Kungl: Mäj:ts proposition nr 64 år 1970

Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612); given
Stockholms slott den 3 april 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612).

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

För byggnadsarbete skall enligt byggnadsstadgan i allmänhet finnas en
ansvarig arbetsledare, som skall vara godkänd av byggnadsnämnden. I propositionen
föreslås att också statens planverk får befogenhet att pröva sådan
arbetsledares kompetens. Förslaget, som medför att kompetensprövningen
kan ske centralt med giltighet för hela landet, syftar främst till att främja
ett industrialiserat byggande.

Vidare föreslås vissa ändringar i byggnadsstadgan som konsekvens av en
inom justitiedepartementet utarbetad proposition med förslag till ny lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Ändringarna innebär väsentligen
att kravet på byggnadslov utvidgas i fråga om vatten- och avloppsinstallationer.

De nya bestämmelserna avses träda i kraft den 1 juli 1970. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 6b

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1970

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959: 612),
dels att 44 § 7 mom., 54 § 1 och 2 mom., 61 § 1, 2 och 4 mom. samt 64 §
2 mom. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i stadgan skall införas ett nytt moment, 61 § 5 mom., av nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

7 mom. Eldstäder och andra
anordningar för uppvärmning, rökoch
ventilationskanaler, sopnedkast,
hissar, gårdslanterniner, ledningar
för gas, elektrisk ström, vatten och
avlopp samt utrymmen för särskilda
ändamål, såsom pannrum, garage,
tvätt- och torkrum, bränsleförråd och
dylikt skola anordnas så, att brandfara,
risk för olycksfall eller sanitär
olägenhet icke uppkommer.

(Föreslagen lydelse)

44 §.

7 in o in. Eldstäder och andra
anordningar för uppvärmning, rökoch
ventilationskanaler, sopnedkast,
hissar, gårdslanterniner, ledningar
för vattenförsörjning och avlopp
samt därmed förbundna anordningar,
ledningar för gas och elektrisk
ström samt utrymmen för särskilda
ändamål, såsom pannrum, garage,
tvätt- och torkrum, bränsleförråd
och dylikt skola anordnas så, att
brandfara, risk för olycksfall eller
sanitär olägenhet icke uppkommer.

54 §.

1 mom.1 Åtgärd, som—--lov (byggnadslov).

Byggnadslov erfordras — — — yttre utseende;

sådan till nybyggnad ej hänförlig
ändring av byggnad, som innefattar
inrättande av ledningar för vattenförsörjning
eller avlopp samt därmed
förbundna anordningar, så ock mera
väsentlig ändring av befintlig sådan
ledning eller anordning; 1

1 Senaste lydelse 1964:826.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ianspråktagande av — ------av upplag.

Inom område — -——•—- —--med byggnadsplan.

Med avseende------ stycket sägs.

mom. Utan hinder av vad i
1 mom. är stadgat må utan byggnadslov
företagas invändig ändring
av bostadsbyggnad som ej innehåller
flera än två bostadslägenheter eller
av därtill hörande uthus, såvida
åtgärden icke består i inredande av
ytterligare bostadslägenhet eller av
lokal för handelsrörelse, hantverk eller
industri och ej heller berör konstruktionen
av byggnadens bärande
delar, eldstäder eller rökkanaler.

Stadgandena i — — ------

2 mom. Utan hinder av vad i 1
mom. är stadgat må utan byggnadslov
inrättande eller ändring ske av
ledningar för vattenförsörjning eller
avlopp samt därmed förbundna anordningar
i bostadsbyggnad med
högst två lägenheter eller i därtill
hörande mindre byggnad av annat
slag, såvida byggnaden eller byggnaderna
skola vara anslutna till egen
anläggning för vattenförsörjning eller
avlopp.

Utan hinder av 1 mom. må vidare
utan byggnadslov företagas annan
invändig ändring av bostadsbyggnad
som ej innehåller flera än två bostadslägenheter
eller av därtill hörande
uthus* såvida åtgärden icke
består i inredande av ytterligare bostadslägenhet
eller av lokal för handelsrörelse,
hantverk eller industri
och ej heller berör konstruktionen
av byggnadens bärande delar, eldstäder
eller rökkanaler,
jr landsting.

1 mom. För arbete, som avser
nybyggnad, rivning av byggnad eller
ändring av byggnad, skall, om
byggnadslov erfordras, finnas en av
den byggande utsedd ansvarig arbetsledare,
såframt ej byggnadsnämnden
beträffande arbete av ringa
omfattning funnit att särskild arbetsledare
icke erfordras.

2 mom. Till arbetsledare må ej

§•

1 inom. För arbete, som avser
nybyggnad, rivning av byggnad eller
ändring av byggnad, skall, om byggnadslov
erfordras, finnas en av den
byggande utsedd ansvarig arbetsledare,
såframt ej byggnadsnämnden
beträffande arbete av ringa omfattning
funnit att särskild arbetsledare
icke erfordras. Den byggande äger
utse olika arbetsledare för olika delar
av arbetet.

2 mom. Till arbetsledare må ej

Kungl, Maj.ts proposition nr 6i år 1970

(Nuvarande lydelse)
utses annan än den, som byggnadsnämnden
prövat äga erforderlig kunskap,
erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.
Avser arbetet uppförande
av byggnad i flera än två våningar
eller ingå däri arbeten av tekniskt
mera krävande art, skall arbetsledaren
hava avlagt examen vid högre
teknisk läroanstalt eller på annat
sätt hos nämnden styrkt sig äga nöjaktig
kännedom om dylika arbeten.
Fordrar viss del av arbetet särskild
sakkunskap, äger nämnden föreskriva,
att ledningen av arbetet i denna
del skall anförtros någon, som besitter
sådan kunskap.

•i in o m. Arbetsledare!! åligger
att öva fortlöpande ledning och tillsyn
över arbetet och svara för dess
behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna
anmälningar till byggnadsnämnden
och andra myndigheter
samt att närvara vid nämndens
besiktningar av arbetet. Gör han sig
skyldig till allvarlig försummelse,
äger nämnden fråntaga honom ledningen
av arbetet så ock, om synnerliga
skål är o därtill, förklara honom
för viss tid förlustig rätten att vara
ansvarig arbetsledare inom kommunen.
Skulle den byggande motsätta
sig att gällande bestämmelser angående
arbetet iakttagas, bär arbetsledaren
att anmäla förhållandet hos
nämnden. v - -o

si’'':yvv V.^ iViA "i P,***:!p'' !

(Föreslagen lydelse)
utses annan än den som statens planverk,
för visst slag av arbete och
för viss tid, eller byggnadsnämnden,
för visst arbete, prövat äga erforderlig
kunskap, erfarenhet, pålitlighet
och ordentlighet. Avser arbetet uppförande
av byggnad i flera än två
våningar eller ingå däri arbeten av
tekniskt mera krävande art, skall
arbetsledare!! hava avlagt examen
vid högre teknisk läroanstalt eller på
annat sätt hava styrkt sig äga nöjaktig
kännedom om dylika arbeten.
Fordrar viss del av arbetet särskild
sakkunskap, äger nämnden föreskriva,
att ledningen av arbetet i denna
del skall anförtros någon, som besitter
sådan kunskap.

