Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen (194-7: 577) om statlig
förmögenhetsskatt, m. m.; given Stockholms slott
den 6 mars 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

2) förordning om beräkning i vissa fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag,

3) förordning om begränsning av skatt i vissa fall,

4) lag om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272),

5) förordning om ändring i förordningen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till de omläggningar av förmögenhetsbeskattningen
samt av arvs- och gåvobeskattningen som förutskickats i finansplanen.

I fråga om förmögenhetsbeskattningen föreslås en lindring för mindre
och medelstora förmögenheter och en skärpning för större förmögenheter.
I förslaget ingår även en höjning av skattepliktsgränsen från f. n. 100 000
kr. till 150 000 kr. De nuvarande spärreglerna avses bli ersatta med en ny
begränsningsregel, som skall tillämpas utan särskild ansökan av den skattskyldige.
Vidare föreslås särskilda regler, innebärande att förmögenheter
i mindre och medelstora s. k. familjeföretag som bedriver jordbruk, skogsbruk
eller rörelse under vissa förutsättningar blir beskattade efter i stort
sett oförändrad nivå. Den höjda skattepliktsgränsen avses gälla fr. o. in.
1971 års taxering. I övrigt föreslås de nya bestämmelserna beträffande förmögenhetsskatten
skola tillämpas första gången vid 1972 års taxering.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Beträffande arvs- och gåvobeskattningen innebär förslaget att det nuvarande
arvslottssystemet behålls och att antalet arvsskatteklasser minskas
från fyra till tre genom att de nuvarande klasserna II och IV sammanförs
till en ny klass II. Arvs- och gåvoskatten föreslås sänkt för mindre lotter och
skärpt för mera betydande lotter. Vidare innebär förslaget, att den hittillsvarande
skattefriheten för arv och gåvor som tillfaller allmännyttiga stiftelser
och sammanslutningar behålls. De nuvarande gränsbeloppen för
skattefrihet föreslås ändrade till fasta grundbelopp om 30 000 kr. för make,
15 000 kr. för barn samt 3 000 kr. i klasserna II och III. Om arvet avser
ett mindre eller medelstort familjeföretag, ges enligt förslaget vissa möjligheter
till nedsättning av arvsskatten. De nya bestämmelserna föreslås i
princip träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

1) Förslag
till

Förordning

om ändring i förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1947:577) om statlig
f örmögenhetsskatt,

dels att 9 och 10 §§, 11 § 1 mom. samt 12 § 1 mom. skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att anvisningarna till 9 §x skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse)

Statlig förmögenhetsskatt -Såsom beskattningsbar--

(.Föreslagen lydelse)

9 §.2

beskattningsbara förmögenheten.

Därest för fysisk person eller
oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten
överstiger trettio gånger
den sammanräknade nettoinkomsten
enligt förordningen om statlig inkomstskatt,
skall den beskattningsbara
förmögenheten utgöra ett belopp,
motsvarande trettio gånger den
sammanräknade nettoinkomsten,
dock minst femtio procent av den
skattepliktiga förmögenheten.

Har vid uppskattning av förmögenhet
den värdesättning av tillgångar
i rörelse eller å jordbruksfastighet,
som skett i skattskyldigs
räkenskaper och som godkänts vid
inkomstberäkningen, frångåtts, skall
till grund för tillämpning av de i
tredje stycket meddelade bestämmelserna
läggas den sammanräknade
nettoinkomst som skulle hava fastställts,
om den vid förmögenhetsuppskattningen
gjorda värdesättningen
av tillgångarna tillämpats även vid
inkomstberäkningen. Vid beräkning
av den i föregående punkt avsedda
inkomsten skall iakttagas, att värdesättning
av tillgångarna vid utgången
av närmast föregående beskatt -

beskattningsårets utgång.

Om beskattningsbar förmögenhet
i huvudsak är att hänföra till förelag,
tillämpas förordningen (1970:
000) om beräkning i vissa fall av beskattningsbar
förmögenhet som är
att hänföra till företag.

1 Senaste lydelse av anvisningarna till 9 § 1958: 298.
s Senaste lydelse 1965: 73.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningsår skall ske enligt grunder motsvarande
dem, vilka tillämpats vid
förmögenhetsuppskattningen för det
beskattningsår varom fråga är.

Beskattningsbar förmögenhet ---

(Se vidare anvisningarna.)

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag eller i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse
skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt,
därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger
100 000 kronor.

Ej heller--------- -

— kronor, bortfaller.

§-x

---5 000 kronor.

11 §•

(Nuvarande lydelse)

1 mom.1 Statlig förmögenhetsskatt----familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 150 000 kronor:
åtta tiondedels procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 100 000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

150 000 men icke
200 000 ”

400 000 ” ”

1 000 000 kr.

200 000 kr.: 400 kr. för 150 000 kr. och 1 % av återstoden

400 000 900 ” ” 200 000 ” ” 1,3% ’’

1 000 000 3 500 ” ” 400 000 ” ” 1,6% ”

-.13 100 " ” 1 000 000 ” ” 1,8 % ”

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt — — — familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 250 000 kronor:
en procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
150 000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

250 000 men icke 400 000 kr.: 1 000 kr. för 250 000 kr. och 1,5% av återstoden;

400 000 ” ” 1 000 000 ” : 3 250 ” ” 400 000 ” ” 2 % ” ” ;

1 000 000 kr. -.15 250 ” ” 1 000 000 ” ” 2,5% ”

1 Senaste lydelse 1965: 73.

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

1 m o m.1 För äkta-------makens förmögenhet.

Har skattskyldig------

Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas i fall som avses i
första stycket gemensamt för makarna
och i fall som avses i andra
stycket gemensamt för föräldrar och
barn. Härvid skall, vid tillämpning
av 9 § tredje och fjärde styckena,
hänsyn tagas till den sammanlagda
nettoinkomsten hos dem för vilka
gemensam beräkning av förmögenheten
sker. Frågan om skatteplikt
enligt 10 § bedömes med hänsyn till
den sålunda gemensamt bestämda
beskattningsbara förmögenheten.

Skatt beräknas likaledes efter nämnda
förmögenhet och fördelas på envar
efter hans skattepliktiga förmögenhet.
Vad i 11 § 3 mom. sägs skall
därvid iakttagas.

1. Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 10 §, dagen efter den då
förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling och i övrigt den 1 januari 1971.

2. Äldre lydelsen av 10 § tillämpas vid 1970 års taxering och vid eftertaxering
för år 1970 eller tidigare år. I övrigt gäller äldre bestämmelser vid
1971 års taxering och vid eftertaxering för år 1971 eller tidigare år.

3. Vid 1971 års taxering iakttages vidare följande. Om förmögenhetsskatt
uppgår till mer än en tiondedel av det belopp som utgör skillnaden
mellan den beskattningsbara förmögenheten och 150 000 kronor, nedsättes
förmögenhetsskatten med överskjutande belopp.

Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas i fall som avses i
första stycket gemensamt för makarna
och i fall som avses i andra
stycket gemensamt för föräldrar och
barn. Frågan om skatteplikt enligt
10 § bedömes med hänsyn till den
sålunda gemensamt bestämda beskattningsbara
förmögenheten. Skatt
beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet
och fördelas på envar efter
hans skattepliktiga förmögenhet.
Vad i 11 § 3 mom. sägs skall därvid
iakttagas.

2) Förslag
till

Förordning

om beräkning i vissa fall av beskattningsbar förmögenhet som är att

hänföra till företag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Fysisk person, som var bosatt här i riket vid beskattningsårets utgång,
åtnjuter vid beräkning av beskattningsbar förmögenhet enligt 9 § förord 1

Senaste lydelse 1969: 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

ningen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt avdrag enligt denna förordning
för förmögenhet som är att hänföra till företag.

Med företag förstås i denna förordning sådan verksamhet avseende jordbruk,
skogsbruk eller rörelse som bedrives här i riket av den skattskyldige
ensam eller tillsammans med andra fysiska personer eller av aktiebolag,
handelsbolag eller kommanditbolag, i vilket den skattskyldige — direkt
eller genom förmedling av juridisk person — äger aktier eller andelar.

Bestämmelserna i denna förordning om fysisk person äger motsvarande
tillämpning på oskiftat dödsbo efter den som vid sitt frånfälle var bosatt
här i riket, utom då dödsboet vid taxering till statlig inkomstskatt behandlas
som handelsbolag.

2 §

Avdrag enligt 1 § kommer i fråga endast beträffande förmögenhet i sådant
företag som avses i 1 § andra stycket, vars förmögenhetsvärde ej
överstiger två miljoner kronor. Avdrag medgives dock ej om företaget bedriver
verksamhet, som i mer än obetydlig omfattning består i förvaltning
av annan fastighet än jordbruksfastighet eller av värdepapper eller annan
därmed likartad lös egendom.

Med företags förmögenhetsvärde förstås det värde som skall upptagas
vid den skattemässiga förmögenhetsberäkningen för beskattningsåret. Detta
värde är, i fråga om aktiebolag, värdet av samtliga aktier i bolaget samt,
i fråga om företag i annan form, i regel det värde som motsvarar skillnaden
mellan tillgångar och skulder hänförliga till företaget.

3 §

Rätt till avdrag föreligger när följande förutsättningar är för handen

1. minst 75 procent av företagets förmögenhetsvärde skall vid beskattningsårets
utgång — direkt eller genom förmedling av juridisk person —
ha ägts av den skattskyldige eller av honom tillsammans med högst nio
fysiska personer,

2. minst 75 procent av den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet vid
beskattningsårets utgång skall vara att hänföra till företaget,

3. den skattskyldige skall under beskattningsåret ha haft sin väsentliga
försörjning av företaget.

4 §

För skattskyldig fysisk person som vid beskattningsårets utgång var ägare
helt eller delvis av mer än ett företag kan, om det är till hans förmån,
vid prövning av rätten till avdrag hänsyn tagas även till det eller de andra
företagen. Därvid gäller följande förutsättningar

1. företagens sammanlagda förmögenhetsvärde får ej överstiga två miljoner
kronor,

2. mellan företagen skall föreligga ett inre sammanhang, innebärande
att verksamhet som bedrives av ett företag i större grad är beroende av
eller understöder det eller de andra företagen,

3. minst 75 procent av företagens sammanlagda förmögenhetsvärden
skall vid beskattningsårets utgång — direkt eller genom förmedling av
juridisk person — ha ägts av den skattskyldige eller av honom tillsammans
med högst nio fysiska personer,

4. minst 75 procent av den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet vid
beskattningsårets utgång skall vara att hänföra till företagen i fråga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

5. den skattskyldige skall under beskattningsåret ha haft sin väsentliga
försörjning av företagen.

5 §

I fråga om gift skattskyldig skall vid tillämpning av 3 § 2 och 4 § 4 hänsyn
tagas även till sådan skattepliktig förmögenhet som tillhör andra
maken eller hemmavarande barn och som vid taxering till statlig förmögenhetsskatt
skall sammanläggas med den skattskyldiges förmögenhet enligt
12 § 1 mom. förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.

6 §

Avdrag medges med 25 procent av den del av den skattskyldiges skattepliktiga
förmögenhet som överstiger 500 000 kronor. Den skattepliktiga förmögenheten
vid beskattningsårets utgång minskad med avdraget utgör den
skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet enligt 9 § förordningen (1947:
577) om statlig förmögenhetsskatt.

Om beskattningsbar förmögenhet beräknas gemensamt för makar eller för
föräldrar och barn enligt 12 § 1 mom. förordningen (1947: 577) om statlig
förmögenhetsskatt, skall avdrag enligt första stycket beräknas på grundval
av den sammanlagda skattepliktiga förmögenheten och avräknas från denna.

7 §

Den skattskyldige skall till styrkande av de förhållanden som avses i
2—5 §§ vid sin självdeklaration foga utredning enligt formulär som riksskatteverket
fastställer.

8 §

Har genom lagakraftvunnet beslut eller utslag ändring skett i beräkningen
av skattepliktig förmögenhet så att grunderna för beräkningen av avdraget
eller förutsättningarna för rätten att erhålla avdrag ändrats, får den
skattskyldige och taxeringsintendenten genom besvär, som anföres i särskild
ordning hos prövningsnämnd, framställa det yrkande i fråga om avdraget
som föranledes av beslutet eller utslaget. Sådana besvär skall anföras
inom ett år efter det beslutet eller utslaget meddelades.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971 och tillämpas första
gången vid 1972 års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

3) Förslag

till

Förordning

om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Vid debitering av slutlig och tillkommande skatt skall statlig inkomstskatt
och förmögenhetsskatt begränsas enligt bestämmelserna i denna förordning.

2 §

Begränsning av skatt får ske endast för fysisk person, som varit här i
riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, eller för oskiftat
dödsbo efter den som vid sitt frånfälle var bosatt här.

Frågan huruvida någon är att anse som bosatt här i riket prövas enligt
bestämmelser därom i kommunalskattelagen (1928: 370).

3 §

Vid prövning av skattebegränsningen fastställes ett spärrbelopp med
hänsyn till den beskattningsbara inkomst som beräknats för den skattskyldige
enligt förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt för det år vartill
skatten hänför sig. Om den skattskyldige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret,
skall den beskattningsbara inkomsten ökas med den till
sjömansskatt beskattningsbara inkomsten.

Spärrbeloppet utgör 80 procent av den del av den skattskyldiges enligt
första stycket beskattningsbara inkomst som ej överstiger 200 000 kronor
och 85 procent av överskjutande belopp.

4 §

Spärrbelopp enligt 3 § jämföres med sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt,
förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel som beräknats för den skattskyldige på grund av taxeringen.
I skattebeloppet inräknas även sjömansskatt, om den skattskyldige
erlagt sådan skatt under beskattningsåret.

Är den skattskyldige berättigad till nedsättning av statlig inkomstskatt
eller förmögenhetsskatt genom skattereduktion som avses i 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
(1953: 272) eller genom avräkning av utländsk skatt enligt
särskilda föreskrifter, skall skattebelopp enligt första stycket beräknas
som om skattereduktion eller avräkning av skatt icke skett.

5 §

Om skattebeloppet enligt 4 § är högre än spärrbeloppet, nedsättes den
statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten med överskjutande belopp.
Den statliga förmögenhetsskatten får dock med tillämpning av denna
förordning ej bli lägre än skatten på 50 procent av den skattskyldiges beskattningsbara
förmögenhet.

Nedsättning sker av den statliga förmögenhetsskatten, om ej en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

ordning kan antagas vara förmånligare för den skattskyldige. Skattenedsättning
som avses i 4 § andra stycket verkställes sedan nedsättning har
skett enligt första stycket i denna paragraf.

6 §

För makar som levt tillsammans under beskattningsåret skall, såvitt angår
senare beskattningsår än det under vilket äktenskapet ingåtts, skattebegränsningen
ske med hänsyn till makarnas sammanlagda beskattningsbara
inkomst och deras sammanlagda skattebelopp enligt 4 §.

Om beskattningsbar förmögenhet fastställes gemensamt för makar eller
för föräldrar och barn enligt 12 § 1 mom. förordningen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt, skall beräkning enligt 5 § första stycket av den
statliga förmögenhetsskatten ske på 50 procent av den gemensamt bestämda
beskattningsbara förmögenheten.

I fall som avses i andra stycket fördelas det belopp, varmed nedsättning
av skatt högst får medgivas, på makar och barn efter förhållandet mellan
deras skattepliktiga förmögenheter.

Bestämmelserna i första, andra och tredje styckena om makar äger motsvarande
tillämpning på skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket kommunalskattelagen
(1928: 370).

7 §

Bestämmelserna i uppbördsförordningen (1953: 272) om beslut och talan
mot beslut äger motsvarande tillämpning på beslut och talan mot beslut
enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971 och tillämpas första
gången i fråga om skatt som påföres på grund av taxering år 1972.

Genom förordningen upphäves förordningen (1952:410) med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall och förordningen (1952: 411) med
bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt. Den förstnämnda
förordningen gäller dock fortfarande i fråga om skatt, som påförts
på grund av 1971 eller tidigare års taxering eller på grund av eftertaxering
för nämnda år.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272)

Härigenom förordnas, att 49 § 2 mom. uppbördsförordningen (1953: 272)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

49 §.

2 m o m.1 Skattskyldig må------eller besvären,

3) om ansökan gjorts angående 3) om ansökan gjorts angående
avkortning enligt förordningen den befrielse enligt 85 § 2 mom. från
1 Senaste lydelse 1967: 625.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse)

6 juni 1952 (nr ilo) med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall eller angående befrielse enligt
85 § 2 mom. från erläggande av ränta
å kvarstående skatt eller om besvär
anförts över beslut i anledning
av sådan ansökan: till belopp som
betingas av ansökningen eller besvären.

Anstånd enligt — —------- —

(Föreslagen lydelse)

erläggande av ränta å kvarstående
skatt eller om besvär anförts över
beslut i anledning av sådan ansökan:
till belopp som betingas av ansökningen
eller besvären.

— behörigen erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser tillämpas
dock i fråga om skatt på grund av 1971 års taxering och på grund av
eftertaxering för år 1971 eller tidigare år.

5) Förslag
till

Förordning

om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 12 §, 19 § 3 mom., 28—30, 39, 40 §§, 41 § 1 mom.,
43 och 47 §§ förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 S.1

Har någon---------sl

Vidare skall

a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring,
tagits å försäkringstagarens
eller hans makes liv samt
den rätt, som på grund av försäkringsavtalet
tillkommit endera av
dem, jämlikt 116 § första stycket lagen
om försäkringsavtal icke kunnat
tagas i mät för någonderas gäld, eller

b) där försäkring tagits för
olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet
av vad som tillfallit någon i egenskap
av förmånstagare såsom skattefritt
avräknas ett belopp av 32 000
kronor. Har på grund av förordnande
av samma person förmånstagaren
tidigare erhållit sådant för 1

Senaste lydelse 1967: 157.

lat ökas.

Vidare skall

b) där försäkring tagits för
olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet
av vad som tillfallit någon i
egenskap av förmånstagare såsom
skattefritt avräknas vid beskattning
enligt klass I i 28 § 32 000 kronor
och i annat fall 10 000 kronor. Har
på grund av förordnande av samma

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

värv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i person förmånstagaren tidigare erbeskattningshänseende
likställt med hållit sådant förvärv, som jämlikt
gåva, må likväl å värdet av vad som 37 § 2 mom. är i beskattningshänseinom
loppet av tio år tillfallit för- ende likställt med gåva, må likväl å
månstagaren ej avräknas mer än värdet av vad som inom loppet av
sammanlagt 32 000 kronor. tio år tillfallit förmånstagaren ej av räknas

mer än sammanlagt det belopp
som sålunda är skattefritt för
förmånstagaren.

Vad som------------äga rum.

Skattskyldighet enligt---------annan livränteförsäkring.

Angående vad---i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen.

Vad i-------av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen.

19 §.

3 m o m.1 Vad i denna paragraf
sägs om skattepliktig arvs- eller testamentslott
skall ock gälla beträffande
sådan lott, som ej i och för sig
uppgår till skattepliktigt belopp, varvid
hänsyn skall tagas till den tid, då
skattskyldighet skulle hava inträtt,
därest beloppet varit skattepliktigt.

Har givare--------rättigheten upphörde.

Förvärv, som-------------jämlikt 12 §.

28 §.:

Arvs- eller testament slott, som tillkommer
barn, styvbarn eller avkomling
till barn eller styvbarn, är fri
från skatt, där dess värde icke överstiger
6 000 kronor.

Tillfaller lott barn, styvbarn eller
avkomling till avlidet barn eller styvbarn
och har vid tiden för skattskyldighets
inträde mottagaren av lotten
ej fyllt 20 år, skall vid skattens bestämmande
från lotten såsom skattefritt
avräknas ett belopp av 2 000
kronor för varje helt år eller del därav,
som då återstod till dess sagda
ålder uppnås.

Efterlevande make tillkommande
lott, vars värde icke överstiger
40 000 kronor, är fri från skatt.

Till klass I hänföras efterlevande
make, barn, avkomling till
barn, make till barn och efterlevande
make till avlidet barn.

Såsom skattefritt avdragas från
lott som tillkommer den avlidnes efterlevande
make 30 000 kronor, från
vad som tillkommer annan i klass 1
15 000 kronor och från lott, som beskattas
enligt klass II eller klass III,
3 000 kronor. Har barn eller avkomling
till avlidet barn vid skattskyldighetens
inträde ej fyllt 20 år, avdragas
ytterligare 3 000 kronor för
varje helt år eller del därav, som då
återstod till dess sagda ålder uppnås.

Med make jämställes den som vid
tiden för dödsfallet sammanlevde
med den avlidne, om de sammanlevande
tidigare varit gifta med var -

1 Senaste lydelse 1958: 562. Ändringen innebär att första stycket upphävs.

2 Senaste lydelse 1969: 172.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse)

1 fråga om sådan i andra och
tredje styckena avsedd lott, vilken
jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § beskattas
först framdeles, skall vid beräknande
av det värde, vartill lotten för att
vara skattefri högst får uppgå, hänsyn
tagas jämväl till värdet av annan
från samme arvlåtare (testator)
erhållen lott, för vilken inträde av
skattskyldighet varit att hänföra till
tidigare tidpunkt.

Skattefri är jämväl, med det undantag
som framgår av sista stycket,
annan lott än förut nämnts, där värdet
icke överstiger 2 000 kronor om
den tillfaller person som avses i
klass II nedan och eljest 1 000 kronor.

Vid tillämpning av vad i denna
paragraf är stadgat skall adoptivförhållande
räknas lika med skyldskap.

(Föreslagen lydelse)
andra eller gemensamt ha eller ha
haft barn. Motsvarande gäller, i förhållande
till den avlidnes barn, beträffande
den som sammanlevt med
barnet. Styvbarns-, fosterbarns- och
adoptivförhållande räknas lika med
skyldskap. Med fosterbarn avses
barn, som före fyllda 16 år stadigvarande
vistats i den avlidnes hem
och därvid erhållit vård och fostran
som eget barn.

Högre avdrag än enligt andra stycket
får ej åtnjutas i fråga om vad
som erhåltes från samme arvlåtare
eller testator, även om det erhålles
vid skilda tillfällen.

Till klass II hänföres annan
arvinge eller testamentstagare än sådan
som avses i klass I eller III.

Till klass III hänföras
kyrka, landsting, kommun eller
annan menighet ävensom hushållningssällskap
med stadgar som fastställts
av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer;

stiftelse med huvudsakligt syfte
att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål
att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening;
sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer
ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta
syfte att anordna eller tillhandahålla
allmän samlingslokal,

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

där fråga är om svensk juridisk
person och skattebefrielse ej åtnjutes
jämlikt 3 §.

Vad som återstår, sedan avdrag enligt
andra stycket gjorts, utgör skattepliktig
lott. Denna skall jämnas till
närmast lägre hundratal kronor. Om
öretal uppkommer vid beräkning av
skatt, skall skatten jämnas nedåt till
närmast hela krontal.

I övrigt beräknas skatten enligt Skatten beräknas enligt följande
denna skalor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Tariff.

Klass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make,
barn, styvbarn eller avkomling till barn eller styvbarn, utgör skatten:
när värdet å skattepliktig lott överstiger

6 000 men	icke	12 000	kr.	90	kr. föi	6 000 kr.	och 3 % av	återstoden
12 000 ”	it	20 000		270	it it	12 000 ”	” 4 % ”	ii
20 000 ”	il	30 000	99	590	it ti	20 000 ”	” 5 % ”	it
30 000 ”	ii	40 000	99	1 090	it it	30 000 ”	” 6 % ”	99
40 000 ”	»	50 000	a	1 690	il it	40 000 ”	” 7 % ”	it
50 000 ”	a	60 000	a	2 390	it it	50 000 ”	” 8 % ”	it
60 000 ”	a	70 000	a	3190		60 000 ”	” 9 % ”	99
70 000 ”	i i	80 000	99	4 090	it it	70 000 ”	” 10 % ”	it
80 000 ”	>t	90 000		5 090		80 000 ”	” 15 % ”	it
90 000 ”	it	100 000		6 590	it it	90 000 ”	” 20 % ”	it
100 000 ”	it	150 000	a	8 590	it it	100 000 ”	” 24% ”	it
150 000 ”	it	200 000	a	20 590	il a	150 000 ”	” 28 % ”	it
200 000 ”	t i	300 000	•9	34 590		200 000 ”	” 32 % ”	ti
300 000 ”	it	400 000	it	66 590	it it	300 000 ”	” 36 % ”	il
400 000 ”	ii	500 000	it	102 590		400 000 ”	" 40% ”	it
500 000 ”	ii	1 000 000	ii	142 590	it it	500 000 ”	” 44 % ’’	it
1 000 000 ”	i t	2 000 000	99	362 590	a it	1 000 000 ”	” 48% ”	it
2 000 000 ”	ii	5 000 000		842 590	it it	2 000 000 ”	” 52 % ”	it
5 000 000				2 402 590	a a	5 000 000 ”	” 60 % ’’	it

Klass II. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder,
styvfader, styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders
(halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller barns efterlevande
make eller som tillkommer någon, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes
husfolk under minst tio år, utgör skatten:
när värdet å lotten överstiger

2 000	men	icke	5 000 kr.	60	kr.	för	2 000	kr.	och	6%	av	återstoden
5 000	a	it	10 000	it	240	a	it	5 000		It	9%	a	It
10 000	>*	’ t	15 000	it	690	99	”	10 000	a	It	12%	99	It
15 000	a	ii	20 000	99	1 290	a	It	15 000	a	it	15%	a	It
20 000	n	it	30 000	it	2 040	99	It	20 000	a	II	20%	a	II
30 000	99	11	40 000	9’	4 040	a	”	30 000	99	"	25%	a	It
40 000	99	it	50 000	99	6 540	a		40 000	99	II	30%	a	It
50 000	a	it	75 000	II	9 540	a	"	50 000	a	it	35%	a	It
75 000	a	ii	100 000	it	18 290	a	it	75 000	n	it	40%	a	It
100 000	a	it	150 000	ii	28 290	a	It	100 000	H	II	45%	a	It
150 000	a	i>	200 000	it	50 790	a	"	150 000	ti	n	50%	a	II
200 000	a	it	500 000	it	75 790	a	ii	200 000	it	a	55%	a	It
500 000	n	it	1 000 000	it	240 790	a	ti	500 000	it	it	60%	a	It
1 000 000				it	540 790	a	it	1 000 000	it	it	65%	a	It

Lika med den, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under
minst tio år, skall anses den, som innehaft dylik anställning under tid, som
jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller annan i klass
I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller motsvarande anhörig till hans
make eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar eller morföräldrar
uppgått till minst tio år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Klass 111. För testamentslott tillkommande

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap
med stadgar som fastställts av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal,

utgör skatten, där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1 000 men icke
3 000 ”

6 000 ”

20 000 ”

60 000

3 000 kr.
6 000 ”
20 000 ”
60 000 ”

40 kr. för 1 000 kr. och 10 % av återstoden
240 " " 3 000 ” " 15 % ” ”

690 " " 6 000 ” ” 20 % ”

3 490 " " 20 000 ” ” 25 % "

13 490 ” " 60 000 " ” 30 % "

Klass IV. För arvs- eller testamentslott, som icke skall beskattas enligt
för klass I, II eller III angivna grunder, utgör skatten:
när värdet å lotten överstiger

1 000	men icke	5 000 kr.	200 kr.	för 1 000 kr.	och	20%	av återstoden:
5 000	33 »	10 000 ”	1 000 ”	” 5 000 "	33	30%	33	33 ,
10 000	33 33	20 000 "	2 500 "	” 10 000 "	33	40 %	33	33 !
20 000	>> 33	30 000 ”	6 500 ”	” 20 000 ”	33	50 %	3 3	33
30 000	33 33	50 000 ”	11 500 ”	” 30 000 ”	33	60 %	33	33
50 000		33	23 500 "	" 50 000 "	3 3	65%	33	33

(Föreslagen lydelse)
Klass I

Skattepliktig lott, kr. Arvsskatt, kr.

— 25 000

25 000— 50 000

50 000— 75 000

75 000— 100 000

5 % inom skiktet
1 250 + 10 % "

3 750 + 15 % ’’

7 500 + 22 % "

100 000— 150 000
150 000— 250 000
250 000— 350 000
350 000— 500 000

13 000 + 28 % ’

27 000 + 33 % »

60 000 + 38 % ''

98 000 + 44 % ''

500 000—1 000 000
1 000 000—2 000 000
2 000 000—5 000 000
5 000 000—

164 000 + 49 % ’

409 000 + 53 % ’

939 000 + 58 % ’

2 679 000 + 65 % ’

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Föreslagen lydelse)

Klass II

Skattepliktig lott, kr. Arvsskatt, kr.

.—.	10 000		8%	inom	skiktet
10 000—	20 000	800 +	16 %	tf	ti
20 000—	30 000	2 400 +	24%	>*	ii
30 000—	50 000	4 800 +	32%	”	ti
50 000—	70 000	11 200 +	40 %	>>	ii
70 000—	100 000	19 200 +	45 %	a	it
100 000—	150 000	32 700 +	50%	it	it
150 000—	200 000	57 700 +	56%	a
200 000—	500 000	85 700 +	61 %	it	it
500 000—	1 000 000	268 700 +	67%	”	’*
1 000 000—		603 700 +	72%	ti	ii
		Klass III
Skattepliktig lott, kr.	Arvsskatt, kr.
—10 000		8%	inom	skiktet;
10 000—20 000	800 +	16%	**	it . t
20 000—30 000	2 400 +	24%	a	it . t
30 000—		4 800 +	30%	**	it

ICungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(huvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För skattelott, som i 11 § 2 mom.
sägs, beräknas skatten efter den
klass, gällande för arvinge eller universell
testamentstagare i dödsboet
eller för mottagaren av det legat
varom fråga är, som medför lägst
skatt. Därest skattelotten icke överstiger,
om den skall beskattas efter
klass 1, 3 000 kronor, om den skall
beskattas efter klass II, 2 000 kronor
och eljest 1 000 kronor, utgår skatten
i klass I efter 1 procent, i klass
II efter 3 procent, i klass 111 efter 4
procent och i klass IV efter 20 procent.
Överstiger skattelott, som skall
beskattas efter klass I, 3 000 men
icke 6 000 kronor, utgår skatten med
30 kronor för 3 000 kronor och 2 procent
av återstoden.

1 in o in. Vid tillämpning av 28 §
skall värdet å lotten jämnas till närmast
lägre fulla hundratal kronor.

Finnes skatten bliva högre än en
tredjedel av det belopp, som utgör
skillnaden mellan lottens jämlikt
första stycket jämnade värde och
det värde, vartill lotten för att vara
skattefri högst får uppgå, nedsättes
skatten med överskjutande del. Sådan
nedsättning må dock ej äga rum,
där värdet å lotten överstiger tre
gånger det värde, vartill lotten för
att vara skattefri högst får uppgå.

Därest vid beräkning av skatt öretal
uppkommer, skall skatten jämnas
till närmast lägre hela krontal. 1 2

1 Senaste lydelse 1964: 310.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

Är minst 75 procent av behållningen
i boet efter den, som vid sin död
var bosatt här i riket, hänförlig till
företag enligt 1 § andra stycket förordningen
(1970: 000) om beräkning
i vissa fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag
och ägdes företaget till minst 75 procent
— direkt eller genom förmedling
av juridisk person — av den
avlidne ensam eller av honom tillsammans
med högst nio fysiska personer,
får nedsättning av arvsskatt
ske som nedan sågs i denna paragraf.
Detsamma gäller när den avlidne
på motsvarande sätt ägt del i
mer än ett företag, om förutsättningarna
enligt 4- § 2 och 3 nämnda förordning
förelegat.

Erhåller någon på grund av arv
eller testamente rätt till företaget eller
del däri, får beskattningsmyndigheten
efter ansökan av arvinge eller
testamentstagare medgiva anstånd
med erläggande av viss del av den
skatt som belöper på hans lott i boet.
Anstånd medgives särskilt för varje

aml. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

arvinge och testamentstagare och får
avse 10 procent av skatten, om företagets
förmögenhetsvärde ej överstiger
2 000 000 kronor, och 5 procent
av skatten, om förmögenhetsvårdet
överstiger 2 000 000 men ej 2 500 000
kronor. Anstånd medgives dock ej
för skattebelopp understigande 1 000
kronor och ej heller för den vars andel
i företaget uppenbarligen understiger
75 procent av hans förmögenhet,
beräknad enligt förordningen
(1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Medgivet anstånd upphör fyra år
efter det beskattningsmyndigheten
meddelat beslut om anstånd. Visar
den som erhållit anstånd senast sex
veckor därefter att han under anståndstiden
haft sin förmögenhet
nedlagd i företaget till minst 75 procent
och att någon arvinge eller testamentstagare
under samma tid haft
sin väsentliga försörjning av företaget,
eftergives anståndsbeloppet jämte
ränta.

Får beskattningsmyndigheten före
anståndstidens utgång kännedom om
att någon som erhållit anstånd icke
uppfyller de i tredje stycket angivna
förutsättningarna för eftergift av anståndsbeloppet,
skall myndigheten
förklara anståndet förverkat. Anståndsbeloppet
jämte ränta skall därvid
erläggas inom sex veckor efter
det beslut meddelats om anståndets
förverkande.

År dödsbo som sägs i första stycket
alltjämt oskiftat vid anståndstidens
utgång, gäller beträffande delägares
rätt till eftergift av skatt detsamma
som om boet under anståndstiden
varit skiftat.

Föreligga synnerliga skäl, kan beskattningsmyndigheten
medgiva anstånd
med erläggande av eller eftergift
av arvsskatt enligt denna paragraf
utan hinder av att den avlidnes
del i företaget understiger 75 procent
av boets behållning eller att arvinges

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller testamentstagares del i företaget
understiger 75 procent av hans förmögenhet.

30 §.i

Bär någon —------arvlåtar en (testator).

Då fideikommiss, -— ---— föregående innehavaren.

Tillfaller egendom den som är gift,
beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet
mellan hans make och
den avlidne, om skatten därvid blir
lägre än den som eljest skolat utgå.

39 :

Skattefrihet åtnjutes------

b) för gåva, som utgör bidrag till
gåvotagarens undervisning eller uppfostran,
då omständigheterna äro sådana,
att gåvotagaren genom bidraget
kan anses hava tillförsäkrats en
förmån, som han eljest icke skulle
hava åtnjutit, så ock för periodiskt
understöd samt för sådan därmed
jämförlig periodisk betalning, som
enligt gällande författningar angående
skatt å inkomst skall inräknas i
gåvotagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad —-----därefter

d) för annan än under a), b) och
c) omförmäld gåva, där värdet av
gåvan eller, om gåvotagaren under
samma kalenderår av samme givare
erhåller flera sådana gåvor som här
avses, det sammanlagda värdet av
dessa gåvor icke överstiger 2 000 kronor.

- personliga bruk;

b) för periodiskt understöd samt
för sådan därmed jämförlig periodisk
betalning, som enligt gällande författningar
angående skatt å inkomst
skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga
inkomst;

införts;

Skyldskapsförhållandet mellan givare
och gåvotagare lägges till grund
för beräkning av skatten; dock skall
vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet
i 30 § första och tredje styckena
äga motsvarande tillämpning vid beskattning
av gåva. 1 2

§•

Förhållandet mellan givare och gåvotagare
lägges till grund för beräkning
av skatten; dock skall vad i fråga
om arvsskatt är föreskrivet i 30 §
första stycket äga motsvarande tilllämpning
vid beskattning av gåva.

1 Senaste lydelse 1958: 562. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

2 Senaste lydelse 1958: 562.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

(Nuvarande lydelse)

1 mom.1 Gåva, för—-----

Har den — —------—-

Att vid--—-------

I fall, som avses i denna paragraf,
skall gälla vad i 19 § 3 mom. första
och tredje styckena är för där avsedda
fall föreskrivet.

(Föreslagen lydelse)

L §•

— stadgade grunderna,
motsvarande tillämpning.

— 2 mom.

I fall, som avses i denna paragraf,
skall gälla vad i 19 § 3 mom. andra
stycket är för där avsedda fall föreskrivet.

43 §;

Vid beskattning av gåva skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse,
förutom ovan särskilt angivna bestämmelser
i 6—9, 12, 19, 21 och
30 §§, vad i fråga om arvsskatt vidare
är stadgat i 4 § 2 och 3 mom.,
14, 20, 22—27 §§, 28 § med undantag
av vad i första, andra och tredje
styckena stadgas, ävensom 29 och
32 §§; och skall därvid den i 32 § f)
förekommande hänvisningen till 19 §
i stället gälla 41 §.

Vid beskattning av gåva skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse,
förutom ovan särskilt angivna bestämmelser
i 6—9, 12, 19, 21 och
30 §§, vad i fråga om arvsskatt vidare
är stadgat i 4 § 2 och 3 mom., 14,
20, 22—27 §§, 28 § med undantag av
vad i andra och fjärde styckena stadgas,
ävensom 32 §; och skall därvid
den i 32 § f) förekommande hänvisningen
till 19 § i stället gälla 41 §
samt 28 § första och tredje styckena
tillämpas som om gåvan utgjorde arv
efter givaren.

Vid tillämpning av 28 § skall skatten
enligt klass I utgöra, när värdet
överstiger 2 000 men icke 3 000 kronor,
1 procent av värdet, samt, när
värdet överstiger 3 000 men icke 6 000
kronor, 30 kronor för 3000 kronor
och 2 procent av återstoden.

47 §.

Deklaration skall
punkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan
arvlåtar en (testator) och den skattskyldige
ävensom, vid tillämpning av
30 § första och tredje styckena, det
skyldskapsförhållande, efter vilket i
sådant fall skatten skall beräknas; 1 2

och, om skattskyldighet inträtt senare, tid -

3) förhållandet mellan arvlåtaren
(testator) och den skattskyldige
ävensom, vid tillämpning av 30 §
första stycket, det förhållande, efter
vilket i sådant fall skatten skall beräknas; -

4) de grunder,---- eller, om skattskyldighet inträtt senare, tidpunk ten

härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan 3) förhållandet mellan givaren och
givaren och den skattskyldige även- den skattskyldige ävensom, vid tillsom,
vid tillämpning jämlikt 40 § av lämpning jämlikt 40 § av föreskrifde
i 30 § första och tredje styckena ten i 30 § första stycket, det förhålgivna
föreskrifterna, det skyldskaps- lande, efter vilket i sådant fall skatförhållande,
efter vilket i sådant fall ten skall bestämmas;
skatten skall bestämmas;

1 Senaste lydelse 1958: 562.

2 Senaste lydelse 1958: 562. Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

4) egendomens beskaffenhet---skattens bestämmande.

Angående skyldighet -------i 19 §.

Där deklaration-------hemvist uppgivas.

Vad ovan-------— föregående innehavaren.

Deklaration skall------ — bestyrkt avskrift.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971. I samband med
ikraftträdandet iakttages följande.

1. Äldre bestämmelser om arvsskatt och gåvoskatt gäller fortfarande om
skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1971.

2. Även om skattskyldighet inträtt efter den 31 december 1970 tillämpas
28 § i dess lydelse enligt förordningen (1952: 246) angående ändrad lydelse
av 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt vid beräkning av skatt för dels arvslott eller testamentslott, om
arvlåtare eller testator avlidit före den 1 januari 1959, dock ej när fråga är
om förvärv efter den som på livstid innehaft egendomen med i 8 § första
stycket avsedd rätt, dels gåva, som fullbordats före den 1 januari 1959, dels
egendom, som medlem av konungahuset förvärvat från annan medlem därav,
dels fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid.

3. Bestämmelserna i 12 § fjärde stycket förordningen i dess lydelse enligt
förordningen (1955: 85) angående ändrad lydelse av 12 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt om rätt till skattefrihet
för pension, som utgår på grund av pensionsförsäkring, tillämpas även
efter den 31 december 1970, om försäkringstagaren avlidit före den 1 januari
1959 eller utbetalning på grund av försäkringen skett till förmånstagare
före sistnämnda dag. I sådant fall tillämpas 28 § i dess lydelse enligt
förordningen (1952: 246) angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt vid beräkning av
skatt för vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare till annan
försäkring än pensionsförsäkring.

4. I fråga om fall där skattskyldighet inträder efter denna förordnings
ikraftträdande äger övergångsbestämmelserna i förordningen (1958:562)
angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt ej tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 mars

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i förmögenhets-
samt arvs- och gåvobeskattningen och anför.

Inledning

Kapitalbeskattning sker i Sverige genom årlig förmögenhetsskatt samt
genom arvs- och gåvoskatt. Denna beskattning utgör en viktig del av vårt
skattesystem. Den tjänar som komplement till inkomstbeskattningen och
den indirekta beskattningen och är därvid av stor betydelse från fördelningspolitisk
synpunkt.

En samlad bedömning av kapitalbeskattningens höjd och fördelning
skedde senast år 1947, då förmögenhetsbeskattningen i dess alltjämt bestående
form infördes och arvsbeskattningen reformerades genom införande
av en särskild kvarlåtenskapsskatt vid sidan av den då gällande arvslottsbeskattningen.
Skalan för förmögenhetsskatten härrör i väsentliga delar
från år 1947. Därefter har endast smärre justeringar av skattesatserna vidtagits.
När det gäller arvs- och gåvobeskattningen gjordes visserligen år 1958
vissa höjningar i skatteskalorna i samband med att kvarlåtenskapsskatten
slopades. Någon ökning av det totala arvsskatteuttaget skedde inte. Skatteskalorna
har därefter varit oförändrade. En omprövning av kapitalbeskattningen
har alltmera framstått som önskvärd från såväl fördelningspolitiska
synpunkter som i tekniskt avseende. Jag vill i det sistnämnda hänseendet
särskilt erinra om att 1947 års reform inte innebar någon genomgripande
översyn av förmögenhetsskatten och att den ar 1941 antagna, i viktiga delar
alltjämt gällande arvs- och gåvobeskattningen i fråga om den tekniska uppbyggnaden
delvis framstår som invecklad och omodern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1967 tillkallade jag
sju sakkunniga med uppgift att se över reglerna om förmögenhets- samt
arvs- och gåvobeskattningen. I direktiven till utredningen, som antagit namnet
kapitalskatteberedningen1, anförde jag bl. a., att en central uppgift för
utredningen var att klarlägga ändringarna i förmögenhetstillväxten och förmögenhetsfördelningen
och att bl. a. från denna utgångspunkt avväga beskattningen
så att en av sociala skäl önskvärd fördelning av förmögenhetsinnehavet
underlättades. Jag anförde vidare, att det över huvud taget borde
tillses att beskattningen av förmögenheter samt av arv och gåva inpassades
i skattesystemet på lämpligt sätt, varvid hänsyn måste tas till utformningen
av inkomstbeskattningen. I sammanhanget erinrade jag om den ändrade
inställning till frågan om beskattningen av kapitalvinster som framträtt
under senare år. Beträffande det närmare innehållet i direktiven får jag
hänvisa till 1968 års riksdagsberättelse, Fi 47.

Den 10 december 1969 avlämnade kapitalskatteberedningen betänkandet
Kapitalbeskattningen (SOU 1969: 54). I betänkandet, som utgör en första
etapp i beredningens arbete, föreslås nya skatteskalor i fråga om förmögenhets-
samt arvs- och gåvoskatterna (kapitalskatterna) och sådana tekniska
omläggningar av skattereglerna som har samband med de nya skalorna.

Beredningens förslag är inte enhälligt. Ledamöterna Hermansson (ep)
och Tistad (fp) förordar i gemensam reservation en mindre långtgående
skärpning av förmögenhetsskatten och en från majoritetens förslag delvis
avvikande uppläggning av arvs- och gåvobeskattningen. Ledamoten Ottosson
(m) ansluter sig närmare till nuvarande skatteregler och skatteskalor.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkollegiet,
statskontoret, kammarrätten, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket,
riksskattenämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland, statens grupplivnämnd, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna
i Göteborg och Malmö, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Jämtlands län, skatteutredningen om periodiskt
understöd, Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA), Familjeföretagens
förening, Folksam, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,
Kommunernas försäkringsaktiebolag, Kooperativa förbundet (KF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF), Skånes handelskammare, Statstjänstemännens riksförbund (SR),
Stockholms handelskammare, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund gemensamt

1 Ledamöter regeringsrådet Sten Walberg, tillika ordförande, riksdagsmännen Stig Alemyr,
Erik Brandt, Herbert Hermansson, Holge Ottosson och Eskil Tistad samt hovrättsassessorn
Hans Henrik Abelin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

med Svenska livförsäkringsbolags förening, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). Gemensamt yttrande för SAF, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms
handelskammare har avgetts av näringslivets skattedelegation. Beträffande
frågor rörande försäkringsbeskattningen har delegationen åberopat
yttrande av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Vidare har RLF och
Sveriges lantbruksförbund avgett gemensamt yttrande genom lantbrukets
skattedelegation.

