ordning där
förhandlingar mellan apoteksbolaget och läkemedelsfabrikanterna i fråga
om priset blir det normala men bibehålla kravet på att ett läkemedels pris
skall vara skäligt för att registrering skall kunna ske. Samtidigt bör man
föra in en föreskrift i tillämpningskungörelsen till läkemedelsförordningen
av den innebörden att ett pris varom apoteksbolaget och producenten är ense
skall anses som skäligt, såvida inte särskilda skäl talar för annat. Regelmässigt
bör förhandlingar mellan bolaget och producenten i prisfrågan inledas
i samband med att ansökan om registrering görs. Endast om förhandlingarna
inte leder till resultat bör socialstyrelsens lälcemedelsnämnd själv i sak
pröva om priset är skäligt och fastställa högsta tillåtna pris. Det pris som
fastställs skall vara producentens försäljningspris.

I fråga om produkter som framställts av företag inom vilka apoteksbolaget
har ett avgörande inflytande — ACO och Vitrum så länge dessa är
dotterföretag till apoteksbolaget — bör dock alltid prisets skälighet prövas
av läkemedelsnämnden i samband med registreringen.

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

Utredningen förordar att man inom sjukhusen vidtar ytterligare åtgärder
för att främja en rationell läkemedelsanvändning. Själva varuanskaffningen
kommer i ett helt annat läge efter tillkomsten av apoteksbolaget och utredningen
föreslår att sjukhusens inköp av läkemedel i fortsättningen skall ske
med anlitande av apoteksbolaget. Därvid är det en självklar sak att speciella
inköpsavtal bör komma till stånd mellan sjukhusen och bolaget. För patienter
i öppen vård och patienter som skrivs ut från sjukhusen bör enligt
utredningen i ökad utsträckning inrättas utlämningsställen, expeditionsapotek,
som drivs av apoteksbolaget.

Utredningens uttalanden om behovet av att förstärka den farmacevtiska
verksamheten inom sjukhusen har genomgående fått ett positivt gensvar
vid remissbehandlingen. Då det gäller formerna för sjukhusens anskaffning
av läkemedel har några remissinstanser menat att de huvudmannaägda

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

sjukhusapoteken borde ha möjlighet att inköpa sina läkemedel utan medverkan
av apoteksbolaget. Vad angår inrättande av expeditionsapotek vid
sjukhusen har vid remissbehandlingen inte funnits några delade meningar
om behovet. En del remissinstanser har dock vänt sig mot förslaget att endast
apoteksbolaget skall ha rätt att driva dessa apotek och menat att försäljningen
i vissa fall borde kunna ske i huvudmannens regi.

De läkemedelsvanor som utbildas vid sjukhusen är många gånger tongivande
för sjukvården i övrigt. Denna omständighet och betydelsen av att de
läkemedelsfrågor som rör öppen resp. sluten vård inte onödigtvis fjärmas
från varandra gör det enligt min mening angeläget att apoteksbolagets verksamhet
omfattar även de läkemedelsinköp som berör sjukhusen. Även från
ekonomisk synpunkt finner jag det viktigt att sjukhusens anskaffning av
läkemedel sker med anlitande av bolaget. Ett av motiven för att skapa apoteksbolaget
är att samhället skall kunna uppträda på marknaden som en
stark och prismedveten köpare. Effekten härav skulle försvagas om de större
sjukhusen och apoteksbolaget uppträdde var för sig. Från samlade samhällssynpunkter
måste den väg utredningen föreslagit vara att vida föredra framför
en uppsplittring av läkemedelsuppköpen. Genom representation för
sjukvårdshuvudmännen i apoteksbolagets styrelse och genom olika former
av samarbete mellan huvudmännen och bolaget bör man kunna trygga
att sjukhusens intresse av att läkemedelsköp kan ske så förmånligt som
möjligt tillgodoses. Som utredningen framhållit bör det vara självklart att
speciella inköpsavtal skall kunna komma till stånd mellan bolaget och sjukvårdshuvudmannen.
Jag biträder sålunda utredningens förslag.

Då det gäller försäljningen till allmänheten skall apoteksbolaget ha ansvaret
för att distributionsnätet är väl avpassat till behovet. Om det av praktiska
sjukvårds- och serviceskäl finnes lämpligt att ett försäljningsställe för
allmänheten på ett sjukhus omhänderhas i huvudmannens regi bör hinder
inte resas mot en sådan anordning. Jag finner mig sålunda böra förorda en
sådan jämkning i utredningens förslag att apoteksbolaget skall äga rätt att
låta sjukvårdshuvudman på de villkor varom överenskommelse kan träffas
mellan bolaget och sjukvårdshuvudmannen fullgöra bolagets skyldigheter
att tillhandahålla läkemedel åt allmänheten.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över den positiva attityd som genomgående
förekommer rörande samarbete mellan medicin och farmaci i
frågor som rör läkemedelsanvändning på sjukhusen. Detta samarbete bör på
allt sätt stödjas. Jag räknar med att apoteksbolaget inte bara kommer att
vidareutveckla den verksamhet som bedrivits vid Apotekarsocietetens sjukhusfarmacevtiska
avdelning utan även på andra sätt i samverkan med sjukvårdshuvudmännen
arbetar för att det kommer till stånd undersökningar
och studier som kan befrämja en rationell läkemedelsanvändning vid sjukhusen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970
Läkemedelsinformationen

Frågan om läkemedelsinformationens omfattning, inriktning och betydelse
har under senare tid belysts av Nordisk läkemedelskommitté, av koncentrationsutredningen
och av läkemedelsförsörjningsutredningen. Den
samlade bilden är, att läkemedelsinformationen är av stor betydelse för konsumtionsmönstret,
att läkemedelsindustrin gör stora satsningar på information,
att samhällets insatser vid sidan därav är blygsamma och att behov
av samordning föreligger.

