Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
1
Nr 61
Kungl. Maj:ts proposition angående stödåtgärder på fiskets område,
m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ingemund Bengtsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I proposition föreslås, att under budgetåret 1970/71 statliga fiskerilån
skall lämnas med 9 milj. kr. och statliga lånegarantier för att konsolidera
ställningen hos låntagare, vilka har råkat ut för ekonomiska svårigheter,
med 20 milj. kr.
Vidare föreslås, att ökade medel tillförs fiskets prisreglering. Det sammanlagda
beloppet, som budgeåret 1970/71 föreslås stå till förfogande för
prisreglering m. m„ beräknas till drygt 6 milj. kr., vilket innebär en ökning
med ungefär 2 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.
Slutligen föreslås, att medel anvisas till ett nytt fiskeriundersökningsfar tyg -
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 61
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
6 mars 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om stödåtgärder
på fiskets område, m. m. och anför.
Inledning
Fiskprisutredningen\ som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 6 oktober 1967, har den 17 december 1969 lagt fram betänkande
Finansieringen av investeringar i fisket (Stencil Jo 1969: 8).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksgäldskontoret.
statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, fiskeristyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Svensk fisk, ekonomisk förening, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska bankföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.
Skrivelse i ämnet har vidare inkommit från Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund.
Med skrivelse den 30 januari 1970 har statens jordbruksnämnd avgett
förslag till reglering av priserna på fisk under budgetåret 1970/71, m. in.
I detta sammanhang torde även få redovisas skrivelse den 17 oktobei
1969 av fiskeristyrelsen vari styrelsen anhållit att principbeslut meddelas
om att ett nytt fiskeriundersökningsfartyg skall byggas i huvudsaklig överensstämmelse
med ett vid skrivelsen fogat projekt samt att medel föi ändamålet
anvisas på ett särskilt reservationsanslag under nionde huvudtiteln.
Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av statens naturvårdsverk,
sjöfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket och Sveriges fiskares
riksförbund. I årets statsverksproposition (bil. 11 s. 80) har Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Fis
1
Ledamöter statssekreteraren Ivan Eckersten, ordförande, riksdagsmannen Claes Elmstedt
direktören Carl Lindskog och riksdagsmännen Nils Magnusson och Georg Åberg.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
keriundersökningsfartyg för budgetåret 1970/71 beräkna ett reservationsanslag
av 3 milj. kr.
Vidare torde fa redovisas skrivelse den 24 november 1969 av fiskeristyrelsen
med hemställan att vissa vid utgången av budgetåret 1968/69 outnyttjade
belopp av under nionde huvudtiteln anvisade medel för restitution
av bensinskatt till fiskerinäringen får föras över till det för budgetåret
1969/70 anvisade reservationsanslaget Restitution av bensinskatt till fiskerinäringen.
Yttrande häröver har avgetts av riksrevisionsverket.
Målsättningen för fiskeripolitiken
Utredningen
Fångst- och avsättningsförhållandena inom svenskt fiske har under de senaste
årtiondena genomgripande ändrats. Totalfångsten har sedan slutet
av 1940-talet fördubblats, varvid de ökade fångsterna till väsentlig del landats
i utländska hamnar. Samtidigt har antalet yrkesfiskare reducerats till
hälften. Betydande investeringar har vidare skett i fisket. Under 1960-talet
har således omkring 40 milj. kr. årligen använts för köp av båtar och redskap.
Investeringar i fisket har till väsentlig del finansierats med lånade medel,
som kontinuerligt måste förräntas och amorteras. Dåliga fångstresultat
kan därför snabbt leda till betydande ekonomiska svårigheter. Det moderna
fisket, som kräver stora kapitalinsatser, kan visserligen vid goda fångstoch
avsättningsförhållanden ge fiskarkåren väsentligt högre inkomster än
det tidigare traditionella fisket, men samtidigt har också näringens konjunkturkänslighet
ökat. I samma riktning har verkat att fisket alltmer förskjutits
från fångst för hemmamarknadens behov till fångst för att täcka
behov på utlandsmarknaden.
Utredningen framhåller, att beroendet av utlandsförsäljningar skapar
särskilda problem. Förhållandena är nämligen väsentligt olikartade när det
gäller avsättningen inom landet och utomlands. På den inhemska marknaden
kan utvecklingen påverkas genom olika nationella marknadspolitiska
åtgärder. Sådana åtgärder vidtas också inom ramen för fiskets prisreglering
samt genom att importen regleras eller får ske på särskilda villkor. Härigenom
begränsas bl. a. prissvängningarna vid avsättningen inom landet och
fiskets inkomster stabiliseras. Avsättningen vid export kan däremot inte direkt
påverkas genom nationella åtgärder.
Under 1960-talet har fiskets produktionskapacitet starkt vidgats i flera
av de ledande europeiska fiskeländerna. Detta har lett till att avsättningssvårigheter
har uppstått och fiskets lönsamhet har allmänt försämrats. På
grund av det svenska fiskets nära anknytning till utlandsmarknaderna kan
följaktligen inkomstläget i fisket — trots olika nationella stödåtgärder —
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
bli utsatt för ett starkt tryck. Då den internationella utvecklingen inger farhågor
för bestående överskottssvårigheter, träder fiskets strukturfrågor i
förgrunden vid övervägandena om fiskeripolitikens utformning.
Utredningen anser det angeläget, att olika fiskeripolitiska åtgärder samordnas
inom ramen för en gemensam målsättning. En sådan målsättning
bör dock enligt utredningens uppfattning självfallet inte utformas så att de
framtida stödåtgärderna till fisket klavbinds av snäva regler. Syftet bör
däremot vara att samma grundläggande principer tillämpas när åtgärderna
inom fiskeripolitikens olika sektorer utformas. På detta sätt undviks att
åtgärder inom ett område motverkar effekten av de åtgärder, som vidtas
inom ett annat område. Målsättningen bör också ge en klar principiell inriktning
för olika stödåtgärder så att bl. a. de åtgärder, som vidtas för att
lösa aktuella problem, inte strider mot de långsiktiga strävandena inom fisket.
Enligt utredningens mening är det ur såväl det allmännas som fiskerinäringens
egen synpunkt av vikt, att fiskets produktionskapacitet anpassas
till avsättningsmöjligheterna på den inhemska marknaden och vid export.
Om exempelvis produktionen av vissa väsentliga fiskslag överstiger avsättningsutrymmet
eller om fiskets struktur är otillfredsställande ur effektivitetssynpunkt,
kan åtgärder inom ramen för fiskets prisreglering inte få den
verkan som avses. Brister på strukturområdet kan enligt utredningen leda
till att en önskvärd effekt av dessa åtgärder överhuvudtaget inte nås inom
en rimlig kostnadsram.
Utredningen framhåller, att utlandsförsäljningen trots vissa svårigheter
utgör en central förutsättning för ett livskraftigt svenskt fiske. Försiktighet
måste emellertid iakttas när det gäller sådana investeringar i fisket, vilka
står i direkt samband med fångst för försäljning på utländska marknader.
Riskerna för växlingar i fångstförhållandena och för avsättningsrubbningar
är större när det gäller försäljningen på export än vid försäljningen på
hemmamarknaden. Svårigheter kan således uppstå på grund av att tillgången
på exportvaran försämras i de fångstområden, där svenska fiskare bedriver
sitt fiske. Avsättningen kan rubbas bl. a. genom att fisket byggs ut i
importländerna och andra exportländer eller genom att importländerna
vidtar protektionistiska åtgärder.
Utredningen understryker vidare, att spörsmål i samband med produktionsvolymen
och fiskerpolitikens utformning är olikartade på kort och på
lång sikt. Det är i regel på kort sikt ekonomiskt sett ändamålsenligt, att fiskets
produktionsresurser utnyttjas i så stor omfattning som möjligt. Detta
gäller om produktionsmedlen inte kan användas i annan produktion samt
om pristryckande överskott inte uppstår och rörliga kostnader kan täckas
vid marginella enheter. Så långt det är produktionstekniskt möjligt bör resurserna
härvid riktas in på fångst av sådana fiskslag för vilka de aktuella
avsättningsmöjligheterna är gynnsammast. Marknadspolitiska åtgärder bör
Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1970 5
således utformas så att möjligheterna till en lönsam avsättning effektivt utnyttjas.
När det gäller de fiskeripolitiska åtgärdernas inverkan på lång sikt måste
enligt utredningen beaktas frågan om fiskets totala produktionskapacitet
i förhållande till avsättningsutrymmet. Om det exempelvis finns skäl att
anta att avsättningsutrymmet såväl inom landet som på exportmarknaderna
inte kan vidgas måste stor försiktighet iakttas med åtgärder, som medverkar
till att fiskets produktionskapacitet ytterligare byggs ut. Det kan
också i vissa avsättningslägen vara påkallat att stimulera att produktionen
vid äldre och mindre effektiva fiskeföretag läggs ned.
Det är enligt utredningen uppenbart förenat med betydande svårigheter
att närmare ange den produktionsvolym inom fisket, vilken kan anses
önskvärd på längre sikt. Denna svårighet sammanhänger i första hand med
osäkerheten beträffande utvecklingstendenserna på den internationella
marknaden och därmed möjligheten att konkretisera den totala produktionsvolym,
som motsvaras av det framtida reella avsättningsutrymmet på
hemmamarknaden och vid export. Med hänsyn till denna osäkerhet bör enligt
utredningens uppfattning någon bestämd produktionsvolym inte fastställas
som ett mål för fiskeripolitiken. I stället bör en principiell ram anges
för den produktionsvolym, som skall eftersträvas. De olika fiskeripolitiska
åtgärderna kan därmed få en allmän riktpunkt samtidigt som de
successivt kan anpassas till ändrade avsättningsförhållanden.
Utredningen framhåller, att ett snävt avgränsat mål beträffande fiskets
produktionsvolym inte heller är motiverat med hänsyn till de faktiska möjligheterna
att genom fiskeripolitiska åtgärder bestämma utvecklingen inom
fisket. Det har redan understrukits, att de marknadspolitiska åtgärdernas
räckvidd är begränsad, då sådana åtgärder endast kan påverka avsättningsbelingelserna
för de fångster, som säljs inom landet. Möjligheterna är dessutom
begränsade att genom statliga åtgärder påverka utvecklingen i fråga
om fiskets struktur och produktionskapacitet.
Då utvecklingen i fråga om fiskets produktionskapacitet endast inom vissa
gränser kan bestämmas genom statliga åtgärder, anser utredningen det
synnerligen angeläget, att målet i fråga om produktionsvolymen inte enbart
blir en norm för statsmakternas åtgärder utan att det också accepteras från
fiskarkårens sida som ett med hänsyn till fiskets egna intressen vägledande
mål. Det är av vikt, att de utvecklingstendenser, som är av betydelse när
frågan om fiskets produktionskapacitet och avsättningsläge bedöms, noga
följs och att informationen härom snabbt förmedlas till yrkesutövarna
inom fisket.
