Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Nr 5

Kungl. Majrts proposition till riksdagen med förslag till allmän
arbetstidslag, m. m., given Stockholms slott den 19 december
1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning om en generell förkortning av arbetstiden
från 42V2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen skall ske i två lika
stora etapper den 1 januari 1971 resp. den 1 januari 1973. Därmed blir 40-timmarsveckan en realitet fr. o. in. 1973.

Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbetstidslag.
Den nya lagen ersätter lagen om arbetstidens begränsning (den s. k.
allmänna arbetstidslagen), lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln
och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Den skall i
princip omfatta alla arbetstagare, vilket innebär att lagstiftning om arbetstiden
införs som en nyhet för omkring hälften av det totala antalet arbetstagare
i landet. Bl. a. kommer statligt arbete, arbete inom sjukvård och
socialvård samt kontorsarbete att föras in under lagstiftningen.

Den ordinarie arbetstiden skall enligt huvudregeln i lagförslaget utgöra
högst 40 timmar i veckan. Under vissa omständigheter skall arbetstiden
kunna beräknas med utgångspunkt i att den under en period av högst fyra
veckor inte får överstiga 40 timmar per vecka i genomsnitt. Liksom enligt

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

gällande lagar skall avsteg kunna göras genom överenskommelse i kollektivavtal
mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Bl. a. för att göra det möjligt att inordna vissa statliga och kommunala
verksamhetsgrenar under lagstiftningen upptas i lagförslaget regler om
jourtid. Därmed avses tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande
på arbetsstället för att när behov uppkommer utföra arbete. Maximum
för jourtiden har satts till 48 timmar under fyra veckor eller 50 timmar per
kalendermånad. På samma sätt som när det gäller den ordinarie arbetstiden
skall reglerna om jourtid vara dispositiva.

Övertid skall enligt förslaget liksom hittills betraktas som ett extraordinärt
inslag. Övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning återkommer till stor
del oförändrade i lagförslaget. Lagens normer för s. k. allmän övertid och
övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dock bli snävare än i
gällande lagstiftning. Allmän övertid skall få tas ut med 150 timmar per år
mot f. n. 200 timmar. Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skall
kunna tas ut med sex timmar i veckan mot nu sju timmar. Vidare öppnas
möjlighet för arbetsmarknadsparterna att i kollektivavtal komma överens
om avvikelse från lagens begränsningar för den allmänna övertiden.

Den nya arbetstidslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Den
särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete i bagerier (den s. k.
bagerilagen) föreslås bli upphävd vid utgången av juni 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

1) Förslag
till

Allmän arbetstidslag
Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 och 3 §§, tillämpning
på varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares
räkning.

2 §

Från lagens tillämpning undantages

a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
hur arbetet är anordnat,

b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning eller annars av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter
har särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende,

c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt

e) skeppstjänst, dock att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
kan förordna att lagen skall tillämpas på skeppstjänst beträffande
vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen (1970: 00) icke skall gälla.

3 §

Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämpning
göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen
(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet
på arbetstagare, vilken sysselsattes i arbete som avses med avtalet,
även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av
annat tillämpligt kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ordinarie arbetstid och jourtid

4 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster
ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i
övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid
av högst fyra veckor.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tilllämpas
för arbetsstället.

5 §

Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare
står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer
utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar
under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad.
Som jourtid anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens
räkning.

6 §

Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom
kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant
kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora
flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda
skäl föreligger.

Övertid

8 §

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för
sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas
ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant
arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av
arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver
denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.
Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i
betalt brev.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid
får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

9 §

Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste utföras
före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall
kunna fortgå utan liinder, får övertid tagas ut med högst 6 timmar i veckan
eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av
fyra veckor.

10 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 och
9 §§ tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar
under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår.

När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare
övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras
genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om
sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmänna bestämmelser

U §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvisningar
av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom
annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig
organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats
med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess
överinseende och ledning, av yrkesinspektionens tjänstemän och kommunala
tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives
om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen.

13 §

I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen
av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den
omfattning och i den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda ledamöter,
utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får
talan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

14 §

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter
eller fängelse i högst ett år. Gäller brottet annat än förhållande av betydelse
för landets försvar, får allmänt åtal väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 §

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare
till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd
av lagen dömes till böter.

Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga
vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 §
dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen
(1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281),
arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947:
216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbetstiden
för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande tiden
för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upphöra
att gälla vid utgången av juni 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 november
1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om en ny allmän
arbetstidslag in. m. och anför.

1963 års arbetstidskommitté1 har avlämnat ett betänkande kallat Allmän
arbetstidslag (SOU 1968: 66). I betänkandet läggs fram förslag till en generell
förkortning av arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Vidare
föreslås att en ny allmän arbetstidslag skall ersätta den gällande allmänna
arbetstidslagen och de särskilda arbetstidslagar, som finns för lantarbete,
detaljhandel samt hotell-, restaurang- och kaférörelse. Nuvarande specialreglering
angående arbetstidens förläggning i bageri- och konditorinäringen
föreslås slopad. Förslag läggs också fram rörande en helgdagsreform.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, socialstyrelsen,
kommerskollegium, statens avtalsverk, statens brandinspektion,
överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, chefen för arméstaben,
chefen för marinstaben, chefen för flygstaben, försvarets fabriksverk, generaltullstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, postverket, televerket, statens vattenfallsverk,
statens vägverk, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens
järnvägar (SJ), luftfartsverket, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, konjunkturinstitutet, ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor (NO), ILO-kommittén, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Örebro och Västerbottens
län, domkapitlen i Göteborgs, Härnösands, Karlstads, Linköpings, Luleå,
Lunds, Skara, Stockholms, Strängnäs, Uppsala, Visby, Västerås och Växjö
stift, svenska kyrkans diakoninämnd, Svenska landstingsförbundet, Sven -

1 Ledamöter förste vice talmannen Axel Strand, ordf., riksdagsledamöterna Brita Elmén,
Arvid Enarsson och David Gomér, förbundsordföranden Gunnar Hallström, planeringschefen
Erik Höök, direktörerna Gunnar Larsson och Gunnar Nordholm, kanslichefen Olof Schärman
och Landsorganisationens i Sverige dåvarande andre ordförande Edvard Vilhelmsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ska kommunförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Föreningen
skogsbrukets arbetsgivare, Sveriges kooperativa och allmännyttiga
bostadsföretags förhandlingsorganisation (K.A.B.), Apotekarsocieteten, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Sveriges centrala
restaurang aktiebolag, Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska
företagares riksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF),
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges farmacevtförbund och Svenska barnm or skeförbundet.
Flera remissinstanser har bilagt av dem inhämtade yttranden.
Sålunda har kommerskollegium bifogat yttranden från Stockholms handelskammare,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Skånes
handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län,
Gotlands handelskammare samt handelskamrarna i Göteborg, Borås och
Karlstad, SAF yttranden från Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet
och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger, SHIO yttranden
från Sveriges bageriidkareförening, Svenska frisörföreningen, Sveriges
konditor-förening och Motorbranschens riksförbund, samt LO yttranden
från statstjänarkartellen och tjugotvå till LO anslutna förbund.

Frågan om en ny sj öarbetstidslagstiftning kommer senare denna dag att
anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet på grundval av ett av
1964 års sjöarbetstidsutredning framlagt betänkande (SOU 1969:3). Hembiträdeslagstiftningen
har också behandlats av en särskild utredning. Ett av
denna utredning avlämnat betänkande (SOU 1968: 67) med förslag till lag
om arbetstid m. m. i husligt arbete har remissbehandlats och bereds f. n. i
socialdepartementet.

Gällande bestämmelser

Grundläggande regler om arbetstiden finns i 1930 års lag om arbetstidens
begränsning. För vissa verksamhetsområden finns regler i särskilda
arbetstidslagar. Dessa utgörs av lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,
arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen.
Arbetstidsbestämmelser förekommer också i bl. a. arbetarskyddslagen,
hembiträdeslagen samt lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Med hänsyn till att sjöarbetstids- och hembiträdeslagstiftningen kommer
att behandlas särskilt lämnas i det följande inte någon redogörelse för dessa
lagstiftningsområden.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Allmänna arbetstidslagen

Lagen (1930: 138) om arbetstidens begränsning (ändrad senast 1966:
616) — här benämnd allmänna arbetstidslagen — är tillämplig på varje
rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, om för arbetsgivarens
räkning i regel används flera än fyra arbetare (1 § första stycket).
Genom lagens anknytning till begreppen rörelse eller företag faller husligt
arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utanför lagens tillämpning.
Vidare faller genom föreskriften om visst minsta antal arbetare samtliga
småföretag, dvs. företag med mindre än fem regelbundet anställda arbetare,
utanför lagen. Det är därvid att märka att vid lagens tillämpning
skall såsom arbetare icke räknas medlem av arbetsgivarens familj, verkmästare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare
eller därmed jämställd person, kontor svaktmästare eller annat underordnat
kontorsbiträde (2 §). Sin främsta betydelse har denna bestämmelse
därigenom att arbete som utförs av sådana personer, i huvudsak
överordnade befattningshavare samt kontors- och förvaltningspersonal,
helt undantas från lagstiftningens tillämpning.

Från lagens tillämpning undantas vidare enligt direkt föreskrift i 1 § andra
stycket vissa slag av arbete, nämligen

a) arbete som utförs i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande
(s. k. okontrollerbart arbete),

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas
till bestämda tider,

c) arbete som bedrivs av staten,

d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet inte är att hänföra
till skogsarbete,

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

h) arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän
trafik, samt

i) arbete som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans
bostad.

Dessutom undantas följande slag av arbete, vilka i princip regleras av
specialarbetstidslagar:

j) skeppstjänst som omnämns i sjöarbetstidslagen,

k) jordbruk med binäringar, vilka inte bedrivs såsom självständiga förelag,
byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binäringar, samt trädgårdsskötsel
och djurskötsel även i de fall då arbetet bedrivs som självständiga
företag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 11

l) arbete på vilket arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,
samt

m) arbete på vilket arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer
äger tillämpning.

Frågor som gäller huruvida visst arbete är hänför ligt under lagen eller
huruvida viss arbetstagare är att räkna som arbetare enligt lagen avgörs av
arbetarskyddsstyrelsen (3 §). Motsvarande bestämmelse finns i specialarbetstidslagarna.

Den ordinarie arbetstiden får enligt huvudstadgandet i 4 § inte överstiga
42 timmar 30 minuter under en begränsningsperiod av en vecka och inte
heller nio timmar per dygn, raster oräknade. Undantag görs för arbete som
bedrivs med regelbunden skiftindelning. Arbetstiden får vid sådant arbete
förläggas på annat sätt under villkor att den under en begränsningsperiod
av högst tre veckor inte överstiger i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan.
Någon dygnsmaximering av arbetstiden förekommer inte i detta fall.
Bestämmelsen innebär inte något avsteg från principen om 42V2 timmars
arbetsvecka utan endast en utsträckning av begränsningsperioden från en
till tre veckor. Vecka räknas fr. o. m. måndag eller annan dag som tillämpas
på arbetsstället.

Reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning är på visst sätt dispositiva.
Genom kollektivavtal som på arbetarsidan sluts eller godkänns av
huvudorganisation kan överenskommelse träffas om längre veckoarbetstid,
längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än vad lagen föreskriver.
Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa
avtalet även på arbetare, som inte är medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetarsidan men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.
Undantag görs dock för arbetare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal
(4a§).

Från reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan arbetarskyddsstyrelsen
bevilja dispens. Beslut om utsträckt vecko- eller dygnsarbetstid
kräver antingen att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtyckt
till dispensen eller att andra särskilda skäl föreligger. Beslut om förlängd
begränsningsperiod till högst tolv månader kan meddelas utan att någon
av dessa förutsättningar föreligger (5 §).

Arbetsgivaren får under särskilda villkor använda arbetare till arbete på
övertid.

I 6 § lämnas arbetsgivaren rätt att ta ut övertid för no dfalls arbete. Har en
natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som inte kunnat förutses,
vållat avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för
sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom får övertid för nödfallsarbete
tas ut utan inskränkning till visst antal timmar. Anmälan skall
göras till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete, dess anledning, omfattning
och varaktighet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får inte

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

fortsättas utöver denna tid utan att tillstånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

För sådana förberedelse- eller av slutnings arbeten som för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden,
får arbetare, som fyllt 18 år, användas på övertid under högst sju
timmar i veckan. Någon begränsning per dygn är inte föreskriven. Alla sju
timmarna kan alltså tas ut på samma dag (7 § 1 mom.).

Utöver dessa båda former av övertid får arbetare, som fyllt 18 år, åläggas
övertid, s. k. allmän övertid, då arbetsgivaren finner det påkallat med hänsyn
till något särskilt förhållande. Sådan övertid får uppgå till högst 48 timmar
under loppet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår.
Inom dessa begränsningsperioder får övertiden tas ut utan hänsyn till särskilt
dygns- eller veckoinaximum (7 § 2 mom.).

Tillstånd till ytterligare övertid, s. k. extra övertid, kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen
med högst 150 timmar under ett kalenderår. Sådant tillstånd
kräver att övertiden är påkallad av trängande behov (7 § 3 mom.).

Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men ej 18
år, får användas till övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 mom.). Någon
skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete — frånsett nödfallsarbete
— föreskrivs inte i lagen. I detta avseende gäller vad parterna kommit överens
om. Arbetsgivare har dock ålagts skyldighet att tillse att arbetare inte
utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 § 5 inom.).
Enligt 8 § har arbetsgivare skyldighet att föra anteckning om övertid i särskild
journal. Denna skall vara tillgänglig för arbetarna.

Lagen avslutas med en avdelning som upptar vissa allmänna bestämmelser,
bl. a. om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandling av
ärenden rörande tillämpningen av lagen (9 §).

I 10 § stadgas att Kungl. Maj :t, då tillämpning av lagen skulle medföra
sådana svårigheter för visst arbete eller företag att dess fortsatta bedrivande
äventyras, får på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess
hörande medgiva undantag från lagens tillämpning.

Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionens befattningshavare
(11 §).

Överträdelse av lagen eller av någon föreskrift som meddelats med stöd
av lagen straffas med böter. Ansvaret drabbar som regel arbetsgivaren men
kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Lantarbetstidslagen

Lantarbetstidslagen (1948:281) (ändrad senast 1966:617) gäller för
jordbruk med binäringar, som inte bedrivs som självständiga företag, byggnadsarbete
för jordbruk eller dess binäring samt trädgårdsskötsel, som bedrivs
som självständigt företag, allt under förutsättning att minst en arbetare
i regel sysselsätts av arbetsgivaren (1 § första stycket). Företag, i vilka

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

endast tillfälligtvis anställd arbetskraft används, faller utanför lagen. Detsamma
gör djurskötsel bedriven som självständigt företag trots att sådant
företag undantagits från allmänna arbetstidslagens tillämpning. Såsom arbetare
skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, lantbruksinspektor
eller annan befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller
annat kontorsbiträde (2 §).

Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag
av arbete:

a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) kolning i mila,

c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptagning
av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa
arbeten utförs på ackord,

d) husligt arbete,

e) arbete som bedrivs av staten, samt

f) arbete på vilket arbetstidslagen för detaljhandeln är tillämplig.

Samtliga undantag, bortsett från vissa delar av punkten c), överensstämmer
med undantag i allmänna arbetstidslagen.

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter per
arbetsvecka, raster oräknade. Denna huvudregel kompletteras med en föreskrift
som medger utsträckning av arbetstiden till 45 timmar i veckan under
förutsättning att arbetstiden under en tidrymd av högst tolv månader stannar
vid i genomsnitt 42 timmar 30 minuter i veckan. Med arbetsvecka förstås
tiden fr. o. m. måndag t. o. m. söndag. Dygnsinaximum är fastställt till
tio timmar (4 §).

Från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan avsteg
göras antingen genom kollektivavtal eller genom dispens av arbetarskyddsstyrelsen
på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstidslagen
(4 a och 5 §§).

Övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande
regler i allmänna arbetstidslagen. Som nödfallsarbete räknas även arbete
som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Vid
sådant arbete är arbetsgivaren befriad från skyldigheten att göra anmälan
eller ansökan till arbetarskyddsstyrelsen. S. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln
jämställs med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Den allmänna
övertiden begränsas till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader
i följd samt till 48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgivaren
föredrar en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under en kalendermånad.
Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd
av tolv månader i följd. Något förbud att använda arbetare under 18 år till
övertidsarbete finns inte (6—8 §§).

I fråga om de allmänna bestämmelserna — arbetarskyddsstyrelsens sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

mansättning (9 §), Kungl. Maj :ts undantagsrätt (10 §), tillsyn över lagens
efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse (12 och 13 §§) — är reglerna
i lantarbetstidslagen i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstidslagens
motsvarande bestämmelser. Kungl. Maj :ts undantagsrätt är dock
utvidgad att avse jämväl det fall då tillämpningen av lagen skulle medföra
särskilda svårigheter inom viss del av riket.

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln (ändrad senast 1966:618)
— i fortsättningen kallad detaljhandelslagen — är tillämplig på rörelse som
avser detaljhandel eller som bedrivs i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé
eller badinrättning (1 § första stycket). Lagen gäller oberoende av antalet
anställda och oberoende av om arbetskraft används endast tillfälligtvis. Lagen
har inte tillämpning på arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens
familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning
eller farmacevt på apotek (2 §). Till skillnad från övriga arbetstidslagar
görs inte något särskilt undantag för kontorspersonal.

Från lagens tillämpning undantas enligt 1 § andra stycket följande slag
av arbete:

a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas
till bestämda tider,

c) arbete som handelsresande eller platsförsäljare,

d) arbete som bedrivs av staten,

e) husligt arbete,

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som
är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att
arbetstagaren uteslutande sysselsätts med detta arbete eller endast undantagsvis
deltar i arbete, på vilket lagen äger tillämpning, samt

g) arbete på vilket sjöarbetstidslagen har tillämpning.

Frånsett undantaget under c) överensstämmer undantagen med sådana
som finns i allmänna arbetstidslagen.

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 42 timmar 30 minuter i veckan
och tio timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i
regel inte flera än en arbetstagare används får dock — under förutsättning
att veckomaximum inte överskrids — dygnsmaximum under högst två av
veckans dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljningsställe,
som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i
stället för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar
per dygn och 42 timmar 30 minuter i veckan i genomsnitt för två veckor i
följd. Vecka räknas fr. o. in. måndag eller annan dag som tillämpas på arbetsstället
(4 §). Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

regler som är identiska med dem i allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§).

Bestämmelserna om övertid är i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen.
Med förberedelse- eller avslutningsarbeten jämställer detaljhandelslagen
dock arbete för betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,
rakstuga, friser salong, fotografiateljé eller badinrättning befinner
sig i lokalen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten är liksom
i allmänna arbetstidslagen maximerad till sju timmar i veckan. Detaljhandelslagen
föreskriver den ytterligare begränsningen att sådan övertid
inte får tas ut med mer än en och en halv timme per dygn. Vidare gäller att
ordinarie arbetstid och övertid av detta slag inte får utan tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen
tillhopa överstiga tio timmar på ett dygn. Något hinder
mot att använda arbetstagare under 18 år till arbete på övertid uppställer
detaljhandelslagen däremot inte (6, 7 och 10 §§).

Till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller detaljhandelslagen vissa
bestämmelser om ersättning för arbete på övertid och om raster. Arbetsgivaren
åläggs sålunda skyldighet att utge särskild ersättning för övertidsarbete.
Sådan ersättning får bytas ut mot ledighet på ordinarie arbetstid om
arbetsgivare och arbetstagare är ense därom (8 §). Beträffande raster lämnas
följande föreskrifter. Om arbetstagare utför arbete under minst sex timmar
av dygnet, skall arbetet avbrytas av en sammanhängande rast om minst
en timme. År arbetsgivaren och arbetstagaren överens kan en sådan rast bytas
ut mot två raster om sammanlagt minst en timme 15 minuter. På dag
före sön- och helgdag samt på arbetsställe, där i regel inte flera än en arbetstagare
används, får rasttiden inskränkas till 30 minuter. Arbetarskyddsstyrelsen
kan medge undantag (9 §).

De allmänna bestämmelserna i detaljhandelslagen överensstämmer med
motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :ts undantagsrätt
är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen.

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Arbetstidslagen (1947:216) för hotell, restauranger och kaféer (ändrad
senast 1966: 619) — i fortsättningen kallad hotellagen — är tillämplig på
hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i omedelbar anslutning därtill utövad
verksamhet av annat slag, vilken inte bedrivs som självständigt företag.
Liksom i detaljhandelslagen uppställs inget krav på visst antal arbetstagare
eller regelbundenhet i anställningen (1 § första stycket). Såsom arbetstagare
skall inte räknas medlem av arbetsgivarens familj, företagsledare, personalchef
eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare
eller annat kontor sbiträde (2 §).

Från lagens tillämpning undantas följande slag av arbete (1 § andra stycket)
:

a) arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses ankomma
på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

b) arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte kan förläggas
till bestämda tider,

c) arbete som bedrivs av staten,

d) arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) arbete på vilket detaljhandelslagen äger tillämpning, samt

f) skeppstjänst.

Samtliga undantag återfinns i allmänna arbetstidslagen.

I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får använda
arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll
oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger i genomsnitt
42 timmar 30 minuter i veckan. Arbetstiden får under en tidrymd
av 24 timmar, räknade från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma
tid följande dag, inte överstiga elva timmar. Vecka räknas fr. o. m. måndag
eller annan dag som tillämpas för arbetsstället (4 §). Från dessa regler
kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som enligt
övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§).

Övertid för nödfallsarbete och extra övertid får tas ut enligt samma regler
som i allmänna arbetstidslagen. Övriga övertidsregler skiljer sig däremot
något från motsvarande bestämmelser i denna lag. Sålunda jämställer hotellagen
— i likhet med detaljhandelslagen — betjäning av gäster som vid
serveringens upphörande befinner sig inom det för serveringen avsedda området
med förberedelse- eller avslutningsarbeten. Övertid för arbete av detta
slag får tas ut med högst 21 timmar under loppet av tre veckor. Under en
24-timmarsperiod från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma
tid påföljande dag får övertid av detta slag uppgå till högst en och en halv
timme. Allmän övertid får på samma villkor som i allmänna arbetstidslagen
förekomma med högst 200 timmar under ett kalenderår och högst 36 timmar
under loppet av tre veckor. Till arbete på allmän och extra övertid får
inte användas arbetstagare under 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock
bevilja dispens för den som fyllt 16 år (6 och 7 §§).

De allmänna bestämmelserna i hotellagen överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i allmänna arbetstidslagen. Kungl. Maj :ts undantagsrätt
är dock utformad på samma sätt som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen.

Arbetar skyddslagen

Arbetarskyddslagen (1949: 1) (ändrad senast 1967: 461) har ett betydligt
vidsträcktare tillämpningsområde än arbetstidslagarna. Den gäller i princip
för varje verksamhet, i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares
räkning. Lagen gäller dessutom för elever vid vissa yrkesskolor, för
personer intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga, då de utför
yrkesarbete. Från lagens tillämpning undantas arbete som utförs under så -

Kungl Maj:ts proposition nr 5 år 1970

dana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande, visst arbete av arbetsgivarens familjemedlemmar,
arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll samt skeppstjänst.

Enligt lagens huvudregel i 7 § åligger det arbetsgivaren att iaktta allt som
med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs,
samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för
arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagare ådrar sig
ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Denna bestämmelse får betydelse
i arbetstidshänseende såtillvida som arbetsgivaren måste tillse att arbetstagare
inte utsätts för hälsorisk genom alltför stora arbetstidsuttag.

I lagens tredje kapitel lämnas särskilda bestämmelser om arbetstiden och
dess förläggning.

Då arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet
avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig
varaktighet. Då det med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena
i övrigt är oundgängligen påkallat, får rasten bytas ut mot ledighet för intagande
av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet (17 §).
Om arbetet på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller
till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest är
särskilt påfrestande, skall arbetstagare under arbetstiden beredas lämpliga
arbetspauser (18 §).

Arbetstagare skall åtnjuta behövlig ledighet för nattvila. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 24 och 5. Avvikelse får ske om visst arbete
med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet
måste fortgå även nattetid. Likaså får nödfallsarbete fortgå på tid
mellan klockan 24 och 5. Bestämmelsen om nattvila gäller inte arbetstagare
i överordnad ställning (19 §). Dispens från nattarbetsförbudet kan meddelas
av arbetarskyddsstyrelsen när särskilda skäl föreligger eller då det stora flertalet
av de berörda arbetstagarna finner dispensen önskvärd och ohälsa eller
överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §).

Utöver nattvila skall arbetstagare beredas veckovila. För varje period om
sju dagar skall arbetstagare, om inte särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar
undantag, ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Sådan
veckovila skall företrädesvis förläggas till söndag och till samma tider för
alla anställda vid ett och samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan
meddela dispens från bestämmelsen (21 §).

Ytterligare regler om arbetstiden lämnas i arbetarskyddslagens fjärde kapitel,
som gäller minderårigas användande i arbete. Med minderårig avses
den som inte fyllt 18 år. Arbetstiden för minderårig arbetstagare får inte
överstiga tio timmar om dygnet och 54 timmar i veckan. Från denna absoluta
gräns görs undantag för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen kan
också medge dispens under kortare tid, då detta i särskilt fall är nödvändigt
(31 §). Minderårig skall ha oavbruten ledighet för nattvila under minst elva

2—Eihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

timmar varje dygn. I denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den minderårige
inte fyllt 16 år, tiden mellan klockan 19 och 6 samt i andra fall tiden
mellan klockan 22 och 5. Undantag görs för nödfallsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen
har möjlighet att bevilja dispens (33 §).

Bagerilagen

Arbetstid och arbetsförhållanden i bagerier och konditorier regleras, förutom
av arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, av lagen (1930: 139)
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och
konditoriarbete (ändrad senast 1959:298). Bagerilagen bygger på en ILOkonvention
nr 20 angående förbud mot nattarbete i bagerier. Konventionen
antogs år 1925 och ratificerades av Sverige år 1940.

Bagerilagens huvudstadgande i 1 § innehåller förbud mot arbete för tillverkning
av bageri- eller konditorivaror på sön- och helgdag samt mellan
klockan 20 och 6 på vardag. Förbudet gäller såväl arbetstagare som arbetsgivare
men avser inte tillverkning för eget hushåll. Sedan 1959 undantas
också tillverkning av spis- eller knäckebröd, kex eller annat därmed jämförligt
bakverk.

Med arbete för tillverkning avses varje verksamhet, som ingår såsom ett
nödvändigt led i produktionsprocessen. Dit räknas t. ex. uppeldning av ugnar,
framforsling av råvaror till arbetsplatsen inom företaget samt rengöring
av maskiner och redskap. Däremot räknas inte hit transport av råvaror till
företaget, rengöring av lokalerna eller distribution av de färdiga varorna.

I 2 och 3 §§ återfinns åtskilliga undantag från förbuden i 1 §.

Från det generella förbudet för sön- eller helgdagsarbete finns tre undantag.
Enligt 2 § a) gäller att arbete får ske i bageri- eller konditorirörelse för
tillverkning av varor, som framställs utan jäst, under högst tre timmar söneller
helgdag mellan klockan 6 och 18. Undantaget gäller endast konditorivaror
och inte bagerivaror, eftersom dessa alltid måste jäsa. Under samma
tid får enligt 2 § b) bageri- och konditorivaror tillverkas i hotell-, restaurangeller
kaférörelse, om arbetet därmed bedrivs utan samband med bageri- eller
konditorirörelse. Enligt 2 § c) får anrörning, dvs. läggning av surdeg för tillverkning
av sura limpor, utföras på sön- eller helgdagar under högst två timmar
mellan klockan 8 och 20.

Från det generella nattarbetsförbudet stadgas fem undantag. Det viktigaste
undantaget finns i 2 § d), som medger att vissa förberedelsearbeten får utföras
på vardag mellan klockan 4 och 6. Till sådana förberedelsearbeten
hänförs uppeldning av ugnar, deggörning och flyttning av brödämnen till
och från jäsrum.

Enligt 2 § e) får annan än bageri- eller konditoriarbetare utföra uppeldning
när som helst på dygnet. Sådana särskilda ugnseldare förekommer endast
vid de största bagerierna. I 2 § f) lämnas regler som avser natt till lördag
eller helgdagsafton. Under sådan natt får egentligt bageriarbete utföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

redan från klockan 5. Enligt 2 § g) får under natt till vardag, som närmast
föregår två eller flera på varandra följande sön- och helgdagar, utföras förberedelsearbete
mellan klockan 2 och 4 samt annat arbete mellan klockan
3 och 6.

I 3 §, som infördes 1959, medges utsträckt tillverkningstid för arbete som
bedrivs med regelbunden skiftindelning. Nattarbetsförbudet gäller sålunda
inte för sådant arbete vardag mellan klockan 20 och 23.

Dispens från nattarbets- och söndagsarbetsförbudet kan meddelas om särskilt
förhållande påkallar avvikelse (4 § första stycket). I första hand meddelas
dispens av vederbörande yrkesinspektör. Sådan dispens får inte avse
mer än två dygn åt gången och får ej medges mer än tio gånger per år för
samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan medge ytterligare eftergift,
om särskilda skäl föranleder till det.

I 4 § andra stycket medges avvikelse från lagen för nödfallsarbete. Det
krävs att avvikelsen är oundgängligen nödvändig på grund av olyckshändelse
eller annan oförutsedd omständighet och att det inte finns tid att i vanlig
ordning begära dispens. Avvikelse får då ske utan tillstånd men inte för
längre tid än ett dygn åt gången. Företagets innehavare skall ofördröj ligen
anmäla avvikelsen till yrkesinspektören. Tillsyn av lagens efterlevnad utövas
av yrkesinspektionens befattningshavare (5 §). I 6 § stadgas straff för
innehavare av bageri- eller konditorirörelse som bedriver arbete i strid mot
lagen.

Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen

Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas
stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen. Arbetstidskommittén
har med utgångspunkt från uppgifterna i 1965 års folkräkning
sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och därvid
funnit följande. Det totala antalet förvärvsarbetande uppgick vid räkningstillfället
i oktober 1965 till 3 450 000 personer. Av dessa kunde 2 020 000
personer eller 59 % anses falla utanför lagstiftningen, 1 653 000 eller 48 %
på grund av sin yrkesställning som företagare, medhjälpande familjemedlem
eller tjänsteman och 367 000 eller 11 % på grund av lagarnas undantag
för särskilda former av arbeten. Formellt omfattades 1 430 000 personer av
lagstiftningen, vilket motsvarade 41 % av hela den förvärvsarbetande befolkningen,
47 % av totalantalet arbetstagare (summan av arbetare och
tjänstemän) och 72 % av de arbetstagare som är att hänföra till arbetare.

Den omständigheten att stora grupper arbetstagare icke omfattas av lagstiftningen
betyder inte att arbetstiden för dessa grupper är oreglerad. För
arbetstagare utanför arbetstidslagarnas tillämpningsområde finns arbetstidsbestämmelser
i kollektivavtal eller överenskommelser av annat slag. För
arbetstagare bos staten eller kommun, vilka inte får träffa kollektivavtal om
arbetstidens förläggning, finns bestämmelser intagna i tjänstgöringsföre -

Kungl. Maj:is proposition nr 5 år 1970

skrifter och reglementen. Vid utformningen av dessa bestämmelser har lagstiftningen
haft ett normgivande inflytande. Då organisationsprocenten på
den svenska arbetsmarknaden är hög och avtalsreglerna har en betydande
genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde, kan man
slå fast att det helt övervägande antalet arbetstagare i vårt land har sin arbetstid
reglerad i enlighet med lagstiftningens principer.

Även inom sådana verksamhetsområden för vilka arbetstidslagarna formellt
gäller har bestämmelser om arbetstiden införts i kollektivavtal och reglementen.
Dessa bestämmelser syftar dels till att fixera den ordinarie arbetstidens
längd — lagen anger endast en maximigräns — dels till att i detalj
reglera frågan om arbetstidens förläggning.

I praktiken torde så gott som alla arbetstagare i landet beröras av arbetstidsbestämmelser
intagna i avtal eller reglementen. Eftersom lagstiftningen
endast anger vissa huvudprinciper beträffande arbetstidens begränsning,
medan avtalen innehåller den efter varje arbetsställe avpassade och i detalj
ingående regleringen framstår avtalsbestämmelserna för den enskilde arbetstagaren
ofta som mer betydelsefulla än lagstiftningen. Detta förhållande
har accentuerats i och med att lagstiftningen på väsentliga punkter gjorts
dispositiv.

Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens
längd ansluter sig för flertalet arbetstagare till vad arbetstidslagarna i sådant
hänseende maximalt medger. Kortare arbetstider gäller för vissa numerärt
sett tämligen stora grupper. Det övervägande antalet tjänstemän har således
tillförsäkrats arbetstider på genomsnittligt omkring 40 timmar per vecka.
För arbetare sysselsatta under jord i gruvdrift eller anläggningsverksamhet
gäller genomgående en arbetstid av 40 timmar i veckan. Skiftarbetare i kontinuerlig
drift har 42 timmars arbetsvecka. Även andra kategorier har kortare
arbetsvecka än 42V2 timmar. Längre arbetstider än vad lagstiftningen
föreskriver gäller för ett fåtal arbetstagare med relativt speciella uppgifter.
Hit hör arbetstagare i vars tjänstgöring ingår vakt- och passningstjänst, bl. a.
brandpersonal.

När det gäller begränsningsperiodens längd har parterna på arbetsmarknaden
i stor utsträckning utnyttjat möjligheten att träffa överenskommelse
om avsteg från lagarnas föreskrifter. Avtalen syftar ej sällan till en begränsningsperiod
av ett år. Även inom flertalet verksamheter utanför lagstiftningens
tillämpningsområde förekommer längre begränsningsperioder än
den i lagstiftningen medgivna.

I betydande omfattning finns regler om hur arbetstiden skall fördelas på
veckans olika dagar och hur den skall förläggas under dygnet. Femdagarsveckan
är numera kutym för det stora flertalet arbetstagare. Därvid fördelas
arbetstiden genomgående med lika många timmar varje arbetsdag. Oftast
anges vissa klockslag inom vilka det dagliga arbetet skall förläggas. Den
dagliga arbetstidens längd överstiger för dagarbetare i allmänhet inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

timmar. I olika avtal medges dock längre dagliga arbetstider.

Arbetstidslagarnas bestämmelser om arbetstidens längd medger i princip
att 421/2 timmar får tas ut varje vecka oberoende av om det under veckan
inträffar någon helgdag. Sådan s. k. hård arbetsvecka är relativt ovanlig
bland det stora flertalet arbetstagare. I allmänhet följer genom avtal eller
sedvänja att helgdagar liksom söndagar skall vara arbetsfria utan att arbetstiden
övriga dagar i veckan förlängs, s. k. mjuk arbetsvecka. Detta gäller
också för arbete som pågår kontinuerligt. Arbetstagarna tillerkänns därvid
kompensation i form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat. Undantag
görs bl. a. inom kraftverks-, järnbruks- och verkstadsindustrin. Utslagen
på årets arbetsveckor innebär helgledigheten i genomsnitt en minskning av
arbetstiden med ungefär U/2 timme i veckan. Avtal och reglementen innehåller
ofta också regler som innebär att vissa helgdagsaftnar är helt eller delvis
arbetsfria.

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Arbetstidskommittén har åren 1964 och 1966 undersökt arbetstidsförhållandena
i en del länder med vilka Sverige har ett mera betydande handelsutbyte.
Urvalet bär begränsats till sådana länder, som i ekonomiskt, politiskt
och socialt avseende inte alltför starkt skiljer sig från Sverige. Material har
sålunda insamlats beträffande de nordiska länderna, övriga EFTA-länder,
Storbritannien, Schweiz och Österrike (dock ej Portugal), EEC-länderna
Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland
samt Förenta Staterna och Kanada. Även Sovjetunionen har tagits med.

Sammanfattningsvis anför kommittén att arbetstiden i de redovisade länderna
i allmänhet regleras genom lagstiftning kompletterad med bestämmelser
i kollektivavtal. I Danmark och Storbritannien är dock arbetstiden,
Irånsett vissa arbetarskyddsbestämmelser beträffande kvinnor och minderåriga,
uteslutande reglerad genom kollektivavtal.

Flertalet lagar begränsar arbetstiden såväl per dygn som per vecka eller
perioder av veckor. I Frankrike begränsas endast veckoarbetstiden och i
Österrike, Nederländerna och Västtyskland endast dygnsarbetstiden.

Lagstiftningen medger på många håll en längre arbetstid än som i praktiken
tillämpas. Omvänt gäller för vissa länder att lagstiftningens ordinarie
arbetstid regelbundet kompletteras med övertid och att normalarbetstiden
därför ligger över den lagstadgade ordinarie arbetstiden. Detta rör framför
allt länder, som på ett tidigt stadium genomförde lagstiftning om 40 timmars
arbetsvecka, nämligen Frankrike och Förenta Staterna. Även Storbritannien
och i viss mån Västtyskland har ett stort inslag av regelbunden övertid.

Generellt kan sägas att arbetstiden inte annat än undantagsvis överstiger
45 timmar per vecka. Under 1960-talet har en successiv förkortning av arbetstiden
ägt rum i de flesta redovisade länderna. Norge har lagstiftat om

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

421/ä-timmarsvecka och Finland om 40-timmarsvecka. I länder med endast
dygnsarbetstiden reglerad, innebär övergång från sex- till femdagarsvecka
en motsvarande reform. I andra länder har genom överenskommelser kollektivavtalsvägen
successiva förkortningar av arbetstiden genomförts. I viss utsträckning
har dessa förkortningar tagit sikte på 40-timmarsvecka. I den
mån denna arbetstid ännu inte uppnåtts kan en allmän strävan häremot
konstateras. Av betydelse i detta hänseende är vissa av Internationella arbetsorganisationen
(ILO) antagna instrument som syftar till ett genomförande
av 40-timmarsveckan.

Om den ordinarie arbetstidens längd mäts i genomsnitt per vecka under
ett år, måste hänsyn tas till längden av semester och helgledigheter. Allmän
fyraveclcorssemester är föreskriven — förutom i Sverige —- i Norge och
Frankrike. I andra länder ligger den lagstadgade semestern genomsnittligt
sett vid omkring två eller tre veckor. Om hänsyn tas inte endast till ledighet
för helgdagar utan även till ledighet för helgdagsaftnar, ligger Sverige internationellt
sett väl framme också i fråga om helgledigheter.

Årbetstidslagstiftningens utveckling

Genom 1919 års lag om arbetstidens begränsning infördes för första
gången i vårt land en mera vittsyftande reglering på arbetstidens område.
Främst avsågs med lagen att slå fast principen om åtta timmars arbetsdag
och 48 timmars arbetsvecka inom industrin och denna närstående verksamhetsområden.
Till en början betraktades arbetstidslagen som ett provisorium
och erhöll endast tidsbegränsad giltighet. Anledningen härtill var
att man ville avvakta verkningarna av det ingrepp i samhällslivet som arbetstidsregleringen
ansågs innebära samt att man ville följa den internationella
utvecklingen på arbetstidsområdet. Under de följande åren beslöts
vissa j ämkningar i lagen, som bl. a. gick ut på att krympa lagens tillämpningsområde
och vidga övertidsmöj Iigheterna. Lagen förlängdes successivt
åren 1923 och 1926 samt gjordes definitiv genom beslut vid 1930 års riksdag.
Därefter har lagen, bortsett från de ändringar som hängt samman med
45-timmarsveckans och 42 1/2-timmarsveckans införande, endast varit föremål
för obetydliga och för det mesta formella ändringar.

Lagstiftningen förde snabbt med sig att arbetstiden för dem som omfattades
av lagen anpassades efter lagens maximiregler. Sålunda blev 48-timmarsveckan
allmänt tillämpad. Åttatimmarsdagen blev däremot en mera
sällsynt företeelse, eftersom arbetstiden vanligen utlades med ett större
antal timmar på måndagar—fredagar än på lördagar.

För arbetstagargrupper utanför den allmänna arbetstidslagen skedde en
utveckling mot 48-timmarsveckan dels via kollektivavtal och andra överenskommelser,
dels via fortsatt lagstiftning. År 1936 tillkom lantarbetstidslagen,
följd 1939 av arbetstidslagen för detaljhandeln och 1944 av arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Den första lantarbetstidslagen stadgade en ordinarie arbetstid av 52 tim*
mar i genomsnitt per vecka. Redan 1937 sänktes gränsen till ca 49 timmar
i genomsnitt i veckan. Ändringar i lagen vidtogs även 1939, 1942 och 1945,
samtidigt som lagens giltighet förlängdes med tre år i taget. År 1948 gjordes
lagen definitiv. Först då förverkligades 48-timmarsprincipen för flertalet
lantarbetare.

Detaljhandelslagen föreskrev från början en ordinarie arbetstid av högst
48 timmar i veckan. Efter betydande ändringar av lagens innehåll 1942 blev
lagen genom beslut av 1945 års riksdag omlagd från ett provisorium till en
permanent lag.

Frågan om reglering av de hotellanställdas arbetstider var föremål för utredning
första gången i slutet av 1920-talet. Något resultat uppnåddes emellertid
inte. År 1943 lade socialstyrelsen fram ett nytt förslag i frågan, vilket
påföljande år lades till grund för den första hotellagen. Denna föreskrev
en genomsnittlig arbetstid av 48 timmar per vecka för ekonomipersonal
och 51 timmar per vecka för personal som hade att direkt betjäna allmänheten.
Vid revision av lagen 1947 genomfördes 48 timmar i veckan som
maximiarbetstid för alla arbetstagare. Vid 1950 års riksdag gjordes hotelllagen
definitiv.

Ytterligare lagstiftning på arbetstidens område tillkom genom de olika
sjöarbetstidslagarna, den första 1919, och hembiträdeslagen 1944. Av betydelse
för arbetstagarnas arbetstidsförhållanden var också semesterlagstiftningen.
Genom 1938 års semesterlag infördes allmän tvåveckorssemester.
En förlängning av semestern med en vecka i taget skedde genom riksdagsbeslut
1951 och 1963.

Samtidigt med utbyggnaden av arbetstidslagstiftningen pågick en utveckling
mot kortare arbetstider via kollektivavtal och andra överenskommelser.
Här må nämnas att underj ordsarbetare inom gruvindustrin vid avtalsförhandlingar
1948 tillerkändes 40-timmars arbetsvecka och skiftarbetare
i kontinuerlig drift vid förhandlingar i början av 1950-talet 42 timmars arbetsvecka.

År 1947 tillkallades sakkunniga med uppgift att verkställa en allmän
översyn av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog namnet arbetstidsutredningen,
avlämnade år 1954 sitt huvudbetänkande med förslag
till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:
22, 23).

Sistnämnda år tillkallade Kungl. Maj :t särskilda sakkunniga för att pröva
frågan om en revision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en
allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga antog
benämningen utredningen om kortare arbetstid.

Utredningen avlämnade sitt förslag sommaren 1956 (SOU 1956: 20, 21).
Detta lades sedan i stort sett oförändrat fram i proposition nr 80 till 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

års riksdag. I propositionen föreslogs sådana ändringar i arbetstidslagarna
att maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka sattes ned från 48
timmar till 45 timmar. Övergången till den kortare arbetstiden föreslogs ske
successivt så att den ordinarie veckoarbetstiden minskades med en timme
den 1 januari 1958, med ytterligare en timme den 1 januari 1959 och
med ännu en timme den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan således
skulle vara fullt genomförd. Arbetstidslagarna skulle i viss mån bli dispositiva
genom att arbetsgivare och huvudorganisation av arbetstagare bereddes
möjlighet att i kollektivavtalets form träffa överenskommelse om
annan ordinarie arbetstid än den lagen stadgade. I propositionen uttalades
att den föreslagna arbetstidsförkortningen förväntades slå igenom
även på de områden som inte formellt var underkastade lagen. Det uttalades
också att erfarenheter först måste vinnas av den föreslagna förkortningsreformen,
innan tiden var inne att ta ställning till av arbetstidsutredningen
framlagda förslag angående arbetstidslagstiftningens tilllämpningsområde
och systematiska utformning m. m. Riksdagen biföll propositionen.

Utredningen om kortare arbetstid föreslog i sitt betänkande att åtgärder
skulle vidtas för en fortlöpande undersökning av den avsedda arbetstidsförkortningens
ekonomiska och sociala verkningar. I mars 1959 tillkallades
särskilda sakkunniga för att undersöka arbetstidsförkortningens verkningar.
De sakkunniga redovisade arbetstidsförkortningens omfattning och
utläggning i ett delbetänkande, avgivet i mars 1962 (SOU 1962: 17), och
arbetstidsförkortningens verkningar i sitt slutbetänkande, avgivet två år
senare (SOU 1964:9).

Sedan 1963 års riksdag i anledning av motioner hemställt om utredning
angående en generell förkortning av arbetstiden tillkallades sakkunniga —
1963 års arbetstidskommitté — för att utreda i vilken utsträckning och i
vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de sakkunniga uppdrogs
dessutom att verkställa en översyn av arbetstidslagstiftningen och lägga
fram förslag till en ny allmän arbetstidslag.

Arbetstidskommittén påbörjade sitt arbete i november 1963 och avsåg
att avlämna förslag om en sänkning av den lagstadgade arbetstiden i slutet
av år 1966. Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereddes träffade
arbetsmarknadsparterna under 1966 års avtalsrörelse i betydande omfattning
avtal om minskning av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande
för avtalen var den centrala uppgörelse som ingicks mellan SAF och LO.
Enligt denna överenskommelse skulle en förkortning av arbetstiden ske
från 45 timmar till 42 Va timmar i veckan i tre etapper med 50 minuter åt
gången den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969.
Parterna inom resp. avtalsområden tillädes rätt att genomföra förkortningen
i annan ordning. Denna rätt kom att utnyttjas i stor utsträckning.

Med anledning av nämnda utveckling på avtalsområdet framlade arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidskommittén i juni 1966 en promemoria (Stencil S 1966:4) med förslag
om en anpassning av arbetstidslagarna efter de förändrade förhållandena
på arbetsmarknaden. Kommitténs förslag innebar att maximeringen av den
ordinarie veckoarbetstidens längd successivt reducerades i tre 50-minuterssteg
den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och den 1 januari 1969 från
45 till 42 V2 timmar. Promemorian lades till grund för proposition nr 137
till 1966 års riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av arbetstidslagarna.
Lagförslaget, som godtogs av riksdagen, anslöt helt till vad kommittén
förordat och innebar att principen om 42 V2 timmars arbetsvecka
inskrevs i lagstiftningen.

Arbetstidskommittén

I. Allmän arbetstidsförkortning

Kommittén anför inledningsvis att dess uppgift varit att undersöka i vilken
utsträckning och i vilken takt en ytterligare arbetstidsförkortning är
möjlig. Beträffande omfattningen av förkortningen uttalar kommittén att
såväl de internationella rekommendationerna av ett stegvis införande av
40-timmarsvecka som kraven från fackligt och andra håll på en sådan arbetsvecka
har givit frågan den karaktären, att kommittén bedömt det som
orealistiskt att diskutera något annat alternativ än att nästa förkortning
skall omfatta en minskning med 2 V2 timmar per vecka från 42 V2 timmarsnivån.
Om sålunda förkortningens omfattning härigenom är given, återstår
det att avgöra i vilken takt 40-timmarsveckan bör vara möjlig att genomföra.
Kommittén tillägger att den ansett att också frågan om tidpunkten
för en förkortning bör diskuteras, även om direktiven för kommitténs utredningsarbete
inte uttryckligen utsäger något härom. Som en bakgrund
till övervägandena angående lämplig takt och tidpunkt går kommittén in
på de skäl som kan anföras för den aktuella förkortningen av arbetstiden.

Motiv för arbetstidsförkortning

Kommittén anför att de motiv som under årens lopp åberopats för reformer
på arbetstidslagstiftningens område i stort sett kan delas in i tre
huvudgrupper, sociala, ekonomiska och politiska motiv.

Vid tillkomsten av den allmänna arbetstidslagen och de särskilda arbetstidslagarna
dominerade de sociala och politiska motiven. Arbetstagarna
skulle genom begränsning av arbetstiden skyddas från överansträngning,
sjukdomar och olycksfall. Dessutom skulle önskemål om rättvisa och utjämning
mellan olika medborgargrupper tillgodoses inte bara då det gällde
ekonomiska förmåner utan också i fråga om fritidens längd.

I samband med 45-timmarsveckans införande ägde en förskjutning av
motivkretsen rum så att ekonomiska synpunkter kom att bli vägledande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

En generell förkortning av arbetstiden från 48 timmar i veckan ansågs
inte kunna motiveras av hänsyn till arbetstagarnas fysiska eller psykiska
hälsa. I stället fick en sådan reform grundas i främsta rummet på ett val,
träffat på den enskildes vägnar, mellan ökad fritid och andra sätt att tillgodogöra
sig ett förbättrat produktionsresultat i landet. Det gällde alltså
att göra en avvägning på det samhällsekonomiska planet och frågan om en
allmän arbetstidsförkortning blev därmed i realiteten ett spörsmål i vad
mån landets ekonomiska resurser tillät en sådan åtgärd.