Utredningen har föreslagit att ett läkemedelsinstitut skall inrättas för att
främja och samordna en av producentintressen obunden information. Institutet
skulle få en budget av omkring åtta milj. kr. vid starten. Det skulle
självt endast ha ett fåtal anställda. Huvuduppgiften skulle vara att initiera
och samordna. Mera omfattande arbeten skulle läggas ut som beställningsuppdrag
hos bl. a. universiteten. Som exempel på åtgärder nämns inrättande
av två professurer — en i komparativ farmakologi och en i farmacevtisk informationsbehandling
— anordnande av symposier och kurser, anställande
av konsulter i läkemedelsfrågor för tjänst vid sjukhus och bekostande av
den provisoriskt fungerande centrala läkemedelskommittén. Institutet skulle
finansieras genom speciella avgifter på försäljningen av farmacevtiska specialiteter
samt genom det bidrag apotekarsocietetens stiftelse enligt överenskommelsen
mellan staten och apotekarsocieteten skall lämna till en organisationsenhet
för information och statistik på läkemedelsområdet.

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har i huvudsak anslutit
sig till utredningens uppfattning om behovet av de angivna åtgärderna.
Många remissinstanser, bland dem socialstyrelsen, statskontoret, UKÄ, kommerskollegium,
apotekarsocieteten, Svenska landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet har dock ansett att något nytt organ inte bör tillskapas
för de föreslagna uppgifterna utan att dessa i stället bör organiseras i
anslutning till socialstyrelsen, SFL eller det nya apoteksbolaget.

Vissa myndigheter och organisationer har ansett att frågan om institutet,
dess förläggning, organisation och finansiering borde bli föremål för ytterligare
överväganden.

Jag är för egen del övertygad om att ökade insatser från samhällets sida
behövs för att främja en obunden läkemedelsinformation. Delvis bör detta
ske i anslutning till den förstärkning av läkemedelskontrollen som jag förordar
i det följande. Sålunda innebär den av mig i det sammanhanget föreslagna
enheten för klinisk läkemedelsprövning att ett vidgat objektivt underlag
skapas för läkemedelsinformation. Medel för den verksamhet som nu bedrivs
av socialstyrelsens kommitté för läkemedelsinformation bör i fortsättningen
också anvisas i anslutning till läkemedelskontrollen. Kommittén har
omfattande informativa uppgifter men har samtidigt direkt anknytning till
frågor av kontrollkaraktär.

Övriga angelägna informationsuppgifter står inte läkemedelskontrollen

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

så nära att de bör inordnas där. Däremot är det helt i linje med min tidigare
deklarerade uppfattning om apoteksbolagets ställning och uppgifter att bolaget
får ett ansvar för att ekonomiska resurser ställs till förfogande för information
och sådana därmed nära sammanhängande uppgifter som statistik
samt speciella undersökningar och utredningar rörande läkemedelsanvändningen.
Av vem och under vilka former aktiviteterna skall utövas får
bedömas från fall till fall. Därvid synes det lämpligt att bolagsledningen
biträds av en särskild för ändamålet bildad nämnd. I nämnden bör finnas
allsidig sakkunskap på läkemedelsområdet med starkt medicinskt inslag
och representation för sjukvårdshuvudmännen.

I avtalet mellan staten och apoteksbolaget bör tas in en föreskrift om att
det skall åligga bolaget att verka för förbättrad information och statistik
på läkemedelsområdet. Bolagsstyrelsen bör vid sina priskalkyler ta hänsyn
till att erforderliga medel skall kunna ställas till förfogande för dessa uppgifter.
Det bör vara bolagets sak att bedöma vilka avsättningar som behövs.
För att belysa den obetydliga effekt denna verksamhet får på läkemedelspriserna,
vill jag erinra om att bolaget vid starten beräknas få en omsättning
av minst 1 400 milj. kr. Även om exempelvis ett så begränsat bidrag
som 0,5 % av omsättningen skulle avsättas innebär detta att 7 milj. kr.
skulle stå till förfogande. Härtill kommer beräknade 750 000 kr. från den
av apotekarsocieteten bildade stiftelsen.

Författningsfrågor

Utredningens författningsförslag har endast undantagsvis berörts av remissinstanserna.
Jag delar utredningens uppfattning att principen om statens
ensamrätt att driva detaljhandel med läkemedel bör slås fast i lag.
Avsikten är som nämnts att staten skall upplåta rätten att driva den detaljhandel
med läkemedel som tidigare drivits av apoteksväsendet till ett särskilt
aktiebolag i vilket staten skall äga 2/3 av aktierna och apotekarsocieteten
resten genom en av societeten bildad stiftelse. Lagtexten bör därför
utformas så att det framgår av lagen att detaljhandel med läkemedel får
drivas endast av staten eller av juridisk person i vilken staten har bestämmande
inflytande. Lagen bör kallas lag om detaljhandel med läkemedel.

Lagen bör däremot inte innehålla bestämmelser om straff och förverkande.
De bestämmelser som behövs i detta avseende finns redan i 20 och 21 §§
läkemedelsförordningen.

Lagen bör innehålla en fullmakt för Kungl. Maj :t att närmare bestämma
av vem och på vilka villkor detaljhandel med läkemedel får drivas. Kungl.
Maj :t får härigenom möjlighet att i avtalet mellan staten och apoteksbolaget
bl. a. ge bolaget rätt att låta sjukvårdshuvudman för bolagets räkning
tillhandahålla läkemedel åt allmänheten. Vidare kommer Kungl. Maj :t att
kunna meddela de bestämmelser som behövs för att reglera den detaljhan8
— Bihang till Riksdagens protokoll 1 saml. nr 74

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

del med läkemedel som i övrigt förekommer i statlig regi, t. ex. genom militärapoteket
och statens bakteriologiska laboratorium.

I läkemedelsförordningen bör företas huvudsakligen formella ändringar
i enlighet med utredningens förslag. Vad beträffar ändringarna i förordningen
vill jag särskilt framhålla följande.

Som jag tidigare anfört i fråga om prispolitiken bör apoteksbolaget självt
fastställa sina utförsäljningspriser. Med anledning härav bör hänvisningen
i 6 § till att närmare bestämmelser om prissättning av läkemedel på apotek
meddelas särskilt, utgå.

Enligt It § läkemedelsförordningen får partihandel med läkemedel bedrivas
bl. a. av apoteksföreståndare. Denna paragraf bör få ny lydelse med
anledning av att apoteksföreståndarna inte längre kommer att fungera som
självständiga företagare.

