Kungl. Maj:Is proposition nr 66 år 1970

Nr 66

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1962 : 3S1) om allmän försäkring,
m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott,

3) lag om ändring i lagen (1962:382) angående införande av lagen om
allmän försäkring,

4) lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den 1 juli 1970 skall införas vidgade möjligheter
för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av folkpension
och ATP. De nya bestämmelserna tar sikte på dem som inte orkar
med sitt arbete eller som friställs utan att annat lämpligt arbete står till förfogande.
I sådana fall skall efter individuell prövning förtidspension kunna
utgå i större utsträckning än hittills. Vidare föreslås en viss uppmjukning
av kraven för rätt till förtidspension i allmänhet.

Propositionen innehåller därjämte förslag om rätt för dem som gjort förtida
uttag av ålderspension att avbryta sådant uttag.

F. n. utgår en tredjedel av hel förtidspension till den som har sin arbetsförmåga
nedsatt med mellan hälften och två tredjedelar. I propositionen
föreslås att halv förtidspension skall utgå i dessa fall.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 66

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Förbättringarna av förtidspensioneringen beräknas medföra att pensioneringens
kostnader under budgetåret 1970/71 ökar med 100 milj. kr., varav
ca 50 milj. kr. beräknas falla på folkpensioneringen och lika mycket på ATP.

De allmänna försäkringskassornas pensionsdelegationer föreslås utökade
med två ledamöter som skall ha särskild erfarenhet från arbetsförhållanden.
Mandattiderna för ledamöterna i de allmänna försäkringskassornas styrelser,
pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna föreslås minskade
från fyra till tre år.

Propositionen innehåller vidare förslag rörande tilläggspension för lön
från utländsk beskickning in. in.

Med anledning av de höjda taxeringsvärdena på fastighet vid 1970 års
fastighetstaxering föreslås i propositionen också en höjning av de förmögenhetsgränser
som gäller vid inkomstprövning för kommunalt bostadstillägg
in. in. till folkpensionärer. Det s. k. skärpningsfria förmögenhetsbeloppet
föreslås höjt från 30 000 kr. till 50 000 kr. för ensam pensionär och från
45 000 kr. till SO 000 kr. för makar tillsammans.

I propositionen föreslås vidare att riksdagen för budgetåret 1970/71 till
folkpensioner anvisar ett förslagsanslag av 7 330 milj. kr., vilket innebär en
anslagsökning med 820 milj. kr. jämfört med innevarande budgetår. Av
anslagshöjningen avser 50 milj. kr. den utvidgade förtidspensioneringen,
190 milj. kr. en ny standardhöjning av folkpensionen genom pensionstillskott,
120 milj. kr. ett ökaL antal pensionärer och 460 milj. kr. beräknade
kostnader för de pensionshöjningar som följer av förändringar i konsumentpriserna.
Folkpensionen inklusive pensionstillskott beräknas under
nästa budgetår öka till ca 6 300 kr. för en ensam pensionär och till ca 10 000
kr. för pensionärspar, vartill kommer de kommunala bostadstilläggen. Jämfört
med de folkpensionsbelopp som gällde vid början av år 1970 innebär
detta en folkpensionshöjning med ca 750 kr. för ensam pensionär och med
1 270 kr. för pensionärspar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

1) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

dels att i 18 kap. 14 och 17 §§ ordet »stadsfullmäktige» skall bytas ut mot
»kommunfullmäktige»,

dels att 2 kap. 4 §, 6 kap. 1 och 2 §§, 7 kap. 1—4 §§, 8 kap. 1 och 4 §§,
9 kap. 1 §, 11 kap. 2 §, 12 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1 § samt 18 kap. 1, 7, 8,
13, 16 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 kap. 4 §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Ersättning för
då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet
av sjukhusvården uppkommit
utanför den landstingskommun eller
landstingskommun ej tillhörande
stad, där den försäkrade är bosatt,
och han med anledning härav måst
intagas å annat allmänt sjukhus,
med belopp, som motsvarar den
lägsta avgift, mot vilken den försäkrade
kunnat erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes
Konungen äger

Med sjukhusvård-----—

Såsom sjukhus räknas i denna lag
dels allmänt sjukhus, varmed förstås
sjukvårdsinrättning som tillhör sta -

(Föreslagen lydelse)

allmän sal,
då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet
av sjukhusvården uppkommit
utanför den landstingskommun eller
landstingskommun ej tillhörande
kommun, där den försäkrade är bosatt,
och han med anledning härav
måst intagas å annat allmänt sjukhus,
med belopp, som motsvarar den
lägsta avgift, mot vilken den försäkrade
kunnat erhålla vården å sjukhuset,

i fråga.

angivet belopp,
riksförsäkringsverkets försorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag
dels allmänt sjukhus, varmed förstås
sjukvårdsinrättning som tillhör

2 kap.

4 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)
ten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landstingskommun
eller stad, som ej tillhör
sådan kommun, och ej är anordnad
vid hem, som avses i 18 § lagen om
socialhjälp, ävensom sjukvårdsinrättning
varöver riksförsäkringsverket
förfogar, dels ock annan sjukvårdsinrättning,
som enligt av Konungen
fastställd förteckning är att
anse såsom sjukhus jämlikt denna
lag. Hemortssjukhus är allmänt
sjukhus, drivet av landstingskommun
eller stad, inom vars område
försäkrad är bosatt.

(Föreslagen lydelse)
staten eller till vars drift statsbidrag
utgår eller som drives av landstingskommun
eller kommun, som ej tillhör
landstingskommun, och ej är
anordnad vid hem, som avses i 18 §
lagen om socialhjälp, ävensom sjukvårdsinrättning
varöver riksförsäkringsverket
förfogar, dels ock annan
sjukvårdsinrättning, som enligt av
Konungen fastställd förteckning är
att anse såsom sjukhus jämlikt denna
lag. Hemortssjukhus är allmänt
sjukhus, drivet av landstingskommun
eller kommun, inom vars område
försäkrad är bosatt.

6 kap.

Rätt till---—-------

På särskild — —- — —------

Ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad i andra stycket sägs,

§•

---sextiosju år.

----nämnda lagrum.

Framställning på grund varav ålderspension
utgår för tid före den
månad varunder den försäkrade fyller
sextiosju år må återkallas med
verkan från nästa månadsskifte. Sådan
återkallelse gäller ej för försäkrad,
som åtnjuter tilläggspension enligt
12 kap. 1 § andra stycket, med
mindre han tillika gör återkallelse
enligt 12 kap. 1 § tredje stycket. Har
försäkrad sedan återkallelse skett
gjort förnyad framställning enligt
andra stycket må denna framställning
icke återkallas.

§d

Ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad i andra och tredje styc -

1 Senaste lydelse 1968:239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)
föi- år räknat nittio procent eller, för
gift försäkrad vars make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension eller äger rätt till
pension enligt 1 § första stycket,
sjuttio procent av basbeloppet. Åtnjuter
maken enligt 7 kap. 2 § andra
eller tredje stycket två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension,
utgår dock ålderspension i förra
fallet med sjuttiosex och två tredjedels
och i senare fallet med åttiotre
och en tredjedels procent av basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare
än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju
år, skall pensionen minskas med sex
tiondels procent för varje månad,
som då pensionen börjar utgå återstår
till ingången av den månad varunder
den försäkrade fyller sextiosju
år. Om pensionen börjar utgå senare
än från och med sistnämnda
månad, ökas pensionen med sex
tiondels procent för varje månad,
som då pensionen börjar utgå förflutit
från ingången av den månad varunder
den försäkrade uppnådde
nämnda ålder; härvid må hänsyn
dock ej tagas till tid efter ingången
av den månad, under vilken den försäkrade
fyllt sjuttio år, och ej heller
till tid, då den försäkrade åtnjutit
tilläggspension i form av ålderspension
eller icke varit berättigad till
folkpension.

(Föreslagen lydelse)
kena sägs, för år räknat nittio procent
eller, för gift försäkrad vars
make åtnjuter folkpension i form av
ålderspension eller förtidspension eller
äger rätt till pension enligt 1 §
första stycket, sjuttio procent av basbeloppet.
Åtnjuter maken enligt 7
kap. 2 § andra eller tredje stycket
två tredjedelar av hel förtidspension
eller halv förtidspension, utgår dock
ålderspension i förra fallet med sjuttiosex
och två tredjedels och i senare
fallet med åttio procent av basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare
än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju
år, skall pensionen, där ej annat
följer av vad i tredje stycket sägs,
minskas med sex tiondels procent
för varje månad, som då pensionen
börjar utgå återstår till ingången av
den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år. Om pensionen
börjar utgå senare än från och med
sistnämnda månad, ökas pensionen
med sex tiondels procent för varje
månad, som då pensionen börjar utgå
förflutit från ingången av den
månad varunder den försäkrade
uppnådde nämnda ålder; härvid må
hänsyn dock ej tagas till tid efter
ingången av den månad, under vilken
den försäkrade fyllt sjuttio år,
och ej heller till tid, då den försäkrade
åtnjutit tilläggspension i form
av ålderspension eller icke varit berättigad
till folkpension.

Om ålderspension upphört efter
återkallelse enligt 1 § tredje stycket,
skall senare utgående ålderspension
minskas med sex tiondels pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

cent för varje månad som ålderspension
utgått samt sex tiondels procent
för varje månad, som då ålderspensionen
åter börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder
den försäkrade fyller sextiosju år.
Börjar pensionen åter utgå senare än
från och med sistnämnda månad,
skall pensionen minskas med sex
tiondels procent för varje månad
under vilken pensionen tidigare utgått.

7 kap.
1 §•

Rätt till folkpension i form av
förtidspension tillkommer
försäkrad, som fyllt sexton år, för
tid före den månad, då han fyller
sextiosju år eller ålderspension enligt
denna lag dessförinnan börjar utgå
till honom, därest hans arbetsförmåga
på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat
lyte är nedsatt med minst hälften
och nedsättningen kan anses varaktig.

Kan nedsättningen------

Rätt till folkpension i form av
förtidspension tillkommer
försäkrad, som fyllt sexton år och
som ej åtnjuter ålderspension enligt
denna lag, för tid före den månad,
då han fyller sextiosju år, därest
hans arbetsförmåga på grund av
sjukdom eller annan nedsättning av
den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst
hälften och nedsättningen kan anses
varaktig.

---beträffande sjukbidrag.

Försäkrad, vars--------

Är arbetsförmågan— —--— —

I övriga fall utgives eu tredjedel av
hel förtidspension.

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan
är nedsatt skall beaktas
den försäkrades förmåga att vid den
sjukdom eller det lyte, varom är fråga,
bereda sig inkomst genom sådant

§•

--erhåller hel förtidspension.

--- — av hel förtidspension.

I övriga fall utgives halv förtidspension.

§•

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan
är nedsatt skall beaktas
den försäkrades förmåga att vid den
nedsättning av prestationsförmågan,
varom är fråga, bereda sig inkomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)
arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter och som rimligen
kan begäras av honom med hänsyn
till hans utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden
och därmed jämförliga
omständigheter. Med inkomst av
arbete likställes i skälig omfattning
värdet av hushållsarbete i hemmet.

Är den

(Föreslagen lydelse)
genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter och
som rimligen kan begäras av honom
med hänsyn till hans utbildning och
tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförliållanden
och därmed
jämförliga omständigheter. I fråga
om äldre försäkrad skall bedömningen
främst avse hans förmåga
och möjlighet att bereda sig fortsatt
inkomst genom sådant arbete som
han tidigare utfört eller genom annat
för honom tillgängligt lämpligt
arbete. Med inkomst av arbete likställes
i skälig omfattning värdet av
hushållsarbete i hemmet.

--- utföra förvärvsarbete.

4 §.:

Hel förtidspension utgör för år
räknat nittio eller, för gift försäkrad
vars make åtnjuter folkpension i
form av ålderspension eller förtidspension
eller äger rätt till pension
enligt 6 kap. 1 § första stycket, sjuttio
procent av basbeloppet. Åtnjuta
båda makarna förtidspension och är
pensionen för endera eller båda sådan
som i 2 § andra eller tredje stycket
sägs, skall dock vid beräkning
av pension hel förtidspension utgöra,
om två tredjedelar av hel förtidspension
utgår till andra maken, sjuttiosex
och två tredjedels och, om en
tredjedel av hel förtidspension utgår
till denne, åttiotre och en tredjedels
procent av basbeloppet.

Hel förtidspension utgör, där ej
annat följer av vad i andra stycket
sägs, för år räknat nittio eller, för
gift försäkrad vars make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension eller äger rätt
till pension enligt 6 kap. 1 § första
stycket, sjuttio procent av basbeloppet.
Åtnjuta båda makarna förtidspension
och är pensionen för endera
eller båda sådan som i 2 § andra eller
tredje stycket sägs, skall dock vid
beräkning av pension hel förtidspension
utgöra, om två tredjedelar av
hel förtidspension utgår till andra
maken, sjuttiosex och två tredjedels
och, om halv förtidspension utgår
till denne, åttio procent av basbeloppet.

1 Senaste lydelse 1968:239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om förtidspension utgår för tid
efter det att ålderspension med stöd
av 6 kap. 1 § tredje stycket upphört
att utgå, skall förtidspensionen minskas
med sex tiondels procent för varje
månad under vilken ålderspensionen
utgått.

8 kap.

Rätt till folkpension i form av
änkepension tillkommer för
hd före den månad, då änkan fyller
sextiosju år eller folkpension i form
av ålderspension dessförinnan börjar
utgå till henne,

a) änka, som har vårdnaden om
och stadigvarande sammanbor med
barn under sexton år, därest barnet
vid makens död stadigvarande vistades
i makarnas hem eller hos änkan;
samt

b) annan änka, som vid makens
död fyllt trettiosex år och varit gift
med honom minst fem år.

Upphör rätt--------

1 §•

Rätt till folkpension i form av ä nkepension
tillkommer änka,
som ej åtnjuter folkpension i form
av ålderspension, för tid före den
månad då hon fyller sextiosju år,
därest hon

a) har vårdnaden om och stadigvarande
sammanbor med barn under
sexton år, som vid makens död stadigvarande
vistades i makarnas hem
eller hos änkan; eller

b) vid makens död fyllt trettiosex
år och varit gift med honom minst
fem år.

- nämnda tidpunkt.

4 §•

Änkepension utgör,---------av basbeloppet.

Utgår änkepension----------— — understiger femtio.

Om änkepension utgår för tid efter
det att ålderspension med stöd
av 6 kap. 1 § tredje stycket upphört
att utgå, skall änkepensionen minskas
med sex tiondels procent för varje
månad under vilken ålderspensionen
utgått.

Kung!. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 kap.

1 §d

Till ålderspension------

Barntillägg till ålderspension eller
hel förtidspension utgör för år räknat
tjugufem procent eller, om barnet
är berättigat till barnpension enligt
8 kap. 5 §, tio procent av basbeloppet.
Utgår enligt 7 kap. 2 § andra
eller tredje stycket två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension,
utgör barntillägget motsvarande
andel av barntillägg till hel förtidspension.

Åtnjuter den--------

----— — gift kvinna.

Barntillägg till ålderspension eller
hel förtidspension utgör för år räknat
tjugufem procent eller, om barnet
är berättigat till barnpension enligt
8 kap. 5 §, tio procent av basbeloppet.
Utgår enligt 7 kap. 2 § andra
eller tredje stycket två tredjedelar
av hel förtidspension eller halv förtidspension,
utgör barntillägget motsvarande
andel av barntillägg till hel
förtidspension.

— halva basbeloppet.

Med inkomst
Ersättning i
Vid beräkning av inkomst av anställning
skall hänsyn icke tagas till
lön eller annan ersättning, som försäkrad
åtnjutit från arbetsgivare, vilken
är bosatt utom riket eller är utländsk
juridisk person, i annat fält
än då den försäkrade sysselsatts vid
skötseln av här i riket belägen fastighet
eller i rörelse som bedrives från
här beläget fast driftställe. Hänsyn
skall ej heller tagas till lön eller ersättning
från främmande makts
härvarande beskickning eller lönade
konsulat eller från arbetsgivare, vilken
tillhör beskickning eller konsulat
som nu sagts och icke är svensk
medborgare. Vad i detta stycke sägs
skall icke gälla beträffande lön till
svensk medborgare, såframt svenska

11 kap.

2 §•

----trehundra kronor.

såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning
skall hänsyn icke tagas till
lön eller annan ersättning, som försäkrad
åtnjutit från arbetsgivare,
vilken är bosatt utom riket eller är
utländsk juridisk person, i annat fall
än då den försäkrade sysselsatts vid
skötseln av här i riket belägen fastighet
eller i rörelse som bedrives
från här beläget fast driftställe. Vad
i detta stycke sägs skall icke gälla
beträffande lön till svensk medborgare,
såframt svenska staten eller,
där lönen härrör från utländsk juridisk
person, svensk juridisk person,
som äger ett bestämmande inflytande
över den utländska juridiska personen,
enligt av riksförsäkringsverket
godtagen förbindelse har att sva -

1 Senaste lydelse 1964:146.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)
staten eller utländsk beskickning här
i riket eller, där lönen härrör från
utländsk juridisk person, svensk juridisk
person, som äger ett bestämmande
inflytande över den utländska
juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket
godtagen förbindelse
har att svara för avgift till försäkringen
för tilläggspension enligt
19 kap. 1 §; och skall i dylikt fall
den som åtagit sig sådan förbindelse
anses såsom arbetsgivare.

(Föreslagen lydelse)
ra för avgift till försäkringen för tillläggspension
enligt 19 kap. 1 §.

Hänsyn skall ej heller tagas till
lön eller annan ersättning från främmande
makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller från
arbetsgivare, vilken tillhör beskickning
eller konsulat som nu sagts och
icke är svensk medborgare. Vad i
detta stycke sägs skall icke gälla beträffande
lön till svensk medborgare
eller den som utan att vara svensk
medborgare är bosatt i riket, såframt
utländsk beskickning här i riket enligt
av riksförsäkringsverket godtagen
förbindelse har att svara för avgift
till försäkringen för tilläggspension
enligt 19 kap. 1 §.

Den som åtagit sig förbindelse enligt
tredje eller fjärde stycket skall
anses såsom arbetsgivare.

12 kap.
1 §-‘

Rätt till------—---------— tre år.

På särskild — —-------—--nämnda lagrum.

Framställning om ålderspension
för tid före den månad varunder den
försäkrade fyller sextiosju år må
återkallas med verkan från nästa
månadsskifte. Sådan återkallelse gäller
ej för försäkrad, som åtnjuter
folkpension enligt 6 kap. 1 § andra
stycket, med mindre han tillika gör
återkallelse enligt 6 kap. 1 § tredje
stycket. Har försäkrad sedan återkallelse
skett gjort förnyad framställning
enligt andra stycket må
denna framställning icke återkallas.

1 Senaste lydelse 1966:236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat
följer av andra och tredje styckena,
för år räknat sextio procent av produkten
av basbeloppet för den månad,
för vilken pension skall utgivas,
och medeltalet av de pensionspoäng
som tillgodoräknats den försäkrade
eller, om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för mer än femton år,
medeltalet av de femton högsta
poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för
mindre än trettio år, skall hänsyn tagas
endast till så stor del av nämnda
produkt som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, för vilka pensionspoäng
tillgodoräknats honom,
och talet trettio.

Har undantagande---------

Börjar ålderspension utgå tidigare
än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju
år, skall pensionen minskas med
sex tiondels procent för varje månad,
som då pensionen börjar utgå
återstår till ingången av den månad
varunder den försäkrade fyller sextiosju
år. Om pensionen börjar utgå
senare än från och med sistnämnda
månad, ökas pensionen med sex
tiondels procent för varje månad,
som då pensionen börjar utgå förflutit
från ingången av den månad varunder
den försäkrade uppnådde
nämnda ålder; härvid må hänsyn
dock ej tagas till tid efter ingången
av den månad, under vilken den försäkrade
fyllt sjuttio år, och ej heller
till tid, då den försäkrade åtnjutit
folkpension eller icke varit berätti -

Ålderspension utgör, där ej annat
följer av andra, tredje och fjärde
styckena, för år räknat sextio procent
av produkten av basbeloppet
för den månad, för vilken pension
skall utgivas, och medeltalet av de
pensionspoäng som tillgodoräknats
den försäkrade eller, om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för
mer än femton år, medeltalet av de
femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade
för mindre än trettio år,
skall hänsyn tagas endast till så stor
del av nämnda produkt som svarar
mot förhållandet mellan det antal år,
för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom, och talet trettio.

----- ---den försäkrade

Börjar ålderspension utgå tidigare
än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju
år, skall pensionen, där ej annat följer
av fjärde stycket, minskas med
sex tiondels procent för varje månad,
som då pensionen börjar utgå
återstår till ingången av den månad
varunder den försäkrade fyller sextiosju
år. Om pensionen börjar utgå
senare än från och med sistnämnda
månad, ökas pensionen med sex tiondels
procent för varje månad, som
då pensionen börjar utgå förflutit
från ingången av den månad varunder
den försäkrade uppnådde
nämnda ålder; härvid må hänsyn
dock ej tagas till tid efter ingången
av den månad, under vilken den försäkrade
fyllt sjuttio år, och ej heller
till tid, då den försäkrade åtnjutit

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)
gad till tilläggspension i form av ålderspension.

(Föreslagen lydelse)
folkpension eller icke varit berättigad
till tilläggspension i form av ålderspension.

Om ålderspension upphört efter
återkallelse enligt 12 kap. 1 § tredje
stycket, skall senare utgående ålderspension
minskas med sex tiondels
procent för varje månad som ålderspension
utgått samt sex tiondels procent
för varje månad, som då ålderspensionen
åter börjar utgå återstår
till ingången av den månad varunder
den försäkrade fyller sextiosju år.
Börjar pensionen åter utgå efter ingången
av den månad varunder den
försäkrade fyllt sextiosju år skall
pensionen minskas med sex tiondels
procent för varje månad under vilken
pensionen tidigare utgått.

13 kap.
1 §•

Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension tillkommer
enligt vad nedan sägs försäkrad för
tid före den månad, då han fyller
sextiosju år eller ålderspension enligt
denna lag dessförinnan börjar
utgå till honom, därest hans arbetsförmåga
på grund av sjukdom, psykisk
efterblivenhet, vanförhet eller
annat lyte är nedsatt med minst hälften
och nedsättningen kan anses varaktig
samt den försäkrade äger tillgodoräkna
sig pensionspoäng för tid
före det år, varunder pensionsfallet
inträffat.

Kan nedsättningen------

Vad i-----------

Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension tillkommer
enligt vad nedan sägs försäkrad, som
ej åtnjuter ålderspension enligt denna
lag, för tid före den månad, då
han fyller sextiosju år, därest hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom
eller annan nedsättning av den fysiska
eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften
och nedsättningen kan anses varaktig
samt den försäkrade äger tillgodoräkna
sig pensionspoäng för tid
före det år, varunder pensionsfallet
inträffat.

---beträffande sjukbidrag.

— detta kapitel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)

För varje landstingskommun samt
varje stad, som ej tillhör sådan kommun,
skall finnas en allmän försäkringskassa.
Då särskilda förhållanden
föranleda därtill, må dock försäkringskassas
verksamhetsområde
omfatta två landstingskommuner eller
landstingskommun och stad som
nyss sagts. Om antalet försäkringskassor
och deras verksamhetsområden
förordnar Konungen.

Allmän försäkringskassa----

(Föreslagen lydelse)

§•

Om förtidspension utgår för tid
efter det att ålderspension med stöd
av 12 kap. 1 § tredje stycket upphört
att utgå, skall förtidspensionen minskas
med sex tiondels procent för varje
månad under vilken ålderspensionen
utgått.

kap.

§•

För varje landstingskommun samt
varje kommun, som ej tillhör landstingskommun,
skall finnas en allmän
försäkringskassa. Då särskilda förhållanden
föranleda därtill, må dock
försäkringskassas verksamhetsområde
omfatta två landstingskommuner
eller landstingskommun och
kommun som nyss sagts. Om antalet
försäkringskassor och deras verksamhetsområden
förordnar Konungen.

—- — prövas erforderligt.

Styrelse för allmän försäkringskassa
skall bestå av sju eller, om
kassans verksamhetsområde omfattar
två landstingskommuner inom
skilda län, åtta ledamöter. En ledamot,
som skall vara ordförande, utses
av Konungen, en ledamot av socialstyrelsen
samt en ledamot av
länsstyrelsen; om kassans verksamhetsområde
tillhör två län, skall vardera
länsstyrelsen utse en ledamot.
Övriga ledamöter utses av landstinget
eller, där fråga är om kassa,
vars verksamhetsområde utgöres en -

§•*

Styrelse för allmän försäkringskassa
skall bestå av sju eller, om
kassans verksamhetsområde omfattar
två landstingskommuner inom
skilda län, åtta ledamöter. Styrelsen
för Stockholms läns allmänna försäkringskassa
skall dock bestå av
nio ledamöter.