Utlåtande i frågan har vidare inkommit från De blindas förening, De fria
sjukkassornas förbund, Fredrika Bremerförbundet, Handikapporganisationernas
centralkommitté, elva handikapporganisationer, KFUK:s och
KFUM:s riksförbund, Lutherska världsförbundet, Riksföreningen mot reumatism,
Stockholms stadsmission, Svenska företagarkassan, Svenska företagares
riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans diakoninämnd,
Svenska plantskolornas riksförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund (de tre sistnämnda
i gemensamt yttrande), Svenska röda korset, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges jordägareförbund och
Sveriges kristna socialdemokraters förbund.

Nuvarande ordning
Förmögenhetsbeskattningen

Förmögenhetsskatt utgår enligt förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.
Skatten bestäms av storleken av den skattskyldiges förmögenhet
och fastställs på grundval av särskild taxering. Är den skattepliktiga
förmögenheten hög i förhållande till den sammanräknade nettoinkomsten,
sker viss reducering av förmögenheten.

Taxering till statlig förmögenhetsskatt sker årligen med ledning av den
skattskyldiges allmänna självdeklaration. För taxeringen gäller bestämmelserna
i taxeringsförordningen (1956: 623). Förhållandena vid beskattningsårets
utgång är avgörande vid förmögenhetstaxeringen. Beskattningsår och
kalenderår sammanfaller i regel och beskattningen kommer därvid att anknyta
till förhållandena vid kalenderårets utgång.

Den skattepliktiga förmögenheten utgör skillnaden mellan den skattskyldiges
skattepliktiga tillgångar och kapitalvärdet av hans skulder vid

2.'')

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

beskattningsårets utgång. Skattskyldig är i regel den som är ägare av en
tillgång eller rättighet. I vissa fall kan dock en person i förmögenhetsskattehänseende
anses likställd med ägare. Vidare kan föräldrar vara skattskyldiga
för barns förmögenhet.

I förordningen anges uttömmande vilka tillgångar som skall resp. inte
skall tas upp vid för mögen hetsberäkningen. Värderingsreglerna
är olika utformade för skilda slag av tillgångar. Värderingen av periodiskt
utgående förmåner sker med ledning av särskilda, i förordningen intagna
kapitaliseringstabeller.

Beträffande skattskyldigheten för förmögenhet gäller
följande. Fysiska personer, som var bosatta här i riket vid beskattningsårets
utgång, oskiftade dödsbon efter personer, som vid dödsfallet var bosatta
här, samt familjestiftelser är skattskyldiga för hela sin förmögenhet
oavsett om den är placerad inom eller utom riket. Med bosättning i Sverige
jämställs stadigvarande vistelse härstädes. Bosättningsbegreppet är detsamma
som gäller i inkomstskattehänseende.

Genom lagstiftning år 1966 har nya regler införts rörande beskattningen
av oskiftade dödsbon (SFS 1966: 726). Ett dödsbo behandlas i allmänhet efter
samma regler som gäller för fysiska personer. Dödsboet beskattas för
sina inkomster och sin förmögenhet. För större bon (högre taxerad inkomst
än 10 000 kr. eller större förmögenhet än 100 000 kr.) gäller att
de i skattehänseende anses såsom oskiftade i fyra år, räknat från året efter
dödsfallet. Efter denna tidpunkt tillämpas reglerna för handelsbolag, vilket
för förmögenhetsbeskattningen innebär att varje delägare taxeras för
den på honom belöpande delen av boets behållna förmögenhet.

Skattskyldighet åligger även föreningar och samfund, vilkas medlemmar
ej på grund av medlemskapet äger del i föreningens eller samfundets
förmögenhet, vissa samfälligheter samt andra stiftelser än familjestiftelser.
Till denna grupp hör inte ekonomiska föreningar. Värdet av andelarna i dessa
redovisas i stället av delägarna och beskattas således hos dessa. Däremot
är en ideell förening skattskyldig, eftersom medlemmarna här inte
äger någon andel i föreningens förmögenhet. Som exempel på skattskyldiga
samfälligheter kan nämnas häradsallmänningar och besparingsskogar.
Skattskyldigheten i de nu angivna fallen är begränsad, såtillvida som
den föreligger bara om och i den mån sammanslutningen eller stiftelsen
har att erlägga skatt för inkomst. Skattskyldigheten gäller den förmögenhet
som de ägt vid beskattningsårets utgång vare sig här i riket eller utomlands.

Begränsad skattskyldighet gäller vidare för sådana fysiska personer,
som inte var bosatta här i riket vid beskattningsårets utgång, oskiftade
dödsbon efter personer, som vid dödsfallet inte var bosatta här i riket,
och utländska bolag. Skattskyldighet gäller i dessa fall för den förmögen -

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

het som de skattskyldiga haft nedlagd här i riket vid beskattningsårets utgång,
dock med undantag för svenska aktier. Skattskyldighet föreligger
emellertid för svenska aktier som är nedlagda i rörelse som bedrivs här i
riket. Denna reglering sammanhänger med bestämmelserna i kupongskatteförordningen
(1943:44), enligt vilken särskild skatt tas ut av utomlands
bosatta personer och utländska bolag för dessas innehav av vissa svenska
aktier. Med här i riket nedlagd förmögenhet förstås främst fast egendom
och rörelsetillgångar inom landet.

Frikallade från förmögenhetsskatt är medlem av konungahuset samt hypoteksföreningar,
bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor. Vidare
är utländska försäkringsanstalter frikallade från skattskyldighet för
förmögenhet som hänför sig till här i riket bedriven livförsäkringsrörelse.

Om skattskyldigheten är begränsad, får vid förmögenhetsberäkningen avdrag
ske endast för sådan skuld som häftar vid den förmögenhet skattskyldigheten
avser. En utomlands bosatt fysisk person, som äger en fastighet
här i riket, får enligt praxis göra avdrag endast för sådan skuld som intecknats
i fastigheten.

Om en person är skattskyldig för samma förmögenhet i flera länder,
kan dubbel beskattning undanröjas helt eller delvis genom ensidigt förordnande
av Kungl. Maj :t eller enligt dubbelbeskattningsavtal med främmande
stat.

Ägare av förmögenhet skall inte redovisa denna som tillgång, om avkastningen
av förmögenheten åtnjuts av annan. Avkastningstagaren kan,
om övriga förutsättningar är uppfyllda, förmögenhetsbeskattas för kapitalvärdet
av sin rätt. I vissa fall skall dock avkastningstagaren anses som
ägare vid förmögenhetsbeskattningen.

Med ägare likställs i förmögenhetsskattehänseende den som innehar egendom
med fideikommissrätt och innehavare av vissa speciella rätter såsom
stadgad åborätt eller ofri tomt i stad.

Som ägare behandlas även efterlevande make, som under sin livstid får
åtnjuta avkastningen av förmögenhet som tillhör den först avlidne makens
kvarlåtenskap. Med ägare likställs också annan, vilken under sin livstid
får åtnjuta avkastningen av förmögenhet som med äganderätt tillagts någon
av hans avkomlingar, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomlingar. Vidare
anses som ägare den som, i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose
viss familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen, under sin livstid
får åtnjuta avkastningen av förmögenhet vartill äganderätten tillkommer
stiftelsen. Slutligen likställs med ägare den som får åtnjuta avkastningen
av förmögenhet vartill äganderätten tillkommer annan, om sådant förhållande
föreligger att han skäligen bör betraktas som förmögenhetens ägare.
I sistnämnda fall, liksom beträffande avkastning från stiftelseförmögenhet,
gäller den spärren att förmögenheten i dessa fall inte får beräknas till
högre belopp än 25 gånger det belopp som avkastningen av förmögenheten
utgjort under det närmast föregående beskattningsåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

När det gäller skattens beräkning skiljer man mellan skattepliktig
förmögenhet, dvs. nettoförmögenheten beräknad i enlighet med förordningens
bestämmelser, och beskattningsbar förmögenhet, som ligger
till grund för skattens beräkning. Den beskattningsbara förmögenheten överensstämmer
utom i ett fall med den skattepliktiga. Undantaget hänför sig
till den reduktionsregel som är avsedd att komma till användning, när
inkomsten är låg i förhållande till förmögenheten. Regeln gäller bara för
fysisk person och oskiftat dödsbo. Den tillämpas, när den skattepliktiga förmögenheten
överstiger 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dvs.
den enligt förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt fastställda sammanlagda
inkomsten av olika förvärvskällor med avdrag för underskott i
förvärvskälla. Den beskattningsbara förmögenheten reduceras då till ett
belopp motsvarande 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock
till högst hälften av den skattepliktiga förmögenheten.

Om rörelse eller jordbruk redovisas enligt bokföringsmässiga grunder
och en vid inkomstberäkningen godkänd värdesättning av tillgångar frångås
vid förmögenhetsbeskattningen, justeras den sammanräknade nettoinkomsten
med hänsyn till förändringar i den dolda reserven.

Beskattningsbar förmögenhet utförs i fulla hundratal kronor så, att överskjutande
inte fullt hundratal kronor bortfaller.

Beträffande skattepliktsgränserna och skattesatserna
gäller följande. För fysisk person, oskiftat dödsbo, utländskt bolag och familjestiftelse
utgör skattepliktsgränsen 100 000 kr., dvs. förmögenhetsskatt
skall erläggas, om den beskattningsbara förmögenheten överstiger nämnda
belopp. Skatten utgår med 8 °/00 för den del av förmögenheten som ligger
mellan 100 000 och 150 000 kr. För förmögenheter däröver stiger skatten
successivt till högst 1,8 % för den del som överstiger 1 000 000 kr. För
sådana föreningar och samfund, vilkas medlemmar inte på grund av medlemskapet
äger del i föreningens eller samfundets förmögenhet, och vissa
därmed likställda juridiska personer är skattepliktsgränsen satt vid 5 000
kr. Skatten utgör här 1,5 °/00 av den del av förmögenheten som överstiger
5 000 kr.

Har skattskyldig hemmavarande barn under 20 år, taxeras han även för
barnets förmögenhet under förutsättning att barnets till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst inte uppgår till minst 100 kr. Barnets förmögenhet
inbegrips då i den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om barnet
har högre beskattningsbar inkomst, beräknas den skattepliktiga förmögenheten
för den skattskyldige och barnet var för sig. Den beskattningsbara
förmögenheten bestäms däremot gemensamt. I sådant fall tillämpas
30 gångerregeln på den sammanlagda nettoinkomsten. Skatten fördelas
på var och en efter hans skattepliktiga förmögenhet. Bestämmelserna
liknar dem som gäller beträffande beskattningen av äkta makar, ömsesidig
rätt till avdrag för skulder på sätt som gäller mellan makar saknas
dock.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1970

För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas
den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets
gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.
Har därvid skuld inte kunnat utnyttjas i den ena makens förmögenhet, får
bristen avräknas från den andras förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas däremot för makarna gemensamt och 30 gångerregeln
anknyter också i detta fall till makarnas sammanlagda nettoinkomst.

Frågan huruvida sam- eller särtaxering skall ske bedöms på samma sätt
som vid inkomsttaxeringen. Samtaxering sker inte för det år under vilket
äktenskapet ingåtts men däremot för det år under vilket endera maken
avlidit och då med dennes dödsbo. Med äktenskap likställs vissa äktenskapslilcnande
förhållanden. Någon möjlighet att erhålla s. k. frivillig särbeskattning
föreligger inte vid förmögenhetstaxeringen.

Förutom de nu redovisade bestämmelserna kan nämnas att förordningen
innehåller regler om eftertaxering och vissa allmänna bestämmelser om
bl. a. befrielse från eller nedsättning av skatt.

Tidigare har redogjorts för innebörden av 30 gångerregeln. Denna regel
skall ex officio beaktas av myndigheterna vid förmögenhetsskatteberäkningen.
Vid sidan av 30 gångerregeln kan en annan reduktionsregel tilllämpas,
nämligen 80 procentspärren. Reglerna härom finns i förordningen
(1952:410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall. Innebörden
är följande. Om för fysisk person eller oskiftat dödsbo den statliga
inkomstskatten och förmögenhetsskatten samt kommunala skatter tillsammans
överstiger 80 % av den skattskyldiges statligt taxerade inkomst,
ökad med det belopp varmed avdrag medgetts för allmänna skatter, kan de
statliga skatterna nedsättas med överskjutande belopp. Nedsättningen får
emellertid inte överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten, varvid förmögenhetsskatten inte får nedbringas
till lägre belopp än som motsvarar den skatt som skulle ha utgått
på 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Likaså skall förändringar
i dold reserv beaktas. 80 procentspärren beaktas inte ex officio utan sär*
skild ansökan krävs, vilket beror på att man vid debiteringen i hemortskommunen
inte kan beakta den skattskyldiges eventuella inkomster i andra
kommuner.

Arvs- och gåvobeskattningen

Arvsbeskattningen

Den nuvarande beskattningen av arv och gåva regleras i förordningen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGF). Åtskilliga bestämmelser i
förordningen är gemensamma för båda skatterna. Arvsskatt utgår i form av
arvslottsbeskattning, vilket innebär att skattens storlek bestäms med hänsyn
till förvärvets (lottens) storlek. Liksom förmögenhetsskatten är arvsskatten
progressiv. Skattskyldig är den som förvärvar egendomen, dvs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

arvingen eller testamentstagaren. I testamente kan dock föreskrivas att
arvsskatten för ett legat skall betalas av dödsboet. Skatten skall regelmässigt
förskjutas av dödsboet.

Staten samt vissa stiftelser och sammanslutningar är befriade från arvsskatt.
Avgörande för frågan om stiftelsers och sammanslutningars skattefrihet
är det ändamål som skall tillgodoses genom stiftelsen eller sammanslutningen
och den garanti man har för att ändamålet fullföljs. Skattefrihet
föreligger sålunda, om det huvudsakliga ändamålet är att under samverkan
med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att främja
barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård
av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock inte om ändamålet är att
tillgodose medlemmar av viss släkt.

Befriade från arvsskatt är vidare akademi och sådan stiftelse eller sammanslutning
som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
undervisning eller forskning.

Skattebefrielse tillkommer inte sammanslutning, som har till syfte att i
sin verksamhet tillgodose medlemmars ekonomiska intressen, och inte heller
utländsk akademi, stiftelse eller sammanslutning.

Frågan, huruvida en stiftelse eller sammanslutning skall vara fri från
arvsskatt eller ej, är ibland svår att avgöra och har i ett flertal fall lösts
genom avgöranden av högsta domstolen. Som närmare kommer att beröras
i samband med redogörelsen för gåvobeskattningen sträcker sig skattefriheten
vid gåva till juridiska personer längre än friheten från arvsskatt.
Föreligger gåvoskattefrihet men inte arvsskattefrihet, utgår arvsskatten
enligt en gynnsammare skala.

Beträffande skattskyldighetens omfattning gäller följande.
Arvsskatt utgår för egendom inom eller utom riket som efterlämnats av
svensk medborgare eller av utlänning som vid sin död var bosatt här i
riket [4 § 1 mom. 1)]. För annan utlänning utgår arvsskatt för viss egendom
som han efterlämnat, nämligen i riket belägen fast egendom och nyttjanderätt
eller avkastningsrätt till denna, i Sverige befintlig lös egendom
som är att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i förvärvsverksamhet
som bedrevs av den avlidne här i riket, vissa nyttjanderätter och rätt till
royalty och liknande samt svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska
föreningar, bolag och rederier [4 § 1 mom. 2)].

Särskilda regler beträffande skattskyldigheten gäller för utlänning som
vid sin död tillhörde främmande makts härvarande beskickning (4 § 3
mom.).

Skattskyldighet inträder i princip vid arvlåtarens (testators)
död. Från denna huvudregel gäller vissa, betydelsefulla undantag i
fråga om de s. k. framskjutna förvärven. Följande regler gäller härvid.

Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen rättshandling
någon erhållit hela nyttj anderätten till viss egendom eller rätt till all

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

ränta, avkomst eller annan förmån av sådan egendom medan äganderätten
tillfallit annan, inträder skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten
upphör (6 §). Uppskov med beskattningen av äganderätten förutsätter
dock att hela nyttjanderätten förbehållits annan eller att förbehållet
avser all avkastning. Motsvarande gäller, då ett visst årligt belopp skall utgå,
dock endast om detta belopp uppgår till minst 5 % av egendomens
värde.

Under vissa förhållanden uppskjuts inte beskattningen vid framskjutna
förvärv enligt 6 §. Detta är fallet, om ägaren, förutom sålunda belastad
egendom, samtidigt erhållit annan egendom vars värde uppgår till mer än
tre gånger den skatt som belöper på sammanlagda värdet av ägarens förvärv,
om rättigheten upplåtits på viss tid understigande fem år, om enligt
förordnande i testamente skatt som belöper på den belastade egendomen
skall betalas av dödsboet eller av annan än den, som erhåller egendomen,
eller om ägaren senast då skatteärendet i övrigt tas upp till avgörande begär
att också hans förvärv skall tas till beskattning. Om i det sistnämnda
fallet skatt för äganderätten inte erläggs inom viss tid, normalt inom sex
veckor efter det att beslut meddelats om skattens fastställande, förfaller
rätten till omedelbar beskattning.

Om det enligt förordnande i testamente eller annan rättshandling beror
av framtida händelse, vem som skall erhålla egendomen, eller om egendom
först framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under tiden tillkommer
annan, inträder skattskyldighet för äganderätten först vid tiden
för förvärvet (7 §). Om rättighet upplåtits för tid efter förvärvet av äganderätten
inträder i princip skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten
upphör.

Skall på grund av vissa regler i ärvdabalken eller på grund av testamente
egendom, som tillfallit någon med fri förfoganderätt, därefter övergå
till annan eller flera andra efter varandra, inträder skattskyldighet för senare
förvärv, då föregående innehavarens rätt upphör (8 § första stycket).
I fall, där äkta makar saknar bröstarvingar, inträder sålunda skattskyldigheten
för den först avlidne makens sidoarvingar, när dessa tillträder arv
vid den efterlevande makens död. Då enligt testamente egendom tillagts två
eller flera efter varandra under villkor, att egendomen skall övergå oförminskad
från den ene till den andre, inträder skattskyldighet varje gång
rätt enligt testamentet tillträdes (8 § andra stycket). Detsamma gäller, om
enligt testamente två eller flera efter varandra tillträder en mera begränsad
rätt, t. ex. nyttjanderätt (9 §).

De s. k. perpetuella fideikommissen är f. n. under avveckling. Särskilda
regler vid arvsbeskattningen gäller därvid enligt förordningen (1963:588)
om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss. Tillämpning av 8 § andra
stycket torde därför sällan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

För att möjliggöra kontroll av de framskjutna förvärven finns föreskrifter
om skyldighet för domstol att underrätta kammarkollegiet, som är
central granskningsmyndighet, om sådana förvärv.

När det gäller beräkningen av skattepliktig lott utgår som
nämnts arvsskatten efter värdet av skattskyldigs lott. Som arvinges eller
testamentstagares lott anses vad som enligt lag och testamente på honom
belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan kvarlåtenskap som avses
i 4 § 1 mom. 2). Genom denna bestämmelse klargörs att arvsskatten beräknas
på grundval av s. k. schematiskt arvskifte. Vid sådant skifte sker skattläggningen
med bortseende från ett flertal civilrättsliga regler. Föreligger
emellertid i skatteärendet ett i behörig ordning upprättat arvskifte, skall
i stället detta läggas till grund för bestämmande av skatten. Behållningen
beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten tas ut efter deklaration,
med ledning av denna.

Av det anförda följer att bouppteckningen regelmässigt utgör underlag
för arvsbeskattningen. De grundläggande civilrättsliga reglerna om bouppteckning
återfinns i ärvdabalken. Dessa föreskrifter kompletteras genom
bestämmelser i AGF.

Enligt ärvdabalken (ÄB) 20 kap. 4 § skall boets tillgångar och skulder
antecknas sådana de var vid dödsfallet. Tillgångarna upptas med angivande
av värdet. För värderingen vid arvsbeskattningen finns uttömmande regler
i AGF. Var den döde gift och förelåg giftorättsgemenskap, skall även den
efterlevandes tillgångar och skulder medräknas. Är sådan gemenskap utesluten,
skall den efterlevandes egendom antecknas och värderas bara om det
finns arvinge eller testamentstagare, som efter den efterlevande skall få del
i boet genom s. k. sekundosuccession (ang. innebörden av detta begrepp se
s. 31). I ÄB 20 kap. finns också regler i fråga om handlingar som skall bifogas
bouppteckningen. Hit hör äktenskapsförord och testamente. Vidare
skall uppgifter lämnas om den avlidnes livförsäkringar.

Vid beräknande av dödsboets behållning ges vissa föreskrifter i 13 §.
Bland tillgångarna skall sålunda inräknas egendom som den avlidne innehaft
med s. k. fri förfoganderätt, däremot inte egendom som den avlidne
innehaft med nyttjanderätt.

Värderingen av tillgångar och skulder i bouppteckningen
sker av gode män. Värderingen sker med hänsyn till förhållandena vid
tiden för skattskyldighetens inträde, dvs. normalt vid arvlåtarens död. I
fråga om sådant framskjutet förvärv, för vilket skattskyldigheten inträder
senare, blir förhållandena vid denna senare tidpunkt avgörande. När enligt
reglerna i 19 § sammanläggning sker av tidigare gåvor med arvs- eller testamentslott
och skatten bestäms efter det sammanlagda värdet, skall vanligtvis
ingen omvärdering av gåvorna ske. Värderingsreglerna i AGF (20—
27 §§) är i stort sett utformade enligt samma grunder som motsvarande
regler rörande förmögenhetsbeskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Vad beträffar behållningens fördelning i giftorätt och skattepliktiga lotter
gäller följande. Om den avlidne var gift, skall efterlevande makens skattefria
giftorättsandel först utbrytas. Det som sedan återstår skiftas mellan
arvingar och testamentstagare. Dessa lotter läggs till grund för beskattningen.

Makes skattefria giftorättsandel bestäms regelmässigt genom s. k. schematisk
bodelning. Andelen beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods.
Av bouppteckningen och därtill hörande handlingar skall framgå,
om egendom är enskild eller tillhör giftorättsgodset. Vid denna beräkning
beaktas således inte giftermålsbalkens regler om vederlag, arvsförskott m. in.
Däremot beaktas förmånstagarförordnanden, i den mån de kränker giftorätten.
Emellertid kan en verklig bodelning läggas till grund för beskattningen.
Detta sker dock sällan.

Vid s. k. legal sekundosuccession och vid vissa fall av testamentarisk
sekundosuccession skall boet delas. Med legal sekundosuccession avses den
rätt som tillkommer arvsberättigade släktingar till en gift person utan egna
avkomlingar. Har efterlevande make erhållit kvarlåtenskap såsom arvinge,
beräknas den andel som skall tillfalla den först avlidne makens arvingar till
hälften av den efterlevandes bo. Avsteg härifrån sker, om det finns enskild
egendom eller testamente till förmån för annan än den efterlevande. Även
i dessa fall kan dock en verklig delningshandling läggas till grund för skattens
beräkning.

När det gäller inbördes testamenten mellan andra än makar, saknas motsvarande
föreskrifter i ÄB och AGF. I praxis sker här uppdelningen med
utgångspunkt från vad som vid det tidigare arvfallet utlagts till den förste
innehavaren, varvid den påförda arvsskatten dras av. Resten anses alltså
tillfalla andre innehavaren som testamentslott efter den först avlidne.

Vad gäller beräkning av skattepliktig lott har tidigare
nämnts, att arvsskatt utgår för värdet av den skattskyldiges lott och att
lotten kan beräknas efter s. k. schematiskt arvskifte eller verkligt skifte.
Vid det schematiska skiftet bortses från arvsförskott, rätt till underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap liksom även från rätt till laglott, såvida inte annat
följer av testamente. Laglottsanspråk, som har kränkts genom testamente
eller förmånstagarförordnande, kan beaktas vid skattläggningen endast om
anspråk därom framställts och godkänts av testamentstagare eller förmånstagare.
Däremot beaktas den avlidnes testamente vid skattläggningen, även
om det inte vunnit laga kraft eller ens bevakats. Frågan om sådant testamentes
giltighet prövas inte vid skattläggningen. Självfallet skall testamentet
dock tolkas.

Särskild lott läggs ut för vad arvinge eller testamentstagare skall erhålla.
Om testator vill att någon skall få ett belopp ograverat, kan han föreskriva
i testamentet att skatten skall betalas av dödsboet. Skatten för lotten ses då

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

som ett tillägg till legatet och läggs ut som en särskild lott (skattelott).
Denna lott beskattas särskilt. Detta förfarande kan bara tillämpas vid legat
och under förutsättning, att den som får legatet inte samtidigt är arvinge
eller universell testamentstagare.

Ibland förekommer att arvinge avstår från arv till förmån för annan. Om
A dör efterlämnande sonen B och en sonson C, får B betala skatt för sitt
förvärv, och när B dör, blir G skattskyldig för vad han får. Arvsskatt kan
således komma att tas ut två gånger för egendomen. Om B i stället avstår
från sitt arv efter A, kommer detsamma att tillfalla C direkt. Arvsskatt tas
då ut endast en gång. En lottsplittring kan åstadkommas genom att arvinge
avstår exempelvis halva arvslotten, varvid två skattepliktiga lotter uppkommer.
Med hänsyn till arvsskattens progressivitet uppnås härigenom en skattelindring.
För att ett avstående skall få denna skattelindrande effekt måste
det dock vara villkorslöst. Om en förmånstagare gör ett avstående, anses
den till vars förmån detta sker inte som förmånstagare, såvida inte förordnandet
lämnar utrymme för det.

I fråga om arvsbeskattningen av förmånstagarförvärv till livförsäkringar
och till sjuk- och olycksfallsförsäkringar torde först få erinras om att det
enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) finns två huvudtyper
av livförsäkringar, nämligen kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Med
kapitalförsäkring menas en försäkring som vid ett givet tillfälle faller ut
med ett i förväg bestämt belopp. Med livränteförsäkring avses däremot en
försäkring enligt vilken utbetalning sker periodiskt till viss eller vissa personer
antingen för begränsad tid eller under den försäkrades livstid. Kombinationer
av kapital- och livränteförsäkring förekommer. En försäkring
kan kombineras med förmånstagarförordnande, vilket kan vara återkalleligt
eller oåterkalleligt. Särskilda regler gäller härom i FAL. En typ av livförsäkring
utgör grupplivförsäkringen som är en ren riskförsäkring och som
i arvsskattehänseende brukar hänföras till kapitalförsäkringarna.

I arvsskattehänseende skiljer man mellan kapitalförsäkringar och pensionsförsäkringar
(K- resp. P-försäkringar). Beträffande innebörden av
dessa typer av försäkringar hänvisas i 12 § AGF till anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen. Försäkringar utan förmånstagarförordnande behandlas
i arvsskattehänseende på samma sätt som andra dödsbotillgångar. Är
däremot förmånstagare insatt, sker arvsbeskattningen med utgångspunkt
från de civilrättsliga reglerna. Om förmånstagare erhåller förfoganderätt
över försäkringen vid försäkringstagarens död eller utbetalning på grund
av försäkringen, arvsbeskattas värdet av förvärvet. Är det då fråga om en
utmätningsfri kapitalförsäkring, åtnjuter varje förmånstagare ett grundavdrag
på 32 000 kr.

För pensionsförsäkringar gäller andra regler. Är sådan försäkring tagen
i samband med tjänst eller mer än tio år före dödsfallet, är den helt fri

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

från skatt. Annan pensionsförsäkring är skattefri till en årsränta av 10 000
kr. För s. k. K-livräntor är motsvarande skattefria årsbelopp 2 500 kr. Överskjutande
belopp beskattas i förekommande fall på grundval av det kapitaliserade
värdet.

Till skydd för giftorätt och laglott finns bestämmelser enligt vilka jämkning
får ske i förmånstagarförordnanden.

Beträffande återkalleliga förordnanden enligt FAL gäller därvid, med undantag
för tjänstegrupplivförsäkringar, att vid beräkningen av giftorätt och
rätt till laglott samtliga försäkringsbelopp behandlas som om beloppen tillhört
boet och tillagts förmånstagarna genom testamente. Om efterlevande
make är insatt som förmånstagare, föreligger skattefrihet för den del av förvärvet,
varmed makens skattefria giftorättsandel skulle ha ökats om förvärvet
ingått i kvarlåtenskapen (12 §). I fråga om sådana framdeles utfallande
försäkringsbelopp, där förmånstagaren inte fått förfoganderätt över försäkringen
vid försäkringstagarens död, sker en successiv gåvobeskattning.

De nu redovisade reglerna om beskattning av förmånstagarförvärv avser
försäkringar som tillhört den avlidne. Försäkringar som tillhör den efterlevande
maken behandlas som annan egendom.

Som inledningsvis framhållits är arvsskatten progressiv. Detsamma gäller,
som närmare kommer att beröras i det följande, också i fråga om gåvoskatten.
För att förhindra opåkallade skattelättnader i arvsbeskattningen vid
givarens död, föreskrivs att gåva från arvlåtare eller testator i vissa fall skall
sammanläggas med arvs- eller testamentslott (19 §). Gåva, som arvingen eller
testamentstagaren erhållit från den avlidne, skall sålunda sammanläggas
med arvs- eller testamentslott efter den avlidne givaren, under förutsättning
att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom tio år dessförinnan.
En obegränsad sammanläggningstid gäller för benefika, ofullbordade
utfästelser, dvs. vanligen för de s. k. barnreverserna. Sammanläggningsregeln
innebär i princip att skatten beräknas på värdet av summan av samtliga
förvärv under sammanläggningstiden, varvid antas att förvärven skett
samtidigt och att det senaste förvärvet utgjort den högst beskattade delen.
Vid bestämmande av arvsskatten avräknas sålunda inte den tidigare erlagda
gåvoskatten utan i stället den arvsskatt som skulle ha belöpt på gåvan om
denna utgjort en arvslott. Sammanläggning skall också ske av arvs- och testamentslott
med annan sådan lott, för vilken skattskyldighet inträtt vid senare
tidpunkt än dödsfallet, eller med gåva av samma slag. Tioårsregeln gäller
även här. Situationer av detta slag kan uppkomma vid framskjutna förvärv.

Enligt huvudregeln sker sammanläggning bara beträffande egendom som
härrör från en och samma person. I fråga om gåva från den som innehar
egendom med fri förfoganderätt gäller dock att, om gåvan skett till successorer
som härleder sin rätt från den ursprunglige arvlåtaren eller testatorn,
gåvan skall sammanläggas med vad gåvotagarna genom arv eller testamente
får från den först avlidne. Endast om de genom arv eller testamente erhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

egendom av större värde från den sist avlidne, sker sammanläggning med
vad de får från denne.

Eftersom gåvor till en person från en och samme givare är skattefria intill
ett belopp av 2 000 kr. per år, skall sådana gåvor aldrig sammanläggas. Däremot
skall sådana i och för sig skattepliktiga förvärv genom arv eller testamente
som ej ensamma uppgår till beskattningsbart belopp medräknas vid
sammanläggning.

Förmånstagarförvärv skall sammanläggas med annat förvärv bara till den
del beloppen inte är skattefria enligt 12 §.

Bouppteckning, som inges till beskattningsmyndighet för registrering,
skall vara åtföljd av skriftlig uppgift om sådant tidigare förvärv som avses
i 19 § eller försäkran att sådant förvärv inte förekommit. Samma uppgift
eller försäkran skall lämnas i deklaration angående arvfallen eller testamenterad
egendom.

Vid bestämmande av arvsskatten tas hänsyn dels till mottagarens
ställning i förhållande till arvlåtaren eller testator, dels till arvs- resp.
testamentslottens storlek. Skatten är dubbelt progressiv. Mottagaren hänförs
till en av fyra skatteklasser. Skatten är lägst i klass I och högst i klass IV.

Till klass 1 hör efterlevande make, barn, styvbarn samt avkomlingar till
barn och styvbarn. Med barn avses också utomäktenskapliga barn och adoptivbarn
men inte fosterbarn. Arvs- eller testamentslott som tillkommer barn,
styvbarn eller avkomling till barn eller styvbarn är fri från skatt, om lottens
värde inte överstiger 6 000 kr. Detta belopp är ett gränsbelopp, vilket innebär
att hela lotten beskattas, om värdet överstiger nämnda belopp. Om lotten
tillfaller barn under 20 år, skall från lotten avräknas ett skattefritt belopp
om 2 000 kr. för varje år eller del därav varmed mottagarens ålder understiger
20 år.

Efterlevande make är skattskyldig för arvs- eller testamentslott först när
lottens värde överstiger 40 000 kr.

Skatten utgör t. ex. i skiktet 6 000—12 000 kr. 90 kr. för 6 000 kr. och 3 %
av återstoden, i skiktet 100 000—150 000 kr. 8 590 kr. för 100 000 kr. och
24 % av återstoden samt i skiktet 5 000 000 kr. och däröver 2 402 590 kr. för
5 000 000 kr. och 60 % av återstoden.

Till klass 11 räknas föräldrar och styvföräldrar, syskon och halvsyskon,
avkomlingar till de nu nämnda, barns efterlevande make samt trotjänare
(dvs. den som i egenskap av anställd tillhört den avlidnes husfolk under
minst tio år). För arvs- eller testamentslott i denna klass gäller ett undre
gränsbelopp om 2 000 kr.

Skatten utgör t. ex. i skiktet 2 000—5 000 kr. 60 kr. för 2 000 kr. och 6 %
av återstoden, i skiktet 100 000—150 000 kr. 28 290 kr. för 100 000 kr. och
45 % av återstoden samt i skiktet 1 000 000 och däröver 540 790 kr. för
1 000 000 kr. och 65 % av återstoden.

Till klass III hör samtliga de svenska juridiska personer som är befriade

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

från gåvoskatt enligt 38 § men inte befriade från skatt enligt 3 §. Hit hör sadana
juridiska personer vilka med hänsyn till sitt ändamål har karaktären
av allmännyttiga stiftelser eller sammanslutningar, t. ex. stiftelse som huvudsakligen
syftar till att främja socialt ändamål. Ett undre gränsbelopp om
1 000 kr. gäller för lotter i denna klass.

Skatten utgör t. ex. i skiktet 1 000—3 000 kr. 40 kr. för 1 000 kr. och 10 %
av återstoden samt i skiktet 60 000 kr. och däröver 13 490 kr. för 60 000 kr.
och 30 % av återstoden.

Enligt klass IV beskattas de arvs- eller testamentslotter som inte skall beskattas
enligt klasserna I—III. Till klass IV räknas bl. a. arvs- eller testamentslott
som tillfaller fosterbarn, förutvarande make eller den som sammanlevt
med testator under äktenskapsliknande former. Det undre gränsbeloppet
är detsamma som i klass III, dvs. 1 000 kr.

Skatten utgör t. ex. i skiktet 1 000—5 000 kr. 200 kr. för 1 000 kr. och 20 %
av återstoden samt i skiktet 50 000 kr. och däröver 23 500 kr. för 50 000 kr.
och 65 % av återstoden.

Normalt beräknas skatten efter släktskapsförhållandet mellan den avlidne
och mottagaren. Vid förvärv av egendom, som tidigare innehavare haft med
fri förfoganderätt, beräknas skatten enligt huvudregeln efter släktskapsförhållandet
mellan testator och mottagare men mellan föregående innehavare
och mottagaren, om sistnämnda beräkning leder till lägre skatt. Tillfaller
egendom den som är gift, får mottagaren tillgodoräkna sig släktskapet mellan
den avlidne och mottagarens make.

Har, sedan beslut meddelats om fastställd skatt, omständighet inträffat
som medför att arvs- eller testamentslott skulle ha beskattats högre än
som skett, t. ex. kunskap om tidigare ej känt testamente, skall efterbeskattning
ske. Särskilda bestämmelser om beskattning i fall av dödsbos konkurs
lämnas i 33 §.

Beskattningsmyndighet i fråga om arvsskatt är normalt den allmänna underrätt
vid vilken arvlåtaren eller testatorn skolat svara i tvistemål eller,
om behörig domstol inte finns, Stockholms rådhusrätt.

Gåvobeskattningen

Skatt på gåva utgör ett komplement till arvsbeskattningen. Reglerna om
gåvobeskattningen är i princip utformade efter samma mönster som arvsbeskattningen
och är i åtskilliga avseenden gemensamma med arvsskattereglerna.
Gåvobegreppet är inte definierat i lagstiftningen. Gåva anses föreligga,
när en förmögenhetsöverföring skett frivilligt och med gåvoavsikt. Gåvoskatt
utgår även vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om det är
uppenbart att avtalet delvis har karaktären av gåva.

Skattskyldighet för gåva åvilar svensk medborgare, här i riket
bosatt utlänning samt svensk juridisk person för gåva av egendom
inom eller utom riket. Vidare skall gåvoskatt erläggas av utlänning, obe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1970

roende av bosättningen, och av här i riket ej hemmahörande juridisk person
för gåva av sådan egendom som anges i 4 § 1 mom. 2), dvs. fast egendom,
rörelsekapital, svenska aktier m. m.

Skattskyldighet inträder i regel då gåvan blivit fullbordad eller handling,
innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren.
Civilrättsliga regler rörande formkrav, gränsdragning gentemot testamente
m. in. skall beaktas. Om givaren förbehållit sig rätten att själv
nyttja eller erhålla avkastningen av det bortgivna, kan ofta ingen omedelbar
beskattning äga rum. Har givaren förbehållit sig rätt till all avkastning eller
betingat sig en däremot svarande förmån från gåvotagaren, inträder skattskyldigheten
först när den givaren förbehållna rättigheten upphör. Är förbehållet
av mindre omfattning, kan dock en omedelbar beskattning ske. I sistnämnda
fall kan sådan gåva sammanläggas utan tidsbegränsning med efterföljande
arv eller testamente. Den skattefrihet som föreligger vid gåvor till
vissa allmännyttiga ändamål förloras, om givaren förbehållit sig — helt eller
delvis — nyttjanderätt eller annan förmån av den bortgivna egendomen.

I samband med redogörelsen för arvsbeskattningen har framhållits att förmånstagarförvärv
beskattas som arv, om förmånstagaren vid försäkringstagarens
död erhåller förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan
rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen. Skattskyldighet inträder
då i och med försäkringstagarens frånfälle. I övriga fall beskattas förmånstagarförvärv
som gåva enligt 37 § 2 mom. När förmånstagarförvärv
skall gåvobeskattas, inträder skattskyldigheten — på motsvarande sätt som
vid arv — i regel då förmånstagaren erhåller förfoganderätten över försäkringen
(36 §). När det gäller belopp som på grund av försäkringen tidigare
utbetalats till den berättigade, t. ex. ibland beträffande P-försäkring, beskattas
förvärvet redan vid dess mottagande. Om belopp på grund av K-försäkring
tillfaller förmånstagaren före försäkringstagarens död, sker beskattning
såsom för gåva enligt 37 § 2 mom.

Som tidigare nämnts i samband med arvsbeskattningen föreligger en i
förhållande till arvsskattereglerna utvidgad gåvoskattefrihet för vissa juridiska
personer. Förutom i 3 § nämnda skattesubjekt är från gåvoskatt befriade
kyrka, landsting, kommun eller annan menighet och vissa hushållningssällskap.
Frihet från gåvoskatt åtnjuter vidare t. ex. stiftelser och sammanslutningar
med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella
eller allmännyttiga ändamål. Den angivna gåvoskattefriheten gäller bara
svensk juridisk person och medges inte, om givaren förbehållit sig själv
nyttjanderätt eller annan förmån av den bortgivna egendomen (38 §).

För vissa gåvor föreligger skattefrihet, t. ex. för möbler, husgeråd och
andra inre lösören, för bidrag i vissa fall till gåvotagarens undervisning
eller uppfostran och för periodiskt understöd. Slutligen gäller skattefrihet
för gåva eller gåvor från samme givare, om gåvornas sammanlagda värde

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

under ett kalenderår inte överstiger 2 000 kr. Om makar, för vilka nya giftermålsbalken
är tillämplig, bortger egendom ur sitt giftorättsgods till en
och samma person, anses två gåvor föreligga. Sammanläggning av de två
givarnas gåvor sker inte.

På samma sätt som vid arvsbeskattningen är mottagarens släktskapsförhållande
till givaren samt värdet av gåvan avgörande för skattens
storlek. Vid beskattningen gäller samma skatteklasser och skatteskalor
som vid arvsbeskattningen. Klass III tillämpas dock inte vid gåva. Vidare utgår
gåvoskatt för mottagare i klass I undantagslöst redan då gåvans värde
är större än 2 000 kr.

Beskattningsmyndighet i fråga om gåvoskatt är vanligtvis länsstyrelsen
i det län, där den skattskyldige var mantalsskriven vid skattskyldighetens
inträde, eller, när det gäller juridisk person, det län där styrelsen hade sitt
säte.

Gemensamma regler för arvs- och gåvobeslcattningen

I fråga om förfarandet i övrigt gäller vissa gemensamma bestämmelser
för arvs- och gåvoskatten. Normalt beräknas arvsskatten på grundval av
bouppteckningen. Den kan dock beräknas på grundval av deklaration. Deklaration
ligger till grund för beräkning av gåvoskatten. De närmare omständigheterna,
under vilka deklaration skall lämnas, framgår av 45—47 §§. Beskattningsmyndighetens
beslut i skatteärende granskas av en central myndighet,
kammarkollegiet. Bestämmelser om skattens fastställande och erläggande
finns i 51—54 §§. Skatt skall, som tidigare nämnts, normalt erläggas
inom sex veckor efter det att beslut meddelats om skattens fastställande.
Beskattningsmyndigheten kan dock medge anstånd med erläggande av skatten
genom högst tio årliga inbetalningar (55 §). Föreligger synnerliga skäl,
kan Kungl. Maj :t medge att skatten erläggs genom högst tjugo årliga inbetalningar.
Ofta förknippas medgivande om anstånd med villkor om skyldighet
för den skattskyldige att ställa nöjaktig säkerhet. På skatt, med vars erläggande
anstånd beviljats, erläggs ränta enligt den räntesats som Kungl.
Maj :t årligen fastställer för det påföljande kalenderåret.

I 55—58 a §§ behandlas möjligheter till eftergift av skatt. Eftergift av
skatt kan t. ex. ske, om någon som erhållit egendom i arv avlider inom ett
år från det skattskyldighet inträtt. En begränsad eftergiftsregel gäller, om
förvärvare av livstids nyttjanderätt avlider inom fem år från skattskyldighetens
inträde. Fråga om eftergift av fastställd skatt upptas efter särskild
framställning av den underrätt eller länsstyrelse som meddelat beslut i
skatteärendet.

I särskilda fall kan Kungl. Maj :t medge befrielse från eller nedsättning av
skatt. Det kan här vara fråga om förvärv av historisk, vetenskaplig eller
konstnärlig samling eller av fast egendom av fideikommissnatur. Vidare kan
Kungl. Maj :t, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattning, genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

dubbelbeskattningsavtal eller ensidigt beslut medge nedsättning av den
svenska skatten. Kungl. Maj.-t har också möjlighet att, med stöd av en generell
dispensbestämmelse, medge befrielse från eller nedsättning av skatt,
när synnerliga skäl föreligger.

Tidigare har nämnts att efterbeskattning kan ske i vissa angivna fall. De
omständigheter som kan föranleda efterbeskattning är i huvudsak identiska
med dem som kan föranleda återvinning av skatt (59 §). Återvinning förutsätter
ansökan av den skattskyldige.

I 60 § ges regler om fullföljd av talan. Huvudregeln är att besvär får föras
över beskattningsmyndighetens beslut inom tre år från den dag beslut fattats
i skatteärendet. Talan fullföljs till hovrätt och därifrån till högsta domstolen.

För mycket erlagd skatt restitueras till dödsbo eller skattskyldig.

Den, som lämnar oriktig uppgift i bouppteckning eller i deklaration eller
annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt, kan
straffas enligt bestämmelserna i skattestrafflagen. Underlåtenhet att inom
föreskriven tid avge deklaration kan medföra böter.

Beredningen

Allmänna synpunkter på kapitalbeskattningen

Kapitalskatteberedningen konstaterar inledningsvis, att en teknisk översyn
av kapitalskatterna länge varit behövlig och att, sedan förmögenhetsskatteskalorna
i väsentliga delar ändrats genom 1947 års lagstiftning, någon
samlad avvägning av de tre skatteformerna inte gjorts från fördelningspolitisk
synpunkt. När det gäller den tekniska uppbyggnaden av skatterna på
kapital konstaterar beredningen, att flera lösningar i och för sig är tänkbara.
En lösning innebär systemet med en kvarlåtenskapsskatt som har karaktär
av uppskjuten förmögenhetsskatt. En annan lösning är att ha en arvslottsbeskattning,
dvs. en beskattning vars höjd i princip inte avgörs av den
samlade kvarlåtenskapens storlek utan av värdet på de enskilda arvslotterna,
i regel efter lindrigare skatteskala ju närmare arvingen stått arvlåtaren.
Denna skatt kan kombineras med en årlig skatt på förmögenhet.
Gåvoskatten kan utgöra ett komplement till arvsskatten för att denna inte
skall kunna kringgås genom gåvor från arvlåtaren till arvingarna. Beredningen
konstaterar, att man i Sverige sedan år 1959 har det sist skisserade
systemet, alltså en årlig förmögenhetsskatt och en arvslottsbeskattning,
kompletterad med en gåvoskatt.

