Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
otillbörlig marknadsföring, m. m.; given Stockholms
slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor,

6) lag om marknadsråd m. m.,

7) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet,

8) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om otillbörlig marknadsföring.
Syftet med den nya lagen är att, framför allt i konsumenternas intresse,
skapa effektiva garantier för att reklam och marknadsföring inte bedrivs
med otillbörliga metoder.

Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul, vilken gör det
möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknads1
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

föring företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på
annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skall
i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen föreslås särskilda
straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna
avser dels vilseledande reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggserbjudanden
och rabattmärken.

Tillämpningen av lagstiftningen skall anförtros åt särskilda institutioner.
Dessa utgörs av ett organ med dömande uppgifter, marknadsrådet, samt en
särskild konsumentombudsman. Marknadsrådet skall vara enda instans i
ärenden om förbud enligt generalklausulen. Frågor om utdömande av vite
skall dock handläggas av allmän domstol. I rådet skall finnas företrädare
för näringsidkar- och konsumentintressen. Rådet föreslås överta de uppgifter
som nu ankommer på näringsfrihetsrådet. Konsumentombudsmannen
skall övervaka marknaden och föra det allmännas talan inför marknadsrådet.
Beslutar ombudsmannen i ett visst fall att inte ansöka om förbud hos
rådet kan sådan ansökan göras av näringsidkar-, konsument- eller löntagarorganisation
eller av enskild näringsidkare. De särskilda straffbestämmelserna
skall tillämpas av de allmänna domstolarna. Allmänt åtal får dock
väckas bara efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.

I samband med den nya lagen föreslås bl. a. en mindre ändring i brottsbalken
samt upphävande av den särskilda lagstiftningen om oriktiga geografiska
ursprungsbeteckningar.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1) Förslag
till

Lag

om otillbörlig marknadsföring

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklamåtgärd
eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller
på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marltnadsrådet
meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda
skäl är obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som
handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt
bidragit till handlingen.

2 §

Näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst uppsåtligen
använder vilseledande framställning, vilken avser hans egen eller annans
näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på varan eller
tjänsten, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidkare
och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis,
vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar
dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ej om beviset
ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det
sålda.

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder
ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt
lågt pris dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband och
förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde, till
böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även
tj änst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 §

Den som överträtt vitesförbud dömes ej till ansvar enligt denna lag för
gärning som omfattas av förbudet.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6 §

Fråga om förbud enligt 1 § upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres
av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan,
får ansökan göras av näringsidkare som beröres av handlingen eller
av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma
fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl
föranleder det.

8 §

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden till
dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av
konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som antages ha företagit handling,
som avses i 1 §, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges
förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av marknadsrådet
enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10 §

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan
talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller
av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan
eller medgivande av konsumentombudsmannen.

11 §

Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan domstol
efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning som finns
på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplå -

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

nas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta syfte ej
uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på förordnande
som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om
beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudande
som avses i 3 §.

12 §

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag
skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år
från det skadan uppkom.

13 §

Konungen kan med avseende på främmande stat förordna att följande
bestämmelser skall gälla.

Beträffande vara som är försedd med oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning,
genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragt
eller tillverkad i den främmande staten eller på någon inom denna belägen
ort, får domstol föreskriva åtgärd enligt 11 § även i andra fall än som avses
där. Detta gäller dock ej om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar
att utmärka varans art eller om den åtföljes av uppgift som tydligt anger att
varan ej frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna
orten.

Ansökan om åtgärd enligt andra stycket får göras av åklagare eller, om
denne beslutat att ej göra ansökan, av någon som driver rörelse med vara av
samma slag som den vara ansökningen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens1,

dels att 1 och 2 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ii §;■

Berättigad att-------

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall
varje näringsidkare inom samma eller
likartad yrkesgren som den, inom
vilken brottet begåtts, så ock, utom
beträffande skadestånd, varje sammanslutning
för främjande av yrkesintressen,
såframt näringsidkare,
varom nu nämnts, åro företrädda
inom sammanslutningen och denna
äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall
den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda
fall varje näringsidkare, som frambringar,
tillverkar eller håller till
salu varor eller utför arbete av samma
eller liknande art som de varor
eller det arbete, som skolat inköpas
eller utföras, eller meddelar försäk- * 1 2

lag är:

1) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall
den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts;

2) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda
fall varje näringsidkare, som frambringar,
tillverkar eller håller till
salu varor eller utför arbete av samma
eller liknande art som de varor
eller det arbete, som skolat inköpas
eller utföras, eller meddelar försäk -

1 Senaste lydelse av

1 § 1942:246

2 § »

2 Senaste lydelse 1960:731.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ring av samma slag som den försäkring,
vilken skolat tagas, ävensom
den anställdes arbetsgivare, där
ej gärningen skett med dennes begivande,
så ock, utom vad angår skadestånd,
varje sammanslutning för
främjande av yrkesintressen, beträffande
vilken motsvarande förutsättningar
som de under 1) angivna
är o för handen; samt

5) i de uti 9 § avsedda fall den,
vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka
påstående om straff för brott, varom
i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och
9 §§ nämnda fall dock endast efter
angivelse av den, som, enligt vad
under 2) eller h-) sägs, äger anställa
talan i anledning av sådant brott.

ring av samma slag som den försäkring,
vilken skolat tagas, ävensom
den anställdes arbetsgivare, där ej
gärningen skett med dennes begivande,
så ock, utom vad angår skadestånd,
varje sammanslutning för
främjande av yrkesintressen, såframt
näringsidkare, varom nu
nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att
kära inför domstol; samt

3) i de uti 9 § avsedda fall den,
vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka
påstående om straff för brott, varom
i denna lag förmäles, i de uti 3, 5
och 9 §§ nämnda fall dock endast efter
angivelse av den, som, enligt vad
under 1) eller 3) sägs, äger anställa
talan i anledning av sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3) Förslag
till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

Den som, i annat fall än förut i
detta kapitel är sagt, förfar oredligt
i det han medelst vilseledande förmår
någon till handling eller underlåtenhet
och därigenom skadar den
vilseledde eller någon i vars ställe
denne är, dömes för oredligt
förfarande till böter eller
fängelse i högst två år. Ändå att skada
ej uppkommer, skall dömas för
oredligt förfarande, om vilseledandet
sker i utövning av yrke eller näring
och avser beskaffenhet, myckenhet
eller ursprung av något som tillhandahålles
mot vederlag.

§■

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4) Förslag
till

Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1970. Efter denna tidpunkt skall 2, 7, 8 eller 9 § nämnda
lag ej heller tillämpas i fråga om vara som dessförinnan ankommit till riket.
Verkställt beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom beträffande vara
som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5) Förslag
till

Lag

om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors
förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt

märkta varor

Härigenom förordnas, att lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

6) Förslag
till

Lag

om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953: 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen
(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

2 §

Mot marknadsrådets beslut i ärende som avses i 1 § får talan ej föras.
Detsamma gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra
ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning
och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring.

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otillbörlig
marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice
ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som
kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en
eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot
gäller även ersättare. 5

5 §

Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och
tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Konungen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersättare
i marknadsrådet. Ledamot och ersättare utses för viss tid.

7 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig svensk medborgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i rådet, skall han ha avlagt
domared.

8 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

9 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter
är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen
samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning
endast den som utsetts för sådana ärenden och vid
handläggning av ärende om otillbörlig marknadsföring endast den som utsetts
för sådana ärenden.

Ordföranden kan ensam på rådets vägnar företaga förberedande åtgärd
och pröva fråga om avskrivning av ärende.

10 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter
förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11 §

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman
och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av Konungen för viss tid och skall vara lagkunnig.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
12 §

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Ansökan om förbud enligt 1 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring
göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen
grundas och den utredning sökanden åberopar.

14 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde
inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning
de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsmannen
kallas, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning rådet bestämmer.

15 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud enligt 8 § lagen (1970:00) om otillbörlig marknadsföring
kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant förbud
får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att
yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller
eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
äger motsvarande tillämpning vid marknadsrådet.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att sammanträde
för handläggning av konkurrensbegränsningsärende skall hållas inom
stängda dörrar, om det kan antagas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle
försvåras till följd av offentligheten.

17 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

18 §

Marknadsrådet kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas
ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen
inför rådet.

Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker,
korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta
innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig
inför rådet har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet
om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman
för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat
ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättningen
utges av parterna en för båda och båda för en, skall rådet slutligt
fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres anges de skäl på vilka
beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas
part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953:
603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
eller lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, får ej ske enligt
12 § delgivningslagen (1970: 00), med mindre anledning förekommer att
den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Övriga bestämmelser

21 §

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får
uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.

22 §

Fråga om utdömande av vite enligt 18 § prövas av marknadsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

7) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1953:603) om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet* 1,
dels att 7—14, 23, 24 och 30 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 7 § skall utgå,

dels att i rubriken närmast före 15 § samt i 1—4, 18—21, 25 och 29 §§
ordet »näringsfrihetsrådet» skall bytas ut mot »marknadsrådet»,

dels att i 15, 16, 18, 25 och 31 §§ orden »ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor»
skall bytas ut mot »näringsfrihetsombudsmannen»,
dels att 22 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Näringsfrihetsrådet äger i dår anhängigt
ärende förelägga part vid
vite att inställa sig inför rådet samt
att tillhandahålla rådet handelsböcker,
korrespondens och övriga handlingar,
vilka kunna vara av betydelse
i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke
skyldighet att röja yrkeshemlighet
av teknisk natur.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ytterligare bestämmelser om förfarandet
inför marknadsrådet finnas
i lagen (1970:00) om marknadsråd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse av

1 § 1956:244
21 § 1966: 45
25 § 1956: 244
29 § 1966: 45.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

8) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Handling som inkommit till myndighet,
som avses i lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och
konkurrensförhållanden, eller till
näring sfrihetsrådet eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor
må, i den mån handlingen innehåller
upplysningar om viss företagares affärs-
eller driftförhållanden, vilkas
offentliggörande kan lända honom
till men, icke i andra fall än Konungen
bestämmer utlämnas förrän
tjugu år förflutit från handlingens
datum. Vad nu sagts gälle ock hos
myndigheten upprättad handling,
dock ej kartellregister.

På framställning-------—

(Föreslagen lydelse)

§-x

Handling som inkommit till myndighet,
som avses i lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och
konkurrensförhållanden, eller till
marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen
eller konsumentombudsmannen
må, i den mån handlingen
innehåller upplysningar om
viss företagares affärs- eller driftförhållanden,
vilkas offentliggörande
kan lända honom till men, icke i
andra fall än Konungen bestämmer
utlämnas förrän tjugu år förflutit
från handlingens datum. Vad nu
sagts gälle ock hos myndigheten upprättad
handling, dock ej kartellregister.

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande beträffande handling som inkommit eller upprättats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1956:246.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Odiinoff, Wicicman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
otillbörlig marknadsföring och anför.

1 Inledning

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller
regler som straffbelägger vissa slag av ohederliga eller på annat sätt
otillbörliga förfaranden i konkurrensen näringsidkare emellan. Bestämmelserna
i lagen avser illojal reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av
gåva eller liknande förmån, obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet
och liknande brott, bestickning och tagande av muta i näringsverksamhet
samt illojal användning av kännetecken.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkallades
sakkunniga för att i nordiskt samarbete utreda frågan om revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen och vad som hade samband därmed. I utredningsuppdraget
ingick att de sakkunniga skulle överväga, om man i
svensk rätt borde införa en generalklausul mot illojal konkurrens1. Sedermera
utvidgades utredningsuppdraget i denna del i anslutning till två riksdagsskrivelser
(1957:270 och 1958: A 149) till att avse en allmän översyn
av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Sedan de sakkunniga hade avlämnat betänkande med förslag till varumärkeslag
(SOU 1958: 10) beslöts den 31 mars 1960 att utredningsarbetet
skulle slutföras av två skilda kommittéer, den ena för revision av firmalagstiftningen
och den andra för revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Den sistnämnda kommittén, utredningen om illojal konkurrens, som 1 2

1 Direktiv se riksdagsberättelsen 1950 s. 50.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

har bedrivit utredningsarbetet i samarbete med motsvarande danska, finska
och norska kommittéer, avgav den 14 december 1966 betänkandet Otillbörlig
konkurrens (SOU 1966: 71)k Betänkandet innehåller bl. a. förslag till en
lag om otillbörlig konkurrens som är avsedd att ersätta den gällande lagen
om illojal konkurrens. Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarets
civilförvaltning, telestyrelsen, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), statens provningsanstalt, statens pris- och kartellnämnd,
statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, tulllagstiftningskommittén,
1963 års konsumentupplysningskommitté, integritetsskyddskommittén,
Sveriges advokatsamfund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svensk industriförening, Läkemedelsindustriföreningen, Motorbranschens
riksförbund, Apotekarsocieteten, Svenska petroleuminstitutet, Svenska
bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Sveriges hotell-
och restaurangförbund, Svenska resebyråföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska annonsörers förening,
Sveriges marknadsförbund, Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers
förbund, Annonsbyråernas förening, Affischeringsföretagens förening, Föreningen
svensk fackpress, Sveriges public relations förening, Svenska handelsagenters
förening, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska
organisationskonsulters förening, Svenska patentombudsföreningen, Svenska
föreningen för industriellt rättsskydd, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Riksåklagaren har bifogat yttranden från vissa
åklagarmyndigheter och kommerskollegium yttranden från samtliga handelskammare
i landet utom handelskammaren i Gävle.

Det av utredningen framlagda lagförslaget innehåller dels en generalklausul
mot ohederliga konkurrensåtgärder dels särskilda bestämmelser om
vilseledande reklam m. m., om företagsspioneri och missbruk av företagshemligheter,
tekniska förebilder och tekniska föreskrifter samt om bestick- 1

1 Betänkandet har undertecknats av generaldirektören Yngve Samuelsson, direktören Clas
Bohman, civilekonomen Margareta Härnqvist, direktören Gösta Jacobsson, advokaten Nils
Köhler och patenträttsrådet Claes Uggla, i egenskap av ledamöter, samt av direktörerna K. E.
Gillberg, Johan Söderberg, Sten Tengelin och professor Ulf af Trolle i egenskap av utredningens
experter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ning och tagande av muta i näringsverksamhet. Jag är inte beredd att nu ta
upp alla dessa ämnen till behandling utan jag kommer här i huvudsak att
begränsa mig till sådant som rör reklam och marknadsföring. Min avsikt är
att föreslå att vissa bestämmelser i den nuvarande lagen om illojal konkurrens
ersätts med en ny lag om otillbörlig marknadsföring. I samband med
specialmotiveringen till lagförslaget kommer jag att ta upp en särskild fråga
som utredningen också har behandlat, nämligen lagstiftningen om oriktiga
geografiska ursprungsbeteckningar.

Som ett led i beredningen av detta ärende har företrädare för justitie- och
handelsdepartementen hållit överläggningar med näringsfrihetsrådets ordförande,
näringsfrihetsombudsmannen, statens konsumentråd, köplagssakkunniga,
konsumentutredningen och reklamutredningen samt olika näringslivs-,
konsument- och löntagarorganisationer. Mina ställningstaganden har
också föregåtts av överläggningar på tjänstemannaplanet med handelsminisleriet
i Danmark, handels- och industriministeriet i Finland samt lönnsog
prisdepartementet i Norge.

Administrationen av en ny lag om otillbörlig marknadsföring kräver vissa
ytterligare lagstiftningsåtgärder, som får anmälas i ett senare sammanhang.
En promemoria i ämnet upprättas inom justitie- och handelsdepartementen,
och den kommer inom kort att remitteras till berörda myndigheter och organisationer
för yttrande.

2 Gällande ordning

2.1 Lagstiftning

Den rättsliga regleringen av konkurrensen i vårt land innefattas i första
hand i två lagar, lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) och lagen
om illojal konkurrens.

Syftet med konkurrensbegränsningslagen är att främja
en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen
innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser och
anbudslcarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida när
konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Skadlig verkan
anses föreligga när konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt
otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom
näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer på särskilda
myndigheter, näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen. Rådet
kan medge dispens från förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller. I
övrigt har rådet till uppgift att genom förhandling försöka undanröja skadlig
verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning. Om
förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäller olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

regler beroende på ärendets art. Är det fråga om leveransvägran mot en företagare
i ett senare försäljningsled kan rådet ålägga leveransskyldighet vid
vite. I andra slag av ärenden förfogar rådet inte över några motsvarande
tvångsmedel. Om saken anses vara av större vikt åligger det dock rådet att
göra anmälan till Kungl. Maj :t när en förhandling har misslyckats.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter, som
alla förordnas av Kungl. Maj :t. Ordföranden och två av de övriga ledamöterna
utses bland personer som inte kan anses företräda vare sig företagarintressen
eller konsument- och löntagarintressen. Den ene av de nämnda
båda ledamöterna skall vara rådets vice ordförande. Den andre skall ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och vice ordföranden
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Av rådets övriga ledamöter
utses tre bland personer som kan anses företräda företagarintressen och tre
bland personer som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas talan inför rådet.
Även han skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv. Han biträds i sin
verksamhet av ett särskilt utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd.
Har ombudsmannen i visst fall beslutat att inte begära förhandling hos näringsfrihetsrådet,
kan förhandling påkallas av företagare som omedelbart
berörs av konkurrensbegränsningen i fråga eller av sammanslutning av konsumenter
eller löntagare. I praktiken har de flesta ärenden om undanröj ande
av skadlig verkan av konkurrensbegränsning slutförts hos näringsfrihetsombudsmannen.
Antalet ärenden som har handlagts av rådet är ganska
ringa.

Lagen om illojal konkurrens innehåller förbud mot vissa slag av
konkurrenshandlingar. Av intresse i detta sammanhang är främst 1 och 2 §§.

Lagens 1 § upptar en straffbestämmelse om illojal reklam. Gärningsman
är den som utövar näringsverksamhet eller den som är anställd i eller eljest
arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver reklam.
Bestämmelsen avser uppgifter som gärningsmannen lämnar i meddelanden
avsedda för ett större antal personer. I lagtexten nämns särskilt meddelanden
på vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller
priskurant. Till meddelande hänförs också framställning i bild eller genom
annan särskild anordning. Meddelandet skall röra näringsverksamheten eller
i denna utbjudna varor eller prestationer. Om meddelandet innehåller en
oriktig uppgift som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt
anbud samt förfarandet står i uppenbar strid mot god affärssed, straffas
gärningsmannen för illojal reklam under förutsättning att han visste eller
borde veta att den lämnade uppgiften var oriktig.

Illojal reklam är ett farebrott, dvs. det fordras inte att någon faktiskt har
blivit vilseledd genom den oriktiga uppgiften. Bestämmelsen gäller bara uppgifter
om egna förhållanden. Lämnas i kommersiella sammanhang uppgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

om andras förhållanden, kan i vissa fall ansvar ifrågakomma enligt bestämmelserna
om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken. Dessa bestämmelser avser
dock bara sådant förtal som i första hand rör vederbörandes personliga ära
och inte sådant som drabbar honom endast ekonomiskt, s. k. ekonomiskt
förtal. Förtal av juridisk person faller helt utanför brottsbalkens regler om
ärekränkning.

Eftersom reklam oftast framträder i tryckt skrift uppkommer frågan om
straffbestämmelser mot illojal reklam kan komma i konflikt med tryckfriheten.
Problemet uppmärksammades under förarbetena till lagen om illojal
konkurrens (prop. 1931: 175 s. 45 och 57) och till nu gällande tryckfrihetsförordning
(SOU 1947: 60 s. 119 och prop. 1948: 230 s. 172). Av de uttalanden
som då gjordes framgår att sådana meddelanden som avses i 1 § lagen
om illojal konkurrens inte hör till tryckfrihetsområdet. Grunden härtill är
att den grundlagfästa tryckfriheten har till uppgift att säkerställa ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning (jfr 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen),
medan det i bestämmelsen om illojal reklam avsedda förfarandet
är brottsligt i annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens
gränser.

I 2 § lagen om illojal konkurrens behandlas vissa särskilda marknadsföringsmetoder,
nämligen vissa slag av tilläggserbjudanden och rabattmärken.
Paragrafen gäller bara åtgärder som vidtas vid utövning av detaljhandel.
Enligt bestämmelsen kan det vara straffbart att utan ersättning eller för
särskilt lågt pris lämna eller erbjuda viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke
under förutsättning att köp sker av annat slags vara. En förutsättning
för straffbarhet är att förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens
godtrogenhet. Bestämmelsen är inte tillämplig på rabattförmåner i
pengar och inte heller på rabattmärken som kan inlösas alternativt i pengar
eller i varor. I fråga om tilläggserbjudanden gäller att det inte är förbjudet
att lämna eller erbjuda en tilläggsvara av samma slag som huvudvaran.

Om reklam inte bara har inneburit fara för vilseledande utan också faktiskt
har lett till att någon blivit vilseledd och därigenom förmåtts till handling
eller underlåtenhet, kan bestämmelse i 9 kap. brottsbalken bli tillämplig.
Innebär handlingen vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde
eller någon i vars ställe denne är blir det fråga om bedrägeribrott (9
kap. 1, 2 eller 3 §). Om handlingen inte innebär någon förmögenhetsöverföring,
kan ansvar för oredligt förfarande enligt 9 kap. 8 § komma i fråga.

Straffet för illojal reklam är dagsböter. När omständigheterna är synnerligen
försvårande kan dock fängelse i högst ett år utdömas. Straffet för sådant
obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån
som avses i 2 § lagen om illojal konkurrens är dagsböter.

Överträdelse av 1 eller 2 § lagen om illojal konkurrens kan föranleda slcadeståndsskyldighet.
Skadeståndssanktionen är knuten till straffsanktionen
på så sätt att alla objektiva och subjektiva rekvisit för straff i princip måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

vara uppfyllda för att skadestånd skall kunna dömas ut. Bara skada som har
förorsakats andra näringsidkare kan ersättas enligt lagen. Konsumenter som
har lidit skada av illojal reklam får åberopa annan grund för yrkande om ersättning,
exempelvis bestämmelse i brottsbalkens bedrägerikapitel. Talan om
skadestånd enligt lagen skall väckas inom två år från den dag skadan uppkom.
Annars är rätten till skadestånd förlorad.

Brott mot 1 och 2 §§ lagen om illojal konkurrens faller under allmänt
åtal. Ansvarstalan kan också väckas av näringsidkare i samma eller likartad
bransch som den där brottet har begåtts eller av näringsorganisation i vilken
sådana näringsidkare är företrädda. Denna åtalsrätt är subsidiär i förhållande
till åklagarens, dvs. åtal får väckas först sedan allmän åklagare efter angivelse
har beslutat att inte väcka talan. Näringsidkare i samma och likartad
bransch, men däremot inte organisationer, har dessutom primär rätt att föra
talan om skadestånd (11 §).

En grupp rättsregler som har visst intresse i detta sammanhang är den
i m materialrättsliga ensamrättslagstiftningen, dvs.
patentlagen (1967:837), lagen (1899:59 s. 1) om skydd för vissa mönster
och modeller, lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen
(1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645) och lagen (1887:42 s. 3) om
handelsregister, firma och prokura. Två av dessa lagar är f. n. föremål för
revision. Lagrådet har den 10 oktober 1969 avgett utlåtande över ett den 25
april 1969 remitterat förslag till ny mönsterskyddslag, som skall ersätta
den gällande lagen om mönster och modeller, och i betänkande den 25 maj
1967 (SOU 1967: 35) har firmautredningen lagt fram förslag till ny firmalag.

Enligt den angivna lagstiftningen kan under vissa förutsättningar ensamrätt
förvärvas till alster eller verk av olika slag. Tekniska element skyddas
genom patentlagen, form- eller utseendeelement genom mönsterlagen, känneteckenselement
genom varumärkeslagen, kollektivmärkeslagen och firmalagen
samt estetiska och konstnärliga element genom upphovsrättslagen och
fotografilagen.

En immaterialrättslig ensamrätt kan dessutom föreligga till följd av 9 §
lagen om illojal konkurrens, vilken rör illojal användning av kännetecken.
Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i utövning av näringsverksamhet
använda namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken,
som lätt kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för annans
näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer, om användningen
sker i uppsåt att framkalla förväxling. Bestämmelsen är dock
inte tillämplig om det kännetecken varmed förväxling kan äga rum är skyddat
enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Detta undantag infördes
vid tillkomsten av dessa lagar. Bestämmelsen är numera i huvudsak tillämplig
bara på vissa fall av firmaintrång, och i firmautredningens betänkande
föreslås att den helt upphävs i samband med införandet av en ny firmalag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Enligt varumärkeslagen förvärvas ensamrätt till varukännetecken genom
registrering eller inarbetning. Ensamrätt innebär att annan än kännetecknets
innehavare inte får använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken.
Gör någon sig skyldig till sådant varumärkesintrång kan han ådömas straff
och skadeståndsansvar. I vissa situationer föreligger hinder mot registrering.
Så är fallet bl. a. om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.
Har varumärke registrerats i strid mot lagen, kan registreringen hävas
av domstol. Enligt 35 § varumärkeslagen kan domstol i den omfattning som
Jean anses påkallat vid vite förbjuda användning av varukännetecken som
är vilseledande eller som används på sådant sätt att allmänheten vilseleds.
Talan om sådant förbud kan föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,
f. n. som regel allmän åklagare, av den som lider förfång av kännetecknets
användning eller av sammanslutning av berörda näringsidkare. Enligt
36 § varumärkeslagen kan domstol i samband med utdömande av vite förordna,
att varukännetecken som i strid mot meddelat förbud anbragts på
vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas
eller ändras, så att det inte längre är vilseledande. Om detta inte är möjligt
kan domstolen förordna att den märkta egendomen skall förstöras eller ändras.
Egendom kan tas i beslag enligt reglerna om beslag i brottmål i avbidan
på att domstolen meddelar förordnande enligt 36 §. Vad som föreskrivs i 35
och 36 §§ varumärkeslagen gäller också för kollektivmärken.

2.2 Internationella konventionsregler

Sverige är sedan år 1885 anslutet till Pariskonventionen den 20 mars 1883
för skydd av den industriella äganderätten och är därmed medlem av den
s. k. Parisunionen. Konventionen har reviderats vid flera tillfällen, senast i
London år 1934, i Lissabon år 1958 och i Stockholm år 1967. Sverige har antagit
1934 års Londontext samt artiklarna 13—30 i Stockholmstexten, vilka
innehåller administrativa bestämmelser och slutbestämmelser. Vid remissen
till lagrådet av förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige i
samband med att lagförslaget genomförs tillträder Lissabontexten och artiklarna
1—12 i Stockholmstexten. Dessa artiklar innehåller konventionens
materiella bestämmelser och är återgivna i bilaga till lagrådsremissen.

Enligt artikel 10 bis i Londontexten är unionsländerna skyldiga att tillförsäkra
dem som tillhör något unionsland verksamt skydd mot illojal konkurrens.
Varje konkurrenshandling som strider mot god affärssed utgör en
handling av illojal konkurrens. Särskilt skall förbjudas dels alla handlingar
av beskaffenhet att framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor
eller verksamhet dels oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet
som är ägnade att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet.
Enligt Lissabon- och Stockholmstexterna skall dessutom särskilt
förbjudas angivelser eller påståenden vilkas användning i affärsverksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

är ägnad att vilseleda allmänheten angående varors beskaffenhet, framställningssätt,
egenskaper, användbarhet eller myckenhet.

2.3 Utomrättsliga normer och självsanering inom näringslivet

Internationella handelskammaren har antagit en hederskodex för vad som
skall anses vara god reklampraxis. Den senaste versionen härav, grundregler
för reklam, antogs år 1966. Reglerna ligger till grund för en inom näringslivet
anordnad bedömning av reklam. Denna handhas av en särskild nämnd,
Näringslivets opinionsnämnd, i vilken olika näringslivs- och konsumentintressen
är representerade. Nämnden är behörig att pröva även andra marknadsföringsåtgärder
än reklam. Dess uppgift är att på begäran avge yttrande
om en i näringsverksamhet vidtagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd
kan anses strida mot god affärssed. Vid bedömningen skall nämnden beakta
både konsument- och konkurrentintressen. Rätt att begära yttrande tillkommer
varje enskild person, företag eller sammanslutning. Under år 1968 har
inrättats ett fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgärder,
med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden av principiellt
intresse eller av större vikt från allmän synpunkt. Byrån skall främst ha sin
uppmärksamhet riktad på vilseledande reklammetoder och andra företeelser
inom marknadsföringen vilka bedöms som anmärkningsvärda från konsumentsynpunkt.

I grundregler för reklam fastslås bl. a. att reklamen har ett socialt ansvar
mot konsumenten och samhället samt att den skall vara hederlig och vederhäftig
och förenlig med god sed i konkurrensen näringsidkare emellan. Vidare
anges att all reklam skall utformas så att allmänheten får respekt och
förtroende för reklamen. Dessa allmänna förhållningsregler utvecklas och
preciseras närmare i ett antal artiklar. Där föreskrivs bl. a. att reklam inte
får innehålla framställning i ord eller bild som strider mot goda seder. Den
får inte missbruka konsumentens förtroende och försöka dra fördel av oerfarenhet
eller bristande kunskaper hos konsumenten. Den får inte vädja till
övertro eller vidskepelse eller utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.
Den får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt
— genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt — är
ägnad att vilseleda konsumenten, överdrivna påståenden, vilka framstår
som faktiska uppgifter, får inte användas om de kan verka vilseledande. Den
omständigheten att annonsören eller annan i efterhand ger konsumenten
riktiga upplysningar medför inte, att ett vilseledande reklammeddelande
kan anses försvarligt. Vederhäftighetskravet utvecklas ytterligare i ett antal
vägledande exempel. Grundreglerna innehåller vidare förhållningsregler i en
rad särskilda frågor, bl. a. om användning av intyg o. d. samt om misskrediterande
anspelningar på annan. Ytterligare finns vissa tillämpningsregler.
Bl. a. föreskrivs att en annonser skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande
organ inom näringslivet visa riktigheten av uppgift, påstående

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

eller annan framställning i ord eller bild, om framställningens vederhäftighet
med fog har blivit ifrågasatt.

Grundregler för reklam torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 2.

Näringslivets opinionsnämnd arbetar i domstolsliknande former. Proceduren
är praktiskt taget alltid skriftlig. Det ankommer i princip på parterna
att sörja för utredningen. I ärenden där det ifrågasätts om ett reklambudskap
är vederhäftigt tillämpar nämnden en omvänd bevisbörda i enlighet
med den nyss återgivna föreskriften i grundregler för reklam. Nämndens
yttrande avfattas skriftligen och är försedda med utförlig motivering. Om
ett förfarande har ansetts strida mot god affärssed brukar nämnden i sitt
yttrande uppmana parten att sluta med det. Några egentliga sanktionsmedel
förfogar nämnden inte över.

Opinionsnämnden far närmare 150 ärenden per år. Innan anmälningsbyrån
började sin verksamhet kom ungefär 25 procent av anmälningarna från
privatpersoner och i det närmaste lika stor andel från organisationer och
offentliga myndigheter.

Vid sidan av opinionsnämnden finns vissa särskilda organ med uppgift
att övervaka reklamen på speciella varuområden. Hit liör Reldamgranskningen
för hälsovårdsmedel, vilken uppbärs av ett antal organisationer och
företag, samt den av Stockholms handelskammare inrättade Nämnden för
granskning av rusdrycksreklam.

Reklamgranskningen har till uppgift att granska all reklam för fria läkemedel
och hälsovårdsmedel som publiceras i svensk dags- och veckopress
samt att självmant ingripa mot påståenden eller uppgifter som kan befaras
vilseleda allmänheten i medicinskt hänseende eller från hälsovårdssynpunkter.
Den skall vidare på begäran förhandsgranska planerad reklam för fria
läkemedel och hälsovårdsmedel samt ge råd och anvisningar om sådan reklam.
Den fortlöpande granskningen tillgår så att all annonsering klipps
och granskas. Om det vid granskningen uppstår tvivel huruvida viss uppgift
eller antydan om medicinsk verkan eller egenskap är riktig, föreläggs
annonsören att bevisa detta. Det innebär att han på ett från medicinskvetenskaplig
synpunkt invändningsfritt sätt skall göra åtminstone sannolikt
att framställningen är sakligt väl underbyggd. Om en annonsör vägrar
att följa reklamgranskningens anvisningar, kan denna utverka reklamstopp
hos tidningarna. Dessa har nämligen åtagit sig att inte ta in annons som
reklamgranskningen har funnit vara inte godtagbar. Som yttersta påföljd
mot tredskande annonsör kan reklamgranskningen föranstalta om obligatorisk
förhandsgranskning av all annonsering för hälsovårdsmedel från annonsören
i fråga.

Rusdrycksnämnden granskar på liknande sätt reklam för sprit, vin och
importerat starköl. Granskningen avser att reklamen bedrivs på ett från

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sociala och medicinska synpunkter försvarligt sätt. Nämndens verksamhet
har hittills haft ganska begränsad omfattning.

I fråga om sj älvsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterligare
nämnas att vissa dagstidningar och populärpressföretag inom sina annonsavdelningar
har infört kontroll av beordrat annonsmaterial. Svenska annonsörers
förening och Svenska reklambyråförbundet har inrättat en gemensam
kommitté som bedriver viss granskning av publicerad reklam och
kan vidta åtgärder i syfte att avstyra fortsatt publicering av en annons som
den har funnit normstridig. Vidare pågår f. n. uppbyggnad av ett system för
intern produktionskontroll inom alla reklambyråer som är anslutna till
Reklambyråförbundet. Systemet innebär, att all reklam som publiceras av
en reklambyrå skall kontrolleras av en speciell befattningshavare, en ansvarig
reklamutgivare. Reklamutgivaren, som har genomgått särskild utbildning,
ansvarar för att de alster som lämnar byrån inte strider mot gällande
rättsregler eller utomrättsliga normer. Annonsörföreningen och Svenska tidningsutgivareföreningen
stöder detta system. Systemet torde bli fullt utbyggt
i början av 1970-talet och kan då beräknas kosta totalt 5—8 milj. kr.
per år.

Huvudmännen för opinionsnämnden och reklamgranskningen har nyligen
upprättat ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för marknadsrätt, med uppgift
att ge ansvariga reklamutgivare och andra råd och anvisningar i fråga om
normerna för reklam och marknadsföring, samt ett särskilt organ för informationsfrågor,
Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera
utbildningen och organisera informationen på området. De har vidare beslutat
att inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet
för marknadsrätt.

2.4 Reklamutredningens undersökning av reklamens vederhäftighet

Reklamutredningen har nyligen genomfört en undersökning om pressoch
filmreklamens vederhäftighet. Undersökningen avsåg kommersiella annonser
av minst 100 spaltmillimeters storlek, som under tiden september
1967—augusti 1968 publicerades i de tio största dagstidningarna och de 17
största populärtidskrifterna av veckopresstyp. Dessutom undersöktes annonsfilmer
som visades i Sverige under höstsäsongen 1968. Som bedömningskriterium
användes grundregler för reklam samt opinionsnämndens
och reklamgranskningens praxis.

Undersökningen av pressannonserna skedde så att man med vissa urvalsmetoder
tog fram 555 dagspressannonser och 578 populärpressannonser för
närmare bedömning. Detta urval förgranskades av två personer med erfarenhet
från Näringslivets opinionsnämnds verksamhet. De annonser som
ansågs normstridiga eller tveksamma underställdes en jury bestående av en
domstolsjurist, två konsumentrepresentanter och två företrädare för reklamen.
Juryn granskade annonserna efter samma principer som opinions -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 7970

nämnden, och reklamgranskningen med den skillnaden att annonsören inte
hördes. Detta medförde, att juryn inte kunde tillämpa den metod med omvänd
bevisbörda som används av opinionsnämnden. Juryn försökte i stället
själv bedöma om uppgifterna i granskade annonser var riktiga. Framstod
det som tveksamt, om uppgifter från annonsören skulle kunna påverka
bedömningen, utgick juryn från att annonsen var korrekt, försåvitt inte
alldeles övervägande sannolikhet talade för att motbevisning skulle misslyckas
av praktiska skäl.

Av de 555 granskade dagspressannonserna bedömdes 90 som stridande
mot de utomrättsliga normerna. Bland de 578 granskade populärpressannonserna
var motsvarande antal 130. Andelen normstridiga annonser i dagspressen
kan, enligt reklamutredningen, på grund härav med 95 procents
sannolikhet statistiskt beräknas ha legat mellan 11 och 18 %. Motsvarande
gränser för populärpressen är 20 och 27 %.

Vid undersökningen av filmreklamen granskades 185 av 188 producerade
annonsfilmer. Av de granskade annonsfilmerna bedömdes 15 vara normstridiga.

3 Utredningen

3.1 Allmänna synpunkter

I betänkandet framhålls att man vid bedömningen av vad som skall anses
otillbörligt i konkurrensen kan lägga tyngdpunkten antingen vid näringsidkarnas
intressen eller vid konsumenternas. Utvecklingen på både det rättsliga
och det utomrättsliga området har gått mot ett större hänsynstagande
till konsumentintressena. Utredningen anser att man vid en revision av lagstiftningen
på området skall ta hänsyn till både näringslivets och konsumenternas
intressen. Särskilt gäller detta de rättsliga normerna för marknadsföringen.
Reklam och andra marknadsföringsmetoder anses i dagens
samhälle ha så stor ekonomisk och social betydelse att det är ett allmänt intresse
att de fyller vissa etiska anspråk. Rättsliga normer som möjliggör ingripande
mot vilseledande eller på annat sätt ohederlig marknadsföring är
ett gemensamt intresse för näringslivet och konsumenterna och därmed
också för samhället i stort.

Utredningen pekar på den betydelse det utomrättsliga normsystemet har
fått i vårt land. Det utomrättsliga och det rättsliga normsystemet är båda
medel att nå samma mål, en god etisk standard på reklam och andra konkurrensåtgärder.
Det är därför av vikt att de bägge systemen harmonierar
väl med varandra. Enligt utredningens mening är det dock önskvärt att det
utomrättsliga normsystemet liksom hittills ger möjlighet till ingripanden i
större omfattning än det rättsliga.

Vid en revision av lagstiftningen om otillbörlig konkurrens måste man ta
hänsyn till de näringspolitiska strävandena till effektivare konkurrens i nä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ringslivet. Lagstiftningen bör därför inte utformas så att den ger stöd åt inte
önskvärda konkurrensbegränsningar. Hänsynen till värdet av en effektiv
konkurrens får å andra sidan inte lägga hinder i vägen för regler som gör
det möjligt att ingripa mot ohederliga affärsmetoder. Frågan om näringslivets
struktur och om olika produktions- och distributionsformers företräden
från ekonomisk synpunkt bör inte påverka lagens utformning.

Man bör eftersträva största möjliga rättslikhet på området mellan de nordiska
länderna. Utsikterna till en fortsatt integration även utanför det nordiska
området motiverar vidare att man försöker undanröja nationella särdrag
till förmån för en större internationell likformighet.

Utredningen föreslår att lagen om illojal konkurrens ersätts av en ny fristående
lag. Syftet med denna bör vara att ge medel till ingripande mot konkurrensåtgärder
som enligt allmän etisk-moralisk värdering är förkastliga.
Detta uttrycks enligt utredningen bättre med termen otillbörlig konkurrens
än med termen illojal konkurrens. Lagen föreslås därför få rubriken lag om
otillbörlig konkurrens.

De lagbestämmelser utredningen föreslår karaktäriseras av att de är mer
allmänt hållna än motsvarande bestämmelser i lagen om illojal konkurrens.
Utredningen anser nämligen, att materiellt tillfredsställande resultat bäst
nås genom mer generella bestämmelser som ger större utrymme för domstolarnas
skön.

Tyngdpunkten i den föreslagna lagen utgörs av en förbuds- och straffsanktionerad
bestämmelse mot vilseledande reklam m. m. Enligt utredningen
visar erfarenheten att det övervägande flertalet otillbörliga förfaranden
består i på ett eller annat sätt vilseledande framställningar. Utredningen föreslår
inte några särskilda föreskrifter om olika slag av marknadsföringsmetoder.
Ingripande mot otillbörligt utformade sådana metoder som inte är
åtkomliga genom bestämmelsen om vilseledande reklam skall enligt förslaget
kunna ske med tillämpning av en allmänt utformad förbudssanktionerad
bestämmelse, en generalklausul.

3.2 Generalklausulen

Generalklausulen är intagen i förslagets 1 §. Enligt den får i näringsverksamhet
inte vidtas konkurrensåtgärd genom vilken hederlighet och god affärssed
åsidosätts mot konsumenter eller näringsidkare.

En anledning till att utredningen har valt att uppställa en allmänt avfattad
generalklausul i stället för mera detaljerade specialbestämmelser mot
andra otillbörliga företeelser än vilseledande framställningar är att sådana
specialbestämmelser skulle bli vaga och otympliga utan att man kunde vara
säker på att ha fångat in vad man önskar. De väsentligaste kriterierna på
det otillbörliga i de förfaranden man vill komma åt är genomgående besläktade;
i stort sett är det fråga om olika former av otillbörligt utnyttjande av
allmänheten eller andra näringsidkare. För en generalklausul talar också

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 29

att en sådan finns i de andra nordiska länderna och såvitt kan bedömas
kommer att behållas där.

Utredningen understryker att konkurrensfriheten inte får beskäras genom
en extensiv tillämpning av generalklausulen. Denna får tillämpas bara på
metoder och åtgärder som otvivelaktigt är otillbörliga från allmän synpunkt.
Bedömningen är av etisk-moralisk karaktär och bestämmelsen lämnar inte
utrymme för sådana ekonomiska och näringspolitiska värderingar som görs
enligt konkurrensbegränsningslagen. För att inga missförstånd skall uppstå
på denna punkt bör termen god affärssed undvikas i sammanhanget.

Den föreslagna generalklausulen skall inte gälla för framställningar av
olika slag, utan dessa skall bedömas uteslutande enligt bestämmelsen om
vilseledande reklam. Specialbestämmelserna i förslaget reglerar nämligen
exklusivt de typfall av otillbörlig konkurrens bestämmelserna avser. Frågan
om objektskydd för kännetecken, uppfinningar, mönster m. m. skall helt
lösas inom ramen för den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen. Generalklausulen
skall inte heller vara någon allmän utfyllnad på näringslivets
område till allmänna kontrakträttsliga eller skadeståndsrättsliga normer.

Utredningen upplyser att generalklausulen enligt de danska, finska och
norska förslagen liksom enligt gällande rätt i dessa länder kan tillämpas
både på typfall som helt täcks av specialbestämmelserna i lagarna och på
varianter som faller utanför specialbestämmelsernas tillämpningsområde.
Generalklausulerna kan också komplettera den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen.
På dessa punkter skiljer sig alltså utredningens förslag
från de övriga nordiska förslagen.

På grundval främst av en undersökning av diskutabla sälj främjande metoder
som en av kommitténs experter, professor Ulf af Trolle, har utfört
bar utredningen bildat sig en överblick över de typfall av otillbörlig konkurrens
som kan förekomma utöver de fall som behandlas i specialbestämmelserna
i förslaget. Dessa typfall grupperas under rubrikerna marknadsföringsmetoder,
otillbörlig efterbildning och otillbörligt utnyttjande av annans
renommé. Utredningen anser sig ha fått en i stort sett fullständig bild
av vad som bör behandlas i en lag om otillbörlig konkurrens. Det finns enligt
utredningen anledning att anta att några i egentlig mening nya typfall av
etiskt tvivelaktiga marknadsföringsmetoder eller andra konkurrensåtgärder
knappast kommer att introduceras i framtiden.

Bland de av utredningen uppmärksammade marknadsföringsmetoderna
ingår kombinationsutbud. Ett sådant utbud kan avse flera ungefär
likvärdiga varor som säljs för ett gemensamt pris. Det kan också ha formen
av tilläggserbjudande, vilket innebär att den ena varan framstår som huvudvara
och den andra som ett tillägg till denna. Utredningen erinrar om att
vissa former av tilläggserbjudanden regleras i 2 § lagen om illojal konkurrens.
Denna bestämmelse tillämpas dock aldrig numera. Tilläggser bjudan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

den och andra kombinationsutbud kan enligt utredningen utformas så att de
innebär ett klandervärt utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. De kan
emellertid också användas på sådant sätt att konsumenternas intressen inte
träds för när. Ett generellt förbud mot metoderna i fråga skulle knappast
vara förenligt med den fria konkurrensens princip. Utredningen föreslår
inte någon motsvarighet till gällande bestämmelse om tilläggserbjudanden
i 2 § lagen om illojal konkurrens. De inte önskvärda fallen bör motarbetas
genom generalklausulen. Om ett erbjudande åtföljs av en framställning som
är vilseledande eller på annat sätt otillbörlig bör denna angripas med stöd
av bestämmelsen om vilseledande reklam.

En specialform av kombinationsutbud utgör systemet med s. k. trading
stamps. Systemet innebär typiskt sett att någon till detaljister försäljer rabattmärken
som dessa skall dela ut till sina kunder vid försäljning av varor.
Sedan kunden samlat ett visst antal märken har han rätt att inlösa dem i
varor bos utfärdaren av märkena. Utredningen anser att systemet med
trading stamps inte kan fördömas om det finns ett kontantvärde utsatt på
varje märke och kunden kan få märkena inlösta alternativt i kontanter eller
i standardvaror vilkas värde kunden i stort sett kan bedöma. I så fall är
likheten med en vanlig årsomsättningsrabatt påtaglig. Är dessa förutsättningar
inte uppfyllda, kan systemet innebära ett otillbörligt utnyttjande av
allmänhetens godtrogenhet och bör då falla under generalklausulen. Någon
specialbestämmelse om trading stamps vill utredningen inte föreslå.

I frågan om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och trading
stamps föreligger två reservationer. En ledamot och en expert förordar
en särskild bestämmelse om tilläggserbjudanden. Reservanterna föreslår att
man behåller regeln i 2 § lagen om illojal konkurrens men slopar det där
uppställda rekvisitet att förfarandet skall innebära ett utnyttjande av allmänhetens
godtrogenhet. Två ledamöter och en expert vill genom en specialregel
förbjuda systemet med trading stamps.

Bland andra marknadsföringsmetoder där generalklausulen
skall kunna tillämpas i speciella fall nämner utredningen vilseledande
förpackningar, lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar i säljfrämjande
syfte, utförsäljningar och realisationer samt s.k. negativ avtalsbindning.

En förpacknings storlek och form kan till skillnad från dess utstyrsel med
text och bild inte betecknas som en sådan framställing som avses i bestämmelsen
om vilseledande reklam. Om förpackningen har fått en sådan form
eller storlek att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet eller beskaffenhet
kan användningen av förpackningen i stället angripas med stöd
av generalklausulen. Hänsyn måste dock tas till sådana faktorer som att förpackningen
kan vara ändamålsenlig från transportteknisk eller liknande
synpunkt.

Lotterier i säljfrämjande syfte är enligt utredningen i praktiken förbjudna
eftersom de faller under tillståndstvånget i lotteriförordningen och till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

stånd till dem inte lämnas. Det anses inte motiverat att ändra denna praxis.
Beträffande pristävlingar framhålls att de enligt lotteriförordningen är att
anse som lotterier och därmed underkastade tillståndstvång, om avgörandet
beror på en slump. Egentliga pristävlingar kan enligt utredningen vara godtagbara,
om vissa av utredningen närmare angivna minimikrav uppfylls.
Dessa innebär bl. a. att tävlingsvillkoren skall vara klart angivna, att insatsens
storlek inte får bero på en slump och att bedömningen av prestationerna
skall ske på ett vederhäftigt sätt. I andra fall bör pristävlingen kunna förbjudas
enligt generalklausulen. Vid gåvoutdelningar bör principerna för utdelningen
klarläggas så att man kan bedöma utsikterna för att få en gåva.
Garantier måste ges för att de redovisade principerna verkligen följs. Utdelningar
som inte håller måttet i dessa hänseenden bör kunna förbjudas med
stöd av generalklausulen.

Utredningen har övervägt, om man bör införa särskilda bestämmelser om
utförsäljningar och realisationer. Utredningen anser emellertid att erfarenheten
från de övriga nordiska länderna, där sådana bestämmelser finns, väsar
att en särskild reglering inte blir ändamålsenlig och effektiv.

Med negativ avtalsbindning avser utredningen fall då säljaren utnyttjar
köparens okunnighet om regler för slutande av avtal för att få avtal till
stånd. Köparen erbjuds t. ex. en vara med uppgift att den kommer att sändas
mot postförskott, om inte köparen avböjer inom viss tid. Utredningen
anser att en sådan försäljningsmetod i regel framstår som moraliskt betänklig
eller klart otillbörlig och bör motarbetas. Emellertid kan metoden inte
fördömas generellt, eftersom den kan vara försvarlig i vissa speciella fall då
säljare och köpare tidigare står i avtalsförhållande till varandra.

Utredningen behandlar också några andra marknadsföringsmetoder, som
innebär priskonkurrens. Hit hör rabattkuponger som delas ut till hushåll
och berättigar till prisnedsättning vid inköp av viss vara, rabatterbjudanden
i form av en av fabrikant eller grossist företagen prisnedstämpling på förpackningen,
tillfälliga prisnedsättningar på vissa varor i en butik, s. k. lockvaruförsäljning,
och särskilda rabatter till vissa kategorier av kunder. Dessa
metoder har enligt utredningen nära samband med tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen
och bör inte behandlas i en lag om otillbörlig
konkurrens.

Utredningen tar vidare upp problemet om vad den kallar otillbörlig
efterbildning, dvs. kopiering eller annat mycket närgånget efterbildande
av ett objekt, till vilket någon ensamrätt inte är erkänd i lag. Utredningen
erinrar om att skydd mot efterbildning i olika hänseenden meddelas
i den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen och att man vid revisionen
av denna lagstiftning har utgått från att något rättsligt objektskydd
mot efterbildning därutöver inte skall förekomma. Utredningen finner inte
anledning att frångå principen om att objektskyddet mot efterbildning helt
skall regleras inom speciallagstiftningens ram. Frågan om själva förfarandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

vid efterbildning är otillbörligt eller inte bör bedömas enligt de allmänna
reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken eller de av utredningen föreslagna
reglerna om företagsspioneri, missbruk av företagshemlighet och bestickning
i näringsverksamhet m. in. och inte enligt generalklausulen. Utredningen
vill dock inte utesluta att det kan finnas särskilt förkastliga metoder
vid efterbildning som till sin art är annorlunda dem som behandlas i befintliga
eller föreslagna straffstadganden men ter sig lika etiskt klandervärda
som dessa. Mot sådana metoder bör man enligt utredningen kunna ingripa
med stöd av generalklausulen. Man skall dock inte kunna »summera»
ett angrepp, som inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt
otillåten nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt,
och på grundval därav meddela ett förbud.

Som exempel på förfaranden som kan innebära otillbörligt utnyttjande
av annans renommé anger utredningen, att en näringsidkare
i sin reklam jämför sig eller sin produkt med en välrenommerad
inte konkurrerande näringsidkare eller vara i syfte att få del av den goodwill
som är knuten till denne näringsidkare eller hans vara. Utredningen
framhåller att sådana förfaranden ofta faller under den föreslagna bestämmelsen
om vilseledande reklam. I andra fall kan förfarandet vara åtkomligt
enligt känneteckenslagstiftningen. Ibland är emellertid detta inte möjligt
och då bör man kunna ingripa med stöd av generalklausulen. Som exempel
på en sådan situation nämns att någon använder ett exklusivt bilmärkes välkända
kylarmaskering som bakgrund i en annons för cigarrettändare. Utredningen
berör också frågan om enskild persons intresse av rättsskydd mot
att hans namn eller bild obehörigen publiceras. Detta problem har emellertid
en räckvidd långt utöver den föreslagna lagens område och bör enligt
utredningen inte behandlas där utan prövas i annat sammanhang.

3.3 Vilseledande reklam m. m.

Enligt utredningen visar all erfarenhet att flertalet av de som förkastliga
ansedda metoderna i konkurrensen utgörs av framställningar som är vilseledande
i ett eller annat hänseende. Produktionens och distributionens ändrade
struktur har lett till att reklamen fått allt större betydelse samtidigt som
konsumenterna genom den liöjda levnadsstandarden har fått väsentligt ökade
valmöjligheter. En starkare tendens till skärpta krav på vederhäftighet i
reklamen märks både inom näringslivet och bland konsumenter. Mot denna
bakgrund bör bestämmelsen om vilseledande reklam ges en mer generell utformning
än 1 § lagen om illojal konkurrens.

Konkurrens förekommer inte bara i sälj verksamhet utan också i inköpsverksamhet.
Eftersom det allmänna intresset av att framställningar är vederhäftiga
gör sig gällande även i fråga om sådan verksamhet, förordas att
bestämmelsen får gälla också där. Även framställningar som inte är direkt
inriktade på inköp eller försäljning utan syftar till att allmänt ge ett företag

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

goodwill, s. k. public-relations-verksamhet, skall omfattas av bestämmelsen
Eftersom den individuella försäljningen har tilltagit, bl. a. genom utveckling
av tekniken att sälja genom personligt utformade säljbrev eller personliga
samtal, föreslår utredningen att bestämmelsen får avse också framställningar
som riktas till en person eller ett fåtal personer.

I fråga om vederhäftighetskravet erinrar utredningen om att även objektivt
riktiga framställningar kan vara vilseledande. Vederhäftighetskravet bör
därför utformas så att framställningen inte får vara oriktig eller vilseledande.
Kravet gäller alla verifierbara framställningar, även överdrifter i reklamen
av typen »stadens billigaste priser». Det anses troligt, att många överdrivna
uppgifter om beskaffenheten av varor eller material, särskilt nya eller
oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och alltså är ägnade att påverka
köplusten. Utredningen rekommenderar därför en förhållandevis sträng
praxis i fråga om överdrifter.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig fordras vidare, att framställningen
är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller
annan nyttighet. Framställningen skall vara ägnad att ha kommersiell effekt,
dvs. ägnad att påverka någons benägenhet att köpa en vara eller vidta
någon annan ekonomisk disposition. Det skall föreligga en verklig risk för
att den gentemot vilken framställningen riktas påverkas av den i sitt handlande.
Utredningen framhåller i detta sammanhang att man måste beakta
vilken krets Iramställningen vänder sig till. År det fråga om reklam för allmänheten,
bör man utgå från genomsnittskonsumentens tänkta helhetsintryck
vid en tämligen flyktig genomläsning av framställningen.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs i 2 § första stycket i utredningens
lagförslag att näringsidkare inte får använda oriktig eller vilseledande
framställning ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara,
tjänst eller annan nyttighet. Med termen näringsidkare avser utredningen
den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Statliga och
kommunala bolag är under angiven förutsättning att anse som näringsidkare.
Även andra statliga eller kommunala juridiska personer kan vara näringsidkare.
Ordet framställning skall enligt utredningen fattas i vidsträckt
mening. Därmed avses varje form varigenom man meddelar sig med annan.
Det kan vara i skrift eller tal, genom bild eller annan anordning, t. ex. utställning
i skyltfönster.

I andra stycket av 2 § upptas bestämmelser om framställningar som är
otillbörliga mot andra näringsidkare. Utredningen framhåller att det i vissa
situationer kan vara försvarligt att lämna för andra näringsidkare ofördelaktiga
uppgifter. Det anses emellertid vara ett allmänt intresse att kunna
ingripa mot framställningar som är chikanösa, kränkande eller på annat
sätt otillbörliga i sin utformning. Man bör också kunna hindra att någon
utnyttjar fördomar eller aversioner genom att i reklam lämna ovidkommande
uppgifter om exempelvis en konkurrents ras, religion eller politiska
3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

Ilungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

uppfattning. Enligt bestämmelserna i andra stycket får näringsidkare därför
inte använda framställning som på grund av sin utformning eller genom
att den angår ovidkommande förhållande är otillbörlig mot annan näringsidkare
och som dessutom är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet
av vara, tjänst eller annan nyttighet. Vid tillämpningen av andra stycket är
det utan betydelse om framställningen är vederhäftig eller inte.

I 2 § tredje stycket föreskrivs att bestämmelserna i första och andra styckena
skall gälla även för sammanslutning av näringsidkare och för den som
är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning.

I betänkandet behandlas vissa särskilda frågor mera utförligt. Det gäller
jämförelser i reklam, s. k. ekonomiskt förtal samt förhållandet till konsumentupplysning
och till tryckfrihetsförordningen.