En ledamot, som skall vara ordförande,
utses av Konungen, en ledamot
av socialstyrelsen samt en ledamot
av länsstyrelsen; om kassans
verksamhetsområde tillhör två län,
skall vardera länsstyrelsen utse en

1 Senaste lydelse 1968:239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)
bart av stad, av stadsfullmäktige.
Omfattar kassans verksamhetsområde
två landstingskommuner, skall
vartdera landstinget utse två ledamöter;
utgöres verksamhetsområdet av
landstingskommun och stad, som ej
tillhör sådan kommun, utses tre ledamöter
av landstinget samt en ledamot
av stadsfullmäktige.

För varje

(Föreslagen lydelse)
ledamot. Övriga ledamöter utses avlandstinget
eller, där fråga är om
kassa, vars verksamhetsområde utgöres
av enbart eu kommun, av kommunfullmäktige.
Omfattar kassans
verksamhetsområde två landstingskommuner,
skall vartdera landstinget
utse två ledamöter; utgöres
verksamhetsområdet av landstingskommun
och kommun, som ej tillhör
landstingskommun, utses tre ledamöter
av landstinget samt en ledamot
av kommunfullmäktige.

--- — en suppleant.

8 §•

Styrelseledamot utses för en tid av
fyra år, räknat från och med den 1
januari året näst efter det, då han
blivit utsedd.

Styrelseledamot må —-----

Avgår styrelseledamot------

Styrelseledamot utses, om icke
Konungen annat förordnar, för en
tid av tre år, räknat från och med
den 1 januari året näst efter det, då
han blivit utsedd.

---utsett honom.

— ----—blivit utsedd.

Befattningshavare hos------

Riksförsäkringsverket och----

För befattningshavare, som tillsättas
och entledigas av riksförsäkringsverket
eller socialstyrelsen, skola
anställnings- och arbetsvillkor
som må bestämmas genom avtal
fastställas under medverkan av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer samt övriga
anställnings- och arbetsvillkor fastställas
i den ordning Konungen förordnar.

--av kassan.

— ---kassans styrelse.

För befattningshavare, för vilka
Konungen så föreskrivit, skola anställnings-
och arbetsvillkor som må
bestämmas genom avtal fastställas
under medverkan av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer
samt övriga anställnings- och
arbetsvillkor fastställas i den ordning
Konungen förordnar.

/ den utsträckning Konungen förordnar
må försäkringskassa inrätta
ny tjänst endast efter medgivande
av riksförsäkringsverket.

1 Senaste lydelse 1968:239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning
och den allmänna försäkringskassans
räkenskaper skola för
varje år utses en revisor av riksförsäkringsverket
och två revisorer av
landstinget eller, där fråga är om
kassa, vars verksamhetsområde utgöres
enbart av stad, av stadsfullmäktige.
Omfattar kassans verksamhetsområde
två landstingskommuner,
skall vartdera landstinget utse
en revisor; utgöres verksamhetsområdet
av landstingskommun och
stad, som ej tillhör sådan kommun,
skall en revisor utses av landstinget
och en revisor av stadsfullmäktige.

För varje —- --- ■— ------

Revisor må----------

Revisor skall —--------

För granskning av styrelsens förvaltning
och den allmänna försäkringskassans
räkenskaper skola för
varje år utses en revisor av riksförsäkringsverket
och två revisorer av
landstinget eller, där fråga är om
kassa, vars verksamhetsområde utgöres
av enbart en kommun, av kommunfullmäktige.
Omfattar kassans
verksamhetsområde två landstingskommuner,
skall vartdera landstinget
utse en revisor; utgöres verksamhetsområdet
av landstingskommun
och kommun, som ej tillhör
landstingskommun, skall en revisor
utses av landstinget och en revisor
av kommunfullmäktige.
en suppleant.

— utsett honom.

--till styrelseledamot.

20 §.i

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning
avgöras i allmän försäkringskassa
av en pensionsdelegation, bestående
av fem ledamöter. Dessa äro
ordföranden i kassans styrelse, som
tillika för ordet i delegationen, två
av socialstyrelsen utsedda läkare och
två av landstinget eller, om kassans
verksamhetsområde utgöres enbart
av stad, av stadsfullmäktige utsedda
ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsområde
två landstingskommuner
eller landstingskommun och
stad, som ej tillhör sådan kommun,
skola landstingen eller landstinget
och stadsfullmäktige vardera utse en

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning
avgöras i allmän försäkringskassa
av en pensionsdelegation, bestående
av sju ledamöter. Dessa äro
ordföranden i kassans styrelse, som
tillika för ordet i delegationen, två
av socialstyrelsen utsedda läkare, två
av riksförsäkringsverket utsedda ledamöter
som skola hava särskild erfarenhet
av arbetsförhållanden och
två av landstinget eller, om kassans
verksamhetsområde utgöres av enbart
en kommun, av kommunfullmäktige
utsedda ledamöter. Omfattar
kassans verksamhetsområde två
landstingskommuner eller lands -

1 Senaste lydelse 1968:239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ledamot. Då skäl äro därtill må tingskommun och kommun, som ej
Konungen utse särskild ordförande i tillhör landstingskommun, skola
pensionsdelegation. landstingen eller landstinget och

kommunfullmäktige vardera utse en
ledamot. Då skäl äro därtill må
Konungen utse särskild ordförande
i pensionsdelegation.

Suppleant för---------två suppleanter.

I allmän-------— — flera pensionsdelegationer.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970, i den mån ej annat följer av 2.
De nya bestämmelserna ill kap. 2 § får även tillämpas på lön som hänför
sig till tiden den 1 januari—den 30 juni 1970.

2. Såvitt gäller 2 kap. 4 §, 13 kap. 1, 7, 8, 14, 16 och 17 §§ samt bestämmelserna
i 18 kap. 20 § om kommun och kommunfullmäktige träder lagen
i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna tillämpas dock redan
under år 1970 i fråga om utseende av ledamöter och suppleanter i allmän
försäkringskassas styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd för
tid efter utgången av år 1970.

3. Löpande tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i allmän
försäkringskassas styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd upphör
vid utgången av år 1970. De ledamöter och suppleanter i pensionsdelegation
som enligt 18 kap. 20 § skall utses av riksförsäkringsverket skall
första gången utses för tiden den 1 juli—den 31 december 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen (1969: 205) om pensionstillskott
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Pensionstillskott utgör -—-----

Under nedannämnda-----

Pensionstillskott till ålderspension,
som börjat utgå tidigare eller
senare än från och med den månad
varunder den försäkrade fyller sextiosju
år, utgör det belopp som framkommer
om de i första eller andra
stycket angivna procenttalen minskas
eller ökas i motsvarande mån
som pensionen skall minskas eller
ökas enligt 6 kap. 2 § andra stycket
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring.

Pensionstillskott till förtidspension,
som enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring
utgår med två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension,
utgör motsvarande andel av
pensionstillskott som anges i första
eller andra stycket.

2 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse)

§•

-----denna paragraf.

----av basbeloppet.

Pensionstillskott till ålderspension,
som börjat utgå tidigare eller
senare än från och med den månad
varunder den försäkrade fyller sextiosju
år, utgör det belopp som framkommer
om de i första eller andra
stycket angivna procenttalen minskas
eller ökas i motsvarande mån
som pensionen skall minskas eller
ökas enligt 6 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring.

Pensionstillskott till förtidspension,
som enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring
utgår med två tredjedelar
eller hälften av hel förtidspension,
utgör motsvarande andel av pensionstillskott
som anges i första eller
andra stycket. Pensionstillskott till
förtidspension, som utgår för tid efter
det att ålderspension med stöd
av 6 kap. 1 § tredje stycket lagen
om allmän försäkring upphört att
utgå, skall minskas med sex tiondels
1970. 1 samt. Nr 66

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Pensionstillskott till änkepension,
som enligt 8 kap. 4 § andra stycket
lagen om allmän försäkring utgår
med minskat belopp, utgör det belopp
som framkommer om de i första
eller andra stycket angivna procenttalen
minskas i motsvarande mån.

Pensionstillskott utgår------

förtidspension, som enligt 7 kap.

2 § andra eller tredje stycket lagen
om allmän försäkring utgår med två
tredjedelar eller en tredjedel av hel
förtidspension, motsvarande andel
av trettio procent av basbeloppet,
änkepension, som enligt 8 kap. 4 §
andra stycket lagen om allmän försäkring
utgår med minskat belopp,
det belopp som framkommer om
trettio procent av basbeloppet
minskas i motsvarande mån.

(Föreslagen lydelse)
procent för varje månad under vilken
ålderspensionen utgått.

Pensionstillskott till änkepension,
som enligt 8 kap. 4 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring
utgår med minskat belopp,
utgör det belopp som framkommer
om de i första eller andra stycket
angivna procenttalen minskas i motsvarande
mån.

§•

------allmän försäkring,

förtidspension, som enligt 7 kap.
2 § andra eller tredje stycket lagen
om allmän försäkring utgår med två
tredjedelar eller hälften av hel förtidspension,
motsvarande andel av
trettio procent av basbeloppet,

änkepension, som enligt 8 kap. 4 §
andra eller tredje stycket lagen om
allmän försäkring utgår med minskat
belopp, det belopp som framkommer
om trettio procent av basbeloppet
minskas i motsvarande
mån.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

3) Förslag
Lill

Lag

om ändring i lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän

försäkring

Härigenom förordnas, alt 16 § lagen (1962:382) angående införande av
lagen om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Bestämmelserna i tredje stycket
punkterna 1—4 övergångsbestämmelserna
Lill lagen den 5 maj 1960
(nr 99) angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skola alltjämt äga motsvarande
tillämpning. Dock skall beträffande
änkepension efter man,
som avlidit före den 1 juli 1960, i
stället för 8 § första stycket lagen om
folkpensionering i lagrummets lydelse
före nämnda tidpunkt gälla, att
sådan pension minskas med en tredjedel
av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga
tvåtusen kronor. Vid tillämpning i
fall som nu sagts av 13 § 2 mom. sistnämnda
lag skall ock procenttalet 20
utbytas mot 10 samt beloppet 20 000
kronor utbytas mot 30 000 kronor.

(Föreslagen lydelse)

§d

Bestämmelserna i tredje stycket
punkterna 1—4 övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960
(nr 99) angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skola alltjämt äga motsvarande
tillämpning. Dock skall beträffande
änkepension efter man,
som avlidit före den 1 juli 1960, i
stället för 8 § första stycket lagen om
folkpensionering i lagrummets lydelse
före nämnda tidpunkt gälla, att
sådan pension minskas med en tredjedel
av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga
tvåtusen kronor. Vid tillämpning i
fall som nu sagts av 13 § 2 mom. sistnämnda
lag skall ock procenttalet 20
utbytas mot 10 samt beloppet 20 000
kronor utbytas mot 50 000 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

1 Senaste lydelse 1969:207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

4) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Med årsinkomst

Vid uppskattning av förmögenhets
avkastning skall denna höj as med tio
procent av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för den
som är gift tjugotvåtusenfemhundra
kronor och för annan trettiotusen
kronor.

Värdet av

I fråga om

Årsinkomst avrundas

(Föreslagen lydelse)

att utgiva.

Vid uppskattning av förmögenhets
avkastning skall denna höjas med tio
procent av det'' belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för den
som är gift fyrtiotusen kronor och
för annan femtiotusen kronor.

av Konungen.

sammanlagda förmögenhet.
----tiotal kronor.

5 §.‘

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Senaste lydelse 1969:208.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20
februari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vidgad förtidspensionering
m. m. och anför.

Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt riksförsäkringsverket att utreda frågan,
har verket avlämnat förslag om vidgad förtidspensionering in. m. (Stencil
S 1969:5).

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens handikappråd, statens personalpensionsverk,
försäkringsinspektionen, pensionsförsäkringskommittén, KSA-utredningen,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Försäkringskasseförbundet, De
erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, Kommunernas pensionsanstalt,
Svenska personal-pensionskassan (SPP), Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Pensionärernas riksorganisation och Sveriges läkarförbund.
Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från de flesta av
de allmänna försäkringskassorna.

Riksförsäkringsverket har därjämte inkommit med förslag till vissa andra
ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).

Gällande bestämmelser m. m.

Förtidspension

Bestämmelserna om rätt till förtidspension, invaliditetsbedömning och
invaliditetsgradering inom den allmänna försäkringen finns intagna i 7 och
13 kap. AFL. 7 kap. gäller förtidspension från folkpensioneringen och 13
kap. förtidspension från försäkringen för tilläggspension. De allmänna för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

utsättningarna i fråga om nedsättning av arbetsförmågan — invaliditetsbegreppet
—• liksom principerna för gradering av pensionerna efter nedsättningen
av arbetsförmågan är emellertid enhetliga inom folk- och tilläggspensioneringarna.

Förtidspension kan utgå tidigast fr. o. m. den månad, varunder den försäkrade
fyller 16 år, och längst t. o. m. månaden före den, varunder han
fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå på grund av
förtida uttag. Förutsättningar för rätt till förtidspension är att den försäkrades
arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet
eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och att nedsättningen kan
anses varaktig. Om nedsättningen av arbetsförmågan inte kan anses varaktig
men den kan antas bestå avsevärd tid, äger den försäkrade i stället
rätt till sjukbidrag. Sjukbidraget är tidsbegränsat. Vad som i övrigt föreskrivs
om förtidspension gäller också om sjukbidrag. Om ingenting annat
sägs avses i det följande med förtidspension även sjukbidrag.

De pensionsberättigade indelas i tre grupper med hänsyn till graden av
invaliditet. Den vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller
endast en ringa del därav återstår får hel förtidspension. Om arbetsförmågan
är nedsatt i mindre grad men dock med avsevärt mer än hälften,
utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga fall där arbetsförmågan
är nedsatt med minst hälften utgår en tredjedel av hel förtidspension.

Av uttalanden i förarbetena till AFL framgår att med försäkrad, vars
arbetsförmåga är nedsatt så att endast en ringa del därav återstår, avses
den vars arbetsförmåga inte uppgår till en sjättedel. Med försäkrad, vars
arbetsförmåga är nedsatt med avsevärt mer än hälften avses den vars arbetsförmåga
inte uppgår till en tredjedel.

Invaliditetsbedömningen skall ske under hänsynstagande till den försäkrades
förmåga att vid den sjukdom eller det lyte som det gäller bereda
sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som man rimligen kan begära av honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare verksamhet liksom även hans ålder, bosättningsförhållanden
och därmed jämförliga omständigheter. Med arbetsinkomst
likställs därvid i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

I 4 kap. 2 § AFL föreskrivs att om sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård
utgivits för 90 dagar i följd eller om det eljest föreligger skälig
anledning skall försäkringskassan, i den utsträckning riksförsäkringsverket
så föreskriver, undersöka om det finns skäl att vidta åtgärd, som är ägnad
att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Är sådan åtgärd erforderlig,
skall kassan tillse att lämplig åtgärd vidtas. Om den försäkrade är föremål
för sådan åtgärd som anges i 4 kap. 2 § skall arbetsförmågan under tiden
för åtgärden anses nedsatt i den mån han på grund av åtgärden är hindrad
utföra förvärvsarbete.

Hel förtidspension inom folkpensioneringen utgör för ogift pensionär

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

samt för sådan gift pensionär, vars make inte är berättigad till någon form
av pension för egen del 90 % av det vid varje särskild tidpunkt gällande
basbeloppet. För gift pensionsberättigad, vars make uppbär ålderspension
eller hel förtidspension, utgör hel förtidspension 70 % av basbeloppet. Vid
det i februari 1970 gällande basbeloppet 6 000 kr. utgör sålunda hel förtidspension
för ensamstående 5 400 kr. och för var och en av makar som båda
uppbär pension 4 200 kr.

Förtidspension inom tilläggspensioneringen beräknas individuellt på
grundval av det antal år för vilka den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng
och poängens storlek. För försäkrade födda år 1913 eller tidigare blir
förtidspensionen från tilläggspensioneringen mindre än för yngre i samma
inkomstläge genom att de förstnämnda inte kan komma upp i fullt antal
poängår.

Som tillägg till folkpension i form av förtidspension kan utgå kommunalt
bostadstillägg. Till folkpensionärs hustru kan under vissa förutsättningar
utgå hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Dessa förmåner är inkomstprövade
och regleras i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension.

Ansökan om pension görs hos allmän försäkringskassa. Under vissa
förutsättningar kan försäkringskassa tillerkänna försäkrad pension utan
att han gjort ansökan därom.

Förtida uttag av ålderspension

Ålderspension från både folk- och tilläggspensioneringen utgår enligt
AFL normalt fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 67 år.

Den försäkrade kan emellertid ta ut ålderspensionen redan tidigare, dock
tidigast fr. o. m. den månad då han fyller 63 år (förtida uttag av ålderspension).
Ett förtida uttag måste avse såväl folkpensionen som tilläggspensionen.

Ålderspension som utgår fr. o. m. den månad den försäkrade fyller 67 år
uppgår till samma belopp som hel förtidspension. Om ålderspensionen börjar
utgå tidigare än från och med 67-årsmånaden minskas pensionen med 0,6 %
för varje månad som återstår till 67 år när pensionen tas ut. Tas pensionen
ut vid 63 år, minskas pensionen således med (48 X 0,6) = 28,8 %. Minskningen
är livsvarig.

Å andra sidan ökas pensionen vid s. k. uppskjutet uttag med 0,6 % för
varje månad pensionsuttaget uppskjuts efter 67 år. Uppskjutande av uttaget
efter det den försäkrade fyllt 70 år medför dock ingen ytterligare
ökning.

Pensionspoäng får inte tillgodoräknas för år under vilket den försäkrade
åtnjutit i förtid uttagen ålderspension. Hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg
och barntillägg utgår inte till ålderspension i den mån denna åtnjuts
före 67 års ålder.

För den som tagit ut sin ålderspension i förtid kan det därvid fastställda

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

reducerade pensionsbeloppet inte bytas ut mot förtidspension, även om den
försäkrade före 67-årsåldern skulle få sin arbetsförmåga nedsatt i så hög
grad att han eljest skulle ha varit berättigad till hel förtidspension. En kvinna,
som gjort förtida uttag av ålderspension och som därefter blir änka, kan
inte komma i åtnjutande av änkepension från folkpensioneringen.

Den 1 juli 1968 infördes under den gemensamma benämningen äldrestöd
dels regler om förlängd ersättning från arbetslöshetskassa och dels ett statligt
omställningsbidrag. Äldrestödet utgår till arbetssökande arbetslösa personer
i åldern 60—66 år. Om arbetslösheten direkt sammanhänger med
bl. a. nedläggning av företag, bestående driftsförändring eller omfattande
förändring i ortens näringsliv kan också den som fyllt 55 år erhålla äldrestödet
efter särskild prövning.

Äldrestöd utgår längst t. o. m. månaden före den då den arbetslöse fyller
67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension
eller helt sjukbidrag enligt AFL.

Försäkringskassornas organisation m. m.

Styrelse för allmän försäkringskassa består av sju eller, om kassans verksamhetsområde
omfattar två landstingskommuner inom skilda län, åtta
ledamöter. En ledamot, som skall vara ordförande, utses av Kungl. Maj :t
eu ledamot av socialstyrelsen samt en ledamot av länsstyrelsen. Om kassans
verksamhetsområde tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen utse en ledamot.
Övriga ledamöter utses av landstinget eller, där fråga är om kassa,
vars verksamhetsområde utgörs enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar
kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera
landstinget utse två ledamöter. Utgörs verksamhetsområdet av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan kommun, utses tre ledamöter av
landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige. För varje ledamot utses
en suppleant.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
avgörs i allmän försäkringskassa av en pensionsdelegation, bestående av
fem ledamöter. Dessa är ordföranden i kassans styrelse, som också för
ordet i delegationen, två av socialstyrelsen utsedda läkare och två av landstinget
eller, om kassans verksamhetsområde utgörs enbart av stad, av stadsfullmäktige
utsedda ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsområde två
landstingskommuner eller landstingskommun och stad, som ej tillhör sådan
kommun, skall landstingen eller landstinget och stadsfullmäktige utse en
ledamot vardera. För ledamöterna utses i enahanda ordning suppleanter.
Kungl. Maj :t kan utse särskild ordförande i pensionsdelegation om det finns
skäl härför och kan vidare föreskriva att två suppleanter skall utses för
var och en av de av socialstyrelsen utsedda läkarna. Med Kungl. Maj :ts medgivande
får finnas flera pensionsdelegationer i en försäkringskassa. En
pensionsdelegation är beslutför då minst fyra ledamöter är närvarande.
Försäkringskassans direktör och en företrädare för länsarbetsnämnden får

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

delta i delegationens sammanträden men inte i dess beslut. Delegationens
ärenden avgörs efter föredragning av föredragande för pensionsärenden.

I allmän försäkringskassa prövas vissa frågor rörande folkpension samt
ärenden angående hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
av försäkringsnämnder. Nämnderna har även rådgivande uppgifter.
Försäkringsnämnd skall bestå av minst fem och högst sju av kommunen
utsedda ledamöter. Består nämndens verksamhetsområde av flera kommuner,
bestämmer dock riksförsäkringsverket antalet ledamöter och hur
många ledamöter som skall utses av varje kommun. För varje ledamot utses
en suppleant.

Ledamot i försäkringskassas styrelse, pensionsdelegation och försäkringsnämnd
utses för en tid av fyra år, räknat fr. o. m. den 1 januari året
näst efter det, då han blivit utsedd.

Hos de allmänna försäkringskassorna tillsätts och entledigas direktör,
föredragande för pensionsärenden samt annan tjänsteman, beträffande vilken
Kungl. Maj :t så föreskrivit, av riksförsäkringsverket. Förtroendeläkare
tillsätts och entledigas av socialstyrelsen. Övriga tjänstemän tillsätts och
entledigas av försäkringskassan.

För tjänsteman, som tillsätts och entledigas av riksförsäkringsverket
eller socialstyrelsen, skall anställnings- och arbetsvillkor som får bestämmas
genom avtal fastställas under medverkan av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer. Övriga anställnings- och arbetsvillkor
fastställs i den ordning Kungl. Maj :t förordnar.

F. n. tillsätter riksförsäkringsverket alla tjänster i lägst lönegrad A 21
och är avtalsslutande part beträffande dessa tjänster.

Några uttryckliga bestämmelser i lag om behörigheten att inrätta tjänst
hos allmän försäkringskassa finns inte. Riksförsäkringsverket har dock
tillämpat bestämmelserna om tillsättande av tjänst och fastställande av
löneförmåner som om de även innefattat en uteslutande rätt för verket att
avgöra huruvida en viss tjänst får finnas inrättad.

Tilläggspension för lön från utländsk beskickning m. m.

Bestämmelser om att vissa personer tillhörande utländska beskickningar
och lönade konsulat samt deras privattjänare skall vara undantagna från
den mottagande statens system för social trygghet med avseende på sina anställningar
hos den sändande staten resp. hos vederbörande beskickningseller
konsulatsmedlem finns intagna i två i Wien den 18 april 1961 och
den 24 april 1963 av Förenta Nationerna avslutade konventioner om diplomatiska
resp. konsulära förbindelser. Den förstnämnda konventionen har
efter ratifikation införlivats med det svenska rättssystemet genom lagen
(1966: 664) med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier. Konvenlionens
bestämmelser har därvid gjorts tillämpliga i förhållande till
alla främmande stater.

Frånsett diplomatiska företrädare gäller bestämmelserna i konventionen

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

om undantagande endast personer som varken är medborgare i det mottagande
landet eller är stadigvarande bosatta där. I den mån bestämmelserna
avser privattjänare förutsätts därjämte för att de skall vara obligatoriskt
undantagna att de omfattas av det sändande landets eller ett tredje lands
system för social trygghet.

Svenska medborgare och i Sverige bosatta personer, som inte är svenska
medborgare, är försäkrade för tilläggspension. Rätt till tilläggspension, som
innefattar rätt till ålderspension, förtidspension och familjepension, grundas
på inkomst av förvärvsarbete. Pensionsgrundande inkomst beräknas
för varje år och utgör i princip den försäkrades sammanlagda inkomst av
anställning och annat förvärvsarbete under året i vad den överstiger det
vid årets början gällande basbeloppet.

Vissa slag av förvärvsinkomst grundar emellertid inte pensionsrätt.
Sålunda skall bl. a. vid beräkning av inkomst av anställning hänsyn inte tas
till lön från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat
och ej heller till lön från arbetsgivare, som tillhör beskickningen eller
konsulatet och inte är svensk medborgare. Likväl skall lön av nämnda slag
beaktas vid beräkning av inkomst av anställning för svensk medborgare,
om den främmande maktens härvarande beskickning genom förbindelse,
som godtagits av riksförsäkringsverket, åtagit sig att svara för arbetsgivaravgift
till försäkringen för tilläggspension.

