Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

1

Nr 47

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om förevisning av brandfarlig biograffilm; given
Stockholms slott den 20 februari 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogat förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig
biograffilm.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att 1932 års förordning med vissa bestämmelser
angående film (filmförordningen) och förordningen samma år med vissa
bestämmelser angående biografer och filmförevisning (biografsäkerhetsförordningen)
skall upphävas och ersättas av en kungörelse om förevisning av
brandfarlig biograffilm.

Brandfarlig biograffilm skall enligt förslaget inte få förevisas utan tillstånd
av byggnadsnämnden.

Den föreslagna kungörelsen innehåller — i enlighet med strävandena att
förenkla byggnadslagstiftningen — inte någon motsvarighet till de byggnadsbestämmelser
och andra brandskyddsföreskrifter som finns i 1932 års
förordningar. I fråga om förevisningslokaler skall det i stället ankomma på
statens planverk att meddela de föreskrifter som behövs. Brandfarlig biograffilm
skall enligt förslaget hänföras till explosiv vara enligt förordningen
om explosiva varor. Det innebär att kommerskollegium kan meddela föreskrifter
om förvaring, transport och märkning av sådan film.

Kungörelsen om förevisning av brandfarlig biograffilm avses träda i kraft
den 1 januari 1971.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 47

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Förslag

till

Kungörelse

om förevisning av brandfarlig biograffilm

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Med brandfarlig biograffilm avses i denna kungörelse film som innehåller
explosivt eller särskilt lättantändligt ämne och som är avsedd för upptagning
och förevisning av biografbilder.

Uppstår fråga huruvida film som innehåller visst ämne skall anses som
brandfarlig, tillkommer det kommerskollegium att avgöra frågan.

2 §

Brandfarlig biograffilm får icke förevisas utan tillstånd av byggnadsnämnden
i den kommun där förevisningen avses äga rum.

Tillstånd behövs dock icke för förevisning i särskild lokal, där brandfarlig
biograffilm framkallas, revideras eller på annat sätt behandlas eller färdigställes
för förevisning (filmbyrå eller filmlaboratorium), under förutsättning
att lokalen är anordnad och förevisningen sker enligt förordningen
(1949: 341) om explosiva varor och föreskrifter som meddelas med stöd av
förordningen.

3 §

Tillstånd enligt 2 § första sycket skall meddelas, om

1. förevisningslokalen är försedd med särskilt apparatrum för filmprojektor
samt lokalen och apparatrummet uppfyller de byggnadsteknislca krav
på publikens och personalens säkerhet mot brand och explosion som bestäms
med stöd av byggnadsstadgan (1959: 612),

2. filmprojektor som skall användas vid förevisningen är så utförd att
visningen icke medför särskild brandfara, samt

3. den person som vid förevisningen skall sköta filmprojektorn vet att
brandfarlig biograffilm skall förevisas samt har kunskap om de risker som
föreligger vid förevisning av sådan film och de bestämmelser som gäller för
sådan förevisning.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

4 §

Vid förevisning av brandfarlig biograffilm i annan lokal än filmbyrå eller
filmlaboratorium skall filmprojektorn vara uppställd i sådant apparatrum
som avses i 3 § 1.1 apparatrummet får förvaras högst femtio kilogram brandfarlig
biograffilm.

I fråga om förvaringen samt ordningen i övrigt i apparatrummet skall
iakttagas de föreskrifter som meddelas med stöd av förordningen om explosiva
varor.

5 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. förevisar brandfarlig biograffilm utan erforderligt tillstånd,

2. i verksamhet för tillhandahållande av film för visning tillhandahåller
brandfarlig biograffilm åt någon som icke får förevisa sådan film, eller

3. bryter mot 4 § första stycket.

6 §

Talan mot byggnadsnämnds beslut enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen
genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Genom kungörelsen upphävs förordningen (1932: 178) med vissa bestämmelser
angående film och förordningen (1932: 179) med vissa bestämmelser
angående biografer och filmförevisning.

Villkoret i 3 § 1 skall anses uppfyllt i fråga om lokal som godkänts enligt
sistnämnda förordning och villkoret i 3 § 2 i fråga om filmprojektor som är
utförd enligt 25 § samma förordning.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 47

4

Kungl. Maj:is proposition nr 47 år 1970

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 februari
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nga bestämmelser
om brandfarlig biograffilm och anför.

Inledning

Förordningen (1932: 178) med vissa bestämmelser angående film (filmförordningen)
och förordningen (1932: 179) angående biografer och filmförevisning
(biografsäkerhetsförordningen) är tillämpliga på film som innehåller
nitrocellulosa och på biografer där sådan film visas. Förordningarna
innehåller främst brandskyddsföreskrifter, som i stor utsträckning är av
byggnadsteknisk natur.

Vid tillkomsten av byggnadsstadgan (1959:612) ansågs huvuddelen av
de byggnadsbestämmelser som avser bl. a. brandsäkerhet böra ha sin plats
i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan och inte i särskilda författningar.
Som ett led i strävandena att på detta sätt förenkla byggnadslagstiftningen,
vilka sedan år 1959 fullföljts på olika områden, tillkallade jag
den 13 januari 1967 efter bemyndigande av Kungl. Maj :t en sakkunnig och
en expert1 för översyn av filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen.
I direktiven framhölls att sådana byggnadsbestämmelser som ersatts
eller motsvaras av anvisningarna till byggnadsstadgan bör mönstras ut ur
förordningarna. Vidare borde prövas i vad mån förordningarnas övriga bestämmelser
alltjämt behövs samt undersökas vilka krav på ordning och
säkerhet som bör uppställas.

Utredningsmannen har i december 1968 lämnat betänkandet Brandfarlig
film (Stencil K 1968: 17) med förslag till förordning om förevisning av
brandfarlig biograffilm.

1 F.d. riksbrandinspektören, civilingenjören Ingvar Strömdahl, sakkunnig, och numera expeditionschefen
C.-G. Källner, expert.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, postverket,
statens järnvägar (SJ), sjöfartsverket, statens planverk, luftfartsverket,
transportnämnden, statens brandinspektion, statens provningsanstalt, skolöverstyrelsen,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge
och Jämtlands län, statens institut för hantverk och industri, sprängämnesinspektionen,
utredningen om befordran av farligt gods på väg m. m., Svenska
filminstitutet, Filmbranschens samarbetskommitté, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska brandförsvarsföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunförbundet,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sveriges fotoleverantörers förbund
och Sveriges Radio AB. Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge
län har till sina yttranden fogat yttranden från länsbrandinspektörerna
samt från tillhopa sex byggnadsnämnder och fem brandchefer. LO har bifogat
yttrande från Svenska musikerförbundet. Yttrandet från socialstyrelsen
avser endast röntgenfilm. Postverket, SJ, sjöfartsvex-ket, luftfartsverket,
transportnämnden, utredningen om befordran av farligt gods på väg
in. m. och Svenska lasttrafikbilägareförbundet har yttrat sig enbart om
transportfrågor.

Nuvarande ordning m. m.

Författningar som behandlar film, biografer och filmförevisning

Med offentlig tillställning avses enligt 9 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) bl. a. biografföreställning. Den som vill anordna biografföreställning
i stad eller köping skall göra anmälan därom till polismyndigheten.
På landsbygden fordras anmälan bara om länsstyrelsen förordnat därom.
Anordnaren svarar för att god ordning råder vid föreställningen samt är
skyldig att rätta sig efter de föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet
som polismyndigheten meddelar.

Förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m.m. (biografförordningen) behandlar endast rätten att vid biografföreställning
förevisa film med hänsyn till dennas innehåll, filmcensur.
Film får sålunda inte visas vid biografföreställning utan förhandsgodkännande
av statens biografbyrå.

Filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen avser väsentligen afl
tillgodose brandskydds- och ordningsintressen. Skälet till att bestämmelserna
år 1932 delades upp på två författningar var att de berörde väsentligen
olika intressegrupper, nämligen å ena sidan filmdistributörerna och
sjukhusens röntgenavdelningar och å andra sidan biograf ägarna. Med film
avses i båda förordningarna endast brandfarlig film (nitratfilm), dvs. enligt
definitionen i 1 § filmförordningen lättantändligt ämne som innehåller nitrocellulosa
och som avses antingen till upptagning och förevisning av bio -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

grafbilder (biograffilm) eller till röntgenfotografering och i samband därmed
stående verksamhet (röntgenfilm). Med biograf avses enligt 1 § biografsäkerhetsförordningen
lokal som används för offentlig förevisning av
biografbilder med begagnande av lättantändlig film innehållande nitrocellulosa.
1932 års förordningar är, till skillnad från allmänna ordningsstadgan
och biograf för ordningen, inte tillämpliga i fråga om s. k. säkerhetsfilm (t. ex.
acetat- och polyesterfilm).

Filmförordningen reglerar innehav, förvaring och handliavande av brandfarlig
film, utom då fråga är om filmförevisning i bl. a. biograf, samt transport
av sådan film. För innehav fordras anmälan eller tillstånd (3 § 1).
Innehav av mindre förråd (5 till 45 kg) skall anmälas hos polismyndigheten
och brandchefen samt, i fråga om röntgenfilm inom sjukvårdsanstalt, även
hos socialstyrelsen (4 § 1). Tillstånd att inneha större förråd (mer än 45,
dock högst 30 000 kg) skall enligt 5 § sökas, i fråga om röntgenfilm inom
sjukvårdsanstalt, hos socialstyrelsen och i övrigt hos länsstyrelsen. Yttrande
i ärendet skall inhämtas från polismyndigheten och brandchefen samt, vid
innehav av mer än 3 000 kg, från sprängämnesinspektionen. Detaljerade
byggnadstekniska bestämmelser om förvaringslokalernas beskaffenhet
m. m. finns i förordningen. Vidare finns bestämmelser om bl. a. elektriska
anläggningar, belysningsanordningar och eldsläckningsutrustning. Särskild
lokal där film framkallas, torkas, skarvas eller på annat sätt färdigställs
för förevisning benämnes —- tillsammans med förvaringsrum, apparatrum
och rum där filmen expedieras — filmlaboratorium eller filmbyrå (3 § 2).
För sådana lokaler finns i förordningen särskilda föreskrifter om innehav,
handliavande och visning av film. Vid transport av brandfarlig film skall
varje lcolli vara tydligt märkt, kolli som innehåller film med orden »Film
Eldfarligt» och kolli som innehåller filmavfall eller kasserad film med orden
»Filmavfall Eldfarligt» (24 § 2).

Biografsäkerhetsförordningen behandlar biografer och andra lokaler, där
brandfarlig film förevisas, samt innehav och handhavande av film i samband
med sådan förevisning. Beträffande filmlaboratorium och filmbyrå
meddelas dock motsvarande bestämmelser i filmförordningen. Biografsäkerhetsförordningen
gäller inte heller filmförevisning i enskilt hem (36 § 4).
För uppförande eller inredande av biograf fordras byggnadslov. Polismyndigheten
och brandchefen skall yttra sig i ärendet. Biografen får inte tas i
bruk, förrän den besiktigats och godkänts. Vid besiktning skall polismyndigheten
och brandchefen vara företrädda (4 §). Utförliga bestämmelser
meddelas om biograflokalens läge och byggnadssätt, elektriska anläggningar,
belysningsanordningar, anordnande av platser för publiken, utrymningsvägar,
projektionsapparater och eldsläckningsutrustning. För biograf skall enligt
28 § 1 finnas föreståndare. Lokal som inte godkänts som biograf får inte
heller användas eller upplåtas för icke offentlig förevisning av brandfarlig
film utan att lokalen godkänts av polismyndigheten (36 § 1). Godkännande

Kungl. Mnj.ts proposition nr 47 år 1070

1

förutsätter besiktning av brandchefen. Enligt 26 § skall projektionsapparat
vara uppställd i särskilt apparatrum. Skolapparat, dvs. projektionsapparat
i vilken filmen kan förbli stillastående viss period utan att antändas, behöver
dock om den är av en typ som statens provningsanstalt godkänt inte
vara uppställd i sådant rum. Annan apparat än skolapparat får skötas endast
av den som fått tillstånd av polismyndigheten. Kompetensen skall styrkas
genom intyg att sökanden är fullt förtrogen med apparatens skötsel från
säkerhetssynpunkt och har kännedom om de ordningsföreskrifter som gäller
för biografföreställning. Intyget skall vara utfärdat av person som polismyndigheten
har godkänt att pröva de förhållanden som intyget avser
(27 §).

Någon närmare redogörelse för bestämmelserna i 1932 års förordningar
torde inte behövas i detta sammanhang. Vissa av bestämmelserna kommer
att redovisas i samband med redogörelsen för utredningsmannens förslag.

