Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
1
Nr 42
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i sjukvårdslagen (1962:242); given Stockholms
slott den 20 februari 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242).
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i sjukvårdslagen för att möjliggöra en
effektivare sjukvårdsorganisation och ökad integration mellan öppen och
sluten sjukvård.
Ändringar föreslås beträffande klinikorganisationen vid sjukhus. Flera
överläkare skall kunna finnas vid samma klinik med en av dem som klinikchef.
Läkare vid sjukhus skall även kunna svara för öppen vård utanför
sjukhus. Tillsättningen av överläkartjänster flyttas från Kungl. Maj:t till
sjukvårdsstyrelserna. Dessutom föreslås ytterligare ett antal ändringar med
avseende på sjukvårdens organisation och administration.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
Förslag
till
Lag
om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Härigenom förordnas i fråga om sjukvårdslagen (1962: 242),
dels att 31 § skall upphöra att gälla,
dels att i 1 § 1 och 2 inom., 9 § 1, 3 och 4 mom., 11 § 1 mom. samt
19 § ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »kommun»
i motsvarande form,
dels att i 9 § 1 och 3 mom., 10 §, 11 § 1 och 2 mom. samt 19 § ordet
»stadsfullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att 9 § 2 mom., 11 § 3 och 4 inom., 12—15 §§, 16 § 1 och 2
mom., 20 § 1, 2, 4 och 5 mom., 24 och 28 §§, 33 § 1 och 2 mom. samt 34 §
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
9
2 mom. För sjukvårdsstyrelse
äga i landstingskommun bestämmelserna
i 43—51 §§ och 54 § fjärde
stycket landstingslagen, i Stockholm
bestämmelserna i 51 § kommunallagen
för Stockholm och i annan stad
som ej tillhör landstingskommun
bestämmelserna i 32—42 §§ och 45 §
andra och tredje styckena kommunallagen
motsvarande tillämpning. I
protokoll behöver dock upptagas endast
förteckning över närvarande ledamöter
och beslutet i varje ärende.
För sjukvårdsstyrelsen i Stockholm
gäller dessutom vad stadsfullmäktige
föreskriva med iakttagande
av bestämmelserna i kommunallagen
för Stockholm.
(Föreslagen lydelse)
§•*
2 mom. För sjukvårdsstyrelse
äga i landstingskommun bestämmelserna
i 43—51 §§ och 54 § fjärde
stycket landstingslagen och i kommun
som ej tillhör landstingskommun
bestämmelserna i 32—42 §§ och
45 § andra och tredje styckena kommunallagen
motsvarande tillämpning.
I protokoll behöver dock upptagas
endast förteckning över närvarande
ledamöter och beslutet i varje
ärende.
1 Senaste lydelse av 9 § 1, 2 och 3 mom. 1965: 104.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §•
3 mom. Den som ej är valbar till
ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse
kan icke väljas till ledamot
eller suppleant i direktion. Ej heller
må därtill utses sjukhusdirektör,
styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent
vid direktionen underställt
sjukhus eller sjukvårdsdirektör
som är högsta förvaltningschef
för sådant sjukhus.
I nästföregående--------
4 mom.1 Beträffande särskilt utsedd
direktion skola, med de avvikelser
som framgå av vad i 2, 3 och
5 mom. stadgas, följande bestämmelser
äga motsvarande tillämpning,
nämligen
för direktion i landstingskommun
vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen
är föreskrivet med avseende
å förvaltningsutskottet och i
54 § fjärde stycket samma lag i fråga
om där avsedd nämnd samt
för direktion i annan stad, som ej
tillhör landstingskommun, än Stockholm
vad i 32, 33 och 35—42 §§
kommunallagen är föreskrivet med
avseende k kommunens styrelse samt
i 45 § andra och tredje styckena
samma lag i fråga om där avsedd
nämnd.
För särskilt utsedd direktion i
Stockholm skola bestämmelserna i
51 § kommunallagen för Stockholm
äga tillämpning, varjämte, utöver
vad i 2, 3 och 5 mom. sägs samt i
12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige
med iakttagande av
stadgandena i sagda lag föreskriva.