Den svenska lagstiftningen går sålunda längre i fråga om undantagande
av beskicknings- och konsulatspersonal samt privattjänare från tilläggspensionssystemet
än vad de nämnda konventionerna kräver av mottagande
stat. Enligt konventionerna behöver, med undantag av diplomatiska företrädare,
varken svenska medborgare eller i Sverige stadigvarande bosatta utlänningar
vara undantagna i nämnda avseende.

Riksförsäkringsverkets förslag

Inledning

Riksförsäkringsverkets utredningsuppdrag har gällt möjligheterna att ge
förtidspension i vidgad omfattning särskilt åt äldre arbetskraft. Till fullföljande
av uppdraget har inom verket eller på dess initiativ en rad undersökningar
utförts. Bl. a. har arbetsmedicinska institutet utarbetat en redogörelse
för arbetskrav och arbetsförmåga särskilt beträffande äldre arbetskraft.
Synpunkter har också inhämtats från pensionsdelegationer och länsarbetsdirektörer.

Riksförsäkringsverket framhåller att för att förtidspension skall utgå
fordras en särskild bedömning i varje individuellt fall. Att ge en generell
pensionsrätt åt vissa grupper av befolkningen låter sig alltså inte göra inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1070

förtidspensioneringens ram. Förtidspensioneringen är selektiv, vilket innebär
en fördel ur social synpunkt därigenom att man kan ge pension åt sådana
försäkrade som har det största behovet av att gå i pension tidigare.
Vidare kan kostnaderna begränsas jämfört med en generell pensionering.
Å andra sidan är det uppenbart att denna pensionsform medför betydande
avgränsningssvårigheter. I första hand gäller detta förhållandet till samhällets
arbetsmarknadspolitiska stöd.

Vad man väsentligen har att pröva inom förtidspensioneringen är om
vederbörande kan försörja sig genom eget arbete. I denna principiella mening
är det samma fråga som ställs för arbetsmarknadsstöd. Därför måste
man bestämma i vilka fall vederbörande skall hänföras till samhällets stöd
på arbetsmarknadssidan respektive på pensionssidan. I renodlade fall råder
det ingen tvekan. Den som är arbetsför och inte har arbete —■ eller behöver
nytt arbete — skall hänföras till arbetsmarknadsåtgärder. En person som
är fullt arbetsför kan alltså inte få förtidspension. Å andra sidan är det
givet, att den som är arbetsoförmögen skall ha förtidspension.

Mellan dessa ytterligheter finns emellertid enligt riksförsäkringsverket
ett stort gränsområde. Här återfinner man alla de fall, där vederbörande
inte är fullt arbetsför och inte har arbete eller inte kan klara det arbete
han har. Det kan uttryckas så, att det finns ett gemensamt fält för arbetsmarknadsåtgärder
och pensionering där det är en avvägningsfråga var och
hur gränsen skall dras. Om eu person skall få sitt behov tillgodosett i den
ena eller andra formen beror på vilka krav som ställs på hans egen arbetsförmåga
och hans möjligheter att utnyttja den.

Riksförsäkringsverket betonar att ett starkt samband finns mellan pensioneringen
och arbetsmarknadspolitikens resurser. Om personer permanent
inte kan beredas försörjning genom eget arbete är det rimligt att deras
försörjning ordnas genom pensionering. Den av statsmakterna antagna
arbetsmarknadspolitiska målsättningen innebär full sysselsättning, dvs. att
alla arbetsföra personer och även handikappade bereds arbete som svarar
mot vars och ens önskemål och förutsättningar. Arbetsmarknadspolitiken
vilar alltså på en arbetslinje. Kontant stöd vid arbetslöshet är avsett att
vara en stödform som tillgrips övergångsvis intill dess att den arbetslöse
kan beredas arbete. För pensioneringen är det av stor betydelse i vilken mån
dessa målsättningar kan genomföras. Redan i förarbetena till AFL framhölls
att förtidspensioneringens tillämpning kunde förutses bli i viss utsträckning
beroende av konjunkturerna på arbetsmarknaden. Erfarenheten
visar att det även under goda konjunkturer är svårt att bereda alla dem
som har en begränsad arbetsförmåga tillfredsställande sysselsättning. I varje
fall är resurserna ännu så länge inte tillräckliga härför. Problemet accentueras
av den pågående strukturförändringen i näringslivet. Förtidspensioneringen
bör därför kunna komma i fråga för personer med begränsad
arbetsförmåga som inte kan beredas för dem lämpligt arbete.

Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1970

Av särskild vikt är, framhåller riksförsäkringsverket, i vilken utsträckning
samhällets ekonomiska stöd på arbetsmarknadssidan och på pensionssidan
kan anses likvärdiga i fråga om effektivitet, alltså i fråga om
förmånernas storlek och varaktighet. I den mån den ena stödformen ger
bättre förmåner än den andra uppkommer självfallet ett tryck på den
första stödformen. Kontantstödet vid arbetslöshet har — till en del i enlighet
med sitt syfte — en begränsad räckvidd. Arbetslöshetsförsäkringen omfattar
inte alla som har arbetslöshetsrisk, och dess förmåner är tidsbegränsade.
Omställningsbidraget är också avgränsat genom åldersgräns och
villkor om tidigare arbete. Åtskilliga fall täcks därför inte av dessa stödformer
utan blir nu hänvisade till kommunala kontantunderstöd, en stödform
som förekommer i ett fåtal kommuner, eller till socialhjälp. I sådana
fall framstår förtidspensionering inte sällan som den mest effektiva lösningen
av försörjningsproblemet redan från början. Å andra sidan kan
arbetslöshetsförsäkringen och omställningsbidraget för äldre personer, som
inte kan få full tilläggspension, framstå som lämpligare hjälpformer än
förtidspension.

Enligt vad riksförsäkringsverket inhämtat kommer KSA-utredningen att
lägga fram förslag om en betydande förstärkning av kontantstödet under
arbetslöshet.

Vid överväganden beträffande förtidspensioneringen anser riksförsäkringsverket
att man bör utgå från att arbetsmarknadsstödet blir förstärkt
så att det inom sitt fält i stort sett kommer att svara mot förtidspensioneringen.

Medicinska och arbetsmarknadsmässiga faktorer

Det invaliditetsbegrepp som tillämpas vid förtidspensionering brukar
betecknas som en arbetsinvaliditet på medicinsk grund. Det kan också
uttryckas så att det hos den försäkrade måste föreligga sjukdom eller lyte
som påverkar försörjningsförmågan. I förarbetena till AFL har angivits
att arbetsförmågan av medicinska skäl skall vara nedsatt i betydande grad
för att rätt till förtidspension skall finnas. Vad »i betydande grad» innebär
i sammanhanget har inte utvecklats närmare. Av vikt i sammanhanget torde
dock vara att den nedre invaliditetsgränsen går vid 50 % nedsättning av
arbetsförmågan, dvs. att den som kan skaffa sig en förvärvsinkomst överstigande
hälften av vad som kan betraktas som normalt för honom inte äger
rätt till förtidspension.

Över huvud taget är det emellertid, framhåller riksförsäkringsverket,
knappast meningsfullt att tala om betydande medicinsk nedsättning i och
för sig. Det avgörande måste vara hur sjukdomen eller lytet påverkar den
ifrågavarande personens förvärvsförmåga.

I viss utsträckning förekommer sjukdomar eller lyten som utan vidare
kan anses utesluta nämnvärd förvärvsinkomst (t. ex. vissa psykoser, viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

utvecklingsstörning). Men många människor med mycket allvarliga handikapp
försörjer sig genom eget förvärvsarbete. Inom en del yrken kan
å andra sidan ett relativt litet handikapp avsevärt begränsa arbetsmöjligheterna.
Sjukdomens eller lytets inverkan på förvärvsförmågan beror därför
på en rad olika omständigheter. En del av dessa är arbetsmarknadspolitiska
såsom —- förutom det allmänna arbetsmarknadsläget — tillgången på utbildnings-
och träningsmöjligheter samt skyddad sysselsättning. Bland
andra faktorer kan nämnas sjukvårdens effektivitet, tillgången på lämpliga
hjälpmedel för att underlätta den handikappades tillvaro i och utanför
arbetet samt inte minst den handikappades egen psykiska konstitution.

I överensstämmelse med vad som angivits i förarbetena innefattar invaliditetsprövningen
i praxis också ett visst hänsynstagande till tillgången på
sådant arbete som den försäkrade kan utföra. Ett typfall är att denne på
grund av sjukdom eller lyte inte kan fortsätta med sitt tidigare arbete men
anses kunna utföra annat arbete, som det dock inte finns tillgång till på den
försäkrades bostadsort. Anses det med hänsyn till omständigheterna inte
rimligt att han flyttar till en ort där tillgång finns på arbete som han kan
utföra, skall han beviljas förtidspension. Den försäkrade befinner sig i detta
fall egentligen i en arbetslöshetssituation. Han uppfyller grundläggande
krav för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och andra arbetsmarknadspolitiska
stödformer, nämligen att han är arbetsför och inte kan få för
honom lämpligt arbete.

I det nuvarande invaliditetsbegreppet ingår alltså att när försörjningsförmågan
påverkas av sjukdom eller lyte hänsyn i viss utsträckning tas också
till arbetslöshet. När lagen talar om att arbetsförmågan skall vara nedsatt
med minst hälften för rätt till förtidspension, inräknas i dessa fall även
arbetslösheten. Det är den totala effekten av sjukdom eller lyte samt arbetslöshet
som skall medföra sådan inverkan att den försäkrade inte kan
skaffa sig en förvärvsinkomst överstigande hälften av den för honom normala.
I detta hänseende skiljer sig förtidspensioneringens begrepp arbetsförmåga
från begreppet arbetsförmåga i sjukförsäkringen. Där tas inte hänsyn
till effekten av arbetslöshet.

Enligt direktiven har riksförsäkringsverket haft att undersöka tillämpningen
när det gäller förtidspension i allmänhet och överväga vilka åtgärder
som kan komma i fråga för att i ökad utsträckning låta arbetsmarknadsmässiga
hänsyn inverka vid invaliditetsbedömningen. Verket har vidare haft
att pröva i vad mån det kan komma i fråga att minska de medicinska faktorernas
betydelse vid invaliditetsbedömningen.

I det följande behandlas först invaliditetsbedömningen i allmänhet, dvs.
med bortseende från de särskilda problem beträffande äldre personer vilka
behandlas i ett senare avsnitt.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Rätten till förtidspension i allmänhet

Riksförsäkringsverket framhåller att förtidspension nu kan komma
i fråga endast när sjukdom eller lyte som påverkar försörjningsförmågan
föreligger. Gällande krav innebär att personer som frivilligt, utan att tvingas
av sjukdom eller lyte, dragit sig tillbaka från arbetslivet före den vanliga
pensionsåldern inte kan göra anspråk på förtidspension. Det innebär vidare
att den som är frisk och utan lyte har att i enlighet med den godtagna målsättningen
för arbetsmarknadspolitiken räkna med att han skall beredas
arbete och så länge för honom lämpligt arbete ej kan beredas erhålla kontant
arbetsmarknadsstöd. Slutligen innebär det att personer med andra
handikapp än sjukdom eller lyte — t. ex. sådana som är svårplacerade
på arbetsmarknaden på grund av kriminalitet — inte på denna grund har
rätt till förtidspension.

I nuvarande praxis räknas vanliga åldersförändringar som faller inom
det normala åldrandet inte som sjukdom eller lyte och kan inte utgöra grund
för beviljande av förtidspension. Motsvarande princip gäller i fråga om
utgivande av sjukpenning inom sjukförsäkringen.

Är det däremot fråga om ett förtida åldrande med förstärkta åldersförändringar,
fysiska eller psykiska, kommer tillståndet att närma sig eller
överskrida gränsen för vad som är att räkna som sjukdom. Har åldersförändringarna
blivit så uttalade att det medicinskt sett är fråga om en presenilitet,
beviljas ofta förtidspension.

Vidare gäller för närvarande som princip att nedsättning av arbetsförmågan
skall bedömas efter det att möjliga rehabiliteringsåtgärder — medicinska
och arbetsmarknadsmässiga — vidtagits. Detta innebär principiell
skyldighet att anta erbjudan om medicinsk vård samt utbildning och träning.

Invaliditetsprövningen innefattar enligt riksförsäkringsverket regelmässigt
följande tre moment:

1. sjukdomens eller lytets (det medicinska handikappets) inverkan på
försörjningsförmågan i den tidigare sysselsättningen;

2. det medicinska handikappets inverkan på försörjningsförmågan i
andra sysselsättningar som kan komma i fråga; samt

3. möjligheten för den försäkrade att få sådan sysselsättning som han
med hänsyn till sitt handikapp kan klara.

I första hand kan det medicinska handikappet påverka den försäkrades
förmåga att försörja sig i sin tidigare sysselsättning. Nedsätts inte försörjningsförmågan
med minst hälften föreligger inte grund för förtidspension.
En person med medicinskt handikapp kan komma i den situationen att
hans inkomst på grund av handikappet går ned avsevärt, t. ex. med en tredjedel,
utan att han kan få kompensation i form av förtidspension. Så länge
den nuvarande nedre invaliditetsgränsen gäller måste den enskilde i en
sådan situation lita till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna (omskolning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970 31

omplacering i nytt arbete etc.) för att kompensera sådan inkomstminskning
som inte är allvarlig nog för att grunda rätt till förtidspension. Det är emellertid
uppenbart att även handikapp som i och för sig är relativt små ofta
blir anledning till att en person måste söka sig annan sysselsättning.

Konstateras att försörjningsförmågan i den tidigare sysselsättningen är
nedsatt med minst hälften har man vid invaliditetsprövningen att bedöma
om försörjningsförmågan är nedsatt i samma utsträckning i förhållande
till andra sysselsättningar som kan komma i fråga för den försäkrade.
Bedömningen sker i regel i förhållande till normalt på arbetsmarknaden
förekommande arbeten, men hänsyn skall tas till den försäkrades personliga
förhållanden. I lagen sägs att det skall vara arbete som motsvarar hans
krafter och färdigheter och som man rimligen kan begära av honom med
hänsyn till bi. a. hans utbildning, tidigare verksamhet och ålder. Att den
försäkrade måste byta yrke och gå igenom omskolning eller annan utbildning
utgör inte hinder för att han anses ha sådan försörjningsförmåga som
utesluter förtidspension. I praxis tas emellertid i stor utsträckning hänsyn
till de personliga förhållandena och då främst åldern. Kraven på övergång
till annat yrke eller annan sysselsättning är väsentligt lägre i fråga om äldre
personer. I praktiken synes 60-årsåldern spela en stor roll, bl. a. med hänsyn
till att möjligheterna till omskolning erfarenhetsmässigt är små för personer
som uppnått denna ålder.

Riksförsäkringsverket framhåller att invaliditetsbedömningen i många
fall är en svår uppgift och att det är viktigt att bedömningen grundas på ett
säkert underlag. Till grund för bedömningen ligger främst läkarintyg, i tveksamma
fall ofta utfärdade efter specialundersökning på lasarettsklinik. Vidare
finns utredningar rörande den försäkrades arbetsförhållanden m. m.
och inte sällan utlåtanden från arbetsvärden och andra institutioner. Försäkringskassorna
har ofta svårigheter att få fram ett fullständigt utredningsmaterial.
Svårigheterna gäller både undersökningar på sjukhusens
specialkliniker och utredningar från arbetsvärdens institutioner.

Om en person trots medicinskt handikapp bedömts ha sådan försörjningsförmåga
att han inte alls är berättigad till förtidspension eller endast
är berättigad till partiell sådan kommer som sista moment frågan om han
kan få sadant arbete som han kan utföra. Nuvarande praxis inrymmer
att pension i vissa fall kan beviljas när detta inte är fallet. Man skiljer härvid
mellan orter med odifferentierat och differentierat näringsliv. Bor den
försäkrade i en ort eller trakt med odifferentierat näringsliv och anses han
med hänsyn till ålder, bosättningsförhållanden och personliga omständigheter
i övrigt inte rimligen böra flytta till annan ort där han kan få lämpligt
arbete beviljas i regel pension.

Bor den försäkrade i en ort eller trakt med differentierat näringsliv
utgår man däremot i praxis från att han kommer att kunna utnyttja sin
återstående försörjningsförmåga eller också få arbetsmarknadsstöd. I den

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

mån detta inte blir fallet kommer vederbörande i en socialt otillfredsställande
situation. F. n. inträffar detta säkerligen inte så sällan. Förutsättningarna
för att komma till rätta med dessa otillfredsställande situationer
förbättras i hög grad vid en utbyggnad av arbetsmarknadsstödet så att
detta automatiskt träder in även när endast partiellt arbetsföra personer
inte kan få arbete. I princip är detta också, anser riksförsäkringsverket, en
bättre lösning än en utvidgad tillämpning av förtidspensioneringen. För förtidspension
fordras att nedsättningen av arbetsförmågan är varaktig eller
i varje fall bestående för avsevärd tid (minst ett år). Det måste som regel
vara svårt att med någon säkerhet bedöma utsikterna för en person att få
arbete för så lång tid framåt i en ort där det kanske i och för sig finns god
tillgång på arbete. Detta är så mycket mera fallet som tillgången på arbete
delvis är beroende av åtgärder från arbetsmarknadsorganens sida (t. ex.
arkivarbete och annan skyddad verksamhet).

Riksförsäkringsverket föreslår, att en viss utvidgning av nuvarande
praxis sker på följande sätt.

Även i fråga om orter med ett differentierat näringsliv bör man i större
utsträckning ta hänsyn till svårigheterna för medicinskt handikappade
personer att få arbete. Det finns anledning att även i sådana orter särskilt
beakta att det kan vara svårt för handikappade, främst de som kommit
upp i medelåldern eller däröver, att få arbete. Det förekommer att personer,
som bedömts ha sådan arbetsförmåga att de inte ansetts berättigade
till förtidspension eller till endast partiell sådan, inte har kunnat beredas
arbete alls eller endast tillfälligt sådant trots ansträngningar under lång
tid från arbetsvärdens sida. Om detta är förhållandet synes man berättigad
att dra den slutsatsen att vederbörandes arbetsförmåga endast är fiktiv.
Förtidspension bör då kunna beviljas med bortseende från denna fiktiva
arbetsförmåga. De fall för vilka detta kan bli aktuellt är i första hand sadana
där den försäkrade har ett psykiskt eller ett blandat psykiskt och fysiskt
handikapp, där det psykiska handikappet leder till att vederbörande
inte får arbete eller inte kan behalla ett arbete han fatt. Inte sällan tar sig
detta handikapp uttryck i en låg arbetsmotivation eller andra anpassningssvårigheter
i arbetslivet som inte kunnat elimineras genom andra samhällsinsatser.

Till en del torde frågan om förtidspension åt dessa personer komma att
lösas om neuroser och s. k. psylcopatier i större utsträckning än hittills
skett kommer att betraktas som sådan sjukdom som grundar rätt till
förtidspension. Det nyss anförda om personer, vilkas arbetsförmåga visat
sig vara fiktiv, torde dock vara en mer omfattande fråga. Problemet med
svårplacerade personer med psykiskt handikapp torde till en del finnas
kvar. Med arbetslivets nuvarande utveckling och de ökade krav den ställer
kan det också väl tänkas att personer med enbart fysiska handikapp faktiskt
inte kan beredas arbete trots att andra med motsvarande handikapp

Kungl. Maj:ts proposilion nr 66 år 1970

fått arbete. Ett hänsynstagande till att arbete inte kunnat beredas medicinskt
handikappade bör därför enligt riksförsäkringsverkets mening införas
inom förtidspensioneringen även i orter med ett väl differentierat näringsliv.

Riksförsäkringsverket anser att en förutsättning för att förtidspension
skall beviljas bör vara att försök med arbetsplacering gjorts under så lång tid
att det kan anses klart dokumenterat att placering i stadigvarande arbete
sannolikt inte är att påräkna. En tid av högst ett till två år synes rimlig.
Ibland torde detta vara klargjort redan när pensionsfrågan första gången
aktualiseras. I andra fall kan omöjligheten att ordna arbete framstå klart
först sedan pensionsfrågan prövats och förutsättningar för pension inte
ansetts finnas. Visar det sig då att arbete inte kan ordnas trots att man
gjort upprepade försök med anlitande av de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel
som står till buds bör pensionsfrågan tas upp på nytt. Det förutsätts
att vederbörande under mellantiden kan få kontant arbetsmarknadsstöd.
Denna förutsättning är ofta inte uppfylld f. n. men frågan prövas av KSAutredningen.

I den praktiska tillämpningen kommer, framhåller riksförsäkringsverket,
pensionsdelegationerna utan tvivel att ställas inför en del svåra awägningsproblem.
Enbart anpassningssvårigheter i arbetslivet och dålig arbetsmotivation
— där någon medicinsk defekt inte kan anses föreligga — utgör
enligt verket inte grund för rätt till förtidspension. Även i en del sådana
fall som inte kommer in under förtidspensioneringen finns otvivelaktigt
behov av hjälp från samhällets sida. Detta problem har fallit utanför verkets
utredningsuppdrag. I vilken form hjälp här lämpligen bör lämnas är
en svårlöst fråga, som måste bli föremål för fortsatta studier och överväganden.

Men hänsyn till direktiven för utredningen har riksförsäkringsverket
ansett det vara av intresse att få särskilt belyst hur pensionsdelegationerna
i sin tillämpning av bestämmelserna sett på några typfall. Ett fall är då
försäkrad med medicinskt handikapp inte har arbetsförmågan nedsatt med
hälften i sitt gamla yrke men inte längre kan få arbete inom detta. Närmast
har åsyftats fall då den försäkrade fått sluta sin anställning i samband
med företagsnedläggelse eller då han tidigare bedrivit en egen verksamhet
som han emellertid upphört med, då verksamheten i samband med den
allmänna strukturförändringen i samhället blivit olönsam. I samband härmed
har också upptagits det fallet att den försäkrade på grund av sitt
handikapp blivit omskolad eller yrkesutbildad i visst yrke där det dock
visat sig omöjligt att skaffa arbete åt honom. Av de från pensionsdelegationerna
lämnade redogörelserna framgår att relativt få fall av dessa typer
kommit upp till bedömning (ca 275 fall under år 1968) samt att pension
(hel eller partiell) beviljats i ca 60 % av ärenden där den försäkrade varit
i åldern 16—62 år.

3 — Bihang Ull riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 66

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

Då den försäkrade i dessa fall enligt förutsättningarna inte haft arbetsförmågan
nedsatt med minst hälften i den tidigare sysselsättningen synes
det sannolikt att han i flertalet fall också har möjlighet att sköta ett annat
arbete och att han sålunda befinner sig i en arbetslöshetssituation. Undantag
härifrån är i första hand sådana fall då den tidigare sysselsättningen
varit speciellt lämplig för den försäkrade med hänsyn till hans handikapp
och motsvarande arbete inte normalt finns på arbetsmarknaden. I sådana
fall torde enligt praxis förtidspension beviljas. Anses han på grund av sitt
handikapp kunna utföra endast lättare arbete, varpå tillgång inte finns i
orten, och anses han inte skyldig att flytta därifrån torde pension också
kunna beviljas inom ramen för nuvarande praxis. Den utvidgning av praxis
som riksförsäkringsverket föreslagit bör medföra att pension kan beviljas
i åtskilliga av ifrågavarande ärenden—i varje fall efter en tid — även om en
mera differentierad arbetsmarknad finns i orten.

Från pensionsdelegationerna har riksförsäkringsverket också inhämtat
uppgifter angående deras bedömning då försäkrad som varit sysselsatt antingen
i fysiskt tungt arbete eller i arbete som eljest varit fysiskt eller
psykiskt pressande har slutat arbetet på grund av att han ej orkat med det.
Därvid har vidare såsom förutsättningar angivits att någon påtaglig försämring
av hälsotillståndet inte kan anses ha inträffat och att något annat
lämpligt arbete inte kunnat beredas honom. Enligt uppgifterna hade delegationerna
under år 1968 meddelat beslut i ca 380 sådana ärenden. Pension
(hel eller partiell) hade även inom denna grupp beviljats i ca 60 %
av de ärenden där den försäkrade var i åldern 16—62 år.

Också beträffande denna typ av fall gäller att den utvidgning av praxis
som föreslagits bör leda till att förtidspension kan utgå i större utsträckning
än för närvarande.

Riksförsäkringsverket anser att kraven på samhället att ordna arbete bör
ställas särskilt högt, om den försäkrade själv hellre vill ha arbete än pension.
Verket förutsätter också att arbetsgivarna i sådana fall medverkar
genom att söka anpassa arbetsuppgifterna efter vederbörandes förmåga.