Synpunkter på den tekniska utformningen

Beredningen framhåller, att förmögenhetsskatten sedan år
1948 inte längre är anknuten till inkomstbeskattningen. Ett samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

inkomstskatten kvarstår dock när skattereduktion kan erhållas enligt 30
gångerregeln eller 80 procentspärren. Konstruktionen med en självständig
förmögenhetsskatt medför enligt beredningen såtillvida en nackdel, att
marginalskatten på kapitalinkomst blir hög, när förmögenhetsägaren dessutom
har arbetsinkomst. För att få ett jämnare resultat har beredningen
övervägt olika uppslag att närmare anknyta skatten på förmögenhet till
inkomstskatten, t. ex. genom avdragsrätt för förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen
eller genom det äldre systemet att lägga en kvotdel av
förmögenheten till inkomsten i eller utan kombination med en särskild
förmögenhetsskatt. Vissa fördelar kan därvid visserligen erhållas, men
nackdelarna skulle bli betydande, bl. a. i form av en överflyttning av skatten
på lågavkastande förmögenheter. Beredningen anser därför, att den
fristående förmögenhetsskatten bör bibehållas.

Beredningen anser, att åskilliga moderniseringar bör göras i den tekniska
uppbyggnaden av förmögenhetsskatten. Bl. a. har beredningen sökt finna en
form för att förmögenhetsbeskatta större samlingar av konst, antikviteter
och dylikt. Förslag härom avser beredningen att lägga fram i annat sammanhang.
Beredningen avser också att föreslå en schablonmässig lösning av frågan
om hänsyn skall tas till s. k. latent skatteskuld vid beräkning av förmögenhet
och kvarlåtenskap. En radikal omgestaltning finner beredningen
också nödvändig i fråga om de förut nämnda spärreglerna. Dessa är tekniskt
besvärliga och ger enligt beredningen i extrema lägen betydande, i vissa
fall mycket betydande skattelättnader men är i närliggande fall overksamma
eller så gott som overksamma.

När det gäller arvs- och gåvobeskattningen är enligt beredningen
behovet av tekniska reformer ännu mera trängande. Beredningen
framhåller, att denna beskattning bygger på tanken att skatten skall strikt
avpassas efter arvs- och gåvoförvärvens storlek och närheten i släktskap
mellan mottagaren och givaren resp. arvlåtaren. Nuvarande arvsskatteförordning
går härvid mycket långt i detaljrikedom. I viktiga hänseenden har
man likväl fått bygga på schabloner. Följden har enligt beredningen blivit,
att förordningen är svår att överblicka och tillämpa. Kombinationen av schabloner
och detaljreglering har dessutom medfört stora möjligheter för dem,
som har tillräcklig sakkunskap och uppfinningsrikedom, att undgå eller
nedbringa beskattningen.

Det system, som beredningen sökt finna, bör möjliggöra att hänsyn tas
till efterlevande makes och barns och därmed jämställdas berättigade intressen.
Det bör vidare lämna utrymme för en sådan fördelning av ett ökat
skatteuttag att större lotter och lotter som tillfaller andra än make och
barn träffas hårdare. Systemet skall också vara enkelt att tillämpa.

En utgångspunkt för en genomgripande omläggning av AGF:s tekniska
system har beredningen funnit i det förhållandet att skatten i realiteten
belastar dödsboet och betalas ur dess egendom. Beredningen anser, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

skattskyldigheten utan olägenhet också formellt kan flyttas över på dödsboet
utan att man därför behöver gå över till en renodlad kvarlåtenskapsskatt.
Man kan ändå efter enkla regler beräkna skatten med ledning av
vad som kan väntas tillfalla make, barn och andra dödsbodelägare.

Beredningen finner, att en återgång till kombinationen av kvarlåtenskapsskatt
och arvsskatt inte skulle lösa problemen utan i stället, vilket
erfarenheten visat, förvärra dem. Denna väg har beredningen därför ansett
utesluten.

Beredningen anser inte heller, att en övergång till en renodlad kvarlåtenskapsbeskattning
av anglosachsisk typ skulle erbjuda något realistiskt alternativ.
Mot en sådan beskattning skulle kunna anföras flertalet av de
skäl som ledde till att den tidigare kvarlåtenskapsskatten avskaffades och
inarbetades i arvslottsskatten. Grundläggande element i arvslottsbeskattningen
bör därför enligt beredningen behållas.

Beredningen diskuterar härefter två alternativa lösningar för att söka
tillgodose kraven på en tekniskt förbättrad arvs- och gåvobeskattning. Det
ena alternativet är att man inom ramen för arvsskatteförordningens principer
söker täppa till förekommande luckor i beskattningsreglerna och
gör de förenklingar som är möjliga. En sådan lösning medför dock enligt
beredningen inte någon garanti för att inte nya skatteflyktsmöjligheter
uppkommer. Möjligheterna till förenkling i lagstiftningen är också mycket
begränsade.

Det andra alternativet innebär att man företar en genomgripande omläggning
och schablonisering, som visserligen i något mindre mån tillgodoser
intresset av en rättvis avvägning i detalj men i gengäld är lätt att tilllämpa
och lämnar mindre utrymme för dispositioner i syfte att nedbringa
skatten. Beredningen förordar detta alternativ med följande principiella
utformning.

För efterlevande make, barn och med dem jämställda bestäms arvs- och
testamentslotter ungefär som nu. Vad som enligt lag eller testamente skall
tillfalla andra mottagare — vare sig dessa är släktingar till den avlidne,
stiftelser eller andra sammanslutningar eller andra utomstående — samlas
däremot i en gemensam lott. Beskattningen av denna lott blir oberoende
av antalet mottagare och beloppet av vad var och en av dem får. I sistnämnda
hänseende kommer skatten att innehålla vissa moment av kvarlåtenskapsskatt,
dock, framhåller beredningen, utan dess nackdelar. Arvsavståenden,
som nu i stor utsträckning används för att nedbringa arvsskatten,
skall enligt den tänkta lösningen inte beaktas. Systemet med skattelotter
bortfaller. Likaså försvinner i huvudsak problemen med de framskjutna
förvärven. All arvsskatt skall i princip tas ut vid bouppteckningens
registrering. Enligt den nu skisserade lösningen skall försäkringarna,
som i gällande lagstiftning vållat särskilda tillämpningssvårigheter, läggas
till den skattepliktiga behållningen efter avräkning av skattefria bot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

tenbelopp och fördelas på samma sätt som annan kvarlåtenskap. Nuvarande
svårigheter med arvsbeskattningen av försäkringar undgås därmed i
allt väsentligt. Möjligheten att lägga bodelning och arvskifte till grund för
skattläggningen bortfaller också. Denna möjlighet har, framhåller beredningen,
i sällsynta fall använts för att få en något förmånligare skattläggning
men har ibland använts för dispositioner som lett till ett ogynnsamt
resultat för den skattskyldige.

Skatten bör liksom nu krävas av dödsboet men med den skisserade uppläggningen
blir det en intern fråga för dödsbodelägarna att sinsemellan
fördela skatten i samband med kommande skifte. För att underlätta denna
fördelning bör emellertid dödsbodelägarna göras ansvariga gentemot boet
för skattens erläggande och särskilda regler ges om hur detta ansvar skall
fördelas.

Beredningen framhåller, att fördelningen på skatteklasser sedan länge
varit föremål för kritik i en del hänseenden. Det har sålunda ansetts obilligt
att den, som sammanbott med någon under äktenskapsliknande former,
efter dennes död skall beskattas efter den hårda skala som gäller för
helt utomstående. Motsvarande gäller förutvarande make och fosterbarn.
Enligt beredningens mening är denna kritik berättigad. Å andra sidan saknas
enligt beredningens uppfattning anledning att beskatta barnbarn efter
en lindrigare skala, såvida inte den arvsberättigade fadern eller modern
avlidit.

Det har vidare ansetts som en brist att de skattefria bottenbeloppen inte
har karaktär av grundavdrag utan beskattas i den mån arvslotterna överstigit
dessa belopp. Beredningen konstaterar att den nu företagna omprövningen
av skatteskalorna ger tillfälle att avhjälpa denna brist.

Åtskilliga tekniska förslag beträffande gåvobeskattningen kommer, uppger
beredningen, att läggas fram i det senare betänkandet. Förslaget kommer
att tämligen nära ansluta sig till gällande regler. Enligt beredningens
mening bör emellertid vissa frågor lösas dessförinnan. Sålunda bör skattskyldigheten
redan nu flyttas över på givaren. Vidare har en översyn av
nuvarande skattefrihetsregler lett fram till att beredningen anser vissa
skärpningar nödvändiga. Sålunda bör i stort sett den nuvarande möjligheten
slopas att utan skatt ge penninggåvor till kommuner, religiösa och politiska
sammanslutningar in. fl. Beredningen anser också, att den hittills
gällande skattefriheten för legat och gåvor till s. k. fromma stiftelser i huvudsak
bör avskaffas. Det allmännas bidrag till ändamålet med sådana
stiftelser bör enligt beredningens åsikt lämnas genom budgetanslag.

Beredningen nämner vidare, att den i det senare betänkandet ämnar
föreslå, att administrationen av arvsskatten flyttas från de allmänna domstolarna
till de myndigheter som handlägger inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
och som redan har hand om gåvobeskattningen och uppbörden
av arvsskatt. Som tidigare nämnts avser beredningen också att på arvsoch
gåvobeskattningens område lägga fram förslag beträffande latent skat -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1970

ieskuld. Reglerna om uppskov med skattens erläggande bör enligt beredningens
mening liberaliseras. Vidare kommer vissa internationella skattefrågor
m. m. att tas upp i det senare betänkandet.

Fördelnings politiska synpunkter

Beredningen konstaterar, att skatterna på förmögenheter, arv och gåvor
ger staten sammanlagt ca 600 milj. kr. om året, varav inemot 400 milj.
kr. i förmögenhetsskatt. I jämförelse med andra inkomstkällor för staten
är intäkterna av kapitalskatterna således begränsade. Detta innebär emellertid
inte, anför beredningen, att skattesatserna är låga, varken absolut
sett eller vid en internationell jämförelse. En successiv skärpning har genom
åren skett till följd av penningvärdets förändring. Den beskattning
av kapitalvinster på fastigheter och aktier som införts under senare år har
också väsentligt ökat effekten av de egentliga kapitalskatterna. Av större
reella markvinster bortgår sålunda numera i regel omkring hälften såsom
inkomstskatt. Även aktievinstbeskattningen beskär tidigare möjligheter att
skattefritt realisera värdestegringsvinster, framhåller beredningen. Beredningen
belyser med några exempel skatteeffekten i vissa situationer beträffande
såväl förmögenhetsskatten som arvsskatten och konstaterar, att
utrymmet för skattehöjningar under alla förhållanden är begränsat. Beredningen
finner emellertid, att skatteuttaget bör omfördelas så, att en avsevärt
större del av den läggs på verkligt stora förmögenheter och större
arv.

Omfattande statistiska undersökningar, som beredningen företagit, visar,
att de stora förmögenheterna hävdat sig väl trots beskattningen. De
har, framhåller beredningen, i allmänhet kunnat förkovras betydligt. Däremot
har förmögenheterna mellan 200 000 och 750 000 kr. inte visat samma
utveckling. Siffrorna tyder här snarast på stagnation eller en minskning
av kapitalet. Med hänsyn till det anförda anser beredningen, att skatten
på de stora förmögenheterna kan och bör höjas betydligt i vad avser
både den årliga förmögenhetsskatten och den skatt som erläggs för ärvd
eller testamenterad egendom. Beredningen är medveten om att sådana
höjningar kan innebära stora fördelningspolitiska ingrepp men framhåller,
alt beskattningstillfällena enligt sakens natur blir oregelbundna och
i eu del fall inträffar med långa mellanrum. Beredningen konstaterar också,
att man genom dessa höjningar tillgodoser vad som torde vara det väsentliga
i de krav på skattehöjningar som framförts från olika håll. Därmed
motverkas också tendenserna till koncentration av stora kapital och
stort inflytande hos ett fåtal enskilda kapitalägare. Mellan de olika kapitalskatterna
bör höjningen enligt beredningen fördelas så, att förhållandevis
större del därav kommer på skatterna för arv och gåva.

Även om förmögenhetsbeskattningen har sin givna fördelningspolitiska
uppgift, finns det enligt beredningen dock anledning att betona att dess
möjliga fördelningspolitiska effekt inte får övervärderas. Begränsningar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

skatteuttaget är ofrånkomliga. Beskattningen får inte leda till företagsdöd
och arbetslöshet för anställda.

Beredningen framhåller vidare, att vårt lands ekonomi är nära sammanknuten
med andra länders och att konkurrensmässiga hänsyn manar till
viss återhållsamhet. Om en kraftigt höjd förmögenhetsskatt skulle leda
till kapitalflykt i större omfattning, skulle detta enligt beredningen allvarligt
skada landets ekonomi och därmed också negativt inverka på de breda
lagrens levnadsstandard.

Beredningen anser, att dess undersökningar inte ger stöd för att mindre
och medelstora förmögenheter bör beskattas nämnvärt hårdare än nu. En
sådan åtgärd skulle kunna motverka sparandet och ställa mindre företag
inom jordbruk, handel, hantverk och industri inför allvarliga svårigheter.
Hänsyn måste också tas till verkningarna av den pågående allmänna fastighetstaxeringen
som väntas medföra avsevärda höjningar av taxeringsvärdena.
Beredningen finner det därför befogat att föreslå mindre lättnader
i de lägre skattepliktiga förmögenhetsskikten och i fråga om små arv.
De väntade höjningarna av taxeringsvärdena medför emellertid enligt beredningens
uppfattning, bortsett från de små förmögenheterna eller arven,
att lättnaderna ofta reduceras, helt bortfaller eller rentav förbyts i sin motsats.

Förmögenhetsskatten

Som nämnts föreslår beredningen en förmögenhetsskatt av i stort sett
nuvarande typ men med en del tekniska ändringar samt med en omfördelning
och en viss skärpning av skatteuttaget. De tekniska ändringarna
hänför sig till den tidigare berörda omläggningen av 30 gångerregeln och
80 procentspärren. Återstående tekniska ändringar i förmögenhetsskatten
avser beredningen att behandla i det senare betänkandet.

En bedömning av förmögenhetsskatten från tekniska synpunkter leder
enligt beredningen fram till att skatten i huvudsak fyller sitt ändamål men
att brister inte saknas. Förhållandet till inkomstskatten träder här i förgrunden.
Avkastningen av förmögenhet belastas både av inkomstskatt och
av förmögenhetsskatt. Skattebelastningen på avkastningen varierar beroende
av om den skattskyldige har andra inkomster än avkastningen eller inte.

Beredningen belyser med exempel (s. 121 i betänkandet) effekten av beskattningen
av förmögenhetsavkastningen, dels när denna är den helt dominerande
inkomsten, dels när den skattskyldige har andra inkomster vid
sidan av förmögenhetsavkastningen. Beredningen konstaterar, att i det
första fallet kvarstår efter skatt en förhållandevis betydande del av även
ganska stora avkastningar. År avkastningen låg i förhållande till förmögenheten,
blir skattebelastningen avsevärt lägre. Då inträder nämligen 30
gångerregeln enligt vilken förmögenheten inte skall uppskattas till mer än
30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten. Den verkliga förmögenheten
får dock inte reduceras till mer än hälften.

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1970

I det andra fallet medför progressiviteten i den statliga inkomstskatteskalan
att förmögenhetsavkastningen blir betydligt högre beskattad. Här
tillkommer emellertid, att, om inkomsten och förmögenheten är så stora
att de sammanlagda skatterna överstiger 80 % av inkomsterna, marginalskatten
på överskjutande förmögenhetsavkastning eller annan inkomst reduceras
till 80 % genom 80 procentspärren. Eftersom kommunalskatten
alltid skall utgå med fullt belopp och förmögenhetsskatten inte får reduceras
till mindre än skatten på hälften av förmögenheten, kan 80 procentspärren
medföra att den statliga inkomstskatten helt faller bort.

De angivna verkningarna av förmögenhetsskattens nuvarande tekniska
konstruktion kan visserligen inte sägas utgöra något hinder mot att tilllämpa
samma system i fortsättningen. Ojämnheten särskilt i fråga om
spärreglernas verkningar är dock påfallande, anser beredningen. Härtill
kommer att dessa regler är komplicerade att tillämpa för både myndigheterna
och de skattskyldiga. 30 gångerregeln tillämpas ex officio vid taxeringen,
medan 80 procentspärren förutsätter att omdebitering av redan
debiterad skatt verkställs hos länsstyrelsen efter särskild ansökan.

I betänkandet (s. 122—123) redogör beredningen närmare för de undersökningar
beredningen företagit i syfte att undanröja de angivna ojämnheterna
i beskattningen och samtidigt förenkla systemet. Jag torde få hänvisa
till denna redogörelse. Som tidigare framhållits finner beredningen, att
skatten på förmögenhet även i framtiden bör vara fristående och inte annat
än i undantagsfall bör sammankopplas med inkomstskatten. Beredningen
föreslår därför inte någon ändring av förmögenhetsskattens huvudsakliga
tekniska konstruktion men anser, av skäl som nyss angetts, att begränsningsreglerna
måste omarbetas. Undersökningar av stickprovsvis utvalda
deklarationer som föranlett tillämpning av spärreglerna visar, att en betydande
del av de undersökta förmögenheterna utgörs av saneringsfastigheter
eller obebyggda markområden som innehas i hopp om värdestegring. Underskottsrörelser
av skilda slag förekommer också. Bl. a. dessa förhållanden
finner beredningen mana till försiktighet vid utformning av begränsningsreglerna.
Beredningen understryker samtidigt, att skatteskalans fulla tilllämpning
skall vara det normala och att begränsningsreglerna bör förbehållas
rena undantagsfall.

Med hänsyn till det anförda föreslår beredningen en ny begränsning
s r e g e 1, som skall ersätta både 30 gångerregeln och 80 procentspärren.
Regeln är avsedd att tillämpas ex officio. Tekniskt innebär regeln
att den sammanlagda inkomstskatten och förmögenhetsskatten sätts i relation
till den statligt beskattningsbara inkomsten. Regeln är således inte som
30 gångerregeln anknuten till nettoinkomsten. Vid beräkningen av sammanlagd
inkomst- och förmögenhetsskatt tas å andra sidan inte kommunalskatten
med. Enligt den föreslagna regeln skall vidare den sammanräknade
nettoinkomsten reduceras med allmänna avdrag, även kommu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

nalskatteavdraget, samt med ortsavdrag. Den sammanlagda statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten skall i princip inte få överskrida
visst angivet procenttal av den sålunda framkomna beskattningsbara inkomsten.
Denna metod innebär en mera schablonmässig utformning av
den metod som nu används vid 80 procentspärren men får även betydelse
för de fall där 30 gångerregeln tillämpats. För att täcka både 30 gångerfallen
och 80 procentfallen och åstadkomma ett jämnare resultat har begränsningsregeln
gjorts progressiv. Det procenttal som i princip inte får
överskridas för olika skikt av den beskattningsbara inkomsten framgår
av följande skala.

Statligt beskattningsbar inkomst, kr. Summa statlig inkomst- och förmögenhets skatt,

kr.

—100 000
100 000—250 000
250 000—500 000
500 000—

75 % inom skiktet
75 000 + 80 % ”

195 000 + 85 % ”

407 500 + 90 % ”

Beredningen framhåller, att skalan i sin nedre del ger ungefär samma
resultat som den nuvarande 30 gångerregeln. Den täcker också in några
”mellanfall”, som inte omfattas av de gällande begränsningsreglerna. Skalans
övre del motsvarar i stort sett 80 procentspärren men innebär en
skärpning i de högsta inkomstlägena.

Beredningen finner, att, liksom i fråga om de gällande begränsningsreglerna,
den nu föreslagna regeln måste förses med en yttersta gräns för
skattereduktionen. Enligt beredningens mening är de gränser som stadgats
för de gällande reglerna inte tillfredsställande. Att 30 gångerregeln
och 80 procentspärren tillåter att lialva förmögenheten blir skattefri, innebär
att betydligt mer än halva förmögenhetsskatten kan bortfalla. Beredningen
finner det inte heller tilltalande, att även den statliga inkomstskatten
kan reduceras enligt 80 procentspärren. Reduktionen bör enbart avse
förmögenhetsskatten. Fördelningspolitiska överväganden talar enligt beredningens
mening för att reduktionen inte skall få avse mer än halva
förmögenhetsskatten. Beredningen framhåller, att förslaget innebär en avsevärd
skatteskärpning för de största inkomsterna och förmögenheterna.

Beredningen går härefter in på frågan om beskattning av makars förmögenhet.
Beredningen anför, att det i den allmänna diskussionen från
olika håll framförts krav på en övergång från nuvarande sambeskattning
av makars inkomster till individuell beskattning. Beredningen framhåller,
att nyligen i annat sammanhang föreslagits, att sambeskattningen av kapitalinkomster
skall bibehållas (Familjeskatteberedningens betänkande Individuell
beskattning, Fi 1969:4 och 5). Kapitalskatteberedningen anser
det uppenbart, att kapitalinkomster hos makar måste sambeskattas även
efter en övergång till en individuell beskattning i övrigt, i vart fall om kapitalinkomsterna
uppgår till större belopp. Makar kan genom bodelning
utan gåvoskatt överföra tillgångar till varandra. Om kapitalinkomster be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

skattas individuellt, skulle detta enligt beredningen kunna leda till att makar
med kapital skulle se till att inkomsterna blev ungefär lika stora. Lagstiftningen
skulle sålunda direkt inbjuda till särskilda transaktioner för
att nedbringa skatten.

Enligt beredningens uppfattning bör samma synpunkter anläggas på
förmögenhetsskatten. Makars förmögenhet bör sålunda sambeskattas även
i framtiden. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning har beredningen
funnit i beslutet vid 1969 års riksdag att utsträcka sambeskattningen av
förmögenhet mellan föräldrar och barn även till sådana fall då barnet har
egen beskattningsbar inkomst. Med denna ståndpunkt finner beredningen
det skäligt att beskatta makars förmögenhet något lindrigare än ensamståendes.
En skälig avvägning kan enligt beredningen erhållas genom att det
skattefria beloppet för makar och med dem i skattehänseende jämställda
— änkor, änklingar eller ensamstående, om de har barn under 16 år —-görs en och en halv gång så stort som bottenbeloppet för ensamstående.
Beredningen föreslår att bottenbeloppen konstrueras som grundavdrag från
den skattepliktiga förmögenheten och att skalan anknyts till en efter
grundavdraget framkommen beskattningsbar förmögenhet. Därigenom kan
skalan göras gemensam för alla fysiska personer.

När det gäller grundavdragets storlek och förmögenhetsskatteskalans
utformning grundar beredningen sitt ställningstagande i första hand på
de ingående statistiska undersökningar som beredningen låtit verkställa.
Jag vill här hänvisa till den redogörelse för dessa som lämnas på s. 183—
277 i betänkandet. Undersökningarna visar, som tidigare nämnts, att förmögenheterna
ökat avsevärt, dock i något mindre mån än inkomsterna.
Ökningen har varit störst för de mindre förmögenheterna under och strax
över de vid varje tid gällande skattepliktsgränserna. Den helt dominerande
delen av ökningen i den totala förmögenhetssumman hänför sig till sådana
förmögenheter. Undersökningarna visar också, att en avsevärd breddning
av förmögenhetsinnehavet ägt rum. När det gäller förmögenheter i
de närmast högre skikten, 200 000—750 000 kr., visar siffrorna på stagnation
eller rentav tillbakagång. Högre upp konstateras ökningar ånyo, och
i de högsta skikten har förmögenheterna i allmänhet hävdat sig väl och
förkovrats.

Beredningen finner det naturligt, att de små förmögenheterna kunnat
visa en så kraftig ökning. En ökad förmögenhetsbildning i stora folklager
har möjliggjorts av ökade inkomster och uppmuntrats av sparstimulerande
bestämmelser i skattelagstiftningen. Även åtgärderna för att främja tillkomsten
av egna hem kan ha spelat sin roll. I övrigt erinrar beredningen
om stegringarna i fastighetstaxeringsvärden och aktiekurser. När det gäller
de medelstora förmögenheterna framhåller beredningen, att den sammanlagda
beskattningen visserligen är lägre för dessa än för de största förmögenheterna.
Marginalskatten för de medelstora förmögenheterna kan
dock lätt gå upp till och t. o. m. överstiga 100 %. Möjligheterna till fördel -

Kungl. May.ts proposition nr 71 år 1970

aktiga placeringar med eventuellt åtföljande värdestegringsvinster är dock
vanligen mindre, anser beredningen, i synnerhet som en större del av förmögenheten
normalt är bunden i eget hem, jordbruk eller rörelse. När det
gäller de största förmögenheterna är beskattningen visserligen hårdare
än för de medelstora. 80 procentspärren spelar dock här en viktig roll. Den
omständigheten att marginalskatten på avkastningen av förmögenhetsökning
nedgår till 80 % kan sålunda vara en stimulerande faktor, i synnerhet
om de behållna inkomsterna är så stora att de lämnar utrymme för
sparande. Innehavare av stora förmögenheter har, enligt vad undersökningarna
visar, förhållandevis stora skulder, medan tillgångarna i betydande
omfattning har värdebeständig placering. Även häri ligger för dessa
förmögenhetsinnehavare en särskild möjlighet till förkovran, anser beredningen.
Ägarna till stora förmögenheter har större rörelsefrihet och får
genom sin maktställning möjlighet att styra olika företag.

Resultatet av den företagna undersökningen ger enligt beredningen fog
för en inte obetydlig höjning av skatten på de största förmögenheterna utöver
den höjning som följer av den förordade begränsningsregeln. Beredningen
föreslår, att den högsta skattesatsen höjs från nuvarande 1,8 till
3 %. Den högsta skattesatsen avser förmögenhetsandel överstigande 1,5
milj. kr. vilket innebär en höjning av gränsen för det översta skiktet av
skalan i förhållande till vad som nu gäller. Genom denna höjning och genom
en, som beredningen även föreslår, höjning av skatten på de större
arven görs ett betydande fördelningspolitiskt ingrepp. Den under senare
år införda kapitalvinstbeskattningen på fastigheter och aktier verkar i
samma riktning. Beredningen anser, att den föreslagna skattesatsen torde
vara den högsta som kan vara försvarlig och att höjningen av den årliga
skatten på stora förmögenheter bör göras något mindre än höjningen
av skatten på stora arv.

Beträffande förmögenheter som ligger närmast över eller i närheten av
den nuvarande skattepliktsgränsen, 100 000 kr., ger enligt beredningen
undersökningarna inte stöd för någon skattehöjning. Med hänsyn till statsmakternas
strävanden att främja sparande och kapitalbildning bör man i
stället överväga vissa mindre lättnader i beskattningen. Av särskild betydelse
finner beredningen vara, att taxeringsvärdena för egna hem och för
mindre och medelstora jordbruksfastigheter kan väntas bli höjda med
30—50 %. Genom att förmögenhetsskatten därigenom höjs kommer boendekostnaderna
att stiga och lantbrukarnas kostnad för driften, som inte är
avdragsgill, att öka. Beredningen finner med hänsyn till det anförda, att
viss höjning av det skattefria grundavdraget är motiverad. Eftersom avdraget,
enligt vad tidigare anförts, bör differentieras mellan gifta och ensamstående,
föreslår beredningen, att grundavdraget bestäms till 150 000
kr. för gifta och oförändrat 100 000 kr. för ensamstående.

För att hindra att höjningen av grundavdraget slår igenom på förmögen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

heter som är större än de nu avsedda föreslår beredningen, att skattesatserna
höjs något även i de lägre skikten och att skattesatserna även i de
följande skikten uppjusteras till den nyss angivna maximala skatteprocenten
3 %. Beredningens förslag innebär för ensamstående små höjningar
även vid förmögenheter som obetydligt överstiger nuvarande skattepliktsgräns.
Beträffande gifta innebär förslaget skattelättnader i de lägre skikten
och skattehöjning från ca 450 000 kr. Höjningarna blir betydande för
förmögenheter fr. o. m. 700 000 kr.

Beredningen föreslår följande skatteskala, som knyter an till den beskattningsbara
förmögenheten, alltså den verkliga förmögenheten minskad
med grundavdrag.

Beskattningsbar förmögenhet, kr.

Förmögenhetsskatt, kr.

— 100 000
100 000— 250 000
250 000— 500 000
500 000—1 500 000
1 500 000—

1,0 % inom skiktet
1 000 + 1,5 % ”

3 250 + 2,0 % ”

8 250+2,5 % "

33 250 + 3,0 % ”

De individuella verkningarna av förslaget, jämfört med nuvarande förhållanden,
redovisas i betänkandet i följande sammanställning som utgår
från den verkliga förmögenheten, dvs. utan att denna minskats med
grundavdrag och utan hänsyn tagen till de särskilda begränsningsreglerna.

Skattepliktig för-mögenhet, kr.	Förmögenhetsskatt enl. nuvarande regler, kr.	Ökning ( + ) eller minskning (—) av förmögen-hetsskatten för
gift, kr.	ensamstående, kr.
150 000	400		400	+	100
200 000	900	—	400	+	100
300 000	2 200	—	450	+	300
400 000	3 500	—	250	+	750
500 000	5 100	+	150	+	1 150
600 000	6 700	+	550	+	1 550
700 000	8 300	+	1 200	+	2 450
800 000	9 900	-r	2 100	_i_	3 350
900 000	11 500	+	3 000		4 250
1 000 000	13 100	+	3 900	+	5 150
1 200 000	16 700	+	5 300	+	6 550
1 500 000	22 100	+	7 400	+	8 650
2 000 000	31 100	+	12 650		14 150
3 000 000	49 100		24 650	—L	26 150
5 000 000	85 100	+	48 650	-i-	50 150
10 000 000	175 100	+ 108 650	+ 110 150

Beträffande förslagets verkningar i fråga om den totala skatten, dvs.
förmögenhetsskatt samt statlig och kommunal inkomstskatt tillsammans,
och i fråga om skattebelastningen på förmögenheten får jag hänvisa till tabeller
på s. 128—129 i betänkandet.

Beredningen uppger, att dess förslag såvitt rör förmögenhetsskatten
beräknas medföra en ökning av statens inkomster med ca 50 milj. kr. per
4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 71

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1970

år. Eftersom den största skatteökningen är att hänföra till omläggningen
av spärreglerna, kommer ökningen att till största delen framträda som en
ökning av intäkterna från den statliga inkomstskatten. Den angivna intäktsökningen
grundas på siffrorna från 1969 års taxering. Genom den
väntade höjningen år 1971 av taxeringsvärdena på fast egendom räknar
beredningen med en årlig ökning av statens intäkter av förmögenhetsskatten
med ca 100 milj. kr., en sammanlagd årlig ökning sålunda med
150 milj. kr.

Arvs- och gåvobeskattningen

Arvsbeskattningen

I samband med redogörelsen för beredningens allmänna synpunkter på
kapitalbeskattningen har nämnts (s. 40—41) ett av beredningen tänkt nytt
system för beskattning av arv och gåva. Beredningen föreslår, att arvs- och
gåvobeskattningen utformas i enlighet härmed. Det närmare innehållet i
beredningens förslag framgår av det följande.

Inledningsvis behandlas frågan om lottläggning och s k a t teklasser.
Beredningen anser, att stor vikt måste fästas vid möjligheterna
att åstadkomma enkla, lättillämpade och lättkontrollerade regler samtidigt
som efterlevande makes, barns och andra mycket närståendes intressen bör
beaktas vid beskattningen. När det gäller andra arvingar och testamentstagare
föreligger enligt beredningen inte samma skäl att göra en avvägning
i detalj på grundval av lotternas storlek och mottagarnas ställning i den
legala arvsordningen. Arvlåtarens testamentariska dispositioner och andra
mer eller mindre tillfälliga omständigheter spelar här en större roll. Från
rättvisesynpunkt anser beredningen, att det kan diskuteras om det är befogat
att skatten blir lindrigare, om ett arv fördelas på medlemmarna i en
större släkt eller genom testamente tillförs ett stort antal mottagare än om
det tillfaller exempelvis föräldrar eller något eller några syskon. Inte bara
praktiska synpunkter kan sålunda enligt beredningen åberopas för att beskatta
hithörande lotter mera schablonmässigt. Det riktigaste sättet att
beskatta sådana lotter synes beredningen vara att låta det sammanlagda
värdet av lotterna bli avgörande för skattens storlek. Beredningen föreslår
med hänsyn härtill, att för efterlevande make, barn och vissa närstående
till den avlidne läggs ut och beskattas arvs- och testamentslotter ungefär på
samma sätt som f. n. och att övriga lotter läggs ut och beskattas som en
gemensam lott. Genom ett sådant system sker enligt beredningen även en
av andra skäl önskvärd omfördelning av beskattningen, eftersom skatteuttaget
skärps när egendomen tillfaller avlägsnare släktingar eller utomstående.
Beredningen föreslår vidare, att, eftersom skatten i realiteten belastar
dödsboet och betalas ur dess egendom, skattskyldigheten överflyttas på
dödsboet. Arvingar och testamentstagare föreslås dock svara gentemot döds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

boet för den skatt som kan beräknas falla på vars och ens lott. Några svårigheter
att fördela skatten mellan dödsbodelägarna vid ett kommande skifte
uppkommer inte enligt beredningen. Eftersom det i det föreslagna systemet
mte fmns utrymme för de nuvarande, ytterst sällan utnyttjade möjligheterna
att lägga verklig bodelning och arvskifte till grund för beskattningen
och inte heller någon anledning att utlägga skattelott, försvinner
två faktorer som i hög grad komplicerat gällande lagstiftning.

Beredningens förslag om ändrad utformning av själva skattesystemet innebär
också en i viss mån ändrad syn på skatteklassernas betydelse. Som
framgår av det tidigare anförda anser beredningen starka skäl tala för att
efterlevande make och barn och vissa andra mycket närstående bör inta en
mer gynnad ställning i skattehänseende än andra personer. En lindrigare
beskattning här motsvaras av en reell samhörighet mellan den avlidne och
arvingarna. Även för de övriga klasserna har man i nuvarande lagstiftning
knutit de successiva skatteskärpningarna till den legala arvsordningen, som
naturligtvis även i den delen återspeglar en samhörighet. Denna är dock,
anser beiedningen, normalt svagare och mera beroende av andra omständigheter
än släktskapen. Det civilrättsliga sambandet mellan den avlidne
och dessa släktingar kräver därför inte en motsvarande skatterättslig fingradering.
Inte heller finns det enligt beredningen anledning att göra en
tingradering mellan olika skattskyldiga stiftelser och andra juridiska
personer. Beredningen föreslår därför, att skatteklassernas antal begränsas
från nuvarande fyra till två.

I enlighet med dessa tankegångar föreslår beredningen, att den nya arvsskatteldass
I utvidgas att omfatta, förutom make och barn, vissa andra
personer som står den avlidne nära. F. n. gäller, att, om två personer sammanlever
under äktenskapsliknande förhållanden, den ena partens förvärv
från den andra beskattas enligt arvsskatteklass IV, dvs. den skatteklass som
tillämpas vid överföringar mellan utomstående. Beredningen anser, att part
i sådant ”samvetsäktenskap” inte bör vara sämre ställd än äkta make, om
gemenskapen haft större varaktighet och även i övrigt kommit till uttryck
på ett mera påtagligt sätt. Beredningen föreslår därför, att den som vid
tiden för dödsfallet sammanlevde med den avlidne bör behandlas såsom
efterlevande make, om parterna tidigare varit gifta med varandra eller har
eller har haft gemensamma barn. Beredningen påpekar, att avgränsningen
av denna grupp överensstämmer i sak med motsvarande reglering i inkomstskatteförfattningarna.
Tiden för dödsfallet blir dock avgörande i arvsskattehänseende.
Beredningen anser också, att testamente eller förmånstagarförordnande
till förmån för en förutvarande make utgör ett tecken på
fortsatt samhörighet mellan de tidigare makarna och att överföring till sådan
make därför bör beskattas enligt den lindrigaste klassen.

Beredningen tar vidare i detta sammanhang upp fosterbarnens ställning
i arvsskattehänseende. Dessa beskattas i allmänhet enligt klass IV. Kan ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

fosterbarn sägas ha varit anställt hos fosterföräldrarna i minst tio år, beräknas
dock skatten enligt klass II. Beredningen anser, att en uppdelning av
detta slag är svår att förena med en modern syn på fosterbarns ställning.
Om föräldrar har tagit ett barn till sig och adopterat detta, hör barnet redan
nu hemma i skatteklass I. Detsamma bör enligt beredningen rimligen gälla,
om barnet upptagits under liknande förhållanden fastän adoption inte
skett. Beredningen finner det emellertid nödvändigt att närmare bestämma,
under vilka omständigheter en gynnsammare skattemässig behandling bör
ske, eftersom skäl inte föreligger att i alla situationer medge fosterbarn
sådan behandling. Avgörande bör vara att barnet i fosterhemmet erhållit
vård och fostran som eget barn. Härigenom faller i allmänhet barn, som av
myndigheterna placerats i fosterhem mot ersättning, utanför den gynnade
kretsen. Det stora antalet fosterbarn som enligt beredningen är av intresse
upptas i allmänhet i späd ålder i det nya hemmet. I sådana fall är
en skattemässig åtskillnad mellan egna barn och fosterbarn otillfredsställande.
Beredningen föreslår därför, att fosterbarns förvärv beskattas enligt
klass I, om barnet före fyllda 16 år vistats stadigvarande i den avlidnes hem.
Begreppet stadigvarande bör därvid ha samma innebörd som i inkomstskattehänseende.
Tillfällig vistelse på annan ort för skolgång eller av andra skäl
bör således inte ha någon betydelse.

När det gäller utläggning av lotter i klass I föreslår beredningen, som
nämnts, att detta principiellt sker enligt ärvdabalkens regler om arv och
med hänsyn tagen till vad som kan ha föreskrivits i testamente. För att
hindra opåkallade skattelättnader och åstadkomma en jämnare avvägning i
beskattningen föreslår beredningen dock vissa begränsningar i den nu angivna
principen.

Särskilda lotter skall sålunda läggas ut för arvingar i klass I. Genom att
arvingen avstår från sitt arv till förmån för sina barn sker emellertid en
lättnad i progressionsavseende samtidigt som ett led överhoppas och därmed
undgår arvsbeskattning. Samma skattemässigt gynnsamma resultat kan
uppnås genom testamentariskt förordnande. Beredningen finner, att bärande
skäl inte föreligger att behålla den nuvarande ordningen utan föreslår,
att skattläggning skall ske utan hänsyn till eventuella avståenden och att
testamente till förmån för annan än barnbarn inte skall beaktas vid lottläggningen,
om den närmast arvsberättigade fadern eller modern lever.
Barnbarnets lott inräknas i den närmast arvsberättigades.

Beredningen tar vidare upp frågan, huruvida hänsyn skall tas till laglott
vid skattläggningen. Beredningen erinrar om att sådan hänsyn nu bara tas,
om anspråk härom framställts och medgetts. Beredningen anser, att med
den föreslagna schablonartade utformningen av arvsbeskattningen behovet
av ett hänsynstagande till laglottsanspråk träder mer i förgrunden och föreslår
därför, att laglott alltid skall beräknas i den del av kvarlåtenskapen
som skall fördelas. Enligt beredningen är denna ordning enkel att tillämpa
samtidigt som den innebär en spärr mot missbruk i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Arvs- eller testamentslott, som inte skall beskattas enligt klass I, hänförs
till arvsskatteklass II. Till den sistnämnda klassen räknas således enligt
förslaget övriga fysiska personer och sådana juridiska personer beträffande
vilka särskild skattefrihet inte gäller. Det närmare förfarandet vid lottläggning
framgår av specialmotiveringen i betänkandet vartill jag torde få hänvisa.

I det föregående har nämnts en del nyheter på arvsbeskattningens område.
Beredningen erinrar om att förslaget om ny klassindelning och utvidgning
av personkategorierna i klass I givetvis också gäller vid gåvobeskattningen.

Beredningen kommer härefter in på frågan om skattefria mottagare
och framhåller, att ett betydande antal mottagare intar en privilegierad
ställning i skattehänseende. Särskilt gäller detta vissa slag av stiftelser
och sammanslutningar. Med hänsyn till det nära samband som enligt
beredningens mening råder beträffande dessas ställning i arvs- och gåvoskattehänseende,
tar beredningen i ett sammanhang upp dessas ställning
från både arvs- och gåvoskattesynpunkt.

Som framgått av redogörelsen för nuvarande ordning är vissa stiftelser
och sammanslutningar fria från både arvsskatt och gåvoskatt. Fria från
gåvoskatt endast är stiftelser och sammanslutningar som främjar religiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller i övrigt allmännyttiga ändamål. De nu uppräknade
stiftelserna och sammanslutningarna är alltså inte fria från arvsskatt
men beskattas i gengäld enligt den förhållandevis gynnsamma skatteklass
III. Beredningen erinrar om att denna olikhet i beskattningen vid gåva
resp. testamente vilar på tanken att det krävs större offervilja vid gåva än
vid testamente och framhåller, att det berättigade i den nu nämnda uppdelningen
ifrågasatts i skilda sammanhang.

Vissa skattefria stiftelser tjänar vid sidan av sitt allmännyttiga ändamål
till att bevara ekonomiskt inflytande åt stiftarens familj. Av koncentrationsutredningens
undersökningar (SOU 1968: 7) framgår, att ett fåtal skattefria
stiftelser svarar för avsevärda tillgångar, men också att det finns ett
stort antal andra skattefria stiftelser av högst varierande karaktär och
storlek. Enligt beredningen spelar friheten från inkomstskatt en större roll
för stiftelsernas ekonomi än friheten från kapitalbeskattning. Beredningen
tillägger, att frågan om frihet från inkomstskatt ligger vid sidan av beredningens
uppdrag.

Beredningen framhåller, att det inte kan betraktas som självklart att
vissa stiftelser och sammanslutningar skall vara skattefria på grund av
sitt ändamål. Någon principiell grund för skattefrihet kan inte gärna åberopas,
anser beredningen, som erinrar om att spännvidden mellan skattefrihet
och skatteplikt kraftigt ökat samtidigt som utrymmet för och behovet
av privata donationer minskat. Det allmänna har numera övertagit

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1970

ansvaret för åtskilliga allmännyttiga aktiviteter, som tidigare helt eller
delvis måst tillgodoses genom privata initiativ. Betydande bidrag från det
allmänna utgår sålunda för samtliga slag av de ändamål, på grund varav
stiftelser och sammanslutningar f. n. åtnjuter frihet från arvs- och gåvoskatt.
Enligt beredningens åsikt bör huvudprincipen för framtiden vara, att
det allmännas stöd till stiftelser och organisationer med allmännyttiga
ändamål avvägs mot andra utgiftsbehov vid budgetprövning och inte ges i
form av skatteprivilegier med svåröverskådliga konsekvenser. Av dessa
skäl föreslår beredningen, att den nuvarande skattefriheten för gåvor till
de allmännyttiga ändamål som i arvsskattehänseende hänförs till klass III
upphävs och att de juridiska personer som nu beskattas enligt denna klass
hänförs till den nya klass II vid såväl arvs- som gåvobeskattningen.

Beredningen anser, att de angivna synpunkterna kan anföras också beträffande
vissa stiftelser och sammanslutningar som f. n. åtnjuter fullständig
skattefrihet enligt AGF. Det är dessutom förenat med betydande svårigheter
att närmare avgränsa sådana ändamål som skulle kunna rubriceras
som höggradigt allmännyttiga. Varje sådan uppdelning blir enligt beredningens
mening en avvägning av politisk och allmän karaktär. Enligt beredningen
utgör allmännyttan som sådan inte grund för skattefrihet utan
det är i stället riktigare att se till de former i vilka olika verksamheter bedrivs.
Därmed avser beredningen i främsta rummet den mer eller mindre
starka anknytningen till statlig verksamhet på området och möjligheterna
för staten och dess organ att inverka på och kontrollera mottagarnas verksamhet.

Med hänsyn till det anförda föreslår beredningen, att arvs- och gåvoskattefriheten
bibehålls endast för två grupper av sammanslutningar. Den
ena gruppen utgörs av försvarsstiftelserna. Dessa har, anför beredningen, i
huvudsak rent statliga uppgifter och bedriver sin verksamhet i samverkan
med och under kontroll av myndigheterna. Gränsen mellan statlig och
privat verksamhet på detta område är ibland svår att dra. En ovillkorlig
förutsättning för skattefriheten bör därför vara, att myndigheterna finner
sig kunna samverka med den stiftelse eller sammanslutning som det är
fråga om.