Enligt 12 § första stycket förordningen får detaljhandel med läkemedel
bedrivas endast av apoteksföreståndare. Där bör nu i stället anges att detaljhandel
med läkemedel får drivas endast av den som enligt särskilda bestämmelser
har fått rätt att driva sådan handel. De särskilda bestämmelser
som avses är utom lagen om detaljhandel med läkemedel sådana bestämmelser
varigenom Kungl. Maj:t upplåter rätt att driva detaljhandel med
läkemedel. Med en sådan utformning av 12 § läkemedelsförordningen blir
21 § samma förordning även i fortsättningen tillämplig vid otillåten detaljhandel
med läkemedel.

12 § andra stycket förordningen hänvisar till vissa bestämmelser om rätt
för den som får idka partihandel med läkemedel att sälja läkemedel till
sjukvårdsinrättning samt, såvitt angår bakteriologiska preparat, dessutom
till läkare och veterinär. Dessa bestämmelser blir överflödiga genom tillkomsten
av den särskilda lagen om detaljhandel med läkemedel och bör
utgå.

Vidare bör av samma skäl som anförts i anslutning till 11 § läkemedelsförordningen
vissa formella ändringar göras i förordningen (1954: 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, giftförordningen (1962:
702), narkolikaförordningen (1962: 704) och förordningen (1968: 70) med
vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler.

Författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om detaljhandel med läkemedel,

2) lag om ändring i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel,

3) kungörelse om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701),

4) kungörelse om ändring i giftförordningen (1962: 702),

5) kungörelse om ändring i narkotikaförordningen (1962: 704),

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 7b år 1970

6) kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler.

Finansieringsfrågor

Enligt överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten förvärvar
staten apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning inklusive laboratorium
m. in. samt större delen av apotekarsocietetens administrativa huvudavdelning
för sammanlagt 7,5 milj. kr. Köpeskillingen skall erläggas den 1 januaii
1971 med en revers, som apoteksbolaget skall överta betalningsansvaret
för och som skall inlösas av bolaget senast den 1 juli 1971. Fr. o. m. den 1
januari 1971 fram till dess reversen inlöses skall den löpa med en ränta som
är lika med diskontot plus en procent. Av riksdagen bör inhämtas bemyndigande
för fullmäktige i riksgäldskontoret att utfärda denna revers.

I enlighet med vad som förutsatts vid överenskommelsen bör staten teckna
aktier i apoteksbolaget för 30 milj. kr. och den av apotekarsocieteten bildade
stiftelsen teckna aktier för 15 milj. kr. Aktierna bör tecknas till eu
viss överkurs, varigenom apoteksbolaget redan vid starten erhåller en reservfond.
En kurs på 120 % synes lämplig, eftersom reservfonden härigenom
från början får den i aktiebolagslagen föreskrivna minsta storleken.
Det vid aktieteckningen tillskjutna beloppet på sammanlagt 45 milj. kr. kommer
således att fördelas på ett aktiekapital av 37,5 milj. kr. och ett reservfondskapilal
på 7,5 milj. kr.

Inom ramen lör det nuvarande apotekssystemet finns en s. k. regleringsfond,
som fyller funktionen av att vara en utjämningsfond inom det nuvarande
avgiftssystemet för apoteken. Dispositionsrätten över fondens medel
tillkommer Kungl. Maj :t. Regleringsfonden förvaltas av socialstyrelsen.
Den kan efter apotekens inlösen beräknas uppgå till minst 30 milj. kr. Fondens
medel har tillskjutits av läkemedelskonsumenterna genom de överskott
som uppkommit på de av staten fastställda apoteksavgifterna. I samband
med omorganisationen av apoteksväsendet bortfaller behovet av en regleringsfond.
Fonden bör inte leva kvar utan bör vid omorganisationen disponeras
lör ändamål som faller inom apoteksväsendet. Jag förordar att 30
m.Ij. kr. av fonden tas i anspråk för statens aktieteckning i apoteksbolaget.
Riksdagens godkännande härom bör inhämtas.

Enligt överenskommelsen förutsätts att staten genom apoteksbolaget vid
årsskiftet kommer att lösa in alia befintliga apotek, inkl. de s. k. distriktslaboratoiier
vid vilka ACO-lillverkningen sker. Apotekens sammanlagda
tillgångar kan beräknas uppgå till drygt 200 milj. kr.

Under förutsättning att apoteksbolaget kan överta fordringar och skulder
av nuvarande apoteksinnehavare föreligger ett beräknat lånebehov av 30
milj. kr. Detta torde få täckas genom lån med anlitande av de pensionsfonder
som enligt utredningens förslag bör överlämnas till bolaget. Dessa fonder
uppgår som tidigare nämnts til! drygt 60 milj. kr. Apotekarsocieteten bi -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

träder förslaget att pensionsfonderna får disponeras av apoteksbolaget men
anser att de äldre pensionärernas pensionsfråga dessförinnan måste ha fått
en godtagbar lösning. De anställdas pensionsfråga är löst förhandlingsvägen.
Beträffande pensionerna för de apoteksinnehavare som övergår i bolagets
tjänst har genom överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten
lämnats vissa garantier som innebär en avsevärd höjning. Vad angår pensionen
till apoteksinnehavare som pensionerats före bolagets tillkomst har
denna genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 mars 1970 omreglerats på ett sätt
som ganska nära ansluter sig till en av apotekar societeten gjord framställning.
Genom föreskrift i avtalet mellan staten och apoteksbolaget bör bolaget
åläggas att infria gjorda pensionsutfästelser. Som bidrag till fullgörande
av detta åläggande bör bolaget få disponera befintliga pensionsfonder.
Dessa, som nu förvaltas av socialstyrelsen, bör överföras till bolaget.

Den tidigare omnämnda samarbetsdelegationen undersöker f. n. i detalj
proceduren vid överlåtelse av apoteken till staten. Det rör sig här främst om
frågor av teknisk natur.

Läkemedelskontrollen

Grundreglerna om läkemedelskontrollen finns i läkemedelsförordningen.
I denna sägs bl. a. att läkemedel skall vara av fullgod beskaffenhet och vid
normal användning inte medföra skadeverkningar, som står i missförhållande
till den avsedda effekten.