En grupp som föranleder särskilda problem vid invaliditetsbedömningen
är enligt riksförsäkringsverket de gifta kvinnorna och med dem likställda
kvinnor, som helt eller delvis är sysselsatta med hushållsarbete i hemmet.
De utgör antalsmässigt en stor grupp — hela antalet gifta kvinnor under
67 år i landet uppgick den 1 januari 1968 till 1 754 403. I åldern 60—66 år
var antalet 193 282.

Enligt lagens ordalydelse skall med inkomst av arbete i skälig omfattning
likställas värdet av hushållsarbete i hemmet. I förarbetena till nu
gällande lagstiftning betonades de särskilda problem som de gifta kvinnorna
vållar vid invaliditetsbedömningen. Har en gift kvinna ägnat sig åt förvärvsarbete
utom hemmet på hel- eller deltid, skall hänsyn tas härtill.
För gift kvinna, som uteslutande varit sysselsatt med hushållsarbete i

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

hemmet, skall arbets- och förvärvsförmågan bedömas med hänsyn till hennes
förmaga att utföra sådant arbete. Då det gäller att värdera det hushållsarbete
den invalidiserade husmodern kan utföra, får man därför undersöka
och söka fastställa hur stor andel av det arbete hon tidigare utfört
som hon alltjämt kan utföra.

Det har enligt riksförsäkringsverket visat sig att även mycket svårt fysiskt
invalidiserade husmödrar ofta är i stånd att utföra en stor del av de vanliga
sysslorna i hemmet. Följden har blivit att hemmafruarna kommit att beviljas
hel förtidspension i betydligt mindre omfattning än övriga handikappade.
Trots att man i praxis söker ta stor hänsyn t. ex. till kvaliteten
av det utförda arbetet, hushållets storlek och makarnas sociala förhållanden
kommer husmoderns arbetsinsats inte sällan att värderas så högt
att pensionsrätt inte anses föreligga eller endast partiell pension beviljas.
Det bör dock erinras om att en bidragande orsak till att förtidspension beviljas
gifta kvinnor i mindre utsträckning än övriga försäkrade är att en
stor del av de hemmafruar som kommit upp i 60-årsåldern är berättigade
till hustrutillägg, en förmån som inte kan utgå samtidigt med förtidspension
från folkpensioneringen. Antalet den 1 januari 1968 utgående hustrutillägg
var 47 049.

Utvecklingen i samhället går, framhåller riksförsäkringsverket, i den
riktningen att gifta kvinnor i allt större utsträckning utför förvärvsarbete
utom hemmet. Även kvinnor, som under många år av äktenskapet helt varit
sysselsatta med arbetsuppgifter för hem och hushåll, börjar mer och mer
att åta sig förvärvsarbete utanför hemmet. Antalet gifta kvinnor på arbetsmarknaden
ökade mellan åren 1964 och 1968 med 117 000. Den procentuellt
största ökningen redovisades i åldersgrupperna över 35 år.

Riksförsäkringsverket finner det befogat att man vid bedömandet av en
gift kvinnas arbetsförmåga generellt också tar hänsyn till att det är tänkbart
att hon kunde ha åtagit sig förvärvsarbete utom hemmet om hon förblivit
frisk. Man bör därför vid invaliditetsbedömningen i större utsträckning
än vad nu sker ta hänsyn till om och i vad mån en invalidiserad husmor
skulle kunna utföra något förvärvsarbete utom hemmet. Den omständigheten
att husmodern kan utföra ett visst mått av hushållsarbete bör
salunda inte hindra att hon kan fa hel förtidspension. I de fall då en invalidiserad
husmor ensam kan sköta större delen av hemsysslorna, kan jämförelsen
med vad hon skulle ha kunnat förtjäna som frisk ute i förvärvslivet
göra det motiverat att bevilja en partiell pension.

Med nu angivna betraktelsesätt bör man å andra sidan vid invaliditetsbedömningen
i större utsträckning än vad för närvarande sker ta hänsyn till
de möjligheter som finns att erbjuda ett för henne lämpligt arbete utom
hemmet. Avböjer hon eventuellt erbjudande härom, bör detta inverka på
bedömningen.

En invaliditetsbedömning efter nu angivna linjer bör enligt riksför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

säkrings verkets mening komma att medföra en generösare pensionering
än vad nu är fallet. Den innebär en viss nyhet i förhållande till de principer
som uttryckts i förarbetena till AFL men ansluter sig väl till ordalydelsen
av gällande lagrum (7 kap. 3 § första stycket sista punkten).

Sammanfattningsvis framhåller riksförsäkringsverket att när det gäller
invaliditetsbedömningen i allmänhet verket främst haft att pröva möjligheterna
att å ena sidan ta ökad hänsyn till arbetsmarknadsmässiga synpunkter
och å andra sidan minska de medicinska faktorernas betydelse. Som
framgått av det anförda anser verket att förtidspensioneringen bör vidgas
i viss utsträckning genom att man tar större hänsyn till arbetsmarknadsmässiga
faktorer även i orter med differentierat näringsliv. Fåfänga försök
med arbetsplacering av handikappade bör — till skillnad från nu — kunna
leda till pensionering sedan viss tid förflutit. Vidare föreslås en ändring av
invaliditetsbedömningen beträffande husmödrar i utvidgande syfte genom
att man däri inför ett visst arbetsmarknadsmässigt moment.

I fråga om sådana psykiska sjukdomstillstånd som brukar hänföras till
neuroser och psykopatier har invaliditetsbedömningen enligt riksförsäkringsverket
hittills följt en restriktiv linje. På grund av den kritik som från
olika håll riktats mot gällande tillämpning begärde riksförsäkringsverket
i februari 1969 yttrande av socialstyrelsen rörande riktlinjerna för invaliditetsbedömningen
i neuros- och psykopatifallen. Som svar pa verkets hemställan
har socialstyrelsen i ett den 9 september 1969 dagtecknat yttrande
hänvisat till och anslutit sig till ett sakkunnigutlåtande avgivet av medlemmar
av styrelsens vetenskapliga råd. Däri hävdas bl. a. behovet av en
mera nyanserad och på moderna psykiatriska åsikter grundad syn på dessa
sjukdomar vid invaliditetsbedömningen. Utlåtandets rekommendationer
får enligt riksförsäkringsverket anses innebära en mera liberal och mindre
schablonmässig bedömning.

Förtidspension för äldre förvärvsarbetande

Huvuduppgiften i riksförsäkringsverkets uppdrag har varit att utreda
frågan att genom ändring av nuvarande regler öka möjligheterna för
äldre förvärvsarbetande att efter individuell prövning erhålla förtidspension.
Verket har därvid haft att särskilt ta sikte på dem som mot bakgrunden
av sin ålder och med hänsyn till de krav som det moderna arbetslivet
ställer har svårt att fortsätta sitt arbete eller erhålla ny stadigvarande
och lämplig sysselsättning. För de personer det här gäller skulle det
enligt direktiven övervägas att vid invaliditetsbedömningen i särskild mån
beakta den föreliggande arbetssituationen samtidigt som kravet på nedsättning
av arbetsförmågan i medicinskt hänseende mildras.

Under utredningsarbetet har riksförsäkringsverket införskaffat material
som avser att belysa hälsotillstånd, arbetsförmåga samt arbetsmarknadsmässiga
och ekonomiska förhållanden för nämnda åldersgrupp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Enligt en av statistiska centralbyrån i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
verkställd undersökning hösten 1968 uppgick hela befolkningen i
landet i åldrarna 60—66 år till ca 627 000 personer, varav 303 000 män
och 324 000 kvinnor. Av dessa befann sig ca 339 000 (162 000 män och
177 000 kvinnor) i åldern 63—66 år. Antalet gifta kvinnor beräknades inom
hela åldersgruppen 60—66 år till 197 000 och inom åldersgruppen 63—66
år till 101 000.

Av samtliga män och kvinnor i åldern 63—66 år torde enligt riksförsäkringsverket
för närvarande omkring 14 % ha förtidspension. Motsvarande
procenttal för åldern 60—66 år är ca 12.

I AFL nämns åldern som en av de faktorer vilka skall beaktas vid bedömning
av arbetsförmågan. Vid prövningen av förtidspensionsärenden inom
nuvarande ram tar man enligt riksförsäkringsverket stor hänsyn till åldersfaktorn,
främst da fråga är om personer över 60 år. Avslagsprocenten i
ärenden där den försäkrade uppnått denna ålder är särskilt låg. Riksförsäkringsverkets
förslag att man skall ta ökad hänsyn till svårigheter för en
del medicinskt handikappade att få arbete, där en återstående arbetsförmåga
skulle kunna utnyttjas men där denna arbetsförmåga visat sig vara
fiktiv, bör få betydelse främst beträffande äldre personer och leda till att
pension beviljas i åtskilliga av de fall där försörjningssituationen för närvarande
får anses otillfredsställande.

Riksförsäkringsverket betonar att frågan gäller äldre personer som själva
önskar pension, dvs. som helt eller huvudsakligen vill lämna förvärvslivet.
Verket framhåller samtidigt att det inte torde vara ovanligt att äldre
personer, som inte längre kan klara sitt tidigare arbete, skulle föredra
ett annat och lämpligare arbete framför förtidspension. En vidgad möjlighet
att få förtidspension bör inte vara ett skäl för samhället att inskränka
sina ansträngningar att ordna sysselsättning åt sådana personer. Arbetsmarknadsstödet
måste också vara så utformat att äldre personer med begränsad
arbetsförmåga, som vill söka arbete och alltså stå till arbetsmarknadens
förfogande, kan göra detta och därunder ha sin försörjning tryggad
även om det drar ut på tiden innan de får arbete. Detta är av betydelse
inte minst därför att det kan finnas en risk att sysselsättningsmöjligheterna
rent av försämras för de äldre om det blir lättare att få förtidspension.
Arbetsgivarna kan särskilt vid vikande konjunkturer komma att
uppleva kravet på att anpassa arbetsuppgifterna till de äldres kapacitet och
förutsättningar mindre starkt än hittills. Det är inte heller sällan som arbetsgivare
gärna vill ersätta äldre som har nedsatt arbetsförmåga med
yngre arbetskraft. Systemet med lagackord leder ibland till att äldre personer
med reducerad arbetsförmåga har svårt att hävda sig i arbetslagen.
Alltså är det också viktigt, hur både företagens personalpolitik och andra
förhållanden på arbetsmarknaden utformas, för att de äldre skall få sin
önskan om arbete tillgodosedd även i framtiden.

Ett särskilt skäl för att man bör bevaka de äldres möjlighet att få ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

bete är, framhåller riksförsäkringsverket, att tilläggspensioneringen alltjämt
ger endast reducerade förmåner för de äldsta årsgrupperna och att
detta kommer att göra sig gällande ännu i åtskilliga år.

Riksförsäkringsverket anför att redan en relativt liten medicinsk defekt
kan avsevärt begränsa en persons arbetsmöjligheter. Ett ökat hänsynstagande
till svårigheter att utnyttja en på grund av medicinskt handikapp
begränsad försörjningsförmåga har förordats av verket vid behandlingen
av invaliditetsbegreppet i allmänhet. Vad som blir aktuellt beträffande
de äldre är om man i fråga om dem skall ta ännu större hänsyn till svårigheterna
att få eller behålla ett arbete.

Riksförsäkringsverket föreslår förändringar i två olika hänseenden.

Som princip gäller nu att den som lider av medicinskt handikapp är
skyldig att gå igenom rehabilitering i form av bl. a. omskolning och annan
yrkesutbildning. I praxis mildras detta krav beträffande äldre personer,
då det ofta anses utsiktslöst att ordna nytt arbete även efter omskolning
och utbildningsresurserna anses kunna användas bättre om de utnyttjas
för yngre. Personer i åren över 60 är redan sällsynta i omskolningskurser.
Verket anser att man bör ta steget fullt ut och beträffande de äldre helt
efterge skyldigheten att gå igenom särskild utbildning. Resultatet blir då att
den som mister sitt tidigare arbete eller inte längre orkar med detta endast
blir skyldig att anta annat arbete som han kan få och utföra utan att behöva
skaffa sig nya kunskaper. För de äldre kommer man att tillämpa ett slags
yrkesinvaliditet.

Riksförsäkringsverket åberopar att verket förordat att man vid invaliditetsprövning
i allmänhet skall ta hänsyn till att det under en längre tid
visat sig omöjligt att bereda arbete åt personer som trots medicinskt handikapp
bedöms kunna utföra visst i orten tillgängligt arbete. Med hänsyn
till de särskilt ogynnsamma placeringsmöjligheterna för äldre torde arbetsmarknadsorganen
ofta kunna på förhand säga att en arbetsplacering i
mera stadigvarande arbete är osannolik. I sådana fall bör enligt verkets
mening förtidspension kunna beviljas utan att det görs något försök att
bereda den försäkrade arbete.

När det gäller den praktiska tillämpningen av de föreslagna reglerna
framhåller riksförsäkringsverket följande.

Ett av de typfall som varit aktuella är det fall då någon på grund av
företagsnedläggelse eller av liknande orsak mist sitt arbete, som han kunnat
sköta trots ett medicinskt handikapp, och inte kan få ett nytt arbete
av samma slag som det han haft och inte heller annat arbete som han
kan utföra trots handikappet. Om han inte frivilligt väljer att stå till arbetsmarknadens
förfogande — då han givetvis bör fa arbetsmarknadsstöd
— skulle lian med tillämpning av de nyss angivna riktlinjerna omedelbart
kunna söka och få förtidspension under förutsättning att länsarbetsnämnden
inte anser utsikterna att bereda honom arbete är så goda att

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

nämnden avstyrker pensionering. Avstyrker nämnden och han alltså anses
böra stå till arbetsmarknadens förfogande, måste han också få arbetsmarknadsstöd.

En tillämpning sådan som den nu angivna skulle enligt riksförsäkringsverket
sannolikt leda till att äldre arbetslösa i betydande omfattning kan
få förtidspension.

Ett annat av de aktuella typfallen är det då en person inte längre orkar med
sitt arbete. Med tillämpning av nyssnämnda riktlinjer skulle vederbörande
få pension, om han avser att lämna förvärvslivet och därför vill ha förtidspension,
under förutsättning att länsarbetsnämnden inte omedelbart
kan bereda honom ett annat lämpligt arbete utan omskolning eller anser
utsikterna goda att kunna ordna sådant arbete.

Att en person inte längre orkar med sitt arbete beror vanligen på att
han lider av sjukdom eller annat handikapp som sätter ner krafterna
och gör att han inte längre klarar arbetet eller klarar det endast med uppbåd
av krafter, som medför risker för ytterligare försämring av hälsotillståndet.
I fråga om en del arbeten är det utan tvivel så att belastningen
kan bli alltför stor, även om inte sjukdom i egentlig mening föreligger
utan det egentligen är fråga om åldersförändringar. Åldersförändringar
räknas för närvarande i allmänhet inte som tillräcklig grund för pensionering.
Det är snarast regel att personer som närmar sig 67-årsåldern har
sådana utan att de hindrar dem att fortsätta sitt arbete.

Med den vidgning av förtidspensioneringen som nu åsyftas är det enligt
riksförsäkringsverket motiverat att se på åldersförändringarna på ett annat
sätt. I den mån de, sedda i relation till det aktuella arbetets krav, får
anses utgöra rimligt skäl att lämna detta arbete kan de också vara tillräcklig
grund för förtidspension om de nyss angivna förutsättningarna i
övrigt är för handen — dvs. att annat, med hänsyn till den försäkrades
fysiska och psykiska kondition lämpligt arbete inte anses kunna beredas
honom utan krav på särskild utbildning. Om en arbetstagare har ett fysiskt
tungt eller psykiskt pressande arbete, bör den omständigheten att
hans handikapp består i att han på grund av förslitning inte orkar hänga
med i arbetet vara en grund för förtidspension.

Om en löntagare kommer i det läget att han inte längre orkar med sitt
arbete, står honom oftast, framhåller riksförsäkringsverket, ingen annan
utväg till buds än att lämna arbetet och eventuellt söka sig ett nytt, som inte
ställer större krav än han orkar med. Kan han inte erbjudas sådant arbete,
är det naturligt att han får hel förtidspension.

Riksförsäkringsverket anser att det många gånger blir en mycket svår
och grannlaga uppgift att bedöma om en person mot sin vilja rimligen bör
kunna fortsätta ett arbete. I viss utsträckning kan väl arbetets art
vara vägledande. Fysiskt tungt och psykiskt pressande arbete, starkt bundet
arbete, hetsigt arbete e. d. måste givetvis ställa särskilda krav på hälsa

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1970

och vitalitet. Men det torde inte vara möjligt att helt gå efter arbetets art.
Individuella faktorer kan göra även arbete, som annars betraktas som lätt,
så pressande att vederbörande inte orkar med det. Bedömningen måste
därför bli svår. På det hela taget synes det enligt verket sannolikt att man
som regel får godta den försäkrades egen uppgift att han inte orkar med
arbetet och att det alltså i stort sett läggs i hans egen hand att avgöra om
han skall få förtidspension. I viss mån torde en återhållande faktor ligga
i att pensionen i allmänhet blir inte oväsentligt lägre än arbetsinkomsten.
För att i möjligaste mån säkerställa enhetlighet i tillämpningen är det
dock av vikt att man söker få fram ett objektivt underlag för bedömningen.
Det bör därför inte vara uteslutet att kräva att den försäkrade genomgår
särskild undersökning som kan ge ett sådant underlag.

För att en försäkrad skall kunna hänföras till den grupp för vilken
särskilda regler föreslagits bör enligt riksförsäkringsverket krävas att han
under tiden före pensionsfallet mera stadigvarande haft sin utkomst av förvärvsarbete
såsom löntagare eller egen företagare. Detta kan styrkas t. ex.
av hans placering i sjukpenningklass eller intjänade pensionspoäng.

Att avgränsa gruppen äldre förvärvsarbetande från det fåtal försäkrade,
som slutat arbeta för att leva av kapitalinkomster kommer enligt riksförsäkringsverket
inte att vålla nämnvärda svårigheter. Desto större blir
enligt verket avgränsningssvårigheterna gentemot de avsevärt större grupper
som t. ex. endast haft tillfälliga och lågavlönade arbeten och som ofta
hör till de socialt sämst ställda i samhället. Verket anser att det i längden
knappast torde kunna undgås att invaliditetsbedömningen för sådana försäkrade
i den praktiska tillämpningen mer eller mindre kommer att influeras
av de gynnsamma reglerna för de förvärvsarbetande äldre.

En annan grupp försäkrade, som inte räknas som förvärvsarbetande
och därför inte kommer att omfattas av de nya förmånligare bedömningsreglerna,
är husmödrar, som enbart eller till huvudsaklig del ägnat sig
åt hemmets skötsel. Denna grupp torde emellertid enligt riksförsäkringsverkets
mening kunna anses tillgodosedd genom den ändring i principerna
för invaliditetsbedömningen som i hithörande fall föreslagits i föregående
avsnitt.

Hur man skall bestämma den personkrets, som skall räknas till de äldre,
kan enligt riksförsäkringsverket vara föremål för olika meningar. Verket
menar att efter gängse språkbruk torde en person knappast kunna räknas
till de äldre före fyllda 60 år. I praxis gäller vidare en mildare invaliditetsbedömning
för försäkrade som fyllt 60 år. Att man i detta hänseende dragit
gränsen vid 60 år torde delvis bero på de erfarenheter man haft i fråga
om svårigheterna att arbetsplacera och rehabilitera dem som uppnått denna
ålder. Liknande svårigheter föreligger emellertid i många fall även före
60-årsåldern.

Ur arbetsfysiologisk synpunkt har, framhåller riksförsäkringsverket, kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

staterats ökade arbetsanpassningssvårigheter från 40-årsåldern och en stark
ytterligare stegring av svårigheterna efter fyllda 60 år. Detta innebär dock
inte att just 60 år skulle innebära någon fysiologisk vändpunkt. Tvärtom
tycks förändringarna ske successivt efter en någorlunda jämn skala.

Med hänsyn till den vanliga pensionsåldern 67 år torde enligt riksförsäkringsverket
gränsen för den utvidgade rätten till förtidspension inte
rimligen kunna sättas högre än vid 63 år. Det naturliga synes enligt verket
vara att bestämma antingen 60 eller 63 år. För 63-årsåldern talar den
omständigheten att denna ålder redan spelar en viss roll inom pensionssystemet.
Förtida uttag av ålderspension kan sålunda ske tidigast fr. o. m.
63 års ålder, vilket så till vida har viss betydelse som den vidgade rätten till
förtidspension kan betraktas som ett av utvecklingen framtvingat alternativ
till det förtida uttaget. Rätt till invaliditetstillägg föreligger endast om
det förutsatta hjälpbehovet uppkommit före fyllda 63 år.

Om man i enlighet härmed stannar för att som äldre försäkrad räkna den
som fyllt 63 år, får denna gränsdragning dock, betonar riksförsäkringsverket,
inte uppfattas som någon fast och undantagslös regel. Bedömningen för
dem som närmar sig men ännu inte uppnått 63 års ålder torde böra anpassas
sa att den för dem som är i 60-årsåldern inte blir strängare utan
snarare något generösare än vad som för närvarande gäller i praxis.

Omprövning av pensionsrätt

Med invaliditetsbedömningen sammanhänger frågan om minskning eller
indragning av en utgående förtidspension vid förändrade förhållanden.
Minskning eller indragning av en förtidspension sker endast om det dels
skett en väsentlig förbättring av den försäkrades arbetsförmåga, dels denna
förbättring kan antas bli varaktig. Åtminstone såvitt gäller äldre försäkrade
brukar någon omprövning av pensionsrätten inte ske, om inte förbättringen
i arbetsförmågan kommit till uttryck i att vederbörande faktiskt
börjat arbeta. Man söker därvid alltid undvika att en minskning eller indragning
av pensionen resulterar i lägre sammanlagda inkomster för den
försäkrade än vad han hade innan han började arbeta. Vanligen söker man
genom en etappvis genomförd avtrappning av pensionen åstadkomma en för
den försäkrade mjukare övergång till att klara sig på den egna arbetsinkomsten.

Trots att stor försiktighet sålunda iakttas vid omprövning av utgående
pensioner utgör risken att ga miste om pensionen eller få pensionen sänkt
ett för åtskilliga försäkrade avhållande moment, då det gäller att återgå
i arbete. Att i vidare utsträckning än vad nu sker underlåta att ompröva
pensionen vid ändrade förhållanden enbart för att komma ifrån omprövningens
arbetshindrande följdverkningar torde dock enligt riksförsäkringsverket
inte vara möjligt.

Riksförsäkringsverket anser det angeläget, att man inom ramen för gäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

lande regler söker mildra den negativa effekt som de nuvarande indragningsreglerna
har. Det torde t. ex. vara psykologiskt lämpligt, om en försäkrad,
då minskning eller indragning av hans förtidspension ifrågasätts,
kunde underrättas om att han utan omgång kan återfå pensionen när arbetet
upphör. Detta torde kunna ske genom att ett förenklat förfarande införs.
För hithörande fall kan riksförsäkringsverket fastställa ett särskilt
formulär för ansökningsblankett, som inte behöver innehålla mer än en
anmälan från den försäkrade att han upphört med det arbete som föranlett
indragningen eller minskningen av den tidigare pensionen samt
ett bestyrkande från hans sida att hans förhållanden i övrigt är oförändrade
sedan han förra gången beviljades pension. Då en sådan förenklad ansökningsblankett
används, bör sådana särskilda skäl regelmässigt anses föreligga
att läkarintyg inte behöver företes.

Det av riksförsäkringsverket förordade förenklade förfarandet för att
återfå en indragen förtidspension tar främst sikte på de äldre försäkrade,
vilkas möjlighet att få förtidspension kommer att utvidgas enligt det nu
framlagda förslaget, och bottnar i intresset att få dem att acceptera uppkommande
arbetstillfällen på öppna marknaden eller i skyddad verksamhet.
Möjligheten att använda sig av det förenklade ansökningsförfarandet
bör enligt verket inte stå öppen för den vars pension varit indragen
under en viss tid — en tidsgräns av högst tre år synes lämplig. I de fall
den ursprungliga pensionen beviljats för längre tid tillbaka bör ny ansökan
ske i vanlig ordning.

Riksförsäkringsverket anser att det kan antas att genom förenklingen
äldre försäkrade lättare accepterar en indragning av förtidspensionen
och ser den såsom ett mera tillfälligt avbrott i utbetalningen. Indragningen
kan ses som ett slags vilandeförklaring av pensionen men medför till skillnad
från en formell vilandeförklaring bl. a. att den försäkrade kan bli
sjukpenningförsäkrad i förhållande till sina arbetsinkomster under den
tid indragningen varar.

Halv förtidspension m. m.

Bland de frågor som riksförsäkringsverket fått i uppdrag att överväga ingår
också frågan om att höja pensionsnivån för dem som tillhörde den lägsta
invaliditetsgraden och som nu är berättigade till en tredjedel av hel förtidspension.
Denna fråga aktualiserar vissa andra spörsmål.