Den andra gruppen, beträffande vilken beredningen föreslår bibehållande
av arvs- och gåvoskattefrihet, utgörs av sammanslutningar med ändamål
att främja den högre utbildningen och den vetenskapliga forskningen. Enligt
beredningen utövas vetenskaplig undervisning och forskning, som bekostas
av skattefria stiftelser och sammanslutningar, i nära samarbete med
allmänna institutioner, såsom sjukhus, universitet osv. Om skattefriheten
här begränsades lika snävt som för försvarsstiftelserna, dvs. genom krav
på samverkan med myndighet, skulle resultatet kunna bli en tämligen
konstlad uppdelning som skulle få ringa praktisk betydelse. Beredningen fö -

Kungl. Majrts proposition nr 71 år 1970

reslår därför frihet från arvs- och gåvoskatt för akademi och sådan stiftelse
eller sammanslutning som har till huvudsakligt ändamål att främja undervisning
vid universitet eller därmed jämförlig institution eller att främja vetenskaplig
forskning.

När det gäller den lägre undervisningen finner beredningen, att läget är
ett annat. Den grundläggande skolutbildningen har numera övertagits av
stat och kommun. Till motsvarande privata undervisningsanstalter utgår
ofta ekonomiskt stöd av sådan omfattning att behovet av privata donationer
är begränsat. Beredningen föreslår med hänsyn härtill, att skattefriheten
begränsas till s. k. eftergymnasial utbildning.

Ett annat slag av stiftelser och sammanslutningar, som av ålder intagit
en gynnad ställning i arvs- och gåvoskattehänseende, är de, vilkas verksamhet
inriktats på stöd åt sjuka, fattiga, åldringar och jämförliga grupper.
Beredningen framhåller, att insatser på nu nämnda områden tidigare måst
ske genom privata åtgärder eller i form av välgörenhet men att det allmänna
successivt åtagit sig dessa uppgifter. Beredningen finner, att den
hävdvunna skattefriheten för stiftelser som utövar välgörenhet i olika
former är svår att förena med den ändrade synen på socialpolitiken och
föreslår därför, att arvsskattefriheten avskaffas i nu berörda avseenden.

Beredningen tillägger, att viss stödverksamhet, som med beredningens
förslag skulle falla utanför det skattefria området, än så länge till stor del
bygger På privata initiativ utan att det allmänna på samma sätt som i andra
fall kan ta på sig ansvar för de människor som har nytta av verksamheten.
Beredningen syftar här på de organisationer som bedriver internationell
hjälpverksamhet, t. ex. Rädda Barnen och Inom-Europeisk Mission. Beredningen
anser, att arvsskattefriheten bör bibehållas och t. o. m. utvidgas i
fråga om nu nämnd verksamhet. Med hänsyn till att en mångfald svenska
och utländska institutioner är verksamma på detta område, föreslår beredningen,
att kontroll sker av att skattefriheten begränsas till institutioner
som är jämförliga med de nu nämnda. Detta bör ske genom att Kungl.
Maj :t får befogenhet att medge skattebefrielse för organisationer med huvudsakligt
ändamål att bedriva internationell hjälpverksamhet.

Tidigare har redogjorts för beskattningen avs. k. framskjutna förvärv.
Beredningen konstaterar, att reglerna härom är svårtillgängliga och
lämnar utrymme för spekulationer beträffande ovissa framtida händelser.
Begär exempelvis den, som erhållit äganderätten till viss egendom medan
annan person erhållit avkastningsrätten, omedelbar beskattning, kan detta
visa sig ha både fördelar och nackdelar. Om nyttj anderättshavaren lever
bara en kortare tid och egendomen dessutom stiger kraftigt i värde vinner
han på omedelbar beskattning. Men om nyttjanderättshavaren lever längre
än beräknat eller egendomen sjunker i värde, är det fördelaktigare att
vänta med beskattningen. En märklig effekt av AGF:s bestämmelser på om -

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

rådet är, framhåller beredningen vidare, att, om någon först förvärvar nyttjanderätten
till viss egendom och därefter äganderätten till den, han kommer
att beskattas två gånger för samma egendom.

Beredningen finner anledning till kritik mot beskattningsreglerna också
från det allmännas synpunkt och pekar på att omedelbara och ibland betydande
skattelättnader kan uppnås genom avståenden av olika slag. Som
exempel nämns, att efterlevande make tillerkänts nyttjanderätt till en större
eller mindre del av kvarlåtenskapen, under det att äganderätten tillagts
makarnas barn. Vid skattläggningen läggs en lott ut för värdet av makens
nyttjanderätt och denna beskattas omedelbart. Äganderätten beskattas
däremot inte. Om den efterlevande maken före tillträdet av sin rätt avstår
från att göra denna gällande, kan ingen ytterligare skatt las ut. Barnen
får äganderätt till hela egendomen, men skatt har tagits ut endast för nyttjanderättens
värde. Om den efterlevande är till åren kommen, är detta värde
ofta så lågt att lotten till honom blir skattefri. Beredningen konstaterar
vidare, att det nuvarande systemet bygger på att ägaren skall deklarera
sitt förvärv när detta sker, exempelvis genom att nyttjanderättshavaren
efter en tid avstår från sin rätt. Detta sker inte alltid, och när förhållandet
kommit till granskningsmyndighetens kännedom, kan mer än tio år ha
förflutit och det allmännas skatteanspråk preskriberats.

Beredningen finner, att reglerna om de framskjutna förvärven är olämpligt
utformade och att åtskilliga ändringar måste vidtas i AGF för att man
skall få en riktigt avvägd beskattning inom ramen för nuvarande system.
Problemet med de framskjutna förvärven reduceras emellertid väsentligt,
om beredningens förslag godtas att lägga skattskyldigheten på dödsboet
och begränsa utläggningen av särskilda lotter till de närmaste anförvanterna.
Beredningen finner det naturligt att i det föreslagna, förenklade
systemet beskatta egendom, som är föremål för framskjutet förvärv, på
samma sätt som annan egendom i dödsboet och att göra detta omedelbart.
Därför föreslås, att AGF:s regler om framskjutna förvärv upphävs utan att
ersättas av andra. Särskild hänsyn måste dock tas till det fall då någon enligt
lag eller testamente erhållit egendom med fri förfoganderätt. Den fria
förfoganderätten beskattas nämligen som äganderätt och det kan därför
inte komma i fråga att vid arvlåtarens eller testators död beskatta också
den äganderätt som senare skall tillfalla sekundosuccessorer. I det nu avsedda
fallet föreslås alltså ingen ändring av den nuvarande bestämmelsen
i 8 § första stycket AGF.

En närmare redogörelse för bestämmelserna på försäkring sbeskattningens
område har lämnats på s. 32—33. Beredningen konstaterar,
att reglerna är invecklade och att önskemål om förenklingar framförts
i skilda sammanhang.

Enligt beredningen skulle vissa tekniskt betydelsefulla ändringar kunna
göras inom ramen för det nuvarande systemet men de skulle få ganska

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

begränsad räckvidd. Beredningen har övervägt ett alternativ enligt vilket
värdet av förekommande försäkringar skulle brytas ut från den egentliga
dödsbobeskattningen och i stället skattläggas för sig. Det visar sig dock att
större förenklingar inte kan vinnas med hänsyn till bl. a. skyddet för giftorätten.
Det föreslagna systemet med dödsboet som skattskyldigt och med
en begränsad lottläggning möjliggör däremot enligt beredningen en starkt
förenklad arvs- och gåvobeskattning av försäkringar. Beredningen föreslår
därför, att värdet av försäkringar skall behandlas efter i stort sett
samma regler som annan egendom efter den avlidne. Vissa undantag från
denna allmänna princip blir dock nödvändiga för att ge utrymme för
skattefrihet i en del fall.

Vad först angår frågan om vilka förmånstagarförvärv som skall vara
skattepliktiga har beredningen inte funnit skäl att föreslå några genomgripande
ändringar. Beredningen anser det självklart att förmånstagarförvärv
som avser kapitalförsäkringar liksom nu skall underkastas beskattning.

I och för sig skulle man kunna från skatteplikt frita tjänstegrupplivförsäkringar,
vilka saknar den individuella prägel som kännetecknar vanliga
försäkringar och mera kan betraktas som anställningsförmåner. Beredningen
finner dock skäl tala mot att generellt undanta tjänstegrupplivförsäkringar
från skatteplikt, bl. a. med hänsyn till att de grupper, för
vilka denna försäkringsform inte är öppen, skulle komma i ett sämre läge
och att ett fritagande av tjänstegrupplivförsäkringarna skulle möjliggöra
oskäligt stora skattelättnader i det fall en person innehar flera sådana försäkringar.

Inte heller när det gäller pensionsförsäkringarna föreslås någon ändring
i fråga om skatteplikten. Inkomstskatteplikten för pensionsbeloppen
utgör enligt beredningens mening inte något bärande skäl för att frita
pensionsförsäkringar från arvsskatt. Däremot kan invändas att en vanlig
pension ej arvsbeskattas och att tjänstepensionsförsäkringarna är arvsskattefria.
Utövare av fria yrken, som är hänvisade till att själva genom
försäkring skaffa efterlevandeskydd utöver den allmänna försäkringen, är
därför, framhåller beredningen, i viss mån sämre ställda än andra yrkesgrupper.
Å andra sidan måste beaktas den skattefrihet som föreligger så
fort en pensionsförsäkring blivit mer än tio år. Även grundavdraget 10 000
kr. i årlig pension, vilket vid giftorättsgemenskap i realiteten kan sägas
vara 20 000 kr., lämnar utrymme för en vidsträckt skattefrihet. Ett avgörande
hinder mot att frita pensionsförsäkringarna från skatteplikt ligger
dessutom enligt beredningens mening i att de ofta innehåller inslag av
kapitalförsäkring.

Någon ändring föreslås inte i fråga om förmånstagarförordnandets betydelse
för rätten till grundavdrag. Beredningen finner det självklart, att
systemet med förmånstagaravdrag skall behållas och hänvisar i detta hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

seende till försäkringarnas betydelse för att trygga familj eförsörj ningen.
När det gäller förmånstagaravdragets storlek anser beredningen, att en
differentiering bör ske beträffande kapitalförsäkringar. I och för sig borde
nämligen vid sådana försäkringar förmånstagaravdrag medges endast
när avsikten är att säkerställa efterlevande makes och barns intressen.
Grundavdragen borde i enlighet härmed medges bara för förmånstagare i
arvsskatteklass I. Beredningen anser det emellertid skäligt att avdrag får
åtnjutas även om t. ex. försäkringsbelopp tillfaller föräldrar. Praktiska
skäl talar vidare för skattefrihet, när det gäller de ganska många försäkringarna
på förhållandevis obetydliga belopp. Beredningen anser, att de
anförda skälen talar för att förmånstagare i arvsskatteklass I får ett högre
avdrag än vid motsvarande fall i klass II. För att förmånstagaravdragen
lättare skall kunna anpassas till framtida ändringar i tjänstegrupplivförsäkringarnas
storlek — dessa bör, anser beredningen, ej träffas av arvsskatt,
om det inte finns andra försäkringar — föreslås, att grundavdragen
blir rörliga. Förslaget innebär, att avdraget skall motsvara i klass I sex
och en halv gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, f. n.
39 000 kr., och i klass II två gånger basbeloppet, f. n. 12 000 kr. Någon
ändring av grundavdraget beträffande pensionsförsäkringarna (10 000 kr.)
eller annan livränteförsäkring (2 500 kr.) föreslås inte.

Beredningens förslag till förenklat system för beräkning av arvsskatt
innebär följande i fråga om försäkringarna. Efter förmånstagaravdrag
läggs försäkringarna till boets behållning. Var den avlidne gift och rådde
giftorättsgemenskap, måste dock giftorätten först beaktas. Detta sker genom
att behållningen ökas med värdet av samtliga försäkringar, varefter
hälften av den sålunda ökade behållningen frånräknas såsom skattefri
giftorättsandel. Återstående del minskas med vederbörligt antal förmånstagaravdrag.
Vad som blir kvar fördelas enligt lag och testamente på lotter
till efterlevande make, barn m. fl. i klass I eller läggs till en gemensam
lott till andra arvingar och testamentstagare i klass II. Däremot läggs ingen
lott ut för förmånstagarförvärvet. En fördel med detta förfaringssätt är
enligt beredningen att skatten i regel blir densamma för den efterlevande
familjen, även om förmånstagarförvärven skulle uppgå till olika belopp för
skilda mottagare inom samma krets. Beredningen framhåller, att detta förslag,
liksom varje schablonisering, kommer att i vissa fall ge lättnader, i
andra fall skärpningar, dock inte i sådan grad att det föranleder betänkligheter.

Tidigare har nämnts att dödsboet föreslås svara för arvsskatten. Motsvarande
föreslås gälla också skatt som belöper på förmånstagarförvärven.
Förmånstagaren svarar gentemot dödsboet för den skatt som belöper
på hans förvärv. För det fall att förmånstagaren inte såsom arvinge eller
testamentstagare erhåller egendom som kan tas i anspråk av boet för skat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970 59

tens betalning, föreslås försäkringsgivaren bli ansvarig för skatten gentemot
dödsboet.

Som tidigare angetts gåvobeskattas f. n. periodiskt utgående försäkringsbelopp,
om förmånstagaren inte samtidigt erhållit förfoganderätten
till försäkringen. Arvsskatt tas bara ut för det belopp som utfaller vid dödsfallet.
Beredningen förordar, att en omedelbar och uttömmande beskattning
sker av sådana förvärv och föreslår, att kapitalvärdet av dessa försäkringar
läggs till behållningen på samma sätt som andra försäkringar. Värderingen
sker därvid som om den förste förmånstagaren fått förfoganderätten
till hela försäkringen. För att underlätta betalningen av skatten i
vissa fall föreslås en särskild anståndsregel.

Beredningen konstaterar vidare, att AGF:s regler om beskattning av försäkringar
bara avser de fall då försäkringstagaren avlidit. En omdiskuterad
fråga gäller beskattningen vid försäkringstagarens makes död. Avlider
försäkringstagares make, anses — om försäkringen inte är försäkringstagarens
enskilda egendom — rätten till försäkringen ingå i giftorättsgodset.
Fastän försäkringstagaren alltså inte själv avlidit och något försäkringsbelopp
i allmänhet inte utfallit, kommer därigenom hälften av försäkringsvärdet
att beskattas såsom arvfallen egendom, oavsett om förmånstagarförordnande
föreligger. Finns ej bröstarvingar, blir försäkringstagaren
själv såsom arvtagare skattskyldig för halva värdet av sin egen
försäkring. Beredningen framhåller, att kritik riktats mot denna form av
arvsbeskattning, i synnerhet när den efterlevandes egen pensionsförsäkring
träffats av arvsskatt. Beredningen anser, att någon berättigad kritik
knappast kan riktas mot att den efterlevandes egna kapitalförsäkringar
kan komma att träffas av arvsskatt. Dylika försäkringar representerar alltid
ett visst värde, med hänsyn till att de kan belånas eller återköpas. Pensionsförsäkringarna
däremot har enligt beredningen en klar försörjningsfunktion
och saknar realiserbart värde, eftersom de inte kan återköpas
eller belånas. Beredningen finner därför, att beskattning av efterlevandes
egen pensionsförsäkring är uppenbart oskälig och anser, att en lösning av
problemet bör ske genom ändring i giftermålsbalken, innebärande att efterlevandes
pensionsförsäkring inte skall ingå i giftorättsgodset. Beredningen
förutsätter, att en sådan ändring kan ske i anslutning till statsmakternas
behandling av skattefrågan.

Även när det gäller beskattningen av olycksfallsförsäkring finns enligt
beredningen anledning till kritik med hänsyn till att förmånstagarförordnanden
till sådana försäkringar inte kan jämkas enligt reglerna i försäkringsavtalslagen
om skydd för giftorätt eller laglott. Enligt beredningens
mening bör detta problem lösas genom ändringar i försäkringsavtalslagen.

När det gäller utformningen av bottenbeloppen konstaterar
beredningen, att de skattefria bottenbeloppen i AGF i regel är ut -

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

formade som gränsbelopp, dvs. även bottenbeloppet beskattas om det
överskrids. Undantag härifrån gäller bara beträffande bottenbeloppen vid
underåriga barns förvärv och vid försäkringsförvärven som är grundavdrag.
I de sistnämnda fallen beskattas bara överskjutande belopp. Beredningen
framhåller, att — bortsett från AGF — de skattefria bottenbeloppen
på den direkta beskattningens område principiellt utformats som grundavdrag.
Beredningen anser, att åtskilliga fördelar föreligger med ett system,
där bottenbeloppen utformats som grundavdrag. Sålunda kan likformighet
uppnås i fråga om bottenbeloppens konstruktion, dels inom
AGF och dels mellan AGF och övriga författningar som reglerar den direkta
beskattningen, främst inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Vidare
medför en sådan ändring att det inte längre föreligger något behov
av särskilda avtrappningsregler för att mildra övergången mellan full
skattefrihet och full skatteplikt. Beredningen föreslår därför, att bottenbeloppen
utformas som grundavdrag. Detta kräver att skatteskalorna omarbetas.
En omarbetning anses också påkallad av tekniska skäl. Beredningen
pekar på att särskilt beträffande skatteklasserna I och II intervallerna
mellan de olika skikten är synnerligen små. Beredningen föreslår,
att man utgår från en något högre uttagsprocent än f. n. och att uttagen
sker i större intervaller. Gränsbeloppen utgör f. n. i klass I för barn 6 000
kr. och för make 40 000 kr. Med tanke på penningvärdets utveckling och
de allmänt omfattade önskemålen att lindra arvsbeskattningen i de lägre
skikten måste grundavdragen och skatteskalorna enligt beredningens mening
utformas så att små och medelstora arv inte beskattas strängare än
tidigare. Vid valet av lämplig gräns är enligt beredningen också förslaget
om nya regler för lottläggning av betydelse. Beredningen föreslår ett
grundavdrag i skatteklass I på 10 000 kr. i förening med en höjning av
skattesatsen i det närmast högre skiktet till 5 % för lott som tillfaller
barn och därmed jämställda. Beredningen föreslår vidare, att den nuvarande
skattefrihetsgränsen sänks för efterlevande make för att inte
omläggningen från gränsbelopp till grundavdrag skall medföra alltför
stora skattelättnader. Grundavdraget för make föreslås utgöra 25 000 kr.
Även detta belopp innebär i flertalet fall lättnader för den efterlevande.

För gemensam lott i den nya klass II bör enligt beredningen bottenbeloppet
avpassas så att helt små bon lämnas fria från arvsskatt. Ett gemensamt
grundavdrag på 5 000 kr. förordas.

När det gäller bestämmande av arvsskattens höjd har i det
föregående nämnts, att beskattningen enligt beredningens mening bör
lindras något i fråga om små och måttliga arv, som tillfaller närstående,
och att uttaget bör ökas från större lotter och över huvud taget från lotter
som tillfaller mer avlägsna mottagare. Beredningens förslag grundas på
omfattande statistiska undersökningar. Dessa redovisas närmare på s.
183—277 i betänkandet. Av undersökningarna framgår bl. a., att antalet bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

uppteckningar, som har en behållning mellan 50 000 och 100 000 kr., mer än
sjudubblats från år 1943 till år 1967. De verkligt stora boen med en behållning
över en halv milj. kr. har under samma tid ökat från ett sextiotal
till drygt 200 per år. Beredningen framhåller, att arvsskatten utgör en
pålaga av engångskaraktär och att i vissa fall svårigheter kan föreligga att
betala arvsskatten med hänsyn till att tillgångarna kan vara bundna på
visst sätt, t. ex. tillgångar som är nedlagda i jordbruk. Beredningen avser
därför att i det senare betänkandet föreslå liberalisering av reglerna om
anstånd med betalning av skatten.

Utformningen av nya skatteskalor måste också, anför beredningen, ses
mot bakgrunden av förslagen att hindra lottsplittring. Här syftas på förslaget,
att avståenden och testamenten varigenom ett led överhoppas inte
skall beaktas vid beskattningen. Ett genomförande av detta förslag medför
en skatteskärpning som inte kan direkt utläsas av skalorna. Av de
statistiska undersökningarna framgår, att i bon med en behållning understigande
30 000 kr., exklusive giftorätt, ca tre lotter kan beräknas falla
på varje bouppteckning och att ungefär fem lotter förekommer i bon med
en behållning mellan 100 000 och 300 000 kr. För bon med en behållning över
500 000 kr. uppgår antalet lotter till ca tio per bo.

För den nya arvsskatteklass 1 föreslår beredningen följande skala.

Lott efter grundavdrag, kr.

— 20 000
20 000— 40 000

40 000— 70 000

70 000— 100 000
100 000— 200 000
200 000— 500 000
500 000—2 000 000
2 000 000—5 000 000
5 000 000—

Arvsskatt, kr.

5 % inom skiktet
1 000 + 10 % ”

3 000 + 15 %”

7 500 + 20 % ”

13 500 + 30 %”

43 500 + 40 % ”

163 500 + 50 %”

913 500 + 60 %”

2 713 500 + 65 %”

Beredningen framhåller, att förslaget innebär lättnader för lotter, som
tillfaller barn intill ett värde av ca 30 000 kr. För efterlevande make inträder
en skärpt beskattning först när lottens värde närmar sig 150 000 kr.
På grund av övergången till grundavdrag blir dock lotter i storleksordningen
25 000—45 000 kr. beskattade eller får ökad skatt. Det rör sig emellertid
här om förhållandevis blygsamma höjningar. De närmare verkningarna
av förslaget framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Arvsskatt i kronor för arvs- och testamentslotter tillhörande skatteklass I
enligt nuvarande regler och enligt beredningens förslag

Arvslott1, kr.	Nuvarande regler	Förslaget		Ökning ( + ) eller minskning (-arvsskatten enligt förslaget i kronor i % av lotten	—) av arvs-
	make	barn	make	barn	make	barn	make	barn
i	2	3	4	5	6		7		8	9
2 000
3 000	—	—	—	—		_		_	_	_
5 000	—	—	—	—		_		_	_	_
10 000	—	210	—	—		—	—	210	_	—2,1
15 000	—	390	—	250		—	—	140	—	—0,9
20 000	—	590	—	500		_	_	90	_	—0,5
25 000	—	840	—	750		—	—	90	—	—0,4
30 000	—	1 090	250	1 000	+	250	—	90	+ 0,8	—0,3
40 000	—	1 690	750	2 000	+	750	+	310	+ 1,9	+ 0,8
50 000	2 390	2 390	1 500	3 000	—	890	+	610	—1,8	+ 1,2
60 000	3 190	3 190	2 500	4 500	—	690	+	1 310	—1,2	+ 2,2
70 000	4 090	4 090	3 750	6 000	—	340	+	1 910	—0,5	+ 2,7
80 000	5 090	5 090	5 250	7 500	+	160	+	2 410	+ 0,2	+ 3,0
100 000	8 590	8 590	8 500	11 500	—	90	+	2 910	—0,1	+ 2,9
120 000	13 390	13 390	12 500	16 500	—	890	+	3 110	—0,7	+ 2,6
150 000	20 590	20 590	21 000	25 500	+	410	+	4 910	+ 0,3	+ 3,3
200 000	34 590	34 590	36 000	40 500	+	1 410	+	5 910	+ 0,7	+ 3,0
300 000	66 590	66 590	73 500	79 500	+	6 910	+	12 910	+ 2,3	+ 4,3
400 000	102 590	102 590	113 500	119 500	+	10 910	+	16 910	+ 2,7	+ 4,2
500 000	142 590	142 590	153 500	159 500	+	10 910	+	16 910	+ 2,2	+ 3,4
600 000	186 590	186 590	201 000	208 500	+	14 410	+	21 910	+ 2,4	+ 3,7
800 000	274 590	274 590	301 000	308 500	+	26 410	+	33 910	+ 3,3	+ 4,2
1 000 000	362 590	362 590	401 000	408 500	+	38 410	+	45 910	+ 3,8	+ 4,6
1 500 000	602 590	602 590	651 000	658 500	+	48 410	+	55 910	+ 3,2	+ 3,7
2 000 000	842 590	842 590	901 000	908 500	+	58 410	+	65 910	+ 2,9	+ 3,3
3 000 000 1 362 590	1 362 590	1 498 500	1 507 500	+ 135 910	+ 144 910	+ 4,5	+ 4,8
5 000 000 2 402 590	2 402 590	2 698 500	2 707 500	+ 295 910	+ 304 910	+ 5,9	+ 6,1
10 000 000 5 402 590	5 402 590	5 947 250	5 957 000	+ 544 660	+ 554 410	+ 5,4	+ 5,5

1 Skattepliktigt belopp, dvs. bruttobelopp före reducering med grundavdrag.

Beredningens förslag till skatteskala för den nya arvsskatteklass II, vilken
omfattar de nuvarande klasserna II—IV, framgår av följande sammanställning.

Lott efter grundavdrag, kr.

— 20 000
20 000— 60 000
60 000—100 000
100 000—200 000
200 000—300 000
300 000—500 000
500 000—

Arvsskatt, kr.

10 % inom skiktet
2 000 + 20 % ”

10 000 + 30 %”

22 000 + 40 %”

62 000 + 50 %”

112 000 + 60 %”

232 000 + 70 %”

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Beredningen framhåller, att en detaljerad jämförelse av skatteverkningarna
enligt gällande och föreslagna regler försvåras av att skatten
enligt förslaget skall tas ut på en gemensam lott under det att skatten enligt
nuvarande bestämmelser utgår på mottagarens förvärv. Vissa verkningar
av beredningens förslag framgår dock av följande tabell.

Arvsskatt i kronor för arvs- och testamentslotter tillhörande skatteklass
11—IV enligt nuvarande regler och beredningens förslag

Sammanlagd arvsskatt, enligt nuvarande regler. Hela kvarlåtenskapen tillfaller

Kvarlå-	ett sys-	i lika de-	i lika de-	en all-	i lika de-	en oskyld i lika de-	Arvsskatt
tenskap,	kon	lar tre	lar fem	männyt-	lar tre	testa-	lar tre	å arvslotts-
kr.	klass II	syskon	syskon	tig sam-	allmän-	ments-	oskylda	summan i
		klass II	klass II	manslut-	nyttiga	tagare	testa-	klass
				ning	samman-	klass IV	ments-	II— IV
				klass III	slutningar		tagare	enligt
					klass III		klass IV	förslaget
i	2	3	4	5	6	7	8	9
5 000	240			540	300	1 000	600
10 000	690	414	—	1 490	855	2 500	1 980	500
15 000	1 290	720	600	2 490	1 620	4 500	3 000	1 000
20 000	2 040	1 152	900	3 490	2 430	6 500	4 440	1 500
25 000	3 040	1 611	1 200	4 740	3 450	9 000	5 970	2 000
30 000	4 040	2 070	1 650	5 990	4 470	11 500	7 500	3 000
40 000	6 540	3 258	2 550	8 490	6 450	17 500	11 460	5 000
50 000	9 540	4 590	3 450	10 990	8 430	23 500	15 420	7 000
60 000	13 040	6120	4 650	13 490	10 470	30 000	19 500	9 000
75 000	18 290	9 120	6 450	17 990	14 220	39 750	27 000	13 000
100 000	28 290	14 595	10 200	25 490	20 445	56 000	40 440	20 500
150 000	50 790	28 620	20 200	40 490	32 970	88 500	70 500	40 000
200 000	75 790	46 050	32 700	55 490	46 410	121 000	102 870	60 000
300 000	130 790	84 870	65 200	85 490	76 470	186 000	168 000	109 500
500 000	240 790	177 270	141 450	145 490	136 410	316 000	297 870	229 000
750 000	390 790	309 870	253 950	220 490	211 470	478 500	460 500	403 500
1 000 000	540 790	447 315	378 950	295 490	286 440	641 000	622 935	578 500
1 500 000	865 790	722 370	653 950	445 490	436 470	966 000	948 000	928 500
3 000 000	1 840 790	1 622 370	1 503 950	895 490	886 470	1 941 000	1 923 000	1 978 500
10 000 000 6 390 790 6 172 305 5 953 950	2 995 490	2 986 440	6 491 000 6 472 935	6 878 500

Beredningen konstaterar, att en kalkyl på grundval av 1967 års värden
visar, att beredningens förslag kommer att tillföra statsverket ökade skatteintäkter
med 35—40 milj. kr. per år. Härav faller ca 10 milj. kr. på
arvsskatteklass I och 25—30 milj. kr. på klass II. På grund av den skärpning
av progressionen som förslaget innebär räknar beredningen med att
skatten för 1968/69 skall ge något större intäkter eller ca 50 milj. kr. År
1971, då förslaget avses träda i kraft, tillkommer de höjningar som föranleds
av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen. Dessa höjningar
kan beräknas ge en ökning av intäkterna med ca 40 milj. kr. årligen.
Sammanlagt kan således intäkterna av arvs- och gåvoskatterna väntas
öka med ca 100 milj. kr. år 1971.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Gåvobeskattningen

Beredningen konstaterar, att gåvobeskattningen hänger intimt samman
med arvsbeskattningen och att dess huvudsyfte är att komplettera arvsbeskattningen,
vilket motiverar, inte bara att gåvoskatt över huvud taget
tas ut, utan också att tidigare gåvor från den avlidne inom vissa gränser
sammanläggs med arv eller testamentsförvärv från givaren. Enligt beredningen
skall gåvoskatt i främsta rummet tas ut därför att givaren genom
benefika överföringar minskar underlaget för en kommande arvsbeskattning.
Från dessa synpunkter är det följdriktigast att givaren, inte
som nu gåvotagaren, får svara för gåvoskatten på samma sätt som dödsboet
föreslås skola svara för arvsskatten.

Beredningen konstaterar, att, trots vissa likheter mellan arvsskatten
och gåvoskatten, de båda skatteformerna utvisar betydande olikheter.
Arvsskatten byggs sålunda upp från den förutsättningen att en hel förmögenhetsmassa
skall övergå till och fördelas mellan olika berättigade
intressenter. Vid gåvor är situationen en annan, eftersom givaren i livstiden
frivilligt avstår från en större eller mindre del av sin förmögenhet.
Genom en gåva kan lättnader uppnås inte bara vid en kommande arvsbeskattning,
utan fördelar kan också vinnas i inkomst- och förmögenhetsskattehänseenden.

Det nu anförda är enligt beredningens uppfattning av betydelse när det
gäller gåvoskattens höjd och tekniska konstruktion.
Beredningen anser, att gåvoskatten bör följa samma mönster som arvsskatten,
och finner därför, att två gåvoskatteklasser är tillräckligt. De båda gåvoskatteklasserna
föreslås innehålla sinsemellan samma personkrets som arvsskatteklasserna
dock med ett viktigt undantag. Gåva till barns avkomlingar
bör enligt beredningen beskattas i gåvoskatteklass II, om inte mottagaren
är närmast arvsberättigad. Härigenom uppnås bättre överensstämmelse med
arvsbeskattningen i motsvarande fall, eftersom testamentslott till barns
avkomling enligt förslaget skall inräknas i den närmast arvsberättigades
lott.

Gåvoskatteskalorna föreslås utformade något strängare än motsvarande
arvsskatteskalor och skärpningar av procentsatserna föreslås också i fråga
om de lägre skikten. Beredningen har härvid tagit hänsyn till att gåvoskatten
— som enligt förslaget skall betalas av givaren — utgår på gåvans nettobelopp,
medan arvsskatten betalas av dödsboet och beräknas på de olika
lotternas bruttobelopp.

Beredningen framhåller, att den föreslagna arvsskatteskalan för klass II i
och för sig skulle kunna läggas till grund även för gåvoskatten. Detta skulle
dock kräva att gåvan beskattades som om den legat i toppen av givarens
förmögenhet. Tungt vägande skäl kan dock anföras mot en sådan lösning.
Övergången från skattefrihet till skatteplikt skulle sålunda bli synnerligen
tvär och många i och för sig helt invändningsfria gåvor skulle drabbas omo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

tiverat hårt. Som exempel anför beredningen gåvor till allmännyttiga sammanslutningar
som inte åtnjuter skattefrihet. Beredningen anser dock skäl
tala för att gåvoskatteskalan för klass II utformas strängare än skalan för
klass I.

Med hänsyn till det anförda föreslår beredningen, att gåvoskatteskalorna
utformas på sätt framgår av följande sammanställning.

Skattepliktig gåva, kr.1	Gåvoskatt, kr.
Klass I	Klass II
— 20 000	10 % inom skiktet	15 % inom skiktet
20 000— 40 000	2 000 + 15 %”	3 000 + 25 %”
40 000— 70 000	5 000 + 20 %”	8 000 + 35 % ”
70 000— 100 000	11 000 + 25 % ”	18 500 + 45 % ”
100 000— 200 000	18 500 + 30 % ”	32 000 + 55 %”
200 000— 500 000	48 500 + 40 % ”	87 000 + 65 %”
500 000—2 000 000	168500 + 50 %”	282 000 + 70 %”
2 000 000—5 000 000	918 500 + 60 %”	1 332 000 + 70 %”
5 000 000—	2 718 500 + 65 %”	3 432 000 + 70 %”

1 I förekommande fall efter grundavdrag.

Beredningen framhåller, att åtskilliga av ändringsförslagen är en följd
av den av beredningen förordade nya utformningen. Sålunda föreslår beredningen,
av skäl som redovisats i det föregående, att den hittillsvarande
gåvoskattefriheten för de allmännyttiga sammanslutningarna upphävs.

Beträffande de framskjutna förvärven föreslår beredningen, att, om egendom
bortges med äganderätt till en person medan en annan samtidigt får
nyttjanderätt, gåvoskatt genast skall tas ut på egendomens hela värde, varvid
skatten bestäms efter förhållandet mellan den blivande ägaren och givaren.
Vid beskattningen bortses alltså från den förbehållna särskilda rättigheten.
Detsamma föreslås skola gälla, när givaren själv förbehållit sig någon
rätt eller förmån till det bortgivna. Även här skall således gåvoskatten bestämmas
med bortseende från förbehållet.

Beredningen föreslår vidare, att gåvobeskattningen av försäkringar begränsas.
Det stora flertalet fall där gåvoskatt f. n. tas ut för förmånstagarförvärv
avser förvärv, som skett på grund av ett dödsfall varvid förmånstagaren
inte erhåller förfoganderätt över försäkringen utan bara successivt
får lyfta utfallande belopp. Dessa förvärv föreslås bli arvsbeskattade. Enligt
beredningens förslag skall försäkrings- och förmånstagarförvärv gåvobeskattas
endast i följande tre fall, nämligen om en försäkring ges bort,
om förmånstagarförvärv sker under försäkringstagarens livstid och om
premier betalas för försäkring som ägs av annan än premiebetalaren eller
hans make. Gåvobeskattning i det sistnämnda fallet föreslås som spärr mot
skatteflykt på detta område.

Beredningen tar också upp frågan om skattefrihet för gåvor.
Beredningen föreslår ingen ändring i reglerna om rätt för makar att genom
5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

bodelning i livstiden låta var och en behålla sin egendom utan att gåvoskatt
därvid tas ut. Inte heller föreslås någon omedelbar ändring i reglerna om
gåvoskattefrihet för periodiska understöd. Enligt beredningens mening kan
någon meningsfylld ändring av dessa regler inte ske, så länge en i princip
obegränsad avdragsrätt föreligger vid inkomsttaxeringen för periodiska understöd.
Eftersom det, enligt vad beredningen inhämtat, är ytterst ovanligt
att avdrag för periodiskt understöd vägras i ett inkomstskattemål bara därför
att understödet är högt, uppkommer aldrig frågan om gåvoskatt. Den
obegränsade avdragsrätten vid inkomsttaxeringen har kritiserats och en
särskild utredning (skatteutredningen om periodiskt understöd) har tillsatts
för att undersöka möjligheterna till ändrade regler på denna punkt.
Enligt beredningens mening bör den framtida utformningen av gåvoskattefriheten
alltjämt vara samordnad med inkomstbeskattningen och beredningen
avser därför att i det senare betänkandet utforma ett förslag i anslutning
till vad nämnda utredning kan komma att föreslå.

Som tidigare nämnts föreligger skattefrihet för gåva som utgör bidrag
till undervisning eller uppfostran, om gåvotagaren genom bidraget kan anses
ha tillförsäkrats en förmån som han annars inte skulle ha haft. Enligt beredningens
mening saknas numera anledning att medge skattefrihet för gåvor
av detta slag. Det allmännas studiestöd får i allmänhet anses tillräckligt
för att finansiera studier. Därtill kommer att skattefriheten för studiegåvor
kan missbrukas. Ofta saknas nämligen möjlighet att kontrollera att medel
används för det uppgivna syftet.

Beredningen anser det självklart, att gåvor av lösören som är avsedda för
gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk skall vara fria från gåvoskatt.
Likaså bör smärre penningbelopp liksom hittills vara undantagna
från gåvoskatt. Enligt beredningens uppfattning bör dock en värdegräns
sättas vid gåvor av lösören för att gåvobeskattningen inte skall kunna
kringgås genom gåvor som i realiteten innebär en kapitalöverföring. Möjligheterna
till skattefria gåvor bör också enligt beredningen vara desamma
för alla. Beredningen föreslår, att värdegränsen för skattefrihet fastställs
till 10 000 kr. om året och att denna gräns omfattar allt lösöre för mottagarens
personliga bruk, således både inre och yttre lösöre. För att inte lägga
onödiga hinder i vägen för gåvor till kommunala institutioner av olika
slag föreslås dock generell gåvoskattefrihet vid lösöregåvor till kommuner
och därmed jämförliga juridiska personer.

Beloppsgränsen för skattefrihet vid penninggåvor bör enligt beredningen
höjas med hänsyn främst till de begränsningar i gåvoskattefriheten som
beredningen föreslagit. Gränsen föreslås höjd från 2 000 till 4 000 kr. och
bör enligt beredningen få formen av grundavdrag.

Gåva från äkta makar behandlas enligt nuvarande regler olika beroende
på hur deras egendomsförhållanden är ordnade. För att förhindra att makarna
genom uppdelning av egendomen nedbringar skatteprogressionen fö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

reslår beredningen, att gåvor från äkta makar alltid beskattas som en gåva,
oavsett om gåvan härrör från den enes eller den andres giftorättsgods eller
enskilda egendom.

Enligt beredningens åsikt innebär dess i betänkandet framförda förslag
knappast så stor avvikelse från nuvarande ordning att man enbart för den
skull behöver befara nämnvärt ökad kapitalflykt från landet. Beredningen
anser inte heller, att förslagen kommer att ogynnsamt påverka förhållandena
i fråga om de s. k. familjeföretagen. Tvärtom är det beredningens uppfattning,
att de föreslagna skattesänkningarna på mindre förmögenheter och
mindre arv bör vara ägnade att bredda förmögenhetsinnehavet till vidare
kretsar och därmed möjliggöra konsolidering för sådana företag.

Beredningen finner, att dess förslag inverkar fördelaktigt också beträffande
möjligheterna att bevara kapitalet i redan etablerade företag. Höjningarna
får enligt beredningen sin genomslagskraft först vid så stora förmögenheter
att höjningarna inte torde få någon större verkan från de av
beredningen nu behandlade utgångspunkterna. Av denna anledning har
beredningen inte funnit nödvändigt att, såsom föreslagits inom beredningen,
göra mera ingående samhällsekonomiska analyser av verkningarna av
kapitalbeskattning med olika höjd. Inte heller har beredningen ansett sig
böra företa närmare analyser angående exempelvis den förräntning som behövs
för att ett i familjeföretag nedlagt kapital skall kunna bevaras intakt.
Enligt beredningens uppfattning synes sådana mindre givande med tanke på
att resultaten är helt beroende av de antaganden som görs i fråga om företagsform,
familjerättsliga förutsättningar, kapitalets fördelning på anläggningstillgångar
och omsättningstillgångar, värdeutvecklingen för olika slag
av tillgångar, bokslutsdispositioner och andra legala dispositioner osv.

Beredningen konstaterar, att den samlade effekten av ett genomförande
av dess förslag kommer att medföra en ökning av statens inkomster med
omkring 100 milj. kr. per år. Avkastningen kommer att öka från förmögenhetsskatten
med 10—15 % och från skatterna på arv och gåva med 20—
25 %. Hela ökningen samt de belopp, som går åt till skattesänkningar i botten,
kommer att belasta stora förmögenheter och stora arv. Förutom den nu
angivna ökningen uppskattar beredningen den årliga ökningen på grund av
den väntade höjningen av taxeringsvärdena till inemot 150 milj. kr. Den
sammanlagda ökningen av statens inkomster kan sålunda beräknas till ca
250 milj. kr. per år.

Förslagen föreslås, som tidigare nämnts, träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter på kapitalbeskattningen

Beredningens förslag liar utsatts för kraftig kritik av ett stort antal remissinstanser.
Man accepterar dock beredningens strävanden att i enlighet
med direktiven nå fram till enklare regler och framhåller, att förslagen innehåller
åtskilliga tekniska förbättringar. Några instanser instämmer även
i den fördelningspolitiska syn som beredningen anlagt vid utformningen av
sitt förslag. I flera yttranden, särskilt de som avgetts av företrädarna för
näringslivet, framhåller man emellertid, att underlag saknas för förslaget
genom att betydelsefulla undersökningar inte verkställts. Sådana borde ha
avsett verkningarna av förslaget från såväl samhällsekonomisk som företagsekonomisk
synpunkt. Man ifrågasätter också riktigheten av att föreslå
ändringar som redan efter kort tid måste ses över.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att beredningen inte belyst
sambanden mellan beskattning, sparande, investering och ekonomisk tillväxt.
De företagsekonomiska konsekvenserna av förslagen är inte utredda,
varken för större, medelstora eller mindre företag. Inte heller har man försökt
göra någon mer kvalificerad bedömning av förslagens negativa inverkan
på sysselsättningen. Systematisk undersökning för att om möjligt finna
en samordning med beskattningen av kapitalvinster saknas. Skillnaderna i
skattetryck mellan Sverige och andra länder och skillnadernas inverkan på
kapitalrörelserna har inte belysts. Verkningarna av den pågående fastighetstaxeringen
har inte heller utretts. Man har inte anknutit diskussionen
om skattepliktsgränser och skatteskalor till de av statsmakterna beslutade
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken och de skogspolitiska målsättningarna.
Beredningen har vidare underlåtit att studera och beakta den
pågående penningvärdeförändringens verkningar på arvs- och förmögenhetsbeskattningen.
Undersökningar saknas rörande räntabilitet och företagsförmögenheternas
fördelning på olika storleksklasser och branscher.
Av undersökningar som skattedelegationen utfört framgår, att räntabilitetskraven
för familjeföretagen är synnerligen höga. Skattedelegationen anser,
att en ny utredning bör verkställas med beaktande av anförda synpunkter.

Liknande synpunkter framförs av bl. a. Familjeföretagens förening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare.
Även lantbrukets skattedelegation anmärker på bristen på analyser
och anser, att de framlagda förslagen skulle medföra oacceptabla konsekvenser
för lantbruket. Likartade anmärkningar redovisas av Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska sparbanksföreningen. Familjeföretagens
förening framhåller, med stöd av en undersökning bland medlem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

marna, att knappt hälften av medlemsföretagen skulle överleva en generationsväxling,
om förslagen genomförs.

LO anser en skärpt kapitalbeskattning befogad med hänsyn till den mycket
ojämna faktiska förmögenhetsfördelningen men framhåller, att det
vore önskvärt att få en utredning och bedömning av möjligheterna och villkoren
för en förmögenhetsutjämning med bibehållna stimulanser i stort för
sparande och företagsamhet. Även länsstyrelserna i Södermanlands samt
Göteborgs och Bohus län ställer sig i princip positiva till en skärpning av
kapitalskatterna med hänsyn till de fördelningspolitiska synpunkterna.
Den förstnämnda länsstyrelsen understryker dock, att man bör gå fram försiktigt
så att utjämningen inte leder till ekonomisk stagnation eller tillbakagång.

Även åtskilliga myndigheter framför kritik mot att de samhällsekonomiska
verkningarna av förslaget inte undersökts närmare. Kammarrätten
betonar dock, att undersökningar av förevarande slag är utomordentligt
svåra om ens möjliga att genomföra. Enligt riksskattenämndens mening är
det ofrånkomligt, att de skärpningar, som föreslås i fråga om förmögenhetsskatten,
kommer att inverka menligt på lönsamheten för familjeföretag
och jordbruk. Att inte några som helst undersökningar verkställts rörande
förslagets inverkan på förräntning och lönsamhet i familjeföretag och jordbruk
betecknas därför som en allvarlig brist. Det borde med nutida tekniska
metoder ha varit möjligt att få fram ett tämligen fylligt material i det
hänseendet. Flera länsstyrelser anför liknande synpunkter.

Ett stort antal remissinstanser har velat fästa uppmärksamheten på att
beredningens förslag, om de genomförs, medför stora risker för kapitalflykt,
ökat utländskt inflytande över näringslivet samt försämrade konkurrensförhållanden.
Man påpekar att kapitalbeskattningen i Sverige redan
f. n. ligger högre än vad som gäller i flertalet andra länder. Särskilt framhålls,
att förmögenhetsbeskattningen i Danmark och Norge nyligen sänkts.

Riksskattenämnden erinrar om, att den föreslagna förmögenhetsbeskattningen
ligger på en nivå som vida överstiger vad som gäller i andra västeuropeiska
länder. Det kan enligt nämnden med fog ifrågasättas, om det är
möjligt att genomföra en sådan beskattning utan allvarliga följder för vårt
lands ekonomi och för sysselsättningen. Olägenheterna av en sådan beskattning
blir än mer lramträdande ju mer det ekonomiska samgåendet
fördjupas mellan vårt land och andra länder inom och utom Norden.