3 mom. Den som ej är valbar
till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse
kan icke väljas till ledamot
eller suppleant i direktion. Ej
heller må därtill utses sjukhusdirektör,
styresman, chefsläkare eller den
som leder den ekonomiska förvaltningen
vid direktionen underställt
sjukhus med styresman eller sjukvårdsdirektör
som är högsta förvaltningschef
för sådant sjukhus.
--på direktion.
4 m o m. Beträffande särskilt utsedd
direktion skola, med de avvikelser
som framgå av vad i 2, 3 och
5 mom. stadgas, följande bestämmelser
äga motsvarande tillämpning,
nämligen
för direktion i landstingskommun
vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen
är föreskrivet med avseende
å förvaltningsutskottet och i
54 § fjärde stycket samma lag i fråga
om där avsedd nämnd samt
för direktion i kommun, som ej
tillhör landstingskommun, vad i 32,
33 och 35—42 §§ kommunallagen är
föreskrivet med avseende å kommunstyrelsen
samt i 45 § andra och
tredje styckena samma lag i fråga
om där avsedd nämnd.
1 Senaste lydelse 1965:104.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.‘
Till sammanträde med direktionen
skola sj ukvårdsdirelctör eller,
om sådan icke finnes, landstingsdirektör
samt sjukhusdirektör, styresman,
chefsläkare och sjukhusintendent
kallas med rätt att deltaga i
överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad
till protokollet.
Enahanda befogenhet tillkommer
ock överläkare, sjukstuguläkare och
sjulthemsläkare, envar såvitt angår
sjukvården å det sjukhus eller den
avdelning därav som anförtrotts honom,
ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,
den som närmast
under sjukhusdirektör eller styresman
handlägger frågor rörande
denna personal.
Vad sålunda — —------
13
1 m o in. Ledningen av sjukhus
utövas under direktionen av en särskilt
tillsatt sjukhusdirektör
eller en läkare vid sjukhuset såsom
styresman. Vid sjukhus med
styresman skall dock ledningen av
den ekonomiska förvaltningen tillkomma
en sjukhusintendent.
Utses annan än läkare till
sjukhusdirektör, skall en läkare vid
sjukhuset förordnas att såsom
chefsläkare biträda sjukhusdirektören
i medicinska angelägenheter.
Till sammanträde med direktionen
skola sjukvårdsdirektör eller,
om sådan icke finnes, landstingsdirektör
samt sjukhusdirektör, styresman,
chefsläkare och den som vid
sjukhus med styresman leder den
ekonomiska förvaltningen kallas
med rätt att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att få
sin mening antecknad till protokollet.
Enahanda befogenhet tillkommer
ock överläkare, sjukstuguläkare och
sjukhemsläkare ävensom provinsialläkare
som lyder direkt under direktion,
envar såvitt angår hans verksamhetsområde.
Detsamma gäller,
såvitt angår sjukvårdspersonalen,
den som närmast under sjukhusdirektör
eller styresman handlägger
frågor rörande denna personal,
som direktion.
§•
1 mom. Ledningen av sjukhus
och annan direktion underställd
verksamhet inom sjukvården utövas
under direktionen av en särskilt tillsatt
sjukhusdirektör eller en
läkare vid sjukhuset såsom styresman.
Vid sjukhus med styresman
skall dock ledningen av den
ekonomiska förvaltningen utövas i
den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.
Utses annan än läkare till
sjukhusdirektör, skall en läkare vid
sjukhuset förordnas att såsom
chefsläkare biträda sjukhusdirektören
i medicinska angelägenheter.
‘Senaste lydelse 1965:104.
5
Kungl. Maj:ts proposition, nr 42 år 1970
(Nuvarande lydelse)
Sjukhusdirektör och sjukhusintendent
tillsättas och entledigas av
sjukvårdsstyrelsen efter direktionens
hörande. Styresman är den läkare,
som ansvarar för sjukvårdens
handhavande å sjukhuset, eller, om
flera sådana läkare finnas, den av
dem som förordnas till styresman.