Det främsta skälet till att kompensationsgraden inom förtidspensioneringen
utformats efter en regressiv skala utgörs av önskemålet att minska tröskeln
mellan den lägsta invaliditetsgraden och ingen pension alls. Det är alltså
en lämplighetsawägning som ligger till grund för den nuvarande ordningen.
Riksförsäkringsverket framhåller att de erfarenheter verket haft
alltsedan AFL började tillämpas emellertid har gett anledning ifrågasätta,
om den gjorda bedömningen var riktig. Verket har sålunda konstaterat att

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

reaktionen både i enskilda pensionsärenden och i mera allmänna sammanhang,
där dessa spörsmål aktualiserats, varit entydig och att det betecknats
som en orättvisa att en pensionär med en så betydande nedsättning av arbetsförmågan
som med hälften får en så låg pension som en tredjedel av
hel förtidspension.

Det relativt stora steg som föreligger mellan pensionerna för svårare
partiellt invalidiserade och lättare partiellt invalidiserade har enligt riksförsäkringsverket
medfört att överklagandena från dem som beviljats en
tredjedel av hel förtidspension blivit särskilt vanliga. Den försäkrade vet
att en kanske obetydlig förskjutning i bedömningen kan medföra en fördubbling
av pensionen.

Riksförsäkringsverket föreslår att pensionerna inom den lägsta invaliditetsgraden
skall utgå med hälften av den pension som utgår till de
helt invalidiserade. Genom detta förslag öppnas, framhåller verket, för den
vars arbetsförmåga är nedsatt med hälften möjlighet till en kombination av
arbetsinkomst och pension, som särskilt för många äldre kan te sig som
en lämplig och positiv lösning i deras situation.

Om man vill mildra tröskelproblemet mellan dem som är berättigade till
förtidspension enligt den lägsta invaliditetsgraden och dem som inte har
arbetsförmågan nedsatt så mycket som med hälften och sålunda inte är berättigade
till förtidspension, skulle enligt riksförsäkringsverket man få
överväga en sänkning av den nedre gränsen för rätt till förtidspension till
en tredjedel. Härigenom skulle ytterligare en invaliditetsgrad tillkomma,
omfattande dem som har sin arbetsförmåga nedsatt med minst en tredjedel
men inte så mycket som med hälften. Till de pensionsberättigade inom
denna grad skulle i så fall en tredjedel av hel pension böra utgå. En sådan
ändring i systemet skulle emellertid enligt verket medföra vissa följdproblem.
Inom sjukförsäkringen krävs t. ex. för rätt till sjukpenning att
arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften, och en ändring av motsvarande
gräns inom pensioneringen kommer att rubba samordningen mellan
de båda försäkringsgrenarna med delvis svåröverskådliga konsekvenser.

Pensionsdelegationerna

Enligt utredningsuppdraget har riksförsäkringsverket haft att överväga
en ändring av pensionsdelegationernas sammansättning så att i delegationerna
kommer att ingå representanter för arbetsmarknaden, i första
hand arbetsmarknadens parter.

Riksförsäkringsverket anför att erfarenheterna av pensionsdelegationerna
och deras sätt att arbeta på det hela taget får anses vara goda.

Riksförsäkringsverket framhåller att verkets förslag om en vidgad förtidspensionering
öppnar betydligt ökade möjligheter att ge förtidspension
främst åt äldre förvärvsarbetande. I det stora flertalet fall torde det enligt
verket i praktiken komma att gälla löntagare ur olika arbetargrupper. Även
tjänstemän, som inte avtalsmässigt har lägre pensionsålder, kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

beröras, likaså företagare såsom jordbrukare, affärsinnehavare osv. Under
dessa omständigheter anser verket det motiverat att pröva möjligheterna
att tillföra pensionsdelegationerna ytterligare insikter om förhållandena för
dessa kategorier genom personer som är förtrogna med dem.

Mot den angivna bakgrunden är det enligt riksförsäkringsverket naturligt
att främst representanter för löntagarorganisationer ingår i pensionsdelegationerna.
Arbetsgivarnas organisationer kan visserligen inte förutsättas
äga speciell kännedom om de företagare som kommer att omfattas av den
vidgade pensioneringen. Kontakten med arbetsmarknaden och företagen
genom arbetsgivarsidan måste ändå anses ha ett värde för delegationerna.
Riksförsäkringsverket finner det lämpligt att två ledamöter jämte suppleanter
i pensionsdelegationerna hämtas från arbetsmarknadsorganisationerna.
Därmed torde behovet av sakkunskap om arbetsmarknadsmässiga
förhållanden vara tillgodosett.

Om två representanter för arbetsmarknadens parter skall ingå som ledamöter
i delegationerna, aktualiseras frågan om den lämpligaste storleken
av en pensionsdelegation ur arbets synpunkt. Den nuvarande anordningen
med fem ledamöter har visat sig fungera väl. Ökas antalet ledamöter, växer
omedelbart svårigheterna att regelbundet samla alla till sammanträden,
och sammanträdena kan väntas bli mera tidsödande.

Med hänsyn härtill har riksförsäkringsverket övervägt om man skulle
kunna låta arbetsmarknadsrepresentanterna träda i stället för någon eller
några av de nuvarande ledamöterna.

Vad läkarledamöterna beträffar är den ene alltid en psykiater medan
den andre har erfarenhet av kroppssjukdomar. Läkarsuppleanterna företräder
ofta andra specialiteter än ledamöterna. Det i hög grad sjukdomspräglade
klientel som förtidspensioneringen omfattar kommer att finnas
kvar även i fortsättningen. Delegationerna har också att pröva frågor om
t. ex. invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag för svårt handikappade
barn. Dessa omständigheter tillsammans med önskvärdheten
att i ett utbyggnadsslcede inte alltför mycket rubba den befintliga organisationen
talar enligt verket för att inte göra någon ändring i fråga om
läkarledamöterna.

De av landsting respektive stadsfullmäktige valda ledamöterna får anses
företräda alla grupper av försäkrade och kommer vanligen från olika
politiska partier. Att byta ut någon av dem eller båda mot personer som
främst avses tillföra delegationerna ytterligare erfarenheter och insikter
rörande en om också stor grupp, arbetstagarna, förefaller enligt riksförsäkringsverket
inte tillrådligt.

Riksförsäkringsverket föreslår därför att pensionsdelegationerna utökas
med två ledamöter. De bör lämpligen utses av verket under beaktande av
vad nyss anförts. Det kan i många fall vara lämpligt att ledamöterna utses
bland personer, som sitter i länsarbetsnämnden. En personalunion när det

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

gäller Beslutsfunktioner inom pensionsdelegation och länsarbetsnämnd är
enligt verket värdefull. För de nya ledamöterna bör i samma ordning utses
suppleanter. Dessa bör enligt verket inte vara personliga.

Ikraftträdande och kostnader

Riksförsäkringsverket anser att de nya bestämmelserna bör träda i kraft
den 1 juli 1970. Det bör ankomma pa verket att vidta de omräkningar av
löpande förtidspensioner m. m. som föranleds av den föreslagna höjningen
av pensionerna inom den lägsta invaliditetsgraden från en tredjedel till halv
pension.

Kostnaderna för den föreslagna reformen är beroende av antalet därigenom
nytillkommande förtidspensionärer. Uppskattningen av detta antal
är enligt riksförsäkringsverket mycket osäker. Det synes sannolikt att det
kan komma att röra sig om mellan 10 000 och 20 000 pensionärer, kanske
fler. Beräkningen av storleken av kostnaderna kan under dessa omständigheter
endast bli ungefärlig.

För varje ny förtidspensionär kan kostnaden för folkpension vid nuvarande
basbelopp beräknas till ungefär 5 300 kr. Detta är ett genomsnittsbelopp
beräknat med hänsyn till att såväl ensamstående som gifta personer
ingår i beståndet. Kostnaden för inkomstprövade tilläggsförmåner beräknar
verket till i genomsnitt 400 kr., varav hustrutillägg 300 kr. och kommunalt
bostadstillägg 100 kr. Kostnaderna för tilläggspension beräknas under
det första året till drygt 4 000 kr. i genomsnitt för varje pensionstagare.

Den sammanlagda kostnaden för varje pensionstagare blir i enlighet härmed
inemot 10 000 kr. varav 5 600 kr. skulle falla på statsverket, 100 kr. på
vederbörande kommun och drygt 4 000 kr. på tilläggspensioneringen.

Riksförsäkringsveiket redovisar totalkostnaderna för den reformerade
invaliditetsbedömningen vid här beräknade antal nytillkommande förtidspensionärer
till följande belopp i milj. kr.

10 000 förtids- 15 000 förtids- 20 000 förtidspensionärer
pensionärer pensionärer

för statsverket 56 84 112

för kommunerna 1 lt5 2

för ATP (ca) 40 6o’ 80

Riksförsäkringsverket anför vidare att höjningen av tredjedelspensioner
till halva pensioner ökar den årliga kostnaden för statsverket med i genomsnitt
900 kr. för varje pensionär. För de 9 000 tredjedels förtidspensioner
som beräknats för budgetåret 1970/71 skulle sålunda uppkomma en merkostnad
för statsverket av drygt 8 milj. kr. För ATP torde kostnadsökningen
enligt verket bli obetydlig.

Vid beräkningen av statsverkets andel i kostnaderna bör, framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

riksförsäkringsverket, hänsyn tas till att ett antal förtida uttag av ålderspension
kan beräknas komma att minska inte obetydligt. För åren 1967 och
1968 utgjorde de förtida uttagen 7 312 respektive 8 166. En minskning av
antalet förtida uttag med 1 000—2 000 om året skulle medföra en minskning
av medelsbehovet för folkpensioner under de närmaste åren med 5—10
milj. kr.

Riksförsäkringsverket finner det inte möjligt att med någon grad av säkerhet
förutsäga hur många som kommer att utnyttja de vidgade möjligheter
att erhålla förtidspension som öppnas om man genomför de framlagda
förslagen. Uppskattningsvis kan det komma att röra sig om mellan 10 000
och 20 000, på sikt kanske ännu fler. Härigenom skulle totala antalet förtidspensionärer
i åldern 63—66 år bli 60 000—70 000. Det skulle betyda en
reformkostnad i storleksordningen 100—200 milj. kr., eventuellt mer. Därav
kan drygt hälften beräknas falla på folkpensionerna — i någon mån på
kommunala bostadstillägg — och resten på ATP.

Erfarenhetsmässigt tar det en viss tid innan en reform får full genomslagskraft.
Under första året bör man enligt riksförsäkringsverket räkna
med en reformkostnad av ca 100 milj. kr., varav drygt 50 milj. kr. på staten
för folkpensioner.

Riksförsäkringsverket har i förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1970/71 preliminärt beräknat kostnaderna för folkpensioner till 6 830
milj. kr. Vid ett genomförande av verkets förslag bör anslaget ökas till
6 880 milj. kr.

Riksförsäkringsverket anför att en utvidgning av förtidspensioneringen
kan tänkas komma att påverka även vissa andra kostnader än de nyss
nämnda, såsom för vissa typer av beredskapsarbeten och i viss mån för
omställningsbidrag. Någon uppskattning av sådana kostnadsminskningar
har inte kunnat göras. Sannolikt kan en del äldre som nu går i skyddad
sysselsättning o. d. komma att upphöra därmed för att övergå till förtidspension.
Därvid torde endast följden bli att de lämnar plats för andra.

Reformen kommer också att medföra ökade kostnader för administration.
Storleken härav är enligt riksförsäkringsverket svår att på förhand
ange. Kostnaderna för pensionsdelegationernas verksamhet liksom för försäkringskassornas
pensionsavdelningar faller på den allmänna försäkringen.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissopinionen är genomgående positiv till huvudlinjerna i riksförsäkringsverkets
förslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1970

Försäkringsinspektionen tillstyrker förslagen och framhåller att de är
ur social synpunkt väl motiverade.

KS A-utredning en uppger att den av riksförsäkringsverket angivna bakgrunden
till förslagen överensstämmer med utredningens allmänna synsätt.
Inom det gemensamma fältet för arbetsmarknadsåtgärder och pensionering
är det en avvägningsfråga var och hur gränsen skall dras. Vid denna
avvägning kan större eller mindre betydelse läggas vid arbetsmarknadssynpunkter.
Om dessa såsom i verkets förslag tillmäts ökad betydelse skapas
större möjlighet för personer i gränsområdet att hänföras till pensionssidan.
Från arbetsmarknadssynpunkt är den individuella valmöjligheten
lämplig. Det finns ett uppenbart samband mellan viljan och förmågan att
förvärvsarbeta. Är önskan att förvärvsarbeta svag kan eljest lämpliga arbetsmarknadsåtgärder
ofta bli verkningslösa. Arbetslösheten kan bli en
passiv väntan som ej sällan leder till ännu mer svårbemästrade sysselsättningssituationer.

Svenska kommunförbundet uttalar att riksförsäkringsverkets förslag ur
primärkommunal synpunkt är att hälsa med tillfredsställelse.

KF anser i likhet med riksförsäkringsverket att rätten till förtidspension
bör utvidgas men understryker samtidigt vikten av att arbetsmarknadsmyndigheterna
är aktiva när det gäller att försöka omplacera personer i
arbeten som kan vara meningsfyllda för individen.

LO understryker att det måste finnas en strävan att skapa alternativ
för den enskilde. Därvid ser organisationen det som mycket positivt att det
genom verkets förslag skapas en överlappning mellan åtgärder inom allmän
försäkring och arbetsmarknadspolitik som förhindrar att den enskilde riskerar
att hamna utanför.

SACO anser det angeläget att den nuvarande rätten till förtidspensionering
utvidgas. Organisationen delar helt riksförsäkringsverkets uppfattning
att man bör fästa mindre vikt än tidigare vid det medicinska tillståndet och
ta större hänsyn till den faktiska arbetsmarknadssituationen. Organisationen
kan därför allmänt tillstyrka verkets förslag.

Folksam understryker att de av riksförsäkringsverket framlagda förslagen
måste anses innebära en mycket väsentlig reformering av förtidspensioneringen
med ett betydande trygghetsskapande värde.

Rätten till förtidspension i allmänhet

Riksförsäkringsverkets förslag rörande rätten till förtidspension i allmänhet
mottas positivt av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Kommunförbundet framhåller att de gällande reglerna för bedömning av
pensionssökande emellanåt uppfattats vara alltför teoretiska. Möjligheterna
att anskaffa lämpligt arbete har sålunda inte alltid funnits, varför socialhjälp
blivit enda utvägen för att klara försörjningen för den som saknat
andra medel härför.

Kungi. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Arbetsmarknadsstyrelsen har erfarit starka motiv för att man vid behandlingen
av ärenden om förtidspension låter de arbetsmarknadsmässiga
synpunkterna väga tyngre än hittills. Styrelsen anser att det finns ett behov
av permanent försörjningsstöd som för närvarande inte är täckt, trots
att tillämpningen av nuvarande bestämmelser om förtidspension under senare
tid blivit generösare för äldre pensionssökande.

Socialstyrelsen anser att de föreslagna åtgärderna kommer att avsevärt
förenkla bedömningen av sådana gränsfall — som utan att ha påtagliga medicinska
handikapp — saknar eller har en väsentligt nedsatt arbetsförmåga
trots noggrann utredning och rehabiliteringsbehandling.

Enligt Försäkringskasseförbundets mening är den föreslagna reformen
en följd av dagens socialpolitiska strävanden och står helt i överensstämmelse
med försäkringskassornas sedan länge uttalade önskan om en mindre
restriktiv lagstiftning på detta område.

LO framhåller att den föreslagna vidgningen av praxis anknyter till organisationens
krav på en förstärkning av den s. k. arbetsinvaliditeten.

Farhågor för vissa negativa följder av reformen yppas av några remissinstanser.
RLF och KF, vilka tillstyrker förslaget, påpekar att anställda
eller anställningssökande, som inte kan fylla en normalprestation, kan
komma att utsättas för påverkan från arbetsgivare och arbetskamrater, som
leder till ett ökat antal ofrivilliga förtidspensioneringar. Stor vikt måste därför
läggas vid att förtidspension tillgrips först sedan man utrett om andra
åtgärder kan vara bättre alternativ än pensionering. Vidare måste man ta
stor hänsyn till individens önskemål att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och SPP anser flera skäl tala för
att stor försiktighet måste iakttas i fråga om att förtidspensionera yngre
personer i ökad utsträckning. En utvidgad förtidspensionering kan lätt leda
till ett system som avhåller personer med viss kvarstående arbetsförmåga
från att ta tillfälliga arbeten då sådana ges. Om överflyttning av yngre
handikappade från arbetsmarknadsstödets till förtidspensioneringens område
anses motiverad bör denna i första hand ske i den formen att sjukbidrag
beviljas. Därigenom ges garantier för att omprövning av arbetsförmågan
sker efter viss tid. Ändrade bedömningsgrunder i fråga om förtidspensionering
inom den allmänna försäkringen kan innebära att motsvarande ändringar
måste genomföras i fråga om privata försäkringar. Ersättning från
sådana försäkringar läggs i förekommande fall till förtidspensionen, vilket
torde leda till att skillnaden i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten
ej blir så väsentlig. Om ej restriktivitet iakttas i fråga om att bevilja förtidspension
åt yngre personer skulle en icke önskvärd kostnadsbelastning för
både allmän och enskild försäkring kunna uppstå. Mot bakgrund av dessa
synpunkter bör en utvidgning av invaliditetsbegreppet inte avse yngre per -

soner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Enligt SAF.s och Sveriges industriförbunds mening är det tveksamt om
statsmakterna bör ta ställning till riksförsäkringsverkets förslag utan att
avvakta resultatet av KSA-utredningen.

Riksförsäkringsverket bär som bakgrund till sitt ställningstagande beträffande
förtidspension i allmänhet påvisat att det även i orter med differentierat
näringsliv föreligger svårigheter för en person —
som trots medicinskt handikapp bedömts ha sådan försörjningsförmåga att
han inte är berättigad till förtidspension — att kunna utnyttja sin återstående
försörjningsförmåga. Verkets åsikt att man bör ta hänsyn till dessa svårigheter
och att man bör ha rätt att dra slutsatsen att vederbörandes arbetsförmåga
endast är fiktiv om arbete inte har kunnat beredas möter inga erinringar
i remissyttrandena. KSA-utredningen anför att det synes vara helt
naturligt att ta hänsyn till sådana svårigheter även om den handikappade
bor i en ort med utvecklat näringsliv. De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation anser att det inte är riktigt att arbetslöshetsförsäkringen
temporärt får svara för en del av försörjningen för personer, som inte är
placerbara i arbete. Det är i dessa fall berättigat att dra slutsatsen att vederbörandes
arbetsförmåga endast är fiktiv.

Svenska landstingsförbundet har uppfattningen att sådana personer bör
beviljas förtidspension om det kan anses dokumenterat att en stadigvarande
placering sannolikt ej kan påräknas. LO förutsätter att hänsynen till svårigheter
att erhålla arbete skall betraktas som sådan varaktig nedsättning
av arbetsförmågan som grundar rätt till förtidspension.

Flera remissinstanser berör innebörden av det föreslagna invalidi
te tsbegreppe t.

LO framhåller att den medicinska bedömningen vid förtidspension har
sin grund i att den ursprungligen gjordes på personer som hade en fullgod
anställningstrygghet. I sådana fall framstod behovet av den medicinska bedömningen
som helt avgörande. Detta synsätt har i alltför hög grad övertagits
av den allmänna försäkringen vilket inneburit att det också tillämpats
på arbetstagare och grupper utanför arbetsmarknaden.

Förändringarna på arbetsmarknaden kräver enligt Folksam att pensionssystemet
anpassas så att det förmår fånga upp just de grupper av förvärvsarbetande
som till följd av handikapp av olika slag är eller löper risk att
bli utslagna från arbetsmarknaden. Försäkringsbolaget delar uppfattningen
att det är den totala effekten av sjukdom eller lyte samt arbetslöshet som
skall läggas till grund för bedömningen av rätten till förtidspension. Försäkringsbolaget
har vid sin bedömning av förslaget utgått från att den medicinska
faktorn får ett rikare och mer differentierat innehåll än hittills,
mindre hårt knutet till objektivt konstaterade organiska förändringar. Även
psykiska sjukdomstillstånd bör kunna bedömas på ett mer realistiskt sätt
än som hittills skett.

Sistnämnda uppfattning delas av socialstyrelsen som anser att neuroser
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 66

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

och psykopatier kan bli mer nyanserat bedömda enligt de nya grunder för
pensionsbedömning som styrelsen föreslagit i sitt i riksförsäkringsverkets
utredning åberopade principutlåtande. I detta framhålls bl. a. att det är av
väsentlig betydelse att både neuroser och psykopatier betraktas som tillstånd,
där symtomen och den eventuella arbetsinsufficiensen är resultat av funktionsrubbningar
hos organismen i dess helhet. Styrelsen anser att graden
av arbetsinsufficiens och möjligheten att påverka denna med terapeutiska
och rehabiliterande åtgärder bör vara avgörande vid invaliditetsbedömningen.
Resurserna för sådan terapi är emellertid fortfarande otillräckliga.
Styrelsen understryker därför behovet av ökad forskning och vidare utveckling
av den metodik som med framgång prövas vid statens arbetsklinik
och rehabiliteringsklinikerna. Styrelsen anser vidare att arbetslöshet egentligen
inte borde få utgöra pensionsindikation för personer med måttliga medicinska
arbetshinder. Å andra sidan måste dessa svårbedömda ärenden avgöras
inom rimlig tid. I nuvarande situation måste därför godtas, att arbetsvärden
i första hand ägnar sig åt dem som visat sig rehabiliteringsbara.
Men det är då viktigt att de föreslagna ändringarna leder till en ny syn på
invaliditetsbegreppet, så att varje förtidspensionär, som besitter någon arbetsförmåga,
betraktas som en potentiell förvärvsarbetare.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller angelägenheten av att samhällets
stöd även till personer med grava sociala handikapp får en tillfredsställande
lösning. Inom denna grupp finns personer som inte har kunnat anpassa
sig till förvärvslivet och där åtgärderna inte kunnat anpassas till dem trots
att en rad aktiviteter i syfte att ge dem sysselsättning vidtagits.

KF påpekar att oklarhet kan uppstå mellan å ena sidan den av riksförsäkringsverket
i utredningen redovisade uppfattningen, att man som regel
får godta den försäkrades egen uppgift att han inte orkar arbeta, och å andra
sidan att medicinsk grund av icke bagatellartat slag måste föreligga.

SACO understryker att omständigheter som får en individ att känna att
han inte orkar med sina arbetsuppgifter kan förekomma i alla yrken. Det är
arbetstagarens egenskaper som avgör hur pressande han upplever sina arbetsuppgifter.

Statens handikappråd anser att förtidspensionärer även framdeles skall
ha möjligheter att sysselsätta sig med terapibetonade hantverksarbeten utan
att detta inverkar negativt på pensionen. Ur mentalhygienisk synpunkt är
det nödvändigt för många förtidspensionärer att få tillfälle till viss sysselsättning
utan oro för nedsättning av pensionen.

Inom den statliga personalpensioneringen föreligger förutsättning för
sjukpension — motsvarigheten till förtidspension enligt AFL -— om anställningshavaren
till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan anses
för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande
arbete och inte lämpligen kan överföras till annan med statlig pensionsrätt
förenad anställning. Statens personalpensionsverk påpekar att

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

riksförsäkringsverkets förslag innebär ett närmande av invaliditetsbegreppen
i den allmänna försäkringen och i den statliga pensioneringen till varandra.

Riksförsäkringsverket förutsätter för att den pensionssökandes arbetsförmåga
skall anses fiktiv och för att man skall kunna bortse från den fiktiva
arbetsförmågan att det gjorts försök med arbetsplacering
under högst ett till två år. Verket förutsätter vidare att kontant arbetsmarknadsstöd
regelmässigt utgår till vederbörande medan han
är arbetslös under denna tid.

Arbetsmarknadsstyrelsen, KSA-utredningen och De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation understryker betydelsen av att prövningen inte
görs längre än som är nödvändigt för att avgöra vederbörandes reella möjligheter
att få arbete. Som särskilt skäl härför påpekar utredningen och
samorganisationen dilemmat för en person som dels hos arbetsförmedling
skall göra gällande att han står till förfogande för arbete, dels hos försäkringskassa
skall visa, att han inte kan göra sig gällande på arbetsmarknaden.

Ett flertal remissinstanser tar upp frågan om samordning mellan
förtidspensioneringen och stödet vid arbetslöshet.

Folksam anser att förutsättningen för att syftet med vidgning av förtidspensioneringen
skall kunna uppnås är att likvärdighet föreligger mellan
arbetsmarknadsstöd och pensionering. SAF redovisar en liknande uppfattning
och skulle se det som en klar fördel om ett enda organ fick svara för
bedömningen i såväl pensions- som arbetslöshetsförsäkringsfallen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund har uppfattningen att de försäkrade får gå
sjukskrivna alltför länge innan arbetsstödjande åtgärder insätts.

Socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, TCO och Försäkringskasseförbundet
m. fl. understryker angelägenheten av att samhällets arbetsmarknadsmässiga
åtgärder och rehabiliteringsresurser kraftigt förstärks. En vidgad
möjlighet att få förtidspension får inte vara ett skäl för samhället att
inskränka sina ansträngningar att ordna sysselsättning. Den grundläggande
målsättningen vid invaliditetsbedömningen bör vara att söka återinpassa
den försäkrade i förvärvslivet. KSA-utredningen upplyser att de förslag utredningen
överväger i fråga om ersättningstid för kontant arbetsmarknadsstöd
innebär att det skapas ett system som ger större garantier än det nuvarande
för att sådant stöd skall kunna påräknas under prövotiden för förtidspension.

Samtliga remissinstanser som uttalat sig angående riksförsäkringsverkets
förslag vad avser invaliditetsbedömningen av handikappade
husmödrar hälsar förslaget med tillfredsställelse. Socialstyrelsen,
statens handikappråd, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
TCO, Svenska försäkringsbolags riksförbund, pensionsförsäkringskommitten,
Försäkringskasseförbundet, Folksam och Pensionärernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år i970

riksorganisation delar riksförsäkringsverkets uppfattning att bedömningen
bör grunda sig på vederbörandes möjligheter att erhålla ett förvärvsarbete
utom hemmet. Pensionsförsäkringskommittén anmärker att möjligheterna
till förvärvsarbete, som kan utföras i hemmet, också bör komma in i bilden
vid pensionsbedömningen. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker att bedömningen
av den handikappade husmoderns arbetsförmåga i förvärvsarbete
bör göras även om arbetstillfällena på orten är ringa.

Pensionsförsäkringskommittén, Försäkringskasseförbundet och Folksam
anser att en konsekvens av jämställdhetssträvandena bör vara att man vid
bedömningen av pensionsrätten för män som sköter hemmet och inte har
förvärvsarbete utgår från samma principer som när det gäller husmödrar.

I några remissyttranden anförs synpunkter på den föreslagna lagtexten.

Enligt socialstyrelsens mening är formuleringen »nedsättning av kroppsoch
själskrafterna» inte den bästa. Styrelsen ifrågasätter om inte »nedsättning
av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan» skulle vara att
föredra.

LO, TCO och KS A-utredningen anser att hänsynen till svårigheterna att
få ett lämpligt arbete skall komma till uttryck i lagtexten genom tillägget
»tillgången på lämpligt arbete».

Förtidspension för äldre förvärvsarbetande

Riksförsäkringsverkets förslag att äldre förvärvsarbetande skall få ökade
möjligheter att efter individuell prövning erhålla förtidspension hälsas med
tillfredsställelse av praktiskt taget samtliga remissinstanser som yttrat sig
om denna del av utredningen.

KS A-utredning en framhåller att erfarenheterna under utredningens arbete
visar att kvarstående arbetsförmåga som i pensionsbeslut motiverat
partiell pension ofta måste anses fiktiv och att detta i särskilt hög grad gäller
de äldre. Liknande erfarenheter har gjorts i fråga om halv sjukpenning
till arbetslösa. Nedsättning från hel till halv sjukpenning under arbetslöshet
medför ej sällan endast en partiell övervältring av stödansvaret från allmän
försäkringskassa till arbetslöshetskassa. Utredningen tillstyrker därför att
de pensionssökande får hel förtidspension.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att bakgrunden till förslaget varit att
reformen i första hand skulle komma dem till del som haft fysiskt eller
psykiskt påfrestande arbete eller som måste sluta arbeta till följd av företagsnedläggning
eller dylikt och som med hänsyn till åldern inte anser sig
kunna orka med en omställning till nytt arbete. Styrelsen är angelägen om
att kretsen av personer som skall anses ha haft mera stadigvarande utkomst
av förvärvsarbete inte begränsas alltför snävt i tillämpningsföreskrifter.

Statens handikappråd förutsätter att arbetsmarknadsorganens omdöme
om sannolikheten av en arbetsplacering skall vara välgrundat och vid behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

dokumenterat genom försök till arbetsplacering. Det är nämligen utomordentligt
angeläget att tillämpningen inte blir sådan, att det i praktiken blir
en sänkning av gränsen för ålderspensionering och inte en vidgning av
området för förtidspensionering. En sådan skulle inte enbart vålla stor och
onödig samhällsekonomisk belastning utan även ha en negativ effekt ur
hälsosynpunkt. Även Svenska försäkringsbolags riksförbund och SPP framhåller
att riksförsäkringsverkets förslag utgör ett avgjort bättre alternativ
än en allmän sänkning av pensionsåldern.

LO anser att möjligheten till förtidspension för arbetstagare som uppnått
63 års ålder bör vara knuten till arbets- och arbetsmarknadssituationen och
inte till den medicinska bedömningen. Under förutsättning att verkets förslag
verkligen leder till en sådan utvidgad rätt för de äldre till förtidspension
som organisationen förordat, är dock organisationen beredd att acceptera
detta. Organisationen understryker att arbetsgivarna alltjämt måste känna
ansvar för sina anställda samt att arbetsuppgifter och arbetsplatser i större
utsträckning än för närvarande måste anpassas även till den äldre arbetskraften.
Även Sveriges läkarförbund understryker att reformen inte får leda
till att angelägna åtgärder, i syfte att bevara äldre människor med nedsatt
arbetsförmåga i arbetslivet, eftersätts.

Vissa remissinstanser redovisar synpunkter på innebörden av uttrycket
äldre arbetstagare.

Statens handikappråd, SAF, KS A-utredning en och Försäkringskasseförbundet
framhåller värdet av att riksförsäkringsverket inte föreslagit en fast
gräns vid 63-årsåldern. Svenska kommunförbundet anför att motiv för en
lägre åldersgräns för begreppet äldre är t. ex. 60-årsgränsen för äldrestöd
åt arbetslösa. Då det är mycket sällsynt att personer över 60 år deltar i omskolningskurser
förefaller det meningslöst att ha kvar skyldigheten för pensionssökande
över 60 år att genomgå särskild utbildning. Förbundet föreslår
därför att begreppet äldre bör avse personer vilka är 60 år och däröver.
SACO anser — under hänvisning till att anpassningssvårigheter bär konstaterats
redan från 40 års ålder — att anledning föreligger till en mjuk tilllämpning
av åldersgränsen vid beviljande av förtidspension.

Riksförsäkringsverkets förslag om eftergift av skyldigheten att gå igenom
särskild utbildning möter ingen erinran från remissinstanserna.

SAF betecknar verkets förslag om avstående från kravet på försök
till arbetsplacering som mycket långtgående. Länsarbetsnämnderna
får uppenbarligen en nyckelställning. Enligt föreningens mening kan
det i dessa fall vara motiverat att i större utsträckning än annars bevilja
sjukbidrag i stället för förtidspension. Övriga remissinstanser reser inga invändningar
mot verkets förslag.

Då det gäller att avgöra om visst arbete kan anses lämpligt
för en försäkrad bör enligt riksförsäkringsverkets förslag synpunkter få anläggas
liknande dem som kommit till uttryck inom arbetslöshetsförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

ringen. KS A-utredningen biträder denna uppfattning och understryker betydelsen
av att bedömningen blir i huvudsak densamma inom båda stödformerna.
Utredningen förutsätter att den modifierade innebörd av begreppet
lämpligt arbete som kan bli följden av utredningens förslag kommer att
bli vägledande också på förtidspensioneringens område. Utredningen anser
vidare att verkets förslag vinner i värde genom att avgränsning ej sker till
i förväg bestämda yrkes- eller befolkningsgrupper.

Riksförsäkringsverkets åsikt att det är motiverat att se på åldersförändringarna
på ett annat sätt än nu mottas med tillfredsställelse
av remissinstanserna. SACO framhåller att organisationen delar verkets
uppfattning att man i framtiden sannolikt får godta den försäkrades egen
uppgift att han inte orkar med sitt arbete.

I några remissyttranden anförs synpunkter på den föreslagna lagtexten.

Enligt KS A-utredning en bör de föreslagna ändringarna uttryckas så att
bedömningen främst skall »avse den försäkrades förmåga att bereda sig
fortsatt inkomst genom sådant för honom tillgängligt arbete som han tidigare
utfört eller som eljest är lämpligt för honom».

Folksam anser att en vidgning av förtidspensioneringen för de äldre arbetstagarna
inte kan ske inom ramen för nuvarande bestämmelser och förordar
att en särskild förtidspension — alltid hel förtidspension — skall utgå
för arbetstagare som fyllt 63 år. Liknande synpunkter anförs av Svenska
försäkringsbolags riksförbund och SPP som anser att hänsyn till samordningen
med privat försäkring gör det angeläget att sådan förtidspension ges
eu speciell benämning.

Omprövning av pensionsrätt

En enhällig remissopinion finner riksförsäkringsverkets förslag om förenklat
förfarande att återfå indragen eller reducerad förtidspension
vara en positiv förändring. LO understryker att förvärvsarbete som leder
till inkomst vid sidan av förtidspension i inget fall på grund av indragning
får leda till en sammanlagd inkomst under pensionsnivå.

Försäkringskasseförbundet, KF och statens handikappråd påpekar i detta
sammanhang att det inte beaktats att en förtidspensionär med tilläggspension
ofta kan erhålla väsentligt lägre inkomst vid försök till förvärvsarbete
än han haft före pensioneringen och att detta kan ge upphov till
sämre genomsnittlig pensionspoäng. Riksförsäkringsverkets förslag måste
därför justeras så att resultatet av en tids förvärvsarbete med lägre inkomst
än under tidigare pensionspoängår inte blir en lägre pensionsinkomst vid
återtagande av pensionärsställning.

Några remissinstanser berör frågan om kompensation till pensionärer som
gjort förtida uttag av ålderspension för de negativa konsekvenserna
av sådant uttag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970 55

Enligt socialstyrelsen synes riksförsäkringsverkets utredning visa att
samband föreligger mellan frekvensen av förtida uttag och tillgången till
lämpligt arbete. Med hänsyn härtill och då uttagen i stor utsträckning görs
av personer med låg genomsnittslön bör speciella åtgärder vidtas för att kompensera
dessa pensionstagare. SAF och Sveriges industriförbund har liknande
uppfattning och anser det angeläget att översyn företas av reglerna om
förtida uttag i syfte att utmönstra sådana bestämmelser som inte är oundgängligen
nödvändiga för att åstadkomma pensionsrättvisa.

Om riksförsäkringsverkets förslag genomförs kan enligt RLF.s mening
systemet med förtida uttag avvecklas. Det är uppenbart att systemet redan
missgynnar flertalet och i framtiden nästan alla.

Försäkringskasseförbundet påpekar att förtida uttag i många fall utgjort
ett alternativ för dem som enligt nuvarande lagstiftning ej kunnat få förtidspension.
Därtill kommer att informationen om konsekvenserna av förtida
uttag tidigare varit bristfällig. Förbundet finner det angeläget att frågan
om kompensationen får en positiv lösning.

Halv förtidspension

Riksförsäkringsverkets förslag att den som har sin arbetsförmåga nedsatt
med mellan hälften och två tredjedelar skall erhålla halv förtidspension
godtas av samtliga remissinstanser.

Statens handikappråd påpekar att tröskelproblemet blir större mellan
dem som befinner sig på gränsen till halv arbetsoförmåga och dem som har
denna nedsättning. Rådet understryker därför att effektivt arbetsmarknadsstöd
måste sättas in för dessa personer.

Arbetssökande som har sin arbetsförmåga nedsatt i mindre grad än som
fordras för två tredjedels förtidspension men likväl med minst hälften bör
enligt KS A-utredningen anses uppfylla den allmänna förutsättningen arbetsför
för kontant arbetsmarknadsstöd. För dessa blir arbetsmarknadens
rekryteringspolitik och effektiviteten i samhällets arbetsmarknadsåtgärder
avgörande för möjligheterna att skapa den tänkta kombinationen av arbetsinkomst
och pension.

Pensionsdelegationerna

Riksförsäkringsverkets förslag om utökning av antalet ledamöter i pensionsdelegationerna
och sättet för utseende av dessa får ett blandat mottagande
hos remissinstanserna. Förslaget får emellertid stöd från flertalet.

För riksförsäkringsverkets förslag uttalar sig socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens handikappråd, pensionsförsäkringskommittén, KSAutredningen,
Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, KF,
TCO, Kommunernas pensionsanstalt, De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation, SPP, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

KS A-utredningen uttalar att förslaget innebär en rationell anordning inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

bara för delegationernas verksamhet utan även för den eftersträvade samverkan
i trygghetssystemet. Kunskaper från arbetsmarknad och erfarenhet
av vad som där är möjligt bör få säkrat inflytande på delegationernas bedömningspraxis.
Möjligheterna att täcka olika behov av sakkunskap kan utvidgas
på ett värdefullt sätt om förslaget beträffande suppleanternas tjänstgöring
genomförs.

Pensionsförsälcringskommittén framhåller önskvärdheten av att personer
med ingående kännedom även om kvinnors arbetsförhållanden i högre grad
än nu ingår i delegationerna. Sådana personer saknas i alltför hög grad i de
nuvarande delegationerna.

EU direkt avstyrkande av riksförsäkringsverkets förslag kommer från
För säkring skas seförbundet. Förbundet kan ej finna att motiven för en utökning
av antalet ledamöter i delegationerna är övertygande. Enligt verkets
utredning har delegationerna med nuvarande sammansättning fungerat väl.
Den omständigheten att arbetsmarknadsmässiga faktorer ej tillmätts önskvärd
betydelse i pensionsbedömningen har ej berott på bristande kunskap
om arbetsmarknadsförhållandena utan på lagstiftningens nuvarande utformning.
Det torde inte vara någon överdrift att säga att de nuvarande ledamöterna
i pensionsdelegationerna besitter den kunskap i arbetsmarknadsfrågor
som är nödvändiga för att intentionerna med den föreslagna lagstiftningen
skall kunna fullföljas. Därtill kommer att försäkringskassorna har ett välutvecklat
samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna bl. a. i de s. k.
samarbetslagen. Vidare är en representant för länsarbetsnämnden regelmässigt
närvarande vid delegationernas sammanträden. Genom detta samarbete,
som naturligtvis kan utvecklas om det visar sig nödvändigt, torde
behovet av arbetsmarknadsinformation i varje enskilt pensionsfall kunna
tillgodoses. Om verkets förslag beträffande vidgad förtidspension genomförs
kommer pensionsdelegationernas arbete att öka kraftigt. Med hänsyn
härtill bör eventuella ändringar i pensionsdelegationernas sammansättning
och arbetsformer ta sikte på att effektivisera handläggningen av ärendena.
En utökning av antalet ledamöter skulle motverka sådana strävanden.

LO och Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om inte representanter
från arbetsmarknadsverket borde ingå som ledamöter i delegationerna. LO
finner emellertid att en sådan utökning skulle innebära att delegationerna
skulle få en oformlig storlek med flera nackdelar. Organisationen anser då
i stället att starka skäl talar för att antalet ledamöter i delegationerna begränsas
till fem — ordförande utsedd av Kungl. Maj :t, två ledamöter utsedda
av landsting eller stad utanför landsting samt två från arbetsmarknadens
organisationer utsedda av riksförsäkringsverket. Därvid skulle vinnas
att läkarna — med samma rådgivande status som tjänstemannen från
länsarbetsnämnden — skulle kunna alternera med hänsyn till aktuellt behov
av särskild expertis. En liknande uppfattning redovisas av TCO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970 57

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det motiverat att länsarbetsnämnden blir
direkt företrädd i delegationerna genom att en tjänsteman med särskild erfarenhet
i arbetsvårdsfrågor ingår som ledamot.

SAF och Sveriges industriförbund, vilka inte reser några invändningar
mot att antalet ledamöter i delegationerna utökas, anför synpunkter på vilka
personer som skall ingå i delegationerna. Föreningen och förbundet ifrågasätter
verkets synsätt att det är naturligt att främst representanter för löntagarorganisationerna
ingår i delegationerna. Medverkan i delegationerna avser
inte intressebevakning utan syftar till att bredda den erfarenhetsbakgrund,
som delegationerna bör ha. Enligt föreningen och förbundet är det
uppenbart, att en representant för de lokala arbetsgivarna kan ge delegationen
kanske rentav mer information om den lokala arbetsmarknadens
möjligheter än löntagarrepresentanterna. Mot denna bakgrund anser föreningen
och förbundet att paritet mellan arbetsgivarsidan och löntagarsidan
i pensionsdclegationen är det naturliga och förutsätter att så blir fallet i de
flesta delegationer. Föreningen och förbundet kan dock till nöds acceptera
att arbetsgivarsidan i någon eller några delegationer blir representerad enbart
genom suppleant. En ovillkorlig förutsättning härför är att suppleanten
alltid kallas till delegationens sammanträden även när båda de ordinarie
ledamöterna är närvarande.

SACO har inte någon erinran mot att delegationerna utökas men anser
att arbetsmarknadens parter själva skall utse sina representanter. Organisationen
påpekar därjämte att det inom ramen för den begränsade partsrepresentationen
torde bli svårt att få alla berörda intressen företrädda.

Sistnämnda synpunkt ligger till grund för RLF.s uttalande att det är nödvändigt
att även småföretagaregruppen blir representerad. Enligt förbundets
mening bör två representanter finnas för de anställda och vardera en
för arbetsgivare och egna företagare — inbegripet jordbrukare. Detta kan
uppnås genom att landstinget får utse fyra representanter med rekommendation
att det bör tillses att två av dessa skall företräda löntagargruppen, en
arbetsgivargruppen och en gruppen egna företagare.

Socialstyrelsen framhåller att ett socialmedicinskt synsätt i ökad utsträckning
borde tillämpas vid försäkringskassornas utredningar och ställningstaganden,
särskilt beträffande rehabiliteringsärenden. En av pensionsdelegationernas
ledamöter borde därför vara särskilt sakkunnig på socialvårdens
område. Styrelsen föreslår att en sådan representant utses av styrelsen.
Även Folksam anser att expertis från medicinsk och arbetsvårdande rehabilitering
borde knytas till pensionsdelegationerna.

Statens handikappråd ifrågasätter om inte också handikapprörelsen borde
vara representerad.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation påpekar att det av
riksförsäkringsverkets förslag ej framgår om ledamöterna skall utses efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

verkets bedömning och val eller om vissa organisationer skall tilldelas förslagsrätt.
LO förutsätter att organisationen kommer att få förslagsrätt vad
gäller en ledamot och en suppleant.

Västmanlands läns allmänna försäkringskassa har i sitt yttrande till försäkringskasseförbundet
fäst uppmärksamhet på att riksförsäkringsverkets
förslag i fråga om suppleanter inte synes ha beaktats vid utformningen av
förslaget till ny lydelse av 18 kap. 20 § andra stycket AFL.

Ikraftträdande och kostnader

De remissinstanser som yttrat sig beträffande ikraftträdandet
av de nya reglerna tillstyrker verkets förslag. LO finner den föreslagna reformen
ytterst angelägen och förutsätter att den kan träda i kraft föreslagen
dag.

RLF konstaterar att riksförsäkringsverket inte gjort några omfattande
försök att mera noggrant bedöma de ekonomiska konsekvenserna
av sina förslag. Riksförbundet har ej blivit övertygat om att statsverkets
reella kostnader för reformen skulle komma att uppgå till de i utredningen
angivna. Det är inte osannolikt att reformen innebär en kostnadsminskning
för statsverket. På kort sikt torde en utvidgad förtidspensionering
ej heller medföra några nämnvärda samhällsekonomiska konsekvenser.
Enligt riksförbundets bedömning har tillämpningen i pensionsdelegationerna
redan närmat sig vad som verket nu föreslår, varför reformens effekt på
kort sikt blir betydligt mindre än vad som antagits. Däremot torde Re långsiktiga
effekterna av utvidgningen bli ganska stora, eftersom det då inte
enbart gäller individens önskemål.

Pensionärernas riksorganisation anser det oriktigt att kostnaden för förtidspensionering
på grund av arbetslöshet skall belasta folkpensionerna.
Den bör i stället hänföras till arbetslöshetsförsäkringen och kostnaderna uttas
genom ökat statsbidrag och ökade arbetsgivaravgifter.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Utvecklingen inom arbetslivet kännetecknas av snabba förändringar.
Rationaliseringen och den pågående tekniska utvecklingen inom produktionen
medför ofta ökade påfrestningar för de anställda. Samtidigt framkallar
omstruktureringen inom näringslivet en ökad rörlighet på arbetsmarknaden.
Denna utveckling skapar särskilda problem för många äldre arbetstagare.

Mot bakgrunden härav framställde LO i en skrivelse till Kungl. Maj :t
i januari 1969 krav på utredning om ökade möjligheter till förtidspension för
äldre arbetstagare. Samtidigt hemställdes om en översyn av invaliditetsbedömningen
i allmänhet inom förtidspensioneringen.

Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1970

Den begärda utredningen uppdrogs åt riksförsäkringsverket. På grundval
av det utredningsarbete som verket med anledning härav utfört har
verket föreslagit en utvidgning av rätten till förtidspension med tyngdpunkten
lagd på att öka möjligheterna för äldre förvärvsarbetande att få
pension. Riksförsäkringsverkets förslag har rönt ett mycket positivt mottagande
under remissbehandlingen. Jag kommer i det följande att förorda
reformer som ansluter sig till vad verket föreslagit.

Genom de nya reglerna skapas väsentligt bättre möjligheter än nu för
äldre förvärvsarbetande att få en full pension från den allmänna försäkringen
före 67 års ålder. Efter individuell prövning skall förtidspension
kunna utgå till personer med tungt eller pressande arbete vilka på grund av
bristande krafter har svårt att orka med sina arbetsuppgifter och därför
önskar gå i pension. Särskild hänsyn skall därvid tas till svårigheterna för
dem som friställs på arbetsmarknaden att få annat lämpligt arbete.

Frågan om en sänkning av pensionsåldern har tilldragit sig stor uppmärksamhet
i den allmänna debatten under senare tid. Den vidgning av
förtidspensioneringen som nu föreslås kommer att ge stora grupper förvärvsarbetande
avsevärt ökade möjligheter att få full pension från en tidigare
tidpunkt. Det vägledande för de nya bestämmelserna är att de som
bäst behöver en tidigare pension främst skall komma i åtanke. Inom en
given kostnadsram kan man genom den individuella prövningen gå längre
ner i åldrarna än om man i stället väljer att generellt sänka pensionsåldern.

Även om de nya reglerna kommer att innebära en tillfredsställande lösning
av pensionsfrågan för många, är jag medveten om att det även efter
genomförandet av denna reform kommer att kvarstå önskemål om ändringar
i fråga om pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen i framtiden.
Härvid möter man betydande problem där kostnadsfrågan spelar en
dominerande roll och där en avvägning måste ske mot andra angelägna
reformkrav. De vidare överväganden rörande pensionsåldern som nu bör
komma till stånd sker lämpligen inom ramen för en parlamentariskt sammansatt
utredning. Jag avser att inhämta Kungl. Maj :ts bemyndigande att
tillkalla en sådan utredning med uppdrag att utreda frågan om pensionsåldern
inom den allmänna försäkringen.

Förtidspension för äldre förvärvsarbetande

Huvuduppgiften i riksförsäkringsverkets uppdrag har varit att utreda
frågan om att öka möjligheterna för äldre förvärvsarbetande att efter individuell
prövning få förtidspension. Verkets förslag mynnar också ut i att
det skall bli lättare för den kategori det här rör sig om att få sådan pension.
Detta skall åstadkommas genom en mildare invaliditetsbedömning. Kravet
pa nedsättning av arbetsförmågan i medicinskt hänseende mjukas upp och
än större hänsyn än nu tas till svårigheterna att på grund av läget på ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

betsmarknaden bereda de personer det här är fråga om lämpligt arbete.
Enligt verkets förslag skall man för dem helt efterge skyldigheten att gå
igenom omskolning och avstå från kravet på försök till arbetsplacering.
Man bör vidare enligt verkets mening se på åldersförändringarna på ett
annat sätt än nu. Såsom typfall i fråga om dem som främst skall omfattas
av utvidgningen nämner verket dels en person som inte längre orkar med sitt
arbete, dels en person som genom företagsnedläggelse mist sitt arbete.
Dessa personer bör enligt verket få förtidspension om inte länsarbetsnämnden
tämligen omgående bereder dem arbete utan omskolning eller anser utsikterna
goda att kunna ordna sådant arbete. Enligt verkets förslag bör man
som äldre räkna personer som fyllt 63 år, men detta får enligt verket inte
uppfattas som en fast och undantagslös regel.