För innehav, förvaring och liandhavande av filmavfall och kasserad film
får enligt 1 § 2 mom. filmförordningen i stället för dennas bestämmelser
tillämpas bestämmelserna i 5 kap. förordningen (1949: 341) om explosiva
varor. Här råder alltså valfrihet för filmens ägare i fråga om vilken förordning
som skall tillämpas. Tillämpning av förordningen om explosiva varor
medför lindrigare bestämmelser om förvaringslokalens beskaffenhet men
strängare bestämmelser om lokalens belägenhet än vad som gäller enligt
filmförordningen.

Byggnadsstadgan innehåller i 5 kap. vissa bestämmelser om biografer,
oavsett vilket slags film som skall visas där. Tillämpningsbestämmelser, i
form av föreskrifter, råd och anvisningar, till byggnadsstadgan har med
giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 meddelats av statens planverk under
benämningen Svensk Byggnorm 67. Föreskrifterna är bindande. Svensk
Byggnorm 67, som ersatt byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan
(BABS 1960), innehåller åtskilliga bestämmelser om hur samlingslokaler,
till vilka biografer räknas, samt lagerlokaler skall inrättas. Dessa bestämmelser
är emellertid inte utformade med hänsyn till de särskilda risker
som är förenade med förvaring och förevisning av brandfarlig film.

Enligt 8 § brandlagen (1962:90) är ägare eller innehavare av byggnad,
upplag eller annan anläggning skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga
brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidta nödiga åtgärder
för att förebygga och bekämpa brand. Brandchef och annan brandsyneförrättare
skall se till att lämpliga redskap och anordningar finns där de
behövs. S. k. regelbunden brandsyn skall enligt 12 § brandstadgan (1962:
91) förrättas med de tidsmellanrum (brandsynefrister) brandchefen bestämmer
samt avse sådana byggnader, upplag och andra anläggningar som
är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal
människor. S. k. särskild brandsyn förrättas när brandchefen eller länsstyrelsen
i visst fall finner att brandsyn behövs och förrättning för regelbun -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

den brandsyn inte bör avvaktas. Till brandchefernas ledning har statens
brandinspektion i meddelande 1962:8 rekommenderat en brandsynefrist
om ett år för bl. a. biografer. I meddelande 1966:3 har brandinspektionen
lämnat detaljerade anvisningar om brand- och livräddningsredskap för bl. a.
samlingslokaler.

Organisationer inom film- och biograf branschen

I det följande lämnas en redogörelse för vissa organisationer inom filmoch
biografbranschen som är av särskilt intresse för frågan om nya bestämmelser
om brandfarlig film. Framställningen utgör ett sammandrag av en
redogörelse som utredningsmannen lämnat i betänkandet.

Svenska filminstitutet började efter avtal mellan staten och den samlade
svenska filmindustrin — producenter, distributörer och biografägare — sin
verksamhet år 1963. Institutet har till uppgift bl. a. att stödja olika verksamheter
avsedda att stimulera seriöst filmintresse, exempelvis filmstudios, att
bedriva filmvetenskaplig forskning, att driva en filmskola och att hålla ett
filmarkiv — Filmhistoriska samlingarna. Verksamheten vid filmarkivet syftar
till att åt eftervärlden bevara filmhistoriskt värdefull film. Samlingarna
utökas successivt dels genom inköp, bl. a. från utlandet, dels genom gåvor
och depositioner från enskilda personer och kommersiella filmföretag. Av
arkivmaterialet utgörs en stor del, ca 10 ton, av nitratfilm. I mån av tillgång
på arbetskraft och medel omkopieras nitratfilmerna till acetatkopior. Årligen
disponeras omkring 100 000 kr för omkopiering. Kostnaderna för onikopiering
av en långfilm uppgår enligt uppgift till ca 10 000 kr. Först när
nitratmaterialet börjar förstöras genom att det blivit för gammalt gallras
det ut ur arkivet. Det finns sålunda anledning att räkna med att institutets
filmarkiv under förhållandevis lång tid framåt kommer att innehålla nitratfilm.

Totalt finns ca 80 filmstudios och filmklubbar i landet. En filmklubb,
huvudsakligen verksam i Stockholm och Göteborg, har upprättats inom
Svenska filminstitutet. Övriga klubbar och studios subventioneras av institutet,
som genom sitt filmarkiv ställer önskade filmer till förfogande för
visning för medlemmarna. Visning av all film, utom möjligen 16 mm film,
lär ske uteslutande i biografer, vilka godkänts enligt biografsäkerhetsförordningen
för visning av brandfarlig film. Villkor för filmutlåningen är att
filmen visas av behörig apparatskötare. Åtminstone tillsvidare synes man
med hänsyn till den långsamma omkopieringstakten böra räkna med att
också nitratfilm kommer att visas av studios och klubbar.

Sveriges Radio innehar f. n. omkring 10 ton nitratfilm. För några år sedan
köpte företaget av AB Svensk Filmindustri bl. a. 600 000 in journalfilm
i form av nitratfilm. Omkopiering av denna film till acetatfilm pågår. Tillsvidare
behålls nitratfilmen. De journalfilmer som visas i TV är acetatkopior.
Långfilmer, som inspelats som nitratfilm, är i regel omkopierade till acetatfilm
vid TV-visning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

9

I landet finns omkring 1 600 biografer, I flertalet fall är ägarna anslutna
till Sveriges biograf ägareförbund. Mer än 500 folketshusföreningar bedriver
också biografverksamhet, oftast på relativt små orter och med filmförevisning
3—5 gånger i veckan. Folkelslmsföreningarnas riksorganisation driver
ett 50-tal biografer. All filmanskaffning till dessa drygt 550 biografer sker
genom en central biografförvallning inom riksorganisationens ram.

Praktiskt taget samtliga i Sverige verksamma filmuthyrningsföretag är
anslutna till Sveriges filmuthgrareförening.

Från Svenska musikerförbundet har utredningsmannen inhämtat att sannolikt
något över 2 000 biografanställda är anslutna till förbundet.

Den internationella filmarkivsammanslutningen, FIAF, med säte i Paris
har ett 40-tal filmarkiv, statliga och enskilda, som medlemmar. En av FIAF
tillsatt kommitté har utarbetat en rapport med detaljerade redogörelser för
olika slags filmmaterial och dessas fysikaliska och kemiska egenskaper, för
problem i samband med lagring, för utförande av filmlagerbyggnader samt
för vård av film och iståndsättande av skadad film.

Brandfarlig film, egenskaper och förekomst1

Alltsedan filmproduktionens början på 1890-talet har biograffilmen bestått
av ett genomskinligt underlag, som uppbär i fråga om svart-vit film
ett och i fråga om färgfilm flera ljuskänsliga skikt. Varje sådant skikt utgörs
av en emulsion som innehåller bl. a. i gelatin emulgerade silversalter.

Den äldsta filmen är nitratfilmen, i vilken filmunderlaget till sin huvudsakliga
del består av nitrocellulosa. Nitratfilmen är i hög grad brandfarlig.
Att sådan film hade orsakat svåra bränder på olika håll i världen var anledningen
till tillkomsten av filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen.

Under 1940-talet kom nitratfilmen att användas i allt mindre omfattning.
Filmtillverkarna övergick till acetatfilm, en s. k. säkerhetsfilm, i vilken filmunderlaget
huvudsakligen består av cellulosaacetat. Sedan 1950-talets början
har som biograffilm saluförts uteslutande säkerhetsfilm. Filmförordningen
och biografsäkerhetsförordningen är som förut sagts inte tillämpliga
på acetatfilm eller annan säkerhetsfilm.

35 mm film, som är den vanligaste filmdimensionen, förekommer både
som normalfilm och som vidfilm. Äldre 35 mm normalfilm kan vara nitratfilm,
medan nyare 35 mm normalfilm genomgående är acetatfilm. Vidfilm
torde förekomma uteslutande som säkerhetsfilm. Detta gäller också 16 mm
film samt all magnetisk film och allt magnetiskt band för ljud- och bildupptagning
bl. a. för TV. Det är sålunda bara den 35 mm breda normalfilmen
som kan ha filmunderlag av nitrocellulosa.

Filmunderlaget i nitratfilmen har vissa egenskaper som gör det mindre
lämpligt från säkerhetssynpunkt. Det är kemiskt instabilt. Även under de

1 Framställningen bygger på en av utredningsmannen i betänkandet lämnad redogörelse.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1070

mest gynnsamma förvaringsförhållanden sker med tiden en nedbrytning
(sönderdelning) av nitrocellulosan. Nedbrytningen kan leda till självantändning.
Filmunderlaget är vidare lättantändligt och brinner mycket
snabbt, i större kvantiteter explosivt. Eftersom nitrocellulosan själv kan tillhandahålla
det syre som är nödvändigt för förbränningen, kan denna försiggå
utan lufttillförsel.

Hittills har man inte funnit några praktiskt användbara metoder att
stoppa sönderdelning av nitratfilm. Vid sönderdelningen frigörs gaser, huvudsakligen
kväveoxider. Av dessa är kvävedioxiden särskilt skadlig, eftersom
den i förening med fuktigheten i gelatinet bildar salpetersyra och salpetersyrlighet.
Dessa syror ökar i sin tur nedbrytningshastigheten. Gaserna
kan tillsammans med luft bilda explosiva gasblandningar.

I goda förvaringslokaler sker nedbrytningen av nitrocellulosan mycket
långsamt och tar många år. Under större delen av denna sönderdelningsprocess
visar filmen inga yttre tecken på omvandling. Först under slutfasen,
vilken kan omfatta några få månader, ger sig den då mycket snabbt förlöpande
nedbrytningsprocessen tydligt till känna. I detta sista stadium är antädningstemperaturen
låg och risken för självantändning stor.

Även i acetatfilmen är, som tidigare nämnts, råmaterialet i filmunderlaget
cellulosa, men här i form av cellulosaacetat eller cellulosatriacetat. Dessa
föreningar är inte så kemiskt instabila som nitrocellulosa. Den sönderdelningsprocess
som man har att räkna med också för acetatfilm förlöper mycket
långsamt. Någon risk för att sådan film skall självantända finns inte.
Acetatfilmen är enligt utredningsmannen i sämsta fall lika brännbar som
papper. Den är emellertid i regel mindre lättantändlig än papper.

Endast i fråga om 35 mm film kan, som framgår av det förut sagda, tveksamhet
råda huruvida filmunderlaget i en viss filmrulle utgörs av nitrocellulosa
eller cellulosaacetat. Det är i allmänhet inte möjligt att enbart med
hjälp av syn, lukt eller känsel bestämma om man bar att göra med nitrateller
acetatfilm. Filmlillverkarna har, bl. a. genom märkning av film, försökt
tillgodose önskemålet att man utan större besvär skall kunna avgöra om
fråga är om nitratfilm eller ej. I viss utsträckning har sålunda filmens ena
kant försetts med påskriften »NITRATE FILM» resp. påskriften »SAFETY
FILM» med jämna mellanrum. En filmrulle (spelkopia) kan bestå av flera
hopfogade filmremsor. Alla dessa måste undersökas för att man skall kunna
vara säker på att inte en viss del av rullen utgörs av brandfarlig film. På
acetatfilm överkopierad nitratfilm kan i kanten ha både beteckningen »SAFETY
FILM» och beteckningen »NITRATE FILM», vilket kan vålla tveksamhet
bl. a. av den anledningen att det förekommit att säkerhetsfilm omkopierats
på nitratfilm. En annan metod är att till filmunderlaget i säkerhetsfilm
sätta fluorescerande ämnen. Vid belysning med ultraviolett ljus
framträder de delar av rullen, vilka består av på detta sätt behandlad säkerhetsfilm,
som ljusa partier. Den enda generellt användbara och säkra iden -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

11

lifieringsmetoden är alt för varje enskild i en filmrulle ingående remsa
genom laboratorieprov bestämma huruvida det är fråga om nitrat- eller
acetatfilm.

Förvaringstemperaturen för nitratfilm måste enligt FIAF:s rapport konstant
hållas låg — optimal temperatur anges till +2° C — för att nedbrytningshastigheten
skall vara låg och risken för självantändning ringa. Ventilationens
betydelse framhålls särskilt för lagring av nitratfilm, där det
gäller att kontinuerligt bortföra de skadliga nitrösa gaser som avges vid
sönderdelningen. Lagerbyggnader för nitratfilm bör enligt rapporten, bl. a.
med hänsyn till den stora brandfaran hos sådan film, förläggas avskilt från
annan bebyggelse. I fråga om storleken och utförandet av en filmlagerbyggnad
för nitratfilm sägs i rapporten att — om lagringstemperatur, luftfuktighet
och luftomsättning är gynnsamma och anläggningen i övrigt är fullgod
från brandskyddssynpunkt — anläggningar rymmande 100 ton eller
mera bör kunna accepteras. Filmrullarna bör förvaras i kasematter med
högst 2,5 ton i varje.