I fråga om jämförelser i reklam framhåller utredningen att
man inom näringslivet både i Sverige och utomlands tidigare har varit negativt
inställd härtill. Detta har särskilt varit fallet i fråga om direkta jämförelser
med konkurrerande företag och av dem utbjudna varor och tjänster.
På senare år har dock en annan syn börjat göra sig gällande, vilket bl. a. har
tagit sig uttryck i att en i grundreglerna för reklam tidigare intagen rekommendation
att undvika sådana direkta jämförelser har tagits bort. Utredningen
framhåller att jämförande reklam är förenad med vissa risker för
konsumenterna, eftersom det ligger nära till hands att vederhäftighetskravet
eftersätts. Å andra sidan utgör en korrekt utförd jämförelse en utmärkt
kundinformation. Enligt utredningen bör alla typer av jämförande reklam
vara tillåtna under förutsättning att jämförelsen är vederhäftig. Häri ligger
inte bara att lämnade uppgifter skall vara korrekta utan också att jämförelsen
skall ge en rättvisande totalbild av det jämförda. Utredningen påpekar
dock att man inte får ställa så stränga krav på vederhäftighet att det i praktiken
blir omöjligt att göra jämförelser i reklam.

Utredningen erinrar om att reglerna om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken
inte gäller för sådant förtal som lämnar den angripnes personliga ära
okränkt men drabbar honom ekonomiskt, s. k. ekonomiskt förtal,
och hänvisar till vissa uttalanden härom under förarbetena till brottsbalken
(prop. 1962: 10 s. B 53 och 429 samt C 184). Såvitt gäller förhållandet näringsidkare
emellan kommer bestämmelserna i förslagets 2 § att ge ett indirekt
skydd mot ekonomiskt förtal. Emellertid kan ekonomiskt förtal spridas
i andra sammanhang än dem som omfattas av utredningens förslag eller riktas
mot juridiska personer som inte är näringsidkare. Sådant förtal omfattas
inte av förslaget. Utredningen anser nämligen att det faller utanför dess uppdrag
att ta ställning till annat ekonomiskt förtal än sådant som berör förhållandet
näringsidkare emellan.

Konsumentupplysning kan enligt utredningen givetvis vara ägnad
att ha kommersiell effekt. Konsumentupplysning är emellertid ett medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

att sprida information och åsikter. Därmed omfattas den inte av förslaget.
Reklam som ikläder sig konsumentupplysningens skepnad faller dock under
2 §. Detsamma gäller oriktig eller vilseledande konsumentupplysning som
åberopas i reklam.

Utredningen framhåller i fråga om förhållandet till tryckfrihetsförordningen,
att sådana meddelanden som avses i 1 § lagen
om illojal konkurrens inte tillhör tryckfrihetsområdet. Utredningens
förslag skiljer sig i flera avseenden från denna bestämmelse. Skillnaderna
anses emellertid inte föranleda någon annan bedömning av förhållandet
till tryckfriheten. Det väsentliga måste enligt utredningens mening vara
framställningens ändamål. Förslaget avser framställningar som begagnas
som medel i näringsverksamhet. Sådana framställningar är inte ett mål
i och för sig och utgör inte en åsiktsyttring eller en upplysning som bara
har kritiskt eller informativt syfte. Framställningen innefattar i stället
en konkurrenshandling som avses ha kommersiell effekt och bör därför enligt
utredningen falla utanför tryckfrihetsområdet.

3.4 Påföljder, talerätt m. m.

Enligt utredningens mening är frågan om vilka sanktioner som bör
finnas i en lag om otillbörlig konkurrens av avgörande betydelse för lagens
genomslagskraft i praktiken. Sverige är veterligen det enda land i den
västerländska kulturkretsen som inte har förbud som påföljd på detta
rättsområde. Både generalklausulen och bestämmelsen om vilseledande reklam
m. m. bygger på den uppfattningen att det är ett allmänt intresse,
att de där angivna konkurrensåtgärderna och framställningarna motarbetas.
Anses en åtgärd eller framställning vid en objektiv prövning
otillåten enligt lagens beskrivning bör den kunna stoppas oavsett gärningsmannens
subjektiva inställning. Detta talar för att förbud är den mest
ändamålsenliga påföljden för överträdelse av 1 och 2 §§ i förslaget. Det
finns också andra överväganden som stöder denna bedömning. Särskilt

1 fråga om 1 § men i någon mån också beträffande 2 § gäller, att beskrivningen
av det otillåtna är allmänt hållen. Enligt vedertagen straffrättslig
uppfattning fordras emellertid ganska noga specificerade gärningsbeskrivningar
för att straff skall kunna komma i fråga. Utredningen
föreslår med hänsyn härtill förbud som påföljd vid överträdelse av 1 och

2 §§ i förslaget. Förbudet bör meddelas av allmän domstol och förenas
med ett i pengar bestämt vite. Vite är en effektivare sanktion mot överträdelse
av förbud än straff bl. a. därför att dess storlek kan anpassas
efter omständigheterna i varje särskilt fall och därför att det kan riktas
inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Överträds förbudet
får den som har begärt det hemställa hos allmän åklagare att
föra talan om utdömande av vitet. Utredningen framhåller att domstolen
måste ägna särskild omsorg åt formuleringen av förbudet så att inte sva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

randen med en i sak betydelselös förändring kan fortsätta sitt otillbörliga
förfarande. Å andra sidan får förbudet inte göras så omfattande att det
utgör ett hinder för legitima konkurrensåtgärder.

Effektiviteten hos ett förbud kan bli kraftigt försvagad, om förbudet
inte blir tillämpligt förrän lagakraftägande dom föreligger. Det kan redan
på ett tidigt stadium av målets handläggning stå klart att exempelvis
en pågående reklamkampanj är uppenbart vilseledande och ägnad att ha
stora skadeverkningar för konsumenterna och näringslivet. Utredningen
anser därför att domstol bör ha möjlighet att meddela ett interimistiskt
förbud. Enligt förslaget kan det ske, om ett fortsättande av handlingen
kan väntas medföra allvarliga olägenheter för konsumenter eller näringsidkare.
I fråga om interimistiska förbud skall bestämmelserna i 15 kap.
5 och 6 §§ rättegångsbalken vara tillämpliga. Det betyder att interimistiskt
förbud kan meddelas bara på yrkande av part och endast av den domstol
där rättegången äger rum. I regel måste svarandeparten höras innan
förbud får meddelas. Vidare gäller att pant eller borgen skall ställas för
den skada som kan tillskyndas motparten. Staten behöver dock aldrig
ställa säkerhet. Beslut om interimistiskt förbud skall omedelbart hävas,
om den talan som har föranlett förbudet återkallas eller skäl saknas att
behålla förbudet. Då målet avgörs prövar domstolen om förbudet skall bestå.

Den som uppsåtligen handlar i strid mot 2 § i förslaget begår enligt utredningens
mening en gärning som till sin allmänna karaktär ligger mycket
nära bedrägeri. För sådana gärningar är straff den adekvata påföljden.
Trots att man tidigare i skilda sammanhang har avvisat tanken på att använda
förbud och straff som alternativa sanktioner (se bl. a. prop. 1931: 175
s. 26, 1944: 176 s. 51 och 1960: 167 s. 177) föreslår utredningen att uppsåtliga
överträdelser i likhet med vad som f. n. gäller skall vara straffbara.
Mot den som har överträtt meddelat förbud skall dock inte föras talan
om ansvar jämsides med talan om utdömande av vitet. Skulle en kombination
av förbuds- och straffsanktion av lagtekniska skäl inte anses godtagbar,
bör man hellre välja förbudssanktionen än straffsanktionen.

En begränsning av straffansvaret föreslås såtillvida att ansvar inte skall
komma i fråga om brottet är att anse som ringa. Vidare skall straffbestämmelsen
inte tillämpas om gärningen är att bedöma som svindleri
enligt 9 kap. 9 § brottsbalken. Däremot är det inte något som hindrar att
en och samma gärning bestraffas både som brott mot 2 § första stycket
och som bedrägeri. Straffsatsen föreslås bli böter eller fängelse i högst ett år.
Om flera har medverkat till brottet skall enligt en särskild bestämmelse
i förslaget de allmänna medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken tillämpas.
Eftersom näringsidkare är att anse som ett sådant specialsubjekt som
avses i 23 kap. 4 § blir den särskilda föreskriften i 5 § om strafflindring eller
straffrihet för medverkande till specialsubjekt tillämplig. Detta innebär
att näringsidkarens anställda i regel bör undgå straff , om de har handlat
enligt arbetsgivarens instruktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utredningen föreslår, att den som överträder ett meddelat förbud eller
uppsåtligen använder i 2 § beskrivna framställningar skall ersätta skada
som föranleds därav. Skadestånd kan utgå till näringsidkare vars omsättning
påverkas av den företagna åtgärden. Däremot skall enligt ett
motivuttalande konsumenter eller andra till vilka konkurrensåtgärderna
eller framställningarna direkt riktar sig inte ha rätt till skadestånd enligt
den föreslagna regeln. De har möjlighet att grunda skadeståndsanspråk på
allmänna normer om bedrägeri och annan oredlighet. Förutsättning för
skadestånd enligt den föreslagna bestämmelsen är att det visas föreligga
orsakssammanhang mellan gärningen och skadan. Utredningen framhåller
att det ofta torde vara svårt att prestera sådan bevisning.

Utredningen diskuterar om ersättningsskyldighet bör föreligga även när
skada har orsakats av ett förfarande som bara kan föranleda förbudstalan
men där vårdslöshet kan läggas den handlande till last. Det är med andra
ord fråga om överträdelser av 1 § och ouppsåtliga överträdelser av 2 §. I
svensk rätt gäller som huvudregel att allmän förmögenhetsskada ersätts i
utomobligatoriska förhållanden bara då den har orsakats av en straffbar
handling. En skadeståndssanktion i de nu berörda situationerna skulle få
mycket liten praktisk betydelse till följd av svårigheterna att styrka orsakssammanhang
mellan t. ex. en tillämpad ohederlig marknadsföringsmetod
och ekonomiska skador hos andra näringsidkare. Utredningen vill med hänsyn
härtill inte förorda, att man med frångående av allmänna skadeståndsrättsliga
principer inför skadeståndssanktion i dessa fall.

Liksom enligt gällande rätt föreslås en speciell preskriptionsbestämmelse
för skadeståndstalan. Talan om skadestånd får avse skada bara under de
senaste fem åren innan talan väcktes. Tidsgränsen motiveras bl. a. med
att motsvarande bestämmelse är regel i den immaterialrättsliga lagstiftningen.

Utredningen föreslår att rätt att föra talan om förbud skall tillkomma
var och en som lider förfång av åtgärden eller framställningen, oberoende
av om han är konsument eller näringsidkare. Emellertid saknar enskilda
personer ofta resurser för att föra en sådan talan. Eftersom det
är ett gemensamt intresse för konsumenterna och näringslivet att ohederliga
konkurrensåtgärder och vilseledande framställningar inte förekommer,
bör talerätt också tillkomma de organisationer som företräder näringsidkar-
och konsumentintressena. Enligt förslaget skall därför förbudstalan
få föras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.
För att säkra en effektiv tillämpning av den föreslagna lagen föreslås
dessutom att förbudstalan skall kunna föras av myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer. Denna myndighet skall vid sidan av konsument- och
löntagarorganisationerna bevaka de allmänna konsumentintressena. Utredningen
tänker sig närmast att någon befintlig myndighet, exempelvis kommerskollegium,
skulle få denna uppgift men vill inte avvisa tanken på att
anförtro den åt en särskild konsumentombudsman i överensstämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med ett av riktprisutredningen väckt förslag (SOU 1966:48). Under alla
förhållanden måste uppgiften handhas av en kvalificerad jurist med
insikter i näringslivets förhållanden.

Brott mot 2 § skall enligt förslaget höra under allmänt åtal. Enligt allmänna
regler har målsägande, dvs. den mot vilken brottet är begånget
eller som har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, subsidiär åtalsrätt.
Utredningen föreslår att den myndighet och de organisationer som
kan föra talan om förbud också skall få samma subsidiära åtalsrätt som
målsägande.

Utredningen erinrar om att enligt varumärkeslagen domstol i vissa fall
kan föreskriva, att vilseledande kännetecken skall utplånas eller
ändras. Motsvarande möjlighet bör ges i anslutning till 2 § i förslaget.
Det gäller alltså oriktiga, vilseledande eller enligt 2 § andra stycket otillbörliga
framställningar som har anbragts på vara eller förpackning eller
som förekommer i reklamtryck, affärshandling eller liknande. Domstol
föreslås få rätt att ex officio förordna att sådana framställningar skall
utplånas eller ändras så att missbruk inte längre kan ske. Kan sådan åtgärd
inte göras på annat sätt, skall domstolen kunna förordna att egendomen
skall förstöras. Ingripande skall bara få ske vid brottsligt förfarande
och vid överträdelse av vitesförbud. Egendom får tas i beslag i avvaktan
på förordnande. För sådant beslag skall föreskrifterna om beslag i brottmål
gälla. 4

4 Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag får ett övervägande gott mottagande hos remissinstanserna.
Allmän enighet råder om att det här är fråga om ett för både
näringsliv och konsumenter viktigt område där det finns behov av moderniserad
lagstiftning. LO framhåller, att en fri och obunden konkurrens, som
inom en ram av lämpligt avvägda lagregler stimuleras och ges möjlighet
att fungera väl, leder till ett effektivt resursutnyttjande och därmed blir
ett medel till ekonomiskt framåtskridande. Lagreglerna bör göra det möjligt
att motverka dels samhällsskadliga konkurrensbegränsningar och
dels otillbörlig konkurrens och otillbörliga försäljningsmetoder. Regler
av den allmänna inriktning som utredningen har föreslagit är enligt LO:s
mening av stor betydelse för en effektivt fungerande konkurrens dels genom
sin direkta effekt dels indirekt genom sitt inflytande på företagens handlande.
LO delar utredningens mening att man vid revision av lagstiftningen
om illojal konkurrens skall ta hänsyn till både näringslivets och
konsumenternas intressen. Näringslivet har behov av regler genom vilka
ohederliga konkurrensåtgärder kan förhindras. Konsumenterna bör skyddas
mot för dem skadliga marknadsföringsmetoder. Reklam och andra mark -

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

nadsföringsmetoder har i dagens samhälle så stor ekonomisk och social betydelse
att det får sägas vara ett allmänt intresse att de fyller vissa etiska anspråk.
Rättsliga normer som möjliggör ingripande mot vilseledande eller på
annat sätt ohederlig marknadsföring är ett gemensamt intresse för näringslivet
och konsumenterna och därmed också för samhället i stort. LO understryker
att lagen bör täcka inte bara konkurrensåtgärder utan hela det
rättsliga normsystemet för marknadsföringen. KF anser att gällande lag
uppvisar betydande begränsningar i möjligheterna att rättsligt angripa otillbörliga
reklamåtgärder. Utredningens förslag utgör en god avvägning mellan
de intressen som måste beaktas. Med särskild tillfredsställelse hälsas att
den hänsyn till konsumenternas intressen som alltmer gör sig gällande har
kommit till klart uttryck i förslaget. Liknande synpunkter framförs av
konsumentinstitutet, 1963 års konsumentupplysningskommitté, Köpmannaförbundet,
Stockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren i
Göteborg, Motorbranschens riksförbund samt Marknads förbundet. SACO
säger sig tvivla på att konsumenternas intressen skyddas tillräckligt genom
ett utomrättsligt normsystem och tillstyrker förslaget. RÅ anför att förslaget
utgör en välbehövlig modernisering av vår nuvarande lagstiftning.

Flera remissinstanser tar upp frågan om förhållandet mellan det rättsliga
och det utomrättsliga normsystemet. Kommerskollegium framhåller, att
utredningen tycks mena att det av Näringslivets opinionsnämnd tillämpade
systemet skall vara vägledande även för domstolarna. Staten bör enligt kollegium
givetvis inte hindra näringslivets organisationer från att själva upprätta
en hedersdomstol. Lagstiftningen måste dock av principiella skäl bygga
på att ansvaret för lagens tillämpning ligger helt på statliga myndigheter.
Det är viktigt att den nya lagen inte blir mer eller mindre obsolet därför att
man litar på att opinionsnämnden skall stävja otillbörlig konkurrens. I så
fall vore det bättre att helt slopa 1931 års lag utan att ersätta den med någon
ny. Kollegium anser, att det skulle vara från allmän synpunkt värdefullt,
om opinionsnämnden i fortsättningen begränsade sig till uttalanden på generalklausulens
område och avvisade frågor som regleras i de särskilda
straffbestämmelserna under hänvisning till att ärendet borde prövas av
domstol. Det ifrågasätts om inte i varje fall företagare borde få möjlighet
att överklaga opinionsnämndens fällande beslut. Nöringsfrihetsrådet uttalar
att det självfallet är av vikt att det utomrättsliga normsystemet harmonierar
väl med det rättsliga. Opinionsnämnden kommer även i fortsättningen
att ha en viktig uppgift att fylla och det utomrättsliga normsystemet
kommer antagligen liksom hittills att leda till ingripanden i större
omfattning än det rättsliga. Pris- och kartellnämnden, Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen, Sparbanksföreningen
och Annonsbyråernas förening ger uttryck åt samma uppfattning.

I flera yttranden understryks vikten av att största möjliga enhetlighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

råder i lagstiftningen i de nordiska länderna. Denna synpunkt framförs
av RÅ, patentverket, Stockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen. Exportföreningen, Annonsbyråernas
förening och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.
Även Köpmannaförbundet och Grossistförbundet framhåller att lagstiftningen
om otillbörlig konkurrens hör bli enhetlig i de nordiska länderna.
Även om det torde vara möjligt att nå ännu större enhetlighet än kommittéerna
har lyckats komma fram till, skulle det emellertid vara mycket
otillfredsställande, om en i och för sig berättigad strävan att uppnå enhetlig
lagstiftning skulle fördröja en lagrevision som är i så hög grad
av behovet påkallad. Det är bättre att nu besluta om lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag för att senare, när
den nordiska gemenskapen på det ekonomiska fältet ytterligare breddas,
försöka åstadkomma eu fullständig enhetlighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att lagstiftningsuppgiflen
kunde ha lösts på andra sätt. Förslaget innehåller sinsemellan ganska
olikartade bestämmelser som kan ses som en påbyggnad av olika paragrafer
i brottbalken. Det kan ligga nära till hands att låta dessa kompletteringar
inflyta i brottsbalken. Ett annat alternativ skulle vara att sammanföra
bestämmelserna om otillbörlig konkurrens med sådana som behandlar
frågor om konkurrensbegränsning, eventuellt också sådana som har till
uPPgift a*t säkerställa en objektiv konsumentupplysning, önskemålet
om nordisk rättslikhet talar emellertid mot båda dessa utvägar och
hovrätten godtar därför den lösning utredningen har valt. Detta leder
till att överensstämmelse i fråga om reglernas avfattning bör eftersträvas
under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

I ett par yttranden uppmärksammas att det i lagförslaget använda ordet
»otillbörlig» förekommer också i konkurrensbegränsningslagens regel om
vad som menas med skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Näringsfrihetsrådet
erinrar om att uttrycket där enligt tidigare uttalande av rådet
inte är avsett att i och för sig ha någon etisk-moralisk innebörd. Rådet påpekar
att förhållandet är det motsatta i den föreslagna lagen men vill inte
göra gällande att motsättningen innebär någon egentlig olägenhet. Sparbanksföreningen
uttalar sig på liknande sätt. Lantbruks förbundet anser däremot
att en klarare terminologi behövs, och Läkemedelsindustriföreningen
anför att beteckningen »illojal konkurrens» ger ett klart uttryck för vad
som åsyftas.

4.2 Generalklausulen

Förslaget om införande av en generalklausul godtas av flertalet remissinstanser.
JK framhåller att det är mycket tveksamt om den föreslagna
generalklausulen kan anses uppfylla de anspråk som måste ställas
på en brottsbeskrivning. Eftersom regeln inte är omedelbart straffsanktio -

Kungi. Maj.ts proposition, nr 57 år 1970

nerad anser han sig dock kunna godta den. Han påpekar att det redan
på flera håll inom förmögenhetsrätten finns generalklausuler som kan medföra
ekonomisk förlust för den som drabbas av dem. Vidare påpekar han
att det av betänkandet framgår att generalklausulen skall användas bara om
det inte råder något tvivel om förfarandets otillbörlighet. Liknande synpunkter
framförs av Sparbanksföreningen, som understryker att regelns
tillämpning måste begränsas på nyss angivet sätt. Marknadsförbundet framhåller
däremot å sin sida att en av fördelarna med en generalklausul är att
man kan komma åt sådana otillbörliga konkurrensåtgärder som inte har
kunnat förutses vid lagens tillkomst. Statens konsumentråd betonar att den
omständigheten att man väljer en generalklausul i stället för en rad specialbestämmelser
inte får innebära en mindre stränghet i bedömningen av
otillbörliga konkurrensåtgärder. Å ena sidan kan det vara värdefullt att ha
konkreta specialbestämmelser men å andra sidan blir en sådan specificering
snabbt inaktuell. Rådet betraktar detta som en lagteknisk fråga och har inga
invändningar mot den lösning utredningen har kommit fram till. Som en
allmän synpunkt framhåller rådet att stor stränghet måste visas vid bedömningen
av konkurrensåtgärder som leder konsumenternas intresse bort
från faktorerna pris, kvalitet och service. Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen
och Grossistförbundet finner det önskvärt att en generalklausul
införs men anser att den bör få en mindre restriktiv tillämpning än vad utredningen
tycks förorda. Särskilt understryks att den uppräkning som görs
i motiven bara bör betraktas som exemplifiering. Bland övriga remissinstanser
som godtar förslaget att införa en generalklausul kan nämnas pris- och
kartellnämnden, konsumentinstitutet, 1963 års konsumentupplgsningskommitté,
patentverket, handelskamrarna, Köpmannaförbundet, KF, LO, TCO,
Svenska annonsörers förening och Svenska företagares riksförbund.

Några remissinstanser diskuterar riskerna för att generalklausulen kan
leda till inte önskvärda begränsningar av den fria konkurrensen. Näringsfrihetsrådet
understryker vikten av att bestämmelsen tillämpas bara
på metoder som är klart otillbörliga från allmän synpunkt så att det
i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder inte beskärs. Rådet
anser det välbetänkt att uttrycket god affärssed inte används i generalklausulen.
Härigenom markeras att den bara avser värderingar av etiskmoralisk
karaktär vilka ligger vid sidan av de mer ekonomiska och näringspolitiska
bedömningar som görs enligt konkurrensbegränsningslagen. Rådet
räknar inte med att det skall föreligga någon risk för att domstol vid
tillämpning av generalklausulen skall ge stöd åt skadliga konkurrensbegränsningar.
NO erinrar om att det är ett viktigt samhällsintresse
att motverka skadlig konkurrensbegränsning men att statsmakterna också
har stort intresse av och ansvar för de former i vilka den fria konkurrensen
tar sig uttryck. Det ligger i sakens natur, att konflikter kan uppstå mellan
dessa intressen. Det är ytterst angeläget att det görs en noggrann

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

avvägning och att frikonkurrensintresset i tveksamma fall ges företräde.
NO anser det nödvändigt att få till stånd en samordning i förhållande till
de konkurrensfrämjande myndigheterna och framkastar tanken på en ordning
enligt vilken talan om förbud enligt generalklausulen får föras bara
efter medgivande av konkurrensfrämjande myndighet. I fråga om risken
för att domstol med tillämpning av generalklausulen skall ge stöd åt skadliga
konkurrensbegränsningar anför han följande. Bedömning och värdering
av olika konkurrensmetoder förändras snabbt. Tidigare ansåg många att
det stred mot god affärssed att i detaljistledet prissätta en vara under det
av fabrikanten angivna bruttopriset. Numera betraktas upprätthållandet av
fasta bruttopriser som en skadlig begränsning av den fria konkurrensen och
har därför förbjudits i konkurrensbegränsningslagen. Med detta exempel för
ögonen kan man befara att generalklausulen får en effekt som ökar den anpassningströghet
som gör sig gällande i varje ekonomiskt system. Vidare kan
generalklausulen utomrättsligt komma att användas som påtryckningsmedel
mot besvärliga eller »obekväma» konkurrenter, vilka kanske inte är medvetna
om alla de begränsningar som framgår av motiven. En från konkurrensbegränsningslagens
synpunkt mera tillfredsställande lösning skulle därför
vara att utesluta den föreslagna generalklausulen. Det viktigaste skälet till
att utredningen har valt lösningen med en generalklausul synes ha varit en
önskan att så långt som möjligt bringa det svenska förslaget i överensstämmelse
med de övriga nordiska ländernas förslag. Då emellertid den nordiska
konkurrensbegränsningslagstiftningen ingalunda är enhetlig och då enhetligheten
beträffande generalklausulen mot otillbörlig konkurrens vad gäller
det svenska förslaget mera hänför sig till formen än till innehållet, framstår
inte heller detta skäl för en generalklausul som bärande. Om det trots allt
skulle befinnas lämpligt med en generalklausul, bör övervägas om denna
kan ges den snävare innebörden att den riktar sig enbart mot marknadsför
ingsmetoder som innefattar ett utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet
eller eljest framstår såsom ohederliga (jfr 2 § gällande lag). Även kommerskollegium
betonar, att den föreslagna lagstiftningen inte får leda till
att grundsatsen om obundna konkurrensförhållanden inom näringslivet
frångås mer än nödvändigt. Kollegium anser det dock sannolikt att tillämpningen
av lagen blir sådan att den inte kommer att inkräkta på konkurrensbegränsningslagen.

En avvisande hållning till förslaget om en generalklausul intas av hovrätten
över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller att önskemålet om
överensstämmelse med övriga nordiska länder synes vara det huvudsakliga
motivet för utredningens förslag att införa en generalklausul i lagen. Hovrätten
anser detta skäl godtagbart men finner förslaget påfallande svagt
motiverat. Lagförslaget har genom generalklausulen fått en allmän uppställning
och avfattning som inte motsvarar vad som är åsyftat. Det intryck
förslaget ger är att generalklausulen intar en central ställning i rättsbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ningen och att de övriga bestämmelserna i lagen bara specificerar denna på
vissa områden. Det är först efter ett noggrant studium av utredningens
motiv som man upptäcker att detta alls inte är meningen. Tyngdpunkten i
förslaget ligger i stället på reglerna om vilseledande reklam in. in., medan
generalklausulens roll bara är att fånga upp en del ganska svårgripbara
gränsfall av otillbörlig marknadsföring m. m., där det oriktiga eller vilseledande
inslaget saknas men formen för åtgärden likväl anses klandervärd.
Den obetydliga roll som utredningen sålunda har avsett för generalklausulen
rimmar illa med dess placering och dess vaga, magistrala avfattning. Hovrätten
anser en förutsättning för att kunna tillstyrka en generalklausul vara
att det kan antas bli praktiskt möjligt att tillämpa den. Utredningen betonar
att domstolen skall grunda sitt avgörande på en värdering av etisk-moralisk
karaktär och att därvid några näringspolitiska, distributionsekonomiska,
distributionstekniska eller liknande överväganden inte skall göras. Hovrätten
vill framhålla att det renodlade moraliska bedömande som utredningen
vill pålägga domstolarna knappast är något som dessa kan uppfylla.
Någon fristående moral existerar inte. Tanken att det skulle finnas någon
objektiv moral, vare sig i fråga om affärer eller i något annat sammanhang,
är naturrättslig och anses numera föråldrad. Däremot bör det vara lättare
för domstolarna att ta ställning till en åtgärds otillbörlighet om därmed
skall förstås vad som strider mot god affärssed. Ledning kunde därvid hämtas
från det utomrättsliga normsystem som har byggts upp genom opinionsnämnder
med bred förankring i praktiskt kunnande inom olika branscher.
Hellre än att införa en generalklausul med så vag avfattning som den föreslagna
bör man enligt hovrättens mening knyta an till den utomrättsliga
normbildning som redan finns. Hovrätten anvisar här alternativa lösningar.
En samordning med den utomrättsliga normbildningen torde emellertid inte
kunna begränsas till sådana förfaranden som utredningen har velat hänföra
under generalklausulen. Den bör också avse åtgärder som är att bedöma
som vilseledande reklam, eftersom huvuddelen av verksamheten i Näringslivets
opinionsnämnd måste omfatta just de vilseledande konkurrensåtgärderna.
Om man sålunda för att få en fastare grund för lagtillämpningen försöker
knyta an till den utomrättsliga normbildningen i fråga om god affärssed,
förutsätter detta en omarbetning av lagförslaget och väl även en legalisering
i någon form av opinionsnämnden. Hovrätten anser det nödvändigt
att på något sådant sätt undvika de olägenheter som den föreslagna generalklausulen
skulle medföra. Trots det önskvärda i att skapa nordisk rättsenhet
måste den betecknas som alltför vag för att kunna godtas i föreslaget skick.
Efter granskning av utredningens redogörelse för generalklausulens tillämpningsområde
konstaterar hovrätten att utredningen har gjort ett försök att
formulera specialbestämmelser men att det därvid har visat sig, att kriterierna
på det otillbörliga blev ganska vaga. Hovrätten finner det svårt att
förstå att detta skulle kunna åberopas som skäl för att föreslå en ännu vagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

generalklausul. Denna skulle väl kunna ha någon mening, om utredningen
avsett att den skulle tillämpas på konkurrensåtgärder som nu är okända
men som kunde tänkas uppkomma i framtiden. Men detta är inte alls utredningens
avsikt. Tvärtom sägs att utredningen anser sig ha en i stort sett
fullständig bild av vad som ytterligare bör behandlas i en lag om otillbörlig
konkurrens. Enligt hovrättens mening bör slutsatsen av vad utredningen
anför vara, att det inte finns en tillräcklig saklig motivering för generalklausulen.
De åtgärder som man vill förbjuda bör beskrivas i tydliga specialbestämmelser.
I den mån detta inte kan åstadkommas bör konkurrensen
vara fri. Hovrätten framhåller, att man ändå skulle kunna godta en generalklausul
mera som en deklaration om den anda som bör prägla lagens tilllämpning,
varvid skälet skulle vara att de andra nordiska länderna önskar
ta med generalklausulen. Men i så fall finns det inte något skäl att inte välja
formuleringen god affärssed som har föreslagits i de andra länderna.

RÄ tar också upp frågan om generalklausulen bör innehålla rekvisitet god
affärssed. Med hänvisning till att detta rekvisit används i den utomrättsliga
normbildningen föreslår han att så sker även i den föreslagna lagen. Han
går vidare in på förhållandet mellan generalklausulen och övriga materiella
bestämmelser i lagen. Han anför därvid, att generalklausulen i det svenska
förslaget till skillnad från vad som gäller enligt de andra nordiska förslagen
inte skall tillämpas när ett sakförhållande i hela sin omfattning faller under
en specialbestämmelse. Den inskränkning i generalklausulens tillämpningsområde
som bestämmelsen sålunda innebär är enligt RA inte befogad i fall
där något rekvisit för tillämpning av 2 § brister. Det förefaller svårt att förklara
varför ett vilseledande och kanske i hög grad klandervärt förfarande
som inte utgör brott mot 2 §, exempelvis därför att förfarandet inte innefattar
en framställning, inte skulle kunna beivras med stöd av generalklausulen,
fastän förfarandet strider mot hederlighet och god affärsmoral resp.
god affärssed.

Advokatsamfundet säger sig inte ha något att erinra mot generalklausulens
formulering. Bestämmelsen bör emellertid vara tillämplig inte bara på
typfall för vilka specialbestämmelser saknas i lagen. Den bör också kunna
fylla ut luckor, som uppstår vid sidan av specialbestämmelserna. Även för
sådana typfall som specialbestämmelserna avser att täcka bör generalklausulen
kunna användas, om något rekvisit för tillämpningen av en specialbestämmelse
skulle brista. Utredningen synes hysa farhågor för att en generalklausul
med så stor räckvidd skulle beskära den konkurrensfrihet som odiskutabelt
bör upprätthållas. Eftersom regeln riktar sig bara mot konkurrensåtgärd
genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts gentemot
konsumenter och näringsidkare synes emellertid sådana betänkligheter
omotiverade. Generalklausulens räckvidd är ett av de grundläggande spörsmålen
i denna lagstiftning. Det synes därför angeläget att Sverige här accepterar
den princip som ligger till grund för alla de andra nordiska förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Om generalklausulen får en sådan vidsträckt räckvidd är dess placering
som 1 § i lagen naturlig. Skulle den däremot anses böra ha den begränsade
räckvidd som utredningen har föreslagit, bör den placeras efter specialbestämmelserna,
och det bör klarare än i utredningens förslag anges att de
i dessa åsyftade typfallen inte omfattas av generalklausulen. Det finns ingen
anledning att under hänvisning till de nordiska enhetssträvandena ge bestämmelsen
en placering som ger en missvisande uppfattning om dess innebörd.
Liknande synpunkter anförs av Patentombndsföreningen, Lantbruksförbundet
och A potekarsocieteten. KF, Köpmannaförbundet och patentverket
ansluter sig däremot till utredningens förslag om förhållandet mellan generalklausulen
och specialbestämmelserna.

Grossistförbundet tillstyrker förslaget om en generalklausul men ifrågasätter
om det inte skulle vara att föredra att i lagen på något sätt särskilja
de tre typfall av åtgärder, som kan föranleda ingripande med stöd av bestämmelsen.
Det synes inte otroligt att ökad klarhet skulle kunna uppnås antingen
genom tre paragrafer av generalklausulskaraktär eller i varje fall genom att
marknadsföringsmetoderna bryts ut ur generalklausulen.

Frågan om specialbestämmelser bör finnas beträffande kombinationsutbud,
tilläggserbjudanden och trading stamps behandlas av åtskilliga
remissinstanser. LO anser att direkta förbud mot tilläggserbjudanden
och trading stamps behövs för att lagen skall få den avsedda effekten
att hindra otillbörlig konkurrens. Tilläggserbjudanden anses olämpliga eftersom
de generellt vilseleder konsumenten beträffande det gjorda erbjudandets
innebörd genom att avleda uppmärksamheten från de för konsumenten
väsentliga faktorerna pris, kvalitet och service. Ett system med trading
stamps medför problem för konsumenten att få klart för sig erbjudandets
innebörd i alla de fall då märket inte är direkt inlösbart i pengar. TCO framför
liknande synpunkter och ansluter sig till de reservationer som har avgetts
inom utredningen på dessa punkter. Enligt TCO föreligger alltjämt
behov av en regel liknande den i 2 § gällande lag, och det kan ifrågasättas
om inte den nuvarande regeln bör skärpas. Köpmannaförbundet anser att
1 och 2 §§ i förslaget inte ger tillräckliga möjligheter att effektivt ingripa
mot tilläggserbjudanden och förordar därför en särskild bestämmelse om
sådana erbjudanden. Förbundet framhåller att tilläggserbjudanden leder till
att konsumenternas pris-, kvalitets- och servicemedvetande avtrubbas. I
fråga om trading stamps framhålls att Grossistförbundet, Industriförbundet
och Köpmannaförbundet i ett gemensamt uttalande har rekommenderat sina
medlemmar alt avstå från att använda sådana märken. Om lagstiftningen
inte innehåller ett direkt förbud mot trading stamps anses det emellertid
finnas risk för att vissa företag börjar använda denna marknadsföringsmetod.
Under alla förhållanden bör man i lag förbjuda sådana märken som
inte är inlösbara i pengar till angivet belopp. Samma inställning har KF, en
minoritet inom pris- och kartcltnämnden samt Skånes, Smålands och Ble -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kinge och Västergötlands och norra Hallands handelskammare. Handelskammaren
i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
förordar en särskild bestämmelse om trading stamps men anser
att det i övrigt är tillräckligt med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att nuvarande specialbestämmelse
i 2 § lagen om illojal konkurrens bör behållas. Hovrätten anser
dock inte tillrådligt att som reservanterna i utredningen har föreslagit stryka
kravet att förfarandet skall innebära utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet.
Detta skulle nämligen leda till att det blev straffbart att bifoga tämligen
obetydliga reklamartiklar, leksaker o. d.

Husmodersförbundet anför att reklam och försäljning främst bör inriktas
på saklig argumentation om varors egenskaper, användbarhet, pris o. d.
Trots atl förbundet har en mindre tolerant inställning än utredningen till
vissa marknadsföringsåtgärder anser förbundet inte att fler specialbestämmelser
bör införas än utredningen har föreslagit. Sådana bestämmelser kan
nämligen snabbt bli föråldrade och inaktuella. Samma inställning i fråga
om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och trading stamps
har kommerskollegium, Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet,
Petroleuminstitutet, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt
Advokatsamfundet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det önskvärt att man närmare
överväger, om lagen bör tolerera den form av kombinationsutbud som
den s. k. vagnskadegarantin vid bilförsäljning innebär. Förbundet framhåller
att säljaren inte redovisar kostnaden för garantin eller uppger hur stor del
av priset som avser den. För den av försäkringsbolagen meddelade vagnskadeförsäkringen
gäller däremot försäkringsrörelselagens krav på skälig
prissättning och särredovisning mellan olika försäkringsgrenar. Det måste
från konsumentsynpunkt anses otillfredsställande att en presumtiv bilköpare
inte har möjlighet att prismässigt bedöma de två alternativen av försäkringsskydd.

Vad beträffar andra marknadsföringsmetoder berör ett
par remissinstanser den s. k. negativa avtalsbindningen. TCO framhåller att
principen måste vara att passivitet från köparens sida inte får medföra bundenhet.
Försälj ningsmetoden kan dock få användas exempelvis vid förnyelse
av tidningsprenumeration eller försäkring. Som ett avgörande villkor bör
gälla att det inte får tillkomma nya moment i avtalet vid förnyelsen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund upplyser att försäkringsbolagen ibland har
anledning att skriva till sina kunder och föreslå av penningvärdeförsämringen
betingade höjningar av försäkringsbeloppen. Därvid brukar en avi
på den av bcloppsökningcn betingade höjda premien bifogas. Kunden har
fritt val att anta förslaget, vilket sker genom att han betalar den nya premien,
eller avböja det. Denna metod för värdeanpassning av sakförsäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

ringarna kan inte jämställas med försäljning i egentlig mening utan får
snarast ses som en form av service mot kunderna. Som negativ avtalsbindning
torde däremot få räknas den metod försäkringsbolagen använder när de
erbjuder nya försäkringsmoment som tillägg till gällande försäkringar. Som
exempel anges glasförsäkring och förarplatsförsäkring som tillägg till bilförsäkring.
Förbundet utgår från att negativ avtalsbindning i dessa fall inte
kan anses olämplig från allmänhetens synpunkt.

Frågorna om otillbörlig efterbildning och utnyttjande av
annans renommé berörs av några remissinstanser. Pateniverket och Advokatsamfundet
biträder utredningens ståndpunkt att objektskydd mot efterbildning
helt skall regleras inom den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningens
ram. Även Stockholms handelskammare anser att starka skäl talar
för denna ståndpunkt. Patentombudsföreningen anför däremot att det skydd
mot slavisk efterbildning som ensamrättslagarna ger inte är tillräckligt. En
företagare har inte något legitimt intresse av att få göra en slavisk efterbildning
av ett alster som framstår som en symbol för ett annat företag och
som i och för sig kan ges ett avvikande utseende utan att dess funktionella
egenskaper ändras eller försämras. Ett anspråk på konkurrensrättsligt skydd
mot sådan slavisk efterbildning kan inte anses vara en otillbörlig utvidgning
av objektskyddet. Föreningen framhåller vidare att det inte är säkert att
upphovsrättens och fotografirättens regler skyddar mot plagiering av reklamalster.
Direkt kopiering av annans reklamalster bör emellertid inte få förekomma,
oavsett om förväxlingsrisk föreligger eller inte, och det bör därför
vara möjligt att beivra sådant förfarande med stöd av generalklausulen.
Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet menar att det finns behov av
skydd mot slavisk efterbildning. Detta gäller textil- och konfektionsbranscherna
samt andra branscher med ett stort antal mönster och snabba modeoch
säsongväxlingar. Boktrgckareföreningen och Sveriges kompetcnsauktoriserade
reklambgråers förbund önskar också skydd mot slavisk efterbildning.
Vad angår utnyttjande av annans renommé framhåller
patentverket att avgöranden av sådana frågor är vanskliga och att ingripanden
måste ske med försiktighet. Advokatsamfundet biträder på denna
punkt utredningsförslaget.

4.3 Vilseledande reklam m. m.

Flertalet remissinstanser framför synpunkter på utredningens förslag till
särskilda regler om vilseledande reklam m. m. Ingen motsätter sig att en
specialbestämmelse införs härom. Statens konsumentråd framhåller att
reklamen i många fall är köparnas enda vägledning. Reklamen har fått allt
större betydelse och ökad genomslagskraft. Det bedöms som ett oeftergivligt
krav, att reklamen är vederhäftig och även i övrigt av god etisk standard.
Rådet finner att utredningens förslag väl tillgodoser konsumenternas krav
på området. Samma inställning har Husmodcrsförbundet. över huvud taget

Kungl. Mnj:ts proposition nr 57 år 1970

hälsas med tillfredsställelse att bestämmelsen om illojal reklam i 1 § lagen
om illojal konkurrens har skärpts. Uttalanden av sådan innebörd görs av
bl. a. Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, Köpmannaförbundet och
TCO. Näringsfrihetsrådet samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
förklarar att de godtar utredningens förslag.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 § första stycket gäller oriktig eller vilseledande
framställning. Köpmannaförbundet uppger att det inte sällan förekommer
att vid marknadsföring lämnas uppgifter som inte är direkt oriktiga
men dock vilseledande. Förbundet anser därför utredningens förslag
på denna punkt befogat. Samma inställning har LO, TCO och konsumentinstitutet.
Institutet iramhåller att det avgörande måste vara att totalbilden
av en reklamåtgärd är rättvisande. Institutet pekar särskilt på att man vid
åberopande av myndigheters och institutioners utlåtanden måste observera
under vilka förutsättningar utlåtandet har avgetts och att utlåtandet kan
vara föråldrat eller inaktuellt. Lantbruksförbundet anser att en oriktig framställning
som är ägnad att påverka efterfrågan måste vara detsamma som
en vilseledande framställning. Förbundet menar därför att bestämmelsen
kan begränsas till att avse vilseledande framställningar. Denna uppfattning
delas av Apotekarsocieteten och Marknadsförbundel samt av Advokatsamfundet,
som påpekar att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledande»
inte kan användas, eftersom en uppgift kan vara så uppenbart oriktig att
den inte vilseleder.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen omfattar även framställningar
som riktas bara till enstaka personer. Förslaget härom biträds av
konsumentinstitutet, statens konsumentråd, Advokatsamfundet, Husmodersförbundet
och Sparbanksföreningen. Köpmannaförbundet framhåller att förslaget
kan medföra vissa tillämpningssvårigheter, eftersom det ibland kan
vara fråga om ganska bagatellartade förfaranden. Förbundet nämner som
exempel, att ett butiksbiträde av obetänksamhet lämnar en överdriven uppgift
om en varas kvalitet. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet anför
att meddelanden avsedda bara för en person eller ett fåtal personer inte
kan rubriceras som reklam. Först om ett meddelande systematiskt delges
den ena efter den andra bör meddelandet betraktas som framställning i
lagens mening.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att gällande bestämmelse
om illojal reklam förutsätter, att uppgiften har lämnats i utövning av näringsverksamhet
och avser verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer.
Genom att dessa uttryck har fått bortfalla blir bestämmelsens
räckvidd mera oviss än tidigare. Lagförslaget kan t. ex. innebära, att det
ställs lika stränga krav på vad en handelsresande säger vid ett affärssamtal
som på vad han efter arbetsdagens slut säger i hotellmatsalen till kolleger
och vänner, nämligen om hans framställning har ett allmänt samband med
omsättningen av varor eller tjänster. Hovrätten menar att man måste återgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

till gällande lags begränsning till vad som sker i näringsverksamhet. Annars
riskerar man att bestämmelsen avskräcker från information och beskär det
fria området för konsumentupplysning. I första hand bör under vilseledande
reklam falla uppgifter om den egna verksamheten och däri utbjudna eller
efterfrågade varor eller prestationer. I andra hand bör bestämmelsen avse
vilseledande uppgifter om annan näringsidkares företag eller varor eller
prestationer som han utbjuder eller efterfrågar. Hovrätten uppehåller sig
också vid innebörden av den i lagtexten använda termen näringsidkare.
Stat och kommun kan aldrig vara näringsidkare. En vilseledande uppgift av
en tjänsteman i ett ekonomiskt sammanhang kan vara att bedöma som
tjänstefel men inte -som vilseledande reklam. Om verksamheten inte drivs av
ett organ för stat eller kommun utan av inrättningar som har bildats enligt
särskilda författningar, s. k. särskilda juridiska personer, kan det stundom
vara tveksamt hur gränsen skall dras. Ett statligt bolag är utan tvekan att
anse som näringsidkare.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid förslaget i 2 § andra stycket om
att ingripande skall kunna ske mot framställningar som inte är vilseledande
men är kränkande eller innehåller ovidkommande uppgifter. RÅ anser att
gärningsbeskrivningen är något obestämd. Det kan ifrågasättas om kränkande
framställningar mot näringsidkare är något som bör beivras bara på ett
så begränsat område som i konkurrensen näringsidkare emellan. RÅ anser
sig dock med viss tvekan kunna godta bestämmelsen men finner det önskvärt
att frågan tas npp på nytt vid en kommande översyn av 5 kap. brottsbalken.
Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet anför att bestämmelsen
i och för sig är av värde men att åtskilliga former av ekonomiskt
förtal faller utanför den. Allmänna bestämmelser om ekonomiskt förtal
anses vara av behovet påkallade och kvarstående frågor på detta område
måste snarast lösas. Liknande synpunkter framförs av Stockholms och Skånes
handelskammare, TCO, Svenska annonsörers förening och Annonsbyråernas
förening. Patentverket, Lantbruks förbundet och Svenska företagares
riksförbund tillstyrker bestämmelsen. NO ifrågasätter däremot om inte
brottsbalkens ärekränkningsbestämmelser är tillräckliga. Hovrätten över
Skåne och Blekinge finner det tveksamt om otillbörlig form är ett tillräckligt
skäl för att förbjuda reklam som inte är vilseledande. Hovrätten anser
det inte godtagbart att bestämmelsen får avse reklam som är otillbörlig mot
annan näringsidkares person. Sådant är principiellt att anse som otillåtet
yttrande och skall bedömas enligt reglerna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.

Enligt paragrafens tredje stycke skall bestämmelserna i första och andra
styckena gälla även sammanslutning av näringsidkare. Arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet föreslår att orden »sammanslutning av näringsidkare»
får utgå ur lagtexten. Bestämmelsen kan nämligen felaktigt uppfattas
som ett hinder för organisationer att bedriva information till sina medlem4
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mar och för deras räkning delta i den allmänna debatten. Affischeringsföretagens
förening önskar att det i tredje stycket klargörs att den som fullgör
uppdrag för näringsidkare måste ha bedrivit reklam självständigt för att
kunna ställas till ansvar. Annars skulle ett företag som bara hyr ut utrymme
för reklam möjligen kunna bli ansvarigt för reklam som har anbragts
på detta utrymme.

Ett par remissinstanser uttrycker viss oro för att den fria konkurrensen
kan komma att begränsas. NO understryker att vederhäftighetskravet inte
får sättas så högt att det i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder
hindras. Från denna synpunkt vill NO inte ställa alltför stränga krav på
jämförelser i reklam. Han förklarar vidare att han inte helt kan
biträda rekommendationen om en förhållandevis sträng praxis i fråga om
överdrifter. Han menar nämligen, att konsumenterna i stor utsträckning
inte tar uttalanden av typen »Stans lägsta priser» alltför bokstavligt. Liknande
synpunkter framförs av 1963 års konsumentupplysning skommitté.
På andra håll betonas emellertid, att man måste ställa stora krav på vederhäftighet
vid jämförande reklam. Detta framhålls av Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet, Tidningsutgivareföreningen, Statens konsumentråd och
Husmodcrsförbundet. LO uttalar att all jämförande reklam i princip måste
vara. tillåten och att man inte får ställa så stränga krav på vederhäftigheten
att jämförelser i praktiken blir omöjliga. Grossistförbundet anser däremot
att det är så stor risk för att vederhäftigheten ef ter sätts vid jämförande
reklam att företagen bör undvika att använda jämförelser.

Flera remissinstanser tar upp utredningens uttalande, att den föreslagna
bestämmelsen inte avser konsumentupplysning. Pris- och kartellnämnden
finner detta riktigt. Köpmannaförbundet och Grossistförbundet
framhåller att konsumentupplysningen får allt större betydelse, vilket gör
det angeläget att i annat sammanhang utreda hur vilseledande uppgifter i
samband med konsumentupplysning skall kunna förhindras. Annonsbyråernas
förening och Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers förbund
anser att utredningen inte anvisar någon klar gränsdragning mellan reklam
och konsumentupplysning. Föreningen framhåller att gränsen mellan reklam
och andra former av information har blivit alltmer flytande. Det är
ofta svårt för en tidningsläsare att avgöra vad som är reklam och vad som är
redaktionellt innehåll. I detta sammanhang pekas också på de gränsdragningsproblem
som de s. k. åsiktsannonserna ger upphov till.

Frågan om förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen
berörs av några remissinstanser. JK påpekar att förslaget medför vidgade
möjligheter att ingripa mot illojal reklam. Av de skiljaktigheter som föreligger
mellan utredningens förslag och gällande regler torde det vara endast
en som härvid påkallar uppmärksamhet, nämligen att förslaget medger ingripande
inte bara mot meddelanden om egna förhållanden utan också mot
meddelanden angående andra näringsidkares verksamhet och förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

I denna del kommer förslaget att i viss mån innebära en sanktion mot ekonomiskt
förtal. Om ekonomiskt förtal torde rent generellt kunna sägas att
det liksom vanligt förtal hör till det område som tryckfrihetsreglerna avser
att värna. Emellertid riktar sig den föreslagna bestämmelsen mot de ifrågavarande
meddelandena bara som konkurrenshandlingar i näringsverksamhet.
Med denna begränsning får de anses utgöra enbart medel i näringsverksamheten
och falla utanför tryckfrihetsområdet. JK anser därför att det inte
föreligger något hinder från tryckfrihetsrättslig synpunkt mot att i avsedd
omfattning ingripa mot illojal reklam. Han ifrågasätter emellertid om lagtexten
tillräckligt tydligt ger uttryck för att bestämmelsens räckvidd är
begränsad till konkurrenshandlingar. Enligt utredningen skall begränsningen
framgå av ordet »använda» ställt i relation till effektrekvisitet. Regeln
skulle bli tydligare, om syftet med framställningen uttryckligen angavs eller
om det i vart fall angavs att fråga är om framställningar som näringsidkare
använder sig av »i sin verksamhet». Beträffande generalklausulen föreligger
enligt JK:s mening inte någon risk för konflikt med tryckfrihetsförordningen.
Av bestämmelsens formulering framgår nämligen tillräckligt tydligt att
det bara är rena konkurrenshandlingar som avses. Hovrätten över Skåne och
Blekinge påpekar, att 2 § i utredningens förslag har en vagare utformning
än 1 § lagen om illojal konkurrens, vilket försvårar gränsdragningen till
tryckfrihetsförordningen. Det är viktigt att fasthålla att vilseledande reklam
bara kan vara sådant som sker i näringsverksamhet och som alltså bär en
med förmögenhetsbrotten besläktad karaktär, under det att konsumentupplysning
i vidsträcktaste mening bör böra till det av tryckfriheten skyddade
området. Bestämmelsen i andra stycket om otillbörliga framställningar kan
inte undgå att konkurrera med förtal som är att hänföra till otillåtet yttrande
enligt tryckfrihetsförordningen. Tillämpningen av paragrafen blir mycket
vansklig om den utformas enligt utredningens förslag. Enligt hovrättens mening
måste bestämmelsen begränsas så att det klart framgår att den bara
omfattar gärningar av annat slag än otillåtet yttrande. Även Arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet menar att gränsdragningssvårigheter måste
uppkomma. Grossistförbundet har samma inställning och pekar på de
problem en tilltagande användning av s. k. åsiktsannonsering kan medföra.
Svenska annonsörers förening upplyser att det förekommer att företag utger
veckopress eller andra publikationer. Föreningen ställer frågan om vilseledande
framställningar som ges i redaktionell text i sådana publikationer
skall anses höra under tryckfrihetsförordningen. Tidningsutgivareföreningen
anför att det tycks finnas en tendens hos lagstiftaren att på bekostnad av
tryckfrihetsförordningen vidga det område inom vilket kriminalisering av
tryckt skrift anses tillåtligt med stöd av vanliga regler i lag eller kungörelse.
Föreningen kan inte godta att man går vidare på den vägen och avstyrker
att det stora område som den allt viktigare varuinformationen utgör undantas
från tryckfrihetsförordningens regler. Gränsdragningsproblemet bör lö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sas så att vitesförbud och straff enligt 1 och 2 §§ i lagförslaget får ådömas,
då fråga är om framställning i tryckt skrift, bara om framställningen uppenbarligen
saknar betydelse för informationen eller opinionsbildningen.

Ett par s p e c i e 11 a f r å g o r tas upp av två remissinstanser. Läkemedelsindustriföreningen
erinrar om att socialstyrelsen enligt läkemedelsförordningen
(1962: 701) har att avgöra om reklamuppgifter rörande s. k. farmacevtislca
specialiteter (serietillverkade, originalförpackade läkemedel) är
förenliga med vissa bestämmelser i förordningen. Styrelsen kan återkalla registreringen
av läkemedlet, vilket innebär att detta inte får saluföras vidare.
Föreningen anser att inga andra myndigheter än socialstyrelsen bör pröva
läkemedelsreklamen. Lantbruks förbundet påpekar att utsädesvara skall
statsplomberas enligt förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift. Statsplombering sker helt
efter deklaration av utsädes- eller fröproducenten. Den som lämnar oriktig
uppgift i deklaration kan straffas med böter. Den som saluför utsädet skulle
däremot enligt förslaget kunna straffas för brott mot 2 § med böter eller
fängelse. Samma diskrepans föreligger i förhallande till förordningen
(1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel samt belcämpningsmedelsförordningen
(1962: 703).

4.4 Påföljder, talerätt m. m.

Utredningens förslag om påföljder och talerätt m. in. mottas välvilligt på
de flesta håll. Många understryker det riktiga i utredningens uppfattning att
sanktionssystemet är av mycket stor betydelse då det gäller att få lagstiftningen
effektiv.

Utredningens förslag om förbud som påföljd för överträdelse av 1 och
2 §§ i förslaget biträds av åtskilliga remissinstanser, bl. a. JK, patentverket,
statens konsumentråd, KF, LO, TCO, Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet,
Grossistförbundet och Advokatsamfundet. Stockholms handelskammare
påpekar att det är mycket vanligt att otillbörliga marknadsföringsåtgärder
vidtas utan att det subjektiva rekvisitet för straffbarhet kan visas
vara uppfyllt. Det är ett allmänt intresse att kunna stoppa sådana åtgärder,
även om det inte är aktuellt med åtal. Köpmannaförbundet pekar på att
överträdelse av generalklausulen i första hand bara medför risk för förbud
med vitesföreläggande. Detta möjliggör för företag att praktisera otillbörliga
affärsmetoder intill dess förbud har beslutats. Det är visserligen möjligt att
utfärda interimistiska förbud, men bestämmelsen härom kommer säkert att
tillämpas med stor försiktighet av domstolarna. Tillämpningen av bestämmelsen
om interimistiskt förbud kommer också att i hög grad begränsas genom
tvånget att ställa pant eller borgen för skada som kan tillskyndas motparten.
Förbundet ifrågasätter om inte skadestånd bör införas som
sanktion inte bara då någon överträder ett utfärdat förbud utan också när
någon vidtar konkurrensåtgärd som har ansetts åsidosätta hederlighet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

god affärsmoral med vetskap om att ett förbud har meddelats. Därigenom
skulle generalklausulen få något större effekt. Skånes handelskammare och
Annonsbyråernas förening framför liknande synpunkter. Det kan vara tveksamt,
anför handelskammaren, om bara risken för ett förbud är tillräckligt
för att hindra chanstagning vid utformningen av marknadsföringsmetoder.
Eftersom det är främmande för svensk rättsuppfattning att döma till straff
för gärningar som inte kunnat preciseras bättre än vad som skett i 1 §, har
handelskammaren stannat för att vite kombinerat med skadestånd vid överträdelse
av meddelat förbud bör utgöra den enda sanktionsformen. Handelskammaren
understryker dock det angelägna i att man snabbt inskrider mot
uppenbara brott mot 1 §. Vidare framhålls att företag genom ett system med
bulvaner kan låta ett påtalat förfarande fortsätta hur länge som helst och
att ett företag kan fortsätta med en viss marknadsföringsmetod trots att
förbud att använda metoden har meddelats annat företag. I sådana fall bör
skadestånd kunna utdömas. Att man måste kunna inskrida snabbt mot otillbörliga
marknadsföringsmetoder understryks också av konsumentinstitutet,
LO, TCO, Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet. De båda sistnämnda
organisationerna liksom även Grossistförbundet framhåller att interimistiskt
förbud måste användas med försiktighet, eftersom det kan vålla
stort ekonomiskt avbräck. Svenska annonsörers förening bedömer att den
säkerhet som skall ställas sannolikt blir så stor att enskild sällan kommer
att kunna ställa säkerhet. För att inte bestämmelsen om interimistiskt förbud
skall bli illusorisk ifrågasätts om man inte kan slopa kravet på säkerhet.
Marknadsförbundet ifrågasätter om inte straff bör kunna komma i fråga
vid överträdelse av 1 §, eftersom vissa av de där åsyftade konkurrensåtgärderna
är minst lika förkastliga som vilseledande reklam.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att förbud inte brukar betecknas
som påföljd för brott. Av större betydelse än denna formella synpunkt
är att sidoordnandet av straff och förbud vid vilseledande reklam
kan leda till oklarheter i fråga om bestämmelsernas tillämpning. Förslaget
garanterar inte att talan i dessa båda hänseenden förs samtidigt. Det är inte
heller säkert att det är samma partsställning i de båda fallen. Eftersom en
näringsidkare kan drabbas av straff för bedrägeri eller försök till bedrägeri
när någon har blivit vilseledd eller han har haft uppsåt att vilseleda, ifrågasätts
om man inte kan avstå från straffsanktionen vid vilseledande reklam
och bara lita till förbud. RÅ delar däremot utredningens åsikt att överträdelse
av 2 § bör vara straffsanktionerad. Även RÅ framhåller, att det inte finns
några regler om hur straff- och förbudssanktionerna skall samordnas. Det
finns härvidlag flera möjligheter. Man kan avstå från att straffa i de fall då
vitesföreläggande måste tillgripas. Man kan begränsa straffet till att bara
gälla vad som har skett innan vitesförbudet kom till stånd. Man kan överlämna
åt åklagaren att avgöra, om han skall föra ansvarstalan eller talan
om utdömande av vite. Den sistnämnda anordningen ger stort utrymme för

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skönsmässiga bedömningar och kan inte anses vara lämplig. Det är över huvud
taget svårt att på ett lämpligt sätt kombinera straff och vite. Eftersom
straffhot i det övervägande antalet fall torde vara tillräckligt för att avhålla
den som står under åtal från att fortsätta sin verksamhet, ifrågasätter RÅ
om vitesförbud behövs som sanktion vid överträdelse av 2 §. Anses förbudssanktion
nödvändig är det bättre att förbudet inte förenas med vite utan att
i stället straff utdöms om förbudet överträds.