Liksom verket finner jag det nödvändigt och riktigt att de särskilt för
den äldre arbetskraften kännbara följderna av förändringarna inom näringslivet
i större utsträckning än f. n. beaktas vid bedömningen av rätt
till pension. Jag förordar att verkets förslag genomförs och ansluter mig
till de riktlinjer för invaliditetsbedömningen som verket dragit upp.

Jag delar verkets åsikt att någon fast åldersgräns inte skall föreskrivas för
den mildare pensionsprövningen. Den angivna 63-årsgränsen får betraktas
som en riktpunkt till ledning för tillämpningen men undantag skall kunna
göras. Varje fall måste bedömas efter de föreliggande förhållandena där
åldersfaktorn kommer in som ett men inte ensamt avgörande moment.
Man bör utgå från en successivt liberalare bedömning vid ökande ålder.
Redan nu innebär rådande praxis att relativt sett mindre krav ställs för
rätt till förtidspension för dem som uppnått 60 års ålder. Detta är i och
för sig bara en följd av tillämpningen av grundprincipen inom invaliditetsbedömningen
att graden av nedsättning av arbetsförmågan skall bedömas
mot bakgrunden av den försäkrades möjligheter att vid den nedsättning
varom är fråga bereda sig inkomst av förvärvsarbete.

Den individuella prövningen i förtidspensionsärendena bör enligt min
mening kunna utgöra en garanti för att de föreslagna bestämmelserna inte
kommer att tillämpas så att i praktiken den allmänna gränsen för ålderspensioneringen
sänks. Avsikten med reformen är ju, som framhållits, att
ge en tidigare pension till dem som bäst behöver få en sådan.

Medlen för att uppnå den eftersträvade trygghetsökningen för de äldre
förvärvsarbetande bör såsom verket föreslagit vara bl. a. att efterge skyldigheten
att gå igenom omskolning. Man skall också kunna avstå från kravet
på försök till arbetsplacering när arbetsmarknadsorganen finner en arbetsplacering
i mera stadigvarande arbete osannolik. Härigenom bör enligt min
mening kunna uppnås att en stor del av de faktorer som f. n. av de äldre
upplevs såsom otillfredsställande och som består i omställningssvårigheter,
oro för alltför hög arbetstakt m. m. undanröjs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Jag vill kraftigt betona att de föreslagna bestämmelserna inte får tilllämpas
så att man utesluter eller försämrar möjligheterna för de äldre
förvärvsarbetande att fortsätta att arbeta. Den grundläggande principen bör
vara valfrihet mellan att stå till arbetsmarknadens förfogande, varvid arbetsmarknadspolitiska
åtgärder skall vidtas i vanlig ordning, eller att söka
och, om förutsättningar därför föreligger, erhålla förtidspension. För att
reformen inte skall få ogynnsamma verkningar är det av vikt att arbetsgivarna
känner sitt ansvar för den äldre arbetskraften och inte tar möjligheterna
till pension som förevändning för att friställa en person i stället
för att begagna de medel som står till buds att ge honom lättnader i arbetet
eller omplacera honom till annat arbete som passar honom bättre. En
pensionering innebär normalt en standardsänkning i ekonomiskt hänseende
och de nya reglerna får inte utnyttjas på ett sådant sätt att den enskildes
valmöjligheter när det gäller fortsatt arbete försämras. Det är alltid han
själv som skall få avgöra om han vill ta ut pension.

Den pension det här rör sig om skall kunna utgå som hel pension eller
som partiell pension. Det torde dock ligga i sakens natur att det i de allt
övervägande fallen blir fråga om hel pension. Den äldre förvärvsarbetande
som slutar sitt arbete av de skäl som tidigare berörts torde regelmässigt ha
ytterst begränsade möjligheter att utnyttja sin återstående arbetsförmåga.
Då sådana möjligheter saknas skall full förtidspension utgå.

Några remissinstanser har föreslagit att den pension som utgår inom
ramen för de utvidgade möjligheterna för äldre förvärvsarbetande skall ges
en särskild benämning. Mot bakgrund av att det i princip rör sig om samma
pension som förtidspension i allmänhet och med beaktande av de avgränsningssvårigheter
som skulle uppkomma anser jag emellertid inte att en
sådan särskild beteckning bör införas.

Förtidspension i allmänhet

Vid sidan av huvuduppgiften har riksförsäkringsverket haft att undersöka
frågan om rätten till förtidspension i allmänhet. Verket föreslår en
viss uppmjukning av praxis. Även i orter med differentierat näringsliv
skall man ta hänsyn till svårigheterna för medicinskt handikappade att få
arbete. Förtidspension bör enligt verket kunna beviljas med bortseende från
arbetsförmåga som inte går att praktiskt utnyttja till förvärvsarbete. En
förutsättning bör dock enligt verket vara att det i dessa fall — i motsats
till vad som skall gälla beträffande den äldre arbetskraften — gjorts försök
med arbetsplacering under högst ett till två år. Verket har vidare förordat
ändrade grunder för invaliditetsbedömningen i fråga om hemarbetande
husmödrar.

Även denna del av riksförsäkringsverkets förslag har fått ett positivt
mottagande under remissbehandlingen. Från enstaka remissinstanser har

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

dock framförts farhågor dels för att försäkrade kan komma att utsättas
för påverkan som leder till ofrivillig pensionering, dels för att en utvidgad
förtidspensionering av yngre personer kan få negativa följder.

Jag vill i anledning av vad som anförts under remissbehandlingen understryka
att förslaget om vidgade möjligheter att få förtidspension inte
innebär någon ändring vad avser den grundläggande målsättningen vid
invaliditetsbedömning för förtidspension i allmänhet. Härvidlag skall således
avsikten alltjämt vara att söka återinpassa den försäkrade i förvärvslivet.

I likhet med riksförsäkringsverket anser jag att arbetsmarknadsmässiga
hänsyn i större utsträckning än vad nu ibland är fallet bör få inverka vid
invaliditetsbedömningen. Enligt min mening bör det inte finnas fog för
betänkligheter mot verkets förslag, eftersom försök med arbetsplacering
av den försäkrade i dessa fall förutsätts under en tid av upptill ett till två
år. Såsom anförts under remissbehandlingen bör enligt min mening försiktighet
alltjämt iakttas i fråga om beviljande av förtidspension åt yngre personer.
I sådana fall framträder självfallet kravet på återinpassning i förvärvslivet
särskilt starkt.

I praxis tar man f. n. vid invaliditetsbedömningen beträffande handikappade
husmödrar hänsyn till förvärvsarbete som de tidigare utfört men genom
invaliditeten inte kan fortsätta. Däremot tar man i andra fall inte
särskild hänsyn till att invaliditeten hindrar en husmor från möjligheten
att ta förvärvsarbete utom hemmet. Jag är av den uppfattningen att den
nuvarande tillämpningen många gånger kan synas väl restriktiv. En viss
uppmjukning av invaliditetsbedömningen bör därför komma till stånd. Den
bör åstadkommas på så sätt att inom ramen för nuvarande bedömningsgrunder
större generositet iakttas vid prövning av husmödrars rätt till
förtidspension. Samma bedömningsgrunder som för husmödrar bör såsom
påpekats av ett par remissinstanser gälla för hemarbetande make.

Invaliditetsbedömningen vid sådana psykiska sjukdomar som betecknas
som neuroser eller psykopati skapar stora svårigheter. Riksförsäkringsverket
har berört problemet under hänvisning till ett av socialstyrelsen den
9 september 1969 avgivet yttrande.

För egen del vill jag här framhålla att en viss förskjutning synes ha
skett i det psykiatriska betraktelsesättet av neuros- och psykopatifallen.
Försiktighet måste emellertid fortfarande iakttas vid invaliditetsbedömningen
i hithörande fall. Innan förtidspension beviljas måste stora ansträngningar
göras att behandla och rehabilitera den försäkrade. Möjligheterna
till omplacering efter eventuell omskolning måste ingående prövas.
Härvid bör i enlighet med vad riksförsäkringsverket anfört en förutsättning
för beviljande av förtidspension vara att resultatlösa försök med omplacering
gjorts under en tid av ett till två år. Ovisshet vid bedömningen vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

avser sjukdomens varaktighet eller möjligheterna till rehabilitering torde
såsom f. n. ofta böra resultera i att förmånerna från den allmänna försäkringen
utgår i form av sjukbidrag.

I anslutning till vad som anförts under remissbehandlingen vill jag särskilt
understryka vikten av att det redan nu förekommande samarbetet mellan
försäkringskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna ytterligare utvecklas.

Omprövning av pensionsrätt

Riksförsäkringsverket har föreslagit ett förenklat förfarande för att återfå
indragen eller reducerad förtidspension. Enligt verkets förslag skall det
räcka att den försäkrade till försäkringskassan ger in en ansökningsblankett,
som innehåller upplysning att förvärvsarbete upphört samt en försäkran
att övriga förhållanden är oförändrade sedan han beviljades pension.

Det föreslagna förfarandet har rönt allmänt gillande under remissbehandlingen
och jag förordar att det införs. Såsom verket framhållit bör det
stå öppet främst för äldre förvärvsarbetande. Vidare delar jag verkets
uppfattning att ny ansökan bör krävas i fall där den ursprungliga pensionen
beviljats för längre tid tillbaka än tre år. Jag vill i anledning av vad
LO anfört framhålla att förslaget i denna del har sin grund i strävan att
tillgodose trygghetskraven från förtidspensionerade personer som vill göra
försök med förvärvsarbete efter pensioneringen. Vad som eftersträvas är en
smidig övergång till egen försörjning resp. ett snabbt stöd då försök till
förvärvsarbete misslyckats. Någon lagändring behövs inte för att det föreslagna
förfarandet skall kunna tillämpas.

Såsom några remissinstanser påpekat torde förtidspensionärer vid försök
till förvärvsarbete ofta erhålla lägre inkomster än under tidigare yrkesverksamma
år. Enligt min mening bör emellertid nu gällande bestämmelser
för beräkning av antagandepoäng och pension utgöra tillfredsställande
skydd för att resultatet av en tids förvärvsarbete inte blir en lägre pension
när den försäkrade senare åter går i pension. I all synnerhet gäller detta
äldre förvärvsarbetande.

Förtida uttag m.m.

Vissa försäkrade, som gjort förtida uttag av ålderspension, skulle förmodligen
om de inte gjort sådant uttag kommit att bli berättigade till
förtidspension i enlighet med de föreslagna nya reglerna med vidgade möjligheter
för äldre förvärvsarbetande att få förtidspension. Under remissbehandlingen
bär från en del håll framhållits önskvärdheten av någon form
av kompensation till dessa försäkrade.

Jag delar uppfattningen att en lösning av detta problem framstår som

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1970

önskvärd. De som gjort förtida uttag har inte kunnat förutse de kommande
ökade möjligheterna till förtidspension. För att så långt som möjligt skapa
rättvisa åt dessa bör möjligheter öppnas för dem att gå över till förtidspension.

Mot bakgrunden av det anförda förordar jag att en försäkrad som gjort
förtida uttag av ålderspension skall kunna återkalla det förtida uttaget för
att i stället — om förutsättningar därtill föreligger — övergå till förtidspension.
Rätten att återkalla förtida uttag bör dock enligt min mening inte
begränsas till de fall då den försäkrade övergår till att lyfta förtidspension.
Sådan återkallelse bör kunna ske även utan samband med att förtidspension
beviljas. Härigenom kan det — med de pensionsberäkningsregler jag
förordar i det följande -— komma att te sig mer lockande för en försäkrad
att acceptera ett arbetstillfälle som uppkommit efter det han gjorde sitt förtida
uttag. Jag föreslår vidare att kvinna, som gjort förtida uttag och som
därefter blir änka, efter återkallelse av det förtida uttaget skall kunna få
änkepension.

Om förtida uttag av ålderspension efter återkallelse upphör, bör därefter
utgående pension — änkepension från folkpensioneringen, förtidspension
eller ålderspension — minskas endast med hänsyn till den tid förtida uttag
av ålderspension har ägt rum före avbrottet. Däremot bör ingen reducering
ske för tiden mellan avbrottet och 67-årsåldern. Detta innebär att den som
övergår från förtida uttag till förtidspension eller änkepension får en höjd
pension. Vad som därefter fattas i full pension blir beroende av hur många
månader den försäkrade åtnjutit ålderspension i anledning av det förtida
uttaget. Jämfört med tidigare får den försäkrade också den fördelen att
kommunalt bostadstillägg samt — såvitt avser förtidspension — hustrutillägg
och barntillägg kan utgå under tiden fram till 67-årsåldern. Om den
försäkrade, efter förtida uttag av ålderspension och efter det han återkallat
sådant uttag utan att övergå till förtidspension, väljer att uppskjuta nytt
uttag av ålderspension till senare tillfälle än då han fyller 67 år, kommer
hans på grund av det förtida uttaget reducerade pension att öka med hänsyn
till den tid som förflyter efter 67-årsmånaden till dess uttag av ålderspension
senare äger rum.

Den som återkallat förtida uttag av ålderspension bör ha möjlighet att
ånyo ta ut ålderspension före 67 års ålder med den reduktion som följer
av det tidigare uttaget och av att det senare uttaget sker före 67 år. För att
undvika missbruk av systemet bör dock rätten till återkallelse för den försäkrade
begränsas så att han kan göra återkallelse endast en gång.

Halv förtidspension

Riksförsäkringsverket har föreslagit att den som har sin arbetsförmåga
nedsatt med mellan hälften och två tredjedelar skall få halv förtidspension.
För detta fall utgår f. n. en tredjedel av hel pension.

Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1970

Samtliga remissinstanser har godtagit riksförsäkringsverkets förslag och
jag förordar att det genomförs. Genom lagändringen öppnas såsom riksförsäkringsverket
anfört bättre möjligheter till tillfredsställande kombinationer
av arbetsinkomst och partiell pension.

Pensionsdelegationerna

Enligt riksförsäkringsverkets förslag skall pensionsdelegationerna utökas
med två ledamöter som skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden.
Dessa ledamöter skall enligt förslaget utses av verket efter kontakter
med arbetsmarknadens organisationer.

Under remissbehandlingen har riksförsäkringsverkets förslag mött erinringar
på en del håll. Det övervägande antalet remissinstanser har emellertid
tillstyrkt verkets förslag. Övriga yttranden innehåller varierande synpunkter
och önskemål.

Försäkringskasseförbundet har avstyrkt riksförsäkringsverkets förslag
under motivering att sakkunskap i arbetsmarknadsfrågor redan finns tillgänglig
i pensionsdelegationerna med deras nuvarande sammansättning
samt att en utökning av antalet ledamöter motverkar effektiviseringen av
handläggningen.

Jag har för egen del förståelse för försäkringskasseförbundets farhågor
för att en utökning av antalet ledamöter kan komma att från administrativ
synpunkt tynga arbetet i pensionsdelegationerna. Med hänsyn till de
stora arbetsuppgifter som ligger på delegationerna bör en sådan utveckling
så långt möjligt undvikas. Jag anser emellertid att sådana fördelar kan
vara att hämta ur ett genomförande av verkets förslag att jag vill förorda
det. Vad några remissinstanser föreslagit om att läkarna i delegationerna
bör få ställning av rådgivare och inte som ledamöter kan jag inte biträda.
Flertalet av delegationernas ärenden —- som förutom förtidspensionsärenden
innefattar frågor om invaliditetstillägg, invaliditetsersättningar och
vårdbidrag — kommer alltjämt att innefatta medicinska bedömningar av
sådan karaktär att jag anser att läkarna fortfarande bör ingå som ledamöter.

Statskontoret har i sin utredning Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken
(SOU 1968: 60) föreslagit att arbetsvårdsrepresentanter bör
ingå i pensionsdelegationerna. Samma uppfattning har redovisats i några
remissyttranden.

Enligt gällande bestämmelser har företrädare för länsarbetsnämnden
rätt att delta i pensionsdelegations sammanträde. Ett nära samarbete mellan
försäkringskassorna och arbetsvårdsorganen förutsätts därutöver, som
jag tidigare framhållit, alltid ske. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden
av att ytterligare sakkunskap om arbetsmarknadsfrågor kommer att tillföras
delegationerna genom representanter från arbetsmarknadens organisationer
bör enligt min mening kravet på insikter om arbetsmarknadsförhållanden
bli väl tillgodosett. Någon sådan utökning av pensionsdelegatio5
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 66

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

nerna som statskontoret föreslagit bör därför inte ske. Inte heller anser jag
mig kunna tillmötesgå andra under remissbehandlingen framförda synpunkter
på valet av ledamöter i pensionsdelegationerna genom att ta in
ytterligare regler i lagen om delegationernas sammansättning.

Jag vill betona att de ledamöter som ingår i delegationerna inte skall
betraktas som partsrepresentanter med uppgift att bevaka det ena eller det
andra intresset. Ledamöternas funktion är att tjänstgöra som sakkunniga
bedömare av de föreliggande ärendena.

Suppleanterna i pensionsdelegationerna bör — såsom f. n. — vara personliga.
Det framgår av 18 kap. 10 § AFL att möjlighet föreligger att inkalla
annan suppleant än den personlige om även denne är förhindrad
att tjänstgöra.

Kostnader och ikraftträdande

Det är inte möjligt att göra några mer preciserade beräkningar av kostnaderna
i anledning av de föreslagna reformerna rörande förtidspensioneringen.
Riksförsäkringsverket har beräknat ökningen av pensionskostnaderna
under första året till omkring 50 milj. kr. för folkpensioneringen och
50 milj. kr. för tilläggspensioneringen. Dessa belopp bör läggas till grund
för underlaget vid anslagsberäkningen.

Bestämmelserna bör såsom riksförsäkringsverket föreslagit träda i kraft
den 1 juli 1970.

ATP för lön från utländska beskickningar

Från främmande makters beskickningar i Sverige har uttryckts önskemål
om att möjlighet skall införas för utlänningar att på samma villkor
som svenska medborgare få tillgodoräkna lön från utländska beskickningar,
konsulat och enskilda beskicknings- eller konsulatsmedlemmar såsom
pensionsgrundande för ATP. Riksförsäkringsverket har mot bakgrunden
härav den 15 januari 1970 inkommit med förslag till en lagändring
för att öppna en sådan möjlighet.

Jag finner det skäligt att de önskemål som framförts nu tillmötesgås genom
att — i enlighet med vad riksförsäkringsverket föreslagit — den möjlighet
som f. n. finns för utländsk beskickning att genom att avge en särskild
förbindelse till riksförsäkringsverket göra lön till svensk medborgare
pensionsgrundande utsträcks till att avse även utländska medborgare. En
sådan förbindelse medför skyldighet för beskickningen att erlägga avgifter
för den lön som avses. Författningstekniskt bör frågan lösas så, att en del
av nuvarande bestämmelser i It kap. 2 § tredje stycket AFL bryts ut och
tillsammans med de nytillkommande bestämmelserna får bilda två nya
stycken av paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Förbindelser av de olika slag, som avses i lagrummet i dess nu gällande
lydelse, måste enligt praxis och i enlighet med uttalanden vid lagens tillkomst
avse samtliga svenska medborgare som sysselsätts i den verksamhet
som anges i förbindelsen. Förbindelse godtas sålunda inte om den anges
omfatta endast viss person.

Beträffande kraven på en förbindelses generella omfattning bör det, såsom
riksförsäkringsverket anfört, inte få förekomma att beskickning, som
inte avgett förbindelse avseende svenska medborgare i viss verksamhet, avger
motsvarande förbindelse avseende enbart utlänningar. Endast förbindelse,
som avser antingen enbart svenska medborgare eller såväl svenska
medborgare som utlänningar, bör godtas. Beträffande verksamhetens omfattning
får kravet på en förbindelses generella avfattning anses uppfylld,
om förbindelsen avser samtliga beskicknings- eller konsulatsmedlemmar
av en viss kategori, t. ex. beskicknings eller lönat konsulats tjänstepersonal
eller också samtliga beskicknings- eller konsulatsmedlemmars privattjänare.
Däremot bör förbindelse avseende endast en viss angiven beskicknings-
eller konsulatsmedlems privattjänare inte godtas.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1970 men bör
få tillämpas även på lön som hänför sig till första halvåret 1970. Inkomst för
hela år 1970 kommer därigenom att kunna omfattas av de nya bestämmelserna.

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga.1

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående de föreslagna
ändringarna.

1) Lagen om allmän försäkring
2 kap.

4 §•

De nuvarande beteckningarna på de borgerliga primärkommunerna —
landskommun, köping och stad — skall enligt statsmakternas beslut den

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella ändringar är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

1 januari 1971 ersättas med den enhetliga beteckningen kommun. Samtidigt
ersätts beteckningarna på de beslutande kommunala organen —
kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige — med beteckningen kommunfullmäktige.
Reformen föranleder justeringar i denna paragraf och i
18 kap. 1, 7, 14, 16, 17 och 20 §§.

6 kap.

1 §•

Paragrafens nya tredje stycke innehåller bestämmelsen om rätt för försäkrad
som gjort förtida uttag av ålderspension att avbryta sådant uttag.
Förutsättningar för att ålderspensionen skall upphöra att utgå är att den
försäkrade gör framställning hos försäkringskassan och — i de fall han
åtnjuter även tilläggspension — att han återkallar även förtida uttag av
tilläggspension. Liksom hittills skall alltså folkpension och tilläggspension
följas åt.

Av lagrummet framgår att återkallelse skall avse tiden fr. o. m. månaden
näst efter det återkallelse skett. Retroaktiv återkallelse kan inte ske. För
den som önskar byta ut sin förtida ålderspension mot förtidspension kan
det vid den tidpunkt då han ger in återkallelsen vara oklart om hans ansökan
om förtidspension kommer att bifallas. Han bör därför kunna göra sin
återkallelse villkorad, dvs. beroende av att hans ansökan om förtidspension
bifalls. Han bör också kunna ställa som villkor att han får hel och inte partiell
förtidspension. Detta innebär att ålderspension utgår provisoriskt till
dess förtidspensionsfrågan prövats. Bifalls sedan ansökan om förtidspension
med verkan retroaktivt, upphör ålderspensionen definitivt från den
tidigare tidpunkt, då förtidspension börjar utgå. Vid utbetalning av förtidspensionen
sker därvid avräkning av den ålderspension som utbetalats provisoriskt
för tid för vilken sedan förtidspension skall utgå.

2 §•

I paragrafens tredje stycke regleras minskningen av ålderspension i det
fall förtida uttag har avbrutits efter återkallelse av den försäkrade. Minskningen
skall i fortsättningen motsvara 0,6 % för varje månad det förtida
uttaget pågått.

Bestämmelserna kan åskådliggöras med följande exempel.

a) En försäkrad gör förtida uttag fr. o. m. den månad han fyller 63 år.
Hans pension minskas då med (48 X 0,6 =) 28,8 %, dvs. hans pension motsvarar
71,2 % av full pension. Han avbryter sitt uttag av ålderspension
med verkan fr. o. m. den månad han fyller 64 år och övergår till förtidspension.
Förtidspension skall då — eftersom den försäkrade uppburit ålderspension
i 12 månader — minskas med (12 X 0,6 =) 7,2 %. Förtidspensionen
kommer således att uppgå till 92,8 % av full pension mot att

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

den tidigare utgående ålderspensionen uppgick till 71,2 %. Dessutom kan
kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg utgå till förtidspensionen.

b) Exemplet under a ändras på så sätt att den försäkrade inte tar ut
förtidspension i samband med återkallandet. Fr. o. m. den månad han fyller
65 år gör han på nytt förtida uttag av ålderspension. Denna kommer då att
minskas med (12 X 0,6 + 24 x 0,6 =) 21,6 %. Hans ålderspension blir då i
fortsättningen 78,4 % av hel pension.

c) Fallet under b varieras så att den försäkrade — efter återkallelsen
vid 64 års ålder — väntar med att ta ut ålderspension till den månad han
fyller 68 år. Hans pension skall då dels minskas med (12 x 0,6=) 7,2 %
med hänsyn till det förtida uttaget, dels ökas med (12 X 0,6=) 7,2 % beroende
på uppskovet med det förnyade uttaget efter 67 års ålder. Minskningen
och ökningen tar i detta fall ut varandra och den försäkrade får i
fortsättningen full pension.

7 kap.

1 §•

Denna paragraf innehåller huvudgrunderna för invaliditetsbedömningen.

Även den nya lydelsen av lagrummet innebär i princip att invaliditetsbegreppet
inom förtidspensioneringen innefattar en arbetsinvaliditet på
medicinska grunder. För det första skall det finnas en medicinsk grund —
sjukdom eller annan kraftnedsättning — som påverkar förmågan att utföra
arbete. Det skall alltså föreligga ett orsakssammanhang mellan de angivna
faktorerna och nedsättningen av den pensionsberättigades prestationsförmåga.
Såsom framgar av den allmänna motiveringen skall en uppmjukning
av det medicinska kravet ske särskilt för äldre förvärvsarbetande. För det
andra skall den försäkrades möjligheter att bereda sig inkomst genom
förvärvsarbete vara nedsatta med minst hälften. Orsaken härtill kan vara
enbart sjukdomens eller kraftnedsättningens inverkan på prestationsförmågan,
men orsaken kan också i högre eller lägre grad vara yttre förhållanden,
arbetsmarknadsmässiga och sociala.