Trots att sedan 15—20 år tillbaka all ny biograffilm framställts med användande
av acetatfilm och trots att en hel del nitratfilm under årens lopp
utgallrats och förstörts avsiktligt eller genom brand, finns alltjämt 70—75
ton nitratfilm lagrad i Sverige. Även om utländska äldre nitratfilmer införs
i viss utsträckning, minskas mängden nitratfilm i landet för varje år som
går.

Av den angivna kvantiteten, 70—75 ton, nitratfilm förvaras omkring 40
ton tillhöriga AB Svensk Filmindustri och Sveriges Radio hos AB Filmlager
i Råsunda. Huvuddelen av återstoden tillhör bl. a. Svenska filminstitutet,
Sandrew Film & Teater AB och vissa militära institutioner samt förvaras
hos Hollywood Filmlaboratorium AB i Rotebro. Nämnvärda kvantiteter nitratfilm
lär inte vara lagrade utanför Stockholmsområdet.

AB Filmlagers båda lagerlokaler för nitratfilm är utförda helt i enlighet
med filmförordningens bestämmelser och rymmer vardera 30 ton. Hollywood
Filmlaboratorium AB har sina anläggningar i utkanten av Rotebro.
Förvaringslokalerna består av dels äldre provisorier i form av friliggande
»skjul» för sammanlagt 50—60 ton film, dels nyuppförda lagerlokaler,
närmast avsedda för nitratfilm, med sammanlagt 16 kasematter. Varje kasematt
är f. n. avsedd för 1,5 ton men kan rymma upp till det dubbla. De nyuppförda
lokalerna är i allt väsentligt utförda i enlighet med FIAF:s rekommendationer.

Nitratfilm i form av enstaka rullar kan förekomma i skrubbar och liknande
utrymmen i biografer. AB Svensk Filmindustri tillskrev i augusti
1967 samtliga till bolaget knutna biografföreståndare med uppmaning att
efterforska och till AB Filmlager insända all sådan »glömd» nitratfilm. Resultatet
blev att 300—400 nitratfilmrullar påträffades och blev omhändertagna.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 47

12

Kungl. Maj:ls proposition nr 47 år 1970

Av prop. 1932: 147 (s. 35) framgår att röntgenfilm vid filmförordningens
tillkomst användes inte bara vid sjukvårdsanstalterna utan också inom industrin.
Ända fram till mitten av 1940-talet förekom nitrocellulosa som
filmunderlag i röntgenfilm.

Enligt 4 och 5 §§ filmförordningen skall beträffande innehav av brandfarlig
röntgenfilm vid sjukvårdsanstalt anmälan resp. ansökan om tillstånd
göras hos socialstyrelsen. Styrelsen har upplyst att någon sådan anmälan eller
ansökan inte kommit in till styrelsen sedan lång tid tillbaka, sannolikt
beroende på att man vid sjukvårdsanstalterna numera använder enbart röntgenfilm
av säkerhetstyp.

Enligt vad utredningsmannen inhämtat finns små eller mycket små kvantiteter
brandfarlig röntgenfilm arkiverad vid enstaka sjukvårdsinrättningar.
Något som tyder på att sådan film skulle finnas arkiverad inom industrin
har inte framkommit vid de undersökningar utredningsmannen gjort.

Utredningsmannen

Förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm

Trots att brandfarlig film inte har saluförts i Sverige sedan början av
1950-talet och trots att praktiskt taget all film som visas här är säkerhetsfilm,
behövs det enligt utredningsmannen fortfarande bestämmelser om
brandfarlig film. Av främst filmhistoriska skäl kommer brandfarlig film att
finnas i landet ännu under många år. Omkopieringen till säkerhetsfilm sker
i ganska långsam takt. Även efter det att omkopiering skett strävar man efter
att bevara åtminstone en del av nitratfilmmaterialet. Man måste räkna
med att brandfarlig film kommer att förevisas i ganska stor utsträckning
i filmbyråer och filmlaboratorier, främst i samband med omkopiering. Det
förekommer att föreningar och andra sammanslutningar bl. a. vid jubileer
önskar visa gamla filmer av vilka det bara finns nitratkopior. Även filmstudios
och filmklubbar kommer att vilja förevisa brandfarliga filmer.

Svårigheterna att skilja mellan brandfarlig och icke brandfarlig film i
förening med den omständigheten att brandfarlig film kan väntas förekomma
endast i ringa omfattning men då utgör en avsevärd olycksrisk motiverar
enligt utredningsmannen en mycket restriktiv inställning till sådan
film. Liksom hittills behövs därför positiva åtgärder till skydd mot de risker
som denna film medför. Utredningsmannen anser det inte lämpligt att
behålla ett system med omfattande reglering av förutsättningarna för visning
av brandfarlig film. Mot denna bakgrund och med stöd av en samstämmig
uppfattning inom branschen föreslår utredningsmannen därför principiellt
förbud mot förevisning av brandfarlig film. Några ekonomiska intressen
träds inte för när genom ett sådant förbud. Tvärtom torde det enligt
utredningsmannen möjliggöra besparingar i fråga om anordnande av och
utrustning i biograflokaler samt i fråga om personalbehovet vid filmförevis -

13

Kungl. Majrts proposition nr 47 dr 1970

ning. Förbudet bör utformas så att det gäller brandfarlig biograffilm, varmed
bör förstås film som innehåller nitrocellulosa eller annat lättantändligt
eller explosivt ämne och som är avsedd för upptagning och förevisning av
biografbilder.

Förbudet föreslås omfatta i första hand all förevisning som äger rum
under sådana förhållanden att en olycka kan medföra fara för ett större
antal personer. Alla offentliga och därmed jämförliga filmförevisningar, i
biografer, andra samlingslokaler och tält, samt alla privata förevisningar
för större grupper åskådare bör därför omfattas av förbudet. Utredningsmannen
diskuterar om förevisning av brandfarlig biograffilm i det fria eller
i enskilt hem bör undantas från förbudet men finner att något sådant
undantag inte bör göras.

I samband med omkopiering av nitratfilm till säkerhetsfilm måste brandfarlig
biograffilm visas i filmbyrå eller filmlaboratorium. Utredningsmannen
anser därför att ett generellt förbud, även om det förenas med dispensmöjligheter,
inte är lämpligt i fråga om förevisningar i sådana lokaler. Om
förevisning av brandfarlig biograffilm hör till de normala arbetsuppgifterna
där, minskas de risker som identifieringssvårigheterna medför.

Utredningsmannen föreslår således principiellt förbud mot förevisning
av brandfarlig biograffilm. Förbudet skall inte gälla förevisning i filmbyrå
eller filmlaboratorium. Undantag från förbudet skall kunna medges under
förutsättning att det finns garantier för publikens och personalens säkerhet.
Utredningsmannen föreslår därför en ordning som innebär att brandfarlig
biograffilm inte får förevisas utan tillstånd.

Eftersom det knappast är möjligt att utan särskilda tekniska eller andra
hjälpmedel skilja på nitratfilm och säkerhetsfilm och eftersom märkningen
på en filmrulle kan vara oriktig, skulle det enligt utredningsmannen kunna
övervägas att lägga ansvaret för att brandfarlig biograffilm inte visas utan
tillstånd på den som har tekniska eller andra resurser att avgöra filmens
art. Ansvaret skulle då falla på den som har till verksamhet att, yrkesmässigt
eller på annat sätt, tillhandahålla film för visning, dvs. fihnuthyraren
eller filmutlånaren. Emellertid kan det inte uteslutas att brandfarlig biograffilm
innehas av biografägare, allmänna eller privata institutioner, företag
eller enskilda personer. Utredningsmannen föreslår att ansvaret för överträdelse
av förbudet att visa brandfarlig biograffilm konstrueras på samma
sätt som ansvaret för överträdelse av förbud enligt biografförordningen. Enligt
denna förordning är det förbjudet att förevisa film som inte godkänts
av statens biografbyrå och får barn under femton år inte lämnas tillträde
till biografföreställning där annan film förevisas än sådan som biografbyrån
godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör. Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet som inte är ringa bryter mot något av dessa förbud döms till
böter. Vid biografförordningens tillkomst (se prop. 1959: 135 s. 19—23 och

14

Kungl. Mnj:ts proposition nr kl år 1970

28—29) behandlades svårigheterna för biografper sonalen att kontrollera
barns ålder. Dessa svårigheter ansågs dock inte motivera att ansvaret begränsades
till att gälla någon viss grupp av de personer som har befattning
med en biografföreställning.

Utredningsmannen föreslår därför att en bestämmelse om ansvar får omfatta
envar som uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa förevisar
brandfarlig biograffilm utan tillstånd. De som i första hand kan bli ansvariga
är då anordnarna och apparatskötarna. Den som rättar sig efter felaktig
märkning av film eller filmemballage bör enligt utredningsmannen inte anses
ha varit oaktsam, om inte särskild anledning förelegat till misstanke
om felaktigheten. Sådan särskild anledning kan vara att speciella krav kan
ställas på förevisarens kunskaper om film eller att filmens utseende, beskaffenhet
eller ålder motiverat försiktighet och närmare undersökning.

En på detta sätt utformad ansvarsbestämmelse kan, påpekar utredningsmannen,
i allmänhet inte drabba dem som tillhandahåller film för visning.
De har emellertid de största tekniska resurserna att avgöra filmens art.
Till följd härav skulle förbudets effekt sannolikt ökas avsevärt, om ett
straffansvar lades också på dem. Ansvaret bör dock inte omfatta den som
endast tillfälligtvis tillhandahåller film för visning. Utredningsmannen föreslår
därför att straffansvar skall kunna drabba också den som i verksamhet
för tillhandahållande av film för visning tillhandahåller brandfarlig
biograffilm åt någon som inte har rätt att förevisa sådan film. Även i detta
fall bör fordras uppsåt eller oaktsamhet som inte är ringa.

Förbud mot användning av brandfarlig röntgenfilm

I fråga om brandfarlig röntgenfilm konstaterar utredningsmannen alt sedan
mer än tjugo år endast röntgenfilm av säkerhetstyp har tillverkats eller
saluförts i Sverige, att brandfarlig röntgenfilm varken används eller
förekommer i arkiv inom industrin samt att det vid ett mindre antal sjukvårdsinrättningar
finns obetydliga kvantiteter röntgenfilm av typ nitratfilm.
Han anför vidare att det inte synes vara möjligt att använda nitratfilm
i samband med röntgenfotografering, eftersom sådan film inte kan
uppbringas. Röntgenfilm kan knappast bli föremål för hantering eller användning
på samma sätt som biograffilm. Den kvantitet röntgenfilm som
tas fram för studium i samband med patientbesök eller dylikt blir av naturliga
skäl mycket ringa. Några brandtillbud från sådana tillfällen är inte
kända. Enligt utredningsmannen finns det därför inte anledning att införa
förbud mot användning av brandfarlig röntgenfilm.

Bgggnadstekniska bestämmelser om förevisning och annan hantering samt
förvaring av film

Utredningsmannen erinrar om sitt uppdrag att ur 1932 års förordningar
utmönstra sådana byggnadsbestämmelser som numera finns i Svensk Bygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970 15

norm 67 samt framhåller att bestämmelserna där inte är utformade med
hänsyn till de speciella risker som är förbundna med brandfarlig film. Eftersom
förevisningsförbudet föreslås inte bli undantagslöst, undersöker ulredningsmannen
om särskilda byggnadsbestämmelser behövs för lokal där
brandfarlig biograffilm visas med särskilt tillstånd. Han konstaterar också
att särskilda byggnadsbestämmelser om förvaringslokalers beskaffenhet
alltjämt behövs. Förutsättning för undantag från förevisningsförbudet bör
vara att garantier finns för publikens och personalens säkerhet. Det förhållandet
att nilratfilm kommer att förevisas alltmera sällan medför att apparatskötarnas
erfarenhet av sådan film blir allt mindre. Samtidigt blir den
nilratfilm som finns äldre och därmed brandfarliga^. Dessa omständigheter
medför enligt utredningsmannen att stränga säkerhetskrav måste ställas
på de lokaler, i vilka brandfarlig biograffilm undantagsvis skall få visas.

Det övervägande antalet biografer i Sverige är utförda i enlighet med
byggnadsbestämmelserna i biografsäkerhetsförordningen. I biograf som är
utförd på sådant sätt kan enligt utredningsmannen brandfarlig biograffilm
visas utan risk för att säkerheten åsidosätts. Undantag från förbudel bör
i första hand medges i de fall då förevisningen skall äga rum i sådan biograf.