Kommittén erinrar om att den i sitt förslag om 42 1/2-timmarsveckans
inskrivande i arbetstidslagarna anslöt sig till det synsätt på frågan om en
generell förkortning av arbetstiden som statsmakterna anlade när 45-timmarsveckan
infördes. Kommittén framhåller att dess fortsatta arbete inte
har föranlett kommittén att frångå denna uppfattning. Snarare har kommittén
med hänsyn till den beslutade förkortningen från 45 till 42 1/2 timmars
arbetsvecka stärkts i sin uppfattning.

Eftersom man i den allmänna debatten likväl i stor utsträckning åberopat
skyddsmotivet till stöd för en allmän förkortning av arbetstiden lämnar
kommittén en redovisning av sina undersökningar angående hållbarheten
av detta motiv. Sammanfattningsvis uttalar kommittén att den genomgång,
som kommittén gjort beträffande olika faktorer på yrkesskadornas,
arbetshygienens och folkhälsans område, inte har givit belägg för
att en allmän förkortning av arbetstiden kan grundas på hälsoskäl. Tvärtom
förefaller de arbetstider som fr. o. m. 1969 blir allmänt tillämpliga i vårt
land att stå i god överensstämmelse med socialmedicinsk erfarenhet. Kommittén
kommer följaktligen i fråga om skyddsmotivets hållbarhet till samma
resultat som i sin promemoria från 1966. Kommittén påpekar att den
med detta ståndpunktstagande inte velat säga att en kortare arbetstid skulle
sakna betydelse ur hälsosynpunkt. För åtskilliga arbetstagare torde en
förkortning av arbetstiden tvärtom vara av positivt värde för den kroppsliga
och själsliga hälsan.

En förkortning av arbetstiden från 42 1/2 timmar i veckan till 40 timmar
i veckan får således enligt kommitténs bedömande liksom vid de båda senaste
förkortningsreformerna grundas på individens val mellan olika sätt
att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden. Denna förbättring
kan ske genom en ökning av realinkomsterna eller en ökning av
fritiden. Väljer man det sistnämnda får man avstå från en inkomstökning
som eljest varit möjlig. Väljer man det förstnämnda får man oförändrad
fritid men större realinkomst.

Kommittén påpekar att det med hänsyn till produktionens krav på rationell
organisation, för vilken arbetstidens längd och förläggning är en väsentlig
faktor, inte kan överlåtas åt de enskilda arbetstagarna att var för
sig träffa sitt val mellan lön och fritid. Produktionen kräver självfallet en
viss enhetlighet på arbetstidens område. Denna enhetlighet kan åstadkom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

mas genom avtal eller genom lagstiftning. I det ena fallet träffar den fackliga
organisationen och i det andra fallet lagstiftaren på arbetstagarens
vägnar valet mellan fritid och annan konsumtion.

Någon kartläggning av var den svenske arbetstagaren står i valet mellan
ökad lön och ökad fritid har kommittén inte låtit verkställa. Enligt kommitténs
mening hade en sådan knappast kunna tillföra diskussionen några
mer vägledande synpunkter än de som redan föreligger. En normal arbetstid
av 40 timmar i veckan har sedan länge framstått som ett mål för strävandena
på arbetstidens område. Detta gäller inte blott här i landet utan
världen över. Internationella arbetsorganisationen har i sin år 1962 antagna
rekommendation nr 116 ställt upp 40-timmarsveckan som ett socialt
mål. Samtliga svenska ombud röstade vid rekommendationens behandling
för dess antagande. Såväl dessförinnan som därefter har arbetstidsförkortning
varit en aktuell programpunkt i flera länder. Under 1960-talet har
också reformer genomförts på flera håll. Ytterligare reformer är under
förberedelse.

Kommittén anför att dess tillkallande i och för sig innebär en bekräftelse
på ett ökat intresse för kortare arbetstid. Under kommittéarbetets gång
har vidare intresset för en allmän förkortning av arbetstiden förstärkts.
Detta har enligt kommittén framgått av de många skrivelser i ämnet som
ingått till kommittén, av den intensiva pressdebatten och av fackföreningsrörelsens
aktivitet. LO har vid upprepade tillfällen betonat kraven på en
kortare arbetstid och för sin del tillagt arbetstidsförkortningen hög prioritet
på reformprogrammet. Organisationen har också med framgång hävdat
kraven på kortare arbetstid i avtalsförhandlingarna. Att den 1966 genomförda
förkortningen till 42 1/2 timmar i veckan endast betraktats som en
etapp på vägen mot 40-timmarsveckan är enligt kommittén uppenbart.

Enligt kommitténs uppfattning kan man med hänsyn härtill våga det
antagandet att arbetstagarna i vårt land i likhet med arbetstagarna i en
råd främmande länder är beredda att — åtminstone så länge arbetstiden
överstiger 40 timmar i veckan — vid fortsatt kontinuerlig tillväxt av den
ekonomiska standarden välja längre fritid på bekostnad av en däremot svarande
ökning av den kontanta lönen.

Vad anledningen till denna ökade fritidsvärdering kan vara anser kommittén
inte nödvändigt att närmare analysera. Man kan enligt kommittén
peka på att reallöneläget successivt förbättrats, varigenom löntagarnas materiella
anspråk på ett tillfredsställande sätt bör kunna tillgodoses på nuvarande
lönenivå. Strävan mot en högre levnadsstandard inriktas följaktligen
på andra mål, varvid fritiden ligger nära till hands. Att så är fallet är
enligt kommittén en given sak, så länge det finns grupper i samhället som
är prioriterade i arbetstidshänseende. Åtskilliga tjänstemäns kortare arbetstid
stimulerar övriga arbetstagare att inrikta sina krav på samma förmån
och därmed åstadkomma en utjämning mellan olika medborgargrup -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

per på det sociala fältet. Vidare framhåller kommittén att det ibland görs
gällande att det i högskatteländer är naturligt att en löneförhöjning — som
åtminstone vid ett progressivt skattesystem kan bli hårt reducerad —
framstår som mindre lockande än fritidsökning som är skattefri. Till detta
kommer att fritiden blivit mer samlad och lättare att effektivt utnyttja.
En sak som också kan ha sin betydelse är att fritiden under veckans arbetsdagar
för en hel del arbetstagare blivit i ökad omfattning naggad i kanten
av restid mellan bostad och arbetsplats.

Samhällsekonomiska synpunkter

Med hänsyn till den ståndpunkt kommittén sålunda intagit i fråga om
motivet för en ytterligare arbetstidsförkortning blir det naturligt för kommittén
att härefter gå in på en bedömning av den framtida ekonomiska
utvecklingen. Kommitténs utgångspunkt för denna bedömning har varit
den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts inom finansdepartementet
och publicerats sommaren 1968 (SOU 1968:24). Syftet med
avstämningen har i första hand varit att söka finna om den utvecklingsbild
som 1965 års långtidsutredning skisserade i sin rapport i början av
1966 (Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1)
alltjämt äger giltighet eller om nya eller förändrade betingelser för den
ekonomiska utvecklingen framträtt de senaste åren och nödvändiggör en
annan bedömning av framtidsproblemen. Kommittén anmärker att det för
kommitténs del hade varit speciellt värdefullt om det i avstämningsrapporten
funnits ett genomarbetat planmaterial för 1970-talets första hälft. Något
sådant föreligger dock inte, utan bedömningen av 1970-talet har i rapporten
fått göras mer diskussionsvis utifrån olika tänkbara alternativ.

Avstämningsrapportens arbetskraftsberäkningar bygger på en av statistiska
centralbyrån utarbetad befollmingsprognos samt på erfarenhetsmässiga
antaganden om förvärvsfrekvenser inom olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper.
I beräkningarna har hänsyn också tagits till en antagen arbetstidsförkortning
till 40 timmar i veckan under första hälften av 1970-talet.

Enligt befolkningsprognosen väntas inte några drastiska förändringar
i den totala folkmängden fram till 1975. Som ett intressant drag i utvecklingen
noteras att förskjutningarna i befolkningens åldersstruktur beräknas
medföra att åldersgruppen 15—69 år kommer att omfatta en successivt
minskande andel av den totala befolkningen. Till belysning härav anges
bl. a. att denna åldersgrupps andel av totalbefolkningen utgjorde 71,1 %
år 1965 och beräknas utgöra 69,7 % år 1970 och 68,1 % år 1975.

Beräkningarna på grundval av antagandena rörande förvärvsfrekvensen
ger vid handen att det totala antalet förvärvsarbetande väntas öka med
45 000 personer 1965—1970 och med 26 000 personer 1970—1975, vilket
motsvarar 0,3 resp. 0,1 % per år. Under hela perioden 1965—1975 är det de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

gifta kvinnorna som beräknas svara för ökningen av antalet förvärvsarbetande,
medan antalet män förutses bli i stort sett oförändrat och antalet ej
gifta kvinnor förutses minska. Eftersom den kvinnliga arbetskraften har
kortare faktisk arbetstid än männen, blir ökningen av antalet förvärvsarbetande
uttryckt i heltidssysselsatta något lägre. Medan ökningen av dessa
s. k. årsarbetande var närmare 100 000 mellan 1960 och 1965 beräknas ökningen
1965—1970 bli knappt 20 000 och ökningen 1970—1975 endast 5 000.
Långtidsutredningens bedömning om en markant omsvängning i arbetskraftsutvecklingen
efter 1965 bekräftas och till och med förstärks något av
den framlagda prognosen.

Den antagna minskningen av veckoarbetstiden beräknas leda till att den
genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande minskar med 0,7 % per år
mellan 1970 och 1975. Arbetskraftsberäkningarnas resultat blir mot bakgrunden
av det sagda att man för åren 1970—1975 kan emotse en minskning
av arbetskraftsvolymen, som mätt i antal arbetstimmar uppgår till
genomsnittligt 0,7 % per år.

Enligt avstämningsrapporten blir det en central fråga för bedömningen
av produktionskapacitetens utveckling huruvida den beräknade minskningen
i arbetskraftsvolymen kan motvägas av en snabbare ökning i produktiviteten.
Detta aktualiserar den lika centrala frågan om vilken investeringsutveckling
som erfordras för att en dylik kompenserande produktivitetshöjning
skall komma till stånd. Svårigheterna anses dock vara betydande
vid en sådan bedömning, främst till följd av mätproblem beträffande
den s. k. teknikfaktorn, dvs. den inverkan på produktionsutvecklingen
som kommer från förbättrad produktionsteknik och utbildning, stordriftsfördelar
samt förbättrad resursanvändning. En fortsatt snabb uppgång av
teknikfaktorn skulle kunna medföra en förhållandevis gynnsam produktivitetsstegring
under 1970-talets början utan några större ökningar i kapitalinsatsen.
Det finns dock flera erfarenheter som talar för att åtminstone
vissa former av tekniska framsteg förutsätter en ökad investeringsaktivitet
för att kunna ta sig ekonomiska uttryck. De preliminära beräkningar
som kunnat göras har resulterat i att en ökning av kapitalinsatsen under
1970-talet av ungefär den storlek, som gällt under 1960-talets senare del,
skulle medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I avstämningsrapporten
antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall ligga
kvar på det årsgenomsnitt som förelåg under 1967 och 1968, dvs. ca 4,7
%. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på ca
4 % kunna komma till stånd 1970—1975.

Kommittén erinrar om att de värden som kan hämtas ur avstämningsrapporten
rörande arbetskraftsvolym, produktivitet och totalproduktion är
årliga genomsnittsvärden för en femårsperiod och att därför värdena för
de enskilda åren kan variera. Bl. a. med hänsyn härtill anser kommittén att
möjligheterna att mer objektivt kunna utreda lämpligaste schema för ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

betstidsförkortningen är mycket begränsade. Frågan är emellertid, anför
kommittén, om inte förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp,
som allmänt sett rekommenderats såväl vid 45-timmarsveckans införande
som vid 42 1/2-timmarsveckans genomförande, är det mest lämpliga. Färre
etapper skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet och fler
etapper skulle antagligen inte ge arbetstagarna en känsla av att arbetstiden
verkligen ändrats. Enligt kommitténs uppfattning bör därför 40-timmarsveckan
införas i tre etapper med ett år mellan varje etapp men med möjligheter
för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelse om annat
förkortningssätt, varigenom hänsyn kan tas till olika sektorers förhållanden.
Motsvarande möjlighet har förelegat vid tidigare allmänna arbetstidsförkortningar,
varvid uppgörelse träffats vid förbundsvisa förhandlingar
om avvikelser från treetappsrekommendationen i flera fall.

Enligt kommittén kan en beräkning av det totala produktionsbortfallet
vid en arbetstidsförkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp
illustrationsvis göras på följande sätt. Vid diskussion av erfarenheter från
tidigare arbetstidsförkortningar har framkommit att det för industrins område
inte blivit lika stort produktionsbortfall som arbetstidsbortfall. För
varje procents arbetstidsförkortning minskade produktionen endast med
3/4 %. Det är i hög grad troligt att även andra sektorer genom bl. a. olika
rationaliseringsåtgärder inte behöver vidkännas en lika stor produktionsminskning
som arbetstidsbortfallet i sig självt skulle innebära. Hur detta
kan påverka den totala produktionen är givetvis svårt att bedöma, men
man kan anta att denna effekts storlek ligger mellan 3/4 och 1 %. Eftersom
det totala arbetstidsbortfallet per år under en treårsperiod beräknats till
1,3 %, skulle bortfallen totalproduktion bli av storleken 0,9—1,3 % per år.
Sannolikt ligger det rätta värdet någonstans emellan dessa yttervärden och
som en grov uppskattning kan antas att bruttonationalproduktens ökningstakt
under förkortningsåren blir en procentenhet lägre än vad den skulle
kunna bli utan förkortning.

Kommittén diskuterar härefter vissa fördelnings- och avvägningsproblem
som kan väntas bli accentuerade i samband med genomförandet av en arbetstidsförkortning.
Ett sådant problem är enligt kommittén att den privata
konsumtionen — vars ökningstakt bedöms bli förhållandevis låg redan
under perioden 1965—1970 — måste stå tillbaka till förmån för den starka
investeringsinsats som blir nödvändig, om produktivitetsnivån trots de stagnerande
arbetskraftstillgångarna skall kunna bibehållas eller helst ökas
och därigenom säkra en hög produktionsökningstakt. Möjligheten att hålla
tillbaka den offentliga konsumtionen i någon större utsträckning betraktar
kommittén som små. Inom det statliga området beräknas för flera år framöver
de automatiskt framkommande utgiftsanspråken vara betydande och
inom den kommunala sektorn medför den under senare år kraftiga utbyggnaden
av kapaciteten inom sjuk- och socialvården att utgifterna likaledes
måste öka väsentligt framdeles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ett annat mera märkbart fördelningsproblem sammanhänger med befolkningsutvecklingen.
Den starka antalsökningen för icke förvärvsarbetande
personer och de utfästelser som gjorts till dem bidrar till att minska
konsumtionsutrymmet för den förvärvsarbetande befolkningen.

I samband med lönebildningen uppstår också ett fördelningsproblem.
Den prioritering av låglönegrupperna som sker vid de avtalsmässiga löneöverenskommelserna
i allt större utsträckning innebär att övriga löntagare
inte får så stora avtalsenliga kontantlönehöjningar. Detta kan leda till löneglidningstendenser
och kompensationskrav som medför att de nominella
lönerna plus arbetstidsförkortningen överstiger produktivitetsutrymmet
med kostnadsstegring och inflationi sti sk utveckling som följd.

I anslutning till sistnämnda spörsmål framhåller kommittén att prisproblematiken
får en särskild tyngd för vårt lands vidkommande genom
vårt stora beroende av utrikeshandeln. Då våra växelkurser genom internationella
överenskommelser kan betraktas som låsta, kommer en stigande
kostnadsnivå att försämra vår internationella konkurrenskraft. Konkurrenssituationen
är visserligen ett relativt problem. Våra handelspartners
kan såväl till följd av arbetstidsförkortning som av andra skäl få förändringar
i kostnader etc. som kan göra vårt läge mer gynnsamt. Det är dock
svårt att avgöra hur utvecklingen framöver kan bli, men flera västeuropeiska
länder har under senare år mer målmedvetet än tidigare gått in
för att hålla kostnadsstegringar tillbaka och sannolikt kommer denna inriktning
av den ekonomiska politiken i dessa länder att fortsättningsvis
bestå. Beräkningar av kostnadsutvecklingen visar att vår konkurrensförmåga
inte på något avgörande sätt försvagats, trots att jämförelsevis högre
pris- och löneökningar kan noteras för Sveriges del. Anledningen härtill är
främst att produktivitetsutvecklingen genom starka rationaliseringar varit
kraftig i vårt land, varigenom kostnaden per producerad enhet inte utvecklats
mer ofördelaktigt än för våra konkurrentländer. Det får dock betraktas
som tveksamt om det svenska näringslivet skulle kunna mer varaktigt uppnå
stora rationaliseringsvinster jämfört med andra länder. En lugn prisoch
kostnadsutveckling får därför, anser kommittén, även i fortsättningen
tillmätas stor vikt.

Fråga uppstår vidare om företagen skulle kunna lösa de problem som
uppkommer för dem till följd av arbetstidsförkortningen med hjälp av en
sysselsättningsökning. Kommittén anför att dess undersökningar visar att
speciellt tjänsteproducerande, men också varuproducerande företag delvis
skulle kunna kompensera arbetstidsförkortningens effekter genom en ökning
av antalet anställda. Möjligheterna till personalökning kan dock bli
begränsade mot bakgrund av den stagnation i arbetskraftstillgångarna som
långtidsutredningen räknar med. Även om den dagsaktuella situationen
inte kännetecknas av en påtaglig arbetskraftsbrist, är det högst sannolikt
att ett mer normalt kapacitetsutnyttjande kommer att medföra brist på
framför allt yrkesutbildad arbetskraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Mot bakgrunden av att man i den allmänna debatten hävdat att en arbetstidsförkortning
skall förläggas till en ur sysselsättningssynpunkt gynnsam
period — vilket innebär att förkortningen skulle förläggas till en konjunktursvacka
med dämpad efterfrågan på arbetskraft och inte till en högkonjunktur
med arbetskraftsbrist — uttalar kommittén att det är vanskligt
att yttra sig om nettoeffekten av en allmän arbetstidsförkortning med
avseende på sysselsättningssituationen. Detta beror på att konjunkturbilden
vanligen är splittrad med hög arbetskraftsefterfrågan inom vissa områden
och kanske inte obetydlig arbetslöshet inom andra. Frågan om man
vid valet av tidpunkt för förkortningen skall låta konjunktursituationen
vara avgörande sammanhänger f. ö. till stor del med målsättningen om
full sysselsättning. Eftersom denna målsättning är allmänt accepterad i
vårt land, kan dess förverkligande, eventuellt med viss arbetskraftsbrist
som resultat, inte få utgöra något hinder för att genomföra en förkortning.
Slutligen kan enligt kommittén sägas, att även om vissa sysselsättningslägen
skulle framstå som bättre än andra ur förkortningssynpunkt, det ändå
är omöjligt att på förhand beräkna när ett sådant gynnsamt läge är för
handen.

I sammanhanget understryker kommittén att — till skillnad från vad
som stundom hävdats i den allmänna debatten — en arbetslöshetssituation
inte bör lösas genom en arbetstidsförkortning. I stället bör en sådan situation
lösas genom en kraftfullt bedriven arbetsmarknadspolitik med inriktning
på produktivitetsbefrämjande omskolning och vidareutbildning. I den
mån en arbetstidsförkortning i sig själv för med sig en snabbare strukturomvandling
av näringslivet med fler friställningar som följd, blir en sådan
politik ännu viktigare.

Kommitténs slutsatser

Kommittén anför att den förda diskussionen har visat att en allmän förkortning
av arbetstiden ställer samhällsekonomin inför olika anpassningsproblem.
Det framstår som angeläget att förkortningen genomförs på sådant
sätt att inverkan på samhällsekonomin blir så liten som möjligt. Enligt
kommitténs bedömning kan detta ske, om förkortningen nu liksom vid
de båda senaste arbetstidsförkortningarna genomförs stegvis. En förkortning
i tre etapper om 50 minuter i veckan under tre på varandra följande
år synes enligt kommittén vara lämplig.

Kommittén påpekar att den sista etappen i den pågående förkortningen
genomförs den 1 januari 1969. Den fortsatta förkortningen kan följaktligen
börja tidigast den 1 januari 1970. I den diskussion som förts i arbetstidsfrågan
har rent allmänt uttalats att 40-timmarsveckan borde kunna
uppnås under den första hälften av 1970-talet. Som sista datum för arbetstidsreformens
tredje etapp skulle man i så fall kunna ange den 1 januari
1975.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Starka önskemål har konstaterats föreligga på arbetstagarsidan om att
förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Eftersom arbetstidsförkortningen
måste betraktas som en ekonomisk avvägningsfråga, kommer
andra aktuella reformer på det ekonomiska och sociala området in i bilden.
Uppmärksamhet måste också fästas vid att en arbetstidsförkortning genom
sin dämpande effekt på ökningstakten för totalproduktionen försenar möjligheterna
att genomföra andra reformer. Kommittén uttalar för sin del
att arbetstidsreformen framstår som angelägen och bör tilläggas sådan
prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet.

Kommitténs förslag om en allmän arbetstidsförkortning innebär följaktligen
att den maximala gränsen för den ordinarie arbetstiden sänks successivt
från 42 1/2 till 40 timmar i veckan i tre etapper om 50 minuter per
vecka samt att dessa etapper genomförs vid ingången av vart och ett av
tre på varandra följande år och påbörjas tidigast den 1 januari 1970 och
senast den 1 januari 1973. Genom lagstiftningens dispositivitet har arbetsmarknadens
parter möjlighet att genomföra förkortningen på annat sätt.

IL Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Kommittén erinrar inledningsvis om hur de motiv av skyddskår aktär, som
dominerat vid arbetstidslagstiftningens tillkomst, kom att förlora i betydelse
i samband med 45-timmarsveckans genomförande. En allmän arbetstidsförkortning
ansågs i det dåvarande läget inte kunna motiveras med en
hänvisning till hälsoskäl. I stället fick en sådan reform bygga på andra
motiv, varvid tyngdpunkten lades på individens val mellan ökad fritid och
andra sätt att tillgodogöra sig den standardförbättring som kunde uppnås
genom ökad produktion i landet. Skyddssynpunkter borde fördenskull inte
avföras från diskussionen men direkt betydelse fick de bara för sådana
frågor som maximering av dygnsarbetstid och övertid. Kommittén erinrar
vidare om att kommittén vid sin prövning av frågan om en ytterligare förkortning
av den allmänna arbetstiden kommit till slutsatsen att inte heller
denna reform kan grundas på några skyddsskäl. Liksom tidigare får förkortningen
grundas på ett val mellan olika metoder att öka arbetstagarnas
ekonomiska och sociala välfärd.

Mot bakgrund härav tar kommittén upp frågan om skyddssynpunkter
över huvud taget kan läggas till grund för utformningen av vår arbetstidslagstiftning.

Kommittén påpekar att arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden
och dess förläggning numera framstår som klart överlägsna arbetstidslagarna
ur skyddssynpunkt. Detta beror på att skydds- och säkerhetsaspekterna
från början blivit bättre tillgodosedda i arbetarskyddslagen och på
att denna lag successivt moderniserats och byggts ut. Arbetstidslagarna

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

uppvisade däremot redan från början påtagliga brister som skyddslagar.
Bl. a. inriktade de sig endast på en mindre del av den yrkesverksamma befolkningen,
låt vara den del som ansågs ha särskilt otillfredsställande arbetstidsförhållanden.
Fortsatt utbyggnad av lagstiftningen har inte givit
bättre resultat än att alltjämt mer än hälften av den förvärvsarbetande
befolkningen står utanför. Då lagen bara reglerar förhållandet mellan arbetstagaren
och en bestämd arbetsgivare hindrar den inte en arbetstagare
att arbeta samtidigt hos flera arbetsgivare och därigenom vida överskrida
de arbetstidsgränser som lagen drar upp. Lagstiftaren har också i betydande
utsträckning tvingats anpassa lagreglerna efter de speciella produktionstekniska
förhållandena inom olika verksamhetsgrenar, varigenom skyddssynpunkterna
från gång till annan fått åsidosättas med resultat att vissa
arbetslagar grupper fått ett sämre skydd än andra.

Kommittén framhåller att det i och för sig kan framstå som anmärkningsvärt
att arbetstidslagstiftningens bestämmelser om den ordinarie arbetstidens
längd och förläggning gjorts dispositiva. Åtgärden kan emellertid
förklaras med att lagstiftaren inte längre bedömt lagen som särskilt väsentlig
ur skyddssynpunkt. En annan förklaring är att man genom att
göra dispositiviteten beroende av huvudorganisations medverkan ansett sig
tillgodose berättigade skyddsintressen. Båda dessa ställningstaganden sammanhänger
med den utveckling på arbetsmarknaden som ägt rum alltsedan
arbetstidslagarnas tillkomst.

Av särskild betydelse för den urholkning av skyddsmotivet som skett är
enligt kommittén sådana omständigheter som fackföreningsrörelsens utbyggnad
och arbetstagarnas ökade fackliga engagemang. Genom fackorganisationernas
tillväxt har dessa mer och mer kommit att med tyngd och
styrka hävda sina medlemmars intressen. I dag intar fackföreningsrörelsen
en så stark ställning att risken för ett obehörigt utnyttjande av en arbetstagare
i arbetstidshänseende kan betraktas som mycket ringa. I detta sammanhang
pekar kommittén också på att arbetsmarknadens parter vid åtskilliga
tillfällen visat förmåga att genom sina organisationer i samförstånd
lösa frågor av arbetsrättslig natur. Därvid erinras bl. a. om att parterna
genom avtal enats om arbetstidsförkortningar för olika grupper arbetstagare
samt om femdagarsveckans införande. Sammantagna talar dessa omständigheter
enligt kommittén uppenbart för att arbetstagarnas behov av
lagstiftarens stöd för att skydda sig gentemot arbetsgivaren inte på långt
när är detsamma som vid arbetstidslagarnas tillkomst.

Kommittén redovisar hur man mot bakgrund av skyddsmotivets urholkning
och fackföreningsrörelsens utbredning i olika sammanhang hävdat att
arbetstidslagarna borde upphävas. Kommittén säger sig ha förståelse för
dessa förslag och står inte främmande för att utvecklingen kan komma att
gå i sådan riktning. Enligt kommitténs bedömning är dock tiden ännu inte
mogen för ett så radikalt steg. Samma uppfattning kommer enligt kommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tén till uttryck i kommitténs direktiv där det bl. a. lieter att det alltjämt
måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer, som enligt
den rådande allmänna uppfattningen bör gälla i fråga om arbetstidens
längd, samt att garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och
fullständigt skall slå igenom bäst skapas med hjälp av en lagreglering.

Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande behovet av en arbetstidslagstiftning
anför kommittén i huvudsak följande.

Skyddssynpunkterna har i stort sett spelat ut sin roll som motiv för en
separat lagstiftning om arbetstiden. Vill man genom lagbud förhindra en
koncentration av arbetstiden kan man göra detta genom kompletteringar
av arbetarskyddslagen. Det finns emellertid anledning förmoda att uppfattningen
att det bör tillkomma statsmakterna att reglera förhållanden angående
arbetstidens längd har en fast förankring hos det svenska folket.
Detta sammanhänger med att arbetstidslagstiftningen under sin snart 50-åriga tillvaro vuxit sig allt starkare in i det svenska lagstiftningskomplexet
och kommit att utgöra en realitet inte bara för de kategorier medborgare
för vilka den från början varit avsedd utan för nära nog hela den yrkesverksamma
delen av befolkningen. Tecken härpå är att vissa grupper som
står utanför lagstiftningen ännu i dag uppfattar sin undantagsställning
som en form av missgynnande och att allvarligt syftande önskemål föreligger
om en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde. Ett tillgodoseende
av dessa önskemål skulle sannolikt, om man bortser från fördelarna
för vissa grupper med särskilt lång arbetstid, vara av tämligen ringa
praktiskt värde. Däremot torde det psykologiska värdet, dvs. det värde som
ligger i känslan av att vara inbegripen i statsmakternas omsorg om den
sociala tryggheten, vara desto större. Även andra skäl kan anföras för en
fortsatt lagstiftning. Reformer på arbetstidens område kan få en betydligt
snabbare och effektivare genomslagskraft om de stöds av ändringar i lag.
Man kan kanske inte heller helt bortse från risken att ändrade relationer
mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare behov av
samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Vidare bör man komma ihåg att det
alltjämt finns en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare, för vilka
de på förhandlingsvägen åstadkomna arbetstidsreglerna inte blir formellt
tillämpliga.

Det anförda leder enligt kommitténs mening till att lagstiftningen i huvudsak
bör kunna inskränkas till att ange de normer som bör gälla i fråga
om arbetstidens längd. Dessa normer bör anpassas efter vad som enligt
rådande allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Genom en
sådan lagstiftning tilläggs statsmakterna ett medel att snabbt och effektivt
genomföra förändringar av normerna. Utöver grundläggande regler om
måttet på den ordinarie arbetstiden och övertiden bör lagstiftningen utformas
så att den inte stimulerar till en onödig koncentration av arbetstiden.
I övrigt får skyddssynpunkter tillgodoses genom de särskilda bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ser om arbetstiden och dess förläggning som finns intagna i arbetarskyddslagen.
Härigenom uppnås en viss renodling av regelbeståndet ur systematisk
synpunkt. I arbetarskyddslagen samlas bestämmelser av direkt skyddskaraktär.
I arbetstidslagen inryms de regler om arbetstiden som därutöver
anses erforderliga.

Enligt kommittén torde den mest påfallande bristen i nuvarande arbetstidslagstiftning
vara dess begränsade tillämpningsområde. Varannan arbetstagare
lämnas utanför lagstiftningen genom en gränsdragning som bygger
på gamla bedömningar av olika arbetstagargruppers skyddsbehov. I dag
framstår gränsdragningen som klart irrationell såväl ur skyddssynpunkt
som ur andra synpunkter.

Förslag om utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde
kan enligt kommittén knappast grundas på resonemang av skyddskaraktär.
I stället bör de skäl som kommittén åberopat till stöd för fortsatt lagstiftning
om arbetstiden tillmätas betydelse. Den psykologiska effekten av
att alla arbetstagare så långt möjligt behandlas lika i arbetsrättslig lagstiftning
samt den tekniska betydelse, som tillgången till lagstiftning
innebär för ett snabbt och effektivt genomförande av reformer på arbetstidens
område blir, anser kommittén, de förhållanden som framför
allt får vara utslagsgivande för den nya lagens avgränsning. Kommittén
framhåller att dessa båda skäl jämte den omständigheten att den nya lagen
får karaktär av normlagstiftning i betydligt högre grad än de ursprungliga
skyddsmotiven är ägnade att leda till en lagstiftning som omfattar så många
arbetstagare som möjligt.

Enligt kommitténs åsikt bör lagstiftningen med dessa utgångspunkter
göras allmängiltig och utformas så att den i princip blir tillämplig på alla
arbetstagare som utför arbete för en arbetsgivares räkning. Undantag från
lagens tillämpning bör medges endast i sådana fall där ett inordnande under
lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamhetens bedrivande
eller där arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare
är så speciella att de inte kan förenas med de regler som lagstiftningen
måste innehålla. I anslutning härtill understryker kommittén att
det råder ett direkt samband mellan frågan om lagstiftningens tillämpningsområde
och frågan om lagstiftningens materiella innehåll i övrigt.
Ju restriktivare regler lagen innehåller framför allt om den ordinarie arbetstidens
förläggning per dag, vecka eller perioder av veckor, desto snävare
måste dess tillämpningsområde begränsas. Omvänt gäller att liberalare
materiella regler möjliggör ett vidare tillämpningsområde. Kommittén
framhåller att en avvägning måste göras så att lagbuden blir tillräckligt
liberala för att medge en så total tillämpning som möjligt och samtidigt
tillräckligt meningsfyllda för att tillgodose de motiv som ligger bakom en
fortsatt lagstiftning om arbetstiden. Vid denna avvägning har kommittén
varit särskilt angelägen att söka åstadkomma förutsättningar för en så
allmängiltig lagstiftning som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Såsom lagstiftningens materiella innehåll betecknar kommittén lagstiftningens
innehåll utöver reglerna om tillämpningsområdet. Kommittén
framhåller att de nuvarande materiella reglerna om arbetstidens längd och
förläggning är starkt differentierade, stela och osmidiga. Delvis bygger de
på förhållanden i arbetslivet som utvecklingen sedan länge lämnat bakom
sig. Regelsystemet är splittrat och arbetstagarna delas upp i kategorier för
vilka olika regler gäller. Lagstiftningens huvudregel beträffande arbetstidens
förläggning per dygn och vecka bedöms i dag av många som alltför
restriktiv och starka önskemål om en rörligare arbetstidsförläggning har
anmälts. Även övertidens begränsning till bestämda veckoperioder har betraktats
som ett hinder för en smidig anpassning av arbetstiden till rådande
arbetsbelastning. Lagstiftningen framstår på vissa punkter som oklar. Arbetstidsbegreppet
är t. ex. inte otvetydigt, vilket medför att jour- och beredslcapstjänstgöring
delvis faller utanför arbetstidsregleringen.

Vid bedömningen av den nya arbetstidslagens principiella innehåll utgår
kommittén från att utvidgning av lagstiftningen till nya materiella områden
inte kommer i fråga. Regler om arbetstidens förläggning under dygnet
och under veckan skall fortfarande ha sin plats i arbetarskyddslagen och
arbetstidslagen liksom hittills i huvudsak begränsas till frågor angående
arbetstidens längd. Eftersom arbetstidslagen som sin huvuduppgift har att
ge uttryck för vad som enligt rådande allmän uppfattning är normal arbetstid
i landet bör den utformas så enhetligt som möjligt. Differentierade
regler hör mindre väl hemma i en normlagstiftning och bör följaktligen
undvikas. Skiljaktigheter i nuvarande arbetstidsregler bör plånas ut och
arbetstagarna så långt det är praktiskt genomförbart underkastas samma
bestämmelser. De särskilda arbetstidslagarna bör i princip upphävas, vilket
dock inte utesluter att ett så speciellt verksamhetsområde som sjöfarten
bibehåller en egen arbetstidsreglering.

De enskilda lagbuden kan i många stycken mjukas upp. Stelt fixerade
dygnsmaxima behövs inte längre. Veckoarbetstiden kan i ökad omfattning
få genomsnittsberäknas på längre tidsperiod än veckan. Härigenom lägger
man grunden för ett flexiblare arbetstidsuttag och för en ökad anpassning
av arbetstidsuttagen till förhållandena på de enskilda arbetsplatserna.
Dessutom möjliggör man -— och det är enligt kommittén kanske tyngre
vägande — utvidgning av lagstiftningen till så gott som alla de områden
som i dag står utanför.

Kommittén anför att den diskuterat att gå ännu längre på vägen mot en
uppmjukad arbetstidsreglering. I stället för en begränsning av veckoarbetstiden
skulle lagstiftningen reglera en begränsning av årsarbetstiden. Därvid
skulle inte endast den enskilde arbetstagarens arbetsinsats per dag och
per vecka komma in i bilden utan även hans ledigheter för semester och
helgdagsfirande. Kommittén — som uttalar att ett sådant uppslag delvis
får anses ligga utanför kommitténs utredningsuppdrag — finner dock inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa principen om veckobegränsad
arbetstid. Genom att arbetstidslagstiftningen i fråga om den ordinarie
arbetstidens längd och förläggning är dispositiv har arbetsmarknadens
parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen komma överens om
övergång till ett årsarbetstidsbegrepp.

Kommittén erinrar om att statsmakterna år 1957 ansåg att införandet
av en dispositiv reglering beträffande den ordinarie arbetstidens längd, begränsningsperiodens
längd och dygnsmaximum skulle få avgörande betydelse
för ökad elasticitet vid lagens tillämpning och för en smidig anpassning
av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksamhetsfält.
Dispositiviteten har också, anför kommittén, från början fått stor
praktisk betydelse. Den vidsträckta tillämpningen av dispositiviteten innebär
enligt kommittén i sig själv ett belägg för att denna fyller ett stort behov.
Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning inom de verksamhetsområden
som tyder under lagstiftningen är såvitt kommittén kunnat
utröna enbart goda. De farhågor som yppats för att dispositiviteten skulle
allvarligt belasta lönerörelserna har inte besannats. Inte heller har det
framkommit någon omständighet som skulle tyda på att den dubbla regleringen
i lag och i avtal givit upphov till komplikationer vid tolkningen av
vad som är tillämpliga arbetstidsregler.

Kommittén framhåller att anspråken på smidighet och elasticitet hos
lagstiftningen i regel ökar med en förkortning av arbetstiden. Med en utvidgning
av lagstiftningen till nya verksamhetsområden följer också ett
ökat behov av avvikelser från lagens materiella bestämmelser. Med hänsyn
till dessa omständigheter bör bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens
längd enligt kommitténs uppfattning även i fortsättningen vara dispositiva.
Detsamma gäller om begränsningsperiodens längd. Någon anledning
att frångå de former som nuvarande lagstiftning föreskriver för avsteg från
lagens bestämmelser har inte framkommit. Kollektivavtal och huvudorganisations
medverkan på arbetstagarsidan bör alltså krävas även i fortsättningen.

Kommittén finner att man i viss utsträckning bör kunna fördjupa arbetstidslagstiftningens
dispositiva karaktär. Kommittén anser sålunda att
dess förslag att i lag reglera jourtid bör kunna utformas som en dispositiv
reglering. Även lagstiftningens tillämpningsområde bör i viss mån kunna
göras till föremål för arbetsmarknadsparternas avgörande förhandlingsvägen.
Däremot stannar kommittén för att övertidsbestämmelserna även
i fortsättningen bör vara indispositiva. Att med ändring av hittillsvarande
praxis mer permanent tillgodose ett variationsbehov beträffande arbetstiden,
som kan finnas inom olika verksamhetsområden, genom större övertidsuttag
än de lagen medger finner kommittén inte skäl för. Den önskade
flexibiliteten får i stället uppnås genom den dispositiva regleringen av den
ordinarie arbetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kommittén tar också upp frågan om den nya lagstiftningen bör utformas
med sikte på en anpassning till internationella konventioner. Kommittén
erinrar om att ett flertal internationella konventioner föreligger på
arbetstidens område. Europarådet har i sin sociala stadga bland andra
grundläggande västerländska värderingar på socialpolitikens område samlat
vissa uttalanden om arbetstid och fritid. Internationella arbetsorganisationen
(ILO) har vidare alltsedan sin första session 1919 antagit en lång rad instrument
som rör arbetstidsproblem. Bortsett från konventioner som rör arbetstiden
till sjöss och arbetsförhållanden inom bagerier har Sverige inte
anslutit sig till någon av ILO:s konventioner angående arbetstidsförhållanden.

Kommittén anför att frågan om man bör anpassa arbetstidslagstiftningen
så att förutsättningar skapas för en ratificering av föreliggande konventioner
från svensk sida varit aktuell vid flera tidigare tillfällen. Bl. a. var
detta fallet i samband med förlängningen av den provisoriska arbetstidslagen
1926. Lagrådet uttalade då — i anledning av en eventuell svensk ratifikation
av ILO-konventionen nr 1 om begränsning av arbetstiden i industriella
företag till åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan — att
även om Sveriges anslutning till en internationell konvention ur vissa synpunkter
kunde befinnas önskvärd, borde utformningen av vår lagstiftning
självfallet ske under hänsynstagande i främsta rummet till landets egna
förhållanden. Lagstiftningens anpassning efter en konvention borde komma
i fråga endast om och i den mån detta lät sig förena med de synpunkter
som sålunda i första hand borde vara bestämmande. Kommittén förklarar
att den för sin del helt vill instämma i detta svar på frågan.

Lagens materiella bestämmelser

Kommittén har sett det som en angelägen uppgift att den nya arbetstidslagen
skall omfatta så många arbetstagare som möjligt. Lagens tillämpningsområde
är emellertid, understryker kommittén, direkt beroende av
lagstiftningens materiella innehåll i övrigt. På grund härav är det enligt
kommittén lämpligt att behandla utformningen av de väsentligaste materiella
reglerna — dvs. bestämmelserna om ordinarie arbetstid, övertid och jourtid
— innan ställningstagandena i detalj beträffande lagens tillämpningsområde
redovisas.

Ordinarie arbetstid. Kommittén föreslår att den nya arbetstidslagstiftningen
skall få karaktär av maximilagstiftning. Reglerna om den ordinarie
arbetstidens längd skall således liksom hittills ange de högsta mått vartill
den ordinarie arbetstiden får uppgå. En maximering av arbetstiden till 40
timmar i veckan kommer enligt kommitténs uppfattning att medföra att
denna arbetstid blir den normala för det helt övervägande antalet arbetstagare.
Möjligheten att tillämpa kortare arbetstid står emellertid öppen. Vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ken arbetstid som i det enskilda fallet skall komma till användning får
framgå av kollektivavtal, tjänsteavtal eller andra liknande överenskommelser.

Den omständigheten att vissa arbetstagare för närvarande bar en kortare
arbetstid än andra, i förening med det förhållandet att den nya arbetstidslagstiftningen
uppenbarligen kommer att få en stark normgivande effekt,
föranleder kommittén att ta upp frågan om vissa grupper arbetstagare bör
direkt i lagen tillförsäkras en kortare arbetstid än 40 timmar i veckan. De
arbetstagare som enligt kommittén skulle kunna komma i fråga för en
specialreglering beträffande arbetstidens längd är sådana, vilkas arbete —
på grund av sin art eller de betingelser under vilka arbetet utförs — objektivt
sett framstår som särskilt påfrestande eller hälsofarligt.

Kommittén erinrar om att den ordinarie arbetstidens längd alltid, frånsett
en numera upphävd särregel som innebar en något utsträckt arbetstid
för vissa lantarbetare, har varit föremål för en enhetlig reglering. Vid åtskilliga
tillfällen har dock försök gjorts att införa differentierade regler.
Till stöd för en differentiering har i främsta rummet åberopats skyddsslcäl,
t. ex. att arbetets pressande eller hälsofarliga natur utsätter individerna för
en intensivare förslitning och medför större behov av rekreation och återhämtning.
Man har också hänvisat till utvecklingen på avtalsområdet och
hävdat lämpligheten av att den kortare arbetstiden stadfästs i lag. Genom
en sådan kodifiering skulle man garantera att ifrågavarande arbetstagargrupper
fick del av den allmänna arbetstidsförkortningen, en omständighet
som bl. a. skulle vara till gagn för nyrekryteringen av arbetskraft inom
berörda näringsgrenar.

De åberopade skälen utgör enligt kommitténs bedömning inte någon tillräcklig
grund för en differentierad reglering. Då skyddsmotiven inte längre
har samma betydelse för lagstiftningens utformning som förr skulle det
te sig motsägelsefullt att i den normlag kommittén förordar ta med speciella
skyddsregler, som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i den äldre,
klart socialt inriktade lagstiftningen. Sådana regler skulle också stå i strid
mot kommitténs huvudprincip att den nya lagen skall utformas så enhetlig
som möjligt. Lagstiftaren ställs dessutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem
beträffande omfattningen av den differentierade regleringen.
Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan finna någon
objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper torde med fog
kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande eller hälsofarligt
som t. ex. under jordsarbete eller skiftarbete. I enlighet med det anförda anser
kommittén att frågan om extra kompensation för påfrestande och hälsofarligt
arbete liksom hittills får avgöras förhandlingsvägen.

När det gäller att fastställa begränsningsperiodens längd konstaterar
kommittén att åtskilliga verksamhetsområden finns där begränsningsperioden
i och för sig kan bestämmas till en vecka. Även på dessa områden talar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

emellertid ofta rationella skäl, främst hänsyn till företagens speciella arbetsoch
produktionsbetingelser, för en längre period. Vid sidan härav finns åtskilliga
former av verksamhet, som inte kan bedrivas med ett regelbundet
veckoarbetstidsuttag utan på grund av driftsförhållandena kräver ett varierat
veckoarbetstidsuttag under en längre period. Kommittén kommer vid
en genomgång av gällande arbetstidsbestämmelser inom områden, som ligger
utanför lagstiftningen, till den slutsatsen att begränsningsperioden inte
bör bestämmas snävare än fyra veckor om lagstiftningens tillämpningsområde
skall kunna utvidgas i enlighet med kommitténs målsättning. Undersökningen
ger enligt kommittén vidare stöd för att inte heller längre period
än fyra veckor skulle behövas.

Kommittén har övervägt att låta enbart en begränsningsperiod om fyra
veckor gälla för all verksamhet som kommer att lyda under lagen. En sådan
ordning skulle, framhåller kommittén, stå i god överensstämmelse med
kommitténs strävan att göra lagstiftningen så enhetlig som möjligt och väl
korrespondera mot de önskemål om ökad flexibilitet som föreligger framför
allt från arbetsgivarhåll. Kommittén avvisar emellertid denna tanke
under framhållande att kommittén valt att tillgodose kraven på en rörligare
arbetstid genom en uppmjukning av andra regler, i första hand reglerna om
dygnsarbetstidens begränsning. Till ställningstagandet har enligt kommittén
också medverkat det förhållandet, att begränsningsperioden i majoriteten
fall inte behöver vara längre än en vecka, samt det motstånd som på arbetstagarsidan
— inte minst med tanke på lagens dispositiva karaktär —
kan väntas mot en generell utsträckning av regleringsperioden. Kommittén
stannar i stället för att som huvudregel alltjämt ange en begränsningsperiod
av en vecka. I en kompletterande specialregel föreslås att begränsningsperioden
i samtliga de fall, där objektiva skäl talar för en längre period, får
sträckas ut till högst fyra veckor.

Förutsättningarna för tillämpning av specialbestämmelsen bör enligt
kommittén anges i en allmän formulering snarare än genom en uppräkning
av de verksamhetsområden eller arbetsformer, på vilka bestämmelsen skall
vara tillämplig. Kommitténs förslag innebär att arbetstiden får genomsnittsberäknas
under en tidrymd av högst fyra veckor, då arbetets natur eller arbetsförhållandena
i övrigt gör en längre begränsningsperiod än veckan påkallad.
Med detta stadgande avser kommittén att fånga in alla de verksamhetsområden
inom nuvarande lagstiftning som medges en längre begränsningsperiod
än veckan, dvs. skiftarbete, jordbruk och trädgårdsskötsel, detaljhandel
som bedrivs såväl vardag som söndag samt hotell-, restaurangoch
kaférörelse. Stadgandet avses även omfatta alla de verksamhetsområden
utanför nuvarande lagstiftning som på grund av driftförhållandena
måste tillämpa längre begränsningsperiod än veckan. Av praktiska skäl
bör den förlängda begränsningsperioden kunna tillämpas för alla sysselsatta
inom berörda verksamhetsområden. Till arbete som på grund av sin natur

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skall få bedrivas med förlängd begränsningsperiod hör enligt kommittén
t. ex. allt skiftarbete och en hel del arbete som inte i allmänhet rubriceras
som skiftarbete men som pågår under en större del av dygnet än vad som
motsvarar en normal arbetsdag och därför kräver dubblerad personaluppsättning.
Fall då arbetsförhållandena i övrigt bör berättiga till förlängd begränsningsperiod
är enligt kommittén sådana där arbetet bedrivs såväl vardag
som söndag utan att fördenskull skiftarbete föreligger. Andra fall är
sådana där en veckobegränsning i och för sig är möjlig men där en förlängd
begränsningsperiod skulle medföra uppenbara fördelar för de anställdas ledighetsförhållanden.

När det gäller att ta ställning till frågan om dygnsarbetstidens längd konstaterar
kommittén att nuvarande lagregler om dygnsmaximum på vissa
verksamhetsområden eller i vissa arbetsformer tillåter längre dygnsarbetstid
än nio timmar och att en sådan längre dygnsarbetstid i betydande utsträckning
tillämpas inom verksamhetsområden utanför nuvarande lagstiftning.
Kommittén framhåller vidare att det vid överläggningar som kommittén
haft med företrädare för olika verksamhetsområden bestämt hävdats
att fortsatt möjlighet till sådan arbetstidsförläggning måste föreligga. Med
hänsyn härtill måste, anser kommittén, som en klar förutsättning för utvidgning
av lagstiftningen till nya verksamhetsområden uppställas att lagen
i betydande utsträckning tillåter en dygnsarbetstid som är högre än nio timmar.

En generell föreskrift om maximering av arbetstiden till tio timmar per
dygn ligger enligt kommittén av många skäl nära till hands och skulle sannolikt
utan nämnvärda störningar kunna tillämpas inom flertalet verksamhetsområden.
Kommittén finner sig dock böra avvisa ett sådant förslag.
Maximeras veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsarbetstiden till tio
timmar, kan detta enligt kommitténs förmenande stimulera till en fördelning
av arbetstiden med tio timmar per dag fyra dagar i veckan. En utveckling
mot en sådan arbetstidsförläggning framstår för kommittén som
klart olämplig. Liknande invändningar kan, framhåller kommittén, göras
mot generella föreskrifter om högre dygnsmaxima än tio timmar. Fortsatt
reglering av dygnsarbetstiden skulle därför behöva bygga på en sådan konstruktion
att man i en huvudregel angav gränsen till nio timmar såsom nu
är fallet och i kompletterande specialregler medgav längre dygnsarbetstid för
särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer. En ordning med ett sådant
differentierat regelsystem skulle enligt kommittén stå i direkt kontrast
till kommitténs allmänna strävan att åstadkomma enhetliga regler.
Den skulle medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och utgöra
ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som
skall vara allmän arbetstid i landet.