Den praktiska målsättningen är att garantera att konsumenten får så
bra läkemedel som möjligt. Eftersom det inte finns några slutgiltiga mallar
att gå efter i kontrollarbetet utan ställningstaganden i allmänhet måste göras
från fall till fall, ställs mycket stora krav på kontrollorganisationen.
Till denna måste vara knutna högt kvalificerade experter som skall ha möjlighet
att följa med i den vetenskapliga utvecklingen. Det krävs också att
kontrollorganisationen är effektivt administrerad så att nyvunna kunskaper
snabbt blir omsatta i praktiskt handlande.

En effektiv och högt kvalificerad kontrollorganisation i Sverige är på
längre sikt av betydande värde även för den svenska läkemedelsindustrin
i dess exportansträngningar. Om den svenska läkemedelskontrollen har internationellt
högt anseende, får av denna godkända preparat lättare att bli
introducerade på utländska marknader. I detta sammanhang förtjänar också
nämnas att chefen för industridepartementet ämnar ge styrelsen för teknisk
utveckling i uppdrag att undersöka behovet av statligt stöd åt tilllämpad
läkemedelsforskning för att främja tillkomsten av nya läkemedel
producerade i industriell skala.

Av min tidigare redogörelse för den nuvarande läkemedelskontrollen
framgår att kontrollorganisationen f. n. är uppdelad på ett antal mer eller
mindre självständiga enheter. Olika uppgifter inom området omhänderhas
således av socialstyrelsens läkemedelsbyrå, läkemedelsnämnden och läkemedelsbiverltningsnämnden
samt styrelsens kommitté för läkemedelsinforma -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1970

tion, SFL, statens kontrollanter för bakteriologiska preparat, Svenska farmakopékommittén
samt nordiska farmakopénämnden. Vidare deltar statens
institut för folkhälsan och SBL i kontrollarbetet.

SFL har en central uppgift i kontrollarbetet. Under 1960-talet har SFL
också i takt med utvecklingen fått ständigt vidgade uppgifter och större
ansvar. Kraven på en effektiv och snabb handläggning av registreringsärenden
har samtidigt ökat. Mot bakgrund härav ställde Kungl. Maj :t i juli 1968
medel till socialstyrelsens förfogande för en organisationsutredning beträffande
SFL.

Socialstyrelsen har nu lagt fram ett förslag till en genomgripande omorganisation
av hela läkemedelskontrollen. Förslaget innebär att en ny organisation
skapas genom en sammanslagning av SFL, farmakopélaboratoriet
och biverkningsnämndens verkställande del. Till denna nya organisation
överförs också enligt förslaget en del av läkemedelsinspektionen samt huvuddelen
av föredragandena i läkemedelsärenden i socialstyrelsen. Vidare
överförs den del av läkemedelsbyrån som i dag utför kansliuppgifter åt läkemedelsnämnden
samt byråns priskontrollgrupp. Den nya organisation,
som bildas genom dessa sammanslagningar, föreslås bli ställd under en enhetlig
ledning genom att en tjänst som s. k. total chef inrättas. Den nya organisationen
föreslås heta Statens läkemedelskontroll (SLIv).

Enligt utredningsförslaget skall SLK organiseras som en s. k. matrisorganisation.
Detta innebär en organisation i två dimensioner, resurser ocli
funktioner. SLK föreslås få fyra resursavdelningar, nämligen en farmacevtisk,
en farmakologisk, en klinisk-farmakologisk och en inspektionsavdelning
samt tre funktioner, vilka så att säga korsar resursavdelningarna. De
tre funktionerna skall vara registreringsfunktionen, kontrollfunktionen
samt standardiserings- och utvecklingsfunktionen.

Vidare innebär socialstyrelsens förslag att ett speciellt registreringskansli
och ett allmänt kansli inrättas vid SLK.

Socialstyrelsen föreslår också att ett organ för utbyte av information på
läkemedelsområdet inrättas, kallat socialstyrelsens kontrollråd.

Enligt styrelsens beräkningar kostar den föreslagna resursförstärkningen
— innefattande en personell och materiell upprustning samt möjligheter till
ökad forskning och individuell lönesättning — omkring 1,2 milj. kr. under
första verksamhetsåret. Kostnaderna föreslås helt täckta av höjda avgifter
på de farmacevtiska specialiteterna. Den nya organisationen avses börja
sin verksamhet den 1 juli 1970.

Socialstyrelsens förslag om sammanförande av de olika organen inom
läkemedelskontrollens område har i allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna.
Riksrevisionsverket och Sveriges farmacevtförbund har dock
ställt sig tveksamma till den föreslagna organisationsformen. Riksrevisionsverket
befarar framför allt att den föreslagna organisationen kan ge upphov
till konflikter mellan de resursdisponerande avdelningscheferna och de

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

funktionsansvariga cheferna. En annan invändning som förts fram under
remissbehandlingen är att kontrollorganisationen borde få en fastare anknytning
till socialstyrelsen än vad förslaget innebär.

Det framstår som betydelsefullt att läkemedelskontrollens organisation
blir så enhetlig och sammanhållen som möjligt. Det är vidare väsentligt alt
socialstyrelsen som tillsynsmyndighet på området och därmed ytterst ansvarig
för läkemedelskontrollens målsättning och innehåll får ett omedelbart
inflytande över kontrollorganisationen. Med hänsyn härtill och med beaktande
av de invändningar som gjorts under remissbehandlingen föreslår jag
att kontrollorganisationen —• med den utformning som jag kommer att
redovisa i det följande — knyts till socialstyrelsen som en särskild avdelning.
Ett ytterligare skäl för en sådan anordning är att arbetsuppgifterna
vid styrelsens nuvarande läkemedelsbyrå, som f. n. är provisoriskt inordnad
i styrelsens administrativa avdelning (prop. 1967: 68 s. 98, SU 105, rskr 251),
kommer att minska högst väsentligt efter apoteksbolagets tillkomst då ett
flertal apoteks- och läkemedelsärenden överflyttas till bolaget.