Ett par remissinstanser framför synpunkter på förslaget om ansvarsfrihet
vid ringa brott mot 2 §. RÅ uttalar att lagtexten bör jämkas så att det klart
framgår att åklagare inte behöver föra talan i bagatellfall. Advokatsamfundet
menar att det enligt förslaget är något tveksamt om ringa brott utgör
grund för skadeståndsskyldighet. Samfundet anser att lagtexten bör förtydligas
så att det klart framgår att så inte är fallet. Skånes handelskammare
understryker önskvärdheten av en måttfull tillämpning av straffbestämmelserna.

Utredningens förslag att ersättningsskyldighet inte skall föreligga vid enbart
vårdslösa förfaranden kritiseras av TCO, som hänvisar till att sådan
ersättningsskyldighet föreligger i de andra nordiska länderna. Lantbruksförbundet
anser att den särskilda skadeståndsregeln bör utgå och att skadeståndsskyldigheten
bör följa allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Enligt statens konsumentråd är ingripanden med stöd av lagen om illojal
konkurrens sällsynta. För att lagstiftningen skall få avsedd verkan är det
oundgängligen nödvändigt att man löser frågan hur konsumenternas intressen
skall kunna tillvaratas i den praktiska tillämpningen. Rådet hälsar därför
med tillfredsställelse förslaget att talan skall kunna föras av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna myndighet måste aktivt följa reklam
och andra konkurrensåtgärder och ingripa mot otillbörliga företeelser. Myndigheten
bör också få i uppdrag att anmäla ärenden till Näringslivets
opinionsnämnd. På det sättet skulle det nära sambandet mellan de båda
normsystemen framhävas samtidigt som konsumenternas intressen blir tillfredsställande
bevakade även inför opinionsnämnden. Köpmannaförbundet
framhåller att de allmänna åklagarna har så betungande arbetsuppgifter att
de knappast kan väntas komma att ta några större initiativ på ifrågavarande
område. Från den synpunkten hälsas med tillfredsställelse att talan om
förbud skall få föras av särskild myndighet. Förbundet vill inte avvisa tanken
på att en särskild konsumentombudsman får denna uppgift men föredrar
att den anförtros åt en redan existerande myndighet så att all onödig
tidsutdräkt med den nya lagstiftningens ikraftträdande undviks. Utredningens
förslag om taleregler biträds också av konsumentinstitutet, LO och
TCO. På andra håll uttalas att man bör avvakta resultatet av konsumentutredningens
arbete innan man tar ställning till om en specialmyndighet skall
bevaka konsumenternas intressen och föra deras talan enligt lagen. Denna
uppfattning framförs av patentverket, Arbetsgivareföreningen, Industriför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

bundet, Stockholms och Skånes handelskammare, Svenska annonsörers förening,
Grossistförbundet och Marknads förbundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det mest ändamålsenligt att förbudstalan
förs av allmän åklagare. Detta hindrar inte att annan myndighet
tilldelas övervakningsuppgifter på området. RA berör frågan om förhållandet
mellan åklagarväsendet och den särskilda myndigheten och anför att det
knappast är erforderligt att ge denna befogenhet att föra ansvarstalan.

Organisationernas rätt att föra talan berörs i ett par yttranden. TCO anser
att det bör övervägas om konsument- eller löntagarorganisation kan ges
befogenhet att föra skadeståndstalan. Advokatsamfundet förordar att i lagtexten
på något sätt preciseras att organisation måste ha förutsättningar att
sakkunnigt utföra talan. Svenska företagares riksförbund menar att organisation
som inte lider förfång av åtgärden inte bör ha talerätt.

Annonsbyråernas förening ifrågasätter om inte mål enligt den föreslagna
lagen bör handläggas uteslutande vid domstolar förstärkta med speciell sakkunskap
på området.

5 Departementschefen

5.1 Lagstiftningsärendets bakgrund, avgränsning och allmänna uppläggning

För att ett system med vidsträckt näringsfrihet, konkurrensfrihet och
avtalsfrihet skall fungera tillfredsställande krävs att företagarna inte utnyttjar
sin handlingsfrihet på ett sätt som är till skada för konsumenterna.
Det torde knappast råda delade meningar om att det är angeläget att motverka
missbruk. Näringslivets egna organisationer är, delvis i samarbete
med företrädare för konsumentintressena, på olika sätt verksamma i sådant
syfte. Detta är i och för sig värdefullt. Ett primärt ansvar för att näringsverksamheten
bedrivs i former som inte strider mot konsumenternas intressen
måste emellertid ligga på det allmänna. Staten bör genom en aktiv
och energisk konsumentpolitik i olika former verka härför.

En central uppgift för konsumentpolitiken är att skapa sådana förhållanden
på marknaden att konsumenterna får tillgång till goda och ändamålsenliga
varor och tjänster på så förmånliga villkor som möjligt. Detta
kan ofta ske genom åtgärder som främjar en fri och effektivt fungerande
konkurrens inom näringslivet. Betydelsefulla medel i detta sammanhang
är konkurrensbegränsningslagstiftningen och den verksamhet som på
grundval av den bedrivs av statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet. Konkurrensbegränsningslagen förbjuder
direkt vissa typer av konkurrensbegränsningar och ger i övrigt myndigheterna
möjlighet att vidta åtgärder i syfte att undanröja konkurrensbegränsning
som anses ha skadlig verkan. På många håll inom näringslivet

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

föreligger en klar tendens att koncentrera företagsamheten till ett litet
antal stora enheter. Det är särskilt angeläget att konkurrensen mellan dessa
enheter fungerar effektivt och inte hämmas genom konkurrensbegränsande
överenskommelser eller andra former av inskränkningar i den fria
konkurrensen.

Det räcker emellertid inte med en fri och effektiv konkurrens för att ett
marknadsekonomiskt system skall fungera på ett från konsumenternas
synpunkt tillfredsställande sätt. Det fordras också att konkurrensen inriktas
på sådant som är av positivt värde för konsumenterna, i första hand de
utbjudna varornas och tjänsternas pris och kvalitet, samt att de konkurrensmetoder
som används inte är av sådant slag att de försvårar ett rationellt
konsumtionsval.

De konkurrensvårdande myndigheternas verksamhet har särskilt gått ut
på att främja priskonkurrensen. De speciella förbuden i konkurrensbegränsningslagen
avser åtgärder som inskränker möjligheterna att använda priset
som vapen i konkurrensen, och en stor del av näringsfrihetsombudsmannens
ingripanden har gällt förfaranden som har varit riktade mot företag
vilka bedrivit priskonkurrens. Det ligger emellertid i sakens natur att
konkurrensbegränsningslagstiftningen, vars syfte är att säkra fria konkurrensförhållanden,
inte kan utnyttjas för att direkt påverka valet av konkurrensmetoder.
Detta syfte får i stället tillgodoses huvudsakligen på andra
vägar.

Ett viktigt led i konsumentpolitiken är att rikta konsumenternas uppmärksamhet
på de faktorer som i första hand bör påverka konsumtionsvalet
och öka deras motståndskraft mot säljargument av irrationell art
samt att genom konsumentvaruforskning, prisundersökningar m. m. och
information om vunna resultat tillhandahålla ett objektivt underlag för
konsumenternas handlande. Med det omfattande utbud av varor och
tjänster som präglar dagens samhälle är behovet av vägledning mycket
stort, och här har opartiska allmänna organ en betydelsefull uppgift att
fylla. Upplysnings- och forskningsverksamhet på konsumentområdet bedrivs
f. n. av flera olika statliga och halvstatliga organ. Uppgiften att planera
och samordna verksamheten ankommer på statens konsumentråd,
som bl. a har hand om anslagen till forskning och konsumentupplysning.
Statens institut för konsumentfrågor sysslar med forskningsverksamhet,
bl. a. provningar av olika konsumtionsvaror, och sprider information om
forskningsresultaten. Pris- och kartellnämnden ägnar sig åt undersökningar
och informationsverksamhet i prisfrågor. Ett statsunderstött samarbetsorgan
är varudeklarationsnämnden, som utarbetar normer för varudeklarationer,
kontrollerar användningen av deklarationerna och sprider upplysning
om dem. Vidare finns ett antal institutioner som bedriver provningsverksamhet
inom olika specialområden. Frågan om den framtida uppläggningen
och inriktningen av verksamheten på konsumentupplysningsområ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

det övervägs f. n. inom konsumentutredningen, som har i uppdrag att klarlägga
möjligheterna att höja effektiviteten i denna verksamhet, att belysa
dess roll i samhällsekonomin och behovet av insatser på området samt att
dra upp sådana riktlinjer för verksamheten att den på ett ändamålsenligt
sätt kan fylla sin uppgift i dagens samhälle.

Vid sidan av konsumentupplysningsverksamheten finns behov av rättsregler
som direkt skyddar konsumenterna mot ohederliga eller på annat
sätt skadliga metoder i reklam och marknadsföring. Man kan peka på flera
faktorer som gör att detta behov är särskilt framträdande i dagens samhälle.
Den stigande levnadsstandarden innebär växande köpkraft hos konsumenterna,
och det finns en betydande marknad även för ganska dyrbara
konsumtions- och kapitalvaror. Handelns struktur och formerna för varudistributionen
har lett till en stark inriktning på märkesvaror. På många
områden förekommer ett omfattande utbud av sinsemellan ganska likvärdiga
produkter, och det är ofta svårt för konsumenterna att orientera sig
pa marknaden. Utvecklingen mot stora butiksenheter med begränsad service
minskar möjligheterna till personlig vägledning. Olika slag av reklam,
skyltning, förpackningsutstyrsel etc. och säljfrämjande åtgärder av skiftande
art har fått starkt ökad betydelse som medel att påverka konsumenternas
handlande.

Vissa regler om reklam- och marknadsföringsmetoder finns i 1931 års
lag om illojal konkurrens. Den innehåller straffbestämmelser som riktar
sig mot oriktig reklam och mot vissa slag av gåvoerbjudanden. Utredningen
om illojal konkurrens har nu föreslagit att 1931 års lag skall ersättas av en
ny lag i samma ämne. Utredningens förslag innehåller bl. a. väsentligt,
skärpta regler mot vilseledande reklam och en generalklausul, som i första
hand är avsedd att användas mot vissa marknadsföringsmetoder.

Både i den gällande lagen och i utredningens förslag ingår de nu berörda
bestämmelserna i ett komplex av regler som rör konkurrensen näringsidkare
emellan och där även andra slag av konkurrenshandlingar behandlas.
Detta har sin historiska förklaring. Den svenska lagstiftningen
har utformats efter mönster av motsvarande regler i utländsk rätt. I det
skede då detta regelsystem byggdes upp betraktades det främst som ett medel
att skydda näringsidkare mot att bli utsatta för vissa stötande former
av konkurrens från andra näringsidkares sida. Frågan om vad som skulle
betraktas som otillbörligt bedömdes därför alltid ur företagarnas synvinkel.
Sedermera har reglerna på området i växande utsträckning kommit att ses
också som ett skydd för konsumenterna. 1931 års lag präglas, som dess titel
antyder, i hög grad av näringsidkarsynpunkter. Det lagförslag som utredningen
har lagt fram innebär ett steg på vägen mot vidgat hänsynstagande
till konsumenternas intressen.

Det har redan framgått att jag för min del vill se uppställandet av nor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mer för marknadsföringen som en konsumentpolitisk fråga. Med en sådan
syn blir det naturligt att hålla isär reklam och marknadsföring från andra
ämnen som visserligen kan ha betydelse från konkurrenssynpunkt men
som inte direkt berör förhållandet mellan företagare och konsumenter. Jag
tänker på sådana i 1931 års lag och i utredningens lagförslag behandlade
ämnen som skyddande av företagshemligheter och bestämmelser mot bestickning
och mutor.

I sak kan man hysa viss tvekan beträffande de nyheter som utredningen
har föreslagit rörande företagshemligheter m. m. Frågorna kräver i varje
fall ytterligare belysning innan de slutgiltigt kan bedömas. Frågan om
nya regler till skydd för företagshemligheter sammanhänger sålunda med
frågan om konkurrensklausuler i anställningsavtal. Riksdagen har här begärt
en förutsättningslös utredning (rskr 1963: 383). Även de av utredningen
föreslagna reglerna om bestickning och tagande av muta är beroende
av fortsatt utredning på angränsande områden. Ämbetsansvarskommittén
har i sitt betänkande Ämbetsansvaret (SOU 1969: 20) uttalat sympati
för tanken på en allmän regel om bestickning och tagande av muta som
skulle täcka både den offentliga och den privata sektorn. En sådan regel
skulle ha sin naturliga plats i brottsbalken och inte i en konkurrens- eller
marknadsföringslag.

Mot denna bakgrund har jag kommit till den uppfattningen att man f. n.
bör låla de bestämmelser i 1931 års lag om illojal konkurrens som rör yrkeshemligheter,
mutor och bestickning fortleva oförändrade men ersätta
lagens bestämmelser om reklam och andra marknadsföringsåtgärder med
en ny, direkt på konsumentintresset inriktad lag om otillbörlig marknadsföring.

1931 års lag om illojal konkurrens måste sägas ha spelat en undanskymd
roll i kampen mot olämpliga reklam- och marknadsföringsmetoder. Orsakerna
torde vara flera. Dels är lagens bestämmelser materiellt föga vittgående.
Dels finns det inte någon effektiv övervakning av lagens efterlevnad
genom allmänna organ. Tillämpningen av lagen har helt och hållet
anförtrotts de allmänna åklagarna och domstolarna.

Brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida har i viss
utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets
egen regi. Internationella handelskammarens grundregler för reklam och
den normbildning som har ägt rum genom Näringslivets opinionsnämnds
praxis har spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid har opinionsnämndens
verksamhet kompletterats med andra initiativ från näringslivets
sida. Bl. a. har på försök inrättats en anmälningsbyrå för marknadsföringsåtgärder
och införts ett system med ansvariga reklamutgivare för
intern kontroll av reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser är
värda erkännande. De har emellertid visat sig otillräckliga. De normer

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

som är inneslutna i Internationella handelskammarens grundregler och som
har utbildats av Näringslivets opinionsnämnd både inom och utanför grundreglernas
tillämpningsområde representerar visserligen i och för sig en
jämförelsevis hög etisk standard. Men samtidigt är svagheterna i självsaneringssystemet
uppenbara. Konsumentintressena är visserligen numera företrädda
inom opinionsnämnden men nämnden domineras fortfarande av
representanter för företagarintressen. Nämnden saknar i stort sett egentliga
sanktionsmedel. Dessutom har det visat sig att nämndens avgöranden
ofta har svårt att tränga ut till företagare i gemen och till en större allmänhet.

Att företagens marknadsföringsåtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska
framgår bl. a. av en undersökning av reklamens förenlighet med gällande
utomrättsliga normer som har utförts inom reklamutredningen. Undersökningen,
som avser förhållandena under tiden september 1967—augusti 1968,
visar att åtminstone mellan 11 och 18 % av annonserna i dagspressen och
mellan 20 och 27 % av annonserna i populärpressen var oförenliga med de
gällande normerna.

Utredningen har förordat att lagstiftningens positioner skall flyttas fram
i jämförelse med 1931 års lag. Utredningens lagförslag innehåller en efter
orden mycket vidsträckt generalklausul och dessutom bl. a. bestämmelser
om vilseledande reklam som går betydligt längre än nu gällande lagbestämmelser
i samma ämne.

Ett närmare studium av betänkande och lagtext visar emellertid att utredningen
har velat stanna på halva vägen. Lagstiftningen skall fortfarande
enligt utredningen spela en andraplansroll i kampen mot otillbörliga
konkurrens- och marknadsföringsåtgärder. Utredningen säger uttryckligen
att den anser det vara den riktiga ordningen att det lämnas utrymme för
ett utomrättsligt normsystem som kan ligga ett stycke före lagstiftningen.
En jämförande analys av utredningens lagtext och motiv visar att den av
utredningen tilltänkta generalklausulen trots ordalagen är avsedd att ha ett
ganska smalt tillämpningsområde. Bl. a. skall den över huvud taget inte
vara tillämplig på reklam. När det gäller administrationen av den nya lagen
vill utredningen att man liksom hittills i huvudsak skall lita till de allmänna
åklagarna och domstolarna. Utredningen föreslår dock att förbud
enligt generalklausulen skall kunna utverkas på talan av särskild myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer, t. ex. kommerskollegium.

Min principiella inställning är att samhället bör ha ett förstahandsansvar
för att en god etisk standard iakttas i reklam och marknadsföring. Lagstiftningen
bör vara så avancerad som behövs för att den skall kunna utgöra
grundvalen för utbildandet av fullt tillfredsställande etiska normer, och
normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Tillräckliga sanktionsmedel
bör ställas till förfogande för dessa organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Vid utformningen av en lagstiftning mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsåtgärder
kan man gå till väga på olika sätt. Ett alternativ är att
i lag detalj reglera under vilka omständigheter vissa metoder inte får användas,
ett annat är att bygga på en generalklausul och överlämna åt de rättstillämpande
myndigheterna att genom sin praxis konkretisera klausulens
innebörd. Det förra alternativet överensstämmer bäst med traditionell lagstiftningsteknik
på det näringsrättsliga området och det har bl. a. den fördelen
att företagarna får jämförelsevis goda möjligheter att bedöma om planerade
åtgärder är förenliga med lagen eller inte. Det är emellertid mycket
svårt att i lagtext konkret ange var gränsen skall gå mellan vad som bör
vara tillåtet och vad som inte bör vara det. En nackdel med en detaljreglering
är vidare att det kan befaras att vissa företagare försöker utnyttja
luckor i lagen till att handla i strid mot lagens syfte eller finna nya metoder
som inte har varit förutsedda vid lagens tillkomst. Risken är stor för att en
lag som innehåller enbart ett antal detaljerade specialbestämmelser inte
blir det effektiva vapen i kampen mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsmetoder
som behövs.

Jag har för min del kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning
vid sidan av vissa specialbestämmelser bör innehålla en vidsträckt generalklausul,
som ger möjlighet att förbjuda otillbörliga förfaranden. En sådan
regel kan göra det möjligt för de rättstillämpande organen att genom sin
praxis utbilda ett nyanserat normsystem och den skapar förutsättningar
för en fortgående rättsbildning på området. De rättssälcerhetsinvändningar
som i allmänhet kan göras mot en generalklausul väger inte tungt i detta
fall. Generalklausulen kan nämligen här redan från början få en betydande
stadga om man tar det utomrättsliga normsystem som finns i dag till utgångspunkt
för tillämpningen. Detta system representerar som jag tidigare
har sagt i och för sig en jämförelsevis hög etisk standard och det bör kunna
utgöra plattformen för den fortsatta rättsbildningen på marknadsföringsområdet.
Härigenom underlättas förhandsbedömningar från företagarnas
sida, och en annan fördel är att man får en viss garanti för internationellt
någorlunda enhetliga normer. Kärnan i det utomrättsliga normsystemet utgörs
ju av internationellt godtagna regler för reklamen.

Man skall emellertid inte tro att man når väsentliga resultat enbart genom
att införa en vidsträckt generalklausul med förbudsmöjligheter mot tredskande
företagare. Effekten av en ny lagstiftning är beroende av att man får
övervakande och rättstillämpande specialorgan med tillräckliga resurser och
tillräcklig auktoritet. De allmänna åklagarna och domstolarna har inte sådan
erfarenhet av förhållandena inom näringslivet och på konsumtionsmarknaden
att man kan anförtro dem några mera betydande uppgifter i
detta sammanhang. Den inom domstolsväsendet vanliga ordningen med tre
instanser är också för tungrodd för att passa här. Snabba avgöranden är

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ofta nödvändiga för att ingripanden mot en otillbörlig reklamkampanj eller
annan marknadsföringsåtgärd skall få praktisk betydelse.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet har jag kommit till
slutsatsen att nya materiella regler om reklam och marknadsföring för sin
tillämpning kräver inrättande både av ett särskilt organ med uppgift att
övervaka marknaden och beivra lagöverträdelser och av ett centralt organ
med dömande funktioner. Det dömande organet bör vara sammansatt av
representanter för staten, näringslivet och konsumenterna. Genom en sådan
konstruktion kan garantier skapas för snabba beslut, enhetlig praxis och en
rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla berörda parter.

Jag har inte för avsikt att här lägga fram några detaljerade förslag på det
organisatoriska området. Hithörande frågor kommer i stället att behandlas
i en särskild promemoria som f. n. utarbetas inom justitie- och handelsdepartementen.
Det är meningen att promemorian skall remissbehandlas under
innevarande höst, och jag räknar med att förslag till lagstiftning på grundval
av den skall kunna anmälas för Kungl. Maj :t i början av år 1970. Jag
vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa hur organisationen i stora
drag bör utformas enligt vad jag har kommit fram till efter samråd med
chefen för handelsdepartementet.

Den nyss antydda organisatoriska uppläggningen med ett övervakande
organ och ett särskilt centralt organ med dömande funktioner överensstämmer
nära med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområdet. Näringsfrihetsrådet
har där den dömande funktionen och näringsfrihetsombudsmannen
för det allmännas talan hos rådet. Åtskilliga skäl talar för en
sammankoppling mellan organisationen för administrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen
och den organisation som skall handha den nya
generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Ett skäl som
jag särskilt vill peka på är att generalklausulen mot otillbörlig reklam och
marknadsföring inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de
principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen. Samtidigt
är det viktigt att inte konkurrensbegränsningslagstiftningens princip
om fri konkurrens ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag är att helt
samordna administrationen av de båda lagarna. Enligt min mening är det
emellertid tillräckligt om den dömande funktionen förenas hos ett och samma
organ, övervakningsuppgiften sköts sannolikt effektivare om vartdera
området får sin egen ombudsman. I det sammanhanget bör beaktas bl. a. att
den utredning som krävs enligt de båda lagarna skiljer sig ganska avsevärt.
Bedömningen enligt konkurrensbegränsningslagen skall ske huvudsakligen
efter ekonomiska kriterier, medan bedömningen enligt lagen om otillbörlig
marknadsföring främst är av etisk art. Inom ramen för konkurrensbegränsningslagen
krävs ofta komplicerade ekonomiska utredningar, och närings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

frihetsombudsmannen har för detta ändamål till sitt förfogande ett särskilt
utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Utredningar i ärenden om
otillbörlig marknadsföring kan däremot i regel antas bli ganska enkla. Problemen
ligger här mera på värderings- och bedömningsplanet. En stor del av
övervakningsverksamheten kan väntas komma att bestå i en fortlöpande
granskning av i första hand pressreklamen.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter. Tre
av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen
och tre bland personer som kan anses företräda allmänna konsument-
och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamöterna, av
vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer som inte kan
anses företräda vare sig den ena eller den andra typen av intressen. Ordföranden
och vice ordföranden skall vara jurister med domarerfarenhet, medan
den andre ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden.
För konkurrensbegränsningsärendenas vidkommande finns det ingen
anledning att ändra dessa regler, om tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen
och en ny lag om otillbörlig marknadsföring läggs hos en gemensam
dömande instans. Sammansättningen av denna instans, som jag vill
föreslå skall kallas marknadsrådet, kan emellertid lämpligen modifieras
något vid handläggningen av marknadsföringsärenden. I sådana ärenden
finns inte samma behov av företagsekonomisk expertis som i konkurrensbegränsningsärenden,
och det förefaller mig därför lämpligt att den ledamot
som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden ersätts av en person
med särskild insikt i konsumentfrågor när marknadsrådet skall handlägga
ärenden enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.

Ombudsmannen för marknadsföringsfrågor bör benämnas konsumentombudsman.
Denna benämning anknyter till ett förslag av riktprisutredningen
i betänkandet Prissamverkan och konkurrens (SOU 1966: 34), vars
genomförande sköts på framtiden under hänvisning bl. a. till den fortsatta
behandlingen av förslaget till lag om otillbörlig konkurrens (prop. 1967: 75
s. 82).

Innan jag går in på frågan om det närmare innehållet i en ny lag om otillbörlig
marknadsföring skall jag ytterligare ta upp en speciell aspekt av stor
betydelse, nämligen frågan om nordisk rättslikhet på marknadsföringsområdet.

Arbetet på en revision av 1931 års lag om illojal konkurrens har på utredningsstadiet
bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark,
Finland och Norge. De förslag som de olika utredningarna har lagt fram är
i betydelsefulla avseenden enhetligt utformade. Det föreligger emellertid
också många avvikelser, bl. a. i fråga om förekomsten av specialbestämmelser
rörande vissa slag av marknadsföringsmetoder. I det danska utredningsförslaget
finns särskilda regler om rabattmärken, i det finska om lotterier

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

och i det norska om tilläggserbjudanden, lotterier och realisationer, medan
det svenska förslaget inte upptar några motsvarande regler. Även i de delar
där förslagen formellt överensstämmer nära med varandra föreligger väsentliga
olikheter i fråga om deras innebörd.

Sedan utredningsbetänkandena avlämnades har överläggningar ägt rum
mellan företrädare för resp. ministerier i de olika länderna. Härvid har man
kunnat enas om att undanröja vissa skiljaktigheter i utredningsförslagen.
Det har dock inte visat sig möjligt att nå fram till lagförslag av enhetligt
innehåll. Detta torde inte i första hand bero på att synsättet skiftar i någon
högre grad när det gäller vilka krav som bör ställas på reklam och marknadsföring.
Skiljaktigheterna ligger främst på ett annat plan. De gäller konsumentintressets
betydelse i sammanhanget och samhällets ansvar för lagens
efterlevnad. I de andra nordiska länderna är man åtminstone f. n. inte
beredd att i detta sammanhang ge konsumentintresset den dominerande
plats och vidta sådana åtgärder i fråga om lagstiftningens och sanktionssystemets
administration som jag har förordat i det föregående.

I och för sig skulle nordisk rättslikhet på det nu aktuella området vara
av praktiskt värde, inte minst mot bakgrund av de pågående strävandena
att få till stånd ett intimare ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna. För den som planerar en marknadsföringskampanj i flera nordiska
länder är det onekligen värdefullt om han kan utgå från att de materiella
reglerna i stort sett är desamma i alla länder som berörs av kampanjen.
Att anpassa marknadsföringsåtgärder efter skiftande krav på olika
håll komplicerar och fördyrar planeringen. Däremot spelar det inte lika
stor roll för företagaren om formerna för ingripande mot otillåtna marknadsföringsåtgärder
varierar från ett land till ett annat. Synen på vilka
marknadsföringsåtgärder som bör vara tillåtna är som framgår av vad jag
redan förut har sagt någorlunda enhetlig i de nordiska länderna. Intresset
av identiskt lika lagregler och likartade administrativa system inom Norden
väger enligt min mening inte så tungt att vi i Sverige bör avstå från att
konstruera en ny lag och en ny administration på det sätt som enligt vår
bedömning fordras för att konsumentintressena skall bli tillräckligt väl tillgodosedda.

5.2 Huvudinnehållet i en ny lag om otillbörlig marknadsföring

5.2.1 Generalklausulen. Generalklausulen bör utformas på ett sådant sätt
att den gör det möjligt att ingripa mot alla slag av otillbörliga reklam- och
marknadsföringsåtgärder. Bedömningen av vad som är otillbörligt ligger
på det etiska planet. Allmänekonomiska, distributionstekniska och liknande
överväganden som inte är av etisk art bör i princip inte inverka på bedömningen.
Hänsyn bör i första hand tas till konsumenternas behov av
skydd mot metoder som är vilseledande eller som på annat sätt försvårar

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

för dem att träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna varor och tjänster.
Även näringsidkarnas intresse av att konkurrensen inte drivs med ohederliga
metoder bör emellertid beaktas. Som utredningen påpekar torde f. ö.
i allmänhet konsument- och näringsidkarintressena sammanfalla när det
gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och marknadsföring.
En viktig synpunkt är vidare, som jag tidigare har framhållit,
att generalklausulen inte får ges en sådan innebörd att den kommer i konflikt
med de värderingar som ligger till grund för konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Den generalklausul som utredningen föreslår riktar sig mot handlingar
genom vilka hederlighet och god affärsmoral åsidosätts mot konsumenter
eller näringsidkare. Till skillnad från motsvarande regler i de andra nordiska
förslagen innehåller bestämmelsen inte någon hänvisning till god affärssed.
Detta beror på att utredningen har ansett det angeläget att klart
markera att generalklausulen inte skall ge utrymme för andra värderingar
än sådana som är av etisk-moralisk karaktär. För egen del kan jag emellertid
inte finna att en hänvisning till god affärssed skulle kunna leda till missförstånd
i detta hänseende. Tvärtom synes mig en sådan hänvisning vara
av värde, eftersom man därigenom markerar att det nuvarande utomrättsliga
normsystemet utgör en grundval för den fortsatta rättsbildningen på
området. Jag föreslår därför att generalklausulen skall avse handlingar som
strider mot god affärssed. Vid sidan härav bör den gälla handlingar som i
övrigt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.

I enlighet med vad jag har föreslagit i fråga om lagens allmänna inriktning
bör generalklausulen vara tillämplig på reklamåtgärder och andra
handlingar som företas vid marknadsföring av vara eller tjänst. I begreppet
marknadsföring får anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som
syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första
hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten
eller en viss gr upp av intressenter, exempelvis annonser och sälj främjande
åtgärder av allmän inriktning. Termen marknadsföring täcker emellertid
också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis
sälj argument som en försäljare använder vid förhandling med en enskild
kund.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder medför bl. a. att generalklausulen
inte blir tillämplig på handlingar som riktas mot leverantörer.
På denna punkt har mitt förslag en mer begränsad räckvidd än utredningens.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam
m. m. är nämligen, till skillnad från motsvarande bestämmelse i gällande
lag, tillämplig även på framställningar som används vid inköpsverksamhet
eller liknande, exempelvis vid rekrytering av arbetskraft. Utredningen
anför som motiv för sitt förslag bl. a. att konkurrens förekommer även i inköpsverksamhet
och att det allmänna intresset av att framställningar är

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

vederhäftiga gäller också där. Jag har full förståelse för dessa synpunkter.
Det är emellertid svårt att med den principiella uppläggning av lagen som
jag har valt finna en formulering som tillgodoser dem. Utredningen har
inte dokumenterat att det föreligger något praktiskt behov av att kunna
inskrida med rättsliga åtgärder mot framställningar som används i inköpsverksamhet.
Avvikelsen från utredningsförslaget på denna punkt, vilken
synes sakna betydelse från konsumentsynpunkt, torde därför inte föranleda
några egentliga olägenheter.

Den från praktisk synpunkt mest betydelsefulla typen av marknadsföringsåtgärd
är framställningar i ord, bild etc., framför allt i form
av reklam som riktar sig till en större krets av personer. Här får den av
mig föreslagna generalklausulen sitt viktigaste användningsområde. Den
skiljer sig härigenom från den generalklausul som utredningen föreslår.
Denna skall nämligen i princip inte tillämpas på framställningar, eftersom
sådana åtgärder behandlas i 2 § i utredningens förslag.

Innan jag går närmare in på frågan om vilka krav som med stöd av den
föreslagna generalklausulen bör ställas på framställningar vill jag ta upp
ett särskilt problem som har varit föremål för åtskillig uppmärksamhet
från både utredningens och vissa remissinstansers sida, nämligen förhållandet
till tryckfriheten. Det är uppenbarligen av utomordentligt
stor vikt att lagen inte tillämpas på ett sådant sätt att den kommer i
konflikt med tryckfrihetsrättens principer. Enligt 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen,
vilken har grundlags karaktär, får missbruk av tryckfriheten
inte föranleda straff eller skadeståndsslcyldighet i andra fall än dem som
anges i förordningen. Denna regel måste anses innebära att stöd i förordningen
krävs även för att man skall kunna meddela vitesförbud mot handlingar
som ligger inom det i förordningen behandlade området.

Av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen framgår att tryckfriheten såsom
den garanteras av förordningen har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning. Om meddelande som lämnas i
tryckt skrift är lagstridigt i annat hänseende än såsom ett överskridande
av gränserna för yttrandefriheten, finns däremot enligt gängse uppfattning
inte något hinder mot att ingripa däremot med stöd av bestämmelser i allmän
lag. Sålunda anses en gärning kunna bestraffas som bedrägeri eller
svindleri även om den har begåtts genom meddelande i tryckt skrift. I rättspraxis
har meddelande i tryckt skrift om vinstnummer i utländskt lotteri
ansetts kunna föranleda ansvar för brott mot lotteriförordningen (NJA
1961 s. 715).

Det är förenat med uppenbara svårigheter att dra en klar gräns mellan
gärningar som skall exklusivt bedömas enligt tryckfrihetsförordningens
regler och gärningar vilka visserligen har begåtts genom tryckt skrift men
ändå faller utanför det av tryckfrihetsförordningen reglerade området. Detta
manar till försiktighet när det blir fråga om att vidga möjligheterna att
5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med stöd av allmän lag ingripa mot gärningar som har begåtts genom meddelanden
i tryckt skrift.

Vid tidigare överväganden rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens
har de tryckfrihetsrättsliga aspekterna ägnats stor uppmärksamhet. Under
förarbetena till 1919 års lag i ämnet synes man ha utgått från en mycket
vidsträckt tolkning av tryckfrihetsförordningen, vilket ledde till att lagen
inte kom att innehålla någon bestämmelse alls rörande reklam och liknande
framställningar. I 1931 års lag infördes emellertid regler härom, vilka
utan inskränkning har ansetts tillämpliga även på meddelanden i tryckt
skrift. Jag anser mig kunna utgå från att 1931 års lag inte i något avseende
strider mot tryckfriheten. För denna ståndpunkt har jag stöd i bl. a. uttalanden
i samband med tillkomsten av den nu gällande tryckfrihetsförordningen.
Härav följer att regler som möjliggör ingripande mot sådana förfaranden
som straffbeläggs i gällande lag mot illojal konkurrens inte möter
några betänkligheter från tryckfrihetsrättslig synpunkt, medan man bör
vara försiktig med att sträcka ut möjligheterna att ingripa till andra slag
av handlingar.

Grunden för att ingripande mot reklam i tryckt skrift har ansetts kunna
ske utan stöd i tryckfrihetsförordningen får ses däri att det här är fråga
om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmedlingen
eller åsiktsbildningen i samhället. Bestämmelsen om reklam i 1931
års lag innehåller en rad rekvisit som markerar att vad som regleras där
är rent kommersiella förfaranden. Sålunda krävs för att en uppgift skall
vara straffbar att den avser uppgiftslämnarens affärsverksamhet eller däri
utbjudna varor eller prestationer, att den är ägnad att framkalla uppfattningen
om ett fördelaktigt anbud samt att handlingssättet står i uppenbar
strid med god affärssed.

Mot utredningens förslag att vidga möjligheterna till ingripande att omfatta
inte bara oriktiga utan också vilseledande framställningar synes mig
några invändningar inte kunna riktas från tryckfrihetsrättslig synpunkt.
Även en utvidgning till framställningar som avser annan näringsidkares
verksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster synes mig kunna
godtas. Uppgifter av detta slag torde få anses vara av sådan rent kommersiell
natur att de inte åtnjuter skydd enligt tryckfrihetsförordningen. Annorlunda
förhåller det sig med sådana uppgifter om annan näringsidkare
som saknar direkt samband med dennes näringsverksamhet, exempelvis
upplysningar om hans ras, religion, politiska åskådning eller personliga
förhållanden. Det är särskilt mot utredningens förslag, att upplysningar om
sådana för näringsverksamheten i princip ovidkommande förhållanden
skall kunna bli föremål för ingripande, som remisskritiken har riktat sig.

Enligt min mening har kritiken mot utredningens förslag i detta hänseende
åtskilligt fog för sig. Meddelanden av detta slag är typiskt sett av

Kungt. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sådan art som tryckfriheten avser att värna och vilkas straffbarhet alltså
skall bedömas enligt tryckfrihetsförordningens regler. Utredningen hävdar
för sin del att det väsentliga för om en viss framställning skall bedömas
enligt dessa regler eller inte är framställningens ändamål. När en framställning
används som konkurrenshandling skulle den därför enligt utredningens
mening falla utanför tryckfrihetsområdet. Jag kan inte helt dela
detta betraktelsesätt. För att en framställning skall kunna anses vara av
sådan rent kommersiell art att den faller utanför tryckfrihetsområdet torde
det inte vara tillräckligt att den faktiskt har lämnats i rent kommersiellt
syfte. En sådan princip skulle kunna leda till avsevärda inskränkningar i
den yttrandefrihet som tryckfrihetsförordningen avser att garantera. Utredningen
torde f. ö. inte heller själv vilja driva denna linje till sin spets,
eftersom dess förslag också ställer upp det rekvisitet att framställningen
skall vara ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara eller annan
nyttighet.

För egen del vill jag, med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om vikten
av att undvika en rättstillämpning som kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig
synpunkt, förorda att ingripande mot reklam i tryckt skrift
begränsas till sådana framställningar som har rent kommersiella förhållanden
till föremål, dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller
där tillhandahållna varor och tjänster. Generalklausulen bör inte kunna
användas för att ingripa mot reklam i tryckt skrift vilken är inriktad på att
bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna
beteende i viss riktning. Det har diskuterats om det är möjligt att
utan direkt stöd i tryckfrihetsförordningen meddela förbud mot att reklam
över huvud taget bedrivs för vissa slag av varor, vars bruk av sociala eller
liknande skäl inte bör uppmuntras, såsom tobaksvaror och alkoholhaltiga
drycker. Jag anser mig inte ha anledning att gå in på denna fråga här. Den
nu aktuella lagstiftningen skall nämligen över huvud taget inte medge ingripanden
som grundas på att de marknadsförda varorna anses skadliga
eller på annat sätt olämpliga och att deras spridning därför bör motverkas.

Jag övergår härefter till att något närmare beröra frågan om vad som
kan föranleda att en framställning skall betraktas som oförenlig med generalklausulen.
Den av utredningen i 2 § första stycket föreslagna bestämmelsen
riktar sig mot framställningar som är oriktiga eller vilseledande
samt ägnade att påverka bl. a. efterfrågan på viss vara eller tjänst. Detta
är ett uttryck för det även i Internationella handelskammarens grundregler
för reklam som centralt framhävda kravet att reklam skall vara vederhäftig.
En framställning som inte uppfyller detta krav och som är ägnad
att ha sådan effekt som förutsätts i utredningens förslag bör kunna bli föremål
för ingripande med stöd av den generalklausul jag föreslår. Av hänsyn
till tryckfriheten bör dock, som jag nyss har anfört, ingripande inte kunna

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ske mot andra framställningar än sådana som rör förhållanden av kommersiell
art.

Innan man kan bedöma om en framställning är oriktig eller vilseledande
gäller det att fastställa dess innebörd. Det avgörande bör härvid vara vilket
intryck framställningen gör på den till vilken den riktar sig. En annons
som bara innehåller fullt korrekta uppgifter kan ändå bli att betrakta som
vilseledande, exempelvis därför att relevanta upplysningar har utelämnats
eller därför att annonsen har fått en layout som gör att den till en mindre
uppmärksam läsare förmedlar ett annat intryck än den gör till personer
som studerar annonsen noggrant. Som Näringslivets opinionsnämnd vid
flera tillfällen har påpekat måste man, framför allt när det gäller reklamåtgärder
som är riktade till allmänheten, ta hänsyn till att reklam ofta
läses mycket flyktigt.

Vid prövningen av om ett reklammeddelande uppfyller det i grundreglerna
uppställda kravet på vederhäftighet tillämpar opinionsnämnden en
omvänd bevisbörda. Det anses åligga den för meddelandet ansvarige att
bevisa att dettas innehåll överensstämmer med det verkliga förhållandet.
Om han inte lyckas därmed anses framställningen inte uppfylla nyssnämnda
krav. Denna nämndens praxis har stöd i grundreglernas artikel 17. En sådan
bevisregel torde inte kunna tillämpas när det gäller att fastslå om brott
har förövats mot den bestämmelse om vilseledande reklam som utredningen
har föreslagit. Den av mig föreslagna generalklausulen bör emellertid tilllämpas
i överensstämmelse med opinionsnämndens praxis på denna punkt.
Det bör alltså bedömas som oförenligt med generalklausulen att använda
framställningar vars innehåll inte kan verifieras.

Utredningen uppehåller sig i sina motiv vid bl. a. frågan om överdrifter
i reklamen. Vid den gällande lagens tillkomst såg man ganska
milt på sådana företeelser. På det utomrättsliga området har emellertid
inställningen till överdrifter gradvis skärpts, och även utredningen förordar
en ganska sträng praxis. Utredningen håller för troligt att många överdrivna
uppgifter om beskaffenheten av varor och material, särskilt nya och
oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och är ägnade att påverka köplusten.
Detta antagande förefaller mig vara riktigt, åtminstone såtillvida
som ett överdrivet påstående, även om det möts med en viss skepsis, ändå
kan ha en ingalunda obetydlig suggestionskraft. Det synes mig ligga i reklamens
eget intresse att motverka överdrifter, eftersom ett ohämmat bruk
av sådana är ägnat att hos allmänheten skapa misstro mot reklamen över
huvud taget. Både från konsumenternas och från näringslivets synpunkt
är det alltså angeläget att motverka överdrifter i reklamen. I vissa fall kan
det dock möjligen vara motiverat att se med ett visst överseende på överdrivna
påståenden. Om — för att ta ett exempel — ett företag bedriver en
utpräglad lågprispolitik ligger det i både företagets eget och konsumenternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

intresse att detta förhållande kan bringas till allmän kännedom. Skulle ett
sådant företag i sin annonsering använda uttryck som »stans lägsta priser»
utan att direkt kunna bevisa att detta påstående är bokstavligen sant, är det
med hänsyn till intresset av att priskonkurrensen främjas inte säkert att ett
sådant påstående bör förbjudas enligt generalklausulen.

I fråga om vissa slag av framställningar finns det anledning att ställa
speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet. Ett skäl härtill kan
vara att kunden saknar möjlighet att i förväg besiktiga den vara eller tjänst
som bjuds ut. Detta gäller t. ex. reklam vid postorderförsäljning och reklam
för arrangerade resor. Ett annat skäl kan vara att framställningen riktar
sig till grupper vilka kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i allmänhet,
exempelvis barn eller sjuka personer.

Det sist sagda ger mig anledning att beröra frågan om läkemedelsreklamen.
Som Läkemedelsindustriföreningen påpekar är denna föremål för viss
kontroll från socialstyrelsens sida. Styrelsen kan enligt 15 § läkemedelsförordningen
återkalla registrering av farmacevtisk specialitet, om denna är
föremål för reklam vilken innefattar oriktig, starkt överdriven eller vilseledande
uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt. Föreningen
anser det olämpligt att det skall finnas möjlighet att ingripa mot
läkemedelsreklam både enligt läkemedelsföi ordningen och enligt den nu
aktuella lagen. Jag kan inte se några direkta olägenheter häri. Som föreningen
själv påpekar är den påföljd som kan inträda enligt läkemedelsförordningen,
nämligen återkallelse av registreringen, mycket kännbar. Det
kan i vissa fall te sig lämpligare att ge ett ingripande formen av ett förbud
med stöd av den föreslagna generalklausulen. Härtill kommer att läkemedelsreklam
kan vara otillbörlig av andra skäl än sådana som avses i läkemedelsförordningen.
Den kan exempelvis innehålla oriktiga uppgifter om
en konkurrentprodukt. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa mot läkemedelsreklam
även enligt den nu aktuella lagen. Vid prövningen av frågor
om sådan reklam har givetvis både konsumentombudsmannen och
marknadsrådet ofta anledning att inhämta yttrande från socialstyrelsen.

Även i fråga om många andra varor än sådana som är läkemedel i läkemedelsförordningens
mening och bara får säljas på apotek förekommer det
att medicinska indikationer anges eller antyds i reklamen. Detta gäller
exempelvis vitaminpreparat, halstabletter, sårbehandlingsmedel och en
mängd kosmetiska produkter. Med hänsyn till den övertygande kraft en medicinsk
argumentation ofta torde ha bör man ställa mycket stora krav på
vederhäftigheten hos en sådan argumentation. Sedan många år tillbaka bedrivs
en fortlöpande övervakning av denna typ av reklam genom Reklamgranskningen
för hälsovårdsmedel. Det synes mig angeläget att även konsumentombudsmannen
ägnar sådan reklam särskilt intresse.

En typ av reklamargument som bör användas med viss försiktighet är

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

åberopanden av intyg och utlåtanden, särskilt sådana som härrör
från myndigheter och institutioner. Det kan visserligen inte i och för
sig anses otillbörligt att utnyttja sådana intyg och utlåtanden i reklamen.
Med hänsyn till det intryck de kan antas göra på adressaten är det emellertid
av stor vikt att de presenteras på ett korrekt sätt så att det inte uppstår
någon risk för att denne blir vilseledd rörande deras innebörd eller
räckvidd. Särskilt bör observeras att intyg och utlåtanden lätt kan bli föråldrade
eller inaktuella och att de förutsättningar under vilka ett intyg eller
utlåtande har avgetts kan ha ändrats så att det inte längre är rättvisande.

En fråga som åtminstone tidigare har varit kontroversiell är användningen
av jämförelser i reklam. Förr var man inom näringslivet både
hos oss och på många håll utomlands negativt inställd härtill, framför allt
till direkta jämförelser med namngivna konkurrerande företag och av dem
utbjudna varor och tjänster. På senare år har dock en annan syn börjat
göra sig gällande. Detta har bl. a. kommit till uttryck i att en i grundreglerna
tidigare intagen rekommendation att undvika sådana direkta jämförelser
inte har behållits vid den senaste revisionen. Utredningen anser för
sin del att alla typer av jämförelser i princip bör vara tillåtna. Den betonar
emellertid vikten av att jämförelserna präglas av vederhäftighet inte bara
så att de lämnade uppgifterna i och för sig är korrekta utan också så att
jämförelsen är representativ, dvs. ger en rättvisande totalbild av det jämförda.
För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till dessa synpunkter.
För konsumenterna kan en korrekt utförd jämförelse vara av stort värde
som vägledning vid valet mellan olika varor och tjänster. Att som led i en
jämförelse lämna negativa upplysningar om de varor och tjänster som en
konkurrent tillhandahåller synes inte kunna betraktas som otillbörligt mot
denne, så länge det sker i korrekta former. En jämförelse är emellertid ofta
ägnad att ge ett särskilt starkt intryck av objektivitet och därigenom väcka
speciellt förtroende hos läsarna. Med hänsyn härtill är det viktigt, inte minst
från konsumenternas synpunkt, att jämförelsen fyller höga krav på vederhäftighet
och att den också är representativ på det sätt utredningen menar.
Kraven i detta hänseende bör dock inte ställas så höga att de i praktiken
omöjliggör användning av jämförelser i reklamen. Det synes mig sålunda
böra vara tillåtet att begränsa en jämförelse till vissa aspekter, t. ex. priset,
om det av presentationen klart framgår att jämförelsen är på detta sätt begränsad
och att olikheter i exempelvis kvalitetshänseende inte har beaktats.

De nu behandlade frågorna aktualiserar problemet om s. k. ekonomiskt
förtal, dvs. förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk
person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men som inte
innefattar angrepp mot någons personliga heder. Vid brottsbalkens tillkomst
avstod man från att reglera frågan om ekonomiskt förtal under hänvisning
till pågående utredning rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens. De
principer efter vilka jag i det föregående har angett att generalklausulen

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

bör tillämpas ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurrenters
sida. Med stöd av generalklausulen kan man nämligen ingripa mot
att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett
konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I
viss mån torde det också få anses möjligt att ingripa mot framställningar
som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa
hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar
den utpekade. En företagare som lider skada till följd av en överträdelse
av lagen bör, som jag kommer att beröra längre fram, ha möjlighet att föra
skadeståndstalan på grund därav.

Problemet om ekonomiskt förtal går emellertid långt utöver vad som
täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare
mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än som led i reklam
och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella
förhållanden som generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta sig mot
eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter som sprids
i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från allmänna organ,
privata organisationer, massmedia eller enskilda personer kan exempelvis
vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den som drabbas därav.
Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser mot ekonomiskt
förtal behövs. Sådana bestämmelser har emellertid inte sin naturliga
plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en lag om otillbörlig
marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Frågan
om införande av allmänna bestämmelser i ämnet får tas upp i annat sammanhang.

Det hittills anförda har i huvudsak rört frågor som har samband med
det allmänna kravet på vederhäftighet i reklamen. Det finns emellertid
också andra principer som synes mig kunna upprätthållas med stöd av
generalklausulen. Hit hör kravet att reklam skall vara lätt att identifiera
som sådan. Det synes mig exempelvis ofta få bedömas som otillbörligt att ge
kommersiell reklam som förekommer i en tidning sådan utformning att
den kommer att framstå som redaktionellt material. Detta bör i regel gälla
även reklam för varor som tidningsutgivaren själv saluför.

I anslutning till behandlingen av generalklausulen berör utredningen
vissa frågor om utnyttjande av annans renommé i reklam.
Jag har tidigare varit inne på sådana frågor på tal om åberopande av intyg
och utlåtanden. Utredningen tar emellertid upp även vissa andra fall. Ett
förfarande som utredningen behandlar är att en högklassig främmande
produkt av annat slag än den egna varan avbildas i reklam för denna på ett
sätt som är ägnat att skapa en gynnsam atmosfär åt den. Vissa stötande
fall av sådan » ren om mésnyltning», vilka inte kan beivras som varumärkesintrång,
bör enligt utredningens mening kunna angripas med stöd av en

~2 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

lagstiftning om otillbörlig konkurrens, och avsikten är att den generalklausul
som utredningen föreslår skall kunna användas i sådant syfte. Jag
vid inte bestrida att det kan tänkas förekomma fall av detta slag som förtjänar
att förbjudas. Bedömningen synes mig emellertid även här i första
hand böra bygga på intresset av att skydda konsumenterna. Om förfarandet
är ägnat att på ett förkastligt sätt suggerera allmänheten bör det sålunda
kunna betraktas som otillbörligt i den av mig föreslagna generalklausulens
mening.

I detta sammanhang behandlar utredningen också problemet om beredande
av skydd för enskilda personer mot att deras namn eller bild utnyttjas
i reklam. Detta är en fråga som i princip faller utanför den av mig
föreslagna generalklausulens tillämpningsområde, i den mån inte åtgärden
är ägnad att vilseleda konsumenterna, exempelvis genom att felaktigt ge intryck
av att den namngivne eller avbildade personen använder eller rekommenderar
produkten i fråga. Ett utnyttjande av enskild persons namn eller
bild i reklam kan visserligen vara ett klandervärt ingrepp i dennes personliga
integritet men synes i och för sig inte kunna beivras med stöd av en
lagbestämmelse som riktar sig mot reklam vilken är otillbörlig gentemot
konsumenter och näringsidkare. Hithörande frågor omfattas av integritetsskyddskommitténs
uppdrag och får prövas i det sammanhanget.

Som jag tidigare har påpekat får den föreslagna generalklausulen sitt
praktiskt sett viktigaste användningsområde inom reklamen. Den ger emellertid
också utrymme för ingripanden mot olika slag av marknadsföringsmetoder.
En vanlig sådan metod, vilken förekommer i olika
varianter, är vad man med en gemensam beteckning kan kalla kombinerade
utbud. Det karakteristiska för metoden är att den som köper en viss vara
eller tjänst samtidigt därmed får en annan vara eller tjänst eller någon
annan typ av extra förmån. I fråga om vissa särskilda former av kombinerade
utbud, nämligen s. k. tilläggserbjudanden och rabattmärken —-trading stamps — har både under utredningsarbetet och bland remissinstanserna
väckts förslag om införande av specialbestämmelser i lagen.
Jag har för egen del kommit till den uppfattningen att vissa sådana bestämmelser
behövs. Jag återkommer till den frågan i det följande. I detta
sammanhang vill jag bara rent allmänt framhålla, att den omständigheten
att en viss marknadsföringsmetod har förbjudits genom en särskild bestämmelse
i lagen måste anses innebära att metoden som sådan har bedömts
såsom olämplig från de synpunkter som uppbär lagstiftningen.
Härav följer att ett förfarande som uppfyller de i en sådan bestämmelse
uppställda rekvisiten för straffbarhet också måste anses otillbörligt i generalklausulens
mening. Även ett förfarande som i och för sig inte skulle
kunna bestraffas med stöd av en specialbestämmelse men som ligger
mycket nära det straffbara området bör emellertid kunna förbjudas enligt
generalklausulen. Det måste nämligen i och för sig bedömas som otillbör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ligt i generalklausulens mening att använda en marknadsföringsmetod
som i sak mycket nära påminner om en straffbar metod och som kan kritiseras
på samma grunder som dem vilka har motiverat straffbestämmelsen.
Generalklausulen kan och bör med andra ord användas för att förhindra
kringgående av de straffsanktionerade specialbestämmelserna.

Förutom olika former av kombinerade utbud behandlar utredningen i
motiven till generalklausulen en rad skilda slag av marknadsföringsmetoder.
Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad utredningen anför om dem
och vill bara nämna några ord om min syn på vissa av metoderna.

Ett förfarande som i sak står mycket nära vilseledande framställningar
men av utredningen har hänförts under generalklausulen är användning
av vilseledande förpackningar. Själva förpackningens storlek och form
kan, till skillnad från dess utstyrsel med text och bild, nämligen enligt utredningen
inte betecknas som en framställning. Om en förpackning har
sådan storlek eller form att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet
eller beskaffenhet bör den emellertid, lika väl som en framställning
vilken är ägnad att ha sådan effekt, kunna betraktas som otillbörlig och
föranleda ingripande med stöd av generalklausulen. Bedömningen försvåras
dock av att en förpacknings utformning bestäms av en rad olika faktorer,
även sådana som inte har med dess utnyttjande i sälj främjande syfte
att göra. Hit hör exempelvis kraven att förpackningen skall kunna skydda
varan effektivt under hela distributionsprocessen samt att den skall vara
lätt att transportera och förvara. En förpackning vars utformning i och
för sig är vilseledande torde alltså ibland få accepteras därför att det på ett
övertygande sätt kan visas, att det med hänsyn till olika i och för sig godtagbara
faktorer inte har varit praktiskt möjligt att ge förpackningen en
form som bättre svarar mot innehållet. För att en förpackning i ett sådant
fall skall kunna bedömas som förenlig med generalklausulen synes mig
emellertid böra krävas, att det vilseledande intryck förpackningen ger motverkas
genom tydliga angivelser på förpackningen om exempelvis hur stor
mängd den innehåller.