Vid en avvägning av fiskets produktionskapacitet med hänsyn till avsättningsutrymmet
är det enligt utredningens uppfattning i övrigt samhällsekonomiskt
önskvärt att fiske i betydande omfattning upprätthålls i vårt land.
På grund av bl. a. närheten till fiskeplatserna har svenskt fiske goda natur
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
liga förutsättningar för eu effektiv produktion. Av betydelse är också, att
svenska fiskares fångster kan landas i närheten av betydande konsumtionscentra
för bl. a. färsk fisk och svenskt fiske således väl kan tillgodose konsumenternas
behov av god fiskförsörjning. Vidare måste beaktas lokaliseringssynpunkter,
nämligen att alternativa sysselsättningsmöjligheter till
fisket i många fall saknas. Om fisket begränsas, rycks i vissa kustområden
förutsättningarna undan för olika slag av samhällelig verksamhet och dessa
områden kan då snabbt komma att helt avfolkas. En faktor av speciell
karaktär är enligt utredningen fiskets betydelse ur försvars- och beredskapssynpunkt.
Utredningen anser mot bakgrund av de överväganden som angetts, att
målet för fiskeripolitiken bör vara att genom marknads- och strukturpolitiska
åtgärder skapa stabila ekonomiska förhållanden för ett fiske, som är
väl anpassat till avsättningsmöjligheterna på den svenska marknaden och
vid export. Genom marknadsåtgärder bör härvid förhållandena inom landet
stabiliseras dels genom prisreglerande åtgärder dels genom åtgärder, som
allmänt stimulerar avsättningen av fisk. När marknadsstödj ande åtgärder
utformas bör beaktas att de inte bör leda till en produktionsutveckling, som
står i strid med strävandena på strukturområdet. Marknadsåtgärderna bör
vidare på kort sikt utformas så att marknadsläget för olika fiskslag på bästa
sätt utnyttjas. Genom strukturpolitiska åtgärder bör rationaliseringen
inom svenskt fiske främjas bl. a. genom att möjligheter skapas att på rimliga
villkor finansiera investeringar i fisket. Utgångspunkten för strukturåtgärderna
bör vara att ta till vara produktionsförutsättningarna för
svenskt fiske i största möjliga mån samtidigt som produktionskapaciteten
hålls inom de gränser, som ges av möjligheterna till en lönsam avsättning
på längre sikt.
Remissyttrandena
Statens jordbruksnämnd anser, att en varaktig lösning av fiskets problem
kan åstadkommas endast under förutsättning att balans skapas mellan
produktionskapaciteten och avsättningsmöjligheterna. Nämnden delar
därför utredningens uppfattning att det gemensamma målet för de olika
fiskeripolitiska åtgärderna bör vara att skapa stabila ekonomiska förhållanden
för ett fiske, som är väl anpassat till avsättningsmöjligheterna på
den svenska marknaden och vid export. Nämnden understryker vidare, att
särskild försiktighet bör iakttas när det gäller investeringar i fisket, som
står i direkt samband med en exportproduktion, och detta inte minst med
hänsyn till ovissheten beträffande de framtida fångst- och avsättningsmöjligheterna
för ett fiske med sådan inriktning. Nämnden vitsordar vidare fiskets
betydelse för svensk livsmedelsberedskap. Lantbruksstyrelsen framhåller,
att fördelarna av att inom fisket åstadkomma tillräckligt rationella
och kanske större enheter än f. n. hela tiden bör vägas mot riskerna vid en
överkapacitet hos den svenska fiskeflottan som helhet betraktad.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
Fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund påminner om, att enligt
beslut av 1948 års riksdag stödet till fisket skulle utformas så att dess
utövare erhöll samma möjligheter som andra befolkningsgrupper att vid rationella
produktionsförhållanden uppnå en skälig levnadsstandard och erhålla
sin del av den allmänna välståndsutvecklingen. Utredningens synpunkter
på målsättningen för fiskeripolitiken överensstämmer enligt styrelsen
och riksförbundet i stort sett med nämnda riksdagsbeslut. Riksförbundet
framhåller liksom utredningen att målet för fiskeripolitiken bör vara
att genom marknads- och strukturpolitiska åtgärder skapa stabila ekonomiska
förhållanden för ett fiske som är väl anpassat till avsättningsmöjligheterna
på den svenska marknaden och vid export. Enligt riksförbundets
uppfattning utgörs sådana åtgärder av dels en reglering av importen, dels
en effektiv prisreglering.
Finansieringen av investeringar i fisket
Nuvarande bestämmelser för fiskerilån
Lån ur fonden för fiskerinäringens befrämjande (fiskerilån) utgår enligt
bestämmelserna i kungörelsen den 23 maj 1969 (nr 401). Enligt dessa bestämmelser
kan fiskerilån lämnas för inköp av båtar eller redskap för yrkesmässigt
fiske samt maskinell utrustning och säkerhetsutrustning till sådana
båtar. Lån kan vidare utgå för inköp av fordon, mindre båtar eller
andra hjälpmedel för transport av fisk, för att uppföra smärre anläggningar,
där fiskets produkter skall tillgodogöras samt för fiskodling. Slutligen
kan lån lämnas för att avhjälpa likviditetssvårigheter hos ägare av fiskebåtar
(konsolideringslån). Sistnämnda lån infördes budgetåret 1969/70.
Fiskerilån för nyetablering inom fisket lämnas endast om särskilda skäl
föreligger och vidare får sådant lån budgetåret 1969/70 endast lämnas för
utbyte av båt om det är uppenbart att rationella produktionsförhållanden
inte kan uppnås utan sådant byte. Konsolideringslån lämnas endast i fråga
om båt som väntas bli utnyttjad för rationellt fiske utan ytterligare stödåtgärder
i form av kapitaltillskott.
Fiskerilån för annat än konsolidering får inte beviljas till högre belopp
än 200 000 kr. Konsolideringslån får inte utan medgivande av Kungl. Maj :t
beviljas till högre belopp än 200 000 kr. Vidare får lån inte utan medgivande
av Kungl. Maj :t beviljas till högre sammanlagt belopp än 350 000 kr.
För fiskerilån skall ställas betryggande säkerhet. Kan den som söker
konsolideringslån inte ställa sådan säkerhet får lån ändå beviljas, om det
med hänsyn till låntagarens personliga förhållanden bedömes kunna ske
utan oskälig risk.
Innan fiskerilån för annat ändamål än konsolidering beviljas skall en investeringskalkyl
upprättas, om inte den åsyftade åtgärdens lönsamhet utretts
på annat sätt eller är uppenbar.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
Fiskerilån är amorteringsfritt under högst två år från det lånet lyfts och
skall därefter återbetalas genom regelbundna avbetalningar inom viss tid,
högst tio år. Lån för annat ändamål än konsolidering är räntefritt under två
år från lyftningsdagen. Därefter erläggs ränta på obetald del av lånet med
5 % om året. Ränta för konsolideringslån beräknas från lyftningsdagen och
erläggs med början senast två år från nämnda dag. Räntan för dessa lån
skall motsvara lägsta marknadsränta för bunden fastighetskredit.
Om ränta inte erläggs från lyftningsdagen, skall upplupen ränta läggas
till lånesumman. Dröjsmålsränta utgår om kapital- eller räntebelopp inte
betalas inom tid som föreskrivits.
Fiskerilån kan sägas upp till omedelbar betalning om lånet beviljats på
grund av oriktig eller vilseledande uppgift av låntagaren, om låntagaren
försummat att betala förfallet kapitalbelopp eller föreskriven ränta, om
lånet används för annat än avsett ändamål eller om låntagaren bryter mot
lånevillkoren. Uppsägning till omedelbar betalning kan även ske om säkerheten
för lånet avsevärt har försämrats eller om annars sådant förhållande
inträffar att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen inte
längre bör få inneha lånet. Låntagaren får när som helt säga upp fiskerilån
till betalning.
Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 28 maj 1968 har fiskeristyrelsen efter
prövning i varje enskilt fall fått medge anstånd med betalning av ränta och
amortering under ett år för fiskerilån. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 7
mars 1969 har sådant anstånd fått medges under ytterligare ett år. Lån får
sålunda återbetalas inom en tid som med två år överstiger den stadgade
längsta amorteringstiden. Låneräntan som upplöper under tid varmed
amorteringstiden på angivet sätt förlängs får erläggas på sätt som gäller för
amortering.
Medgivande om anstånd med amortering och ränta på fiskerilån får ges
endast i fråga om belopp som förfallit eller förfaller till betalning före den
1 januari 1970. Fiskeristyrelsen skall grunda sin prövning på ansökan som
inges till styrelsen samt vid prövningen ta hänsyn till bl. a. låntagarens förmögenhetsställning,
varvid särskilt skall beaktas låntagarens tillgång på
likvida medel för att fullgöra sin betalningsskyldighet. Vid prövningen
skall styrelsen vidare ta hänsyn till om låntagarens betalningssvårigheter
har vållats av förhållanden som inte har kunnat påverkas genom vederbörandes
egna åtgärder.
Den årliga låneramen för fiskerilån uppgår sedan budgetåret 1966/67 till
9 milj. kr. Fr. o. m. samma budgetår höjdes räntan för fiskerilån till nuvarande
5 %. Även under budgetåret 1969/70 lämnas lån från fiskerilånefonden
med sammanlagt 9 milj. kr., varvid dock 5 milj. kr. utgår i konsolideringslån.
Återstoden, d. v. s. 4 milj. kr., lämnas i första hand som lån för
att finansiera åtgärder som medför att den nuvarande fiskeflottan produktionstekniskt
rationaliseras och effektiviseras. För konsolideringslån an
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
vänds budgetåret 1969/70 utöver medel från fiskerilånefonden även 5 milj.
kr. från statens jordbruksnämnds prisregleringskassa för fisk.
Ansökning om fiskerilån prövades fram till den 1 juli 1969 i Göteborgs
och Bohus län av landstinget och i annat län av lantbruksnämnden. Fiskeristyrelsen
hade tillsyn över låneverksamheten. Fr. o. m. budgetåret 1969/70
handhas låneverksamheten centralt av fiskeristyrelsen, varvid låneärendena
lokalt bereds av lantbruksnämnderna. Fiskeristyrelsen beslutar i lånefrågor
efter samråd med särskilda av Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga.