De byggnadsbestämmelser som enligt Svensk Byggnorm 67 gäller för al ta
samlingslokaler, inklusive biograf för visning av icke brandfarlig film, skiljer
sig enligt utredningsmannen från biografsäkerhetsförordningens byggnadsbestämmelser
i princip endast i fråga om anordnande av utgång från
apparatrum (kap. 74:53). Enligt 18 § biografsäkerhetsförordningen får apparatrum
ha utgång uteslutande till det fria. Bestämmelserna i Svensk Byggnorm
67 medger däremot förbindelse mellan apparatrum och samlingslokalen
i övrigt via en sluss. Utredningsmannen anser att detta inte ger publik
och personal den erforderliga säkerheten i händelse av brand i nitratfilm
i apparatrummet. För visning av brandfarlig biograffilm måste från säkerhetssynpunkt
fordras — utöver vad som föreskrivs i Svensk Byggnorm 67
— att apparatrummet i princip är anordnat på sätt som anges i biografsäkerhetsförordningen.
Föreskrifterna om hur förevisningslokalen och apparatrummet
skall vara anordnade är av den tekniska art att de inte bör
ha sin plats i författning. Utredningsmannen föreslår att det för undantag
från förbudet skall krävas bl. a. att förevisningslokalen är försedd med särskilt
apparatrum samt att förevisningslokalen och apparatrummet uppfyller
de byggnadstekniska krav på publikens och personalens säkerhet mot
brand och explosion som statens planverk bestämmer. Detta villkor bör
anses vara uppfyllt i fråga om lokal som har blivit godkänd enligt biografsäkerhetsförordningen.
Vidare föreslår utredningsmannen en bestämmelse
enligt vilken filmprojektor vid förevisning av brandfarlig film skall vara
uppställd i apparatrum som är anordnat på sätt som jag nu har angett.
Den som bryter mot bestämmelsen skall enligt förslaget dömas till böter.

Undantag från förbudet att förevisa brandfarlig biograffilm bör enligt

16

Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1970

utredningsmannen inte göras beroende av om föreställningen är offentlig
eller inte. Avgörande bör vara endast huruvida säkerhetskraven är uppfyllda.
Kravet på särskilt apparatrum medför att förevisning av brandfarlig
biograffilm kommer att kunna äga rum endast i samlingslokal som är
särskilt anordnad för filmförevisning och således inte i tält eller i enskilt
hem.

Utredningsmannen har som förut nämnts funnit att 70—75 ton nitratfihn
förvaras i Sverige och att nästan hela denna kvantitet finns i några få ägares
lagerlokaler i Råsunda och Rotebro.

Utöver de bestämmelser i Svensk Byggnorm 67 som generellt gäller för
lagerbyggnader behövs enligt utredningsmannen särskilda byggnadsbestäinmelser
för lokaler där brandfarlig biograffilm skall förvaras. Utredningsmannen
erinrar om att FIAF har utarbetat regler för förvaring och vård
av bl. a. brandfarlig film samt anför att filmförordningens bestämmelser
i vissa hänseenden är oförenliga med FIAF:s regler. Han anser att bestämmelserna
i filmförordningen bör ersättas med modernare bestämmelser.
Dessa är av den tekniska art att de inte bör ha sin plats i författning.

Eftersom kvantiteten nitratfihn minskar, bedömer utredningsmannen det
som i hög grad osannolikt att nyanläggningar eller mera omfattande ombyggnader
för förvaring av brandfarlig film skall bli aktuella i framtiden.
Det är därför inte nödvändigt att som ersättning för filmförordningens bestämmelser
utarbeta särskilda generella byggnadsbestämmelser för lokaler
där brandfarlig biograffilm skall förvaras. I stället bör man söka finna en
ordning enligt vilken en sakkunnig myndighet vid behov kan meddela de
bestämmelser som behövs. Utredningsmannen erinrar om att enligt 1 § 2
mom. filmförordningen för innehav, förvaring och handhavande av filmavfall
och kasserad film får i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 5 kap.
förordningen om explosiva varor i stället för motsvarande bestämmelser
i filmförordningen. Enligt 1 § förordningen om explosiva varor förstås med
explosiva varor sådana varor som består av eller innehåller explosiva eller
pyrotekniska ämnen. Explosiva varor indelas i olika huvudslag. Ett av dem
är sprängämnen, bl. a. nitrocellulosa. Det tillkommer kommerskollegium
att, när fråga därom uppkommer, avgöra om viss vara skall anses som
explosiv (4 § 1 mom.). Från sprängämnesinspektionen har utredningsmannen
inhämtat att det från teknisk synpunkt inte bör möta hinder mot att
kommerskollegium förordnar att film som innehåller nitrocellulosa skall
anses som explosiv vara.

Utredningsmannen har undersökt om en lämplig ordning för att tillgodose
behovet av byggnadstekniska bestämmelser om förvaring och hantering
av brandfarlig biograffilm kan vinnas genom att förordningen om explosiva
varor görs tillämplig på sådan film. Explosiv vara får innehas endast av
den som fått tillstånd (26 §). Kommerskollegium skall utfärda dels ord -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

ningsföreskrifter beträffande förvaring av explosiva varor, dels närmare
bestämmelser om hur förvaringsrum skall vara belägna och beskaffade
(32 §). Innan bestämmelser av byggnads teknisk natur utfärdas, skall kommerskollegium
samråda med statens planverk.

I fråga om förvaring av brandfarlig biograffilm i större mängd bör enligt
utredningsmannen närmast bestämmelserna om upplagsmagasin i 45 § förordningen
ges motsvarande tillämpning. Vid sådan tillämpning — som kommerskollegium
kan förordna om enligt 32 § — blir länsstyrelsen tillståndsmyndighet.
Det innebär ingen ändring i gällande ordning. Enligt 3 och
5 §§ filmförordningen skall nämligen ansökan om tillstånd att inneha större
förråd av brandfarlig film, dvs. mer än 45 kg, göras hos länsstyrelsen.

De bestämmelser i förordningen om explosiva varor som avser innehav
av mindre myckenheter är enligt utredningsmannen inte ägnade att tillämpas
på mindre förråd av brandfarlig biograffilm. Utredningsmannen anser
det lämpligt att från tillståndsplikt undantas innehav av sådana myckenheter
brandfarlig biograffilm som det vanligen blir fråga om vid förevisning.
Om förordningen görs i princip tillämplig på brandfarlig biograffilm, kan
kommerskollegium enligt 4 § 2 mom. medge undantag i lämplig omfattning
från det annars gällande tillståndskravet.

Behovet av särskilda byggnadstekniska bestämmelser om förvaring och
hantering av brandfarlig biograffilm i filmbyrå och filmlaboratorium torde
enligt utredningsmannen kunna tillgodoses inom ramen för förordningen
om explosiva varor. Utredningsmannen föreslår som villkor för att brandfarlig
biograffilm skall få visas i sådan lokal utan särskilt tillstånd att lokalen
är anordnad enligt förordningen om explosiva varor och föreskrifter
som meddelas med stöd av förordningen.

Utredningsmannen föreslår mot bakgrund av denna undersökning att
förordningen om explosiva varor görs tillämplig på brandfarlig biograffilm.
Beslut härom kan meddelas av kommerskollegium, om filmförordningen
upphävs. Någon författningsbestämmelse om att brandfarlig biograffilm
skall anses som explosiv vara behövs därför inte. Däremot bör det åläggas
kommerskollegium att avgöra fråga om viss film skall anses som brandfarlig.
Vidare innebär utredningsmannens förslag att kommerskollegium
skall besluta om de undantag från bestämmelserna i förordningen om explosiva
varor och — efter samråd med bl. a. statens planverk — meddela
de särskilda byggnadsbestämmelser som behövs med hänsyn till de speciella
problem som är förbundna med hantering och förvaring av brandfarlig
biograffilm.

Utredningsmannen anför att förslaget att göra byggnadsbestämmelser i
förordningen om explosiva varor tillämpliga kan synas stå i mindre god
överensstämmelse med vad som i utredningsdirektiven sägs om att sådana
byggnadsbestämmelser som ersätts eller motsvaras av tillämpningsbestämmelserna
till byggnadsstadgan bör mönstras ut ur 1932 års förordningar.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Att brandfarlig film hänförs till explosiv vara kan emellertid inte utgöra
anledning att ta upp den större frågan huruvida byggnadsbestämmelserna
bör utmönstras ur förordningen om explosiva varor.

Byggnadstekniska bestämmelser utöver dem som ges i byggnadsstadgan
och Svensk Byggnorm 67 behövs enligt utredningsmannen inte för byggnader
eller lokaler där brandfarlig röntgenfilm förekommer.

Bestämmelser i övrigt om förevisning och annan hantering samt förvaring
av film

I 29—39 §§ biografsäkerlietsförordningen finns ordningsföreskrifter för
förevisning av brandfarlig biograffilm. Vissa av föreskrifterna motsvaras
enligt utredningsmannen av föreskrifter i Svensk Byggnorm 67 eller, såvitt
avser elektriska installationer, av säkerhetsföreskrifter som kommerskollegium
meddelar. Behovet av motsvarigheter till en del av de andra ordningsförskrifterna
i biografsäkerhetsförordningen kan tillgodoses enligt
brandlagsliftningen och allmänna ordningsstadgan.

Alltjämt behövs emellertid särskilda bestämmelser motsvarande bestämmelserna
i 33 § biografsäkerhetsförordningen om förvaring av brandfarlig
film i förevisningslokal. Enligt paragrafen får i biograf, som är avsedd för
högst 150 personer, finnas högst så mycket brandfarlig film som behövs
för en föreställning. I större biograf får finnas högst 45 kg sådan film.
Utredningsmannen föreslår förbud mot att i apparatrummet förvara annan
brandfarlig film än den som skall visas vid en föreställning. Den som bryter
mot förbudet skall enligt förslaget dömas till böter.

Vidare behövs enligt utredningsmannen föreskrifter motsvarande bestämmelserna
i 35 § 1 mom. och 38 § 2 mom. e) biografsäkerhetsförordningen
om förbud mot tobaksrökning och användning av eld i apparatrummet
samt om anslag angående dessa förbud. Bestämmelser av detta slag bör inte
meddelas i författning utan av en sakkunnig myndighet. Utredningsmannen
föreslår att bestämmelser om förvaring av brandfarlig biograffilm och ordningen
i övrigt i apparatrummet skall meddelas med stöd av förordningen
om explosiva varor, dvs. av kommerskollegium. I samma ordning bör enligt
utredningsmannen meddelas föreskrifter motsvarande bestämmelserna i 12
—20 §§ filmförordningen om förvaring av brandfarlig biograffilm i andra
fall än i samband med förevisning samt om hantering av sådan film i filmbyrå
och filmlaboratorium.

Särskilda ordnings- eller säkerhetsföreskrifter för röntgenfilm anser utredningsmannen
inte behövas.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 28 § biografsäkerhetsförordningen
för biograf skall finnas föreståndare, som skall ha fyllt 21 år och ha
gjort sig känd för pålitlighet och ordentlighet. Varken förordningen eller
förarbetena (se SOU 1930:28 s. 18 och prop. 1932:147 s. 75) ger enligt
utredningsmannen något besked om föreståndarens uppgifter.

Kungl. Maj:t.•i proposition nr 47 år 1970

19

1959 års biograf förordning innehåller inte några bestämmelser om föreståndare
och utredningsmannen anser sig kunna överväga behovet av sådana
bestämmelser utan att beakta den kontrollskyldighet som enligt biografförordningen
åligger biografägaren och hans personal. För teatrar och
andra samlingslokaler krävs inte särskild föreståndare. De skyldigheter
som enligt allmänna ordningsstadgan är förbundna med offentlig tillställning
åvilar den som anordnar tillställningen. Föreskrifter vid brandsyn i
biograf kan meddelas utan att särskild föreståndare behövs. Sådana föreskrifter
skall enligt 13 § brandstadgan riktas till biografens ägare eller
innehavare.

För att förbudet mot förevisning av brandfarlig biograffilm efterlevs
skall enligt utredningsmannens förslag anordnaren av föreställningen och
apparatskötaren svara. Eftersom det inte heller av hänsyn till effektiviteten
av ett sådant förbud behövs någon särskild föreståndare, anser utredningsmannen
— som härutinnan fått stöd av företrädare för rikspolisstyrelsen
—- att några bestämmelser om föreståndare för biograf inte är erforderliga.