4 in o in. Arbetsledaren åligger
att öva fortlöpande ledning och tillsyn
över arbetet och svara för dess
behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna
anmälningar till byggnadsnämnden
och andra myndigheter
samt att närvara vid nämndens besiktningar
av arbetet. Skulle den byggande
motsätta sig att gällande bestämmelser
angående arbetet iakttagas,
har arbetsledaren att anmäla
förhållandet hos nämnden.

;:i; yvj

y/l j : .. -\vy -lyd

2.!.;;! ''! 0 i,'', . l .•!. i..;'' v&ji ä! i''i''! i''*''

5 inom. Gör arbetsledaren sig
skyldig till allvarlig försummelse,
äger byggnadsnämnden fråntaga
honom ledningen av arbetet så ock,
om synnerliga skäl åro därtill och

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1970

(Nuvarande lydelse)

2 m o m. Den byggande----

Vid slutbesiktning av byggnad
skall den byggande förete bevis av
vederbörande skorstensfejare, att
eldstäder samt sådana rök- och ventilationskanaler,
som skola sotas, blivit
undersökta, samt, där i byggnaden
skall finnas centralvärmepanna
eller annan större pannanläggning,
att skorstenen till denna undergått
täthetsprovning. Där byggnadsnämnden
så prövar erforderligt, skall härjämte
företes bevis av sakkunnig
person, att kontroll verkställts av
värmeledningsanläggning, mekanisk
ventilationsanläggning eller ventilationskanal
från garage eller annan
lokal, där giftiga eller illaluktande
gaser kunna uppkomma.

(Föreslagen lydelse)
nämnden prövat arb et sledarens kvalifikationer,
förklara honom för viss
tid förlustig rätten att vara ansvarig
arbetsledare inom kommunen.
Nämnden skall anmäla sådana åtgärder
till statens planverk. Planverket
äger, om synnerliga skäl äro därtill
och verket prövat arbetsledarens
kvalifikationer, förklara honom för
viss tid förlustig rätten att vara ansvarig
arbetsledare.

§•

- erforderlig handräckning.

Vid slutbesiktning av byggnad
skall den byggande förete bevis av
vederbörande skorstensfejare, alt
eldstäder samt sådana rök- och ventilationskanaler,
som skola sotas,
blivit undersökta, samt, där i byggnaden
skall finnas centralvärmepanna
eller annan större pannanläggning,
att skorstenen till denna undergått
täthetsprovning. Där byggnadsnämnden
sä prövar erforderligt,
skall härjämte företes bevis av sakkunnig
person, att kontroll verkställts
av ledningar för vattenförsörjning
eller avlopp samt därmed förbundna
anordningar så ock av
värmeledningsanläggning, mekanisk
ventilationsanläggning eller ventilationskanal
från garage eller annan
lokal, där giftiga eller illaluktande
gaser kunna uppkomma.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1970.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 6’4 år 1970

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:f
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 april
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i byggnadsstadgan
och anför.

Inledning

Statens planverk har med skrivelse den 16 oktober 1969 till Kungl. Maj:t
överlämnat en utredningspromemoria med förslag till ändring av bestämmelserna
i 61 § byggnadsstadgan om ansvarig arbetsledare. Förslaget innebär
att inte endast byggnadsnämnden utan även planverket får befogenhet
att pröva sådan arbetsledares kompetens.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, arbelarskyddsstyrelsen, byggindustrialiseringsutredningen,
Svenska kommunförbundet, Sveriges Arbetsledareförbund,
Svenska Byggnadsindustriförbundet, Svenska Byggnadsentreprenörföreningen,
Näringslivets Byggnadsdelegation, Hyresgästernas
Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund (HSB), Svenska Riksbyggen
och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Svenska Byggnadsindustriförbundet,
Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Näringslivets
Byggnadsdelegation har som gemensamt yttrande överlämnat en av
Industrins kommitté för Byggbestämmelser (IKB) upprättad promemoria.

Kungl. Maj :t har tidigare i dag beslutat proposition till riksdagen med
förslag till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lag).
I förslaget förordas en sådan ändring av 54 § byggnadsstadgan, att kravet
på byggnadslov utsträcks att gälla alla arbeten avseende vatten- och avloppsinstallationer
(va-installationer) som är av mera väsentlig omfattning.
Det förutsätts att denna ändring skall anmälas i samband med nyssnämnda
fråga om ansvarig arbetsledare. Förslaget aktualiserar även smärre andra
ändringar i byggnadsstadgans bestämmelser avseende ledningar för vatten
och avlopp som bör anmälas i detta sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6''4 är 1970

Gällande bestämmelser

För arbete som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller ändring av
byggnad skall enligt 61 § 1 mom. byggnadsstadgan finnas en av den byggande
utsedd ansvarig arbetsledare, om arbetet ej får göras utan
byggnadsnämndens lov (byggnadslov). Beträffande arbete av ringa omfattning
får dock byggnadsnämnden medge undantag från bestämmelserna om
ansvarig arbetsledare.

I 2 mom. samma paragraf finns bestämmelser som syftar till att ge viss
garanti för att den som utses till arbetsledare har tillräckliga kvalifikationer
för uppdraget. Till arbetsledare får nämligen inte utses annan än den vars
kompetens godkänts av byggnadsnämnden. De allmänna kompetenskraven
är inte strängare än att byggnadsnämnden för normala fall kan godtaga
den som nämnden efter fri prövning finner lämpad för uppgiften (jfr prop.
1959: 168, s. 309). I författningen har detta uttryckts så, att arbetsledaren
skall ha prövats äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.
Om arbetet avser uppförande av byggnad i flera än två våningar eller
åtgärd av tekniskt mera krävande art, skall emellertid arbetsledaren ha avlagt
examen vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt ha styrkt, att
han har nöjaktig kännedom om sådana arbeten. Om viss del av bvggnadsarbetet
fordrar särskild sakkunskap äger byggnadsnämnden föreskriva att
ledningen av arbetet i denna del skall anförtros någon som har sådan
kunskap. Denna bestämmelse innebär bl. a. att byggnadsnämnden kan för
arbetet i övrigt godtaga arbetsledare med lägre kompetens. Bestämmelsen
innebär också att byggnadsnämnden, även om ett arbete ställts under tillsyn
av en arbetsledare med examen från högre teknisk läroanstalt, kan beträffande
viss del av arbetet ställa kraven ännu högre och t. ex. fordra medverkan
av specialist.

Arbetsledaren skall enligt 4 mom. samma paragraf öva fortlöpande ledning
och tillsyn över arbetet och svara för dess behöriga fullgörande. Han
skall vidare avge föreskrivna anmälningar till byggnadsnämnden och andra
myndigheter samt närvara vid nämndens besiktningar av arbetet. Skulle den
byggande motsätta sig att gällande bestämmelser angående arbetet iakttas
har arbetsledaren att anmäla förhållandet hos nämnden.