Fiskerilån och fiskets investeringskostnader
Den totala investeringsvolymen i samband med fiskerilån uppgick budgetåret
1967/68 till närmare 40 milj. kr. Av detta belopp svarade anskaffningskostnaderna
för ny båt för 20,3 milj. kr. eller 51 %, anskaffningskostnaderna
för begagnad båt för 10,5 milj. kr. eller 26 % och kostnaderna för
andra åtgärder för 9,1 milj. kr. eller 23 %. Nya båtar anskaffades nästan
uteslutande på västkusten, vilken kuststräcka erhöll ungefär två tredjedelar
av det totala fiskerilånebeloppet. Investeringskostnaden uppgick på
västkusten till 33,2 milj. kr. och på övriga kuststräckor till sammanlagt 6,5
milj. kr.
Av den totala investeringskostnaden på 39,8 milj. kr. täcktes 6,6 milj. kr.
eller 17 % genom inkomsterna av försäljningen av äldre båt m. m. och 8,8
milj. kr. eller 22 % genom fiskerilån. På annat sätt, d. v. s. genom lån i allmänna
kreditinrättningar m. m. eller eget kapital, täcktes 24,4 milj. kr. eller
61 %. Av sistnämnda belopp hänförde sig 21,3 milj. kr. till västkusten. Vidare
kan nämnas, att av den återstående kostnaden på 24,4 milj. kr., vilken
således inte kunde täckas av fiskerilån eller försäljningsinkomsterna av
äldre båt m. in., 12,5 milj. kr. gällde köp av nya båtar, medan köp av begagnade
båtar och andra investeringar svarade för 5,7 resp. 6,2 milj. kr.
När det gäller finansieringssättet för investeringarna föreligger väsentliga
skillnader mellan olika kuststräckor. På ostkusten svarade således fiskerilån
för 58 % av den totala investeringskostnaden, inkomsten av försäljning
av äldre båt in. in. för knappt 2 %, medan 40 % finansierades på andra
än nyss angivna sätt. För sydkusten var motsvarande siffror resp. 43, 5
och 52 % och för västkusten resp. 17, 19 och 64 %.
Utredningen
Målet för det framtida kreditstödet bör enligt utredningen vara att effektivt
stödja strävandena att åstadkomma rationella och stabila produktionsförhållanden
inom fisket genom dels stöd till rationaliseringsåtgärder vid
den nuvarande fiskeflottan, dels stöd till en nödvändig förnyelse av denna
flotta.
Det mål som uppställts för fiskets rationaliseringsstöd kan enligt utredningens
uppfattning nås genom att statliga kreditgarantier lämnas för de
jl Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 61
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
lån, som tas i allmänna kreditinrättningar för att finansiera investeringarna
i fisket. Om finansieringsstöd på fiskets område läggs om på detta sätt
kommer man framdeles att undgå riskerna med fiskarnas ömsesidiga borgensförbindelser
samtidigt som fisket på ett naturligt sätt knyts till den allmänna
kreditmarknaden. Fiskets kreditstöd kommer då också att lämnas i
samma former som redan tillämpas på bl. a. jordbruks- och trädgårdsområdet.
Utredningen framhåller vidare bl. a., att fördelen med en ränta för fislcerilån,
vilken understiger den allmänna räntenivån, har varit begränsad
då räntan för övriga lån i regel varit hög.
Utredningen anser det med hänsyn till utvecklingen inom fisket angeläget
att tillräckliga resurser står till förfogande för de effektiviseringsåtgärder,
som bl. a. är nödvändiga på grund av den hårdnande konkurrensen på
den internationella marknaden. Kapitalbehovet inom fisket har blivit alltmer
framträdande och kan enligt utredningens uppfattning endast tillgodoses
på rimliga villkor om statliga kreditgarantier ställs till fiskets förfogande.
Med hänsyn till utvecklingstendenserna på den internationella marknaden
är det enligt utredningens uppfattning påkallat att återhållsamhet iakttas
när det gäller åtgärder som leder till att fiskets fångstkapacitet allmänt
vidgas. Detta bör dock självfallet inte innebära att möjligheterna till en
kontinuerlig förnyelse av båtbeståndet begränsas. Det är enligt utredningens
mening ur såväl samhälls- som företagsekonomisk synpunkt motiverat
att stöd lämnas nya företag. I likhet med andra näringar måste även fiskets
företagsbestånd ständigt ändras och förnyas. Bestämmelserna för kreditstödet
bör därför enligt utredningen tillämpas så att en nödvändig förnyelse
av fiskeflottan inte hämmas. Möjligheten att på bästa sätt effektivisera
produktionen bör i de enskilda fallen tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen
av stödfrågan.
Utredningen anser, att det föreslagna systemet med statliga kreditgarantier
bör tillämpas fr. o. m. budgetåret 1970/71 och då ersätta utlämnandet
av statliga lån från fiskerilånefonden. Bestämmelserna för statliga kreditgarantier
på fiskets område bör härvid enligt utredningens uppfattning utformas
så att dessa garantier i princip kan utgå i samband med samtliga
åtgärder som höjer näringens effektivitet. Som huvudprincip för kreditstöd
bör gälla att investeringen är önskvärd ur allmän synpunkt, att den
är samhällsekonomiskt motiverad och att den är ur företagsekonomisk synvinkel
lönsam. Vidare bör krävas, att kreditgarantier avser fiskebåtar som
är ägnade för rationellt fiske och vilkas tillkomst eller fortsatta utnyttjande
i fisket är önskvärd ur allmän synpunkt.
Enligt utredningens uppfattning är det angeläget att de nya bestämmelserna
tillämpas enhetligt i olika delar av landet. Detta kan bäst uppnås
om kreditgarantier beviljas av fiskeristyrelsen. Härvid förutsätts, att lantbruksnämnderna
verkställer de för fiskeristyrelsens handläggning erfor
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
delliga utredningarna och att därmed speciella lokala förhållanden kommer
att beaktas i enskilda stödfall.
Kreditgaranti bör enligt utredningen självfallet endast lämnas om låntagaren
eller låntagarna kan antas kunna fullgöra de med garantin förenade
åtagandena. Härvid bör bl. a. beaktas, att låntagarnas eget kapital står i
rimlig proportion till företagets samlade kapitalbehov. I allmänhet bör sålunda
krävas att visst eget kapital finns och att lånesökanden, som under
tidigare verksamhet i fiske eller annat yrke genom sparande har kunnat
skapa visst eget kapital, också har gjort detta. Frågan bör bedömas från fall
till fall bl. a. med hänsyn till sökandenas personliga förutsättningar att bedriva
ett effektivt fiske.
Innan statlig kreditgaranti beviljas bör enligt utredningen i regel utan
kostnad för sökanden upprättas en investeringskalkyl, förutsatt att åtgärdens
lönsamhet inte har utretts på annat sätt eller är uppenbar. Genom en
sådan kalkyl, som i regel inte behöver omfatta hela företagets ekonomi, erhålls
en uppfattning om i vad mån kostnaden för åtgärden kan väntas bli
täckt av den avkastning som uppnås genom åtgärden. Om fiskeristyrelsen
så påkallar eller sökanden finner så önskvärt bör en driftsekonomisk plan
upprättas. En sådan plan bör utvisa hela företagets ekonomiska resultat
och bör upprättas när det gäller invecklade eller särskilt kostnadskrävande
projekt. Kostnaderna för planen bör bestridas av sökanden.
Kreditgaranti bör enligt utredningens förslag kunna lämnas för rationaliseringsåtgärder,
vilka är ägnade att effektivisera och förbilliga driften och
mera varaktigt förbältra de tekniska anordningarna på ett fiskefartyg samt
till åtgärder i övrigt vilka är nödvändiga för att fisket effektivt skall kunna
bedrivas och fångsterna omhändertas på ett rationellt sätt (rationaliseringslån).
Utredningen anser, att kreditgaranti vidare bör kunna beviljas
för förvärv av fiskefartyg (förvärvslån) samt till nödvändiga utgifter för
igångsättande av fiske i samband med ett sadant förvärv eller annan mera
omfattande investering (driftslån). Slutligen bör kreditgaranti kunna lämnas
för kostnaderna för sadan driftsekonomisk plan, vilken upprättas i anslutning
till ett ärende om lånegaranti.
Kreditgaranti för rationaliseringslån bör kunna lämnas till varje åtgärd
som medför att fisket effektiviseras och förbilligas. Sådana lån bör också
utgå i samband med motorbyte, förutsatt att detta kan anses motiverat med
hänsyn till möjligheterna att bedriva ett effektivt fiske. Däremot bör statliga
gai antier inte utga i samband med underhållsåtgärder vilka inte medför
att produktionsförhållandena varaktigt förbättras.
Kreditgaranti till förvärvslån bör kunna lämnas för förvärv av fiskefartyg,
som är ägnade för rationellt fiske utan alltför omfattande ytterligare
investeringar eller efter investeringar, som kan genomföras inom rimlig" tid.
Vid förvärvslån i samband med byte av fiskefartyg bör det klart framgå, att
fisket med det nya fartyget kan bedrivas på ett mera lönsamt sätt än vad
som varit fallet med det tidigare fiskefartyget.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
Kreditgaranti för driftslån bör kunna lämnas för lånebelopp, som är
oundgängligen nödvändiga för att anskaffa erforderliga driftsmedel samt
för att bestrida andra nödvändiga driftsutgifter för att få igång fisket efter
förvärv av fiskefartyg eller efter annan mera omfattande investering. Storleken
av driftslån bör avvägas bl. a. med hänsyn till att sökandenas eget kapital
i första hand bör användas till drifts- och rörelsekapital och att möjligheterna
utnyttjas till en sund finansiering av hela drifts- och rörelsekapitalet.
Lånegaranti bör beviljas för högst ett belopp som motsvarar den kostnad
för åtgärden, som godkänts av fiskeristyrelsen, varvid när kostnaden beräknas
hänsyn inte bör tas till utgift som föranleds av att sökanden önskar att
åtgärden utförs på ett sätt som är onödigt kostsamt. Kreditgaranti för förvärv
av ett fiskefartyg bör inte få överstiga kostnaden för förvärvet. Härvid
bör självfallet krävas, att kostnaderna för förvärvet är skäliga med hänsyn
till den avkastning, som kan påräknas av fisket på lång sikt.
Utredningen anser, att någon maximigräns för garantibelopp inte bör uppställas.
Kreditgaranti för högre driftslånebelopp än sammanlagt 50 000 kr.
bör dock inte lämnas med mindre Kungl. Maj :t på grund av särskilda skäl
medger annat. Likaledes bör en sammanlagd kreditgaranti till ett fiskefartyg
överstigande 1 milj. kr. endast lämnas efter Kungl. Maj :ts prövning.
Mindre fristående investeringar bör enligt utredningens uppfattning kunna
ske utan statlig kreditgaranti. Av denna orsak bör, om inte särskilda skäl
föranleder annat, kreditgaranti inte lämnas för lägre belopp än 5 000 kr. Om
kreditgaranti samtidigt lämnas till flera åtgärder, bör det sammanlagda garantibeloppet
uppgå till minst 5 000 kr.