Mitt förslag till organisation innebär i korthet följande. Vid socialstyrelsen
inrättas en läkemedelsavdelning under ledning av en avdelningschef.
Denne skall också vara chef för det laboratorium som i stort sett kommer
att fullgöra den laboratorie- och utredningsverksamhet vilken i dag ombesörjs
av SFL och Svenska farmakopékommittén. Laboratoriet kommer alltså
att utgöra en del av läkemedelsavdelningen. I denna föreslås vidare ingå
två byråer, en allmän byrå och en registreringsbyrå, vilka ersätter den nuvarande
läkemedelsbyrån. De båda byråerna skall bl. a. biträda avdelningschefen
i hans uppgifter som chef för laboratoriet och därvid i praktiken utöva
vissa av de särskilda funktioner som anges i den av socialstyrelsen framlagda
matrisorganisationen. Vardera byrån föreslås komma att förestås av
en byråchef (medicinalråd). En av byråchefstjänsterna behöver nyinrättas.

Laboratoriet bör i stort sett ha den uppbyggnad som socialstyrelsen föreslagit
för SLK med de ändringar jag funnit motiverade med hänsyn till
framförda önskemål under remissbehandlingen. Jag föreslår att laboratoriet
organiseras på fyra enheter, nämligen en farmacevtisk, en farmakologisk,
en farmakoterapevtisk och en enhet för klinisk läkemedelsprövning. Jämfört
med styrelsens förslag innebär detta bl. a. att någon inspektionsenhet inte
inrättas. De tjänster som föreslogs vid denna anser jag i stället bör placeras
på läkemedelsavdelningens allmänna byrå. Härigenom vinner man att läkemedelsinspektörerna
inte delas upp i två olika grupper utan får utgöra en
organisatorisk enhet med de bättre möjligheter som därvid skapas för att
tillgodose uppkommande behov och skapa elasticitet i arbetet. Farmakoterapevtiska
enheten svarar i stort mot den av kontrollutredningen föreslagna
klinisk-farmakologiska avdelningen medan enheten för klinisk läkemedelsprövning
är helt ny. Den senare vill jag närmare kommentera utöver vad jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

107

anfört i samband med behandlingen av det av läkemedelsförsörjningsutredningen
föreslagna läkemedelsinstitutet. Som jag där nämnde föreslog utredningen
att ett särskilt läkemedelsinstitut skulle skapas som ett samarbetsorgan
för information och statistik på läkemedelsområdet. Institutet skulle
bl. a. bekosta en professur i komparativ farmakoterapi. Enligt vad jag tidigare
redovisat kommer ett sådant institut inte till stånd. Den föreslagna professor
stjänsten, som fått starkt stöd av remissinstanserna, bör däremot inrättas.
Enligt bl. a. socialstyrelsen bör den knytas till statens läkemedelskontroll.
Jag föreslår alltså att en tjänst som föreståndare (professor) inrättas, vars
innehavare skall vara chef för enheten för klinisk läkemedelsprövning.

Vid den farmakologiska enheten bör en tjänst som föreståndare (professor)
inrättas. Tjänsten motsvarar den tjänst som enligt Kungl. Maj :ts beslut
den 27 juni 1969 finns inrättad vid SFL:s biologiska avdelning. Jag vill här
något beröra bakgrunden till angivna beslut. Tjänsten som föreståndare för
den biologiska avdelningen vid SFL var tidigare förenad med tjänsten som
professor i farmakodynamik och toxikologi vid farmacevtiska fakulteten vid
Uppsala universitet. Den 1 juli 1969 delades nämnda professor stjänst upp i
en professur i farmakologi och en i toxikologi. Avsikten var att professuren
i farmakologi skulle förenas med föreståndarskapet för laboratoriets biologiska
avdelning till dess farmacevtiska institutet flyttat till Uppsala. Socialstyrelsen
framhöll dock att avdelningsföreståndarskapet vid SFL var en
nyckelbefattning inom läkemedelskontrollen samt att det bl. a. ur säkerhetssynpunkt
inte var lämpligt att kombinera tjänsten som professor med
föreståndarskapet ''vid SFL. Med anledning härav medgav Kungl. Maj :t att
en extra tjänst som avdelningsföreståndare fick finnas inrättad vid laboratoriet
fram till utgången av juni 1970. Tjänsten bör nu permanentas.

Vad härefter angår läkemedelsnämnden innebär socialstyrelsens förslag
att farmakopékommittén skulle uppgå i nämnden. Jag ansluter mig härtill.
En subkommitté för farmakopéfrågor bör kunna inrättas under läkemedelsnämnden.
Den nuvarande läkemedelsbiverkningsnämnden bör ombildas till
en kommitté inom läkemedelsavdelningen.

Den till socialstyrelsen knutna kommittén för läkemedelsinformation tillkom
år 1968. Kostnaderna för dess verksamhet har hittills bestritts från
femte huvudtitelns kommittéanslag. Jag har i det föregående föreslagit att
medel för kommitténs verksamhet i fortsättningen skall anvisas över budgeten
för läkemedelskontrollen. Kommitténs arbete går nämligen i hög grad
ut på en efterkontroll av läkemedelseffekter liksom andra med kontroll av
läkemedel sammanhängande frågor.

Det föreslagna kontrollrådet bör inte inrättas med hänsyn till att dess
funktion enligt min uppfattning kan ombesörjas utan att särskilt organ
inrättas för ändamålet.

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 74 år 1970

Den av mig nu redovisade organisationen innebär som jag nyss framhållit
en samordning av den tidigare splittrade kontrollorganisationen genom
att de olika enheterna förs samman i socialstyrelsens läkemedelsavdelning.
För att möta de ökade krav som under senare år ställts och som
kommer att ställas på läkemedelskontrollen måste denna också få en betydande
resursförstärkning. Sammanlagt beräknar jag medel för 106 tjänster,
vilket innebär en förstärkning med 19 nya tjänster.

Jag avser att lämna statens avtalsverk uppdrag att föra de förhandlingar
angående anställnings- och avtalsvillkor som kan föranledas av omorganisationen.

Vissa övergångsanordningar torde bli nödvändiga i samband med omorganisationen.
I den utsträckning som behövs bör Kungl. Maj :t i samband
med genomförandet kunna föra tjänster på övergångsstat och meddela erforderliga
övergångsbestämmelser. Riksdagens bemyndigande att vidta sådana
åtgärder bör därför inhämtas.