Gör arbetsledaren sig skyldig till allvarlig försummelse får byggnadsnämnden
enligt sistnämnda moment ta från honom ledningen av arhetet.
Om synnerliga skäl föreligger kan nämnden också förklara honom för viss
tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Byggnadsnämnd
har i rättspraxis ansetts kunna med omedelbar verkan avstänga
ansvarig arbetsledare från ledningen av arbetet. Regeringsrätten har sålunda
i utslag den 20 mars 1968 förklarat, att ett sådant beslut av byggnadsnämnd
får anses lända till efterrättelse utan hinder av att det inte
vunnit laga kraft (RÅ 1968 ref. 28).

Om ett påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen strider mot byggnads -

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1970

stadgan får byggnadsnämnden enligt 68 § byggnadsstadgan förbjuda att
arbetet fortsätts. Detta gäller bl. a. om ansvarig arbetsledare ej utsetts i enlighet
med bestämmelserna i 61 §.

Enligt 76 § byggnadsstadgan skall planverket, vilket tillkom den 1 juli
1967 efter uppdelning av byggnadsstyrelsen, meddela tillämpningsbes
tämmelser genom föreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan.
Föreskrifter, dvs. bindande bestämmelser, skall, om de är av icke oväsentlig
ekonomisk betydelse eller om de av annan orsak är av större vikt,
fastställas av Kungl. Maj:t. Om föreskrift rör även annan myndighets verksamhetsområde
skall planverket samråda med den myndigheten.

Byggnadsstyrelsen sammanförde år 1960 bestämmelser enligt 76 § byggnadsstadgan
i en särskild regelsamling, Byggnadsstyrelsens anvisningar till
byggnadsstadgan (BABS). En ny upplaga av denna regelsamling, Svensk
Byggnorm 67, gäller fr. o. m. den 1 januari 1968. Sistnämnda regelsamling
innehåller såväl föreskrifter som anvisningar.

Med stöd av 76 § 1 mom. har planverket meddelat vissa särskilda föreskrifter
angående ansvarig arbetsledares kompetens. Beträffande fyllningsoch
packningsarbete har sålunda föreskrivits att det skall, om byggnadsnämnden
inte medger undantag, ledas av ansvarig arbetsledare med sakkunskap
och erfarenhet från sådant arbete, b ör pålningsarbete har bl. a.
föreskrivits att det skall ledas av ansvarig arbetsledare med kunskap om och
erfarenhet från sådant arbete. Angående murningsarbete har bl. a. getts
föreskrifter om att sådant arbete i klass I skall ledas av ansvarig arbetsledare
som har särskild utbildning och erfarenhet beträffande murverkskonstruktioner.

Som redan sagts skall ansvarig arbetsledare utses endast för sådant byggnadsarbete
som kräver byggnadslov. I 54 § byggnadsstadgan anges
de åtgärder som ej får företagas utan byggnadslov. Hit räknas i första hand
nybyggnad. Under begreppet nybyggnad inbegripes enligt 75 § byggnadsstadgan
inte endast uppförande av helt ny byggnad och sådana därmed
jämförliga byggnadsarbeten som till-, på- eller ombyggnad av förut befintlig
byggnad utan i vissa fall även jämförelsevis mindre ändringar av befintlig
byggnad. Enligt uttrycklig föreskrift skall dock anordnande av värmeledning,
vattenklosett eller andra hygieniska förbättringar i befintlig byggnad
inte annat än undantagsvis hänföras till nybyggnad. Som åtgärder för
vilka byggnadslov erfordras anges vidare i 54 § vissa till nybyggnad ej hänförliga
ändringsåtgärder beträffande befintlig byggnad. Sålunda fordras
byggnadslov bl. a. för åtgärd som berör konstruktionen av byggnadens bärande
delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationskanaler, dvs. sådan åtgärd
som kan tänkas påverka de nämnda byggnadsdelarnas eller byggnadens
funktion. Installation av ledningar för vatten och avlopp utgör
emellertid inte sådana ändringsåtgärder som ansetts fordra byggnadslov.
För va-installationer krävs således enligt gällande bestämmelser byggnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1970

lov endast i de fall, där installationen ingår som ett led i uppförandet av en
helt ny byggnad, eller i de sällsynta fall där installationen eljest, till följd av
bestämmelserna i 75 §, skall hänföras under begreppet nybyggnad.

Om det fordras byggnadslov för viss åtgärd skall byggnadsnämnden öva
tillsyn över byggnadsföretaget. Bestämmelser härom ges i
64 § byggnadsstadgan. Nämnden utövar sin tillsyn huvudsakligen genom
särskilda besiktningar. När byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad
inom område med stadsplan skall nämnden bl. a., om inte särskilda skäl
föranleder annat, besiktiga företaget då detta slutförts (slutbesiktning). Om
den byggande begär slutbesiktning, får nämnden inte underlåta detta. Vid
slutbesiktningen skall den byggande förete bevis av skorstensfejare att eldstäder
och vissa andra anordningar blivit undersökta. Om nämnden finner
det erforderligt skall därutöver företes bevis av sakkunnig person att värmeledningsanläggning,
mekanisk ventilationsanläggning eller ventilationskanal
kontrollerats.

Även planverkets befogenheter att meddela föreskrifter
har i viss mån anknutits till bestämmelserna om byggnadslov.
Planverket meddelar sålunda bl. a. föreskrifter rörande ritningar och andra
handlingar, som skall fogas vid ansökan om byggnadslov. Verket meddelar
vidare föreskrifter angående konstruktion och utförande i övrigt av byggnader
och andra anordningar, om vilka bestämmelser getts i byggnadsstadgan,
samt rörande byggnadsarbeten. De bestämmelser om byggnad m. m.
som här åsyftas återfinns huvudsakligen i 38—48 §§ byggnadsstadgan. Dessa
bestämmelser är omedelbart tillämpliga vid nybyggnad. Vidtas en åtgärd
som är att hänföra till nybyggnad, fordras i princip att byggnaden i
dess helhet bringas att överensstämma med bestämmelserna i 38—48 §§.
Bland bestämmelser angående särskilda anordningar har i 44 § tagits upp
en föreskrift som bl. a. berör vatten- och avloppsinstallationer. I paragrafens
7 mom. anges nämligen att ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och
avlopp skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär
olägenhet inte uppkommer.

Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra till nybyggnad,
äger enligt 49 § första stycket byggnadsstadgan bestämmelserna i 38—48 §§
motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden som berörs av
ändringen. Byggnadsnämnden har i dessa fall fått generell befogenhet att
medge dispens från reglerna om nybyggnad.

Om det inte behövs byggnadslov för ett byggnadsarbete, är den byggande
inte skyldig att anlita ansvarig arbetsledare. Byggnadsnämnden har dock
enligt 64 § byggnadsstadgan rätt — men inte skyldighet —- att besiktiga
företag, vartill byggnadslov ej erfordras. Har arbetet utförts i strid mot
bestämmelsen i 49 § första stycket byggnadsstadgan eller mot eljest gällande
föreskrifter, kan byggnadsnämnden enligt 70 § samma stadga förelägga
ägaren att undanröja eller ändra det utförda.