Statlig garanti bör enligt utredningen inte beviljas för lån, som sökanden
kan erhålla såsom bottenlån i kreditanstalt. Garanti bör inte heller lämnas
om med hänsyn till investeringskostnadens storlek eller sökandenas ekonomiska
ställning och kreditmöjligheter åtgärden kan beräknas bli genomförd
på skäliga villkor utan statlig kreditgaranti. När möjligheter till lån
bedöms bör beaktas även lån i fastigheter som ägs av sökandena. Hänsyn
bör även tas till lånemöjligheter i fastigheter som ägs av vederbörandes
make eller maka.
För lån för vilket garanti beviljas bör ställas tillfredsställande säkerhet.
Kreditgaranti bör ställas endast för lån i bankaktiebolag, sparbank, hypoteksförening
eller jordbrukskassa eller annan kreditinrättning som fiskeristyrelsen
godkänner som långivare.
Amorteringen bör börja senast tre år räknat från första lyftningsdagen
beträffande rationaliserings- och förvärvslån och senast två år från första
lyftningsdagen beträffande driftslån. Ränta bör erläggas fr. o. m. lyftningsdagen.
Anstånd med räntebetalning bör dock medges under högst två år efter
nämnda dag när särskilda förhållanden föranleder detta. Upplupen ränta
bör vid anståndstidens slut läggas till lånesumman.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
Amorteringsplanen bör enligt utredningens uppfattning inte ta upp längre
amorteringstid än 20 år för rationaliserings- och förvärvslån samt 10 år
för driftslån. För lån, som utgår i samband med att ny motor eller annan
utrustning med relativ kort livslängd anskaffas, bör amorteringstiden fastställas
till högst 10 år. Som grundläggande princip bör gälla att amorteringstiden
inte överstiger den ekonomiska livslängden för de investeringar
för vilka kreditgaranti lämnas.
Vid ett system med kreditgarantier bör, som nämnts, i samband med varje
låneärende i regel upprättas en investeringskalkyl eller en driftsplan.
Kalkylmässiga överväganden om en åtgärds lönsamhet förutsätter att åtgärden
ännu inte har påbörjats eller genomförts. Syftet med ifrågavarande
överväganden är nämligen att för sökandena klargöra den ekonomiska bärigheten
av en åtgärd och därmed få vederbörande att avstå från eventuellt
förlustbringande investeringar. I princip bör därför enligt utredningen kreditgaranti
inte lämnas för åtgärder, som påbörjats eller genomförts. Det
finns emellertid enligt utredningens uppfattning starka skäl för att nämnda
princip i vissa fall jämkas i fråga om kreditgarantier på fiskets område.
Utredningen framhåller, att kreditgarantier inom fisket i betydande utsträckning
måste lämnas i samband med åtgärder, vilka måste genomföras
omedelbart. I sådana fall bör enligt utredningen kreditgaranti kunna utgå
även om åtgärden redan påbörjats eller genomförts. Förutsättningen för
att kreditgaranti beviljas bör dock vara att anmälan om åtgärden redan innan
den genomförs görs till lantbruksnämnden i vederbörande län och att
därvid anges den ungefärliga kostnaden för åtgärden och det belopp för vilket
kreditgaranti senare kommer att sökas. En fullständig ansökan om kreditgaranti
bör därefter utan dröjsmål inlämnas. Om anmälan om åtgärden
inte har skett på angivet sätt bör enligt utredningens uppfattning kreditgaranti
inte lämnas. Anmälan om att en åtgärd kommer att genomföras bör
dock samtidigt inte innebära att kreditstödet till en sådan åtgärd prioriteras
framför andra åtgärder till vilka garanti söks.
Kreditgarantier för förvärvslån vid byte av båt bör enligt utredningen
inte utgå om ny båt redan beställts eller om köpet av en begagnad båt redan
har kommit till stånd. Det kan dock i vissa fall uppstå en situation då ett
gynnsamt tillfälle till köp kräver ett snabbt avgörande. I sådana fall bör enligt
utredningens förslag kreditgaranti kunna utgå även sedan köpet genomförts,
dock under förutsättning att anmälan om köpet har gjorts på förut
angivet sätt.
Utredningen framhåller, att om det förut nämnda konsolideringsstödet
begränsas till åtgärder under innevarande budgetår kan följden bli att effekten
av det hittillsvarande stödet delvis går förlorad. Utredningen föreslår
därför, att konsolideringsstöd även lämnas budgetåret 1970/71. Detta
stöd bör då ges inom ramen för det system med statliga kreditgarantier,
som föreslagits. Garantier för konsolideringslån bör således lämnas för
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
långfristiga lån som tas för att ersätta kortfristiga skuldförbindelser, för
lån som i samband med konsolidering krävs som driftskapital samt i de fall
där så är påkallat för att ersätta nuvarande borgensförbindelser.
Utredningen anser, att kreditgarantier för konsolideringsändamål bör utgå
endast efter att varje enskild låntagares ekonomiska förhållanden
grundligt har kartlagts och i samband med att en genomgripande sanering
av vederbörandes ekonomi kommer till stånd. Ifrågavarande kartläggning
och sanering bör genomföras i samarbete med de kreditinrättningar, vilka
i ett enskilt fall står som långivare till det av konsolideringen berörda fiskeföretaget.
Av dessa kreditinrättningar bör härvid fordras att deras långivning
utformas så att fiskeföretaget efter lånesaneringen vid normala fångstresultat
kan bära utgående amorteringar och räntor, lämna den på båten
sysselsatta arbetskraften en rimlig arbetsinkomst samt dessutom ha en viss
ekonomisk reserv för oförutsedda utgifter.
Utredningen föreslår, att amorteringstiden för statliga fiskerilån kan förlängas
för sådana fiskeföretag, som är föremål för konsolidering. Det bör
sålunda kunna medges att amorteringstiden för statliga fiskerilån i konsolideringsfall
förlängs till 20 år räknat från den ursprungliga lyftningsdagen
för varje lån. Härvid bör dock självfallet gälla den allmänna princip, som
av utredningen föreslagits i samband med kreditgarantier, nämligen att
amorteringstiden inte bör överstiga den ekonomiska livslängden för en investering.
Utredningen anser, att någon särskild ram inte bör fastställas för kreditgarantier
i samband med konsolideringsåtgärder utan föreslår att en gemensam
garantiram bör gälla för samtliga kreditgarantier på fiskets område.
Denna garantiram bör enligt utredningens uppfattning för budgetåret
1970/71 fastställas till 30 milj. kr.
Remissyttrandena
Utredningens förslag om statliga kreditgarantier på fiskets område tillstyrks
i princip eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Statskontoret anser dock, att räntekostnaderna särskilt för fiskare på sydoch
ostkusten blir större vid kreditgarantier än vid nuvarande låneverksamhet
och att därför främst för mindre investeringar lån ur fiskerilånefonden
bör bibehållas. Sveriges fiskares riksförbund anför, att utredningens
förslag kommer att medföra stora olägenheter för fisket. Riksförbundet
förordar att statliga fiskerilån bibehålls med de lånevillkor som gällde för
budgetåret 1969/70 samt att de investeringar, som behöver göras utöver beviljade
fiskerilån, täcks med statlig kreditgaranti. Svenska bankföreningen
anser, att nuvarande fiskerilån inte bör ersättas med statliga kreditgarantier.
När det gäller utformningen av kreditgarantisystemet berörs frågan om
säkerhet för kreditgarantilån av flera remissinstanser. Statens jordbruks
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
nämnd understryker, att kravet på säkerhet inte bör ställas så högt att syftet
med garantigivningen förfelas. Nämnden anser det väsentligt att i samband
med varje låneärende reellt prövas investeringens ändamålsenlighet
med hänsyn till de fiskeripolitiska riktlinjerna i fråga om bl. a. produktionens
volym och inriktning. Lantbruksstyrelsen framhåller, att frågan om
säkerhet för fiskerikrediter inte torde — med hänsyn till det i och för sig
befogade kravet på att inteckningssäkerhet förstärks med borgen — kunna
lösas på ett tillfredsställande sätt, om inte möjlighet öppnas att i vissa fall
helt eller delvis efterge kravet på tillfredsställande lånesäkerhet. Fiskeristyrelsen
påpekar, att en övergång till statliga kreditgarantier inte i och för
sig medför bortfall av behovet av borgen som säkerhet för investeringar i
fisket. Statskontoret anför, att garantigivningen genom företagarföreningarna
numera innefattar en särskild risktäckningsprocent och att en sådan
synes motiverad även på fiskets område. Statskontoret ifrågasätter vidare
riktigheten av att vid fiskets låneverksamhet medge viss tids amorteringsfrihet.
Pdksgäldskontoret anser, att utredningens förslag innebär en uttunning
av säkerhetskravet, men framhåller samtidigt att förlustriskerna inte behöver
bli alltför stora då garantiärendena förutsätts bli föremål för en noggrann
prövning. Sveriges fiskares riksförbund förutsätter, att säkerhet inte
skall utgöras av borgen från tredje man utan av någon annan säkerhet.
Lantbruksstyrelsen anser, att det inte bör vara uteslutet att företag, som
har fått konsolideringslån under budgetåret 1969/70, också får garanti för
lån, som kan komma att behövas för sanering av ogynnsamma långfristiga
krediter med kortare löptid än som är skäligt i jämförelse med förslitningstiden.
När lånegaranti för konsolidering skall medges, måste enligt styrelsen
beaktas att tidigare beviljade fiskerilån kan ha lämnats mot säkerhet
både i båt och i form av borgen. Om amorteringstiderna på fiskerilån skall
ändras i samband med konsolideringsstödet, krävs enligt styrelsen medgivande
av borgensmännen. Vid sanering av ett företags ekonomi bör fiskeristvrelsen,
om sådant medgivande inte kan erhållas, ändå kunna förlänga
amorteringstiden även för sådana lån och därvid kunna avstå från att kräva
borgenssäkerhet. Styrelsen anser, att detta bör gälla också i de fall, där
landstinget i Göteborgs och Bohus län står för delcredereansvaret. Fiskeristyrelsen
ifrågasätter om inte landstinget i Göteborgs och Bohus län generellt
bör friskrivas från delcredereansvar för fiskerilån, som tidigare förmedlats
av landstinget.