Lagen beskriver f. n. det medicinska underlaget för nedsättningen av
arbetsförmågan som »sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat
lyte». Såsom riksförsäkringsverket anfört är det med den utvidgning av förtidspensioneringen
som nu åsyftas motiverat att se på åldersförändringarna
på ett annat sätt än tidigare. I den mån de, sedda i relation till det aktuella
arbetets krav, får anses utgöra rimligt skäl att lämna detta arbete kan de
också under vissa förutsättningar vara tillräcklig grund för förtidspension.
På skäl som socialstyrelsen anfört under remissbehandlingen har uttrycket
»sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan» föredragits framför det av verket föreslagna uttrycket
»sjukdom eller annan nedsättning av kropps- eller själskrafterna». Inom
ramen för denna beskrivning faller de i den hittillsvarande lagtexten upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

tagna rekvisiten. Därutöver avser den nya lydelsen att täcka de fall som
skall tillkomma enligt den i den allmänna motiveringen närmare beskrivna
utvidgningen.

Till följd av införandet av möjligheten att avbryta förtida uttag har lagtexten
omdisponerats så att det framgår att förtidspension kan åtnjutas
av den som återkallat förtida uttag.

2 §•

Ändringen i tredje stycket i denna paragraf innebär att förtidspension i
lägsta invaliditetsgraden skall utgå med hälften av hel pension i stället för
som nu med en tredjedel. Förslaget har berörts i den allmänna motiveringen.

3 §•

Reglerna för bedömningen av nedsättningen i den försäkrades arbetsförmåga
återfinns i denna paragraf.

I fråga om äldre försäkrade i allmänhet skall såsom utvecklats i den allmänna
motiveringen inte såsom förutsättning för rätt till förtidspension
uppställas krav på att den försäkrade skall genomgå omskolning eller underkasta
sig annan rehabiliteringsåtgärd. Vid sådant förhållande kommer en
tillämpning av bestämmelsen i 20 kap. 3 § sista stycket AFL rörande innehållande
av pension till den som undandrar sig rehabiliteringsåtgärd i allmänhet
inte att bli aktuell såvitt gäller förtidspension åt försäkrade tillhörande
denna kategori.

För äldre förvärvsarbetande skall hänsyn tas främst till förmågan att
bereda sig inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom
annat för honom tillgängligt lämpligt arbete. Då det gäller att avgöra om
ett visst arbete kan anses lämpligt för en försäkrad, bör få anläggas liknande
synpunkter som kommit till uttryck inom arbetslöshetsförsäkringen.
Förutsättningarna för att ett arbete skall anses lämpligt är enligt gällande
bestämmelser bl. a. att arbetet motsvarar vederbörandes krafter och färdigheter,
att det är förenat med en avlöning, som prövas vara skälig i förhållande
till lön som för sådant arbete utgår enligt kollektivavtal eller -— om
sådant avtal ej finns — till i arbetsorten förekommande lön för samma
arbete. Vidare får inte heller andra särskilda omständigheter föreligga med
hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden eller arbetets natur varigenom
arbetet kan betraktas som olämpligt. Redan däri att man inte skall
kunna kräva t. ex. omskolning ligger att vederbörande utan vidare skall
kunna utföra det erbjudna arbetet. Vad beträffar förutsättningen att erbjudet
arbete skall vara förenat med skälig lön innebär inte detta att lönen
skall jämföras med den försäkrades tidigare inkomster. Att det arbete som
står till buds inte är lika kvalificerat som det han tidigare utfört hindrar
inte att det erbjudna arbetet ändå kan anses lämpligt. En yrkeskunnig
person bör dock inte vara skyldig att acceptera ett arbete med sådan lön
att den inte står i rimlig relation till hans kvalifikationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Att lämpligt arbete skall finnas tillgängligt för den försäkrade innebär i
allmänhet att arbete finns eller tämligen omgående skall kunna anskaffas
åt honom i anslutning till bostadsorten. Länsarbetsnämnden i länet torde
kunna lämna uppgift om så är förhållandet.

4 §•

Ändringarna i första stycket föranleds av att beloppet för den lägsta graden
av partiell förtidspension ändras från en tredjedel till hälften av hel
pension.

Om den försäkrade efter det att förtida uttag av ålderspension upphört
kommer i åtnjutande av förtidspension, skall förtidspensionen reduceras
med hänsyn till den tid förtida ålderspension utgått. Bestämmelser härom
upptas i ett nytt andra stycke av denna paragraf. Angående den närmare
innebörden hänvisas till den allmänna motiveringen och kommentaren vid
6 kap. 2 §.

8 kap.

1 och 4 §§.

1 § har omformulerats så att möjlighet öppnas för en kvinna, som
blir änka efter det att hon gjort förtida uttag av ålderspension, att övergå
till änkepension. Änkepensionen reduceras i sådant fall med hänsyn till
den tid hon gjort förtida uttag av ålderspension. Bestämmelser härom har
intagits i tillägget till 4 §.

9 kap.

1 §•

Då förtidspension inom den lägsta invaliditetsgraden höjs till att utgå
med hälften av hel pension måste en motsvarande justering ske beträffande
bestämmelserna rörande barntillägg till förtidspension.

It kap.

2 §•

Ändringarna i denna paragraf har kommenterats i den allmänna motiveringen.
I en övergångsbestämmelse har getts föreskrift som innebär att de
nya bestämmelserna skall kunna tillämpas även på lön som hänför sig till
första halvåret 1970.

12 kap.

1 och 2 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer ansluter till ändringarna i 6 kap. 1 och
2 §§•

13 kap.

1 §•

Ändringen i denna paragraf motsvarar ändringen i 7 kap. 1 §.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

4 §•

Denna paragraf — som motsvarar det nya andra stycket i 7 kap. 4 § —
upptar bestämmelser om minskning av förtidspension i form av tilläggspension
för den som tidigare gjort förtida uttag av ålderspension men återkallat
detta. Beträffande den närmare innebörden hänvisas till den allmänna
motiveringen och kommentaren till 6 kap. 2 §.

18 kap.

7 §•

Riksförsäkringsverket har — efter samråd med företrädare för Stockholms
och Stockholms läns allmänna försäkringskassor — i en den 16
januari 1970 ingiven framställning om utvidgning av antalet ledamöter i
styrelsen för den allmänna försäkringskassa som kommer att bildas genom
sammanslagning av nuvarande kassorna för Stockholms stad och Stockholms
län anfört i huvudsak följande.

Inom verksamhetsområdena för Stockholms och Stockholms läns allmänna
försäkringskassor är f. n. något över 1,4 milj. personer bosatta.
Antalet ledamöter i styrelserna för dessa båda kassor är nu 14, varav fyra
är valda av Stockholms stadsfullmäktige och fyra av Stockholms läns landsting.
Efter sammanslagning av de båda kassorna, vilken skall ske vid ingången
av år 1971 samtidigt som staden inträder i landstingskommunen
kommer antalet styrelseledamöter — om inte gällande bestämmelser ändras
—- att minska till sju, av vilka fyra kommer att utses av det blivande
landstinget. Med hänsyn till bl. a. att den nybildade försäkringskassan kommer
att avse ett verksamhetsområde av mycket heterogen karaktär, bör
den tillföras ett större antal av landstinget valda styrelseledamöter än som
lagen f. n. medger. Verket föreslår därför att antalet styrelseledamöter i den
nya försäkringskassan utökas till nio, varav sex valda av det blivande landstinget.

Med anledning av verkets framställning har i förevarande paragraf intagits
en specialbestämmelse beträffande styrelsen för Stockholms läns allmänna
försäkringskassa. Den skall, såsom framgår av övergångsbestämmelsen,
gälla fr. o. m. ingången av år 1971 samtidigt med sammanslagningen av
de båda berörda kassorna.

8 §.

De under år 1969 slutligt antagna grundlagsändringarna innebär bl. a. att
riksdagen fr. o. m. valet år 1970 skall väljas för tre år och att valet skall ske
samtidigt med val till kommuns fullmäktige och till landsting. I samband
med grundlagsändringarna ändrades även mandattiderna för bl. a. kommunal-
och stadsfullmäktige, fullmäktige i kommunalförbund och landstingsmän
fr. o. m. nämnda val till tre i stället för som tidigare fyra år.

Under år 1969 beslöts även att mandattiderna för de kyrkokommunala
organen och för vissa icke kommunala organ vilka helt eller delvis utses av

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

kommun eller landstingskommun skulle vara tre år. Därjämte beslöts att
mandattiden för styrelserna och för de nämnder för specialreglerad kommunal
och landstingskommunal förvaltning, vilkas mandattid liksom styrelsernas
börjar året efter de representativa organens mandattid, skall vara
samordnad med denna. Den nya ordningen skall tillämpas fr. o. m. 1970 års
val (prop. 1969: 129, KU 44, 45 och 49, rskr 405—407). I propositionen
uttalades att för övriga nämnder och andra organ i vilka kommun och
landstingskommun utser ledamöter torde en motsvarande ändring böra
övervägas i andra sammanhang.

Mot bakgrunden av det anförda föreslås att förevarande paragraf ändras
så att mandattiderna för ledamöterna i styrelse för allmän försäkringskassa,
pensionsdelegation och försäkringsnämnd förkortas från fyra till tre år.

Flertalet mandattider för nu verksamma ledamöter utlöper den 31 december
1970. Det förekommer dock även andra mandattider. För att få enhetliga
utgångspunkter för mandatperioderna har i övergångsbestämmelserna
föreslagits att nu löpande tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter
i allmän försäkringskassas styrelse, pensionsdelegation och försäkringsnämnd
skall upphöra vid utgången av år 1970.

För att undvika att mandattiderna för ledamöter i nytillkommet organ,
t. ex. nyinrättad pensionsdelegation, kommer att avvika från övriga gällande
mandattider, medges Kungl. Maj :t enligt förslaget rätt att förordna
om annan mandattid om så behövs.

13 §.

Riksförsäkringsverket har beträffande gränsdragningen för verkets tillsättning
m. m. av tjänster hos de allmänna försäkringskassorna i en den
30 december 1969 ingiven skrivelse anfört i huvudsak följande.

Beträffande gränsdragningen för tjänstetillsättningarna bör staten av såväl
sakliga som tekniska skäl fortfarande behålla den högre ledningspersonalen
i ett eller annat avseende inom sitt förstahandsansvar. Intentionerna
vid tidigare avgränsning kan i vart fall inte antas ha avsett att en mindre
grupp än direktörerna, avdelningscheferna och pensionsföredragandena
skulle tillhöra verkets område. I dagens löneläge skulle detta Betyda att verkets
område skulle börja vid lönegrad A 28. Verket är emellertid inte benäget
att bortse från att kassornas kamreraretjänster befinner sig under denna
lönegrad, varför gränsen bör dras vid lägst lönegrad A 26.

Riksförsäkringsverket anser vidare att befogenheterna att tillsätta tjänsterna
och att fastställa löner m. m. inte har så starkt samband med varandra
att en sammankoppling av befogenheterna är nödvändig. Tillsättningsfrågan
och förhandlingsfrågan domineras nämligen av aspekter, som i betydelsefulla
avseenden knappast har med varandra att göra.

Riksförsäkringsverket finner slutligen att det är angeläget att verket får
behålla möjligheterna att avgöra om en tjänst i lägst lönegrad A 21 bör få
inrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Försäkringskasseförbundet har efter remiss yttrat sig över riksförsäkringsverkets
förslag och därvid beträffande tillsättning av tjänster anfört
att förbundet anser att en gränsdragning, som inte är knuten till en viss
lönegrad, på lång sikt är att föredra, men att förbundet på av riksförsäkringsverket
anförda skäl accepferar verkets förslag. Vad avser behörigheten
att inrätta tjänst ifrågasätter förbundet nödvändigheten att införa en särskild
bestämmelse. Även Försäkringskassornas förhandlingsorganisation bar
yttrat sig över verkets förslag, varvid organisationen anfört synpunkter som
i huvudsak överensstämmer med förbundets.

Mot bakgrunden av riksförsäkringsverkets framställning föreslås nu vissa
ändringar i förevarande paragraf. Ändringarna innebär att sammankopplingen
i AFL mellan tillsättnings- och avtalsfunktionerna skiljs åt. Vidare
tilläggs Kungl. Maj :t befogenhet meddela bestämmelser rörande inrättande
av tjänster i de allmänna försäkringskassorna. Frågan om var gränsen skall
gå för riksförsäkringsverkets tillsättande av tjänster behöver lika litet som
hitintills regleras i lagen. De ändrade bestämmelser härutinnan som kan bli
en följd av verkets framställning får meddelas av Kungl. Maj:t.

20 §.

Ändringen i denna paragraf rörande pensionsdelegationernas sammansättning
har kommenterats i den allmänna motiveringen.

2) Lagen om pensionstillskott

2 och 3 §§.

Ändringar har gjorts i paragraferna med hänsyn till att beloppet för den
lägsta graden av partiell förtidspension ändras från en tredjedel till hälften
av hel pension.

Vidare har paragraferna ändrats så att det framgår att pensionstillskott
skall minskas i motsvarande mån som minskning sker av i förtid uttagen
ålderspension, förtidspension eller änkepension då sådan pension utgår
efter det att förtida uttag av ålderspension återkallats.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget till lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring inhämtas enligt 87 § regeringsformen
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Ggllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 mars 1970.

Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hess er.

Enligt lagrådet den 5 mars 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20
februari 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om
ändring i lagen om allmän försäkring.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Kenneth Bratthall.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 mars
1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,

Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vidgad förtidspensionering
m. m. och anför.

Lagrådet har yttrat sig över förslag till lag om ändring i lagen (1962: 381)
om allmän försäkring och därvid lämnat förslaget utan erinran.

Utöver vad som berörts i statsrådsprotokollet den 20 februari 1970 vill jag
här ta upp frågan om förmögenhetsgränser för inkomstprövade
pensionsförmåner.

Kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension i anledning av
dödsfall före den 1 juli 1960 utgår efter inkomstprövning. Reglerna för inkomstprövningen
finns i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension och — i fråga om änkepension — lagen (1962:
382) angående införande av lagen om allmän försäkring. Inkomstprövningen
innebär, att kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg minskas med 50 %
av pensionärens årsinkomst utöver folkpension i vad inkomsten överstiger
2 000 kr. för ogift pensionär och 3 000 kr. för makar tillsammans. Med folkpension
jämställs därvid ATP i den mån denna minskar pensionstillskott
enligt lagen (1969:205) om pensionstillskott. De nyss nämnda änkepensionerna
minskas med V3 av den årsinkomst som överstiger 2 000 kr.

Med årsinkomst avses här den inkomst för år räknat, som pensionären
kan antas komma att åtnjuta under den närmaste framtiden. Vid uppskattning
av förmögenhetsavkastning finns en s. k. skärpningsregel, enligt vilken
avkastningen skall höjas med 10 % av det belopp varmed förmögenheten
överstiger 30 000 kr. för ogift pensionär och 45 000 kr. för makar tillsammans.
För gift pensionär skall hälften av makarnas sammanlagda inkomst
och förmögenhet anses tillkomma vardera maken.

De nuvarande inkomstprövningsreglerna gäller sedan den 1 juli 1969.
Skärpningsregeln för förmögenhet har dock varit oförändrad sedan den
1 juli 1965. Förmögenhetsgränserna höjdes då i samband med 1965 års all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

männa fastighetstaxering. Avsikten med denna höjning var att neutralisera
verkningarna på inkomstprövade pensionsförmåner av de höjningar av fastighetstaxeringarna
som då skedde.

En ny allmän fastighetstaxering genomförs i år. Enligt de av fastighetstaxeringsnämnderna
preliminärt åsatta taxeringsvärdena kommer den nya
fastighetstaxeringen att i genomsnitt för hela landet innebära en höjning av
taxeringsvärdena med 36 % för villafastigheter och 31 % för jordbruksfastigheter.
Höjningen för villafastigheter ligger högst i Göteborgs och Bohus
län med i genomsnitt drygt 50 %, medan Norrbottens län ligger lägst med
en genomsnittlig höjning med 11 %.

Mot bakgrunden av de höjda fastighetstaxeringsvärdena bör förmögenhetsgränserna
för de inkomstprövade pensionsförmånerna justeras. Jag förordar
att det skärpningsfria förmögenhetsbeloppet höjs från 30 000 kr. till
50 000 kr. för ogift pensionär och från 45 000 kr. till SO 000 kr. för makar
tillsammans.

Höjningen av förmögenhetsgränserna är av generell natur och således
likformig för fastighetsinnehav och förmögenhet som består av exempelvis
banktillgodohavanden. För vissa pensionstagare med reducerade pensionsförmåner
på grund av förmögenhetsinnehav kommer de nya skärpningsregleina
därför att medföra rätt till höjning av de utgående pensionsbeloppen
efter ansökan i vanlig ordning. I vilken omfattning detta kommer att
inträffa är svårt att ange. Kostnaderna för pensionshöjningarna i dessa fall
kommer huvudsakligen att falla på kommunerna.

De nya förmögenhetsgränserna bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1970, dvs. från
samma tidpunkt som de nya taxeringsvärdena börjar tillämpas vid pensionsberäkningarna.
För tiden dessförinnan har riksförsäkringsverket gett
anvisningar till försäkringskassorna om att de äldre taxeringsvärdena skall
användas.

Vad här sagts föranleder ändring i 16 § lagen (1962:382) angående införande
av lagen om allmän försäkring samt i 5 § andra stycket lagen (1962:
392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Förslag
till ändringar av dessa lagar har upprättats inom socialdepartementet.

Vissa redaktionella ändringar bör göras i det till lagrådet remitterade
lagförslaget och i det tidigare upprättade förslaget till lag om ändrin» i
lagen (1969:209) om pensionstillskott.

Anslagsberäkning

Basbeloppet för mars månad i år har fastställts till 6 300 kr., vilket innebär
en höjning med 300 kr. jämfört med föregående månad. Folkpensionen
(inklusive pensionstillskott) ökar därigenom med för år räknat 279 kr. för
en ensam pensionär och med 438 kr. för ett pensionärspar.

Den 1 juli 1970 genomförs den andra etappen av det nya program för
årliga folkpensionshöjningar genom pensionstillskott som'' beslutades vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

förra årets riksdag. En pensionär som inte kunnat förvärva ATP eller som
har lågt ATP-belopp får därigenom den 1 juli 1970 en ny standardhöjning
av sin folkpension med 3 % av basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbelopp
189 kr. för en ensam pensionär och 378 kr. för makar. Därutöver höjs folkpensionen
automatiskt när konsumentpriserna stiger. Inräknas den kompensation
som därigenom kommer att utgå vid den i prop. 1970: /O föreslagna
höjningen av mervärdeskatten, kan folkpensionen — inklusive pensionstillskott
men frånsett kommunalt bostadstillägg — under nästa budgetår
beräknas öka till 6 336 kr. för en ensam ålderspensionär liksom för
personer med hel förtids- eller änkepension och till 10 032 kr. för ett pensionärspar.
Jämfört med de årsbelopp som gällde i början av år 1970 innebär
detta en höjning med 756 kr. för en ensam pensionär och 1 272 kr. för
pensionärspar.

Till de nämnda pensionsbeloppen skall läggas kommunalt bostadstillägg,
som utgår till ca 650 000 pensionärer. Över hälften av dessa bor i kommuner
där bostadstillägget kan utgå med 2 000 kr. eller mer per år beroende på
pensionärens faktiska bostadskostnad och inkomst vid sidan av folkpensionen.

I årets statsverksproposition (bil. 7 punkt B 4) har anslaget till folkpensioner
för budgetåret 1970/71 preliminärt beräknats till 7 200 milj. kr. När
hänsyn tas till de av mig förordade lagändringarna och de nyssnämnda höjningarna
av pensionsbeloppen kan statens folkpensionskostnader under
nästa budgetår numera beräknas uppgå till 7 330 milj. kr. Kostnaderna för
de olika pensionsförmånerna framgår av följande sammanställning.

	Beräknat antal personer		Beräknade kostnader
Pensionsförmån	Jan. 1970 (1969/70)	Jan. 1971 (1970/71)	Förändring	1970/71 milj. kr.	Förändring jämfört med 1969/70
Huvudförmån					5 388	+	588
Ålderspension.......	942 500	963 000	+ 20 500
Förtidspension.......	186 000	200 000	+ 14 000	1 078	+	154
Hustrutillägg........	53 500	55 000	+	1 500	174	+	21
Änkepension huvudfall.........	77 000	81 000	+	4 000	455	+	55
övergångsfall......	24 000	21 000	—	3 000	97	—	4
Invaliditetsersättning.	11 400	11 800	+	400	47	+	2
Barnpension.........	35 000	35 000		—	53	+	2
Summa pensionstagare	1 329 400	1 366 800	+	37 400
Tilläggsförmån				200	22	+
Invaliditetstillägg ....	11 500	11 700	+	1
Barntillägg (ant. barn)	13 000	13 100	+	100	16	+	1
Summa kostnader					7 330	+	820

Med hänvisning till sammanställningen förordar jag att anslaget till folkpensioner
för budgetåret 1970/71 tas upp med 7 330 milj. kr. I förhallande

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1970

till anslaget för innevarande budgetår innebär det en ökning med 820 milj,
kr. Av denna kostnadsökning hänför sig 50 milj. kr. till den utvidgade förtidspensioneringen,
190 milj. kr. avser den nya höjningen av pensionstillskotten
och 120 milj. kr. beror på ett ökat antal pensionärer. 460 milj. kr. är
beräknade kostnader för de pensionshöjningar som följer av förändringar i
konsumentpriserna.

Kommunernas kostnader för de kommunala bostadstilläggen till folkpensionärer
beräknas för nästa budgetår uppgå till ca 800 milj. kr. Samhällets
totala folkpensionskostnader under budgetåret 1970/71 beräknas
alltså till i runt tal 8 100 milj. kr. Härtill kommer ATP-utbetalningarna, som
för samma tid kan beräknas till 1 400 milj. kr.

Under åberopande av det anförda och vad som anförts i statsrådsprotokollet
den 20 februari 1970 hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom proposition
föreslår riksdagen att

dels antaga förslag till

1) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

3) lag om ändring i lagen (1962: 382) angående införande
av lagen om allmän försäkring,

4) lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

dels till Folkpensioner för budgetåret 1970/71 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 7 330 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Mnj:ts proposition nr 66 år 1970

Innehållsförteckning

Sid.

Proposition................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

F örfattningsf ör slag.................................................... 3

1) Lagen om allmän försäkring....................................... 3

2) Lagen om pensionstillskott........................................ 17

3) Lagen angående införande av lagen om allmän försäkring............. 19

4) Lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.. 20

Utdrag av stadsrådsprotokollet den 20 februari 1970...................... 21

Gällande bestämmelser m. m........................................... 21

Förtidspension.................................................... 21

Förtida uttag av ålderspension...................................... 23

Försäkringskassornas organisation m. m.............................. 24

Tilläggspension för lön från utländsk beskickning m. m................. 25

Riksförsäkringsverkets förslag.......................................... 26

Inledning ........................................................ 26

Medicinska och arbetsmarknadsmässiga faktorer ...................... 28

Rätten till förtidspension i allmänhet ................................ 30

Förtidspension för äldre förvärvsarbetande............................ 36

Omprövning av pensionsrätt........................................ 41

Halv förtidspension m. m........................................... 42

Pensionsdelegationerna ............................................ 43

Ikraftträdande och kostnader....................................... 45

Remissyttrandena.................................................... 46

Allmänna synpunkter.............................................. 46

Rätten till förtidspension i allmänhet ................................ 47

Förtidspension för äldre förvärvsarbetande............................ 52

Omprövning av pensionsrätt........................................ 54

Halv förtidspension ............................................... 55

Pensionsdelegationerna ............................................ 55

Ikraftträdande och kostnader....................................... 58

Departementschefen .................................................. 58

Allmänna synpunkter.............................................. 58

Förtidspension för äldre förvärvsarbetande............................ 59

Förtidspension i allmänhet ......................................... 61

Omprövning av pensionsrätt........................................ 63

Förtida uttag m. m................................................. 63

Halv förtidspension ............................................... 64

Pensionsdelegationerna ............................................ 65

Kostnader och ikraftträdande ..................................... 66

ATP för lön från utländska beskickningar ............................ 66

Sp ecialmotivering.................................................. 67

1) Lagen om allmän försäkring.................................... 67

2) Lagen om pensionstillskott..................................... 74

Hemställan ....................................................... 74

Utdrag av lagrådets protokoll den 9 mars 1970 .......................... 75

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1970......................... 76

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

014074