Kutigl. Maj:ts proposition nr 64 år 1970

Av redogörelsen för planverkets befogenheter att meddela föreskrifter
framgår, att verket enligt gällande bestämmelser har formella möjligheter
att utfärda föreskrifter rörande installation av ledningar
för vatten och avlopp. Sådana föreskrifter har emellertid
hittills inte utfärdats. I stället har flertalet huvudmän för allmänna
vatten- och avloppsanläggningar (va-anläggningar) meddelat tekniska föreskrifter
om hur va-installationer, dvs. anslutningsledningar för vatten och
avlopp samt därmed förbundna anordningar, skall vara beskaffade och utförda.
Angående den närmare innebörden av dessa installationsbestämmelser
får jag hänvisa till propositionen med förslag till ny va-lag.

Planverkets framställning och remissyttrandena

Bakgrund. Näringslivets byggbestämmelseutredning (NBU), som bildades
av ett antal för byggnadsindustrin representativa organisationer men
som numera upplösts, lade i mars 1964 fram en utredning angående erfarenheter
av BABS och synpunkter på revision av BABS. I utredningen påtalades
bl. a. att den lokala auktorisationen av ansvarig arbetsledare kunde
medföra svårigheter för eu i och för sig erfaren och kompetent arbetsledare
att flytta sitt verksamhetsområde från en kommun till en annan, beroende
på lokala bestämmelser, tolkningar eller praxis. Enligt utredningen borde
byggnadsstyrelsen få befogenhet att inom ramen för byggnadsstadgan ge
över hela landet giltiga regler för vilka kompetenskrav som skall ställas på
arbetsledare för olika typer av arbeten. Om bestämmelserna i BABS gjordes
bindande och klart preciserade skulle motivet för krav på speciell lokalkunskap
bortfalla. Auktorisation som ansvarig arbetsledare borde då kunna ges
också centralt av byggnadsstyrelsen eller i annan betryggande ordning. Utredningen
ansåg dessutom att arbetsledareansvaret borde åligga det byggande
företaget, som sedan torde kunna internt delegera ansvaret på lämplig
person.

Frågan om att med riksgiltighet godkänna ansvarig arbetsledare aktualiserades
inom planverket i samband med utarbetande av normer för vattenoch
avloppsinstallationer. I remissyttrande över betänkandet Vatten och avlopp
(SOU 1967: 65), avgivet av 1964 års va-utredning, förklarade sig planverket
ämna utreda denna fråga. I anledning härav uppdrog verket åt en
särskild utredningsman1 att närmare klarlägga vilka ändringar i nu gällande
byggnadsstadga som skulle bli nödvändiga. Utredningsmannen redovisade
sina förslag i en promemoria den 7 oktober 1969.

Utredningspromemorian. Utredningsmannen framhåller att
gällande bestämmelser om prövning av ansvarig arbetsledares kompetens infördes
innan det industrialiserade byggandet fått någon större omfattning.
Den tekniska utvecklingen har emellertid medfört att byggprodukterna i allt
större utsträckning förtillverkas och att byggnadsföretagen bär fått vidare

1 Hovrättsassessorn Ingemar Cosmo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1970

verksamhetsområden. Vissa företag tillverkar numera hela hus eller delar
av hus i fabrik och åtar sig att montera produkten på olika platser i landet.
Med dessa framställningsmetoder är det enligt utredningsmannen önskvärt,
att arbetsledare i största möjliga utsträckning utses bland personer,
som känner till förtillverkningen av produkten. Han finner det vidare önskvärt
att arbetsledaren kan arbeta över så stora delar av landet som möjligt.
Med nuvarande bestämmelser måste ett företag få arbetsledare godkänd i
varje kommun, där det avser att uppföra ett hus. Det kan därvid inträffa,
att en person godtas som arbetsledare i en kommun men inte i en annan.
Det industrialiserade byggandet skulle avsevärt underlättas, om företagen
kunde få arbetsledare godkänd med giltighet för hela landet. Med hänsyn
framför allt härtill förordar utredningsmannen att en central myndighet
ges möjlighet att med riksgiltighet pröva arbetsledares kompetens. Lämpligaste
myndighet att göra de bedömningar som kan komma i fråga är enligt
utredningsmannen planverket, som har den allmänna uppsikten över byggnadsväsendet.

Utredningsmannen finner det lämpligt, att byggnadsnämnden även i fortsättningen
har möjlighet att pröva arbetsledarens kompetens. Det torde
nämligen vara onödigt och administrativt otympligt att centralisera denna
prövning även i de fall, där byggnadsföretaget har huvudsakligen lokal anknytning
eller där byggnadsarbetet är mindre omfattande.

Beträffande de i 61 § byggnadsstadgan upptagna kompetenskraven föreslår
utredningsmannen inga ändringar men förutsätter att planverket utfärdar
erforderliga tillämpningsbestämmelser för vad som närmare bör gälla i
detta hänseende. I de enskilda fallen bör det enligt utredningsmannen liksom
hittills vara möjligt för byggnadsnämnden att föreskriva, att ledningen
för viss del av arbetet skall anförtros någon som besitter särskild sakkunskap.
I anslutning härtill anför utredningsmannen att hinder inte föreligger
för den byggande att för ett och samma byggnadsföretag utse ansvariga
arbetsledare för olika delar av arbetet. Erfarenheterna av en sådan tilllämpning
av 61 § anses vara goda.

Flera skäl talar enligt utredningsmannen för att planverket bör kunna
tidsbegränsa giltigheten av den kompetensprövning som verket har företagit.
Som exempel anförs att det med hänsyn bl. a. till den tekniska utvecklingen
kan vara lämpligt att med vissa tidsintervaller ompröva arbetsledarens
kompetens. En sådan tidsbegränsning torde kunna ske utan särskild
bestämmelse härom i byggnadsstadgan.

Angående förfaranden vid försummelse från arbetsledarens sida anför
utredningsmannen.

Om arbetsledare gör sig skyldig till allvarlig försummelse får byggnadsnämnden
ta från honom ledningen av arbetet. Detta bör gälla alltjämt och
vare sig arbetsledarens kompetens har prövats av nämnden eller av planverket.
När synnerliga skäl föreligger får byggnadsnämnden förklara arbetsle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1970

dare för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare inom kommunen.
Detta bör alltjämt gälla för det fall att byggnadsnämnden prövat
arbetsledarens kompetens. Eftersom vederbörande kan komma att begära
riksgiltig kompetensförklaring bör emellertid dessa avstängningsfall anmälas
till planverket. Planverket bör utfärda föreskrifter härom. Om arbetsledaren
har prövats med riksgiltighet bör byggnadsnämnden anmäla till
planverket om arbetsledaren gör sig skyldig till allvarlig försummelse.
Planverket har sedan att pröva om arbetsledaren för viss tid bör fråntagas
rätten att vara ansvarig arbetsledare.