Frågan om administrationen av stödåtgärderna berörs av bl. a. fiskeristyrelsen
och lantbruksstyrelsen. Fiskeristyrelsen anser det nödvändigt att såväl
styrelsen som lantbruksnämnderna eller åtminstone vissa av dessa får
en permanent organisation för att bemästra fiskets investeringsfrågor och
föreslå att de sakkunniga, som nyligen tillsatts för att utreda den lokala
fiskeriadministrationens uppgifter och organisation, får i uppdrag att
skyndsamt utarbeta förslag till såväl regional som central organisation för
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
handläggningen av fiskets investeringsstöd. Även lantbruksstgrelsen anser,
att nämnda sakkunniga bör uppmärksamma de problem, som uppstår i
samband med administrationen av lånegarantiärenden.
Sveriges jordbrukskasseförbund framhåller, att bottenlån på fartyg inte
kan få någon större omfattning och att kreditgarantierna därför måste kunna
omfatta den allra största delen av förvärvssumman. Enligt förbundets
uppfattning är därför den av utredningen föreslagna garantiramen för
knappt tillmätt. Förbundet anser vidare, att en överenskommelse bör träffas
med alla berörda kreditinstitut om räntan på garantilånen till fisket och
att de fiskare, som innehar orationella och inte lönsamma fartyg bör erhålla
någon form av avvecklingsstöd.
Reglering av priserna på fisk m. in.
Huvuddragen av fiskets prisreglering
Prisregleringen på väst- och sydkusten innebär, att minimipriser fastställs
på de viktigaste fiskslagen. Härigenom möjliggörs för fiskarna att få
ut lägst dessa priser för den fisk, som säljs till konsumtion inom landet eller
för export till sådana länder där införseln inte är centraliserad. Den
fisk, som inte kan säljas till fastställda minimipriser, övertas av en särskild
prisregleringsförening, Svensk fisk. Den övertagna fisken säljs för export
till länder med centraliserad införsel eller inom landet till djurföda eller
beredning av fiskmjöl. För denna verksamhet tillförs föreningen medel
från jordbruksnämndens prisregleringskassa för fisk.
För fisk, som övertagits av föreningen Svensk fisk, utbetalas till fiskaren
ett s. k. garantipris. På sydkusten utbetalas dessutom ett prisutjämningsbidrag
med visst belopp per kg djupfryst torskfilé.
På ostkusten utgår stödet till strömmingsfisket under en sexårsperiod
räknat fr. o. m. den 1 juli 1966, med årliga belopp f. n. lägst 158 400 kr. och
högst 352 000 kr. Stödet utgår enligt regler, som gäller för hela perioden.
Stödet finansieras med medel från prisregleringskassan för fisk, varvid
prisregleringen och därmed sammanhängande åtgärder administreras av en
särskild förening, Ostkustens prisregleringsförening, och omhänderhas närmast
av producentkooperativa fiskförsäljningsföreningar.
För att bestrida kostnaderna för regleringsvei''ksamheten på väst- och
sydkusten erhåller föreningen Svensk fisk budgetåret 1969/70 ett belopp
motsvarande de prisregleringsavgifter som under budgetåret tillförs statens
jordbruksnämnds prisregleringskassa för fisk. Regleringsföreningen tillförs
vidare under ifrågavarande budgetår även ett belopp motsvarande de
ränteinkomster, som under budgetåret uppbärs av prisregleringskassans
medel. Avdrag sker härvid för det belopp som utgår i stöd till strömmingsfisket
samt det belopp varmed vissa särskild kostnader överstiger prisregleringskassans
inkomster av införselavgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
17
Prisregleringsavgifterna erläggs av förstahandsuppköpare av fisk m. fl.
avgift tas upp på såväl svenskfångad som importerad saltvattensfisk. Bestämmelser
om avgiften finns meddelade i förordningen den 30 maj 1952
(nr 320, omtryckt 1966: 180) om prisregleringsavgift för fisk, in. m. Principen
är i fråga om fisk som prisregleras att avgift endast tas ut för sådan
fisk som säljs till lägst statligt minimipris. När det gäller fisk som inte
prisregleras utgår avgift om fisken inte bevisligen säljs för annat ändamål
än för att förbrukas som människoföda. Avgiften utgår fr. o. m. den 1 september
1963 med 3 %.
Under budgetåret 1968jc69 förfogade föreningen Svensk fisk över sammanlagt
2,8 milj. kr. för den löpande prisregleringsverksamheten, varav
2,2 milj. kr. från prisregieringskassan för fisk och återstoden ränteinkomster
på medel som tillfördes föreningen i samband med dess tillkomst. Av
beloppet på 2,2 milj. kr. utgjordes närmare 1,7 milj. kr. av under året influtna
prisregieringsavgifter och 0,5 milj. kr. av ränteinkomster på prisregleringskassans
medel. Det ekonomiska resultatet för verksamhetsåret 1968/
69 utvisade att det för året tillgängliga beloppet av 2,8 milj. kr. inte räckte
till för att bestrida utgifterna för verksamheten. För året redovisades sålunda
en förlust på 125 000 kr. som täcktes av medel i föreningens konjunkturutjämningsfond.
Fondens behållning vid verksamhetsårets slut uppgick
— efter det förlusten täckts — till 11,4 milj. kr. I fondens behållning
ingick härvid 274 000 kr. som vid budgetårets slut inte utnyttjats av ett i
särskild ordning beviljat anslag för att förbättra marknadsföringen på fiskets
område.
För budgetåret 1969/70 tillfördes föreningen Svensk fisk för den löpande
verksamheten ytterligare inkomster, som inflyter till regleringskassan genom
att fr. o. m. den 1 juli 1969 prisregleringsavgift återinfördes på vissa
fiskslag. Denna merinkomst för föreningen beräknades till omkring 1,5
milj. kr. Å andra sidan förutsattes att en viss inkomstminskning för föreningen
kommer att ske genom bortfall av ränteinkomster på i prisregleringskassan
innestående medel. Enligt beslut av 1969 års riksdag skulle
nämligen av prisregieringskassans behållning 5 milj. kr. under budgetåret
1969/70 få användas för s. k. konsolideringslån till fiskare som på grund av
särskilda förhållanden hade råkat i likviditetssvårigheter. Vidare har av
kassans medel 1 milj. kr. under året tillförts föreningen Svensk fisk för avsättningsfrämjande
åtgärder. Det för prisregleringsverksamheten disponibla
beloppet beräknas inte komma att understiga 4,7 milj. kr. — Behållningen
i prisregleringskassan den 31 december 1969 utgjorde 22,3 milj. kr.
Statens jordbruksnämnd
Genom beslut den 3 oktober 1969 uppdrog Kungl. Maj :t åt jordbruksnämnden
att efter samråd med fiskprisutredningen samt överläggningar
med fiskets förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens konsumentde
-
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
legation framlägga förslag till de åtgärder som bör vidtas av Kungl. Maj :t
i fråga om prisregleringen av fisk för tiden efter den 30 juni 1970. I förut
nämnd skrivelse har jordbruksnämnden — sedan nämnden bl. a. utvecklat
vissa principer som får anses gälla för avvägningen av minimi- och garantipriser
— lagt fram förslag beträffande reglering av priserna på fisk under
budgetåret 1970/71, m. m.
Jordbruksnämnden anger, att fiskets förhandlingsdelegation vid överläggningarna
har lagt fram förslag om att de för budgetåret 1969/70 fastställda
grunderna för finansieringen av prisregleringen skall gälla även
budgetåret 1970/71 samt att dessutom föreningen Svensk fisk genom bidrag
från prisregleringskassan skall kompenseras för det bortfall av ränteinkomster
som sker genom att medel ur kassan enligt beslut av 1969 års riksdag
tas i anspråk för konsolideringslån med uppskjuten räntebetalning.
Förhandlingsdelegationen har vidare föreslagit, att till prisregleringskassan
för fisk skall intill ett belopp av 1 milj. kr. överföras de fettvaruavgifter,
som utgår vid härdning av sillolja av inhemsk råvara med avdrag för
vad som kan beräknas restitueras för exportvara. Ett belopp motsvarande
de fettvaruavgifter, som överförts till prisregleringskassan, skall enligt förslaget
tillföras föreningen Svensk fisk för den löpande verksamheten under
året. Förhandlingsdelegationen har slutligen även föreslagit, att prisregleringsavgift
skall införas på horngädda, skrubba och rödspätta som förs i
land på sydkusten för att möjliggöra för föreningen Svensk fisk att vid behov
fastställa minimi- och garantipriser för dessa fiskslag.
Nämnden anför, att det mot bakgrunden av aktuella fångst- och avsättningsförhållanden
kan ifrågasättas om behov överhuvudtaget föreligger av
att ökade medel tillförs föreningen Svensk fisk för dess verksamhet. Härvid
bör enligt nämnden särskilt beaktas, att avsättningsläget för fisket under
senare tid avsevärt förbättrats. Nämnden erinrar också om att importminimipriser
för frysta torsk- och koljafiléer enligt Kungl. Maj ds beslut den 19 december
1969 införts fr. o. m. den 1 januari 1970.
Den prisuppgång, som kan noteras, har emellertid endast gällt kortare tid
och priserna har ännu inte stabiliserats på en högre nivå. Nämnden har
därför inte motsatt sig fiskets förhandlingsdelegations önskemål att de för
innevarande regleringsår fastställda grunderna för finansieringen av prisregleringen
— med viss i det följande närmare angiven modifikation föranledd
av rådande brist på islandssill — förlängs att gälla även för budgetåret
1970/71 och att dessutom fr. o. m. den 1 juli 1970 genomförs de övriga förslag
av fiskets förhandlingsdelegation, som angetts i det föregående. Detta
innebär enligt nämnden, att föreningen Svensk fisk budgetåret 1970/71 kan
komma att förfoga över drygt 6 milj. kr. för den löpande verksamheten, medan
enligt vad som beräknats inom nämnden en ram av omkring 4 milj. kr.
skulle vara tillräcklig för erforderliga stödåtgärder under nästa budgetår.
Emellertid får enligt nämnden förutsättas, att prisregleringsverksamheten
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1970
19
bedrivs i enlighet med gällande principer för avvägningen av minimi- och
garantipriserna och att regleringsverksamheten inte påverkas av att medelstillgången
överstiger behovet. Förslaget innebär således enligt nämnden
att medlen — i den utsträckning de inte behöver tas i anspråk — överförs
från prisregleringskassan till föreningen Svensk fisks konjunkturutjämningsfond.
Medlen står då alltjämt till förfogande för prisreglering. Enligt
grunderna för regleringen får fondmedel förbrukas endast om oförutsedda
förhållanden så påkallar.
Nämnden anger, att dess ställningstagande har skett efter samråd med
fiskprisutredningen och att överläggningar har hållits även med konsumentdelegationen,
som inte framställt någon erinran.