Näringslivets skattedelegation anser, att en skärpt kapitalbeskattningkan
väntas mer direkt påverka betalningsbalansen och leda till en valutaavtappning",
som kan bli utomordentligt kännbar. Delegationen framhåller
\idare,
retagartalanger och av personer med idéer och initiativkraft. Liknande synpunkter
återfinns i flera yttranden.

LO anför, att utjämningsargumentet i och för sig är tillräckligt avgöran -

Kungl. Maj ds proposition nr 71 år 1970

de för en skatteskärpning. Om skäl finns att räkna med en förstärkt överföring
av kapital och företag till utlandet, bör dock hänsyn tas härtill och
till den utveckling för utländsk kapitalbeskattning som kan förutses. Särskild
hänsyn bör tas till skatteutvecklingen i de nordiska grannländerna
och deras inverkan på kapitalöverföringar.

I några yttranden framhålls, att den föreslagna kapitalbeskattningen
även kan ha andra ogynnsamma återverkningar i förhållande till utlandet.
Sveriges grossistförbund anför, att de svenska kapitalskatterna inte kan
drabba utländska ägare. De svenskägda distributionsorganen kommer därför
att få svårare att hävda sig.

Lantbrukets skattedelegation har gjort en jämförelse med kapitalbeskattningen
i Danmark och konstaterar, att rådande skillnad i konkurrensförhållandena
mellan de båda grannländerna för jordbrukets del kommer
att accentueras på ett markant sätt av de synnerligen kraftiga taxeringsvärdehöjningar
som kommer att drabba speciellt jordbruk i södra Sverige.

I vissa yttranden diskuteras förhållandet mellan kapitalbeskattning och
kapitalvinstbeskattning. Näringslivets skattedelegation anser, att beredningen
även utan en mer inträngande analys av sambandet med beskattningen
av kapitalvinster borde ha föreslagit ett slopande eller i vart fall en
avsevärd sänkning av förmögenhets- och arvsskatterna.

Några instanser har som ett alternativ till en skärpt kapitalbeskattning
ifrågasatt en ökning av skatten på kapitalvinster.

Riksskattenämndens majoritet anser, att det från skatterättsliga synpunkter
är mera tilltalande att aktualisera det allmännas skatteanspråk
när den skattskyldige lösgör kapital i samband med avyttring då bättre utrymme
finns för ett ökat skatteuttag än vid den årliga förmögenhetsbeskattningen.
Familjeföretagens förening anser, att man via kapitalvinstskatterna
skulle kunna bygga ut ett system där företagaren får behålla produktionsfaktorn
kapital intakt, medan kapitalhållarna, om de är fysiska
personer, skulle kunna beskattas i lämplig omfattning vid överlåtelse eller
privatkonsumtion. Svenska företagares riksförbund föreslår, att kapitalbeskattningen
slopas och ersätts med en särskild överlåtelseskatt.

På flera håll betvivlas, att beredningens förslag är ägnat att motverka
koncentrationen av kapital och stort inflytande till ett fåtal enskilda kapitalägare.
Familjeföretagens förening, lantbrukets skattedelegation, Sveriges
grossistförbund och länsstyrelserna i Södermanlands samt Göteborgs och
Bohus län befarar, att många förmögenhetsägare kommer att tvingas sälja
sina företag till investmentföretag och andra kapitalförvaltande institutioner.

Lokaliseringspolitiska överväganden redovisas i flera yttranden. Man pekar
på att familjeföretagen ofta är belägna på mindre orter eller i glesbygder
där de har vital betydelse för sysselsättningen.

Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Kalmar län betonar, att en skärpt kapitalbeskattning kommer att ställa
ökade krav på taxeringskontrollen och att frestelsen att undanhålla tillgångar
blir större. Man måste därför räkna med att metoderna härför ytterligare
utvecklas.

Flera remissinstanser har ställt sig positiva till de tekniska förenklingar
beredningen föreslagit. Bland dem kan nämnas kammarkollegiet, kammarrätten,
Göta hovrätt, försäkringsinspektionen, CFU, hovrätten för Västra
Sverige, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs län
samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

Åtskilliga remissinstanser ifrågasätter det lämpliga i att, som beredningen
förutsatt, genomföra en lagstiftning etappvis och som ett provisorium.
Riksskattenämnden erinrar om att sådana frågor som rör värderingen av
produktionsmedel och hänsynen till latent skatteskuld ännu inte lösts.
Lantbrukets skattedelegation anser, att underlåtenheten att precisera en lösning
beträffande den latenta skatteskulden är ännu mera anmärkningsvärd
när det gäller arvs- och gåvobeskattningen. Enligt förslaget kan ända upp
till 70 % av de i och för sig obestridda men ännu inte föreslagna avdragen
få erläggas i form av förhöjd arvsskatt.

Flera myndigheter anser det tillfredsställande, att arvsbeskattningen
överflyttas på länsstyrelserna men finner det olämpligt att låta de allmänna
underrätterna arbeta med ett nytt system under endast ett år.

I några yttranden hänvisas till den utredning som f. n. pågår rörande
den familj erättsliga lagstiftningen och som kan väntas resultera i betydelsefulla
ändringar av reglerna om giftorätt, arvsrätt m. m. Därför bör man
enligt dessa yttranden vänta med ett genomförande av förslaget. Bl. a. hävdas,
att genomgripande kortvariga ändringar kan medföra risk för onödiga
rättsförluster. Uttalanden i denna riktning görs av lantbrukets skattedelegation,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och andra.

Förmögenhetsskatten

Den allmänna tekniska uppläggningen av beredningens förslag tillstyrks
i princip av kammarrätten, CFU, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län, även om en del detaljanmärkningar
framställts.

Den principiella utgångspunkten för beredningens förslag angående förmögenhetsbeskattningen,
sådan den angivits av beredningen, nämligen att
redan innehavet av en förmögenhet i sig representerar en skattekraft som
bör användas för det allmännas behov, har starkt kritiserats i åtskilliga remissyttranden.

Riksskattenämnden anser att riktigheten av denna uppfattning numera
starkt kan ifrågasättas, såvitt angår den årliga beskattningen. Uppfattning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

en var befogacl vid en tidpunkt, då inkomstbeskattningen var låg och värdestegring
på kapitaltillgångar i princip inte blev föremål för beskattning.
Med nu rådande höga inkomstbeskattning och utbyggda ”eviga” beskattning
av kapitalvinster är läget ett annat. Enligt nämnden kan därför skatterättsliga
skäl knappast åberopas för den föreslagna höjningen av den årliga förmögenhetsskatten.
Även om förmögenhetsbeskattningen har sin givna fördelningspolitiska
uppgift, kan det ifrågasättas om inte en skärpt kapitalbeskattning
i främsta rummet bör ta sikte på de fall då ägaren avyttrar kapitaltillgångar
och därigenom frigör medel eller då tillgångarna genom arv
eller gåva övergår till ny ägare. Nämenden kritiserar i detta sammanhang
även den av beredningen uttalade uppfattningen att kapitalinkomster enligt
sin natur representerar en större skattekraft än annan inkomst.

Familjeföretagens förening hävdar att beredningen borde ha klarlagt den
både ekonomiskt och socialt stora skillnaden mellan konsumtionskapital,
dvs. förmögenhet som på kort sikt står till förfogande för privat konsumtion,
och produktionsfaktorn kapital, dvs. arbetsredskap i vidsträckt mening,
exempelvis industribyggnader, maskiner, inventarier, varulager etc.,
som praktiskt taget inte är tillgängligt för privat konsumtion. Föreningen
förordar också en differentiering beträffande värderingen av förmögenhet
nedlagd i företagsamhet. Sålunda skulle enligt föreningen aktier i familjeföretag
kunna redovisas till 50 % av eljest tillämpligt värde. Även Svenska
företagares riksförbund framhåller att den förmögenhet som ligger nedlagd
i en rörelse bör ses som ett ”arbetsredskap”.

Lantbrukets skattedelegation betonar att bindningen mellan arbetsinkomst
och kapitalavkastning för lantbrukets del är så stark att det ofta kan
vara svårt att avgöra vad som är det ena eller andra. Kapitalet utgörs av
produktionsmedel, som är nödvändiga för att brukaren genom sitt arbete
med dessa produktionsmedel skall få sin bärgning. Delegationen bestrider
allmängiltigheten av beredningens i flera sammanhang uttalade tes att innehavet
av en förmögenhet redan i sig representerar en skattekraft.

Svenska sparbanksföreningen framhåller att det i produktionsprocessen
arbetande kapitalet i dag inom jordbruksföretagen och de mindre och medelstora
företagen är så stort, att företagen skulle drabbas hårt av de föreslagna
kapitalskatterna. Än värre blir situationen främst för jordbruket efter
den förväntade starka höjningen av taxeringsvärdena på fastigheterna.
För flertalet företag — i synnerhet jordbruksföretagen — torde det inte
heller vara möjligt att kompensera den höjda beskattningen genom högre
priser eller på annat sätt.

LO säger sig vara väl medveten om att en skärpning och omfördelning av
förmögenhetsbeskattningen enligt beredningens förslag kan komma att orsaka
vissa problem för de förmögenhetsägare, vars förmögenhet till största
delen är placerad som arbetande kapital i företag. Berörda blir i detta sammanhang
främst större företag av familjebolagskaraktär och större jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1970

bruk. Den nuvarande jordbrukspolitiken tar sikte på en tämligen snabb
strukturrationalisering som bl. a. innebär sammanläggning av mindre jordbruk
och framväxt av ett mindre antal stora produktionsenheter. Det statliga
stödet genom lånegax-antier är utformat mot bakgrund av den inkomstoch
kapitalbeskattning vi nu har. Hänsyn bör därför enligt organisationen
tas till de återverkningar som en höjd kapitalbeskattning kan få så att kompletterande
åtgärder kan bidra till en fortsatt strukturförändring i önskad
riktning.

I fråga om skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen tillstyrker
kammarrätten den av beredningen föreslagna differentieringen av grundavdragen
mellan gifta och därmed jämställda, å ena, och andra skattskyldiga,
å andra sidan. Kammarrätten framhåller att den nuvarande ordningen kan
sägas gynna ogifta i förhållande till samtaxerade makar. Genom att samtaxerade
makar erhåller ett skattefritt grundavdrag som är en och en halvgång
så stort som det för ogift utjämnas enligt kammarrätten delvis den
olikhet som nu råder. Riksskattenämnden betecknar förslaget i denna del
som i och för sig tillfredsställande men anser sig inte nu kunna ta ställning
till frågan om de båda grundavdragens storlek.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det vara en brist att man inte mer
ingående undersökt möjligheterna även till en individuell förmögenhetsbeskattning.

Näringslivets skattedelegation anser att den föreslagna differentieringen
rimmar illa med det ökade intresset för individuell beskattning av makar.
Om en övergång till individuell beskattning genomförs beträffande alla inkomstslag,
bör i konsekvens härmed en individuell beskattning av förmögenhet
också genomföras. Delegationen framhåller, att det högre grundavdraget
bör generellt tillämpas för ensamstående med barn. Med beredningens
förslag skulle vid ena makens död den efterlevande maken samtaxeras
med barn i åldern 18—20 år, men därvid endast få det lägre grundavdraget.

Lantbrukets skattedelegation hänvisar bl. a. till de direktiv som lämnats
den år 1969 tillsatta utredningen om den familjerättsliga lagstiftningen. De
tankegångar som där framförs bygger i mycket hög grad på synen att den
nuvarande starka hopbindningen av makars förmögenhet skall bringas att
upphöra. Varför då inte ta konsekvensen härav och låta den individuella
beskattningsprincipen slå igenom även i fråga om förmögenhetsbeskattningen,
frågar delegationen. I fråga om grundavdragets storlek bestrider
delegationen vidare i annat sammanhang beredningens uttalande att lättnader
för de medelstora förmögenheterna skulle erhållas genom den förordade
höjningen av grundavdraget. Delegationen invänder här att denna höjning,
i vart fall för lantbrukets vidkommande, inte ens ger kompensation för
de väntade höjningarna av taxeringsvärdena och än mindre kommer att
medföra någon lättnad av skattetrycket.

TCO betonar önskvärdheten av en individuell förmögenhetsbeskattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

och anser icke de skäl beredningen anfört mot en individuell beskattning
vara övertygande. TCO kan för sin del inte se det som ett hinder eller icke
önskvärt att makar delar upp sin förmögenhet så jämnt som möjligt.

Fredrika Bremerförbundet tar också bestämt avstånd från bestämmelserna
om sambeskattning av äkta makars förmögenhet. Sker nu en övergång
till särbeskattning av inkomst kan inga logiska skäl åberopas för att behålla
sambeskattning av kapital. Förbundet kan inte finna att beredningen
framlagt några bärande motiv för sin ståndpunkt. De fördelningspolitiska
motiven synes ha varit allenarådande. Förbundet anser emellertid att beredningens
farhågor för olika gåvotransaktioner synes överdrivna.

Beträffande det statistiska material som legat till grund för den av beredningen
föreslagna skärpta skatteskalan framhålls i flera remissyttranden
att materialet inte tillåter så långtgående slutsatser som beredningen dragit.
Lantbrukets skattedelegation framhåller att de redovisade förändringarna
i de olika förmögenhetsskikten i och för sig knappast är större än att
de kan rymmas inom felmarginalen. Den väsentligaste invändningen gentemot
beredningens slutsatser ligger däri att de förmögenheter som jämförts
vid skiftande tillfällen inte är identiska. Delegationen framhåller att i skiktet
över 750 000 kr. inryms enligt beredningens beräkningar t. ex. år 1953
4 995 förmögenheter och år 1968 7 800 förmögenheter. Den betydande ökningen
på ca 60 % torde, framhåller delegationen, till övervägande del ha
sin grund i just en förkovran av förmögenheter i underliggande skikt, en
förkovran som beredningen hävdar inte skulle ha förekommit. Delegationen
framhåller att den överföring som har skett från gruppen medelstora
förmögenheter till större förmögenheter motsvaras av en tillväxt i bottenskiktet.
Denna tillväxt är antalsmässigt mycket betydande men har självfallet
inte samma procentuella genomslagskraft, eftersom fråga är om ett
tillskott underifrån. Delegationen kommer även in på de höjningar av fastighetstaxeringsvärdena
som föranleds av pågående allmänna fastighetstaxering
och konstaterar att förmögenhetsskattehöjningarna kan väntas
bli avsevärda även för de mindre brukningsenheterna. Delegationen erinrar
om att ett höjt taxeringsvärde inte medför någon ökad avkastning och
framhåller, att en näringsgren som lantbruket, där inkomstutvecklingen sedan
länge varit ytterligt otillfredsställande, över huvud taget inte kan klara
dessa ökade påfrestningar. Det hade, anför delegationen, varit naturligare
att ge skatteskalan en utformning som eliminerat den inbyggda skärpningsmekanism,
som nu träder i funktion så snart den fortskridande penningvärdeförsämringen
ger utslag i nominella höjningar av en konstant förmögenhetsmassa.
Även Familjeföretagens förening och Sveriges grossistförbund
kritiserar de slutsatser som beredningen dragit av sina statistiska undersökningar.

Kammarrätten — som inte har något att erinra mot den tekniska utformningen
av skatteskalan med grundavdrag före beskattningsbar förmögen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970 75

het — påpekar att beredningen inte funnit anledning föreslå någon nedsättning
av uttagsprocenten ens i bottenskiktet av skatteskalan utan tvärtom
föreslagit en höjning där från 0,8 till 1,0 % oaktat beredningens uttalande
att skattetrycket bör lindras något på mindre och medelstora förmögenheter.
Den enda skattelindring beredningen stannar för är den som uppkommer
för samtaxerade makar genom det föreslagna högre grundavdraget för
dem. En ogift skattskyldig skulle därför inte få någon lindring i lägsta skiktet
för beskattningsbar förmögenhet utan i själva verket en liten höjning.

LO hänvisar till bl. a. den i betänkandet redovisade statistiken över förmögenhetsutvecklingen
och anser att det inte finns tillräckliga skäl tro att
den föreslagna skärpningen av beskattningen generellt skulle äventyra familj
e- och jordbruksföretagens fortsatta existens. Givetvis kan den framtida
verksamheten försvåras för sådana företag som har så låg lönsamhet att
företaget redan vid nuvarande beskattning tungt belastas av förmögenhetsskatten.
Nackdelarna med detta uppvägs enligt LO emellertid av den förmögenhetsutjämning
som beredningens förslag innebär. Den helt dominerande
delen av de i detta sammanhang berörda företagskategorierna torde
enligt LO:s mening väl vara i stånd att bära de föreslagna skattehöjningarna.
LO finner därför den föreslagna höjningen av förmögenhetsskatten i
stort sett väl avvägd.

Näringslivets skattedelegation betonar värderingsreglernas ökade betydelse
vid en skärpt beskattning. Delegationen anser att, då beredningen
ännu inte behandlat värderingsreglerna och innan dessa givits en tillfredsställande
utformning och det alltmer brännande problemet med latent skatteskuld
lösts, det är orimligt att ifrågasätta skärpningar i skatteskalorna.
Denna uppfattning framförs även av åtskilliga andra remissinstanser.

I flera yttranden från näringslivet förordas med tanke på kapitalvinstbeskattningens
utformning och beskattningen i andra länder en proportionell
förmögenhetsskatt på ca 1 %.

I flera yttranden har man funnit beredningens förslag till ny begränsningsregel,
som avser att ersätta både 30 gångerregeln och 80 procentregeln
enligt nuvarande bestämmelser, innebära en klar teknisk förbättring. Denna
uppfattning delas av bl. a. kammarrätten, statskontoret, CFU, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Folksam
betecknar den nya regeln som en värdefull teknisk förbättring. Sveriges
advokatsamfund finner det likaså tillfredsställande att reglerna kan
tillämpas utan särskild ansökan. Svenska försäkringsbolags riksförbund
betecknar beredningens förslag som tekniskt tillfredsställande.

I vissa yttranden har den föreslagna regeln kraftigt kritiserats. Några
instanser hävdar att beredningen överbetonat de nuvarande olägenheterna.
Så anser länsstyrelsen i Malmöhus län, som framhåller att reglerna tillämpats
under lång tid och att några svårigheter med den praktiska tillämpningen
inte märkts. Någon risk för rättsförlust på grund av den omständig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

heten, att 80 procentspärren inte tillämpas ex officio, föreligger enligt länsstyrelsen
knappast, då man kan utgå från att skattskyldiga, för vilka regeln
är aktuell, har tillgång till sådan expertis att någon rättsförlust inte
behöver uppkomma.

Lantbrukets skattedelegation betonar det angelägna i att en begränsningsregel
får en jämn effekt. En dylik effekt får anses värd priset av en relativt
komplicerad teknik.

Den föreslagna spärregeln, har även kritiserats därför alt den inte beaktar
de lågavkastande förmögenheternas särskilda problem.

Riksskattenämnden framhåller att en lågavkastande förmögenhet inte i
sig representerar någon särskild skattekraft såvitt angår den årliga beskattningen.
Självfallet finns det fall, där låg avkastning beror på omständigheter
över vilka den skattskyldige själv råder. Dylika särfall bör emellertid,
understryker nämnden, inte få prägla en lagstiftning av allmän räckvidd. I
stället bör, framhåller nämnden, hänsyn tas till det stora antal fall, där avkastningen
är låg av skäl över vilka ägaren inte råder. Beredningens förslag
skulle få icke önskvärda konsekvenser för de ofta lågavkastande jordbruken
och vissa andra familjeföretag.

I flera yttranden kritiseras beredningens undersökning av vissa speciella
fall där låg avkastning förekommit. Man menar att undersökningen är föga
vägledande. Lantbrukets skattedelegation framhåller således att den som
väljer att spekulera i saneringsfastigheter eller obebyggda markområden
får räkna med den numera införda eviga vinstbeskattningen av kapitalvinsten.
Man pekar även på den kommunala förköpsrättens — liksom det kommunala
planmonopolets — betydelse i sammanhanget. Delegationen anser
att de specialfall som beredningen pekat på i sin undersökning inte bör styra
utformningen av begränsningsregeln. Skattedelegationen framhåller att
en sådan regel i stället bör utformas med avsikt att garantera en rimlig behållen
inkomst efter skatt för samhällsnyttiga medborgargrupper.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att de fall där nuvarande spärregler
ger en lindring som skulle kunna betecknas som obillig, är av så ringa omfattning,
att en skärpning av spärreglerna av denna anledning inte kan anses
påkallad.

Näringslivets skattedelegation framhåller att spärregler bör ha två uppgifter;
den ena är att lätta på förmögenhetsbeskattningen, då avkastningen
på kapitalet är låg och den andra är att utgöra en absolut gräns för den
högsta sammanlagda beskattningen av inkomst och förmögenhet. Beredningen
har, anför delegationen, inte diskuterat om det är rimligt att inkomstskatt
och förmögenhetsskatt konsumerar mer än förmögenhetsavkastningen.
Beredningen har undvikit att uttrycka en klar mening i denna
principfråga genom att hänvisa till att en sådan effekt inträder redan vid
nuvarande system. Delegationen pekar i detta sammanhang på nödvändigheten
att stimulera enskilt sparande och understryker det faktum att Sveri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1970

ge inte i längden kan upprätthålla en beskattning som är väsentligt ogynnsammare
än i andra västeuropeiska länder. Det är enligt delegationen därför
motiverat med en spärregel av innebörd att den skattskyldige även vid
låg avkastning på sitt kapital får behålla en väsentlig del av denna. Delegationen
förordar ett bibehållande tills vidare i princip av 30 gångerregeln.
Delegationen föreslår att även vår nuvarande 80 procentregel bör gälla tills
vidare men utbyggas så att den alltid blir effektiv. Att som beredningen föreslagit
tillåta en beskattning av 93 % av en persons inkomst även vid normal
avkastning är enligt delegationen helt orimligt. Allvarliga negativa effekter
på arbetsinsats och sparandevilja kan inte undgås vid en sådan
orimlig beskattning, framhåller delegationen. Likartade uttalanden görs i
andra remissyttranden.

Riksskattenämnden framhåller att, om man inte ytterligare skall försvåra
kapitalflödet till Sverige resp. uppmuntra till kapitalutförsel, spärren inte
bör sättas högre än vid 80 % av inkomsten. Spärregeln bör kompletteras
med den av beredningen föreslagna specialbestämmelsen för vissa dubbelbeskattningsfall.
Skånes handelskammare framhåller, att det är rimligt
och rättvist att den enskilde regelmässigt får behålla åtminstone någon del
av sina årliga inkomster även i den del de härrör från kapital.

Lantbrukets skattedclegation vitsordar att de nuvarande begränsningsreglerna
har sina brister, men anser att den föreslagna spärregeln är förenad
med vida större nackdelar. Delegationen framhåller i anslutning till beredningens
tabellmaterial att en kapitalavkastning av 2 % är vanlig i fråga
om lantbruk och att spärregeln således kommer att träffa mycket hårt i
många fall. Den föreslagna spärregeln kan enligt delegationen inte accepteras.
Regelns olyckliga verkningar är i första hand att söka däri, att begränsningen
tillåts avse högst halva förmögenhetsskatten. För gift skattskyldig
innebär detta att i förmögenhetsskiktet över 400 000 kr. en effektiv förmögenhetsskatt
på 1 % alltid måste erläggas. Det säger sig, enligt delegationen,
självt att detta i fråga om kapital, som mot en förräntning på ett fåtal procent
arbetar i ett familjeföretag, redan i det skiktet innebär en negativ förräntning
efter skatt. Delegationen förordar att de båda nuvarande begränsningsreglerna
behålls.

Även Sveriges jordägareförbund betonar att den föreslagna spärregeln
skulle försätta de normalt lågavkastande jordbruken i ett ännu ogynnsammare
läge. Förbundet finner det däremot i och för sig tillfredsställande att
man föreslår en regel med en glidande skala som tar hänsyn till skattens
höjd i olika inkomstnivåer.

Familjeföretagens förening föreslår att kapital som är nedlagt i rörelse
vid beskattningen skall få redovisas till ett lägre värde. I anslutning härtill
föreslår föreningen en högsta gräns för skatteuttaget av 65 %. Härutöver
föreslår föreningen, att spärren beträffande förmögenhetsskatten borttas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

innebärande att i princip hela förmögenhetsskatten i vissa situationer skall
kunna få avkortas.

I flera yttranden där spärregeln diskuterats har man genomgående framhållit
att ett slopande av avdragsrätten för kommunalutskylder påkallar att
regeln ses över. Även framtida ändringar i inkomstskatteskalorna bör enligt
yttrandena inverka på regelns utformning.

Arvs- och gåvobeskattningen

Arvsbeskattningen

Den förenklade uppläggningen av systemet har mottagits positivt av flera
instanser. Göta hovrätt finner, att förslaget innebär sådana betydande tekniska
förenklingar och förbättringar att det i dessa delar bör i huvudsak
genomföras. Kammarkollegiet framhåller, att en förenkling av skattesystemet
torde vara önskvärd från både allmän och enskild synpunkt. Med bibehållande
av en strikt arvslottsbeskattning är möjligheterna att utforma
enkla regler mindre goda. Den skatteutformning beredningen valt innebär,
jämförd med nuvarande regler, betydande förenklingar. Kollegiet tillstyrker
övergång till den föreslagna grundläggande skatteutformningen. Försälcringsinspektionen
framhåller, att mycket vunnits med den föreslagna,
tekniskt välfunna lösningen och anser, att omläggningen varit en förutsättning
för omedelbar beskattning av framskjutna förvärv. Möjligheter till
skatteflykt, som förekommit med det hittillsvarande systemet, har kunnat
undanröjas. Inspektionen tillstyrker den föreslagna tekniska omläggningen.
Hovrätten för Västra Sverige finner förslaget innefatta så stora förbättringar,
att det bör godtas. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands
och Gävleborgs län ställer sig också positiva till förslagen. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare finner ingen anledning till erinran
beträffande de föreslagna ändringarna.

Ett betydande antal remissinstanser avstyrker dock den föreslagna allmänna
utformningen av systemet och anser, att förenklingarna skett på bekostnad
av de skattskyldigas intressen och att man i onödan avlägsnat sig
från civilrättsliga regler. Göta hovrätt anser, att arvslottsbeskattning bör
ske även inom den nya skatteklass II. Det för denna klass föreslagna lottläggningssystemet
är enligt hovrättens mening ägnat att leda till otillfredsställande
formella och materiella resultat. Hovrätten för Nedre Norrland
vitsordar värdet av enklare regler men finner ingen garanti för att inte nya
möjligheter till skatteflykt skall upptäckas, om det föreslagna alternativet
genomförs. Enligt hovrättens mening har beredningen överdrivit den praktiska
betydelsen av denna sida hos schablonalternativet. Hovrätten ifrågasätter,
om inte beredningen i sin strävan till schablonisering gått för långt
genom förslaget att beskatta mottagare i klass II utan hänsyn till vad var

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

och en får. Mot beredningens resonemang kan i princip samma invändningar
riktas som på sin tid mot kvarlåtenskapsskatten. Några arbetsekonomiska
fördelar för det allmänna innebär förslaget ej i denna del. Även rådhusrätten
i Malmö framhåller, att förslaget innebär en påtaglig försämring för
de skattskyldiga. Det fingerade skifte som domstol nu har att verkställa är
visserligen inte civilrättsligt bindande för delägarna men torde likväl vara
av stort värde för dem som saknar speciell sakkunskap på området. Rådhusrätten
finner det vara en nackdel, att de föreslagna reglerna om fördelningen
av skatten i boet inte skall tillämpas av beskattningsmyndigheten,
eftersom reglerna är så svårtillgängliga att de inte torde kunna tillämpas
av lekmän.

Bland dem som anser att arvslottsbeskattningen uteslutande borde ha
lagts till grund för beskattningen och som kritiserar reglerna för den inbördes
fördelningen av skatten är vidare länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Jämtlands län. Den sistnämnda länsstyrelsen anser,
att de vinster i form av förenklingar, främst på det tekniska planet, som det
föreslagna systemet kan anses medföra, knappast uppväger de nackdelar
som erfarenhetsmässigt är förenade med en kvarlåtenskapsskatt. Länsstyrelsen
finner det inte rimligt, att arvsskatten på ett legat skall bli beroende
av i vilken skatteklass arvtagarna råkar hamna eller att skatten på en arvslott
inte anpassas till lottens storlek utan blir beroende av hela behållningen.
Liknande synpunkter anförs av AFA, Folksam och Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Lantbrukets skattedelegation motsätter sig inte förenklingar
men framhåller, att dessa inte får äventyra elementära rättvisekrav.
I fråga om beskattning av förmånstagarförvärv och den efter kvarlåtenskapsskattemodell
uppbyggda arvsskatteklass II skulle förslaget kunna leda
till helt oacceptabla effekter. Liknande uttalanden görs av näringslivets
skattedelegation som riktar särskilt skarp kritik mot den föreslagna utformningen
av arvsbeskattningen. Delegationen åberopar även till yttrandet fogade
expertuttalanden över beredningens förslag. Enligt delegationens mening
har beredningen vid sina överväganden överbetonat vissa svårigheter
vid tillämpningen av den traditionella arvslottsbeskattningen.

Sambandet mellan civilrätt och skatterätt betonas i flera yttranden.
SACO framhåller, att den naturliga utgångspunkten vid all beskattning bör
vara de faktiska och civilrättsliga förhållandena. Även om man av praktiska
skäl tillgriper schablonmetoder för att förenkla beskattningsförfarandet,
bör själva grundtanken om korrespondens mellan skatterätt och civilrätt
bevaras. Vid arvsbeskattningen bör sålunda fortfarande subsidiärt finnas en
möjlighet för dödsboet att få skatten beräknad efter en faktiskt och civilrättsligt
bindande arvsuppgörelse.

Beredningens förslag att begränsa antalet skatteldasser från fyra till två
har i allmänhet mottagits väl. Sveriges advokatsamfund finner dock de av
beredningen anförda skälen för ett sammanförande av de nuvarande skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

teklasserna II—IV till en skatteklass inte övertygande och anser, att frågan
bör ytterligare utredas. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att en begränsning
till endast två klasser är omotiverad.

Den föreslagna, närmare utformningen av klasserna I och II tillstyrks
i regel. Göta hovrätt anser, att till den nya arvsskatteklass I bör hänföras
samtliga personkretsar som nu är upptagna i klasserna I och II. Reduceringen
av antalet klasser från fyra till två motiverar nämligen inte vare
sig formellt eller materiellt den relativa försämring som förslaget medför för
vissa grupper.

Flera instanser anser, att till klass I skall räknas part i s. k. samvetsäktenskap
även om barn saknas eller parterna tidigare inte varit gifta.
Bland dem är hovrätten för Västra Sverige och statens grupplivnämnd.
Grupplivnämnden anger, att i grupplivreglementet jämställs med hustru
ogift kvinna som vid tiden för arbetstagarens dödsfall sammanlevde med
honom under äktenskapsliknande förhållanden. Jämställdhet med hustru
bör enligt nämnden föreligga också i arvsskattehänseende. Stockholms rådhusrätt
finner den föreslagna avgränsningen vara snäv och godtycklig och
erinrar i detta sammanhang om direktiven till den nyligen tillsatta familj erättskommittén.
Rådhusrätten anmärker, att lott till avliden sons änka enligt
beredningens förslag skall gå i klass I men att detta ej framgår av författningstexten.
Även Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och TCO
anser, att part i samvetsäktenskap som vid tiden för dödsfallet stadigvarande
sammanlevt med den avlidne bör hänföras till klass I.

I några yttranden ställer man sig tveksam till förslaget att till klass I
hänföra förutvarande make. Hovrätten för Nedre Norrland uttalar, att man
i och för sig inte har något att erinra mot att förutvarande make jämställs
med den vid dödsfallet efterlevande maken. Såvitt gäller samvetsäktenskap
torde det dock av praktiska skäl inte vara möjligt att medge en regel av
motsvarande innebörd, fastän dessa fall i princip borde jämställas med legala
förbindelser. Hovrätten ifrågasätter därför, om det finns skäl att ge
förutvarande make en prioriterad ställning. Även rådhusrätten i Malmö och
länsstyrelsen i Södermanlands län anser det tveksamt, om förutvarande
make bör inta en särställning i skattehänseende.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter, om inte vissa lättnader är påkallade
vid beskattning av föräldrars förvärv från barn. Hovrätten för Nedre
Norrland pekar på att det personliga och ekonomiska bandet mellan föräldrar
och barn ofta är av den art att föräldrar bör hänföras till klass I.
Lantbrukets skattedelegation hävdar, att föräldrar bör hänföras till arvsskatteklass
I. Även näringslivets skattedelegation finner starka skäl tala för
en sådan lösning och framhåller, att ett arvfall i dessa situationer vanligen
inom kort följs av ett nytt när den avlidnes föräldrar dör. Svenska försäkringsbolags
riksförbund och TCO anser också, att föräldrar bör överföras
till klass I.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Familjeföretagens förening
anser, att en förmånligare beskattning bör ske av trotjänares förvärv.
Föreningen framhåller, att den hårda beskattningen av utomstående mottagare
försvårar för en företagare att överlämna sitt företag till äldre medarbetare
eller trotjänare.

Förslaget om inskränkningar i den nuvarande generella arvs- och gåvoskattefriheten
för allmännyttiga stiftelser och sammanslutningar har nästan
genomgående avvisats av remissinstanserna. Några uttrycker emellertid
en positiv syn på förslaget. Länsstyrelsen i Södermanlands län ansluter sig
i huvudsak till detta men framhåller samtidigt behovet av vidgade dispensmöjligheter.
Kammarkollegiets majoritet godtar begränsningarna i den generella
skattefriheten men anser att den särskilda gåvoskattefriheten bör
behållas.

Några remissinstanser finner att förslaget är illa underbyggt. Hovrätten
för Nedre Norrland anmärker på gränsdragningen mellan skattefria mottagare
och övriga förvärvare. Denna anmärkning framförs från ett flertal
håll. Göta hovrätt anser, att beredningen tagit steget väl långt i sin strävan
att från skattefrihet undanta vissa stiftelser och sammanslutningar. Stockholms
rådhusrätt framhåller, att ett testamente till förmån för en stiftelse
som främjar vård och fostran av barn och ungdom kommer att beskattas
i klass II, medan egendom som tillfaller allmänna arvsfonden, som har att
tillgodose samma ändamål, inte beskattas. Näringslivets skattedelegation
finner konsekvenserna av beredningens förslag orimliga. Svenska kommunförbundet
framhåller, att om förslagen genomförs, kommunerna tvingas
att i ökad omfattning via skattemedel tillgodose ändamål, till vilka medel
annars kunnat anvisas ur donationsfonderna. Kommunerna bör enligt förbundet
behandlas efter samma regler som gäller för staten. Förbundet pekar
även på att ett slopande av gåvoskattefriheten återverkar på storleken
av stämpelskatten genom att kommunerna måste erlägga dubbel stämpelskatt
för sina fastighetsförvärv. Denna effekt rimmar illa med de av statsmakterna
under senare år beslutade åtgärderna för att aktivera kommunernas
markpolitik.

I yttranden från organisationer som direkt skulle beröras av ett genomförande
av förslaget framförs allvarliga erinringar. Man framhåller, att förslaget
inte föregåtts av undersökningar rörande de verksamheter som bedrivs
av olika stiftelser och organisationer. Inte heller redovisas undersökningar
rörande förslagets konsekvenser för de allmännyttiga organisationer
som nu helt eller delvis åtnjuter skattefrihet, Svenska röda korset och Riksföreningen
mot reumatism framhåller, att förslaget inte stämmer överens
med den syn på allmännyttiga verksamheter regeringen tidigare uttalat. Med
hänsyn till beredningens uppfattning att den nuvarande skattefriheten inte
är tillfredsställande från kontrollsynpunkt invänder flera organisationer,
att man som villkor för skattefrihet gärna kan uppställa krav på tillsyn

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

av myndighet. Riksföreningen framhåller i detta sammanhang att föreningens
verksamhet drivs i nära kontakt med olika myndigheter. Åtskilliga
handikapporganisationer anger, att de redan nu står under statlig kontroll
i olika hänseenden och att denna också kan utsträckas till det ekonomiska
området.

Flera organisationer framhåller, att de ekonomiska verkningarna av beredningens
förslag i nu berört hänseende kan väntas bli högst ogynnsamma.
Man uppger, att de enskilda bidragen betyder mycket. Sveriges
frikgrkoråd uppger, att de fria trossamfundens totala inkomster f. n. beräknas
uppgå till ca 200 milj. kr. per år, varav mer än 90 % i form av frivilliga
gåvor. Farhågor uttrycks för att benägenheten att donera kommer
att minska, om skattskyldigheten överflyttas på givaren. Den föreslagna
beskattningen av mottagare i klass II medför påtagliga olägenheter. Det
är sålunda vanligt att ett testamente innehåller förordnanden till flera välgörande
ändamål. Genom sammanläggning med släktingars lotter kan en
hög skattebelastning bli följden även vid obetydliga legat. Små testamentslotter
till religiösa och andra välgörande ändamål kan bli hårt beskattade.
Svenska kyrkans diakoninämnd framhåller, att den kyrkliga utbildningsverksamheten
av diakoniarbetare är helt beroende av enskildas gåvor. Liknande
uttalanden görs av organisationer som bedriver motsvarande verksamhet.
Stockholms stadsmission anger, att hela missionens arbete är starkt
beroende av tillskott genom gåvor och testamenten. Stadsmissionen skulle,
om de föreslagna bestämmelserna gällt under år 1969, fått avstå ca 300 000
kr. i arvs- och gåvoskatt.

Fn ytterligare anmärkning mot förslaget rör överföringar mellan och
t. o. in. inom olika organisationer. Svenska röda korset anser att risk föreligger,
att sådana överföringar skulle kunna träffas av gåvoskatt. I flera yttranden
uppges, att kollektgåvor och liknande gåvor knappast kan kontrolleras
av det allmänna och att insamlingar sker i mycket olikartade former.
I detta sammanhang nämns olägenheterna med beredningens förslag att
gåvor från makar skall ses som en gåva.

Sveriges frikyrkoråd framhåller, att förslaget innebär en klar diskriminering
av de fria trossamfunden. Rådet erinrar om att gåvor eller testamenten
till svenska kyrkans centrala organ är skattefria, medan motsvarande
överföringar till de fria samfunden beskattas. Även den av beredningen
föreslagna skattefriheten för lösöregåvor till kyrka och kommun
saknar motsvarighet för dessa samfunds vidkommande. Sveriges frikyrkoråd
och Svenska kyrkans diakoninämnd framhåller, att en ändrad ordning
i berörda hänseenden inte bör genomföras under pågående utredning om
det framtida förhållandet mellan staten och svenska kyrkan.

I ett flertal yttranden föreslås, att den nuvarande generella arvs- och
gåvoskattefriheten för stiftelser och sammanslutningar utsträcks till att
avse organisationer som f. n. är fria bara från gåvoskatt. Förslag härom

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

framförs av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, lantbrukets
skattedelegation, Sveriges advokatsamfund, KFUK.s och KFUM.s riksförbund,
handikapporganisationerna och Sveriges frikyrkoråd. Handikapporganisationerna
hemställer, att det nuvarande kravet att mottagaren skall
vara ”behövande” för att erhålla arvs- och gåvoskattefrihet, skall utgå.
De blindas förening anser, att uttrycket ”lytta” i författningstexten bör
ersättas med ordet ”handikappade”.

Beredningens förslag att arvsavsiåenden i princip inte skall få inverka
på beskattningen och att testamentslott inte skall utläggas för barnbarn,
om den närmast arvsberättigade lever, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av ett flertal remissinstanser. Stockholms rådhusrätt framhåller, att
arvsavståenden i stor utsträckning förekommer där annat syfte än att nedbringa
skatten inte kan utläsas. Länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län tillstyrker förslaget. Även
lantbrukets skattedelegation finner beredningens överväganden beträffande
arvsavståenden och testamenten till förmån för barnbarn riktiga. Sveriges
advokatsamfund anser principiellt, att förslaget beträffande arvsavståenden
kan accepteras men finner starka skäl tala för att testamenten
till förmån för barnbarn skall beaktas. I sistnämnda fall är det inte fråga
om några inbördes transaktioner mellan arvingar utan fördelningen följer
av testators uttryckliga vilja. Kammarkollegiet anser, att avståenden även
framdeles i viss utsträckning bör kunna beaktas vid skattläggningen. Samtidigt
som avståenden kan innebära skattelättnader medför de emellertid
en uppdelning av förmögenhetsinnehavet på flera händer. Detta torde enligt
kollegiet i och för sig vara i linje med vad mången av sociala och politiska
skäl anser vara önskvärt. Kollegiet erinrar om att någon gåvobeskattning
av villkorslösa avståenden inte föreslagits och att skillnaden mellan
förslaget och gällande ordning därför inte blir alltför genomgripande. Villkorslösa
avståenden av hel lott eller ideell andel av lott bör därför kunna
godtas. Likaså bör enligt kollegiet testamentslott till levande barns avkomling
utläggas och beskattas i klass I. Rådhusrätten i Malmö anser, att fall
kan tänkas, där de föreslagna reglerna ger obilliga resultat. Så kan enligt
rådhusrätten bli fallet beträffande avståenden från testamente. Om man
t. ex. vid testators död är ense om att inte beakta testamentet, kan en opåkallad
skatteskärpning inträda. Förslaget att beskatta barnbarn strängare,
när den närmast arvsberättigade lever, kritiseras också av hovrätten för
Nedre Norrland, som anser, att samhörigheten mellan far- och morföräldrar
och deras barnbarn ofta kan vara minst lika stark som den mellan
föräldrar och barn. Förslaget till beskattning av testamente och gåva till
barns avkomling bör enligt hovrätten tas under förnyat övervägande. Att
barnbarn ej bör försättas i ett ogynnsammare skatteläge framhålls även av
Familjeföretagens förening, som pekar på intresset av att ett företag bevaras
inom släkten. Delvis liknande synpunkter anförs av näringslivets skattedelegation
och ytterligare några remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Beredningens förslag att laglott skall utläggas ex officio accepteras i allmänhet.
Den kritik som här anförts avser främst beräkningen av laglottens
storlek. Flera remissinstanser finner det vara en väsentlig olägenhet, att
det skatterättsliga laglottsbegreppet ofta kommer att avvika från det civilrättsliga
på grund av den föreslagna ändrade formen för beskattningen av
förmånstagarförvärv.

Kammarkollegiet tillstyrker, att de s. k. framskjutna förvärven blir föremål
för en omedelbar och uttömmande beskattning. Kollegiet pekar på att
tendenser finns att i skatteflyktssyfte utnyttja dispositioner som leder till
s. k. uppskjuten beskattning och att det är svårt att kontrollera att beskattning
i framtiden verkligen sker. Hovrätten för Västra Sverige samt
tänsstgrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Jämtlands län anför liknande
synpunkter och tillstyrker förslaget. Stockholms rådhusrätt och Göteborgs
rådhusrätt påpekar, att det ej klart framgår hur beskattning skall
ske, om ägaren dör innan avkastningstagarens rätt upphört. Hovrätten för
Nedre Norrland föreslår vissa ändringar av reglerna om sekundosuccession.

Eu del remissinstanser är kritiska mot förslaget till beskattning av de
framskjutna förvärven. Näringslivets skattedelegation anser, att beredningen
inte gjort en noggrann analys av hithörande problem. Kritik anförs
mot bl. a. förslagets ofördelaktiga verkningar för nyttjanderättshavare, vilka
får underlaget för sin rätt reducerat. Vidare framhålls, att åtskilliga
svårbemästrade fördelningsproblem uppkommer vid boutredningen. På
grund av förslagets genomgripande karaktär kan i många fall en omprövning
och ändring av redan upprättade testamenten bli aktuell. En längre
övergångstid för ikraftträdandet och eventuellt särskilda regler för äldre
testamenten föreslås. Anmärkningar framställs även beträffande gåvobeskattningen
av framskjutna förvärv.

Beredningens förslag till förenkling av försäkringsbeskattningen kritiseras
starkt av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Försäkringsinspektionen
tillstyrker förslaget men framhåller, att frågan om
lottläggning av förmånstagarförvärv bör ytterligare utredas. Svenska försäkringsbolags
riksförbund erinrar om den skärpning i vissa lägen som genom
1958 års lagstiftning inträdde vid arvs- och gåvobeskattningen av försäkringar.
Riksförbundet fastslår, att det nu föreliggande förslaget inte
skulle medföra någon kompensation för den oförmånliga behandlingen av
försäkringar, som skulle bli följden av en övergång från ett 2-skatte- till ett
1-skattesystem. Förslaget skulle tvärtom i vissa avseenden medföra nya
skatteskärpningar och inskränkningar av gällande förmåner.