Planverket. Planverket hänvisar i sin framställning till utredningsmannens
promemoria. Verket framhåller att den i promemorian behandlade
ändringen avser att endast reglera frågan om central prövning med
riksgiltighet av ansvarig arbetsledares kvalifikationer för olika uppgifter
vid byggplatserna. Ansvarsfrågan i samband med tillverkning av byggprodukter
vid fabrik och de kompletterande bestämmelser som kan vara motiverade
i byggnadsstadgan med hänsyn härtill avser planverket att ta upp
vid senare tillfälle samtidigt med vissa andra frågor rörande byggnadsstadgan
som behöver utredas.

Planverket anser att dess framställning inte bör leda till någon saklig
ändring beträffande kvalifikationskraven för den ansvarige arbetsledaren.
Det torde emellertid, heter det vidare i skrivelsen, bli nödvändigt att planverket
med stöd av 76 § byggnadsstadgan utarbetar vissa bedömningsregler
att läggas till grund för verkets prövning av ansvarig arbetsledares kompetens.
Planverket avser alt under medverkan från dess tekniska råd klarlägga
frågan om erforderliga bedömningsregler för olika kategorier av arbeten.

Vid handläggning av ärenden av principiell art eller eljest av större vikt
rörande tillämpningen av de nya bestämmelserna i 61 § byggnadsstadgan
förutsätter planverket medverkan av en av verket, efter samråd med dess
tekniska råd, tillsatt särskild rådgivande nämnd.

Planverkets prövning av ansvarig arbetsledares kompetens bör enligt
planverkets mening avgiftsbeläggas. I anledning härav hemställer verket att
Kungl. Maj :t meddelar direktiv beträffande avgiftsbeläggningen och principerna
för avgiftens storlek.

Remissyttrandena. Förslaget om ändring i 61 § byggnadsstadgan
tillstyrks eller lämnas i allt väsentligt utan erinran av samtliga remissinstanser.

Bostadsstyrelsen framhåller att det bör innebära en lättnad för en byggmästare,
om denne kan få sin lämplighet som ansvarig arbetsledare centralt
prövad och därigenom slippa formaliteter i varje kommun, där han har sin
verksamhet. Genom den föreslagna ändringen kan en viss enhetlighet i bedömningen
erhållas och man kan dela in rättigheterna i klasser på samma
sätt som tidigare gjorts beträffande vissa arbeten (betongarbeten). Riktlin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1970 13

jerna för kompetenskraven bör enligt styrelsens mening utformas så att
lokalt sökt tillstånd hos byggnadsnämnd skall bedömas efter samma grunder.
1KB och SABO, som båda tillstyrkt förslaget, finner att frågorna om
arbetsledarens ansvar bör ytterligare utredas i annat sammanhang. IKB,
som efterträtt Näringslivets Byggbestämmelseutredning, påpekar att bestämmelserna
i 61 § byggnadsstadgan till stor del har sitt ursprung i förhållanden
som rådde inom byggnadshantverket. I modern byggnadsverksamhet
styrs emellertid produktionsförloppet på byggarbetsplatsen av beslut om åtgärder
som i väsentliga delar ligger utanför arbetsplatsen. Inom ett företag
har sålunda centralt placerade tekniker i allmänhet ansvaret för hur
respektive arbetsplats sköts. Detta gör enligt IKB:s mening att institutet
ansvarig arbetsledare i sin helhet måste ses över för att denna form av
ansvar gentemot samhället för byggproduktionens normenlighet skall kunna
byggas in i dagens byggprocess på ett rationellt sätt. IKB finner det dock
angeläget att den föreslagna ändringen av 61 § byggnadsstadgan snarast
kommer till stånd, eftersom ändringen i och för sig innebär en stor förbättring,
bl. a. genom att underlätta en rationell personalplanering för företag
med verksamhet inom flera kommuner. Enligt IKB:s uppfattning skulle
dock en smidigare handläggning av ärenden beträffande ansvarig arbetsledare
kunna uppnås om man — i överensstämmelse med den praxis beträffande
uppdelning av arbetsansvaret som redan nu på vissa håll tilllämpas
— i paragrafen införde bestämmelser att arbetsledare skall ha den
kunskap och erfarenhet som bedöms erforderlig för ifrågavarande slag av
arbete samt att den byggande får för olika delar av arbetet utse olika därför
lämpade arbetsledare.

HSB finner bestämmelserna om indragning av rättigheten att vara ansvarig
arbetsledare böra skärpas på sådant sätt att byggnadsnämnden med omedelbar
verkan skall kunna stänga av en arbetsledare, som gjort sig skyldig
till allvarlig försummelse. Vidare bör byggnadsnämnden enligt HSB:s mening
vara skyldig att på anmälan av byggherren omedelbart ta upp frågan
om avstängning av olämplig arbetsledare. HSB finner det även önskvärt att
planverket som blivande tillståndsmyndighet åläggs att svara för att en
central utbildnings- och informationsverksamhet för ansvariga arbetsledare
kommer till stånd.

Förslaget till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Som nämnts inledningsvis har Kungl. Maj :t tidigare i dag beslutat proposition
till riksdagen med förslag till ny va-lag.

Enligt såväl gällande va-lag (1955: 314) som förslaget avses med allmän
va-anläggning anläggning som har till ändamål att bereda bostäder eller
annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp och som drivs av kommun
eller, om den drivs av annan, förklarats för allmän av länsstyrelsen.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 6b år 1970

Enligt förslaget ingår i allmän va-anläggning huvudmannen tillhöriga ledningar
och andra anordningar fram till den punkt, där inkoppling av faslighetens
ledningar till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt).

Med va-installation förstås enligt förslaget ledning som för fastighet dragits
från förbindelsepunkten samt anordningar som förbundits med sådan
ledning.

I likhet med nuvarande va-lag från år 1955 grundar sig lagförslaget på
offentligrättsliga regler. Visst utrymme ges dock för avtalsfrihet mellan
huvudman för va-anläggningen och brukare. Avtal kan träffas om sådan
fråga som inte regleras genom lagen eller genom de allmänna bestämmelser
eller den taxa som huvudmannen antagit.

I fråga om taxa och avgifter innebär förslaget att huvudmannen är skyldig
att antaga en taxa som anger vilka avgifter som skall utgå för anläggningens
brukande. Vid utformningen av taxan är huvudmannen bunden av
den kommunala självkostnadsprincipen och principen om kommunmedlemmarnas
likställighet.

Enligt förslaget skall det inrättas en central nämnd, statens va-nämnd,
med uppgift att pröva tvister mellan huvudman och fastighetsägare om vaförhållanden.
De beslut nämnden meddelar får samma verkan som domstols
dom.