Bestämmelser om filmprojektorer och apparatskötarc

Utredningsmannen upplyser att också moderna filmprojektorer, som närmast
är konstruerade för säkerhetsfilm, är utrustade med sådana säkerhetsanordningar
som anges i 25 § biografsäkerlietsförordningen och att det
f. n. inte förekommer andra projektorer för 35 mm film än sådana som
fyller kraven för visning av brandfarlig film. Orsaken härtill är att andra
omständigheter än brandfaran motiverar det nu gängse utförandet av filmprojektorerna.
Även om det är sannolikt att dessa förhållanden blir bestående
i framtiden, kan det komma fram filmprojektorer som är konstruerade
uteslutande för icke brandfarlig film och som inte är lämpliga
för visning av brandfarlig film. Det måste därför enligt utredningsmannen
alltjämt krävas att filmprojektor, som skall användas för visning av brandfarlig
biograffilm, är så konstruerad att visningen inte medför särskild
brandfara. Utredningsmannen föreslår därför en bestämmelse härom som
villkor för undantag från förevisningsförbudet. Villkoret bör anses uppfyllt
i fråga om filmprojektor som är utförd enligt 25 § biografsäkerhetsförordningen.
Utredningsmannen anser att det f. n. inte behövs några närmare
bestämmelser om hur filmprojektor skall vara utförd. Om nya typer
kommer fram, kan kommerskollegium, under förutsättning att brandfarlig
film hänförs till explosiv vara, med stöd av 32 och 59 §§ förordningen om
explosiva varor meddela de föreskrifter som behövs.

Utredningsmannen anför att det fram till år 1956 genom samverkan mellan
biografägareförbundet, musikerförbundet, apparattillverkarna och statens
institut för hantverk och industri bedrevs en viss kursverksamhet för

20

Kungl. Maj.ts proposition nr h~! år 1970

apparatskötare. Institutet försökte år 1962 få till stånd en teoretisk kurs
för apparatskötare men på grund av att för få anmälningar kom in blev
kursen inställd. Apparatskötarna utbildas numera främst genom undervisning
av apparatleverantörernas installationsingenjörer. Det brukar också
vara sådana ingenjörer som utfärdar intyg om apparatskötarnas kompetens.

Enligt utredningsmannen råder det inom filmbranschen enighet om att
någon form av godkännande eller auktorisation av apparatskötare behövs.
Som skäl anges de tekniska krav som ställs på apparatskötaren och de stora
ekonomiska värden han ansvarar för. Inom branschen är meningarna delade
i frågan om auktorisationen bör vara statlig eller ombesörjas av branschen
själv. Rikspolisstyrelsen har för utredningsmannen framhållit att polismyndigheterna
under alla förhållanden bör befrias från tillståndsärendena.
Från företrädare för försäkringsbranschen har utredningsmannen vidare
inhämtat att man där anser att utbildning och kontroll genom filmbranschens
egen försorg är fullt tillräcklig.

Även om ett apparatrum kan innehålla åtskilliga säkerhetsrisker av exempelvis
elektriskt slag finner utredningsmannen det alldeles uppenbart
att det är förekomsten av brandfarlig film i apparatrummet som motiverat
de nu gällande kraven på apparatskötarens kunskaper om både filmprojektorns
skötsel och ordningsföreskrifterna för biografföreställning. De ordningsföreskrifter
som behövs i samband med visning av säkerhetsfilm är
enligt utredningsmannen betydligt mindre omfattande än de som gäller visning
av brandfarlig film. De är så få och enkla att någon myndighetskontroll
av att apparatskötaren känner till dem inte behövs.

Gällande bestämmelser innebär att en sökande kan befinnas olämplig som
apparatskötare och därför av polismyndigheten vägras tillstånd, även om
han har intyg på att han är förtrogen med projektorn och har kännedom
om gällande ordningsföreskrifter. Ehuru det inte framgår av förarbetena,
har syftet med denna ordning enligt utredningsmannen sannolikt varit att
sökandens vandel skall prövas av polismyndigheten. Utredningsmannen anser
alt det måste föreligga ett avsevärt behov av skydd för allmänheten
för att en yrkesutövares allmänna vandel skall få inverka på hans rätt
att utöva yrket. Sådant skyddsbehov anses föreligga exempelvis i samband
med utskänkning av rusdrycker, handel med skrot, lump och begagnat gods
samt drivande av hotell- eller pensionatrörelse. Det är uppenbart att skyddsintresset
i dessa fall är betydligt starkare än i fråga om apparatskötarna,
eftersom brandriskerna av förut nämnda skäl blir små om visning av brandfarlig
film förbjuds och eftersom apparatskötarna inte i denna egenskap
kommer i beröring med den allmänhet för vilken filmen visas. Utredningsmannen
finner således att något behov av vandelsprövning inte motiverar
offentligt godkännande av apparatskötarna.

Om apparatskötaren inte skulle vara fullt förtrogen med apparatens skötsel
från säkerhetssynpunkt torde detta, när endast säkerhetsfilm används,

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

inte innebära någon brandrisk utan fastmera risk för att apparaten och
filmen blir skadade eller att någon förevisning inte kan ske. Att förhindra
detta är självfallet intressen som det i första hand bör ankomma på branschen
att själv bevaka.

På grund av det anförda anser utredningsmannen att det inte finns tillräckliga
skäl för statlig kontroll över apparatskötarnas kvalifikationer när
det gäller förevisning av säkerhetsfilm. Det nuvarande auktorisationsförfarandet,
som tillämpats även i fråga om sådan film, bör således upphöra.

Även om filmprojektorerna — åtminstone hittills —• synes ha tillgodosett
de säkerhetskrav som brandfarlig biograffilm föranleder, är avsevärda
brandrisker förbundna med den förevisning av sådan film som enligt utredningsmannens
förslag undantagsvis skall få förekomma. Riskerna är så
betydande att det är nödvändigt att apparatskötarna känner till dem och vet
vilka särskilda försiktighetsåtgärder de måste vidta. Utredningsmannen förordar,
som nämnts i det föregående, att brandfarlig biograffilm skall få visas
endast i lokal med apparatrum som uppfyller speciella säkerhetskrav.
Till följd härav torde dessa förevisningar oftast komma att äga rum i vanliga
biograflokaler och med anlitande av de apparatskötare som vanligen
tjänstgör där. Någon garanti för att apparatskötaren i det enskilda fallet
äger kännedom om filmens farlighet finns emellertid inte.

Utredningsmannen anser det därför nödvändigt med kontroll av att apparatskötaren
vet att brandfarlig biograffilm skall visas vid den ifrågavarande
föreställningen samt att han känner till de risker som föreligger och
de särskilda bestämmelser som gäller för visning av sådan film. Utredningsmannen
föreslår att det vid prövning av fråga om undantag från förbudet
mot förevisning av sådan film skall företas en sådan kontroll.

Bestämmelser om transport, märkning och förpackning

Utredningsmannen upplyser att transporter av nitratfilm numera förekommer
i mycket liten utsträckning. Transporterna sker i regel med bil
eller järnväg, medan transporter med posten, fartyg eller flyg är sällsynta.

Från sprängämnesinspektionen har utredningsmannen inhämtat att
brandfarlig biograffilm — om förordningen om explosiva varor görs tilllämplig
på sådan film — bör hänföras till transportklass E enligt 3 § 2
mom. förordningen, dvs. den transportklass som omfattar de minst transportfarliga
explosiva varorna. I detta sammanhang erinrar han om bestämmelserna
i 19, 20 och 48 §§. Enligt 19 § skall explosiv vara vara förpackad
på ett ändamålsenligt och betryggande sätt, när den utlämnas från tillverkningsställe
eller handelsrörelse. Ytterförpackningen skall, om inte kommerskollegium
medgivit annat, vara märkt så att varans egenskap av explosiv
vara samt transportklass tydligt framgår. Det ankommer på kommerskollegium
att utfärda de ytterligare föreskrifter om förpackning och märk -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1070

ning som behövs (20 §). Explosiv vara skall vid transport vara förpackad
och märkt på sätt kommerskollegium föreskrivit samt behandlas med erforderlig
försiktighet (48 §).

Apparatskötarna handskas numera nästan enbart med säkerhetsfilm. Man
måste enligt utredningsmannen i regel räkna med att varken tid, erfarenhet
eller tekniska förutsättningar finns för konstaterande av huruvida en
filmrulle innehåller nitratfilm eller ej. För att avgöra detta är apparatskötaren
helt beroende av att det på den förpackning vari filmen transporteras
är angivet om det är fråga om nitrat- eller acelatfilm. En tydlig märkning
av filmförpackningen är sålunda av avgörande betydelse för att apparatskötaren
skall veta vad slags film han har att göra med. Ett stort ansvar
från säkerhetssynpunkt faller därmed på det organ — i regel filmuthyraren
eller filmlaboratoriet — som expedierar filmen för visning. Utredningsmannen
anser att det är rimligt att kräva att varje kartong som innehåller
brandfarlig biograffilm klart upplyser om detta genom en iögonenfallande
märkning. Han förordar därför bestämmelser om sådan märkning.

Även i övrigt behövs enligt utredningsmannen alltjämt vissa bestämmelser
om transport och förpackning av brandfarlig biograffilm. Bestämmelserna
är av den art att de bör meddelas av en sakkunnig myndighet och inte
tas in i allmän författning. Om förordningen om explosiva varor görs tilllämplig
på brandfarlig biograffilm, kan filmförordningens bestämmelser
om transport, förpackning och märkning upphävas utan att ändringar eller
tillägg behövs i förordningen om explosiva varor. Kommerskollegium kan
med stöd av den meddela bestämmelserna.

T illståndsmyndighet

Av praktiska skäl bör, anför utredningsmannen, uppgiften att pröva om
brandfarlig biograffilm skall få visas ankomma på lokal myndighet. Tillståndsmyndigheten
bör normalt föranstalta om besiktning av den lokal där
förevisningen skall äga rum. Med hänsyn till prövningens art måste myndigheten
ha så mycket byggnadsteknisk sakkunskap att den kan bedöma om de
byggnadstekniska bestämmelserna är iakttagna. Dessutom fordras kännedom
om brandrisker och behovet av brandsläckningsmateriel.

De myndigheter som kan komma i fråga är enligt utredningsmannen
byggnadsnämnden och brandchefen. Med hänsyn till prövningens art bölden
däremot inte anförtros åt polismyndigheten. Anförtros uppgiften åt
byggnadsnämnden, måste nämnden under alla förhållanden försäkra sig
om brandchefens medverkan i prövningen. Brandcheferna är numera kompetenta
att göra även den byggnadstekniska prövningen. Med hänsyn till
garantin för allmänhetens och biografpersonalens säkerhet är de båda alternativen
likvärdiga. Handläggningen torde i allmänhet gå snabbare om
ärendet anförtros brandchefen än om det prövas av byggnadsnämnden.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 47 år 1970

23

Eftersom det enligt brandstadgan ankommer på brandchefen att besluta om
och förrätta eller låta förrätta särskild brandsyn, finns det, om brandchefen
blir tillståndsmyndighet, goda möjligheter att snabbt undanröja upptäckta
brandrisker. Utredningsmannen föreslår därför att brandchefen blir tillståndsmyndighet.

Förf åt tning sförslag m. m.

Utredningsmannen erinrar om att hans förslag innebär att flertalet av
de nuvarande särskilda författningsbestämmelserna om brandfarlig film slopas
eller ersätts av bestämmelser som meddelas av statens planverk med
stöd av byggnadsstadgan eller av kommerskollegium med stöd av förordningen
om explosiva varor och den lagstiftning som gäller för elektriska
installationer. Några ändringar i dessa författningar behövs inte för att
förslaget i dessa delar skall kunna genomföras.

Särskild lagstiftning finner utredningsmannen behövas endast i fråga
om förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm och om undantag
från detta förbud. I samband därmed bör 1932 års förordningar upphävas.

1932 års förordningar är utfärdade efter riksdagens hörande. Den erforderliga
lagstiftningen om brandfarlig biograffilm är enligt utredningsmannens
uppfattning av samma karaktär som andra författningar som inneburit
inskränkningar i näringsfriheten i syfte att säkerställa allmänna intressen
och över vilka under senare tid riksdagens yttrande inhämtats. Riksdagens
yttrande synes därför böra inhämtas över förslag till en författning
i ämnet.

Utredningsmannen har i enlighet med det anförda utarbetat förslag till
förordning om förevisning av brandfarlig biograffilm.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Omkring hälften av remissinstanserna lämnar utredningsmannens förslag
helt utan erinringar. De övriga tillstyrker förslaget i princip men flera av
dem anför invändningar i detaljfrågor. Inte någon remissinstans motsätter
sig att 1932 års förordningar upphävs och ersätts av dels en ny författning
om förevisning av brandfarlig biograffilm, som innehåller ett principiellt
förbud mot sådan förevisning, dels bestämmelser som utfärdas av sakkunnig
myndighet.

Förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm

Förslaget om principiellt förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm
föranleder särskilt uttalande endast av ett fåtal remissinstanser. Rikspolisstyrelsen
finner förslaget motiverat med hänsyn till de brandrisker
som är förbundna med förevisning av sådan film. Länsstyrelsen i Blekinge

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1!)70

län anser att förevisning av brandfarlig biograffilm på annan plats än i
filmbyrå eller filmlaboratorium bör vara förbjuden men att undantag från
förbudet bör kunna medges.

Undantagslöst förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm föreslås
av Svenska musikerförbundet till vars yttrande LO ansluter sig. Förbundet
hänvisar till de risker som apparatskötarna utsätts för vid sådana
förevisningar och till de risker som föreligger vid transport av brandfarlig
film. Något uttalande i frågan om förbudet bör avse även förevisning i filmbyrå
eller filmlaboratorium finns inte i förbundets yttrande.

För det fall att undantagslöst förbud inte skulle anses motiverat, gör
musikerförbundet vissa invändningar mot utredningsmannens förslag i fråga
om ansvaret för att ett principiellt förbud upprätthålls. Förbundet anser
att ansvaret bör åvila den som i sin verksamhet tillhandahåller film för
visning och den som anordnar filmförevisningen. Först i tredje hand bör
ansvar spåföljd kunna drabba apparatskötaren. Detta bör enligt förbundet
kunna ske, om filmen är försedd med påskrift utvisande att den är brandfarlig
och apparatskötaren känner till de bestämmelser som gäller om förevisning
av brandfarlig biograffilm. I andra fall bör ansvarspåföljd kunna
drabba apparatskötaren endast om han har fått utbildning i fråga om nyssnämnda
bestämmelser och om filmens egenskaper. Om brandfarlig biograffilm
har levererats som säkerhetsfilm, bör enligt förbundet någon ansvarspåföljd
inte kunna drabba apparatskötaren.

Socialstyrelsen, som är den enda remissinstans som har yttrat sig särskilt
om brandfarlig röntgenfilm, delar utredningsmannens uppfattning att något
förbud mot användning av sådan film inte behövs.

Svenska brandförsvarsföreningen hänför sig till utredningsmannens uppgift,
att acetatfilm kan vara lika brännbar som papper men »i regel» är
mindre lättantändlig än papper, och påpekar att papper är ett lättantändligt
material. Om i enlighet med utredningsmannens förslag med brandfarlig
biograffilm skall avses film som innehåller nitrocellulosa eller annat
lättantändligt eller explosivt ämne, kan acetatfilm i ogynnsamma fall klassificeras
som brandfarlig biograffilm. Föreningen förordar därför att brandfarlig
biograffilm definieras som film som innehåller nitrocellulosa eller
annat lika lättantändligt eller explosivt ämne. Svenska brandbefälets riksförbund
och statens brandinspektion anför liknande synpunkter, varvid
brandinspektionen föreslår en definition enligt vilken med brandfarlig biograffilm
avses film som innehåller explosivt eller särskilt lättantändligt
ämne.

Byggnadstekniska bestämmelser om förevisning och annan hantering samt
förvaring av film

Av redogörelsen för remissinstansernas allmänna synpunkter framgår
att samtliga godtar utredningsmannens förslag att byggnadstekniska be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

25

stämmelser beträffande lokaler där brandfarlig biograffilm skall förevisas,
hanteras eller förvaras skall meddelas av sakkunnig myndighet. Statens
planverk anför att förslaget får ses som ett led i strävandena att förenkla
byggnadslagstiftningen genom att mönstra ut byggnadstekniska bestämmelser
ur olika författningar och föra över dem till den egentliga byggnadslagstiftningen.

Förslaget att förordningen om explosiva varor skall göras tillämplig på
brandfarlig biograffilm möter vissa invändningar från SJ. Invändningarna
är av principiell natur och de bör därför redovisas redan i detta sammanhang,
trots att de närmast avser förslagets konsekvenser från transportsynpunkt.
Om det inte kan påvisas att nitratfilm verkligen har explosiva
egenskaper, är det enligt SJ synnerligen otillfredsställande att sådan film
hänförs till kategorin explosiva varor. SJ upplyser att endast sådana varor,
som kan explodera vid kontakt med låga eller som är mera stöt- eller
rivkänsliga än dinitrobensen, enligt internationell praxis hänförs till explosiva
varor. Enligt SJ torde dessa förutsättningar inte föreligga hos nitratfilm.
Utredningen angående befordran av farligt gods på väg m.m.,
som också ser frågan från transportsynpunkt, finner det tveksamt om nitratfilm
bör hänföras till explosiv vara. Enligt utredningen skulle det med
hänsyn till filmens brandfarliga egenskaper snarare vara befogat att göra
förordningen om brandfarliga varor tillämplig på sådan film. Utredningen
anser emellertid att frågan i praktiken inte har någon större betydelse,
eftersom det i båda fallen ankommer på kommerskollegium att meddela
närmare föreskrifter.

I fråga om förvaring av brandfarlig biograffilm i apparatrum anser statens
planverk det mindre lämpligt att anknyta till föreskrifter som meddelas
med stöd av förordningen om explosiva varor. Om byggnadstekniska
bestämmelser för sådan förvaring behövs, bör de i stället utfärdas med stöd
av byggnadsstadgan. Detsamma gäller enligt planverket bestämmelserna
om hur filmbyrå och filmlaboratorium skall vara anordnade för att förbudet
mot förevisning av brandfarlig biograffilm inte skall bli tillämpligt på
förevisning i sådan lokal.

Övriga remissinstanser, till vilka hör bl. a. kommerskollegium, sprängämnesinspektionen
och statens brandinspektion, har inte något att invända
mot utredningsmannens förslag att förordningen om explosiva varor görs
tillämplig på brandfarlig biograffilm och att således bl. a. de byggnadstekniska
bestämmelser som behövs för lokaler där sådan film förvaras skall
meddelas av kommerskollegium med stöd av förordningen. Kommerskollegium
upplyser i sitt yttrande att de s. k. peroxiderna tas upp i kollegiets
systematiska förteckning enligt 5 § förordningen om explosiva varor, trots
att de liksom nitratfilm inte är explosiva i egentlig mening. I likhet med
filmen är de lättantändliga och förbrinner mycket snabbt, i större kvantiteter
explosivt.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

Bestämmelser i övrigt om förevisning och annan hantering samt förvaring
av film

Svenska filminstitutet vänder sig mot förslaget att det i apparatrum inte
skall få förvaras annan brandfarlig biograffilm än den som skall visas vid
en föreställning. Begreppet »en föreställning» är enligt filminstitutet otydligt,
särskilt som det är vanligt att man bl. a. inom filmstudiorörelsen, i filmbyråer
och hos Sveriges Radio visar flera filmkopior i ett sammanhang, dvs.
under en föreställning. Mera ändamålsenligt är att begränsa mängden
brandfarlig biograffilm antingen viktmässigt och då förslagsvis till 50 kg
eller till den mängd som motsvarar två kompletta kopior av en spelfilm
av normallängd.

Utredningsmannens förslag att bestämmelserna om föreståndare skall
slopas lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Bestämmelser om filmprojektorer och apparatskötare

Närmare föreskrifter om filmprojektorers utförande behövs enligt statens
brandinspektion och Svenska brandbefälets riksförbund. Om sådana föreskrifter
tas in i förordningen om förevisning av brandfarlig biograffilm eller
i Svensk Byggnorm 67, behöver man enligt förbundet inte längre ha
bestämmelserna i biografsäkerhetsförordningen som underlag vid prövning
av fråga om undantag från förbudet mot förevisning av brandfarlig biograffilm.
Förbundet anför vidare att bestämmelser om typgodkännande av filmprojektorer
skulle underlätta tillståndsmyndigheternas prövning. Brandinspektionen
anser att de behövliga föreskrifterna bör meddelas av kommerskollegium.

Även beträffande apparatskötarnas kvalifikationer anser statens brandinspektion
att närmare föreskrifter behövs. Brandinspektionen förutsätter
att kommerskollegium meddelar sådana föreskrifter.

Två remissinstanser, som inte uttryckligen uttalar sig om behovet av
närmare föreskrifter om apparatskötarnas kvalifikationer, framhåller vikten
av att apparatskötarna har kunskaper om vissa särskilda förhållanden.
Enligt statens institut för hantverk och industri behövs sålunda bl. a. kunskaper
om förvaring och handhavande av brandfarlig biograffilm, brandsläckning
och åtgärder vid olycksfall. Ljusintensiteten i filmprojektorerna
är enligt Svenska filminstitutet numera högre än vad som var fallet då
biografsäkerhetsförordningen trädde i kraft. Särskilt vid förevisning av
stumfilm då bildhastigheten minskas uppstår en direkt brandfara, om inte
strömstyrkan sänks. Eftersom nitratfilm krymper med tiden, kan sådan
film »kugga ur», slitas av och antändas i bildfönstret. Apparatskötarna bör
instrueras att sänka strömstyrkan vid förevisning av brandfarlig biograffilm.

Om behovet av kontroll av apparatskötarnas kompetens uttalar sig en -

Kungi. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

27

dast ett fåtal remissinstanser. Enligt arbetarskyddsstyrelsen finns det från
arbetarskyddssynpunkt inte anledning att kräva någon särskild sådan kontroll.
Styrelsen erinrar om att det enligt 1 § arbetarskyddskungörelsen
(1949:208) åligger arbetsgivare att se till att arbetstagarna får kännedom
om de särskilda risker som är förbundna med arbetet samt att meddela
de föreskrifter och förhållningsregler som arbetstagarna skall iaktta för
att undgå dessa risker. Arbetsgivaren skall vidare se till att arbetstagare
som saknar nödig erfarenhet inte används till arbete där bristande kunskap
eller färdighet kan anses medföra fara för ohälsa eller olycksfall.

Svenska brandbefälets riksförbund anser att apparatskötarna bör ha någon
form av dokumenterad kompetens, eftersom det kan antas bli svårt
för tills tåndsmyndigheterna att kontrollera deras kunskaper, om de nu gällande
bestämmelserna upphävs. Av samma mening är Svenska musikerförbundet
till vars yttrande LO ansluter sig. Musikerförbundet anser sålunda
att apparatskötarna även i fortsättningen bör få erforderlig utbildning och
bli föremål för ändamålsenlig prövning, varefter kompetensbevis bör utfärdas.
Tillståndsmyndigheten föreslås få anförtro utbildnings- och prövningsuppgifterna
åt särskilt erfarna apparatskötare.

Svenska kommunförbundet förutsätter att tillstånd att förevisa brandfarlig
biograffilm skall gälla så länge förutsättningarna för tillstånd föreligger
och anser att anordnaren bör vara skyldig att inför varje förevisning hos
tillståndsmyndigheten anmäla vem som skall anlitas som apparatskötare.
Sådan skyldighet bör enligt rikspolisstyrelsen föreligga vid byte av apparatskötare.

Bestämmelser om transport, märkning och förpackning

Flera remissinstanser betonar vikten av att apparatskötarna får möjlighet
att genom märkning på filmförpackningen eller filmrullen avgöra om
de har att göra med brandfarlig biograffilm. Arbetarskyddsstyrelsen delar
sålunda utredningsmannens uppfattning att bestämmelser om märkning av
filmförpackning behövs. Sveriges fotoleverantörers förbund anser att märkningen
bör anbringas inte bara på förpackningen utan också på filmrullens
startsladd. Ett steg längre går brandchefen i Södertälje som föreslår att
filmens ägare åläggs att se till att filmrullens start- och ändsladdar är utförda
i rött och försedda med text utvisande att fråga är om brandfarlig
biograffilm.

Förut har nämnts att SJ motsätter sig utredningsmannens förslag att förordningen
om explosiva varor skall göras tillämplig på brandfarlig biograffilm.
SJ har utarbetat nya föreskrifter om transport av farligt gods och därvid
i princip följt det internationella reglementet angående befordran av
farligt gods på järnväg. Det stämmer enligt SJ inte överens med klassificeringen
i reglementet att hänföra brandfarlig biograffilm till kategorin
explosiva varor. Utredningen angående befordran av farligt gods på väg

28

Kungl. Maj:ts proposition nr hl år 1970

m. m., som anser det tveksamt om brandfarlig biograffilm bör hänföras till
kategorin explosiva varor, omtalar att den avser att föreslå att Sverige tillträder
den europeiska överenskommelsen om internationell transport av
farligt gods på väg. Denna överenskommelse upptar i sitt klassificeringssystem
— vid sidan av de klasser som rör explosiva resp. brandfarliga ämnen
— en klass för självantändande ämnen och till denna klass hänförs
nitrocellulosafilmavfall. I de förslag till reglering av nationella transporter
av farligt gods som utredningen ämnar lägga fram kommer nitratfilm sannolikt
att inordnas under begreppet självantändande ämnen eller motsvarande.
Sjöfartsverket tar inte ställning till förslaget att brandfarlig biograffilm
skall hänföras till kategorin explosiva varor men erinrar om att nitratfilm
i kommerskollegiets kungörelse den 21 december 1955 om transport
till sjöss av farligt gods och i de rekommendationer som har utfärdats i
anslutning till 1960 års sjösäkerhetskonvention klassificeras som lättantändligt
fast ämne och inte som explosivt ämne. Verket nämner emellertid
också att det i nyssnämnda rekommendationer anges att de lättantändliga
gaser som nitratfilm utvecklar vid förbränning kan explodera.

Flera av de remissinstanser som uttalar sig om förslagets konsekvenser
i transporthänseende redovisar en positiv inställning. Transportnämnden
anser att ett genomförande av förslaget att brandfarlig biograffilm skall
hänföras till kategorin explosiva varor kommer att innebära ökade möjligheter
att få till stånd rationella föreskrifter för och en god tillsyn över transport
av brandfarlig biograffilm med motorfordon. Liknande synpunkter anförs
av Svenska lasttrafikbilägareförbundet. Inte heller luftfartsverket har
något att erinra mot förslaget. Enligt postverket skulle förslagets genomförande
innebära ett principiellt förbud mot postbefordran av brandfarlig
biograffilm. Eftersom sådan film ytterst sällan befordras per post, befarar
verket emellertid inte att förbudet skulle innebära några större olägenheter
för verkets kunder.

T iltståndsmgndighet

Endast i ett fåtal remissyttranden behandlas förslaget att frågan om tillstånd
till förevisning av brandfarlig biograffilm skall prövas av brandchefen.
Som förut nämnts har omkring hälften av remissinstanserna lämnat
utredningsmannens förslag helt utan erinringar. De länsbrandinspcktörer,
byggnadsnämnder och brandchefer som yttrat sig gör inga invändningar
mot förslaget att brandchefen i kommunen skall vara tillståndsmyndighet.
Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker förslaget. Rikspolisstyrelsen understryker
i sitt yttrande att polismyndigheterna bör befrias från tillståndsärendena,
eftersom prövningen huvudsakligen avser byggnads- och brandtekniska
frågor.

Statens brandinspektion och Svenska kommunförbundet anser emellertid
att det vid tillståndsprövningen främst gäller att bedöma om förevisnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr k7 år 1970

29

lokalen och apparatrummet uppfyller vissa byggnadstekniska krav och att
prövningen därför bör ankomma på byggnadsnämnd. De anför vidare att
byggnadsnämnden genom remiss till brandchefen kan få erforderliga upplysningar
om filmprojektorns utförande och apparatskötarens kvalifikationer.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att tillståndsmyndigheten bör samråda
med yrkesinspektören i frågor som kan beröra biografpersonalens säkerhet.

Statens brandinspektion förutsätter att skriftligt tillståndsbevis utfärdas.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Filmförordningen och biografsäkerhetsförordningen, som båda tillkom
år 1932, innehåller bl. a. brandskyddsföreskrifter av byggnadsteknisk natur.
I förordningarna finns också bestämmelser om elektriska anläggningar,
belysningsanordningar och eldsläckningsutrustning, om filmprojektorer och
apparatskötare, om handhavande av film i biograf och i filmbyrå eller filmlaboratorium
samt om transport av film. Bestämmelsernas syfte är i första
band att tillgodose brandskyddsintressen. Förordningarna är tillämpliga på
film som innehåller nitrocellulosa (brandfarlig film) samt på biografer där
sådan film visas.

Två olika omständigheter har gjort det nödvändigt att ompröva 1932 års
bestämmelser. Den första hänför sig till den tekniska utvecklingen på filmens
område. Brandfarlig film har inte använts för inspelning av nya filmer
på flera årtionden och praktiskt taget all filmförevisning sker numera
med icke brandfarlig film. Endast omkring 70 ton brandfarlig film finns
i landet och denna mängd minskar till följd av kassering och förstörelse.
1932 års förordningar har därför förlorat avsevärt i praktisk betydelse.
Trots att de som nämnts är tillämpliga endast på lokaler, där brandfarlig
film förekommer, bar förevisnings- och förvaringslokaler i avsevärd utsträckning
anordnats i enlighet med förordningarnas bestämmelser. Dessa
återspeglar inte längre de faktiska förhållandena i filmbranschen och de är
därjämte i vissa tekniska avseenden föråldrade.

Den andra omständigheten är strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen
på så sätt att byggnadsbestämmelser utmönstras ur olika specialförfattningar
och i stället meddelas i tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan,
numera Svensk Byggnorm 67. Förenklingen av byggnadslagstiftningen
påbörjades, som jag nämnt inledningsvis, med 1959 års byggnadsstadga.
Den har fullföljts på brand- och hotellagstiftningens områden år
1962 resp. 1966. I och med att riksdagen godkänt förslagen i prop. 1967: 100
(s. 210) angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m., har statsmakterna
uttalat sig för att förenklingsarbetet skall fortsätta (SU 100, rskr 265).

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Möjligheten att mönstra ut byggnadsbestämmelser ur specialförfattningar
bör i enlighet härmed övervägas när författningsbestämmelser för olika
specialområden blir föremål för utredning. Ett sådant område är det som
behandlas i 1932 års förordningar.

Omprövningen av förordningarna har utförts av en särskilt tillkallad
utredningsman. Hans förslag innebär ett principiellt förbud mot förevisning
av brandfarlig biograffilm. Under vissa förutsättningar skall undantag
från förbudet kunna medges av myndighet. Vidare föreslår utredningsmannen
att 1932 års förordningar upphävs och att de byggnads- och ordningsföreskrifter
som alltjämt behövs för brandfarlig film i huvudsak skall meddelas
av statens planverk med stöd av byggnadsstadgan och av kommerskollegium
med stöd av förordningen om explosiva varor.

Utredningsmannens förslag har i huvudsak mottagits positivt vid remissbehandlingen.
Jag vill erinra om att brandfarlig film numera förevisas i
mycket begränsad utsträckning, att sådan film alltjämt förvaras för en
del speciella ändamål men att den bevarade mängden är förhållandevis
ringa. Min utgångspunkt är därför att endast sådana bestämmelser nu bör
meddelas om brandfarlig film som oundgängligen behövs för att brand och
andra olyckshändelser skall förebyggas. Liksom utredningsmannen har jag
funnit att de nuvarande vidlyftiga bestämmelserna inte behövs för ändamålet
och att de representerar en föråldrad teknik på byggnads- och säkerhetslagstiftningens
område. Jag anser i likhet med remissinstanserna att
utredningsmannens förslag är väl ägnat att tillgodose skyddet mot olyckor
i samband med brandfarlig film och strävandena att förenkla lagstiftningen
på detta område.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot utredningsmannens
uppfattning att det inte längre behövs några bestämmelser om brandfarlig
röntgenfilm. Av vad utredningsmannen anför framgår att sådan film
inte används numera och att bara obetydliga kvantiteter finns arkiverade.
Med hänsyn härtill ansluter jag mig till utredningsmannens bedömning.

Med brandfarlig biograffilm skall enligt utredningsmannens förslag förstås
film som innehåller nitrocellulosa eller annat lättantändligt eller explosivt
ämne och som är avsedd för upptagning och förevisning av biografbilder.
Mot förslaget invänder några remissinstanser att acetatfilm, om utredningsmannens
förslag genomförs, i vissa fall skulle kunna hänföras till
brandfarlig biograffilm. En sådan konsekvens har utredningsmannen inte
avsett. För att undanröja risken för en sådan tolkning förordar jag därför
den av statens brandinspektion föreslagna definitionen av brandfarlig biograffilm.

Förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm

Svårigheterna att skilja mellan brandfarlig och icke brandfarlig biograffilm
i förening med den omständigheten att brandfarlig film kan väntas

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 är 1970

förekomma endast i ringa omfattning men då utgör en avsevärd olycksrisk
motiverar en mycket restriktiv inställning till sådan film. Jag biträder utredningsmannens
av remissinstanserna godtagna förslag om principiellt
förbud mot förevisning av brandfarlig biograffilm. Förbudet bör omfatta
alla förevisningar av sådan film utom förevisning i filmbyrå eller filmlaboratorium,
således också förevisning i det fria eller i enskilt hem.

Med hänsyn till verksamheten hos filmstudios och filmklubbar m. fl. föreslår
utredningsmannen att undantag från förbudet skall kunna medges.
Mot utredningsmannens förslag i denna del har invändningar anförts endast
av den berörda personalorganisationen, som hänvisar till de risker som förevisning
och transport av brandfarlig biograffilm innebär och önskar att
förbudet görs undantagslöst. Enligt min mening måste hänsyn tas till att
det i vissa fall kan föreligga ett berättigat intresse av att förevisa brandfarlig
biograffilm. Jag anser liksom utredningsmannen att det är möjligt
att utforma föreskrifter om förutsättningar för undantag på ett sådant sätt
att tillstånd till förevisning kommer att ges endast när tillräckliga garantier
finns för publikens och personalens säkerhet. Jag förordar därför en sådan
undantagsmöjlighet. Till frågan om förutsättningarna för tillstånd återkommer
jag.

Förbudet mot förevisning utan tillstånd bör som utredningsmannen föreslår
förenas med en ansvarsbestämmelse. Enligt utredningsmannens förslag
skall den dömas till böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte
är ringa förevisar brandfarlig biograffilm utan tillstånd eller i verksamhet
för tillhandahållande av film för visning tillhandahåller brandfarlig biograffilm
åt någon som inte får förevisa sådan film. Jag kan i huvudsak ansluta
mig till vad utredningsmannen anför om de förutsättningar under
vilka ansvar bör kunna drabba anordnaren av förevisningen samt apparatskötaren.
Den som rättar sig efter märkning av film eller filmemballage
bör alltså i allmänhet inte anses ha varit oaktsam, om det senare visar sig
att märkningen var felaktig. Om det av särskild anledning kan anses att
han, trots att märkningen utvisade något annat, borde ha insett att fråga
var om brandfarlig biograffilm, bör emellertid straffvärd oaktsamhet kunna
anses föreligga. Sådan särskild anledning kan vara att han besitter särskilda
kunskaper om film eller att filmens utseende, beskaffenhet eller ålder motiverat
särskild försiktighet och närmare undersökning.

Om den brandfarliga biograffilmen saknat märkning, bör enligt min mening
aktsamhetskravet ofta kunna sättas åtminstone något högre än om
den varit märkt på ett sätt som gett vid handen att fråga var om säkerhetsfilm.

Med hänsyn till att filmuthyrare och filmutlånare normalt torde ha större
tekniska resurser att avgöra om fråga är om brandfarlig film eller om
säkerhetsfilm bör ett högre aktsamhetskrav kunna ställas på dem än på
apparatskötarna och anordnarna.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr tf År 1970

Av vad jag nu har sagt framgår att jag inte kan ansluta mig till den av
några remissinstanser intagna ståndpunkten att ansvarspåföljd »först i
tredje hand» bör kunna drabba apparatskötaren. I överensstämmelse med
vanliga regler bör envar bedömas efter den oaktsamhet eller det uppsåt som
han ådagalagt. Härav följer att flera personer kan bli ansvariga för en
viss otillåten förevisning av brandfarlig biograffilm.

Enligt utredningsmannens förslag skall — bortsett från uppsåtliga förseelser
— endast oaktsamhet som inte är ringa föranleda ansvar. En sådan
utformning av ansvarsbestämmelsen kan leda till gränsdragningssvårigheter.
Syftet med denna inskränkning kan tillgodoses genom att domstolarna
vid ansvarsprövningen inte ställer alltför stränga krav på aktsamliet. Jag
förordar därför att någon sådan uttrycklig begränsning av det straffbara
området som utredningsmannen föreslår inte tas in i ansvarsbestämmelsen.

Byggnadstekniska bestämmelser om förevisning och annan hantering samt
förvaring av film

I fråga om lokal där endast icke brandfarlig film skall förevisas gäller
f. n. byggnadsbestämmelserna i byggnadsstadgan och Svensk Byggnorm 67.
Som utredningsmannen framhåller måste stränga säkerhetskrav ställas på
lokaler där brandfarlig biograffilm efter särskilt tillstånd skall få förevisas.
I likhet med utredningsmannen finner jag att säkerhetskraven blir till övervägande
del tillgodosedda genom de nyssnämnda bestämmelser som redan
finns inom byggnadslagstiftningens ram. Därutöver behövs i huvudsak bara
bestämmelser som gäller apparatrum. Jag finner mot denna bakgrund i likhet
med utredningsmannen att en avsevärd förenkling av lagstiftningen kan
ske genom att biografsäkerhetsförordningens byggnadsbestämmelser slopas
och de särskilda byggnadsbestämmelser, som enligt det nyss anförda behövs
för förevisning av brandfarlig biograffilm, meddelas av statens planverk.

Behovet av bestämmelser om förvaring av brandfarlig film måste ses
mot bakgrunden av att det här gäller endast en kvantitet om ca 70 ton
som av olika skäl minskas och som f. n. till huvudsaklig del förvaras i lokaler
av betryggande beskaffenhet. Utredningsmannen menar därför alt
nya generella bestämmelser om förvaringslokaler inte behöver utarbetas,
trots att bestämmelserna i 1932 års förordningar är föråldrade. Jag är ense
med utredningsmannen om att bestämmelser bör meddelas bara om behov
uppstår och då av myndighet som är sakkunnig på området.

Enligt utredningsmannen bör strävandena att förenkla lagstiftningen på
denna punkt genomföras så, att byggnadsbestämmelserna i 1932 års förordningar
slopas och de särskilda byggnadsbestämmelser som —- utöver byggnadsstadgan
och Svensk Byggnorm 67 — behövs för förvaringslokaler för
brandfarlig biograffilm meddelas av kommerskollegium med stöd av förordningen
om explosiva varor. Som grund härför anger utredningsmannen
att brandfarlig film tekniskt kan hänföras till explosiv vara enligt förordningen,
vilken således skulle bli tillämplig på sådan film. Även i övrigt,

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1970

bl. a. beträffande filmbyrå och filmlaboratorium, föreslår utredningsmannen
att behövliga byggnadsbestämmelser meddelas med stöd av förordningen
om explosiva varor.

Planverket anser att de byggnadsbestämmelser, som skall iakttas för att
brandfarlig biograffilm skall få förevisas i filmbyrå eller filmlaboratorium,
bör meddelas med stöd av byggnadsstadgan och inte med stöd av förordningen
om explosiva varor. Jag vill erinra om att förordningen innehåller
vissa byggnadsbestämmelser. Enligt 32 § förordningen skall kommerskollegium
meddela närmare bestämmelser om hur förvaringsrum för explosiva
varor skall vara belägna och beskaffade. Innan bestämmelser av byggnadsteknisk
natur meddelas, skall kommerskollegium samråda med planverket.
Om förordningen görs tillämplig på brandfarlig biograffilm, skall således
de byggnadsbestämmelser beträffande förvaringslokaler för sådan film som
kan behövas meddelas med stöd av förordningen. Det synes mig därför
lämpligt att sådana bestämmelser om filmbyrå eller filmlaboratorium meddelas
i samma ordning. Några remissinstanser invänder under åberopande
av internationella förhållanden att nitratfilm inte bör hänföras till explosiv
vara. Jag anser det mindre lämpligt att göra förordningen (1961:568)
om brandfarliga varor tillämplig på brandfarlig biograffilm, eftersom den
förordningen i huvudsak gäller vätskor och gaser. På grund härav och
med hänsyn till vad kommerskollegium yttrat anser jag mig kunna biträda
utredningsmannens förslag. När det blir anledning att se över förordningen
om explosiva varor, bör undersökas i vad mån byggnadsbestämmelserna
där kan föras över till planverkets ansvarsområde.

Enligt 4 § 1 mom. förordningen om explosiva varor tillkommer det kommerskollegium
att avgöra om en viss vara skall anses som explosiv. Det
åligger enligt 59 § kollegiet att meddela de föreskrifter beträffande tillämpningen
av förordningen som är påkallade. Det kan därför förutsättas att,
om 1932 års förordningar upphävs, kollegiet som godtagit utredningsmannens
förslag meddelar erforderliga beslut. Särskild författningsbestämmelse
om att brandfarlig biograffilm skall anses som explosiv vara behövs således
inte.

Med anledning av vad planverket anfört om förvaring av brandfarlig
biograffilm i apparatrum vill jag erinra om att utredningsmannens förslag,
som jag strax återkommer till, innebär att endast en obetydlig mängd får
förvaras där. Av vad jag förut sagt framgår att planverket har att meddela
de byggnadsbestämmelser som behövs för apparatrummet som sådant, liksom
för förevisningslokalen. De bestämmelser om förvaring av brandfarlig
biograffilm i apparatrum som kan bli aktuella torde avse mängd, emballage,
placering i förhållande till filmprojektorn o. d. De är alltså inte av byggnadsteknisk
karaktär.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1970

Bestämmelser i övrigt om förevisning och annan hantering samt förvaring
av film

1932 års förordningar innehåller flera ordnings- och säkerhetsbestämmelser
som inte är av bvggnadsteknisk natur. Jag anser i likhet med utredningsmannen
och remissinstanserna att behövliga sådana bestämmelser bör meddelas
med stöd av förordningen om explosiva varor, i den mån inte bestämmelserna
redan finns i eller kan meddelas med stöd av annan lagstiftning.
1932 års bestämmelser kan således slopas också på detta område.

Frågan hur mycket brandfarlig biograffilm som skall få förvaras i apparatrum
måste enligt utredningsmannen regleras särskilt. Utredningsmannens
förslag att endast så mycket brandfarlig biograffilm som skall förevisas
vid en föreställning får förvaras där är enligt Svenska filminstitutet
otydligt. I likhet med filminstitutet förordar jag att mängden begränsas
till 50 kg.

I övrigt biträder jag utredningsmannens förslag i förevarande avsnitt.

Bestämmelser om filmprojektorer och apparatskötare

Enligt utredningsmannen uppfyller också moderna filmprojektorer som
är konstruerade för säkerhetsfilm de säkerhetskrav som i biografsäkerhetsförordningen
anges för brandfarlig film. Med hänsyn till möjligheten att
nya apparattyper, som inte är lämpliga för visning av brandfarlig biograffilm,
kommer fram föreslår han emellertid att för tillstånd att förevisa
sådan film skall krävas att filmprojektorn är så utförd att förevisningen inte
medför särskild brandfara. Villkoret skall anses uppfyllt i fråga om projektor
som är utförd enligt bestämmelserna i biografsäkerhetsförordningen.

Statens brandinspektion och Svenska brandbefälets riksförbund anser i
motsats till utredningsmannen att närmare föreskrifter behövs om hur filmprojektor
skall vara beskaffad för att tillstånd till förevisning av brandfarlig
biograffilm skall kunna medges. Jag anser mig sakna anledning att ta ställning
till denna fråga. Om förordningen om explosiva varor görs tillämplig
på brandfarlig biograffilm, kan kommerskollegium meddela de föreskrifter
som visar sig nödvändiga. Tills det sker kan tillståndsmyndigheten vid
behov få viss ledning för sin bedömning genom jämförelse med biografsäkerhetsförordningens
bestämmelser. Jag förordar med stöd av det anförda
att utredningsmannens förslag genomförs.

De nuvarande bestämmelserna om statlig auktorisation av apparatskötare
behöver, liksom övriga bestämmelser i 1932 års förordningar, iakttas
endast om brandfarlig film skall förevisas. Trots att sådan film numera
förevisas sällan, tillämpas auktorisationsförfarandet generellt.

Utredningsmannens förslag att den statliga auktorisalionen skall slopas
har inte mött erinran vid remissbehandlingen. Jag anser att övertygande
skäl anförts för förslaget.

Remissinstanserna är också ense med utredningsmannen om att brandfar -

Ilungl. Maj. ts proposition nr kl år 1970

35

lig biograffilm bör få förevisas endast av apparatskötare som vet att sådan
film skall förevisas och känner till de risker som föreligger vid förevisning
av sådan film och de bestämmelser som gäller för sådana förevisningar. Jag
ansluter mig till förslaget som enligt min mening är ägnat att motverka de
risker som är förenade med förevisning av brandfarlig film. Det får anses
ligga i sakens natur att tillsynsmyndigheten skall kontrollera att förutsättningarna
för tillstånd föreligger. Någon uttrycklig föreskrift om att en sådan
kontroll skall göras torde därför inte behövas. Om förslaget genomförs, ankommer
det på tillsynsmyndigheterna att vid behov meddela närmare föreskrifter
eller anvisningar om hur kontrollen skall gå till. En sammanställning
över den brandfarliga filmens egenskaper, de risker som är förenade
med förevisning av sådan film samt förevisningsbes tämmelserna kan sålunda
behövas. Kontrollen kommer då att omfatta apparatskötarens kännedom
om innehållet i sammanställningen. Enligt min mening kan på detta
sätt de önskemål tillgodoses som några remissinstanser framfört i fråga
om kompetensen hos de apparatskötare som skall förevisa brandfarlig biograffilm.

Bestämmelser om transport, märkning och förpackning

Filmförordningen innehåller åtskilliga bestämmelser om transport, förpackning
och märkning av brandfarlig film. Utredningsmannen anser att
bestämmelser i dessa ämnen fortfarande behövs. Särskilt understryker han
betydelsen av tydlig märkning av varje emballage som innehåller den farliga
nitratfilmen. Remissinstanserna har samma inställning och några av dem
förordar ännu strängare regler om märkning.

Att apparatskötaren i varje särskilt fall säkert vet om den film han skall
förevisa är brandsäker eller brandfarlig är enligt min mening av väsentlig
betydelse för att olyckor skall förhindras. Jag anser därför att brandfarlig
biograffilm bör märkas så omsorgsfullt och tydligt som är möjligt utan att
oskäliga kostnader uppstår. Bestämmelser härom, liksom angående transport
och förpackning, bör emellertid inte meddelas i allmän författning utan
av sakkunnig myndighet. Utredningsmannens förslag att förordningen om
explosiva varor skall göras tillämplig innebär att så kan ske.

Tillståndsmijndighet

Liksom utredningsmannen och remissinstanserna anser jag att uppgiften
att pröva frågor om tillstånd att förevisa brandfarlig biograffilm inte bör
anförtros annan myndighet än byggnadsnämnden eller brandchefen. Statens
brandinspektion och Svenska kommunförbundet anför att det främst
gäller att bedöma om förevisningslokalen och apparatrummet uppfyller vissa
byggnadstekniska krav och att prövningen därför bör ankomma på byggnadsnämnden.

I enlighet med de nyssnämnda båda remissinstansernas önskemål förordar
j ag att byggnadsnämnden blir tillståndsmyndighet.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr tf år 1970

I likhet med statens brandinspektion anser jag det lämpligt att skriftligt
tillståndsbevis utfärdas, när tillstånd till förevisning av brandfarlig biograffilm
meddelas. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde inte behövas.
Tillstånd bör kunna avse inte bara visst tillfälle utan också viss i tillståndsbeslutet
angiven tid. Det får anses ligga i sakens natur att meddelat
tillstånd upphör att gälla, om förevisningslokalen eller apparatrummet ändras
väsentligt eller på sådant sätt att lokalen eller apparatrummet inte längre
uppfyller de föreskrivna kraven på publikens och personalens säkerhet.
Detsamma gäller om filmprojektorn byts ut eller ändras i något från
brandsäkerhetssynpunkt väsentligt avseende samt om annan apparatskötare
än den eller de som avses med tillståndet skall anlitas.

Är de i min föregående framställning angivna förutsättningarna för tillstånd
att förevisa brandfarlig biograffilm uppfyllda, skall tillstånd meddelas.
Tillståndsmyndigheten skall således inte företa någon behovsprövning
eller annan skönsmässig prövning. Talan mot tillståndsmyndighetens beslut
bör föras genom besvär hos länsstyrelsen. Med hänsyn till prövningens nyss
angivna art, bör besvär över länsstyrelsens beslut prövas av regeringsrätten.
Detta förutsätter ett tillägg till 2 § 16 :o) regeringsrättslagen. Förslag härom
torde få anmälas i annat sammanhang.

För fa t tn ingsförslag

Som utredningsmannen funnit kan 1932 års förordningar slopas och ersättas
av dels myndighetsföreskrifter, dels en författning som i huvudsak
upptar det principiella förbudet mot förevisning av brandfarlig biograffilm
och villkoren för undantag från förbudet.

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag
till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm. På de skäl
utredningsmannen bar anfört bör riksdagens yttrande inhämtas över förslaget.
Enligt gällande praxis torde Kungl. Maj :t i framtiden få dels vidta
ändringar av mindre räckvidd utan riksdagens hörande, dels i undantagsfall
lämna dispens från föreskrift i kungörelsen. Jag vill erinra om att bestämmelserna
i allmänna ordningsstadgan, bl. a. om polismyndighetens befogenheter,
och i brandstadgan, bl. a. om brandsyn, är tillämpliga också när
tillstånd meddelats enligt kungörelsen.

Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition inhämtar riksdagens
yttrande över förslaget till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014081