Lönekostnaderna inklusive lönekostnadspålägg för den nya läkemedelsavdelningen
inklusive läkemedelslaboratoriet kommer för helt år att uppgå
till drygt 6 milj. kr. Vidare beräknar jag för omkostnader och särskilda
undersökningar 1,3 milj. ler. Detta innefattar ökade medel för anskaffning
av ny apparatur. Slutligen beräknas 800 000 kr. för den läkemedelsinformation
som tidigare betalats från kommittéanslaget. De sammanlagda kostnaderna
för kontrollverksamheten kan således totalt beräknas till ungefär 8,2
milj. kr. för helt år.

Tidpunkten för den av mig föreslagna omorganisationen bör sammanfalla
med att det nya apoteksbolaget börjar sin verksamhet den 1 januari
1971.

Jag beräknar därför 2 015 000 kr. för SFL:s verksamhet under tiden den
1 juli—den 31 december 1970 och 225 000 kr. för verksamheten vid Svenska
farmakopékommiLtén under samma tid. För SFL:s del har jag därvid beräknat
medel för den tjänst som avdelningsföreståndare för den biologiska avdelningen,
som Kungl. Maj:t den 27 juni 1969 medgett får finnas inrättad
Vid laboratoriet.

Kostnaderna för den nya kontrollorganisationen som träder i funktion den
1 januari 1971 bör föras upp under ett särskilt förslagsanslag kallat Statlig
läkemedelskontroll. Av de beräknade kostnaderna för detta ändamål
under tiden den 1 januari—den 30 juni på 4,1 milj. kr. utgör 900 000 kr.
kostnader för socialstyrelsens nuvarande läkemedelsbyrå. Sistnämnda kostnader
är inräknade i anslaget till socialstyrelsen i riksstatsförslaget för budgetåret
1970/71 (prop. 1970: 1 bil. 7, s. 52—54). För tiden den 1 januari—-den 30 juni 1971 beräknar jag därför medelsbehovet under anslaget Statlig
läkemedelskontroll för budgetåret 1970/71 till 3,2 milj. kr.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle kostnaderna för resursförstärkningen
bestridas genom höjda årsavgifter på de farmacevtiska specialiteterna.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Några mer vägande invändningar mot detta förslag har inte förts fram under
remissbehandlingen. LIF har tillstyrkt att läkemedelskontrollen i viss
utsträckning skall vara självfinansierande genom avgifter. Enligt LIF bör
tillverkaren därvid svara endast för den del av kostnaderna som avser registrerings-
och efterkontroll av de farmacevtiska specialiteterna.

Enligt socialstyrelsens utredning bör varje organisations eller företags
produkter liksom dess interna kontrollsystem vara underkastade en likartad
bedömning från den statliga kontrollorganisationens sida. Denna uppfattning
har understrukits såväl under remissbehandlingen av socialstyrelsens
betänkande som i vissa utlåtanden över läkemedelsförsörjningsutredningens
betänkande. Jag biträder denna uppfattning. Jag avser att ta upp
frågan om ändring av vissa i administrativ ordning utfärdade bestämmelser
så att registreringsplikt kommer att föreligga för ACO-preparat, SBL:s och
SVA:s produkter samt specialiteter tillverkade vid militärapotek och liknande
tillverkningsställen. Dock anser jag att man måste räkna med en omställningsperiod.

Enligt min uppfattning bör det allmänna svara för en viss baskostnad för
läkemedelskontrollen och jag har därvid stannat för 20 %. Återstoden, dvs.
80 %, bör läkemedelsproducenterna svara för. Då de totala kostnaderna
för läkemedelskontrollen för helt år beräknas till omkring 8,2 milj. kr. innebär
detta att omkring 6,6 milj.kr. skall täckas av avgifter. Årsavgiften är
f. n. 700 kr. och ansökningsavgiften är 1 750 kr. Med utgångspunkt från det
förslag jag nu lagt fram måste avgifterna höjas till belopp av storleksordningen
2 000 kr. beträffande årsavgiften och 3 500 kr. när det gäller ansökningsavgiften.
Det ankommer på Kungl. Maj :t att besluta om dessa avgifter.

Jag vill slutligen ta upp den viktiga frågan om lokaler för den nya
kontrollorganisationen. Socialstyrelsen anser att sonderingar att skaffa
nya lokaler snarast bör göras. Olika möjligheter i Stockholm antyds men
det sägs att på längre sikt är det kanske ett bättre alternativ att hela kontrollorganisationen
förläggs i nya lokaler i anslutning till de lokaler för
medicinskt teoretiska och farmacevtiska institutioner som skall uppföras i
Uppsala. Läkemedelsförsörjningsutredningen framhåller i sitt betänkande
att en radikal lösning av den utbyggda läkemedelskontrollens lokalfrågor
måste komma till stånd. Enligt utredningen måste samtliga aktiviteter på
ett konsekvent sätt samordnas även lokalmässigt för att de föreslagna organisatoriska
åtgärderna skall få avsedd effekt. Utredningen finner det också
naturligt att överväga en lokalisering till Uppsala.

Jag delar uppfattningen att kontrollorganisationen så snart det är möjligt
bör flyttas till Uppsala. Detta får alltså som konsekvens att en av socialstyrelsens
avdelningar eller i varje fall huvudparten av den där anställda
personalen förläggs till en annan ort än styrelsen i övrigt. Med hänsyn
till Uppsalas närbelägenhet till Stockholm och de goda kommunikatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

nerna mellan dessa orter behöver detta knappast medföra några större svårigheter.
Fördelarna med en förflyttning är i varje fall helt övervägande.
Jag har för avsikt att denna dag föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt byggnadsstyrelsen
att snarast inkomma med byggnadsprogram för den nya kontrollorganisationen.