Nämnden anför, att fiskets förhandlingsdelegation även framställt önskemål
om att nuvarande prisregleringsavgift för såväl svenskfångad som
importerad fisk skall höjas från 3 till 5 %. Enligt nämndens mening kan på
längre sikt en sådan höjning vara värd att övervägas. I samband därmed
bör enligt nämnden också prövas frågan om att belägga landningarna i utlandet
med avgift. Spörsmålen bör enligt nämnden i första hand behandlas
av fiskprisutredningen. Fiskets förhandlingsdelegation har också förklarat
sig vara införstådd härmed.
I enlighet med nu gällande samt för budgetåret 1970/71 föreslagna grunder
för regleringsverksamhetens finansiering skall Svensk fisk tillföras belopp
motsvarande bl. a. de prisregleringsavgifter som under resp. budgetår
tillförs prisregleringskassan för fisk. Detta innebär självfallet inte något
hinder för nämnden att i enlighet med bestämmelserna i förordningen den
30 maj 1952 (nr 320; ändrad 1966: 180) meddela befrielse, helt eller delvis,
från skyldighet att erlägga prisregleringsavgift samt att helt eller delvis
medge återbäring av sådan avgift eller förordna om avkortning därav.
Nämnden anför, att frågan om befrielse från eller restitution av prisregleringsavgift
för viss beredd sill nyligen aktualiserats genom framställning
av Sveriges saltsillförening samt Konservfabrikernas förening. Enligt nu
gällande bestämmelser utgår prisregleringsavgift på saltad, sockersaltad eller
kryddad sill med undantag för islandssill. Föreningarna har enligt
nämnden hänvisat till att bestämmelsen är avpassad för normala förhållanden
då den alldeles övervägande delen av importen utgörs av islandssill.
Under år 1969 har emellertid fångsten av islandssill helt uteblivit. Industrin
har därför fått söka skaffa andra råvaror för sin verksamhet, vilket resulterat
i att en omfattande import redan skett av andra sillsorter än islandssill.
Då prisregleringsavgift utgår för dessa sillsorter har föreningarna till
nämnden framfört önskemål om att importen av salt, sockersaltad eller
kryddad sill samt inköp av sill för tillverkning av sådan beredd vara befrias
från avgift samt att restitution medges av sådana avgifter, som redan erlagts.
Jordbruksnämnden har ännu inte tagit ställning till förut nämnda önske -
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
mål. Oavsett om avgiftsbefrielse eller restitution sker eller inte bör enligt
nämnden för budgetåret 1970/71 den merinkomst av inflytande prisregleringsavgifter
på avgiftsbelagd sill, som beror på användning av sådan sill i
stället för avgiftsfri islandsill, intill ett belopp av 800 000 kr. tillföras prisregleringskassan
för fisk och således inte tillfalla föreningen Svensk fisk.
Fiskets förhandlingsdelegation har enligt nämnden förklarat sig införstådd
härmed. Vid ett restitutionsförfarande för beredd sill kan det visa sig
opraktiskt att islandssill är undantagen från avgiftsbeläggningen. Nämnden
anhåller därför om bemyndigande alt, så befinnes lämpligt, införa
prisregleringsavgift även på islandssill.
Jordbruksnämnden anhåller om bemyndigande att med de ändringar,
som föranleds av bifall till förut nämnda förslag, under budgetåret 1970/71
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder som nu tillämpas ta upp
regleringsavgifter på fisk och besluta om att utbetala medel ur prisregleringskassan
för att upprätthålla fiskprisregleringen.
Importen och exporten av fisk och fiskprodukter regleras genom kungörelsen
den 14 mars 1947 (nr 82, omtryckt 1954: 605 och senast ändrad
1961: 368) angående allmänt importförbud samt förordningarna den 5 juni
1953 (nr 372) angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur
och (nr 374) angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk och
skaldjur in. m. Förordningarna gäller tills vidare enligt kungörelser den 26
april 1967 (nr 136 resp. 137). Även i fråga om import- och exportregleringen
av fisk anser nämnden, att regleringen under budgetåret 1970/71 bör anordnas
i huvudsak enligt de grunder, som har gällt under innevarande budgetår.
Detta innebär bl. a. fortsatt bemyndigande för nämnden att föreskriva
att exporten till länder med centraliserad import skall ske genom föreningen
Svensk fisk och att — inom ramen för gällande internationella
bindningar — reglera importen av fisk i den omfattning som är nödvändig
för att upprätthålla prisregleringssystemet. Nämnden erinrar också om att
med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1969 vid årsskiftet införts
dels minimipriser och licenstvång vid införsel av fryst filéad torsk och
kolja och dels minimipriser vid utförsel av fryst filéad rödspätta, torsk och
kolja till Storbritannien.
Fullmäktige i riksbanken föreslås få bemyndigande att även under budgetåret
1970/71 ställa garantier för lån i Sveriges kreditbank mot gängse
ränta åt föreningen Svensk fisk intill ett belopp av 5 milj. kr. jämte ränta.
Vidare bör behållningen i prisregleringskassan för fisk på villkor, som fastställts
av Kungl. Maj:t genom beslut den 3 september 1954 och den 11 april
1958, under budgetåret 1970/71 få användas för lån till föreningen Svensk
fisk för att tillfälligt finansiera krediter för försäljning av fisk på export.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 maj 1968 har föreningen Svensk fisk
i särskild ordning tilldelats 500 000 kr. från prisregleringskassan för att
förbättra marknadsföringen på fiskets område. Av detta anslag kvarstod
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1970
21
outnyttjat vid ingången av innevarande budgetår ett belopp av 274 000 kr.
Genom prisregleringsbeslutet för innevarande budgetår har föreningen vidare
tilldelats dels 1 milj. kr. för att främja avsättningen av saltsjö- och insjöfiskets
fångster och dels 200 000 kr. för upplysningsverksamheten på fiskets
område. Till föreningen har därmed överflyttats den verksamhet, som
tidigare handhafts av centralnämnden för fiskpropaganda. Även ostkustoch
insjöfiskets intressen beaktas när ifrågavarande medel används. I enlighet
med önskemål som framförts av fiskets förhandlingsdelegation bör
enligt jordbruksnämnden hinder inte möta att föreningen Svensk fisk för
ifrågavarande ändamål använder även medel som anslås för den löpande
regleringsverksamheten.
För att bestrida kostnaden under budgetåret 1970/71 för befattningen
som fiskexportrepresentant kan enligt nämnden beräknas att samma belopp
behöver tas i anspråk som det som anvisats för budgetåret 1969/70 eller
115 000 kr. För kvalitetskontrollen av svenska fiskvaror kan komma att
erfordras ett något högre belopp än det som anslagits under de senaste åren
eller 70 000 kr. Nämnden anhåller om bemyndigande att under nästa budgetår
för ifrågavarande ändamål använda under året inflytande införselavgifter
och — i den mån dessa inte förslår — ränteinkomster från prisregleringskassan
till erforderligt belopp.
Nytt fiskeriundersökningsfartyg
Nuvarande förhållanden m. m.
För biologiska undersökningar, hydrografiska observationer och mätningar
samt praktiska fiskeförsök m. m. har fiskeristyrelsen till sitt förfogande
tre statliga fiskeriundersökningsfartyg. Dessa är Skagerak, byggt år
1933 och med en bruttodräktighet av 469 registerton, Thestis, byggt åren
1959—60 och med en bruttodräktighet av 165 registerton samt Eystrasalt
som är byggt år 1937 och har en bruttodräktighet av drygt 72 registerton.
Av dessa är Skagerak färdigt för utrangering om ett par år. Fartygets användbarhet
har på senare år begränsats av dess dåliga stabilitetsegenskaper
som gjort att det inte får användas på Nordsjön. De båda andra fartygen
bedöms kunna vara i bruk ytterligare 15—20 år. För vissa iståndsättningsarbeten
på Eystrasalt ställde Kungl. Maj :t den 30 oktober 1969 ett belopp
av 200 000 kr. till fiskeristyrelsens förfogande.
Den totala expeditionskapaciteten hos de tre nuvarande fartygen är mellan
600—700 expeditonsdygn per år. Fiskeristyrelsen tar för egen del i anspråk
60—70 % av expeditionstiden. Resten utnyttjas av andra verk, universitetsinstitutioner
m. fl.
Den 27 november 1964 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen att efter
samråd med sjöfartsstyrelsen inkomma med bl. a. förslag till byggnadspro
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
gram för ett nytt fiskeriundersökningsfartyg. I skrivelse den 29 mars 1967
lade styrelsen, efter nyss nämnt samråd, fram förslag till byggnadsprogram
för ett sådant fartyg. Därvid beräknades byggnadskostnaderna till 7,5
milj. kr. och driftskostnaderna till drygt 0,9 milj. kr. per år. Den 6 september
1967 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen att låta utföra projektering
av ett nytt fiskeriundersökningsfartyg samt att därefter, efter samråd med
sjöfartsstyrelsen, underställa ärendet Kungl. Maj :ts förnyade prövning. Vid
dimensioneringen och konstruktionen av fartyget skulle eftersträvas att lönekostnaderna
och övriga kostnader för fartygets drift vid ett utnyttjande av
detta i samma omfattning som f. n. gällde för Skagerak inte blev större än
motsvarande kostnader för Skagerak.
Fiskeristyrelsen
Efter anbudsförfrågan genom särskild skrivelser uppdrog fiskeristyrelsen
åt det norska företaget AB Ankerconsult att projektera det nya fiskeriundersökningsfartyget.
Direktiven för projekteringen utarbetades av en
särskild arbetsgrupp inom fiskeristyrelsen. Projektet färdigställdes våren
1969 efter arbetsgruppens direktiv. Därefter har samråd ägt rum med sjöfartsverket.
Styrelsen har underställt ärendet Kungl. Maj :ts prövning genom
att överlämna projekteringshandlingarna och lämna vissa kompletterande
upplysningar. Härav framgår bl. a. följande.
Dimesionerna för det nya fartyget uppges till längd 61,25 in, bredd 11,70
m och djupgående 4,90 m. Vid utformningen av fartyget har speciell vikt
fästs vid dess stabilitet även under svåra sjö- och vindförhållanden och med
allmän utgångspunkt att fartyget skall uppehålla sig i Östersjön samt Nordsjön
och angränsande delar av Atlanten under längre sammanhängande
tidsperioder. Vidare har fartyget utformats så att det är lämpat för alla
förekommande biologiska och hydrografiska undersökningar av betydelse
inom fiskeristyrelsens verksamhetsområde. Fartygets användbarhet för
statens naturvårdsverks undersökningar rörande vattenföroreningar har
också särskilt beaktats. Fartygets utrymmen medger att 12—13 personer
kan följa med utöver besättningen. Marschfarten blir 14,5 knop och aktionsradien
vid denna fart ca 7 000 nautiska mil.