Med hänsyn till de komplikationer som en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden
följaktligen skulle medföra i en utvidgad arbetstidslagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

frågar sig kommittén om ett verkligt behov alltj ämt föreligger av ett i lagen
angivet dygnsmaximum eller om tiden nu kan vara mogen att slopa begränsningen
av arbetstiden per dygn. Denna fråga bör enligt kommittén även ses
mot bakgrund av de uttalanden kommittén i sin allmänna motivering gjort
beträffande skyddsmotivens minskade betydelse.

Enligt kommitténs uppfattning utgör arbetarskyddslagens föreskrifter
om ledighet för nattvila, även om de är försedda med en hel del undantag, ett
effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Av stor betydelse är
därjämte att kollektivavtal, enskilda tjänsteavtal, reglementen och liknande
handlingar regelmässigt innehåller relativt detaljerade bestämmelser angående
den dagliga arbetstidens längd. Någon anledning att anta att dessa bestämmelser
skulle skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om
arbetstids]agstiftningens dygnsmaximering slopas, föreligger enligt kommitténs
bedömning inte. Därvid framhåller kommittén att arbetsgivarna i övervägande
utsträckning torde sakna intresse av att mot arbetstagarnas vilja
driva genom en förlängning av den dagliga arbetstiden samt att, om sådant
intresse trots allt skulle kunna finnas, arbetstagarna med stöd av sin fackliga
organisation torde kunna uppnå en för dem tillfredsställande lösning.
Till detta kommer, anser kommittén, att de praktiska möjligheterna att förlänga
den dagliga arbetstiden blir beskurna i och med att veckoarbetstiden
de närmaste åren successivt förkortas. Då således frånvaron av lagregler om
dygnsmaximum inte kan befaras leda till en utveckling mot oskälig anhopning
av arbetstiden, föreslår kommittén att arbetstidslagen inte längre skall
uppta någon regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Övertid. Kommittén framhåller att frågan om justering av de nuvarande
övertidsgränserna från olika håll aktualiserats i anslutning till förslaget att
sänka den ordinarie arbetstiden till 40 timmar i veckan. Kommittén avvisar
för sin del tanken att man skulle försöka neutralisera de påfrestningar för
företag och samhälle, som arbetstidsförkortningen medför, genom att öka
möjligheterna till uttag av övertid. Kommittén åberopar att den funnit att
övertidsreglerna i sin nuvarande utformning är fast förankrade hos arbetstagarna.
Vidare anför kommittén att resultatet av en uppmjukning av reglerna
skulle kunna bli att arbetstidsförkortningen helt eller delvis omintetgjordes.
I stället för ökad fritid skulle arbetstagarna få ökad lön. En sådan
konsekvens är oförenlig med grunderna för kommitténs förslag i förkortningsfrågan,
som utgår från att arbetstagarna i valet mellan ökad lön och
ökad fritid är beredda att välja fritid.

Kommittén pekar i sammanhanget på att möjligheter till ökade övertidsuttag
i betydande omfattning ryms inom de gränser som lagstiftningen i dag
drar upp. Kommitténs utredning rörande den faktiska förekomsten av övertid
ger nämligen vid handen att övertidsuttagen genomsnittligt sett ligger
betydligt under vad lagen maximalt medger. Endast för vissa mindre grup -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

per arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller placering på nyckelpositioner
i driften kommer övertidsuttagen stundom upp emot gällande
maximum.

Det anförda bör enligt kommittén leda till att övertid alltjämt betraktas
som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Den bör såsom nu är fallet tillgripas
för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter föreligger.
Någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna
bör som regel inte förekomma. För sådana fall där behovet av
övertid är mer eller mindre permanent bör lagen anvisa möjligheten att
dispensvägen eller kollektivavtalsvägen åstadkomma förlängd ordinarie arbetstid.

Kommitténs slutsats blir följaktligen att nuvarande övertidsramar bör
överföras oförändrade till den nya lagen. Även i övrigt anser kommittén
att nuvarande övertidsreglering i allt väsentligt bör bibehållas oförändrad,
vilket bl. a. innebär att reglerna alltjämt kommer att vara indispositiva.
Kommittén framhåller att dess ställningstagande i främsta rummet är resultatet
av en avvägning mellan synpunkter som anlagts av arbetstagarna resp.
arbetsgivarna. Det skall också ses i belysning av den liberalisering kommittén
föreslår beträffande den ordinarie arbetstidens reglering.

Jonrtid. Kommittén anser att det arbetstidsbegrepp som under arbetstidslagarnas
tillämpning utbildats i praxis bör överföras till den nya lagen. Såsom
arbetstid bör sålunda räknas all tid då en arbetstagare står till arbetsgivarens
förfogande och utför arbete för dennes räkning. Som arbetstid bör
dessutom anses tid då arbetstagaren har att uppehålla sig på arbetsstället
för att vid påkommande behov utföra arbete. Sistnämnda slag av arbetstid
betecknar kommittén som jourtid. För det fall att arbetstagaren skall stå
till arbetsgivarens disposition under viss tid utan skyldighet att kvarstanna
på arbetsstället räknas däremot tiden inte som arbetstid. Sådan tid rubricerar
kommittén som beredskapstid. Tanken bakom kommitténs avgränsning
av arbetstidsbegreppet är att gränsen mellan fritid och arbetstid skall vara
direkt beroende av skyldigheten att uppehålla sig på arbetsstället. Detta
anses motiverat inte minst mot bakgrund av den vikt som kommittén i förkortningsfrågan
lagt vid arbetstagarnas alltmer ökade värdering av fritiden.

Kommittén anför att dess avgränsning av arbetstidsbegreppet medför vissa
komplikationer då det gäller att utvidga lagstiftningen till nya verksamhetsområden.
Som ett resultat av överläggningar som kommittén haft med
företrädare för bl. a. brandväsendet, sjukvården, socialvården och olika statliga
verksamhetsfält, inom vilka förhållandevis mycken jourtid tas ut, har
nämligen framgått att en förutsättning för lagstiftningens utvidgning till sådana
områden är att lagen utformas på sådant sätt att fortsatta jourtidsuttag
möjliggörs. Att inrymma jourtiden inom ramen för den föreslagna gränsen
för ordinarie arbetstid och övertid låter sig enligt kommittén inte göra. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till har jourtiden alltför stor omfattning. Att såsom arbetstidsutredningen på
sin tid föreslog lämna åt parternas mer eller mindre fria skön att komma
överens om jourtidsfrågans lösning med risk att jourtiden kommer att falla
utanför arbetstidsbegreppet är enligt kommittén inte heller någon godtagbar
lösning. Kommittén förordar i stället att lagen tillförs ett särskilt stadgande,
genom vilket arbetsgivaren lämnas rätt att inom vissa gränser ta ut
jourtid utöver annan arbetstid.

Kommittén framhåller att en generell reglering av jourtiden i lag försvåras
av att den arbetsinsats som utförs under ett jourpass varierar betydligt
i olika fall. Kommittén anser emellertid att svårigheterna i tillfredsställande
grad bemästras om man som jourtid i lagens mening bara betraktar den tid
under vilken något arbete för arbetsgivarens räkning inte utförs. Detta innebär
att den del av jourpasset som består i att arbetstagaren bara finns till
hands på arbetsstället men under vilken han i övrigt fritt förfogar över sin
tid räknas som jourtid, medan den del av jourpasset under vilken han arbetar
betraktas som vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbetstiden
eller övertiden.

Att den föreslagna konstruktionen medför behov av en redovisning hur
jourtid och egentlig arbetstid fördelar sig på jourpasset bör enligt kommittén
inte vara någon avgörande invändning. Redan i dag är det i vissa fall
nödvändigt att redovisa jourtjänstgöring efter dessa principer, eftersom
ersättningen skiljer sig för tid då arbete utförs och då arbete inte utförs. Härtill
kommer att jourtidsbestämmelsen föreslås bli dispositiv på samma sätt
som bestämmelsen om ordinarie arbetstid, vilket medför att parterna har
möjlighet att genom kollektivavtal komma överens om en generell beräkningsgrund.

Med ledning av vad kommittén utrönt om nuvarande jourtidsuttag anser
kommittén att lagstiftningens gräns för jourtid bör sättas vid i genomsnitt
tolv timmar i veckan. Därigenom skapas förutsättningar för bl. a. en journatt
i veckan. Eftersom jourtjänstgöring på många håll inte läggs ut med
sådan regelbundenhet, anser kommittén det motiverat att begränsa jourtiden
per månad eller fyraveckor speriod och bestämma maximum för jourtiden
till 50 resp. 48 timmar. En sådan regel skulle, framhåller kommittén,
göra det möjligt att, såsom tycks förekomma bl. a. inom verksamhetsområden
med genomförd femdagarsvecka måndag—fredag, lägga ut ett jourpass
i månaden som sträcker sig över ett veckoskifte. Men hänsyn till att behov på
sina håll kan förekomma av en längre eller på annat sätt begränsad jourtid
föreslår kommittén att också nu ifrågavarande regel görs dispositiv. Dessutom
skall arbetarskyddsstyrelsen kunna meddela dispens då särskilda skäl
föreligger.

Genom att arbetstidslagen tillförs en bestämmelse om uttag av jourtid i
den utsträckning kommittén angivit skapar man enligt kommittén förutsättningar
för en utvidgning av arbetstidslagstiftningen till sådana områden

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

som sjukvård och socialvård samt kriminalvård, polisväsendet, försvaret
och andra statliga verksamhetsfält. Man öppnar också möjligheter att föra
in brandväsendet under lagstiftningen. Här är dock kommittén inte främmande
för att det under en anpassningsperiod krävs längre jourtidsuttag än
vad lagen stadgar. Övergångsproblemen kan enligt kommitténs mening på
grund av dispositiviteten lösas genom överenskommelser mellan partsorganisationerna.
Skulle sådana avtal inte kunna uppnås får arbetarskyddsstyrelsen
meddela behövliga dispenser.

Lagens tillämpningsområde

Kommittén anger att utgångspunkten när det gällt att förverkliga kommitténs
målsättning i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområde varit
att nå överensstämmelse med vad som sedan 1963 gäller för arbetarskyddslagens
del. I princip bör arbetstidslagen alltså göras tillämplig på all verksamhet,
i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning.
Detta innebär att lagen skall äga tillämpning så snart någon anlitar en persons
arbetskraft under sådana omständigheter att ett arbetstagarförhållande
uppkommer. Huruvida arbetet är av tillfällig karaktär eller ej skall inte ha
någon betydelse.

Enligt kommitténs uppfattning är de materiella regler kommittén i det
föregående föreslagit väl förenliga med praktiskt taget all verksamhet som
bedrivs i landet. Förutsättningar föreligger därmed för att utvidga lagstiftningen
till att i princip gälla alla arbetstagare. Vissa arbeten måste enligt
kommittén likväl undantas. Kommittén finner att så alltjämt bör vara fallet
med s. k. okontrollerbart arbete och arbete som utförs av medlem i arbetsgivarens
familj. Likaså måste undantag göras för vissa tjänstemän. Eftersom
speciallagstiftning kommer att finnas för skeppstjänst och möjligen
också för arbete i arbetsgivarens hushåll får undantag göras även för dessa
arbeten. Någon ytterligare inskränkning i lagens tillämpningsområde är
däremot enligt kommittén inte behövlig. Kommittén har dock ansett det
lämpligt att överlåta åt arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma
överens om andra undantag än dem som uttryckligen anges i lagen.

Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande undantagen från lagens tilllämpning
anför kommittén bl. a. följande.

Tjänstemän. En mindre grupp tjänstemän måste uppenbarligen alltjämt
stå utanför arbetstidslagstiftningen. Det rör sig här om sådana tjänstemän
som direkt företräder arbetsgivaren och därför har en utpräglad arbetsgivarfunktion.
I denna funktion ingår inslag inte endast av kontrollerande
och övervakande natur utan även av självständigt beslutande och ledande
art. För ytterligare en mindre del av tjänstemännen kan sättas i fråga
om möjlighet finns att inordna dem under en lagstiftning som begränsar
deras arbetstid inom vissa bestämda marginaler. Här åsyftas sådana tjänstemän
som utan att inta en företagsledande ställning har krävande admini -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

strativa, intellektuella, konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter.
För dessa tjänstemän gäller erfarenhetsmässigt att deras arbetstider,
om än formellt reglerade i avtal eller reglementen, i praktiken i stor utsträckning
är oreglerade. I vissa fall medför bestämmelser i lag eller avtal
att arbetsresultat måste föreligga inom viss tid oavsett om arbetstidsinaxima
därigenom överskrids. I andra fall kan omständigheter av annan natur
tvinga fram åsidosättande av gällande arbetstidsbestämmelser. Samtidigt har
tjänstemännen tillagts en betydande frihet i förläggningen av sin egen arbetstid.
De former och förutsättningar under vilka denna kategori f. n. bedriver
sitt arbete kan visserligen komma att förändras i framtiden, bl. a.
som följd av att en arbetstidslagstiftning av i princip allomfattande karaktär
kan påverka arbetsförhållandena även för de tjänstemän som det nu är
fråga om. Slutsatsen av kommitténs överväganden på denna punkt blir dock
att även denna kategori måste undantas från arbetstidslagens tillämpning.

Det har för kommittén framstått som eftersträvansvärt att sammanfatta
de avsedda tjänstemannagrupperna på ett klart och entydigt sätt, så att
gränsdragningen mellan tjänstemän innanför och utanför lagen blir möjlig
att utföra ute på arbetsplatserna. Till en början lutade kommittén närmast
mot att låta undantaget avse alla arbetstagare i överordnad ställning, dock
inte överordnade med huvudsaklig uppgift att direkt leda eller övervaka arbete.
Kommittén har emellertid inte ansett sig kunna lägga fram ett sådant
förslag, eftersom det skulle innebära att många arbetstagare undantogs från
lagen trots att deras arbetstider mycket väl skulle gå att förena med lagens
materiella regler. Kommittén stannar i stället för ett snävare undantag som
tar direkt sikte på de båda tjänstemannagrupper som avses.

Den första gruppen sammanfattar kommittén som arbetstagare med företagsledande
eller därmed jämförlig ställning. Med uttrycket därmed jämförlig
ställning åsyftas arbetstagare på företagsledande nivå i statliga eller
kommunala organ. Ett genomgående drag för den andra gruppen av tjänstemän
utgör enligt kommittén det särskilda förtroendeförhållande som i
fråga om arbetstiden föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa
fall. Detta förtroende är i huvudsak en följd av arbetsuppgifternas speciella
natur. Det tar sig framför allt det uttrycket att arbetstagaren har en viss frihet
beträffande förläggningen av sin egen arbetstid och att arbetstiden normalt
inte är föremål för någon reell kontroll från arbetsgivarens sida. Dessa
omständigheter kan enligt kommitténs åsikt utnyttjas för en definition av
ifrågavarande tj änstemän. Definitionen skulle gå ut på att rubricera tj änstemännen
som arbetstagare i särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende
av nu angiven innebörd.

I enlighet med det anförda föreslås att undantaget skall formuleras att
avse arbete som utförs av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning samt eljest av arbetstagare som i arbetstidshänseende har en
särskild förtroendeställning. En tillfredsställande gränsdragning bör enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

kommitténs mening kunna ske med ledning av vad kommittén anfört om det
aktuella undantaget. Vid behov får det ankomma på tillsynsmyndigheten att
utfärda anvisningar till ledning för tillämpning av undantaget. Parterna kan
också, påpekar kommittén, genom att utnyttja dispositiviteten själva medverka
till ett klarläggande av vilka tjänstemän som i praktiken skall vara
utanför resp. innanför lagen.

Verksamhet som ej är rörelse. Begränsningen av den nuvarande
allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde till rörelse och särskilt
arbetsföretag motiverades ursprungligen av önskemålet att anpassa arbetstidslagens
tillämpningsområde till arbetarskyddslagens. För gränsdragningen
utmärkande är att i princip alla arbetstagare inom en verksamhet omfattas
av lagens bestämmelser, om lagen bedöms vara tillämplig på verksamheten.
I de fall lagen inte är tillämplig gäller undantaget samtliga arbetstagare
inom verksamheten. Följden blir att arbetstagare med samma
arbetsuppgifter kan behandlas helt olika. De skäl som ursprungligen kunde
åberopas för en sådan ordning underkändes av statsmakterna år 1963, då arbetarskyddslagens
tillämpningsområde vidgades till att omfatta all verksamhet,
i vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Enligt kommitténs
åsikt saknas anledning att ha en snävare begränsning i arbetstidslagen.

Genom en övergång från begreppet rörelse till begreppet verksamhet kommer,
om man bortser från arbete som bedrivs av staten, följande former av
verksamhet att föras in under lagstiftningen, nämligen kommunal förvaltning,
kyrkans verksamhet, privat verksamhet bedriven av stiftelser och
ideella föreningar samt brandväsendet. Om inte ett särskilt undantag stadgades
för husligt arbete, skulle också detta arbete falla in under lagen.

Småföretag. Företag med i regel mindre antal arbetare än fem faller
utanför den nuvarande allmänna arbetstidslagen. En antalsbegränsning
finns också i lantarbetstidslagen, där det uppställs krav på minst en regelmässigt
anställd arbetare. Undantaget för småföretag motiverades från början
med att företag av detta slag hade svårt att anpassa sig efter stelheten
i ett lagstadgat arbetstidssystem. Man anförde också att förhållandet mellan
arbetsgivare och anställda var av mer personlig karaktär i sådana företag
samt att effektiv inspektion genom offentlig myndighet knappast kunde förekomma
i någon större utsträckning. Dessa skäl är enligt kommitténs mening
inte längre hållbara. Liksom arbetstidsutredningen har kommittén
kunnat konstatera att arbetstidsförhållandena i småföretagen som regel
överensstämmer med förhållandena i större företag. I betydande utsträckning
tillämpas samma avtalsbestämmelser om arbetstiden vid såväl stora
som små företag i samma bransch. Erfarenheter från specialarbetstidslagarnas
tillämpning har även visat att erforderlig kontroll kan genomföras på
ett tillfredsställande sätt oberoende av företagens storlek.

Med hänsyn härtill anser kommittén att den nya lagen bör äga tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

sa snart en arbetstagare används till arbete för arbetsgivarens räkning. I
överensstämmelse med vad som gäller beträffande arbetarskyddslagen bör
inte krävas att arbetsgivaren regelmässigt har arbetskraft anställd. Även
om arbetsgivaren endast tillfälligtvis anlitar en enstaka arbetstagare skall
lagen tillämpas.

Statligt arbete. Undantagen i såväl den allmänna arbetstidslagen
som specialarbetstidslagarna för arbete som bedrivs av staten sammanhänger
med att arbetsrättslig lagstiftning av ålder tillerkänt staten som arbetsgivare
viss särställning. Det har ansetts att statens verksamhet varit så mångskiftande
att den lämpligen inte kunnat regleras i en med nödvändighet ganska
enhetlig lagstiftning. En reglering av frågor angående förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare i administrativ ordning har så till vida varit
att föredra som den på ett smidigt sätt kunnat anpassas till olika variationer
i den statliga verksamheten. Ibland har också framhållits att tillsynen av
lagstiftning skulle kompliceras i fråga om statlig verksamhet. Det kunde
knappast låta sig göra, har det ansetts, att en statlig myndighet skulle pröva
statens efterlevnad av en lagstiftning eller att i förekommande fall meddela
dispens från dennas tillämpning.

Denna syn på statens ställning i arbetsrättslig lagstiftning har numera
övergivits. Detta har vid skilda tillfällen resulterat i att särskilda undantag,
som gällt för statlig verksamhet enligt olika lagar, upphävts. Arbetstidsutredningen
föreslog också att undantaget för staten i arbetstidslagarna skulle
tas bort och förslaget möttes vid remissbehandlingen inte av någon kritik.
Under kommitténs arbete och framför allt vid kommitténs kontakter med
företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarsidan inom statlig verksamhet
har det bekräftats att arbetstidsutredningens förslag alltjämt har starkt fog
för sig.

Ett slopande av undantaget för arbete som bedrivs av staten skulle i huvudsak
innebära att arbetstidslagen blev tillämplig på arbetet inom riksdagen,
Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och lokal förvaltning
samt arkiv, bibliotek och museer. Vidare skulle de affärsdrivande
verken (SJ, post, tele, vattenfall m. fl.) samt rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet,
kriminalvården, försvaret, tullväsendet, lots- och fyrväsendet,
vägväsendet m. m. bli omfattade av lagen.

Med hänsyn till att utvecklingen på arbetstidens område gått i riktning
mot allt större enhetlighet, vilket bl. a. inneburit att arbetstidsreglering tillkommit
inom områden som förr var utan sådan och att befintlig arbetstidsreglering
anpassats till förhållandena utanför den statliga sektorn, föreligger
enligt kommitténs uppfattning inte för någon särskild gren av den statliga
verksamheten behov av fortsatt undantagande från arbetstidslagen.
Alltjämt uppvisar emellertid statligt arbete i många fall skiljaktigheter dels
vid jämförelse mellan olika statliga verksamhetsområden inbördes, dels
vid jämförelse med icke statligt arbete. Detta gäller främst i fråga om arbets4
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tidens fördelning på arbetsveckorna. Den föreslagna bestämmelsen om fyra
veckors begränsningsperiod får här tillämpas. För de arbeten där inte ens
en fyraveckors begränsningsperiod är tillräcklig finns möjligheten att ytterligare
förlänga begränsningsperioden genom kollektivavtal eller dispens. Utmärkande
för en del statliga verksamhetsfält är vidare ett relativt stort jourtidsuttag.
I den mån den föreslagna begränsningen av jourtiden skulle vara
alltför snäv återstår att genom kollektivavtal eller dispens öka jourtiden.
Något större behov av sådana avtal eller dispenser torde dock enligt kommittén
inte uppkomma.

Enligt statstjänstemannalagen får statliga tjänstemän som omfattas av
lagen inte träffa kollektivavtal om arbetstidens förläggning. Detta kan medföra
tvekan i frågan huruvida den av kommittén föreslagna möjligheten
för arbetstagare att genom kollektivavtal komma överens med arbetsgivarsidan
om längre begränsningsperiod för den ordinarie arbetstiden eller jourtiden
än vad lagen föreskriver kan utnyttjas av de offentliga tjänstemännen.
Kommittén anser dock att med hänsyn till att parterna vid tillämpning av
statstj änstemannalagen funnit att avtal om begränsningsperiodens längd
inte står i strid med lagens regler den föreslagna dispositiviteten i arbetstidslagen
bör kunna utnyttjas utan hinder av statstjänstemannalagens begränsningar
i avtalsrätten. Detta har avseende också i fråga om lagen om
tjänstemän hos kommuner m. fl.

Sjukvård och socialvård. På denna sektor har, framhåller kommittén,
under de senaste båda årtiondena skett en genomgripande förändring
av arbetsförhållandena. Utvecklingen har successivt gått mot ett förenhetligande
av arbetstidsbestämmelserna och i dag har huvudparten av de
anställda i stort sett samma arbetstidsförhållanden som personalgrupper
som omfattas av arbetstidslagstiftningen. Endast i fråga om jour- och beredskapstjänstgöring
skiljer sig förhållandena inom sjukvård och socialvård
mer markant från andra verksamhetsområden. Denna tjänstgöring håller
sig dock genomsnittligt sett under eller vid den gräns för jourtidsuttag som
kommittén förordar. I enstaka fall kan den överskrida denna gräns.

Något hinder föreligger således inte mot att föra in sjukvården och socialvården
under lagen. Regeln om utsträckt begränsningsperiod till högst
fyra veckor bör dock vara tillämplig liksom jourtidsbestämmelsen. En viss
uppmjukning av jour tidsbestämmelsen måste kanske ske avtals- eller
dispensvägen åtminstone i initialskedet. I vissa fall kan också fragan om
längre begränsningsperiod än fyra veckor bli aktuell.

När det gäller den öppna sjuk- och hälsovården och den öppna socialvården
kan i någon utsträckning lagens tillämpning bli utesluten på grund
av undantaget för s. k. okontrollerbart arbete..

Undervisning m. m. Gällande arbetstidslagstiftning undantar arbete
som har till ändamål att bereda uppfostran eller undervisning eller att
tillgodose annat därmed jämförligt behov. Undantaget har i praktiken tol -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Rats så att det omfattar såväl egentlig lärarpersonal som andra anställda
vid undervisnings- och därmed jämförliga inrättningar. Den egentliga lärarpersonalen
har en arbetstid som totalt sett inte går att kontrollera. Arbetstiden
omfattar inte endast hållandet av lektioner utan mycket annat.
Man kan nämna lektionsförberedelser, rättandet av skrivningar, elev- och
föräldrakontakter, konferenser och kollegier, fortbildning, betygsättning
m. m. Till stor del kan detta arbete förläggas till lärarens hem och så sker
alltjämt i betydande utsträckning. Med hänsyn härtill och de förhållanden
i övrigt under vilka undervisningsarbetet bedrivs anser kommittén att undantaget
för s. k. okontrollerbart arbete kan göras tillämpligt på den egentliga
lärarpersonalen. Något särskilt undantag behöver därför inte föreskrivas
i lagen.

För annan personal vid skolor, skolhem, vårdanstalter och liknande än
lärarpersonal bör i likhet med vad kommittén anfört beträffande sjuk- och
socialvård nuvarande undantag från lagens tillämpning kunna upphävas.

Skogsarbete m. m. Skogsarbete, för vilket allmänna arbetstidslagen
alltsedan sin tillkomst gjort undantag, har på senare tid i ökad omfattning
kommit att utföras under samma arbetstidsbetingelser som industriarbete.
Kollektiva transporter till och från arbetsstället har medfört ett fastare
arbetstidsschema. Därmed har också mer och mer skogsarbete fått karaktären
av tidskontrollerat arbete. Slopandet av dygnsbegränsningen och
möjligheten att tillämpa fyra veckors begränsningsperiod gör att skogsarbete
enligt kommitténs bedömning utan nämnvärda svårigheter kan inordnas
under den föreslagna arbetstidslagen. Med hänsyn till skogsnäringens
beroende av väderleken kan det i viss utsträckning komma i fråga
att genomsnittsberäkna arbetstiden under en längre period än fyra veckor.
I den mån parterna inte själva löser denna fråga genom överenskommelse
avtalsvägen, kan frågan prövas dispensvägen.

Även om undantaget för skogsarbete slopas, kommer under en tid framöver
åtskilliga skogsarbetare alltjämt att falla utanför lagen på grund av
undantaget för okontrollerbart arbete.

Undantaget för kolning i mila kan slopas redan av det skälet att sådant
arbete numera så gott som helt upphört.

Det sedan 1923 gällande undantaget för upptagning av torv samt tillverkning
av bränntorv och torvströ kan också upphävas. Arbetet med upptagning
och förädling av torv sker numera under fabriksmässiga former. Något
hinder för att sådant arbete förs in under lagen finns inte.

Det särskilda undantaget för arbete som åligger portvakt och av honom
väsentligen förrättas i hans bostad kan också utgå. Undantaget tar sikte
på industriportvakter men torde numera ha mycket ringa tillämpning.

Specialarbetstidslagarna. Genom det sätt varpå de materiella
reglerna i den nya arbetstidslagen föreslås utformade har grunden
lagts för ett införande av de verksamhetsområden som nu regleras i de sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skilda arbetstidslagarna under den allmänna lagen. Sedan vissa detaljfrågor
som rör speciallagarnas materiella innehåll blivit behandlade finns det
därför enligt kommitténs uppfattning inte något hinder mot att under den
föreslagna lagen föra in jordbruks- och trädgårdsskötsel, detaljhandel och
därmed jämförlig verksamhet samt hotell-, restaurang- och kaférörelse.

En åtgärd av detta slag innebär inte bara att de i speciallagarna reglerade
arbetstagarna förs in under den allmänna lagen utan också att en del arbetstagare,
som varit undantagna såväl i gällande allmänna arbetstidslag
som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen, kommer att omfattas av
lagen.

Arbetstidsregleringen kommer således att omfatta självständigt bedriven
djurskötsel, en verksamhet som inte går in under lantarbetstidslagen och
för vilken den allmänna arbetstidslagen gör särskilt undantag. Denna utvidgning
av lagens tillämpningsområde ligger i linje med kommitténs allmänna
grundinställning och torde inte möta några praktiska svårigheter.
Renskötsel torde även fortsättningsvis kunna bli undantagen på grund av
arbetets okontrollerbara natur.

Lantarbetstidslagens uppgående i den nya lagen innebär vidare att lantarbetstidsiagens
speciella antalsbegränsning faller bort. Kravet på att arbetsgivaren
regelbundet skall sysselsätta minst en arbetare för att lagen
skall bli tillämplig bör lämpligen inte upprätthållas, när arbetstidslagens
antalsbegränsning samtidigt föreslås slopad. Inte heller kan lantarbetstidslagens
undantag för ackordsmjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter
på ackord bibehållas. Att betalningsformen skall vara utslagsgivande
för om ett arbete skall föras in under lagen eller ej kan inte längre anses
motiverat. Fortsatt övergång till maskinmjölkning och maskinell skötsel
och upptagning av rotfrukter medför dessutom att dessa former av arbete
inte längre kommer att till sin natur skilja sig från annat lantbruksarbete.

Detaljhandelslagens och hotellagens slopande får beträffande arbetstidslagstiftningens
tillämpningsområde knappast någon betydelse utöver den
som följer av slopandet av allmänna arbetstidslagens tillämpningsundantag.
Detaljhandelslagens förtydligande föreskrift att undantag skall göras
för arbete såsom handelsresande och platsförsäljare kan utan vidare utgå
med en hänvisning till att sådant arbete faller in under den nya lagens
undantag för okontrollerbart arbete. Detaljhandelslagens undantag för anställda
på apotek som farmacevt, vilket ursprungligen motiverades av farmacevternas
nattjänst vid sidan av den ordinarie arbetstiden kan enligt
vad kommittén erfarit hos företrädare för apoteksnäringen upphävas. För
farmacevter med jourtjänst torde den föreslagna jourtidsbestämmelsen som
regel vara tillräcklig. Skulle så i något enstaka hänseende inte vara fallet,
kan ökat jourtidsuttag medges genom kollektivavtal eller dispens.

Dispositivitetsregel. Den reform som kommittén föreslår kommer
att innebära att en laglig arbetstidsreglering införs som en nyhet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

nästan lialva arbetsmarknaden. Även om kommittén i största möjliga utsträckning
vinnlagt sig om att jämka den nya arbetstidslagens materiella
innehåll efter de arbetstidsförhållanden som råder inom denna halva av
arbetsmarknaden, kan det inte uteslutas att reformen för vissa arbetsplatser
eller för vissa kategorier av arbetstagare eller arbetsgivare kan komma
att uppfattas som ett onödigt hinder. Så kan t.ex. bli fallet för arbetsplatser
med omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsongvarierande
arbetstidsförläggning. Det kan också bli fallet för en del tjänstemän
som inte omfattas av lagstiftningens undantag. Visserligen öppnar
den föreslagna dispositivitetsregeln beträffande den ordinarie arbetstiden
och jourtiden möjligheter för kollektiva avsteg från lagens regler. Det kan
emellertid inte uteslutas att dessa möjligheter för vissa parter kan framstå
som alltför begränsade och att berättigade intressen kan åberopas för en
total frikoppling från lagen.

För tillgodoseende av sådana anspråk har förslaget tillförts en bestämmelse,
som innebär att parterna genom kollektivavtal kan överenskomma
om ytterligare undantag från lagens tillämpning än de som anges direkt i
lagen. Liksom eljest gäller skall vid avtalets ingående krävas medverkan
av fackförbund på arbetstagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av avtalet
skall också ha rätt att tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare. III.

III. Bagerilagen

Kommittén nämner inledningsvis de förhållanden som motiverade tillkomsten
av den första bagerilagen 1919. Därvid framhåller kommittén att
verksamheten inom bagerinäringen sedan gammalt präglats av allmänhetens
konsumtionsvanor. En allmän önskan hos konsumenterna att ha tillgång
till färskt bröd vid dagens första måltid medförde att tillverkningen i stor
utsträckning fick förläggas till natten. Nattarbete blev för de flesta sysselsatta
inom bagerinäringen en tämligen permanent företeelse. Till den
rikliga förekomsten av nattarbete bidrog också konkurrensen mellan företagen.
Näringen kännetecknades av de många småföretagen, ofta drivna
av företagaren själv och hans familjemedlemmar. En strävan hos dessa
företag att kunna leverera sina produkter så snart på morgonen som möjligt
medförde att arbetet fick börja tidigt under natten, ibland till och med
på kvällen dagen före.

Med lagen avsågs således, konstaterar kommittén, att råda bot på det ur
arbetarskyddssynpunkt menliga nattarbetet inom näringen. Några mer väsentliga
och bestående ändringar i den ursprungliga lagens principer gjordes
inte vid de revisioner lagen sedermera blev föremål för.

Under den långa tid som den särskilda regleringen av arbetstiden inom
bageri- och konditorinäringen gällt har emellertid de förhållanden under
vilka arbetet bedrivs undergått betydande förändringar. Arbetsmetoderna

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

har rationaliserats och mekaniserats. Det manuella arbete som kvarstår
har underlättats genom olika maskinella hjälpmedel. Kyl- och frystekniken
har möjliggjort en nyordning såväl på tillverknings- som på lager- och
distributionssidan. Förbättrade råvaror i form av högkvalitativt mjöl och
nya jäsningsmedel har förkortat produktionstiden. Nya och moderna transportmedel
har möjliggjort en produktion som inte endast tar sikte på lokal
konsumtion utan kan finna avsättning över stora delar av landet.

De angivna förhållandena har medfört att tillverkningen av bagerivaror
mer och mer börjat ske i industriella former. Stora bagerier av industrityp
svarar numera för en övervägande del av matbrödstillverkningen. I sådana
bagerier är skiftarbete, såväl i form av tvåskifts- som treskiftsarbete, ofta
förekommande. Samtidigt har antalet småföretag minskat. Bland de kvarvarande
småföretagen, som likväl är många till antalet, har en ansenlig
del också inriktat sin produktion på specialprodukter eller på leverans till
egna butiker.

Den utveckling som bageri- och konditorinäringen genomgått har förändrat
arbetsförhållandena för de allra flesta i näringen sysselsatta. Tidigare
föreliggande skillnader mellan denna näring och andra näringsgrenar
har utjämnats. Detta motiverar, anser kommittén, att frågan prövas huruvida
en särskild reglering av nattarbete och söndagsarbete inom näringen
alltjämt behövs.

Kommittén tar först upp frågan om förbudet för företagarna att själva
utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete. Frågan kan också, framhåller
kommittén, formuleras som ett spörsmål om bagerilagens tillämpning
på familjebagerier, alltså bagerier drivna av arbetsgivaren utan biträde
av annan än make och hemmavarande barn. Familj ebagerierna fördes
nämligen in under bagerilagen under hänvisning till konkurrenssynpunkter.
Familj ebagerierna skulle, om de inte omfattades av lagen, genom nattarbete
kunna tillhandahålla färskt bröd tidigare än de större bagerierna.

Enligt kommitténs uppfattning har utvecklingen mot större och mera
rationella enheter inom bagerinäringen nu gått så långt att de stora företagen
på detta liksom på andra områden inom näringslivet utan svårighet
kan hävda sig gentemot småföretagen. Den tidigare uppfattningen att ett
slopat nattarbetsförbud för familj ebagerierna skulle på ett olämpligt sätt
påverka konkurrensen mellan stora och små företag vill kommittén starkt
ifrågasätta. Familjebageriernas konkurrenskraft torde i dag ligga på deras
möjligheter att framställa kvalitetsprodukter och att anpassa sin tillverkning
efter enskilda konsumentgruppers olika önskemål. Ett upphävande
av bagerilagen för deras del skulle i och för sig ge dem möjlighet att leverera
sina produkter tidigare på morgonen. Om andra bageriföretag är bundna
av nattarbetsförbud i en eller annan form, skulle familj ebagerierna
kunna stimuleras till ett tidigareläggande av sin tillverkning. Kommittén
anser att man i stort sett kan utesluta möjligheten av en sådan utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Rent principiellt torde nämligen gälla att företagarna själva och deras
medarbetande familjemedlemmar liksom andra förvärvsarbetande saknar
intresse av att börja arbetet tidigare än nödvändigt. De ändrade arbetsförhållandena
inom näringen talar också för att företagarna i praktiken kan i
betydande utsträckning antas vara mindre angelägna än förr att förlägga sin
tillverkning till natten. Här kan t. ex. erinras om att nya tillverkningsmetoder
och förbättrade råvaror förkortat tillverkningstiden. Till detta kommer
att affärstiderna har förskjutits, vilket lett till viss senareläggning av distributionen.

Även om förhållandena skulle gestalta sig så att familj ebagerierna utnyttjade
möjligheten till nattarbete i större utsträckning än f. n. för att därigenom
kunna levererera sina produkter tidigt på morgonen, kan detta
enligt kommitténs mening inte anses som ett otillbörligt gynnande av småföretagen
ur konkurrenssynpunkt. De stora bagerierna har nämligen andra
företräden i konkurrensen om konsumenterna. De kan betydligt lättare än
de små lägga om driften till tvåskifts- eller treskiftsarbete. De kan införa
kostnadsbesparande rationaliseringar, satsa på ett bredare sortiment m. m.
Ur konsumenternas synpunkt får utrymme på marknaden alltjämt anses
finnas för såväl stora som små bageriföretag. Såsom näringsfrihetsombudsmannen
anfört i yttrande till kommittén bör med tanke på gällande konkurrenslagstiftning
olika företagstyper i princip få tillfälle att i kraft av
sin förmåga göra sig gällande under så fria konkurrensförhållanden som
möjligt.

Med hänsyn till det anförda kommer kommittén till den uppfattningen
att företagarna inom bagerinäringen inte längre bör vara underkastade
några regler beträffande förläggningen av tiden för deras eget arbete.

Kommittén går härefter över till frågan om fortsatt behov föreligger av
specialreglering beträffande arbetstidens förläggning för arbetstagare inom
bageri- och konditorinäringen.

Inledningsvis framhåller kommittén att borttagandet av speciallagstiftningen
inom lantbruk, detaljhandel, hotell-, restaurang- och kaférörelse i
fråga om arbetstidens längd och förläggning i och för sig talar för ett borttagande
av specialregleringen angående arbetstidens förläggning inom bagerinäringen.
En fullt genomförd systematisering och förenkling av arbetstidslagstiftningen
kan knappast uppnås med bibehållna detalj föreskrifter
för denna speciella näring.

Kommittén erinrar om att bagerilagen, såvitt angår arbetstagare, tillkommit
av skyddsskäl, och att lagen under sin giltighetstid utgjort en garanti
mot en återgång till de sociala olägenheter som i form av permanent nattarbete
präglade bageriyrket före lagens ikraftträdande. Vad som anförts
om skyddsmotivets minskade betydelse för den allmänna arbetstidslagens
utformning gäller enligt kommittén i huvudsak även i fråga om bagerilagen.
I det sammanhanget pekar kommittén särskilt på förkortningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

den ordinarie arbetstiden och på fackföreningsrörelsens ökade inflytande.
Den nu föreslagna förkortningen av arbetstiden till 40 timmar i veckan kan
anses innebära en så väsentlig ändring av bageriarbetarnas förhållanden i
jämförelse med dem som rådde vid bagerilagens tillkomst att behovet av en
särskild skyddslag för bagerinäringen starkt kan sättas i fråga.

Behovet av en särskild skyddslag måste också, anför kommittén, ses mot
bakgrund av den utveckling och förändring av arbetsförhållandena inom
näringen som ägt rum sedan bagerilagens tillkomst. Industrialisering av
tillverkningen, förbättring av produktionsmetoderna samt allmän rationalisering
och mekanisering har närmat bageriarbetarnas situation till andra
arbetstagares. I vissa hänseenden har bageriarbetarna själva medverkat
till att anpassa bagerilagstiftningens bestämmelser efter dessa förhållanden.
Kommittén syftar härvid på de generella dispenser som under vederbörande
fackförbunds tillstyrkan inskränkt såväl lagens nattarbetsförbud som dess
sön- och lielgdagsförbud. Dessa dispenser, som har en mycket stor spridning,
kan samtidigt sägas utgöra ett belägg för att bagerilagen i sin nuvarande
form är omodern och under alla förhållanden i behov av revidering.
Sammantagna med övriga anförda omständigheter talar de enligt kommittén
närmast för att den bedömning, som statsmakterna år 1959 gjorde beträffande
spis- och knäckebrödstillverkningen och som resulterade i att
denna tillverkning lades utanför bagerilagen, i dag kan anläggas på övrig
bageri- och konditoritillverkning. En sådan bedömning skulle leda till att
bagerilagen i sin helhet kunde slopas.

Enligt kommittén kan man med hänsyn till olika, svårbedömbara faktorer
inte ge något absolut svar på frågan om ett slopande av bagerilagen
skulle leda till att bageriarbetarna i större utsträckning än andra arbetstagare
skulle få sitt arbete stadigvarande förlagt till natten. Kommittén anser
sig emellertid ha befogad anledning förmoda att de moderna produktionsmetoderna,
inte minst kyl- och frystekniken, de förskjutna leveranstiderna
inom detaljhandeln m. fl. andra omständigheter kommer att leda
till att så inte blir fallet.

Ett upphävande av bagerilagen innebär inte heller att arbete under natten
och under sön- och helgdagar lämnas helt oreglerat. Bageriarbetare lyder
liksom andra arbetstagare under arbetarskyddslagen. Om bagerilagen skulle
upphävas kommer följaktligen med stöd av arbetarskyddslagens regler
tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip att vara förbjuden mellan
kl. 24 och 5. Vidare kommer tillverkning på sön- och helgdagar att väsentligt
inskränkas genom föreskriften om de anställdas rätt till veckovila.

När det gäller sön- och helgdagsarbete inom bageri- och konditorinäringen
anser kommittén att arbetarskyddslagens veckovileregel utgör en
tillräcklig reglering. Några bärande skäl för en snävare begränsning av
sön- och helgdagsarbete inom denna näring än inom andra näringar torde
numera inte finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Ett ersättande av nattarbetsförbudet i bagerilagen med nattarbetsförbudet
i arbetarskyddslagen i dess nuvarande lydelse och tillämpning skulle
enligt kommittén innebära att förbudet fixerades till tiden mellan kl. 24
och 5 och att förbudet under denna tid omfattade allt bageriarbete bortsett
från uppeldning av ugnar. Samtidigt som förbudet sålunda generellt sett
mildrades genom att det inskränktes med fyra timmar på kvällen och en
timme på morgonen, skulle det i fråga om egentligt bageriarbete före dubbelhelger
samt den övervägande delen av förberedelsearbete skärpas, eftersom
sådant arbete inte längre kunde påbörjas före kl. 5. En sådan konsekvens
kan naturligtvis framstå som något egendomlig men är enligt kommitténs
uppfattning mer eller mindre ofrånkomlig. Vill man slopa den specialreglering
som gäller för arbetstidsförläggningen inom bageri- och konditorinäringen,
får man vara beredd att acceptera den reglering som
generellt gäller för arbetstidsförläggningen inom alla verksamhetsområden.
Någon anledning att förse arbetarskyddslagen med särbestämmelser för att
lagstiftningsvägen garantera arbetsgivarsidan fortsatt möjlighet att inför
dubbelhelger eller i form av särskilda arbetsmoment utföra bageriarbete
före kl. 5 torde knappast finnas. En sådan ordning skulle stå i strid mot
kommitténs allmänna strävan att åstadkomma en så enhetlig arbetstidslagstiftning
som möjligt.

Å andra sidan är kommittén medveten om att vägande skäl kan åberopas
för att bageriarbete i nämnda båda fall skall få påbörjas före kl. 5 även
efter ett slopande av bagerilagen. En sådan ordning kan emellertid möjliggöras
genom att arbetarskyddsstyrelsen beviljar dispens enligt 20 § arbetarskyddslagen.

Vid prövning av samtliga de omständigheter som i det föregående anförts
blir kommitténs slutsats att bagerilagen kan avvaras även när det gäller
arbetstagare inom bageri- och konditorinäringen. Det skydd mot nattarbete
som arbetarskyddslagen, i förekommande fall justerad dispensvägen, tillförsäkrar
arbetstagarna får i dagens samhälle anses tillräckligt.

Kommitténs ställningstagande innebär att bagerilagen i sin helhet bör
slopas. Detta kan emellertid, framhåller kommittén, inte ske så länge Sverige
är bundet av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 20
angående förbud för nattarbete i bagerier.

Kommittén föreslår att Sverige säger upp konventionen. Denna har, sägs
det, endast obetydlig internationell förankring och dess bestämmelser framstår
med hänsyn till dagens industrialiserade tillverkning som helt föråldrade.
Mot bakgrunden av den syn på behovet av skydd mot nattarbete
inom bagerinäringen som kommittén anlagt får det enligt kommittén dessutom
anses otillfredsställande om Sverige vid en revision av sin arbetstidslagstiftning
inte kan anpassa denna efter vad som i dagens svenska samhälle
framstår som mest lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

IV. Frågan om en helgdagsreform

Kommittén erinrar till en början om att de helgdagar som firas i vårt
land i främsta rummet grundar sig på kyrkligt-religiösa motiv och att därför
de grundläggande föreskrifterna om helgdagarna återfinns i 1686 års
kyrkolag och till denna anslutande bestämmelser om kyrkoåret. Samtidigt
framhålls att helgdagarna också sedan gammalt har haft betydelse från
medicinsk och social synpunkt, eftersom helgdagarna under en tid då arbetstiden
låg en god bit över 50 timmar i veckan och semester var ett okänt
begrepp utgjorde ett värdefullt avbrott i arbetet för rekreation och vila.

Med samhällets utveckling har emellertid, påpekar kommittén, följt vissa
förändringar i de förhållanden som motiverar helgdagarnas firande. Införandet
av lagstadgad minimisemester och genomförandet av allmänna arbetstidsförkortningar
har förtunnat de medicinska och sociala skälen. Samtidigt
har produktionstekniska förhållanden kommit att på ett mer påtagligt
sätt påverka helgdagsfrågan. Till följd härav vidtogs 1952 vissa jämkningar
i vår helgdagsordning. Genom dessa jämkningar ville man uppnå
dels en jämnare och lämpligare fördelning under året av helgdagarna och
dels en minskad splittring av arbetsveckorna. Frågan om en helgdagsreform
har därefter aktualiserats bl. a. i samband med förarbetena till såväl
45-timmarsveckan som fyraveclcorssemestern. Därvid ansågs att en sådan
reform skulle syfta till att i någon mån neutralisera de påfrestningar på
produktionen som den minskade arbetstiden skulle föra med sig.

Förslaget om en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan
bör enligt kommitténs mening föranleda en förnyad prövning av den
bestående helgdagsordningen. Bakom denna kommitténs uppfattning ligger
inte i främsta rummet att arbetstiden blir kortare och fritiden längre
utan fastmera det förhållandet att arbetstidsförkortningen, såvitt kommittén
bedömer saken, kommer att främja utvecklingen mot en så gott som
fullständig tillämpning av fem dagars arbetsvecka. Den helgdagsreform
som kommittén med dessa utgångspunkter anser sig böra diskutera är en
reform av innebörd att helgdagar antingen dras in eller flyttas till veckodagar
då arbete normalt inte utförs.

Kommittén redovisar härefter de skäl som i debatten har åberopats eller
kunnat åberopas till stöd för eller emot en helgdagsreform av angivet slag.

Som ett första skäl för en helgdagsreform nämner kommittén den väsentliga
reduktion av antalet arbetsdagar — från strax över 300 per år till
något över 230 per år — som skett sedan vår nuvarande helgdagsordning
fastställdes. Denna förändring har på ett avgörande sätt påverkat de medicinska
och sociala motiv som ligger bakom helgdagsfirandet. Tillfällen till
vila och rekreation kan numera anses så väl tillgodosedda genom femda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

garsveckan och fyraveckorssemestern, att helgdagarna för det stora flertalet
förvärvsarbetande förlorat sin betydelse i det avseendet.

För en reform talar också att arbetstidsbortfallet i sig självt medfört
betydande belastningar för produktionen. En krympning av antalet produktionsdagar
leder till minskad produktion och ökade produktionskostnader.
Övergången till fem dagars arbetsvecka har dessutom accentuerat
cn annan nackdel ur produktionssynpunkt av vissa helgdagar, nämligen
sådana som infaller mitt i veckorna utan anslutning till veckoskiftena. En
sådan splittring av arbetsveckan i två delar försvårar en rationell drift
och medför ofta betydande kostnadsökningar för näringslivet. Förberedelse-
och avslutningsarbeten dubbleras. Igångsättningströghet får övervinnas
två gånger under samma vecka. Arbetsrytmen kan bli störd. Kostnadsökningen
kan bli så stor att det för åtskilliga företag över huvud taget inte
framstår som lönsamt att hålla driften i gång om endast en arbetsdag
föregår eller följer på helgdagen. En helgdag som infaller på en tisdag eller
en torsdag kan därför leda till driftsinställelse under måndagen resp. fredagen
med produktionsbortfall som följd. Till en sådan åtgärd kan också bidra
att arbetsdisciplinen stundom visat sig svår att upprätthålla på udda arbetsdagar
och att förfallolös frånvaro kan tendera att öka i samband därmed.
I enstaka fall kan driftsinställeise bli aktuell även då helgdagen infaller så
att man får två arbetsdagar i följd.