Det tar ändå en avsevärd tid innan nya lokaler står klara. I avvaktan på
detta får övervägas hur nu befintliga lokaler kan utnyttjas på bästa möjliga
sätt.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t

dels föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om detaljhandel med läkemedel,

2) lag om ändring i förordningen (1954: 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslag till

3) kungörelse om ändring i läkemedelsförordningen (1962: 701),

4) kungörelse om ändring i giftförordningen (1962: 702),

5) kungörelse om ändring i narkotikaförordningen (1962: 704),

6) kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler,

dels föreslå riksdagen att

7) godkänna de allmänna riktlinjer för en omorganisation av apoteksväsendet
och för dess verksamhet som jag angett i det föregående,

8) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna den mellan staten och apotekarsocieteten
träffade överenskommelsen om formerna för avlösning av
nuvarande apotekssystem,

9) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att såsom likvid för vissa
förvärv från apotekarsocieteten till denna utge en revers på 7 500 000 kr.,

10) bemyndiga Kungl. Maj :t att använda 30 000 000 kr. ur fonden för
reglering av läkemedelsprisen m. m. för aktieteckning i apoteksbolaget,

11) godkänna de riktlinjer för organisation m. m. av den statliga läkemedelskontrollen
som framgår av vad jag anfört,

12) besluta att inom socialstyrelsen skall den 1 januari 1971 inrättas en
läkemedelsavdelning med ett därtill anslutet lälcemedelslaboratorium,

13) besluta att statens farmacevtiska laboratorium samt Svenska farmakopékommittén
skall upphöra vid utgången av år 1970,

14) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid socialstyrelsen inrätta tjänster på
löneplan C i enlighet med vad jag föreslagit i det föregående,

15) till Statens farmacevtiska laboratorium för budgetåret 1970/71 på
driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 015 000
kr.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

16) till Svenska farmakopékommittén m. m., för budgetåret 1970/71 på
driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 225 000
kr.,

17) till Statlig läkemedelskontroll för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 200 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Bilaga

överenskommelse

mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande
apotekssystem

Under förutsättning av godkännande å ena sidan av Kungl. Maj :t och
riksdagen samt å andra av apotekarsocietetens fullmäktige har innevarande
dag träffats följande överenskommelse.

A. 1. Apoteksbolaget skall svara för att en god läkemedelsförsörjning
upprätthålls i landet. Bolaget, i vilket staten skall äga majoritet, bildas av
staten och en av apotekarsocieteten grundad stiftelse. Det skall bereda skälig
förräntning av insatt kapital.

2. Staten inlöser av apoteksinnehavare, som den 31 december 1970 driver
apoteksrörelse, apotekets lager och inventarier samt övertar i apoteksrörelsen
ingångna anställningsavtal ävensom till rörelsen knutna hyresavtal och
övriga förpliktelser. Härvid skall de f. n. inom apoteksväsendet tillämpade
värderingsnormerna i huvudsak följas. Apoteksinnehavare skall äga påfordra,
att staten inlöser fastighet, som vid tidpunkten för överlåtelsen av apoteket
till staten är i hans ägo och som uteslutande eller till huvudsaklig del
används i hans apoteksrörelse. Vid tvist om priset på sådan fastighet avgörs
detta enligt lagen om skiljemän.

3. Staten garanterar att apoteksinnehavare, som driver apoteksrörelse den
31 december 1970, bereds anställning inom apoteksbolaget, i första hand som
föreståndare för sitt då innehavda apotek. Anställningsvillkoren fastställs
etter förhandlingar mellan apoteksbolaget och apoteksinnehavarna, varvid
riktlinjer i en vid överenskommelsen fogad promemoria (Bil. 1) skall följas.

4. Apotekarsocieteten förbinder sig att vidta erforderliga åtgärder för
att i samband med att systemet med apoteksprivilegier upphör, apotekarsocieteten
ombildas till en privat förening utan obligatoriskt medlemskap.
Föreningen skall främja apoteksväsendets och farmacins utveckling samt
en hög farmacevtisk yrkesstandard, bl. a. genom att stödja farmacevtisk
forskning och utbildning, bedriva publicistisk och annan informativ verksamhet
på det farmacevtiska området, hålla ett farmacevtiskt bibliotek samt
främja kollegiala kontakter inom och utom landet. Föreningen skall icke
befatta sig med löne- och anställningsfrågor eller dylikt och ej heller bedriva
verksamhet som kan anses konkurrerande med sådana aktiviteter som i
övrigt berörs i denna överenskommelse. Till medlemmar i föreningen skall
kunna antas, förutom nuvarande apoteksinnehavare, jämväl andra personer,
som är verksamma i kvalificerade funktioner inom läkemedelsområdet
och som kan förväntas som medlemmar främja föreningens ändamål. En
breddning av medlemsunderlaget skall eftersträvas, så att allsidig expertis
på läkemedelsområdet blir företrädd i föreningen. Bestämmelserna i föreningens
stadgar om dess ändamål och upplösning fastställs av Kungl. Maj :t.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

B. 1. Staten förvärvar per den 1 januari 1970 apotekarsocietetens aktieinnehav
i Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekareaktiebolaget för 24,4 miljoner
kronor enligt ett vid denna överenskommelse fogat köpeavtal (Bil. 2).

2. Staten förvärvar per den 1 januari 1971 av apotekarsocieteten för 7,5
miljoner kronor:

a) apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning, inklusive inrett laboratorium
(ACL) med apparatur och inventarier, patent- och varumärkesrätter
samt hyresrätterna till de av apotekarsocieteten disponerade lokalerna
med adress Döbelnsgatan 58 i Stockholm och Gårdsvägen 10 i Solna;

b) delar av apotekarsocietetens administrativa huvudavdelning jämte tillhörande
lösa inventarier enligt vad som närmare framgår av en till socialdepartementet
överlämnad förteckning;

c) fastigheten Sköle 2: 31 i Malfors kommun i Västernorrlands län, varvid
värdet av fastigheten beräknats till 1,6 miljoner kronor.

3. Staten övertar betalningsansvaret för apotekarsocietetens utfästelser
till apoteksinnehavare vilkas distriktslaboratorier nedlagts före den 1 januari
1971 samt förbinder sig att bereda kvarstående innehavare av distriktslaboratorier
som så önskar motsvarande ersättningar, beräknade på enahanda
sätt. Värdet av statens sålunda gjorda åtagande är beräknat till cirka
1 miljon kronor. Härtill har hänsyn tagits vid fastställande av beloppet 7,5
miljoner kronor under B. 2.