Vad härefter angår lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar instämaier
jag med utredningen i att det inte finns anledning att uppmjuka regeln
att tillstånd krävs för anordnande av lotteri för allmänheten i säljfrämjande
syfte. Det är inte heller motiverat att ändra den praxis som innebär
att tillstånd till sådana lotterier i princip inte lämnas. Jag vill vidare
understryka vad utredningen anför om att pristävlingar och gåvoutdelningar
ofta torde vara utformade på ett sådant sätt att de i själva verket
är att betrakta som lotterier i lotteriförordningens mening. Detta är givetvis
inte tillfredsställande och konsumentombudsmannen bör i sin övervakande
verksamhet ha uppmärksamheten riktad härpå samt verka för att
detta slags överträdelser av lotteriförordningen blir beivrade.

Mot pristävlingar och liknande metoder kan riktas bl. a. den kritiken att

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kundernas uppmärksamhet avleds från sådant som varans pris och kvalitet
till något som i princip bör vara ovidkommande för konsumtionsvalet.
Jag vill dock inte generellt fördöma metoderna som sådana. Som utredningen
påpekar bör det emellertid krävas att de för en pristävling eller
gåvoutdelning gällande villkoren redovisas tydligt och uttömmande samt
att de sålunda redovisade reglerna verkligen följs. Annars blir allmänheten
utsatt för ett godtycke från arrangörernas sida som inte kan accepteras.
Det är vidare, som utredningen framhåller, angeläget att motverka alltför
hasardbetonade förfaranden, exempelvis tävlingar där den enskildes insats
är beroende av en slump.

Jag delar utredningens åsikt att särskilda föreskrifter om utförsäljningar
och realisationer inte bör införas i lagen. Jag vill emellertid understryka
att dessa uttryck torde ha stor suggestionskraft och vara ägnade att väcka
förväntningar om särskilt förmånliga anbud. De bör därför utnyttjas med
försiktighet, och missvisande användning av dem kan inte tolereras.

Vad slutligen angår den marknadsföringsmetod som utredningen betecknar
som negativ avtalsbindning karakteriseras den av att man utnyttjar
allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler för slutande av avtal till
att väcka en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har kommit till
stånd, exempelvis när den som har fått ett anbud har underlåtit att avböja
detta. En sådan metod ter sig i de allra flesta fall klart otillbörlig och
bör med kraft motarbetas. Metoden kan dock, som utredningen framhåller,
inte fördömas rent generellt. I vissa undantagsfall, exempelvis vid förnyelse
av ett avtal som har löpt viss tid och som det objektivt sett kan
antas ligga i kundens intresse att förlänga, synes ett förfaringssätt av denna
typ kunna försvaras.

Ett problem som har skapat betydande rättsliga svårigheter i många
länder är den s. k. slaviska efterbildningen. Härmed åsyftas
ett närgånget efterbildande av ett kännetecken, mönster eller annat objekt,
som inte skyddas av någon ensamrätt enligt lag. Generalklausuler mot
otillbörlig konkurrens har på många håll, bl. a. i Danmark och Norge, ansetts
tillämpliga på sådana efterbildningar och därmed kompletterat det
skydd som de immaterialrättsliga ensamrätterna ger. I den svenska lagen
om illojal konkurrens infördes år 1942 en särskild paragraf, 9 §, med syfte
att avhjälpa vissa brister i den gällande känneteckenslagstiftningen. Enligt
denna paragraf straffas den som i utövning av näringsverksamhet använder
namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken vilket lätt
kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för annans
näringsverksamhet eller där utbjudna varor eller prestationer, under förutsättning
att användningen sker i uppsåt att framkalla sådan förväxling.
I samband med att den nu gällande varumärkeslagen antogs fogades till
paragrafen genom lag (1960:647) ett nytt andra stycke, enligt vilket bestämmelsen
inte är tillämplig om det ifrågavarande kännetecknet är skyd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

*dat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Numera är bestämmelsens
tillämpningsområde i huvudsak begränsat till vissa fall av firmaintrång.
I firmautredningens betänkande med förslag till ny firmalagstiftning
(SOU 1967: 35) föreslås att paragrafen helt upphävs.

Under de senaste åren har en omfattande översyn av den immaterialrättsliga
lagstiftningen företagits. Denna har resulterat i nya lagar om patent,
upphovsrätt, rätt till fotografisk bild, varumärken och kollektivmärken.
Ett förslag till mönsterskyddslag torde inom kort komma att föreläggas
riksdagen, och betänkande med förslag till firmalag har, som jag nyss nämnde,
lagts fram av firmautredningen. När lagstiftning har skett även på grundval
av detta förslag kommer vi att ha en samling moderna lagar som täcker
hela fältet av immaterialrättsliga ensamrätter.

En vägledande princip vid revisionen av den immaterialrättsliga lagstiftningen
har varit att de olika speciallagarna skall uttömmande reglera frågan
om ensamrätternas omfattning. Syftet med lagarna har varit att, efter
en avvägning mellan å ena sidan rättighetshavarens intresse av skydd för
sin produkt eller sitt kännetecken och å andra sidan det allmänna intresset
av att handlingsfriheten inte i oskälig mån inskränks, dra upp gränsen
för vad som skall åtnjuta skydd mot intrång. Det synes inte väl förenligt
med denna allmänna princip att genom en bestämmelse mot illojal konkurrens
utvidga skyddet till andra objekt än sådana som omfattas av speciallagstiftningen.

Problemet om skydd mot slavisk efterbildning är särskilt aktuellt inom
vissa branscher, i första hand textil- och konfektionsindustrin. Den i förslaget
till mönsterskyddslag reglerade ensamrätten till mönster tillgodoser
inte till fullo dessa branschers önskemål. Mönsterrätt uppkommer enligt
förslaget genom registrering, men för att registrering skall kunna ske
måste mönstret uppfylla vissa krav; bl. a. fordras att det väsentligen skiljer
sig från vad som är känt tidigare. Under förarbetena till förslaget övervägdes
om man inom mönsterlagstiftningens ram skulle kunna skapa någon
form av kompletterande skydd mot slavisk efterbildning av mönster
som inte är förenat med mönsterrätt i förslagets mening. Som framgår av
uttalanden vid remissen till lagrådet har emellertid övertygande skäl ansetts
tala emot en sådan med allmänna mönsterrättsliga grundsatser
mindre väl förenlig ordning. Det har emellertid förutsatts att frågan skulle
tas upp på nytt i samband med prövningen av förslaget till ny lagstiftning
om illojal konkurrens.

En lagregel som skyddar sådana mönster, vilka inte är tillräckligt originella
för att kunna få skydd enligt den föreslagna mönsterskyddslagen mot
efterbildning, skulle kunna leda till en från den fria konkurrensens synpunkt
betänklig monopolisering av även mycket enkla former och modeller.
En sådan ordning synes mig inte kunna godtas. Att konstruera en regel
som skyddar vissa mönster, vilka har en viss ehuru för registrering som

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mönster inte tillräckligt hög grad av originalitet, synes mig varken praktiskt
genomförbart eller principiellt tilltalande. Jag ansluter mig därför
till den ståndpunkt som utredningen om illojal konkurrens har intagit,
nämligen att frågan om objektskydd mot efterbildning helt bör regleras
inom den immaterialrättsliga speciallagstiftningen och att något kompletterande
sådant skydd alltså inte bör skapas genom regler om illojal konkurrens.

Det nu sagda gäller givetvis inte bara mönster utan också andra immaterialrättsliga
objekt. Vad beträffar det upphovsrättsliga området har Näringslivets
opinionsnämnd i ett särskilt avseende gjort uttalanden som antyder
att god affärssed skulle kräva skydd även för alster som inte åtnjuter
sådant skydd enligt lag. Nämnden har nämligen, i överensstämmelse
med äldre praxis, som stridande mot god affärssed stämplat efterbildning
av reklamalster, oavsett om detta har varit inarbetat eller särpräglat och
oavsett om förväxlingsrisk har förelegat. Nämnden har här gått längre än
grundreglerna för reklam kräver. Med hänsyn till att tanken på ett särskilt
objektskydd för reklamalster utöver vad som följer av upphovsrättens och
fotografirättens allmänna regler avvisades vid den gällande upphovsrättslagens
tillkomst bör emellertid, såsom utredningen framhåller, något ytterligare
objektskydd för sådana alster inte ges genom den nu aktuella lagstiftningen.

Även om alltså efterbildning i och för sig får anses tillåten så snart inte
det efterbildade objektet är skyddat genom särskild lagbestämmelse utesluter
detta givetvis inte, som utredningen påpekar, att ingripande kan ske
mot själva det förfarande som har använts vid efterbildningen. Åtgärden
kan sålunda exempelvis innebära kontraktsbrott. Den kan också vara
straffbar, t. ex. enligt brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott
eller enligt reglerna om missbruk av yrkeshemlighet eller bestickning i lagen
om illojal konkurrens. Utnyttjandet av en efterbildning i reklam och
marknadsföring kan vidare vara ägnat att vilseleda genom att framkalla
förväxling med annan näringsidkares vara eller verksamhet. Ett sådant förfarande
bör kunna bedömas som otillbörligt enligt den av mig föreslagna
generalklausulen.

Enligt utredningen kan det möjligen tänkas förekomma förfaranden vid
efterbildning som är artskilda från de förfaranden vilka är belagda med
straff men ter sig etiskt lika klandervärda som dessa. Sådana metoder
bör enligt utredningen kunna angripas med stöd av den generalklausul mot
ohederliga konkurrensmetoder som utredningen föreslår. Det bör dock
krävas att det är fråga om ett särskilt förkastligt förfarande. Det skall enligt
utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp,
vilket inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt otillåten
nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt,
och på grundval därav meddela ett förbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Den generalklausul jag föreslår är tillämplig bara på reklam- och andra
marknadsföringsåtgärder. Denna begränsning torde väsentligt inskränka
möjligheterna att ingripa i det nu aktuella hänseendet. Utredningen har
emellertid inte närmare utvecklat vilken typ av metoder som åsyftas med
dess nyss återgivna uttalanden. Remissyttrandena synes mig inte heller
ge någon belysning av denna fråga. Något skäl att med tanke på efterbildningsfall
utvidga generalklausulens tillämpningsområde till andra konkurrenshandlingar
än vad som är att hänföra till reklam och marknadsföring
torde därför inte föreligga. I den mån det skulle förekomma förfaranden
som strider mot god affärssed utan att vara straffbara och som ligger utanför
reklam och marknadsföring synes det mig få överlämnas åt näringslivet
att genom egna åtgärder försöka komma till rätta med dem.

Generalklausulen bör inte vara direkt straffsanktionerad. Den adekvata
sanktionsformen synes mig i stället vara förbud mot fortsättning eller
upprepande av ett förfarande som strider mot de i generalklausulen uppställda
normerna. För att ett förbud skall kunna meddelas bör inte krävas
att uppsåt eller vårdslöshet kan läggas den handlande till last. Beslutet
bör grundas enbart på en bedömning av om förfarandet objektivt sett är
sådant som avses i generalklausulen. Förbudet bör i första hand riktas
mot vederbörande näringsidkare själv. Det bör emellertid också kunna avse
exempelvis den som är anställd hos näringsidkaren eller i övrigt handlar
på hans uppdrag. Ibland förekommer att en organisation företar marknadsföringsåtgärder
för sina medlemmars räkning. En branschsammanslutning
kan t. ex. anordna en reklamkampanj för medlemmarnas varor. I sådana
fall bör ett förbud kunna riktas mot organisationen. Andra slag av
åtgärder som vidtas av näringsorganisationer bör däremot inte kunna bli
föremål för ingripande enligt lagen.

Det synes mig vidare lämpligt att förbud skall kunna riktas även mot
■dssa medverkande. Jag tänker härvid framför allt på reklambyråer som
utformar reklammaterial eller lägger upp en marknadsföringskampanj på
uppdrag av en näringsidkare men inte kan sägas handla på dennes vägnar.
Det är särskilt angeläget att de som yrkesmässigt tillhandagår företag med
utformning av reklam har klart för sig vilka normer de har att rätta sig
efter. Det är därför ofta lämpligt att konsumentombudsmannen i det förhandlingsskede
som normalt skall föregå en anmälan till marknadsrådet
särskilt vänder sig till den reklambyrå som har utformat åtgärden, i första
hand den ansvarige reklamutgivaren. Ett sådant förfarande underlättas om
byrån också kan inför rådet göras ansvarig för den vidtagna åtgärden
och drabbas av ett mot denna riktat förbud. Man når vidare den fördelen att
förbudet kan utformas så att reklambyrån förhindras att vid ett senare tillfälle
använda en liknande reklammetod för en annan kunds räkning.

I likhet med utredningen anser jag att ett med stöd av generalklausulen
meddelat förbud i princip bör förenas med vite. Jag har övervägt att i stället

78 Kungl. Majrts proposition nr 57 år 1970

för vitessanktion föreskriva straff vid överträdelse av förbud. Straffalternativet
har vissa fördelar. Dels ger det möjlighet att ådöma en gemensam
påföljd när en handling innefattar både överträdelse av ett förbud och
brott mot en särskild straffbestämmelse, dels står straffhotet kvar även
sedan en överträdelse har skett och blivit beivrad, medan ett vitesföreläggande
måste förnyas. Att jag ändå har stannat för att förorda vite beror
på flera omständigheter. En fördel med vitessanktionen är att den kan riktas
inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Detta har stor
betydelse när det som här är fråga om att reglera företagens handlande.
En annan fördel är att vitet kan bestämmas till ett väsentligt högre belopp
än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan fastställas
med hänsyn både till handlingens svårhetsgrad och till sådant som
storleken av de ekonomiska intressen som berörs. Riskerna för att en företagare
skulle bedöma det som ekonomiskt fördelaktigt att sätta sig över
ett förbud är därför betydligt mindre om man väljer vitessanktionen.

5.2.2 Särskilda straffbestämmelser. Med det vidsträckta användningsområde
generalklausulen är avsedd att få blir det möjligt att med stöd av den
beivra alla förfaranden vid marknadsföring som anses oacceptabla från etisk
synpunkt. Några ytterligare materiella bestämmelser är inte strikt nödvändiga
för att det huvudsakliga ändamålet med lagen skall kunna uppnås.
Härmed är dock inte sagt att speciella lagregler om särskilda typer av
marknadsföringsåtgärder skulle sakna värde. Sådana regler kan exempelvis
bidra till att inskärpa att samhället ogillar vissa bestämda metoder, som
över huvud taget inte anses böra få förekomma. Om föreskrifterna görs
straffsanktionerade kan man med stöd av dem ingripa mot vissa slag av
handlingar redan innan ett förbud har hunnit meddelas. Härigenom får
lagstiftningen en starkare genomslagskraft än den annars skulle ha. Jag
har kommit till den uppfattningen att lagen vid sidan av generalklausulen
bör innehålla bestämmelser som direkt straffbelägger vissa särskilda förfaranden
på reklam- och marknadsföringsområdet. Dessa bestämmelser bör
inte tillämpas av marknadsrådet, vars avgöranden inte skall kunna överklagas,
utan av domstol. Jag återkommer i det följande till vissa samordningsproblem
som en sådan ordning ger upphov till.

Bland de olika typer av förkastliga handlingar som kan förekomma vid
marknadsföring är, såsom utredningen påpekar, vilseledande framställningar
den ojämförligt vanligaste. Redan av detta skäl ligger
det nära till hands att överväga en särskild straffbestämmelse härom. En
sådan regel finns också i 1 § lagen om illojal konkurrens. En bestämmelse
som kriminaliserar användning av vilseledande framställningar i reklam
eller vid annan marknadsföring kan på ett värdefullt sätt komplettera generalklausulen.
Den kan exempelvis göra det möjligt att direkt med straff -

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

sanktion beivra ett förfarande som ligger mycket nära något som har förbjudits
av marknadsrådet men inte direkt kan sägas innebära en överträdelse
av förbudet. Vidare kan man med stöd av en sådan bestämmelse
direkt ingripa mot en företagare som använder en framställning vilken
enligt vad han känner till har bedömts som vilseledande och förbjudits
när den använts av annan näringsidkare. En straffbestämmelse kan också
avskräcka företagare från att inleda en klart normstridig reklamkampanj
i hopp om att förbud inte skall hinna meddelas förrän kampanjen
redan har slutförts. Jag vill med hänsyn till det nu anförda föreslå
att det i lagen tas in en särskild straffbestämmelse om vilseledande framställningar.
Rörande den typ av förfaranden som bör kunna beivras med
stöd av bestämmelsen kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag i det föregående
har anfört om generalklausulens användning på framställningar.
En viktig skillnad är emellertid att den särskilda straffbestämmelsen bör
kunna tillämpas bara på uppsåtliga handlingar. Enligt vanliga regler på
straffrättens område bör åklagaren ha bevisbördan både för att framställningen
är missvisande och för att den ansvarige har handlat uppsåtligen.

Jag vill härefter ta upp frågan om specialbestämmelser rörande vissa
slag av s. k. kombinerade utbud. Sådana utbud förekommer i olika
former. Det kan vara fråga om två eller flera ungefär likvärdiga varor,
exempelvis en uppsättning verktyg eller ett antal burkar soppa, som bjuds
ut till ett gemensamt pris. Härvid framträder inte någon av de i utbudet
ingående varorna som huvudvara. En annan karaktär har vad man brukar
kalla tilläggserbjudanden. Dessa kännetecknas av att en vara framstår som
huvudvara och som det väsentliga föremålet för köpet, medan den andra
varan är ett tillägg till denna. Tilläggsvaran kan utgöras av ett tillbehör
till huvudvaran, exempelvis bilradio vid köp av bil eller stöldförsäkring vid
köp av klocka. Den kan också helt sakna funktionellt samband med huvudvaran,
exempelvis plastleksaker vid köp av majsflingor. Tillägget kan även
utgöras av en rabattförmån, som får utnyttjas vid köp av annan vara,
exempelvis rabatt på biltillbehör vid köp av bensin.

Många tilläggserbjudanden är konstruerade så att de förutsätter inköp
för visst belopp eller av visst antal artiklar av samma slag. Sålunda förekommer
det ofta att den som köper ett visst antal förpackningar av en
märkesvara erbjuds att utan särskild kostnad eller för ett som förmånligt
betecknat pris förvärva viss annan vara. Man brukar då tala om förmånserbjudande.
I allmänhet är erbjudandet konstruerat så att kunden för att
erhålla tilläggsvaran skall sända in föreskrivet antal kuponger som bifogas
den sålda varan eller delar av dess förpackning, exempelvis flikar, burklock,
kapsyler e. d., eventuellt jämte en summa pengar.

En särskild variant av kombinerade utbud utgör de rabattmärken, s. k.
trading stamps, som har fått stor spridning framför allt i Förenta staterna.
Typiskt sett drivs denna verksamhet på det viset att ett fristående före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

tag säljer märken till detaljhandlare, vilka i sin tur lämnar ut märkena
till sina kunder i relation till gjorda inköp. Kunderna skall samla märkena
och kan sedan använda dem för betalning av varor som det märkesutgivande
företaget tillhandahåller. Dessa varor säljs inte mot annat än
märken och är ofta prissatta i märken eller märkespoäng i stället för
pengar.

Vissa former av kombinerade utbud behandlas i 2 § i den gällande lagen
om illojal konkurrens. Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i
detaljhandel utan ersättning eller mot särskilt lågt pris lämna eller erbjuda
en vara eller ett i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp
sker av annat slags vara, såvida förfarandet innebär ett utnyttjande av allmänhetens
godtrogenhet. Såvitt utredningen bar sig bekant tillämpas denna
straffbestämmelse aldrig numera.

Frågan om behandlingen av olika former av kombinerade utbud bar både
under utredningsarbetet och vid remissbehandlingen visat sig vara mycket
kontroversiell. Den svenska utredningens majoritet har inte velat förorda
några särskilda lagbestämmelser rörande dessa marknadsföringsmetoder
utan anser att de bör bedömas enligt generalklausulen. Med stöd av denna
bör man enligt utredningen kunna ingripa mot metoder som innebär ett
otillåtet utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Som exempel nämns
kombinationsutbud och tilläggserbj udanden som ger allmänheten en grovt
felaktig bild av erbjudandets förmånlighet samt trading-stamps-system som
inte ger konsumenterna någon som helst möjlighet att värdera den förmån
som erbjuds dem. Minoriteter i utredningen föreslår emellertid att det i lagen
förs in bestämmelser som direkt straffbelägger vissa slag av tilläggserbj
udanden samt trading stamps. Det norska kommittéförslaget innehåller en
paragraf som förbjuder vissa tilläggserbjudanden och i och för sig även är
tillämplig på trading stamps. Det danska förslaget upptar en specialbestämmelse
om rabattmärken. Vid remissbehandlingen av det svenska kommittéförslaget
bar flertalet av de remissinstanser som representerar konsumentintressena
anslutit sig till minoritetsförslagen, medan de som företräder
näringslivet i allmänhet förordar majoritetens förslag. Opinionen inom näringslivet
är dock inte enhetlig. Sålunda uttalar sig Sveriges köpmannaförbund
bestämt för förbud mot tilläggserbjudanden och trading stamps.

Mot metoden med kombinerade utbud kan från etisk synpunkt riktas flera
anmärkningar. Förfarandet är typiskt sett ägnat att försvåra för konsumenterna
att orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra.
Särskilt gäller detta när varorna eller någon av dem inte säljs separat. När
tillägget, såsom i de utomlands förekommande trading-stamps-systemen, utgörs
av märken, vilka kan användas som betalningsmedel vid inköp av varor
inom ett stort sortiment, och dessa varor är prissatta i märken eller märkespoäng,
blir det fullständigt omöjligt för konsumenten att överblicka systemet
och bilda sig någon som helst uppfattning om det är förmånligt eller inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Svårigheten att värdera den förmån ett kombinerat utbud innebär skapar
stora risker för att erbjudandets gynnsamhet överskattas. Konsumenterna
kan lätt förledas att tro att de får en extra förmån utan något vederlag.
Detta talar givetvis i första hand för att stränga krav på vederhäftighet
måste ställas på presentationen av erbjudandet. Att beteckna ett tilläggserbjudande
som en gåva eller gratisförmån till den som köper en viss vara bör
i allmänhet betraktas som vilseledande och kunna förbjudas med stöd av
generalklausulen, eftersom det normalt är fråga om en prestation vars värde
är inkalkylerat i priset för huvudvaran och som f. ö. inte erbjuds andra än
dem som själva har gjort en motprestation genom att köpa denna vara.
Risken för förledande kan emellertid också anföras som ett skäl mot marknadsföringsmetoden
som sådan.

En annan kritik som kan riktas mot tilläggserbjudanden och liknande
förmåner är att de är ägnade att avleda intresset från sådant som i princip
bör vara avgörande för konsumtionsvalet, nämligen huvudvarans pris, kvalitet
och användbarhet för konsumenten, till något som sakligt sett inte har
med huvudvaran att göra. När erbjudandet för att kunna utnyttjas kräver
köp av ett visst antal enheter av en särskild vara skapar det en bindning till
denna vara som inte beror på varans egna förtjänster. Utgörs extraförmånen
av ett rabatterbjudande kan konsumenten därigenom påverkas till ett köp
som han kanske egentligen inte har något större intresse av. Förmåner av
det slag det här är fråga om kan alltså på olika sätt leda till att konsumentens
handlande kommer att styras av irrationella faktorer. Detsamma kan
visserligen sägas om mycket inom reklamen. Denna har emellertid också en
informativ funktion, och det är en viktig uppgift både för näringslivets
självsanering på marknadsföringsområdet och för samhällets konsumentupplysningsverksamhet
att verka för att reklamen i ökad grad inriktas på
saklig argumentation. Metoden med tilläggserbjudanden och liknande bygger
däremot typiskt sett på att konsumenten skall reagera irrationellt och
lockas att köpa en viss vara av intresse för en helt annan vara. Även om det
förhållandet att metoden vädjar till irrationella faktorer inte i och för sig är
tillräcklig grund för att förbjuda den, innefattar det dock skäl för en sträng
bedömning av metoden, i synnerhet när tilläggsförmånen saknar samband
med huvudvaran.

Till försvar för metoden med tilläggserbjudanden och liknande förmåner
har bl. a. anförts att den kan utgöra ett effektivt och jämförelsevis billigt
sätt att marknadsföra en vara. Genom en kampanj av detta slag kan man
uppnå en försäljningsökning som i och för sig väl kompenserar kostnaderna
för extraförmånen. Inte minst när det gäller att introducera en ny vara på
en marknad där konkurrensen är hård kan det vara svårt att snabbt uppnå
goda resultat med andra konkurrensmedel, såsom en saklig argumentation
rörande varans egenskaper. Vidare har anförts att ett tilläggserbjudande
kan användas som ett medel att marknadsföra tilläggsvaran. Genom att bi6
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

foga prover av en vara, t. ex. ett schamponeringsmedel, vid försäljning av
en annan vara, exempelvis en tvål, kan man fästa kundernas uppmärksamhet
vid tilläggsvaran och främja försäljningen av denna. Erbjudandet fyller
då samma uppgift som en gratisutdelning av prover på tilläggsvaran men är
mindre kostsam. En annan synpunkt som också har anförts i debatten är
att erbjudanden till dem som köper en viss vara att på förmånliga villkor
förvärva en annan vara kan ses som en särskild och från konsumentsynpunkt
fördelaktig form för varudistribution. Det rör sig här ofta om varor
som säljaren har köpt in i stora kvantiteter till förmånligt pris och som han
tack vare låga distributionskostnader kan sälj a vidare mycket billigt.

Jag vill inte bestrida att de nu anförda synpunkterna kan ha fog för sig.
De har dock inte rubbat min övertygelse att marlmadsföringsmetoden på det
hela taget är förenad med större nackdelar än fördelar från konsumentsynpunkt.
Inte minst gäller detta de erbjudanden som genom att utlova förmåner
vid köp av flera enheter av samma vara går ut på att binda konsumenten
till varan. Jag har vidare fått det intrycket att konkurrensmetoden kan ha
en viss effekt när den är ny inom en bransch men att denna effekt minskar
när konkurrenterna börjar tillämpa samma metod och att det kan vara
svårt att sedermera slopa konkurrensmetoden som sådan, trots att den inte
längre medför några märkbara fördelar för konsumenterna.

Mina överväganden har lett mig till den slutsatsen att en sanering på området
behövs. För att detta mål skall uppnås anser jag att straff sanktionerade
förbudsbestämmelser bör införas. Det synes mig emellertid inte tillrådligt
att förbjuda alla former av kombinerade utbud. Vissa sådana utbud är
klart förmånliga från konsumentsynpunkt. Detta gäller exempelvis försäljning
för ett gemensamt, rabatterat pris av en uppsättning varor med ett
gemensamt användningsområde. Andra typer, exempelvis många tilläggserb
j udanden som avser varor av obetydligt värde, ter sig ganska harmlösa
från konsumentsynpunkt. Vidare kan det ofta vara svårt att i ett konkret
fall avgöra om det är fråga om ett kombinerat utbud eller inte. Detta kan bli
beroende av sådana i och för sig ovidkommande faktorer som om varorna tillhandahålls
i en gemensam förpackning eller var för sig. Bedömningen av vad
som är en eller flera varor kan växla mellan olika tider och branscher. Vad
som vid en viss tidpunkt klart är att betrakta som en särskild vara med
karaktären av tillbehör till en annan vara kan så småningom bli så allmänt
förekommande i samband med den andra varan att det kommer att framstå
som en integrerande del av denna. Som ett belysande exempel kan jag nämna
säkerhetsbälten för bilar, vilka för ett antal år sedan betraktades som en
extra utrustning och debiterades särskilt men sedermera har blivit en standarddetalj
i nya bilar och ingår i priset för bilen. Detta exempel visar också
att ett allmänt förbud mot kombinerade utbud skulle kunna hindra en i och
för sig önskvärd produktutveckling. Gränsdragningsproblem liknande de nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

berörda kan uppkomma även i andra situationer. Det kan exempelvis vara
svårt att avgöra om ett varuemballage som är utformat så att det kan utnyttjas
för annat ändamål sedan innehållet har förbrukats, exempelvis ett dricksglas
använt som förpackning för senap, skall betraktas som tilläggserbjudande.

De olägenheter som enligt vad jag nu har anfört skulle vara förenade med
ett förbud mot kombinationsutbud rör enbart sådana utbud där de olika
varorna eller tjänsterna tillhandahålls tillsammans. Några motsvarande invändningar
synes mig inte kunna anföras mot ett förbud som avser erbjudanden,
vilka går ut på att den som kan förete bevis i form av märken, delar
av förpackningar eller liknande erhåller en viss vara, eventuellt mot betalning
av en summa pengar. Jag föreslår därför att ett straff sanktioner åt förbud
införs mot detta slags erbjudanden.

Även i fråga om andra slag av kombinerade utbud bör emellertid en förbudsbestämmelse
införas. Denna bör dock ges ett mera begränsat tillämpningsområde.
Den bör i första hand ta sikte på vad som från etisk synpunkt
ter sig särskilt betänkligt, nämligen att metoden försvårar för konsumenterna
att bedöma erbjudandets värde. Genom ett sådant rekvisit utesluts fall
där tilläggsförmånen är av helt obetydligt värde eller utgörs av ett varuprov
som tydligt är avsett att främja avsättningen av tilläggsvaran. För att inte
regeln skall motverka erbjudanden som i och för sig är förmånliga från konsumentsynpunkt
och skapa gränsdragningssvårigheter av det slag jag har
antytt i det föregående bör emellertid ytterligare ett rekvisit ställas upp,
nämligen att de gemensamt utbjudna varorna uppenbart saknar naturligt
samband med varandra.

De straffbestämmelser jag här föreslår torde täcka de flesta typer av
kombinerade utbud som ter sig betänkliga från etisk synpunkt. Jag är dock
medveten om att det kan förekomma metoder som i och för sig inte kan beivras
enligt någon av straffbestämmelserna men ändå måste betraktas som
otillbörliga, exempelvis vissa fall av gemensamt utbud av varor som inte
uppenbart saknar naturligt samband. Sådana metoder bör kunna beivras
med stöd av generalklausulen. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört
om att det i och för sig måste betraktas som otillbörligt i generalklausulens
mening att använda en marknadsföringsmetod som i sak mycket nära påminner
om en straffbar metod och som kan kritiseras på samma grunder
som dem vilka har motiverat straffbestämmelsen. Förbud med stöd av generalklausulen
bör därför kunna meddelas exempelvis mot erbjudanden som
går ut på att den som skickar in ett visst antal flikar från en förpackning
skall få delta i en pristävling eller en s. k. gratisutdelning av vissa varor.

5.2.3 Ärendenas handläggning. För att syftet med den föreslagna lagstiftningen
skall tillgodoses på bästa sätt är det angeläget både att ingripanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kan ske snabbt och effektivt och att reglerna tillämpas på ett sätt som inte
onödigtvis skapar motsättningar mellan myndigheterna och de enskilda näringsidkarna.
Detta kräver smidiga handläggningsformer och frihet för
myndigheterna att välja mellan olika handlingsalternativ. I första hand
gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av konsumentombudsmannen,
vilken får en mycket central ställning i systemet.

Som jag tidigare har påpekat bör ombudsmannen i första hand försöka
komma till rätta med otillfredsställande förfaranden på frivillig väg. I många
fall torde utsikterna härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga
verksamheten visar att den som handlar i strid mot gällande normer ofta
inte har klart för sig att han gör det. När förhållandet påpekas för honom
torde han i allmänhet vara beredd att självmant rätta sig.

Innan ombudsmannen vidtar någon åtgärd enligt lagen bör han i regel
höra den som anmärkningen riktas mot och försöka få denne att frivilligt
avstå från det klandrade förfarandet. Det är givetvis inte meningen att ombudsmannen
skall gå med på en kompromiss som innebär att han accepterar
ett handlingssätt han i princip bedömer som otillbörligt. Däremot bör han
— om hinder av hänsyn till konsumenternas intressen inte möter — kunna
komma överens med den ansvarige om att denne får viss tid på sig för att
avveckla det förfarande som har föranlett anmärkning. Riktar sig anmärkningen
mot utformningen av en förpackning bör det sålunda vara möjligt
att träffa en uppgörelse av innebörd att företagaren får en viss tids anstånd
innan försäljningen av den klandrade förpackningen definitivt måste avbrytas.
Även marknadsrådet bör vid utformningen av ett förbud kunna ta
hänsyn av detta slag för att undvika alltför drastiska påföljder för den
enskilde.

Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombudsmannen
anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ärendet.
En sådan »uppgörelse» torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt bindande
verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund drabbas
av någon påföljd enligt lagen. En annan sak är att förfarandet eventuellt
kan beivras enligt någon av de speciella straffbestämmelserna. Det kan emellertid
i vissa klara och medgivna fall finnas ett behov av den garanti mot
upprepande som ett vitessanktionerat förbud innebär. Å andra sidan kan det
i sådana fall förefalla onödigt att dra ärendet under marknadsrådets prövning.
Med hänsyn härtill vill j ag föreslå att det efter mönster av rättegångsbalkens
regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud
genom etL förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Detta innebär
att ombudsmannen förelägger näringsidkaren ett förbud till godkännande
och att förbudet sedan det har godkänts får samma verkan som ett av rådet
meddelat förbud. Om föreläggandet inte godkänns får det givetvis inte någon
effekt. Förbudsföreläggande bör inte få begagnas i ärende som är av större
vikt, exempelvis därför att det rör en fråga av principiellt intresse eller en

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 85

åtgärd av stor praktisk räckvidd. Sådana frågor bör underställas rådets
prövning.

Det är angeläget att tyngdpunkten i rättsbildningen på området verkligen
kommer att ligga hos marknadsrådet. Särskilt i ett inledningsskede är det
viktigt att olika principfrågor kommer under rådets bedömning så att detta
får tillfälle att dra upp riktlinjer för lagens tillämpning. Med hänsyn härtill
bör det inte finnas något hinder mot att ombudsmannen väcker förbudstalan
vid rådet även om den mot vilken talan riktas tidigare har förklarat sig
beredd att upphöra med det påtalade förfarandet. Anser ombudsmannen att
frågan är av sådan betydelse att den bör prövas av rådet bör han givetvis
göra detta klart för motparten. Det förefaller ingalunda uteslutet att det då
skall visa sig att även denne har intresse av en sådan prövning, och ombudsmannen
kan då hänskjuta frågan till rådet i samförstånd med motparten.

I vissa situationer kan det framstå som särskilt angeläget att snabbt få till
stånd ett beslut som tvingar en näringsidkare att avbryta en pågående marknadsföringskampanj.
Sådana kampanjer är ofta anlagda på att ha relativt
kort varaktighet, och det kan vara frestande för en företagare att fullfölja
en kampanj även sedan anmärkning har riktats mot den. Han kanske räknar
med att några åtgärder inte skall hinna vidtas förrän kampanjen redan
är avslutad och de åsyftade fördelarna har uppnåtts. I sådana fall bör konsumentombudsmannen
inte vara skyldig att i första hand försöka nå resultat
förhandlingsvägen, utan han bör ha möjlighet att direkt påkalla marknadsrådets
ingripande. Rådet bör vidare, i enlighet med vad utredningen
föreslår, ha möjlighet att meddela interimistiskt vitesförbud.

En handling som innefattar brott mot någon av straffbestämmelserna i
lagen kan i regel också läggas till grund för ett förbud med stöd av generalklausulen.
Det finns alltså möjlighet att dra samma handling inför både
marknadsrådet och allmän domstol. Visserligen innebär inte detta någon
nämnvärd risk för formellt oförenliga avgöranden, eftersom de olika myndigheterna
inte har att tillämpa samma bestämmelser samt marknadsrådets
beslut avser framtiden medan domstolens hänför sig till vad som redan har
skett. Det är dock i allmänhet varken behövligt eller önskvärt att samma
förfarande prövas i mer än en ordning. Med hänsyn härtill anser jag att det
i princip bör läggas i konsumentombudsmannens hand att avgöra om en viss
handling skall föranleda förbudstalan hos marknadsrådet eller åtal vid allmän
domstol. Principen bör vara att förbudstalan skall vara huvudalternativet
och att åtalsvägen inte skall anlitas i andra fall än dem där en straffpåföljd
anses påkallad av allmän- eller individualpreventiva skäl. Tveksamma
fall, som förutsätter en värdering från etiska synpunkter, bör i princip
förbehållas marknadsrådet.

Av det sagda följer att någon åtalsplikt inte bör gälla i fråga om brott
mot lagen om otillbörlig marknadsföring. I stället bör föreskrivas att allmänt
åtal för sådant brott får väckas bara efter anmälan eller medgivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

av konsumentombudsmannen. Vidare bör det i första hand ankomma på
denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Det synes dock inte
lämpligt att ge ombudsmannen en sådan ställning att han ensam kan bestämma
vilka frågor som skall föras under rådets prövning. Har ombudsmannen
beslutat att inte göra ansökan hos marknadsrådet bör, i likhet med
vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen, sådan ansökan få göras
av näringsidkare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning av konsumenter
eller löntagare. Även näringsidkarorganisationer bör få motsvarande
talerätt, eftersom de har ett allmänt intresse av att gällande normer upprätthålls
inom marknadsföringen. Däremot anser jag inte att det finns anledning
att medge talerätt för enskild konsument.

5.3 Förslagets förenlighet med Pariskonventionen

Jag vill härefter med några ord beröra frågan om den föreslagna lagens
förenlighet med Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.
Denna innehåller i artikel 10 bis vissa regler om illojal konkurrens.
Sverige är f. n. anslutet till den lydelse av konventionen som antogs i London
år 1934. Konventionen har sedermera reviderats två gånger, i Lissabon
år 1958 och i Stockholm år 1967. I samband med remissen till lagrådet av
förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige ratificerar konventionens
Lissabon- och Stockholmstexter i samband med att lagförslaget
genomförs.

Den gällande lagen om illojal konkurrens får, trots att vissa skiljaktigheter
föreligger, anses förenlig med Pariskonventionens Londontext. Genom
vad jag har förordat i det föregående förbättras avsevärt möjligheterna
att ingripa mot konkurrenshandlingar på reklam- och marknadsföringsområdet,
medan övriga regler i 1931 års lag lämnas oförändrade. Härigenom
uppnås en närmare anpassning till konventionen i dess för oss gällande
lydelse. Vid revisionen i Lissabon fogades ett tillägg till artikel 10 bis, medan
någon ändring i denna artikel inte vidtogs vid revisionen i Stockholm. Det
nyssnämnda tillägget innebar att uttryckligt förbud infördes mot uppgifter
eller påståenden vilkas användning i näringsverksamhet är ägnad att vilseleda
allmänheten angående varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenskaper,
användbarhet eller myckenhet. Denna regel torde till fullo täckas av de
bestämmelser jag föreslår. De synes mig därför väl förenliga med en svensk
anslutning till Pariskonventionen i dess senaste lydelse. 6

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

t) lag om otillbörlig marknadsföring,

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 87

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens.

Dessutom har upprättats förslag till

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa
fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande
av oriktigt märkta varor.

Beträffande förslagen vid 4 och 5 har jag särskilt samrått med cheferna
för resp. finans- och handelsdepartementen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 3.1

Rörande de upprättade lagförslagens närmare innehåll vill jag ytterligare
anföra följande.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

1 §

Denna paragraf innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade
generalklausulen. I utredningens förslag har generalklausulen getts formen
av ett förbud mot vissa slag av handlingar, och regler om påföljd för
överträdelse har tagits in i en senare paragraf i förslaget. Enligt min mening
är det principiellt riktigare att direkt formulera generalklausulen som
en bestämmelse vilken ger marknadsrådet rätt att förbjuda vissa konkreta
handlingar. Härigenom markeras att ett handlande som strider mot
de etiska normerna inte i och för sig är av den beskaffenheten att det omedelbart
kan läggas till grund för vare sig straffrättsliga eller privaträttsliga
påföljder utan bara ge anledning till ett förbud mot fortsättning eller
upprepande av det skedda.

En förutsättning för att förbud skall få meddelas är att det vid marknadsföring
av vara eller tjänst har företagits reklamåtgärd eller annan
handling som strider mot god affärssed eller annars är otillbörlig mot konsumenter
eller näringsidkare. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
ligger i uttrycket god affärssed en hänvisning till det utomrättsliga
normsystemet som grundval för den fortsatta rättsbildningen. Att marknadsrådet
inte är låst till nuläget eller bundet av de värderingar som råder
inom auktoritativa kretsar i näringslivet framgår av att rekvisitet »strider
mot god affärssed» i lagtexten kompletterats med »annars är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare». Detta innebär också att man inte
med stöd av generalklausulen kan upprätthålla sådana regler om god

1 De vid 2), 3) och 5) angivna lagförslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade vid
propositionen, har uteslutits här.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

affärssed som har annat syfte än att skydda konsumenter och konkurrenter.
Av uttrycket otillbörlig framgår att det skall vara fråga om en bedömning
av etisk art. Som ett par remissinstanser påpekar används samma
uttryck i konkurrensbegränsningslagen och har där en annan valör. Jag
kan emellertid inte se att detta skulle kunna ge anledning till någon tvekan
i fråga om tolkningen av generalklausulen. Med det i bestämmelsen använda
ordet konsument syftas i första hand på privatpersoner. Uttrycket
täcker emellertid även andra som skall förvärva den ifrågavarande varan
eller tjänsten för slutlig konsumtion. Hänvisningen till näringsidkare avser
främst konkurrenter men också t. ex. företag i ett senare distributionsled
än det där den påtalade marknadsföringsåtgärden vidtas.

Generalklausulen är tillämplig på handlingar som företas vid marknadsföring
av vara eller tjänst. I utredningens förslag används vid sidan av
sistnämnda båda termer också uttrycket annan nyttighet. Jag har inte ansett
det nödvändigt att ta med detta uttryck. Någon skillnad i förhållande
till utredningsförslaget är emellertid inte avsedd på denna punkt.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder innebär, som jag har framhållit
i den allmänna motiveringen, att bestämmelsen inte blir tillämplig
på vad som sker i inköpsverksamhet. En annan begränsning är att regeln
inte kan tas till intäkt för ett förbud mot försäljning av viss vara på grund
av att den är av undermålig kvalitet eller inte uppfyller vissa säkerhetskrav
eller på grund av att det över huvud taget inte anses önskvärt att varor
av ifrågavarande slag bjuds ut på marknaden. Inte heller bör förbud
kunna meddelas mot ett beteende som strider mot vedertagna handlingsnormer
i näringslivet av det skälet att det innebär brott mot ett ingånget
avtal, exempelvis att en företagare bedriver viss verksamhet i strid mot en
konkurrensklausul i ett kontrakt. Sådana förfaranden får beivras av den
intresserade kontraktsparten i civilrättslig ordning.

Det bör vidare inte komma i fråga att med stöd av generalklausulen ingripa
mot användning av kontraktsvillkor som ter sig obilliga eller på annat
sätt otillbörliga mot konsumenter eller andra köpare. Det är inte meningen
att lagen om otillbörlig marknadsföring skall kunna utnyttjas som
ett medel att vid sidan av den allmänna avtalsrätten »censurera» kontraktsformulär
som används inom handeln. Missbruk på detta område får stävjas
med andra metoder. Generalklausulen ger däremot möjlighet att ingripa mot
en oriktig eller vilseledande presentation av erbjudna villkor, exempelvis
felaktiga påståenden om att dessa är särskilt förmånliga för motparten. Det
bör också vara möjligt för marknadsrådet att förbjuda en näringsidkare att
vidare använda ett visst kontraktsformulär om detta är utformat på ett försåtligt
sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess innebörd.

Det finns som regel knappast anledning att med stöd av generalklausulen
förbjuda ett förfarande som i och för sig är straffbart enligt annan lagstiftning,
exempelvis anordnande av lotteri i strid mot bestämmelserna i lotteri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

förordningen eller saluförande av livsmedel utan iakttagande av reglerna i
livsmedelsstadgan. Däremot bör det inte vara något som hindrar att förbud
meddelas mot ett förfarande som kan ingå och kanske också har ingått som
led i ett brott, exempelvis ett vilseledande som kan föranleda ansvar för
bedrägeri. Frågan om ett sådant förbud skall meddelas får bedömas från fall
till fall med hänsyn bl. a. till hur stora riskerna är för att handlingen skall
upprepas.

Generalklausulen kan på olika sätt komma i beröring med den immaterialrättsliga
lagstiftningen. Särskilt gäller detta varumärkeslagen, och jag
skall uppehålla mig något vid förhållandet till den. Likartade problem kan
uppkomma på andra områden.

Enligt varumärkeslagen kan en näringsidkare genom registrering förvärva
ensamrätt till varumärke, bestående av figur, ord, bokstäver eller siffror eller
säregen varu- eller förpackningsutstyrsel. Skydd kan också vinnas genom
inarbetning. Sådant skydd kan avse, förutom varumärke av nyss nämnt
innehåll, även slagord eller annat i näringen använt särskilt varukännetecken.
Det primära syftet med varumärkeslagen är att skydda känneteckensinnehavarens
ensamrätt till kännetecknet, men lagen avser också att skydda
allmänheten mot vilseledande sådana kännetecken. Detta kommer till uttryck
på flera ställen i lagen. Sålunda får enligt 14 § första stycket 2 varumärke
inte registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.
Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ beträffande anteckning om
överlåtelse eller licens i fråga om registrerat varumärke. Vidare kan enligt
25 § registrering av varumärke hävas om märket är vilseledande. I 35 §
finns regler som ger domstol möjlighet att vid vite förbjuda användning av
vilseledande varukännetecken.

Ett viktigt syfte med den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring
är att skydda allmänheten mot framställningar som är vilseledande. Hit hör
i och för sig även vilseledande varukännetecken. Med stöd av generalklausulen
kan alltså marknadsrådet vid vite förbjuda användning av sådana
kännetecken, vare sig de åtnjuter varumärkesrättsligt skydd eller inte. Motsvarande
förbud kan emellertid meddelas även av domstol enligt den nyss
nämnda 35 § varumärkeslagen. Detta innebär att ett och samma förfarande
kan bli föremål för två fristående vitesförbud på i stort sett samma grunder.
Det kan också tänkas att myndigheterna kommer till olika resultat vid
prövningen av identiska frågor, så att exempelvis marknadsrådet förbjuder
användning av ett enligt rådets bedömning vilseledande varumärke, trots att
domstol vid prövning enligt reglerna i varumärkeslagen har funnit att märket
inte kan anses vilseledande.

Man kan tänka sig olika utvägar om man vill undvika en dubblering av
detta slag. En möjlighet är att undanta frågor om vilseledande varukännetecken
från tillämpningsområdet för lagen om otillbörlig marknadsföring,
en annan att ändra varumärkeslagen så att det enligt den inte tillmäts

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

någon betydelse att ett kännetecken är vilseledande. Intetdera alternativet
förefaller mig godtagbart. Det första skulle skapa stora gränsdragningsproblem
och i betänklig mån minska möjligheterna att ingripa mot otillbörliga
marknadsföringsåtgärder. Det andra skulle innebära ett brott mot
den s. k. sanningsgrundsatsen, vilken är en viktig princip inom den moderna
varumärkesrätten, och dessutom göra det omöjligt att beivra vilseledande
varukännetecken som används i andra sammanhang än vid marknadsföring.
Jag har därför kommit till den uppfattningen att å ena sidan
lagen om otillbörlig marknadsföring bör vara fullt tillämplig även på varukännetecken
och att å andra sidan någon ändring i varumärkeslagen inte
bör göras. Det dubbla systemet synes mig f. ö. inte vara förenat med några
olägenheter av egentlig praktisk betydelse. Har ett vitesförbud meddelats
av en myndighet bör den andra myndigheten anses förhindrad att förbjuda
ett förfarande som helt täcks av det redan meddelade förbudet. Upplysning
om detta kan som regel förutsättas vara tillgänglig i ärendet. Har den ena
myndigheten avslagit begäran om vitesförbud innebär detta inte något
hinder mot att den andra bifaller en motsvarande ansökan. Det praktiska
resultatet härav blir att den myndighet som tillämpar de strängaste bedömningsnormerna
får det avgörande ordet.

Det hittills sagda rör i huvudsak den situationen att ett varukännetecken
påstås vara i och för sig vilseledande. En annan anmärkning som kan riktas
mot användningen av ett varukännetecken är att åtgärden utgör intrång i
en enligt varumärkeslagen skyddad ensamrätt. Frågor om varumärkesintrång
prövas av domstol enligt reglerna i varumärkeslagen. Marknadsrådet
bör i princip inte ge sig in på sådana frågor. Som grund för ett förbud enligt
generalklausulen bör alltså inte kunna åberopas att åtgärden innebär intrång
i en rätt till registrerat eller inarbetat varukännetecken. Däremot kan
rådet förbjuda användning av ett visst kännetecken under hänvisning till att
det kan förväxlas med ett av annan företagare använt kännetecken och därigenom
vilseleda allmänheten angående varans kommersiella ursprung.
Principiellt saknar det för denna bedömning betydelse om åtgärden också
innebär intrång i en ensamrätt som enligt lag tillkommer den andre företagaren.
Jag är emellertid medveten om att det i praktiken kan vara svårt att
hålla isär de olika frågorna. Sålunda torde rådet för att kunna bedöma hur
allvarlig risken för förväxling är ofta vara nödsakat att pröva i vilken mån
kännetecknet har blivit inarbetat i samband med den konkurrerande varan.

Förbud skall i första hand riktas mot vederbörande näringsidkare. Termen
näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt mening
och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen (prop.
1960: 167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver verksamhet
av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta innebär
bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ
som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i privaträtts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

lig form. En allmän princip, som har kommit till uttryck på olika håll inom
lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken, är emellertid
att staten inte kan föreläggas vite. Ett förbud enligt generalklausulen
mot en statlig myndighet bör därför inte förenas med vite. Något hinder
mot att meddela vitesföreläggande mot kommun föreligger däremot inte.

Förutom mot näringsidkare skall förbud också kunna riktas mot anställd
hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar. Något
direkt uppdrag från näringsidkaren att vidta ifrågavarande åtgärd behöver
inte föreligga. Härigenom blir bestämmelsen tillämplig exempelvis på en
organisation som bedriver reklam eller annan marknadsföringsverksamhet
för sina medlemmars räkning. Slutligen skall förbud också kunna meddelas
den som i övrigt väsentligt har bidragit till en påtalad marknadsföringsåtgärd.
Som framgår av den allmänna motiveringen är syftet med
detta tillägg i första hand att möjliggöra ingripande mot reklambyråer och
andra som yrkesmässigt tillhandagår näringsidkare med utformning av
reklam och andra marknadsföringsåtgärder.

För att ett förbud skall få avsedd effekt är det viktigt att det inte får en
alltför snäv utformning. Syftet med förbudet blir givetvis förfelat om det
blir möjligt att kringgå det genom att göra en obetydlig justering av ett uttryckssätt
eller liknande och därefter fortsätta med ett förfarande som reellt
sett är detsamma som har föranlett ingripande från myndigheternas sida.
Ett förbud bör därför formuleras så, att det täcker både den konkreta handling
som har underställts rådets prövning och andra därmed praktiskt sett
likvärdiga åtgärder. Rådet bör kunna förbjuda inte bara att det påtalade
förfarandet fortsätts eller upprepas utan också att en annan liknande handling
företas. Rättssäkerhetshänsyn kräver emellertid att förbudet konkretiseras
så att det klart framgår vilket slags handlingar det avser. Att finna
en lämplig formulering som varken är för inskränkt eller för vidsträckt torde
ofta vara en svår uppgift och kräva åtskillig omsorg. Vid utformningen
av förbudet är marknadsrådet visserligen bundet av ansökningen såtillvida
som det inte kan gå utanför ramen för vad som omfattas av denna. Däremot
får rådet anses ha full frihet att inom den angivna ramen ge förbudet
en annan utformning än sökanden har begärt. Rådet bör inte heller vara
bundet av medgivande från den mot vilken ett förbudsyrkande riktas. Det
är nämligen med hänsyn till rådets prejudikatskapande funktion viktigt att
det har möjlighet att göra en fri bedömning av det förfarande som har
underställts dess prövning.

Ett av marknadsrådet meddelat förbud skall i princip förenas med vite.
Om vite av särskilda skäl är obehövligt kan dock rådet avstå därifrån. Denna
möjlighet bör utnyttjas bara i rena undantagsfall. Ett sådant fall har jag
berört i det föregående, nämligen att förbudet riktas mot ett statligt organ.
En annan situation där det kan finnas anledning att använda undantagsregeln
är att konsumentombudsmannen har tagit upp ett ärende hos rådet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt betydelsefull
fråga. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det viktigt
att principfrågor kommer under rådets bedömning, och ombudsmannen bör
när det gäller fall av sådan karaktär kunna väcka förbudstalan även om vederbörande
näringsidkare har förklarat sig beredd att upphöra med det
påtalade förfarandet. Föreligger en sådan förklaring kan det emellertid
vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud med vite. Det kan
vara ett gemensamt intresse för ombudsmannen samt näringsidkaren och
dennes organisation att få frågan prövad av rådet, och om ombudsmannen
i ett sådant fall kan avstå från att begära vitesföreläggande torde möjligheterna
att vinna samförstånd om att bringa frågan under rådets prövning
vara betydligt större än de annars skulle vara.

Vissa skäl talar för att vite bör dömas ut av samma myndighet som har
förelagt det, dvs. marknadsrådet. Å andra sidan kan det vara av värde att
få en viss formell kontroll av marknadsrådets lagtillämpning genom att
utdömandet av vitet anförtros åt allmän domstol. Den sistnämnda synpunkten
har i mitt förslag fått väga över. I enlighet med vanliga regler har
domstolen när fråga om utdömande av vite uppkommer att göra en prövning
av föreläggandets laglighet. Detta innebär bl. a. att domstolen kan
vägra att döma ut ett vite exempelvis om marknadsrådet har överskridit
sin behörighet eller inte iakttagit uppställda formkrav. Det innebär vidare
att domstolen har att kontrollera att rådet inte åsidosatt tryckfrihetsrättsliga
principer. Däremot torde det få förutsättas att domstolen inte går in
på någon prövning av de sakliga förutsättningarna för föreläggandet. När,
såsom enligt mitt förslag, den materiella lagbestämmelsen utgörs av en
generalklausul, vilken i sin tur tar upp rekvisit som förutsätter en skönsmässig
bedömning, och det ankommer på ett speciellt organ med särskilt
sakkunniga ledamöter att tillämpa denna bestämmelse, torde nämligen
domstolarna anse sig böra godta de bedömningar som detta organ har gjort
på grundval av de i lagen uppställda rekvisiten. I och för sig har domstol
enligt praxis möjlighet att jämka ett förelagt vite. Jag utgår dock från att
hela vitet i regel kommer att dömas ut när ett förbud har blivit överträtt.
För att jämkning skall få ske torde det få krävas att överträdelsen med
hänsyn till speciella omständigheter kan betraktas som ursäktlig eller att
ett utdömande av vitet skulle drabba orimligt hårt. Däremot kan domstolen
inte göra någon allmän överprövning av vitesföreläggandets lämplighet eller
skälighet.

Förslaget innehåller inte någon särskild regel om att utdömt vite inte får
förvandlas. Jag har ansett att en sådan regel skulle sakna egentlig praktisk
betydelse och vill i detta sammanhang också erinra om att en särskild sakkunnig
har tillkallats i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15
augusti 1969 för att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraffet.

Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder med
internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den
föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom reklam
och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgörande för om generalklausulen
skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden
är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot
i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas
exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och
därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen
är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell
publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser
bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig.
Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk
tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även
om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det nu sagda
gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även
på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjligheterna
att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande
eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid
vara begränsade. 2

2 §

Denna paragraf innehåller regler om straff för vilseledande framställningar.
Bestämmelsen har formulerats med utgångspunkt i 2 § första stycket
i utredningens förslag. Där föreskrivs att näringsidkare inte får använda
oriktig eller vilseledande framställning som är ägnad att påverka efterfrågan
på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. I departementsförslaget
har tillämpningsområdet begränsats till framställningar som används
vid marknadsföring av vara eller tjänst och är ägnade att påverka efterfrågan
på varan eller tjänsten. Detta beror på att lagen över huvud taget inte
avser annat än marknadsföringsåtgärder. Uteslutandet av orden »annan nyttighet»
är, som jag har anfört i specialmotiveringen till 1 §, inte avsett att
innebära någon saklig ändring i förhållande till utredningsförslaget. En ytterligare
förutsättning för att reglerna i paragrafen skall vara tillämpliga
är att framställningen rör företagarens egen eller annans näringsverksamhet.
Detta motiveras av de i den allmänna motiveringen behandlade tryckfrihetsrättsliga
hänsynen, vilka medför att paragrafen inte bör tillämpas på
andra framställningar än sådana som har kommersiell karaktär.