Kammarkollegiet framhåller, att förslaget knappast innebär några förenklingar.
Enligt beredningens förslag måste ett flertal räkneoperationer
göras, vilket innebär risk för fel. Vidare blir skatteunderlaget i regel lägre
då försäkringar finns, vilket sammanhänger med att vissa förmånstagarbelopp
helt eller delvis får dras av, dels vid beräkning av giftorättsandel
och dels som förmånstagaravdrag. Folksam framhåller, att systemet i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970 85

fall inbjuder till konstlade dispositioner. Den nu redovisade kritiken återfinns
i ett flertal yttranden.

En annan invändning mot förslaget är att den schabloniserade beskattningen
innebär ett onödigt avsteg från de civilrättsliga reglerna om giftorättsandel
och laglott. Man anför, att den schematiska lottläggningen sällan
blir vägledande för det efterföljande skiftet och att avsevärda svårigheter
föreligger ati fördela den dödsboet påförda skatten mellan rättsägarna.
Förslaget anses medföra slumpvisa resultat, i vissa lägen opåkallade skattelättnader
och i andra betydande skärpningar. Svenska försäkringsbolags
riksförbund betonar, att ett förmånstagarförordnande till sin art nära överensstämmer
med ett testamente och att båda dessa rättshandlingar utgör
dispositioner för dödsfalls skull. Denna överensstämmelse innefattar ytterligare
skäl för att i lottläggningshänseende behandla förmånstagarförordnande
på samma sätt som testamente. Denna tankegång återkommer i ett
flertal remissyttranden.

Beredningens förslag att försäkringsgivare i vissa fall skall ansvara för
skatten kritiseras av flera remissinstanser, främst av företrädare för försäkringsbranschen.
Man anser, att ett genomförande av förslaget på denna
punkt skulle försvåra snabba utbetalningar av försäkringsbelopp. Statens
grupplivnämnd, AFA, Folksam, Kommunernas försäkringsaktiebolag och
Svenska försäkringsbolags riksförbund hör till dem som avvisar tanken på
ett särskilt skatteansvar för försäkringsgivare.

Beredningens förslag att genom ändring i giftermålsbalken lösa de särskilda
problem som är förknippade med efterlevande makes försäkringar
har lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Svenska
försäkringsbolags riksförbund anser emellertid, att frågan bör lösas genom
reglering i arvsskatteförordningen. Folksam och Sveriges advokatsamfund
betonar vikten av att frågan snarast löses.

Den föreslagna omedelbara beskattningen av periodiskt utfallande försäkringsbelopp
kritiseras av Folksam, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och näringslivets skattedelegation, vilka anser, att dessa förvärv inte
omedelbart ökar förmånstagarens skatteförmåga. Försäkringen som sådan
representerar i dessa fall ej något värde som kan användas för skattens betalning.
Man är vidare av den uppfattningen, att förslaget innebär en kännbar
inskränkning i hittillsvarande skattefrihet, eftersom den särskilda gåvoskatt
ef riheten intill visst belopp inte längre blir tillämplig.

Frågan om tjänstegrupplivförsäkringarnas ställning behandlas i flera
yttranden. Försäkringsinspektionen anser, att i den utsträckning arvsbeskattning
av grupplivförsäkring skall ske, denna bör utformas lika för
tjänstegrupplivförsäkring och annan grupplivförsäkring. De grupper, för
vilka tjänstegrupplivförsäkringen ej står öppen, bör ej försättas i sämre läge.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att tjänstegrupplivförsäkringen
tillkommit som resultat av kollektivavtalsförhandlingar eller
lagstiftning och genomgående haft till syfte att utgöra ett komplement till

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

olika pensionsanordningar. Riksförbundet finner starka skäl tala för att
förmåner på grund av tjänstegrupplivförsäkring inte betraktas annorlunda
än tjänstepensionsförmåner i övrigt. Den nuvarande formella konstruktionen
av tjänstegrupplivförsäkringen såsom en av den anställde eller hans
make ägd kapitalförsäkring bör dock behållas. Skattereglerna bör utformas
så att dylika försäkringar i princip inte träffas av arvsskatt. Åtskilliga remissinstanser
förordar emellertid, att tjänstegrupplivförsäkringarna undantas
från arvsskatt. Bland dem är Folksam, statens grupplivnämnd,
Kommunernas försäkringsaktiebolag, SACO, SR och TCO. Enligt AFA medger
reglerna f. n., att belopp som utfaller på grund av tjänstegrupplivförsäkring,
med ett undantag, inte träffas av arvsskatt. Med beredningens förslag
kommer såväl föräldrars som sammanboende kvinnas förvärv att arvsbeskattas.
AFA anser att belopp, som på grund av tjänstegrupplivförsäkring
utfaller till dessa personer och till ensamstående omyndigt barn, ej i något
fall bör bli föremål för arvsbeskattning. Olika metoder anges för att lösa
denna fråga. AFA förordar för sin del att det generella avdragssystemet behålls,
dock med en höjning av avdraget till sju gånger basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring.

Olika uppfattningar föreligger beträffande förmånstagaravdragets storlek.
Åtskilliga remissinstanser tillstyrker beredningens förslag. Mot den föreslagna
differentieringen erinras emellertid, att utfallande belopp i betydligt
större utsträckning kommer att träffas av arvsskatt och att denna effekt
blir än mer ogynnsam, eftersom klass II utformats som en kvarlåtenskapsskatt.
Kammarkollegiet förordar med hänsyn till penningvärdeförändringen,
att uppjustering sker av avdraget för pensionsförsäkring och
annan livränteförsäkring till 15 000 kr. resp. 4 000 kr. Folksam framhåller,
att anknytningen till basbelopp är lämplig. Om inte tjänstegrupplivförsäkringarna
generellt fritas från arvsbeskattning, bör kapitalförsäkringsavdraget
höjas och en motsvarande höjning ske beträffande pensions- och livränteförsäkringarna.
TCO föreslår ett gemensamt grundavdrag på sex och
en halv gånger basbeloppet vid kapitalförsäkring. Sveriges advokatsamfund
anser, att man borde bestämma ett grundavdrag beträffande de privata
pensionsförsäkringarna med utgångspunkt från försäkringstagarens inkomstläge
under ett antal år. Vidare bör den gällande tioårsregeln tas bort.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att förmånstagaravdragets
storlek bör bestämmas så att tjänstegrupplivförsäkringarna i princip inte
påverkar utrymmet för andra försäkringar. Avdraget bör bestämmas för
efterlevande make och därmed jämställd person till tolv gånger basbeloppet,
dvs. f. n. 72 000 kr. Riksförbundet avvisar differentierade avdrag för övriga
fall och föreslår ett avdrag på sju gånger basbeloppet för annan än efterlevande
make och därmed jämställd. Avdraget vid annan livränteförsäkring
bör sättas i relation till de tidigare avdragen och bestämmas till 0,7 gånger
basbeloppet. För pensionsförsäkringarna föreslås ett avdrag på två och en
halv gånger basbeloppet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

Beredningens förslag att vid arvsbeskattningen i övrigt gå över från
gränsbelopp till grundavdrag tillstyrks överlag. Kritik riktas dock mot att
avdraget för efterlevande make föreslås till 25 000 kr., vilket innebär en viss
skärpning i förhållande till vad som nu gäller. Sveriges advokatsamfund
förordar med tanke på gällande skattepliktsgräns, att efterlevande make
tillkommande lott, som understiger 40 000 kr., inte beskattas. Stockholms
rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår,
att grundavdragen görs värdebeständiga genom anknytning till basbelopp.
SR föreslår för klass 1 ett grundavdrag på två gånger basbeloppet och att
det särskilda grundavdraget för underåriga barn ökas med ett basbelopp
för vart påbörjat år som återstår tills barnet fyllt 20 år. För arvsskatteklass
II bör grundavdraget bestämmas till ett basbelopp. Härutöver föreslår
SR för efterlevande make ett avdrag motsvarande tre fjärdedels basbelopp
på den beräknade skatten. Lantbrukets skattedelegation anser, att grundavdragen
genomgående bör anknytas till basbelopp och bestämmas för efterlevande
make och därmed jämställd till ett grundavdrag som är lika stort
som det föreslagna förmånstagaravdraget, dvs. sex och en halv gånger basbeloppet.
För övriga mottagare i klass I föreslås ett avdrag motsvarande två
gånger basbeloppet, dvs. f. n. 12 000 kr. Det särskilda barnavdraget föreslås
till ett basbelopp. För mottagare i klass II föreslås ett avdrag motsvarande
ett basbelopp för varje mottagare.

Reaktionen med anledning av den föreslagna höjningen av arvsskatten
har till stor del återgetts i det inledande avsnittet. Uppfattningen om den
skärpta kapitalbeskattningens verkningar för familjeföretag, jordbruk,
sparande m. m. har belysts i det sammanhanget. I åtskilliga yttranden
framhålls behovet av liberalare anståndsregler. Göta hovrätt ifrågasätter,
om inte möjligheter bör öppnas till reducerad värdering av vissa tillgångar
av bl. a. jordbruksekonomisk och industriell natur. Skånes handelskammare
nämner möjligheter till successiv avskrivning av arvsskatt för kapital
som är nedlagt i företag. Lantbrukets skattedelegation framhåller behovet
av lättnader i arvsbeskattningen. Skatteuttaget anses orimligt högt. Delegationen
anser, att skalorna bör konstrueras så att ett oförändrat skatteuttag
erhålls i förhållande till år 1958, då de nu gällande arvsskatteskalorna
i klasserna I, II och IV tillkom. Delegationen finner det i och för sig
naturligt, att skattskyldiga i arvsskatteklass II får vidkännas en hårdare
arvsbeskattning än de närskylda arvingarna i klass I och anser den relativa
skillnaden mellan de av beredningen föreslagna skatteskalorna acceptabel.
Näringslivets skattedelegation anför delvis liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har undersökt olika möjligheter att lindra
verkningarna av en skärpt arvs- och gåvobeskattning för jordbruksegendomar.
Fn reducerad arvsbeskattning vid rena generationsväxlingar framstår
som angelägen. Lättnad bör dock inte medges generellt för alla jordbruksfastigheter.
Fastigheter med exploateringsvärde bör ej ingå, eftersom man

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

kan förutsätta att dessa fastigheter inom en relativt snar framtid kommer
att användas för annat ändamål än jordbruksdrift. Sasom ett alternativ
kan tänkas ett system med skattefria bottenbelopp. Länsstyrelsen framhåller,
att taxeringsvärdet inte alltid kan läggas till grund för arvsbeskattningen.
En avkastningsvärdemetod anförs som en lösning för att lindra verkningarna
av de höjda taxeringsvärdena. Länsstyrelsen nämner också möjligheterna
att göra viss del av arvsskatten avdragsgill vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
redovisar delvis likartade överväganden.

Gåvobeskattningen

Förslaget att slopa gåvoskattefriheten för gåvor till allmännyttiga ändamål
har behandlats i samband med arvsbeskattningen. När det gäller förslaget
att överflytta skattskyldigheten från gåvotagaren till givaren framhåller
kammarkollegiet, att givaren redan nu i ett stort antal fall erlägger
gåvoskatten. Kollegiet har därför ingen erinran mot förslaget i detta hänseende.
Kollegiet föreslår emellertid, att från gåvans beskattningsvärde
skall dras beloppet av den gåvoskatt som gåvotagare kan ha att erlägga.
Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker förslaget men efterlyser en utredning
om vad den nya regeln kan få för konsekvenser med hänsyn till de
internationellt privaträttsliga bestämmelserna. Göteborgs rådhusrätt anser
med hänsyn till den föreslagna konstruktionen av arvsskatten, att det är
följdriktigast att gåvoskatten betalas av givaren. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser förslaget leda till ökad rättvisa och pekar vidare på att
den nya regeln möjliggör en effektivare beskattning i sadana fall där närmare
uppgifter saknas rörande gåvotagaren. Länsstyrelsen anmärker emellertid,
att det subsidiära ansvaret för gåvotagare bör preciseras. Lantbrukets
skattedelegation och länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslaget.

Åtskilliga remissinstanser ställer sig dock negativa till förslaget, bland
dem Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och rådhusrätten i Malmö.
Rådhusrätten framhåller, att flera fall kan tänkas där skattskyldighet för
givaren kan te sig stötande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller,
att skatteförmågeprincipen talar för att gåvotagaren blir skattskyldig.
Näringslivets skattedelegation anser, att någon bärande principiell motivering
inte framlagts för en överflyttning. Beredningen har bl. a. ej klarlagt
hur ett svenskt skattekrav på utländska givare skall kunna effektueras
och hur sammanläggningsreglerna skall fungera. Inte heller Familjeföretagens
förening anser att godtagbara skäl redovisats för förslaget. Svenska
försäkringsbolags riksförbund anser, att arvs- och gåvoskatten bör uppfattas
som en skatt på förvärvet och att skattskyldigheten därför bör åvila
gåvotagaren.

Begränsningen av antalet skatteklasser har i allmänhet tillstyrkts. Däremot
har flera instanser kritiserat förslaget att beskatta gåvor till levande

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

barns avkomlingar strängare än gåvor till barn. Kammarkollegiet och hovrätten
för Nedre Norrland avstyrker den föreslagna särbehandlingen av
barnbarn. Även Göteborgs rådhusrätt och Familjeföretagens förening ifrågasätter,
om det är lämpligt att beskatta gåva till barnbarn strängare. Lantbrukets
skattedelegation framhåller, att den omständigheten att barnbarn
tillgodoses genom gåvor inte behöver bottna i skatt et änkande. Konsekvensen
av beredningens förslag torde bli att gåvor till barnbarn mer eller mindre
kommer att upphöra.

Flera instanser vänder sig mot att gåvoskatt skall uttas efter strängare
skalor än arvsskatt, däribland Göta hovrätt, som påpekar, att ökningen i
skatt blir relativt sett obetydlig. Särskilda skatteskalor kan dock enligt
hovrätten vara motiverade, om man i förenklingssyfte vill slopa sammanläggningsreglerna
beträffande gåvor inom en tioårsperiod. Lantbrukets
skattedelegation uttalar, att goda skäl kan anföras för ett bibehållande av
den nuvarande principen, eftersom vid gåvotillfället betalning omedelbart
aktualiseras av den dittills endast latenta arvsskatteskulden. Delegationen
föreslår dock inte lindrigare skatteskalor i fråga om gåvoskatten.

Beträffande gåvobeskattningen av framskjutna förvärv motsätter sig
lantbrukets skattedelegation förslaget att avräkning inte skall ske för värdet
av rätt eller förmån till bortgiven egendom, som givaren själv förbehållit
sig. Gåvoskatt bör enligt delegationen inte beräknas på ett högre värde
än vad det bortgivna faktiskt representerar. Kritik i berört hänseende
framförs också av näringslivets skattedelegation.

Den föreslagna beloppsspärren om 10 000 kr. vid gåva av lösöre tillstyrks
av kammarkollegiet. Länsstyrelsen i Stockholms län betvivlar dock värdet
av den föreslagna regeln. Om förslaget genomförs, tvingas myndigheterna
att på grund av den beloppsmässiga begränsningen avfordra den skattskyldige
någon form av bevisning rörande värdet. Förslaget skulle vålla irritation
hos de skattskyldiga och onödigt merarbete för myndigheterna. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län avstyrker förslaget, eftersom detta ger
utrymme för betydande kapitalöverflyttningar och för mången kan utgöra en
direkt uppmuntran att årligen genom överföringar utnyttja möjligheten att
undvika arvs- och gåvobeskattningen. Lantbrukets skattedelegation, som
anser att skattefriheten för undervisningsgåvor bör behållas, finner det
motiverat att begränsa skattefriheten i fråga om lösöregåvor. Delegationen
ifrågasätter dock kontrollmöjligheterna.

Förslaget, innebärande eu höjning av det skattefria beloppet för penninggåvor
och jämställda gåvor och en samtidig övergång till grundavdrag, har
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Lantbrukets skattedelegation
anser dock att grundavdraget bör anknytas till basbelopp. Delegationen
föreslår, att grundavdraget bestäms för lösöregåvor till två gånger
basbeloppet och i fråga om penninggåvor till ett halvt basbelopp.

Beredningens förslag, att gåvor från äkta makar skall beskattas som en

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

gåva, oavsett om gåvan härrör från den enes eller den andres giftorättsgods
eller enskilda egendom, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran endast
av ett fåtal instanser. Bland dem som ställt sig positiva till förslaget är
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län. Länsstyrelsen i
Stockholms län påpekar emellertid, att förslaget kräver vissa kompletteringar
rörande upplysningsplikt. Sveriges advokatsamfund framhåller, att
förslaget i och för sig innebär en förenkling men föreslår den kompletteringen,
att det årliga skattefria gåvobeloppet från äkta makar till en och
samma gåvotagare bestäms till 6 000 kr. i stället för 4 000 kr. från ensamstående
givare. Ett stort antal instanser avstyrker dock förslaget. I allmänhet
framhålls, att detta medför komplikationer och att det står i strid mot
principen om makars ekonomiska självständighet. Negativa till förslaget är
kammarkollegiet, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,
Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs
län, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, lantbrukets
skattedelegation, näringslivets skattedelegation, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Fredrika Bremer förbundet.

I en del yttranden anförs, att den föreslagna sammanläggningen av makars
gåvor inte är tillämplig på samvetsäktenskap och att arvslotter från
föräldrar inte sinsemellan sammanläggs. Kammarkollegiet, hovrätten för
Nedre Norrland, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län nämner särskilda svårigheter vid tillämpningen
av sammanläggningsreglerna. Makarnas ansvar för skatten och uppkommande
deklarationsplikt är andra problem som framhålls av Göteborgs
rådhusrätt, länsstyrelsen i Kopparbergs län och lantbrukets skattedelegation.
Kammarkollegiet berör även frågan om de nya reglernas effekt på
äldre gåvor vid sammanläggning.

Departementschefen

Under år 1967 uppdrogs åt kapitalskatteberedningen att göra en samlad
översyn av reglerna om förmögenhets- samt arvs- och gåvobeskattningen,
dvs. vad som sammanfattningsvis brukar betecknas som kapitalskatterna.
Som en första etapp i arbetet har beredningen i sitt betänkande föreslagit
nya skatteskalor och sådana tekniska omläggningar av skattereglerna
som har omedelbart samband med skalorna.

Beträffande vissa andra frågor kommer beredningen att lägga fram förslag
senare i ett slutbetänkande.

Med de nya skatteskalor och därmed sammanhängande tekniska ändringar
som kapitalskatteberedningen föreslår har beredningen avsett att åstadkomma
en genomgripande omfördelning av skattebördan med höjning av

Kungl. Maj:is proposition nr 7i år 1970

skatteuttaget för större förmögenheter och skattelättnader för små och medelstora
förmögenheter.

Några ledamöter av beredningen har anfört en från beredningens majoritet
avvikande mening. Reservanterna förordar en mindre långtgående
skärpning av förmögenhetsskatten samt en uppläggning av arvs- och gåvobeskattningen
som delvis avviker från majoritetens förslag.

Frånsett skatteskalorna går beredningens förslag i korthet ut på följande.

I fråga om förmögenhetsbeskattningen anser beredningen att systemet
med en fristående förmögenhetsskatt bör behållas och att förmögenhetsskatten
inte annat än i undantagsfall bör sammankopplas med inkomstskatten.

Beredningen föreslår ett grundavdrag vid förmögenhetsbeskattningen av
150 000 kr. för gifta och 100 000 kr. för ensamstående, vilket för de senare
inte skulle innebära någon reell ändring mot f. n. På den beskattningsbara
förmögenhet som återstår efter grundavdraget tillämpas enligt beredningens
förslag en skatteskala som stiger progressivt från 1,0 % till 3,0 %.

Härutöver föreslår beredningen en ny metod för att begränsa skatten i
vissa specialfall som kännetecknas av att förmögenhet ger låg avkastning.
Den nya bestämmelsen avser att ersätta två nu gällande begränsningsregler,
nämligen den s. k. 30 gångerregeln och den s. k. 80 procentregeln. Enligt
den föreslagna begränsningsregeln skall förmögenhetsskatten i princip
nedsättas, om denna skatt och den statliga inkomstskatten tillsammans
överstiger vissa belopp enligt skiktskala som beräknats progressivt i förhållande
till den statligt beskattningsbara inkomsten. Förmögenhetsskatten
nedsätts enligt förslaget med det överskjutande beloppet, dock med högst
hälften av denna skatt.

Vad beträffar arvs- och gåvobeskattningen kombineras enligt beredningens
förslag omfördelningen och skärpningen av beskattningen med en genomgripande
teknisk omläggning i förenklingssyfte. Sålunda föreslås att
systemet med arvslottsbeskattning behålls för vad som tillfaller make, barn
eller barns avkomlingar (arvsskatteklass I). Däremot skall vad som tillfaller
andra kategorier av mottagare utläggas och beskattas som en gemensam
lott. De nuvarande fyra skatteklasserna ersätts med två. Vidare förenklas
skatteskalorna i samband med en generell övergång till skattefria grundbelopp
i stället för gränsbelopp. Övergången innebär att skattefrihet alltid
åtnjuts för belopp, motsvarande grundbeloppet. I hittillsvarande system
med gränsbelopp upphör skattefriheten i princip när arvslotten överstiger
gränsbeloppet. Vidare föreslås inskränkningar i den nuvarande arvs- och
gåvoskattefriheten för vissa allmännyttiga stiftelser och sammanslutningar.

Till olika detaljer i beredningens förslag får jag anledning att senare
återkomma i samband med mina egna ställningstaganden och förslag i det
följ ande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Innan jag går närmare in på dessa förslag vill jag först något beröra de
erinringar och invändningar av mera allmänt slag som anförts från remissinstansernas
sida.

Allmänna synpunkter

En allmän översyn av reglerna för kapitalbeskattningen har framstått
som önskvärd sedan en längre tid. Bestämmelserna i förordningen om förmögenhetsskatt
är som påpekades i de direktiv som gavs för beredningens
arbete i vissa delar föråldrade. Beträffande arvs- och gåvobeskattningen
framhölls med hänvisning till tidigare reformer att många frågor återstod
att lösa. Bl. a. borde övervägas om inte beskattningsreglerna kunde ges mera
schablonmässig karaktär. Behovet av enklare regler var enligt vad som påpekades
i direktiven särskilt framträdande inom detta beskattningsområde.
Det pekades även på en rad speciella frågor som borde lösas.

Det är emellertid inte endast från rent tekniska synpunkter som en översyn
av kapitalskatterna ansetts önskvärd. Även de fördelningspolitiska
aspekterna måste komma in i bilden. Av utredningsdirektiven framgår att
en central uppgift för beredningen var att med utgångspunkt från resultatet
av sina undersökningar avväga beskattningen på sådant sätt, att en av
sociala skäl önskvärd fördelning av förmögenhetsinnehavet underlättas.
Över huvud taget borde det tillses att beskattningen av förmögenheter samt
av arv och gåva på lämpligt sätt inpassas i skattesystemet.

Det förslag som kapitalskatteberedningen framlagt i sitt första betänkande
avser att tillgodose både de tekniska och de fördelningspolitiska aspekterna.
Förslaget har emellertid i vissa avseenden fått ett negativt bemötande
vid remissbehandlingen, främst från näringslivets sida. Bl. a. pekas på det
förhållandet att beredningen ännu inte slutfört sitt arbete och att dess förslag
därför inte innefattar någon samlad lösning beträffande kapitalsskatterna.
Bland kvarstående olösta frågor nämns exempelvis frågan om hur
man vid beskattningen skall ta hänsyn till den latenta skatteskidd som i viss
grad kan anses belasta skattskyldigs förmögenhetstillgångar av olika slag.
Vidare har i flera remissyttranden anmärkts att beredningen inte verkställt
sådana ekonomiska undersökningar och analyser som är erforderliga för att
bedöma de samhällsekonomiska och företagsekonomiska verkningarna av
beredningens skatteförslag. Man syftar på effekterna på t. ex. sparandet och
kapitalbildningen, företagens lönsamhet, sysselsättningen på arbetsmarknaden
m. m.

Till de anmärkningar som gjorts i de angivna hänseendena vill jag för
egen del framhålla följande.

Den omständigheten att beredningens förslag inte innefattar någon fullständig
reglering av kapitalbeskattningen utesluter enligt min mening inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

en lagstiftning på grundval av det nu avgivna betänkandet. Flertalet av de
frågor som kvarstår olösta gäller i huvudsak vissa detaljer som knappast
berör den principiella uppläggningen av kapitalbeskattningen och som därför
utan olägenhet kan behandlas senare.

Att frågan om den latenta skatteskulden, som i och för sig är en sådan
faktor som kan inverka på förmögenhetsuppskattningen, hör till de ännu
olösta frågorna anser jag inte vara tillräcklig anledning att vänta med en
omläggning av kapitalbeskattningen på grund av betänkandet. Hittills har
nämligen hänsyn till denna faktor aldrig tagits i vår kapitalbeskattning
och det är fortfarande en öppen fråga om och i vad mån sådan hänsyn kan
las. Härtill kommer att jag som framgår av det följande är beredd att
föreslå särskilda bestämmelser för att undvika ökad skattebelastning på
de mindre och medelstora familjeföretagen. I denna del föreslår jag nu
en provisorisk lösning. Det definitiva ställningstagandet bör anstå till dess
beredningen framlagt sitt slutliga förslag.

Härefter vill jag beröra frågan om de undersökningar som enligt vissa
remissinstanser borde ha gjorts för att belysa de samhällsekonomiska och
företagsekonomiska verkningarna av beredningens förslag. Självfallet kan
sådana undersökningar i och för sig vara av visst värde. Resultatet av sådana
undersökningar är emellertid sällan entydiga. I sammanhang som
dessa måste man för övrigt utgå från att förutsättningarna för de beräkningar
som undersökningarna skall gå ut på kan varieras i det oändliga.
Undersökningar av detta slag kan därför knappast förväntas bli i alla avseenden
klarläggande. Med hänsyn härtill måste det alltid vara en besvärlig
avvägningsfråga om och i vilken utsträckning utredningar bör ge sig
in på sådana undersökningar.

Jag berörde nyss att ett av huvudsyftena med beredningens förslag är
att åstadkomma en omfördelning av skattebelastningen från små och medelstora
förmögenheter till stora. Enligt min mening finns ett visst utrymme
att göra en sådan omfördelning inom kapitalbeskattningen. Målsättningen
för reformen bör — som beredningen framhållit — vara att sänka skatten
på små och medelstora förmögenheter och arv samt skärpa den för de större.
Principerna för kapitalbeskattningen sammanfaller i detta avseende med
de för inkomstbeskattningen. Till en början bör en uppräkning ske av
skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen och flertalet liknande
gränsbelopp vid arvsbeskattningen med hänsyn till penningvärdeutvecklingen
sedan gränsbeloppen senast bestämdes. För förmögenhetsbeskattningens
del motiveras uppräkningen också av den väntade höjningen av
taxeringsvärdena på fastigheter med anledning av 1970 års allmänna fastighetstaxering.
Jag vill här erinra om att de preliminära resultaten av fasIighetstaxeringen,
som nu föreligger, utvisar en höjning av taxeringsvärdeni -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

vån för landet i dess helhet efter den senaste allmänna fastighetstaxeringen
med följande tal, nämligen för villor som är permanent bostad 35,9 %, för
fritidsfastigheter 62,9 %, för hyres- och affärsfastigheter 12,5 %, för industrifastigheter
8,7 % och för jordbruksfastigheter 31,1 %.

Jag anser mig kunna tillstyrka beredningens förslag att skattelättnaden
vid förmögenhetsbeskattningen utsträcks till förmögenheter upp till ca
450 000 kr. och åberopar därvid beredningens undersökningar som utvisar
att medelstora förmögenheter haft en ogynnsammare utveckling än de stora
förmögenheterna som relativt sett växt mer än andra. Det skattebortfall som
reformen föranleder bör kompenseras genom ökad beskattning av större
arv och större förmögenheter.

Som jag antytt förut bör någon skatteskärpning inte åstadkommas för
förmögenheter som i allt väsentligt består av tillgångar i mindre och medelstora
s. k. familjeföretag. Arbetande kapital i jordbruk, skogsbruk eller
rörelse där ägarens insats är av dominerande betydelse kan enligt min mening
inte utan vidare jämställas med förmögenheter av kapitalplaceringstyp.
Jag delar i stort den uppfattning som kommit fram under remissbehandlingen
av kapitalskatteberedningens betänkande, att det kan starkt
ifrågasättas om familjeföretagen tål den ytterligare belastning som även en
måttlig höjning av kapitalskatterna innebär. Uppenbart är att beskattningen
inte bör utformas så att företagens fortbestånd hotas därav.

Jag förordar således en ändrad kapitalbeskattning som i huvudsak tillgodoser
de fördelningspolitiska synpunkter som beredningen anfört och
som också ligger bakom förslaget beträffande inkomstbeskattningen. Genom
särskilda bestämmelser, vilkas närmare utformning jag återkommer
till i det följande, avser jag emellertid att avväga beskattningen så att mindre
och medelstora familjeföretag, som driver jordbruk, skogsbruk och rörelse,
i princip inte får ökad skattebelastning vid vare sig förmögenhetsbeskattningen
eller arvs- och gåvobeskattningen.

Som jag nyss påpekade har beredningens förslag även ett annat syfte
än det fördelningspolitiska, nämligen att förenkla kapitalbeskattningen,
särskilt arvs- och gåvobeskattningen. Jag vill erinra om att en bred opinion
starkt framhävde önskvärdheten härav när arvs- och gåvobeskattningen
senast omprövades år 1958. I den kritik som nu riktas mot kapitalskatteberedningens
förslag har detta förhållande kommit i skymundan. Det ambitiösa
förslag till förenkling som beredningen framfört innebär givetvis flera
tämligen grova schabloner. Att förslaget mött förhållandevis stark kritik
även på de punkter där beredningen uteslutande letts av förenklingssträvanden
överensstämmer inte med de ofta framförda klagomålen att skattelagstiftningen
är mer komplicerad än som är motiverat.

Jag vill emellertid tillägga att jag inte avser att i det läge som nu föreligger
driva förenklingssynpunkterna i mitt förslag så långt som beredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

gjort. Särskilt i fråga om arvs- och gåvobeskattningen innehåller dock mitt
förslag förenklingar som jag bedömt möjliga att genomföra nu.

Förmögenhetsbeskattningen

Då jag i detta sammanhang tar upp frågan om förmögenhetsbeskattningens
utformning är det i första hand de nuvarande skattepliktsgränserna
och skattesatserna som kommer i blickpunkten. Först vill jag emellertid i
korthet rekapitulera vad som nu gäller och vad som av beredningen föreslås
i de väsentligare punkterna.

F. n. gäller att förmögenhetsskatt inte skall erläggas av fysisk person,
oskiftat dödsbo, utländskt bolag och familjestiftelse, om den beskattningsbara
förmögenheten inte överstiger 100 000 kr. För överskjutande förmögenhet
till och med 150 000 kr. utgör skatten 0,8 %. I förmögenhetsskiktet
över 150 000 kr. utgör skatten 1 %. Mellan 200 000 och 400 000 kr. är
skatten 1,3 % och mellan 400 000 och 1 000 000 kr. 1,6 %. Den del av förmögenheten
som överstiger 1 000 000 kr. beskattas efter 1,8 %.

För sammanlevande makar beräknas skatteplikten efter makarnas gemensamt
bestämda beskattningsbara förmögenhet. Motsvarande gäller om
skattskyldig har hemmavarande barn under 20 år, vars till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst uppgår till minst 100 kr.

I fråga om t. ex. ideella föreningar samt vetenskapliga och religiösa samfund
gäller att de inte erlägger förmögenhetsskatt för förmögenhet om
högst 5 000 kr. För den del av deras förmögenhet som överstiger 5 000 kr.
utgör skatten l,5°/00 dock lägst en krona. Detsamma gäller beträffande
förmögenhet som tillhör häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter
samt andra stiftelser än familjestiftelser. För samtliga nu nämnda
kategorier gäller att de är skattskyldiga för förmögenhet endast om och i
den mån de är skyldiga att erlägga skatt för inkomst.

I vissa fall begränsas skattebelastningen enligt särskilda regler, som också
omfattas av beredningens ändringsförslag.

En sådan regel är den s. k. 30 gångerregeln, som gäller för fysisk person
och oskiftat dödsbo när den skattepliktiga förmögenheten överstiger ett
belopp motsvarande 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten. Med
detta uttryck avses summa inkomster sedan hänsyn tagits till ev. underskott
i vissa förvärvskällor men före kommunalskatteavdrag och andra allmänna
avdrag. Den beskattningsbara förmögenheten reduceras till nämnda
belopp, dock till högst hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Denna
begränsningsregel tillämpas ex officio av taxeringsmyndigheterna och tar
sikte på fall då inkomsten är låg i förhållande till förmögenheten.

Den andra begränsningsregeln är den s. k. 80 procentregeln, vars tilllämpning
är beroende av särskild ansökan från den skattskyldige. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

regel kan tillämpas för fysisk person och oskiftat dödsbo, när påförd statlig
inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt kommunala skatter sammanlagt
överstiger 80 % av den skattskyldiges statligt taxerade inkomst med tilllägg
för de allmänna skatter som han dragit av. Skattereduktionen avser i
princip det överskjutande beloppet men får inte överstiga sammanlagda
beloppet av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten. Den
sistnämnda skatten får likväl inte nedbringas till lägre belopp än som motsvarar
skatten på hälften av den skattepliktiga förmögenheten.

I fråga om skattepliktsgränsen föreslår beredningen att denna höjs för
förmögenhet som tillhör en kategori skattskyldiga, nämligen gifta och
andra skattskyldiga som i skattehänseende behandlas på samma sätt som
gifta, dvs. i första hand ogifta med hemmavarande barn under 18 år.
För denna kategori skall enligt förslaget skattepliktsgränsen höjas till
150 000 kr. därigenom att ett motsvarande grundavdrag får göras från den
skattepliktiga förmögenheten. Liksom nu skall enligt förslaget makar och
hemmavarande barn under 20 år sambeskattas för den sammanlagda förmögenheten.

För ensamstående skattskyldig föreslår beredningen en oförändrad skattepliktsgräns
av 100 000 kr. Även här förutsätts ett motsvarande grundavdrag.

På den beskattningsbara förmögenheten, dvs. den skattepliktiga förmögenhet
som överstiger grundavdraget, tillämpas enligt beredningens förslag
följande skatteskala.

Beskattningsbar förmögenhet, kr.
— 100 000
100 000— 250 000
250 000— 500 000
500 000—1 500 000
1 500 000—

Förmögenhetsskatt, kr.

1,0 % inom skiktet
1 000 + 1,5 % ”

3 250 + 2,0 % ”

8 250 + 2,5 % ”

33 250 + 3,0 % ”

Beredningen föreslår också en ny begränsningsregel som skall ersätta
både 30 gångerregeln och 80 procentspärren. Enligt den föreslagna regeln
skall förmögenhetsskatten för fysisk person eller oskiftat dödsbo nedsättas,
om denna skatt och den statliga inkomstskatten tillsammans är högre
än de belopp som framgår av följande skala.

Statlig beskattningsbar
inkomst, kr.

—100 000
100 000—250 000
250 000—500 000
500 000—

Summa statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
kr.

75 % inom skiktet
75 000 + 80 % ”

195 000 + 85 % ”

407 500 + 90 % ”

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

Förslaget innebär att förmögenhetsskatten nedsätts med överskjutande
belopp. Reduktionen maximeras dock till högst hälften av förmögenhetsskattens
belopp i stället för högst skatten på halva den skattepliktiga förmögenheten
som f. n. gäller.

Enligt beredningen ger begränsningsskalan i sin nedre del ungefär samma
resultat som den nuvarande 30 gångerregeln. Den täcker också in några
''mellanfall”, som inte omfattas av de gällande begränsningsreglerna. Skalans
övre del motsvarar i stort sett 80 procentspärren men innebär en
skärpning i de högsta inkomstlägena.

I fråga om förmögenhetsbeskattningens allmänna utformning ansluter
jag mig till beredningens uppfattning att man bör bibehålla systemet med
en fristående förmögenhetsskatt, som endast undantagsvis bör sammankopplas
med inkomstskatten.

När det gäller skattepliktsgränsen har beredningen, som
framgår av den föregående redogörelsen, föreslagit en differentiering av
grundavdragets storlek för gifta personer och med dem likställda på den
ena sidan och för ensamstående skattskyldiga på den andra. Enligt beredningen
skulle det vara motiverat med ett högre grundavdrag för den förra
kretsen än för den senare.

Enligt min mening föreligger inte tillräcklig anledning att i detta avseende
göra skillnad mellan gifta och ogifta. Liksom hittills bör det skattefria
gränsbeloppet vara detsamma för båda grupperna. Därför anser jag för
min del att skattepliktsgränsen bör bestämmas till 150 000 kr. även för
de ensamstående skattskyldiga. Som jag förut framhållit anser jag en sådan
uppräkning motiverad bl. a. med hänsyn till den allmänna höjningen av fastigheternas
taxeringsvärden. Eftersom en skärpt förmögenhetsbeskattning
inte bör drabba de små förmögenheterna, som i stor utsträckning omfattar
egna hem o. d., synes mig en allmän skattepliktsgräns vid 150 000 kr. vara
väl avvägd. Jag föreslår således en generell höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen till 150 000 kr. För vissa juridiska personer,
såsom ideella föreningar m. fl. bör dock den nuvarande skattepliktsgränsen
vid 5 000 kr. kvarstå.

Vad härefter angår utformningen av den skatteskala som skall
tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen måste den i viss utsträckning bestämmas
av den utjämningspolitik som jag inledningsvis berört. För beskattning
av annan förmögenhet än sådan som är nedlagd i familjeföretag
och enskilda jordbruk, dvs. förmögenhet i allmänhet, synes mig den av
kapitalskatteberedningen föreslagna skatteskalan vara i stort sett väl avvägd
med hänsyn till de fördelningspolitiska och andra effekter man vill nå.
Enligt min mening finns dock skäl för en viss justering av skalan. Det skikt
av förmögenheten som skall beskattas efter 2 % bör utsträckas i förhållande

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

till beredningens förslag så att skiktet omfattar skattepliktiga förmögenheter
mellan 400 000 kr. och 1 000 000 kr. Vidare bör det skikt på vilket eu
skatt av 2,5 % skall uttas omfatta alla skattepliktiga förmögenheter över
1 000 000 kr. Den beskattning efter 3,0 % som beredningen föreslagit för
förmögenheter över 1 500 000 kr. kan nämligen antas i regel sakna praktisk
betydelse med hänsyn till verkningarna av den begränsningsregel som jag
ämnar föreslå. Vid en internationell jämförelse skulle därför en sådan procentsats
i realiteten vara vilseledande.

Innebörden av mitt förslag i jämförelse med nuvarande regler och kapitalskatteberedningens
förslag belyses i nedanstående tabell.

Förmögenhet, kr.	Förmögenhetsskatt vid skiktets nedre gräns, kr.	Förmögenhetsskatt inom skiktet, %.
Nuva- rande regler	Kapital- skattebe- redningen1	För- slaget	Nuva- rande regler	Kapital- skattebe- redningen1	För- slaget
1	2	3	4	5	6	7
— 100 000	0	0	0
100 000— 150 000	0	0	0	0,8	—	_
150 000— 200 000	400	0	0	1,0	1,0	1,0
200 000— 250 000	900	500	500	1,3	1,0	1,0
250 000— 400 000	1 550	1 000	1 000	1,3	1,5	1,5
400 000— 650 000	3 500	3 250	3 250	1,6	2,0	2,0
650 000—1 000 000	7 500	8 250	8 250	1,6	2,5	2,0
1 000 000—1 650 000	13 100	17 000	15 250	1,8	2,5	2,5
1 650 000—	24 800	33 250	31 500	1,8	3,0	2,5

1 Kapitalskatteberedningens förslag för gifta.

Med den skärpta skatteskala jag här föreslagit kommer man även i fortsättningen
att behöva något slags begränsning av den skattebelastning som
enligt de allmänna reglerna kan åvila en skattskyldig.

Den nya begränsningsregel som kapitalskatteberedningen föreslagit
skiljer sig, som framgår av den redogörelse jag förut lämnat, särskilt
i ett par avseenden från den nuvarande 80 procentregeln. Dels har skattereduktionen
ställts i viss relation till den skattskyldiges statligt beskatt -ningsbara inkomst. Dels är det bara förmögenhetsskatten som reduceras enligt
förslaget, medan reduktionen enligt 80 procentregeln kan avse även statlig
inkomstskatt.

Några remissinstanser har uppfattat kapitalskatteberedningens förslag
till ny begränsningsregel som en klar teknisk förbättring. Flera remissinstanser
har emellertid anfört kritiska synpunkter mot förslaget. Det har
framför allt ansetts att begränsningsregeln även i fortsättningen bör sätta en
absolut spärr för både inkomst- och förmögenhetsbeskattning. Begränsningsregeln
bör vidare liksom nu ta sikte på det lågavkastande kapitalet.

Med den höga totalbeskattning som både enligt nuvarande regler och i än

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970 99

högre grad enligt nu föreslagna regler för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
kan belasta den skattskyldige framstår det för mig som naturligt
att begränsningsregeln konstrueras som en spärr för totalbeskattningen.
Den nuvarande 80 procentregeln avser att utgöra en sådan spärr.
Enhgt min mening bör den spärr som skall tillämpas efter de nya beskattningsreglernas
införande i princip ha samma syfte. I likhet med beredningen
anser jag det i hög grad önskvärt att spärregeln tillämpas ex officio
av myndigheterna, dvs. utan särskild ansökan av den skattskyldige.

Den nya begränsningsregeln bör träda i funktion, när summan av de skatter
som påförts den skattskyldige i form av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt sjömansskatt och kommunala skatter överstiger en viss procent
av hans inkomst. Enligt min mening bör totalskatten sättas i relation
till statligt beskattningsbar inkomst i stället för som nu till taxerad inkomst
ökad med beloppet av avdragna kommunalutskylder. Detta får ses mot bakgrund
av det förslag att slopa kommunalskatteavdraget som läggs fram för
inkomstbeskattningens vidkommande. Relationen till den beskattningsbara
inkomsten bör vidare enligt min mening differentieras något efter inkomstens
storlek. Jag föreslår med hänsyn härtill att skattereduktionen skall
avse det belopp varmed totalskatten överstiger 80 % av beskattningsbar inkomst
upp till 200 000 kr. Till den del den beskattningsbara inkomsten är
högre än 200 000 kr., bör reduktionen avse den skatt som överstiger 85 %
av inkomsten. Liksom nu bör gälla att skattereduktionen maximeras till
högst summan av den statliga inkomstskatten och skatten på halva förmögenheten.
Någon ytterligare reduktionsregel motsvarande den nuvarande
30 gångerregeln behövs inte enligt min mening. Den föreslagna skatteskalan
och begränsningsregeln torde i stort sett ta tillräcklig hänsyn till de lågavkastande
förmögenheterna.

För makar som lever tillsammans bör rätten till skattebegränsning liksom
nu i princip bedömas med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomster
och skatter. Pa samma sätt som makar bör liksom i andra skattesammanhang
behandlas de som, utan att vara gifta, lever tillsammans om de tidigare
varit gifta eller gemensamt har eller haft barn. I den mån barn i förmögenhetsavseende
beskattas tillsammans med föräldrarna bör även den förhöjda
förmögenhetsskatt som med anledning därav påförts föräldrarna eller en av
betraktas som en del av dessas skatt vid reduktionen. Däremot skall i
sådant fall barnets inkomst givetvis inte påverka bedömningen av skatternas
relation till föräldrarnas inkomst.

Fall finns då skattskyldig har rätt att enligt särskilda föreskrifter erhålla
skattenedsättning genom avräkning av skatt. Jag tänker närmast på det avdrag
från skatt som skall få ske vid inkomstbeskattningen enligt vad jag
föreslagit. Hit hör också de fall, då utländsk skatt enligt avtal, som träffats
med annan stat för att undvika dubbelbeskattning, får avräknas från svensk
skatt. Jag föreslår i nära anslutning till kapitalskatteberedningen att skatte 7

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 71

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

nedsättning enligt begränsningsregeln bestäms som om något avdrag ellei
någon avräkning inte skett.

Som jag förut nämnt bör den nya begränsningsregeln tillämpas ex officio
av myndigheterna. Därigenom ställs på dessa krav som i och för sig kan
medföra vissa komplikationer. Bl. a. måste vid skattebegränsningen beaktas
även sådan kommunalskatt som påförts den skattskyldige i annan kommun
än hemortskommunen. De tekniska hjälpmedel som numera står uppbördsmyndigheterna
till buds underlättar emellertid problemens lösning. Vissa
svårigheter avseende bl. a. kommunikationen mellan myndigheter kvarstår
men bör kunna övervinnas.

Den föreslagna begränsningsregeln bör intas i en särskild författning som
ersätter den nuvarande förordningen angående 80 procentregeln. Även den
särskilda författningen om motsvarande begränsning av preliminär skatt
(SFS 1952:411) blir överflödig genom ex officioförfarandet. De vanliga
jämkningsreglerna i uppbördsförordningen (1953:272) torde vara tillräckliga.