C. 1. Apotekarsocieteten överför 15 miljoner kronor till en av societeten
grundad stiftelse för främjande av farmacins utveckling och en god
läkemedelsförsörjning. Stiftelsens stadgar antas av apotekarsocieteten och
fastställs av Kungl. Maj :t. Stiftelsens styrelse utses av apotekarsocieteten.

2. Stiftelsens kapital används för att per den 1 januari 1971 teckna aktier
i apoteksbolaget.

3. Avkastningen av stiftelsens egendom skall — sedan avdrag gjorts för
vad som åtgår för stiftelsens förvaltning — tillföras en organisationsenhet
med uppgift att bl. a. främja information och statistik på läkemedelsområdet.
Apotekarsocieteten skall vara representerad i denna verksamhet.

D. 1. Staten medverkar till att personal som nu är anställd hos apotekarsocieteten
och som sedermera icke erfordras för den ombildade apotekarsocietetens
verksamhet bereds anställning inom apoteksbolaget, dess dotterbolag
eller den under C. 3 avsedda organisationsenheten. Personal som
sålunda övergått från societetens tjänst skall icke vidkännas försämringar
i innehavda löne- eller andra anställningsvillkor.

2. Staten skall äga rätt att till utgången av 1975 av apotekarsocieteten
till gängse marknadshyra förhyra de lokaler inom kvarteret Rörstrand i
Stockholm som icke behövs för societetens egen verksamhet eller icke redan
disponeras av andra hyresgäster.

E. 1. Under en minimitid av två år räknat från den 1 januari 1971
skall apoteksbolaget i form av särskilda dotterbolag bedriva den verksamhet
som utövas av Vitrum och den som nu utövas genom apotekarsocietetens
tekniska huvudavdelning och distriktslaboratorierna (ACO).

2. Stiftelsen skall vara representerad i apoteksbolagets styrelse genom
Vs av det totala antalet styrelseledamöter, dock minst två personer. Så länge
Vitrum och ACO är dotterbolag till apoteksbolaget skall apoteksbolagets
styrelse tillse att såväl staten som stiftelsen är representerade i styrelserna
för dotterbolagen.

3. År 1985 skall frågan om stiftelsens fortsatta medverkan i apoteksbo -

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

laget omprövas. Om stiftelsen önskar frånhända sig sina aktier i apoteksbolaget
har staten skyldighet att förvärva dessa aktier. Om staten önskar
inlösa stiftelsens aktier är stiftelsen skyldig låta staten förvärva dessa.
Värdet av aktierna skall därvid fastställas med ledning av det insatta kapitalet
och den penningvärdesförändring som kan ha skett sedan aktierna utgavs.

Vid upprättandet av denna överenskommelse har vissa protokollsanteckningar
gjorts. Dessa fogas till överenskommelsen som Bil. 3.

Denna överenskommelse är upprättad i två exemplar varav parterna tagit
var sitt.

Stockholm den 17 september 1969.

För staten:

Rune Lönngren
Tony Hagström
Bo Jonas Sjönander
Bengt Söderqvist

För apotekarsocieteten:
Sven Söderlundh
Sven Eklund
Göran Linden

Kungi. Maj:ts proposition nr 74 år 1970 115

Innehållsf örteckning

Propositionen........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Författningsförslag................................................... 3

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 13 mars 1970 ......................... 10

Inledning ........................................................... 10

Nuvarande förhållanden .............................................. 11

Inledande översikt ................................................. 11

Läkemedelskontrollen............................................... 14

Inledning ....................................................... 14

Kontrollerande organ............................................. 15

Tillverkningskontroll ............................................. 16

Produktkontroll.................................................. 17

Handelsvägarna.................................................. 18

Apoteksväsendet................................................... 19

Apoteken ....................................................... 19

Apotekarsocieteten ............................................... 22

Distriktslaboratorierna (ACO)...................................... 23

Avgiftssystemet.................................................. 25

Sjukhusens läkemedelsförsörjning..................................... 26

Totalförsvarets läkemedelsförsörjning................................. 28

Det allmännas läkemedelskostnader .................................. 29

Läkemedelsförsörjningsutredningen..................................... 30

Läkemedelsdistributionen ........................................... 30

Allmänna synpunkter............................................. 30

Överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten............... 32

Apoteksbolagets utformning och verksamhet......................... 35

ACO-bolaget..................................................... 43

Droghandelns ställning........................................... 44

Prispolitiken....................................................... 46

Sjukhusens läkemedelsförsörjning .................................... 48

Finansieringsfrågor................................................. 49

Läkemedelsinformationen ........................................... 51

Författningsfrågor.................................................. 55

Remissyttrandena.................................................... 56

Apoteksbolagets utformning och verksamhet........................... 56

ACO-bolaget....................................................... 61

Droghandelns ställning.............................................. 62

Prispolitiken....................................................... 65

Sjukhusens läkemedelsförsörjning .................................... 68

Finansieringsfrågor................................................. 72

Läkemedelsinformationen ........................................... 73

Författningsfrågor.................................................. 78

Förstärkt läkemedelskontroll .......................................... 78

Inledning ......................................................... 78

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1970

Sid.

Föreslagen organisation ............................................. 79

Personalrekrytering ................................................ 83

Finansiering....................................................... 83

Remissyttranden................................................... 84

Föreslagen organisation ........................................... 84

Personalrekrytering .............................................. 86

Finansiering..................................................... 87

Departementschefen.................................................. 87

Inledning ......................................................... 87

Läkemedelsdistributionen ........................................... 89

Överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten .............. 89

Apoteksbolagets utformning och verksamhet......................... 91

ACO-bolaget..................................................... 94

Droghandelns ställning............................................ 95

Prispolitiken....................................................... 97

Sjukhusens läkemedelsförsörjning .................................... 98

Läkemedelsinformationen ........................................... 100

Författningsfrågor.................................................. 101

Författningsförslag ................................................. 102

Finansieringsfrågor ................................................. 103

Läkemedelskontrollen............................................... 104

Hemställan................ 110

Bilaga: Överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om formerna
för avlösning av nuvarande apotekssystem ............................... 112

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

014085