Det i paragrafen använda uttrycket framställning bör, såsom utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

anför, ges en vidsträckt innebörd och omfatta varje form genom vilken man
meddelar sig med andra, vare sig det sker i skrift eller tal, genom bild eller
annan särskild anordning. Flera remissinstanser har kritiserat att den otilllåtna
framställningen i utredningens förslag har beskrivits som »oriktig
eller vilseledande» samt ägnad att ha viss effekt. Därvid har framhållits att
formuleringen är olämplig, eftersom vilseledande framställningar mycket
ofta också är oriktiga, men att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledande»
inte kan användas, eftersom en framställning kan vara så uppenbart
oriktig att den inte är vilseledande. Å andra sidan kan man svårligen tänka
sig en framställning som är oriktig utan att vara vilseledande men som ändå
är ägnad att påverka efterfrågan på vara eller tjänst. Jag har förståelse för
de kritiska synpunkterna och i departementsförslaget har därför regeln begränsats
till att gälla framställningar som är vilseledande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall straff kunna dömas
ut bara vid uppsåtligt handlande. Enligt föreskrift i andra stycket kan
ansvar drabba inte bara näringsidkaren själv utan också anställda och andra
som handlar för hans räkning. Med sistnämnda uttryck åsyftas både den
som fullgör uppdrag för näringsidkare och exempelvis näringsidkarorganisation
som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

Straffsatsen är enligt förslaget böter eller fängelse i högst elt år. Detta
överensstämmer med gällande lag, bortsett från att det där föreskrivs att
fängelse skall komma i fråga bara när omständigheterna är synnerligen försvårande.

Det kan tänkas att en handling som är straffbar enligt den föreslagna lagen
utgör brott även enligt brottsbalken. Sålunda kan en vilseledande framställning
i reklam samtidigt vara straffbar som bedrägeri, svindleri eller liknande
brott. I så fall uppkommer en konkurrenssituation mellan brottsbalken
och lagen om otillbörlig marknadsföring. Denna situation får lösas enligt
allmänna regler. Vid exempelvis konkurrens mellan bestämmelsen om
vilseledande reklam och brottsbalkens regel om svindleri i 9 kap. 9 § torde
i allmänhet bara brottsbalksregeln böra åberopas. I andra fall kan det
vara motiverat att åberopa båda lagarna. Det kan exempelvis ibland finnas
anledning att bestraffa en gärning både som bedrägeri och som vilseledande
reklam. Med hänsyn till att förhållandena sålunda kan växla från fall
till fall har jag inte funnit det lämpligt att i lagen om otillbörlig marknadsföring
ta in någon regel som utesluter straffbarhet enligt denna lag när
gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Konkurrens kan föreligga inte bara i förhållande till bestämmelse i brottsbalken
utan också till specialstraffrättsliga regler, exempelvis bestämmelser
om straff för intrång i en immaterialrättslig ensamrätt. Även här får allmänna
regler tillämpas. Något hinder att döma till straff enligt båda de tilllämpliga
lagrummen föreligger inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3 §

Denna paragraf behandlar tilläggserbjudanden i form av märken och liknande.
Enligt huvudregeln är det straffbart att erbjuda konsument att mot
märke eller annat bevis som utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst
erhålla förmån som inte enbart utgörs av pengar. Vad som bestraffas är
själva erbjudandet. Detta kan lämnas av den som säljer varan i fråga, exempelvis
en detaljhandlare som till sina kunder utlämnar någon form av bevis
vilka han utfäster sig att inlösa i varor. Erbjudandet kan emellertid också
lämnas av annan än säljaren, t. ex. en fabrikant eller annan leverantör. Ett
sådant erbjudande kan tillkännages genom ett meddelande på varuförpackningen.
Tillkännagivandet kan också ske på annat sätt, t. ex. genom annonsering.
Vid trading-stamps-system av den typ som är vanlig utomlands är
det stampsföretaget som erbjuder sig att inlösa märket, och straffbestämmelsen
drabbar då detta företag. Själva spridandet av märkena är däremot
inte i och för sig straffbart.

De bevis bestämmelsen avser kan vara av många olika slag. Det kan vara
fråga om kuponger som är bifogade varan, flikar eller andra delar av förpackningen,
burklock, kapsyler m. m. Paragrafen avser bara sådana fall då
beviset har tillhandahållits vid försäljning av vara eller tjänst. Gratisutdelning
till hushållen av kuponger som berättigar till rabatt vid inköp av viss
vara drabbas inte. Med sådana kuponger bör likställas kuponger som kan
klippas ut ur tidningsannonser.

För att ett erbjudande skall vara straffbart förutsätts att beviset kan inlösas
i annat än pengar. Regeln avser både bevis som direkt kan utbytas mot
varor eller tjänster och bevis som ger rätt till rabatt vid inköp. Också bevis
som alternativt kan inlösas i varor eller i pengar omfattas av bestämmelsen.
Om detta inte var fallet skulle man kunna kringgå förbudet genom
att åsätta bevisen ett kontantvärde som väsentligt understiger värdet av de
erbjudna varorna eller tjänsterna. Däremot är det inte förbjudet att lämna
ut bevis som är inlösbara enbart i pengar. Det blir sålunda alltjämt tillåtet
för detaljhandlare att erbjuda kunder rätt att mot företeende av kassakvitton
eller andra bevis få ut viss kontant återbäring på gjorda inköp. Återbäring
i varor får däremot inte förekomma.

Andra punkten i paragrafen innehåller ett särskilt undantag från huvudregeln.
Undantaget gäller bevis som ger rätt bara till översyn, reparation eller
liknande med avseende på det sålda. Sådana bevis omfattas inte av
straffbestämmelsen. Detta innebär att det alltjämt blir tillåtet exempelvis
att vid försäljning av en bil lämna ut bevis som berättigar till fri service.

4 §

Denna paragraf upptar regler om straff för andra former av kombinationsutbud
än dem som avses i 3 §. Det straffbara förfarandet kan innebära

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

dels att två eller flera varor eller tjänster bjuds ut till ett gemensamt pris,
dels att den som köper en viss vara eller tjänst erbjuds att som en särskild
förmån få köpa något annat för ett pris som betecknas som speciellt gynnsamt.
Regelns tillämpningsområde begränsas väsentligt genom att ytterligare
två rekvisit måste vara uppfyllda för att straffbarhet skall föreligga.
Dels skall förfarandet försvåra för konsumenten att bedöma utbudets eller
erbjudandets värde. Härigenom utesluts rent bagatellartade förfaranden,
där tilläggsförmånen är av obetydligt värde i förhållande till huvudvaran.
Vidare krävs att varorna eller tjänsterna uppenbart saknar naturligt samband.
Frågan om naturligt samband föreligger bör ses från konsumentens
synpunkt. Jag är medveten om att gränsdragningssvårigheter inte kan undvikas
med ett rekvisit av detta slag. Genom ordet uppenbart markeras
emellertid att bestämmelsen skall tillämpas bara i sådana fall där de olika
varorna och tjänsterna helt saknar naturligt samband med varandra. Från
bestämmelsens tillämpningsområde torde härigenom uteslutas inte bara
sådant som att en vara säljs jämte visst tillbehör eller att flera varor med
gemensamt användningsområde säljs tillsammans utan också sådant som
att det vid försäljning av en vara av visst slag biläggs en annan vara, vilken
typiskt sett är av intresse för samma kundkrets som huvudvaran, även om
varorna inte skall användas tillsammans. Sålunda torde normalt få anses
att olika hushållsartiklar har naturligt samband med varandra. 5

5 §

Denna paragraf innehåller ett par särskilda föreskrifter som hänför sig
till straffbestämmelserna i 2—4 §§.

Det kan tänkas att en handling som innefattar överträdelse av ett vitesförbud
också utgör ett brott. Om då både straff och vite döms ut drabbas
handlingen av dubbla påföljder, vilket kan vara ägnat att väcka betänkligheter.
Är handlingen straffbar enligt en särskild regel i lagen om otillbörlig
marknadsföring bygger vitesföreläggandet och straffregeln på samma grund.
I så fall bör inte mer än en av påföljderna dömas ut. Härvid bör vitet ges
företräde. En föreskrift av sådan innebörd har tagits in i första stycket av
denna paragraf. Straffrihet föreligger om gärningen när den begås innebär
överträdelse av ett vitesförbud, som gäller mot den handlande. Detta torde
bl. a. förutsätta att denne har fått del av vitesföreläggandet.

Bestämmelsen i första stycket är tillämplig bara på det fallet att handlingen
är straffbar enligt lagen om otillbörlig marknadsföring. Är den belagd
med straff i annan författning, exempelvis såsom bedrägeri enligt
brottsbalken, gäller bestämmelsen inte. Då skall alltså i princip både straff
och vite dömas ut. Detta synes i och för sig befogat, eftersom motiven för
straffregeln och vitesföreläggandet då får förutsättas vara olika. Intresset
av att inte den sammanlagda påföljden blir oskäligt hård bör emellertid be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

aktas vid straffmätningen och kan eventuellt motivera jämkning av vitet.

Utredningens förslag innehåller en särskild regel om att ringa brott mot
straffbestämmelsen om vilseledande reklam inte skall föranleda ansvar. Om
man, såsom jag föreslår, lägger i konsumentombudsmannens hand att avgöra
om åtal enligt lagen skall äga rum eller inte, torde en regel av detta
slag få mycket begränsad praktisk betydelse. Jag har dock ansett det lämpligt
att införa en sådan regel i andra stycket av denna paragraf. Bestämmelsen
är tillämplig på alla slag av brott mot lagen. Jag vill understryka att den
bär undantagskaraktär och bör tillämpas sparsamt samt inte utnyttjas annal
än vid rent bagatellartade förseelser.

Utredningen föreslår vidare en särskild regel om att bestämmelserna om
medverkan i 23 kap. brottsbalken skall tillämpas på brott mot den föreslagna
lagen. Även jag anser att medverkansansvar bör kunna komma i fråga.
Detta torde emellertid inte kräva någon uttrycklig föreskrift i lagen. Enligt
praxis anses nämligen brottsbalkens medverkansregler analogiskt tillämpliga
inom specialstraffrätten när fängelse ingår i straffskalan. Försök till
brott av det slag som avses i lagen bör, i enlighet med vad utredningen
föreslår, inte straffbeläggas.

6 §

I denna paragraf föreskrivs att fråga om förbud enligt 1 § tas upp av
marknadsrådet efter ansökan. Rätt att göra ansökan tillkommer i första
hand konsumentombudsmannen. Om han beslutar att inte ta upp saken får
emellertid ansökan göras av vissa organisationer och enskilda. Talerätt
tillkommer sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.
Något krav på representativitet eller särskilda kvalifikationer i övrigt
hos den som skall föra talan ställs inte upp. Vid sidan av organisationerna
har även enskild näringsidkare som berörs av åtgärden talerätt. Detta överensstämmer
med vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. De
föreslagna bestämmelserna innebär att den organisation eller näringsidkare
som vill utverka ett förbud från marknadsrådet först måste vända sig
till konsumentombudsmannen, som då får välja om han skall ta upp saken
själv eller inte. Först sedan han har beslutat sig för att inte göra detta
har anmälaren möjlighet att vända sig till marknadsrådet. 7

7 §

I denna paragraf föreskrivs att ett beslut i fråga om förbud inte hindrar
att frågan prövas på nytt när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl
föranleder det. Ett beslut av marknadsrådet vinner alltså inte rättskraft i
den meningen att rådet skulle vara förhindrat att ompröva den fråga som
har avgjorts genom beslutet. Detta torde överensstämma med allmänna för7—Bihang
till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

valtningsrättsliga principer (se SOU 1964: 27 s. 478). Har ett förbud meddelats
kan sålunda den som berörs av förbudet hemställa hos rådet att det
upphävs. Han kan motivera en sådan begäran exempelvis med att han numera
är i stånd att bevisa riktigheten av ett påstående som rådet har förbjudit
honom att använda i sin reklam. Bestämmelsen innebär emellertid
också att rådet på begäran kan ta upp till förnyad prövning frågan om förbud
mot ett förfarande som rådet i ett tidigare ärende inte bar funnit anledning
att förbjuda. Möjligheten till omprövning gäller givetvis också beslut
som har meddelats av konsumentombudsmannen i form av förbudsföreläggande.

8 §

Denna paragraf behandlar interimistiskt förbud. För att sådant förbud
skall få meddelas krävs att särskilda skäl föranleder det. Vid prövningen
av om detta krav är uppfyllt får bl. a. beaktas å ena sidan vilka följder en
fortsättning av det påtalade förfarandet kan få för konsumenter och konkurrenter
samt å andra sidan vilka ekonomiska konsekvenser ett förbud
skulle medföra för den som drabbas av det. En viktig faktor är naturligtvis
sannolikheten för att ett interimistiskt förbud kommer att följas av ett
slutligt avgörande i samma riktning. Är frågan om ett förfarandes förenlighet
med lagen svårbedömd bör i allmänhet interimistiskt förbud inte
meddelas. I fråga om utsättande av vite gäller samma regler som för slutligt
förbud.

Även utredningens förslag upptar regler om interimistiskt förbud. Där
hänvisas till bl. a. bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.
Dessa paragrafer innehåller vissa rättssäkerhetsgarantier. Bl. a. föreskrivs
att fråga om sådan åtgärd som avses där får tas upp bara på yrkande av
part. Motsvarande bör i regel gälla förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.
Jag anser dock inte att man helt bör utesluta möjligheten av att
marknadsrådet ex officio tar upp frågan om interimistiskt förbud. Däremot
bör liksom enligt rättegångsbalken i princip gälla att den som åtgärden avser
skall ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas. En föreskrift
av sådan innebörd bör lämpligen tas in i den särskilda lagen om marknadsrådet.
I rättegångsbalken föreskrivs vidare att säkerhet skall ställas för skada
som kan uppstå till följd av beslutet. Staten behöver dock inte ställa säkerhet.
Eftersom det knappast torde bli aktuellt att meddela interimistiskt
förbud i andra fall än då konsumentombudsmannen står som sökande i
ärendet, skulle eu motsvarande regel här inte fylla någon praktisk funktion.
Förslaget innehåller därför inte någon sådan regel. 9

9 §

Denna paragraf upptar bestämmelser om förbudsföreläggande. I enlighet
med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen skall detta förfarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

få användas i fall som inte är av större vikt. Reglerna om själva förfarandet
anknyter till rättegångsbalkens bestämmelser om strafföreläggande. Konsumentombudsmannen
skall förelägga den som misstänks ha företagit en
handling av det slag som avses i 1 § ett förbud till godkännande. Förbudet
skall vara förenat med vite. I föreläggandet skall anges om godkännande
skall ske omedelbart eller inom viss tid. Godkännandet måste avse både
själva förbudet och vitet. Om föreläggandet godkänns gäller det som ett
beslut av marknadsrådet. Detta innebär bl. a. att rådet inte kan meddela
förbud beträffande samma förfarande annat än om förutsättningar för omprövning
enligt 7 § föreligger. Ett godkännande som sker sedan den i föreläggandet
angivna tiden har gått ut är enligt förslaget ulan verkan. Skulle
en näringsidkare vilja godkänna ett föreläggande efter tidens utgång kan
alltså detta inte ske utan att föreläggandet utfärdas på nytt. Innan den förelagda
tiden har gått ut bör givetvis någon ansökan om förbud inte göras hos
marknadsrådet. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs emellertid inte,
eftersom konsumentombudsmannen är ensam behörig att göra sådan ansökan,
så länge han inte har beslutat att avstå från att föra talan hos rådet,
och ett sådant beslut inte torde komma att meddelas förrän det står klart
hur motparten ställer sig till föreläggandet.

Enligt paragrafens sista stycke kan Kungl. Maj :t meddela närmare bestämmelser
om förbudsföreläggande.

10 §

Enligt första stycket i denna paragraf skall talan om utdömande av vite
föras av åklagare vid allmän domstol. Åklagaren skall emellertid inte väcka
talan annat än efter anmälan. Sådan anmälan får alltid göras av konsumentombudsmannen.
Detta gäller vare sig vitet har förelagts av marknadsrådet
eller av honom själv genom förbudsföreläggande och, i förstnämnda fall,
vare sig rådets beslut har meddelats på ansökan av honom eller av annan.
Har ett vitesförbud meddelats på ansökan av annan än ombudsmannen är
också den som har ansökt om förbudet behörig att begära att åklagare för
talan om utdömande av vitet.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att allmänt åtal inte får väckas för
brott mot lagen annat än efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.
Detta överensstämmer med vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen.
Regeln medför bl. a. att en gärning som bär åtalats som
bedrägeri inte kan bestraffas som vilseledande framställning enligt 2 § lagen
om otillbörlig marknadsföring utan att ombudsmannens medgivande
har inhämtats. Formellt är det åklagaren som beslutar om åtal. Han är alltså
inte direkt skyldig att rätta sig efter ombudsmannens önskemål om att
åtal skall väckas. En åklagare bör dock inte avstå från att väcka åtal av det
skälet att han har en annan mening om en viss gärnings straffbarhet än

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ombudsmannen. I sådana frågor bör åklagarna respektera ombudsmannens
sakkunskap och kunna godta hans bedömningar.

Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal, vare sig detta beror på att ombudsmannen
har vägrat att lämna sitt medgivande eller på någon annan orsak,
har enligt vanliga regler målsägande rätt att väcka enskilt åtal. Däremot
ger förslaget inte organisationerna någon åtalsrätt. Deras intressen får
anses tillräckligt tillgodosedda genom att de har fått möjlighet att föra förbudstalan
hos marknadsrådet.

11 §

Enligt 36 § varumärkeslagen kan domstol i vissa fall ge föreskrifter om
att vilseledande varukännetecken skall utplånas eller ändras så att det inte
längre är vilseledande. Liknande bestämmelser finns i annan immaterialrättslig
lagstiftning. Jag anser i likhet med utredningen att motsvarande
möjlighet bör föreligga enligt lagen om otillbörlig marknadsföring i fråga
om vilseledande framställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck,
affärshandling eller liknande. Föreskrifter härom har tagits in i denna paragraf.
Ingripande bör bara kunna drabba den som har gjort sig skyldig till
ett brottsligt förfarande eller överträtt ett vitesförbud. I paragrafen föreskrivs
därför att förordnande av åsyftat slag meddelas av domstol i samband
med utdömande av vite eller ådömande av ansvar. Liksom enligt varumärkeslagen
kan man i sista hand låta förstöra den egendom det är fråga
om. Vidare gäller att egendomen kan tas i beslag i avvaktan på ett förordnande
samt att reglerna om beslag i brottmål skall vara tillämpliga i sådant
fall.

Enligt föreskrift i sista stycket skall bestämmelserna i paragrafen äga
motsvarande tillämpning på erbjudande som avses i 3 §. Domstolen får alltså
möjlighet att i samband med att den dömer till straff enligt 3 § förordna
exempelvis att rabatlmärken skall förstöras eller att erbjudanden som är
anbragta på en förpackning skall makuleras.

12 §

Denna paragraf innehåller regler om skadestånd. Enligt utredningens förslag
skall den som åsidosätter ett vitesförbud eller bryter mot en straffsanktionerad
bestämmelse vara skyldig att ersätta uppkommen skada. Däremot
anser utredningen inte att ett förfarande som enbart föranleder förbudstalan
bör medföra skadeståndsskyldigliet enligt lagen. Utredningen hänvisar
till att det som allmän princip i svensk rätt gäller att direkt tillfogad
allmän förmögenhetsskada inte ersätts i utomobligatoriska förhållanden
annat än då skadan har orsakats av ett straffbelagt handlande. Jag ansluter
mig till utredningens ståndpunkt och vill här erinra om vad jag tidigare
har anfört om att ett handlande som strider mot de i generalklausulen angivna
normerna inte i och för sig bör kunna föranleda påföljder av annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

101

slag än ett förbud mot upprepande. Som förutsättning för utdömande av
skadestånd gäller därför även enligt departementsförslaget, att ett vitesförbud
har överträtts eller ett brott blivit begånget. Det är däremot inte nödvändigt
att vite eller straff också döms ut. Är gärningen straffri på grund
av bestämmelsen i 5 § andra stycket om ansvarsfrihet i ringa fall föreligger
inte heller skadeståndsskyldighet.

När ett brott mot lagen har begåtts av någon som är anställd hos näringsidkare
uppkommer frågan om näringsidkaren med stöd av regler om principalansvar
kan göras ersättningsskyldig för skada som har orsakats av
brottet. Frågan i vilken mån principalansvar enligt gällande rätt föreligger
vid brott som har orsakat allmän förmögenhetsskada är inte helt klar. I
princip torde sådant ansvar anses föreligga (jfr NJA 1962 s. 31). En förutsättning
är dock givetvis att den anställde kan sägas ha begått brottet i
tjänsten. Hithörande frågor kommer att behandlas i ett förslag till ny lagstiftning
om skadestånd som f. n. förbereds inom justitiedepartementet.
Jag vill emellertid redan nu anföra att det synes mig naturligt att principalansvar
skall gälla vid brott av den typ det här är fråga om.

Den av utredningen föreslagna skadeståndsregeln innehåller inte någon
uttrycklig begränsning i fråga om arten av ersättningsgilla skador eller
kretsen av skadeståndsberättigade. Av motiven till bestämmelsen framgår
emellertid att den är avsedd att tillämpas bara på sådana skador som drabbar
annan näringsidkare genom att omsättningen i dennes rörelse försämras.
Däremot är det inte meningen att en konsument, vars handlande direkt
påverkas av en vilseledande framställning eller ohederlig marknadsföringsmetod,
skall kunna få ersättning enligt lagen för skada som han lider
till följd därav.

Den begränsning av skadeståndsrätten som utredningen föreslår överensstämmer
med vad som f. n. gäller vid brott mot lagen om illojal konkurrens.
För egen del hyser jag stor sympati för en sådan ordning. Syftet med
den här aktuella lagstiftningen är att, framför allt i konsumenternas intresse,
sörja för att reklam och marknadsföring bedrivs med hederliga metoder,
däremot inte att i konkreta fall skydda konsumenter och andra mot
att drabbas av följderna av oförmånliga dispositioner. Den som genom en
vilseledande framställning eller något annat ohederligt förfarande har blivit
förledd att göra en dålig affär bör därför inte kunna grunda någon ersättningsrätt
på lagen om otillbörlig marknadsföring. Han har f. ö. i regel
möjlighet att fordra skadestånd på annan grund, exempelvis brottsbalkens
bestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet eller köprättsliga eller
andra kontrakträttsliga regler. En näringsidkare vars rörelse skadas genom
otillbörliga konkurrensåtgärder från annans sida bör däremot kunna
grunda rätt till ersättning för därigenom uppkommen skada på den här
föreslagna lagen. En sådan ersättningsrätt föreligger enligt gällande lag
och bör bestå i fortsättningen, även om jag är medveten om att den på

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

grund av bevissvårigheter får ganska ringa praktisk betydelse. Vårt lands
anslutning till Pariskonventionen torde f. ö. också kräva att svensk rätt innehåller
regler av detta slag.

Med hänsyn till det nu anförda ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt
även i fråga om vilka skador som skall vara ersältningsgilla. Den av
mig förordade begränsningen i detta hänseende kan kanske sägas följa redan
av allmänna skadeståndsrättsliga principer. I tydlighetens intresse
bör dock begränsningen markeras direkt i lagtexten. I denna paragraf anges
därför att ersättningsrätten avser skada som uppkommer för konkurrerande
näringsidkare. Detta innebär att den skadade skall konkurrera på
marknaden med näringsidkare i vars intresse den otillåtna marknadsföringsåtgärden
företas. Däremot är det i och för sig utan betydelse om åtgärden
företas av denne näringsidkare själv eller av annan, exempelvis en
organisation, för hans räkning.

Andra stycket i paragrafen innehåller i enlighet med utredningens förslag
en särskild preskriptionsregel, vilken i sak överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i den immaterialrättsliga lagstiftningen. Där föreskrivs
att rätt till skadestånd förloras om inte talan väcks inom fem år från
det skadan uppkom.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Jag räknar emellertid med
att uppbyggnaden av konsumentombudsmannainstitutionen bör inledas redan
dessförinnan, senast under hösten 1970. Det är nämligen angeläget att
ombudsmannen kan börja sin verksamhet i full skala omedelbart sedan den
nya lagstiftningen har trätt i kraft.

Enligt ett särskilt lagförslag upphävs 1 och 2 §§ lagen om illojal konkurrens
samt de därtill anslutande talereglerna i 11 §. Några särskilda övergångsbestämmelser
därutöver föreslås inte. Beträffande straffbestämmelserna
följer av 5 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken att de
nya reglerna inte får tillämpas på gärningar som har begåtts före lagens
ikraftträdande. Däremot torde det i och för sig inte föreligga något formellt
hinder mot att ett förbud enligt generalklausulen grundas på handling som
har företagits innan lagen träder i kraft. Detta synes mig inte ge anledning
till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom ett förbud
enligt generalklausulen inte har tillbakaverkande kraft. Jag förutsätter
emellertid att möjligheten att grunda förbud på vad som har skett före
ikraftträdandet kommer att utnyttjas bara när det finns grundad anledning
att befara att handlingen upprepas samt att det över huvud taget inte blir
fråga om att åberopa handlingar som har företagits avsevärd tid före ikraftträdandet.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

7.2.1 Gällande rätt. Den som förfar oredligt genom att medelst vilseledande
förmå någon till handling eller underlåtenhet kan enligt 9 kap. 8 § brottsbalken
straffas för oredligt förfarande, om inte gärningen är straffbar som
bedrägeri. Enligt huvudregeln krävs för ansvar att gärningen skall ha inneburit
skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Om vilseledandet
sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet
eller ursprung av något som tillhandahålls mot vederlag är dock handlingen
straffbar även om någon skada inte uppkommer. Straffet för oredligt
förfarande är böter eller fängelse i högst två år.

7.2.2 Utredningen föreslår att den särskilda regeln i 9 kap. 8 § brottsbalken
om ansvar för oredligt förfarande i fall där någon skada inte uppstår skall
upphävas. Motivet härför är att en bestämmelse om vilseledande som föranleder
en disposition men ingen skada anses överflödig, om man i enlighet
med utredningens förslag öppnar möjlighet till rättsligt ingripande mot
oriktiga eller vilseledande framställningar vilka är ägnade att påverka handlingsbenägenheten
hos dem som tar del av dem.

7.2.3 Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredningens
förslag.

7.2.4 Departementschefen. Den av mig föreslagna straffbestämmelsen om
vilseledande framställningar torde till fullo täcka det område som omfattas
av den regel utredningen föreslår upphävd. Dess tillämpningsområde är f. ö.
betydligt mer vidsträckt, eftersom den dels gäller även uppgifter om annat
än beskaffenhet, myckenhet eller ursprung hos det som tillhandahålls dels
inte förutsätter att den vilseledde har vidtagit någon disposition utan bara
att vilseledandet har varit ägnat att påverka efterfrågan. Jag biträder därför
utredningens förslag om ändring i 9 kap. 8 § brottsbalken. Visserligen får
detta till följd att handlingar av åsyftat slag inte får åtalas av åklagare utan
konsumentombudsmannens samtycke. Detta synes mig emellertid kunna
godtas, eftersom inga enskilda ekonomiska intressen berörs.

7.3 Förslagen om upphävande av lagstiftningen om oriktig geografisk ursprungsbeteckning
m. m.

7.3.1 Gällande rätt. En typ av vilseledande framställningar som har blivit
föremål för särskild lagstiftning är oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar.
Regler härom finns i två lagar, lagen (1913: 159) angående förbud
mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt lagen
(1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig
ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Enligt 1913 års lag är det förbjudet att till Sverige för försäljning importera
vara som är försedd med en beteckning vilken ger varan sken av att ha
frambragts eller tillverkats här, såvida det inte kan visas att varan faktiskt
har svenskt ursprung men sedermera bär förts ur landet. Förbudet gäller
inte om den åsatta beteckningen är en s. k. generisk beteckning dvs. om
den enligt handelsbruk bara tjänar att utmärka varans art, och inte heller
om den oriktiga beteckningen har neutraliserats genom en tydlig och på varaktigt
sätt anbragt uppgift om att varan är av utländskt ursprung. Den omständigheten
att en utländsk vara är försedd med svensk text eller avbildning
med svenskt motiv utgör inte i och för sig hinder för införsel (1 §).
Vara som enligt lagen inte får föras in i landet skall vid införsel tas i beslag
av tullpersonalen (2 §), som skyndsamt skall underställa beslaget generaltullstyrelsens
prövning (4 §). Innan styrelsen beslutar i ärendet, skall varuägaren
få tillfälle att yttra sig (5 §). Styrelsen skall häva beslaget om det
inte är lagligen grundat (6 §). I annat fall skall varan förklaras förbruten,
om den oriktiga ursprungsbeteckningen inte kan utplånas eller neutraliseras
utan att varan förstörs eller förlorar allt värde (7 §). Är det inte något hinder
för utplånande eller neutralisering, skall varuägaren i stället föreläggas
att inom viss tid oskadliggöra den oriktiga beteckningen under tillsyn av
tullpersonal. Dessutom skall i sådant fall varuägaren föreläggas att betala
en straffavgift motsvarande tio procent av varans värde, dock lägst 10 och
högst 500 kr. Straffavgift uttas dock inte, om varuägaren kan visa att varan
har blivit obehörigen märkt mot hans förbud (8 §). Följer varuägaren inte
föreläggandet om oskadliggörande av den oriktiga beteckningen förklarar
styrelsen varan förbruten (9 §). Styrelsens beslut kan överklagas till regeringsrätten
(13 §).

Kungl. Maj:t kan, efter avtal med främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet, förordna att bestämmelserna i 1913 års lag skall tilllämpas
även på införsel i försäljningssyfte av vara som bär försetts med
oriktig ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges
vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten. Detta gäller inte om
beteckningen är generisk eller åtföljs av beriktigande uppgift. I överenskommelsen
kan dock bestämmas att undantaget för generiska beteckningar
inte skall gälla för vinodlingsprodukter. I fråga om vissa beteckningar för
sådana produkter kan också föreskrivas att vara med oriktig ursprungsbeteckning
inte får införas för försäljning ens om beteckningen har neutraliserats.
Beslag på vara med utländsk ursprungsbeteckning skall äga rum
bara efter angivelse eller om tullpersonalen finner uppenbart att oriktig beteckning
föreligger. Innan beslagtagen vara får utlämnas till ägaren, skall
den oriktiga beteckningen utplånas eller neutraliseras (18 §).

Enligt 1914 års lag kan det vara straffbart att här i landet förse utländsk
vara, som är avsedd för försäljning, eller emballage till sådan vara med beteckning,
vilken ger varan sken av att ha frambragts eller tillverkats i Sve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

105

rige. Straff kan också drabba den som här i landet saluhåller utländsk vara
vilken är försedd med sådan beteckning eller vilken genom uppgift på anslag,
i annons eller annat för ett större antal personer avsett meddelande
har getts sken av att ha svenskt ursprung. En förutsättning för straffbarhet
är i bägge fallen att gärningsmannen handlar i avsikt att vilseleda om varans
ursprung. Straffsatsen är böter eller vid synnerligen försvårande omständigheter
fängelse i högst sex månader. Straff enligt lagen skall inte inträda om
gärningen är straffbar enligt lagen om illojal konkurrens. 1914 års lag innehåller
samma undantag för generiska beteckningar och neutraliserade
oriktiga beteckningar som 1913 års lag samt även en motsvarighet till denna
lags regel om betydelsen av att utländsk vara är försedd med svensk text
eller avbildning med svenskt motiv (1 §).

Kungl. Maj :t kan med avseende på främmande stat förordna, att bestämmelserna
i 1914 års lag skall ha motsvarande tillämpning i fråga om beteckning,
genom vilken en vara direkt eller indirekt felaktigt anges vara
frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller på viss där belägen
ort. Även här gäller undantag för de fall att beteckningen är generisk eller
åtföljs av beriktigande uppgift. Angående beteckningar för vinodlingsprodukter
kan föreskrivas att straffbarhet skall inträda när någon använder
sådan beteckning beträffande vara som honom veterligen har frambragts
eller tillverkats i annan stat eller på annan ort än den beteckningen anger,
även om avsikt att vilseleda om varans ursprung inte föreligger eller beteckningen
är generisk. I fråga om vissa beteckningar för vinodlingsprodukter
kan bestämmas, att straffbarhet skall inträda också om beteckningen har
neutraliserats (2 §).

Med stöd av de i 1913 och 1914 års lagar givna bemyndigandena har
Kungl. Maj:t vid olika tillfällen, senast genom kungörelsen (1969: 502) om
skydd för utländska ursprungsbeteckningar, förordnat att reglerna i dessa
lagar skall vara tillämpliga beträffande de länder som har anslutit sig till
Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av
oriktiga ursprungsbeteckningar på handelsvaror.

7.3.2 Internationella konventioner. Bestämmelser om oriktiga ursprungsbeteckningar
finns dels i Pariskonventionen dels i den nyss nämnda Madridöverenskommelsen.
Som jag tidigare har anfört har vid remissen till lagrådet
av förslaget till mönsterskyddslag förordats att Sverige ansluter sig
till Pariskonventionen i dess senast antagna lydelse. Madridöverenskommelsen
har senast reviderats i Lissabon år 1958. Sverige har tidigare i år tillträtt
Lissabontexten, vilken är återgiven i prop. 1969: 34.

Enligt artikel 10 punkt 1 i Pariskonventionen skall bestämmelserna i konventionens
artikel 9 tillämpas i fall av direkt eller indirekt användning av
en falsk angivelse rörande varas ursprung eller producentens, fabrikantens
eller handlandens identitet. Artikel 9 innehåller regler om varor på vilka

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

olovligen har anbragts varumärke eller firma. Sådan vara skall tas i beslag
vid införseln till unionsland där märket eller firman äger rätt till laga skydd.
Beslag skall också verkställas inom det land där den olovliga beteckningen
har anbragts eller inom det land till vilket varan har blivit införd. Beslag
skall ske på begäran av allmän åklagare, annan behörig myndighet eller
målsägande i enlighet med varje lands lagstiftning. Myndigheterna är inte
skyldiga att verkställa beslag på transitogods. Om lagstiftningen i något land
inte medger beslag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud
eller beslag inom landet. Om lagstiftningen i något land inte medger
vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet,
skall sådana åtgärder, till dess denna lagstiftning bär ändrats i enlighet härmed,
ersättas med de rättsmedel som landets lagstiftning i jämförliga fall
tillförsäkrar dess egna medborgare.

Madridöverenskommelsens Lissabontext innehåller regler om åtgärder
med avseende på varor vilka är försedda med oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar
som hänför sig till fördragsslutande stat. Beträffande
sådana varor gäller bestämmelser motsvarande dem som finns i artikel 9 i
Pariskonventionen (artikel 1). Bestämmelserna hindrar inte att säljare anger
sitt namn eller sin adress på utländska varor, men härvid krävs att namnet
eller adressen ålföljs av uppgift som är tillräcklig för att utesluta varje
misstag i fråga om varans verkliga ursprung (artikel 3). Det är vidare förbjudet
att vid försäljning, skyltning eller utbjudande av varor använda beteckningar
som är ägnade att vilseleda allmänheten angående varors ursprung
(artikel 3 bis). Domstolarna i varje land får bedöma vilka beteckningar
som på grund av sin generiska karaktär inte är underkastade bestämmelserna
i överenskommelsen. Detta gäller dock inte ursprungsbeteckningar
för vinodlingsprodulcter (artikel 4).

7.3.3 Utredningen. Utredningen påtalar att det råder bristande kongruens
mellan 1913 och 1914 års lagar. Vid import tas varan i beslag, inom landet
kan i princip beslag inte komma i fråga. Beslag vid import är oberoende av
om varuägaren har känt till beteckningen. För åtgärd inom landet krävs
däremot att det visas att den som har anbragt beteckningen eller utbjudit
varan handlat i avsikt att vilseleda om dennas ursprung. Påföljden är av
olika art enligt de båda lagarna. Ingripande vid import görs av administrativ
myndighet, medan 1914 års lag tillämpas av de allmänna domstolarna.

Vid tillämpningen av 1913 års lag betraktas ett svenskt varukännetecken
på en importvara i regel som en oriktig ursprungsbeteckning. Denna praxis,
som har stöd i lagens förarbeten, grundas på den föreställningen att utomlands
tillverkade varor med svenska varukännetecken normalt är av lägre
kvalitet än varor tillverkade i Sverige. Lagstiftaren tycks inte ha tänkt sig,
alt det skulle kunna föreligga ett helt legitimt intresse för svenska företagare
att låta tillverka varor i utlandet för försäljning i Sverige under det

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

107

svenska företagets kännetecken. När det gäller 1914 års lag utgår man emellertid
från att det kan vara ett helt normalt och lojalt förfarande att ett
svenskt företag importerar utomlands tillverkade varor och förser dem med
sitt eget varumärke eller sin egen firma, och ett sådant förfarande är inte
straffbart annat än när det sker i syfte att vilseleda.

Utredningen finner det stötande att man enligt 1913 års lag skall tillämpa
omvänd bevisbörda i fråga om straffavgiften. Vidare påpekas att tulltaxeringen
numera sker så att man inte undersöker allt importgods utan i stället
i stor utsträckning grundar tullbehandlingen enbart på uppgifter av importören,
vilka kompletteras genom stickprovsundersökningar. Minst hälften
av alla varor med såsom oriktiga ansedda ursprungsbeteckningar kan på
grund härav beräknas passera obeaktade genom tullen och denna andel
torde komma att öka ytterligare. Någon konsekvent tillämpning av lagen
är alltså inte längre möjlig.

Utredningen framhåller vidare, att det geografiska ursprunget numera i
långt mindre utsträckning än tidigare ger anvisning om varans kvalitet. Det
finns ingen anledning att ingripa mot ursprungsbeteckningar vilka framstår
som helt irrelevanta. Därrmot bör beteckningar som är oriktiga eller vilseledande
och ägnade att päverka allmänhetens benägenhet att köpa varor inte
lämnas opåtalade. Ingripandet, som bör göras av domstol, kan ske med tilllämpning
av bestämmelserna om vilseledande reklam i 2 § i förslaget till
lag om otillbörlig konkurrens. Enligt förslaget har man vidare möjlighet att
tvångsvis utplåna eller ändra oriktiga beteckningar. I anslutning därtill kan
vara tas i beslag. Genomförs förslaget finns det enligt utredningens mening
inte längre något behov av 1913 och 1914 års lagar. Sveriges anslutning till
Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen anses inte medföra någon
förpliktelse att behålla dessa lagar. I fråga om vinodlingsprodukter föreligger
den komplikationen att ursprungsbeteckningar för dem enligt Madridöverenskommelsen
inte får betraktas som generiska. Eftersom distributionen
av dessa produkter handhas och kontrolleras av offentliga företag och organ,
vilka strikt iakttar våra internationella förpliktelser, anses emellertid
särskilda författningsbestämmelser om vinodlingsprodukter överflödiga.

På nu angivna skäl föreslår utredningen att 1913 och 1914 års lagar samt
den till dem knutna kungörelsen upphävs. Under hänvisning till praxis när
det gäller författningar med importförbud förordar utredningen, att frågor
om beslag på vara som har ankommit till landet före upphävandet av 1913
års lag avgörs enligt den lagen, även om prövningen sker sedan lagen har
upphört att gälla. Föreläggande om straffavgift enligt 1913 års lag bör
däremot inte få ske efter denna tidpunkt. Eftersom straffavgift är jämförbar
med böter, menar utredningen att detta följer av de principer som ligger till
grund för 5 § lagen om införande av brottsbalken. Av detta lagrum följer
också att ansvar inte kan ådömas enligt 1914 års lag efter det att denna har
upphört att gälla.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

7.3.4 Remissyttrandena. Förslaget att upphäva 1913 och 1914 års lagar tillstyrks
av patentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, tullagstiftningskommittén,
Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, KF, Grossistförbundet,
Skånes handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.
Kommerskollegium finner förslaget vägande men erinrar om
att kontrollen kommer att försvagas. Kontrollstgrelsen framhåller att det
inom bryggerinäringen förekommer att inarbetade produktnamn med anknytning
till visst tillverkningsställe används även efter det att produktionen
vid tillverkningsstället har upphört. Detta förfaringssätt bör enligt styrelsen
uppmärksammas vid lagstiftningen. Lantbruksförbundct påpekar att enligt
förslaget till lag om otillbörlig konkurrens beslag kan ske bara om brott
har begåtts. Madridöverenskommelsen torde emellertid innebära att beslag
skall kunna ske i vidare utsträckning.

Generaltullstyrelsen tillstyrker förslaget och anför i anslutning därtill följande.
Den väsentligaste invändningen mot 1913 års lag torde vara att lagen
huvudsakligen föranleder ingripande mot beteckningar, som i och för sig
inte är oriktiga och som i praktiken vanligtvis inte heller torde påverka allmänhetens
benägenhet att köpa varan på grund av varans geografiska ursprung.
Beslag med stöd av lagen sker nämligen i övervägande antalet fall
på grund av förekomsten av svenska varukännetecken, alltså namn, firma
eller varumärke, vilka inom näringslivet och bland konsumenterna i allmänhet
torde uppfattas endast som upplysning angående varans kommersiella
ursprung utan att säga något om dess geografiska ursprung. Det förekommer
mycket sällan att importgodset upptar kvalificerat oriktiga beteckningar
såsom exempelvis »Made in Sweden». Sedan en vara har beslagtagits
med stöd av 1913 års lag kan ärendet inte avgöras förrän efter en ganska
omständlig och tungrodd procedur, vilken — ifall beslaget är lagligen grundat
— resulterar i ett föreläggande om importmärkning eller om utplånande
av den oriktiga beteckningen. Lagen medger inte någon förenkling av proceduren
och tillåter inte heller att varan återutförs utan föregående importmärkning.
För varuägarens del får den vanligen i och för sig obetydliga förseelsen
härigenom många gånger mycket kännbara konsekvenser bl. a. genom
att leveransen fördröjs och genom att han åsamkas kostnader och besvär
för att oskadliggöra den oriktiga beteckningen. Härtill kommer att importören
i flertalet fall drabbas av den i lagen föreskrivna straffavgiften.
Det mest anmärkningsvärda och stötande med denna straffbestämmelse är
det därvid tillämpade förfarandet med omvänd bevisbörda. Det är helt naturligt
att många annars laglydiga importörer, som utan att ha någon brottslig
avsikt drabbas av denna straffbestämmelse, reagerar mycket starkt. Utöver
den kritik som sålunda kan riktas mot utformningen av 1913 års lag
tillkommer den bristfälligheten att lagen i flera avseenden inte kan tillämpas
konsekvent. Genom tulltaxeringsförfarandets omläggning till att i allt
högre grad baseras på granskning av fakturor och andra handlingar i stället

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

för på den tidigare i stor utsträckning tillämpade okulärbesiktningen av godset
har möjligheterna att vid tullbehandlingen uppmärksamma oriktiga ursprungsbeteckningar
i betydande grad minskat. Dokumenten ger nämligen
i allmänhet inte någon upplysning om huruvida importgodset är försett med
ursprungsbeteckningar. Den okulärbesiktning av godset som stickprovsmässigt
tillämpas jämsides med dokumentgranskningen — bl. a. för kontroll
av införselbestämmelsernas efterlevnad — torde dessutom ha en ringa preventiv
effekt i fråga om förseelser mot 1913 års lag, eftersom dessa i flertalet
fall inte torde ske uppsåtligen. Det är därför inte ovanligt att varuägare,
när en vara har drabbats av beslag, ifrågasätter lagligheten av beslaget under
hänvisning till att varan sedan lång tid har kunnat införas med samma
beteckning utan att tullverket har ingripit. En annan inkonsekvens i lagtilllämpningen
sammanhänger med de begränsade möjligheterna att ingripa
mot oriktiga ursprungsbeteckningar inom landet. 1914 års lag torde tillämpas
ytterst sällan. I praktiken finns det därför inte något som hindrar att
varor importeras omärkta och därefter här i landet förses med oriktig ursprungsbeteckning.
1913 års lag kan alltså mycket lätt kringgås. Mot bakgrund
av anförda brister i den nuvarande lagstiftningen mot oriktiga ursprungsbeteckningar
är det fullt förklarligt om de drabbade varuägarna
svårligen kan finna någon mening i de ingripanden som måste ske enligt
denna lagstiftning. På senare tid har den invändningen också framförts att
lagstiftningen inte står i överensstämmelse med de strävanden att riva ned
handelshindren som har tagit sig uttryck i bl. a. EFTA-konventionen och
med den allmänna liberaliseringen av världshandeln. Om 1913 och 1914 års
lagar samt den därtill knutna kungörelsen upphävs uppkommer frågan hur
de förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom sin anslutning till Madridöverenskommelsen
skall kunna uppfyllas. Det är styrelsens uppfattning, att
syftet med Madridöverenskommelsen torde bli tillgodosett i tillbörlig mån
genom utredningens förslag.

Styrelsen berör också frågan om vilka övergångsregler som skall gälla vid
ett genomförande av utredningens förslag. Enligt 145 § sista stycket tullstadgan
(1927: 391) skall vid förtullning, om inte annat föreskrivs, de taxor
och författningar tillämpas som gäller den dag, från vilken man enligt 168
eller 169 § skall beräkna anstånd med fullgörande av de med förtullningen
sammanhängande förpliktelserna mot tullverket. Utgångspunkten för sådant
anstånd är enligt huvudregeln den dag då godset har mottagits av tullanstalt.
Härifrån avvikande regler gäller bl. a. vid uttagning från tullager, i
vilket fall utgångspunkten blir den dag då godset har anmälts till sådan
uttagning. Vid förtullning i frihamn skall de taxor och författningar tillämpas
som följer av bestämmelserna i 62 § frihamnsstadgan (1935:553). De
nämnda bestämmelserna har i praxis ansetts tillämpliga inte bara vid avgiftsbestämning
utan även exempelvis i fråga om olika importförbud. Om
utredningens förslag genomförs kommer sålunda, om inte annat föreskrivs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1913 års lag alt i flertalet fall vara tillämplig på varor som har ankommit
till landet innan den nya lagen om otillbörlig konkurrens trätt i kraft, även
om förtullningen sker efter ikraftträdandet. Undantag härifrån kommer att
gälla exempelvis när förtullning sker från tullager efter den nya lagens
ikraftträdande. Då skall 1913 års lag inte tillämpas, oavsett när varan ankom
till landet. Föreläggande om straffavgift torde i enlighet med principerna
i 5 § lagen om införande av brottsbalken inte böra meddelas efter det att

1913 års lag har upphört att gälla. Enligt styrelsens uppfattning torde det
vid ett genomförande av utredningens förslag, trots nu anförda förhållanden,
inte vara erforderligt att meddela några särskilda övergångsbestämmelser
avseende lagstiftningen om oriktiga ursprungsbeteckningar.

7.3.5 Departementschefen. Det är givetvis ett allmänt intresse att det finns
rättsliga möjligheter att motverka vilseledande uppgifter om saluförda
varors geografiska ursprung. De regler i ämnet som finns i 1913 och 1914
års lagar kan emellertid, som utredningen och remissinstanserna har framhållit,
kritiseras på goda grunder. Särskilt gäller detta den förstnämnda
lagen. Denna anses, i enlighet med uttalanden under förarbetena, innebära
förbud mot import av utomlands tillverkade varor som är försedda med
svenska varukännetecken. En så sträng tillämpning går längre än vad som
behövs för att förhindra att allmänheten blir vilseledd. Förekomsten av ett
svenskt varukännetecken på en vara torde nämligen i första hand uppfattas
som en upplysning om varans kommersiella och inte om dess geografiska
ursprung. För en köpare torde det f. ö. ofta helt sakna intresse om varan har
tillverkats i Sverige eller utomlands. Förbudet enligt 1913 års lag mot import
av varor med oriktiga ursprungsbeteckningar kan vidare lätt kringgås genom
att en vara importeras omärkt och förses med en vilseledande ursprungsbeteckning
sedan den har förts till Sverige. Möjligheterna att med stöd av

1914 års lag ingripa mot ett sådant förfarande är i realiteten mycket begränsade.
Slutligen kan beträffande 1913 års lag anföras att det numera, med hänsyn
till det sätt på vilket tulltaxeringen sker, i hög grad blir beroende av en
slump om en oriktig märkning upptäcks eller inte och att tillämpningen av
lagen därför blir mycket inkonsekvent.

Önskemålet att motverka vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar
tillgodoses väl av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring. Med
stöd av generalklausulen kan man vid vite förbjuda näringsidkare att använda
sådana beteckningar vid marknadsföring av varor, och den särskilda
straffbestämmelsen om vilseledande framställningar kan tillämpas mot den
som uppsåtligen lämnar vilseledande uppgifter om en varas geografiska ursprung.
Vid utdömande av vite eller straff kan domstol förordna att den
vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte längre
är vilseledande, och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas i
beslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970 11 i

Det nu anförda synes mig starkt tala för att 1913 och 1914 års lagar bör
upphävas och att någon särskild lagstiftning om oriktiga ursprungsbeteckningar
vid sidan av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring
inte behövs. Ingen av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
motsatt sig utredningens förslag att de båda lagarna upphävs.

Emellertid uppkommer frågan om Sveriges anslutning till Pariskonventionen
och Madridöverenskommelsen innefattar någon förpliktelse att bibehålla
lagstiftning av den innebörd vi f. n. har. Syftet med konventionsreglerna
får anses vara att sörja för att det finns verksamma medel att undertrycka
spridning av varor med vilseledande ursprungsbeteckningar. Detta
syfte tillgodoses som jag nyss nämnt väl av den föreslagna lagen om otillbörlig
marknadsföring. Visserligen gäller enligt de båda konventionerna i
princip att den nationella lagstiftningen skall innehålla regler antingen
om beslag vid införsel eller införselförbud eller om beslag inom landet. Något
absolut krav på sådana regler torde dock ingendera konventionen få
anses innefatta, utan i och för sig torde det vara tillräckligt att lagstiftningen
ger samma skydd åt utländska som åt inhemska intressen. Sistnämnda
krav uppfylls av de lagregler jag föreslår. Jag har därför kommit till den
slutsatsen att det inte skulle strida mot våra internationella åtaganden att i
samband med införandet av den nya lagen om otillbörlig marknadsföring
upphäva 1913 och 1914 års lagar utan att ersätta dem med några nya specialregler.
Att med hänsyn till vad Madridöverenskommelsen innehåller om
vinodlingsprodukter behålla särlagstiftning i detta ämne torde, som utredningen
framhåller, inte vara behövligt, eftersom distributionen av sådana
produkter handhas och kontrolleras av statliga företag och organ.

Förslag om upphävande av 1913 och 1914 års lagar har tagits in i två
särskilda lagar. Utredningen har inte föreslagit några övergångsbestämmelser
till reglerna om upphävande av de båda lagarna. I fråga om 1914 års
lag uppkommer inga övergångsproblem. Av 5 § lagen om införande av
brottsbalken följer nämligen att ansvar för brott mot 1914 års lag, som har
begåtts under denna lags giltighetstid, inte kan ådömas sedan lagen har
upphört att gälla, såvida inte handlingen också är straffbar enligt den nya
lagen om otillbörlig marknadsföring. Vad härefter beträffar 1913 års lag
anser utredningen att det av grunderna till nyssnämnda paragraf i lagen
om införande av brottsbalken följer att det inte kan komma i fråga att efter
upphävandet av lagen döma ut den där föreskrivna straffavgiften. Däremot
innebär förslaget att reglerna om beslag alltjämt skall kunna tilllämpas
i fråga om vara som har anlänt till Sverige före lagens upphävande.
Detta överensstämmer med praxis när det gäller författningar angående importförbud.
Jag anser emellertid en sådan åtskillnad i fråga om möjligheterna
att tillämpa olika rättsverkningar olämplig. Med hänsyn härtill har i
en särskild övergångsbestämmelse till lagen om upphävande av 1913 års
lag tagits in regler om att rättsverkan som avses i lagens 2, 7, 8 eller 9 § inte

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla. Detta innebär
att beslagtagen vara skall utlämnas till varuägaren utan vidare åtgärder,
om inte varan har förklarats iorbruten genom beslut som redan har
vunnit laga kraft.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen genom
utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas över förslagen till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

113

Bilaga 1

Utredningens förslag
till

Lag

om otillbörlig konkurrens

Allmän bestämmelse

1 §

I näringsverksamhet far ej vidtagas konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet
och god affärsmoral åsidosättes gentemot konsumenter eller näringsidkare.

Om särskilda slag av otillåtna handlingar stadgas i 2—5 §§.

Vilseledande reklam m. m.

2 §

Näringsidkare får ej använda oriktig eller vilseledande framställning,
ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan
nyttighet.

Näringsidkare får ej heller använda framställning, som på grund av sin
utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är otillbörlig
gentemot annan näringsidkare och ägnad att ha sådan verkan som i
första stycket sägs.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning
på sammanslutning av näringsidkare samt på den som är anställd hos eller
fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning.

Företags spioneri och missbruk av företagshemlighet m.m.

3 §

Ingen får på otillbörligt sätt bereda sig tillgång till företagshemlighet. Har
någon på otillbörligt sätt berett sig tillgång till företagshemlighet, får han
ej använda eller yppa denna.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej
heller obehörigen använda eller yppa företagshemlighet, till vilken han fått
tillgång på annat sätt än i första stycket sägs.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Har någon fått tillgång till företagshemlighet genom att annan, honom
veterligen, handlat i strid mot första eller andra stycket, får han ej obehörigen
använda eller yppa denna.

4 §

Anställd eller annan, som anförtrotts teknisk förebild eller teknisk föreskrift
för utförande av arbete eller för affärsändamål, får ej obehörigen använda
eller giva annan del av denna.

Har någon fått tillgång till teknisk förebild eller teknisk föreskrift genom
att annan, honom veterligen, handlat i strid mot första stycket, får han ej
obehörigen använda eller giva annan del av denna.

Bestickning i näringsverksamhet m. m.

5 §

Till den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får
man ej lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig förmån,
ägnad att förmå mottagaren att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande
gynna bestickaren eller annan.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej
mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig förmån,
ägnad att förmå honom att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna
bestickaren eller annan.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning
på otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets
fullgörande gynnat bestickaren eller annan.

Påföljder m. in.

6 §

Vidtager någon åtgärd, som avses i 1 § första stycket, eller använder någon
framställning, som avses i 2 §, äger domstol vid vite förbjuda honom att fortsätta
därmed.

Om ett fortsättande av handlingen kan förväntas medföra allvarliga olägenheter
för konsumenter eller näringsidkare, äger domstol meddela vitesförbud
för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Bestämmelserna
i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning vid sådant
beslut. 7

7 §

Den som uppsåtligen bryter mot 2—5 §§ dömes till böter eller fängelse i
högst ett år. Är brott mot 2 § att anse såsom ringa, dömes ej till ansvar.

För försök till gärning, som avses i 3 § första stycket första punkten, do -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år i970

115

mes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Är gärning, som avses i 2 §, att bedöma såsom svindleri eller är gärning,
som avses i 3 och 4 §§, att bedöma såsom trolöshet mot huvudman eller är
gärning, som avses i 5 §, att bedöma såsom bestickning eller tagande av muta
enligt brottsbalken, äger första stycket ej tillämpning.

8 §

Om flera medverkat till brott mot denna lag, gäller vad i 23 kap. brottsbalken
är stadgat.

9 §

Den som överträder med stöd av 6 § meddelat förbud eller gör sig skyldig
till brott mot denna lag skall ersätta uppkommen skada.

Talan om skadestånd får avse skada endast under de senaste fem åren innan
talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till ersättning
förlorad.

10 §

Talan om förbud enligt 6 § får föras av myndighet som Konungen bestämmer
samt av envar som lider förfång av åtgärden eller framställningen ävensom
av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslutning
av näringsidkare.

Åtal för brott mot 2 § får väckas av myndighet som Konungen bestämmer
samt av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslutning
av näringsidkare. Därvid skall iakttagas vad i 20 kap. 8 § rättegångsbalken
är stadgat.

Brott mot 3 eller 4 § får åtalas av åklagare endast om målsägande angiver
brottet till åtal.

11 §

Vid brott mot 2 § eller överträdelse av förbud, meddelat med stöd av 2 §,
äger rätten efter vad finnes skäligt förordna att oriktig eller vilseledande
eller enligt 2 § andra stycket otillbörlig framställning, som är anbragt på vara
eller förpackning eller innehålles i reklamtryck, affärshandling eller dylikt,
skall utplånas eller ändras så att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan
åtgärd ej ske annorledes, äger rätten förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på förordnande
som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga
därvid tillämpning.

12 §

Vid brott mot 3 eller 4 § äger rätten på yrkande av målsäganden förordna
att missbrukad förebild, föreskrift eller annan handling eller efterbildning
därav skall överlämnas till honom.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på förordnande
som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga
därvid tillämpning.