I den särskilda författningen bör regleras även den inbördes ordning i vilken
nedsättning får ske av statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Med
hänsyn till att det är förmögenhetsbeskattningen som kan sägas framkalla
behovet av en begränsningsregel bör enligt min mening begränsningen i forsta
hand avse förmögenhetsskatten. Detta kan vara av betydelse t. ex. i det förut
berörda fallet då den skattskyldige enligt dubbelbeskattningsavtal har rätt
att från svensk inkomstskatt avräkna utländsk skatt. Om reduktionen enligt
begränsningsregeln i första hand sker på den statliga inkomstskatten, kan
detta inverka ogynnsamt på den skattskyldiges möjligheter att utnyttja sin
rätt att avräkna den utländska skatten. Men om rätten till avräkning för utländsk
skatt avser förmögenhetsskatt bör det omvända gälla, så att reduktionen
enligt begränsningsregeln i första hand avser statlig inkomstskatt.
Bestämmelserna"bör alltså utformas så att utrymme ges för en sådan tilllämpning
som är fördelaktigast för den skattskyldige.

Jag återkommer nu till frågan om familjeföretagens behandling
vid förmögenhetsbeskattningen.

Som jag förut framhållit talar starka skäl för en viss försiktighet när det
gäller beskattningen av sådan förmögenhet som investerats i enskilda företag
och jordbruk och som kan sägas representera ett ”arbetande” kapital
i ägarens näringsverksamhet. Enligt min mening bör därför ägare av mindre
och medelstora företag och jordbruk såvitt möjligt undantas från den
skärpning av förmögenhetsskatten som föreslås. Man behöver då särskilda
regler som har till syfte att i stort sett bibehålla nuvarande nivå för beskattningen
av deras förmögenhet.

Hur man lämpligen bör utforma dessa regler kan självfallet diskuteras.
Det angivna syftet kan tillgodoses på olika sätt och hänsyn måste tas till

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

skilda faktorer. Underlag saknas emellertid f. n. för en mera ingående bedömning
av hela detta problemkomplex. Enligt min mening bör frågan om
den lämpliga utformningen av en särbehandling av familjeföretagen och de
med dem jämförliga jordbruken närmare utredas. Eftersom kapitalskatteberednmgen
annu inte slutfört sitt uppdrag, anser jag lämpligt att beredningen
närmare överväger denna beskattningsfråga i sitt fortsatta arbete,
som åtminstone vad gäller hänsynstagande till latent skatteskuld berör familjeföretagen.
För att åstadkomma en rimlig avvägning av familjeföretagens
föimögenhetsbeskattning intill dess att man kommit fram till en slutlig
lösning är emellertid en provisorisk lösning angelägen. Det förslag jag nu
lägger fram, får därför ses som ett sådant provisorium. Det ligger i sakens
natur att de provisoriska reglerna måste få en ganska schablonartad karaktär.

Den kategori förmögenheter som närmast kommer i betraktande i detta
sammanhang är de förmögenheter som i huvudsak utgör arbetande kapital
i mindre och medelstora rörelser och jordbruk. Självfallet kan allt kapital
som nedlagts i ett företag i och för sig karakteriseras som arbetande kapital.
Vad man här syftar på är emellertid endast de fall där kapitalet och därmed
även företaget ägs av en eller ett fåtal fysiska personer och där detta kapital
även i forhållande till ägaren i övervägande grad är bundet i företaget.
Därigenom skiljer sig alltså detta kapital från t. ex. det kapital som en person
placerat i aktier i ett börsnoterat företag. Kapital av det senare slaget
kan i allmänhet lättare lösgöras av ägaren genom en försäljning av aktierna.
En sådan försäljning inverkar i regel inte på företagets fortbestånd, vilket
däremot kan bli fallet om ägaren lösgör kapital som är nedlagt i hans eget
foretag. Jag har förut framhållit de svårigheter som kan uppkomma för
ägare av familjeföretag och jordbruk, om deras förmögenheter belastas med
en alltför hård förmögenhetsbeskattning.

Som framgår av vad jag förut anfört är det endast de mindre och medelstora
familjeföretagen som enligt min mening bör tillgodoses genom en särbehandling.
Det är i första hand denna kategori för vilken en skärpt förmögenhetsbeskattning
kan medföra stora svårigheter av de slag jag förut
berört. Till dessa kan även läggas bl. a. nu rådande kreditsvårigheter som
i särskilt hög grad gör sig gällande för de mindre och medelstora företagen
och som därför i inte oväsentlig grad bidrar till att anstränga deras
likviditet i samband med betalning av skatt. Alla dessa svårigheter berör
mte pa samma satt de större familjeföretagen, som i likviditetshänseende
\anligen

Hur gränsen lämpligen bör dras mellan den ena och den andra kategorin
företag kan givetvis diskuteras.

Eftersom gränsdragningen är avsedd att ske i samband med förmögenhetstaxenngen
ligger det emellertid enligt min mening närmast till hands
att lagga avgörande vikt vid det samlade förmögenhetsvärde som företaget

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

representerar, antingen företaget driver rörelse eller jordbruk och skogsbruk.
Förmögenhetsvärdet bör enklast kunna bedömas med ledning av deklarationsvärdet
för aktierna, om företaget är ett aktiebolag. Bedrivs företaget
i annan form bör förmögenhetsvärdet beräknas till det nettovärde
som framgår av självdeklarationens förmögenhetssammanställning och som
utgör skillnaden mellan de tillgångar och skulder som skall medtas vid förmögenhetsberäkningen.
Detta bör gälla även när företaget bedriver jordbruk
eller skogsbruk. I fråga om skogsbruk bör bland företagets tillgångar
givetvis medtas även sådana medel som insatts på skogskonto. Vad särskilt
skulderna angår kan naturligen uppkomma svårigheter att göra en riktig
fördelning mellan de skulder som är hänförliga till företaget och dem som
kan vara hänförliga till den skattskyldiges förmögenhet av annat slag eller
till hans personliga skulder. Jag tänker bl. a. på skatteskulderna. I sådana
oklara fall bör enligt min mening en skälig proportionering kunna göras.

Vilka företag som skall kunna hänföras till kategorin mindre och medelstora
företag bör lätt kunna bedömas med ledning av det förmögenhetsvärde
som företaget kan beräknas ha enligt den relativt enkla metod jag nu föreslagit.
En övre gräns måste dras och var denna gräns bör gå kan självfallet
bedömas olika. För min del anser jag att de mindre och medelstora företagens
intressen kan anses tämligen väl tillgodosedda, om man stannar för
att i princip acceptera att sådana företag vilkas förmögenhetsvärde icke
överstiger 2 milj. kr. får bli föremål för den särbehandling som jag avser
att föreslå i det följande.

Jag är fullt medveten om att en sådan gränsdragning innebär en tämligen
grov schablon och att därigenom vissa tröskeleffekter kan uppkomma.
Enligt min mening är det dock angeläget att bestämmelserna utformas så
att tillämpningen inte kompliceras i onödan. Härtill kommer att de föreslagna
bestämmelserna är avsedda att vara provisoriska. Det är därför av
så mycket större betydelse att man genom enkla regler försöker undvika
skattetvister under mellantiden.

Emellertid kan även en nedre gräns för särbehandlingen av familjeföretagen
dras. Enligt den skala för förmögenhetsbeskattningen som jag föreslår
inträder knappast någon skärpning av förmögenhetsbeskattningen för
förmögenheter under 500 000 kr. Endast i skiktet närmast under 500 000-kronorsgränsen kan en obetydlig skärpning uppkomma i förhållande till
den nuvarande skatteskalan. Med hänsyn härtill bör den nedre gränsen sättas
in så att en särbehandling enligt föreslagna regler över huvud taget inte
kommer i fråga beträffande sådan skattskyldig delägare i familjeföretag
vars skattepliktiga förmögenhet inte överstiger 500 000 kr. Även en sådan
regel bör enligt min mening vara ägnad att förenkla tillämpningen av de
bestämmelser som föreslås beträffande förmögenhet omfattande större eller
mindre andelar i familjeföretag.

Av det jag förut sagt framgår att det typiska för de företag — inklusive

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

jordbruken — som i princip bör omfattas av särbehandlingen, är att ägarkretsen
i det väsentliga är begränsad. Företaget ägs alltså till huvudsaklig
del av en person eller av ett fåtal personer. Frågan blir då hur stor del av
företaget som måste ägas av denna personkrets. I det senare fallet uppkommer
dessutom frågan hur stor ägarkretsen kan vara utan att företaget förlorar
sin karaktär av vad som kan kallas ”fåmansföretag” eller vad jag i det
föregående — kanske mera populärt — benämnt familjeföretag. Samma frågor
har tidigare aktualiserats. Som exempel kan nämnas fåmansbolagens
skattskyldighet för aktieutdelning. De gränsdragningar som därvid tillämpas
bör enligt min mening kunna vara vägledande även i detta sammanhang.
Med anknytning i viss mån till dessa gränsdragningar föreslår jag
därför att förutsättningarna skall anses uppfyllda, om företaget till minst
75 % ägs av den skattskyldige ensam eller i förening med ett fåtal andra
personer. För att undvika svårigheter vid tillämpningen bör den nu avsedda
ägarkretsen omfatta högst tio personer. Antalsbegränsningen bör gälla oavsett
om ägarna av företaget är sinsemellan besläktade eller ej. Anledning
saknas enligt min mening att, såsom vid bedömningen av ett fåmansbolags
skattskyldighet för mottagen aktieutdelning, ev. räkna med en större ägarkrets
än tio personer endast därför att de är besläktade med varandra.

Villkoret att 75 % av företaget ägs av högst tio fysiska personer bör gälla
såväl omedelbar äganderätt som indirekt sådan genom förmedling av juridisk
person. Exempel på den senare formen av äganderätt utgör det inte
ovanliga fallet att en person innehar aktier i ett bolag som i sin tur äger
aktierna i ett annat bolag.

Förutsättningen att ägarintresset uppgår till minst 75 % av företaget bör
i fråga om företag som bedrivs i aktiebolagsform anses uppfylld när 75 %
av aktierna i bolaget ägs av högst tio personer. Motsvarande bör gälla i fråga
om andelar i handelsbolag, kommanditbolag o. d. I fråga om företag som
drivs i annan form -—- dit hör den enskilda firman som mestadels ägs av en
person — bör ägarintresset mätas i relation till vad som enligt vanliga grunder
motsvarar det egna kapitalet, dvs. skillnaden mellan tillgångar och
skulder. Jordbruksföretag, som bedrivs i annan form än de nyssnämnda
bolagsformerna, kan bedrivas antingen av ägaren ensam eller av honom i
förening med två eller flera meddelägare eller också på motsvarande sätt
av en arrendator eller av några arrendatorer tillsammans. I det förra fallet
kan ägarintresset mätas enligt den nyssnämnda allmänna regeln. I fråga om
arrendejordbruket bör ägarandelen bestämmas efter arrendatorns andel i det
som för honom representerar det egna kapitalet i jordbruket, dvs. även här
skillnaden mellan tillgångar och skulder.

För att man skall kunna tala om familjeföretag i den speciella mening
som här avses räcker det emellertid inte att enbart konstatera att minst 75 %
av företaget ägs av den skattskyldige ensam eller tillsammans med högst
nio andra personer. Enligt min mening behövs även vissa andra precise -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

ringar. Dessa preciseringar syftar till att ytterligare markera att den skattskyldige
— dvs. den vars förmögenhetsbeskattning det är fråga om — i ekonomiskt
avseende måste vara i ganska hög grad beroende av sitt företag.

Som förutsättning för en särbehandling vid förmögenhetsbeskattningen
bör därför enligt min mening krävas, att det av omständigheterna klart
framgår att den skattskyldige har sin väsentliga försörjning av företaget.

Av det jag förnt anfört framgår att företagets verksamhet i princip bör
avse endast rörelse eller jordbruk, som den skattskyldige bedriver. Detsamma
bör givetvis gälla även när verksamheten bedrivs av t. ex. ett aktiebolag
eller handelsbolag i vilket den skattskyldige äger del. Verksamheten får alltså
inte omfatta sådant som t. ex. uthyrning eller förvaltning av fastigheter
eller förvaltning av värdepapper. Om den skattskyldige utom rörelse även bedriver
förvaltningsverksamhet i endast obetydlig omfattning, bör man dock
kunna bortse därifrån. Beträffande jordbruksfastighet bedrivs jordbruket
eller skogsbruket vanligen av fastighetens ägare, som då är att bedöma som
företagare. Men om fastigheten helt eller delvis utarrenderats bör jordbruket
eller skogsbruket till motsvarande del anses bedrivet av arrendatorn och hans
ev. medarrendatorer. Till den delen bör alltså inte ägaren betraktas som företagare.
Om jordbruksfastighet innehas med fideikommissrätt, bör givetvis
fideikommissarien i detta sammanhang vara likställd med fastighetsägare.

Frågan om den skattskyldige haft sin väsentliga försörjning av rörelse
eller jordbruk som han bedrivit i enlighet med det nu sagda, bör i allmänhet
utan större svårighet kunna bedömas efter förhållandet mellan den inkomst
som den skattskyldige haft av rörelsen eller jordbruket å ena sidan
och den sammanlagda inkomsten som han kan ha haft av andra inkomstslag.

Jag vill emellertid framhålla att jämförelsen inte kan göras enbart beloppsmässigt.
Hänsyn måste enligt min mening också tas till det inte ovanliga
förhållandet att resultatet av en rörelse eller av ett jordbruk eller skogsbruk
kan variera från år till år och att förvärvskällan t. o. m. kan visa underskott
under mer än ett år, utan att det fördenskull behöver sättas i
fråga att den skattskyldige ändå haft sin väsentliga försörjning av denna
förvärvskälla. Den omständigheten att den skattskyldige i fall som dessa
t. ex. har en mindre kapitalinkomst vid sidan av sitt jordbruk bör inte utan
vidare ändra bedömningen. Endast om det framgår att den skattskyldige regelmässigt
har inkomst av annat slag som klart överväger, finns enligt min
mening anledning att bedöma frågan om den väsentliga försörjningen annorlunda.
Jag syftar här på fall som t. ex. när en person med en normalt
betydande inkomst av tjänst eller av fritt yrke även har en jordbruksfastighet,
varav inkomsten dock understiger den andra inkomsten.

Eftersom det här gäller en särbehandling vid kapitalbeskattningen bör
enligt min mening som en ytterligare förutsättning krävas att företaget i
fråga också dominerar i förmögenhetsavseende vid jämförelse med de öv -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

riga förmögenhetstillgångar som den skattskyldige kan ha. Jag anser således
att den skattskyldige bör ha minst 75 % av sin totalförmögenhet nedlagd
i företaget. När den skattskyldige samtaxeras för förmögenhet med
make och, i förekommande fall, med hemmavarande barn under 20 år, bör
motsvarande gälla i förhållande till den gemensamt beskattade förmögenheten.

Beräkningen av hur stor andel av den skattskyldiges förmögenhet som
är nedlagd i företaget kan givetvis ske på olika sätt. För egen del anser jag
att ett i stort sett riktigt resultat nås, om jämförelsen avser nettovärdet av
de olika förmögenhetsdelarna, dvs. den del som avser företaget resp. den
del som avser övrig egendom. Man bör med andra ord beakta även skulderna.
För det fall att rörelsen bedrivs i form av aktiebolag, bör de för aktierna
fastställda deklarationsvärdena utan vidare kunna godtas som förmögenhetsvärden
även i detta sammanhang. I fråga om värdet av företag
som drivs i annan form, är man på vanligt sätt hänvisad till en beräkning
av vad som motsvarar den skattskyldiges andel i nettokapitalet, dvs. den
del som på honom belöper av skillnaden mellan de tillgångar och skulder
i företaget, som skall beaktas vid förmögenhetsberäkningen. När fråga är
om rörelse eller jordbruk varav inkomsten redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder, bör värdet av dessa tillgångar normalt framgå av det till räkenskaperna
fogade inventariet. I fråga om jordbruksfastighet som redovisas
enligt kontantprincipen måste värdena framgå av självdeklarationens
förmögenhetssammanställning.

Hittills har jag utgått från normalfallet att fråga är om endast ett företag
som helt eller delvis ägs av den skattskyldige. Inte ovanligt är emellertid
att den skattskyldige bedriver verksamhet genom två eller flera företag av
olika slag. Som exempel kan nämnas, att den skattskyldige utom en jordbruksfastighet
även driver ett mindre sågverk, det senare kanske i form av
aktiebolag. Det bör enligt min mening vara möjligt att även i sådana fall
betrakta den samlade verksamheten som om fråga var om ett företag ur
förmögenhetssynpunkt. De olika förutsättningarna för särbehandling vid
kapialbeskattningen som jag förut uppställt för de fall då den skattskyldige
har endast ett företag bör då i stället gälla den samlade verksamheten. Kravet
att den skattskyldiges förmögenhet till viss del skall vara hänförlig till
företagets förmögenhetsvärde bör på motsvarande sätt avse företagens sammanlagda
förmögenhetsvärde. Detta värde får inte överstiga 2 milj. kr. Även
kravet att verksamheten skall vara av väsentlig betydelse för den skattskyldiges
försörjning bör på motsvarande sätt gälla den samlade verksamheten.

Om man godtar att hänsyn vid förmögenhetsberäkningen tas till den samlade
verksamheten, är det naturligt att fordra ett visst inre sammanhang
mellan företagen i fråga. Endast om denna förutsättning är för handen, är
det enligt min mening motiverat att utsträcka särbehandlingen till det sam -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

manlagda förmögenhetsvärdet. Gemenskapen är tydlig i det nyssnämnda
exemplet, då det ena företaget har till direkt syfte att tillgodogöra sig produkterna
av det andra. Man bör alltså anlägga något av samma bedömning
som enligt föreskrifterna i punkt 3 av anvisningarna till 18 § kommunalskattelagen
(1928:370) om vad som är att hänföra till en förvärvskälla,
även om det här kan vara fråga om olika förvärvskällor.

Oskiftat dödsbo efter en person, som ensam eller tillsammans med andra
personer varit ägare till rörelse, jordbruk eller skogsbruk som här avses,
bör i fråga om den föreslagna särbehandlingen i förmögenhetsavseende
principiellt behandlas på samma sätt som den avlidne om denne levt. Detta
innebär att alla de förutsättningar som enligt det av mig framlagda förslaget
uppställts för att en särbehandling skall få tillämpas också måste vara
uppfyllda för dödsboets vidkommande. Det bör emellertid erinras om att
dödsbo redan enligt nu gällande bestämmelser endast under begränsade
förutsättningar kan behandlas som självständigt skattesubjekt från och
med det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter
det år då dödsfallet inträffade. Härom hänvisas till bestämmelserna i 53 §
3 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen (1928: 370). Samma begränsning
bör gälla i fråga om den särbehandling som ett oskiftat dödsbo kan få
enligt nu föreslagna regler. Efter utgången av den nämnda tidsperioden
kan det alltså bli dödsbodelägaren som får skatta för sin andel i dödsboets
förmögenhet, inklusive familjeföretag.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag inte finner anledning att nu
föreslå någon ändring av den i detta lagrum angivna gränsen för skattepliktig
förmögenhet, som efter nämnda tidsperiod inte får av dödsboet överskridas.

Av det jag tidigare anfört framgår att den särbehandling som är avsedd
komma ägarna av de mindre och medelstora familjeföretagen till del i princip
inte bör gå ut på något annat än att i stort sett bibehålla den nuvarande
nivån för beskattningen av deras förmögenhet. Det är alltså i och för sig
inte meningen att ge dem längre gående favörer i detta avseende. Denna utgångspunkt
bör då också vara bestämmande när det gäller att avväga i
vilken grad de skattskyldiga inom kategorin i fråga skall undantas från
den skatteskärpning som den föreslagna förmögenhetsskatteskalan annars
kan komma att föra med sig. Även här gäller det att om möjligt finna en
enkel schablonlösning.

Vid mina överväganden har jag kommit till resultatet att, om man stannar
för att särbehandlingen skall kunna komma i fråga endast beträffande
sådana företag, vilkas förmögenhetsvärde inte överstiger 2 milj. kr.,
det avsedda syftet i stort sett kan uppnås genom att delägarna får en reduktion
med 25 % av värdet av sin förmögenhet över 500 000 kr. För förmögenhetsskiktet
upp till 500 000 kr. bör ingen reduktion medges, eftersom

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970 107

särbehandlingen enligt vad jag förut sagt inte är påkallad beträffande förmögenheter
inom detta skikt. Den skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet
bör alltså sedan det nämnda 25 procentavdraget gjorts motsvara beloppet
500 000 kr. ökat med 75 % av den återstående förmögenheten. På
slutsumman skall i princip skatt utgå i vanlig ordning enligt den föreslagna
skatteskalan.

Effekten av den angivna konstruktionen kan belysas med ett exempel.
En person A är delägare i ett familjeföretag vars värde uppgår till nära
2 milj. kr. Hans andel i företaget uppskattas till 1,5 milj. kr. Värdet av
hans övriga förmögenhet antas uppgå till 500 000 kr., som i detta fall är
maximum med hänsyn till kravet att värdet av A:s andel i familjeföretaget
inte får understiga 75 % av A:s totalförmögenhet. Om A:s hela förmögenhet
reduceras enligt angivna grunder, återstår för A en beskattningsbar
förmögenhet av 1 625 000 kr. Skatten härpå utgör enligt den föreslagna
skalan 30 875 kr. Denna skatt kan jämföras med den skatt han annars
skulle haft att erlägga på en beskattningsbar förmögenhet av 2 milj. kr.
enligt samma skala eller 40 250 kr. A får således en nedsättning av skatten
med 9 375 kr. Om man jämför med den förmögenhetsskatt som A enligt
nuvarande regler skulle ha erlagt på en beskattningsbar förmögenhet av
2 milj. kr. eller 31 100 kr. finner man att skatten efter reduktion enligt de
föreslagna reglerna håller sig på en i stort sett oförändrad nivå, i detta fall
225 kr. lägre (se tabell 1).

Som framgår av vad jag anfört är den föreslagna reduktionsregeln så
konstruerad att reduceringen av förmögenhetsvärdet omfattar även den
förmögenhet som den skattskyldige kan ha vid sidan av den förmögenhet
som är nedlagd i företaget. Härigenom vinner man större enkelhet vid
tillämpningen. Om reduktionen skulle avse endast den i företaget nedlagda
förmögenheten, skulle myndigheterna ofta nödgas mera noggrant granska
den skattskyldiges fördelning av förmögenheten mellan de olika delarna.
Det kan många gånger vara svårt att vid en sådan gränsdragning bedöma
i vad mån vissa tillgångar, t. ex. bankmedel in. m., är att hänföra till företaget
i fråga och tvister kan lätt uppkomma mellan den skattskyldige och
myndigheterna. Jag vill dock framhålla att den föreslagna reduktionsregelns
effekt på vad som kan kallas sidoförmögenheten, dvs. den del av den
skatt skyldiges förmögenhet som inte ligger i företaget, är automatiskt begränsad
genom att den i företaget nedlagda delen av hans förmögenhet enligt
de i förslaget uppställda förutsättningarna måste uppgå till minst 75 %
av totalförmögenheten. Det säger sig självt att sidoförmögenhetens relativa
storlek varierar i de enskilda fallen. I det stora flertalet fall torde den
övervägande delen av den skattskyldiges förmögenhet vara nedlagd i familjeföretaget.
Om sidoförmögenheten är så stor att den i företaget nedlagda
förmögenheten understiger nämnda procenttal, bortfaller rätten till

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

särbehandling. Slutligen vill jag i detta sammanhang på nytt erinra om de
föreslagna reglernas provisoriska karaktär.

Med en förmögenhetsbeskattning som är utformad i enlighet med vad jag
här föreslagit åstadkommer man enligt min mening en rimlig skärpning av
den vanliga förmögenhetsbeskattningen för de stora förmögenheterna.
Samtidigt tar man rimlig hänsyn till ägarna av de mindre och medelstora
företagen så att de inte drabbas av en för hård beskattning som kan äventyra
företagens fortsatta existens. Därigenom kan alltså tillgodoses både de
fördelningspolitiska effekter man vill nå och den samhällsekonomiska
balans som man vill bevara.

Till belysande av effekterna av den nya skala för förmögenhetsbeskattningen
och reglerna i övrigt som jag föreslagit får jag hänvisa till tabellerna
1—2, som torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1 och 2.

Med tanke på höjningarna av fastighetstaxeringsvärdena föreslår jag
att den högre skattepliktsgräns som jag förordat får gälla vid 1971 års
taxering. De föreslagna reglerna bör i övrigt tillämpas med början vid 1972
års taxering, då alltså den nya förmögenhetsskatteskalan bör gälla. För
att undvika de tröskeleffekter, som kan uppkomma vid 1971 års taxeringgenom
att den hittillsvarande skalan tillämpas tillsammans med en höjd
skattepliktsgräns, föreslår jag en särskild upptrappningsregel för beräkning
av skatten i förmögenhetsskiktet närmast över denna gräns.

Arvsbeskattningen

Den nu gällande arvsskatteförordningen antogs år 1941 och ersatte den
då gällande förordningen från år 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för
gåva. Dödsbobeskattningen byggde i båda förordningarna helt på arvslottsbeskattningens
princip. Under tiden 1947—1958 skedde arvs- och gåvobeskattningen
genom både arvslotts- och kvarlåtenskapsbeskattning. På
grund av vissa olägenheter med denna kombination av beskattningssystem
slopades, som jag tidigare nämnt, kvarlåtenskapsskatten med verkan
fr. o. m. år 1959.

I direktiven till kapitalskatteberedningen anförde jag, att fördelarna och
nackdelarna med en arvslotts- resp. en kvarlåtenskapsbeskattning borde
övervägas. Vidare borde möjligheterna till schablonisering och förenkling
av arvs- och gåvoskattereglerna beaktas. Beredningen har ingående diskuterat
dessa frågor och slutligen stannat för en lösning, varigenom arvslottsprincipen
behålls för den nuvarande arvsskatteklass I och i övrigt ersätts
av ett kvarlåtenskapsskatteliknande system.

Vill man åstadkomma en väsentlig förenkling av det nuvarande komplicerade
systemet för arvsbeskattningen torde lösningen få sökas efter de riktlinjer
som beredningen angett. Enligt min mening har beredningen också

Knngl. Maj. ts proposition nr 71 år 1970

109

påvisat vissa fördelar med ett system, där lotternas storlek blir normerande
för den skatt som make och barn har att betala medan det sammanlagda
beloppet av arvslotterna blir avgörande för skattens storlek såvitt rör andra
mottagare. Ett på det sättet utformat system tillgodoser berättigade anspråk
på rättvis beskattning av lotter som tillkommer den avlidne närstående
personer samtidigt som det innebär en viss förenkling av beskattningen.
Av särskilt intresse är den sistnämnda synpunkten med tanke på de i vissa
avseenden relativt komplicerade frågor som följer av den nuvarande lagstiftningens
detaljreglering. Detta har också framhållits i ett flertal remissyttranden.

Å andra sidan innebär en schablonisering av det slag beredningen förordat
med nödvändighet vissa ojämnheter i beskattningen. Genom att beskattning
enligt den av beredningen förordade klass II sker så att skatten utgår
på det sammanlagda värdet av skilda lotter har denna beskattningsform i
vissa, låt vara mindre betydelsefulla avseenden, samma svagheter som den
gamla kvarlåtenskapsskatten. För den enskilde kan det vara svårt att förstå,
att storleken av den skatt som han slutligt skall betala kan vara beroende
mindre av lottens värde än av antalet medarvingar. Jämfört med arvslottsbeskattningen
torde också större svårigheter föreligga för den enskilde
att beräkna hur mycket av skatten som belöper på hans förvärv. I likhet
med åtskilliga remissinstanser anser jag mig därför inte böra förorda, att
det nu gällande systemet med en renodlad arvslottsbeskattning frångås. I
enlighet härmed bör därför den hittills gällande principen om skattens avpassande
efter skatteförmågan med hänsyn till lottens värde alltjämt vara
normerande. Skattskyldigheten bör sålunda enligt min uppfattning även
i fortsättningen vila på arvingar och testamentstagare, varvid dödsboet har
att förskjuta skatten.

Med hänsyn till den av mig nu förordade utformningen av arvsskattesystemet
blir arvingens släktskap i förhållande till den avlidne samt lottens
värde helt avgörande för skattens storlek. Man kunde i detta sammanhang
överväga att till grund för beskattningen lägga inte bara detta värde. Hänsyn
skulle också kunna tas till mottagarens ekonomiska ställning. Ett beaktande
härav, den s. k. tredje progressionsgrunden, skulle dock kräva kunskap
om mottagarens förmögenhets- och inkomstförhållanden inte bara vid
tiden för skattskyldighetens inträde utan också under viss tid dessförinnan.
Det torde, som beredningen också funnit, vara förenat med betydande svårigheter
att på ett rättvisande sätt beakta sådana förhållanden vid beskattningen,
Några önskemål om hänsynstagande till denna speciella progressionsgrund
har inte framförts från remissinstansernas sida och jag anser
mig i det följande kunna bortse från denna fråga.

Med utgångspunkt från arvslottsprincipen som grund för beskattningen
är det, som jag nyss antytt, för skattens höjd i första hand avgörande vil -

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

ken betydelse som bör tillmätas mottagarens släktskap i förhållande till
arvlåtaren eller testator. Även andra faktorer kan ha betydelse, såsom arten
av den verksamhet vissa stiftelser eller sammanslutningar utövar. Jag vill
därför först ta upp frågan om indelning i s katteklasser av skattepliktiga
lotter. Som jag tidigare nämnt utgår arvsskatten enligt fyra klasser.
Med bortseende tills vidare från klass III, vartill hänförs sådana juridiska
personer som är befriade från gåvoskatt, räknas till klass I efterlevande
make, barn, styvbarn eller avkomling till barn eller styvbarn. Till
klass II räknas bl. a. föräldrar, syskon, syskons avkomlingar och trotjänare
samt till klass IV övriga skattskyldiga. Till den sistnämnda klassen räknas
i regel fosterbarn och förutvarande make. Vidare beskattas enligt denna
klass förvärv till den som med arvlåtaren eller testator sammanlevt i s. k.
samvetsäktenskap oberoende av om parterna har eller har haft gemensamma
barn. Av klasserna I, II och IV har klass I den lindrigaste och klass IV
den strängaste skatteskalan.

I likhet med beredningen och remissinstanserna anser jag, att make och
barn i skattehänseende bör inta en mer gynnad ställning än flertalet andra
skattskyldiga. Lotter som tillkommer någon i denna personkrets bör därför
liksom hittills beskattas enligt skatteldass I.

Beredningen har föreslagit, att till denna klass också skall hänföras
person som vid tiden för dödsfallet sammanlevde med den avlidne, om
parterna tidigare varit gifta med varandra eller har eller har haft gemensamma
barn. Förslaget, som har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
ett stort antal remissinstanser, överensstämmer med den avgränsning som
i motsvarande fall gäller i inkomstskattehänseende.

Några remissinstanser har ansett, att kravet att de sammanlevande haft
barn med varandra inte bör upprätthållas i arvsskattesammanliang. Även
om vissa skäl kan anföras för en sådan ståndpunkt, anser jag det vara
olämpligt att ha olika bestämmelser vid inkomstbeskattningen och arvsbeskattningen.
Eftersom jag inte finner någon ändring i inkomstskattehänseende
motiverad, tillstyrker jag vad beredningen förordat. Förslaget
att beskatta förutvarande makes förvärv enligt klass I är jag däremot inte
beredd att tillstyrka.

En särskild fråga gäller arvsbeskattningen för fosterbarn. Dessa barn åtnjuter
ingen särställning i arvsrättsligt hänseende. Vid arvsbeskattningen
tillämpas klass IV eller — om nära släktskap föreligger eller något slags
anställningsförhållande kan påvisas — klass II. Lotter till övriga barn
i och utom äktenskap, adoptivbarn eller styvbarn beskattas, som tidigare
nämnts, i klass I. Beredningens förslag att även fosterbarns förvärv skall
beskattas i denna klass har inte mött erinringar vid remissbehandlingen.

Jag vill till en början erinra om att ett fosterbarn kan vara utackorderat
för en kortare tid i fosterhemmet. I sådana fall föreligger knappast den an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970 111

knytning till fosterföräldrarna som motiverar en gynnsammare behandling
i arvsskattehänseende. Å andra sidan kan sådana fall vara för handen där
det skulle vara stötande att vid arvsbeskattningen behandla fosterbarn på
annat sätt än andra barn. Detta är t. ex. fallet, om barnet redan i tidig ålder
placerats i fosterhem och därefter under lång tid stadigvarande vistats
hos fosterföräldrarna. För att undvika att fosterbarns förvärv under sådana
förhållanden beskattas hårdare än t. ex. fosterföräldrarnas egna barns
förvärv förordar jag, att fosterbarn i skattehänseende hänförs till klass I.
Som villkor för beskattning enligt denna klass bör gälla att barnet före
fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem. Begreppet stadigvarande
bör därvid ges motsvarande innebörd som i inkomstskattehänseende.
Om fosterlega utgår eller ej bör enligt min mening sakna betydelse för
frågan om fosterbarnets ställning i arvsskattehänseende.

Som framgår av vad jag tidigare anfört beskattas egendom, som tillfaller
gift person, efter släktskapet mellan dennes make och den avlidne, om
skatten därvid blir lägre. Detta innebär t. ex., att egendom, som testamenterats
till den avlidnes sonhustru, i regel beskattas enligt klass I. Men om
sonen är död vid arvfallet, beskattas egendomen enligt klass II. Beredningen
anser, att dödsfallet i ett fall som detta inte bör medföra högre beskattning.
Vidare föreslår beredningen att den för gift person medgivna lättnaden
också i nu angivna fall skall tillkomma den som enligt beredningens förslag
skall anses jämställd med make.

Med hänsyn till den utvidgning av makebegreppet som jag nyss förordat
biträder jag beredningens förslag på denna punkt. Det är enligt min mening
otillfredsställande, att frågan om tillämplig skatteklass för lott till barns
make görs beroende av om barnet lever eller ej vid testators död. Jag förordar
därför, att lott till barns make eller barns efterlevande make skall beskattas
enligt klass I. En förutsättning bör, som framgår av det sagda, vara
att äktenskapet eller det äktenskapsliknande förhållandet var bestående
vid barnets död.

Någon utvidgning av personkretsen i klass I utöver vad jag nu förordat
anser jag inte påkallad. Jag kan därför inte tillstyrka förslaget från vissa
remissinstanser att enligt klass I beskatta också föräldrars, syskons eller
trotjänares förvärv. Å andra sidan anser jag inte att någon inskränkning av
den nuvarande personkretsen i klass I är motiverad. Adoptivförhållande
bör alltså fortfarande räknas på samma sätt som släktskap.

När det gäller beskattningen av lotter till andra personer än dem, vars
förvärv beskattas enligt klass I, kan i fråga om klassindelningen i viss mån
andra värderingar göras än de som legat till grund för den nuvarande indelningen.
Jag bortser härvid t. v. från beskattningen av lotter till sådana mottagare
som f. n. hänförs till klass III. Beredningens förslag att sammanföra
de nuvarande klasserna II och IV till en klass har tillstyrkts eller lämnats

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

utan erinran av flertalet remissinstanser. I likhet med beredningen anser
jag, att den nära samhörighet mellan arvlåtare och arvinge som kan åberopas
till stöd för en gynnsammare beskattning av lotter enligt klass I normalt
inte föreligger mellan arvlåtare eller testator och personer utanför den
i klass I ingående personkretsen. Inte heller torde särskilda intressen påkalla
att, som f. n. gäller beträffande lotter till föräldrar eller syskon, hänsyn
tas vid beskattningen genom att lotterna beskattas enligt en särskild
klass. Å andra sidan anser jag det uppenbart, att testamenten till oskylda
personer ofta utgör ett uttryck för en under livstiden bestående samhörighetskänsla
mellan testator och testamentstagaren som testator genom testamentet
önskar manifestera. Nu anförda omständigheter talar enligt min mening
för att lotter till de mottagare som f. n. hänförs till klass II eller klass
IV bör beskattas enligt en och samma skatteklass. Jag föreslår därför, att
de nuvarande klasserna II och IV ersätts av en ny klass II.

Beskattningen av testamentslotter till mottagare, som i dag hänförs till
klass III, har enligt nuvarande lagstiftning uteslutande samband med mottagarnas
ställning i gåvoskatteliänseende. Förvärv, som är gåvoskattefria men
inte fria från arvsskatt, arvsbeskattas sålunda enligt den gynnsammare
skatteklass III. Beredningens förslag innebär en samordning av arvs- och
gåvoskattefriheten samtidigt som denna begränsas till att gälla lotter till
staten, försvarsstiftelser eller sammanslutningar som främjar högre undervisning
och vetenskaplig forskning. Förslaget har på denna punkt mött erinran
från ett stort antal remissinstanser. I olika hänseenden har farhågor
uttryckts för de negativa verkningar som ett genomförande av förslaget
kunde leda till. Bl. a. har framhållits, att ett genomförande av förslaget
skulle kunna äventyra den fortsatta verksamheten. Med hänsyn till den kritik
som anförts mot förslaget anser jag, att ställning först bör tas till frågan,
om en begränsning principiellt sett kan anses påkallad av den nuvarande,
förmånligare beskattningen av arv och gåvor till de stiftelser och
sammanslutningar det här är fråga om. Därefter torde få övervägas, om
några ändringar i skattehänseende bör ske inom ramen för ett sådant principiellt
ståndpunktstagande.

De nuvarande reglerna om arvs- och gåvoskattefrihet för stiftelser
och sammanslutningar, som främjar vissa allmännyttiga ändamål,
grundas på en traditionell uppfattning om dessa rättssubjekts insatser
i samhället, främst på det sociala området. Redan tidigt har denna syn kommit
till uttryck genom att rättssubjekten erhållit en skattemässigt förmånlig
behandling. Arvs- och gåvoskattefrihet har sålunda länge förekommit i fråga
om testamenten och gåvor till stiftelser och sammanslutningar som främjar
undervisning, fostran och sjukvård. Efter hand har en utvidgning skett
av skattefriheten för sammanslutningar med allmännyttig målinriktning.
Förhållandevis tidigt skedde emellertid en uppdelning med hänsyn till mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

113

tagarnas högre eller lägre grad av allmännyttig verksamhet. För en trängre
krets av stiftelser och sammanslutningar medgavs både arvs- och gåvoslcattefrihet
men för en vidare grupp bara gåvoskattefrihet. Beträffande den
senare gruppen ansågs dock att arvsbeskattningen borde mildras i förhållande
till vad annars skulle blivit fallet. En särskild arvsskatteklass III infördes
därför år 1911 i den då gällande 1894 års stämpelförordning. Kretsen
av mottagare i klass III har därefter, i anslutning till motsvarande utvidgning
av gåvoskattefriheten, successivt utvidgats och omfattar nu de allmännyttiga
stiftelser och sammanslutningar, för vilka jag närmare redogjort i
samband med behandlingen av gällande rätt.

Testamenten och gåvor till hithörande stiftelser och sammanslutningar
har sålunda under lång tid åtnjutit en förmånlig behandling i skattehänseende
på grund av att de ansetts främja för samhället som helhet behjärtansvärda
ändamål. Endast mycket tungt vägande skäl bör enligt min mening
föranleda att denna tradition frångås. Beredningens motivering för sitt förslag
har inte övertygat mig om att någon skärpning av beskattningsreglerna
på detta område är motiverad varför jag här föreslår en i princip oförändrad
beskattning.

Några remissinstanser har ifrågasatt, om inte den arvsskattefrihet som
f. n. gäller för vissa allmännyttiga stiftelser och sammanslutningar bör utvidgas
att gälla även sådana mottagare som åtnjuter endast gåvoskattefrihet.
Jag vill med anledning härav erinra om att de rättssubjekt som f. n.
åtnjuter både arvs- och gåvoskattefrihet avser att främja en i särskilt hög
grad allmännyttig verksamhet. Den verksamhet som samhället på detta
sätt önskat att speciellt gynna har bestämts efter ingående överväganden
och under sådana förutsättningar att det inte finns anledning att räkna
med att organisationer som fullföljer andra ändamål skall anses tillbakasatta.
Bl. a. med hänsyn härtill anser jag den ifrågasatta utvidgningen av
arvsskattefriheten obefogad.

En betydelsefull nyhet utgör beredningens förslag om en allmän övergång
från de nuvarande skattefria bottenbeloppen till grundavdrag. Förslaget
har över lag mottagits positivt. Jag har tidigare nämnt, att de skattefria
bottenbeloppen i arvsskatteförordningen i princip är utformade som
gränsbelopp, dvs. bottenbeloppet beskattas om det överskrids. Bara när det
är fråga om det särskilda avdraget för underåriga barn eller om försäkringsförvärv
är bottenbeloppen utformade som grundavdrag, dvs. endast det
överskjutande beloppet beskattas.

Övergång till grundavdrag är ett medel att erhålla en önskvärd lindring
av arvsbeskattningen i de lägre skikten. Praktiska skäl kan också anföras
för förslaget. Jag tillstyrker därför detta. Grundavdrag och skatteskalor
bör utformas så att någon skärpning i beskattningen inte sker av små och
medelstora arv. Grundavdragen bör också vara mindre i klass II än i klass I,

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

eftersom behovet av lindring i beskattningen av lott i klass II normalt är
avsevärt mindre än i klass I.

Med hänsyn till den av mig föreslagna utformningen av skatteskalorna
förordar jag, att grundavdraget i klass I bestäms för make till 30 000 kr.
och för barn till 15 000 kr. I likhet med beredningen föreslår jag att grundavdraget
för underårig! barn räknas upp till 3 000 kr. för varje år som
återstår tills barnet fyllt 20 år. För lott i klass II eller klass III föreslår jag,
att grundavdraget fastställs till 3 000 kr.

I samband med övergång från gränsbelopp till grundavdrag bör den i
19 § 3 mom. första stycket intagna sammanläggningsregeln upphävas, eftersom
denna inte är avsedd att tillämpas i fall där grundavdrag görs.

Beredningens förslag beträffande arvsskattens höjd skall ses
mot bakgrunden av dess uppdrag att dels söka förenkla arvsbeskattningen
i tekniskt hänseende, dels företa en omfördelning av skatten från fördelningspolitiska
synpunkter. De tekniskt genomgripande ändringar som beredningen
föreslagit har jag redan berört. Jag vill därför här bara erinra
om att den av beredningen föreslagna ändrade fördelningen av skatteuttaget
i hög grad underlättats av den samtidigt föreslagna ändrade indelningen i
skatteklasser. När det gäller de fördelningspolitiska synpunkterna har, som
nämnts, beredningen ansett det vara avgörande för skattens höjd att åstadkomma
lättnader i beskattningen av mindre arv till make och barn samt
principiellt en skärpning av beskattningen i övrigt.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att många remissorgan tillstyrkt
att en omfördelning av skatten sker i huvudsaklig överensstämmelse med
beredningens förslag. Flertalet remissinstanser har emellertid rest invändningar
mot förslaget i såväl tekniskt som materiellt hänseende. Jag skall
inte här åter gå in på de synpunkter som anförts i dessa avseenden utan
hänvisar till den redogörelse jag tidigare lämnat. Vid den ändrade avvägning
av arvsbeskattningen som jag anser påkallad, vill jag sålunda i huvudsak
ansluta mig till de fördelningspolitiska synpunkter som beredningen anfört.
Jag vill dock med hänvisning till mitt tidigare uttalande i frågan nämna,
att särskild anledning finns att avväga beskattningen av små och medelstora
familjeföretag så att en, jämfört med nuvarande beskattning, i princip oförändrad
skattebelastning sker. Till detta spörsmål, som jag redan förut berört
såvitt gäller förmögenhetsbeskattningen, får jag anledning att återkomma
i det följande vad beträffar arvsbeskattningen.

Beredningen har i fråga om arvsskattens avvägning grundat sina ställningstaganden
på ett omfattande statistiskt material från år 1967. Beredningen
konstaterar, att utrymmet för ett ökat totalt skatteuttag är begränsat
både med hänsyn till de nuvarande skattesatsernas höjd och av det förhållandet
att en stor del av skatteintäkterna, som för budgetåret 1967/68
utgjorde ca 190 milj. kr., hänför sig till mindre lotter som i huvudsak beskattats
enligt klass I.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Av de av beredningen inhämtade uppgifterna om arvsskattens fördelning
på olika skatteklasser framgår, att skatten år 1967, totalt omkring 180 milj.
kr., fördelade sig med drygt hälften (97 milj. kr.) på klass I (omkring en
sjättedel eller 16 milj. kr. avsåg efterlevande makes förvärv), ca en tredjedel
(58 milj. kr.) på klass II och ungefär en niondel (20 milj. kr.) på klass
IV. Endast 3 milj. kr. belöpte på lotter i klass III.

När det gäller skattebelastningen för lotter inom olika skikt i samma klass
kan konstateras, att på lott, som tillfaller efterlevande make eller barn i
skiktet 100 000—150 000 kr., utgår närmare en fjärdedel i skatt. För lott,
som tillfaller någon i klass II, t. ex. syskon eller föräldrar, går hälften bort
i arvsskatt av den del av lotten som ligger mellan 150 000 och 200 000 kr.
I fråga om lott som går till personer i klass IV nås hälftengränsen redan i
skiktet 20 000—30 000 kr.