I propositionen förordas att det skall ankomma uteslutande på statens
planverk att med stöd av 76 § byggnadsstadgan meddela installationsbestämmelser,
dvs. föreskrifter om beskaffenhet och utförande av va-installationer.
Enligt särskild bestämmelse i lagförslaget får huvudman för va-anläggning
inte utfärda sådana föreskrifter. I denna fråga anförs i propositionen
bl. a. att det nära samband som otvivelaktigt råder mellan de va-tekniska
och byggnadstekniska inslagen inom byggnadsproduktionen starkt talar för
att bestämmelser för va-installationer bör utfärdas av planverket enligt samma
regler som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser i övrigt. Därigenom
kommer den lokala kontrollen av att installationsbestämmelserna efterlevs
vid nybyggnadsverksamhet och därmed likartade arbeten att i första hand
vila på byggnadsnämnderna. Det har, heter det vidare, gjorts gällande att
detta inte är någon lämplig ordning och att kontrollen hellre bör anförtros
åt va-verket eller att det bör överlåtas åt kommunen att själv bestämma vem
som skall handha kontrollen. I propositionen anses det emellertid i hög grad
önskvärt att övervakningen av byggnadsproduktionen så långt som möjligt
samlas hos en instans, som får svara för kontrollen av att olika slag av föreskrifter
blir vederbörligen beaktade.

I propositionen påpekas att, så som byggnadsstadgan f. n. är utformad,
även mycket betydande va-installationsarbeten kan förekomma utan att
förhållandena är sådana att byggnadslov behövs. Byggnadsnämndernas kontrollverksamhet
bör emellertid, heter det vidare, omfatta alla installationsarbeten
av någon betydelse. Det förordas därför att det i 54 § byggnadsstad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1970

gan upptagna kravet på byggnadslov utsträcks att gälla alla va-installationsarbeten
som är av mera väsentlig omfattning. Förslag till erforderliga ändringar
i byggnadsstadgan läggs emellertid inte fram i den propositionen.

I likhet med vad som gäller f. n. beträffande installationsbestämmelser
förekommer i stor omfattning lokala föreskrifter, utfärdade av huvudman,
om s. k. installatörsrättigheter och förbud för annan än installatör som är
auktoriserad av huvudmannen att utföra installationsarbeten. I propositionen
förutsätts att det genom ändring i byggnadsstadgan införs möjlighet
för planverket att med riksgiltighet pröva ansvarig arbetsledares kompetens.
Genomförs denna ändring anses det inte längre finnas behov av nuvarande
system med installatörsrättigheter. Enligt lagförslaget får därför
huvudmannen inte utfärda föreskrift om vem som har rätt att utföra installationsarbete.

Den nya va-lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

Departementschefen

1. Ansvarig arbetsledare

Enligt 61 § byggnadsstadgan skall arbete som avser bl. a. nybyggnad
och sådan ändring av befintlig byggnad som fordrar byggnadslov utföras
under ledning och tillsyn av en av den byggande utsedd ansvarig arbetsledare.
Till ansvarig arbetsledare får inte utses annan än den som byggnadsnämnden
prövat ha tillräckliga kvalifikationer för uppdraget. Arbetsledaren
svarar gentemot samhället, företrätt av byggnadsnämnden, för att gällande
byggbestämmelser av skilda slag iakttas. Han fyller i detta hänseende
en viktig funktion i kontrollen av byggproduktionens normenlighet.

Gällande bestämmelser om ansvarig arbetsledare återfinns i sina huvuddrag
redan i 1931 års byggnadsstadga. De har alltså tillkommit under en
tid, då byggandet ännu bedrevs i övervägande hantverksmässiga former.
Byggproduktionens former och förutsättningar har sedan dess undergått
genomgripande förändringar. Särskilt under de två senaste decennierna har
utvecklingen inneburit en allt längre driven industrialisering av byggandet.
Av betydelse i detta sammanhang är särskilt att byggprodukterna i
växande omfattning och med ökad färdigställningsgrad förtillverkas inom
den fasta industrin samt att byggnadsindustrins struktur omskapats i riktning
mot allt större företag som är integrerade med förtillverkningsindustrin.
Det förekommer även fall där hela hus eller sektioner av hus förtillverkas
i fabrik och marknadsförs över hela landet, varvid försäljningen
innefattar även uppförandet av huset på tomten. De nya produktionsmetoderna
ställer krav på smidig administrativ anpassning, om den tekniska
processens fördelar skall kunna utnyttjas till fullo. Det förhållandet att
byggnadsnämnden skall godkänna ansvarig arbetsledare kan emellertid

Kungi. Maj:ts proposition nr 6k år 1970

medföra svårigheter för ett företag, som liar sin verksamhet förlagd till flera
kommuner, att planera sin verksamhet rationellt. Bestämmelsen om lokalt
godkännande är nämligen ägnad att motverka enhetliga bedömningsnoriner.
Ett företag av nyss angiven art kan därför inte med säkerhet påräkna
att en av företaget tidigare i viss kommun anlitad arbetsledare blir
godtagen av byggnadsnämnden i annan kommun. Det är mot denna bakgrund
tydligt att bestämmelserna om ansvarig arbetsledare behöver ses
över.

Planverket har nu efter utredning av en särskild utredningsman föreslagit
att verket skall ges befogenhet att med riksgiltighet pröva ansvarig
arbetsledares kompetens. Härvid avser planverket att en av verket tillsatt
rådgivande nämnd skall medverka i frågor av principiell art eller annars
av större vikt. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna.

Som ett led i strävandena att rationalisera byggnadsverksamheten har
byggnadslagstiftningen förenklats. 1959 års byggnadsstadga tillkom i detta
syfte. Bestämmelserna gjordes så långt möjligt enhetliga för hela landet
med undvikande av specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden.
Planverkets förslag, som väl tillgodoser dessa syften, är enligt
min uppfattning ägnat att ytterligare främja rationaliseringen. Jag förordar
därför att planverket får befogenhet att med riksgiltighet pröva ansvarig
arbetsledares kompetens. Den av verket förutsatta ordningen med
rådgivande nämnd torde garantera en tillräckligt allsidig belysning av viktigare
tillämpningsfrågor.

Planverkets prövning bör avse arbetsledares kvalifikationer för viss kategori
av arbeten. 1 övrigt bör byggnadsnämnden liksom hittills vara den myndighet
som prövar arbetsledarens kompetens för visst arbete inom kommunen.

Enligt utredningsmannens förslag skall planverket ha möjlighet att tidsbegränsa
giltigheten av sitt godkännande. Som skäl härför åberopar utredningsmannen
att det med hänsyn till bl. a. den tekniska utvecklingen kan
vara lämpligt att med vissa tidsintervaller ompröva arbetsledarens kvalifikationer.
Jag delar denna uppfattning i sak. Emellertid bör enligt min mening
planverkets godkännanden av arbetsledare alltid vara tidsbegränsade. Alternativet
härtill är att införa bestämmelser som ger planverket möjlighet att
efter fritt bedömande ompröva sitt tidigare beslut om godtagande av person
som arbetsledare. En sådan ordning skulle emellertid vara mindre lämplig.
Jag förordar därför en bestämmelse av innebörd att planverkets kompetensprövning
skall avse viss tid.