13 §

Vid brott mot 5 § skall lämnad eller mottagen muta eller annan otillbörlig
förmån eller otillbörlig belöning förklaras förverkad till kronan. Föreskrifterna
i 36 kap. brottsbalken äga därvid tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Genom denna lag upphävas dels lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens med undantag av vad däri är stadgat
om illojal användning av kännetecken, dels lagen den 4 juni 1913 angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, dels
lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende
med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta
varor, dels ock kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) angående skydd för
vissa utländska ursprungsbeteckningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

117

Bilaga 2

Grundregler för reklam
Inledning

Dessa internationella grundregler för reklam, vilka sammanställts av Internationella
Handelskammaren, har till syfte att stärka känslan av ansvar
mot konsument och samhälle hos alla dem som arbetar med reklam samt att
motverka att reklamen blir missbrukad.

Grundreglerna fastslår de minimikrav som bör ställas på reklamen från
affärsetisk synpunkt. Grundreglerna gäller för all reklam, oavsett vilket reklammedel
som används.

Tillsynen över att grundreglerna efterlevs skall utövas av det eller de bedömande
organ inom näringslivet i respektive land som anförtrotts denna
uppgift eller i förekommande fall på det internationella planet Internationella
Handelskammarens Council on Advertising Practice.

Grundreglerna är uppdelade i två avdelningar: Del I, Regler för reklam,
och Del II, Partsrelationer inom reklamen. Del I består av två kapitel: A.
Allmänna förhållningsregler — gällande all reklam — samt B. Tillämpningsregler.
Till kapitlet Allmänna förhållningsregler är såsom bihang fogade Särskilda
anvisningar för reklam vid vissa säljmetoder samt för reklam för vissa
varor och tjänster riktad till den slutlige konsumenten. Internationella
Handelskammarens Råd kan efter att ha hört kammarens nationalkommittéer
komplettera de särskilda anvisningarna med ytterligare anvisningar för
vissa varor och tjänster om utvecklingen anses kräva detta.

Del. 1. Regler för reklam
Grundreglernas bakgrund och syfte

Reklamen är ett nödvändigt led i marknadsföringen. Den tjänar på ett
betydelsefullt sätt såväl konsument som näringsliv och samhällsekonomi.

Reklamen har ett socialt ansvar mot konsumenten och mot samhället.

— All reklam skall vara förenlig med gällande lag. Den skall vidare vara
förenlig med goda seder och den skall vara hederlig och vederhäftig.

— All reklam skall utformas så att den är förenlig med god sed i konkurrensen
näringsidkare emellan.

Reklamen är för sin framgång beroende av att allmänheten kan lita på den.

— All reklam skall därför utformas så att allmänheten får respekt och
förtroende för reklamen.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970
A. Allmänna förhållningsregler
Goda seder
Artikel 1

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som strider mot
goda seder.

Hederlighet
Artikel 2

Reklam får ej missbruka konsumentens förtroende och får ej söka dra
fördel av oerfarenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten.

Artikel 3

Reklam får ej vädja till övertro och vidskepelse.

Reklam får ej utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Vederhäftighet
Artikel 4

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt
— genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt
-— är ägnad att vilseleda konsumenten.

Överdrivna påståenden, vilka framstår som faktiska uppgifter, får ej användas
om de kan verka vilseledande.

Den omständigheten att annonsören eller annan i efterhand tillhandagår
konsumenten med rättvisande upplysningar medför ej att ett vilseledande
reklammeddelande kan anses försvarligt.

Vägledande exempel till artikel 4

a) Reklam får ej vilseleda om

— den utbjudna varans egenskaper, exempelvis dess sammansättning eller
konstruktion, dess användbarhet eller lämplighet, dess kommersiella eller
geografiska ursprung;

—- den utbj udna varans pris och värde eller köpvillkoren;

— de tjänster som är förenade med köp, däribland leveranssätt, utbyte, returrätt,
reparation och underhåll;

— innebörden och värdet av garanti knuten till varan; ordet »garanti» eller
andra jämförliga uttryck får ej användas, såvida icke dels samtliga garantivillkor
dels rätten till och sättet för reklamation klart anges i reklamen
eller skriftliga uppgifter härom finns tillgängliga för köparen antingen
på sälj stället eller vidfogade varan;

— förekomsten av patentskydd eller industriellt rättsskydd av annat slag

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 119

för varan, eller om innehavet av medaljer, priser, diplom och andra utmärkelser.

b) Reklamen får ej heller vilseleda om

— annan vara på marknaden, dennas egenskaper, pris och värde, köpvillkoren
eller de tjänster som är förenade med köp av sådan annan vara;

-—. tillförlitligheten av uppgifter som annan annonser lämnat i sin reklam.

c) Vetenskapliga och tekniska termer, statistiska uppgifter, citat ur facklitteratur
och liknande bör användas med aktsamhet och känsla av särskilt
ansvar inför konsumenten. Statistiska uppgifter som har begränsad giltighet
får ej ge sken av att vara allmängiltiga.

d) Reklam vari uppges att man genom köp av viss vara gynnar välgörande
ändamål får ej vilseleda beträffande den andel av intäkterna som tillfaller
det välgörande ändamålet.

Intyg och åberopanden
Artikel 5

Intyg som används i reklam skall vara äkta och får ej innehålla framställning
i ord eller bild som är ägnad att vilseleda. Intyg får ej användas i reklam
på ett vilseledande sätt. Föråldrade eller av annan anledning inaktuella
intyg får ej användas.

I reklam får ej viss person, visst företag eller viss institution åberopas utan
vederbörligt tillstånd.

Bild av person som kan identifieras på bilden får ej heller användas utan
vederbörligt tillstånd.

Misskreditering
Artikel 6

Reklam får ej innehålla anspelningar på annat företag eller annan vara
ägnad att utsätta företaget eller varan för ringaktning eller löje.

Renommésnyltning
Artikel 7

Reklam får ej utformas så att det goda anseende (renommé), som är förknippat
med annat företags firma eller kännetecken eller som företaget uppnått
genom en reklamkampanj, utnyttjas på ett otillbörligt sätt.

Reklamefterbildning
Artikel 8

Efterbildning av reklam — illustration, komposition (layout), text, slagord,
förpackning, etikett eller annan utstyrsel — som annonsör brukar i visst

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

land får ej ske vare sig i detta land eller i annat land, om användning av
efterbildningen är ägnad att medföra förvirring på marknaden eller gör det
omöjligt för annonsören att utsträcka användningen av sin reklam inom
landet eller till annat land och en sådan vidgad användning objektivt sett
kan förutses.

Reklammarkering
Artikel 9

Reklam skall vara lätt att identifiera som sådan; detta gäller all reklam
oavsett dess utformning och oavsett vilket reklammedel som används. Sker
publiceringen i reklammedium som även innehåller nyheter och annat redaktionellt
material skall reklamen presenteras så att konsumenten omedelbart
kan skilja den från det övriga materialet.

Säkerhetssynpunkter
Artikel 10

Reklam får ej innehålla framställningar i bild, som visar riskfyllda situationer
där normala säkerhetsmått åsidosatts och som därför kan befaras
främja oaktsamhet.

Särskild försiktighet härvidlag är påkallad beträffande bilder där barn
förekommer.

Reklam till barn och sjuka
Artikel 11

Reklam som riktas till barn eller ungdom får ej innehålla framställning i
ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller kan menligt
påverka dem i psykiskt eller moraliskt hänseende. Sådan reklam får ej heller
söka utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande
erfarenhet och får inte missbruka deras lojalitetskänsla.

Artikel 12

Reklam som riktas till sjuka människor får ej söka dra fördel av deras
förhoppningar om bättring eller tillfrisknande eller utnyttja deras bristande
förmåga att kritiskt bedöma utfästelser om bättring eller tillfrisknande från
sjukdom.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970
B. Tillämpningsregler
Ansvar
Artikel 13

Ansvariga för att grundreglerna iakttas är

a) annonsören samt den som framställer eller förmedlar reklamen;

b) utgivaren eller annan företrädare för den som publicerar eller sprider
reklamen.

Var och en som medverkar vid planering, framställning eller spridning
av reklam skall vidta de åtgärder som rimligen kan ankomma på honom för
att grundreglerna skall bli följda.

Detta ansvar gäller reklamen i dess helhet, dess innehåll såväl som dess
form, däri inbegripet intyg och framställningar i ord eller bild som hämtas
från annat håll. Att reklamens innehåll eller form helt eller delvis hämtats
från annat håll kan ej åberopas såsom ursäkt, om grundreglerna blivit åsidosatta.

Artikel 14

Annonser, den som framställer eller förmedlar reklam eller den som publicerar
eller sprider reklam får ej ta befattning med en reklam som vederbörligt
bedömande organ inom näringslivet funnit strida mot reglerna.

Tolkning
Artikel 15

Grundreglerna skall tillämpas efter anda och bokstav. Eftersom skilda
reklammedel (press, TV, radio, affischering, film osv.) har olika karaktär
och egenskaper är det inte utan vidare givet att framställning som kan accepteras
i ett reklammedel också är godtagbar i annat reklammedel.

Reklam bör bedömas med hänsyn till dess förväntade verkan på konsumenten;
härvid bör beaktas att konsumenten i regel påverkas av det helhetsintryck
han får av reklamen vid en snabb kontakt med den.

Artikel 16

Ordet »reklam» i grundreglerna är att tolka i vidaste bemärkelse och innefattar
varje yttring av reklam och kommersiell publicitet (inbegripet PR).
Ordet »vara» omfattar här även tjänst (prestation).

Med »konsument» avses här envar som ett reklambudskap vänder sig till.

Bevisskyldighet
Artikel 17

Annonsören skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande organ
inom näringslivet visa riktigheten av uppgift, påstående eller annan fram -

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ställning i ord eller bild, om framställningens vederhäftighet med fog blivit
ifrågasatt.

Särskilda anvisningar

för reklam vid vissa sälj metoder samt för reklam för vissa varor och tjänster
riktad till den slutlige konsumenten

Dessa särskilda anvisningar bygger på de allmänna förhållningsreglerna i
grundreglerna och bör tolkas mot bakgrund av dessa.

A. Reklam vid vissa säljmetoder
Reklam för sälj främjande åtgärder
Artikel A 1

Reklam, som erbjuder konsument att delta i lotteri eller pristävling i säljfrämjande
syfte, reklam som erbjuder tilläggsförmån (premium) eller
»gåva» till konsument samt reklam för annan sälj främjande åtgärd, exempelvis
rabattmärkes- eller kombinationserbjudande, bör klart ange samtliga
villkor för erbjudandet. Denna reklam får ej utformas på sådant sätt att den
förleder konsumenten att överskatta erbjudandets värde.

(I en del länder är vissa säljfrämjande åtgärder underkastade särskild rättslig
reglering.)

Reklam för postorder
Artikel A 2

Vid postorderreklam är särskild aktsamhet påkallad eftersom konsumenten
i regel inte bereds tillfälle att bese varan före köpet.

Postorderreklam skall innehålla

— klar och rättvisande beskrivning av den erbjudna varan samt klara
och rättvisande uppgifter om pris, leveransvillkor inbegripet ungefärlig leveranstid,
betalningssätt, returrätt och eventuell efterföljande service;

— rättvisande uppgifter om vem som är annonser, bland annat sådana
upplysningar som konsumenten måste ha tillgång till för att utan omgång
kunna komma i personlig kontakt med annonsören eller behörigt ombud
för denne; reklam, som enbart hänvisar till en tillfällig adress eller till ett
postfacksnummer, kan ej godtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

123

Reklam för avbetalnings- och kreditsälj
Artikel A 3

Reklam för avbetalnings- och kreditsälj skall vara så utformad, att missförstånd
ej rimligen kan uppkomma beträffande det totala priset för varan
i annonserat utförande eller köpvillkoren i övrigt.

R. Konsumentreklam för vissa varor och tjänster
Reklam för läkemedel och medicinsk behandling
Artikel B 1

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling — i det följande kallad
medicinsk reklam — får ej innehålla framställning ägnad att vilseleda konsumenten
om läkemedlets sammansättning, egenskaper eller verkan, om beskaffenheten
eller verkan av den medicinska behandlingen eller om läkemedlets
eller behandlingens lämplighet för angivet ändamål.

Överdrivna uppgifter kan ej godtas i medicinsk reklam.

Medicinsk reklam får ej innehålla löfte om bot för sjukdom om inte löftets
riktighet kan objektivt dokumenteras. Medicinsk reklam får ej heller innehålla
framställning som, om anvisningarna däri följs, kan befaras leda till
att den som är sjuk blir sämre. Särskild försiktighet är påkallad i följande
fall:

— sjukdom som kräver läkarvård; i reklamen får ej öppet eller förtäckt
erbjudas läkemedel för eller råd beträffande behandling av sådan sjukdom;

-— diagnos och behandling per korrespondens; i reklamen får ej sådan
diagnos eller behandling av sjukdom erbjudas och ej heller får från enskilda
personer infordras skriftlig redogörelse för sjukdomssymtom för att
rådgivning eller behandling per korrespondens därmed skall möjliggöras;

-— hypnos; i reklamen får ej i någon form erbjudas diagnos eller behandling
av sjukdom eller sjukdomssymtom medelst hypnos.

Medicinsk reklam får ej utan vägande skäl hos konsumenten framkalla
rädsla för att han lider av viss sjukdom eller för att han, om han icke använder
visst läkemedel eller undergår viss behandling, kan drabbas av sjukdom
eller få sitt hälsotillstånd försämrat.

I medicinsk reklam får ej läkarutlåtanden eller kliniska undersökningar
åberopas, om icke deras riktighet i och för sig kan objektivt dokumenteras
och de med fog kan åberopas i föreliggande sammanhang. Det sagda gäller
även framställningar i bild med medicinsk anknytning, använda på ett sätt
som ger intryck av råd eller rekommendationer från opartiskt och kvalificerat
läkarhåll.

»Högskola», »klinik», »institut», »laboratorium» och liknande benämningar
får ej brukas i medicinsk reklam, såvida icke den åberopade inrättningen
verkligen gör skäl för benämningen.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970
Reklam för alkoholhaltiga drycker
Artikel B 2

Reklam för alkoholhaltiga drycker får ej främja missbruk av sådan dryck
och får ej heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för cigarretter och andra tobaksvaror
Artikel B 3

Reklam för tobaksvaror får ej främja överdrivet brulc av tobak och får ej
heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för lån och kapitalplacering
Artikel B i

Reklam vari lån erbjuds får ej innehålla uppgifter ägnade att vilseleda allmänheten
om lånevillkoren. Reklam som inbjuder till kapitalplacering får
ej vilseleda om den erbjudna säkerheten, om den verkliga eller förväntade
avkastningen eller om villkoren för amortering och inlösen.

Reklam för utbildningskurser
Artikel B 5

Reklam för utbildningskurser får ej innehålla vilseledande utfästelser om
anställning eller överdrivna uppgifter om anställnings- eller inkomstmöjligheter
för kursdeltagare. I sådan reklam får ej heller erbjudas examina eller
yrkesbeteckningar, som icke vunnit officiellt eller allmänt erkännande.

Reklam för hemtillverkning
Artikel B 6

Reklam för hemtillverkning skall innehålla en rättvisande beskrivning av
erbjudandet.

Innebär erbjudandet att betalning uttas för maskiner eller material och
delar som tillhandahålls hemtillverkaren, och att de varor som tillverkas av
honom köps upp, skall reklamen innehålla de upplysningar som fordras för
att läsaren skall kunna rätt bedöma erbjudandet.

Reklam för arrangerade resor
Artikel B 7

Vid reklam för arrangerade resor är särskild aktsamhet påkallad så att
konsumenten ej blir besviken.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Resebroschyr och annan reklam som innehåller närmare beskrivning av
arrangerad resa skall uppta fullständiga och rättvisande upplysningar om

—- det företag eller den organisation som ansvarar för resan;

— färdsättet (däri inbegripet såvitt möjligt uppgifter om det företag, som
svarar för transporten, samt om typ och klass på flygplan eller annat transportmedel)
;

-—-resmålet och färdvägen;

— resans varaktighet och längden av uppehållet på varje ort;

— inkvarteringens beskaffenhet och vilka måltider som ingår i resan;

— eventuella särskilda arrangemang (underhållning, rundturer osv.);

— totalpriset för resan i den form den presenterats i reklamen (åtminstone
uppgift om minimi- och maximipriset) samt de tjänster som ingår i priset
(bagagetransport, drickspengar m.m.).

Del 2. Partsrelationer inom reklamen

Utvecklingen av en sund och riktig reklam förutsätter att det råder goda
relationer mellan alla berörda parter. Affärsmetoder som kan menligt påverka
det goda förhållandet dem emellan skall undvikas.

Alla som framställer reklam eller som säljer eller förmedlar reklamutrymme
eller liknande skall vara beredda att förelägga sina uppdragsgivare
uttömmande och rättvisande upplysningar om de tjänster som erbjuds.

Köpare av reklamutrymme eller reklamtid skall få uppgifter om upplaga
eller motsvarande för ifrågavarande reklammedium samt skall få uppgifterna
belagda antingen genom publicerad dokumentation — helst från ett trepartsorgan
tillsatt av annonsörer, annonsbyråer och reklammedia — eller
också på något annat sätt. Köparen skall även få ta del av alla tillgängliga
uppgifter om hur många personer hans reklam når och kvalitativa data beträffande
dessa. Han skall vidare upplysas om de metoder genom vilka man
fått fram uppgifterna.

Varje reklammedium skall utge och tillhandahålla prislista med entydiga
och fullständiga uppgifter om priser och rabatter för reklam och reklamutrymmen
av olika slag.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 3

1) Förslag
till

Lag

om otillbörlig marknadsföring
Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklamåtgärd
eller annan handling, som strider mot god affärssed eller annars är
otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsrådet meddela
honom förbud att fortsätta därmed eller företaga annan liknande
handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är
obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som
handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt
bidragit till handlingen.

2 §

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidkare
och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder
ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument
som köper viss vara att utan ersättning eller mot särskilt lågt pris förvärva
även annan vara dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband
och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde,
till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även;
tj änst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 127

5 §

Gärning som innefattar överträdelse av vitesförbud föranleder ej ansvar
enligt denna lag.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6 §

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma
fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl
föranleder det.

8 §

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden
till dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av
konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som misstänkes ha företagit handling
som avses i 1 § till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges
förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande
handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av
marknadsrådet enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet
utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10 §

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare efter
anmälan av konsumentombudsmannen eller annan som ansökt om förbudet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan
eller medgivande av konsumentombudsmannen. 11

11 §

I samband med att vite utdömes eller ansvar ådömes enligt denna lag kan
domstolen efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning
som finns på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt,

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skall utplånas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta
syfte ej uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall
förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på förordnande
som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om
beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudande
som avses i 3 §.

12 §

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag
skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år
från det skadan uppkom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

4) Förslag
till
Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

129

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 december 1969.

Närvarande:

f. d. justilierådet Lind,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justilierådet H esser.

Enligt lagrådet den 25 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenlen,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 30 oktober 1969, hade Kungl. Maj :t
törordnat, att lagradets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om otillbörlig
marknadsföring, 2) lag om undring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, 3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om
upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket
av varor med oriktig ursprungsbeteckning och 5) lag om upphävande av
lagen (19U: 422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med
oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Anders Knutsson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

1 §

Under uttrycket reklamåtgärd eller annan handling inbegrips framställning,
bl. a. sådan som sker i tryckt skrift. I motsats till vad som är fallet
enligt 2 § gäller inte den inskränkningen att framställning skall avse näringsidkarens
egen eller annans näringsverksamhet. Såsom framgår av Ingrådsremissen
faller alltså i och för sig under paragrafens ordalag även exempelvis
upplysningar rörande ras, religion, politisk åskådning eller personliga
förhållanden. Departementschefen förordar emellertid alt ingripande
mot reklam i tryckt skrift begränsas till sådana framställningar som
har rent kommersiella förhållanden till föremål. Och som skäl härför åberopar
departementschefen vikten av att undvika en rättstillämpning som
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Denna inskränkning
i befogenheten att ingripa när det gäller reklam i tryckt skrift framgår
såsom nämnts ej av lagtexten, men detta är ej heller nödvändigt eftersom
inskränkningen gäller direkt på grund av tryckfrihetsförordningen.
Skulle mot förmodan ske ett ingripande som kan vara att anse såsom stridande
mot tryckfrihetsförordningen, får ett förelagt vite inte utdömas.

Departementschefens uppfattning innebär principiellt sett att framställningar
i tryckt skrift som har rent kommersiella förhållanden till föremål
skulle vara oberörda av tryckfrihetsrätten. Uppfattningen vilar på tankegången
att tryckfrihetsförordningen har en begränsad räckvidd. Enligt denna
tankegång avser förordningen inte att reglera allt bruk av tryckta skrifter
utan begränsar sig till sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens
innebörd och syfte. Tankegången är erkänt riktig beträffande lagföring
och bestraffning av sådant som förekommer i tryckt skrift.

I fråga om ett annat inslag i tryckfrihetsrätten ter det sig mera tveksamt
om tankegången äger giltighet. Det stadgande som närmast kommer
i betraktande, när det gäller att ta ställning till spörsmålet om det i 1 §
av förslaget föreskrivna förbudsförfarandet skulle strida mot tryckfrihetsförordningen,
är 1 kap. 2 § i förordningen. Detta stadgande innehåller att
någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot
tryckning därav ej får förekomma. Det skulle nu kunna påstås att stadgandet
avser allt som enligt tryckfrihetsförordningen är att anse som tryckt
skrift, oavsett om den har ett innehåll som faller inom den ovan angivna
begränsningen eller ej. Frågeställningen synes inte tidigare ha blivit mera
utförligt behandlad. Emellertid innebär ett uttalande av offentlighetskommittén
(SOU 1967:28 s. 30) att begränsningen gäller också 1 kap. 2 §
första stycket tryckfrihetsförordningen. Vidare märkes att den år 1960 utfärdade
varumärkeslagen (1960:644) i 35 § innehåller bestämmelse om
rätt för domstol att vid vite förbjuda en person att använda vilseledande
varukännetecken. Av förarbetena synes inte framgå att man räknat med att
tryckfrihetsförordningen skulle kunna utgöra något hinder härvidlag, ehuru
varukännetecken kan vara att hänföra till tryckt skrift. Att vid antagande
av den samtidigt tillkomna lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk däremot ansetts nödvändigt att i 1 kap. 8 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen införa särskild hänvisning till nämnda lag torde
förklaras av att det här i stället regelmässigt är fråga om sådant som faller
inom begränsningen. — Vad särskilt angår den nu föreslagna lagstiftningen
bör framhållas att möjligheten att meddela förbud enligt 1 § inte
inträder annat än som följd av ett visst slags förfarande från en näringsidkares
sida. Förbudsåtgärden kan från denna synpunkt sägas vara av
mera repressiv än preventiv karaktär (jfr Eek, Nya tryckfrihetsförordningen
s. 47), vilket kan i sin mån motivera att man på förevarande område
uppehåller samma begränsning som enligt vad förut anförts gäller

Kungl. Maj.ls proposition nr 57 år 1970 131

vid lagföring och bestraffning av vad som förekommer i tryckt skrift. Detta
synes också, praktiskt sett, vara den mest tillfredsställande ståndpunkten.

Med hänsyn till det anförda vill lagrådet följaktligen såsom sin mening
uttala att stadgandena i 1 § om meddelande av förbud bör kunna godtas
från tryckfrihetsrättslig synpunkt även utan tillägg till tryckfrihetsförordningen.

Enligt den i förevarande paragraf intagna generalklausulen skall förbud
få meddelas om en näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst
företagit reklamåtgärd eller annan handling som strider mot god affärssed
eller annars är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. I anslutning
härtill framhåller departementschefen att det förhållandet, att rekvisitet
»strider mot god affärssed» i lagtexten kompletterats med »annars
är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare», anger att marknadsrådet
inte är låst till nuläget eller bundet av de värderingar som råder inom
auktoritativa kretsar i näringslivet. Det torde sålunda förutsättas att ingripande
skall kunna ske mot sådana reklamåtgärder eller andra handlingar,
som i och för sig står i överensstämmelse med vad som vid den ifrågavarande
tidpunkten inom branschen uppfattas som god affärssed, om reklamåtgärderna
eller handlingarna det oaktat kan bedömas såsom otillbörliga
mot konsumenter eller näringsidkare. Det lär ligga i sakens natur att detta
blir aktuellt endast i undantagsfall. Lagrådet anser för sin del rimligt att
möjlighet till ingripande inte skall vara utesluten i sådana fall. Emellertid
synes det berörda förhållandet komma till tydligare uttryck om i förutsättningarna
för meddelande av förbud enligt paragrafen den omständigheten
att ett visst förfarande strider mot god affärssed inte upptas såsom
ett rekvisit utan endast ges exemplifierande innebörd. Förutsättningarna
för förbud skulle då kunna anges vara, att näringsidkare vid marknadsföring
av vara eller tjänst företar reklamåtgärd eller annan handling, som
genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. 3

3 §

Enligt huvudregeln i första punkten straffbelägges det förfarandet att
näringsidkare erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis, vilket
utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar. Paragrafen
motsvarar delvis de nu gällande straffbestämmelserna i 2 § i 1931
års lag i vad dessa under vissa villkor straffbelägger lämnande eller erbjudande
av s. k. rabattmärken som är inlösbara i varor.

En praktiskt viktig fråga i detta sammanhang är huruvida till sådant bevis
som avses i den nu föreslagna paragrafen är att hänföra vanliga kassakvitton
som utlämnas vid kontantköp. Departementschefen nämner inte sådana
kvitton bland de typiska exemplen på vad som i paragrafen menas
med bevis. I samband med att departementschefen framhåller att det inte

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

är förbjudet att lämna ut bevis som är inlösbart enbart i pengar framhålls
emellertid att det alltjämt blir tillåtet för detaljhandlare att erbjuda kunder
rätt att mot företeende av kassakvitton eller andra bevis få ut viss
kontant återbäring på gjorda inköp men att återbäring i varor däremot
inte får förekomma. — I utredningens betänkande diskuteras i förevarande
sammanhang huvudsakligen s. k. trading stamps, varmed väsentligen
synes åsyftas sådana rabattmärken som avses i 1931 års lag. Även remissinstanserna
synes ha begränsat diskussionen till märken av detta slag.

I de typfall som omfattas av paragrafen är erbjudandet om förmån uteslutande
betingat av att konsumenten företer märken av det slag som avses
i paragrafen och kan alltså sägas vara knutet till själva märkena. Hur
konsumenten förvärvat märkena saknar betydelse. De kan alltså härröra
från inköp hos den som gjort erbjudandet men kan också härröra från inköp
hos annan. De kan härröra från inköp som konsumenten gjort själv
eller från inköp som andra gjort.

Även när erbjudandet går ut på att en förmån erhålles mot kassakvitton
kan det vara så utformat, att det är direkt knutet till kassakvittona och
alltså gäller oberoende av om kvittona härrör från inköp hos den som gjort
erbjudandet eller från inköp hos annan och oberoende av på vad sätt innehavaren
förvärvat dem. Kvittona fyller här samma funktion som sådana
märken varom nyss varit tal och erbjudanden av förevarande slag omfattas
då, om de avser annat än pengar, i princip av stadgandet.

Bedömningen synes kunna bli en annan om, såsom i vissa fall av årsomsättningsrabatt
o. d., erbjudandet är begränsat så att det endast gäller
i fråga om kassakvitton som härrör från inköp som konsumenten själv
gjort direkt hos den som lämnat erbjudandet. Åtminstone om samma förmån
gäller för kunder som köper på kredit, framstår ett erbjudande av detta
slag såsom knutet till själva inköpen, icke till kassakvittona. Företeendet
av dessa är då endast ett sätt för kontantkunden att styrka omfattningen
av gjorda inköp; kreditkunden åberopar i stället säljarens bokföring eller
utfärdade räkningar. Stadgandet synes böra tolkas så att det inte omfattar
fall av denna art.

Det sagda innebär ej att erbjudanden om annan förmån än pengar i fall
som nu åsyftas under alla förhållanden skulle vara tillåtna. Stundom torde
föreligga förutsättningar att tillämpa 4 §. Avgörande är härvidlag huruvida
den form som valts för erbjudandet kan anses försvåra för konsumenten
att bedöma erbjudandets värde. Om förmånen utgår t. ex. i form av bevis
som gäller som betalning vid inköp efter köparens val i säljarens vanliga
sortiment synes nämnda förutsättning ej föreligga; köparen har då, i
lika mån som vid de redan gjorda inköpen, möjlighet att bedöma erbjudandets
värde. I detta fall blir 4 § inte tillämplig. Detsamma gäller om förmån
vid inköp av vara av visst slag ges i form av bevis som ger rätt till inköp
av viss ytterligare kvantitet av samma vara. Men om erbjudandet eljest

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

begränsas till att gälla uttag av viss eller vissa varor, kan det föreligga
svårighet för konsumenten att bedöma erbjudandets värde och i dylika fall
kan 4 § bli tillämplig.

Angående den straffrättsliga innebörden av förevarande stadgande vill
lagrådet rikta uppmärksamheten på några spörsmål, som möjligen kan befinnas
tveksamma. Straffbudet riktar sig uttryckligen mot näringsidkare.
Att specialsubjekt sålunda angivits torde vara att uppfatta som en övervägande
objektiv kvalifikation i brottsbeskrivningen. Detta skulle då medföra,
att i den mån medverkansreglerna är tillämpliga, straff för medverkan
kan ådömas även den som inte är att anse som näringsidkare. Det torde
dock knappast vara avsett att en underordnad, som inte intar någon
ledande ställning, skall kunna drabbas av straff. — Beträffande det subjektiva
rekvisitet synes finnas anledning anta att det bör fordras att näringsidkaren
visat nagon om också lindrig oaktsamhet. —- Vad angår möjligheten
att överflytta ansvaret lär det kunna åberopas skäl för att näringsidkare
skall kunna överflytta sin övervakningsplikt på en befattningshavare med
självständig ställning, exempelvis till föreståndaren för en filial på annan
ort än den där näringsidkaren själv är bosatt. Föreståndaren skulle då kunna
fällas till ansvar enligt förevarande lagrum. Näringsidkaren själv skulle
dock inte undgå ansvar om han utsett en inkompetent ställföreträdare och
ej heller om han underlåter att ingripa vid misstanke om lagöverträdelse.
'' '' Dessa och liknande frågor kan emellertid enligt lagrådets mening överlämnas
åt rättstillämpningen.

Vad som nyss sagts äger motsvarande tillämpning beträffande 4 §.

4 §

I denna paragraf straffbeläggs vissa andra former av kombinationsutbud
än de som avses i 3 §. Bland annat upptas här det fallet att näringsidkare
erbjuder konsument som köper viss vara att utan ersättning eller
mot särskilt lågt pris förvärva även annan vara. Den valda formuleringen
kan ge anledning till tvekan huruvida straffbudet omfattar även ett erbjudande
som innebär att konsument vid köp vid ett och samma eller flera
tillfällen av varor till visst belopp äger förvärva annan vara gratis eller till
särskilt lågt pris. Innefattar erbjudandet att sådant förvärv kan ske mot
märke eller bevis som utlämnas vid försäljning av vara blir 3 § tillämplig.
Sker förvärvet däremot utan att märke eller bevis kommer till användning
bör enligt lagrådets mening förfarandet hänföras under straffbudet i förevarande
paragraf. Lagrummet bör därför i denna del jämkas på sådant sätt
att det kommer att vinna tillämpning på näringsidkare som erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller
mot särskilt lågt pris.

Angående den straffrättsliga innebörden av paragrafen hänvisar lagrådet
ytterligare till vad som anförts under 3 §.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 §

I paragrafens första stycke föreskrivs att gärning som innefattar överträdelse
av vitesförbud ej föranleder ansvar enligt den föreslagna lagen.
Av specialmotiveringen framgår att regeln är avsedd att förhindra att en
och samma handling drabbas av dubbla påföljder enligt lagens bestämmelser,
nämligen både vite och straff. Den som handlat i strid mot någon av
bestämmelserna i 2—4 §§ och därigenom tillika överträtt ett honom tidigare
meddelat vitesförbud skall sålunda för denna handling inte dömas
till straff enligt de nämnda lagrummen utan drabbas enbart av vitespåföljden.
Lagrådet vill framhålla att regeln sådan den utformats i lagtexten
bär verkningar som i vissa fall sträcker sig något längre än som föranleds
av det i remissprotokollet angivna syftet. I det läge som förutsätts i lagrummet
inträder sålunda straffrihet oberoende av om vitet utdöms eller
ej. Att gärningen ej föranleder straff om den innefattar överträdelse av
vitesförbud torde vidare leda till att medverkan, som är att bedöma som
medhjälp till brott enligt 2—4 §§ eller anstiflan av sådant brott, inte föranleder
straff om gärningsmannen överträder ett honom meddelat vitesförbud.
En ytterligare konsekvens torde vara att en legal ställföreträdare
för en juridisk person inte kan dömas till straff enligt den föreslagna lagen
för en handling som innefattar överträdelse av ett mot den juridiska
personen riktat vitesförbud. 11

11 §

Paragrafen ger domstol möjlighet att förordna om åtgärder för att förebygga
missbruk av vara, förpackning o. d., på vilken finns vilseledande
framställning. Stadgandet har väsentligen utformats med 36 § varumärkeslagen
som förebild. Angående sistnämnda bestämmelse anförde departementschefen
vid remissen till lagrådet att då det är fråga om ingripande
som strider mot allmänt intresse åtgärderna bör äga karaktär av förverkande
och sålunda av domstolen föreskrivas ex officio. Detsamma torde
gälla det nu ifrågavarande stadgandet.

Enligt stadgandet kan förordnande om åtgärder ges i samband med att
vite döms ut eller ansvar ådöms enligt lagen. I båda fallen förutsätts alltså
att den sanktion det gäller utdöms. Det kan emellertid ifrågasättas om inte
stadgandet i detta avseende är väl snävt avfattat. Detta gäller särskilt när
åtgärder ifrågakommer med anledning av att någon överträtt föreskrifterna
i 2—4 §§. Hänsyn till den allmänhet som kan bli vilseledd och till målsägande^
dvs. den näringsidkare som lider skada av den vilseledande framställningen,
kräver i vissa fall att ingripande skall kunna ske redan när objektivt
sett ett överträdande av de nämnda föreskrifterna föreligger, även
om överträdandet t. ex. på grund av brist i det subjektiva rekvisitet ej föranleder
straff.

I den föreslagna lagtexten anges att ingripande, om sådant finnes befogat,
skall ske i samband med att sanktion utdöms. Man torde här avse att ge

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

135

uttryck åt den i remissprotokollet uttalade uppfattningen att ingripande
bara skall kunna ske mot den som gjort sig skyldig till ett brottsligt förfarande
eller överträtt ett vitesförbud. Hänsyn till allmänhet och målsägande
kräver emellertid att möjlighet bör stå öppen att ingripa med förverkande
icke endast hos gärningsman eller medverkande utan även i vissa fall
hos tredje man.

De utvidgningar av befogenheten att föreskriva åtgärder som lagrådet
sålunda förordar synes komma till uttryck om man låter paragrafen inledas
med orden »Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan
domstol efter vad».

Vidhåller man den av departementschefen beträffande 36 § varumärkeslagen
angivna utgångspunkten att här är fråga om förverkande, kommer
med den nu föreslagna lydelsen 36 kap. 4 § brottsbalken inte — såsom enligt
det remitterade förslaget — att vara utesluten från tillämpning (NJA
II 1968 s. 742). Möjlighet att ingripa med förverkande hos tredje man kommer
alltså att föreligga i den utsträckning som anges i sistnämnda paragraf.
Denna ger inte stöd för förverkande i fråga om egendom hos godtroende.
Det kunde övervägas att utsträcka förverkandemöjligheten till sådana fall
(jfr 41 § varumärkeslagen). Emellertid torde tillräckligt skydd mot att den
vilseledande framställningen används vid fortsatt marknadsföring ernås
genom generalklausulen och straffbestämmelsen i 2 §.

Det lagrum i 36 kap. brottsbalken som angivits i det föregående avser
förverkande på grund av brott och gäller alltså inte i och för sig överträdelse
av vitesförbud. Av sammanhanget lär dock med erforderlig tydlighet
framgå att det i nu ifrågavarande hänseende äger analogisk tillämpning.

Vad som stadgas i 10 § torde även utan uttrycklig föreskrift därom äga
motsvarande giltighet om allmän åklagare avser att föra talan om förordnande
enligt 11 § första stycket utan samband med talan om utdömande
av vite eller ansvar.

Utöver vad lagrådet i det föregående har anfört om vissa paragrafer i
lagen vill lagrådet hänvisa till vad som i det följande, med avseende på
1913 och 1914 års lagar, kommer att anföras om behovet av ytterligare
en bestämmelse i lagen om otillbörlig marknadsföring.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud
mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt förslaget
till lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa
fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor

Sverige har anslutit sig till Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen.
Som departementschefen framhållit blir det ett spörsmål, huruvida
i det hänseende varom nu är fråga Sveriges internationella förpliktelser

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

blir helt uppfyllda genom enbart den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring.
Vad som kommer i fråga härvidlag är om en främmande stat
skulle kunna anses inte till fullo få det traktatsmässiga rättsskyddet gentemot
att varor oriktigt anges ha sitt ursprung inom den staten.

Vidkommande först själva förutsättningarna för att ingripande skall ske
märks att Pariskonventionen (Lissabon- och Stockholmstexterna) nämner
direkt eller indirekt användning av en falsk angivelse rörande varans ursprung
eller producentens, fabrikantens eller handlandens identitet. Madridöverenskommelsens
formulering talar om vara på vilken finns anbragt eu
oriktig eller vilseledande beteckning, varigenom ett av de länder på vilka
överenskommelsen är tillämplig eller en plats, belägen inom något av dessa,
direkt eller indirekt anges som ursprungsland eller ursprungsort. Den föreslagna
lagen om otillbörlig marknadsföring skiljer sig i viss mån härifrån.
Där uppställs nämligen såväl i 1 som i 2 § ytterligare förutsättningar för
att ingripande skall ske; i 1 § angiven handling skall sålunda strida mot
god affärssed eller annars vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare
och i 2 § omförmäld vilseledande framställning skall vara ägnad att
påverka efterfrågan. Att denna skillnad är avsiktlig framgår av vissa uttalanden
av utredningen. Denna anger sålunda som sin åsikt att det geografiska
ursprunget numera i långt mindre utsträckning än tidigare ger anvisning
om varans kvalitet. Enligt utredningen saknas anledning alt ingripa
mot ursprungsbeteckningar vilka framstår som helt irrelevanta, medan däremot
beteckningar som är oriktiga eller vilseledande och ägnade att påverka
allmänhetens benägenhet att köpa varor inte lämnas opåtalade. Emellertid
bör enligt lagrådets mening beaktas att andra stater alltjämt kan stå
kvar vid den uppfattning om det geografiska ursprungets betydelse varpå
de internationella överenskommelserna bygger.

Vad härefter angår ingripandets art innebär Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen
i första hand att en vara skall tas i beslag vid införseln
och inom landet och i andra hand, om lagstiftningen inte medger
beslag vid införseln, att sådant beslag skall ersättas med införselförbud.
Visserligen heter det i fortsättningen att om landets lagstiftning inte medger
vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet,
sådana åtgärder skall ersättas med de rättsmedel som är tillförsäkrade
landets egna medborgare. Men detta gäller endast till dess denna lagstiftning
ändrats i enlighet med konventionen och överenskommelsen. Den nu
föreslagna lagstiftningen medför beträffande hit införd vara med oriktig
ursprungsbeteckning bl. a. — i motsats till vad som nu gäller samt vad
konventionen och överenskommelsen i första hand anger — att varan i regel
inte kan tas i beslag vid införseln. I fråga om vara som här i Sverige
åsätts oriktig ursprungsbeteckning uppkommer däremot till synes ingen
mera väsentlig skillnad mot nu gällande regler.

Angående Pariskonventionen må bär erinras om utredningens uttalanden

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

om konventionsbestämmelsernas natur av snarare en rekommendation än
ett påbud (betänkandet s. 278 f.).

Sammanfattningsvis torde man kunna säga att, medan skiljaktigheterna
i fråga om ingripandets art knappast är av någon avgörande betydelse, saken
ställer sig mera tveksam med avseende på förutsättningarna för ingripande.
Departementschefen yttrar i remissprotokollet bl. a. att man med
stöd av generalklausulen kan vid vite förbjuda näringsidkare att använda
vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar vid marknadsföring av varor.
Det säges vidare att den särskilda straffbestämmelsen om vilseledande
framställningar kan tillämpas mot den som uppsåtligen lämnar vilseledande
uppgifter om en varas geografiska ursprung. Enligt departementschefen
kan domstol också vid utdömande av vite eller straff förordna att den
vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte längre
är vilseledande, och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas
i beslag. Med hänsyn till att, såsom lagrådet nyss påpekat, för ingripanden
enligt lagen fordras ytterligare förutsättningar utöver vad som Pariskonventionen
och Madridöverenskommelsen upptar, synes det emellertid inte
möjligt att lägga förhållandet till rätta enbart genom uttalanden i motiven.
Lagrådet vill följaktligen för sin del förorda att en uttrycklig lagbestämmelse
upptas som skall göra det möjligt att följa vad som anges i departementschefens
uttalanden. Lagrådet hemställer därför att i lagen införs en
särskild bestämmelse om rätt för Konungen att med avseende å främmande
stat förordna att förbud skall meddelas enligt 1 § och att åtgärder får
föreskrivas enligt 11 § beträffande vara som är försedd med oriktig ursprungsbeteckning,
genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara
frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller å någon inom denna
belägen ort, såframt icke den åsatta beteckningen enligt handelsbruk
endast tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning)eller densamma
åtföljs av en beriktigande uppgift av beskaffenhet som anges i förordnandet.
Enligt denna särskilda bestämmelse bör sådant förordnande även kunna
få innehålla att i där avsedda fall 2 § skall vara tillämplig även om det
inte visas att den oriktiga eller vilseledande ursprungsbetecltningen varit
ägnad att påverka efterfrågan på varan. Att något undantag för vinodlingsprodukter
inte erfordras framgår av vad departementschefen anfört.

Om en bestämmelse av ungefär denna innebörd införs i lagen om otillbörlig
marknadsföring, torde inte finnas någon anledning till erinran mot
att 1913 och 1914 års lagar upphävs.

Vad angår övergångsbestämmelsen i lagen om upphävande av 1913 års
lag må anföras följande. Enligt förslaget skall 1913 års lag upphöra att gälla
vid utgången av år 1970. Fråga uppkommer då vilka regler som efter
denna tidpunkt skall tillämpas i fråga om varor som ankommit till riket
före utgången av nämnda år. Såsom framhålles i remissprotokollet torde
såvitt angår sådana varor, om inte annat föreskrivs genom uttrycklig be -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

stämmelse, lagens regler om beslag och särskilda åtgärder med beslagtagen
egendom vara tillämpliga även efter angivna tidpunkt. Annorlunda förhåller
det sig med föreskrifterna om straffavgift enligt 8 §. Av grunderna för
5 § lagen om införande av brottsbalken torde följa att sådan avgift ej kan
utdömas efter det att lagen upphört att gälla. För att motverka en sådan
åtskillnad i fråga om möjligheterna att tillämpa olika rättsverkningar föreslår
departementschefen i lagrådsremissen införande av en särskild övergångsbestämmelse
enligt vilken rättsverkan som avses i 2, 7, 8 eller 9 §
inte skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla.

Enligt lagrådets mening bör den föreslagna lösningen av övergångsspörsmålen
i princip kunna godtas, övergångsbestämmelsens utformning torde
emellertid vid tillämpningen kunna föranleda viss tvekan om regelns närmare
innebörd. I detta hänseende vill lagrådet anföra följande. Vad först
beträffar straffavgift enligt 8 § så skall sådan avgift inte kunna utdömas
efter det att lagen upphört att gälla. Ett dessförinnan meddelat föreläggande
om utgivande av straffavgift torde emellertid, om det vinner laga kraft,
behålla sin giltighet även om betalningsfristen utlöper först efter utgången
av år 1970. Om straffavgiften ej erläggs blir 10 § tillämplig. Beslag enligt
2 § skall inte kunna ske efter det att lagen upphört att gälla, och har en
vara tidigare tagits i beslag kan efter angivna tidpunkt inte meddelas beslut
enligt 7 § att den skall vara förbruten och ej heller utfärdas föreläggande
enligt 8 § att oriktig beteckning skall oskadliggöras. Beslaget tjänar
då inte längre något ändamål och bör inte bestå efter utgången av år
1970. Om beslagtagen vara genom beslut före nämnda tidpunkt förklarats
förbruten torde beslutet, om det vinner laga kraft, kunna verkställas även
efter utgången av år 1970 och med varan förfares då enligt föreskrifterna
i 15 §. Skillnad synes ej böra göras mellan fall då beslutet vinner laga kraft
före årets utgång och fall där så sker först därefter. Beslag synes därför
i båda fallen böra bestå i avbidan på verkställighet enligt 15 §. Beträffande
föreläggande enligt 8 § om oskadliggörande av oriktig ursprungsbeteckning
innebär förslaget att beslut som meddelats före utgången av år 1970 inte
skall tvångsvis genomföras sedan lagen upphört att gälla. I dessa fall saknas
därför anledning att vidmakthålla ett tidigare verkställt beslag.

Med beaktande av det anförda finner lagrådet att övergångsbestämmelsen
i tydlighetens intresse bör underkastas viss jämkning. Det torde sålunda
böra föreskrivas att efter det lagen upphört att gälla 2, 7, 8 eller 9 g
ej heller skall tillämpas i fråga om varor som dessförinnan ankommit till
riket samt att verkställda beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom
beträffande vara som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

Genom ikraftträdandet inträffar följaktligen — vare sig övergångsbestämmelsen
bibehålls i föreslaget skick eller jämkas på sätt lagrådet förordat —
att vissa beslag som föranletts av gärning, begången dessförinnan, kommer
att upphöra att gälla. Med stöd av generalklausulen i 1 § lagen om otill -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

börlig marknadsföring kan man efter ikraftträdandet vid vite förbjuda näringsidkaren
att — i framtiden — använda den vilseledande geografiska
ursprungsbeteckningen vid marknadsföring av varor, och detta kan leda
fram till beslag. Ett sådant beslag kommer då i regel att avse andra varor
än det tidigare beslaget. Emellertid blir denna konsekvens nödvändig för
att på lämpligt sätt bringa den nya lagstiftningen i tillämpning. Förhållandet
lär knappast kunna anses vara av sådan betydelse att Sverige därigenom
skulle kunna anses ha åsidosatt sina internationella förpliktelser.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokollet över justilieårenden, hållet inför Hans Maj:i
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 februari
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer''
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
vissa organisationsfrågor i samband med ny lag om otillbörlig marknadsföring
och anför.

1 Inledning

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller
regler som straffbelägger olika slag av ohederliga eller på annat sätt
otillbörliga förfaranden i konkurrensen mellan näringsidkare. Lagens bestämmelser
behandlar bl. a. vissa former av reklam och s. k. gåvoerbjudanden,
missbruk av yrkeshemligheter och tekniska förebilder samt bestickning
och tagande av muta i näringsverksamhet. Brott mot lagen faller under
allmänt åtal och mål om sådana brott handläggs av allmän domstol.

Lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringlivet (konkurrensbegränsningslagen) syftar till att främja
en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen
innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser
och anbudskarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida
när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Tillämpningen
av lagen ankommer på särskilda organ, näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen.
Brott mot bestämmelserna om bruttopriser och anbudskarteller
faller dock under allmänt åtal. Sådana frågor handläggs av
allmän domstol.

Den 14 december 1966 avgav utredningen om illojal konkurrens betänkandet
Otillbörlig konkurrens (SOU 1966: 71) som bl. a. innehåller förslag
till en ny lag om otillbörlig konkurrens, vilken är avsedd att ersätta lagen
om illojal konkurrens. Vid beredningen inom justitiedepartementet av utredningens
förslag har frågorna om reklam och marknadsföring brutits

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

141

ut till särskild behandling och reglerats i ett förslag till lag om otillbörlig
marknadsföring, som skall träda i stället för de regler i 1931 års lag som
rör dessa frågor. Förslaget remitterades till lagrådet den 30 oktober 1969.
Lagrådet har den 30 december 1969 avgett yttrande över det. Den centrala
bestämmelsen i förslaget är en generalklausul, vilken gör det möjligt all
förbjuda reklam- och marknadsföringsåtgärder som strider mot god affärssed
eller på annat sätt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.
Förbud skall kunna förenas med vite (1 §). Tillämpningen av generalklausulen
skall i huvudsak bygga på och vidareutveckla de normer som har utbildats
på det utomrättsliga området, främst Internationella handelskammarens
grundregler för reklam. Vid sidan av generalklausulen innehåller
förslaget ett antal bestämmelser om straff för vissa särskilt beskrivna former
av otillbörlig marknadsföring (2—4 §§). Den nya lagen är avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1971.

Enligt det remitterade förslaget skall administrationen av den nya lagen
i första band ankomma på två nyinrättade centrala organ, marknadsrådet
och konsumentombudsmannen. Avsikten är att marknadsrådet skall träda
i stället för näringsfrihetsrådet. Det skall vara sammansatt av representanter
för staten, näringslivet och konsumenterna. Rådet avses överta näringsfrihetsrådets
nuvarande funktioner och därjämte ha till uppgift att
pröva frågor om förbud enligt generalklausulen i den nya lagen om otillbörlig
marknadsföring. Frågor om överträdelse av de särskilda straffbestämmelserna
i lagen skall däremot prövas av allmän domstol. Detsamma gäller
frågor om utdömande av vite som marknadsrådet har förelagt. Konsumentombudsmannen
skall enligt förslaget få till uppgift att övervaka marknaden
och beivra lagöverträdelser. Han skall sålunda föra det allmännas talan
vid marknadsrådet men även själv ha möjlighet att pröva frågor om förbod
enligt generalklausulen genom s.k. förbudsföreläggande (9§). Det skall
vidare ankomma på honom att pröva om åtal skall väckas för brott mot
de särskilda straffbestämmelserna i den nya lagen.

Frågan om den närmare utformningen av reglerna om de nya organen
och deras verksamhet har inte lösts i det till lagrådet remitterade lagförslaget.
Den har i stället behandlats i en särskild inom justitie- och handelsdepartementen
utarbetad promemoria (stencil Ju 1969:27). Promemorian upptar
dels förslag till lag om marknadsråd in. m., vilken innehåller vissa bestämmelser
om marknadsrådet samt en grundläggande regel om konsumentombudsmannen,
dels förslag till instruktioner för dessa båda myndigheter,
vari närmare bestämmelser om deras organisation och verksamhet
tas upp. Promemorians förslag till lag om marknadsråd m. m. torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Remissyttranden över promemorian har avgetts av riksåklagaren (RÅ),
hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, kommerskollegium, näringsfrihetsrådet,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kar -

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

tellnämnd, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,
konsumentutredningen, reklamutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges marknadsförbund, Svenska annonsörers förening, Svenska företagares
riksförbund, Svensk industriförening, Svenska reklambyråförbundet,
Svenska bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska
tidningsutgivareföreningen, Föreningen svensk fackpress, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Motorbranschens riksförbund,
Svenska petroleuminstitutet, Sveriges hotell- och restaurangförbund,
Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges handelsagenters förbund, Dagligvaruleverantörers
förbund, Affischeringsföretagens förening, Kooperativa
förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskollegium
har bifogat yttranden från Stockholms, Östergötlands och
Södermanlands, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.
Vissa av remissinstanserna har i sina yttranden över promemorian
berört också vissa av de frågor som behandlas i det till lagrådet remitterade
förslaget. Jag kommer emellertid i det följande att begränsa mig
till de uttalanden under remissbehandlingen som rör förslaget till lag om
marknadsråd m.m. samt därav föranledda följdändringar i vissa andra
lagar. 2

2 Gällande ordning

2.1 Lagstiftning

Jag har vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring
lämnat en översiktlig redogörelse för innehållet i vissa delar av
konkurrensbegränsningslagen och lagen om illojal konkurrens. Jag skall
här något närmare behandla de regler om handläggningen av frågor enligt
de bägge lagarna som dessa innehåller.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer
på särskilda organ, nämligen näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor samt statens pris- och kartellnämnd.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter.
Samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj.-t (7 §). Ordföranden och
två av de övriga ledamöterna utses bland personer som inte kan anses företräda
vare sig företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.
Den ene av dessa båda ledamöter skall vara rådets vice ordförande. Den
andre skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och
vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. För var -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

dera av vice ordföranden och den tredje ledamoten skall finnas två ersättare,
som skall uppfylla behörighetsvillkoren för den ordinarie ledamot som de
skall ersätta (8 §). Av rådets övriga ledamöter utses tre bland personer
som kan anses företräda företagarintressen och tre bland personer som kan
anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen. Också för var
och en av dessa ledamöter skall finnas ett behövligt antal ersättare som
förordnas enligt samma regler (9 §). Den som är omyndig eller i konkurs
får inte vara ordförande eller ledamot av rådet (11 §).

Rådet är beslutfört när ordföranden, vice ordföranden och den tredje
opartiske ledamoten samt minst en representant för vardera företagar- och
konsumentsidan är närvarande. När beslut fattas skall lika antal företrädare
för företagar- och konsumentintressen delta. Ordföranden kan ensam
handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt. I övriga ärenden kan han
företa förberedande åtgärder (12 §). Rättegångsbalkens bestämmelser om
domarjäv gäller i tillämpliga delar för rådets ordförande och ledamöter
(13 §).

Näringsfrihetsrådet kan medge dispens från förbuden i 2 och 3 §§ konkurrensbegränsningslagen
mot bruttopriser och anbudskarteller. Brott mot
förbuden faller under allmänt åtal (31 §). Åtal skall väckas vid allmän
domstol.

Rådet har i övrigt till uppgift att genom förhandling försöka undanröja
skadlig verkan av konkurrensbegränsning i fall då fråga härom bringas
under dess bedömning. I 16—21 §§ ges bestämmelser om förfarandet inför
rådet i sådana ärenden.

Förhandling påkallas i regel av näringsfrihetsombudsmannen. Om denne
har beslutat att inte ta upp ett visst ärende, får förhandling påkallas
av företagare, som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen i fråga,
eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Framställning om
förhandling skall göras skriftligen. Till en början skall rådet avgöra om en
konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Handläggningen av
denna fråga äger rum i rättegångsliknande former. Skriftväxling sker till
en början mellan sökanden och den företagare som talan riktas mot. Normalt
äger dessutom muntlig förberedelse rum inför rådets ordförande. Därefter
behandlas ärendet vid ett eller flera sammanträden med parterna inför
rådet. År det uppenbart att en framställning inte förtjänar avseende
kan den emellertid avslås utan sådant sammanträde. Näringsfrihetsombudsmannen
skall kallas till sammanträde inför rådet även om han inte är sökande.
Vid rådets sammanträden deltar vanligen alla rådets ledamöter. Rådet
meddelar sitt beslut skriftligen med en motivering som i regel är utförlig.
Anses konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligga utmynnar
beslutet i att förhandling skall inledas för att undanröja denna verkan.
I motsatt fall lämnas talan utan bifall och ärendet är därmed avslutat.

Har rådet beslutat att inleda förhandling vidtar ett andra skede i ären -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

dels handläggning. Härunder söker rådet förmå vederbörande företagare att
\idta
undanröjs. Det praktiska förhandlingsarbetet sköts i huvudsak av rådets
ordlörande men avslutas vid ett sammanträde inför rådet. I ett särskilt beslut
redovisar rådet resultalet av förhandlingen.

Om förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäller
olika regler beroende på konkurrensbegränsningens art. Är det fråga om
leveransvägran mot en företagare i senare försäljningsled kan rådet ålägga
leveransskyldighet vid vite. Utdömande av vite ankommer på allmän domstol.
I andra fall förfogar rådet inte över några motsvarande tvångsmedel.
Om en förhandling misslyckas och saken anses vara av större vikt åligger
det rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t (21 §). Rådets beslut kan inte
överklagas (24 §).

Rådet kan ålägga part vid vite att inställa sig inför rådet och att tillhandahålla
handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan vara
av betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte skyldighet för parten att
röja yrkeshemlighet av teknisk natur (22 §). Sammanträdena inför rådet är
i princip offentliga. Rådet kan emellertid förordna att sammanträde skall
hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att till följd av offentligheten
yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras. Rådet kan
förordna att det som har förekommit vid sammanträde inom stängda dörrar
inte får uppenbaras (23 §). Den som utan giltigt skäl röjer vad som
enligt rådets förordnande inte får yppas straffas med böter (30 §).