Personalbehovet för driften av fartyget beräknas till i början 18 man och
därefter 17 man vilket är en man mindre än på Skagerak. Driftskostnaderna
beräknas preliminärt till 725 000 kr. per år, varav 525 000 kr. utgör lönekostnader.
Anskaffningskostnaderna väntas kunna hållas inom en ram av
10 milj. kr. Beloppet bör anvisas på särskilt reservationsanslag budgetåren
1970/71 och 1971/72. Driftskostnaderna blir aktuella tidigast under budgetåret
1971/72 och bör då täckas under vederbörliga poster i anslaget till
fiskeristyrelsen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1970
23
Remissyttrandena
Sjöfartsverket har inget att erinra mot projektet i stort. Verket har därvid
bedömt projektet enbart ur fartygst ekni sk synpunkt och vidare reserverat
sig vad gäller skrovutformning och stabilitetsegenskaper som inte kunnat
prövas. Detta bör enligt verket kunna göras vid en vidareutveckling av
projektet fram till vad som bör läggas till grund för infordran av anbud.
Den planerade bemanningen bedöms vara tillräcklig och kostnadsberäkningen
realistisk. Sammanfattningsvis tillstyrker sjöfartsverket förslaget
till principbeslut och medelsanvisning.
Statens naturvårdsverk finner det föreslagna fartyget vara väl dimensionerat
och disponerat för att tillgodose olika berörda intressen. Verket föreslår
viss komplettering av utrustningen bl. a. i sanitärt avseende. Vidare
understryks vikten av att fartygets verksamhet planeras relativt långsiktigt
med hänsyn till olika intressen. Sveriges fiskares riksförbund tillstyrker
förslaget och understryker önskvärdheten av att fartyget färdigställs snarast
möjligt.
Statskontoret betonar vikten av att full samstämmighet nås i alla tekniska
och ekonomiska frågor. Riksrevisionsverket pekar bl. a. på att taxor för
fartygets verksamhet bör finnas fastställda när fartyget sätts i drift.
Departementschefen
Under 1950-talet steg fångstmängden inom svenskt saltsjöfiske med över
två femtedelar och värdet av fångsten ökade ännu starkare. Den stigande
produktionen hänförde sig främst till västkusten samt i viss utsträckning
till sydkusten. Även under början av 1960-talet fortsatte totalfångsten att
öka. Utvecklingen präglades under detta decennium i första hand av ett
alltmer omfattande sillfiske i Nordsjön, varvid fångsterna i huvudsak fördes
i land utomlands, främst Danmark. Under de senaste åren har den
gynnsamma fångsttrenden brutits och totalfångsten vid svenskt saltsjöfiske
har minskat. I första hand har minskningen hängt samman med att fångsterna
av den större sillen — västkustfiskets viktigaste fångstobjekt — i
stor utsträckning uteblivit. I stället har sillfångsteima mer och mer utgjorts
av blandsill och mindre sill, vilket också medfört sänkta medelpriser. Det
försämrade avsättningsläget har också lett till ekonomiska svårigheter för
fiskarna såväl på västkusten som på andra kuststräckor.
Det bör observeras, att den tidigare produktionsstegringen och den ökade
exporten uppnåddes genom betydande investeringar i nya båtar och redskap.
Härmed blev också svenskt fiske alltmer känsligt för svängningar i
fångst- eller avsättningsförhållandena. Så länge båtarna var mindre och investeringarna
små behövde tillfälliga bakslag i fråga om fångst eller avsättning
inte leda till några omedelbara svårigheter. Då numera ett omfattande
24
Kiingl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
kapital måste amorteras och de löpande driftskostnaderna också är betydande,
kan svårigheter för fisket snabbt uppstå vid dåliga fångstresultat eller
om efterfrågan minskar.
Olika statliga stödåtgärder har på senare år vidtagits för att hjälpa fisket
att övervinna de aktuella svårigheterna. Utgångspunkten för dessa åtgärder
har varit att hindra att den ekonomiska grundvalen skulle rubbas
för en näringsgren som i och för sig är välutrustad för en effektiv och rationell
produktion. För att stabilisera läget har bl. a. ökade medel ställts till
förfogande för den prisreglering, som tillämpas på fiskets område, och vidare
har nyligen minimipriser införts vid import av vissa frysta fiskfiléer.
På lånesidan har åren 1968 och 1969 anstånd lämnats med betalning av
räntor och amorteringar på lån från fiskerilånefonden och vidare har särskilda
konsolideringslån lämnats som stöd för fiskare vilka har råkat i likviditetssvårigheter.
Med verkan fr. o. m. innevarande budgetår har även införts
ett särskilt omställningsstöd till fiskare. För att öka avsättningen av
fisk står budgetåret 1969/70 sammanlagt 1,2 milj. kr. till förfogande för
marknadsfrämjande åtgärder och försäljningsstimulerande upplysningsverksamhet.
Som framgår av det föregående har de statliga insatserna på fiskets område
väsentligt vidgats och effekten av de försämrade avsättningsförhållandena
har därmed kunnat motverkas. Läget inom fisket präglas dock fortfarande
av svårigheter av speciell karaktär och det är enligt min mening
nödvändigt, att särskilda stödåtgärder såväl inom ramen för fiskets prisstöd
som i andra former vidtas även i fortsättningen. Det är härvid av vikt,
att åtgärderna inom fiskeripolitikens olika sektorer utformas enligt samma
grundläggande principer. Jag anser det därför angeläget, att ett principiellt
mål fastslås för fiskeripolitiken så att de åtgärder, som vidtas för att lösa
aktuella problem, inte kommer att strida mot de långsiktiga strävandena
inom fisket.
Målet för fiskeripolitiken bör vara att genom marknads- och strukturpolitiska
åtgärder skapa stabila ekonomiska förhållanden för ett fiske, som är
väl anpassat till avsättningsmöjligheterna på den svenska marknaden och
vid export. När det gäller marknadsåtgärder bör såsom utredningen föreslagit
förhållandena inom landet stabiliseras dels genom prisreglerande åtgärder,
dels genom åtgärder som allmänt stimulerar avsättningen av fisk. När
marknadsåtgärder utformas bör beaktas att de inte leder till en fångstutveckling,
som står i strid med strävandena på strukturområdet. Marknadsåtgärderna
bör vidare på kort sikt utformas så att marknadsläget för olika
fiskslag på bästa sätt utnyttjas. De strukturpolitiska åtgärderna bör syfta
till att rationaliseringen inom svenskt fiske främjas bl. a. genom att möjligheter
skapas att på rimliga villkor finansiera investeringar i fisket. Genom
åtgärder på strukturområdet bör fångstmöjligheterna inom svenskt
fiske i största möjliga mån tas till vara samtidigt som fångstkapaciteten
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1970 25
hålls inom de gränser, som ges av möjligheterna till en lönsam avsättning
på längre sikt.
Vid utformningen av fiskeripolitiken träder såsom framgår av det föregående
fiskets strukturfrågor och finansieringen av fiskets investeringar i
förgrunden. Starka skäl talar härvid enligt min mening för att investeringarna
i fisket framdeles får samma stöd som nu utgår bl. a. på jordbruksoch
trädgårdsområdet. Detta innebär, att stödet i enlighet med utredningens
förslag bör lämnas genom att statliga kreditgarantier ställs för de lån, som
tas i allmänna kreditinrättningar för att finansiera fiskets investeringar.
Genom sådana kreditgarantier underlättas strävandena att åstadkomma rationella
och stabila fångstförhållanden inom fisket. Sålunda möjliggörs dels
rationaliseringsåtgärder vid den nuvarande fiskeflottan, dels en nödvändig
förnyelse av denna flotta.
Jag har i det föregående framhållit, att speciella svårigheter fortfarande
kännetecknar fiskets ekonomiska läge. Mot denna bakgrund är det enligt
min mening nödvändigt att finansieringsstödet under nästa budgetår utformas
med sikte på att under de rådande exceptionella förhållandena så
långt möjligt hjälpa till att lösa de aktuella problemen. När det gäller finansieringen
under nästa budgetår bör stödet inriktas främst på att möjliggöra
att den nuvarande fiskeflottan produktionstekniskt rationaliseras
och effektiviseras samt att en fortsatt konsolidering av de ekonomiska förhållandena
vid fiskeföretagen kommer till stånd.
Sveriges fiskares riksförbund har i sitt yttrande över fiskprisutredningens
förslag starkt understrukit betydelsen för fiskets investeringar av den
i förhållande till marknadsräntan lägre räntan för lån från fiskerilånefonden.
Enligt min mening bör fördelar med ett stöd genom låg ränta avvägas
mot fördelarna hos andra stödformer. Med hänsyn till dagens speciella svårigheter
inom fisket och i avvaktan på resultatet av fiskprisutredningens
fortsatta arbete, som enligt vad jag erfarit gäller bl. a. en avvägning mellan
olika stödformer, bör statliga fiskerilån för rationaliseringsändamål utgå
enligt nu gällande bestämmelser även under budgetåret 1970/71. Låneramen
bör fastställas till 9 milj. kr. Vid bifall till mitt förslag beräknar jag att
för nästa budgetår behövs ett kapitaltillskott till fiskerilånefonden av 1
milj. kr.
I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag att konsolideringsåtgärder
behöver vidtas inom fisket även under budgetåret 1970/
71. Det är uppenbart, att ekonomin hos många fiskeföretag är så hårt
trängd att förbättrade inkomster först efter någon tid kan medföra att det
finansiella läget åter stabiliseras. För många fiskare blir följaktligen likviditetsläget
ännu en tid pressat och de kan även vid kortvariga avbräck i
avsättningen komma i en ekonomiskt ohållbar situation. Konsolideringsstöd
bör följaktligen lämnas budgetåret 1970/71 och utgå i form av statliga
kreditgarantier för konsolideringsändamål. Dessa kreditgarantier bör läm
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
nas efter en grundlig kartläggning av den enskilde låntagarens ekonomiska
förhållanden och i samband med att en genomgripande sanering av vederbörande
företags ekonomi kommer till stånd. Denna verksamhet bör genomföras
i samarbete med de kreditinrättningar, vilka i det enskilda fallet
står som långivare till det av konsolideringen berörda fiskeföretaget.
Någon maximigräns för kreditgarantier i samband med konsolidering av
de ekonomiska förhållandena vid ett fiskeföretag bör enligt min mening
inte uppställas. Sådana kreditgarantier bör om det på grund av särskilda
förhållanden anses påkallat kunnat utgå även till låntagare, vilka under innevarande
budgetår erhållit statliga konsolideringslån. Vidare bör i samband
med konsolidering amorteringstiden för statliga fiskerilån kunna förlängas
till 20 år räknat från den ursprungliga lyftningsdagen för varje lån.
Jag anser det med hänsyn till utvecklingen inom fisket av stor betydelse
att tillräckliga resurser står till förfogande för fortsatt konsolideringsverksamhet.