I 61 § 2 mom. byggnadsstadgan anges vissa generella kvalifikationskrav
för ansvarig arbetsledare. Vilka närmare krav som skall ställas på arbetsledaren
får byggnadsnämnden enligt gällande bestämmelser avgöra i varje
särskilt fall. Till ledning för denna bedömning har planverket under senare
tid med stöd av 76 § byggnadsstadgan meddelat vissa föreskrifter och an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1970

visningar för olika typer av mer komplicerat arbete. I dessa regler, som upptas
i Svensk Byggnorm och i supplement därtill, ingår bl. a. vissa bestämmelser
om indelning av arbetet i olika klasser och om differentiering av arbetsledarkompetensen
efter den klass som arbetet hänförts till. Jag förutsätter
att planverket, i enlighet med vad verket självt anfört i sin framställning,
drar upp vissa riktlinjer för verkets kompetensprövning. Om dessa riktlinjer
publiceras, vilket jag förutsätter kommer att ske, åstadkommer man dels
viss ledning också för den lokala bedömningen, dels information till branschen,
två önskemål som framförts under remissbehandlingen.

Planverkets prövning torde väsentligen komma att avse arbetsledarens
kvalifikationer för viss kategori av sådana arbeten som normalt ingår i ett
byggnadsföretag. Härvid förutsätts att den byggande utser olika arbetsledare
för olika delar av byggnadsarbetet. Som utredningsmannen påpekar
kan nuvarande lydelse av 61 § byggnadsstadgan inte anses lägga formella
hinder i vägen för en sådan tillämpning av stadgan, en tillämpning som
uppenbarligen också är ändamålsenlig. Som anförts under remissbehandlingen
bör av författningstexten direkt framgå att den byggande för olika delar
av arbetet får utse olika därför lämpade arbetsledare. Jag förordar därför
att en bestämmelse härom tas in i 61 § 1 mom. byggnadsstadgan.

Om arbetsledare gör sig skyldig till allvarlig försummelse får byggnadsnämnden
enligt 61 § 4 mom. byggnadsstadgan ta från honom ledningen av
arbetet. Som utredningsmannen anfört bör detta gälla alltjämt och vare
sig arbetsledarens kompetens prövats av nämnden eller av planverket. När
synnerliga skäl föreligger får byggnadsnämnden också förklara arbetsledaren
för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare inom kommunen.
En sådan åtgärd innebär att nämnden dels upphäver det godkännande
som innefattats i dess tidigare prövning, dels förklarar sig under viss tid
inte komma att på nytt godkänna arbetsledaren för arbete inom kommunen.
Även här delar jag utredningsmannens uppfattning att bestämmelsen alltjämt
bör gälla för det fall att byggnadsnämnden prövat arbetsledarens kompetens.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att byggnadsnämnds beslut
att avstänga arbetsledare från ledningen av arbetet enligt rådande rättspraxis
får omedelbar verkan. Anledning saknas därför att ändra gällande
bestämmelser på sätt HSB föreslagit i sitt remissyttrande.

Har planverket prövat arbetsledarens kompetens bör det ankomma på
verket att avgöra, om arbetsledarens försummelse bör föranleda indragning
av hans rätt att vara ansvarig arbetsledare. En sådan åtgärd bör i likhet
med motsvarande beslut av byggnadsnämnd kunna vidtas endast om synnerliga
skäl talar därför. Avstängningen bör begränsas till viss tid. Eftersom
planverkets godkännanden avses bli tidsbegränsade kan verket med
denna ordning förklara arbetsledaren förlustig rätten att under den återstående
giltighetstiden för det ursprungliga godkännandet vara arbetsledare.

Om byggnadsnämnden tar från arbetsledaren ledningen för arbetet eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1970

förklarar honom förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare inom kommunen,
bör nämnden anmäla åtgärden till planverket. En föreskrift om sådan
anmälningsskyldighet bör tas in i byggnadsstadgan. Skyldigheten bör
gälla även om planverket inte prövat arbetsledarens kompetens, eftersom
vederbörande kan komma att begära sådan prövning hos verket.

De bestämmelser om förfarandet vid försummelse från arbetsledarens sida
som jag nu förordat bör i paragrafen föras samman till ett nytt moment,
61 § 5 mom.

Enligt bestämmelse i instruktionen (1967:329) för statens planverk
skall allmänna verkstadgan (1965:600) tillämpas på planverket. Detta
innebär bl. a. att talan mot planverkets beslut förs hos Kungl. Maj :t genom
besvär. Detsamma kommer utan särskild föreskrift att gälla de beslut som
planverket meddelar vid tillämpningen av de nya bestämmelserna i 61 §
byggnadsstadgan. Vid handläggning hos Kungl. Maj :t ankommer det enligt
2 § 16:o) regeringsrättslagen (1909:38 s. 3) på regeringsrätten att, med
vissa undantag, avgöra mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud
eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande städernas
eller andra orters byggnadsväsen. Bestämmelsen innebär att bl. a.
mål om godtagande av person som arbetsledare och beslut att förklara arbetsledare
för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare hänförs till
regeringsrättens kompetensområde. Denna ordning, som överensstämmer
med vad förvaltningsdomstolskommittén förordat i betänkandet Förvaltningsrättskipning
(SOU 1966: 70 s. 699), är enligt min mening lämplig.

Kostnaden för planverkets kompetensprövning bör — i likhet med vad
som gäller för verkets typgodkännande verksamhet — täckas av avgifter
enligt taxa, som fastställs av planverket efter samråd med riksrevisionsverket.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser
härom.

2. Va-installationer

Som anförts i prop. 1967:100 angående riktlinjer för bostadspolitiken
in. m. har i samband med tillkomsten av 1959 års byggnadsstadga inletts
ett arbete med att utmönstra byggnadsbestämmelser ur specialförfattningar.
Så har skett i fråga om 1962 års brandlagstiftning och 1966 års hotellförordning.
I en till riksdagen nyligen överlämnad proposition med förslag till
kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm föreslås att åtskilliga
författningsbestämmelser som innehåller speciella byggnadsregler om
biografer ersätts av planverkets förekrifter och anvisningar till byggnadsstadgan
(prop. 1970: 47). Flera utredningar har fått till uppgift att på specialområden
se över liknande bestämmelser i författningar som reglerar
byggandet. Enligt direktiven för 1964 års va-utredning, vars betänkande

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1970

Vatten och avlopp (SOU 1967: 65) ligger till grund för förslaget till ny valag,
skulle utredningen granska va-lagens bestämmelser angående huvudmans
befogenhet att meddela reglementariska föreskrifter, särskilt normer
för va-installationer, från den synpunkten att bestämmelserna ej skulle
hindra strävanden att göra vissa byggnormer enhetliga för hela landet.