Instruktionen (19G5: 653) för näringsfrihetsrådet innehåller närmare bestämmelser
för rådets verksamhet.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas talan
inför näringsfrihetsrådet. Han förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid.
Han skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv (14 § konkur.rensbegränsningslagen).
Han biträds i sin verksamhet av ett särskilt utrednings- och
upplysningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Nämnden
bär till uppgift att utreda konkurrensbegränsningsfrågor på eget initiativ
eller på begäran av ombudsmannen eller näringsfrihetsrådet. Den har
vidare hand om kartellregistreringen och prisövervakningen från samhällets
sida.

Närmare bestämmelser för ombudsmannens verksamhet finns i en särskild
instruktion (1965:654) för ombudsmannaämbelet för näringsfrihetsfrågor.
Om ombudsmannen anser att skadlig verkan av konkurrensbegränsning
föreligger skall han göra framställning om förhandling hos näringsfrihetsrådet.
Ärenden tas upp av ombudsmannen antingen efter anmälan
eller på eget initiativ. Sistnämnda slag av ärenden kan föranledas t. ex. av
uppgifter i kartellregistret eller annat material från pris- och kartellnämnden,
av upplysningar i pressen eller liknande. Kompletterande utredningar
kan göras inom näringsfrihetsombudsmannens kansli. I regel begärs dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

145

biträde från pris- och kartellnämnden när utredningar av större omfattning
behövs. Finner ombudsmannen i visst ärende att det är sannolikt att en
konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger får berörda företagare
tillfälle att yttra sig skriftligen och ofta också muntligen. Därvid ges parterna
tillfälle att frivilligt avveckla konkurrensbegränsningar som ombudsmannen
anser skadliga. Flertalet ärenden klaras på detta sätt upp redan
hos ombudsmannen och behöver inte underställas näringsfrihetsrådets
prövning.

Näringsfrihetsombudsmannen skall också se till att konkurrensbegränsningslagens
förbud mot bruttopriser och anbudskarteller efterlevs. Han skall
efter egen prövning anmäla överträdelser av förbuden till åtal. Brott mot
förbuden får åtalas endast efter anmälan eller medgivande av honom.

Lagen om illojal konkurrens innehåller i 1 och 2 §§ förbud
mot vissa slag av reklam- och marknadsföringsåtgärder. Överträdelse av
förbuden är belagd med straff och kan också medföra skadeståndsskyldighet.
Brotten faller under allmänt åtal. Subsidiär åtalsrätt tillkommer
dels näringsidkare i samma eller likartad bransch som den där brottet har
begåtts, dels näringsorganisation där sådana näringsidkare är företrädda.
Mål enligt lagen handläggs av allmän domstol.

2.2 Självsanering inom näringslivet

Som jag närmare har redovisat vid remissen till lagrådet av förslaget
till lag om otillbörlig marknadsföring bedrivs i olika former självsaneringsverksamhet
inom näringslivet på reklam- och marknadsföringsområdet. Det
centrala bedömningsorganet är Näringslivets opinionsnämnd. Nämnden har
till uppgift att på begäran yttra sig i frågan om en i näringsverksamhet vidtagen
reklam- eller annan konkurrensåtgärd strider mot god affärssed.

Nämnden bärs upp av en rad organisationer, som företräder näringslivsoch
konsumentintressen, nämligen Föreningen svensk fackpress, Föreningen
researrangörernas tekniska samarbetsorganisation, Handelskamrarnas
nämnd, Ilusmodersförbundet Hem och Samhälle, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Motorbranschens riksförbund, Svenska annonsörers
förening, Svenska bankföreningen, Svenska bokförläggareföreningen,
Svenska boktryckareföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska petroleuminstitutet, Svenska reklambyråförbundet, Svenska
resebyråföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges grossistförbund,
Sveriges handelsagenters förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
marknadsförbund och Tjänstemännens centralorganisation. Dessa organisationer
är nämndens huvudmän. Ledamöterna i nämnden utses av
huvudmännen och statens konsumentråd.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Opinionsnämnden består av ordförande, tre vice ordförande och ett fyrtiotal
ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden skall och vice ordförande bör
vara jurist med domarerfarenhet. Nämnden arbetar på avdelningar. Ärenden
som är av enkel beskaffenhet prövas av liten avdelning, dvs. ordförande
och två ledamöter. Andra ärenden prövas av stor avdelning, dvs. ordförande,
en vice ordförande och högst tretton ledamöter. Ärenden av synnerlig
vikt kan prövas av nämnden i plenum.

Rätt att begära yttrande från nämnden tillkommer var och en som kan ha
intresse därav, enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Nämnden
kan också avge yttrande på begäran av åklagare eller domstol, huruvida
viss reklam som ifrågasätts strida mot 1 § lagen om illojal konkurrens kan
anses stå i uppenbar strid mot god affärssed. År 1968 inrättades ett från
nämnden fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgärder,
med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden som är av principiellt
intresse eller av större vikt från allmän synpunkt.

Nämnden arbetar i domstolsliknande former. Det ankommer i princip
på parterna att sörja för utredningen. I anmälningsärenden står två parter
mot varandra. Nämndens beslut föregås där av skriftväxling mellan dem.
Eventuellt kan en muntlig förhandling inför nämnden följa. I remissärenden
grundas nämndens beslut i allmänhet bara på det av vederbörande
myndighet framlagda materialet. Nämndens yttranden avfattas skriftligen.
De innehåller en tämligen detaljerad sakframställning och en utförlig motivering.
Om ett förfarande har ansetts strida mot god affärssed brukar
nämnden i sitt yttrande uppmana parten att sluta med det. Några egentliga
sanktionsmedel förfogar nämnden inte över.

Som jag nämnde i samband med lagrådsremissen finns vid sidan av
opinionsnämnden vissa särskilda utomrättsliga organ med uppgift att övervaka
reklamen på speciella varuområden. Hit hör Reklamgranskningen för
hälsovårdsmedel, bakom vilken står olika organisationer och företag, samt
den av Stockholms handelskammare inrättade Nämnden för granskning av
rusdrycksreklam.

Huvudmännen för opinionsnämnden och Reklamgranskningen för hälsovårdsmedel
har nyligen inrättat dels ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för
marknadsrätt, med uppgift att ge råd och anvisningar i fråga om normerna
för reklam och marknadsföring, dels ett särskilt organ för informationsfrågor,
Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera utbildningen
och organisera informationen på området. De har också beslutat
inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet för
marknadsrätt.

I fråga om självsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterligare
nämnas att Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyråförbundet
har inrättat en gemensam kommitté som bedriver viss granskning
av publicerad reklam. Den kan vidta åtgärder för att avstyra fortsatt publi -

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

cering av en annons som den har funnit strida mot vedertagna normer på
området. Vidare har påbörjats ett system för intern produktionskontroll
inom alla reklambyråer som är anslutna till Reklambyråförbundet. Systemet
innebär att all reklam som publiceras av en sådan reklambyrå skall
kontrolleras av en speciell befattningshavare, en ansvarig reklamutgivare.
Denne skall ha genomgått särskild utbildning och har att svara för att de
alster som lämnar byrån inte strider mot gällande rättsregler eller utomrättsliga
normer. Annonsörföreningen och Svenska tidningsutgivareföreningen
stöder detta system. Systemet torde bli fullt utbyggt i början av
1970-talet.

3 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

Den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring har till syfte att skapa
effektiva garantier för att reklam och annan marknadsföring inte bedrivs
med otillbörliga metoder. Det viktigaste instrumentet härför är den
i 1 § intagna generalklausulen mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsmetoder.
I samband med att förslaget remitterades till lagrådet uttalade
jag att effekten av den nya lagstiftningen blir i hög grad beroende av att
man får övervakande och rättstillämpande organ med tillräckliga resurser
och tillräcklig auktoritet. Jag framhöll att det för tillämpningen av den nya
lagen därför bör inrättas ett särskilt organ med uppgift att övervaka marknaden
och beivra lagöverträdelser och att de dömande funktionerna bör anförtros
ett centralt specialorgan, sammansatt av representanter för staten,
näringslivet och konsumenterna. Som jag också uttalade kan genom en sådan
konstruktion garantier skapas för snabba beslut, enhetlig praxis och
en rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla berörda parter.

Jag påpekade vidare att den antydda organisatoriska uppläggningen nära
överensstämmer med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområdet.
Näringsfrihetsrådet har där den dömande funktionen och näringsfrihetsombudsmannen
för det allmännas talan hos rådet. Jag hävdade att åtskilliga
skäl talar för en sammankoppling mellan organisationen för administrering
av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den organisation
som skall handha tillämpningen av den nya generalklausulen mot otillbörlig
reklam och marknadsföring. Särskilt pekade jag på att generalklausulen
mot otillbörlig reklam och marknadsföring inte får tillämpas så att
den kommer i konflikt med de principer som ligger bakom lconkurrensbegränsningslagstiftningen,
samtidigt som det är viktigt att principen om fri
konkurrens inte ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag skulle vara
att helt samordna administrationen av de båda lagarna. Jag uttalade

148

Kungl. May.ts proposition nr 57 år 1970

emellertid som min mening att det är tillräckligt om den dömande funkLionen
förenas hos ett och samma organ. Härvid påpekade jag att övervakningsuppgifterna
sannolikt sköts effektivare om vartdera området får sin
egen ombudsman och att den utredning som krävs enligt de båda lagarna
skiljer sig ganska mycket. Bedömningen enligt konkurrensbegränsningslagen
skall ske huvudsakligen efter ekonomiska kriterier, medan bedömningen
enligt lagen om otillbörlig marknadsföring främst är av etisk art. Vid tilllämpningen
av konkurrensbegränsningslagen krävs ofta komplicerade ekonomiska
utredningar, under det att utredningarna i ärenden om otillbörlig
marknadsföring i regel kan antas bli ganska enkla. Problemen ligger här
mera på värderings- och bedömningsplanet.

Mina överväganden resulterade i slutsatsen att tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen
och generalklausulen i den nya lagen om otillbörlig
marknadsföring bör ankomma på ett gemensamt dömande organ, kallat
marknadsrådet, samt att det bör inrättas en särskild ombudsman för marknadsföringsfrågor
med benämningen konsumentombudsman. Beträffande
rådets sammansättning anförde jag att det för konkurrensbegränsningsärendenas
vidkommande inte finns någon anledning att avvika från vad som
nu gäller i fråga om näringsfrihetsrådet. Däremot hävdade jag att sammansättningen
vid handläggningen av marknadsföringsärendena lämpligen kan
modifieras något så att den ledamot som skall ha särskild insikt i näringslivets
förhållanden ersätts av en ledamot med särskild insikt i konsumentfrågor.

Beträffande handläggningen av ärenden enligt den nya lagen anförde
jag vid remissen till lagrådet i huvudsak följande. För att syftet med den
föreslagna lagstiftningen skall tillgodoses på bästa sätt är det angeläget
både att ingripanden kan ske snabbt och effektivt och att reglerna tilllämpas
på ett sätt som inte onödigtvis skapar motsättningar mellan myndigheterna
och de enskilda näringsidkarna. Detta kräver smidiga handläggningsformer
och frihet för myndigheterna att välja mellan olika handlingsalternativ.
I första hand gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av
konsumentombudsmannen, vilken får en mycket central ställning i systemet.
Ombudsmannen bör i första hand försöka komma till rätta med otillfredsställande
förfaranden på frivillig väg. I många fall torde utsikterna
härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga verksamheten visar
att den som handlar i strid mot gällande normer ofta inte har klart för sig
att han gör det. När förhållandet påpekas för honom torde han i allmänhet
vara beredd att självmant rätta sig. Innan ombudsmannen vidtar någon
åtgärd enligt lagen bör han därför i regel höra den som anmärkningen riktas
mot och försöka få denne att frivilligt avstå från det klandrade förfarandet.
Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombudsmannen
anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ärendet.
En sådan uppgörelse torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

bindande verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund
drabbas av någon påföljd enligt lagen.

Med tanke på att det i vissa klara och medgivna fall kan finnas behov
av den garanti mot ett upprepande som ett vitessanktionerat förbud innebär
men att det i sådana fall kan förefalla onödigt att dra ärendet under
marknadsrådets prövning föreslog jag att det efter mönster av rättegångsbalkens
regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud
genom ett förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Regler härom
har också tagits upp i 9 § i förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring.
Förbudsföreläggande innebär att ombudsmannen förelägger näringsidkaren
ett förbud till godkännande och att förbudet, sedan det har godkänts,
får samma verkan som ett av rådet meddelat förbud. Förbudsföreläggande
skall inte få begagnas i ärende som är av större vikt.

Jag underströk vidare det angelägna i att tyngdpunkten i rättsbildningen
på området verkligen kommer att ligga hos marknadsrådet. Enligt vad jag
vidare uttalade bör det därför inte finnas något hinder mot att ombudsmannen
väcker förbudstalan vid rådet även om den mot vilken talan riktas
tidigare har förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet.
Jag framhöll i anslutning härtill att det i vissa situationer kan framstå som
särskilt angeläget att snabbt få till stånd ett beslut som tvingar en näringsidkare
att avbryta en pågående marknadsföringskampanj. I sådana fall
bör, framhöll jag, konsumentombudsmannen inte vara skyldig att i första
hand försöka nå resultat förhandlingsvägen, utan han bör ha möjlighet att
direkt påkalla marknadsrådets ingripande. Rådet bör vidare kunna meddela
interimistiskt vitesförbud. En regel härom har tagits in i 8 § i den föreslagna
lagen om otillbörlig marknadsföring.

En handling som innefattar brott mot någon av straffbestämmelserna
i den föreslagna lagen kan enligt förslaget i regel också läggas till grund
för ett förbud med stöd av generalklausulen. Förslaget innebär att det ligger
i konsumentombudsmannens hand att avgöra om en sådan handling
skall föranleda förbudstalan hos marknadsrådet eller åtal vid allmän domstol.
Någon åtalsplikt skall inte gälla vid brott mot straffbestämmelserna.
I stället skall enligt 10 § allmänt åtal för sådant brott få väckas bara efter
anmälan eller medgivande av ombudsmannen. Vidare skall det i första hand
ankomma på denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Om han
avstår från att ta upp saken skall ansökan kunna göras av näringsidkare
som berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter
eller löntagare. 4

4 Departementspromemorian

4.1 Allmänna synpunkter

Promemorian anknyter till uttalandena i lagrådsremissen om vikten av
effektivitet hos de särskilda organ som skall tillämpa den nya lagen. Det

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1970

är enligt promemorian angeläget att organisationen blir så smidig att den
kan anpassas efter de erfarenheter som vinns i den praktiska tillämpningen.

För att ge en uppfattning om hur omfattande specialorganens arbetsuppgifter
kommer att bli lämnas i promemorian vissa uppgifter rörande reklamens
volym och inriktning. De totala reklaminvesteringarna i Sverige beräknas
ha uppgått till cirka två miljarder kr. år 1968. Reklamens omfattning
varierar betydligt mellan olika branscher. Särskilt stor andel av företagens
omsättning har reklamkostnaderna inom tvål-, tvättmedels- och
parfymindustrin. Enligt en undersökning år 1965 av reklaminvesteringarnas
fördelning på olika media faller ungefär hälften av investeringarna på
pressreklamen. Närmast därefter kommer direktreklamen med en andel på
något över 20 % och butiksreklamen med omkring 11 %. Utgifterna för annonsering
i pressen av märkesvaror uppgick år 1965 till omkring 550 milj.
kr.

De frivilliga saneringsorganen inom näringslivet har enligt promemorian
gjort betydelsefulla insatser för bättre förhållanden inom reklam och marknadsföring.
Även om myndigheterna enligt den nya lagstiftningen om otillbörlig
marknadsföring skall ha huvudansvaret för åtgärder mot otillbörlig
marknadsföring kommer också i fortsättningen frivilliga insatser från näringslivets
sida att ha väsentlig betydelse. Som exempel nämns den interna
produktionskontrollen genom ansvariga reklamutgivare och den rådgivande
verksamhet som utövas av Konsultbyrån för marknadsrätt. Ett område
där privata organ antas få stort intresse av att medverka är information
till näringsidkare och konsumenter om normsystemets innehåll och utveckling.

I överensstämmelse med de riktlinjer som har dragits upp i lagrådsremissen
bör enligt promemorian två statliga organ inrättas för att handha de
grundläggande uppgifterna enligt den nya lagen, nämligen marknadsrådet
och konsumentombudsmannen. Marknadsrådet skall fungera som dömande
instans och vara det prejudikatskapande organet. Dess beslut skall inte
kunna överklagas. Rådet skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter och
alltså handlägga ärenden enligt såväl konkurrensbegränsningslagen som den
nya lagen om otillbörlig marknadsföring. Dess sammansättning skall i huvudsak
motsvara näringsfrihetsrådets. Konsumentombudsmannen skall svara
för övervakning och utredning på marknadsföringsområdet och föra det
allmännas talan inför marknadsrådet.

I promemorian föreslås att de viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet
tas in i en särskild lag och att denna också skall innehålla en grundläggande
regel om konsumentombudsmannen. Den närmare regleringen av
dennes verksamhet anses böra ske i administrativ ordning.

Den nya lagen om marknadsrådet föranleder enligt promemorian ändringar
i konkurrensbegränsningslagen, eftersom marknadsrådet skall överta
näringsfrihetsrådets uppgifter. Detta medför vissa lagtekniska problem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

151

I promemorian framhålls att den rättsliga regleringen på konkurrensbegränsningsområdet
inte avses bli ändrad i sak. Det sakliga innehållet i bestämmelserna
om marknadsrådet är därför givet när det gäller konkurrensbegränsningsärendena.
Den svåra frågan är hur lagen om marknadsrådet
skall samordnas med konkurrensbegränsningslagen. Det möter inte några
större svårigheter att ur den senare lagen bryta ut reglerna om näringsfrihetsrådets
sammansättning. Vad angår reglerna om förfarandet är situationen
en annan. Förfarandet enligt konkurrensbegränsningslagen kan delas
upp i ett rättegångsskede och ett förhandlingsskede. Rättegångsskedet
innefattar prövning av frågan om en konkurrensbegränsning med skadlig
verkan föreligger. Reglerna härom skulle i och för sig kunna ingå i en lag
om marknadsrådet. Förfarandet i förhandlingsskedet är däremot så speciellt
och har så nära samband med de materiella reglerna om konkurrensbegränsning
att det får anses uteslutet att flytta över reglerna härom till en
annan lag. Eftersom det inte är tillfredsställande att ha regler om de olika
skedena i handläggningen i skilda lagar bör därför bestämmelserna om
förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden tills vidare stå kvar i konkurrensbegränsningslagen.
1 konsekvens härmed skulle förfarandet i marknadsföringsärenden
kunna regleras i lagen om otillbörlig marknadsföring.
Det är emellertid naturligt att så långt möjligt ha bestämmelserna om förfarandet
inför marknadsrådet i den lag som reglerar rådets sammansättning.
Lagen om marknadsrådet bör därför enligt promemorian innehålla,
förutom regler om rådets sammansättning och beslutförhet, föreskrifter om
förfarandet i marknadsföringsärenden.

Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen föreslås
bli överförd från konkurrensbegränsningslagen till den nya lagen
om marknadsrådet.

4.2 Marknadsrådet

I fråga om marknadsrådets sammansättning vid behandling av
ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen bör enligt promemorian någon
ändring inte ske i vad som nu gäller för näringsfrihetsrådet. Också i ärenden
om otillbörlig marknadsföring bör marknadsrådet ha en balanserad representation
av å ena sidan företrädare för företagarintressen och å andra sidan
företrädare för konsument- och löntagarintressen. Sammansättningen i dessa
ärenden bör i stort sett vara densamma som i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen.
Intresset av en samordnad administration av de båda
lagarna talar också för att samma ledamöter skall ingå i rådet vid handläggning
av de båda slagen av ärenden. Vissa variationer i sammansättningen
bör dock enligt promemorian få förekomma om särskilda skäl talar för
det.

I näringsfrihetsrådet ingår som ledamöter utan anknytning till särskilda
intressen ordförande och vice ordförande samt en person som skall ha sär -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

skild insikt i näringslivets förhållanden. I ärenden om otillbörlig marknadsföring
antas behovet av fristående ekonomisk expertis vara mindre än i
konkurrensbegränsningsärenden. I stället för en ekonomisk expert bör därför
enligt promemorian en expert på konsumentfrågor —• lämpligen med
statlig anknytning — ingå som ledamot av marknadsrådet vid handläggning
av ärenden om otillbörlig marknadsföring.

I promemorian föreslås i enlighet med det sagda att marknadsrådet skall
bestå av ordförande, vice ordförande och åtta andra ledamöter, varav två
skall ha särskild sakkunskap på de områden som nyss nämnts. Av de övriga
ledamöterna skall — liksom nu sker i fråga om näringsfrihetsrådet — tre
utses bland företrädare för företagarintressen och tre utses bland företrädare
för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och vice ordföranden
skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet. För vice ordföranden och de
särskilda ledamöterna skall finnas en eller flera ersättare, vilka skall ha
samma kvalifikationer som de ledamöter de ersätter. Också för de ledamöter
som företräder företagarintressen resp. konsument- och löntagarintressen
skall utses ett behövligt antal ersättare. Rådets ledamöter och ersättare skall
utses av Kungl. Maj :t. Bestämmelse härom föreslås bli intagen i rådets instruktion.

I detta sammanhang tas i promemorian upp spörsmålet om representation
för reklambranschen i marknadsrådet. Det påpekas att i vissa ärenden
om otillbörlig marknadsföring frågor kan aktualiseras som har allmän och
principiell betydelse för denna bransch. Det kan i sådana fall vara lämpligt
att någon av ledamöterna på företagarsidan har anknytning till den. Detta
önskemål kan tillgodoses genom att en av ersättarna på företagarsidan utses
bland personer med sådan anknytning. Detta innebär enligt promemorian
inte något principiellt avsteg från vad som f. n. tillämpas i fråga om
näringsfrihetsrådet, där de tre ordinarie ledamöterna på företagarsidan har
anknytning till industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen, medan ett
par av deras ersättare har anknytning till grosshandeln och hantverket. Det
förutsattes nämligen vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst att någon
av de ordinarie ledamöterna skulle kunna avstå från att delta och låta en
ersättare träda in om det ansågs motiverat i ett visst ärende.

I promemorian uppställs också vissa allmänna kvalifikationskrav för ledamot
och ersättare i marknadsrådet. I viss överensstämmelse med vad
som gäller för domare enligt rättegångsbalken bör enligt promemorian
fordras att ledamot och ersättare skall vara svensk medborgare och ha
uppnått 25 års ålder. Vidare föreslås att den som är omyndig inte skall
få tjänstgöra som ledamot samt att ledamot och ersättare skall ha avlagt
domared.

För marknadsrådets beslutförhet bör enligt promemorian krävas
att ordförande och fyra andra ledamöter är närvarande. Det anses inte nödvändigt
att alla de tre ledamöter som inte representerar företagar- eller kon -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

sumentintressen deltar i besluten. Ett sådant krav gäller visserligen f. n.
i fråga om näringsfrihetsrådet men det saknar motsvarighet i arbetsdomstolen,
vilken är sammansatt på principiellt samma sätt som rådet. Vid
beslut i marknadsrådet bör enligt promemorian alltid lika många företrädare
för de båda sidornas intressen delta. Detta överensstämmer med vad
som nu gäller beträffande näringsfrihetsrådet.

Enligt konkurrensbegränsningslagen har ordföranden i näringsfrihetsrådet
behörighet att ensam avgöra ärenden av mindre vikt. Detta innebär i
princip att han kan pröva också om konkurrensbegränsning med skadlig
verkan föreligger. Veterligen har dock aldrig förekommit att ordföranden
snsam fattat beslut av sådan innebörd. Enligt promemorian är det i och för
sig lämpligt att materiella avgöranden förbehålls marknadsrådet som sådant.
Å andra sidan antas att en del ärenden — inte minst angående generalklausulen
i lagen om otillbörlig marknadsföring — blir så enkla att det kan
anses onödigt att så många som fem ledamöter deltar i handläggningen. I
promemorian förordas därför att marknadsrådet i ärende av mindre vikt
skall vara beslutfört med ordförande och en företrädare för vardera företagarsidan
samt konsument- och löntagarsidan. Också vid prövning av fråga
om interimistiskt förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring skall
enligt promemorian marknadsrådet vara beslutfört i denna sammansättning.
Som skäl för detta förslag anförs att ett interimistiskt förbud måste kunna
meddelas snabbt för att det skall fylla den avsedda funktionen och att
det kan vara svårt att med kort varsel kalla in ett större antal ledamöter.

Beträffande förfarandet inför marknadsrådet i konkurrensbegränsningsärenden
bör enligt promemorian någon ändring inte ske i förhållande
Sill vad som nu gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. Ärenden om
otillbörlig marknadsföring anses i huvudsak kunna handläggas på samma
sätt. Det bör således också i fråga om dem vara ett domstolsliknande förfarande
enligt i stort sett rättegångsbalkens principer. I lagen om marknadsråd
bör tas in vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet, vilka är av den
natur att de bör meddelas i lag. I övrigt anses det inte behövligt med någon
detaljreglering av förfarandet.

Ansökan om förbud enligt generalklausulen skall enligt förslaget göras
skriftligen. I regel bör ärendena förberedas genom skriftväxling mellan parterna
men muntlig förberedelse inför rådets ordförande bör också kunna
komma i fråga. Normalt bör slutliga materiella avgöranden ske efter förhandling
inför rådet. Det föreslås emellertid att om ett ärende kan anses
tillfredsställande utrett genom skriftväxlingen och part inte begär sammanträde
rådet skall kunna träffa ett slutligt avgörande på handlingarna. Detsamma
skall gälla om det är uppenbart att en ansökan inte förtjänar avseende.
Det påpekas att ärendena i Näringslivets opinionsnämnd nästan alltid
avgörs på grundval av den skriftväxling som har skett. Fråga om interimistiskt
beslut anses i promemorian regelmässigt kunna avgöras på
handlingarna.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Näringsfrihetsrådet kan förelägga part vid vite att inställa sig inför
rådet och att tillhandahålla handlingar som kan vara av betydelse i ärendet.
Detta innebär dock inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.
Marknadsrådet bör enligt promemorian ges motsvarande befogenhet
både i konkurrensbegränsningsärenden och i ärenden om otillbörlig marknadsföring.
Det anses lämpligt att rådet får möjlighet att meddela föreläggande
också för annan än part. Även om det inte har uppstått något praktiskt
behov av sådant tvångsmedel Add tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen
befaras det i promemorian att det skulle kunna innebära en svaghet
i den nya lagstiftningen om inte andra än parterna kan åläggas att bidra
till utredningen vid marknadsrådet. Enligt förslaget skall rådet också
kunna döma ut sådant vite som nu nämnts.

Utan särskild föreskrift gäller i fråga om näringsfrihetsrådet att part
själv skall stå för sina kostnader i ärende inför rådet. I promemorian förordas
att i den nya lagen uttryckligen anges att samma ordning skall
gälla beträffande kostnader i ärende inför marknadsrådet.

4.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

Konsumentombudsmannens uppgifter kommer enligt promemorian i stor
utsträckning att vara av juridisk natur. Han skall sålunda föra det allmännas
talan inför marknadsrådet och avgöra frågor om åtalsanmälan och
åtalsmedgivande. Vidare förutsätts att rättelse i många ärenden kommer
till stånd utan att konsumentombudsmannen bringar fallet under marknadsrådets
eller domstols prövning. Han kommer därigenom att ganska
självständigt kunna utöva inflytande på lagtillämpningen. De juridiska bedömningarna
avser också sådana principiellt betydelsefulla frågor som
tryckfrihetens omfattning. Med hänsyn till dessa omständigheter är det enligt
promemorian nödvändigt att ombudsmannen har juridisk utbildning.
Han behöver naturligtvis också ha goda allmänna ekonomiska kunskaper
och insikt i marknadsföringsfrågor. Som behörighetsvillkor torde dock endast
behöva föreskrivas att han skall vara lagkunnig. Motsvarande behörighetskrav
gäller nu för näringsfrihetsombudsmannen, som dessutom skall
vara erfaren i domarvärv. Det finns emellertid enligt promemorian knappast
anledning att i detta hänseende ha strängare krav på honom än på konsumentombudsmannen.
Kravet på domarerfarenhet har därför slopats i den
föreslagna nya lagen.

Näringsfrihetsombudsmannen utses enligt konkurrensbegränsningslagen
av Kungl. Maj:t. Detsamma skall enligt promemorian i fortsättningen gälla
både för honom och för konsumentombudsmannen. Föreskrifter härom föreslås
bli intagna i instruktionerna för ombudsmännen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 Remissyttrandena

155

5.1 Allmänna synpunkter

Det i promemorian intagna organisationsförslaget har i allmänhet fått
ett gott mottagande vid remissbehandlingen. Den huvudsakliga lösningen
av de organisatoriska frågorna tillstyrks eller lämnas utan erinran av det
övervägande antalet remissinstanser. Förslaget att inrätta två särskilda organ,
ett övervakande, konsumentombudsmannen, och ett dömande, marknadsrådet,
anses på de flesta håll ändamålsenligt och väl ägnat att främja
en effektiv lagtillämpning. KF, LO och Husmodersförbundet pekar på
marknadsföringsfrågornas ekonomiska betydelse för konsumenterna och
framhåller att såväl utredningar som bedömningar bör ske med hänsyn till
åtgärdernas konsekvenser för konsumenterna från både ekonomiska och
sociala synpunkter. LO betonar de nya organens ansvar för utvecklingen
av en konsumentnyttig reklam och marknadsföring.

Enligt kommerskollegium bör sammankopplingen av ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen
och enligt generalklausulen i lagen om otillbörlig
marknadsföring verksamt kunna motverka konflikter vid lagarnas tilllämpning.
Uttalanden i samma riktning görs av näringsfrihetsrådet, NO,
pris- och kartellnämnden, Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Boktryckareföreningen,
KF, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund
och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Reklamutredningen understryker
vikten av att den nya lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring administreras
av specialorgan och inte av allmän domstol och allmän åklagare.

Flera remissinstanser konstaterar med beklagande att den föreslagna organisationen
radikalt avviker från det skandinaviska och kontinentaleuropeiska
mönstret. Även om Internationella handelskammarens grundregler
för reklam kommer att läggas till grund för de administrativa organens
rättsbildning finns det enligt Industriförbundet risk för att olika organisatoriska
lösningar leder till att svensk praxis färgas av andra värderingar än
grannländernas. Resultatet kan bli att det faktiska rättsläget kommer att
visa upp större olikheter de nordiska länderna emellan än vad olikheten i
de materiella reglerna egentligen behöver leda till. För att eliminera riskerna
av en sådan utveckling fordras att konsumentombudsmannen och
marknadsrådet har ett nära samråd och utbyte av erfarenheter med motsvarande
organ i våra grannländer. Liknande uttalanden görs av bl. a. kommerskollegium,
handelskamrarna, Grossistförbundet, Marknadsförbundet, Tidning
sutgivar ef öreningen och Bankföreningen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker att enligt lag en speciell
övervakning av försäljnings- och konkurrensfrågor sker inom försäkringsområdet.
Kungl. Maj:t har godkänt en mellan försäkringsbolagen
träffad överenskommelse om regler i ämnet och om en anordning med övervakande
nämnder för reglernas tillämpning och efterlevnad. Det skulle en -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ligt förbundet ba varit önskvärt att den självsanerande verksamhet som
byggts ut inom näringslivet på senare tid getts tillfälle att framvisa resultat
innan nya organ inrättas. De frivilliga organen kan antas verka med
större flexibilitet än de föreslagna statliga myndigheterna.

Flera remissinstanser anför betänkligheter mot den föreslagna lösningen
i fråga om de dömande funktionerna. Industriförbundet påpekar att förslaget
till lag om otillbörlig marknadsföring innebär att tillämpningen av
generalklausulen anförtros åt ett administrativt organ, marknadsrådet, medan
tillämpningen av lagens specialbestämmelser ankommer på de allmänna
domstolarna. Emellertid avser specialbestämmelserna åtgärder som också
kan drabbas av förbud enligt generalklausulen. Denna »dubbla» organisation
kan enligt förbundet leda till konsekvenser som är otillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt. Dessa skulle kunna undvikas genom en
centralisering av den dömande verksamheten till en specialdomstol i egentlig
mening. Det hade varit önskvärt att en sådan lösning närmare prövats.
En fördel med förslaget är emellertid enligt förbundet att det möjliggör en
samordning i tillämpningen av lagen om otillbörlig marknadsföring och konkurrensbegränsningslagen.
Med hänsyn till betydelsen härav bör den föreslagna
organisationen i varje fall prövas tills vidare. Bl. a. Stockholms, Skånes
samt Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare, Tidningsutgivareföreningen
och Bankföreningen ger uttryck åt samma uppfattning.
Köpmannaförbundet ifrågasätter om inte det lämpligaste är att tillämpningen
av den nya lagen i dess helhet anförtros åt de allmänna domstolarna,
så som skett enligt 1931 års lag. Man skulle då behålla en ordning som överensstämmer
med den som gäller i övriga nordiska länder. Om inte samtliga
domstolar anses böra handlägga marknadsföringsfrågor kan tillämpningen
av den nya lagen koncentreras till underrätterna i de städer där hovrätt
finns.

Statens konsumentråd anser inte att konkurrensbegränsningslagen och
lagen om otillbörlig marknadsföring företer sådana likheter att marknadsrådet
bör behandla frågor enligt båda lagarna. De personer som skall tilllämpa
de olika lagarna bör rekryteras från skilda håll, vare sig de är konsument-
eller näringslivsrepresentanter. Kontakt mellan de båda verksamheterna
kan ernås genom att ordföranden och vice ordföranden blir gemensamma
för näringsfrihetsrådet och marknadsrådet. Östergötlands och Södermanlands
handelskammare ifrågasätter däremot om det är nödvändigt
att bygga upp en omfattande administrativ apparat vid sidan av näringsfrihetsrådet.
Handelskammaren föreslår att marknadsföringsfrågorna får bedömas
av rådet, som preliminärt får ta ställning till om generalklausulen
i ett visst fall är tillämplig, medan det slutliga avgörandet anförtros åt domstolarna.

Förslaget att marknadsrådet skall vara enda instans i ärenden rörande
lagen om otillbörlig marknadsföring diskuteras i några remissyttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

157

Tidningsutgivaref öreningen biträder förslaget med hänsyn till att rådets
kompetensområde har begränsats till generalklausulen. Enligt Advokatsamfundet
bär det föreslagna marknadsrådet stora fördelar framför de
allmänna domstolarna som en första instans för tillämpning av generalklausulen.
Det är dock enligt samfundet av rättssäkerhetsskäl mycket betänkligt
att talan inte skall få föras mot rådets beslut. Det vida tillämpningsområde
som bär getts den föreslagna generalklausulen innebär stor
osäkerhet om vad som skall anses vara gällande rätt. Vidare kan ett förbud
att fortsätta en påbörjad kampanj medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser
för den drabbade. Samfundet finner det därför nödvändigt att
det finns en möjlighet till överprövning av rådets beslut och förordar att
besvär skall få anföras i högsta domstolen.

Lämpligheten av att anförtro den övervakande funktionen enligt lagen
om otillbörlig marknadsföring åt en från näringsfrihetsombudsmannen fristående
konsumentombudsman understryks särskilt av näringsfrihetsrådet,
NO, Industriförbundet, Stockholms, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare, Tidningsutgivaref öreningen och Bankföreningen.
Vikten av ett nära samråd mellan de båda ombudsmännen framhålls
av kommerskollegium och NO. Östergötlands och Södermanlands handelskammare
samt Folkpartiets kvinnoförbund förordar däremot att marknadsföringsfrågorna
handläggs inom näringsfrihetsombudsmannaämbetet.
Enligt kvinnoförbundet skulle konflikter mellan två ombudsmän därigenom
undvikas. Sveriges hantverks- och industriorganisation uttrycker också
farhågor för kompetenskonflikter och ifrågasätter om det är nödvändigt
att inrätta en särskild konsumentombudsman. Organisationen påpekar att
det inom Näringslivets opinionsnämnd finns en omfattande sakkunskap i
frågor om otillbörlig marknadsföring. Ett alternativ till att inrätta en konsumentombudsman
skulle vara att förstärka opinionsnämndens och den
särskilda anmälningsbyråns resurser genom bidrag från staten. I de fall
där vederbörande inte rättar sig efter opinionsnämndens utslag skulle ärendena
på samma sätt som förutsätts i promemorian kunna gå till marknadsrådet
för avgörande. Motorbranschens riksförbund framför liknande synpunkter.

Den föreslagna lagtekniska lösningen tas upp av näringsfrihetsrådet,
som med hänsyn till konkurrensbegränsningslagens speciella konstruktion
med bl. a. sanktioner i form av förhandlingsförfarande anser att den i promemorian
föreslagna lösningen är rimlig f. n. Om det i framtiden blir aktuellt
med en mer omfattande översyn av konlcurrensbegränsningslagstiftningen
kan andra möjligheter övervägas.

5.2 Marknadsrådet

Frågan om marknadsrådets sammansättning berörs i åtskilliga
remissyttranden. Den föreslagna lösningen tillstyrks uttryckligen av närings -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

frihetsrådet, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Husmodersförbundet.
Centerns kvinnoförbund förordar att antalet representanter i rådet
för näringslivs- resp. konsumentsidan ökas. Förbundet finner det viktigt
att rådets lekmannakaraktär bevaras. Advokatsamfundet anser däremot att
rådet av rättssäkerhetsskäl måste ha en förstärkt juristrepresentation, om
det blir enda instans. Företrädarna för särskilda intressen bör minskas med
en från vardera sidan och ersättas av två opartiska jurister med domarerfarenhet.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet understryker vikten av att konsumenterna
blir väl representerade i rådet. Enligt Husmoder sförbundet bör
konsumentintressena representeras inte bara av företrädare för löntagarorganisationer
utan också av företrädare för fackligt och politiskt neutrala
konsumentorganisationer. Reklambgråförbundet finner att grunden för näringslivsrepresentationen
i rådet är föråldrad och vill inte tillstyrka den
föreslagna sammansättningen. Marknadsföringsprocessens olika funktioner
är produktion, distribution och kommunikation. I förslaget saknas en näringslivsrepresentant
som företräder kommunikationen, dvs. en reklambyråman.
Oavvisliga skäl talar för att marknadsrådet i ärenden om otillbörlig
marknadsföring har en ordinarie reklambyrårepresentant och en suppleant
från samma bransch. Liknande uttalanden görs av Affischeringsföretagens
förening och Tidningsutgivareföreningen. Den sistnämnda föreningen understryker
att behovet av kunskaper i både konkurrens- och marknadsföringsfrågor
bör beaktas när de ledamöter och suppleanter som skall företräda
företagarintressena utses.

Flera remissinstanser diskuterar de krav som bör ställas på de särskilda
ledamöterna utan intresseanknytning. Enligt bl. a. Industriförbundet, handelskamrarna,
Bankföreningen och Tidningsutgivaref öreningen visar erfarenheterna
från Näringslivets opinionsnämnd att det är värdefullt vid bedömningen
av reklam att ha tillgång till en sakkunnig inom området för
masskommunikation. Det vore därför lämpligt att den ledamot för marknadsföringsärenden
som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor utses
bland beteendevetenskaplig expertis. Näringsfrihetsrådet, Grossistförbundet,
Reklambgråförbundet och Svenska annonsörers förening gör liknande
uttalanden. Reklambyråförbundet understryker att konsumentintresset är
väl företrätt av de tre konsument- och löntagarrepresentanterna. LO anser
att det inte bör ställas npp något förbud mot att de särskilda ledamöterna
har anknytning till partsintressen. Det torde enligt LO vara svårt att finna
personer som har särskilda insikter i de angivna frågorna men inte har
anknytning till företag eller organisationer.

Också reklamutrcdningen understryker alt de nya statliga organen i sin
verksamhet bör ha möjlighet att samråda med beteendevetenskaplig expertis.
Särskilt viktigt är detta för marknadsrådet, som inte kommer att få
den tillgång till praktiskt verksamma marknadsföringsrepresentanter som

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

159

Näringslivets opinionsnämnd har. Utredningen lämnar dock öppet om experterna
bör knytas till marknadsrådet eller infogas i konsumentombudsmannens
organisation.

Sveriges hantverks- och industriorganisation föreslår att antalet ersättare
i marknadsrådet görs större än vad som är fallet i näringsfrihetsrådet.
Som skäl härför anförs att ärendena i marknadsrådet kommer att beröra
vitt skilda ämnesområden. Expertis bör finnas för de olika områdena. Finns
det många ersättare kan en ordinarie ledamot vid behov avstå sin plats
till en ersättare som är särskilt insatt i den aktuella frågan. Konsumentinstitutet
uttalar sig i samma riktning. Köpmannaförbundet ifrågasätter om inte
arbetsfördelningen mellan ordinarie ledamöter och ersättare bör ges den
formen att rådet arbetar på två eller flera avdelningar med olika sammansättning
beroende på fördelningen av de olika slagen av ärenden. En sådan
uppdelning torde vara lämplig med hänsyn till behovet av differentierad
sakkunskap inom rådet.

LO ifrågasätter om det är nödvändigt att ledamot och ersättare i marknadsrådet
skall ha uppnått 25 års ålder. LO framhåller att ungdomsorganisationerna
alltmer arbetar med konsumentfrågor och påpekar vidare att
myndighetsåldern har sänkts.

Advokatsamfundet anser att bestämmelser om tillsättning av rådets ledamöter
och ersättare samt om dessas mandattid bör tas in i lagen om
marknadsråd och inte i en av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.

Det i promemorian upptagna förslaget om marknadsrådets beslutförhet
har i huvudsak inte mött några erinringar under remissbehandlingen.
Näringsfrihetsrådet uttalar mot bakgrund av sin erfarenhet i konkurrensbegränsningsärenden
att det är synnerligen angeläget att en av de
särskilt sakkunniga ledamöterna utan intresseanknytning deltar i avgörandena.
Enligt Grossistförbundet och Svenska annonsörers förening bör två
av ledamöterna utan intresseanknytning alltid delta i rådets beslut medan
Husmodersförbundet förordar att tre sådana ledamöter skall delta.

Flera remissinstanser tar upp förslaget att ärenden av mindre vikt
skall kunna avgöras av marknadsrådet i en sammansättning med endast
ordförande och två intresserepresentanter. Enligt bl. a. Industriförbundet,
handelskamrarna och Bankföreningen visar erfarenheterna från Näringslivets
opinionsnämnd att få ärenden är verkligt enkla. För en allsidig bedömning
är det av största värde att ett flertal personer får bryta sina meningar
mot varandra. De ärenden som kommer att föras till marknadsrådet
blir sådana som är svårbedömda. Utrymmet för handläggning i »litet råd»
torde därför bli ringa. Sveriges hantverks- och industriorganisation gör liknande
uttalanden.

Förslaget att beslut om interimistiskt förbud skall kunna fattas av rådet
i denna sammansättning har mött kritik från åtskilliga håll. Industriförbundet
framhåller att frågor om interimistiskt förbud i praktiken kom -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mer att visa sig svårbedömda, bl. a därför att beslutet nästan alltid måste
fattas på ofullständigt underlag. Ett interimistiskt förbud utgör också ofta
ett ingrepp av allvarlig karaktär. Det kan ha vittgående ekonomiska följder.
Ärenden om interimistiskt förbud bör därför behandlas av rådet i vanlig
sammansättning. Bl. a. handelskamrarna, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svenska annonsörers förening, Boktryckareföreningen, Bankföreningen
och Petroleuminstitutet ger uttryck för samma åsikt. Tidningsutgivareföreningen
och Reklambyråförbundet förordar att alla ärenden avgörs
av rådet i plenum.

Förslaget om förfarandet inför marknadsrådet godtas i huvudsak
av remissinstanserna.

Näringsfrihetsrådet konstaterar med tillfredsställelse att ärenden om otillbörlig
marknadsföring skall kunna avgöras på handlingarna i större omfattning
än vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. Marknadsföringsärenden
torde vara enklare och kräva mindre utredning än ärenden
om konkurrensbegränsning. De bör också avgöras snabbt, särskilt när det
gäller interimistiskt förbud.

Förslaget att marknadsrådet skall få befogenhet att vid vite förelägga
part eller annan att inställa sig vid rådet och att tillhandahålla handlingar
tas upp i några remissyttranden. Näringsfrihetsrådet och Advokatsamfundet
har ingen erinran mot förslaget. Samfundet finner det dock angeläget att
skyldigheten att tillhandahålla dokumentation inte vidgas utöver vad som
gäller enligt bestämmelserna om editionsplikt i 38 kap. rättegångsbalken.
Boktryckareföreningen hyser betänkligheter mot ett allmänt hållet krav på
annan än part att tillhandahålla handlingar om inte yrkeshemlighet av
teknisk natur röjs. Det är angeläget att vederbörande inte tvingas att yppa
affärshemligheter eller vidarebefordra upplysningar som har lämnats i förtroende.
Förslaget att marknadsrådet också skall kunna döma ut sådant
processuellt vite som nu har sagts godtas uttryckligen av näringsfrihetsrådet.
Advokatsamfundet anser däremot att det inte finns anledning att gå
ifrån den allmänna principen att vite skall dömas ut av allmän domstol.

Den föreslagna föreskriften att enskild part själv skall stå för sina kostnader
vid marknadsrådet berörs av några remissinstanser. Advokatsamfundet
anser med hänsyn till karaktären av de ärenden som enligt lagen om
otillbörlig marknadsföring skall prövas av marknadsrådet att åtminstone
en part som har anmälts för rådet bör kunna få ersättning för sina kostnader
enligt regler motsvarande dem som gäller för tilltalad i brottmål enligt
31 kap. rättegångsbalken. Anledning saknas att inte ge samma möjligheter
till kostnadsersättning i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen. Reklambyråförbundet
finner det rimligt att enskild part själv får bära sina
kostnader vid marknadsrådet. Det allmänna bör dock bestrida kostnaderna
när konsumentombudsmannen för ett ärende inför rådet trots att motparten
har accepterat ett påpekande från hans sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

161

5.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

De föreslagna reglerna om ombudsmännens kompetens lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser. I många yttranden diskuteras emellertid
frågan närmare. Näringsfrihetsrådet säger sig förutsätta att till näringsfrihetsombudsman
och konsumentombudsman kommer att utses personer
med domarerfarenhet. Enligt en grupp remissinstanser måste det uttryckligen
föreskrivas att de båda ombudsmännen skall ha domarkompetens. NO
anför att det vid tillkomsten av konkurrensbegränsningslagen ansågs att
näringsfrihetsombudsmannen av hänsyn till rättssäkerhetsintresset skulle
ha domarerfarenhet. Skälet härför var bl. a. att han har en ställning liknande
en allmän åklagares och att han har möjlighet att tämligen självständigt
utöva inflytande på lagtolkningen. Utvecklingen av näringsfrihetsombudsmannens
verksamhet har medfört att dessa skäl snarare ökat än minskat
i betydelse. Behovet av domarerfarenhet får anses vara ännu större för
konsumentombudsmannen, eftersom han får större åklagarbefogenheter
med möjlighet att utfärda förbudsföreläggande. Liknande uttalanden görs
av Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Lantbruksförbundet, Svenska annonsörers
förening och Läkemedelsindustriföreningen. Enligt TCO bör erfarenhet
från domar- eller åklagarverksamhet vara behörighetsvillkor för
konsumentombudsmannen. Tidningsutgivareföreningen anser att denne bör
ha väl dokumenterad juridisk kompetens. Enligt Husmoder sförbundet bör
direkt kontakt med konsumentproblematiken, t. ex. genom statliga konsumentorgan,
uppställas som behörighetsvillkor för konsumentombudsmannen.

Advokatsamfundet anser att bestämmelser om tillsättningen av de båda
ombudsmännen bör tas in i lagen om marknadsråd och inte i av Kungl.
Maj :t utfärdade instruktioner. 6 * * * * 11

6 Departementschefen

6.1 Allmänna synpunkter

Den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring har till syfte att effektivt
hindra att reklam och annan marknadsföring bedrivs med otillbörliga
metoder. Som jag framhöll vid remissen till lagrådet bör samhället ha det
huvudsakliga ansvaret för att en god etisk standard upprätthålls på området,
och normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Effekten
av lagstiftningen är beroende av att dessa organ får tillräckliga resurser
och tillräcklig auktoritet.

Vid remissen till lagrådet redovisade jag de allmänna riktlinjerna för

hur en statlig organisation bör utformas enligt vad jag hade kommit fram
till efter samråd med chefen för handelsdepartementet. Jag gjorde jämförelser
med den organisation som nu finns på konkurrensbegränsningsområ 11

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

det med ett övervakande organ, näringsfrihetsombudsmannen, och ett särskilt
dömande organ, näringsfrihetsrådet, och kom till slutsatsen att det
för tillämpningen av den nya lagen om otillbörlig marknadsföring krävs
organ med motsvarande funktioner. Enligt vad jag vidare framhöll talar enligt
min mening åtskilliga skäl för en sammankoppling mellan organisationen
för administrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den
organisation som skall svara för tillämpningen av den nya generalklausulen
mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Jag pekade särskilt på att generalklausulen
inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de principer
som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen och att det
samtidigt är viktigt att inte principen om fri konkurrens ges så stor räckvidd
att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder. Mina överväganden
mynnade ut i att den dömande funktionen bör förenas hos ett och
samma organ medan övervakningsuppgifterna bör anförtros åt en ombudsman
för vartdera området. Jag förordade att den gemensamma dömande
instansen kallas marknadsrådet och att ombudsmannen för marknadsföringsfrågor
benämns konsumentombudsman.

Den nu redovisade organisatoriska lösningen, som tas upp också i departementspromemorian,
har i sina huvuddrag vunnit gillande på de flesta
håll under remissbehandlingen. Den har ansetts främja en effektiv tillämpning
av lagen om otillbörlig marknadsföring och motverka konflikter vid
tillämpningen av denna lag och konkurrensbegränsningslagen. Utfallet av
remissbehandlingen stärker min övertygelse att den lösning jag förordade
i lagrådsremissen är lämplig och bör genomföras. Jag föreslår därför alt
nödvändiga lagstiftningsåtgärder vidtas i detta syfte.

I samband med att förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring remitterades
till lagrådet framhöll jag att det är av stor betydelse att snabbt få
till stånd slutliga avgöranden i frågor om tillämpning av generalklausulen.
Jag utgick därför från att det inte skall finnas någon möjlighet att överklaga
marknadsrådets beslut. Promemorian intar samma ståndpunkt. Advokatsamfundet
anser emellertid en sådan ordning vara otillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt. Med anledning härav vill jag först påpeka att
den föreslagna ordningen inte innebär någon absolut nyhet. Sålunda gäller
redan nu att näringsfrihctsrådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen
inte får överklagas. Marknadsrådet skall givetvis ges en sammansättning
som garanterar att dess rättstillämpning kommer att fylla högt ställda
krav på rättssäkerhet. Också vid utfoiminingen av reglerna om förfarandet
inför rådet kan och måste rättssäkerhetssynpunkten självfallet beaktas.
En ytterligare rättssäkerhetsgaranti ligger i att enligt marknadsföringslagen
frågor om utdömande av vite som rådet har förelagt med stöd av generalklausulen
skall prövas av allmän domstol. Jag anser med hänsyn till dessa
omständigheter att det inte finns skäl att öppna någon möjlighet att föra
talan mot marknadsrådets beslut, vare sig i ärenden enligt konkurrens -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

begränsningslagen eller i ärenden rörande generalklausulen i lagen om otillbörlig
marknadsföring.

Innan jag går in på de särskilda avsnitten i organisationsförslaget vill
jag något beröra vissa lagtekniska problem. I promemorian förordas att de
viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet tas in i en särskild lag och
att denna skall innehålla också en grundläggande regel om konsumentombudsmannen.
Detta synes mig i och för sig vara lämpligt. Eftersom marknadsrådet
skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter föranleder den nya lagen
om marknadsrådet vissa ändringar i konkurrensbegränsningslagen. De
lagtekniska samordningsproblem som härvid uppstår föreslås i promemorian
bli lösta på följande sätt.

I konkurrensbegränsningslagen behålls de materiella bestämmelserna
oförändrade. Reglerna om näringsfrihetsrådets sammansättning och beslutförhet
bryts ut och motsvarande föreskrifter beträffande marknadsrådet
tas in i lagen om marknadsråd. Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen
förs över från konkurrensbegränsningslagen till
lagen om marknadsråd. Bestämmelserna om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
har så intimt samband med de materiella reglerna att de
inte lämpligen kan brytas ut. De får därför stå kvar i konkurrensbegränsningslagen.
Däremot regleras förfarandet inför marknadsrådet i marknadsföringsärenden
i den nya lagen, eftersom det är önskvärt att föreskrifter
om marknadsrådets sammansättning och om förfarandet inför rådet så
långt det är möjligt tas upp i samma lag.

Den nu skisserade tekniska uppläggningen är visserligen inte invändningsfri.
Den synes mig emellertid vara den mest ändamålsenliga lösningen
f. n. Vid en eventuell framtida översyn av konkurrensbegränsningslagstiftningen
kan det finnas anledning att överväga andra lösningar.

6.2 Marknadsrådet

Näringsfrihetsrådet består f. n. av ordförande och åtta andra ledamöter.
Tre av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen
och tre bland personer som kan anses företräda allmänna
konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamöterna,
av vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer
som inte kan anses företräda vare sig den ena eller den andra typen intressen.
Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister med domarerfarenhet,
medan den tredje ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets
förhållanden.

Tillkomsten av marknadsrådet bör inte medföra några sakliga ändringar
i dessa hänseenden, såvitt gäller konkurrensbegränsningsärendena. Vid tilllämpningen
av konkurrensbegränsningslagen bör därför sammansättningen
av marknadsrådet vara densamma som nu gäller för näringsfrihetsrådet.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

I överensstämmelse med vad jag har förordat vid remissen till lagrådet
av förslaget till marknadsföringslag föreslås i promemorian att marknadsrådets
sammansättning huvudsakligen skall vara densamma i marknadsföringsärenden
som i konkurrensbegränsningsärenden. Bl. a. intresset av
en samordnad administration av de båda lagarna anförs som skäl för att
samma ledamöter bör ingå i rådet vid handläggning av de båda slagen av
ärenden.

På en punkt skall enligt promemorieförslaget rådets sammansättning i
marknadsföringsärenden avvika från vad som gäller för konkurrensbegränsningsärenden.
I anslutning till mitt uttalande vid lagrådsremissen att behovet
av särskild fristående ekonomisk expertis antagligen är mindre i ärenden
om otillbörlig marknadsföring än i konkurrensbegränsningsärenden föreslås
sålunda, att den ledamot som skall ha särskild insikt i näringslivets
förhållanden ersätts vid handläggning av marknadsföringsärenden av en
ledamot med särskild insikt i konsumentfrågor. Promemorieförslaget i denna
del har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Advokatsamfundet
anser dock att rättssäkerhetsintresset kräver att mer än två jurister ingår
i marknadsrådet vid handläggning av marknadsföringsärenden. Flera remissinstanser
framhåller under hänvisning till erfarenheterna från Näringslivets
opinionsnämnd att den ledamot som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor
bör företräda beteendevetenskaplig expertis. Från bl. a. Reklambyråförbundet
har framförts önskemål om en annan inriktning av näringslivsrepresentationen
i ärenden om otillbörlig marknadsföring än i konkurrensbegränsningsärenden.
Förbundet anser sålunda att en reklambyråman
alltid bör delta i handläggningen av det förstnämnda slaget av
ärenden.

För egen del anser jag till en början att det för marknadsföringsärendenas
del inte krävs ett kraftigare juristinslag än vad som f. n. gäller för näringsfrihetsrådet
och arbetsdomstolen. Jag kan därför inte biträda Advokatsamfundets
synpunkter i den frågan. Den inriktning på etiska normer som
skall prägla bedömningen av marknadsföringsärendena gör det däremot angeläget
att vid handläggningen av dem ha ett starkt inslag av representanter
för konsumenternas och näringslivets intressen. Förslaget att en ledamot
skall ha särskild insikt i konsumentfrågor anser jag från den synpunkten
vara välbetänkt. Att uttryckligen föreskriva som behörighetsvillkor för
denna ledamot att han skall företräda beteendevetenskaplig expertis anser
jag dock inte lämpligt. Det är i första hand önskvärt att den person som utses
har erfarenhet från statlig konsnmentskyddsverksamhet. Vid valet av
denna ledamot och ersättare för honom bör emellertid vederbörlig hänsyn
tas till behovet av sakkunskap på det beteendevetenskapliga området.

Vad Reklambyråförbundet har anfört aktualiserar frågan om näringsidkarrepresentanternas
funktion i rådet. Jag vill inte i första hand se dem
som företrädare för särskilda branschintressen. Deras uppgift är snarare

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

att tillföra rådet kännedom om de värderingar som råder inom näringslivet
i allmänhet. Det är genom dessa ledamöter som näringslivet skall få inflytande
på rättsbildningen. Med utgångspunkt i denna syn på näringslivsrepresentanternas
ställning i rådet anser jag inte att det i lagen bör föreskrivas
att företrädare för en viss bransch skall delta i behandlingen av en
viss typ av ärenden. Jag vill inte bestrida att det kan vara av värde att någon
av rådets ledamöter har erfarenhet från reklambranschen och insikter i
dess förhållanden, när rådet skall ta ställning till frågor av principiell eller
allmän betydelse för denna bransch. Som anförs i promemorian kan emellertid
detta önskemål tillgodoses genom att som ersättare för en av ledamöterna
på företagarsidan utses en person med förankring i reklambranschen.
En sådan ordning ligger i linje med vad som nu gäller för näringsfrihetsrådet,
där några av ersättarna på företagarsidan företräder andra branscher
än motsvarande ordinarie ledamöter. Det förutsattes f. ö. redan vid konkurrensbegränsningslagens
tillkomst att någon av de ordinarie ledamöterna
skulle kunna avstå från att delta och låta en ersättare träda in om det i
ett visst ärende var angeläget att ha tillgång till dennes sakkunskap på ett
särskilt område. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det med hänsyn
till det större antalet ärenden kan vara motiverat att ha flera ersättare för
intresserepresentanterna i marknadsrådet än som nu finns i näringsfrihetsrådet.

I promemorian föreslås att ledamot och ersättare i marknadsrådet skall
ha uppnått 25 års ålder. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fråga
om näringsfrihetsrådet medan däremot åldersgränsen 25 år gäller för ledamot
av arbetsdomstolen. LO ifrågasätter om den nu föreslagna regeln är
motiverad och erinrar bl. a. om att myndighetsåldern nyligen bär sänkts
till 20 år.

Kungl. Maj:t har nyligen föreslagit (prop. 1970:15) att 25-årsgränsen
skall slopas i fråga om jurymän i tryckfrihetsmål. En motsvarande ändring
har nyligen beslutats beträffande nämndemän vid allmänna domstolar
(SFS 1969: 244) med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1971. Mot denna bakgrund
anser jag det inte motiverat att meddela någon föreskrift om lägsta
ålder för ledamot av marknadsrådet. Som allmänt kvalifikationskrav bör
gälla endast att vederbörande är myndig svensk medborgare.

Ledamöter och ersättare i näringsfrihetsrådet utses enligt konkurrensbegränsningslagen
för viss tid av Kungl. Maj :t. Detsamma skall enligt promemorian
i fortsättningen gälla för marknadsrådet. Bestämmelse om att
Kungl. Maj :t utser ledamöter och ersättare bör placeras i lagen om marknadsråd
och inte i rådets instruktion. Föreskrifter om mandattider bör
däremot tas in i instruktionen.

För näringsfrihetsrådets beslutförhet gäller att förutom ordföranden
de två ledamöterna utan anknytning till särskilda intressen samt minst

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

en intresserepresentant för vardera sidan skall vara närvarande. I promemorian
förordas att marknadsrådet skall vara beslutfört med fyra ledamöter
utöver ordföranden och att lika många företrädare för de olika sidorna alltid
skall delta i besluten. Enligt förslaget förutsätts däremot inte att alla tre
ledamöterna utan intresseanknytning måste vara med.

För egen del anser jag att den i promemorian förordade regeln, vilken
överensstämmer med vad som gäller i fråga om arbetsdomstolen, är lämplig.
Jag utgår emellertid från att både vice ordföranden och den ledamot
som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden resp. i konsumentfrågor
i praktiken regelmässigt kommer att delta i marknadsrådets avgöranden,
åtminstone i ärenden av större vikt.

I promemorian föreslås att frågor om interimistiskt förbud enligt lagen
om otillbörlig marknadsföring skall kunna avgöras av marknadsrådet i en
sammansättning med endast ordföranden och en representant för vardera
företagarsidan samt konsument- och löntagarsidan. Som skäl för förslaget
anförs att interimistiska avgöranden måste meddelas snabbt för att få
önskad effekt och att det kan vara svårt att med kort varsel kalla in ett
större antal ledamöter. Förslaget har mött åtskillig kritik under remissbehandlingen.
Det framhålls att frågor om interimistiskt förbud kommer att
bli svårbedömda, inte minst därför att avgörandena i allmänhet måste bygga
på ofullständigt underlag. Det understryks också att ett interimistiskt
förbud ofta kan få vittgående ekonomiska konsekvenser.

Kritiken mot förslaget i denna del är enligt min mening värd beaktande.
Jag föreslår därför att frågor om interimistiskt förbud skall avgöras av
marknadsrådet i vanlig sammansättning. Med ett tillräckligt antal ersättare
i rådet bör det inte bli alltför svårt att med kort varsel samla ordförande
och fyra ledamöter.

Enligt konkurrensbegränsningslagen kan näringsfrihetsrådets ordförande
ensam på rådets vägnar handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt.
I viss överensstämmelse med vad som sålunda gäller föreslås i promemorian
att ärenden av mindre vikt skall kunna avgöras av marknadsrådet i den
förenklade sammansättning som föreslås i fråga om interimistiska beslut.
Förslaget grundas på ett antagande att många marknadsföringsärenden blir
så enkla att en handläggning av dem med fulltaligt råd framstår som onödigt
betungande. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Det har dock från flera håll framhållits att handläggning i förenklad sammansättning
sällan kommer att ske i praktiken, eftersom de ärenden som
kommer att föras till marknadsrådet blir av svår beskaffenhet.

Jag finner de kritiska remissinstansernas bedömning vara välgrundad.
Den möjlighet till förenklat förfarande som nu finns enligt konkurrensbegränsningslagen
lär aldrig ha utnyttjats. De ärenden om otillbörlig marknadsföring
som är av enkel beskaffenhet kan antas så gott som alltid bli

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

slutförda hos konsumentombudsmannen. Härtill kommer att det är svårt
att precisera vilka kriterier som skall vara avgörande när det gäller att
bedöma om ett ärende är av mindre vikt. Det bör därför enligt min mening
inte finnas någon möjlighet för marknadsrådet att avgöra ärenden i
förenklad sammansättning.

Vad härefter angår förfarandet inför marknadsrådet anförs i promemorian
att någon ändring i förhållande till vad som nu gäller inte bör
ske i fråga om konkurrensbegränsningsärendena. Handläggningen av ärenden
om otillbörlig marknadsföring föreslås ske i huvudsakligen samma former
som nu tillämpas vid näringsfrilietsrådet. Remissinstanserna har inte liaft
något att erinra mot förslaget i denna del.

För egen del anser jag den föreslagna ordningen vara ändamålsenlig.
Denna ordning innebär att ärendena skall handläggas i rättegångsliknande
former och i stort sett efter rättegångsbalkens principer. Vissa grundläggande
bestämmelser om förfarandet bör meddelas i lag men någon detaljreglering
bör inte komma i fråga. Erfarenheterna från näringsfrihetsrådets verksamhet
visar att något behov härav inte föreligger. Det har visat sig vara
en klar fördel att förfarandet är smidigt och att man inte är bunden av ett
så strikt regelsystem som det rättegångsbalken innehåller.

I fråga om förfarandereglerna när det gäller ärenden om otillbörlig marknadsföring
biträder jag i likhet med remissinstanserna promemorieförslaget.
Sådana ärenden bör sålunda i allmänhet förberedas genom skriftväxling
mellan parterna men muntlig förberedelse inför rådets ordförande bör
äga rum när det är lämpligt. Som huvudregel bör gälla att ärendena materiellt
skall avgöras efter förhandling inför rådet. Det bör emellertid också
finnas möjlighet för marknadsrådet att träffa slutligt avgörande på handlingarna
utan något sammanträde med parterna. En förutsättning för att
så skall kunna ske är givetvis att saken har blivit tillfredsställande utredd
genom skriftväxlingen. Ett ärende bör vidare i princip inte få avgöras på
handlingarna om någon av parterna begär sammanträde. Rådet bör dock,
i likhet med vad som gäller för konkurrensbegränsningsärenden, ha möjlighet
att utan sammanträde avslå en ansökan som inte förtjänar avseende.
Som jag tidigare har sagt är det viktigt att frågor om interimistiskt förbud
kan avgöras snabbt. Beslut i sådana frågor bör därför också kunna fattas
utan sammanträde med parterna.

Näringsfrihetsrådet kan enligt konkurrensbegränsningslagen förelägga
part vid vite att inställa sig inför rådet och att tillhandahålla handlingar
som kan vara av betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte att parten
är skyldig att röj a yrkeshemlighet av teknisk natur. I promemorian förordas
att marknadsrådet får samma befogenhet både i konkurrensbegränsningsärenden
och i marknadsföringsärenden. Jag ansluter mig i likhet med remissinstanserna
till detta förslag.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Enligt promemorian bör marknadsrådet kunna meddela motsvarande vitesförelägganden
också för annan än part. Som skäl härför anförs att det
skulle kunna innebära en svaghet i den nya lagstiftningen om inte andra än
parterna kan åläggas att bidra till utredningen. Detta förslag bär i allmänhet
inte mött invändningar från remissinstanserna, men i några yttranden har
anförts betänkligheter.

Det är enligt min mening tydligt att det kan uppstå behov av att höra
utomstående inför rådet. Rådet bör med hänsyn härtill ges befogenhet att
vid vite förelägga sådana personer att inställa sig. Mera tveksamt är om rådet
också bör kunna tvinga andra än parterna att tillhandahålla skriftlig
utredning. Jag finner det knappast troligt att en sådan editionsplikt skulle
få något större värde i ärenden om otillbörlig marknadsföring. Däremot
skulle den kunna få viss betydelse i konkurrensbegränsningsärenden. I princip
bör dock inte i detta sammanhang utan tvingande skäl genomföras några
ändringar beträffande handläggningen av dessa ärenden. Några sådana skäl
kan knappast påvisas. Vid tillkomsten av konkurrensbegränsningslagen ansågs
det f. ö. inte stämma väl med förfarandets karaktär av förhandling att
annan än part skulle kunna föreläggas att tillhandahålla skriftligt material.
Jag är därför inte beredd att nu förorda någon sådan bestämmelse om editionsplikt
som föreslås i promemorian.

Näringsfrihetsrådet kan inte pröva frågan om utdömande av processuellt
vite som rådet har förelagt. I promemorian föreslås att marknadsrådet ges
sådan befogenhet. Viss kritik har under remissbehandlingen riktats mot
detta förslag varvid det har ansetts att vite alltid bör dömas ut av domstol.

Inom det administrativa förfarandet finns flera exempel på att en och
samma myndighet kan förelägga och döma ut ett vite. Sådan befogenhet tillkommer
bl. a. länsstyrelse enligt flera olika författningar. Med hänsyn härtill
och då marknadsrådets ställning i mycket liknar en domstols anser jag
det inte möta några betänkligheter att låta rådet självt döma ut processuella
viten av det slag det här rör sig om. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget
i denna del.

F. n. gäller att enskild part själv skall bära sina kostnader vid näringsfrihetsrådet.
Någon lagbestämmelse i ämnet finns dock inte. I promemorian
föreslås att i lagen om marknadsråd tas in en uttrycklig föreskrift av nyss
angiven innebörd i fråga om kostnader vid marknadsrådet. Några remissinstanser
vill inte godta att enskild part under alla omständigheter skall bära
sina kostnader själv. Bl. a. har man vänt sig mot att en part som har accepterat
ett påpekande av konsumentombudsmannen ändå kan drabbas av kostnader
vid marknadsrådet, om ärendet förs dit av ombudsmannen i prejudikatintresse.

Med anledning av denna remisskritik vill jag framhålla att det torde bli
sällsynt att konsumentombudsmannen drar upp ett ärende till marknads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

169

rådet enbart i syfte att få ett prejudikat, såvida vederbörande näringsidkare
och hans organisation motsätter sig det. Om ombudsmannen i något enstaka
fall handlar så, får det antas bero på att frågan är av mycket stort allmänt
intresse. Jag anser inte att det finns anledning att för sådana undantagsfall
avvika från den inom förvaltningsrättskipningen ännu allmänt gällande
principen att enskild part själv skall bära sina kostnader. Någon särskild
föreskrift härom i den nya lagen är inte behövlig. Jag vill slutligen erinra
om att frågan om ersättning av allmänna medel för kostnader i administrativa
mål och ärenden i allmänhet f. n. är under utredning.

Marknadsrådets beslut bör avfattas skriftligen och motiveras. I sistnämnda
hänseende bör en uttrycklig föreskrift tas upp i lagen om marknadsråd.
Med hänsyn till rådets prejudikatskapande funktion bör motiveringen vara
utförlig. Jag vill också understryka vikten av att rådets beslut får stor publicitet.
Det får ankomma på rådet att tillsammans med ombudsmännen överväga
hur detta skall uppnås. Förutom en omedelbar publicering av meddelade
avgöranden torde någon form av prejudikatsamling för framtida bruk
behövas.

6.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

Som jag tidigare har anfört bör i lagen om marknadsråd tas in en grundläggande
bestämmelse om näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen.
Därvid bör också anges vilka behörighetskrav som skall gälla
för de båda ombudsmännen.

För näringsfrihetsombudsmannen gäller f. n. som behörighetsvillkor att
han skall vara lagfaren och ha domarerfarenhet. Enligt promemorian saknas
anledning att upprätthålla krav på domarerfarenhet för vare sig konsumentombudsmannen
eller näringsfrihetsombudsmannen. I promemorian föreslås
därför som enda behörighetsvillkor för vardera av ombudsmännen att han
skall vara lagfaren. Under remissbehandlingen har emellertid från många
håll uttalats, att domarkompetens måste fordras för båda ombudsmännen
med hänsyn till deras arbetsuppgifter.

Konsumentombudsmannen kommer att få samma centrala ställning i systemet
för normbildning på marknadsföringsområdet som näringsfrihetsombudsmannen
f. n. har på konkurrensbegränsningsområdet. Vid remissen till
lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring antydde jag vilka
arbetsuppgifter som skall åvila konsumentombudsmannen. De kommer i
stor utsträckning att vara av juridisk natur. Han skall föra det allmännas
talan inför rådet och avgöra frågor om åtal. I många fall kommer ärenden
att avslutas hos honom genom att han utfärdar förbudsföreläggande eller
genom att frivillig rättelse kommer till stånd. Han kommer därigenom att
ganska självständigt öva inflytande på lagtillämpningen. De juridiska be -

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

dömningarna kommer också att innefatta principiellt betydelsefulla frågor
om tryckfrihetens omfattning. Också näringsfrihetsombudsmannen kommer,
liksom hittills, att få ta ställning till frågor av juridisk natur och får
en i många avseenden självständig ställning. Jag anser det under dessa förhållanden
nödvändigt att var och en av ombudsmännen har juridisk utbildning
samt goda allmänna ekonomiska kunskaper. Konsumentombudsmannen
måste dessutom ha särskild insikt i marknadsföringsfrågor. Det synes
mig emellertid inte lämpligt att för någon av ombudsmännen ställa upp krav
på domarerfarenhet som ett oeftergivligt behörighetsvillkor. Jag vill erinra
om att något sådant krav inte gäller för vare sig riksåklagaren eller riksdagens
ombudsmän. Det kan inte bortses från att ett krav på domarerfarenhet
— vilket i så fall måste gälla även den som skall tjänstgöra som vikarie
för ombudsman — skulle kunna på ett olämpligt sätt begränsa urvalet av
lämpliga kandidater. Jag vill därför ansluta mig till förslaget i promemorian
att som enda behörighetsvillkor för de båda ombudsmännen skall gälla att
de är lagfarna. Jag förutsätter emellertid att till de båda ämbetena inte kommer
att utses andra personer än sådana som fyller mycket höga krav på allmänna
juridiska kvalifikationer.

Näringsfrihetsombudsmannen utses enligt konkurrensbegränsningslagen
av Kungl. Maj :t. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör i fortsättningen
detsamma gälla för båda ombudsmännen. Föreskrifter härom
bör tas in i lagen om marknadsråd.

6.4 Följdändringar i annan lagstiftning

Lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (sekretesslagen) innehåller i 20 § en bestämmelse om sekretessskydd
för bl. a. handlingar som inkommit till eller upprättats hos näringsfrihetsrådet
eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. I den mån sådan
handling innehåller upplysningar om viss företagares affärs- eller driftförhållanden,
vilkas offentliggörande kan lända honom till men, får handlingen
inte utan beslut av Kungl. Maj :t utlämnas förrän 20 år förflutit från handlingens
datum.

I likhet med vad som uttalats i promemorian anser jag det uppenbart att
utredningar i frågor om otillbörlig marknadsföring lika väl som utredningar
i frågor om konkurrensbegränsning kan beröra förhållanden som är att anse
som affärshemligheter. Det är därför naturligt att sekretessreglerna för näringsfrihetsrådet
får gälla för marknadsrådet både i konkurrensbegränsningsärenden
och i marknadsföringsärenden och att konsumentombudsmannen
i sekretesshänseende likställs med näringsfrihetsombudsmannen.
Nyss återgivna föreskrift i 20 § sekretesslagen bör jämkas i enlighet härmed.

I övrigt föranleder den nya lagstiftningen inte några följdändringar i annan
lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970 171

7 Lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om marknadsråd m. m.,

2) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet,

3) lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Beträffande förslagen under 1) och 2) har jag särskilt samrått med chefen
för handelsdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.1

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om marknadsråd m. m.

Inledande bestämmelser

1 §

I paragrafen anges marknadsrådets verksamhetsområde genom hänvisning
till konkurrensbegränsningslagen och lagen om otillbörlig marknadsföring.
Vilka ärenden enligt dessa lagar som faller inom marknadsrådets
kompetens och i vilken omfattning tillämpningen av lagarna ankommer på
allmän domstol framgår av bestämmelser i resp. lag.

2 §

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall marknadsrådets
beslut inte kunna överklagas vare sig i ärenden rörande konkurrensbegränsningslagen
eller i ärenden rörande generalklausulen i lagen om otillbörlig
marknadsföring. Detta skall gälla både slutliga beslut och beslut under förfarandet.
I förevarande paragraf föreskrivs i enlighet härmed att talan inte
får föras mot marknadsrådets beslut i ärenden som avses i 1 § och att detsamma
gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

Bestämmelserna i 3—5 §§ departementsförslaget motsvarar föreskrifterna
i 7—9 §§ konkurrensbegränsningslagen och reglerar marknadsrådets sammansättning.
I fråga om det sakliga innehållet i bestämmelserna och grunderna
för dessa hänvisar jag i första hand till vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen.

1 De vid 2) och 3) angivna lagförslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade vid
propositionen, har uteslutits här.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3 §

I denna paragraf föreskrivs att marknadsrådet skall bestå av ordförande,
vice ordförande och åtta andra ledamöter samt att två av dessa är särskilda
ledamöter, den ena för ärenden om konkurrensbegränsning och den andra
för ärenden om otillbörlig marknadsföring. Rådet in pleno kommer alltså
att bestå av nio ledamöter.

4 §

I paragrafens första stycke anges de kvalifikationskrav som skall gälla
för ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna.

I enlighet med vad jag har sagt i den allmänna motiveringen föreskrivs,
att ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och ha erfarenhet
som domare, att ledamoten för konkurrensbegränsningsärenden skall ha
särskild insikt i näringslivets förhållanden och att ledamoten för ärenden
om otillbörlig marknadsföring skall ha särskild insikt i konsumentfrågor.
Jag har i det föregående berört innebörden av det sistnämnda kvalifikationskravet.
Vidare föreskrivs — i överensstämmelse med vad som i motsvarande
hänseende nu gäller i fråga om näringsfrihetsrådet — att ordföranden,
vice ordföranden och de två särskilda ledamöterna i marknadsrådet
inte får utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen
eller konsument- och löntagarintressen.

Andra stycket innehåller bestämmelser om ersättare för vice ordföranden
och de särskilda ledamöterna. För näringsfrihetsrådet gäller att två ersättare
skall utses för var och en av vice ordföranden och den särskilde ledamoten.
Med hänsyn till att ett större antal ärenden är att vänta för marknadsrådets
del får man räkna med att dess vice ordförande kommer att
fungera som ordförande oftare än som f. n. är fallet för näringsfrihetsrådets
vice ordförande. Normalt bör både ordförande och vice ordförande delta i
marknadsrådets beslut. Under dessa förhållanden lär ersättare för vice ordföranden
komma att få tjänstgöra i större utsträckning i marknadsrådet än
i näringsfrihetsrådet. Med tanke på den ökade belastningen på i synnerhet
vice ordföranden anser jag det inte lämpligt att antalet ersättare fixeras i
lagen.

I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför att för vice ordföranden
och var och en av de särskilda ledamöterna skall finnas en eller
flera ersättare (första punkten) samt att bestämmelserna om vice ordförande
och särskild ledamot gäller även för ersättare (andra punkten). Sistnämnda
föreskrift innebär bl. a. att samma kvalifikationskrav gäller för ersättare
som för den ordinarie ledamot som han skall ersätta. Av 6 § departementsförslaget
framgår att ersättare utses av Kungl. Maj :t, som alltså också bestämmer
hur många ersättare som skall förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 173

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om de ledamöter som skall företräda
näringslivet resp. konsumenterna. I överensstämmelse med vad som gäller
enligt konkurrensbegränsningslagen föreskrivs i första stycket att tre av
dessa ledamöter skall utses bland företrädare för företagarintressen och tre
bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Enligt andra stycket
skall för var och en av dessa sex ledamöter utses en eller flera ersättare,
för vilka bestämmelserna om ledamot skall gälla. Det betyder att ersättare
skall företräda samma intressegrupp som vederbörande ordinarie ledamot
företräder. I övrigt hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
rörande ersättare för intresserepresentanterna.

6 §

Enligt 8 och 9 §§ konkurrensbegränsningslagen utses ledamöter och ersättare
av Kungl. Maj :t. Jag har i den allmänna motiveringen sagt att en
motsvarande regel beträffande ledamöter och ersättare i marknadsrådet bör
ingå i lagen om marknadsråd. En bestämmelse av denna innebörd har tagits
in i förevarande paragraf. Övriga föreskrifter om tillsättningen av rådets
ledamöter och ersättare får meddelas av Kungl. Maj :t.

7 §

Paragrafen upptar vissa allmänna kvalifikationskrav för ledamot och ersättare
i marknadsrådet. Den motsvarar delvis 11 § konkurrensbegränsningslagen.

I enlighet med vad jag har utvecklat i den allmänna motiveringen bör inte
uppställas krav på att ledamot och ersättare skall ha uppnått viss ålder. Jag
anser det inte heller finnas anledning att i överensstämmelse med vad som
nu gäller för ledamot av näringsfrihetsrådet uttryckligen föreskriva att uppdrag
som ledamot av marknadsrådet inte får utövas av den som är i konkurs.
Behörighetsvillkor av denna innebörd har under senare år slopats på
åtskilliga andra håll i lagstiftningen.

I paragrafens första stycke upptas i enlighet med det sagda endast bestämmelse
om att ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig
svensk medborgare.

I överensstämmelse med vad som gäller för ledamöter av vissa andra
nämnder eller liknande organ med judiciella uppgifter föreskrivs i andra
stycket att ledamot och ersättare skall ha avlagt domared innan han börjar
tjänstgöra i rådet. Att ed kan bytas ut mot försäkran på heder och samvete
följer av 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.

174

Kiingl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

8 §

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 13 § konkurrensbegränsningslagen,
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare
äga motsvarande tillämpning på ledamot i marknadsrådet. Denna
föreskrift gäller också i fråga om ersättare.

9 §

Paragrafen innehåller beslutförhetsregler. Den motsvarar väsentligen 12 §
konkurrensbegränsningslagen.

I enlighet med de överväganden som jag har redovisat i den allmänna motiveringen
föreskrivs i första stycket att marknadsrådet är beslutfört när
ordföranden och fyra ledamöter är närvarande samt att lika antal ledamöter
som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen
skall delta i rådets beslut. Det bör framhållas, att dessa regler inte innebär
någon rekommendation om rådets sammansättning. I allmänhet torde det
vara lämpligt att flera än fem ledamöter deltar i handläggning av ärende.
I ärende av stor principiell betydelse torde samtliga ledamöter böra medverka.

I andra stycket har intagits bestämmelse om att rådets ordförande ensam
kan företa förberedande åtgärder och pröva fråga om avskrivning av ärende.
Med förberedande åtgärder avses alla sådana åtgärder som kan anses tillhöra
inledningen av förfarandet, däri inbegripet att hålla förberedande sammanträden
med parterna. Uppkommer fråga om att avvisa en vid rådet anhängiggjord
talan, är ordföranden inte behörig att fatta beslut. Frågor av
detta slag skall alltså prövas av rådet i ordinarie sammansättning.

10 §

Denna paragraf innehåller en omröstningsregel av innehåll att som marknadsrådets
beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter förenar sig
eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. En motsvarande
omröstningsregel för näringsfrihetsrådet återfinns i dess instruktion.
Regeln överensstämmer med vad som i allmänhet gäller för kollegiala beslut
hos förvaltningsmyndigheterna.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11 §

I 14 § konkurrensbegränsningslagen finns en grundläggande regel om förordnande
av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Enligt vad jag har
nämnt tidigare bör denna bestämmelse föras över till lagen om marknadsrådet
och samtidigt en motsvarande bestämmelse om konsumentombuds -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mannen tas upp i den nya lagen. Jag har ansett det lämpligt att reglerna om
ombudsmännen förs samman i en paragraf. I samband härmed bör det officiella
namnet ombudsman för näringsfrihetsfrågor ändras till näringsfrihetsombudsman.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att
för konkurrensbegränsningsfrågor skall finnas en näringsfrihetsombudsman
och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Enligt 14 § konkurrensbegränsningslagen utses ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
av Kungl. Maj:t. Motsvarande bör gälla för näringsfrihetsombudsmannen
och konsumentombudsmannen enligt den nya lagen.
Som jag har sagt i den allmänna motiveringen bör en bestämmelse härom
ingå i lagen om marknadsråd. I anslutning härtill bör tas upp föreskrift om
det kompetenskrav som skall gälla för ombudsmännen.

I andra stycket av förevarande paragraf tas i enlighet härmed och i överensstämmelse
med mina överväganden i den allmänna motiveringen upp
bestämmelse att ombudsman utses av Kungl. Maj :t och skall vara lagkunnig.

Övriga behövliga föreskrifter om de båda ombudsmännen får meddelas
av Kungl. Maj :t.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12 §

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för hur samordningen mellan
konkurrensbegränsningslagen och den nya lagen om marknadsråd lagtekniskt
skall genomföras. I överensstämmelse med vad jag där har föreslagit
tas i denna paragraf upp bestämmelse av innebörd att särskilda bestämmelser
om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden finns i konkurrensbegränsningslagen.

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att ansökan om förbud enligt generalklausulen
i 1 § lagen om otillbörlig marknadsföring skall göras skriftligen
(första punkten) samt att av ansökningen skall framgå de skäl på
vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar (andra
punkten). Paragrafen har sin motsvarighet i 17 § konkurrensbegränsningslagen.

Enligt 6 § lagen om otillbörlig marknadsföring skall ansökan om förbud
i första hand göras av konsumentombudsmannen. Har denne i visst fall beslutat
att inte göra ansökan, kan sådan i stället göras av näringsidkare som
berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumen -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ter eller löntagare. Vissa remissinstanser har efterlyst en hänvisning i förevarande
paragraf till nämnda regel. Jag har dock inte funnit detta vara nödvändigt,
eftersom redan av första punkten i paragrafen framgår att denna
måste läsas och tillämpas gemensamt med lagen om otillbörlig marknadsföring.

Enligt departementspromemorian bör i instruktionen för konsumentombudsmannen
tas in bestämmelse om skyldighet för denne att bereda den som
avses med en ansökan till marknadsrådet tillfälle att yttra sig innan ansökan
ges in. Enligt advokatsamfundet är denna bestämmelse så viktig att
den bör inflyta i lagen om marknadsråd. Jag anser emellertid att regeln har
sin naturliga plats i instruktionen och den har därför inte tagits upp här.

14 §

Denna paragraf, som motsvarar 18 § konkurrensbegränsningslagen, innehåller
regler om sammanträde och förberedelse i ärenden om otillbörlig marknadsföring.
I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
föreskrivs i första stycket, att sökande och hans motpart skall beredas tillfälle
att vid sammanträde inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter
och förebringa den utredning de vill åberopa samt att konsumentombudsmannen
skall kallas till sådant sammanträde även om han ej är sökande.
Enligt andra stycket kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum före
sammanträde i den utsträckning rådet bestämmer.

15 §

I denna paragraf upptas regler om i vilken utsträckning marknadsrådet
kan träffa avgörande på handlingarna.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i första
stycket tagits in bestämmelse om att ärende får avgöras utan sammanträde
med parterna om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär
sammanträde (första punkten). Jag utgår från att ärende inte kommer att
avgöras på handlingarna utan att den mot vilken talan riktas har fått klart
för sig att så kommer att ske. Jag har inte ansett det vara nödvändigt med
en särskild föreskrift härom. Andra punkten innehåller en regel om att
marknadsrådet utan sammanträde med parterna kan avslå en ansökan som
uppenbart inte förtjänar avseende. En motsvarande föreskrift för näringsfrihetsrådets
del finns f. n. i 18 § konkurrensbegränsningslagen.

Jag har i den allmänna motiveringen understrukit vikten av att frågor
om interimistiska beslut behandlas snabbt och har därför föreslagit att de
skall kunna avgöras på handlingarna. I promemorian föreslås att interimistiskt
förbud inte skall få meddelas utan att den som förbudet avser har fått
tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning att anta att
han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. SACO har under remissbehandlingen
ifrågasatt om inte interimistiskt förbud skall kunna meddelas

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

utan kommunikation med den saken rör. Jag anser emellertid med hänsyn
till rättssäkerhetsintresset att sådan kommunikation såvitt möjligt bör ske.

I paragrafens andra stycke föreskrivs i enlighet med det anförda att fråga
om förbud enligt 8 § marknadsföringslagen kan prövas utan sammanträde
med parterna samt att sådant förbud dock inte får meddelas utan alt den
som förbudet avser har fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte
finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om offentlighet vid marknadsrådet.
Den motsvarar i sak 23 § konkurrensbegränsningslagen.

Näringsfrihetsrådets sammanträden är offentliga enligt regler motsvarande
dem som gäller för allmän domstol enligt 5 kap. rättegångsbalken. För
rådet gäller dock ett speciellt undantag från offentlighetsprincipen när det
kan antas att förhandlingsarbetet skulle försvåras till följd av offentligheten.
Motsvarande regler bör gälla för marknadsrådet.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket att bestämmelserna i 5 kap.
rättegångsbalken om offentlighet vid domstol äger motsvarande tillämpning
vid marknadsrådet. Bestämmelsen innebär bl. a. att förhandling kan
hållas inom stängda dörrar om anledning förekommer att yrkeshemlighet
skulle röjas genom offentligheten samt att överläggning till beslut i
princip skall hållas inom stängda dörrar. Enligt andra stycket kan marknadsrådet
förordna att sammanträde för handläggning av konkurrensbegränsningsärende
skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att
förhandlingsarbetet i ärendet skulle försvåras till följd av offentligheten.

Enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken kan domstol förordna att vad som har
förekommit vid förhandling inom stängda dörrar inte får uppenbaras. Denna
bestämmelse blir tillämplig också i fråga om förhandling som har hållits
inom stängda dörrar med stöd av andra stycket i förevarande paragraf.

17 §

Utan särskild föreskrift förs nu protokoll vid näringsfrihetsrådet. Jag har
ansett att en bestämmelse om skyldighet att föra protokoll vid marknadsrådets
sammanträden bör ingå i lagen om marknadsråd. Förevarande paragraf
innehåller därför en regel av denna innebörd. Närmare bestämmelser
om vad protokoll skall innehålla får tas in i rådets instruktion.

18 §

Paragrafen innehåller processuella bestämmelser om föreläggande och
vite samt om ersättning till den som kallats till förhör inför marknadsrådet.
Den har delvis motsvarighet i 22 § konkurrensbegränsningslagen. 1 cnlig12
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

178

Iiungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

het med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreskrivs i första
stycket, all marknadsrådet kan förelägga part eller annan, som kan antas
ha upplysningar av betydelse i ärendet att lämna, vid vite att inställa sig
personligen inför rådet. Enligt andra stycket kan part också föreläggas vid
vite att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar
som kan ha betydelse i ärendet. Detta skall dock inte innebära skyldighet
att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Jag anser att den som inte är part men har kallats att inställa sig inför
rådet bör ha rätt till ersättning för sin inställelse. I princip bör i det avseendet
rättegångsbalkens bestämmelser om vittnes- och sakkunnigersättningar
gälla. I ärende där någon av ombudsmännen är part bör härvid tillämpas
vad som är föreskrivet i 3G kap. 24 § resp. 40 kap. 17 § rättegångsbalken om
ersättning till vittne eller sakkunnig i mål om allmänt åtal. Detta innebär
i huvudsak att om den kallade har åberopats av enskild part ersättningen
skall utges av den parten och att i andra fall ersättningen skall utgå av allmänna
medel. I ärende med endast enskilda parter bör i stället tillämpas
rättegångsbalkens motsvarande ersättningsregler för dispositiva tvistemål.
Ersättningen skall alltså utges av den part som åberopat den kallade.
Har marknadsrådet självmant inkallat någon att höras inför rådet,
skall ersättningen utges av parterna solidariskt. I fråga om ersättningens
storlek bör med motsvarande tillämpning av 36 kap. 24 § tredje stycket resp.
40 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken gälla att om ersättningen skall
betalas av enskild part den kallade skall ha gottgörelse för kostnader och
tidsspillan samt, i fråga om sakkunnig, ersättning för utfört arbete enligt
vad marknadsrådet finner skäligt. Ersättning av allmänna medel till den
som har kallats som vittne skall fastställas av rådet enligt de bestämmelser
Kungl. Maj :t har meddelat i fråga om ersättning till vittne (f. n. kungörelsen
(1966: 176) om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.). Skall
ersättning till sakkunnig utgå av allmänna medel gäller också i sådant fall
med tillämpning av 40 kap. 17 § rättegångsbalken att den sakkunnige skall
ha ersättning för såväl kostnader och tidsspillan som utfört arbete efter vad
rådet finner skäligt.

Som jag tidigare anfört skall vardera parten bära sina kostnader. Någon
fördelning av kostnaderna mellan parterna skall marknadsrådet sålunda
inte göra. När enskilda parter ålagts solidarisk ersättningsskyldighet enligt
denna paragraf bör emellertid kostnaden slutligt fördelas mellan dem
med hälften å vardera sidan. För undvikande av framtida tvister kan det
vara lämpligt att marknadsrådet i sådana fall gör en hälftendelning av
kostnaden mellan parterna.

I enlighet med dessa överväganden har i tredje stycket av förevarande
paragraf tagits upp en bestämmelse att den som ej är part och som efter
kallelse av marknadsrådet inställt sig inför rådet har rätt till ersättning
enligt vad i rättegångsbalken är förekrivet om ersättning till vittne eller

179

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

sakkunnig (första punkten ). Vidare föreskrivs i andra punkten att i ärende
vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt
åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är
tillåten. I tredje punkten har tagits in en regel att när ersättningen skall
utges av parterna en för båda och båda för en rådet slutligt skall fördela
kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

Jag bär ansett det lämpligt att i lagen om marknadsråd intas en särskild
regel om att rådets beslut varigenom ett ärende avgörs skall motiveras. Förevarande
paragraf innehåller därför i första punkten bestämmelse att i sådant
beslut av rådet skall anges de skäl varpå beslutet grundas.

Jag har inte ansett någon särskild föreskrift böra meddelas om att marknadsrådets
beslut skall meddelas inom viss tid efter förhandlingens avslutande.
Jag utgår dock från att beslutet kommer att meddelas utan onödig
tidsutdräkt. Med hänsyn till vikten av att besluten blir omsorgsfullt motiverade
och till att det ofta är ett ganska stort antal personer som deltar i besluten
måste man dock räkna med att det normalt kommer att förflyta en
viss tid innan beslut kan meddelas. Med hänsyn härtill och till att besluten
ofta kommer att innehålla vitesförelägganden har jag ansett det lämpligt
att i lagen tas in en bestämmelse om att rådets beslut skall sändas till parterna
samma dag som det meddelas. I andra punkten av förevarande paragraf
har tagits upp en föreskrift av denna innebörd.

20 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om delgivning i ärenden vid
marknadsrådet.

Konkurrensbegränsningslagen innehåller inga föreskrifter om delgivning.
Något behov av sådana bestämmelser har inte heller förelegat i samband
med näringsfrihetsrådets handläggning av konkurrensbegränsningsärenden.
Frågan blir emellertid av större betydelse vid marknadsrådet. En viktig uppgift
för rådet blir nämligen att utfärda vitesförelägganden enligt lagen om
otillbörlig marknadsföring. Ett vitesföreläggande skall enligt allmänna
grundsatser gälla från den tidpunkt då vederbörande har fått del av det. Det
måste alltså kunna fastslås när så har skett. Jag har därför ansett nödvändigt
att det i den nya lagen tas in föreskrifter om delgivning. Dessa bör inte avse
bara delgivning av vitesförelägganden utan ha en mera allmän räckvidd enligt
principerna i det förslag till delgivningslag som nyligen har förelagts
riksdagen (prop. 1970:13).

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet med det sagda
att om inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling skall
tillställas någon enligt bestämmelse i förevarande lag eller eljest, detta sker
genom delgivning. Föreskriften innebär att den föreslagna delgivningslagen
blir tillämplig.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 är 1070

I prop. 1970: 13 har i samband med förslaget till delgivningslag föreslagils
vissa ändringar i 33 kap. rättegångsbalken. De nya reglerna innebär att delgivning
av stämning i tvistemål skall få ske medelst s. k. surrogatdelgivning,
kungörelsedclgivning eller s. k. spikning på den söktes dörr endast om
det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan. Motsvarande regler bör gälla för delgivning av sådana
vitesförelägganden som avses i konkurrensbegränsningslagen eller lagen om
otillbörlig marknadsföring.

I andra stycket av förevarande paragraf bär i enlighet härmed tagits upp
bestämmelser av innebörd att, om beslut innefattar vitesföreläggande enligt
någon av nyssnämnda lagar, beslutet delges den som föreläggandet avser på
samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser
21 §

Enligt 30 § konkurrensbegränsningslagen kan den som utan giltigt skäl
röjer vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande inte får uppenbaras
straffas med dagsböter. Motsvarande bör gälla enligt den nya lagen. Straffskalan
bör emellertid skärpas i anslutning till vad som gäller enligt bestämmelser
om tystnadsplikt i annan lagstiftning. Om överträdelse av tystnadsplikten
samtidigt innefattar brott mot bestämmelse i brottsbalken bör straff
inte inträda enligt förevarande lag.

I förevarande paragraf tas i enlighet härmed upp föreskrift att den som
obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut inte får uppenbaras
dömes till böter eller fängelse i högst ett år om ej gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

22 §

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i denna
paragraf tagits upp bestämmelse av innebörd att marknadsrådet kan
pröva fråga om utdömande av sådant processuellt vite som har förelagts
med stöd av 18 §. Jag vill erinra om att de viten som marknadsrådet förelägger
med stöd av konkurrensbegränsningslagen eller lagen om otillbörlig
marknadsföring skall dömas ut av allmän domstol.

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt med lagen om otillbörlig marknadsföring,
dvs. den 1 januari 1971. Några övergångsbestämmelser torde inte
vara behövliga.

8.2 Förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för hur samordningen mellan
konkurrensbegränsningslagen och den nya lagen om marknadsråd bör
lagtekniskt genomföras. I överensstämmelse med vad jag där har anfört bör

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

reglerna i konkurrensbegränsningslagen om näringsfrihetsrådets sammansättning
och om ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (7—14 §§) samt
de allmänna föreskrifterna om förfarandet (22—24 och 30 §§) upphävas.
I samband härmed bör rubriken före 7 § utgå. Lagen i återstående delar underkastas
den redaktionella jämkningen att orden »näringsfrihetsrådet» och
»ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor» genomgående ersätts med »marknadsrådet»
och »näringsfrihetsombudsmannen». I konkurrensbegränsningslagen
bör vidare tas in en hänvisning till förfarandereglerna i lagen
om marknadsråd. Hänvisningen bör lämpligen tas in i 22 § i stället för den
bestämmelse som enligt vad jag nyss sagt bör upphävas.

Det föreliggande förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen
har utformats i enlighet med vad jag nu har sagt.

Lagändringarna bör träda i kraft samtidigt som den nya lagen om marknadsråd,
dvs. den 1 januari 1971.

8.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör föreskriften i 20 §
sekretesslagen om visst sekretesskydd för handlingar som inkommer till
näringsfrihetsrådet eller näringsfrihetsombudsmannen ändras så att sekretesskyddet
kommer att avse handling som inkommer till marknadsrådet,
näringsfrihetsombudsmannen eller konsumentombudsmannen.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Efter påpekande
av hovrätten över Skåne och Blekinge har föreskrivits att äldre bestämmelser
skall gälla beträffande handling som inkommit eller upprättats före
ikraftträdandet.

9 Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag om marknadsråd m.m.,

2) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 1

Promemorians förslag
till
Lag

om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen
(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

2 §

Mot marknadsrådets beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Om marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otillbörlig
marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice
ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som
kan anses vara företrädare för företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en
eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordföranden och särskild ledamot
gäller även ersättare.

5 §

Av övriga ledamöter skall tre utses bland företrädare för företagarintressen
och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

Kungl. Maj:is proposition nr 57 år 1970 183

För varje ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare.
Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara svensk medborgare och
ha uppnått tjugofem års ålder. Den som är omyndig får ej tjänstgöra som
ledamot.

Innan ledamot eller ersättare träder i tjänstgöring i rådet, skall han ha
avlagt domared.

7 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

8 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter
är närvarande.

I ärende av mindre vikt och vid prövning av fråga som avses i 8 § lagen
(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring är rådet beslutfört med ordföranden
samt en ledamot som företräder företagarintressen och en ledamot som
företräder konsument- och löntagarintressen.

I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt
konsument- och löntagarintressen deltaga.

Vid företagande av förberedande åtgärder och prövning av fråga om avskrivning
kan rådet bestå av ordföranden ensam.

9 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig
eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Om näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

10 §

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman
och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Näringsfrihetsombudsmannen skall verka för en från allmän synpunkt
önskvärd konkurrens inom näringslivet i enlighet med lagen (1953:603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Konsumentombudsmannen skall verka för sunda metoder inom reklam
och marknadsföring i enlighet med lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

Ombudsman skall vara lagkunnig.

184 Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

Om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

11 §

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Om förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

12 §

13 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför
inarknadsrådet lägga fram sina synpunkter och den utredning de vill
åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsmannen kallas
även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning rådet bestämmer.

14 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 13 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Vidare
får ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud som avses i 8 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring
kan likaså prövas utan sammanträde enligt 13 § första stycket.
Sådant förbud får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått
tillfälle att yttra sig i frågan, med mindre det finns anledning antaga att han
avvikit eller eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

15 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
gäller vid marknadsrådet i tillämpliga delar.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att sammanträde
skall hållas inom stängda dörrar i fall då det kan antagas att förhandlingsarbetet
i konkurrensbegränsningsärende skulle försvåras till följd av
offentligheten.

16 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970 185

17 §

Marknadsrådet kan förelägga part eller annan, som kan ha upplysning av
betydelse att lämna, vid vite att inställa sig personligen inför rådet.

Part eller annan kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker,
korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i
ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk
natur.

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig
vid rådet har rätt till ersättning, som bestämmes av rådet. Ersättning skall,
om den kallade åberopats av enskild part, utges av denne och eljest utgå av
allmänna medel. I fråga om ersättningens omfattning äger 36 kap. 24 § sista
stycket rättegångsbalken motsvarande tillämpning.

18 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres skall anges de skäl på
vilka beslutet grundas. Beslutet skall sändas till parterna samma dag som
beslutet meddelas.

19 §

I ärende vid marknadsrådet skall part själv bära sin kostnad.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part eller annan, sker det
genom delgivning.

Om beslut innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953: 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet eller lagen
(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, skall beslutet delges den som föreläggandet
avser på samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser
21 §

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får
uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.

22 §

Fråga om utdömande av vite enligt 17 § prövas av marknadsrådet.

23 §

Närmare föreskrifter om marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen
och konsumentombudsmannen meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 2

1) Förslag
till

Lag

om marknadsråd m. in.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953: 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen
(1970:00) om otillbörlig marknadsföring.

2 §

Mot marknadsrådets beslut i ärende som avses i 1 § får talan ej föras.
Detsamma gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

4 §

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en
eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot
gäller även ersättare.

5 §

Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och
tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Konungen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersättare
i marknadsrådet.

7 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig svensk medborgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i rådet, skall han ha avlagt
domared.

8 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

9 §

Ordföranden kan ensam på rådets vägnar företaga förberedande åtgärd
och pröva fråga om avskrivning av ärende.

10 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter
förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11 §

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman
och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av Konungen och skall vara lagkunnig.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12 §

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

14 §

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning rådet bestämmer.

15 §

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
äger motsvarande tillämpning vid marknadsrådet.

17 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

18 §

Marknadsrådet kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas
ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen
inför rådet.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättningen
utges av parterna en för båda och båda för en skall rådet slutligt
fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres anges de skäl på vilka
beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas
part eller annan, sker det genom delgivning.

Om beslut innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953: 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet eller lagen
(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, delges beslutet den som föreläggandet
avser på samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser

21 §

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får
uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.

22 §

Fråga om utdömande av vite enligt 18 § prövas av marknadsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 mars 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 26 februari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 februari 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om marknadsråd m.m., 2) lag om ändring i lagen (1953: 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Helga Rossipal.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om marknadsråd m. m.

3 §

Paragrafen upptager de grundläggande bestämmelserna om marknadsrådets
sammansättning. De innebär att rådet skall bestå av ordförande, vice
ordförande och åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter.
Avsikten är att av de särskilda ledamöterna den ene skall tjänstgöra vid
handläggningen av ärenden om konkurrensbegränsning och den andre vid
handläggningen av ärenden om otillbörlig marknadsföring. Emellertid torde
rådet undantagsvis komma att handlägga också ärenden, som enligt sin beskaffenhet
inte kan hänföras vare sig till konkurrensbegränsningsärenden
eller till ärenden om otillbörlig marknadsföring, t. ex. remisser av mera
allmän natur, ärenden rörande rådets egna arbetsförhållanden, personalärenden
m. fl. Är sådana ärenden av den natur att de bör avgöras av rådet
i dess helhet lärer rådet vid behandlingen av dem böra anses bestå av samtliga
tio ledamöter. För klarhetens skull bör i ett särskilt stadgande närmare
anges rådets sammansättning vid behandlingen av ärenden om konkurrensbegränsning
och ärenden om otillbörlig marknadsföring. Lämpligen
synes ett sådant stadgande kunna upptagas i ett nytt andra stycke i 3 §
med följande lydelse: Av de två särskilda ledamöterna deltager vid handläggning
av ärenden om konkurrensbegränsning endast den som utsetts för
sådana ärenden och vid handläggning av ärenden om otillbörlig marknadsföring
endast den som utsetts för sådana ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 191

4 §

Uppenbarligen är avsikten att när ordföranden inte deltager i ett sammanträde
med marknadsrådet hans plats skall intagas av vice ordföranden
samt dennes plats av en av hans ersättare. Några regler har inte såsom i
3 § sista stycket lagen om arbetsdomstol upptagits om vilken av vice ordförandens
ersättare som skall upprätthålla ordförandebefattningen om både
ordföranden och vice ordföranden är förhindrade att tjänstgöra. Lagrådet
utgår från att — om motsvarighet till regeln i nämnda lag icke upptages
i förevarande lag — i dylikt fall särskilt förordnande kommer att meddelas
för ordförandebefattningens upprätthållande, lämpligen för någon av vice
ordförandens ersättare (jfr prop. 1953: 103 s. 283).

6 §

Med hänsyn till betydelsen av marknadsrådets uppgifter bör av principiella
skäl i själva lagen upptagas bestämmelse om att ledamöter och ersättare
utses för viss tid, medan föreskrifter om mandattidens längd kan
intagas i instruktionen.

11 §

Av samma skäl som anförts vid 6 § angående marknadsrådets ledamöter
och ersättare bör i själva lagen införas bestämmelser om att ombudsmännen
skall utses för viss tid.

20 §

I andra stycket av förevarande paragraf har föreslagits bestämmelser av
innebörd att, om beslut innefattar vitesföreläggande enligt konkurrensbegränsningslagen
eller lagen om otillbörlig marknadsföring, beslutet skall
delges den, som föreläggandet avser, på samma sätt som gäller beträffande
stämning i tvistemål, varvid förutsättes att förslaget till delgivningslag genomföres.
Ur saklig synpunkt finner lagrådet inte anledning till anmärkning
häremot. Emellertid vill lagrådet beträffande utformningen av föreskriften
förorda, att den ges en sådan avfattning att dess innehåll framgår
utan den omgång som en hänvisning till bestämmelserna om delgivning av
stämning i tvistemål innebär. Förslagsvis skulle stadgandet kunna ges lydelsen:
Delgivning av beslut, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
eller lagen om otillbörlig marknadsföring får ej ske enligt 12 § delgivningslagen,
med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest
håller sig undan.

Förslaget till lag om ändring i lagen om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

192

Kimgl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 mars
1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtanden över
dels förslagen till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor,

dels förslagen till

6) lag om marknadsråd m. m.,

7) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtanden och anför.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 1, 4 och 11 §§ lagen om otillbörlig
marknadsföring torde böra godtas. Jag har inte något att erinra mot
vad lagrådet anför i fråga om 3 §. Vad beträffar 5 § påpekar lagrådet att
regeln i första stycket har verkningar som i vissa fall sträcker sig något
längre än det i remissprotokollet angivna syftet, vilket är att förhindra
dubbla påföljder. Bl. a. framhålls att den föreslagna regeln leder till att
medverkan till en straffbelagd handling inte kan bestraffas i sådana fall
då gärningsmannen överträder ett mot honom gällande vitesförbud. Med
hänsyn till vad lagrådet sålunda har anfört vill jag förorda att bestämmelsen
ges en sådan formulering att straffriheten inte kommer att gälla annan
än den mot vilken vitesförbudet är riktat.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Med anledning av förslagen om upphävande av 1913 och 1914 års lagar
om oriktiga ursprungsbeteckningar ifrågasätter lagrådet om Sveriges internationella
förpliktelser enligt Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen
blir helt uppfyllda genom enbart den föreslagna lagen om otillbörlig
marknadsföring. Lagrådet föreslår att denna lag kompletteras med en bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj:t att med avseende på främmande stat
meddela förordnande av innebörd att 1, 2 och 11 §§ i lagen skall kunna tilllämpas
i fråga om vara som är försedd med oriktig ursprungsbeteckning,
även om inte alla i lagtexten angivna förutsättningar i övrigt för paragrafernas
tillämplighet är uppfyllda. Jag har förståelse för lagrådets betänkligheter
mot det remitterade förslaget på denna punkt. Jag kan därför ansluta
mig till tanken att i lagen om otillbörlig marknadsföring ta in en särskild
bestämmelse om oriktiga ursprungsbeteckningar. Det synes mig emellertid
tillräckligt för uppfyllande av konventionsförpliktelserna om bestämmelsen
anknyter till reglerna i 11 § om ändring eller utplånande av den oriktiga
beteckningen, förstörande av varan och beslag på denna. Dessutom behövs
en särskild regel om talerätt. Ansökan om åtgärd som avses med den
särskilda bestämmelsen bör sålunda få göras antingen av åklagare eller, i
andra hand, av någon som driver rörelse med vara av samma slag som den
vara ansökningen avser.

Den ändring lagrådet föreslår i övergångsbestämmelserna till lagen om
upphävande av 1913 års lag torde böra vidtas.

Beträffande 3 § lagen om marknadsråd påpekar lagrådet att marknadsrådet
kan komma att handlägga ärenden som inte kan hänföras vare sig till
konkurrensbegränsningsärenden eller till ärenden om otillbörlig marknadsföring
samt att, om sådana ärenden anses böra avgöras av marknadsrådet
i dess helhet, detta då bör bestå av samtliga tio ledamöter. Enligt lagrådet
bör för klarhetens skull särskilt anges rådets sammansättning vid behandling
av ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om otillbörlig
marknadsföring. Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning och förordar
att ett förtydligande sker i det berörda hänseendet i ett nytt andra stycke
i 9 §. Vad lagrådet anfört under 4 § bör enligt min mening inte föranleda
att i lagen om marknadsråd tas in någon motsvarighet till den nämnda bestämmelsen
i lagen om arbetsdomstol. Jag anser det dock vara lämpligt att
när ersättare utses för vice ordföranden någon av dem ges särskilt förordnande
att upprätthålla ordförandebefattningen vid förfall för ordföranden
och vice ordföranden. Jag biträder vad lagrådet anfört beträffande 6 och
11 §§. Den av lagrådet föreslagna ändringen i 20 § torde också böra godtas.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar
vidtas i några av de remitterade förslagen.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
anta dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,
dels det vid statsrådsprotokollet den 13 februari 1970 fogade förslaget till

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8) lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970 195

Innehålls! ör teckning

Sid.

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Lagförslag........................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 oktober 1969....................... 17

1 Inledning.......................................................... 17

2 Gällande ordning.................................................... 19

2.1 Lagstiftning.................................................... 19

2.2 Internationella konventionsregler.................................. 23

2.3 Utomrättsliga normer och självsanering inom näringslivet............ 24

2.4 Reklamutredningens undersökning av reklamens vederhäftighet....... 26

3 Utredningen........................................................ 27

3.1 Allmänna synpunkter............................................ 27

3.2 Generalklausulen................................................ 28

3.3 Vilseledande reklam m. m......................................... 32

3.4 Påföljder, talerätt m. m........................................... 35

4 Remissyttrandena................................................... 38

4.1 Allmänna synpunkter............................................ 38

4.2 Generalklausulen................................................ 40

4.3 Vilseledande reklam m. m......................................... 47

4.4 Påföljder, talerätt m. m........................................... 52

5 Departementschefen................................................. 55

5.1 Lagstiftningsärendets bakgrund, avgränsning och allmänna uppläggning 55

5.2 Huvudinnehållet i en ny lag om otillbörlig marknadsföring............ 63

5.2.1 Generalklausulen........................................... 63

5.2.2 Särskilda straffbestämmelser................................. 78

5.2.3 Ärendenas handläggning.................................... 83

5.3 Förslagets förenlighet med Pariskonventionen....................... 86

6 Upprättade lagförslag............................................... 86

7 Specialmotivering................................................... 87

7.1 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring...................... 87

7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken......................... 103

7.3 Förslagen om upphävande av lagstiftningen om oriktig geografisk ursprungsbeteckning
m. m.......................................... 103

7.3.1 Gällande rätt............................................. 103

7.3.2 Internationella konventioner................................ 105

7.3.3 Utredningen.............................................. 106

7.3.4 Remissyttrandena ......................................... 108

7.3.5 Departementschefen ....................................... 110

8 Hemställan........................................................ 112

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Sid.

Utredningens lagförslag................................................ 113

Grundregler för reklam................................................ 117

De remitterade förslagen............................................... 126

Utdrag av lagrådets protokoll den 30 december 1969...................... 129

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 februari 1970....................... 140

1 Inledning.......................................................... 140

2 Gällande ordning.................................................... 142

2.1 Lagstiftning.................................................... 142

2.2 Självsanering inom näringslivet................................... 145

3 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring......................... 147

4 Departementspromemorian........................................... 149

4.1 Allmänna synpunkter............................................ 149

4.2 Marknadsrådet.................................................. 151

4.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen......... 154

5 Remissyttrandena................................................... 155

5.1 Allmänna synpunkter............................................ 155

5.2 Marknadsrådet.................................................. 157

5.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen......... 161

6 Departementschefen................................................. 161

6.1 Allmänna synpunkter............................................ 161

6.2 Marknadsrådet.................................................. 163

6.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen......... 169

6.4 Följdändringar i annan lagstiftning................................ 170

7 Lagförslag......................................................... 171

8 Specialmotivering................................................... 171

8.1 Förslaget till lag om marknadsråd m. m............................ 171

8.2 Förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen.......... 180

8.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen........................ 181

9 Hemställan......................................................... 181

Promemorians lagförslag............................................... 182

De remitterade förslagen............................................... 186

Utdrag av lagrådets protokoll den 10 mars 1970.......................... 190

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 marsl970.......................... 192

ESSELTE TRYCK, STHLH 70
914601