Ramen för nämnda kreditgarantier bör därför för budgetåret
1970/71 fastställas till 20 milj. kr. Vid en sådan garantiram och genom förut
nämnt samarbete med berörda kreditinrättningar kan fiskets ekonomiska
förhållanden genomgripande saneras och stabila ekonomiska förhållanden
skapas vid fiskeföretag, som har drabbats av likviditetssvårigheter.
För såväl kreditgarantier som fiskerilån bör krävas betryggande säkerhet.
Kan den som söker kreditgaranti eller fiskerilån inte ställa sådan säkerhet
bör garanti eller lån ändå få beviljas, om det med hänsyn till låntagarens
personliga förhållanden bedöms betryggande ur säkerhetssynpunkt.
Med hänsyn till erfarenheterna av nuvarande finansieringsförhållanden bör
säkerhet genom personlig borgen inte krävas utan att särskilda skäl talar
härför.
Till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti för konsolideringsändamål
bör för nästa budgetår anslaget Täckande av förluster vid
statlig kreditgaranti till fritidsfiske kunna anlitas.
Det ankommer på Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
på fiskeristyrelsen, att meddela närmare föreskrifter i fråga om de lån och
kreditgarantier på fiskets område som förordats i det föregående.
I föreliggande sammanhang vill jag erinra om att enligt beslut av 1969 års
riksdag (prop. 1969: 41, JoU 11, rskr. 134) särskilt omställningsstöd under
innevarande budgetår utgår till fiskare som lämnar fisket för att övergå
till annan yrkesverksamhet. I årets statsverksproposition (bil. 11) har
föreslagits att medel anvisas för sådant stöd även budgetåret 1970/71. Detta
stöd bör under nästa budgetår utgå enligt samma grunder som innevarande
budgetår och kunna lämnas även till sökande, som lämnat fisket före den
1 juli 1970 men efter den 1 januari 1969.
Jag övergår nu att behandla vissa frågor som berörs i skrivelsen av statens
jordbruksnämnd. Enligt min mening är det angeläget att i nuvarande
läge goda resurser står till förfogande för prisreglerande åtgärder på fiskets
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
27
område. Det av jordbruksnämnden i samförstånd med fiskets förhandlingsdelegation
och nämndens konsumentdelegation framlagda förslaget tillgodoser
uppenbarligen väl detta krav när det gäller prisregleringen under budgetåret
1970/71. Jag ansluter mig till nämndens förslag. Prisregleringen på
fiskets område liksom regleringen av importen och exporten bör således
under budgetåret 1970/71 ske i huvudsak på samma sätt som under innevarande
budgetår, dvs. i enlighet med 1969 års riksdagsbeslut (prop. 1969:
41, JoU 11, rskr 134). Dessutom bör föreningen Svensk fisk genom bidrag
från jordbruksnämndens prisregleringskassa för fisk kompenseras för det
bortfall av ränteinkomster, som skett genom att medel från kassan enligt
beslut av 1969 års riksdag har tagits i anspråk för konsolideringslån med
uppskjuten räntebetalning. Vidare bör till prisregleringskassan föras över
högst 1 milj. kr. av de fettvaruavgifter, som utgår vid härdning av sillolja
av inhemsk råvara, med avdrag för vad som kan beräknas restitueras vid
export. Ett belopp motsvarande de fettvaruavgifter, som överförs till prisregleringskassan,
bör föras till föreningen Svensk fisk för dess verksamhet
under budgetåret 1970/71. Det belopp, som står till prisregleringsverksamhetens
m. m. förfogande, kan därmed komma att uppgå till drygt 6 milj.
kr., vilket innebär att det för budgetåret 1969/70 beräknade beloppet ökar
med ungefär 2 milj. kr.
I enlighet med nämndens förslag bör för budgetåret 1970/71 den merinkomst
av prisregleringsavgifter på avgiftsbelagd sill, som beror på att sådan
sill används i stället för avgiftsfri islandssill, intill ett belopp av 800 000 kr.
kvarstå i jordbruksnämndens prisregleringskassa för fisk och således inte
överföras till föreningen Svensk fisk. Nämnden bör vidare erhålla bemyndigande
att införa prisregleringsavgift på islandssill samt på sådan horngädda,
skrubba och rödspätta som förs i land på sydkusten.
Statens kostnader för prisregleringen bör liksom hittills täckas av medel
som flyter in i prisregleringskassan för fisk. Statens jordbruksnämnd bör
få ta upp prisregleringsavgifter under budgetåret 1970/71 i den ordning
som gällt sedan den 1 juli 1969, dock med de ändringar som jag förordat i
det föregående. Nämnden bör sålunda få ta ut prisregleringsavgift med högst
3 % av inköpspriset för fisk, som fångas av svenska fiskare och som förs i
land på väst- eller sydkusten. På fisk som importeras bör prisregleringsavgift
få tas ut med belopp som motsvarar avgifterna på fisk som svenska fiskar
fångar.
Medel som anslås för den löpande prisregleringsverksamheten bör av
föreningen Svensk fisk kunna användas även för marknadsfrämj ande åtgärder
och upplysningsverksamhet i fråga om saltsjö- och insjöfiskets
fångster.
Under budgetåret 1970/71 bör — under särskilda förhållanden och på de
villkor som fastställs av Kungl. Maj :t — behållningen i prisregleringskassan
få användas för lån till föreningen Svensk fisk för att tillfälligt finan
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
siera krediter vid försäljning av fisk på export. Jag biträder vidare jordbruksnämndens
förslag, att föreningen under budgetåret 1970/71 skall kunna
få statliga kreditgarantier för lån i Sveriges kreditbank intill ett belopp
av 5 milj. kr. jämte ränta.
För att under budgetåret 1970/71 bestrida kostnaderna för en fiskexportrepresentant
samt kostnaderna för kvalitetskontrollen av fiskvaror bör jordbruksnämnden
få använda under budgetåret inflytande införselavgifter och
— i den mån dessa inte förslår — ränteinkomster från prisregleringskassan
för fisk till erforderligt belopp.
Jag övergår härefter till att behandla frågan om byggande av ett nytt fiskeriundersökningsfartyg
i stället för Skagerak. Som framgåtl av den föregående
redogörelsen aktualiserades denna fråga år 1964. Sedan byggnadsprogram
för ett nytt fartyg utarbetats år 1967 föreligger nu därpå grundade
projekteringshandlingar beträffande det nya fartyget.
Tillkomsten av ett nytt, modernt fartyg i stället för Skagerak bör enligt
min mening ses som ett värdefullt led i insatserna från statens sida för att
stödja fiskerinäringen. De uppgifter som fartyget är avsett att fullgöra —
och som för Skageraks vidkommande inskränkts genom att fartyget på senare
år varit hänvisat till områdena innanför Nordsjön -— kan väntas avkasta
resultat som är värdefulla för näringen på både kort och lång sikt.
Uppgifter med mera omedelbar effekt för yrkesfisket är exempelvis att
skaffa underlag för prognoser om tillgången på de ekonomiskt betydelsefulla
fiskslagen såsom sill och torsk. Härigenom kan man bl. a. undvika
felinvesteringar i båtar och redskap. Undersökningsresultaten kan också
utgöra grund för strukturförändringar och strukturrationaliseringar inom
näringen.
I likhet med bl. a. sjöfartsverket och statens naturvårdsverk har jag inget
att erinra mot det av fiskeristyrelsen framlagda projektet i stort. Detta gäller
såväl fartygets dimensioner och konstruktion som dispositionen av fartygets
utrymmen för passagerare och besättning samt utrustning. Jag finner
sålunda förslaget vara väl ägnat att tjäna som underlag för en vidareutveckling
av projektet fram t. o. in. utarbetande av bygghandlingar. Därvid
bör självfallet nära samråd äga rum med sjöfartsverket särskilt ur fartygstekniska
synpunkter. Beträffande den av fiskeristyrelsen uppgivna
kostnadsramen, 10 milj. kr., vill jag framhålla att den endast är preliminär.
Kungl. Maj:t bör begära riksdagens bemyndigande att beställa fartyget. För
nästa budgetår beräknar jag ett medelsbehov av 3 milj. kr.
Som jag anfört i det föregående har fiskeristyrelsen i skrivelse angående
dispositionen av vissa vid utgången av budgetåret 1968/69 outnyttjade
belopp av medel som anvisats för restitution av bensinskatt till fiskerinäringen
— sammanlagt ca 686 000 kr. — föreslagit att beloppen förs över
till det för budgetåret 1969/70 anvisade reservationsanslaget Restitution av
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1970
29
bensinskatt till fiskerinäringen. Jag förordar, att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens medgivande till att så sker.
I detta sammanhang bör riksdagen underrättas om att Kungl. Maj:t genom
beslut tidigare denna dag tagit i anspråk 250 000 kr. från anslaget Bidrag
vid förlust på grund av naturkatastrof m. m. för utbetalning av bidrag
till fiskare som förlorat fiskredskap eller fått dessa skadade vid stormarna
hösten 1969 enligt i huvudsak samma grunder som tillämpats år 1968.
Hemställan
Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att
1) godkänna de grunder för lån och kreditgarantier på
fiskets område, som jag förordat i det föregånde,
2) medge att för budgetåret 1970/71 statlig kreditgaranti
för lån till konsolidering av fiskeföretag får beviljas intill
ett belopp av 20 000 000 kr.,
3) medge att under budgetåret 1970/71 ett belopp av
9 000 000 kr. disponeras för lån från fiskerilånefonden,
4) medge att för tiden t. o. m. den 30 juni 1971 reglering
av priserna på fisk in. m. samt importen och exporten av
fisk jämte vad därmed hänger samman sker enligt de grunder
jag förordat i det föregående,
5) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att under
budgetåret 1970/71 för lån i Sveriges kreditbank mot gängse
ränta ställa garanti åt föreningen Svensk fisk intill ett
belopp av 5 000 000 kr. jämte ränta,
6) bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med vad jag
förordat i det föregående, beställa ett nytt fiskeriundersökningsfartyg,
7) medge att de i det föregående angivna, tidigare anvisade
medlen för restitution av bensinskatt till fiskerinäringen
förs över till det för budgetåret 1969/70 anvisade reservationsanslaget
Restitution av bensinskatt till fiskerinäringen,
8) medge att förslagsanslaget Täckande av förluster vid
statlig kreditgaranti till fritidsfiske anlitas till täckande av
förluster på grund av statlig kreditgaranti för konsolideringsändamål,
9) på riksstaten under nionde huvudtiteln till Fiskeriundersökningsfartyg
för budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.,
30
Kungl. May.ts proposition nr 61 år 1970
10) på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till
Fiskerilånefonden för budgetåret 1970/71 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7 0 0 1 71