Av betydelse för skattens höjd är emellertid inte bara de nuvarande skattesatserna.
Även antalet bouppteckningar som är skattebelagda är av intresse.
Av det statistiska materialet framgår, att bara en tredjedel av de
ca 80 000 bouppteckningar som inregistreras per år beläggs med skatt. Hälften
av de år 1967 skattlagda bouppteckningarna uppvisade en behållning,
frånräknat giftorätt, under 30 000 kr. Bara 10 % av de skattlagda bouppteckningarna
uppvisade en behållning över 100 000 kr. och endast 0,7 %
upptog en behållning över en halv miljon kronor.

Av vad nu anförts anser jag i likhet med beredningen den slutsatsen kunna
dras, att höjningen av arvsskatten i klass I bör avvägas så att en lättnad
inträder vid beskattningen av mindre lotter och därefter en successiv ökning
sker av skatten. Först vid lotter upp emot 500 000 kr. och däröver bör mera
betydande skärpningar ske. Jag förordar med hänsyn härtill att skatten för
lotter i klass I bestäms på sätt framgår av följande tabell.

Arvsskatt eklass I

Skattepliktig lott, kr.

— 25 000

25 000— 50 000

50 000— 75 000

75 000— 100 000

100 000— 150 000
150 000— 250 000
250 000— 350 000
350 000— 500 000

500 000—1 000 000
1 000 000—2 000 000
2 000 000—5 000 000
5 000 000—

Arvsskatt, kr.

		5%	inom	skiktet
1 250	+	10%	y»	»»
3 750	+	15%	y»	»»
7 500	+	22%	y »	»»
13 000	+	28%	»»	»»
27 000	+	33%	»»	»y
60 000	+	38 %	»»	y y
98 000	+	44 %	y»	y y
164 000	+	49%	y»	y y
409 000	+	53%	»»	yy
939 000	+	58%	»»	yy
2 679 000	+	65%	»»	y y

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Vad beträffar arvsskattens höjd i klass II kan jag i huvudsak instämma i
de principiella synpunkter som beredningen i dessa avseenden anfört. Jag
vill också hänvisa till vad jag uttalat i anslutning till mitt förslag att sammanföra
de nuvarande klasserna II och IV till en ny klass II. Mot bakgrunden
härav förordar jag, att klass Il-skalan utformas så att en minskning avskatten
sker för små lotter — upp till ett värde av ca 25 000 kr. — och att
en successiv ökning därefter inträder. Vid lotter med ett värde av7 ca 250 000
kr. eller däröver bör mera betydande skärpningar inträda. Jag förordar, att
skalan för den nya skatteklass II fastställs enligt följande tabell.

Arvsskatteklass 11

Skattepliktig lott, kr. — 10 000	Arvsskatt,	kr.	8	0 inom	skiktet
10 000—	20 000	800	+	16 0/	99	99
20 000—	30 000	2 400	+	24 0/	99	99
30 000—	50 000	4 800	+	32 0/	)»	99
50 000—	70 000	11 200	+	40°/	99	99
70 000—	100 000	19 200	+	45 0/	99	99
100 000—	150 000	32 700	+	50 0/	»>	99
150 000—	200 000	57 700	+	56 o/	>9	99
200 000—	500 000	85 700	+	61 o/	»9	99
500 000—1	000 000	268 700	+	67 0/	9»	99
1 000 000—		603 700	+	72 0/	99	9 9

Jag har tidigare berört de allmännyttiga stiftelsernas och sammanslutningarnas
ställning i arvs- och gåvoskattehänseende och därvid framhållit,
att bara mycket tungt vägande skäl bör föranleda till att den hittillsvarande
gynnsammare beskattningen frångås. Detta uttalande gäller även arvsbeskattningen
av testamentslotter till sådana rättssubjekt som hänförs till
klass III. Jag förordar endast den ändringen av den nuvarande skatteskalan
i klass III att skatten i de lägsta skikten sätts lika med skatten enligt klass
II. Skalan bör med hänsyn härtill fastställas på sätt framgår av följande
tabell.

Arvsskatteklass III

Skattepliktig lott, kr.

—10 000
10 000—20 000
20 000—30 000
30 000—

Arvsskatt, kr.

+ 8 % inom skiktet

800 + 16 % ”

2 400 + 24 % ”

4 800 + 30 % ”

Verkningarna av förslaget om ändrad arvsbeskattning framgår av tabell
3, som torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Vad härefter angår förslaget om förenklade regler vid beskattning av s. k.
framskjutna förvärv vill jag anföra följande. De nuvarande reglerna
i detta avseende är, som beredningen framhållit, svårtillgängliga och
lämnar utrymme för inte avsedda skattelättnader. Jag är medveten om att
de möjligheter till förenklingar som kan ske på detta område i stor utsträckning
är beroende av det system som väljs för arvs- och gåvobeskattningen.
Med det av mig förordade arvslottssystemet som grund för beskattningen
kan det möjligen ifrågasättas, om en regel av innebörd att en i princip
uttömmande och omedelbar beskattning av dessa förvärv är praktiskt
genomförbar. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till denna fråga
utan förordar, att spörsmålet ytterligare övervägs.

Ett problem, som i viss mån sammanhänger med beskattningen av de
framskjutna förvärven, är frågan om beskattning vid arvs - och testam
entsavståenden. I syfte att förhindra opåkallade skattelättnader
har beredningen föreslagit, att skattläggning skall ske utan hänsyn till
sådana avståenden. Förslaget har över lag mottagits positivt vid remissbehandlingen
även om vissa invändningar rests i frågan. Enligt min mening
har beredningen visat goda skäl för att begränsa möjligheterna till skattelindring
genom nu nämnda avståenden. Särskilt framstår förfarandet att
avstå bestämt belopp eller viss rättighet som otillfredsställande. I ett hänseende
har frågan om en lösning av arvs- eller testamentsavståenden ett
visst samband med frågan om beskattningen av framskjutna förvärv. Jag
syftar här på det av beredningen nämnda fallet, enligt vilket statens skatteanspråk
kan preskriberas till följd av att nyttjanderättshavare kort tid
efter det han tillträtt nyttjanderätten avstår från att göra sin rätt gällande
till förmån för äganderättshavaren utan att beskattningsmyndigheten erhåller
kännedom om avståendet före preskriptionstidens utgång. En lösning
av denna fråga är enligt min uppfattning angelägen. Med hänsyn till
det samband som föreligger beträffande beskattningen av framskjutna
förvärv och arvsavståenden anser jag lämpligt att en lösning av dessa skattefrågor
bedöms i ett sammanhang. Det får ankomma på kapitalskatteberedningen
att överväga en lösning med utgångspunkt från den av mig förordade
principiella utformningen av arvs- och gåvobeskattningen.

Beredningan har föreslagit flera tekniskt betydelsefulla ändringar på f ö rsäkringsbeskattningens
område. Med hänsyn till den principiella
utformning av arvsbeskattningen som jag förordat saknas anledning
att närmare gå in på förslaget beträffande lottläggning av försäkringar.
Någon ändring av gällande bestämmelser bör alltså inte ske i detta hänseende.
Som en följd härav saknas också anledning att gå in på frågan om
delägarnas inbördes ansvar för arvsskattens betalning och på frågan om det
särskilda ansvar för skatten som under vissa omständigheter föreslagits
skola avkrävas försäkringsgivare.

S Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 71

Kartong (s. 118, rad 6—7, ”avdragen till 32 000 respektive 10 000 kr.”

avdraget till

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt beredningens förslag, att förmånstagaravdraget
vid kapitalförsäkring skall anknytas till basbeloppet enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring och fastställas till sex och ett halvt
basbelopp (f. n. 39 000 kr.) vid beskattning av lotter till person som hänförts
till klass I och till två basbelopp (f. n. 12 000 kr.) vid beskattning av
förvärv till övriga personer. F. n. uppgår avdraget till 32 000 kr.

Med hänsyn till förmånstagaravdragens betydelse för familjeförsörjningen
anser jag, i likhet med beredningen och samtliga remissinstanser som yttrat
sig i frågan, det självklart, att systemet med förmånstagaravdrag bör behållas.
Möjligen kunde rätten till sådant avdrag ifrågasättas för förmånstagare
som beskattas enligt den av mig föreslagna klass II. Ett skäl att i
sådana fall vägra rätt till förmånstagaravdrag är att den personkrets det
här rör sig om normalt inte i samma utsträckning som efterlevande make
och barn är beroende för sin försörjning av att lättnad medges vid beskattning
av förmånstagarförvärvet. Det förekommer emellertid att även andra
personer, t. ex. syskon och föräldrar som insatts som förmånstagare, för sin
försörjning är i behov av lättnad vid arvsbeskattningen. Enligt min uppfattning
kan det synas obilligt att under sådana omständigheter inte alls medge
förmånstagaravdrag. Sådant avdrag bör därför i princip tillgodoräknas förmånstagare,
oberoende av om dennes förvärv beskattas enligt klass I eller
klass II. De nu anförda synpunkterna anser jag dock motivera en differentiering
av avdragsbeloppen med hänsyn till den skatteklass till vilken förvärvet
blir hänförligt.

Beträffande avdragets storlek och utformning kan självfallet olika meningar
göras gällande. För förslaget att anknyta avdraget vid kapitalförsäkring
till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring talar den omständigheten
att avdragets storlek därigenom anpassas till förändringar i penningvärdet
samtidigt som en mjukare anpassning möjliggörs vid framtida
ändringar av i första hand tjänstegrupplivförsäkringarnas storlek. Mot förslaget
kan dock erinras, att anknytning till basbeloppet inte föreslagits beträffande
grundavdraget vid pensionsförsäkring. Någon anpassning av övriga
i arvsskatteförordningen föreslagna grundavdrag efter basbeloppet förekommer
inte heller och har inte åsyftats från beredningens sida.

För egen del anser jag, att en övergång från särskilt fastställda belopp till
indexreglerade belopp om möjligt bör ske efter en samlad bedömning av
förutsättningarna för en sådan övergång även på andra områden inom skattelagstiftningen.
Jag är därför inte f. n. beredd att tillstyrka förslaget på
denna punkt. Några skäl har inte anförts för en uppjustering av förmånstagaravdragets
storlek. Jag vill i detta sammanhang erinra om att förmånstagaravdraget
vid kapitalförsäkringar senast höjdes år 1967 med anledning
av den höjning av tjänstegrupplivförsäkringarnas belopp som skedde
fr. o. m. nämnda år. Särskild anledning att f. n. höja avdragets storlek för
förmånstagare i klass I synes mig inte heller föreligga. Med hänsyn till vad

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

JaS nyss anfört angående en differentiering av avdraget med hänsyn till den
skatteklass enligt vilken förvärvet skall beskattas, förordar jag, att avdragets
storlek bestäms till oförändrat 32 000 kr. i klass I och till 10 000 kr. i
klass II.

De skäl jag nyss anfört för att inte f. n. gå över från fastställda till indexreglerade
avdragsbelopp gäller också beträffande förmånstagaravdrag
vid pensionsförsäkringar. I likhet med beredningen anser jag, att någon
beloppsmässig justering av dessa avdrag inte bör ske.

En i detta sammanhang väsentlig fråga, som jag närmare vill beröra, gäller
tjänstegrupplivförsäkringarnas ställning i arvsskattehänseende. Dessa
beskattas, som jag tidigare nämnt, som kapitalförsäkring. Förmånstagaravdrag
får därvid åtnjutas enligt de regler som gäller för sådan försäkring.
Beredningen har övervägt att från skatteplikt undanta dessa försäkringar
men ansett starka skäl föreligga att inte föreslå sådant undantag. Åtskilliga
remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran beredningens uttalande
i frågan. Från flera håll har dock framförts önskemål om att tjänstegrupplivförsäkringarna
fritas från arvsbeskattning.

Jag vill först erinra om att tjänstegrupplivförsäkringen tillkommit som
ett resultat av kollektivavtalsförhandlingar eller särskild lagstiftning. Enligt
försäkringsavtalslagen kan, i motsats till förmånstagarförordnande vid andra
livförsäkringar, jämkning i belopp, som tillfaller efterlevande make eller
barn på grund av tjänstegrupplivförsäkring, inte ske för tillgodoseende av
giftorätts- eller laglottsanspråk. Jag anser det med hänsyn härtill naturligt
att närmast uppfatta denna typ av försäkring som en förmån, närmast lik
tjänstepensionen. Detta förhållande kan delvis tala till förmån för att tjänstegrupplivförsäkringen
undantas från arvsbeskattning. Det bör emellertid
beaktas, att utfallande belopp är fritagna från inkomstbeskattning. Däri
ligger en betydelsefull skillnad i förhållande till tjänstepensionen. Tjänstegrupplivförsäkringen
bör därför betraktas som en kapitalförsäkring och i
arvsskattehänseende behandlas som en vanlig sådan. Som framgår av den
fortsatta redogörelsen gäller vid förmånstagarförordnande sedvanligt förmånstagaravdrag,
vilket ofta torde innebära att utfallande försäkringsbebelopp
undgår arvsbeskattning. Jag anser mig på grund av det anförda
inte böra förorda, att tjänstegrupplivförsäkringen undantas från arvsskatteplikt.

Ett annat spörsmål, som jag vill uppehålla mig något vid, är beskattningen
av efterlevande makes pensionsförsäkring. Denna fråga är inte reglerad
i arvsskatteförordningen. Som jag tidigare nämnt gäller, att sådan efterlevande
make tillhörig försäkring anses — om försäkringen inte är den efterlevandes
enskilda egendom — ingå i hans giftorättsgods och skall redovisas
som tillgång i bouppteckningen efter den avlidne. Oberoende av om förmånstagare
finns eller om något försäkringsbelopp utfallit, behandlas sålunda
hälften av försäkringsvärdet som arvfallen egendom. Reglerna om

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

förmånstagaravdrag tillämpas ej. Som jag tidigare påpekat kan, om bröstarvingar
saknas, den effekten uppkomma att försäkringstagaren i egenskap
av arvinge blir skattskyldig för halva värdet av sin egen försäkring.

Beredningen erinrar om att den nämnda beskattningen av pensionsförsäkringarna
starkt kritiserats i skilda sammanhang och anser, att beskattningen
är uppenbart oskälig. För egen del kan jag instämma i kritiken.
Som beredningen framhållit kännetecknas pensionsförsäkringarna av att
de har en klar försörjningsfunktion och att de saknar realiserbart värde,
eftersom de inte kan återköpas eller belånas. För att lösa beskattnmgsproblemet
kunde man överväga att undanta dessa försäkringar från arvsbeskattning.
Giftorätt skulle då vid skattläggningen beräknas i återstående
egendom. Risk kunde emellertid föreligga för att ett sådant förfarande skulle
leda till ej åsyftade skattelättnader. Det bör enligt min mening därför
undersökas, om en lösning kan ske genom ändring i giftermålsbalken. Fn

sådan undersökning pågår f. n. inom justitiedepartementet.

Den lösning jag nu förordat avser bara efterlevande makes pensionsförsäkring.
När det gäller denna tillhörig kapitalförsäkring kan andra synpunkter
anföras. Sådana försäkringar kan, i motsats till pensionsförsäkringarna,
återköpas eller belånas. Rena riskförsäkringar berörs dock inte,
eftersom dessa saknar egentligt värde före försäkringsfallet. I likhet med
beredningen anser jag därför inte någon ändring motiverad av beskattningen
av efterlevande makes kapitalförsäkring.

Ett särskilt problem rör arvsbeskattningen av de s. k. familjeföretagen.
Den av mig förordade höjningen av arvs- och gåvoskatten innebär,
i överensstämmelse med den fördelningspolitiska syn, som präglar förslaget
i stort, mera betydande skärpningar i klass I vid lotter om ca 500 000
kr. och i klass II vid lotter om ca 250 000 kr. Skärpningarna ökar därefter
progressivt och utgör, om lottens värde uppgår till 1,5 milj. kr., ca 63 000
kr. i klass I (barn) och ca 96 000 kr. i klass II. Denna ökning av arvsskatten
i förhållande till nuvarande uttag innebär en ökad skattebelastning på
bl. a. förmögenhet som nedlagts i jordbruk, skogsbruk eller rörelse. Det är
här fråga om familjeföretag där ofta stora likviditetssvårigheter uppkommer
i samband med arvfallet. För att underlätta för dem som ärver sådana
företag att överta och fortsätta driften, anser jag, som tidigare nämnts,
befogat med en viss lättnad även vid arvsbeskattningen. En rimlig lösning
anser jag därvid vara att genom lämplig reducering av skatten få till stånd
en i huvudsak oförändrad beskattning av sådana familjeföretag. Som villkor
för rätt till skattelindring förordar jag samma övre beloppsgräns för
företagets storlek som jag förordat skall gälla vid förmögenhetsbeskattningen.
Viss hänsyn bör dock tas till företag som i storleksordning befinner
sig något över denna gräns. Å andra sidan bör ingen nedre gräns
föreskrivas. I stället bör viss begränsning ske i fråga om rätten till anstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970 121

och nedsättning av arvsskatten för att förhindra att även helt obetydliga
lättnader medges.

En samordning vid förmögenhets- och arvsbeskattningen bör så långt det
är möjligt ske av de förutsättningar som bör gälla för rätt till skattelättnad.
Med utgångspunkt från vad jag föreslagit beträffande förmögenhetsbeskattningen
torde därför som villkor för nedsättning av arvsskatt främst
böra krävas att fråga är om ett familjeföretag. Den avgränsning av begreppet
familjeföretag som jag förordat vid förmögenhetsbeskattningen bör
gälla även vid arvsbeskattningen. Vidare bör den avlidne till minst 75 %
ha haft sin förmögenhet nedlagd i företaget. Med förmögenhet avser jag
här liksom vid förmögenhetsbeskattningen nettoförmögenheten. I övrigt
bör följande gälla.

Lättnad vid arvsbeskattningen är avsedd att underlätta övertagandet och
driften av familjeföretaget. Någon lindring i arvsbeskattningen för annan
än den eller dem som har en fastare anknytning till företaget anser jag
inte motiverad. Nedsättning av arvsskatt bör därför till en början bara
tillkomma den eller dem som övertar företaget på grund av arv eller testamente.
Även den som genom legat erhållit del i företaget kan tänkas erhålla
skattelättnad. Vid arvsbeskattningen bör vidare gälla, att nedsättning
bara får medges den arvinge eller testamentstagare som har en större
del av sin förmögenhet placerad i företaget. En lämplig avvägning erhålls
enligt min mening, om man föreskriver att minst 75 % av hans förmögenhet
skall vara investerad i företaget. Denna gränsdragning överensstämmer
med vad jag i motsvarande fall föreslagit skall gälla vid förmögenhetsbeskattningen.
Vidare anser jag, att lättnad i arvsbeskattningen
bara bör medges, om någon av arvingarna eller testamentstagarna övertar
driften av företaget efter den avlidne. Som ytterligare villkor för skattelindring
bör därför gälla att någon av dem som har 75 % av sin förmögenhet
i företaget samtidigt har sin väsentliga försörjning av detta. Innebörden
av dessa båda villkor har jag ingående redogjort för i samband med
behandlingen av förmögenhetsbeskattningen och jag hänvisar till vad jag
därvid anfört.

Beträffande villkoret att 75 % av förmögenheten skall vara investerad i
företaget vill jag dock här nämna att jag föreslår den särskilda bestämmelsen
för arvsbeskattningens del att hänsyn vid denna bedömning skall tas
till arvinges eller testamentstagarens personliga förmögenhet oavsett om
dödsboet behålls oskiftat eller ej. Vidare föreligger den skillnaden att jag
anser det tillräckligt för arvsskattelättnaden att en av arvingarna eller
testamentstagarna har sin väsentliga försörjning av företaget.

Rätt till nedsättning av skatten bör vara beroende av att den eller de som
övertagit familjeföretaget också i verkligheten fortsätter verksamheten.
Detta förhållande bör komma till uttryck under en inte alltför kort tid. Under
tiden bör anstånd kunna medges med betalning av viss del av arvsskatten.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Jag tänker mig att förfarandet vid skattläggningen blir följande.

Behållningen i dödsboet lottläggs enligt vanliga regler och arvsskatt beräknas
på lotternas värde. Arvsskatt kan således beräknas enligt s. k. schematiskt
skifte, vilket innebär att skatten beräknas på grundval av en mera
summarisk fördelning av bobehållningen. Vid en sådan delning bortses från
vissa arvsrättsliga regler. Förekommer testamente, skall dock hänsyn tas
till detta vid beskattningen. På särskild begäran kan skatten också beräknas
med ledning av arvskifteshandling som upprättats i behörig ordning.
Vanligtvis beräknas skatten på grundval av schematiskt arvskifte. I detta
läge torde normalt ingen närmare bedömning kunna göras av den enskilde
arvingens förutsättningar att erhålla nedsättning av arvsskatten. Ingår därför
i bobehållningen bl. a. tillgångar i familjeföretag och föreligger i övrigt
förutsättningarna för reduktion av skatten, torde det få förutsättas att alla
arvingar övertar familjeföretaget. I sådant fall torde samtliga arvingar få
åtnjuta anstånd. Föreligger däremot arvskifte eller testamente framgår därav
ofta vem eller vilka som avsetts skola överta familjeföretaget. Framstår
det i dessa fall som uppenbart att någon arvinge eller testamentstagare inte
uppfyller förutsättningarna för skattelindring, bör anståndet kunna begränsas
till att gälla bara någon eller några av arvingarna.

Anståndstiden bör vara så avvägd att inte också övertaganden av mera
kortvarig natur behandlas skattemässigt gynnsammare. Tiden bör lämpligen
kunna sättas till fyra år. Efter utgången av fyraårstiden bör möjlighet
föreligga för den som erhållit anstånd att styrka att förutsättningar för
eftergift av skatten på hans lott föreligger. Han bör sålunda kunna visa, att
han under anståndstiden haft minst 75 % av sin förmögenhet placerad i
företaget och att någon av de anståndsberättigade under samma tid haft
sin väsentliga försörjning av detta. Frågan om företagets eventuella utveckling
under anståndstiden saknar enligt min mening betydelse för bedömningen
av förutsättningarna för skattenedsättning.

I något fall kan det vara stötande, om innehavet av ett eget hem skulle omintetgöra
skattenedsättning genom att värdet därav överstiger 25 % av den
avlidnes respektive arvingens behållna förmögenhet. I sadant eller därmed
jämförligt fall bör beskattningsmyndigheten ha möjlighet att medge anstånd
med erläggande respektive eftergift av arvsskatt oavsett att den avlidnes
eller arvingens i företaget nedlagda förmögenhet något understiger
75 % av bobehållningen respektive arvingens förmögenhet.

Beslut om eftergift meddelas av beskattningsmyndigheten. Föreligger
inte förutsättningar för eftergift av skatten, t. ex. därför att den som erhållit
anstånd före anståndstidens utgång överlåtit företaget eller vidtagit
sådan åtgärd med avseende på detta, att det därigenom kommit att ändra
sin karaktär av familjeföretag, är den oguldna skatten förfallen till betalning.
Avlider den anståndsberättigade under anståndstiden, bör anståndet
inte förverkas under förutsättning att det finns arvingar eller testaments -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

tagare som äger göra anspråk på den avlidnes del i företaget. Frågan om
anstånd eller skattelättnad för arvingarna eller testamentstagarna får bedömas
med hänsyn till de förutsättningar som föranleds av den anståndsberättigades
död.

Det bör i första hand ankomma på den anståndsberättigade att aktualisera
den slutliga prövningen av anståndsfrågan genom särskild ansökan hos beskattningsmyndigheten.

Eftergift av arvsskatt bör, enligt vad jag tidigare anfört, ske med så stor
del av den totala arvsskatten på förvärvet, att en i princip oförändrad skatt
erhålls jämfört med vad som f. n. gäller. Jag har vid behandlingen av familjeföretagens
ställning i förmögenhetsskattehänseende förordat, att en övre
gräns fastställs i fråga om storleken av det företag som skall kunna komma
i fråga beträffande nedsättning av förmögenhetsskatt. Jag har därvid ansett,
att företagets förmögenhetsvärde inte får överstiga 2 milj. kr. Samma
gräns bör i princip gälla även vid arvsbeskattningen.

Med hänsyn till det nu anförda torde beträffande företag av den storleksordning
det här är fråga om en lämpligt avvägd nedsättning av arvsskatten
ske vid en reduktion motsvarande ett belopp om 10 % av arvsskatten på
lotten. För att minska tröskeleffekter, vilka, till skillnad från förhållandet
vid förmögenhetsbeskattningen, i vissa lägen skulle kunna bli betydande,
förordar jag, att reduktionen begränsas till 5 % när företagets förmögenhetsvärde
överstiger 2 men inte 2,5 milj. kr. Att efterge helt obetydliga belopp
bör undvikas. Jag förordar därför att en nedre beloppsgräns om 1 000
kr. fastställs för anstånd och nedsättning.

I samband med behandlingen av familjeföretagens förmögenhetsbeskattning
har jag framhållit, att den därvid förordade lösningen får ses som ett
provisorium i avvaktan på kapitalskatteberedningens fortsatta överväganden
i fragan. Detsamma gäller givetvis också den lösning jag nu föreslagit i
fråga om arvsbeskattningen.

Gåvobeskattningen

Som framgår av vad jag tidigare anfört är gåvobeskattningen att betrakta
som ett komplement till arvsbeskattningen. Med hänsyn till det nära samband
som råder mellan beskattningen av arv och testamente och av gåva
har reglerna för gåvobeskattningen utformats efter i princip samma mönster
som aivsbeskattningen. Beskattningen av gåva sker sålunda med hänsyn
till mottagarens släktskap med givaren och till värdet av den erhållna lotten.
Skatt för gåva erläggs enligt någon av de i arvsskattehänseende tillämpade
skatteklasserna I, II eller IV. Skalorna är desamma som tillämpas vid
arvsbeskattningen. Skattskyldigheten åvilar gåvomottagaren. I fråga om de
bestämmelser som i övrigt gäller vid gåvobeskattningen får jag hänvisa till
min tidigare lämnade redogörelse i ämnet.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1970

Bland de mera betydande ändringar som beredningen föreslår är, att
skattskyldigheten för gåva överflyttas på givaren. Förslaget
bör ses mot bakgrunden av det av beredningen förordade beskattningssystemet.
Mitt i det föregående redovisade förslag att i princip behålla den nuvarande
utformningen av arvsbeskattningen gör det naturligt att också behålla
gällande system vid gåvobeskattningen. Jag förordar med hänsyn härtill
att skatt för gåva liksom hittills utgår efter värdet av den lott mottagaren
erhåller. I överensstämmelse med de synpunkter jag anfört beträffande
ansvaret för betalningen av arvsskatt bör skattskyldigheten för gåva även
i fortsättningen åvila gåvomottagaren.

Förslaget till indelning i skatteklasser har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. De synpunkter som jag
anfört beträffande frågan om klassindelning rörande arvsbeskattningen gäller
även gåvobeskattningen. Jag bortser härvid från synpunkterna beträffande
arvsskatteklass III, till vilken motsvarighet saknas i gåvoskattehänseende.
Vad jag anfört i fråga om personkretsen i de av mig förordade arvsskatteklasserna
I och II bör således gälla även om förvärvet avser gåva. Med
hänsyn till att den gällande grunden för gåvobeskattningen enligt min uppfattning
bör behållas, bör, som en del remissinstanser också föreslagit,
samma skalor tillämpas vid beskattningen av arv och gåva.

Frågan om gåvobeskattning av allmännyttiga stiftelser och sammanslutningar
har tidigare behandlats i samband med frågan om deras ställning i
arvsskattehänseende. Beträffande gåvobeskattningen av de framskjutna förvärven
gäller i motsvarande delar vad jag anfört i samband med frågan om
arvsbeskattningen av sådana förvärv. Jag får därför hänvisa till vad jag
uttalat i det sammanhanget. Detsamma gäller i fråga om gåvobeskattning
av försäkringar.

Beredningens förslag att upphäva den nuvarande skattefriheten för gåva
som utgör bidrag till undervisning eller uppfostran har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Kammarkollegiet
har i sitt yttrande särskilt framhållit att sådana gåvor så gott som helt
torde sakna betydelse bl. a. på grund av de studiemedel som utgår vid högre
studier. Med hänsyn härtill anser jag, att den hittills medgivna gåvoskattefriheten
inte längre fyller sitt ursprungliga syfte, nämligen att tillförsäkra
gåvotagaren förmånen av undervisning eller uppfostran. Det är dessutom
uppenbart, att svårigheter kan föreligga att kontrollera, att gåvomedlen
verkligen används för sitt ändamål. Jag tillstyrker därför beredningens
förslag.

Ett särskilt problem rör frågan om skattefrihet för lösöregåvor. Jag har
tidigare nämnt, att skatt inte tas ut för gåvor av möbler, husgeråd och andra
inre lösören som är avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1970

125

bruk. Gåvor av yttre lösören är däremot i princip gåvoskattepliktiga. Vissa
gränsfall förekommer emellertid, och frågan om skattefrihet eller skatteplikt
kan där vara svårbedömbar.

Beredningen har föreslagit, att den nuvarande skattefriheten för gåvor
av inre lösöre begränsas till ett värde av 10 000 kr. om året. Förslaget har
samtidigt utsträckts att gälla även gåvor av yttre lösöre. Den föreslagna
värdegränsen, 10 000 kr. om året, har tillstyrkts av ett flertal remissinstanser.
Invändningar har emellertid rests mot förslaget på denna punkt främst
beträffande svårigheterna att kontrollera att gränsen inte överskrids och
möjligheterna att i ökad utsträckning göra skattefria kapitalöverföringar.

Även om förslaget i vissa fall kan innebära en spärr mot missbruk av
rådande gåvoskattefrihet, torde emellertid kontrollsvårigheter av skilda slag
inte kunna undvikas med förslaget. Det torde sålunda många gånger vara
svårt att kunna kontrollera att en gåva verkligen skett. Inte sällan torde
också problem uppkomma att få till stånd en rättvisande värdering av
gåvan. Med hänsyn härtill och då en lösning av denna fråga enligt min uppfattning
äger samband med reglerna om lösörets ställning i förmögenhetsskattehänseende,
vilka beredningen avser att överväga, anser jag någon
ändring f. n. inte påkallad av nämnda gåvoskattebestämmelser.

Förslaget att höja det skattefria beloppet för mindre penninggåvor och
liknande gåvor från nuvarande 2 000 till 4 000 kr. per år samtidigt som beloppet
föreslås utgöra grundavdrag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser.
Några har emellertid förordat större höjning och i något fall har man
önskat en anknytning av grundavdraget till basbelopp.

Den föreslagna höjningen skall delvis ses mot bakgrunden av beredningens
förslag att i gåvoskattehänseende behandla gåva från makar som en
gåva, oavsett om gåvan härrör från makes giftorättsgods eller enskilda egendom.
Förslaget har i detta hänseende kritiserats av ett stort antal remissinstanser,
som bl. a. funnit svårigheter föreligga vid tillämpningen av sammanläggningsreglerna
vid sådan gåva. Jag kan i stort sett instämma i den
anförda kritiken och anser mig på grund härav inte böra tillstyrka, att de
nuvarande reglerna frångås. Med hänsyn härtill och till att jag inte har någon
erinran mot att det gåvoskattefria beloppet utformas som ett grundavdrag,
anser jag någon ändring inte motiverad i fråga om hur mycket som bör
vara skattefritt. Grundavdraget bör därför bestämmas till 2 000 kr.

De föreslagna bestämmelserna i fråga om arvs- och gåvoskatt bör träda
i kraft den 1 januari 1971. Har skattskyldighet inträtt före denna dag eller
har gåva skett dessförinnan, bör skatt i anledning av dödsfallet eller gåvan
utgå enligt äldre bestämmelser. Beträffande övergångsbestämmelser i övrigt
med anledning av de av mig förordade ändringarna i arvsskatteförordningen
vill jag hänvisa till det inom finansdepartementet upprättade förslaget
till författningstext.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Skatteutfallet

Av de uppgifter som riksrevisionsverket lämnat för beräkning av statens
inkomster för budgetåret 1970/71 och som fogats till årets statsverksproposition
framgår att den debiterade förmögenhetsskatten för taxeringsåret
1969 utgjort ca 430 milj. kr. På grund av 80 procentregeln avkortas eller
restitueras skattemedel till ett belopp av ca 55 milj. kr. Nettobelastningen
på förmögenheterna kan därför beräknas till ca 375 milj. kr. vid 1969 års
taxering. Om mitt förslag blir fullt genomfört kan, när man tar hänsyn
även till de nya taxeringsvärdena på fastigheter, nettobelastningen på förmögenheterna
beräknas öka med ca 30 milj. kr. per år.

På motsvarande sätt kan intäkterna på grund av arvs- och gåvobeskattningen,
som av riksrevisionsverket uppskattades till ca 240 milj. kr. för
budgetåret 1969/70 och till ca 260 milj. kr. för budgetåret 1970/71, beräknas
öka med ca 10 milj. kr. för år, om de nya regler för arvs- och gåvobeskattning
jag föreslår antas. Även vid denna beräkning har de nya höjda
taxeringsvärdena beaktats. Sammanlagt torde inkomsterna från kapitalbeskattningen
öka med ca 40 milj. kr.

Hemställan

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt,

2) förordning om beräkning i vissa fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag,

3) förordning om begränsning av skatt i vissa fall,

4) lag om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272),

5) förordning om ändring i förordningen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

127

Bilaga 1

Tabell 1. Förändringen av förmögenhetsskatten genom mitt förslag

Tabellen visar full förmögenhetsskatt beräknad utan hänsyn till de generella reduktions- och
spärreglerna (30 gångerregeln och 80 procentspärren). Verkningarna av den särskilda reduktionsregeln
för förmögenhet i familjeföretag framgår av kol. 4 och 6.

Skattepliktig förmögenhet, kr.	Förmögenhetsskatt, i kr., enligt	Ökning (+) eller minskning ( —), i kr., av förmögenhets-skatten enligt förslaget
nuvarande regler	förslaget
i normal-fallet	för familj e-företagare	i normal-fallet	för familje-företagare
1	2	3	4	5	6
150 000	400	0	0		400		400
200 000	900	500	500	—	400	—	400
250 000	1 550	1 000	1 000	—	550	—	550
300 000	2 200	1 750	1 750	—	450	—	450
350 000	2 850	2 500	2 500	-	350	—	350
400 000	3 500	3 250	3 250	_	250	_	250
450 000	4 300	4 250	4 250	—	50	—	50
500 000	5100	5 250	5 250	+	150	+	150
550 000	5 900	6 250	6 000	+	350	+	100
600 000	6 700	7 250	6 750	+	550	+	50
650 000	7 500	8 250	7 500	+	750	±	0
700 000	8 300	9 250	8 250	+	950		50
750 000	9100	10 250	9 000	+	1 150	—	100
800 000	9 900	11 250	9 750	+	1 350	—	150
900 000	11 500	13 250	11 250	+	1 750	—	250
1 000 000	13 100	15 250	12 750	+	2 150	_	350
1 200 000	16 700	20 250	15 875	+	3 550	—	825
1 500 000	22 100	27 750	21 500	+	5 650	—	600
2 000 000	31 100	40 250	30 875	+	9150	—	225
3 000 000	49 100	65 250	65 250	+ 16 150	+ 16 150
5 000 000	85 100	115 250	115 250	+ 30 150	+ 30 150
10 000 000	175 100	240 250	240 250	+ 65 150	+ 65 150

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Bilaga 2

Tabell 2. Förändringen av total direkt skatt genom mitt förslag

Med total skatt avses förmögenhetsskatt, statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensionsavgift.
Den särskilda reduktionsregeln för förmögenhet i familjeföretag har ej tillämpats.
Däremot har hänsyn tagits till de generella reduktions- och spärreglerna (30 gångerregeln och
80 procentspärren).

Förmögenhet, kr.	Inkomst, kr.	Total skatt, i kr., enligt de föreslagna inkomst-skattereglerna och
nuvarande för-mögenhetsskatt	föreslagen för-mögenhetsskatt	ökning (+) eller minskning (—)
1	2	3	4	5:
200 000	5 000	0	0	- 0
	10 000	1 080	680	- 400
	20 000	4 710	4 310	- 400
	30 000	9 240	8 840	- 400
	50 000	20 955	20 555	- 400
	100 000	52 250	51 850	- 400
300 000	5 000	0	0	- 0
	15 000	4 180	3 730	- 450
	30 000	10 540	10 090	- 450
	50 000	22 255	21 805	- 450
	75 000	37 300	36 850	- 450
	150 000	88 550	88 100	- 450
500 000	10 000	2 380	2 875	+ 495
	20 000	8 910	9 060	+ 150
	40 000	19 275	19 425	+ 150
	60 000	31 050	31 200	+ 150
	100 000	56 450	56 600	+ 150
	200 000	128 950	129 100	+ 150
750 000	15 000	6 280	7 125	4- 845
	30 000	17 440	18 590	+ 1 150
	50 000	29 155	30 305	+ 1 150
	75 000	44 200	45 350	+ 1150
	150 000	95 450	96 600	+ 1 150
	250 000	170 450	171 600	+ 1 150
1 000 000	20 000	10 510	11 375	+ 865
	40 000	27 275	29 425	+ 2150
	60 000	39 050	41 200	+ 2150
	100 000	64 450	66 600	+ 2150
	200 000	136 950	139 100	+ 2150
	300 000	211 950	214 100	+ 2 150
1 500 000	30 000	19 840	19 875	+ 35
	60 000	47 700	47 700	± 40
	150 000	108 450	114 100	+ 3 5 650
	400 000	295 950	301 600	+ 3 5 650
3 000 000	50 000	39 700	39 300	- 400
	100 000	79 700	79 700	± *0
	250 000	199 700	202 200	+ 2 2 500
	500 000	397 950	414 100	+ 316150
10 000 000	100 000	105 800	135 950	+ 4 30 150
	250 000	199 700	202 200	+ 22 500
	500 000	399 700	414 700	+ 315 000
	1 000 000	799 700	839 700	+ >40 000

1 Såväl enligt nuvarande som föreslagna regler begränsas skatten till 80 % av inkomsten, varför
inga skatteskärpningar uppkommer. — 2 Enligt nuvarande regler begränsas skatten till 80 %
av inkomsten men enligt föreslagna regler begränsas skatten till 85 % för den del av den sammanlagda
inkomsten av lön och kapitalavkastning som överstiger 200 000 kr. Skatteskärpningar,
som blir större ju högre inkomsten är, uppkommer sålunda. — 5 Skatten i förhållande till inkomsten
är så låg att spärreglerna inte verkar. Full förmögenhetsskatt utgår sålunda. Skatteskärpningen
beror helt på ändringarna i förmögenhetsskatteskalan. — 4 Endast kommunal inkomstskatt,
folkpensionsavgift och förmögenhetsskatt på halva förmögenheten utgår, dvs. den
särskilda begränsningen för 80 procentspärren tillämpas. Skatteskärpningen beror helt på
ändringarna i förmögenhetsskatteskalan.

Tabell 3. Arvsskatten enligt mitt förslag samt dess ökning (-(-) eller minskning (—) i förhållande till nuvarande regler

Bilaga 3

Arvslott, kr.	Arvsskatt enligt förslaget, kr.	Ökning ( + ) eller minskning ( —) av arvsskatten, kr.
Klass I			familjeföretagare	Klass I			Klass III			familj ef öretagare
	make	barn	Klass II	Klass III	Klass I	Klass II	make	barn	Klass II	Klass IV	Klass I	Klass II
					barn											barn
i	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
2 000													- 140		333
3 000	—	—	—	—	—	—		—		—	—	120	- 240	—	600		—	- 120
5 000	—	—	160	160	—	144		—		—	—	80	- 380	—	840		—	- 96
10 000	—	—	560	560	—	504		—	—	210	—	130	- 930	—	1 940	—	210	- 186
15 000	—	—	1 120	1 120	—	1 008		—	—	390	—	170	-1 370	—	3 380	—	390	- 282
20 000	—	250	1 920	1 920	225	1 728		—	_	340	—	120	-1 570	—	4 580	—	365	- 312
25 000	—	500	2 880	2 880	450	2 592		. -	—	340	—	160	-1 860	■—	6 120	—	390	- 448
30 000	—	750	4 080	4 080	675	3 672		—	—	340	+	40	-1 910	—	7 420	—	415	- 368
40 000	500	1 250	7 040	6 900	1 125	6 336	+	500	—	440	+	500	-1 590	—	10 460	—	565	- 204
50 000	1 000	2 250	10 240	9 900	2 025	9 216	—	1 390	—	140	+	700	-1 090	—	13 260	—	365	- 324
60 000	1 750	3 250	14 000	12 900	2 925	12 600	—	1 440	+	60	+	960	- 590	—	16 000	—	265	- 440
70 000	2 750	4 500	18 000	15 900	4 050	16 200	—	1 340	+	410	+	1 460	- 590	—	18 500	—	40	- 340
80 000	3 750	6 000	22 350	18 900	5 400	20 115	—	1 340	+	910	+	2 060	- 590	—	20 650	+	310	- 175
100 000	6 750	9 700	31 350	24 900	8 730	28 215	—	1 840	+	1 no	+	3 060	- 590	—	24 650	+	140	- 75
120 000	10 800	14 400	41 200	30 900	12 960	37 080	—	2 590	+	1 010	+	3 910	- 590	—	27 800	—	430	- 210
150 000	18 600	22 800	56 200	39 900	20 520	50 580	—	1 990	+	2 210	+	5 410	- 590	—	32 300	—	70	- 210
200 000	33 600	38 550	84 020	54 900	34 695	75 618	—	990	+	3 960	+	8 230	- 590	—	36 980	+	105	- 172
300 000	67 600	73 300	144 870	84 900	65 970	130 383	+	1 010	+	6 710	+	14 080	- 590	—	41 130	—	620	- 407
400 000	106 800	113 400	205 870	114 900	102 060	185 283	+	4 210	+	10 810	+	20 080	- 590	—	45130	—	530	- 507
500 000	150 800	157 400	266 870	144 900	141 660	240 183	+	8 210	+	14 810	+	26 080	- 590	—	49 130	—	930	- 607
600 000	198 300	205 650	333 690	174 900	185 085	300 321	+	11 710	+	19 060	+	32 900	- 590	—	47 310	—	1 505	- 469
800 000	296 300	303 650	467 690	234 900	273 285	420 921	+	21 710	+	29 060	+	46 900	- 590	—	43 310	—	1 305	+ 131
1 000 000	394 300	401 650	601690	294 900	361485	541 521	+	31 710	+	39 060	+	60 900	- 590	—	39 310	—	1 105	+ 731
1 500 000	658 100	666 050	961 540	444 900	599 445	865 386	+	55 510	+	63 460	+	95 750	- 590	—	4 460	—	3 145	- 404
2 000 000	923 100	931 050	1 321 540	594 900	837 945	1 189 386	+	80 510	+	88 460	+ 130 750	- 590	+	30 540	—	4 645	- 1 404
3 000 000	1 501 600	1 510 300	2 041 540	894 900	1 510 300	2 041 540	+ 139 010	+ 147 710	+ 200 750	- 590	+ 100 540	+ 147 710	+ 200 750
5 000 000	2 661 600	2 670 300	3 481 540	1 494 900	2 670 300	3 481 540	+ 259 010	+ 267 710	+ 340 750	- 590	+ 240 540	+ 267 710	+ 340 750
10 000 000	5 909 500	5 919 250	7 081 540	2 994 900	5 919 250	7 081 540	+ 506 910	+ 516 660	+ 690 750	- 590	+ 590 540	+ 516 660	+ 690 750

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1970 129

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1970

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Författningsförslag ............................................ 3

Inledning ...................................................... 22

Nuvarande ordning ............................................ 23

Förmögenhetsbeskattningen .................................. 23

Arvs- och gåvobeskattningen ........................... 28

Arvsbeskattningen .......................................... 28

Gåvobeskattningen ........................................ 36

Gemensamma regler för arvs- och gåvobeskattningen .......... 38

Beredningen .................................................. 39

Allmänna synpunkter på kapitalbeskattningen .................. 39

Synpunkter på den tekniska utformningen.................... 39

Fördelningspolitiska synpunkter.............................. 43

Förmögenhetsskatten ........................................ 44

Arvs- och gåvobeskattningen .................................. 50

Arvsbeskattningen .......................................... 50

Gåvobeskattningen.......................................... 64

Remissyttrandena .............................................. 68

Allmänna synpunkter på kapitalbeskattningen ........ 68

Förmögenhetsskatten ........................................ 71

Arvs- och gåvobeskattningen .................................. 78

Arvsbeskattningen .......................................... 78

Gåvobeskattningen.......................................... 88

Departementschefen ............................................ 90

Allmänna synpunkter....................................... 92

Förmögenhetsbeskattningen .................................. 95

Arvsbeskattningen .......................................... 108

Gåvobeskattningen.......................................... 123

Skatteutfallet .............................................. 126

Hemställan .................................................... 126

Bilaga 1—3 .................................................... 127

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700097