En indragning eller flyttning av helgdagar kan vidare, uttalar kommittén,
vara till fördel för åtskilliga arbetstagare. Inställelse av arbetet på helgdagar
eller vardagar i anslutning till helgdagar kan medföra förlust av arbetsinkomst
för den enskilde arbetstagaren. Att bestämmelser om helgdagslön
influtit i en lång rad kollektivavtal under senare år innebär inte
att problemet blivit slutgiltigt löst. Rätten till helgdagslön är knuten till
vissa förutsättningar beträffande anställningstid och närvaro på arbetsplatsen
före och efter helgdagen. Om helgdagslön utgår motsvarar den inte
heller alltid den inkomst som arbetstagaren kunnat tjäna in genom arbete.

Ibland görs gällande att den enskilde arbetstagaren skulle ha en psykologisk
fördel av att arbetsveckorna inte splittras genom helgdagsavbrott.
Rena arbetsveckor skulle stimulera till en jämnare personlig arbetsinsats
och en rikare tillfredsställelse med arbetet. Rakom dessa påståenden torde
främst ligga att förekomsten av två »måndagar» i samma vecka skulle inverka
störande på den enskilde arbetstagarens arbetslust och arbetsinsats.
I andra uttalanden görs tvärtom gällande att en lång rad rena arbetsveckor
kan inverka psykologiskt negativt på arbetstagaren. Denna inställning återspeglas
bl. a. i uttrycket oxveckor. Ett avbrott i en lång följd enformiga
arbetsveckor bedöms som stimulerande för arbetstagarna. Detta åberopades
bl. a. som skäl för allhelgonahelgens införande 1952.

Kommittén framhåller vidare, att en ändrad förläggning av helgdagarna
kan vara av värde även för andra funktioner inom samhället än närings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

livet. För skolans del innebär de helgdagar som är bundna till datum vissa
olägenheter, bl. a. i form av försvårad planering av läsåret genom att antalet
läsdagar under en och samma tidsperiod kan variera från ett år till ett annat.
På kommunikationsområdet kan helgdagsfirandet medföra rubbningar
från belastningssynpunkt, eftersom trafikfrekvensen vanligen intensifieras
i anslutning till en helg och till följd därav ko- och trafiksäkerhetsproblem
uppkommer.

Vid en internationell jämförelse kan man enligt kommittén med fog påstå
att Sverige har ett förhållandevis stort antal arbetsfria dagar under året.
Detta sammanhänger emellertid inte minst med att åtskilliga helgdagsaftnar
är fridagar i Sverige och att vi har en fullt genomförd fyraveckorssemester.
Att Sverige i förhållande till andra länder skulle ha ett överskott på
helgdagar är enligt kommittén en sanning med modifikation. Det finns länder
som firar fler helgdagar än Sverige och det finns länder som firar färre.
Merparten av de västeuropeiska länderna firar ungefär lika många helgdagar
som vi.

Såsom skäl mot en helgdagsreform redovisar kommittén i första hand
kyrkans avvisande hållning till förändringar i helgdagsbeståndet. De kyrkligt-religiösa
motiven för helgdagarna (frånsett första maj) återspeglas i att
det bakom helgdagarna finns ett firningsämne, som har sin grund i den
kristna tron eller i kyrkans historia. Vikten av dessa ämnen kan variera
de olika helgdagarna emellan, men från kyrkligt håll hävdas att samtliga
helgdagar alltjämt har sin ur kyrkans synvinkel givna betydelse.

Med den ökade sekulariseringen av samhället kan visserligen kyrkans
uppfattning väntas möta en minskad förståelse hos medborgarna. Även om
många personer inte finner den kyrkliga motiveringen för helgdagarnas firande
utslagsgivande, torde de dock ställa sig avvisande till radikalare ingrepp
i helgdagsbeståndet. Under årens lopp har helgdagarna i större eller
mindre omfattning blivit fast förankrade i det allmänna medvetandet. De
kyrkliga högtiderna har blivit profana högtider, för vilka tradition och
sedvänja alltjämt är starka motiv.

Mot en indragning eller flyttning av helgdagar kan också från vissa grupper
förvärvsarbetande anföras materiella skäl. Detta gäller bl. a. sådana
arbetstagare som i dag inte går miste om någon arbetsinkomst då arbetet
nedläggs på helgdagarna. För dem skulle eu indragning av helgdagar innebära
en förlust av betald ledighet. En sådan förlust bör dock, anser kommittén,
kunna kompenseras avtalsvägen.

Det anförda ger enligt kommittén vid handen att frågan om en kalenderreform
inrymmer åtskilliga komplicerade awägningsproblem. Kommitténs
överväganden leder till följande ställningstagande.

En generell förkortning av arbetstiden aktualiserar med nödvändighet
frågan hur den kortare arbetstiden skall fördelas inom veckan och inom
kalenderåret. Såväl den enskilde arbetstagaren som produktionen eftersträ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

var av naturliga skäl en fördelning som framstår som maximalt rationell.
För den enskilde arbetstagarens del kommer denna strävan att leda mot en
alltmer utbredd tillämpning av fem dagars arbetsvecka. För produktionens
del har arbetstidsförkortning och redan skedd övergång till femdagarsvecka
accentuerat problemet att hålla driftstiden på en ekonomiskt försvarbar
nivå. En önskan att i viss mån kompensera nämnda företeelser genom en
annan ordning för helgdagsfirandet inställer sig. Genom samhällets ändrade
rutin i och med femdagarsveckans genomförande på arbetsplatser,
serviceinrättningar, skolor m. m. framstår en helgdagsreform även från den
enskilde individens synpunkt många gånger som något positivt. Dessa förhållanden
utgör enligt kommitténs mening bärande skäl för att i samband
med den förestående arbetstidsförkortningen genomföra en reform av vår
helgdagsordning. Någon mer genomgripande indragning eller förflyttning
av helgdagar anser kommittén dock inte böra äga rum. Kalenderfrågan kan
inte bedömas enbart med utgångspunkt från vad som för produktionen ter
sig som mest rationellt. Pietet för de kyrkliga sammanhangen och hänsyn
till allmän tradition och levnadsvana talar för försiktighet beträffande ändringar
i helgdagsbeståndet.

Enligt kommitténs mening bör en kalenderreform inriktas på de helgdagar
som för näringslivets del medför de väsentligaste olägenheterna. Hit
hör de helgdagar som sönderstyckar eller kan sönderstycka arbetsveckorna,
dvs. Kristi himmelsfärdsdag samt de datumbundna helgdagarna juldagen,
annandag jul, nyårsdagen, trettondagen och första maj.

Någon ändring beträffande juldagarna och nyårsdagen anser kommittén
inte böra äga rum. Förslag i den riktningen skulle uppenbarligen möta starkt
motstånd hos allmänheten. Inte heller finner kommittén skäl att föreslå
någon ändring beträffande den första maj med hänsyn till dagens betydelse
för arbetarrörelsen såväl här i landet som i andra länder. Enligt kommitténs
mening bör reformen inskränkas till att avse trettondagen och Kristi
himmelsfärdsdag. Någon anledning att föreslå att dessa dagar skall upphöra
som kyrkliga helgdagar finns inte. För kyrkans del har båda dagarna
alltjämt en given motivering. Vad som kan komma i fråga är en flyttning
av dagarnas firande på sådant sätt att splittring av arbetsveckorna undanröjs.
En sådan effekt uppnås om dagarna förläggs i anslutning till ett veckoskifte,
dvs. förläggs till en lördag, en söndag eller en måndag.

Från produktionens synpunkt är givetvis en flyttning till en söndag att
föredra, eftersom arbetet den dagen ändå ligger nere hos flertalet företag.
För företag, där arbete genom femdagarsveckans införande inte heller
förekommer på lördagen, är en flyttning till denna veckodag lika acceptabel.
Från kyrkliga och traditionella utgångspunkter torde en flyttning till
en lördag eller en måndag vara att föredra, eftersom trettondagen och Kristi
himmelsfärdsdag därigenom bibehålls som fristående helgdagar. En sammanvägning
av de olika uppfattningarna ger närmast vid handen att båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

helgdagarna torde förläggas till en lördag. I fråga om Kristi himmelsfärdsdag
finner kommittén att en flyttning av dagen från en torsdag till en
lördag stämmer väl överens med de syften som ligger bakom den ifrågasatta
reformen. Beträffande trettondagen förhåller det sig något annorlunda.
Trettondagen infaller genom sin fixering till den 6 januari på varierande
veckodagar under olika år. Genomsnittligt sett sammanfaller trettondagen
vart sjunde år med en söndag. Om trettondagen kontinuerligt förläggs till
en lördag, skulle detta innebära en viss utökning av antalet arbetsfria helgdagar
under årets mest helgdagsrika period. Även om denna utökning är av
tämligen ringa omfattning och stannar vid en helgdag vart sjunde år, utgör
den rent principiellt ett skäl mot en förläggning av trettondagen till en lördag.
Med anledning härav förordar kommittén att trettondagen förläggs
till en söndag. Härför talar också, påpekar kommittén, att Sverige i detta
avseende skulle anpassa sin helgdagsordning till den som råder i Danmark
och Norge.

När det gäller inplaceringen av ifrågavarande helgdagar i kyrkoåret uttalar
kommittén, att den inte kunnat ta ställning till alla i sammanhanget
förefintliga frågor. Kommittén är dock beredd att ansluta sig till ett i tidigare
reformsammanhang redovisat uppslag att trettondagen förläggs till
den första söndagen efter nyår. Den omständigheten att dagen inte längre
kommer att infalla tretton dagar efter jul behöver enligt kommitténs bedömning
knappast föranleda att dagen erhåller ett annat namn. Kristi himmelsfärdsdag
som firas på torsdagen 40 dagar efter påsk bör i fortsättningen
firas på den lördag som infaller 42 dagar efter påsk.

Kommittén erinrar avslutningsvis om att ett genomförande av dess förslag
kräver ändring av 14 kap. 1 § kyrkolagen och 1772 års förordning om
helgdagarnas firande. Ändringar kan enligt kommittén också bli aktuella
i almanackans namnlängd samt i evangelieboken och annan föreskrift rörande
kyrkans handlingar.

Remissyttrandena

I. Allmän arbetstidsförkortning

Kommitténs förslag innebär, att en generell förkortning av den ordinarie
arbetstiden till 40 timmar i veckan skall genomföras lagstiftningsvägen. Förslaget
i denna del tillstyrks eller lämnas utan erinran av det helt övervägande
antalet remissinstanser. Flera remissorgan intar emellertid en tveksam
eller negativ hållning till förslaget under motivering att avgörandet i förkortningsfrågan
i dagens läge inte bör träffas genom lagstiftning utan i stället
genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparter.

Omfattningen av den aktuella arbetstidsförkortningen diskuteras
inte närmare i remissyttrandena. Erinringar framförs inte mot kommitténs

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

bedömning att förkortningens omfattning i praktiken är given och att frågan
gäller i vilken takt och vid vilken tidpunkt 40-timmarsveckan är möjlig
att införa.

Som bakgrund till sina ställningstaganden beträffande takt och tidpunkt
för förkortningen har kommittén berört de skäl som kan anföras för en
minskad arbetstid. Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan ansluter
sig till kommitténs uppfattning att man i dag inte kan åberopa
skyddsmotiv till stöd för en generell arbetstidsförkortning, utan att
man i stället får grunda en sådan reform på bedömningar av samhällsekonomisk
art. Till dem som uttalar sig i denna riktning hör arbetarskyddsstyrelsen,
socialstyrelsen, SAF, TCO, SACO och SR. Arbetsmedicinska institutet
understryker, att i skilda sammanhang gjorda undersökningar har givit
vid handen att en arbetstidsförkortning från 42Va till 40 timmar i veckan
inte kan väntas medföra någon minskning av yrkesskador och olycksfall
eller bidra till förbättrad arbetshygien och folkhälsa. Hälsosynpunkter kan
därför inte anses motivera den föreslagna förkortningen. Denna kan dock
enligt institutets mening tänkas medföra viss minskning av den stresspåverkan
arbetstagarna i dagens samhälle utsätts för.

I några yttranden anses att hälsosynpunkter inte kan frånkännas betydelse
som förkortningsskäl. Enligt LO finns vid diskussionen av hälsoskälens
betydelse två utgångspunkter, som måste särskiljas, å ena sidan data över
frekvenser av sjukdomar och olycksfall och å andra sidan individernas upplevelser
av hälsobesvär och påfrestningar i arbetssituationen. LO framhåller,
att det material kommittén redovisar rörande yrkesskador och olycksfall
inte kan åberopas till stöd för någon bestämd ståndpunkt i fråga om hälsoskälen.
Uppgifter om sjukdomsfrekvenser för olika arbetstagargrupper
skulle ha givit en mera ingående belysning av frågan. Sådana upplysningar
lämnar dock inte kommittén. En enkätundersökning, som LO genomfört
bland de anslutna förbundens medlemmar, visar emellertid relativt höga
frekvenser när det gäller upplevelser hos arbetstagarna av hälsobesvär och
påfrestningar i sin arbetssituation. Ökade insatser inom arbetarskyddets och
företagshälsovårdens verksamhetsfält är åtgärder som måste till för att
minska hälsobesvären och påfrestningarna. Situationen är dock enligt LO.s
mening sådan, att en arbetstidsförkortning framstår som en angelägen åtgärd
för att på kort sikt förstärka effekten av andra åtgärder. Den allmänna
ökning av restiderna mellan bostad och arbetsplats, som orsakas av utvecklingen
inom näringslivet och samhällsbyggandet, är enligt LO ytterligare
en faktor av betydelse när man bedömer förkortningsfrågan från skyddsoch
hälsosynpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att sociala och medicinska skäl spelar
en mindre roll än förr, men framhåller att många arbetstagare, säl skilt
inom yrken med ackordsavlöning, är utsatta för en så hård press att dessa
skäl alltjämt kan åberopas. Länsstyrelsen tillägger att de förlängda restiderna
mellan bostad och arbetsplats talar för en förkortning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Kommitténs åsikt att förkortningen måste ses som en rent ekonomisk
avvägningsfråga föranleder, som framgått av det sagda, i flertalet
yttranden ingen kritik. Från LO möter emellertid denna uppfattning invändningar
inte bara med hänsyn till den vikt organisationen vill lägga vid
skyddssynpunkterna. Organisationen anför nämligen att förkortningen på
grund av den snabba ökningen av produktionsresultatet blir »en fråga både
om att utjämna olikheter i levnadsstandarden mellan olika samhällsgrupper
och att omfördela landets resurser av arbetskraft mellan fritid och arbetstid».
En allmän arbetstidsförkortning är ett steg mot utjämning av skillnader i arbetstidshänseende
mellan olika arbetstagargrupper. Då den införs genom
lagstiftning är den också ett uttryck för att landets resurser ökat så att man
vill genomföra en omdisponering av den möjliga tillväxten av varor och
tjänster.

Enligt kommittén gäller det att vid den ekonomiska avvägningen träffa ett
val mellan ökad fritid och andra sätt att tillgodogöra de anställda ett förbättrat
produktionsresultat. Detta synsätt godtas av åtskilliga remissorgan,
t. ex. TCO och SAF. SAF uttalar att fördelen av ökad fritid skall vägas mot
det faktum, att förkortningen begränsar möjligheterna till andra reformer
och minskar utrymmet för privat konsumtion.

Kommitténs beskrivning av valsituationen utsätts dock i några yttranden
för kritik.

Eftersom förkortningen kan antas komma att leda till en avtagande tillväxttakt
för totalproduktionen i samhället, vilket i sin tur medför minskad
reformtakt och en lägre ökningstakt för den privata och offentliga konsumtionen,
är det enligt Sveriges lantbruksförbund en alltför stark förenkling att
framställa den enskilde arbetstagarens valsituation som en fråga om fritid
eller högre kontant lön.

LO framhåller, att organisationens värdering av motiven för en förkortning
innebär att organisationen inte såsom kommittén ser förkortningen
som ett enkelt val mellan längre fritid och en däremot svarande ökning av
den kontanta lönen. De ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning
beror enligt LO av många förhållanden som ligger utanför själva förkortningsfrågan.
Kommitténs beskrivning kan inte få utgöra modell för de
lönepolitiska frågornas lösning i samband med en kommande arbetstidsförkortning.

Konjunkturinstitutet ifrågasätter om inte valsituationen kunnat belysas
ytterligare av kommittén. Jämförelsen för den enskildes del mellan löneförhöjning
och skattefri fritidsökning synes enligt institutet vara ett exempel
på överdriven förenkling av problemställningen, så länge man inte har en
uppfattning om hur stor den uteblivna löneökningen kan beräknas vara,
hur en fritidsökning fördelas mellan olika löntagare och i vilken mening fritidsökningen
kan förutsättas bli skattefri. Om det på sätt kommittén antar
väsentligen blir den privata konsumtionen som får reduceras jämfört med
vad som skulle ha varit möjligt utan arbetstidsförkortning, kan det, anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

institutet, knappast undvikas att det genomsnittliga skattetrycket ökar vid en
förkortning — förutsatt att samma förhållanden skall gälla i övrigt, t. ex. i
fråga om kraven på ekonomisk balans.

I uppfattningen att en arbetstidsförkortning till 40 timmar i veckan är ett
starkt önskemål bland arbetstagarna instämmer bl. a. TCO. LO erinrar om
att 40-timmarsveckan sedan länge varit ett mål för fackföreningsrörelsen.

Enligt SALF har de försök som i skilda sammanhang gjorts att klarlägga
en mer allmän inställning till valet mellan fritid och rent ekonomisk standardtillväxt
givit ganska vaga resultat. Förklaringen härtill är i första hand
att folk i allmänhet har så många alternativa valmöjligheter beroende på inkomstläge,
bostadsort, civilstånd, utbildning in. m. Genomgående har man
dock i valet mellan en ganska snabb ekonomisk tillväxt med oförändrad årlig
fritid och en mera dämpad förbättringstakt i ekonomin, kombinerad med
en viss angiven utökning av fritiden, föredragit det senare alternativet. Här
har man dock kunnat märka att yngre och lågavlönade varit mindre benägna
att välja den utökade fritiden, medan äldre och bättre avlönade mera klart
uttalat sin preferens för denna form av standardhöjning. Genom att förkorta
den ordinarie veckoarbetstidens längd skapas emellertid möjligheter att tillfredsställa
båda smakriktningarna. För den som så vill kan ju den ökade fritiden
utnyttjas till extraarbete.

Från några håll ifrågasätts kommitténs bedömning att arbetstagarna i
vårt land är beredda att välja den ökade fritid, som följer av 40-timmarsveckan,
framför en annars möjlig högre realinkomst.

Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag ter det sig inte klart att det
för de anställdas del skulle vara angelägnare att få ökad fritid än någon
annan form av reallöneförbättring. Uttalande av liknande innebörd görs av
SHIO.

Sveriges lantbruksförbund finner det tveksamt om man kan dra så generella
slutsatser som kommittén gjort rörande arbetstagarnas preferenser och
om man kan hänföra dem till just 40-timmarsveckan.

Konjunkturinstitutet konstaterar att någon undersökning rörande arbetstagarnas
önskemål i valsituationen inte föreligger och att kommittén stöder
sin bedömning bl. a. på uttalanden från LO. Enligt institutet skulle man på
denna punkt ha önskat ett mera nyanserat resonemang. Ett stöd för prioritering
av fritid skulle möjligen kunna sökas i utvecklingen av frånvarofrekvensen,
som ökat trendmässigt under 1950-talet och 1960-talet. Situationen
kan dock ha förändrats i och med den senaste arbetstidsförkortningen.
Reaktionen på de fria lördagarna i form av ökat extraarbete kan f. ö. tolkas
som ett uttryck för en preferens i motsatt riktning.

Mot bakgrund av ståndpunkten att förkortningen inte kan grundas på
skyddsskäl utan måste ses som en rent ekonomisk avvägningsfråga hävdas
i en del yttranden — som förut antytts — att förkortningen inte bör genomföras
genom lagstiftning.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

SAF anser att kommittén visar mycket stor tveksamhet i spörsmålet om
avgörandet i förkortningsfrågan skall träffas i form av lagstiftning eller genom
avtal mellan arbetsmarknadens parter. Enligt föreningen redovisar
kommittén en rad omständigheter, som alla med styrka talar för att det
senare alternativet bör väljas. Hit hör underkännandet av skyddsmotivet
och framhållandet av att förkortningen också på fackligt håll anses vara
en rent ekonomisk avvägningsfråga. Dessutom kan kommittén sägas träffa
sitt val i metodfrågan med åberopande av just kravet på fortsatt arbetstidslagstiftning.
Att så är fallet framgår av de långtgående överväganden kommittén
gör rörande möjligheterna att med hänsyn till kollektivavtalsregleringen
i landet helt slopa arbetstidslagarna. Förklaringen till att kommittén
föreslår förkortning genom lagstiftning är naturligtvis, anför föreningen,
ytterst att kommitténs mandat i frågan varit bundna genom direktiven. Man
bör därför hålla kommittén räkning för att den ändå fört diskussionen
inom en vidare ram och pekat på utvecklingslinjer som förr eller senare
måste komma. Föreningen understryker, att det är ogörligt att i all framtid
behandla frågor om arbetstidsförkortning som politiska frågor, som är undandragna
arbetsmarknadsparternas eget handlande. Då skyddsmotiven för
eu arbetstidsförkortning inte längre är för handen, innebär en sådan linje
ett oberättigat förmyndarskap från statens sida och en stark begränsning av
den frihet som rimligtvis måste finnas för arbetsmarknadens parter att själva
välja den form för standardförbättringar som de finner lämpligast. Till
SAF:s yttrande ansluter sig Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Föreningen
skogsbrukets arbetsgivare, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
samt en av arbetsgivarrepresentanter bestående minoritet i arbetarskyddsstyrelsen.

Kommerskollegium, som intar en principiellt avvisande hållning till arbetstidslagstiftning
över huvud taget, förordar likaledes att det skall överlåtas
på arbetsmarknadens parter att i samförstånd och under hänsynstagande
till olika näringsgrenars särart avtala om ytterligare arbetstidsförkortning
och sättet för dess genomförande.

SHIO ■—- som anser att en maximilagstiftning om arbetstidens längd alltjämt
är motiverad — uttalar att frågan om en förkortning från 42V2-timmarsnivån
i första hand bör avgöras avtalsvägen under beaktande av de
inom olika branscher varierande kraven på produktionsresultat och behoven
av fritid.

Också socialstyrelsen, domänstyrelsen, luftfartsverket och SACO uttalar
sig till förmån för avtalsvägen. Ett direkt avstyrkande av lagstiftning om ytterligare
förkortning kommer från Svenska företagares riksförbund.

Relativt få remissinstanser redovisar synpunkter i anledning av kommitténs
diskussion rörande samhällsekonomin.

TCO anför att organisationen i stort sett delar kommitténs syn på de olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

slag av anpassningsproblem som uppstår vid en arbetstidsförkortning.

SAF, SHIO och länsstyrelsen i Hallands län instämmer i kommitténs uttalanden
rörande förkortningens inverkan på totalproduktionens tillväxttakt,
på möjligheterna att genomföra andra reformer och på utrymmet för
privat konsumtion. De nämnda arbetsgivarorganisationerna erinrar dessutom
särskilt om att förkortningen kan få stor betydelse för landets internationella
konkurrenskraft.

SAF anför vidare, att de utredningar om arbetstidsförkortningars samhällsekonomiska
verkningar som gjorts i Sverige och utomlands bekräftar att det
inte går att med någon högre grad av precision särskilja effekterna av kortare
arbetstid från effekterna av andra faktorer såsom konjunkturutveckling
och strukturförändringar. Att samhällsekonomiskt bedöma hur en förkortning
av arbetstiden kommer att verka stöter enligt föreningen för närvarande
på speciella svårigheter och detta av två skäl. För det första har det
ännu inte varit möjligt att analysera verkningarna av den just avslutade förkortningen
till 421/2-timmarsvecka. För det andra bygger tillgängliga långtidsprognoser
rörande arbetsmarknaden på ett delvis föråldrat underlag.
Den nya långtidsprognosen avseende perioden 1970—1975 beräknas föreligga
tidigast i slutet av nästa år.

Fortsättningsvis framhåller SAF att förkortningen måste kompenseras
med kostnadskrävande omställningar, nya kapitalinsatser och ett ökat rationaliseringsarbete.
En viss kompensation kan åtminstone på kort sikt erhållas
genom ökat övertidsarbete. Denna utväg att mildra övergången medför
dock ökade kostnader. En ökad sysselsättning genom en ökning av antalet
anställda synes inte kunna bli aktuell. Detta utgångsläge kan, som kommittén
påpekar, leda till att förkortningen för med sig eu kostnadsstegring och
en inflationistisk utveckling.

Länsstyrelsen i Hallands län anför, att de föreliggande beräkningarna av
den framtida arbetskraftsvolymen visar, att en förändring håller på att ske
mot en minskande arbetskraftstillgång. Det av förkortningen förorsakade
bortfallet av arbetstimmar kan därför bara i begränsad utsträckning kompenseras
genom personalökningar. Rationaliseringsåtgärder kan neutralisera
bara en mindre del av de arbetsmarknadsmässiga olägenheterna. Omställningssvårigheter
för företagens och samhällets ekonomi är således ofrånkomliga
vid en förkortning av den tilltänkta omfattningen.

Konjunkturinstitutet påpekar att det totala arbetskraftsutbudet enligt reviderade
beräkningar kan väntas minska kanske i t. o. m. snabbare takt än
vad som framgår av kommitténs redovisning.

En mera allmän övergång till kontinuerlig drift ses av Sveriges företagares
riksförbund som ett medel att uppnå en ökning av totalproduktionens tillväxttakt.

SALF anför att en fortsatt arbetstidsförkortning kan tänkas medföra kraftigt
ändrade betingelser för produktionen och därmed en ökad frekvens av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skiftarbete i intermittent och kontinuerlig drift. En sådan ändring i arbetsförloppen
kommer företrädesvis att bli aktuell vid industrier, som står inför
en omvälvande rationaliseringsperiod.

Konjunkturinstitutet framhåller, att frågan om skiftarbete har en betydelse
för realkapitalets utnyttjandegrad som går långt utöver den effekt som
kan tänkas ha ett samband med arbetstidsförkortningen. Beräkningar som
nyligen gjorts inom institutet visar, att ändringar av skiftarbetet uppenbarligen
kan spela en stor roll för kapacitetsutnyttjande och produktionstakt.
Det finns i och för sig stort utrymme för sådana ändringar. Enligt institutets
mening representerar emellertid också skiftarbetet en arbetsform, vars
för- och nackdelar kan bli föremål för avvägning och värdering på i princip
samma sätt som en arbetstidsförkortning. En tendens mot ökat skiftarbete
kan bl. a. av medicinska och sociala skäl långt ifrån ses som en ensidigt
gynnsam utveckling antingen det gäller att kompensera en arbetstidsförkortning
eller att över huvud taget öka kapitalets utnyttjandegrad. Detta
problem har inte närmare belysts av kommittén men är av stor praktisk och
principiell betydelse.

Ett stort antal remissorgan har inriktat sig på att söka belysa svårigheter
inom det egna verksamhetsområdet vid en förkortning
till 40-timmarsvecka. De problem som därvid tilldrar sig uppmärksamheten
gäller arbetskraften.

Behov av utökad personal anmäls från många statliga remissmyndigheter.
Ett rekryteringsbehov, som i vart fall för större delen av verksamhetsområdet
väsentligen svarar mot det arbetstidsbortfall som arbetstidsförkortningen
medför, redovisas av SJ, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
televerket, postverket samt cheferna för armé-, marin- och flygstaberna.
Arbetstidsbortfallet beräknas motsvara, av rikspolisstyrelsen ca 734 anställda,
av kriminalvårdsstyrelsen mer än 160 anställda, av SJ ca 2 400 anställda,
av postverket ca 1 500 anställda och av televerket ca 1 800 anställda. Kostnaderna
för personalökningen uppskattas för postverkets del till 58,2 milj. kr.,
räknat efter 1968 års lönenivå. Till detta kommer extra utgifter för utbildning
och övning av den nya personal som måste anställas. Verksamheter
med ofrånkomligt behov av ökad personal redovisas också av socialstyrelsen,
statens vattenfallsverk, sjöf artsstyr elsen, generaltullstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Som orsak till de ökade personalbehoven anges i regel att möjligheterna
att genom rationalisering, mekanisering eller liknande åtgärder kompensera
arbetstidsbortfallet uttömts i samband med den senast genomförda arbetstidsförkortningen.
Statens vägverk uttalar dock för sin del att en fortgående
mekanisering och rationalisering ger vissa förutsättningar att bemästra förkortningens
verkningar.

Från flera håll anförs att möjligheterna att täcka nyanställningsbehovet
är starkt begränsade. SJ, postverket, televerket och de militära cheferna pe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

kar på betydande rekryteringssvårigheter. Följden av en ytterligare förkortning
bedöms därför av dessa remissinstanser bli framför allt ett ökat
övertidsuttag och därmed ökade kostnader. Övertid uppges redan nu förekomma
i avsevärd omfattning på skilda delar av det statliga området, t. ex.
inom polisväsendet, postverket och på den militära sektorn.

Från militärt håll uttalas farhågor beträffande möjligheterna att utan personallillskott
hålla nuvarande målsättning för krigsmakten. En lättnad i
svårigheterna för militärverksamheten skulle enligt överbefälhavaren och
cheferna för de militära staberna kunna åstadkommas om förbandsövningar
undantas från arbetstidsreglering.

Från televerkets sida anförs, att de ogynnsamma verkningarna av en arbetstidsförkortning
för de statliga företagens del skulle kunna minska i väsentlig
mån, om förkortningen kombinerades med en höjning av pensionsåldern
för vissa personalgrupper.

Också de remissinstanser som berör förkortningens verkningar på det
kommunala området framhäver arbetskraftsproblemet. På sjukvårdssektorn
kommer arbetstidsförkortningen enligt Svenska landstingsförbundet otvivelaktigt
att få större verkningar än inom flertalet andra verksamhetsområden.
Förkortningen kommer, anför förbundet, sammantagen med andra arbetskraftskrävande
faktorer såsom sjukvårdsverksamhetens expansion m. m.
att ställa sjukvårdshuvudmännen inför högst betydande svårigheter att rekrytera
personal och täcka arbetskraftsbehovet. Förkortningen leder också
till svåra ekonomiska konsekvenser. Trots detta motsätter sig förbundet
inte förkortningen i och för sig.

Behovet av ökad personal, rekryteringssvårigheterna och därav orsakade
organisationsproblem är det genomgående temat också när socialstyrelsen
belyser konsekvenserna av arbetstidsförkortningen på sjukvårdsområdet.

Beträffande verkningarna på den del av vårdsektorn som handhas av primärkommunerna
kan enligt Svenska kommunförbundet i huvudsak hänvisas
till vad landstingsförbundet yttrat med avseende på sitt huvudmannaområde.
Vad där sägs om sjukhus och motsvarande vårdinrättningar inom
landstingen gäller också för sjukhus m. m. i de tre landstingsfria städerna
och för primärkommunernas ålderdomshem och liknande inrättningar samt
den öppna vården. För brandväsendets del uppstår enligt förbundet särskilda
problem, som bör ses i samband med effekten av de jourtidsregler kommittén
föreslår skall ingå i den nya allmänna arbetstidslagen.

Svårigheterna vid en arbetstidsförkortning för en utpräglad servicenäring
som hotell- och restaurangnäringen utvecklas i ett gemensamt yttrande av
Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för
hotell och restauranger. I yttrandet framhålls, att en ytterligare förkortning
kan beräknas medföra en avsevärd försämring av hotell- och restaurangföretagens
ekonomiska förutsättningar. Företag i branschen har mycket begränsade
möjligheter att rationalisera bort kostnadseffekten av en förkortning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

eftersom öppethållande- eller driftstiden väsentligen styrs av de servicekrav
som ställs på företaget från allmänhetens sida. En förkortning medför därför
normalt en mot förkortningen svarande ökning av övertidsuttaget, alternativt
ett i samma mån ökat utnyttjande av extra arbetskraft. Detta innebär
i sin tur att personalkostnaderna ökar, och detta något mer än i proportion
till förkortningen. Effekten härav förstärks av att den lägre ökningstakten
för den privata konsumtionen vid en förkortning försämrar hotell- och restaurangföretagens
utvecklingsmöjligheter på den inhemska marknaden. Den
förhållandevis kraftiga kostnadseffekten av förkortningen kommer dessutom
att ytterligare accentuera de svårigheter, som på grund av en internationellt
sett hög kostnadsnivå finns för svenska företag att öka sin andel
av den just nu kraftigt ökande rese- och turistmarknaden.

Till de anförda synpunkterna ansluter sig Svenska turisthotellens riksförbund,
som dock tillägger, att de svårigheter som berör hela branschen när
det gäller att bortrationalisera kostnadseffekten av en arbetstidsförkortning
i ännu högre grad gäller turisthotellen, eftersom dessa företag har en synnerligen
ojämn frekvens och korta koncentrerade högsäsonger.

Remissinstanserna ansluter sig ganska allmänt till kommitténs förslag att
förkortningen skall genomföras stegvis.

Försvarets fabriksverk anser att denna metod underlättar genomförandet.

TCO motiverar sitt tillstyrkande med att det är önskvärt med en smidig
övergång till 40-timmarsveckan.

LO vitsordar att varje förkortning kräver en viss anpassning inom företagen.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar om att tidigare arbetstidsförkortningar
skett etappvis för att påfrestningarna på samhällsekonomin skulle
bli mindre kännbara. Tydligt är, framhåller länsstyrelsen, att samma förfaringssätt
bör tillämpas också denna gång.

Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer för sin del i kommitténs uttalande,
att genomförandet bör ske så att eventuella negativa återverkningar på samhällsekonomin
blir så små som möjligt.

Förkortningen skall enligt kommitténs förslag förverkligas i tre etapper,
som vardera omfattar 50 minuter i veckan och som genomförs vid ingången
av tre på varandra följande år. Flertalet remissinstanser, som uttalat sig för
ett stegvis genomförande, ansluter sig också i denna del till kommitténs
uppfattning.

LO och TCO hävdar att förkortningen bör ske i två etapper. Enligt TCO
bör etapperna omfatta vardera 75 minuters minskning av veckoarbetstiden.

Kommittén har angivit en tidsram, inom vilken förkortningen bör
inledas, nämligen tidigast den 1 januari 1970 och senast den 1 januari 1973.
Till stöd för sin ståndpunkt har kommittén anfört att arbetstidsreformen
framstår som angelägen och att den vid en avvägning, där andra aktuella
reformer på det ekonomiska och sociala området kommer in i bilden, bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tilläggas sådan prioritet att den fullbordas under första hälften av 1970-talet.
I remissyttrandena har yppats en del olika åsikter om den lämpligaste tidsförläggningen.
Flertalet instanser har dock inte något att erinra mot kommitténs
tidsangivelse.

LO betonar att frågan om tidpunkten för förkortningen får avgöras från
andra utgångspunkter än enbart en samhällsekonomisk bedömning. Förkortningsreformen
bör enligt LO genomföras så att 40-timmarsveckan är
förverkligad senast den 1 januari 1973.

TCO understryker kommitténs uttalande att starka önskemål föreligger
på arbetstagarsidan om att förkortningen förverkligas så snart som möjligt.
De! finns enligt organisationen inte anledning att räkna med att den förestående
förkortningen totalt sett skall aktualisera större eller besvärligare
anpassningsproblem än tidigare förkortningsreformer gjort. Organisationen
anser att 40-timmarsveckan bör vara genomförd den 1 januari 1973
och att förkortningen bör påbörjas den 1 januari 1971 eller den senare tidpunkt
som befinns lämplig.

SR anser det angeläget att förkortningen börjar så snart som möjligt.
Enligt förbundets uppfattning bör förkortningen kunna inledas före 1973.

Sjöfartsverket vill inleda förkortningen tidigast 1971. SJ föredrar med
hänsyn till verkets väntade rekryteringssvårigheter på 1970-talet att förkortningen
börjar redan 1970 eller 1971. Televerket å sin sida anser att dess
personalläge gör det önskvärt att förkortningen sker först efter 1973.

Socialstyrelsen ifrågasätter om arbetskraftsbehovet inom vårdområdet
tillåter att en arbetstidsförkortning genomförs så snart som föreslagits av
kommittén.

En genomgående inställning bland arbetsgivarorganisationerna är att man
i valet mellan de av kommittén angivna tidpunkterna inte kan ansluta sig
till något tidigare alternativ än den 1 januari 1973. SAF — liksom de organisationer
som instämt i SAF:s yttrande — anför att starka skäl talar för
att förkortningen inte bör inledas 1970 och därmed följa omedelbart på den
nyligen avslutade förkortningen. Bl. a. de stagnerande arbetskraftstillgångarna,
den senaste femårsperiodens snabba kostnadsstegring i landet och den
svaga investeringsutvecklingen gör att utgångsläget för en förkortning inte
är gynnsam för närvarande. Liknande synpunkter anförs av SHIO och
Svenska företagares riksförbund.

Också domänstyrelsen anser att lagen inte bör ange ett tidigare datum än
den 1 januari 1973. Verket anför att starttidpunkten borde få bli beroende
av den ekonomiska utvecklingen och t. ex. en sådan omständighet som
vilken tyngd låglönefrågan skall ges.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner att den 1 januari 1973 är lämpligaste
inledningsdatum.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att föreliggande utredning i prioritetsfrågan
är alltför bristfällig för att tjäna som underlag för ett läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

styrelsens bedömande. I det sammanhanget påpekar länsstyrelsen att det
allmänt sett finns ett trängande behov av såväl personell som materiell
upprustning inom den kommunala socialvården.

Skogs- och lantarhetsgivareföreningen och Sveriges lantbruksförbund
hävdar, att frågan om en ytterligare förkortning bör tas upp till avgörande
först sedan verkningarna av den nyss genomförda förkortningen kan överblickas
och man kan bedöma om en fortsatt förkortning skall ha företräde
framför andra standardförbättringar eller andra angelägna samhällsuppgifter.

ÖB anser det nödvändigt att innan förkortningen genomförs närmare
pröva behovet av åtgärder för att kompensera förkortningens verkningar
inom krigsmakten.

Remissinstanserna förutsätter genomgående att möjlighet kommer att
finnas att träffa kollektivavtal om ett genomförande av förkortningen i en
annan takt och vid en annan tidpunkt än vad kommittén föreslagit. Vikten
av en dispositiv reglering i dessa hänseenden understryks av socialstyrelsen,
försvarets fabriksverk, SJ, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i
Malmöhus och Hallands län, Svenska landstingsförbundet och SR.

Postverket och kriminalvårdsstyrelsen förutskickar att dispositiviteten
kommer att utnyttjas för att på deras resp. område genomföra förkortningen
i ett steg. En avkortning i fler etapper skulle här innebära avsevärda
nackdelar, bl. a. från personalorganisatoriska synpunkter. II.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Det helt övervägande antalet remissinstanser redovisar en positiv inställning
till kommitténs förslag till ny allmän arbetstidslag. Den kritik som
trots allt förekommer mot förslaget gäller väsentligen den närmare utformningen
av lagens bestämmelser. Bara ett fåtal remissinstanser intar en avstyrkande
hållning till förslaget i dess helhet.

Kommitténs uppfattning att skyddssynpunkter i stort sett spelat ut sin
roll som motiv för en separat lagstiftning om arbetstiden godtas i regel av
remissinstanserna. Några remissorgan anser sig dock inte kunna oreserverat
instämma i kommitténs bedömning.

LO framhåller att det fortfarande finns ett skyddsmotiv för att arbetstiden
skall regleras i lag.

TCO instämmer i att skyddssynpunkterna numera förlorat mycket av sin
betydelse men framhåller i anslutning härtill att vissa bestämmelser av
skyddskaraktär nu liksom tidigare bör ingå i lagstiftningen. SALF har en
liknande inställning som TCO.

De skäl som kommittén redovisar till stöd för en fortsatt lagreglering på
arbetstidsområdet föranleder erinringar i vissa yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

I anledning av kommitténs uttalande om det psykologiska värdet för arbetstagarna
att vara inbegripna i statsmakternas omsorg om den sociala
tryggheten påpekar socialstyrelsen, att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden
medfört att sociala förmåner för arbetstagare i stor utsträckning
regleras genom avtal. Förslaget till arbetstidslag har också utformats
som en i huvudsak dispositiv reglering. Vidare framhåller styrelsen att
initiativ från organisationernas sida i viss utsträckning redan tagits för att
förbereda en övergång till 40-timmarsvecka. Kommitténs farhågor för ett
fördröjt genomförande av arbetstidsförkortningen för den händelse arbetstidsfrågorna
överlåts helt åt organisationerna torde därför vara överdrivna.
Risken för ändrade relationer mellan arbetsmarknadens parter anser styrelsen
vara utomordentligt liten. Den torde inte ensam kunna åberopas som
stöd för en lagreglering.

Också kommerskollegium vänder sig mot uppfattningen att reformer på
arbetstidens område kan få snabbare och effektivare genomslagskraft om
de stöds av ändringar i lag. Samtidigt bemöter kollegiet vad kommittén anfört
om att de på förhandlingsvägen uppnådda arbetstidsreglerna inte blir
tillämpliga för en del oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare. Kollegiet
anför, att enligt dess uppfattning de centrala uppgörelserna på arbetsmarknaden
i dag har en sådan genomslagskraft från normbildande synpunkt att
de inte behöver kompletteras med särskild lagstiftning.

SAF anser att vissa av kommitténs motiveringar för en fortsatt lagstiftning
har karaktären av nödargument. Detta gäller t. ex. kommitténs påpekande
att man måhända inte bör helt bortse från risken för att ändrade
relationer mellan arbetsmarknadens parter kan aktualisera ett intensivare
behov av samhällets stöd i arbetsrättsliga frågor. Uttalandet framstår enligt
föreningen som särdeles oberättigat mot bakgrunden av överenskommelsen
mellan arbetsmarknadsparterna om förkortning till 42 Va-timmars arbetsvecka.
Föreningen anser inte heller att kommitténs yttrande rörande den
psykologiska betydelsen av lagstiftning på området är övertygande.

Slutsatsen av motivdiskussionen blir i några yttranden att arbetstidslagstiftningen
bör upphävas. Denna ståndpunkt intar socialstyrelsen och kommerskollegium.
Behovet av fortsatt lagstiftning på arbetstidens område
sätts i fråga också av domänstyrelsen.

Till kommitténs uppfattning att tiden ännu inte är mogen för ett så radikalt
steg som att slopa arbetstidslagstiftningen ansluter sig uttryckligen
TCO och statens vägverk. Det stora antal remissinstanser, som i princip tillstyrker
kommitténs lagförslag eller lämnar detta utan erinran, anser
uppenbarligen också att fortsatt arbetstidslagstiftning har en funktion att
fylla.

Mot huvudprinciperna i kommitténs lagförslag görs bara undantagsvis
invändningar i remissyttrandena.

Den grundläggande tanken att arbetstidslagstiftningen skall utvidgas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

att omfatta i princip alla arbetstagare som utför arbete för arbetsgivares
räkning vinner uttalat stöd av ett stort antal remissinstanser över hela linjen.
TCO understryker vikten av att lagstiftningen blir allmängiltig. LO
finner sig kunna godta utvidgningen med hänsyn till de numera minskade
skillnaderna i arbetstidsförhållanden mellan de grupper som omfattas av
gällande lagstiftning och de grupper som nu står utanför. Statens avtalsverk
anser att tillämpningsområdet bör vara detsamma som gäller för arbetarskyddslagen.
Bland de övriga instanser som tillstyrker vidast möjliga
tillämpningsområde är SACO och Svenska landstingsförbundet.

Många remissorgan instämmer i att lagstiftningen i huvudsak bör kunna
inskränkas till att ange normer för arbetstidens längd. Inte från något håll
förordas en reglering som är genomgående mera detaljbetonad än vad kommittén
föreslagit. En ny princip för normgränsernas fastställande föreslås
av kommerskollegium. Kollegiet anser nämligen att om en arbetstidslagstiftning
bedöms erforderlig det i vart fall bör vara en grundprincip att
maximigränsen för arbetstidens längd bestäms enbart efter vad parterna
på arbetsmarknaden överenskommer. Endast genom de resultat som avtalsförhandlingar
ger torde enligt kollegiet kunna avgöras vad som enligt rådande
allmän uppfattning bör vara normal arbetstid i landet. Härtill kommer,
anser kollegiet, att — oaktat den blivande lagstiftningen föreslås bli
dispositiv — ändringar av lagen som sker utan föregående avtal härom
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer omöjliggör fullt fria förhandlingar
genom att envar av parterna kan vägra medverka till avsteg från
lagen. Som en följd härav kan en rätt avvägd utformning av arbetstidsbestämmelserna
inom vårt näringsliv komma att försvåras eller förhindras.

Kommittén tänker sig att den dispositiva karaktären hos nuvarande lagstiftning
skall bestå och t. o. in. fördjupas något. Flera remissinstanser förutsätter
i samband med sin tillstyrkan av förslaget om ett utökat tillämpningsområde
att lagstiftningen blir dispositiv i huvudsaklig överenskommelse
med kommitténs tankegång. Så är fallet med SJ, sjöfartsstgrelsen,
länsstyrelsen i Hallands län och chefen för marinstaben.

Också TCO uttalar sig bestämt till förmån för den föreslagna dispositiviteten.
Därvid åberopar TCO att de skäl som anfördes då nuvarande lagstiftning
i stora delar gjordes dispositiv — kraven på en ökad elasticitet
vid lagens tillämpning och på en smidig anpassning av arbetstidsförhållandena
efter förutsättningarna på olika verksamhetsområden — alltjämt har
full giltighet. Som ytterligare motiv tillkommer nu den nya lagstiftningens
utvidgade tillämpningsområde, som ökar behovet av att kunna göra avsteg
från lagstiftningens materiella regler genom kollektivavtal.

LO ställer sig mera tveksam i denna fråga. Organisationen anför att den
dispositiva regleringen inte entydigt upplevs som en positiv faktor. Det
är nämligen inte säkert att utnyttjandet av dispositiviteten leder till ett tillgodoseende
av vad som kan vara ett allmänt intresse när det gäller att orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

nisera en viss verksamhet. LO påpekar att kommittén inte har försökt att
närmare värdera resultaten av dispositivitetens införande. En sådan åtgärd
skulle eventuellt ha kunnat ge uppslag till komplettering av reglerna. En
ytterligare utvidgning av dispositiviteten är därför inte en alldeles självklar
åtgärd. Den dispositiva regleringen får utformas så att hälso- och skyddsmotiv
blir tillgodosedda i rimlig omfattning.

Normkaraktären och dispositiviteten hos den föreslagna lagstiftningen anses
av bl. a. statens vägverk ge en önskvärd flexibilitet, som gör lagstiftningen
väl tillämplig på skilda verksamhetsområden. SAF uttalar, att förslaget
röjer insikt om att lagstiftningen måste vara flexibel så att den kan
praktiskt tillämpas trots skiftande förhållanden inom olika branscher.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anför däremot att en för alla verksamheter
gemensam lag måste bättre än den föreslagna vara anpassad till
olika näringars särskilda förhållanden.

Enligt statens avtalsverk bör en allmän arbetstidslag vara så utformad
att den inte hindrar ett rationellt utnyttjande av den arbetstid som lagen
ställer till arbetsgivarens förfogande. Det bör ankomma på berörda parter
att överlägga om hur arbetstiden skall förläggas. Härigenom kan en anpassning
göras till speciella förhållanden inom olika verksamhetsområden
och en avvägning ske mellan arbetsgivarens och arbetstagarnas intressen.
Inom områden där verksamheten bedrivs alla dagar i veckan och med en
starkt varierande arbetsbelastning under olika delar av dygnet, som fallet
är inom vissa delar av statsförvaltningen, måste arbetstidsbestämmelserna
medge ett flexibelt arbetstidsuttag. En koncentration av arbetstiden kan
bl. a. behöva utnyttjas för att bereda arbetstagare inom statlig serviceverksamhet
det antal fridagar under begränsningsperioden som kan anses rimligt.
Enligt verkets mening tillgodoser den föreslagna lagen på ett godtagbart
sätt dessa synpunkter.

Vikten av att lagstiftningen inte stimulerar till onödig koncentration av
arbetstiden betonas av sjöfartsstgrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Den
sistnämnda myndigheten framhåller att detta är ett intresse särskilt för
olika grupper med begränsad arbetsförmåga.

Allmänt godtas att arbetstidsbestämmelserna upptas i en för i stort sett
alla verksamhetsområden gemensam lag. Kommitténs uppfattning att det
är fördelaktigt från systematisk synpunkt att arbetstidsregler av skyddskaraktär
är samlade i arbetarskyddslagen och att arbetstidsregler i övrigt
återfinns i arbetstidslagen stöds av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län och
statens avtalsverk.

Ett annorlunda synsätt kan spåras i yttrandet från arbetarskyddsstyrelsen,
där det heter att det för arbetsgivare och arbetstagare, som kommer i
beröring med frågor som gäller arbetstid och vilotid, måste te sig naturligt
att bestämmelser i båda dessa hänseenden finns sammanförda i en lag samt
att ett av skälen mot överförande av arbetarskyddslagens arbetstidsregler

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till arbetstidslagen bortfaller i och med att tillämpningsområdet för de båda
lagarna blir i stort sett detsamma. Frågan bör enligt styrelsen tas upp till
prövning nästa gång arbetarskyddslagen blir föremål för översyn.

Kommitténs lagförslag präglas enligt SAF av kommitténs strävan att
upphäva särregleringar och skapa ett så homogent lagstiftningskomplex
som möjligt. Förslaget utgör också, anför föreningen, en från lagteknisk
synpunkt tilltalande produkt, mot vilken allvarliga erinringar inte kan
göras.

SR och socialstyrelsen anser att lagförslaget är föredömligt enkelt och
lättöverskådligt. Tolkningssvårigheter torde enligt dessa instanser inte uppkomma
när det gäller flertalet av stadgandena i lagen. Av KFO uttalas att
kommittén synes ha förmått göra lagreglerna entydiga och klara.

Svenska landstingsförbundet hävdar emellertid att vissa klarlägganden
rörande lagstiftningens tillämpningsområde behövs.

Kommitténs ställningstagande i frågan om arbetstidslagstiftningen skall
anpassas efter föreliggande internationella konventioner föranleder 1LOkommittén
att framhålla att det inte är otänkbart att man kan skapa förutsättningar
för ratifikation av en eller flera konventioner.

Lagens materiella bestämmelser

Tanken på en med hänsyn till arbetsförhållandena differentierad reglering
av den ordinarie arbetstidens längd har avvisats av
kommittén. Denna ståndpunkt godtas av så gott som samtliga remissinstanser.
SALF ger dock uttryck för en annan ståndpunkt än kommittén.
Förbundet anser att skyddsmotiv talar för en kortare ordinarie arbetstid
än 40 timmar i veckan — förslagsvis 37 timmar i veckan —- för arbetstagare
som till övervägande del är sysselsatta i gruvdrift under jord. Utmärkande
för arbetsförhållandena i gruvorna är enligt förbundet att dammkoncentrationen
alltjämt är hög, att avgaser från dieseldrivna motorer förgiftar
luften och att bullernivån ökat kraftigt på grund av motoriseringen
av gruvarbetet.

I ett speciellt hänseende anser också LO att en särreglering av den ordinarie
arbetstidens längd är motiverad med hänsyn till arbetsförhållandena.
Den ökade tillämpningen av kontinuerligt treskiftsarbete med s. k. hård
arbetsvecka medför nämligen att årsarbetstiden blir längre för arbetstagare
i sådant arbete än för dem som har dagarbete. Organisationen föreslår en
kompletterande regel, som stadgar att den ordinarie årsarbetstiden för anställda
med regelbunden skiftgång inte får överstiga den ordinarie årsarbetstid,
som följer av lagens bestämmelser tillämpade på dagarbetande
personal.

Frågan om begränsningsperiodens längd när det gäller
den ordinarie arbetstiden berörs i åtskilliga yttranden. Uttalanden till förmån
för kommitténs sätt att lösa frågan görs av sjöfartsstyrelsen, statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

avtalsverk, TCO och Svenska kommunförbundet. Förslag förs emellertid
från andra håll fram både om en snävare reglering och om en liberalare reglering
än vad kommittén förordat.

LO föreslår att lagen bara skall ange en begränsningsperiod av en vecka.
Kommitténs förslag om en kompletterande specialregel, som medger utsträckning
av begränsningsperioden till fyra veckor då det är påkallat med
hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, kan enligt LO
inte godtas. Som skäl för denna ståndpunkt anför LO att kompletteringsregeln
synes medge att arbetsgivaren ensidigt avgör när förhållandena är
sådana, att en längre begränsningsperiod än veckan är motiverad. Arbetstagarparten
är hänvisad till att i efterhand påkalla prövning av frågan.
Denna olägenhet undanröjs om kompletteringsregeln utgår ur lagförslaget.

Ett stort antal remissinstanser anser att behov föreligger inom deras
resp. verksamhetsområde av en längre begränsningsperiod än fyra veckor.
I en del yttranden förutsätts att detta behov skall kunna tillgodoses genom
att kollektivavtal träffas om avsteg från lagens föreskrifter eller genom att
dispens från tillämpningen av dessa beviljas. I regel understryks det angelägna
i att lagreglerna på förevar ande punkt blir dispositiva.

Enligt generaltullstyrelsen kan det emellertid ifrågasättas om en förlängning
av begränsningsperioden bör vara beroende av så ovissa faktorer
som att avtal kan träffas eller att dispens kan erhållas.

Direkta önskemål om en friare lagreglering än vad kommittén föreslagit
finns bland företrädare för vissa statliga verksamhetsgrenar samt för jordbruket
och trädgårdsnäringen.

SJ anför att en begränsningsperiod om tolv veckor är vanligast bland
verkets åkande personal. En reduktion av begränsningsperioden till fyra
veckor skulle orsaka stora svårigheter. Bl.a. skulle resultatet bli försämrad
personalanvändning och en ojämnare fördelning av nattjänsten. Verket
förordar att begränsningsperioden i lagen fastställs till sex veckor. Detta
är en period som SJ — i den händelse överenskommelse inte kan träffas
med berörda personalorganisationer om längre period än vad lagen föreskriver
—- hjälpligt kan klara.

En begränsningsperiod om sex veckor föreslås också av postverket, som
framhåller att en rigorös tillämpning av en fyraveckorsregel inom verket
får negativa konsekvenser bl. a. för kassatjänsten.

Statens vattenfallsverk anför att det inom verkets område förekommer
begränsningsperioder om tolv veckor, i undantagsfall ända upp till femton
veckor. En begränsning enligt kommitténs förslag kan medföra stora komplikationer.
Enligt verkets uppfattning bör begränsningsperioden göras
betydligt längre än fyra veckor. Verket föreslår att den fastställs till åtminstone
åtta veckor.

Enligt lantbruksstyrelsen är kommitténs förslag till reglering av begränsningsperioden
inte väl avpassat för jordbrukets förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Sveriges lantbruksförbund anför att arbetsbetingelserna inom jordbruket
är särpräglade. Jordbrukets beroende av väderleksförhållanden och årstider
framtvingar med naturnödvändighet en ojämn arbetsrytm under året.
Arbetsinsatsen under vegetationsperioden är intensivare än under resten
av året, och jordbrukaren kan inte i någon större utsträckning påverka
detta förhållande. Den hittills gällande begränsningsperioden för lantbrukets
del, tolv månader, möjliggör eu viss omfördelning mellan vinter- och
sommarhalvåret, som för arbetstagarna resulterar i en årlig arbetstid jämförbar
med den inom andra näringsgrenar förekommande. Införs en bestämmelse
om högst fyra veckors begränsningsperiod mister dispositivitetsregeln
det mesta av sin betydelse för jordbruket. Möjligheterna till omfördelning
av arbetstiden mellan fyraveckorsperioder är under sommarhalvåret
starkt begränsade, varför följden kommer att bli ett omfattande uttag
av övertid under sommaren. Under vinterhalvåret, då eu minskning av arbetstiden
är önskvärd av sysselsättningsskäl, kommer arbetskraften att utnyttjas
än mer inoptimalt än som nu sker. Dessutom blir arbetstagarnas
totala årliga arbetstid högre än den skulle ha blivit om en begränsningsperiod
om ett år bibehållits. Den ökade övertiden under sommaren och det
försämrade utnyttjandet av arbetstiden under vintern leder till högre produktionskostnader
inom jordbruk med anställd arbetskraft, vilket rimligtvis
måste få återverkningar på produktpriserna. Riskerna för temporär
friställning av lantarbetare torde också öka. Förbundet anser inte att kommittén
tillräckligt beaktat dessa konsekvenser av sitt förslag och avstyrker
därför ändring för jordbrukets del av gällande regler om begränsningsperiodens
längd.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser inte att den föreslagna fyraveckor
sregeln innebär någon lösning för jordbruket eller trädgårdsskötseln.
Det är enligt föreningen nödvändigt att lagförslaget kompletteras med bestämmelser
som möjliggör uttag av 45 timmars veckoarbetstid under årets
vegetationsperioder. Att reglerna om begränsningsperioden föreslås bli dispositiva
är enligt föreningen inte tillräckligt. Lagen måste kunna fungera
också för det fall att något avtal inte träffats. Dessutom kommer lagen med
sitt utvidgade tillämpningsområde att omfatta en mängd små arbetsplatser,
där varken arbetsgivaren eller arbetstagaren är bunden av eller ens
känner till kollektivavtal. I dessa synpunkter instämmer Sveriges trädgårdsarbetsgivareförening.
Också SAF anser att lagförslagets fyraveckorsregel
är otillräcklig för att åstadkomma erforderlig omfördelning av arbetstiden
inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna.

Den av kommittén berörda tanken på att generellt medge en genomsnittsberäkning
av arbetstiden under en fyraveckorsperiod diskuteras i enstaka
yttranden.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare förordar en sådan
reglering. Därvid bör enligt handelskammaren tillsynsmyndigheten ges

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

möjlighet att i särskilda fall inskränka begränsningsperioden, om regelns
tillämpning ger upphov till uppenbara olägenheter för arbetstagarna.

TCO tar avstånd från att lagen som huvudregel skall ange en längre begränsningsperiod
än en vecka.

En generell reglering som avser bara årsarbetstiden förespråkas inte från
något håll. TCO anser det uteslutet att förverkliga en sådan tanke.

Kommitténs förslag innebär att arbetstidslagen inte skall uppta någon
regel om dygnsmaximum, dvs. den ordinarie arbetstidens begränsning
per dygn.

Denna ståndpunkt hälsas med tillfredsställelse av Svenska kommunförbundet,
som instämmer i kommitténs motivering i frågan.

Statens avtalsverk finner att ett slopande av nuvarande dygnsmaximum
är en förutsättning för utvidgning av arbetstidslagens tillämpningsområde
till att omfatta bl. a. arbete som bedrivs av staten.

SJ uttalar att en reglering av dygnsmaximum leder till komplikationer
för verksamheter som hittills varit undantagna från lagstiftningen. Frånvaron
av dygnsreglering är ett villkor för lagens tillämpning vid SJ.

Sjöfartsstyrelsen anser, att det bör ankomma på avtalsslutande parter
att för varje område överenskomma om de dygnsbegränsningar, som ur
skydds- och säkerhetssynpunkt befinns lämpliga. Arbetarskyddslagens regler
om nattvila erbjuder enligt styrelsen ett betryggande skydd mot alltför
långa arbetsdagar. Det är därför föga ändamålsenligt att i arbetstidslagen
införa en regel som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Arbetarskyddsstyrelsen anmäler viss tvekan inför upphävandet av dygnsbegränsningen
men anser att olägenheten av en sådan åtgärd mer än väl
uppvägs av fördelen att en enhetlig arbetstidslagstiftning kan åstadkommas
för huvuddelen av landets arbetstagare.

Socialstyrelsen har i princip inte något att erinra mot slopandet av dygnsbegränsningen.
Styrelsen pekar emellertid på att åtgärder på vissa områden
kan behövas för att motverka försök från arbetstagarparten att få till
stånd så stora dygnsuttag att en extra tjänstefri dag kan erhållas i turlistebunden
tjänstgöring.

Önskemål om en dygnsbegränsningsregel i lag finns bos de två största
arbetstagarorganisationerna.

Skäl talar enligt LO för att en sådan regel bör föras över till den nya
lagen. LO säger sig vara medveten om att denna bestämmelse kan behöva
frångås inom vissa näringsgrenar och verksamhetsområden. I valet mellan
att lämna frågan öppen och att införa begränsningen i klart medvetande om
behovet av undantag väljer LO den senare vägen. Undantagen får åstadkommas
genom kollektivavtal med stöd av dispositiviteten. Dygnsmaximum
föreslår LO till nio timmar.

TCO intar samma ståndpunkt som LO. TCO anför bl. a. ätt organisationen
inte övertygats om att kommitténs förslag har övervägande skäl för sig.

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Tendenser till uttag av lång dygnsarbetstid saknas inte och man måste på
arbetstagarhåll räkna med att det på flera områden inte är möjligt att uppnå
rimliga lösningar utan stöd av arbetstidslagstiftningen.

Frågor som rör övertidsbestämmelserna har tilldragit sig
stort intresse bland remissinstanserna. Kommitténs förslag att överföra
reglerna i nuvarande arbetstidslagstiftning väsentligen oförändrade till den
nya lagen godtas i flertalet remissvar men möter också en del invändningar.
Uttalanden till förmån för kommitténs lösning av övertidsfrågan i dess
helhet görs av Sveriges lantbruksförbund och sjöfartsstyrelsen.

När det gäller maximigränserna för övertiden anser flera remissorgan
att dessa bör kunna sättas högre än vad kommittén föreslagit.

SAF framhåller att övertidsreglerna har stor praktisk betydelse och att
denna betydelse ökar i samma mån som den ordinarie arbetstiden förkortas.
Visserligen har nuvarande ramar för övertiden inte utnyttjats fullt ut
om man ser till arbetarkollektivet i dess helhet. Behov av stort övertidsuttag
gör sig emellertid gällande vid det enskilda företaget och i den föreliggande
praktiska situationen. Om man vidare beaktar att den materiella skyldigheten
att utföra övertidsarbete regleras i avtal — väsentligen kollektivavtal
av riksavtals natur — borde det från lagstiftarens synpunkt inte möta några
betänkligheter att medge högre maximum än som nu gäller.

SHIO anser att övertidsramarna bör ökas med lägst samma antal timmar
som motsvarar arbetstidsförkortningen. Organisationen hänvisar till att
det i vissa fall kan vara nödvändigt för speciellt mindre företag med begränsat
antal anställda att ta ut relativt mycket övertid på vissa specialistbefattningar.

Svenska företagares riksförbund och statens vattenfallsverk föreslår att
gränsen för den allmänna övertiden bestäms till 250 timmar per år i stället
för nuvarande 200 timmar per år. Förbundet framhåller att problemet med
övertiden kommer att ytterligare aktualiseras i samband med arbetstidsförkortningen.
Vattenfallsverket har en liknande motivering.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar av samma skäl en ändring
av årsmaximum för den allmänna övertiden till 300 timmar.

Svenska kommunförbundet finner det logiskt och konsekvent att kommittén
avvisat tanken på att minska övertidsramarna, eftersom lagförslaget
som helhet inte motiverats av skyddsskäl. Förbundet anser att det snarare
är önskvärt med en viss ökning av utrymmet för den allmänna övertiden.

Också SJ anser att en höjning av övertidsmaximum bör kunna ske. Om
en höjning inte kan komma till stånd bör lagen i vart fall ge utrymme för
frivillig övertid utöver föreslagna gränser. Detta skulle troligen leda till att
många arbetstagare valde övertid på den ordinarie arbetsplatsen framför
extraarbete hos annan arbetsgivare.

En sänkning av föreslagna övertidsmaxima påyrkas av LO, SALF och
TCO. TCO finner dock att utrymmet för extra övertid kan öka i samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

mån som utrymmet för allmän övertid minskar.

LO anser att statsmakterna bör ge mera påtagliga uttryck än vad kommittén
gjort för att arbete på övertid bör vara undantag i arbetslivet. Enligt
organisationen finns det många skäl som talar för ett sådant synsätt. Ett
som blir alltmer framträdande är att behovet av vidareutbildning ökar.
En markering av att övertidsarbete bör vara starkt begränsat kan enligt
LO ske genom att ramen för den allmänna övertiden sätts ned till 150 timmar
per år och genom att lagen tillförs en bestämmelse om att uttag av
extra övertid inte får ske förrän den allmänna övertiden till fullo utnyttjats.
LO föreslår att dessa restriktioner införs. Dessutom föreslår organisationen,
med hänvisning till att femdagarsveckan numera är praktiskt taget
allmän, att ramen för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten
minskas från sju till sex timmar per vecka.

SALF anser att minskningen av den ordinarie veckoarbetstiden bör leda
till att också övertiden inskränks. Enligt förbundet bör gränserna för allmän
och extra övertid i vart fall inte sättas högre än vid 175 resp. 125 timmar
per år. Detta är, anser förbundet, följdriktigt med hänsyn till att ett av
de tyngst vägande motiven för en allmän arbetstidslag är behovet av att tillförsäkra
arbetstagarna visst mått av fritid. Produktionens krav på flexibla
arbetstider kan tillgodoses genom att reglerna om den ordinarie arbetstiden
blir dispositiva.

TCO säger sig vilja bekräfta kommitténs uttalande att en uppmjukning
av övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning möter påtagligt motstånd på
arbetstagarsidan. Organisationen understryker också att övertid bör betraktas
som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Vad gäller den allmänna
och extra övertiden förordar TCO en omfördelning så att utrymmet för den
allmänna övertiden minskas till 150 timmar per år och utrymmet för den
extra övertiden ökas till 200 timmar per år. Detta innebär att önskemål om
mera omfattande övertidsuttag i något högre grad än för närvarande underkastas
prövning av arbetarskyddsstyrelsen samtidigt som man undviker att
alltför hårt inskränka möjligheterna till övertidsuttag när starka skäl härför
föreligger.

TCO anser vidare att en undersökning bör ske av principfrågan om en
särskild form av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten bör finnas.
Eftersom kommittén inte synes ha företagit en sådan prövning får
man vid den nu aktuella lagrevisionen nöja sig med att ändra maximigränsen
för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten från sju till sex
timmar i veckan. Detta är enligt TCO väl motiverat från principiella aspekter
och dessutom utgör femdagarsveckans införande skäl för en sådan nedskärning.

SACO godtar för sin del kommitténs förslag vad avser allmän och extra
övertid men hävdar att förberedelse- och avslutningsarbeten bör inrymmas
i den ordinarie arbetstiden, eftersom sådant arbete vanligen har viss periodicitet.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

Kommittén har funnit att övertidsregleringen liksom hittills bör vara
indispositiv.

Till förmån för denna ståndpunkt uttalar sig försvarets civilförvaltning
och sjöfartsstgrelsen.

Från några håll hävdas att övertidsbestämmelserna med fördel kan göras
dispositiva.

SAF anser att om det på grund av arbetstagarpartens inställning inte går
att höja övertidsmaxima bör avsteg kunna göras från regleringen genom
kollektivavtal. Föreningen uttalar, att det inte går att lösa övertidsproblemet
med en hänvisning till möjligheterna att avtala om förlängd ordinarie
arbetstid.

Rikspolisstyrelsen, som i och för sig tillstyrker att den allmänna övertiden
begränsas till 200 timmar per år, finner att denna regel bör vara dispositiv.
Begränsningen medför annars krav på ytterligare ett betydande antal
polistjänster utöver dem som behövs på grund av arbetstidsförkortningen.

Också KFO förordar en dispositiv reglering av övertiden.

Önskemål om att undantag från övertidsregleringen skall kunna
förekomma förs fram av representanter för vissa verksamhetsgrenar.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om inte hälso- och sjukvården
bör helt undantas från övertidsreglerna. Förbundet — som delar kommitténs
grundläggande syn på övertidsarbete — anser det nödvändigt att på
dessa speciella områden kunna ta ut övertid i den omfattning vården kräver
det. På grund av att arbetet inom hälso- och sjukvården i sin helhet tangerar
begreppet nödfallsarbete blir det dessutom på denna sektor svårt att dra
gränsen mellan olika kategorier av övertid. Om hälso- och sjukvården inte
helt undantas från övertidsbestämmelserna bör dessa verksamheter i vart
fall befrias från anmälningsskyldighet när det gäller övertid för nödfallsarbete
samt beviljas generell dispens i fråga om uttag av extra övertid och
beträffande skyldigheten att föra journal över jourtid och övertid.

Postverket anser det erforderligt att verket beviljas generell dispens från
lagens övertidsregler. Enligt verket skulle övertidsregler med fasta gränser
minska eller rent av utesluta möjligheterna att på ett flexibelt sätt utny tt ja
specialutbildad personal i vissa situationer, t. ex. vid vikariebrist, trafikrubbningar
och postanhopning. Sådana regler tvingar också vissa tj änstemän
som önskar skaffa sig ökade inkomster att söka extraarbete inom annat
företag än postverket, vilket inte kan anses tjäna vare sig statens eller
den enskilde tjänstemannens intressen.

Kommitténs förslag till avgränsning av arbetstidsbegreppet innebär att
arbetstid skall utgöras dels av tid under vilken arbete utförs för arbetsgivarens
räkning, dels av vad kommittén benämner j o u r t i d. S. k. beredskapstid
föreslås däremot falla utanför arbetstidsregleringen. I allmänhet
godtas denna ståndpunkt av remissinstanserna.

Endast i ett remissvar, från statens vattenfallsverk, hävdas att bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

melser om jourtid över huvud taget inte bör tas in i lagen. Verket anför att
kommitténs jourtidsregler skapar problem för verket på tjänsteställen där
— enligt verkets terminologi — beredskap fullgörs på tjänsteställe och nattvila
bereds. Speciellt beträffande värmekraftstationerna ger lagförslaget
anledning till allvarliga betänkligheter. Om jourtiden lagregleras bör i vart
fall jourtid inte anses föreligga när arbetsgivaren ställer sovplats till arbetstagarens
förfogande nattetid.

I några yttranden anses att också beredskapstid i princip skall
räknas som arbetstid.

SACO ser detta som ett mycket angeläget krav. Organisationen anför att
det ofta innebär en avsevärd inskränkning i den personliga friheten att stå
till arbetsgivarens förfogande utanför arbetsplatsen. För stora grupper läkare,
veterinärer m. fl. utgör beredskapstjänst dessutom basen för en stor
del av den rutinmässiga verksamheten. Dessa arbetstagare får med kommitténs
ståndpunkt inte samma möjligheter som andra att ta ut standardförbättringar
i form av fritid.

I detta sammanhang noterar SACO att kommittén inte föreslagit någon
maximering av det totala arbetstidsuttaget. Detta innebär, framhåller organisationen,
att t. ex. en läkare kan bindas under dygnets alla timmar under
en längre period genom uttag av ordinarie arbetstid, övertid, jourtid
och beredskapstid. En begränsning av det totala arbetstidsuttaget är därför
starkt motiverad från arbetshygieniska synpunkter och från rättvisesynpunkter.
Hänsyn till tredj e man ger också anledning till en sådan begränsning.

TCO anser att det med hänsyn till den inskränkning i fritiden som beredskapstjänst
innebär framstår som en brist att beredskapstid lämnats
oreglerad i lagförslaget. TCO utgår tills vidare från att bl. a. organisatoriska
åtgärder i syfte att minska beredskapstj änsten skall vidtas inom områden
där sådan tjänstgöring förekommer i stor omfattning. Organisationen påyrkar
därför inte för närvarande att lagförslaget skall kompletteras med
regler om beredskapstid.

Som villkor för j ourtidsuttag uppställer kommittén att sådant
uttag erfordras på grund av verksamhetens natur.

TCO anser att villkoret bör utformas så att j ourtidsuttag skall vara nödvändigt
med hänsyn till verksamhetens natur. Organisationen anför som
skäl en del principiella synpunkter på jourtiden. Bl.a. hävdar organisationen
att jourtid innebär en så väsentlig inskränkning i arbetstagarens möjligheter
att disponera sin fritid att jourtid i princip bör fullt ut räknas som
arbetstid. Målsättningen måste vara att så snart som möjligt utmönstra
jourtidsbestämmelserna ur lagen. Den av kommittén föreslagna regleringen
kan dock svårligen undvaras som en övergångsföreteelse.

Också LO anser det behövligt att motverka ökad användning av jourtid.
En lösning som kommittén inte synes ha prövat är, anför LO, att införa

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

en kompletterande bestämmelse, som gör införandet av jourtid inom verksamhetsområden
där sådan tidigare inte förekommit, beroende av ett
dispensförfarande. LO förordar denna lösning.

Den av kommittén föreslagna gränsen för jourtidsuttag
föranleder erinringar främst från företrädare för statliga och kommunala
verksamhetsgrenar.

Statens avtalsverk framhåller med avseende på det statliga området att
jourtjänstgöringen (arbetsplatsberedskapen) är av betydande omfattning
framför allt inom försvaret men också inom sjöfartsverket och vissa affärsverk.
I stor utsträckning fullgörs jourtiden utöver ordinarie arbetstid
och ersätts kontant. Jourtjänstgöringen berör ofta samtliga dagar i veckan
och omfattar då betydligt fler timmar i veckan än som anges i kommittéförslaget.
Om jourtiden inte kan rymmas inom de mått som anges i lagförslaget
eller följer av kollektivavtal, skall överskjutande tid — enligt avtalsverkets
tolkning — till fullo räknas som övertid i lagens mening. Denna
föreskrift torde komma att i betydande grad minska myndigheternas möjligheter
att för övertid av annan anledning ta i anspråk arbetstagare, som
mer regelbundet anlitas för jourtjänstgöring. Verket ifrågasätter om inte
föreslagna maximital bör höjas så att de åtminstone täcker en jourtjänst
från fredag eftermiddag till måndag morgon eller 62 timmar. Verket anser
att de föreslagna jourtidsbestämmelserna kommer att bereda vissa statliga
myndigheter stora svårigheter.

I yttrandena från försvarets civilförvaltning, cheferna för armé-, marinoch
flygstaberna samt överbefälhavaren anses genomgående de föreslagna
jourtidsramarna vara otillräckliga för försvarets del. Chefen för marinstaben
finner det t. ex. nödvändigt att kunna ta ut minst 100 timmars jourtid
under en fyraveclcorsperiod. Ett utnyttjande av den föreslagna dispositiviteten
beräknas leda till ökade försvarskostnader.

Sjöfartsstyrelsen anser att förslaget inger starka betänkligheter för styrelsens
verksamhet. Gränsen för jourtiden kan godtas bara under förutsättning
att jourtiden blir helt fristående från övertiden och inte till någon del får
avräknas på denna. Särskilda regler bör finnas i lagen rörande detta spörsmål.
Om kommitténs rekommendation att avtalsvägen jämställa viss del av
ett jourpass med ordinarie arbetstid skulle följas, krävs ytterligare personal.
Ett personaltillskott skulle ytterligare accentuera de svårigheter som på
grund av den oregelbundna verksamheten finns att bereda personalen en
meningsfylld sysselsättning under den ordinarie arbetstiden.

Vad angår den kommunala sektorn framförs invändningar mot den föreslagna
jourtidsbegränsningen av Svenska landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet.

Landstingsförbundet motsätter sig att den föreslagna normen fastställs
att gälla även inom hälso- och sjukvården. Förbundet framhåller att inte
ens förslagsställaren själv synes räkna med att jourtidsgränsen skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

iakttas i praktiken inom dessa verksamhetsgrenar. Ett genomförande av
förslaget skulle enligt förbundet innebära att landstingen såsom ansvariga
för så viktiga samhällsfunktioner som hälso- och sjukvård skulle bli beroende
av om personalorganisationerna finner sig böra medge undantag från
lagens bestämmelser för att jourtjänsten över huvud taget skall fungera.
Teoretiskt finns visserligen möjlighet att erhålla dispens, men också dispensgivningen
är starkt beroende av arbetstagarsidans medgivande. Eftersom
kommittén hänvisar till avtalsvägen ligger det närmast till hands att
låta parterna nå fram till en uppgörelse genom fria och förutsättningslösa
överväganden. Parterna bör således vara reellt och inte bara formellt likställda
vid förhandlingarna. Detta mål kan uppnås endast om hälso- och
sjukvårdsområdet helt undantas från jourtidsbestämmelserna.

Genomförs kommitténs förslag i denna del i oförändrat skick medför det,
anser landstingsförbundet, att landstingen nödgas att i största möjliga utsträckning
ersätta den nuvarande jourtjänstgöringen antingen med aktiv
tjänstgöring, vilket kommer att ytterligare öka arbetskraftsbehovet, eller
med beredskapstjänstgöring. När det gäller det förstnämnda alternativet är
dock möjligheterna mycket begränsade, framför allt beroende på att av hänsyn
Lill patienterna bara ett fåtal arbetsuppgifter kan utföras nattetid. Ett
utbyte av jour mot beredskap skulle, i den mån det går att genomföra, leda
till en koncentration av beredskapstjänsten till ett fåtal befattningshavare,
som kan uppfylla kravet på snabb inställelse till tjänstgöring. Detta kan inte
vara tillfredsställande från personalens synpunkt och torde inte heller vara
en med lagförslaget avsedd effekt.

Kommunförbundet har liknande synpunkter när det gäller vissa primärkommunala
verksamhetsgrenar. Lagförslaget tar enligt förbundet inte tillräcklig
hänsyn till de faktiska förhållanden som kommittén själv konstaterat
föreligga främst på vårdområdet och inom brandförsvaret. Förbundet
finner det ägnat att förvåna att kommittén ansett sig kunna lägga fram förslaget
om begränsning av jourtiden utan att allvarligare överväga ett bättre
skydd för dessa offentliga verksamheters funktion än den trots allt ovissa
möjligheten att uppnå jämkning genom kollektivavtal. Om dispensvägen
tänkts som en lösning även på lång sikt kan enligt förbundet allvarligt ifrågasättas
huruvida de här nämnda verksamheterna över huvud bör falla under
lagreglering, åtminstone i vad avser siffermässigt fastslagen jourtid.

Kommunförbundet anser, att följden för vårdområdets del av den föreslagna
jourtidsregleringen blir att personalanskaffningsproblemen ytterligare
förvärras. Beträffande brandväsendet finner förbundet att jourtidsbestämmelserna
kommer att bereda svårbemästrade administrativa problem
under en lång följd av år. Förslagets genomförande synes därför föranleda
kommunerna att gå över till ett system med deltidsanställd brandpersonal
i avsevärt större omfattning än hittills, varvid antalet heltidsanställda brandmän
får reduceras. Nuvarande dygnstjänstgöring torde vidare få överges

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

till förmån för antingen ren skifttjänstgöring eller en kombination av dygnstjänst
och dagtjänst. Under alla omständigheter kommer en jourtidsreglering
att medföra att kommunerna måste i grunden ompröva hittillsvarande
normala organisation av brandväsendet och detta även av rent ekonomiska
skäl.

Begränsningsperioden för jourtiden skall enligt kommittéförslaget
vara fyra veckor eller en månad.

I enlighet med sin ståndpunkt när det gäller begränsningsperioden för den
ordinarie arbetstiden anser LO att lagen bör föreskriva en begränsningsperiod
av en vecka också när det gäller jourtiden.

Lagens tillämpningsområde

Mot bakgrunden av de materiella arbetstidsregler kommittén förordat har
kommittén ansett att arbetstidslagen kan göras tillämplig på praktiskt taget
all verksamhet i landet. Vissa undantag från lagens tillämpningsområde
har kommittén dock funnit erforderliga. Dessa undantag
avser okontrollerbart arbete, arbete som utförs av medlem i arbetsgivarens
familj, arbete som utförs av vissa tjänstemän, arbete som utförs i arbetsgivarens
hushåll samt skeppstjänst.

I några remissyttranden ifrågasätts om inte ytterligare undantag måste
göras.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter med hänsyn till lagförslagets innebörd
i fråga om ordinarie arbetstid jämte jourtid det lämpliga i att låta lagen
fullt ut omfatta vårdområdet och brandförsvaret.

Såsom förut redovisats ställer sig Svenska landstingsförbundet tvekande
inför att tillämpa övertidsregleringen på hälso- och sjukvårdsverksamheten.
Vidare motsätter sig landstingsförbundet att jourtidsreglerna tillämpas på
denna verksamhet.

Överbefälhavaren och övriga militära remissmyndigheter godtar att den
militära verksamheten förs in under arbetstidslagen men anser att det bör
övervägas att — i likhet med vad som nu gäller för krigsförbandsövningar
enligt det militära arbetstidsavtalet — göra undantag i lagen för förbandsövningar.

Postverket framhåller att verket i princip vidhåller de invändningar som
verket vid tidigare tillfällen framfört mot att inordna den postala verksamheten
under en allmän arbetstidslag. Verket anser att arbetstidsregler tillkomna
i administrativ ordning är fullt tillräckliga och mest lämpliga för
verkets del. Den uppmjukning av nu gällande lagreglering som kommittén
föreslår, bl. a. genom en utökning av dispositiviteten, föranleder dock verket
att i viss mån modifiera sitt tidigare ställningstagande.

Enligt sjöfartsstgrelsen bör det övervägas om inte vissa smärre personalgrupper
inom sjöfartsverket skall undantas från arbetstidslagen. Detta
gäller personal, som tillhör byggnadslag och utför fyrbyggen i öppen sjö

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

eller i kustbandet. Transporten av denna personal till och från arbetsplatsen
är synnerligen tidskrävande och arbetet, som bara kan utföras under sommarsäsongen,
är dessutom speciellt beroende av gott väder. Ytterligare en
hithörande personalgrupp är den som tjänstgör på fyrskepp. Fyrskeppen
beräknas vara avvecklade inom en femårsperiod och med hänsyn härtill anser
styrelsen det inte nödvändigt att nu reglera arbetstiden för denna personal.

SHIO anser att arbetstidslagen inte skall gälla om en arbetsgivare tillfälligt
anlitar enstaka arbetstagare. Som skäl härför åberopar organisationen
alt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa fall ofta har
personlig karaktär. En strikt tillämpning av arbetstidslagen och effektiv inspektion
genom offentlig myndighet bör inte förekomma när sådant förhållande
föreligger.

Ett undantag för arbete som till sin natur är så oregelbundet att det inte
kan förläggas till bestämda tider anses alltjämt behövligt av Sveriges centrala
restaur ang aktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranger. Dessa instanser pekar på att undantaget har betydelse bl. a. för
arbete som utförs av serveringspersonal i festvåningar.

Svenska turisthotellens riksförbund ser ett undantagande av verksamheten
på turisthotell som en nödvändighet för turisthotellens framtida bestånd
och utveckling.

Av de tillämpningsundantag som kommittén föreslagit kommenterar remissinstanserna
främst undantagen för okontrollerbart arbete och arbete
som utförs av vissa tjänstemän. Undantaget för husligt arbete berörs i enstaka
remissvar.

I anledning av kommitténs uttalande att undantaget för o kontrollerbart
arbetei någon utsträckning kan få betydelse inom öppen sjukoch
hälsovård framhåller socialstyrelsen att en närmare motivering hade
varit önskvärd på denna punkt. Den öppna vårdens företrädare bör enligt
styrelsen inte sättas i någon särställning. Bl. a. från rekryteringssynpunkt
skulle det vara en fördel om också tjänsteläkare och distriktssköterskor
omfattades av arbetstidslagen.

Svenska landstingsförbundet anser att det är helt nödvändigt för den öppna
hälso- och sjukvårdens bedrivande att provinsialläkare, distriktssköterskor
m. fl. liknande grupper inte kommer att omfattas av lagen. Enligt förbundet
synes det ligga närmast till hands att från lagens tillämpning undanta
alla arbetstagare som till någon del utför s. k. okontrollerbart arbete,
exempelvis i form av hembesök.

I motsats till landstingsförbundet anser SACO att undantaget för okontrollerbart
arbete inte bör vara tillämpligt på den öppna hälso- och sjukvården
eller den öppna socialvården.

Vidare hävdar SACO att lärarpersonal bör omfattas av arbetstidslagen. Den
omständigheten att lärarnas arbetstider totalt sett är svåra att kontrollera
bör i och för sig inte medföra att lärarna undantas från lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Skolöverstyrelsen finner att lärarnas arbetsförhållanden med den nuvarande
uppläggningen av skolarbetet inte lämpar sig för laglig reglering. Styrelsen
erinrar samtidigt om att pågående utredning om lärarnas arbetsförhållanden
kan resultera i en sådan omläggning av lärarnas arbete att
det kan bli möjligt att föra in också denna grupp under lagen.

Att skogsarbete förs in under arbetstidslagstiftningen vill varken domänstyrelsen
eller Föreningen skogsbrukets arbetsgivare motsätta sig. Undantaget
för okontrollerbart arbete måste emellertid enligt dessa remissinstanser
stundom tillämpas inom skogsbruket med hänsyn till de former under
vilka arbetet på många håll bedrivs.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen anser att undantaget för okontrollerbart
arbete ofta bör kunna tillämpas på skötsel av rotfrukter, särskilt
i fall där tillresande arbetstagare används.

Det föreslagna undantaget för vissa tjänstemän — nämligen de
som har en företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller som har
en särskild förtroendestäilning i arbetstidshänseende — är enligt ett flertal
remissinstanser inte klart till sin innebörd. Svårigheter att i praktiken
avgränsa de tjänstemän som skall omfattas av undantaget förutses av socialstyrelsen,
statens vattenfallsverk, televerket, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus, Örebro och Östergötlands län, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, SACO, SALF och SR.

Enligt statens vattenfallsverk bör lagen klart precisera vilka kategorier
som avses med undantaget. Ett förtydligande på förevarande punkt anses
nödvändigt också av länsstyrelserna i Örebro och Östergötlands län.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att
lagmotiven bör ge en klarare precisering av undantagets omfattning än den
som kommittén åstadkommit. Enligt kommunförbundet synes kommitténs
riktlinjer närmast ha avseende på näringslivets förhållanden.

Socialstyrelsen finner att ett närmare klarläggande fordras beträffande
de arbetstagare som intar en särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.
Av samma mening är televerket, som förordar att mera konkret
utformade anvisningar utfärdas centralt.

TCO, som inte har någon erinran mot den föreslagna undantagsbestämmelsen,
anser att det i nuvarande läge inte är möjligt att i detalj precisera
regelns faktiska innebörd. Den mera exakta avgränsningen av undantagets
omfattning bör enligt TCO åstadkommas genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
parter. För den händelse avgränsningen inte skulle kunna ske
kollektivavtalsvägen bör det i första hand ankomma på arbetarskyddsstyrelsen
att genom anvisningar ange huruvida visst arbete faller in under lagen
eller ej.

SR uttalar att undantagets närmare innebörd genomgående bör bestämmas
genom kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970 89

Också rikspolisstyrelsen räknar för sin del med att behövliga klarlägganden
kan ske avtalsvägen.

En del remissinstanser för fram synpunkter och önskemål rörande undantagets
innebörd.

TCO och SR anser att undantagsstadgandet, i överensstämmelse med de
kommentarer som kommittén gjort till detta, bör tolkas mycket restriktivt.

Samma inställning har SACO som uttalar att bara grupper som för närvarande
inte har några som helst bestämmelser angående arbetstidens förläggning
bör kunna undantas från arbetstidslagen på grund av att de har
särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.

SALF framhåller att tillämpningen av undantagsbestämmelsen kommer
att bli varierande inom olika företag beroende på företagets storlek. I ett
mindre företag bör t. ex. en verkmästare kunna anses ha en sådan ställning
att lagen inte blir tillämplig på honom.

Domänstyrelsen anser att inte bara cheferna vid verkets centralförvaltning
utan också cheferna för verkets distrikts- och lokalförvaltningar bör
omfattas av undantagsbestämmelsen. Samma bör enligt styrelsen vara förhållandet
med arbetsledarna inom skogsbruket med hänsyn till den frihet
dessa sedan lång tid tillbaka har att efter eget bedömande fördela arbetstiden
under dagen.

Föreningen skogsbrukets arbetsgivare förutsätter att förvaltare- och skogvaktarpersona!
kan anses ha särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.

Televerket påpekar att också tjänstemän, som normalt inte har frihet att
själva fastställa förläggningen av sin arbetstid, kan nödgas att göra arbetsinsatser
utöver lagförslagets marginaler vid speciella tillfällen, t. ex. i samband
med utredningar och förhandlingar för vilka begränsad tidrymd står till
förfogande.

Vad angår den slutna sjukvården anser Svenska landstingsförbundet att
överläkare och biträdande överläkare kan undantas med stöd av såväl lokutionen
»arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning»
som lokutionen »arbetstagare som i arbetstidshänseende har en särskild
förtroendeställning». Beträffande underläkare föreligger enligt förbundet
den särskilda förtroendeställningen, eftersom underläkarnas arbetstider
inte i dag är föremål för kontroll.

Andra grupper, som enligt landstingsförbundets mening bör anses undantagna,
är föreståndarpersonal vid barnhem, särskolor, vårdhem och liknande
inrättningar. Denna personal ansvarar nämligen oftast självständigt för inrättningen
direkt under vederbörande styrelse eller nämnd och intar i vart
fall i praktiken en självständig ställning i orderavseende samt i kontroll- och
övervakningshänseende.

Socialstyrelsen anser att lagen bör kunna tillämpas på underläkare, men
finner det oklart om överläkare och biträdande överläkare kommer in un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

der undantagsbestämmelsen. Övervägande skäl talar enligt styrelsen för att
klinikchefer skall vara undantagna från lagens tillämpning. Om läkarna
skulle inrymmas under undantagen för vissa tjänstemän och för okontrollerbart
arbete är det enligt socialstyrelsen av säkerhetsskäl angeläget att en reglering
av läkarnas arbetstider kommer till stånd på något sätt. Genomförandet
av sådana bestämmelser kan visserligen inte ske i dag på grund av den
knappa läkartillgången. Eftersom undantag från lagens tillämpning får göras
genom kollektivavtal kan emellertid tillämpningen för läkare skjutas
framåt i tiden.

SACO anser att läkare i princip bör omfattas av arbetstidslagstiftningen.
Det får enligt SACO:s mening inte råda något tvivel om att t. ex. sjukhusanställda
underläkare och veterinärer vid djursjukhus faller in under lagen.

Att i en i princip allmängiltig lagstiftning göra undantag för en så liten
grupp som anställda i husligt arbete anser socialstyrelsen omotiverat.
Styrelsen hänvisar till att den i yttrande över det betänkande som avgivits
av utredningen angående hembiträdeslagstiftningen (SOU 1968: 67) intagit
ståndpunkten att den allmänna arbetstidslagen och arbetarskyddslagen bör
kunna göras tillämpliga på husligt arbete. I nämnda yttrande framhålls
bl. a. att den kategoriklyvning som sker om man skapar en speciallag för
enbart en liten grupp arbetstagare är mer markerad än den som skulle
ske om man i en för alla arbetstagare gemensam lag tar in en eller annan
särbestämmelse. Arbetstidskommitténs i huvudsak enkla och klara lagförslag
skulle med säkerhet inte försämras om någon enstaka bestämmelse
däri hänförde sig till enbart de hushållsanställda. III.

III. Bagerilagen

De remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs förslag att bagerilagen
skall upphävas, tillstyrker genomgående denna åtgärd.

De överväganden kommittén redovisat till stöd för sitt förslag har föranlett
bara ett fåtal kommentarer.

Arbetar sky ddsstyr elsen instämmer i kommitténs uttalande att arbetarskyddslagen,
eventuellt justerad dispensvägen, bereder tillräckligt skydd mot
nattarbete inom bagerinäringen.

Vad gäller de konkurrensrättsliga aspekterna framhåller NO att bagerilagen
får anses otidsenlig. Därvid hänvisar NO till att han i yttrande till
kommittén bl. a. understrukit att konkurrensen inom bagerinäringen oavsett
bagerilagens syfte numera inte kan anses ske på lika villkor, eftersom
större företag gynnas genom bestämmelsen om utsträckt arbetstid vid bagerier
med regelbunden skiftindelning. Detta förhållande innebär att lagen i
viss mån i konkurrenshänseende missgynnar familjebagerierna. Det är vidare
enligt NO från allmänna frikonkurrenssynpunkter angeläget att särreg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

leringar inte förekommer annat än i speciella undantagsfall. Olika företagstyper
bör i princip få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande
under så fria konkurrensförhållanden som möjligt. Mot denna bakgrund
finner NO förslaget om upphävande av bagerilagen synnerligen tillfredsställande.

Frågan i vad mån ett ersättande av bagerilagens nattarbetsförbud med
nattarbetsförbudet i arbetarskyddslagen skulle utgöra hinder för förberedelsearbete
inom bagerinäringen före kl. 5 på morgonen har berörts i yttrandena
från KFO och Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet.

KFO utgår från att sådant förberedelsearbete skall möjliggöras antingen
genom en uttrycklig föreskrift i arbetarskyddslagen eller genom generell
dispens.

Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet hävdar att nattarbetsförbudet
i arbetarskyddslagen inte bör anses omfatta bagerinäringens förberedelsearbeten.
Föreningen understryker att dessa arbeten måste påbörjas före
kl. 5 även efter bagerilagens slopande.

Betydelsen av att Sverige ratificerat ILO-konventionen nr 20 angående
förbud för nattarbete i bagerier behandlas främst av ILO-kommittén, som
anför att bagerilagens upphävande förutsätter att Sverige säger upp konventionen.
ILO-kommittén framhåller att det är relativt ovanligt att ILOkonventioner
sägs upp. Det är dock ofrånkomligt att utvecklingen i samhället
och på arbetsplatserna ibland leder till att bestämmelser, som framstod
som progressiva när de antogs, senare ter sig föråldrade eller t. o. m.
hindrande. Den nu aktuella konventionen är — utifrån svenska förhållanden
— ett exempel på detta. Det kan då inte, anför ILO-kommittén, uppfattas
som ett avsteg från det internationella samarbetet att konventionen sägs
upp. ILO-kommittén föreslår därför att uppsägning sker.

IY. Frågan om en helgdagar ef orm

Remissutfallet i denna fråga är inte enhetligt. Bland de 43 remissinstanser
som yttrat sig över förslaget till en kalenderreform är det något mer än
hälften som tillstyrker detta i oförändrat skick. I en del yttranden godtas i
och för sig tanken på en ändrad helgdagsordning men föreslås att reformen
sker på annat sätt än det som kommittén förordat. Direkta avstyrkanden
av kommittéförslaget kommer från representanter för kyrkan, från arbetstagarhåll
samt från socialstyrelsen.

De remissinstanser som oreserverat tillstyrker förslaget — främst är det
fråga om statliga verk och myndigheter — motiverar i regel inte sitt ställningstagande.
Några instanser, t. ex. televerket, sjöfartsstgrelsen och statens
vägverk, understryker dock mera allmänt värdet från produktionssynpunkt
av en minskad splittring av arbetsveckorna.

Också av remissinstanser som avstyrker reformförslaget eller påkallar

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

väsentliga avvikelser från detta görs uttalanden som visar förståelse för syftet
med förslaget att förbättra produktionens villkor.

LO anför, att organisationen delar kommitténs uppfattning om önskvärdheten
av en helgdagsreform och det angelägna i att denna utformas så att
man så långt möjligt undviker splittrade arbetsveckor. Däremot finner organisationen
inga bärande skäl för att reformen skall innebära att antalet arbetsdagar
under året ökar.

TCO, som inte heller godtar kommittéförslagets utformning, kan likväl
med hänsyn till motivet att undvika splittring av arbetsveckorna tänka sig
viss förflyttning av helgdagar. En sådan reform får dock inte medföra förlängning
av den totala arbetstiden.

Värdet från produktionssynpunkt av en helgdagsreform av föreslagen
omfattning sätts på en del håll i fråga. Uppsala domkapitel framhåller att
vinsten för produktionen förefaller bli ganska ringa, eftersom förslaget inte
innebär någon mer genomgripande ändring i helgdagsbeståndet. Linköpings
domkapitel anser inte att förslaget kan vara av avgörande betydelse för produktionen.
Vinsten av två arbetsdagar måste ses i relation till att antalet arbetsdagar
på senare tid minskat från ca 300 till ca 230. Ett liknande synsätt
har Lunds domkapitel, som finner att de båda av förslaget omfattade helgdagarna
bara under en förutsättning, nämligen att 40 timmar i veckan skulle
utgöra en yttersta gräns för en möjlig framtida arbetstidsförkortning, kan innebära
en så betydande belastning för produktionen att de bör flyttas.

Kommitténs uttalande att inte bara produktionen utan också den enskilde
arbetstagaren eftersträvar en fördelning av arbetstiden som framstår som
maximalt rationell möter från flera håll kritik.

Lunds domkapitel finner kommitténs åsikt på denna punkt obestyrkt och
anser inte att man kan bortse från den stimulans som extra avbrott i arbetslivet
erbjuder. Domkapitlet i Växjö framhåller att oregelbundenheten på
grund av helgdagarna motverkar en alltför långtgående monotoni i arbetslivet
och årets rytm. Dessutom har helgdagarna stor betydelse för hem- och
familjeliv.

Socialstyrelsen konstaterar att en helgdagsreform enligt kommitténs förslag
för det stora flertalet arbetstagare i realiteten skulle innebära att två
lediga dagar om året tas bort. Styrelsen kan inte dela kommitténs uppfattning
att en reform med dessa konsekvenser från den enskilde individens synpunkt
kan framstå som något positivt. Tvärtom torde de aktuella helgdagarna, då de
infaller på andra veckodagar än lördagar och söndagar, uppfattas som en
värdefull tillgång och betraktas som ett välkommet avbrott i vardagen.

Enligt SR medför kommittéförslaget en inte oväsentlig förlängning av
årsarbetstiden. Möjligheten att få längre sammanhängande ledigheter till
priset av relativt få semesterdagar begränsas starkt. Denna möjlighet är enligt
förbundet av stort värde från hälso- och rekreationssynpunkt.

Kommittén har diskuterat en helgdagsreform som innebär antingen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

tidpunkten för firandet av vissa helgdagar flyttas eller att vissa helgdagar
dras in. Under remissbehandlingen har från kyrkligt håll uttalats tillfredsställelse
över att kommittén inte velat föreslå indragning av helgdagar. Av
bl. a. Uppsala domkapitel, Lunds domkapitel och Stockholms domkapitel
anförs emellertid därjämte att ett tredje alternativ är värt beaktande. Detta
skulle innebära att en eller flera helgdagar upphör att vara arbetsfria, ehuru
de kvarstår oförändrade i den kyrkliga kalendern.

Kommittén har koncentrerat sitt intresse på de helgdagar som sönderstyckar
eller kan sönderstycka arbetsveckorna. Övervägandena utmynnar i
att reformen bör inskränkas till att avse trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag.

Flertalet av de hörda kyrkliga instanserna vill inte godta någon förändring
beträffande dessa helgdagar. Skara domkapitel framhåller att det från
kyrklig synpunkt är angeläget att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag
får stå kvar orubbade. Trettondag jul (Epifaniasdagen eller Heliga tre konungars
dag) är en av kyrkans äldsta helgdagar, äldre än julen. Genom den
karaktär av offerdag för missionen, som trettondagen sedan gammalt fått,
är den av vital betydelse för kyrkans verksamhet till avhjälpande av lekamlig
och andlig nöd i de fattiga länderna. Kristi himmelsfärdsdag högtidlighålls
också inom den universella kyrkan som den himmelske konungens
dag. Enligt domkapitlets mening torde det från kyrklig synpunkt vara mer
acceptabelt att avskaffa annandag påsk och annandag pingst som arbetsfria
dagar än att flytta trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag. Visby domkapitel
anser att de av förslaget berörda helgdagarna har ett markerat innehåll
och en väl motiverad placering i kyrkoårets uppbyggnad. Enligt domkapitlet i
Göteborg bör en helgdagsreform vålla mindre avbräck för kyrkoåret än den
föreslagna. I första hand bör därför överväganden rörande en ändrad helgdagsordning
ta sikte på annandag påsk och annandag pingst. Uppsala domkapitel
finner att trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag har en stark
ställning och är angelägnare än t. ex. annandagarna ur kyrklig synvinkel.
Kristi himmelsfärdsdag har därjämte stark folkrörelseförankring såsom
nykterhetsrörelsens speciella dag. Linköpings domkapitel anför att den föreslagna
förflyttningen främst har den nackdelen från kyrkans synpunkt att
trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag mister sin hittillsvarande historiska
anknytning till bestämda dagar på året. Luleå domkapitel uttalar att
förslaget ingriper mer störande i kyrkoårets rytm än 1952 års reform, av
vilken erfarenheterna inte har varit uppmuntrande. Lunds domkapitel avstyrker
bestämt såväl att trettondagen upphör att vara arbetsfri dag som att
dess firande flyttas till annan dag. Beträffande Kristi himmelsfärdsdag anser
domkapitlet att fullt lika vägande skäl inte kan förebringas för bibehållande
såsom särskild helgdag, ehuru dagens kristna innehåll utgör ett från
kyrklig synpunkt omistligt led i kyrkoårets firningsämnen.

I vissa yttranden hänför sig invändningarna främst till en av de berörda
helgdagarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Strängnäs domkapitel anser att berättigade motiveringar för trettondagens
kvarblivande på nuvarande plats svårligen torde kunna anföras, om
allvarliga produktionsskäl finns för en flyttning av helgdagar. Beträffande
Kristi himmelsfärdsdag håller emellertid domkapitlet före att dagens fortsatta
förläggning till en torsdag är av inte ringa värde från social och mentalhygienisk
synpunkt. Också kyrkliga skäl talar för att en ändring ej vidtages
beträffande denna dag. Stockholms domkapitel anser att trettondagen
kan förläggas till söndagen efter nyår, om dagens namn ändras. Flyttning av
Kristi himmelsfärdsdag avstyrks emellertid bestämt. Dagens ämne anser
domkapitlet vara av stor betydelse i kyrkans förkunnelse. Behovet av arbetsledighet
vid tiden för Kristi himmelsfärdsdag bedöms vara större än vid jul
och nyår. En liknande uppfattning redovisas också av domkapitlet i Västerås.

Av de kyrkliga instanserna är det endast Karlstads domkapitel som inte
motsätter sig en förflyttning av de båda aktuella helgdagarna.

Kommitténs val av tidpunkt för trettondagens och Kristi himmelsfärdsdags
firande — den första söndagen efter nyår resp. lördagen 42 dagar efter
påsk — föranleder erinringar och motförslag från skilda håll.

LO anser att de båda dagarna bör utläggas på två arbetsdagar under hösten.
TCO kan tänka sig att helgdagarna flyttas till första eller sista normala
arbetsdagen i resp. vecka, dvs. en måndag eller fredag. En liknande inställning
har socialstyrelsen.

Skara domkapitel anser att, om trots allt en flyttning av helgdagar skall
ske, trettondagen lämpligen bör förläggas till en lördag efter den 6 januari.
Förläggs trettondagen till första söndagen efter nyår går kyrkoåret miste
om den söndag som är dopets söndag, vilket innebär en betydande förlust.
Karlstads domkapitel förordar att firandet av trettondagen sker på lördagen
efter nyår.

Bl. a. Stockholms domkapitel betonar att en placering av Kristi himmelsfärdsdag
på lördagen 42 dagar efter påsk för med sig nackdelar från kyrklig
synpunkt. En dubbelhelg endast eu vecka före pingst bedöms som oläglig.
Enligt Strängnäs domkapitel bör en eventuell flyttning av Kristi himmelsfärdsdag
inte ske till en lördag utan till en söndag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att Kristi himmelsfärdsdag bör
placeras på fredagen 41 dagar efter påsk. En sådan placering förhindrar att
ifrågavarande vecka sönderstyckas men eliminerar inte den extra fridag
som nuvarande ordning erbjuder.

Enligt Luleå domkapitel gör tanken att placera Kristi himmelsfärdsdag
42 dagar efter påsk ett förvirrande intryck. Skulle förslaget realiseras blir
dagens bibliska förankring enligt Apostlagärningarna 1: 3 undanryckt.

I vissa remissyttranden, slutligen, hävdas att frågan om en kalenderreform
behöver belysas ytterligare. SACO, SALF och Svenska farmaceutförbundet
anser att frågan inrymmer speciella problem med fler aspekter än

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

vad kommittén funnit nödvändigt att ta upp. SALF föreslår att frågan blir
föremål för särskild utredning. Luleå domkapitel finner att ärendet — om
helgdagsfrågan över huvud skall föras vidare — bör hänskjutas till kyrkomötet
för allsidig utredning.

Departementschefen

I. Allmän arbetstidsförkortning

Arbetstidsfrågorna har sedan lång tid tillbaka tillmätts stor betydelse.
Genomförandet av en lagfäst rätt till reglerad arbetstid har utgjort ett viktigt
inslag i den sociala reformpolitiken.

En normal arbetstid på 40 timmar i veckan har sedan länge eftersträvats
av arbetarrörelsen. Förverkligandet av 45-timmarsveckan under 1950-talet
och därefter 42 %-timmarsveckan under 1960-talet har i ett större perspektiv
väsentligen varit viktiga milstolpar på den utstakade vägen. Dessa reformer
har gjort att 40-timmarsveckan nu ter sig näraliggande och gripbar.

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag beträffande lagstiftning
om 40 timmars arbetsvecka. Enligt förslaget skall arbetstidsförkortningen
börja genomföras den 1 januari 1971 och vara helt genomförd den 1 januari
1973. Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbetstidslag,
som i princip blir tillämplig på alla anställda.

Arbetstidsförkortningen leder fram till en utjämning av skillnader i arbetstidshänseende
mellan olika samhällsgrupper och är därför ett viktigt
led i våra strävanden efter ökad jämlikhet. Mot denna bakgrund framstår
arbetstidsförkortningen som en ytterst angelägen punkt på det aktuella
sociala reformprogrammet. Av förverkligandet av 40-timmarsveckan följer
också att den gamla tanken på åtta timmars arbetsdag vinner slutlig framgång
även inom ramen för en femdagarsvecka.

En mera generell lagstiftning om arbetstidens begränsning har funnits i
vårt land sedan år 1919. I den då antagna lagen i ämnet fastslogs principen
att den ordinarie arbetstiden skulle utgöra högst 48 timmar i veckan. Detta
innebar samtidigt ett erkännande av det berättigade i framförda krav från
arbetstagarsidan på åtta timmars arbetsdag. För många grenar av näringslivet
medförde lagen en betydande förkortning av arbetstiden. Lagstiftningens
tillämpningsområde var emellertid begränsat. I huvudsak fick lagen giltighet
för kroppsarbetare inom industrin och närstående verksamhetsområden.
Lagstiftningen hade från början endast tidsbegränsad giltighet men
fick år 1930 permanent karaktär i och med antagandet av den alltjämt gällande
allmänna arbetstidslagen.

De grundläggande motiven vid arbetstidslagstiftningens tillkomst var av
social och politisk natur. Med lagstiftningen avsågs att skapa ett skydd för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

arbetstagarna mot nedslitning, ohälsa och olycksfall. Vidare var önskemål
om likställighet och utjämning i arbetstidshänseende mellan olika arbetstagargrupper
starkt framträdande. Ökad fritid ansågs också vara av stor
betydelse för familjeliv samt för möjligheterna att delta i medborgerliga angelägenheter
och att inhämta kunskaper och bildning.

En utveckling mot 48 timmars arbetsvecka skedde också inom sådana
verksamhetsområden som lämnades utanför den allmänna arbetstidslagen.
Denna process försiggick på många områden oberoende av lagstiftning genom
överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Beträffande
vissa näringsgrenar ansågs emellertid lagstiftningsåtgärder böra tillgripas.
Därvid valde statsmakterna med hänsyn till de speciella arbetsförhållandena
inom dessa verksamheter att införa särskilda arbetstidslagar i stället för att
utvidga den allmänna lagens tillämpningsområde. På så sätt tillkom under
1930- och 1940-talen lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen.
För sjöfolket liade redan år 1919 införts en särskild sjöarbetstidslag.

På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år
1957 att förkorta den lagstadgade ordinarie arbetstiden från 48 till 45 timmar
i veckan. Därvid anlades en delvis ny syn på arbetstiden. Med hänsyn
till utvecklingen mot förbättrade förhållanden inom arbetslivet kunde en
allmän förkortning av arbetstiden inte betraktas enbart som en från skyddssynpunkt
motiverad åtgärd. Tyngdpunkten i motivdiskussionen lades i stället
på de ekonomiska aspekterna. Förkortningen sågs i främsta rummet som
en samhällsekonomisk avvägningsfråga, där det gällde att på den enskildes
vägnar träffa ett val mellan ökad fritid och andra former för levnadsstandardförbättring.
Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid ingången
av vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Samtidigt gjordes bestämmelserna
om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt att kollektivavtal
skulle kunna träffas om bl. a. längre veckoarbetstid än vad arbetstidslagarna
föreskrev. Vid beslutet förutsattes att en sänkning av lagstiftningens
maximum för den ordinarie arbetstidens längd skulle slå igenom
också på de områden som inte berördes av lagstiftningen. Utvecklingen kom
att visa att detta antagande var riktigt.

Krav restes snart på en fortsatt generell förkortning av arbetstiden. Med
anledning härav tillkallade jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med uppgift
att utreda i vilken utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning
var möjlig. De sakkunniga — som antog namnet 1963 års arbetstidskommitté
— fick även i uppdrag att se över arbetstidslagstiftningen och lägga
fram förslag till en ny arbetstidslag.

Under 1966 års avtalsrörelse träffade arbetsmarknadsparterna i betydande
omfattning kollektivavtal om sänkning av den ordinarie arbetstidens
längd. Vägledande för avtalen var en central uppgörelse mellan LO och SAF
om att veckoarbetstiden skulle minskas med 2% timmar i veckan i tre etapper
som skulle vara helt genomförda den 1 januari 1969. Med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

denna utveckling på avtalsområdet föreslog arbetstidskommittén att arbetstidslagarna
skulle anpassas efter de ändrade förhållandena på arbetsmarknaden.
Kommitténs förslag godtogs av statsmakterna hösten 1966. Såväl
kommittén som statsmakterna anslöt sig till den principiella syn på förkortningsfrågan
som anlades vid 45-timmarsveckans införande. Sociala skäl fick
såtillvida betydelse, att de ansågs kunna tala för en reduktion av de långa
dagliga arbetstider som blivit en följd av femdagarsvecka vid en total veckoarbetstid
av 45 timmar. Genom förkortningsbeslutet fastställdes den lagstadgade
ordinarie arbetstiden till 42% timmar i veckan. Förkortningen genomfördes
i tre 5 O-minuter ssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och
den 1 januari 1969.

När arbetstidskommittén tagit ställning i frågan om en ytterligare arbetstidsförkortning
har den bedömt det som orealistiskt att diskutera något annat
alternativ än att nästa förkortning skall omfatta en minskning med 2%
timmar i veckan från 42 % -timmarsnivån. Kommittén åberopar därvid internationella
rekommendationer om ett stegvis införande av 40-timmarsvecka
och krav från fackligt och andra håll om en sådan arbetsvecka. Lika litet
som kommittén kan jag se någon anledning att nu överväga en reform av
annan innebörd än en generell förkortning av den ordinarie arbetstiden till
40 timmar i veckan. Förkortningsfrågan kan därmed begränsas till att avse
främst spörsmål om lämplig takt och tidpunkt för 40-timmarsveckans införande.

Som en bakgrund till sina bedömningar i fråga om förkortningens förläggning
har kommittén diskuterat vilka motiv som kan åberopas för förkortningen.
Kommittén har därvid inte funnit anledning att frångå sitt ställningstagande
från år 1966. Med hänsyn till den senast beslutade förkortningen
säger sig kommittén snarare ha stärkts i sin uppfattning i motivspörsmålet.
Det avgörande motivet för förkortningen blir vad kommittén
kallar det ekonomiska valhandlingsmotivet. Innebörden härav är, framhåller
kommittén, att frågan om en arbetstidsförkortning skall betraktas som en
avvägning om lämplig disponering av landets ekonomiska resurser. Man bör
se frågan som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodoföra de anställda
ett förbättrat produktionsresultat.

Valsituationens betydelse vid en arbetstidsförkortning har föranlett en del
remissinstanser att ta avstånd från tanken på lagstiftning om kortare arbetstid.
Därvid har framför allt hävdats att man borde överlåta på arbetsmarknadens
parter att själva vid avtalsförhandlingar fritt välja den form
för standardförbättringar som de finner lämpligast. Jag vill här deklarera
att det enligt min mening inte finns skäl att överge den sedan länge i vårt
land tillämpade metoden att i huvudsak reglera arbetstidens längd genom
lagstiftning. Till den närmare motiveringen för denna inställning återkommer
jag i samband med behandlingen av kommitténs förslag om en ny allmän
arbetstidslag.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Från enstaka remissorgan har framförts erinringar mot kommitténs uppfattning
i motivfrågan. Till dem som inte vill godta kommitténs synsätt hör
LO, som jämte tillväxten av landets ekonomiska resurser vill anföra skyddssynpunkter
och jämlikhetsaspekter som förkortningsskäl. I fråga om
skyddsmotivet åberopar LO att en enkätundersökning, som utförts bland
de anslutna förbundens medlemmar, visar att ett stort antal arbetstagare
upplever hälsobesvär och påfrestningar i sin arbetssituation. En arbetstidsförkortning
bör enligt LO ses som en angelägen åtgärd för att på kort sikt
förstärka effekten av behövliga ökade insatser på arbetarskyddets och företagshälsovårdens
område.

Jag vill i anledning av vad LO anfört påpeka att kommittén klart framhåller
att dess ståndpunkt stagande i fråga om skyddsmotivet inte innebär
att den kortare arbetstiden skulle sakna betydelse från hälsosynpunkt. Enligt
kommittén synes det tvärtom kunna antas att en förkortning för åtskilliga
arbetstagare blir av positivt värde för den kroppsliga och själsliga hälsan.
Jämlikhetstanken har också beaktats av kommittén. Den åberopas som
en faktor som kan antas ha bidragit till den ökade fritidsvärdering kommittén
kunnat konstatera. Strävan mot en högre levnadsstandard i form av fritid
är naturlig, så länge det finns grupper i samhället som är prioriterade i
arbetstidshänseende. Som jag förut framhållit betraktar jag en utjämning
av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika samhällsgrupper som ett
viktigt led i strävandena efter ökad jämlikhet.

Enighet torde kunna råda om att förkortningsschemat inte kan fastläggas
annat än efter vissa grundläggande bedömningar av samhällsekonomisk art.
En ekonomisk avvägning kan dock svårligen tänkas ge helt exakta och definitiva
anvisningar beträffande förkortningens genomförande. Utrymme
måste därför kunna finnas också för synpunkter av annat slag. På så sätt
bör inte minst synpunkter som återspeglar betydelsefulla sociala verkningar
av förkortningen komma in i bilden.

Ett stort antal frågor med ekonomisk anknytning kan i och för sig tas
upp till diskussion i samband med en allmän arbetstidsförkortning. Huvudintresset
måste emellertid av naturliga skäl koncentreras till spörsmål beträffande
den förväntade produktionsutvecklingen i landet. Kommittén har
vid sin bedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen haft en utgångspunkt
i den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts
inom finansdepartementet och som publicerades under år 1968. Av särskilt
intresse är att notera, att avstämningsrapporten tar hänsyn också till arbetstidens
utveckling. I beräkningarna har nämligen antagits, att en arbetstidsförkortning
till 40 timmar i veckan genomförs under första hälften av 1970-talet.

Avstämningsrapportens kalkyler rörande arbetskraften utvisar, att arbetskraftsvolymen,
mätt i antal arbetstimmar, under vissa antaganden kan
beräknas minska med 0,7 % per år under perioden 1970—1975. Av bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

delse i detta hänseende är — förutom den antagna arbetstidsförkortningen*
som antas reducera den genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande under
ifrågavarande period med 0,7 % årligen — att de arbetsföra åldersgruppernas
andel av totalbefolkningen beräknas successivt minska och att ökningen
av det totala antalet förvärvsarbetande väntas bli förhållandevis låg. Den
beräknade minskningen i arbetskraftsvolymen får kompenseras med en
snabbare ökning i produktiviteten, om produktionsökningstakten skall kunna
bibehållas på en hög nivå. I avstämningsrapporten framhålls att det är
svårt att uppskatta vilken investeringsutveckling som krävs för att en sådan
kompenserande produktivitetshöjning skall komma till stånd. Preliminära
beräkningar har dock gett vid handen att en ökning av kapitalinsatsen av
ungefär den storlek som förekommit under 1960-talets senare del skulle
kunna medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I avstämningsrapporten
antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall
ligga kvar på ungefär det årsgenomsnitt som uppnåtts under de senaste
åren. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på uppemot
4 % kunna komma till stånd åren 1970—1975.

En prognos av här ifrågavarande slag bygger i vissa delar på antaganden
och bedömningar som med nödvändighet är osäkra. På grundval av prognosen
bör emellertid kunna fastslås, att hänsyn till produktionsutvecklingen
inte torde lägga avgörande hinder i vägen för att förkortningsreformen genomförs
under den tidsperiod som prognosen avser.

Erfarenhetsmässigt vet man, att det är ytterst svårt att göra några bestämda
uttalanden om hur mycket produktionen hämmas i en given förkortningssituation.
Arbetstidskommittén har begränsat sig till att med stöd av
de resultat som 1959 års undersökning om arbetstidsförkortningens verkningar
uppnådde illustrera hur det totala produktionsbortfallet kan beräknas
vid en förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp. En sådan
beräkning ger vid handen, att det totala produktionsbortfallet inte blir
fullt så stort som arbetstidsbortfallet, som beräknats till 1,3 % per år under
treårsperioden. Kommittén gör den uppskattningen, att bruttonationalproduktens
ökningstakt under de tre förkortningsåren bin- en procentenhet
lägre per år än vad den skulle bli utan förkortning.

De här berörda beräkningarna rörande produktionsutvecklingen och förkortningens
inverkan på denna synes ha sitt främsta värde däri, att de ger
vissa hållpunkter när det gäller att bedöma vilka samhällsekonomiska
problem som kan väntas uppkomma under den aktuella femårsperioden.

Som kommittén framhållit torde man få räkna med att den betydande
investeringsinsats, som krävs som motvikt till de stagnerande arbetskraftstillgångarna,
leder till minskat utrymme för konsumtion. Tydligt är att särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt problem som kan uppstå i anledning
av den förväntade arbetskraftssituationen. Remissbehandlingen har visat,

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

att arbetskraftsproblematiken på många håll bedöms vara avgörande för
frågan hur arbetstidsförkortningen skall genomföras.

De problem som föreligger talar för att arbetstidsförkortningen genomförs
med försiktighet. Den bör därför genomföras etappvis. En förkortning i fler
etapper än tre bör uppenbarligen inte komma i fråga. Liksom kommittén
anser jag att det är värdefullt om varje etapp för med sig en för arbetstagarna
klart märkbar förändring av arbetstiden. Kommitténs ståndpunkt att
antalet etapper inte heller bör vara färre än tre sammanhänger med att man
rekommenderar en intervall av ett år mellan varje etapp. Uppfattningen
att färre etapper än tre skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet
gäller naturligtvis under förutsättning att ettårsintervallen bibehålls.
Förlänger man tidrymden mellan etapperna bör däremot enbart hänsynen
till reallöneutrymmet inte utesluta en tvåetappslösning.

Förut har konstaterats att kalkylerna över produktionskapacitetens utveckling
inte lägger hinder i vägen för att förkortningen genomförs under
perioden 1970—1975. Man kan vidare utgå från att de olika anpassningsproblem
som kan väntas uppstå under denna period kan bemästras.

Kommittén har kunnat fastslå att starka önskemål föreligger på arbetstagarsidan
att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Detta konstaterande
har bekräftats under remissbehandlingen. De största löntagarorganisationerna,
LO och TCO, har preciserat sin inställning så, att förkortningen
bör ske i två etapper och vara genomförd den 1 januari 1973.

Jag är för min del beredd att godta de synpunkter på tidsförläggningen
av förkortningen som de nämnda löntagarorganisationerna framfört. Detta
innebär att förkortningen skall ske i två lika stora etapper och vara fullbordad
vid ingången av år 1973. Förkortningen bör då inledas den 1 januari
1971.

I enlighet med det anförda föreslår jag att arbetstidslagstiftningens maximigräns
för den ordinarie arbetstidens längd sänks successivt från 42Va till
40 timmar i veckan i två etapper om vardera en timme 15 minuter per vecka
och att dessa båda etapper genomförs den 1 januari 1971 resp. den 1 januari
1973. Reglerna om den ordinarie arbetstiden skall liksom hittills vara dispositiva,
vilket innebär att det blir möjligt för arbetsmarknadens parter att
genom avtalsuppgörelser genomföra förkortningen på annat sätt än det lagstiftningen
anger. II.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Den första generella lagstiftningen om arbetstidens begränsning av år
1919 genomfördes i forcerad takt i en politiskt orolig tid. De motsättningar
som fanns rörande utformningen av arbetstidslagstiftningen påverkade re -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

sultatet i åtskilliga hänseenden. Att arbetstidsområdet tidigare i stort sett
varit oreglerat bidrog dessutom till att lagen kom att återspegla en försiktig
inställning hos lagstiftaren. Lagens tillämpningsområde blev således starkt
begränsat. Främst kom lagen att gälla för kroppsarbetare inom fabriksindustrin
och närstående verksamhetsområden. Däremot inordnades inte t. ex.
jordbruket, detaljhandeln, sjukvården eller statlig verksamhet under lagen.
Lagen gjordes till en början provisorisk för att tillfälle skulle ges att pröva
lagstiftningsfrågan på nytt mot bakgrunden av de samhällsekonomiska verkningarna
av den nya ordningen. Först sedan omprövning skett vid flera tillfällen
gjordes lagstiftningen permanent år 1930.

Efter hand utvidgades lagstiftningens tillämpningsområde. Förslag härom
hade framlagts redan under 1920-talet, men först under det följande
decenniet skedde förändringar. År 1936 tillkom lantarbetstidslagen, 1939
detaljhandelslagen och 1944 hotellagen. Att särskilda arbetstidslagar tillskapades
vid sidan av 1930 års lag — den s. k. allmänna arbetstidslagen — berodde
främst på lagtekniska överväganden.

Den fortlöpande utvecklingen inom näringslivet och framställda reformkrav
ledde till att arbetstidsutredningen tillsattes år 1947. Arbetstidsutredningen
verkställde en grundlig översyn av arbetstidslagstiftningen och lade
år 1954 fram förslag, som innebar en väsentlig utvidgning av lagstiftningens
tillämpningsområde — i princip skulle alla arbetstagare inbegripas — men
också åtskilliga andra förändringar, som gällde såväl de materiella reglerna,
t. ex. övertidsbestämmelserna, som den systematiska utformningen. Då förslaget
framlades hade emellertid diskussionen på arbetstidens område kommit
att koncentreras kring frågan om en allmän arbetstidsförkortning och
utredningen om kortare arbetstid hade redan påbörjat sitt arbete.

I samband med att statsmakterna år 1957 fattade beslut om att den ordinarie
arbetstiden skulle generellt förkortas från 48 till 45 timmar i veckan
bestämdes att ställningstagandet till arbetstidsutredningens förslag skulle
anstå tills erfarenheter vunnits rörande verkningarna av förkortningen.
Samtidigt med arbetstidsförkortningen genomfördes en förändring i lagstiftningen
av principiell karaktär. Bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden
gjordes nämligen dispositiva. Därmed blev det möjligt för arbetsgivare
och arbetstagare att i form av kollektivavtal träffa överenskommelser om avsteg
från lagstiftningens föreskrifter såvitt gäller den ordinarie arbetstiden.

Förutom uppgiften att utreda frågan om en fortsatt arbetstidsförkortning
fick arbetstidskommittén år 1963 i uppdrag att överarbeta arbetstidsutredningens
förslag med sikte på en ny allmän arbetstidslag. Därvid angavs att
bl. a. den genomförda arbetstidsförkortningen och den ytterligare förkortning,
som kommittén kunde komma att föreslå, föranledde att frågeställningarna
fick ses från delvis nya utgångspunkter.

Det förslag arbetstidskommittén nu lagt fram innebär en radikal omgestaltning
av lagstiftningen. Kommittén har strävat efter att anpassa lagstift -

102

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ningen till det moderna arbetslivets krav. Detta har enligt kommittén nödvändiggjort
ett nytt synsätt i grundläggande frågor.

Liksom kommittén finner jag uppenbart att den gällande lagstiftningen,
som i väsentliga delar bygger på de förhållanden inom arbetslivet som rådde
för omkring 50 år sedan, inte kan vara tillfyllest i dagens samhälle. Den
inte minst under de senaste årtiondena snabba utvecklingen inom såväl näringslivet
som andra verksamhetsfält utgör skäl nog för en fullständig omprövning.

För de nu gällande arbetstidslagarna har motiv av huvudsakligen social
och politisk karaktär varit bestämmande. När det gällt att utforma lagarnas
materiella innehåll har skyddssynpunkterna blivit utslagsgivande. De har
bl. a. bestämt maximigränserna för den ordinarie arbetstiden och övertiden.

Den allmänna samhällsutvecklingen har inneburit stora ekonomiska, sociala
och tekniska framsteg. Detta har lett till en avsevärd förbättring av de
förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Fackföreningsrörelsen bär
byggts ut till att omfatta större delen av arbetstagarna och har fått styrka
nog att effektivt hävda sina medlemmars intressen. Risken för att arbetstagarna
mot sin vilja används till arbete i övermått kan redan på grund härav
betraktas som ringa. Härtill kommer att arbetarskyddslagen, som numera
har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde, genom sina bestämmelser
om raster och pauser i arbetet samt om ledighet för nattvila och veckovila
ger betydelsefulla garantier mot olämpligt utnyttjande av arbetskraften.

Förhållandena inom arbetslivet är numera, inte minst på grund av genomförda
arbetstidsförkortningar och semesterreformer, helt annorlunda än
vid tiden för arbetstidslagstiftningens tillkomst. Likväl kan arbetstagarna
än i dag ofta uppleva sin arbetssituation som otillfredsställande eller påfrestande.
Arbetet kan också på sina håll innebära vissa risker för arbetstagarnas
hälsa. Orsakerna till dessa förhållanden torde dock företrädesvis
få sökas i andra faktorer än arbetstidens längd. Jag menar därmed inte att
man kan lämna arbetstiden helt utanför den diskussion som pågår som ett
led i strävandena för en förbättrad arbetssituation för arbetstagarna. Det
står dock klart att de nya framsteg som vi bör inrikta oss på i fråga om arbetsmiljön
i första hand måste ske genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning
och genom ökade insatser för arbetarskyddet. Jag avser att i
annat sammanhang föreslå en fullständig översyn av arbetarskyddslagen
där skyddssynpunkter i fråga om arbetstidens förläggning m. m. bör ägnas
stor uppmärksamhet. Detta innebär i sin tur att arbetstidslagstiftningen inte
i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Å andra sidan
måste det vara ett absolut krav att en arbetstidsreglering inte får en sådan
utformning att den direkt eller indirekt stimulerar till en från arbetar -skyddssynpunkt olämplig koncentration av arbetstiden.

Skyddsmotivets minskade betydelse när det gäller själva arbetstidslag -

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

stiftningen har föranlett några remissinstanser att hävda att denna lagstiftning
kan slopas. Redan i direktiven för kommittén uttalade jag att det alltjämt
måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer
som enligt rådande allmän uppfattning bör gälla i fråga om arbetstidens
längd. Garantier för att en förändring i dessa normer snabbt och fullständigt
skall slå igenom skapas bäst med hjälp av en lagreglering. Uppfattningen
att det bör ankomma på statsmakterna att ange ett mått för arbetstiden,
som i princip inte får överskridas, har uppenbarligen mycket stark
förankring i den yrkesverksamma befolkningens medvetande. Remissbehandlingen
visar också att ett förslag om upphävande av arbetstidslagstiftningen
skulle mötas av kompakt motstånd på arbetstagarsidan. Den trygghet
för arbetstagarna som ligger i att alltid ytterst ha ett lagstöd på arbetstidsområdet
att falla tillbaka på tillmäter jag stor betydelse.

Kommittén har för sin del inte ansett tiden mogen för att helt överlämna
urbetstidsproblcmen till arbetsmarknadsparternas avgörande. Jag delar denna
uppfattning. Med min här redovisade bedömning är det emellertid förenligt
att tänka sig en fortsättning på den väg statsmakterna slog in på år
1957 genom att göra bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden dispositiva.

I enlighet med det anförda bör en särskild lagstiftning om arbetstidens
begränsning alltjämt finnas i vårt land. Dess grundläggande uppgift blir att
ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare
får användas till arbete. Sådana normer blir av värde inte minst som
underlag för arbetsmarknadsparternas diskussioner rörande de mångskiftande
arbetstidsproblem som kan uppstå ute i arbetslivet.

En arbetstidslagstiftning av normkaraktär bör naturligen ha ett så vidsträckt
tillämpningsområde som möjligt. Klart är att tillämpningen inte gärna
kan begränsas i samma utsträckning som nuvarande lagstiftning. Hur
långt man kan utvidga den beror emellertid i hög grad av vilka uppmjukningar
man är beredd att företa i de materiella reglerna. Utan vidare torde
kunna fastslås att en lagstiftning, som främst skall tjäna som ett normgivande
element beträffande arbetstiden, inte bör vara alltför detalj betonad. Ett
system med mera allmänt hållna bestämmelser ligger i stället nära till
hands. Detta betyder i sin tur att förutsättningar bör finnas för en väsentlig
utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde.

I likhet med kommittén anser jag att man bör inrikta sig på att utforma
lagstiftningen så att den i princip blir tillämplig på alla arbetstagare som
utför arbete för arbetsgivares räkning. Endast genom en sådan målsättning
synes det vara möjligt att fullt ut förverkliga lagstiftningens grundläggande
syften. En angelägen strävan bör därför vara att begränsa undantagen från
lagstiftningen såväl till antal som omfattning. I enlighet med kommitténs
uppfattning bör undantag medges bara i sådana fall där ett inordnande un -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

der lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamheten eller där
arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare är så speciella
att de inte kan förenas med de regler som lagen måste innehålla.

När kommittén stått inför uppgiften att dra upp riktlinjer för lagstiftningens
innehåll har kommittén utgått från att någon utvidgning till nya
materiella områden inte skall äga rum. Regler om arbetstidens förläggning
under dygnet och under veckan skall enligt kommittén liksom f. n. ha sin
plats i arbetarskyddslagen. Arbetstidslagstiftningen skall i huvudsak begränsas
till frågor angående arbetstidens längd. Denna systematiska uppdelning
framstår i dag som naturlig.

Såsom kommittén funnit bör i en normlagstiftning differentiering av reglerna
efter arbetsuppgifter eller efter annan grund undvikas och bestämmelserna
så långt möjligt göras enhetliga för alla arbetstagare. Bestämmelserna
bör vidare sammanföras i en för olika verksamhetsområden gemensam lag.

En betydande uppmjukning av nu gällande stela och snäva regler ter sig
nödvändig om man vill nå fram till det önskade vidsträckta tillämpningsområdet.
Inte ens om lagen görs dispositiv kan det komma i fråga att föra
in verksamheter under lagen i fullt medvetande om att arbetsförhållandena
på dessa områden inte under några omständigheter kan anpassas till de normer
lagen uppställer. Hur uppmjukningen närmare skall ske kan naturligtvis
diskuteras. Klart är dock att de nuvarande begränsningarna av den ordinarie
arbetstiden per dygn och vecka inte kan överföras oförändrade till
den nya lagen. Å andra sidan kan jag lika litet som kommittén se att det
finns skäl att gå så långt i uppmjukande riktning som att överge den hävdvunna
veckobegränsningsprincipen till förmån för en årsarbetstidsreglering.

Som förut nämnts gjordes arbetstidslagstiftningen i samband med 45-timmarsveckans införande i vissa delar dispositiv. Detta innebar att partsorganisationerna
på arbetsmarknaden fick möjlighet att genom kollektivavtal
överenskomma om avvikelser från begränsningarna i lagstiftningen beträffande
den ordinarie arbetstiden. Förändringen syftade till en ökad elasticitet
vid lagstiftningens tillämpning. Därigenom skulle övergången till den
kortare arbetstiden underlättas. Också i övrigt skulle dispositiviteten få
avgörande betydelse för en anpassning av arbetstidsförhållandena efter de
varierande förutsättningarna på olika verksamhetsområden.

Dispositiviteten har alltsedan införandet fått en vidsträckt tillämpning.
v.ven om lagstiftningens materiella bestämmelser mjukas upp väsentligt torde
man få räkna med att den avsedda kraftiga utvidgningen av lagstiftningens
tillämpningsområde leder till ett ökat behov av avvikelser från dessa
bestämmelser. Också förkortningen till 40-timmars arbetsvecka kan antas
skapa ett större behov av variationsmöjligheter beträffande arbetstiden
än för närvarande. Det kan följaktligen inte vara aktuellt att inskränka
möjligheterna att avtala om avvikelser från lagstiftningens begränsningsregler.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Som kommittén påpekat kan de nyss anförda skälen åberopas inte bara
för bibehållande av nuvarande dispositivitet utan också för en utvidgning
av denna. I enlighet härmed förordar kommittén en utvidgning av innebörd
att reglerna om tillämpningsområdet och de jourtidsbestämmelser kommittén
anser att lagen bör innehålla görs dispositiva.

För egen del finner jag att en utökad dispositivitet står i god överensstämmelse
med de grundläggande motiven för fortsatt lagstiftning om arbetstiden.
Lagens uppgift att ge uttryck för vad som allmänt kan anses vara
godtagbara maximimått för arbetstiden kräver inte tvingande regler. Enligt
vad erfarenheten visat behövs inte heller sådana bestämmelser för att lagstiftningen
skall kunna fungera som ett effektivt instrument för statsmakternas
reformpolitik på arbetstidsoinrådet. Enligt min uppfattning bör det
inte heller finnas något att invända mot en utvidgad dispositiv reglering om
man vill framhäva skyddsintressenas betydelse för lagstiftningens utformning.
För avvikelser från lagstiftningen kan nämligen liksom hittills krävas
medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan. Något förslag att slopa
denna anordning, som garanterar en viss enhetlighet i arbetstidsregleringen
inom varje bransch, har heller inte lagts fram av kommittén. Jag
anser således inte att man vid införandet av en ny allmängiltig arbetstidslag
bör stanna vid den lösning som valdes 1957 och som innebar en begränsning
av dispositiviteten till reglerna om den ordinarie arbetstiden. Av de
utgångspunkter som skall gälla för den nya lagen bör i stället följa en fortsatt
utbyggnad av det avtalsbara området. Utöver vad kommittén föreslagit
anser jag att man kan diskutera en dispositiv reglering också beträffande
övertiden. Till denna fråga återkommer jag senare.

Jag är ense med kommittén om att lagstiftningen inte bör i sina grunddrag
bindas av de internationella konventioner som finns på arbetstidsområdet.
Arbetsförhållandena inom det egna landet bör här vara bestämmande.
För tydlighets skull bör dock framhållas att önskvärdheten av att vårt
land ansluter sig till en konvention mycket väl kan föranleda att mera detaljbetonade
spörsmål får sin lösning under beaktande av konventionens
innehåll. I anslutning till att den nya lagstiftningen genomförs finns det skäl
att undersöka förutsättningarna för och lämpligheten av att Sverige ratificerar
något internationellt instrument rörande arbetstiden.

Lagens materiella bestämmelser

Med hänsyn till de allmänna utgångspunkter som jag valt för den nya lagen
vill jag i likhet med kommittén gå in på frågan om utformningen av lagens
materiella bestämmelser innan spörsmålet om tillämpningsområdet tas
upp till vidare behandling. Likaså följer jag kommittébetänkandets disposition
däri, att jag berör de väsentligaste frågorna beträffande ordinarie ar -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

betstid och övertid innan jag tar ställning till hur begreppet arbetstid skall
avgränsas.

Ordinarie arbetstid. Frågan om den ordinarie arbetstidens längd bär till
sin huvuddel behandlats i avsnittet om den allmänna arbetstidsförkortningen.
Vad där sagts innebär att den ordinarie arbetstiden generellt skall
begränsas till högst 40 timmar i veckan. Under en första etapp av förkortningen
skall dock maximigränsen sättas vid 41 timmar 15 minuter i veckan.

I olika sammanhang och även under remissbehandlingen av kommittébetänkandet
har förslag förts fram om en förmånligare reglering av den ordinarie
arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete. Ett tillgodoseende av önskemål av den arten skulle emellertid
innebära att arbetstidslagen — av skäl som inte i främsta rummet
bör vara avgörande för lagens utformning — belastas med undantagsregler
för olika smärre grupper av arbetstagare. Följden skulle således bli ett markant
avsteg från de huvudprinciper för den nya lagen som jag i det föregående
uttalat mig för. Som kommittén gjort när den avvisat tanken på
särregler i förevarande hänseende kan man dessutom peka på betydande
svårigheter att på ett rättvist sätt avgränsa de arbetstagare som skulle omfattas
av den kortare arbetstiden. Till detta kommer att det i frågor som
gäller extra kompensation för särskilt krävande arbetsuppgifter bör finnas
goda möjligheter till lösningar förhandlingsvägen. Jag kan således inte gå
med på en specialreglering. I detta sammanhang vill jag även peka på den
översyn av arbetarskyddslagen som förestår. Därvid kommer skyddsaspekter
på pressande och hälsofarligt arbete naturligt under bedömande.

Ett annat spörsmål som berörts under remissbehandlingen är den ordinarie
arbetstidens längd för arbetstagare med skiftarbete inom vissa industrier
som tillämpar s. k. hård arbetsvecka. Dessa arbetstagare åtnjuter inte
helgdagsledighet eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar.
Förslag har framförts om en särskild regel som förhindrar att den ordinarie
arbetstiden för år räknat för denna grupp blir längre än vad som gäller för
andra arbetstagare.

Till detta vill jag erinra om att arbetstidslagstiftningen är uppbyggd som
en maximilagstiftning med veckan som utgångspunkt oavsett antalet helgdagar.
Någon reglering av årsarbetstiden har inte heller förutsatts i kommittéförslaget.
Mot en specialregel av slag som nämnts talar i huvudsak
samma argument som jag nyss anfört beträffande arbetstagare med pressande
eller hälsofarligt arbete. Den önskade utjämningen av de variationer
i fråga om helgdagsledighet som på grund av avtal eller sedvänja förekommer
på arbetsmarknaden bör kunna åstadkommas bättre på annat sätt än
genom lagstiftning.

Som regel begränsas den ordinarie arbetstiden per vecka, men för vissa
former av arbete, t. ex. arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning,

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

finns undantagsregler, som tillåter att arbetstiden i viss utsträckning kan variera
mellan de olika veckorna under förutsättning att den i genomsnitt utgör
42j/2 timmar per vecka. Största utrymmet för en sådan genomsnittsberäkning
erbjuder lantarbetstidslagen, som upptar en allmän regel om utsträckning
av begränsningsperioden upp till 12 månader. Här finns dock
samtidigt villkoret att arbetstiden inte någon vecka får överstiga 45 timmar.

Kommittén har funnit det angeläget med en liberalare reglering av begränsningsperiodens
längd än vad nuvarande lagstiftning innehåller. Till
stöd härför anför kommittén i huvudsak följande. I dagens samhälle saknas
anledning att hålla fast vid principen i gällande lagstiftning att varje arbetstagare
skall användas till arbete lika många dagar varje vecka. I stället
framstår det som angeläget att söka nå fram till en smidig anpassning av
arbetstidsuttagen efter företagens starkt varierande arbets- och produktionsbetingelser.
En sådan anpassning kan vara ett intresse inte bara för företagen.
Även arbetstagarna kan finna det förmånligt att avstå från jämnheten
i arbetstidsuttagen mot andra fördelar. Man kan därför utgå från att en
uppmjukning av reglerna om begränsningsperioden blir av stort värde inom
åtskilliga verksamhetsområden för vilka en veckobegränsning i och för sig
skulle vara möjlig att tillämpa. Det finns emellertid också många verksamhetsformer,
som inte under några omständigheter kan bedrivas med ett regelbundet
veckoarbetstidsuttag utan som med hänsyn till driftsförhållandena
kräver variationer i arbetstidsuttagen under en längre period. En utvidgning
av lagstiftningens tillämpningsområde till att omfatta även dessa verksamhetsfält
fordrar en generösare reglering av begränsningsperioden. än den
som finns i gällande lagstiftning.

Det resonemang kommittén här för förtjänar beaktande. Jag vill särskilt
understryka att det står klart att önskemålet om en allmängiltig arbetstidslag
inte kan förverkligas utan att lagen i betydande utsträckning medger
en längre begränsningsperiod än veckan. LO förordar i sitt remissvar en
veckobegränsning över hela linjen och anser att alla verksamhetsgrenar med
behov av längre begränsningsperiod än veckan kan hänvisas till möjligheten
att träffa kollektivavtal om avsteg från lagens regel. Jag kan ha förståelse
för de tankar som sålunda kommit till uttryck. Den angivna lösningen är
dock enligt min mening inte användbar, framför allt med hänsyn till de nya
arbetsområden som skall föras in under lagstiftningen. Lagens normer
måste vara så utformade, att lagen utan alltför stor omgång kan tillämpas
i praktiken också för det fall att kollektivavtal inte skulle komma till stånd.

Kommittén har efter en genomgång av arbetstidsbestämmelser som tilllämpas
inom områden som har behov aAr längre begränsningsperiod än veckan
kommit till den slutsatsen, att möjlighet måste finnas att sträcka ut
begränsningsperioden upp till fyra veckor men att en än vidare periodisering
inte är absolut nödvändig. Under remissbehandlingen bär hävdats att
en fyraveckor sregel inte bereder tillräckliga möjligheter till omfördelning

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

av arbetstidsuttagen inom vissa statliga verk och inom jordbruket och trädgårdsnäringen.
Jag inser att det för företrädare för verksamheter som i dag
tillämpar en friare reglering kan vara svårt att tänka sig en strikt anpassning
till en fyraveckorsbegränsning. Jag finner emellertid likväl att en
längsta begränsningsperiod om fyra veckor bör kunna godtas. En sådan begränsning
bör kunna tillgodose de angelägnaste behoven av rörlighet när
det gäller uttag av ordinarie arbetstid. Genom lagstiftningens dispositivitet
kan önskemål om ytterligare förlängning av begränsningsperioden vinna beaktande.
Dessutom skall den uppställda normen kunna frångås efter dispens
av arbetarskyddsstyrelsen.

Tanken på en bestämmelse som generellt medger fyra veckors begränsningsperiod
har avvisats av kommittén och inte heller vunnit stöd av remissorganen.
Detta alternativ ter sig också främmande för flertalet verksamhetsområden.

Enligt kommitténs förslag skall lagen uppta en huvudregel, som anger
begränsningsperiodens längd till en vecka, samt en kompletterande specialregel,
enligt vilken begränsningsperioden får sträckas ut till högst fyra veckor
då arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt gör en längre period
än veckan behövlig. Jag finner denna lösning tillfredsställande. Den ger
jämfört med nuläget avsevärt förbättrade möjligheter till rörligt arbetstidsuttag
utan att den på arbetstagarhåll önskade veckobegränsningen uppges
där så inte behövs. Kravet på enhetlighet i regleringen tillgodoses dessutom
så långt som möjligt. Genom att förutsättningarna för specialbestämmelsens
tillämpning anges i en allmän formulering undviker man svårigheterna
med en tyngande uppräkning av de många arbetsformer eller verksamheter
som bör medges förlängd begränsningsperiod.

Några större problem torde inte behöva uppstå när det gäller att fastställa
när arbetsförhållandena är sådana att en längre begränsningsperiod
än veckan skall få tillämpas. Kommittén har i motiveringen till sitt förslag
närmare preciserat vilka verksamhetsområden som bör kunna utnyttja specialbestämmelsen.
Mot de överväganden och de slutsatser kommittén därvid
redovisar — de har refererats i redogörelsen för kommitténs betänkande
■— har jag inga invändningar. Jag vill i detta sammanhang endast klargöra
att jag liksom kommittén ser det som en praktisk nödvändighet att en på
grund av arbetsförhållandena inom visst verksamhetsområde medgiven förlängning
av begränsningsperioden kan tillämpas för alla sysselsatta inom
verksamhetsområdet.

Nuvarande lagstiftning upptar bestämmelser om högsta tillåtna ordinarie
arbetstid per dygn. Dessa bestämmelser bygger i huvudsak på skyddsskäl
och syftar till att åstadkomma en så jämn arbetstidsförläggning under veckan
som möjligt. Den allmänna arbetstidslagen föreskriver att arbetstiden
inte något dygn får överstiga nio timmar. Undantag gäller för arbete som
bedrivs med regelbunden skiftindelning. För sådant arbete saknas dygns -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

maximum helt. Enligt lantarbetstidslagen gäller ett dygnsmaximum av tio
timmar. Samma maximum föreskriver huvudregeln i detaljhandelslagen.
Vissa möjligheter till en till elva timmar utsträckt dygnsarbetstid finns i
sistnämnda lag. Hotellagen tillåter en dygnsarbetstid av elva timmar.

Denna påtagligt oenhetliga reglering återspeglar hur dygnsarbetstiden
måste variera efter driftsförhållandena inom olika verksamheter. En än klarare
bild av variationerna i dygnsarbetstidsuttagen får man om man också
beaktar de bestämmelser om dygnsmaximum som finns intagna i avtal och
reglementen för verksamheter som nu ligger utanför men skall föras in under
arbetstidslagstiftningen. På många områden inom denna sektor, bl. a.
åtskilliga statliga verksamhetsfält, föreskrivs nämligen längsta dygnsarbetstider
av tio eller elva timmar. Stundom förekommer också maxima på tolv,
fjorton eller sexton timmar.

Uppenbart är således att en reglering av den ordinarie dygnsarbetstiden
i den tillämnade allmängiltiga arbetstidslagen för med sig svårigheter. På
samma sätt som när det gäller begränsningsperiodens längd bör man undvika
att under hänvisning till dispositiviteten föreskriva en generell norm
som inte kan tillämpas inom stora delar av arbetslivet. Som kommittén
konstaterat får det ses som en förutsättning för lagstiftningens utvidgning
till så gott som alla verksamhetsområden att lagstiftningen i betydande omfattning
medger en längre dygnsarbetstid än nio timmar.

Med den angivna utgångspunkten har kommittén prövat olika alternativ
för utformningen av en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden. Kommittén
har därvid funnit de tänkbara lösningarna förenade med stora nackdelar.
En generell föreskrift om ett dygnsmaximum av tio timmar eller mer skulle
enligt kommittén kunna stimulera till en olämplig fördelning av arbetstiden
på fyra dagar i veckan. En konstruktion med en huvudregel som anger
gränsen till nio timmar och med kompletterande specialregler som tillåter
längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer
skulle — i synnerhet som specialfallen knappast kunde sammanfattas i en
allmän formulering — leda till en starkt differentierad reglering. Kommitténs
slutsats blir att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip
all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om
lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per
dygn.

Kommittén går i stället in på frågan om att slopa arbetstidslagstiftningens
regler om dygnsmaximum. Enligt kommittén kan man konstatera
att arbetarskyddslagens regler om arbetstagarnas rätt till nattvila ger ett
effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Dessutom saknas det
enligt kommitténs uppfattning anledning anta att ett upphävande av arbetstidslagstiftningens
dygnsmaximering skulle leda till att de bestämmelser
om den dagliga arbetstidens förläggning och längd, som regelmässigt inryms
i avtal och reglementen m. m., ändras i en för arbetstagarna oförmånlig
riktning. Kommittén föreslår på grund härav att arbetstidslagen inte

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skall uppta några regler som begränsar den ordinarie arbetstidens längd
per dygn.

Jag anser för egen del inte att det finns fog för några allvarligare betänkligheter
mot kommitténs förslag på denna punkt. Ett dygnsmaximum innebär
inte något effektivt skydd mot långa dagliga arbetstider, eftersom övertid
som regel kan tas ut vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Rena
skyddssynpunkter bör i enlighet med vad jag förut anfört bevakas inom
ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Såsom kommittén påpekat finns i
arbetarskyddslagen bestämmelser som direkt syftar till att förhindra alltför
stark koncentration av arbetstiden under ett och samma dygn. Dessa bestämmelser
kan naturligtvis skärpas ytterligare, om behov därav skulle
uppstå.

Ett upphävande av maximum för den ordinarie dygnsarbetstiden minskar
i viss mån möjligheterna att klassificera arbetstid såsom övertid i lagens
mening. Det kan antas att det främst är detta förhållande som föranlett de
invändningar mot kommitténs förslag om slopat dygnsmaximum som kommit
till synes under remissbehandlingen. Jag anser emellertid inte att den
berörda effekten i och för sig utgör motiv för att reglera dygnsarbetstiden
i arbetstidslagen. Förhållandet kan i stället vinna beaktande när det gäller
att fastställa gränserna för övertiden.

Ett avgörande skäl mot bestämmelser om dygnsmaximum är under alla
omständigheter att den nuvarande niotimmarsbegränsningen inte går att
tillämpa på stora delar av de nya områden som skall fogas in i den allmänna
arbetstidslagen. En förlängning av den i lag föreskrivna längsta dygnsarbetstiden
är inte någon lämplig väg. Det återstår då endast utvägen alt slopa
regeln. Jag utgår därvid från att slopandet av bestämmelserna om dygnsmaximum
inte får tas till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden inom områden,
där det hittills funnits begränsningar i lagstiftningen.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag helt biträder det förslag kommittén
lagt fram rörande den ordinarie arbetstiden. Denna skall generellt
begränsas till högst 40 timmar i veckan. Möjlighet skall dock i viss utsträckning
finnas att med utgångspunkt från 40-timmarsnormen genomsnittsberäkna
den ordinarie arbetstiden under en period av högst fyra veckor. Några
bestämmelser om dygnsarbetstiden upptas inte. Liksom hittills skall reglerna
om den ordinarie arbetstiden vara dispositiva. Det skall således vara
möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal, som slutits
eller godkänts av huvudorganisation på arbetstagarsidan, träffa överenskommelser
om längre ordinarie arbetstid och längre begränsningsperiod för
den ordinarie arbetstiden än vad lagen föreskriver som maximum. Avsteg
från lagens begränsningar skall dessutom kunna göras efter dispens.

Övertid. Enligt gällande lagstiftning kan övertid förekomma i fyra olika
former, övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- och avslutningsarbete,
allmän övertid och extra övertid. Övertid för nödfallsarbete kräver

Kungl. May.ts proposition nr 5 år 1970

att en i lagen beskriven nödfallssituation föreligger. Övertid för förberedelse-
och avslutningsarbete förutsätter att sådant arbete för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden.
Allmän övertid får tas ut om det är påkallat av särskilt förhållande.
Extra övertid fordrar dispens av arbetarskyddsstyrelsen.

Någon tvekan råder inte om att möjligheter också i fortsättningen måste
finnas att ta ut övertid vid sidan av den ordinarie arbetstiden. En helt generell
och undantagslös reglering av övertiden torde emellertid inte kunna
uppnås. Även om kunskaperna om övertidens omfattning för den enskilde
arbetstagaren är begränsade, vet man av erfarenhet att övertidsuttagen varierar
i stor utsträckning mellan olika verksamheter. Övertiden varierar
också kraftigt mellan olika arbetstagare inom samma bransch eller företag.
Medan vissa arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller på nyckelposter
i driften har betydande övertid har andra arbetstagare mycket liten om
ens någon övertid. Kommittén synes ha ansett att den gällande uppdelningen
av övertiden i fyra skilda kategorier svarar mot faktiska realiteter
inom arbetslivet samtidigt som den i huvudsak står i överensstämmelse med
de principer som enligt kommittén bör läggas till grund för en ny arbetstidslag.
Även jag anser, i likhet med det stora flertalet remissinstanser, att
den nuvarande uppdelningen bör bestå.

I gällande lagstiftning begränsas den allmänna övertiden genomgående till
200 timmar om året. Dessutom föreskriver allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen
och detaljhandelslagen att övertiden inte får överstiga 48
timmar under loppet av fyra veckor och hotellagen att den inte får överstiga
36 timmar under loppet av tre veckor. Lantarbetstidslagen innehåller
en alternativ regel som begränsar övertiden till 50 timmar under loppet av
en kalendermånad. Den extra övertiden maximeras till 150 timmar per kalenderår
eller, i lantarbetstidslagen, till 100 timmar under en tolvmånadersperiod.
Lagstiftningen upptar inte någon definition på övertid. I praxis
anses emellertid att övertid i lagens mening utgörs av sådan arbetstid som
överskrider fastställda maxima per dygn eller vecka eller period av veckor
för den ordinarie arbetstiden. Att märka är därvid att, om det i kollektivavtal
överenskommits om kortare ordinarie arbetstid än vad lagstiftningen medger,
räknas arbetstiden som övertid i lagens mening först när lagstiftningens
maximum överskrids. Har däremot i kollektivavtal överenskommits om högre
maximum för den ordinarie arbetstiden än lagstiftningens räknas den
lagliga övertiden med utgångspunkt från detta överenskomna maximum.

Med hänsyn till det samband som råder mellan den ordinarie arbetstiden
och övertiden får frågan om övertidsgränserna särskild aktualitet i anslutning
till en allmän arbetstidsförkortning. Främst från arbetsgivarhåll har
anförts att en förkortad ordinarie arbetstid bör förbindas med vidgade möjligheter
till övertidsuttag. Härigenom skulle, har det påpekats, de påfrestningar
på företag och samhälle som förkortningen oundvikligen medför

112

Kungl. Majsts proposition nr 5 år 1970

kunna mildras. Jag vill i anledning härav erinra om att frågan om övertidsmaximum
togs upp i samband med såväl 1957 års som 1966 års förkortningsreformer.
Vid båda tillfällena avvisades förslag om vidgade övertidsramar
under motivering främst att en allmän övergång till mera regelbundet
övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle stå helt i
strid med förkortningens syfte att tillförsäkra arbetstagarna ökad fritid.
Enligt min mening står detta argument kvar med oförändrad styrka vid den
nu aktuella arbetstidsförkortningen.

Andra skäl än sådana som direkt sammanhänger med arbetstidsförkortningen
kan dock anses tala för utökade möjligheter till övertidsuttag. Genom
en friare övertidsreglering skulle man främja en flexiblare arbetstidsförläggning
och bl. a. nå en bättre anpassning av arbetstiden till de ofrånkomliga
variationerna i företagens arbetsbelastning. Man skulle också kunna
undgå eller minska den olägenheten, att en del arbetstagare, som är beredda
att utföra en särskilt stor arbetsinsats, på grund av övertidsbegränsningen
ser sig nödsakade att ta extra arbete hos annan än den ordinarie
arbetsgivaren.

Om jag således är medveten om att det kan anföras motiv för en förskjutning
uppåt av de nuvarande övertidsgränserna, är jag likväl inte benägen
att utnyttja denna metod. Det huvudsakliga skälet härtill är att jag delar
kommitténs uppfattning att övertid liksom hittills skall betraktas som ett
extraordinärt inslag i arbetstiden. Övertid bör, såsom kommittén anfört,
tillgripas för att tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter föreligger.
Däremot bör som regel inte förekomma någon kontinuerlig förlängning
av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna. Med denna inställning
är en höjning av maximigränserna för övertidsuttag inte väl förenlig.

Från arbetstagarhåll har hävdats att de nuvarande övertidsramarna är
generöst tilltagna och att en konsekvens av förkortad ordinarie arbetstid
bör vara en förkortning även av övertiden. Detta är i och för sig förståeligt.
Vad gäller verksamheter som lyder under lagstiftningen tyder nämligen tillgängliga
uppgifter på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt
ut bara för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter.
Å andra sidan får man emellertid här beakta att övertidsmaximeringen i
fortsättningen skall kunna tjäna som norm på ett betydligt bredare fält än
tidigare och att det på en del verksamhetsområden utanför nuvarande lagstiftning
kan finnas behov av större övertidsuttag än vad som är regel inom
t. ex. industrin.

Kommittén har vid sin avvägning av de skilda synpunkter som kan anläggas
på den förevarande frågan stannat för att föreslå att nuvarande övertidsramar
överförs i huvudsak oförändrade till den nya arbetstidslagen. För
egen del vill jag, innan jag tar slutlig ställning till vilka gränser som bör
gälla, återkomma till spörsmålet om en dispositiv reglering av övertiden.

I det föregående har jag uttalat mig för att man bör diskutera en utbygg -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

nåd av den dispositiva regleringen till att oinfatta också övertiden. Det är
enligt min mening angeläget att nå fram till en viss uppmjukning av den
nuvarande övertidsregleringen. Uppenbarligen ger stelheten i gällande bestämmelser
upphov till olägenheter, ökad elasticitet skulle vara till fördel
inte minst i samband med att en rad nya verksamheter skall föras in under
lagen. En uppmjukning i form av höjda övertidsmaxima framstår enligt vad
jag förut sagt som olämplig. En framkomlig väg bör i stället vara att skapa
möjligheter för arbetsmarknadsparterna att avtala om högre övertidsuttag
än vad lagen tillåter. Jag anser inte att dispositiva bestämmelser beträffande
övertiden i dag är oförenliga med grundsynen att övertiden, sedd i stort,
skall bära prägel av undantagsföreteelse. Denna grundsyn kan komma till
uttryck på ett tillfredsställande sätt även med normbestämmelser som inte
är av tvingande natur. Den egentliga bevakningen av att övertiden i praktiken
får behålla sin undantagskaraktär bör kunna anförtros åt arbetsmarknadens
organisationer. Detta kan f. ö. inte sägas innebära någon radikal
skillnad i förhållande till vad som nu gäller. Redan genom de dispositiva
reglerna beträffande den ordinarie arbetstiden har nämligen lagstiftaren
avstått från den absoluta kontrollen över det totala arbetstidsuttaget.

Möjligheten till partsdisposition bör avse den form av övertid som brukar
benämnas allmän övertid. Lagens huvudnorm för allmän övertid bör med
hänsyn till dispositiviteten och de överväganden jag i övrigt redovisat i fråga
om övertidsmaximum kunna sättas något lägre än i gällande lagstiftning,
eller till 150 timmar per kalenderår. Härigenom markeras att regelbundet
övertidsarbete av större omfattning inte bör förekomma. Samtidigt blir det
därigenom möjligt att tillmötesgå de krav på en sänkning av gränsen för uttaget
som framförts av LO.

Ytterligare en justering av gällande övertidsgränser anser jag befogad.
Nuvarande maximum för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten
bör nämligen, i enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits
av LO och TCO, anpassas till förhållandena vid femdagarsvecka. Jag förordar
därför på denna punkt en sänkning av maximigränsen med en veckotimme,
dvs. från sju till sex timmar per vecka.

Mitt ställningstagande beträffande övertiden innebär följaktligen i korthet
att övertidsregleringen i gällande lagstiftning överförs till den nya arbetstidslagen
utan förändringar i flertalet väsentliga hänseenden. Som en
betydelsefull nyhet föreslås emellertid att möjlighet skall öppnas för arbetsmarknadsparterna
att i kollektivavtal överenskomma om avsteg från lagens
begränsningar såvitt gäller allmän övertid. Lagens normer för allmän övertid
och övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dessutom bli
något snävare än vad som är fallet i nuvarande lagstiftning.

Jourtid. Den nuvarande arbetstidslagstiftningen innehåller inte någon definition
av begreppet arbetstid. Vid tillämpningen av arbetstidslagarna har
8—Dihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

såsom arbetstid ansetts dels tid då en arbetstagare står till arbetsgivarens
förfogande och utför arbete för dennes räkning, dels tid under vilken arbetstagaren
är skyldig att uppehålla sig på arbetsplatsen för att när behov
därav uppkommer träda i arbete.

Kommittén förordar att den bestämning arbetstidsbegreppet sålunda fått
i praxis får ligga till grund för räckvidden hos de materiella bestämmelserna
i den nya lagen. I enlighet härmed föreslås att lagregleringen skall omfatta
— förutom tid då arbete faktiskt utförs åt arbetsgivaren — tid då arbetstagaren
är skyldig att vistas på arbetsplatsen för att vid uppkommande behov
utföra arbete, s. k. jourtid. Däremot skall tid under vilken arbetstagaren
står till arbetsgivarens disposition utan skyldighet att kvarstanna på
arbetsstället, s. k. beredskapstid, falla utanför lagregleringen.

Denna gränsdragning har godtagits av remissinstanserna med enstaka
undantag. Även jag finner att bundenheten till arbetsstället med fördel kan
tjäna som avgörande kriterium på att arbetstid föreligger. Just genom förefintlig
skyldighet att vistas på arbetsplatsen begränsas som regel arbetstagarens
handlingsalternativ på ett sådant sätt att det ter sig främmande att
tala om fritid. Generellt sett råder en helt annan och större personlig frihet
för arbetstagaren vid sådan beredskap som fullgörs i hemmet eller i övrigt
utanför arbetsstället.

Jourtjänstgöring förekommer framför allt inom sjukvården, socialvården
och brandväsendet samt på vissa statliga verksamhetsfält och är här av relativt
betydande omfattning. På dessa områden jämställs jourtiden ofta inte,
som när det gäller verksamheter som lyder under gällande arbetstidslagstiftning,
med arbetstid i egentlig mening utan tas ut vid sidan av ordinarie
arbetstid och övertid. Klart är att ifrågavarande verksamheter också för
närmast överskådlig tid framöver är beroende av tillgång till en betydande
sådan jourtjänstgöring. En förutsättning för lagstiftningens utvidgning till
dessa områden är därför, som kommittén också konstaterat, att fortsatta
jourtidsuttag möjliggörs.

Eftersom jourtiden inte kan rymmas inom de gränser som föreslagits för
ordinarie arbetstid och övertid, bör arbetstidslagen tillföras ett särskilt
stadgande som medger arbetsgivaren att inom vissa gränser ta ut jourtid
utöver annan arbetstid. Stadgandet bör på sätt kommittén föreslagit utformas
i överensstämmelse med den definition på jourtid som accepterats i det
föregående. Detta innebär att som jourtid i lagens mening skall betraktas
bara tid under vilken arbetstagaren, ehuru han är skyldig att vistas på arbetsstället,
inte utför arbete för arbetsgivarens räkning. Den del av ett
tjänstgöringspass då arbetstagaren finns till hands på arbetsplatsen utan att
vara sysselsatt med arbete för arbetsgivaren räknas således som jourtid,
medan den del av tjänstgöringspasset då han utför arbete betraktas som
vanlig arbetstid och avräknas på den ordinarie arbetstiden eller övertiden.

En svårighet med denna konstruktion är naturligtvis att den i princip

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

kräver en detaljerad redovisning av hur jourtid och arbetad tid fördelar sig
på varje tjänstgöringstillfälle. Svårigheten torde emellertid vara överkomlig.
Såsom kommittén framhållit är en sådan redovisning inte sällan nödvändig
redan i dag, eftersom ersättningsgrunderna för arbetad tid och jourtid
inte brukar vara desamma. Lagstiftningens dispositivitet erbjuder f. ö.
en utväg att undvika den extra redovisningsbördan. Arbetsmarknadsparterna
kan ju i kollektivavtal för ett visst område komma överens om en generell
beräkningsmetod för uppdelning av tjänstgöringspass med jourtidsinslag.
Enligt min mening kan man utgå från att kommitténs rekommendation
till parterna att ingå sådana avtal kommer att följas på många håll.
Att den uppdelning av tjänstgöringspassen som lagen kommer att begära
stundom kan tänkas vara svår att strikt genomföra i praktiken blir därmed
också av begränsad betydelse.

Av vad jag förut anfört torde framgå att avsikten med jourtidsbestämmelsen
inte är alt generellt bereda arbetsgivarna möjligheter till uttag av
jourtid utöver den ordinarie arbetstiden. Syftet är i stället att möjliggöra
ett inordnande under arbetstidslagen av sådana verksamheter som hittills
tillämpat och i fortsättningen måste tillämpa ett system med jourtidstjänstgöring.
Som kommittén föreslagit bör därför såsom förutsättning för uttag
av jourtid uppställas att verksamhetens natur är sådan, att jourtjänstgöring
är nödvändig. Tillräckliga skäl synes däremot inte finnas att som
förordats i ett remissyttrande kräva dispens för jourtidsuttag i vissa situationer.
Möjlighet skall givetvis alltid finnas att bringa frågor som gäller villkoret
för uttag av jourtid under tillsynsmyndighetens prövning.

Kommittén har funnit att gränsen för jourtidsuttag bör sättas vid i genomsnitt
12 timmar per vecka. Med hänsyn till att jourtid ofta inte läggs ut
regelbundet varje vecka anser dock kommittén att begränsningsperioden bör
vara högst fyra veckor eller en månad. Maximum för jourtidens längd föreslås
således bli 48 timmar under en fyraveckorsperiod eller 50 timmar under
en månad.

Det sålunda föreslagna utrymmet för jourtidsuttag bar under remissbehandlingen
kritiserats som alltför snävt av företrädare för en del statliga
och kommunala verksamheter, inom vilka betydande jourtjänstgöring i dag
förekommer. I anledning härav vill jag påpeka att kommittén, enligt vad
den själv framhåller, utformat sitt förslag med ledning av de jourtidsuttag
som f. n. görs inom skilda verksamheter. Vid avvägningen av begränsningsregeln
har kommittén vidare gjort en bedömning av vad som enligt rådande
allmän uppfattning kan vara godtagbart som maximimått i fråga om jourtid.
Därvid bar kommittén haft som riktmärke att skapa förutsättningar för
en journatt i veckan eller för ett jourpass i månaden som sträcker sig över
ett veckoskifte. Vid det slutliga fastställandet av maximigränsen har kommittén
räknat med att ett visst antal timmar av ett jourpass på grund av utfört
arbete skall avräknas som ordinarie arbetstid eller övertid.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

För egen del kan jag inte se annat än att den metod som kommittén här
använt är riktig. Mot bakgrund av den fritidsvärdering som råder i samhället
vill jag dessutom påstå att det knappast är möjligt att finna mera allmänt
gensvar för jour tjänstgöring i större omfattning än vad kommitténs
maximinorm inrymmer.

Liksom kommittén är jag medveten om att det i dag på några håll kan
finnas ett ofrånkomligt behov av större jourtidsuttag än den föreslagna
gränsen medger. Förutsättningarna för en anpassning efter den angivna normen
bör dock även här kunna successivt förbättras. För att främja en sådan
utveckling kan bl. a. möjligheterna till organisatoriska förändringar behöva
undersökas närmare. Jag håller f. ö. inte för osannolikt att en jourtidsbegränsning
efter kommitténs modell på sikt kan få positiv effekt på personalrekryteringen
inom områden där betungande jourtjänstgöringar förekommer.
Oavsett hur utvecklingen närmare kommer att gestalta sig i dessa
hänseenden synes mig behovet av avsteg från begränsningsregeln ha blivit
tillbörligen beaktat av kommittén. Kommittén förordar en helt dispositiv
reglering av jourtiden, vilket skulle möjliggöra kollektivavtal om längre eller
på annat sätt begränsad jourtid än vad lagen anger. Vidare tänker sig
kommittén att avvikelser från lagens begränsningar skall kunna göras efter
dispens, om särskilda skäl föranleder därtill. Genom ett system som tillåter
avsteg från lagen såväl genom kollektivavtal som efter dispens vinner man
enligt min mening den behövliga elasticiteten.

Med det sagda är jag beredd att ansluta mig till kommitténs uppfattning
att bestämmelser om jourtidsuttag i den utsträckning kommittén angett,
öppnar möjligheter till utvidgning av arbetstidslagstiftningen till sådana
områden som sjukvården, socialvården och brandväsendet samt kriminalvården,
polisväsendet, försvaret och andra statliga verksamhetsfält, där
jourtjänst förekommer. Jag förordar att kommitténs förslag om jourtiden
genomförs oförändrat.

Lagens tillämpningsområde

Kommitténs målsättning har, som förut nämnts, varit att arbetstidslagen
skall vara allmängiltig och att undantag från dess tillämpning skall medges
bara i mycket speciella fall. Med denna utgångspunkt har också de materiella
bestämmelserna utformats.

Kommittén har — bl. a. efter undersökningar av arbetstidsbestämmelser
som gäller för arbetstagare som inte omfattas av nuvarande arbetstidslagar
— funnit att det är möjligt att utvidga lagstiftningen till att i princip gälla
alla arbetstagare, om nuvarande regler om den ordinarie arbetstiden uppmjukas
på sätt kommittén förordat och om de av kommittén föreslagna
jourtidsbestämmelserna införs. Jag har i det föregående förordat en ytterligare
uppmjukning på så sätt att dispositiviteten skall omfatta också bestämmelserna
om den allmänna övertiden. Mot denna bakgrund bör det vara

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

möjligt att förverkliga den nämnda målsättningen att lagstiftningen i princip
skall vara tillämplig på alla arbetstagare.

Principen om allmängiltighet kommer till uttryck om arbetstidslagen efter
mönster av arbetarskyddslagen upptar som huvudregel, att lagen är
tillämplig på all verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för
arbetsgivares räkning. Detta innebär, att lagen skall vara tillämplig så snart
någon — tillfälligt eller ej — anlitar annan persons arbetskraft under sådana
omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppkommer.

Från huvudregeln måste göras vissa undantag. Kommittén föreslår att
undantag liksom i gällande lagstiftning skall göras för arbete som utförs under
sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande (s. k. okontrollerbart arbete) samt arbete
som utförs av medlem i arbetsgivarens familj. Vidare anser kommittén ett
undantag för vissa tjänstemän ofrånkomligt. Eftersom speciallagstiftning
finns för skeppstjänst och för arbete i arbetsgivarens hushåll föreslås undantag
i den allmänna lagen även för dessa arbeten. Någon ytterligare inskränkning
i lagens tillämpningsområde är enligt kommittén inte behövlig.
Här skall dock erinras om att kommittén föreslår att arbetsmarknadens
parter skall ha möjlighet att i kollektivavtal komma överens om andra undantag
än dem som uttryckligen anges i lagen.

Av de föreslagna undantagen torde endast det som gäller vissa tjänstemän
kräva kommentarer i detta sammanhang.

Någon tvekan råder inte om att vissa undantag måste göras på tjänstemannaområdet.
Arbetstidslagen skall till följd av det grundläggande ställningstagandet
beträffande tillämpningsområdet i princip omfatta även
tjänstemännen. Detta innebär en väsentlig utvidgning jämfört med vad nu
gäller. Det helt dominerande antalet tjänstemän har också arbetstider och
arbetsförhållanden som utan vidare är förenliga med de materiella bestämmelser
som förordas. Enligt kommittén finns det emellertid ett par kategorier
tjänstemän som inte går att inordna under lagstiftningen.

Den ena gruppen består av tjänstemän som direkt företräder arbetsgivaren
och därmed har en utpräglad arbetsgivarefunktion. Deras arbetsuppgifter
inrymmer inslag av självständigt beslutande och ledande art. Med hänsyn
härtill bör de inte omfattas av lagstiftningen.

Den andra gruppen innefattar enligt kommittén tjänstemän som, utan att
inta en företagsledande ställning, har krävande administrativa, intellektuella,
konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter. Kommittén framhåller
att för dessa tjänstemän erfarenhetsmässigt gäller att deras arbetstider,
om än formellt bestämda i avtal och reglementen, i praktiken i stor
utsträckning är oreglerade. Detta innebär att tjänstemännen tillagts en betydande
frihet i fråga om förläggningen av sin egen arbetstid men också att
de i avtal och reglementen föreskrivna arbetstiderna inte sällan måste överskridas
för att arbetsuppgiften skall kunna fullgöras.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Jag delar kommitténs uppfattning att inte heller dessa tjänstemän lämpligen
bör föras in under lagstiftningen. De har merendels arbetsuppgifter
av sådan karaktär att det inte låter sig göra att på förhand närmare beräkna
tidsåtgången för arbetsuppgifterna. Samtidigt gäller av naturliga skäl
regelmässigt en mer eller mindre markerad tidsram inom vilken arbetsresultat
måste föreligga för att arbetsgivarens rimliga intresse skall vara tillgodosett.
Framför allt dessa omständigheter gör att en tillämpning av arbetstidslagens
bestämmelser om ordinarie arbetstid, jourtid och övertid ter
sig främmande.

När det gäller att i lagtext utforma undantaget för tjänstemän möter svårigheter.
Fn möjlighet som kommittén diskuterat är att låta undantaget
omfatta alla arbetstagare i överordnad ställning, bortsett från dem som har
till huvudsaklig uppgift att direkt leda eller övervaka arbete. Såsom kommittén
framhåller skulle emellertid ett sådant stadgande innebära att många
arbetstagare undantas från lagen trots att deras arbetstider är förenliga
med lagstiftningen och trots att det väl låter sig göra att applicera lagbestämmelserna
på dem. Denna lösning svarar således inte väl mot den grundläggande
inställningen i fråga om lagens tillämpningsområde. Det andra
alternativet som kommittén tar upp är ett snävare undantag, som tar direkt
sikte på de båda tjänstemannagrupper som enligt vad nyss sagts måste
ställas utanför lagstiftningen. Detta alternativ för visserligen med sig problem
när det gäller att finna en adekvat och samtidigt entydig och klar definition
på de arbetstagare som avses. I likhet med kommittén föredrar jag
dock det sistnämnda alternativet.

Enligt kommittén kan den ena av de grupper som här avses betecknas
som arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Med
uttrycket därmed jämförlig ställning syftar kommittén på arbetstagare på
företagsledande nivå i statliga och kommunala organ. Vad gäller den andra
gruppen tar kommittén fasta på det särskilda förtroendeförhållande i fråga
om arbetstiden som regelmässigt föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare
i dessa fall. Detta förtroende är enligt kommittén i huvudsak en följd
av arbetsuppgiftens speciella natur och tar sig framför allt det uttrycket, att
arbetstagaren har en viss frihet beträffande förläggningen av sin egen arbetstid
och att arbetstiden normalt inte är föremål för någon reell kontroll
från arbetsgivarens sida. Med utgångspunkt häri anser kommittén att dessa
tjänstemän kan betecknas som arbetstagare med särskild förtroendeställning
i arbetstidshänseende. Undantagen skall således enligt kommittén avse
arbete som utförs av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning eller eljest av arbetstagare som i arbetstidshänseende har särskild
förtroendeställning.

Under remissbehandlingen har de föreslagna bestämmelserna utsatts för
kritik från några håll på den grund att de inte ansetts tillräckligt klarläggande.
Det är naturligtvis en nackdel om den föreslagna formuleringen inte

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

ger full klarhet om hur avgränsningen närmare skall ske. Svårigheterna är
dock stora att här utforma konkreta bestämmelser med allmängiltigt innehåll.
Man hamnar lätt i detalj föreskrifter av en typ som löper risk att snabbt
föråldras och inte hör hemma i en lag sådan som den förevarande. Bilden
blir dessutom väsentligt förändrad om stadgandet, såsom kommittén avsett,
också ses i belysning av att den närmare gränsen för lagens tillämpningsområde
alltid skall kunna fastläggas av arbetsmarknadens parter i kollektivavtal.

Det blir med den föreslagna utformningen i första hand arbetsmarknadsparternas
sak att med ledning av de riktlinjer som kommittén dragit upp
konkretisera undantagets innebörd. I den mån behov därav uppstår skall det
dock ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att meddela anvisningar till ledning
för stadgandets tillämpning. En sådan lösning har fördelar. Framför
allt vill jag peka på att arbetsmarknadens parter har de bästa förutsättningarna
att kartlägga vilka tjänstemän som på grund av arbetsuppgifternas
särskilda natur måste ställas utanför arbetstidslagen. Om man skall
göra en markerad avgränsning lagstiftningsvägen, är man däremot i huvudsak
hänvisad till att gå efter tjänstebeteckningar och liknande. Hänsyn
skulle således inte kunna tas till att arbetsuppgifterna långt ifrån alltid är
ensartade för olika arbetstagare i en och samma tjänsteställning. En sådan
gränsdragning skulle dessutom lätt kunna bli föråldrad och missvisande,
eftersom utvecklingen inom arbetslivet förhållandevis snabbt kan förändra
realiteterna bakom tjänstebenämningarna.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag att arbetstidslagens tjänstemannaundantag
bör ges den utformning som föreslagits av kommittén.

Under remissbehandlingen har från några håll ifrågasatts ytterligare undantag
från lagen utöver dem kommittén föreslagit. Bl. a. viss statlig verksamhet
samt verksamhet inom den kommunala vårdsektorn och inom
brandförsvaret har förts på tal. Det har åberopats att jourtidsbestämmelserna
inte är väl förenliga med de speciella förhållanden under vilka dessa
verksamheter bedrivs. Invändningar har också framförts mot att tillämpa
övertidsbestämmelserna på t. ex. hälso- och sjukvården.

I detta hänseende vill jag i första hand hänvisa till mina ställningstaganden
beträffande jourtiden och övertiden och vad därvid anförts. Framhållas
bör att de materiella bestämmelserna, och då inte minst jourtidsregleringen,
utformats med det målet, att de nämnda verksamhetsgrenarna skall kunna
inordnas under lagstiftningen. Jag har inte med detta velat säga att en anpassning
till lagens normer skulle kunna ske genomgående och med omedelbar
verkan. Anpassningssvårigheterna har emellertid bedömts bli av förhållandevis
begränsad omfattning och delvis av övergångsnatur. Jag har därför
ansett att problemen bör kunna bemästras genom att lagens dispositivitet
utnyttjas i gott samarbete mellan berörda parter. Som en ytterligare
utväg finns också dispensmöjligheten. Mot bakgrunden härav och med be -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

aktande av värdet av att så stora delar av arbetsmarknaden som möjligt
förs in under lagstiftningen anser jag inte att några särskilda undantagsregler
bör finnas för de berörda områdena. Från rekryteringssynpunkt förefaller
det för övrigt betänkligt att lägga speciella verksamheter utanför en
lagreglering som är av så generell natur.

En motsvarighet till den gällande lagstiftningens undantag för arbete som
är så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider har förordats
av restaurangbranschens arbetsgivare. Jag kan inte dela denna uppfattning.
Undantaget för oregelbundet arbete i nuvarande lagstiftning har
inte avsetts som annat än en reservutväg att tillämpas för arbete, som kännetecknas
av en högre grad av oregelbundenhet men som inte faller in under
något av de undantag som lagstiftningen gör för vissa slag av oregelbundet
arbete. Undantaget har enligt vad kommittén framhåller tolkats
restriktivt i praxis och kommit att förlora det mesta av sin betydelse i och
med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjordes dispositiva.

Kommittén föreslår som jag förut nämnt att möjlighet skall införas för
arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om ytterligare
undantag från lagens tillämpning. Därvid åberopas att lagreglering av arbetstiden
innebär en nyhet för nästan halva arbetsmarknaden och kan komma
att uppfattas som ett onödigt hinder för vissa arbetsplatser eller för
vissa kategorier av arbetsgivare eller arbetstagare. Det kan enligt kommittén
inte uteslutas att möjligheten att genom kollektivavtal göra avsteg från de
materiella bestämmelserna för vissa parter framstår som alltför begränsade
och att berättigade intressen kan åberopas för en total frikoppling från lagen.

Jag hyser inte några principiella betänkligheter mot att utsträcka dispositiviteten
till att även avse reglerna om lagens tillämpningsområde. En sådan
utvidgning är naturlig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden
i vårt land. Jag anser vidare i likhet med kommittén och många remissinstanser
att det är värdefullt för arbetsmarknadsparterna att få inflytande
över de närmare gränserna för lagens tillämpningsområde. Särskild betydelse
bör dispositionsmöjligheten kunna få när det gäller arbetsplatser med
omfattande jourtjänstgöring eller med oregelbunden eller säsongvarierande
arbetstidsförläggning. Som jag framhållit i det föregående måste den föreslagna
dispositiviteten dessutom ses som ett villkor för den lösning som förordats
i fråga om undantaget för tjänstemännen. Jag ansluter mig således
till kommitténs förslag i denna del. Liksom kommittén anser jag att det
därvid skall krävas medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i nuvarande arbetstidslagar om
rätt för Kungl. Maj :t att i vissa fall medge undantag från tillämpningen av
lagstiftningen anser jag inte behövlig. Såsom kommittén framhåller har
dessa bestämmelser, även om de från början var tänkta att få en vidare innebörd,
kommit att betraktas som avsedda närmast för sådana speciella för -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

hållanden som uppstår vid krigs- och beredskapstillstånd och därmed jämställda
situationer. Dessa extraordinära förhållanden kan med fördel regleras
genom särskild beredskapslagstiftning.

III. Bagerilagen

Inom bageri- och konditorinäringen har nattarbete sedan gammalt varit
en vanlig företeelse. Orsaken härtill kan främst sökas i allmänhetens önskan
att ha tillgång till färskt bröd på morgonen och i en strävan hos bageriföretagen
att tillgodose dessa önskemål. I syfte att stävja olägenheterna från
arbetarskyddssynpunkt av det omfattande nattarbetet infördes år 1919 en
särskild lag med inskränkande bestämmelser beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete. Denna lag ersattes år 1930 av den ännu
gällande lagen i samma ämne, den s. k. bagerilagen. Den nuvarande lagstiftningen
bygger på ILO-konventionen nr 20 angående förbud mot nattarbete
i bagerier, vilken konvention antogs 1925 och ratificerades av Sverige
1940.

Bagerilagen stadgar i princip förbud mot arbete för tillverkning av bagerioch
konditorivaror på sön- och helgdagar samt mellan kl. 20 och 6 på vardagar.
Förbudet gäller, i motsats till vad som i regel är fallet när det gäller
arbetarskyddslagstiftning, inte bara arbetstagare utan även företagare och
deras familjemedlemmar. Från det generella förbudet mot nattarbete och
sön- och helgdagsarbete finns ett antal detaljerade undantag. Bl. a. tillåts
att vissa former av förberedelsearbeten till det egentliga bageriarbetet utförs
från kl. 4 eller, i anslutning till förestående dubbelhelg, kl. 2. Dispens
från förbudsbestämmelserna kan erhållas under vissa förutsättningar.

Under den avsevärda tid som den särskilda bagerilagstiftningen varit i
kraft har förhållandena inom bageri- och konditorinäringen undergått stora
förändringar. Dessa har berört så gott som hela produktionsprocessen och
lett till att tillverkningen av bagerivaror sker i sedvanliga industriella former.
Antalet småföretag inom näringen, som förut varit mycket stort, har
därigenom minskat betydligt. Givet är att detta har påverkat arbetsbetingelserna
för dem som är sysselsatta i näringen.

År 1959 vidtogs som en följd av utvecklingen vissa ändringar i bagerilagen.
Dessa innebar att tillverkningen av spis- och knäckebröd samt kex
och liknande bakverk — vilken produktion dåmera så gott som genomgående
skedde i företag av industrikaraktär och utan samband med mjukbrödstillverkning
— undantogs från lagens tillämpningsområde. Beträffande
mjukbrödstillverkningen ansågs emellertid det generella förbudet mot
nattarbete och söndagsarbete inte kunna undvaras. Vissa uppmjukningar
företogs dock även härvidlag. Bl. a. medgavs att skiftarbete med regelbunden
skiftväxling fick fortgå på vardagar fram till kl. 23.

Under den tioårsperiod som förflutit sedan den berörda lagrevisionen har

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

rationaliseringen och mekaniseringen inom bagerinäringen fortgått i hög
takt. I likhet med arbetstidskommittén anser jag därför att en översyn av
arbetstidslagstiftningen också bör inbegripa en prövning av spörsmålet huruvida
den särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete inom bagerinäringen
alltjämt behövs.

Förbudet för företagarna själva att utföra nattarbete eller sön- och helgdagsarbete
har — även om skyddssynpunkter inte heller här saknat betydelse
— framför allt motiverats av konkurrenshänsyn. Genom att låta regleringen
omfatta också företagarna har man velat eliminera riskerna för att
bagerier, som bara sysselsätter företagaren och hans familj, s. k. familjebagerier,
får ett försteg i konkurrenshänseende framför andra bagerier genom
större möjligheter att bedriva tillverkning under natten och på sönoch
helgdagar.

Kommittén har vid sin prövning funnit att konkurrensskälen inte längre
kan anses tala för ett bibehållande av särskilda bestämmelser rörande företagarnas
arbetstidsförläggning. I huvudsak anför kommittén följande argument
till stöd för denna ståndpunkt. Tillverkningen av bagerivaror sker numera
i stor utsträckning i företag som bedrivs industriellt. Antalet småföretag
inom näringen har minskat. Produktionsinriktningen inom de små bagerierna
är på många håll en annan än den som gäller för de större företagen.
Småföretagen har i stor utsträckning inriktat sig på specialprodukter
eller på leverans till egna butiker. Konkurrens genom tidigareläggning av
tillverkningen kan antas vara mindre aktuell i dag än tidigare. Nya tillverkningsmetoder
och förbättrade råvaror har förkortat tillverkningstiden. Därjämte
har affärstiderna förskjutits och orsakat en senareläggning av distributionen
av bagerivaror. I den mån familjebagerierna likväl skulle i konkurrenssyfte
utnyttja ökade möjligheter till nattarbete torde de större företagen
å sin sida ha goda möjligheter att hävda sig med andra medel, t. ex.
genom rationaliseringar, driftsomläggningar eller förändringar i varusortimentet.
Ett upphävande av den aktuella regleringen kan därför inte ses som
ett otillbörligt gynnande av småföretagen. En sådan åtgärd är i stället väl
förenlig med allmänna konkurrensrättsliga principer, enligt vilka olika företagstyper
bör få tillfälle att i kraft av sin förmåga göra sig gällande under
så fria konkurrensförhållanden som möjligt.

Med hänvisning till kommitténs resonemang — som hälsats med tillfredsställelse
av näringsfrihetsombudsmannen och av remissinstanserna i övrigt
genomgående lämnats utan erinran — är jag för egen del beredd att ansluta
mig till uppfattningen att utvecklingen inom bagerinäringen numera
gått därhän, att det inte finns skäl att anta att ett upphävande av regleringen
beträffande företagarnas arbetstidsförläggning skulle få några störande
verkningar i konkurrenshänseende.

Frågan är då om arbetarskyddssynpunkter kräver att specialregleringen
i bagerilagen kvarstår. Liksom kommittén anser jag att omständigheter

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

finns som tyder på att så inte är fallet. Till en början kan framhållas att
skyddssynpunkter på natt- och söndagsarbete allmänt sett kan förväntas
förlora i tyngd när den ordinarie arbetstiden minskat till 40 timmar i veckan
och när arbetstagarnas semester generellt uppgår till fyra veckor om året.
Behovet av en särskild skyddslag kan också antas ha minskat på grund av
att fackföreningsrörelsen vuxit i styrka och allt effektivare förmått hävda
sina medlemmars intressen. Den allmänna utvecklingen inom bagerinäringen
är naturligtvis också i detta sammanhang av väsentlig betydelse.
Förändringarna mot en industribetonad tillverkning med i stor utsträckning
mekaniserade arbetsmetoder har gjort att bageriarbetarnas arbetsförhållanden
på allt flera håll kommit att likna de arbetsförhållanden som råder
inom andra näringsgrenar.

Kommittén har ansett att det finns anledning att förmoda att de moderna
produktionsmetoderna och de förskjutna leveranstiderna inom detaljhandeln
in. fl. omständigheter kommer att förhindra att bageriarbetarna, om
bagerilagen slopas, i större utsträckning än andra arbetstagare får sitt arbete
stadigvarande förlagt till natten. Även om denna bedömning kan synas
riktig torde det likväl inte vara tillrådligt att enbart på den grunden ta bort
den garanti mot alltför omfattande nattarbete i bagerierna som bagerilagen
kan erbjuda. Kommittén har också hänvisat till andra faktorer av betydelse
i frågan. Kommittén har nämligen dels förutsatt att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
genom kollektivavtal tillser att arbetstiden kommer
att förläggas på ett från social synpunkt godtagbart sätt, dels ingående
prövat i vad mån arbetarskyddslagens regelsystem, som vid ett slopande av
bagerilagen kommer att bli tillämpligt på bageri- och konditoriarbete, erbjuder
ett tillräckligt skydd mot nattarbete och sön- och helgdagsarbete.

Svaret på den sistnämnda frågan bör enligt min mening få bli slutligen
avgörande för ställningstagandet. Arbetarskyddslagens regler om arbetstagarnas
rätt till nattvila och veckovila samt innebörden av att dessa träder
i stället för bagerilagens bestämmelser kommer därmed i blickpunkten.

Veckovileregeln föreskriver att arbetstagare skall beredas 24 timmars
sammanhängande vila för varje sjudagar speriod, såvida inte särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag. Dessutom sägs att veckovilan om
möjligt skall förläggas till en söndag. Denna reglering torde kunna godtas
för bageriarbetarnas del. Som kommittén framhållit finns det knappast
numera några särskilda skäl att begränsa sön- och helgdagsarbetet inom bagerinäringen
på annat sätt än inom andra näringsgrenar.

Beträffande nattarbete gäller enligt arbetarskyddslagen den huvudregeln,
att arbetstagare skall ha rätt till behövlig nattvila, i vilken skall ingå tiden
mellan kl. 24 och 5. Nattvileregeln skulle, om bagerilagen upphävdes, innebära
att tillverkning av bageri- och konditorivaror i princip blir förbjuden
mellan kl. 24 och 5. Såsom kommittén påpekat kan visserligen hävdas att
det generella undantag som görs för arbete, som med hänsyn till allmänhe -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå nattetid, möjliggör
bageriarbete även före kl. 5. Denna tolkning torde emellertid på skäl
som kommittén anfört inte ha fog för sig annat än eventuellt beträffande
sådant förberedelsearbete som består i uppeldning av ugnar och pannor.

Jämfört med bagerilagens nattarbetsförbud leder arbetarskyddslagens
nattvilebestämmelser till att bageriarbete, generellt sett, skulle kunna bedrivas
ytterligare fyra timmar på kvällstid, mellan kl. 20 och 24, och ytterligare
en timme på morgonen, mellan kl. 5 och 6. I fråga om egentligt bageriarbete
före dubbelhelger samt den övervägande delen av förberedelsearbete
skulle arbetarskyddslagen medföra den ändringen, att sådant arbete
inte längre kunde påbörjas före kl. 5.

För egen del kan jag inte finna att den här beskrivna inskränkningen av
nu gällande nattarbetsförbud inom bagerinäringen är ägnad att inge betänkligheter
från skyddssynpunkt. Den ifrågasatta förändringen innebär ju
som framgått av det sagda heller inte annat än en anpassning av bestämmelserna
om arbetstidsförläggningen inom bagerinäringen till den reglering som
gäller för övriga delar av näringslivet.

Som kommittén påpekat synes det kunna uppstå olägenheter för bageriföretagarna
om egentligt bageriarbete inför dubbelhelger och vissa slags förberedelsearbeten
inte under några förhållanden kan utföras före kl. 5. Dessa
svårigheter torde dock, i enlighet med vad kommittén tänkt sig, kunna bemästras
genom dispensregeln i 20 § arbetarskyddslagen.

På grund av vad jag anfört i det föregående anser jag i likhet med kommittén
att bagerilagen i sin helhet kan avvaras. Jag biträder därför kommitténs
förslag att lagen skall upphävas.

Vårt land har, som nämnts, ratificerat ILO-konventionen nr 20 angående
förbud mot nattarbete i bagerier. Ett upphävande av bagerilagen för med
sig att den svenska lagstiftningen inte längre är förenlig med konventionens
innehåll. Konventionsbestämmelserna, som utgår från de förhållanden som
rådde inom bagerinäringen vid konventionens tillkomst 1925, får emellertid
mot bakgrunden av den utveckling som skett inom näringen anses helt föråldrade.
Konventionen bör därför med utnyttjande av den uppsägningsklausul
som finns, sägas upp från svensk sida. Som ILO-kommittén framhållit
kan en sådan åtgärd inte rimligen uppfattas som ett avsteg från det internationella
samarbetet. I denna fråga torde Kungl. Maj :t få fatta beslut i
annat sammanhang.

Med beaktande av att konventionen föreskriver ett års uppsägningstid bör
bagerilagen upphöra att gälla vid utgången av juni 1971. IV.

IV. Frågan om en helgdagsreform

Kommittén föreslår att en helgdagsreform genomförs i samband med den
generella förkortningen av arbetstiden till 40 timmar i veckan. Reformen

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

skulle innebära att tidpunkten för firandet av trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag
flyttas, när det gäller trettondagen till den första söndagen
efter nyår och när det gäller Kristi himmelsfärdsdag till lördagen fyrtiotvå
dagar efter påsk. Förslaget bygger på tanken att den kortare arbetstiden
och den alltmer utbredda tillämpningen av fem dagars arbetsvecka gör det
motiverat att söka tillgodose produktionens önskemål om ett minskat antal
splittrade arbetsveckor, särskilt som detta önskemål med hänsyn till samhällets
ändrade rutin i och med femdagarsveckans införande många gånger
kan förenas med de enskilda individernas intresse.

Kommitténs förslag har under remissbehandlingen godtagits av åtskilliga
instanser men också mötts av kritik från flera olika håll. Kritiken har
främst riktat sig mot utformningen av ändringsförslaget. Här bör också
nämnas, att det på vissa håll hävdats att syftet med kommittéförslaget kan
nås inte bara genom en reform av innebörd att några av de nuvarande helgdagarna
flyttas eller dras in. Beslut skulle i stället kunna fattas om att
vissa helgdagar inte längre skall vara arbetsfria.

Ett genomförande av förslaget skulle på sätt kommittén närmare utvecklat
medföra fördelar för näringslivet. Jag anser dock inte att det finns skäl
att anta att reformen skulle kunna vara av sådan betydelse för produktionen
att den bör ses som ett nödvändigt komplement till arbetstidsförkortningen.
Detta har uppenbarligen inte heller varit kommitténs mening.

Från andra synpunkter än de rent produktionstekniska kan förslaget ge
anledning till tvekan. Genom den tänkta förflyttningen av trettondagen och
Kristi himmelsfärdsdag ökas det totala antalet arbetsdagar. Denna konsekvens
har löntagarorganisationerna inte velat godta. Inte heller socialstyrelsen
delar kommitténs uppfattning att en reform med denna innebörd
skulle kunna framstå som något positivt också för den enskilde individen.
Härtill kommer att man på kyrkligt håll har starka invändningar mot förslaget,
bl. a. med hänsyn till att det ingriper störande i kyrkoårets rytm.
En del remissorgan ifrågasätter om inte andra helgdagar än de två som
omfattas aA'' förslaget i första hand borde ifrågakomma för indragning eller
förflyttning. Motförslag om annan tidsförläggning av trettondagen och
Kristi himmelsfärdsdag än den som kommittén förordat förekommer också.

Av vad jag här anfört torde framgå att kalenderfrågan — som också kommittén
uttalat — är en komplicerad avvägningsfråga. Olika synsätt kan
anläggas på frågan. Mot de vinster för näringslivet som en helgdagsreform
kan medföra står försämringar för den enskilde i form av minskad fritid
och minskade möjligheter till rekreation. Kommitténs förslag har mött kritik
från tungt vägande remissinstanser. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet
har jag därför stannat för att kommitténs förslag inte bör
läggas till grund för en förändring beträffande helgdagarna. Något hinder
mot att spörsmålet om helgdagsordningen tas upp i annat sammanhang
utan samband med frågor av arbetstidsnatur finns naturligtvis inte.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget till
allmän arbetstidslag.

Lagförslaget innebär att allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen,
detaljhandelslagen och hotellagen upphör att gälla och ersätts med en ny
lag. Denna tar sikte dels på de verksamhetsområden som reglerats i nämnda
fyra lagar, dels på sådana verksamhetsområden som legat helt utanför arbetstidslagstiftningen.

Förslaget bygger på den nuvarande uppdelningen av arbetstidsbestämmelser
mellan arbetarskyddslagen och arbetstidslagarna. Den förstnämnda
lagen innehåller arbetstidsbestämmelser av direkt skyddsnatur. I den föreslagna
arbetstidslagen upptas de bestämmelser om arbetstiden som därutöver
behövs.

Med hänsyn till att speciallagstiftning framdeles kommer att finnas i vart
fall beträffande skeppstjänst har förslaget rubricerats allmän arbetstidslag.

1 §

Paragrafen innehåller huvudregeln om arbetstidslagens tillämpningsområde.
Strävan har varit att utvidga arbetstidslagstiftningen till att omfatta
i princip allt arbete. En sådan reform genomfördes 1963 i fråga om arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Det har befunnits lämpligt att utforma
förevarande paragraf i nära anslutning till 1 § arbetarskyddslagen.

Till skillnad från arbetarskyddslagen men i likhet med nuvarande arbetstidslagar
och semesterlagen innehåller förslaget inte någon definition av begreppen
arbetstagare och arbetsgivare. Tolkningen av dessa båda begrepp
bör överlämnas åt rättstillämpningen. Hittills har gränsdragningsfrågor i
nu berörda hänseende inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet såvitt
angår arbetstidslagstiftningen.

Begreppet arbetsgivare har dock varit föremål för olika meningar när det
gällt kommunal verksamhet. Som regel har den uppfattningen dominerat att
kommunen som sådan varit att anse som arbetsgivare. Som kommittén
anfört talar starka skäl för att man som arbetsgivare i arbetstidslagens mening
skall anse den kommunala nämnd, styrelse eller direktion hos vilken

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

arbetstagaren är anställd. Jag vill tillägga att det sagda inte skall förstås så,
att det formella anställningsförhållandet alltid bör vara avgörande. Andra
omständigheter bör kunna vinna beaktande t. ex. i fall då all kommunens
personal är formellt anställd vid kommunstyrelsen.

2 §

I denna paragraf redovisas de undantag från arbetstidslagens tillämpning
som generellt skall gälla.

Punkten a) överensstämmer med bestämmelser i gällande arbetstidslagar
och arbetarskyddslagen. Den avser s. k. okontrollerbart arbete. Bestämmelsen
får betydelse för all sådan verksamhet som helt eller delvis är förlagd
till arbetstagarens hem. Hemindustrielit arbete och arbete, som regelmässigt
till viss del utförs i hemmet, faller sålunda in under undantaget. Bestämmelsen
får också aktualitet för sådant arbete, där arbetsgivaren inte har någon
rimlig möjlighet att själv eller genom underordnad personal eller annan
kontrollera när arbetet tar sin början och när det slutar, t. ex. arbete som
handelsresande. Däremot saknar det betydelse, om möjlighet till kontinuerlig
övervakning under arbetets gång föreligger.

Genom att bestämmelsen överförs oförändrad från gällande arbetstidslagar
markeras att bestämmelsen skall tilläggas i princip samma innebörd
som f. n. Med anledning av remissinstansernas diskussion rörande tolkningen
av undantagsbestämmelsen vill jag framhålla att det många gånger är svårt
att uttala sig generellt i frågan om en viss yrkesgrupp omfattas av undantaget
eller ej. Sättet för arbetets organisation kan variera stort mellan olika
arbetstagare inom samma grupp. Dessutom kan de förhållanden som inverkar
på frågan om arbetet är okontrollerbart snabbt förändras.

I enlighet med vad jag förut anfört om tjänstemännens inordnande under
arbetstidslagen görs i punkten b) undantag för vissa grupper tjänstemän.
Beträffande denna bestämmelse hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

Regeln i punkten c) har överförts oförändrad från nuvarande arbetstidslagar.
Något skäl att, som arbetstidsutredningen på sin tid föreslog, inskränka
kretsen familjemedlemmar föreligger inte. Uttrycket bör ges samma
tolkning som enligt tidigare lag och således avse förutom make och anförvanter
i rätt upp- och nedstigande led även avlägsnare släktingar, som lever
i gemensamt ho med arbetsgivaren eller tillhör hans hushåll. Med make
bör under vissa förutsättningar kunna jämställas person, med vilken arbetsgivaren
lever tillsammans (jfr 65 § kommunalskattelagen).

I punkten d) upptas ett särskilt undantag för hushållsarbete. Sådant arbete
faller utanför den nuvarande arbetstidslagstiftningen till följd av att
denna inskränks till rörelse. I lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen
finns dessutom en särskild undantagsregel som innebär att, i den mån en

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

anställd i rörelsen utför något husligt arbete, detta arbete skall vara undantaget
från lagstiftningen.

Förslag till specialreglering av arbetstiden för hushållsanställda har framlagts
av utredningen angående hembiträdeslagstiftningen. Detta förslag prövas
f. n. inom socialdepartementet. Mot bakgrunden härav har införts ett
generellt undantag för hushållsanställda. Undantaget har formulerats i
överensstämmelse med motsvarande undantag i arbetarskyddslagen.

Den allmänna arbetstidslagens avgränsning mot sjöarbetstidslagen regleras
i punkten e). Enligt huvudregeln i denna punkt faller skeppstjänst utanför
lagens tillämpning. Vad som är skeppstjänst framgår av 1 § sjöarbetstidslagen.
Där sägs att med skeppstjänst förstås sådant arbete som person,
anställd på svenskt fartyg, för fartygets räkning eller annars på grund av
förmans uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe. I denna definition
avses, enligt vad jag inhämtat, ingen ändring skola göras i det förslag
till ny sjöarbetstidslag som senare denna dag anmäls av chefen för
kommunikationsdepartementet.

Varken den gällande sjöarbetstidslagen eller det tillämnade förslaget till
ny sjöarbetstidslag omfattar all skeppstjänst. Undantag avses skola göras i
den nya sjöarbetstidslagen för vissa befattningshavare och för vissa angivna
kategorier fartyg. Det rör sig här om arbetsförhållanden av så särpräglad
natur att de inte heller kan inordnas under den allmänna arbetstidslagen.

I vissa fall kan det emellertid bli aktuellt alt göra den allmänna arbetstidslagen
tillämplig på skeppstjänst. Enligt vad som framkommit under
behandlingen av frågan om en ny sjöarbetstidslag kan arbetsförhållandena
på vissa fartyg vara sådana att verksamheten lättare kan inordnas under
den allmänna arbetstidslagens regelsystem än under sjöarbetstidslagens.
Detta gäller framför allt statliga fartyg. Som exempel kan nämnas vägverkets
landsvägsfärjor, som i allmänhet inte har längre turer än 15—20 minuter
och vars personal enligt kollektivavtal har arbetstider som stämmer
överens med vad som gäller för verkets jämställda arbetstagare i land. För
att i här avsedda fall möjliggöra tillämpning av den allmänna arbetstidslagen
i stället för sjöarbetstidslagen avser chefen för kommunikationsdepartementet
att i förslaget till ny sjöarbetstidslag förorda att Kungl. Maj :t
skall kunna besluta att sjöarbetstidslagen inte skall gälla på staten tillhörigt
fartyg. Liknande arbetsförhållanden som nyss nämnts beträffande statliga
fartyg kan föreligga också beträffande fartyg som tillhör kommun eller enskild,
allra helst som sjöarbetstidslagen inte avses göra undantag för de
minsta fartygen. Även för dessa fall anser chefen för kommunikationsdepartementet
att möjlighet bör finnas att göra allmänna arbetstidslagen tilllämplig
i stället för sjöarbetstidslagen. Bl. a. med hänsyn härtill föreslår han
en regel av innebörd att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,
om synnerliga skäl föreligger, även i övrigt får medge undantag
från tillämpningen av sjöarbetstidslagen. I anslutning till det sagda före -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

slår jag att undantaget i punkten e) för skeppstjänst kompletteras med en
föreskrift att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer
skall kunna förordna att den allmänna arbetstidslagen skall tillämpas på
skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen inte
skall gälla. Kompletteringsregeln har sin motsvarighet också i kommitténs
förslag men begränsas där till skeppstjänst på statligt fartyg.

3 §

Parternas rätt att genom kollektivavtal komma överens om undantag från
lagens tillämpning regieras i förevarande paragraf. Den har utformats efter
mönster av nuvarande 4 a § i resp. arbetstidslagar.

Genom överenskommelse med stöd av denna paragraf kan parterna undanta
viss arbetsplats eller vissa kategorier av arbetsplatser från lagens
tillämpning, överenskommelsen kan också ta sikte på vissa arbetstagare
eller kategorier av arbetstagare.

För att avsteg från lagen skall få giltighet krävs att organisation, som enligt
lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation,
medverkat vid avtalets tillkomst på arbetstagarsidan. Enligt 2 §
sistnämnda lag förstås med huvudorganisation förening eller förbund av
flera sådana föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till uppgift
att tillvarata medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och
förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I anslutning härtill
vill jag erinra om ett uttalande av dåvarande chefen för socialdepartementet
i prop. 1957:80 med förslag till ändringar i arbetstidslagstiftningen.
Uttalandet innebar att begreppet huvudorganisation när det gällde rätten
alt träffa bindande kollektivavtal i enlighet med stadgandet i 4 a § allmänna
arbetstidslagen inte behövde tolkas snävare än att däri skulle kunna innefattas
jämväl en självständig organisation som inte har underavdelningar
ävensom sådan självständig organisation som uppträder vid sidan av huvudorganisation
inom samma arbetsområde. Motsvarande anser jag bör
gälla också i fråga om dispositionsbestämmelserna i den nya lagen.

I fall då avtal träffats i vederbörlig ordning får detta tillämpas även på
arbetstagare som — vare sig han är organiserad eller ej — inte omfattas av
avtalet men sysselsätts i sådant arbete för vilket avtalet gäller. Sådan utsträckt
tillämpning är dock inte tillåten om arbetstagaren omfattas av ett
konkurrerande kollektivavtal.

4 §

Denna paragraf innehåller arbetstidslagens huvudbestämmelse om den
ordinarie arbetstidens längd.

I första stycket fastslås principen om 40 timmars ordinarie arbetsvecka.
Liksom tidigare är regeln konstruerad som en maximiföreskrift. Längsta
tillåtna arbetstid per vecka anges. Därav följer att kortare arbetstid kan
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 5

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning
av lagen.

Bestämmelsen bygger på ett nettoarbetstidsbegrepp. I arbetstiden skall
följaktligen inte inräknas raster. Däremot skall arbetspauser i princip anses
ingå i arbetstiden. Begreppen rast och arbetspaus bör tolkas i enlighet med
bestämmelserna i arbetarskyddslagen. I 17 § denna lag föreskrivs att med
rast förstås sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand bestämd
och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och inte är
skyldig att kvarstanna på arbetsstället. I 18 § sägs att med arbetspaus förstås
ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i
syfte att bereda arbetstagaren avkoppling från detta och som inte är att
hänföra till rast. För verksamhet som nu lyder under hotellagen innebär
bestämmelsen i första stycket att måltidsuppehåll inte längre skall generellt
räknas av från arbetstiden. Med måltidsuppehåll avses därvid avbrott i arbetstiden
för intagande av måltid varunder arbetstagaren är skyldig att
kvarstanna på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet för att utföra
passningstjänst. Denna ordning har framför allt tillämpats på arbetsplatser
med få, ofta endast en anställd. Även om detta system ännu inte kan undvaras
på vissa håll finner jag inte skäl att tillmötesgå önskemål från arbetsgivarna
inom hotell- och restaurangbranschen om en motsvarighet till hotellagens
särbestämmelse om måltidsuppehåll. Det berörda systemet kan i
fortsättningen tillämpas efter överenskommelse i kollektivavtal eller efter
dispensprövning. I detta sammanhang vill jag understryka att måltidsuppehåll
med skyldighet att kvarstanna på arbetsplatsen och där utöva passningstjänst
inte är att jämställa med jourtjänst enligt 5 § lagförslaget.

I samband med diskussionen om nettoarbetstidsbegreppet må erinras om
att detaljhandelslagen till skillnad från övriga arbetstidslagar innehåller en
specialregel om längden och utformningen av rast. Denna bestämmelse motiverades
av de mindre goda förhållanden som rådde inom detaljhandeln vid
lagens tillkomst. Numera torde bestämmelsen kunna avvaras och de handelsanställdas
rastförhållanden regleras enbart av arbetarskyddslagens rastbestämmelser.
I anslutning härtill vill jag i likhet med kommittén understryka
värdet för alla arbetstagare av lämpligt förlagda raster av ej alltför
kort varaktighet.

I vilka fall begränsningsperioden enligt andra stycket får sträckas ut från
en till högst fyra veckor har redovisats i den allmänna motiveringen. Skulle
arbetsgivare och arbetstagare ha delade meningar i frågan om villkoret för
förlängd begränsningsperiod är uppfyllt, kan saken hänskjutas till tillsynsmyndighetens
prövning.

Det bör understrykas att begränsningsperioden skall läggas ut efter ett
fast och inte ett rullande system. Om i det enskilda fallet begränsningsperioden
är fyra veckor, skall sålunda den första perioden omfatta veckorna 1—4,
den andra veckorna 5—8, den tredje veckorna 9—12, etc.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

Med vecka avses enligt tredje stycket inte kalendervecka utan en period
av sju på varandra följande dagar. Härigenom blir det möjligt att låta begränsningsperioden
för den ordinarie arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod
av samma längd. Vad nyss sagts om ett fast system för begränsningsperioden
gäller också preciseringen av vecka.

5 §

I denna paragraf regleras arbetsgivarens möjlighet att utöver ordinarie
arbetstid ålägga arbetstagaren jourtid. Beträffande den närmare innebörden
av bestämmelsen hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Här skall
dock framhållas att bestämmelsen inte skall tillämpas på sådan verksamhet
som i sig själv har karaktären av vakttjänst, tillsyn eller liknande. Dessa
former av verksamhet innebär att arbetstagaren är skyldig att hela tiden
utföra arbete, även om arbetet i praktiken endast består i att finnas till
hands. Exempel på sådana arbetstagare är vakter, skötare av automatiska
arbetsprocesser, arbetstagare som blivit sysslolösa på grund av strömavbrott
eller avbrott för dålig väderlek eller maskinskada.

Det bör påpekas att kortare begränsningsperiod än fyra veckor eller kalendermånaden
kan tillämpas inom ramen för lagens jourtidsbegränsning.

6 §

Reglerna om den ordinarie arbetstiden och jourtiden skall som redovisats
i den allmänna motiveringen ha dispositiv natur. Bestämmelse härom tas
upp i denna paragraf.

Genom bestämmelsen får parterna möjlighet att i kollektivavtal komma
överens om längre ordinarie arbetstid än 40 timmar i veckan och längre begränsningsperiod
än en resp. fyra veckor. Vidare får parterna möjlighet att
avtala om större jourtidsuttag än 48 timmar under en fyraveckorsperiod
resp. 50 timmar under en kalendermånad liksom om längre begränsningsperioder
än de nu angivna.

Föreskrifterna i statst jänstemannalagen och kommunal tjänstemannalagen
om förbud mot kollektivavtal om arbetstidens förläggning hindrar inte
de offentliga tjänstemännen från att begagna sig av rätten enligt förevarande
bestämmelse att komma överens om längre begränsningsperiod för
den ordinarie arbetstiden eller jourtiden än vad arbetstidslagen anger. Vid
parternas tillämpning av nämnda båda lagar har nämligen avtal om begränsningsperiodens
längd inte ansetts stå i strid mot lagens regler. I stor
utsträckning har avtal träffats för stats- och kommunaltjänstemän om genomsnittsberäkning
av arbetstiden under längre period än veckan. Såsom
kommittén funnit kan man därför utgå från att dispositiviteten kan utnyttjas
fullt ut utan hinder av stats- och kommunal tjänstemannalagarnas
begränsningar i avtalsrätten.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

7 §

Paragrafen reglerar arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt.

När reglerna om den ordinarie arbetstiden gjordes dispositiva, förutsåg
man att arbetarskyddsstyrelsens dispensrätt skulle förlora i betydelse. Den
kunde dock inte undvaras med tanke på framför allt sådana fall, då någon
organisation som kunde sluta kollektivavtal inte fanns på arbetstagarsidan
eller då förhållandena var av så speciell natur att de inte lämpade sig för en
avtalsreglering. Efter dispositivitetens införande har också antalet dispenser
sjunkit avsevärt. Alltjämt meddelas dock 100—150 dispenser varje år.
Dessa dispenser avser såväl förlängning som omfördelning av den ordinarie
arbetstiden.

Dispensinstitutet har sålunda fortfarande betydelse för de verksamhetsområden
som redan lyder under arbetstidslagstiftningen. Ännu större betydelse
kommer dispensmöjligheten troligen att få för sådana områden som
nu förs in under lagstiftningen. Särskilt under de första åren efter reformens
genomförande, då en anpassning till arbetstidslagens regelsystem skall
ske, torde man få räkna med en del fall som kräver avsteg från lagens regler
och som måste lösas dispensvägen.

Dispensrätten skall som framhållits i den allmänna motiveringen omfatta
även jourtid.

Enligt gällande bestämmelser kan dispens meddelas när det stora flertalet
av de berörda arbetstagarna samtycker till dispensen eller när särskilda
skäl eljest föreligger. Förlängning av begränsningsperioden till tolv månader
kan dock ske utan att någon av dessa förutsättningar föreligger. Sistnämnda
dispensmöjlighet har enligt vad kommittén uppgivit hittills inte
utnyttjats. Den torde inte heller i en utvidgad lagstiftning behövas vid sidan
av övriga båda dispensmöjligheter. Dessa har med endast redaktionella
jämkningar överförts till förevarande paragraf.

8—10 §§

Med övertid i lagens mening förstås i första hand sådan arbetstid som
överstiger den ordinarie arbetstiden. Härvid bortses dock från jourtid. Eftersom
den ordinarie arbetstiden inte längre begränsas per dygn, kommer
övertid i fortsättningen att utgöras av den arbetstid som överstiger i lagen
fastställd ordinarie veckoarbetstid eller den längre veckoarbetstid som överenskommits
genom kollektivavtal. Som övertid i lagens mening får även
räknas sådan jourtid som överstiger de i 5 § föreskrivna maxima eller de
högre maxima som överenskommits i kollektivavtal. Skulle kortare ordinarie
arbetstid eller jourtid ha avtalats än vad lagen medger, utgör skillnaden
mellan avtalad och lagstadgad arbetstid inte övertid i lagens mening. Har
däremot den ordinarie arbetstiden eller jourtiden på grund av avtal som inte
inneburit annat än en förlängning av begränsningsperioden kommit att under
viss del av begränsningsperioden understiga lagens maximum, skall ut -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

gångspunkten för den legala övertidsberäkningen naturligtvis inte vara
nämnda maximum.

Övertid för nödfallsarbete får enligt 8 § tas ut då oförutsebara händelser
vållat avbrott i verksamhet eller hotat att medföra sådant avbrott eller
skada på liv, hälsa eller egendom. På samma sätt som enligt gällande arbetstidslagar
krävs inte att nödfallsarbetet utförs av den drabbade verksamhetens
anställda. Bestämmelsen bör dock tillämpas restriktivt då det gäller
nödfallssituationer utanför den egna verksamheten.

Enligt lantarbetstidslagen förstås med nödfallsarbete bl. a. sådant arbete
som föranleds av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. Även
sådant arbete skall i fortsättningen kunna inrymmas under förevarande
paragraf.

När det gäller paragrafens tillämpning inom sjukvården vill jag i likhet
med kommittén i stort ansluta mig till vad arhetstidsutredningen på sin tid
anförde. Omhändertagande av sjuka och skadade personer utgör det normala
arbetet för sjukvårdsanställda och kan därför inte, även om det för
den drabbade enskilde personen kan uppfattas som en nödsituation, vara
att anse som nödfallsarbete från sjukvårdens synpunkt. I princip skall alltså
.ju k vårdsarbete inte betraktas som nödfallsarbete. I vissa situationer kan
det dock komma i fråga att göra avsteg från denna princip och låta nödfallsbestämmelserna
bli tillämpliga, t. ex. vid olycksfall som omfattar ett stort
antal personer, vid epidemier och liknande. Också i andra fall bör som
kommittén framhållit vid intressekollision mellan arbetstidsbestämmelser
och akut behov av arbetstidsuttag av humanitära skäl övertid få tas ut med
stöd av ifrågavarande bestämmelse. Vad nu sagts kan tillämpas även på annan
verksamhet än sjukvård, t. ex. brand- och polisväsende. Jag utgår från
att tillsynsmyndigheten ägnar uppmärksamhet åt dessa frågor.

Av naturliga skäl kan ett nödfallsarbete inte begränsas till visst antal timmar.
För att upprätthålla någon form av kontroll över sådant arbete har alltsedan
den första arbetstidslagen föreskrivits viss anmälnings- och ansökningsskyldighet
för arbetsgivaren. Detta kontrollsystem torde inte kunna
undvaras. Det har hittills fungerat tillfredsställande och bör i regel kunna
tillämpas också på verksamheter som skall föras in under lagstiftningen.
Det har därför förts över till den nya lagen.

Uteslutet är emellertid inte att anmälnings- och ansökningsförfarandet i
vissa situationer blir alltför omständligt och opraktiskt. Under remissbehandlingen
har som exempel härpå nämnts fall då personal inom tullverkets
kustbevakning utför sjöräddningsuppdrag eller liknande aktioner på
övertid samt fall då övertid tas ut inom lantarbete på grund av födelser,
sjukdomsfall och olycksfall bland djur. Det föreslagna kontrollsystemet bör
dessutom — utan att syftet med detta träds för nära — för enstaka former
av arbete kunna ersättas med t. ex. rapportering periodvis till arbetarskyddsstyrelsen
beträffande övertid som uttagits i nödfallssituationer. På grund

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

härav har arbetarskyddsstyrelsen tillagts befogenhet att medge undantag
från bestämmelserna om anmälnings- och ansökningsskyldighet. För sådant
undantag skall kunna föreskrivas särskilda villkor, t. ex. angående rapportskyldighet.

Ett åsidosättande av anmälnings- och ansökningsplikten medför att den
uttagna arbetstiden blir att betrakta som övertid enligt 10 §. Dessutom kan
ett åsidosättande medföra straffansvar enligt 15 § andra stycket. Med anledning
av önskemål från ett remissorgan om förlängning av tvådygnsfristen
för anmälan och ansökan på grund av femdagarsveckans införande vill
jag här tillägga, att den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen (1930: 173) om beräkning
av lagstadgad tid bör vara tillämplig i de situationer som avses. Utgår
fristen en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton eller julafton
får anmälan och ansökan sålunda ske påföljande vardag.

Rätten att ta ut övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten regleras
i 9 §. För att arbetet skall betraktas som förberedelse- eller avslutningsarbete
skall alltjämt krävas att arbetet såsom lagtexten anger skiljer sig från
det ordinarie arbetet. Det skall också ha en viss periodicitet och återkomma
med korta intervaller. I ett avseende torde dock avsteg få medges från vad
nu sagts. Det gäller s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötsel. Alltsedan den
första lantarbetstidslagen har sådan tjänst jämställts med nödvändiga förberedelse-
eller avslutningsarbeten. Enligt vad kommittén inhämtat från
representanter för trädgårdsnäringen bar detta förhållande alltjämt stor
praktisk betydelse. Även om automatisering av arbetet i bänkar och drivhus
successivt kommer att reducera behovet av vakttjänst, bör därför möjlighet
till övertid såsom för förberedelse- eller avslutningsarbete alltjämt föreligga
för sådan tjänst. Jag vill betona att kravet på att övertidsarbetet för att hänföras
under den aktuella bestämmelsen verkligen skall vara nödvändigt för
verksamhetens gång gäller lika mycket för trädgårdsskötseln som för andra
områden.

För betjäning av kunder som efter stängningsdags befinner sig i försäljnings-
eller serveringslokal medger detaljhandelslagen och hotellagen uttag
av övertid såsom för avslutningsarbete. Denna bestämmelse fyllde till en
början en viktig funktion. Numera förläggs, såväl inom detaljhandeln som
restaurang- och kafénäringen, den ordinarie arbetstiden på sådant sätt att
den omfattar viss tid före och efter öppethållandet. Något regelbundet behov
av övertid för kundbetjäning efter stängningsdags uppkommer på grund
härav mera sällan. Förhållandena torde inte på något avgörande sätt förändras
på grund av att arbetstidsförkortningen genomförs. Med hänsyn härtill
har ifrågavarande bestämmelser fått utgå.

Som en konsekvens av vad som föreslagits beträffande den ordinarie arbetstiden
regleras övertiden för förberedelse- eller avslutningsarbeten endast
per vecka. Någon motsvarighet till detaljhandelslagens och hotellagens
dygnsbegränsningar föreslås alltså inte. Enligt huvudregeln, som berörts i

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

den allmänna motiveringen, skall övertiden begränsas till 6 timmar i veckan.
I sådana fall där den ordinarie arbetstiden enligt 4 § andra stycket får
genomsnittsberäknas får dock även övertiden genomsnittsberäknas och uppgå
till högst 24 timmar under en fyraveckorsperiod. För en sådan ordning
talar inte minst praktiska skäl. Att kortare perioder får tillämpas är så klart
att det inte behöver anges i lagtexten.

Allmän och extra övertid får tas ut enligt 10 §. övertid enligt denna paragraf
får tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga mera extraordinära behov
av ökat arbetstidsuttag. Att utöka den genomsnittliga ordinarie veckoarbetstiden
genom att lägga in övertid som en regelbunden del av den totala
arbetstiden bör följaktligen inte förekomma. För uttag av allmän övertid
skall krävas att särskilda skäl föreligger och för uttag av extra övertid att
synnerliga skäl föreligger. Med dessa begrepp åsyftas inte någon ändring i
sak i förhållande till gällande lag. Liksom nu är fallet skall det ankomma
på arbetsgivaren att i första hand pröva huruvida särskilda skäl föreligger.
Om arbetstagaren skulle anse att ett övertidsuttag står i strid mot lagens
syften, kan han naturligtvis vända sig till tillsynsmyndigheten och begära
prövning av ärendet. Uttag av extra övertid skall i överensstämmelse med
gällande praxis kunna ske innan den allmänna övertiden till fullo utnyttjats.
En regel av motsatt innebörd skulle kunna leda till otillfredsställande
resultat i vissa situationer. Det maximala övertidsuttaget skulle t. ex. kunna
bli beroende av om synnerliga skäl för övertid kunde åberopas i början
eller mot slutet av ett kalenderår.

När det gäller omfattningen av övertiden har nuvarande bestämmelser i
allmänna arbetstidslagen till största delen följts. Den allmänna övertiden
har dock maximerats till 150 i stället för 200 timmar per kalenderår. Gränsen
för den extra övertiden skall liksom nu vara 150 timmar per kalenderår.
Lantarbetstidslagens rullande begränsningsperiod av tolv månader i följd
har övergetts och ersatts med en fast period, vilket torde vara till fördel för
den praktiska tillämpningen. Den allmänna övertiden begränsas dessutom
till 48 timmar under en fyraveckorsperiod, ej nödvändigtvis fyra kalenderveckor.
Alternativt får övertiden begränsas till 50 timmar under en kalendermånad.
Ett sådant alternativ underlättar journalföring och övertidskontroll
beträffande arbetstagare med månadsavlöning. Att kortare begränsningsperiod
än fyra veckor eller kalendermånaden kan tillämpas är givet.

Som framgår av den allmänna motiveringen skall bestämmelserna rörande
den allmänna övertiden vara dispositiva. Det skall således vara möjligt
för arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om större
övertidsuttag per kalenderår eller per fyraveckorsperiod eller månad än vad
lagen anger som maximum. Genom sådant avtal skall också lagens begränsningsperioder
för den allmänna övertiden kunna förlängas. Liksom när det
gäller dispositiviteten enligt 3 och 6 §§ fordras för giltigheten av kollektivavtal
om avsteg från lagen medverkan av huvudorganisation på arbets -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

tagarsidan. Arbetsgivare som är bunden av sådant avtal skall under förutsättningar
som angetts under 3 § kunna tillämpa avtalet också på arbetstagare
som ej omfattas av avtalet. Vad som sagts under 6 § beträffande statsoch
kommunal tjänstemännens möjligheter att ingå kollektivavtalsöverenskommelser
rörande begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden och
jourtiden gäller också överenskommelser rörande begränsningsperioden för
övertiden.

Att avtal träffats om avsteg från bestämmelserna om den allmänna övertiden
skall inte utesluta dispens för uttag av extra övertid. Samtidigt är det
emellertid tydligt att överenskommelser av detta slag måste kunna beaktas
vid dispensprövningen.

Föreskrifter om förfarandet vid handläggning av dispensärenden bär inte
tagits in i lagen. Liksom hittills bör sådana bestämmelser ha sin plats i instruktionen
för tillsynsmyndigheten. Under remissbehandlingen väckt förslag
om en regel av innebörd att det berörda fackförbundet alltid skall beredas
tillfälle att yttra sig i dispensärende får övervägas i samband med den
omarbetning av instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen som blir nödvändig
i anledning av arbetstidslagens antagande. Här skall framhållas att arbetarskyddsstyrelsen
i praktiken alltid remitterar en dispensansökan till
vederbörande fackförbund för yttrande om ansökningen inte tillstyrkts på
förhand av arbetstagarna eller den lokala fackföreningen.

Vid bristande överensstämmelse mellan begränsningsperioden för den
ordinarie arbetstiden och begränsningsperioden för övertiden kan uppstå
vissa problem. Detta hänger samman med den innebörd av begreppet övertid
som lagförslaget bygger på, nämligen att övertid är sådan arbetstid som
— utan att vara jourtid — överstiger den ordinarie arbetstiden. En beräkning
av sådan överskjutande arbetstid kan formellt inte ske förrän vid slutet
av den ordinarie arbetstidens begränsningsperiod. Om denna är längre än
fyra veckor eller kalendermånaden, kan svårigheter uppstå att tillämpa
regeln om högst 48 timmars övertid under fyra veckor resp. 50 timmar under
en kalendermånad. Problemet har funnits alltsedan arbetstidslagstiftningens
tillkomst i de fall, där tillsynsmyndigheten dispensvägen förlängt begränsningsperioden
för den ordinarie arbetstiden utöver fyra veckor, men har
förstärkts i och med att reglerna om den ordinarie arbetstiden gjorts dispositiva
och parterna i stor omfattning överenskommit om långa begränsningsperioder.
Kommittén har övervägt att komplettera lagstiftningen med regler
som skulle ge en lösning på problemet. Kommittén har emellertid funnit att
sådana regler med nödvändighet måste bli mer tyngande och komplicerade
än som motsvarar deras praktiska värde. Jag har kommit till samma slutsats.
Därvid har jag beaktat bl. a. att förslaget om att reglerna om den allmänna
övertiden skall bli dispositiva öppnar möjligheter att samordna begränsningsperioderna
för den ordinarie arbetstiden och övertiden. Såsom
kommittén rekommenderat får det ankomma på tillsynsmyndigheten att vid

137

Kungl. Maj ds proposition nr 5 år 1970

behov meddela anvisningar. Sådana kan tas med i de anvisningar som myndigheten
under alla förhållanden enligt 11 § har att meddela om förande av
övertidsj ournaler.

Lagförslaget innehåller inte några särskilda bestämmelser om användande
av minderåriga till övertidsarbete. Arbetarskyddslagen innehåller regler
om absolut maximering av de minderårigas arbetstid till 10 timmar per dag
och 54 timmar per vecka. Dessa regler kommer att beröras av den översyn
av arbetarskyddslagen som förestår. Man kan också utgå från att arbetarskyddsstyrelsen
vid prövning av ansökningar om extra övertid kommer att
ha sin uppmärksamhet riktad på den minderåriga arbetskraften.

I samtliga fyra arbetstidslagar föreskrivs att det i fråga om skyldighet
att utföra arbete på övertid skall gälla vad som kan anses vara överenskommet
med arbetsgivaren och att det åligger arbetsgivaren att se till att arbetstagaren
inte utsätts för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete.
Dessa bestämmelser har inte någon motsvarighet i lagförslaget. Att
en arbetsgivare inte utan arbetstagarens medgivande i kollektivavtal eller
enskilt tjänsteavtal eller eljest kan ålägga honom övertidsarbete framstår
som så klart, att det inte behöver utsägas i lagtexten. Utelämnandet av bestämmelsen
innebär därför inte någon ändring i sak. Liknande synpunkter
ligger bakom utelämnandet av de andra bestämmelserna. En föreskrift om
att arbetsgivaren skall tillse att arbetstagaren inte genom att användas till
övertidsarbete utsätts för överansträngning eller ohälsa torde inte fylla någon
självständig funktion vid sidan av bestämmelserna i arbetarskyddslagen.
Där föreskrivs att arbetsgivare skall iaktta allt som med hänsyn till
arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarens
ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen
kan behövas för att förebygga att arbetstagaren ådrar sig ohälsa i följd av
arbetet eller drabbas av olycksfall. 11

11 §

Nuvarande lagstiftning innehåller detaljerade föreskrifter om när anteckningar
i arbetstidsjournal skall göras. Det föreskrivs också att journalen
skall upprättas i enlighet med av arbetarskyddsstyrelsen fastställt formulär
samt var och hur länge journalen skall förvaras. Arbetarskyddsstyrelsen har
möjlighet att meddela andra regler för journalföring av övertid, en rätt som
utnyttjats i betydande utsträckning. Därigenom har arbetsgivarna medgetts
rätt att låta anteckningarna ske vid annan tidpunkt än lagen föreskriver
eller att använda annan handling, t. ex. avlöningskort, avlöningslista eller
liknande, i stället för den fastställda journalen.

Arbetstidsutredningen uttalade på sin tid att systemet med särskilda övertidsj
ournaler var föråldrat och att anteckningar borde ske på annat och
mer rationellt sätt. Lagen borde inte ange hur antecknandet skulle ske utan
endast fastslå en skyldighet för arbetsgivaren att föra anteckningar och en
rätt för arbetstagaren att ta del av dessa. Det fick sedan ankomma på ar10
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 5

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

betarskyddsstyrelsen att utfärda detaljföreskrifter om sättet och tidpunkten
för förandet av anteckningarna.

Dessa synpunkter, till vilka kommittén anslutit sig, har varit bestämmande
vid utformningen av förevarande paragraf.

Skyldigheten att föra anteckningar har utsträckts att omfatta även jourtid.

Rätten att ta del av anteckningar bär utformats så att den tillkommer såväl
arbetstagaren själv och ombud för honom som representant för facklig
organisation som företräder någon på arbetsstället anställd.

12 §

Arbetarskyddstyrelsen skall alltjämt fungera som tillsynsmyndighet i fråga
om arbetstidslagen. Bestämmelsen härom har utformats i överensstämmelse
med arbetarskyddslagens regler.

I uppgiften att vara tillsynsmyndighet ingår att till ledning för tillämpningen
av lagen meddela nödvändiga råd och anvisningar. Dessa kan avse
bl. a. frågan om visst arbete är av sådan beskaffenhet att det faller in under
lagens tillämpning. Den nuvarande regeln att arbetarskyddsstyrelsens uttalanden
i sådana frågor skall ha för domstol bindande verkan har utelämnats.
Det torde inte längre finnas skäl för att behålla en för rättsordningen
så ovanlig bestämmelse som att beslut av administrativ myndighet skall
vara ovillkorligt bindande för domstol.

Tillsynsmyndigheten skall även pröva frågan om arbetstidsschema skall
finnas anslaget på arbetsstället samt frågan om vissa handlingar, såsom arbetstidslagen
och arbetarskyddsstyrelsens beslut i arbetstidsfrågor m. m.,
skall vara tillgängliga på arbetsstället.

Arbetarskyddsstyrelsens tillsynsuppgift på arbetstidsområdet kommer efter
den nya lagens ikraftträdande att bli avsevärt utökad. Till detta bidrar
inte bara att lagstiftningen utvidgas till nya verksamhetsområden utan också
lagregleringen av jourtjänst. Frågan om förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens resurser torde få tas upp i annat sammanhang.

13 §

Bestämmelsen har överförts oförändrad från gällande lag med det undantaget
att det inte anges att arbetarskyddsstyrelsen skall ha rätt att höra vittnen
och sakkunniga vid domstol.

Genomförandet av den nya lagstiftningen medför behov av justeringar i
olika avseenden i instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen. Detta gäller
bl. a. reglerna om partsrepresentation i styrelsen, som får omprövas mot
bakgrunden av att nya arbetsområden förs in under lagstiftningen.

14 §

Paragrafen innehåller en föreskrift om tystnadsplikt i vissa hänseenden
för den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av arbetstids -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

lagen. Dessutom upptas en bestämmelse om ansvar för brott mot tystnadsplikten.
Reglerna har sin motsvarighet i 51 resp. 68 § arbetarskyddslagen.

15 §

Ansvarsbestämmelser med i huvudsak samma innehåll som tidigare
har överförts till denna paragraf. Huvudregeln om ansvar för arbetsgivare,
som använder arbetstagare till arbete i strid mot lagen, har dock kompletterats
med krav på subjektivt rekvisit. Uppsåt eller oaktsamhet skall fordras
för att straffansvar skall inträda. Samma tillägg har gjorts i fråga om ansvar
för oriktig eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal. Vid förseelse
som avses i första stycket andra punkten är påföljden penningböter. I övrigt
föreskrivs dagsböter.

Av allmänna specialstraffrättsliga principer torde följa att arbetsgivaransvaret
i verksamhet, som drivs av staten eller kommun, gäller arbetsföreståndaren
samt att ansvaret i annan verksamhet kan överflyttas från arbetsgivaren
till arbetsföreståndaren. Att som nu sker särskilt ange detta i
lagen torde inte vara nödvändigt.

Ikraftträdandet

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Vid samma tidpunkt skall
den nuvarande allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen
och hotellagen upphöra att gälla.

Övergången från 42/2 till 40 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget
ske i två etapper om vardera en timme 15 minuter den 1 januari 1971 resp.
den 1 januari 1973. Bestämmelsen härom har utformats så att den högsta
ordinarie arbetstiden för vecka enligt 4 § i stället för 40 timmar skall vara
41 timmar 15 minuter under åren 1971 och 1972.

Eftersom förslagets bestämmelser om den ordinarie arbetstiden är av dispositiv
karaktär lämnas arbetsmarknadens parter möjlighet att genomföra
arbetstidsförkortningen på annat sätt än som följer av övergångsbestämmelsen.
En annan ordning för förkortningens genomförande än som anges
i denna regel kan naturligtvis också åstadkommas genom dispens enligt 7 §.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Bilaga

1) Förslag
till

Allmän arbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 och 3 §§, tillämpning
på varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares
räkning.

2 §

Från lagens tillämpning undantages

a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur
arbetet är anordnat,

b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning eller annars av arbetstagare som i arbetstidshänseende har
särskild förtroendeställning,

c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt

3 §

Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet
på arbetstagare, vilken sysselsattes i arbete som avses med avtalet, även om
arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan.
Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt
kollektivavtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970 141

Ordinarie arbetstid och jourtid

4 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster
ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i
övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid
av högst fyra veckor.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tillämpas
för arbetsstället.

5 §

Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare
står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer
utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar under
en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid
anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning.

6 §

Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom
kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant
kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora
flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda
skäl föreligger.

Övertid

8 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid
får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

9 §

Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste utföras
före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall
kunna fortgå utan hinder, får övertid tagas ut med högst 6 timmar i veckan
eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av
fyra veckor.

10 §

När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare
övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras
genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om
sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmänna bestämmelser

11 §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvisningar
av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom
annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig organisation
som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats
med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionen och kommunala tillsynsmän.
Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över
efterlevnaden av arbetarskyddslagen.

13 §

I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen
av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den
omfattning och den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda ledamöter,
utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och
arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får
talan ej föras.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

14 §

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag
eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får ej obehörigen yppa eller
nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller
affärsförhållande. Den som uppsåtligen bryter häremot dömes till böter eller
fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger
brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 §

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare
till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av
lagen dömes till böter. Om arbetstagaren var under aderton år och vårdnadshavaren
känt till eller bort känna till användandet, dömes vårdnadshavaren
till böter, högst femhundra kronor.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbetstiden
för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930:139) om vissa inskränkningar be
träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upp
höra att gälla vid utgången av juni 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

145

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 27 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
21 november 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) allmän arbetstidslag och 2) lag om upphävande av lagen
(1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av
bageri- och konditoriarbete.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Karl Ingvar Rundqvist.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till allmän arbetstidslag

1 §

Lagen hänför sig till begreppet arbetstagare. Som bekant har vid lagstiftningsarbete,
vid rättstillämpning och i litteraturen förekommit ingående
diskussioner om hur begreppet är att fatta. Särskild uppmärksamhet har
härvid ägnats de s. k. beroende uppdragstagarna, och i åtskilliga lagar har
dessa genom uttrycklig bestämmelse jämställts med arbetstagare. Vad den
föreslagna lagstiftningen angår synes frågan om de beroende uppdragstagarnas
ställning vara av underordnad vikt. ''Även om de skulle jämställas
med arbetstagare, lär det i regel förhålla sig så att de kommer att falla under
undantagsbestämmelsen i 2 § a) ''så att lagen ej blir tillämplig. Lagrådet har
med hänsyn härtill ansett sig kunna avstå från att föreslå något förtydligande
av lagtexten.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

3 §

Enligt denna paragraf får undantag från lagens tillämpning göras genom
kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation,
vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen om förenings-
och förhandlingsrätt. Med huvudorganisation förstås enligt 2 §
nämnda ''lag förening eller förbund av flera sådana föreningar av arbetsgivare
eller arbetstagare, som har till uppgift att tillvarata medlemmarnas
intressen rörande anställningsvillkor och förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Ett uttalande av departementschefens remissprotokollet
går ut på att begreppet huvudorganisation i fråga om dispositionsbestämmelserna
i den nya lagen inte behöver tolkas ''snävare än att
däri skulle kunna innefattas jämväl en självständig organisation, som inte
har underavdelningar, ävensom sådan självständig organisation, som uppträder
''vid sidan av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Tydligt
är att begreppet huvudorganisation sådant detta definierats i lagtexten inte
generellt omfattar sådana organisationer som nyss nämnts. Det är heller
inte utan vidare givet att organisationer av detta slag i de hänseenden
varom här är fråga bör generellt likställas med huvudorganisation. Emellertid
kan vissa av dessa sammanslutningar vara av den beskaffenheten att
det framstår som naturligt att likställa dem med huvudorganisation och,
såsom departementschefen uttalat i lagrådsremissen, bör i dylikt fall så
också kunna ske. Det torde inte vara möjligt att i lagbestämmelser eller
anvisningar till ledning för lagens tillämpning närmare ange under vilka
förutsättningar en sammanslutning vid tillämpning av arbetstidslagen är
att jämställa med huvudorganisation. Uppenbarligen kan endast sådana
förbund och föreningar komma i fråga som nått organisatorisk stabilitet
och företräder ett mera betydande antal arbetstagare. Det måste överlämnas
till rättstillämpningen att lösa detta spörsmål med beaktande av omständigheterna
i det1 särskilda fallet.

9 §

Såsom departementschefen anför i lagrådsremissen har alltsedan den
första lantarbetstidslagen så kallad vakttjänst inom trädgårdsskötsel jämställts
med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten. Även om
automatisering av arbetet i bänkar och drivhus efter hand kommer att reducera
behovet av sådan vakttjänst, bör enligt departementschefens mening
möjlighet till övertid såsom för förberedelse- eller avslutningsarbete
alltjämt föreligga för sådan tjänst. Emellertid har i ''förevarande paragraf
inte, såsom i 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen, vid sidan av förberedelseeller
avslutningsarbete särskilt angivits den här avsedda s. k. vakttjänsten.
I stället har departementschefen i anslutning till redogörelse för de krav,
som bör uppställas för att visst arbete skall betraktas såsom förberedelseeller
avslutningsarbete, anfört att när det gäller s. k. vakttjänst inom träd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

147

gårdsskötsel avsteg torde få medges från vad som sålunda sagts. Eftersom
arbetet vid den här ifrågavarande s. k. vakttjänsten i viss utsträckning
sammanfaller med åtgärder som innefattas i arbetstagarnas ordinarie arbete
kan vakttjänst inte utan vidare anses likställd med förberedelse- eller
avslutningsarbete. Enligt lagrådets mening fordras därför, att det i 9 §
kommer till uttryck att s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln i här förevarande
avseende skall likställas med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten,
till exempel genom att efter ordet »hinder» införes »samt
såvitt angår trädgårdsskötsel till så kallad vakttjänst».

14 §

Den tystnadsplikt i fråga om yrkeshemlighet m. m. som föreskrivs i paragrafen
avser personer som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden
av arbetstidslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen.
Enligt lagrådets uppfattning bör inte den krets av personer som binds av
tystnadsplikten begränsas genom anknytning till tillsynens utövande. Envar
som på något sätt tagit befattning med tillsynen torde böra omfattas
av tystnadsplikten. Något liknande gäller för övrigt enligt arbetarskyddslagen,
där motsvarande tystnadspliktsbestämmelse avser inte bara den
egentliga tillsynspersonalen utan också den som anlitats som biträde vid
tillsynsverksamhetens utövande.

Den föreslagna tystnadsplikten gäller yrkeshemligheter, arbetsförfaranden
eller affärsförhållanden som blivit kända vid utövande av tillsyn. Med
hänsyn till att arbetstidslagen avses bli tillämplig på i princip alla verksamhetsområden
anser lagrådet att tystnadsplikten bör omfatta också förhållanden
av betydelse för rikets försvar.

Paragrafen innehåller i andra punkten en bestämmelse om straff för
brott mot tystnadsplikten. I straffbestämmelsen har för straffbarhet uppställts
krav på uppsåt. Enligt lagrådets mening bör — i vart fall om tystnadsplikten
utvidgas till att avse förhållanden av betydelse för rikets försvar
— även åsidosättande som sker av oaktsamhet straffbeläggas.

Lagrådet förordar att paragrafen jämkas i här berörda hänseenden samt
beträffande åtalsreglerna när fråga är om brott som avser förhållande av
betydelse för landets försvar. Jämkning bör kunna ske med viss ledning av
44 — 46 §§ miljöskyddslagen.

15 §

Första stycket avser lagstridigt användande av arbetstagare. Andra
punkten i stycket upptar stadgande att vårdnadshavare, som känt till eller
bort känna till användandet, skall dömas till böter om arbetstagaren var
under 18 år. Någon utredning om det praktiska behovet av stadgandet föreligger
inte och det möter därför svårigheter för lagrådet att bilda sig en
bestämd uppfattning om lämpligheten av att stadgandet tas upp i den

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

föreslagna lagen. I och för sig förefaller det tvivelaktigt om ett sådant
stadgande är behövligt. Sannolikt förekommer med nuvarande utökade
skolplikt endast mera sällan att underårig under 16 år anställes i arbetslivet
annat än under ferietid. Och beträffande dem som är över 16 år torde
deras vilja och förmåga till självständig bedömning av arbets- och försörjningsproblem
oftast vara sådan att det knappast kan anses realistiskt att
lägga något ansvar på vårdnadshavare^ Lagrådet vill hemställa att det överväges
om inte stadgandet kan utgå.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Inger Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1970

149

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 19 december
1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Carlsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag delar de synpunkter lagrådet fört fram i anslutning till 1 och 3 §§ i
förslaget till allmän arbetstidslag. Synpunkterna föranleder inte någon ändring
i lagförslaget.

Vid 9 § tar lagrådet upp frågan om behovet av en motsvarighet i den nya
lagen till bestämmelsen i 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen rörande s. 1c. vakttjänst
inom trädgårdsskötsel. Enligt lagrådets mening bör i lagtexten uttryckligen
anges att vakttjänst i här förevarande avseende skall likställas
med nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten.

I remissprotokollet uttalade jag att möjlighet till övertid såsom för förberedelse-
eller avslutningsarbete alltjämt bör föreligga för s. k. vakttjänst
inom trädgårdsskötseln. Jag ansåg att detta var inbegripet i den föreslagna
lagtexten. Enligt min åsikt bör det så långt möjligt undvikas att i en lag av
så generell natur som den föreslagna ta in en så speciell bestämmelse som
den som lagrådet förordar. Någon oklarhet i rättstillämpningen behöver såvitt
jag kan finna inte uppkomma om den föreslagna lagtexten bibehålls.
Jag förordar att så sker.

Bestämmelserna i 14 § om tystnadsplikt samt ansvar och åtal för brott
mot tystnadsplikten bör jämkas i de hänseenden lagrådet angivit.

Med beaktande av vad lagrådet anfört vid 15 § anser jag att den ifrågavarande
straffbestämmelsen kan slopas.

Några smärre redaktionella jämkningar bör dessutom vidtas.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår 1970 års riksdag
att antaga förslagen till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

151

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag .................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 november 1969 .............. 8

Gällande bestämmelser ...................................... 9

Arbetstidsförhållanden i utlandet ............................ 21

Arbetstidslagstiftningens utveckling............................ 22

Arbetstidskommittén ........................................ 25

I. Allmän arbetstidsförkortning.............................. 25

Motiv för arbetstidsförkortning............................ 25

Samhällsekonomiska synpunkter .......................... 28

Slutsatser .............................................. 32

II. Ny allmän arbetstidslag .................................. 33

Allmänna synpunkter .................................... 33

Lagens materiella bestämmelser .......................... 39

Ordinarie arbetstid .................................... 39

Övertid .............................................. 43

Jourtid .............................................. 44

Lagens tillämpningsområde .............................. 46

III. Bagerilagen ............................................ 33

IV. Frågan om en helgdagsreform ............................ 58

Remissyttrandena .......................................... 62

I. Allmän arbetstidsförkortning.............................. 62

II. Ny allmän arbetstidslag .................................. 72

Allmänna synpunkter .................................... 72

Lagens materiella bestämmelser .......................... 76

Lagens tillämpningsområde .............................. 86

III. Bagerilagen ............................................ 90

IV. Frågan om en helgdagsreform ............................ 91

Departementschefen ........................................ 95

I. Allmän arbetstidsförkortning ............................ 95

II. Ny allmän arbetstidslag .................................. 100

Allmänna synpunkter .................................... 100

Lagens materiella bestämmelser .......................... 105

Ordinarie arbetstid .................................... 106

Övertid .............................................. 110

Jourtid .............................................. H3

Lagens tillämpningsområde .............................. 116

III. Bagerilagen ............................................ 121

IV. Frågan om en helgdagsreform ............................ 124

Upprättade lagförslag ........................................ 126

Specialmotivering ............................................ 126

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970

Sid.

Hemställan ................................................ 139

Bilaga: De till lagrådet remitterade lagförslagen ................ 140

Utdrag av lagrådets protokoll den 15 december 1969 .............. 145

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 december 1969 .............. 149

ESSELTE AB, STHLM 69
914491