I förslaget till ny va-lag utmönstras nu befogenheten för de allmänna
va-anläggningarnas huvudmän att meddela installationsbestämmelser. I stället
förordas att sådana bestämmelser skall meddelas av statlig myndighet
och att det i enlighet härmed skall ankomma på planverket att meddela
bestämmelser för va-installationernas utförande. Härigenom markeras vainstallationernas
samhörighet med byggnaden i övrigt och betydelsen av att
skapa erforderliga förutsättningar för samordning av installationsbestämmelser
med andra byggnormer.

I propositionen med förslag till ny va-lag har förordats att det i 54 §
byggnadsstadgan upptagna kravet på byggnadslov utsträcks att gälla alla
va-installationsarbeten som är av mera väsentlig omfattning. En naturlig
följd av förslaget är att kravet på byggnadslov bör omfatta anordnande av
va-installation inte endast i samband med uppförande av ny byggnad utan
även i befintlig byggnad. Dessa va-installationer kommer därigenom att
underkastas den byggkontroll som enligt byggnadsstadgan utövas av byggnadsnämnden
och ansvarig arbetsledare samt, på det centrala planet, av
planverket. Därutöver blir det emellertid nödvändigt att utöva viss kontroll
över ändringar i befintliga va-installationer. Som riktlinje härför bör gälla
att endast sådana ändringar som påverkar installationens säkerhet med
hänsyn till risker för olycksfall, förgiftning eller sanitär olägenhet samt sådana
ändringar som kan medföra påtaglig förändring av den allmänna vaanläggningens
funktion bör underkastas byggnadslovsskyldighet. Kravet
på byggnadslov bör anges omfatta mera väsentlig ändring av befintlig vainstallation.

Vad jag nu sagt har i första hand tagit sikte på sådana va-installationer
som omfattas av va-lagen, dvs. va-ledningar och därmed förbundna anordningar
som ansluts till allmän va-anläggnings ledningsnät. I ett genom
prop. 1970:50 framlagt förslag till ändringar i lagen (1966: 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar (LOA) förordas, att LGA:s tillämpningsområde
utvidgas så att det blir möjligt att genom förrättning enligt lagen inrätta
gemensam anläggning för vattenförsörjning eller avlopp för två eller flera
fastigheter. De skäl som föranleder att kravet på byggnadslov bör utvidgas
i fråga om va-installationer gäller även för installationsarbeten inom fastigheter
som är anslutna till sådana va-anläggningar som regleras genom LGA.
Intresset av enhetliga byggnormer talar emellertid för att samma byggkontroll
bör gälla också för sådana fastigheter som inte deltar i gemensam vaanläggning.
Att generellt införa byggnadslovstvång för va-installationsarbeten
även inom denna kategori av fastigheter torde dock innebära en alltför

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1970

långt gående reglering. I dessa fall föreligger ingen allmän eller eljest gemensam
va-anläggning till vilken hänsyn bör tas.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att byggnadsstadgans regler om
byggnadslov och andra bestämmelser om byggande i princip är tillämpliga
endast inom område för vilket har fastställts generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser. Byggnadsbestämmelser gäller emellertid
enligt 65 § även utanför detta område i fråga om uppförande eller
till nybyggnad liänförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, dock
ej beträffande ekonomibyggnad för jordbruk eller liknande näring. Detsamma
gäller uppförande av vissa byggnader för särskilt ändamål, bl. a. industribyggnader.
För uppförande av bostadsbyggnad i högst två våningar fordras
således inte byggnadslov, om byggnaden förläggs utanför planlagt område eller
område med utomplansbestämmelser. Från de i 54 § 1 mom. byggnadsstadgan
upptagna bestämmelserna om byggnadslov har vidare i 2 mom. samma
paragraf gjorts undantag för invändig ändring av bostadsbyggnad med
högst två lägenheter. Byggnadsstadgans bestämmelser för en- och tvåfamilj sbus
är även i andra hänseenden mindre rigorösa och detaljerade än bestämmelserna
för övriga kategorier av byggnader.

Med hänsyn till de grundläggande motiven för krav på byggnadslov
finner jag det inte vara nödvändigt att införa byggnadslovstvång i fråga
om va-installationer i sådana bostadshus med högst två lägenheter (småhus)
och sådana mindre byggnader i anslutning till småhus som är anslutna till
egen anläggning för vattenförsörjning eller avlopp. I dessa fall är risken för
att genom va-installationen sprida förorenat dricksvatten obetydlig och inte
heller i övrigt torde några olägenheter behöva befaras om dessa installationer
tas undan från byggnadslovsskyldighet. Till denna kategori av bebyggelse
torde en avsevärd del av fritidshusen komma att höra.

Jag förordar således att det i 54 § byggnadsstadgan upptagna kravet på
byggnadslov utsträcks att omfatta inrättande och mera väsentlig ändring
av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt därmed förbundna anordningar,
såvida fråga ej är om installationsarbeten i sådan bostadsbyggnad
med högst två lägenheter eller sådan därtill hörande mindre byggnad av
annat slag som är ansluten till egen anläggning för vattenförsörjning eller
avlopp.

I förslaget till ny va-lag förutsätts att byggnadsnämnderna, om de får till
uppgift att handha byggkontrollen över va-installationerna, anlitar särskild
va-teknisk expertis för detta ändamål, i den mån de inte själva förfogar över
sådan expertis. Med stöd av 64 § byggnadsstadgan kan byggnadsnämnden
i samband med slutbesiktning av byggnad ålägga den byggande att anlita
sakkunnig person för visst granskningsarbete. För att möjliggöra ett sådant
förfarande även för granskning av va-installationer bör i paragrafen införas
en föreskrift att, om byggnadsnämnden prövar det erforderligt, den byggande
vid slutbesiktning skall förete bevis av sakkunnig person att va-installation

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1970

blivit kontrollerad. Det torde vara naturligt att som sådan sakkunnig person
anlitas expertis vid det lokala va-verket, vilket i de allra flesta fall har
kommunen som huvudman. Genom ett sådant förfarande torde en smidig
övergång främjas vid tillämpningen av de nya bestämmelserna.

I 44 § 7 mom. byggnadsstadgan föreskrivs att ledningar för bl. a. vatten
och avlopp skall anordnas så att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär
olägenhet inte uppkommer. Vilka krav som i övrigt skall ställas på anordningar
av detta slag har ansetts utgöra frågor av så utpräglat teknisk karaktär,
att de ej lämpligen kunnat behandlas i byggnadsstadgan. Enligt förslaget
till ny va-lag avses föreskrifter om va-installationer komma att meddelas
av planverket. Härvid förutsätts att byggnadsstadgans bestämmelser
om va-ledning kompletteras så att de — i överensstämmelse med lagförslagets
definition av begreppet va-installation — omfattar även anordning som
förbundits med sådan ledning. I konsekvens härmed förordar jag den ändringen
i 44 § 7 mom. byggnadsstadgan att orden »ledningar för vatten och
avlopp» utbyts mot »ledningar för vattenförsörjning och avlopp samt därmed
förbundna anordningar».

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612). Jag hemställer,
att Kungl. Maj :t genom proposition inhämtar riksdagens yttrande över
förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten