Kungi. Maj.ts proposition nr 48 år 1970
1
Nr 48
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfällig vattenreglering under år 1970; given Stockholms
slott den 27 februari 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om tillfällig vattenreglering
under år 1970.
GUSTAF ADOLF
Lennart Geijer
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag, enligt vilken Kungl. Maj :t kan lämna tillstånd
att tillfälligt sänka vattenståndet vid befintliga kraftverks- och regleringsdammar
under vad som eljest är lagligen gällande. Tillstånd får lämnas
bara om det är oundgängligen nödvändigt för landets kraftförsörjning under
år 1970. Tillståndet får inte avse längre tid än till utgången av juli månad i
år. En förutsättning för tillstånd är vidare att särskilda byggnadsåtgärder
inte behöver vidtas för att regleringen skall kunna genomföras. Skadereglering
får ske i efterhand vid vattendomstol.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 48
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
Förslag
till
Lag
om tillfällig vattenreglering under år 1970
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till landets kraftförsörjning
under år 1970, får Konungen lämna tillstånd till tillfällig vattenreglering
enligt denna lag efter ansökan av deltagarna i regleringsföretag eller
ägare till kraftverk vid vilket reglering ej sker.
2 §
Tillstånd får avse reglering av vattnets avrinning vid befintlig kraftverkseller
regleringsdamm och innefatta rätt för sökanden att sänka vattenståndet
till viss gräns under den som eljest är lagligen gällande.
3 §
Tillstånd får ej avse längre tid än till utgången av juli 1970. Det får förbindas
med särskilda villkor om vattenhushållning och annat.
4 §
Tillstånd får meddelas endast under förutsättning att särskilda byggnadsåtgärder
icke behöver vidtagas för att sänkningen skall kunna genomföras.
5 §
Ansökan skall innehålla uppgift om den gräns till vilken sänkning bör få
ske, om det krafttillskott som därigenom kan uppkomma, om beräknade
skadeverkningar och om uppskattade skadebelopp samt i övrigt de upplysningar
som behövs för bedömande av företagets beskaffenhet, omfattning och
verkningar. Om ansökan avser flera företag, skall anges i vilken ordning de
bör tagas i anspråk med hänsyn till främst skadeverkningarna.
6 §
I fråga om delaktighet gäller samma bestämmelser för reglering enligt denna
lag som för det företag till vilket regleringen ansluter.
7 §
Sedan tillstånd lämnats gäller vattenlagen (1918: 523) i tillämpliga delar
för företaget, om annat ej följer av denna lag.
8 §
För företag enligt denna lag erlägges fiskeavgift och regleringsavgift som
beräknas enligt de grunder som anges i 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen
(1918: 523). : '' : -s i
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
3
9 §
Beslut om tillstånd sändes till vattenrättsdomaren i den vattendomstol,
inom vars domsområde regleringen skall utövas. När beslutet kommit vattenrättsdomaren
till handa anses därmed ett ansökningsmål ha anhängiggjorts
vid vattendomstolen.
10 §
Vattenrättsdomaren skall ofördröj ligen utfärda kungörelse, som skall innehålla
redogörelse för tillståndsbeslutet, uppgift om aktförvarare samt erinran
om innehållet i 11—-13 §§. Kungörelsen skall införas i en eller flera av ortens
tidningar. Kungörelsen och avskrift av beslutet skall tillställas aktförvarare,
kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk samt berörda länsstyrelser,
kommuner och flottningsstyrelser.
11 §
Om det behövs skall vattenrättsdomaren snarast efter det att tillståndsbeslutet
tillställts honom utse sakkunniga enligt 11 kap. 45 § vattenlagen
(1918:523).
12 §
När sökanden tar tillstånd i anspråk, skall han lämna vattenrättsdomaren
meddelande därom. Vattenrättsdomaren skall kungöra meddelandet på sätt
som anges i 10 § samt underrätta de sakkunniga om meddelandet.
13 §
Före den 1 november 1970 skall sökanden till vattenrättsdomaren inkomma
med inlaga, upptagande dels beskrivning av företaget, dels de upplysningar
i övrigt som behövs för att bedöma ersättningsfrågorna, dels uppgifter på
berörda fastigheter, vederbörande fastighetsägares eller nyttjanderättshavares
namn och hemort samt de ersättningsbelopp sökanden anser böra utgå,
dels underlag för beräkning av avgifter enligt 2 kap. 10, 4 kap. 14 och 11 kap.
95 §§ vattenlagen (1918:523). I övrigt skall bestämmelserna om ansökan
enligt 11 kap. 17 § 2 vattenlagen (1918: 523) gälla i tillämpliga delar för inlaga
som sagts nu.
Försummar sökanden vad som åligger honom enligt första stycket, får
vattenrättsdomaren vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.
14 §
Anspråk på ersättning för skada eller intrång som ej förutsetts av vattendomstolen
skall, för att kunna tagas upp till prövning, anmälas hos vattenrättsdomaren
inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen
kan komma att föreskriva, räknat från utgången av år 1970.
15 §
Tages ej tillstånd i anspråk, skall sökanden lämna underrättelse härom
till vattenrättsdomaren. Sådan underrättelse skall behandlas som återkallelse
av talan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 48
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
20 februari 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om
tillfällig vattenreglering under år 1970 samt anför.
Centrala Driftledningen (CDL) har i skrivelse den 10 februari 1970 i samråd
med statens vattenfallsverk, Svenska elverksföreningen och Svenska
kraftverksföreningen hemställt att Kungl. Maj :t föranstaltar om elransonering
i viss omfattning samt att ”tekniskt tillgängliga vattenkraftresurser”
får tas i anspråk utan föregående prövning vid vattendomstol. Den 13 februari
1970 har beslutats remiss till lagrådet av förslag till lag om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft. Jag anhåller nu att få ta upp frågan om åtgärder
för att möjliggöra ytterligare utnyttjande av befintliga vattenkraftresurser.
Gällande ordning. Tillstånd till företag som innebär vattenreglering eller
till annat byggande i vatten, exempelvis uppförande av en kraftstation, meddelas
enligt vattenlagen (1918: 523) vanligen av vattendomstol. Vid sin prövning
har domstolen att beakta ett flertal föreskrifter i vattenlagen. Av betydelse
är till en början bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket, som förutsätter
att de värden som vattenbyggnaden skapar från samhällelig och allmän
ekonomisk synpunkt väger tyngre än de värden som tillintetgörs genom
byggnaden. Bestämmelsen medger tvångsrätt att bygga i vatten till skada
för annan, om den sökta åtgärdens nettonytta står i visst matematiskt förhållande
till den skada på annans egendom som uppkommer genom åtgärden.
Även om företaget uppfyller kraven på tillåtlighet enligt 2 kap. 3 §
första stycket kan det vara otillåtligt enligt paragrafens andra stycke, nämligen
om det medför avsevärd skada på vissa allmänna intressen. Av dessa
kan här nämnas bostäder för ett avsevärt antal bofasta personer, större fabrik
eller annan anläggning som ger uppehälle åt många, fiskeri- eller annan
näring av större betydenhet, närboendes trevnad och naturskyddet. Hur stor
5
Kungi. Maj. ts proposition nr 48 år 1970
nyttan av företaget än är får det inte heller komma till stånd, om det orsakar
olägenhet av någon betydelse för befintlig allmän farled eller allmän flottled
(2 kap. 11g) eller vållar menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet
eller eljest i avsevärd mån förnärmar andra allmänna intressen
än sådana som särskilt skyddas enligt tidigare bestämmelser i 2 kap. (2 kap.
12 § första stycket). Slutligen skall nämnas att i 2 kap. 2 § ges en generell
bestämmelse till skydd för alla motstående intressen till den byggande, både
av allmän och av enskild natur. I paragrafen föreskrivs att byggnad i vatten
skall göras så att ändamålet utan oskälig kostnad kan vinnas med minsta intrång
och olägenhet för annan.
I vissa fall, då viktiga samhällsintressen står på spel, ankommer tilllåtlighetsprövningen
på Kungl. Maj:t i statsrådet. Kungl. Majrts prövningsrätt
kan aktualiseras i två olika situationer. Om ett företag, trots att det är otilllåtligt
enligt 2 kap. 3 § första eller andra stycket, prövas vara av synnerlig
betydelse för näringslivet eller orten eller eljest från allmän synpunkt, kan
Kungl. Maj:t tillåta företaget efter hemställan av vattendomstolen (2 kap.
3 § tredje stycket). Det andra fallet aktualiseras vid ansökan om tillstånd
till mycket omfattande vattenreglering (4 kap. 13 §). Om det sökta företaget
avser reglering av Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland
eller Siljan, får tillståndsfrågan aldrig avgöras av vattendomstol utan
skall alltid överlämnas till Kungl. Maj:t. Andra vattenregleringar ”av synnerlig
omfattning” får i och för sig tillåtas av vattendomstol, men Kungl.
Maj :t kan förbehålla sig prövningsrätten. Kungl. Maj :ts prövningsrätt enligt
4 kap. 13 § omfattar frågan om det finns hinder mot företaget enligt 2 kap.
3 § andra stycket, 11 § eller 12 § första stycket. Kungl. Maj:t prövar också
företagets inverkan på vissa allmänna intressen som inte särskilt nämns i
tillåtlighetsreglerna i 2 kap., nämligen dels försvarets intressen och dels viss
orts allmänna ekonomiska intressen. När Kungl. Maj :t lämnar medgivande
till företag som nu nämnts uppställs ofta särskilda villkor för tillståndet.
Sökanden kan härigenom åläggas andra och längre gående förpliktelser gentemot
de skadelidande eller bygden i allmänhet än som annars kan föreskrivas
i vattenmål.
Vattenlagstiftningen innehåller vissa regler om rätt att meddela provisoriska
bestämmelser för åtgärder av vattenrättslig art, men dessa regler tar
inte sikte på en sådan situation som avses med CDL:s framställning.
Enligt 11 kap. 46 § vattenlagen får vattenrättsdomaren i vissa mål som
gäller vattentäkt, allmän farled, flottled, vattenavlednings- eller invallningsföretag,
om ärendet är brådskande, medge att provisoriska åtgärder
vidtas. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare arbete eller kan avsevärt intrång
på allmän eller enskild rätt befaras, får medgivande lämnas bara om sökanden
ställer pant eller borgen för skadestånd. Medgivande att företa provisoriska
åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet
kan lämnas även i andra ansökningsmål än de förut nämnda. Beslut i fråga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
som nu sagts skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om
inte vattendomstolen eller vattenöverdomstolen förordnar annorlunda.
I krig och vid krigsfara är det nödvändigt att vissa beslut om rätt att utnyttja
vattenkraft får meddelas utan dröjsmål. Bestämmelser härom finns i
lagen (1962: 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig
in. m. Med stöd av denna lag kan bl. a. tidsbegränsat tillstånd ges till byggande
i vatten eller vattenreglering utan hinder av bestämmelserna i 2 kap. 3 §
vattenlagen. Den befogenhet som vattenrättsdomaren har tillerkänts enligt
11 kap. 46 § vattenlagen skall tillkomma honom även i mål enligt 1962 års
lag. Är det fråga om åtgärd som omfattar vidlyftigare arbete eller kan befaras
medföra avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt får medgivande
lämnas av vattenrättsdomaren endast om riket befinner sig i krig. I ett sådant
läge och om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till kraftförsörjningen
att åtgärder för ett bättre utnyttjande av vattenkraften vidtas
utan dröjsmål får Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
förordna att sådan åtgärd får ske utan föregående prövning av vattendomstol.
Vidtar någon åtgärd med stöd av vad nu sagts skall han ofördröjligen
efter det att åtgärden verkställts ansöka hos vattendomstolen om godkännande
av åtgärden.
Om vattendomstolen lämnar medgivande att bygga i vatten, skall domstolens
utslag enligt It kap. 62 § 1 mom. vattenlagen innehålla noggranna
bestämmelser om bl. a. byggnadens läge och konstruktion och, bortsett från
vissa undantagsfall, om den ersättning som skall utgå till följd av företaget
samt vidare om de villkor i övrigt som behövs för att tillgodose allmän eller
enskild rätt. Om det behövs skall utslaget innehålla föreskrifter om vattenhushållning.
Tillstånd till vattenregleringsföretag kan avse flerårs-, års-,
eller korttidsreglering. I tillståndet anges de vattenståndsgränser inom vilka
regleringen får bedrivas. Lämnas tillstånd att uppföra en kraftstation och rätt
till dämning av kraftverksdammar anges en fixerad dämningsgräns, som inte
får överskridas.
Slutligen kan nämnas att vattenlagen innehåller vissa bestämmelser om
oförutsedd skada. Vållas till följd av exempelvis en vattenreglering eller
byggandet av en kraftstation skada eller intrång, som inte har förutsetts av
vattendomstolen när tillståndet meddelades får den skadelidande framställa
anspråk på ersättning hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid,
högst tolv år, som vattendomstolen kan ha föreskrivit, räknat från utgången
av den för byggnadens fullbordande bestämda tiden (2 kap. 24 § första
stycket).
CDL:s framställning. I sin skrivelse den 10 februari 1970 anför CDL bl. a.
följande.
Den nuvarande för kr aftför sörj ningen allvarliga situationen har sin orsak
i den långvariga torkan. Sommaren 1968 var extremt nederbördsfattig och
Kungi. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
7
även den efterföljande hösten och vintern medförde nederbördsunderskott.
Tillrinningarna till vattenmagasinen fram till vårfloden 1969 var lägre än
motsvarande tidigare noterade, och trots full utnyttjning av tillgängliga värmekraftresurser
och import avtappades vattenmagasinen till rekordlåg nivå.
Vårfloden 1969 blev mindre än normal och sommaren 1969 blev liksom den
föregående extremt nederbördsfattig. Den allvarliga situationen förbättrades
dock genom relativt riklig nederbörd i oktober månad och läget under senhösten
bedömdes sådant, att åtgärder för konsumtionsbegränsning icke erfordrades.
Situationen har dock den senaste tiden till följd av fortsatt kyla
och exceptionellt låg vattentillrinning avsevärt försämrats. I vattenmagasinen
finnes för närvarande endast hälften av den för årstiden normala vattenmängden.
CDL måste därför konstatera att, trots att alla värmekraftverk sedan
länge producerat i största möjliga utsträckning och möjligheterna till import
från grannländerna helt utnyttjats, vattenmagasinen har fått avtappas så
hårt, att man nu måste räkna med en påtaglig risk för att landets samlade
och maximalt utnyttjade produktionsresurser kommer att vara otillräckliga
för att täcka elkraftbehovet. Det kan därför, om väderleksläget i fortsättningen
icke radikalt förändras till det bättre eller den av CDL påbörjade
kampanjen för frivillig konsumtionsbegränsning inte ger avsett resultat, bli
oundvikligt att vidtaga tvångsmässig konsumtionsbegränsning. CDL bedömer
läget vara sådant, att åtgärder nu bör vidtagas för att en statlig reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft skall kunna genomföras från början
av mars månad. En sådan reglering torde i första hand få avse elförbrukningen
för industriellt ändamål samt reklambelysning. Däremot torde det
inte vara möjligt att i nu akuta situation ransonera hushållsförbrukningen
utan denna torde få påverkas genom kampanjen för frivillig begränsning.
För genomförande av erforderlig förbrukningsminskning erfordras att en lag
motsvarande lagen (1959: 570) om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft med erforderliga följ dförfattningar tillskapas. Lagen bör träda i kraft
snarast och gälla till och med den 30 juni 1971.
Vid sin inventering av möjligheterna att tillvarata outnyttjade elkraftresurser
uppger sig CDL ha uppmärksammat, att ansenliga vattenmängder
finns tillgängliga under tillåtna sänkningsgränser i åtskilliga vattenregleringsmagasin
eller andra dämningsområden. Tekniskt sett kan, med användning
av förefintliga anordningar i reglerings- eller kraftstationsdammar, sådana
restmagasin avsänkas och därigenom elkraft produceras till en storlek
som, om alla resurser tas i anspråk, kan beräknas uppgå till ca 500 milj. kilowattimmar
(kWh). Även om man begränsade sådana uttag till de större restmagasinen
och till dem där menlig inverkan för motstående intressen blir
måttlig, skulle tillskapade krafttillskott verksamt bidra till att lindra en
tvångsmässig inskränkning av elförbrukningen. Redan vetskapen om att tillskottet
kan tas i anspråk vid en försening av årets vårflod eller eljest sent
under innevarande tappningsperiod skulle enligt CDL innebära möjlighet till
bättre utnyttjande av befintliga vatlenregleringstillstånd.
CDL anför fortsättningsvis följande.
Hinder av rättslig natur föreligger emellertid för åtkomsten av angivna
extraordinära kraftresurser. Enligt gällande vattenlag skulle en i vanlig ord
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
ning gjord ansökan till vattendomstolen om restmagasinens utnyttjande —
den enda framkomstväg som synes stå till buds — innebära så lång tidsutdräkt
att tillstånd ej kan beräknas föreligga under våren. Härtill kommer att
1 ett flertal fall, där de mest eftersträvansvärda restmagasinen finns, Kungl.
Maj :t meddelat tillstånd till redan genomförda vattenkraftföretag jämlikt
2 kap. 3 § tredje stycket eller 4 kap. 13 § vattenlagen. I sådana fall kommer
till de övriga frågor, som blir föremål för vattendomstolens tillståndsprövning,
att läggas spörsmålet huruvida prövningen skall underställas Kungl.
Maj:t. Under förhandenvarande förhållanden bedömer CDL det möjligt att
tillgodogöra restmagasin inom önskvärd tid endast om en särskild lag kan
åvägabringas, varigenom ett snabbt medgivande till vattenreglering kan erhållas
med möjlighet till eventuellt erforderlig skadereglering i efterhand.
Av en särskild promemoria från CDL den 10 februari 1970 om det aktuella
kraftförsörjningsläget framgår att CDL beslutat vädja till landets elkonsumenter
— allmänheten såväl som industrin — att frivilligt inskränka
sådan elförbrukning som inte är nödvändig för produktion och säkerhet.
Målet för denna kampanj är en besparing av 10 % av den normala förbrukningen
fram till mitten av maj månad. En sådan besparing skulle motsvara
1 000 milj. kWh.
Departementschefen. Såsom framgår av CDL:s framställning har det uppstått
en allvarlig situation för kraftförsörjningen. Detta beror främst på att
somrarna 1968 och 1969 varit extremt nederbördsfattiga och att även hösten
och vintern mellan dessa somrar medfört nederbördsunderskott. Trots att en
förbättrad situation inträdde under hösten 1969 finns nu i vattenmagasinen
bara hälften av den vattenmängd som är normal för årstiden. Inträder inte en
förändring i vattentillgången under den närmaste tiden kan det enligt CDL
under våren 1970 uppkomma en elbrist på 1 000 milj. kWh. För att förhindra
en sådan situation har CDL satt igång en kampanj för frivillig konsumtionsbegränsning.
Ger inte denna kampanj avsett resultat måste andra
åtgärder vidtas. CDL har bedömt läget så att det måste införas möjlighet att
tvångsmässigt begränsa konsumtionen och att tillskapa ett krafttillskott genom
att vissa regleringsmagasin tillfälligt avsänks under fastställda nedre
vattenståndsgränser. Övervägandena har utmynnat i en framställning till
Kungl. Maj:t med begäran att en elransoneringslag införs och att Kungl.
Maj :t vidtar sådana åtgärder att tekniskt tillgängliga vattenkraftresurser
får utnyttjas utan förhandsprövning vid vattendomstol.
Som jag inledningsvis nämnde har den 13 februari 1970 till lagrådet remitterats
förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
Vid remissen till lagrådet konstaterade chefen för industridepartementet att
åren 1968/70 ser ut att bli en betydligt värre torrperiod än åren 1946/48
som är den för vattenfallsverket tidigare svåraste torrperioden i en 40-årig
observationsserie. Han anförde att man för att undvika en bristsituation
måste räkna med en reglering av förbrukningen, om inte en väsentlig för
-
Kungl. Maj:ts proposition, nr 48 år 1970
9
ändring i vattentillgången inträder under den närmaste tiden. Den i lagrådsremissen
föreslagna lagen ger möjlighet att införa statlig reglering på området.
En sådan reglering skall i första hand ta sikte på förbrukningen av
elektrisk kraft för industriellt ändamål och för reklambelysning. Hushållsbrukningen
avses åtminstone inte inledningsvis bli berörd. Lagstiftningen
föreslås träda i kraft snarast möjligt och gälla till utgången av juni 1971.
Den föreslagna ransoneringslagen kommer som antytts att kunna drabba
industrier. Detta kan i sin tur leda till driftinskränkningar eller driftstopp
och som följd härav omdisponering av ledigheter och arbetstider eller t. o. m.
permitteringar av arbetskraft. Det är ytterst angeläget att så långt som möjligt
begränsa de oförmånliga verkningarna av en elransonering. Mot bakgrund
härav finns det anledning att nu också överväga CDL:s förslag att
komplettera ransoneringslagstiftningen med en lagstiftning om rätt att utan
förhandsprövning vid vattendomstol underskrida fastställda vattenståndsgränser
i reglerings- och kraftverksmagasin. Genom en sådan lagstiftning
skulle enligt CDL kunna uppnås ett krafttillskott på maximalt 500 milj.
kWh. Ett sådant tillskott skulle minska behovet av ransoneringsåtgärder.
I vanliga fall lämnas tillstånd till vattenreglering av vattendomstol. Innan
tillstånd ges sker en omsorgsfull prövning av det sökta företagets tillåtlighet
med hänsyn framför allt till skadeverkningarna. CDL:s förslag innebär —
med hänsyn till att tillstånden måste ges inom de närmaste månaderna och
omedelbart efter det att lagstiftningen har trätt i kraft — att prövningen
blir summarisk. Mot bakgrund av vad jag tidigare har sagt om de olägenheter
en bristsituation kan föranleda är enligt min mening förhållandena i
dag sådana att en tillfällig lagstiftning av föreslagen innebörd är försvarbar,
särskilt som skadorna sannolikt inte blir av alltför ingripande natur. Sänkningarna
avses nämligen ske endast under en kort tid och bara i befintliga
reglerings- och kraftverksdammar. I de flesta fall torde man kunna räkna
med att de skador som skulle uppstå genom en sådan sänkning blir av begränsad
art. Skadorna kan bl. a. drabba fiske, vintervägar, flottning, virkesutdrivning
och båtfart.
Mot bakgrund av det nu anförda anser jag mig kunna föreslå införande
av en lag som gör det möjligt att ge tillstånd till tillfällig vattenreglering för
kraftförsörjningsändamål i enlighet med vad CDL har begärt. Det är emellertid
angeläget att tillståndsmöjligheten utnyttjas bara om kraftsituationen
blir sådan att tillstånd oundgängligen behövs med hänsyn till landets kraftförsörjning.
Om det finns risk för mycket svårartade skador, bör tillstånd
över huvud taget inte ges. Lagen bör begränsas att gälla kraftbehovet under
år 1970, men meddelat tillstånd bör ej få gälla längre tid än fram till utgången
av juli 1970. Medger omständigheterna det, bör återfyllningen ske
tidigare.
Vad gäller frågan om vilket organ som bör pröva frågor om tillstånd talar
följande skäl för att lägga prövningen hos Kungl. Maj :t. Kungl. Maj:t har
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1970
den nödvändiga överblicken över landets samlade krafttillgångar och. kan
lätt få kännedom om det successiva behovet av kraft under våren. Endast
genom en central prövning uppnås en rättvis och lämplig prioritering mellan
de aktuella företagen i landet. Jag förordar därför att tillståndsprövningen
får ankomma på Kungl. Maj :t.
Lagen bör omfatta endast regleringsföretag för kraftändamål eller, om
reglering ej sker f. n., sådant kraftverksföretag, för vilket en sänkning av
vattenståndet i kraftverksdammen kan ske. Tanken är att beträffande den
förstnämnda typen av företag tillståndet skall ges till den eller dem som bedriver
års- eller flerårsreglering eller, om sådan reglering inte förekommer,
till den eller dem som bedriver korttidsreglering. Bedrivs korttidsreglering
inom de gränser som har föreskrivits för års- eller flerårsreglering, bör tillståndet
ges den som bedriver sistnämnda reglering.
CDL har begränsat sin framställning till att avse endast tekniskt tillgängliga
vattenkraftresurser. Detta innebär att bara sådana vattenmagasin
behöver tas i anspråk beträffande vilka det inte krävs särskilda byggnadsåtgärder
för att en sänkning av vattenståndet skall kunna genomföras. Denna
begränsning bör komma till uttryck i lagtexten.
Med tanke på skaderegleringen, som jag skall beröra närmare strax, och
på det inbördes förhållandet mellan de olika intressenterna i ett regleringsföretag
är det angeläget att sökandena till det nya företaget enligt den föreslagna
lagen är samma som de vilka är delaktiga i det företag som skall utvidgas
genom den begärda sänkningen. Beträffande många av de regleringsföretag
som kan bli aktuella för avsänkning pågår nämligen skadereglering,
och det blir enklast för alla parter om partsförhållandena är i princip desamma
i det gamla och i det nya företaget. Detta gäller också i förhållandet
mellan de olika regleringsintressenterna. Gäller det en avsänkning vid en
kraftstation, där reglering inte förekommer, uppkommer inga motsvarande
problem, eftersom tillståndet till avsänkning då skall meddelas kraftverksägaren.
Med hänsyn härtill bör tillstånd enligt den nya lagen inte få meddelas
annan än den som har rätt att reglera det vattenmagasin som utvidgas
genom tillståndet eller, om det är fråga om att underskrida dämningsgränsen
vid en kraftstation där reglering inte sker, kraftverksägaren. I fråga om
delaktighet i den tillfälliga regleringen bör gälla samma bestämmelser som
i det företag till vilket denna ansluts.
För bedömningen av en ansökan om avsänkning är det nödvändigt att
ha kännedom om det krafttillskott som behövs för att täcka elbristen i landet.
Jag förutsätter att CDL håller Kungl. Maj :t successivt orienterad om detta.
I övrigt bör sökanden i varje enskilt fall tillföra Kungl. Maj :t det grundläggande
materialet. Ansökan bör därför innehålla besked om den nedre
gräns till vilken sänkning bör få ske, om det krafttillskott som kan uppkomma
därigenom, om de beräknade skadeverkningarna och de uppskattade
skadebeloppen samt i övrigt de upplysningar som behövs för bedömande av
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
11
företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Om ansökningen avser
flera företag bör anges i vilken ordning de bör tas i anspråk främst med hänsyn
till skadeverkningarna.
För att få en översiktlig bild av befarade skadeverkningar bör Kungl.
Maj:t till komplettering av de uppgifter som sökanden hav lämnat i varje
ärende infordra yttranden från bl. a. statens naturvårdsverk, kammarkollegiet
och fiskeristyrelsen. Även de vattenrättsdomare, som har kännedom om
de företag som avses bli ytterligare reglerade, bör höras, bl. a. för att man
skall få besked om behovet av särskilda vattenhushållningsbestämmelser.
Kungl. Maj :ts beslut bör få förbindas med särskilda villkor på samma sätt
som sker i fråga om företag enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. Närmast har jag
i åtanke speciella bestämmelser för vattenhushållningen. Kungl. Maj :t bör
också som villkor kunna föreskriva att sökanden ställer säkerhet för reglering
av de skador som kan komma att uppstå. Slutligen bör Kungl. Maj :t i
särskilda fall kunna ålägga sökanden att utge bidrag för sådant särskilt ändamål
som är av betydelse för den bygd som berörs av företaget.
Förfarandet i övrigt bör utformas så att, sedan Kungl. Maj:t lämnat tillstånd,
ärendets fortsatta handläggning sker vid vattendomstol. Vattenlagens
bestämmelser bör därvid gälla i största möjliga utsträckning. Bestämmelserna
om tillåtlighet i 2 kap. om bl. a. byggande i vatten skall inte tillämpas,
eftersom vattendomstolen inte har att pröva tillståndsfrågan. Reglerna
om oförutsedd skada och bevisskyldighet enligt kapitlet bör dock gälla, men
på grund av att bestämmelsen om oförutsedd skada inte kan tillämpas utan
vidare, bör en särskild bestämmelse tas in i lagen härom. Av central betydelse
för skaderegleringen blir bestämmelserna i 9 kap. om ersättning och It kap.
om förfarandet vid vattendomstol. Företag enligt lagen bör införas i vattenboken
och straff bör kunna utdömas för överträdelser av de vattenhushållningsbestämmelser
som Kungl. Maj :t kan ha meddelat. Bl. a. på grund härav
bör 12 och 13 kap. gälla i vissa delar. Även 14 kap. kan bli tillämpligt bl. a.
med hänsyn till att bestämmelser om aktförvarare finns där. Som synes
kommer ett stort antal av vattenlagens regler att behöva tillämpas i målen
enligt den föreslagna lagen sedan de blivit anhängiga vid vattendomstolen.
På grund härav och då svårigheter möter att exakt ange vilka bestämmelser
som avses bör föreskrivas att vattenlagen skall gälla i tillämpliga delar för
företaget, om annat ej följer av den föreslagna lagen.
Enligt min mening bör sökanden förpliktas att betala fiskeavgifter, regleringsavgifter
och domstolsavgifter för sådana företag som tillåts enligt den
föreslagna lagen. Beträffande fiskeavgifter och regleringsavgifter gäller enligt
vattenlagen att de utgår fr. o. m. kalenderåret efter det då byggnadsarbeten
påbörjats resp. tillstånd till vattenreglering först tas i anspråk. Med
hänsyn till den tillfälliga regleringens engångsnatur kan därför avgiftsreglerna
i 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen inte göras direkt tillämpliga
för sådan reglering. Det bör därför föreskrivas att ifrågavarande avgifter
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
skall utgå för tillfälliga regleringar och att de skall beräknas enligt de grunder
som finns angivna i vattenlagen. Någon särskild föreskrift beträffande
domstolsavgiften behövs inte vid sidan av den allmänna hänvisningen till vattenlagen.
Med hänsyn framför allt till att vattenrättsdomaren bör ha möjlighet att
på ett tidigt stadium utse sakkunniga enligt 11 kap. 45 § vattenlagen är det
viktigt att målet blir anhängiggjort vid vattendomstol snarast efter det
Kungl. Maj:t har meddelat tillstånd. Kungl. Maj :ts tillståndsbeslut bör därför
omedelbart tillställas vattenrättsdomaren, och när beslutet har kommit
denne till handa bör ett mål anses ha blivit anhängiggj ort vid vattendomstolen.
Målet bör behandlas som ansökningsmål och bestämmelserna i 11 kap.
vattenlagen om förfarandet vid vattendomstol gälla i tillämpliga delar. Härigenom
kommer bl. a. de för sakägarna gynnsamma rättegångskostnadsregler
som gäller för sådana mål att bli tillämpliga.
Innehållet i Kungl. Maj:ts beslut bör kungöras i ortspressen och delges
kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk samt de länsstyrelser,
kommuner och flottningsstyrelser som berörs av företaget. Kungörelsen
bör bl. a. innehålla redogörelse för tillståndsbeslutet, besked om aktförvarare
i målet samt erinran om vissa bestämmelser som gäller för det fortsatta
förfarandet. Beslutet och kungörelsen behöver inte tillställas varje sakägare
särskilt. Däremot kan det vara lämpligt att vattenrättsdomaren underrättar
kända sakägareombud. Genom dessa underrättelser och kungörelsen
får de som har intresse av saken möjlighet att påverka handläggningen av
exempelvis frågan om utseende av sakkunnig.
För att skadefrågorna skall kunna regleras så snart som möjligt, sedan
det reglerade vattenmagasinet har återfyllts, bör sökanden åläggas att i inlaga
till vattenrättsdomaren precisera sina ersättningserbjudanden före den
I november 1970. Denna inlaga bör vidare innehålla bl. a. en beskrivning av
företaget samt underlag för beräkning av fiske-, reglerings- och domstolsavgifter.
Inlagan bör behandlas på samma sätt som en ansökan i mål enligt
II kap. 17 § 2 vattenlagen. Detta innebär att inlagan skall ges i minst sex
exemplar och att den skall kungöras och delges enligt reglerna ill kap. 32—
37 §§. Beträffande den fortsatta handläggningen bör frågorna behandlas i den
ordning som brukar tillämpas för prövning av motsvarande frågor i vanliga
reglerings- och kraftverksmål. Detta följer av att ett ansökningsmål anses
ha anhängiggj orts när Kungl. Maj:ts beslut kommit till vattenrättsdomaren
och att vattenlagen i tillämpliga delar gäller sedan tillstånd meddelats till
företag enligt lagen. Eftersom det för målets fortsatta gång är nödvändigt
att inlagan verkligen kommer in till vattenrättsdomaren, bör denne kunna
vid vite förelägga sökanden att fullgöra vad som åligger honom i detta hänseende.
Har byggnad i vatten verkställts utan förhandsprövning vid domstol är
byggnadens ägare enligt 2 kap. 26 § vattenlagen bevisningsskvldig i fråga
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
om de förhållanden som rådde före byggnadens tillkomst. Bestämmelsen
är även tillämplig på vattenreglering. Har ett företag genomförts med stöd
av den nu föreslagna lagen utan att ersättningsfrågorna prövats på förhand
föreligger en sådan situation som avses i 2 kap. 26 §. Det blir således
sökanden och inte den skadelidande sakägaren som får stå den risk, vilken
följer av svårigheten att efteråt visa, hurudana fölhållandena tidigare
varit i vattnet.
Om sökanden tar sitt tillstånd i anspråk är det angeläget att detta blir
offentliggjort. Yattenrättsdomaren har intresse av att veta om tillståndet
utnyttjas bl. a. för att kunna föranstalta om syn eller underrätta de sakkunniga
så att de kan företa de undersökningar som behövs. Också sakägarna
är betjänta av ett besked i frågan. Vattenrättsdomaren bör därför underrättas
omedelbart när ett tillstånd har tagits i anspråk. Även i det fall att
sökanden inte tar tillståndet i anspråk bör vattenrättsdomaren underrättas.
En sådan underrättelse kan lämpligen behandlas som en återkallelse av
talan. Detta medför bl. a. att 11 kap. 25 och 56 §§ vattenlagen blir tillämpliga.
Målet kan, sedan underrättelsen behandlats på föreskrivet sätt, avskrivas
från vidare handläggning.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om tillfällig vattenreglering under år 1970. Förslaget torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
14
Kungi. Maj. ts proposition nr 48 år 1970
Bilaga
Förslag
till
Lag
om tillfällig vattenreglering under år 1970
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till landets kraftförsörjning
under år 1970, får Konungen efter ansökan lämna tillstånd till tillfällig
vattenreglering enligt denna lag.
2 §
Tillstånd får avse reglering av vattnets avrinning vid befintlig kraftverkseller
regleringsdamm och innefatta rätt för kraftverkets ägare eller deltagare
i regleringsföretaget att sänka vattenståndet till viss gräns under
den som eljest är lagligen gällande.
3 §
Tillstånd att avvika från gällande bestämmelser får ej avse längre tid
än till utgången av juli 1970. Tillstånd får förbindas med särskilda villkor
om vattenhushållning och annat.
4 §
Tillstånd får meddelas endast under förutsättning att särskilda byggnadsåtgärder
icke behöver vidtagas för att sänkningen skall kunna genomföras.
5 §
Ansökan skall innehålla uppgift om den gräns till vilken sänkning bör
få ske, om det krafttillskott som därigenom kan uppkomma, om beräknade
skadeverkningar och om uppskattade skadebelopp samt i övrigt de upplysningar
som behövs för bedömande av företagets beskaffenhet, omfattning
och verkningar. Om ansökan avser flera företag, skall anges i vilken
ordning de bör tagas i anspråk med hänsyn till främst skadeverkningarna.
6 §
För reglering enligt denna lag gäller i fråga om delaktighet samma bestämmelser
som för det företag till vilket den nya regleringen ansluter.
7 §
Sedan tillstånd lämnats gäller vattenlagen (1918: 523) i tillämpliga delar
för företaget, om annat ej följer av denna lag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1970
15
8 §
För ändamål som avses i 2 kap. 10 § och 4 kap. 15 § vattenlagen (1918:
523) skall för företag enligt denna lag erläggas avgifter som beräknas enligt
de grunder som anges i 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 §.
9 §
Beslut om tillstånd sändes till vattenrättsdomaren i den vattendomstol,
inom vars domsområde regleringen skall utövas. När beslutet kommit vattenrättsdomaren
till handa anses därmed ett ansökningsmål ha anhängiggjorts
vid vattendomstolen.
10 §
Vattenrättsdomaren skall ofördröj ligen utfärda kungörelse, som skall innehålla
redogörelse för tillståndsbeslutet, uppgiff om aktförvarare samt
erinran om innehållet i 11—13 §§. Kungörelsen skall införas i en eller flera
av ortens tidningar. Kungörelsen och avskrift av beslutet skall tillställas
aktförvarare, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk
samt berörda länsstyrelser, kommuner och flottningsstyrelser.
11 §
Om det behövs skall vattenrättsdomaren snarast efter det att tillståndsbeslutet
tillställts honom utse sakkunniga enligt 11 kap. 45 § vattenlagen
(1918:523).
12 §
När sökanden tar tillstånd i anspråk, skall han lämna vattenrättsdomaren
meddelande därom. Vattenrättsdomaren skall förfara med meddelandet
på sätt som anges i 10 § samt underrätta de sakkunniga om meddelandet.
13 §
Före den 1 november 1970 skall sökanden till vattenrättsdomaren inkomma
med inlaga, upptagande dels beskrivning av företaget, dels de upplysningar
i övrigt som behövs för att bedöma ersättningsfrågorna, dels uppgifter
på berörda fastigheter, vederbörande fastighetsägares eller nyttjanderättshavares
namn och hemort samt de ersättningsbelopp sökanden anser
böra utgå, dels underlag för beräkning av avgifter enligt 2 kap. 10,
4 kap. 14 och 11 kap. 95 §§ vattenlagen (1918: 523). I övrigt skall bestämmelserna
om ansökan i mål enligt 11 kap. 17 § 2 vattenlagen (1918: 523)
gälla i tillämpliga delar för inlaga som sagts nu.
Försummar sökanden vad som åligger honom enligt första stycket, får
vattenrättsdomaren vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.
14 §
Anspråk på ersättning för skada eller intrång som ej förutsetts av vattendomstolen
skall, för att kunna tagas upp till prövning, anmälas hos
vattenrättsdomaren inom fem år eller den längre tid, högst 12 år, som
vattendomstolen kan komma att föreskriva, räknat från utgången av år
Tages ej tillstånd i anspråk, skall sökanden lämna underrättelse härom
till vattenrättsdomaren. Sådan underrättelse skall behandlas som återkallelse
av talan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
16
Kangl. Maj:ts proposition nr 48 år 1970
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 24 februari 1970.
Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen, i statsrådet den 20 februari
1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets
utlåtande inhämtades över upprättat förslag till lag om tillfällig vattenreglering.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
Åke Bouvin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1970
17
Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 27 februari
1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om tillfällig vattenreglering under år 1970.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och
hemställer att Kungl. Maj :t, efter vissa redaktionella jämkningar av lagtexten,
genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCU5 BOKTR. STHLM I970 70Bl4t