Dylikt förordnande meddelas, efter
förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen
för viss tid eller tills vidare.
I samma ordning utses chefsläkare
för viss tid, högst fyra år, varvid
dock sjukhusets överläkare, om
flera sådana finnas, skola beredas
tillfälle att yttra sig över direktionens
förslag.
2 m o m.1 Om särskilda skäl äro
därtill, må flera sjukhus ställas under
ledning av en sjukhusdirektör
eller en styresman. Sjukhus intendent
må ock vara gemensam för flera
sjukhus.
Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att
sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, förlossningshem
eller sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent
vid sådant sjukhus, ankommer
på sjukvårdsstyrelsen att
bestämma, huru de åligganden som
eljest tillkomma sjukhusintendent
skola fullgöras.
(Föreslagen lydelse)
Sjukhusdirektör tillsättes och entledigas
av sjukvårdsstyrelsen efter
direktionens hörande. Styresman är
den läkare, som ansvarar för sjukvårdens
handhavande å sjukhuset,
eller, om flera sådana läkare finnas,
den av dem som förordnas till styresman.
Dylikt förordnande meddelas,
efter förslag av direktionen, av
sjukvårdsstyrelsen för viss tid eller
tills vidare. I samma ordning utses
chefsläkare för viss tid, högst fyra
år, varvid dock sjukhusets överläkare,
om flera sådana finnas, skola
beredas tillfälle att yttra sig över direktionens
förslag.
2 mom. Flera sjukhus må ställas
under ledning av en sjukhusdirektör
eller en styresman. Är sjukhusdirektör
gemensam för flera
sjukhus, må även gemensam chefsläkare
förordnas vid sjukhusen.
3 mom. Sjukvårdsstyrelsen må
uppdraga åt tjänsteman vid visst
sjukhus att fullgöra uppgift, som eljest
ankommer på tjänsteman i sjukhusledningen.
1 Senaste lydelse 1968: 232.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 ar 19/0
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
Har inom landstingskommun anställts
sj u k vårdsdirektör
såsom högsta chef närmast under
sjukvårdsstyrelsen för förvaltning
av sjukvården, skola sjukhusdirektör,
styresman och sjukhusintendent
handhava sin förvaltning under
sjukvårdsdirektörens ledning.
Sjukvårdsdirektör må i den omfattning
och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest
ankomma på direktion, sjukhusdirektör,
styresman eller sjukhusintendent.
Efter sjukvårdsstyrelsens---
Har inom landstingskommun anställts
sjukvårdsdirektör
såsom högsta chef närmast under
sjukvårdsstyrelsen för förvaltning
av sjukvården, skall tjänsteman i
sjukhusledningen handhava sin förvaltning
under sjukvårdsdirektörens
ledning.
Sjukvårdsdirektör må i den omfattning
och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest
ankomma på direktion eller
tjänsteman i sjukhusledningen.
---ankommande uppgifter.
15
I varje läkardistrikt i landstingskommun
skall, om ej sådant fall föreligger
som avses i 31 §, finnas
minst en provinsialläkare.
Härjämte må —------ex
I stad som ej tillhör landstingskommun
skall finnas minst en stadsdistriktsläkare
i varje läkardistrikt.
16
1 mom. Vid varje sjukhus eller,
om sjukhuset är uppdelat på kliniker,
vid varje klinik, skall finnas
läkare, som har att ansvara för sjukvårdens
behöriga och ändamålsenliga
handhavande.
2 m o m.1 Läkare som------
Såvida ej — —• — — ------v
§•
I varje läkardistrikt i landstingskommun
och i Gotlands kommun
skall finnas minst en provinsialläkare.
tra provinsialläkare.
I kommun som ej tillhör landstingskommun
skall finnas minst en
stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt.
Vad som sagts nu gäller dock
ej Gotlands kommun.
§•
1 mom. Vid varje sjukhus skall
finnas läkare, som har att ansvara
för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga
handhavande, envar inom
det verksamhetsområde som anförtrotts
honom. Sådant verksamhetsområde
må omfatta även sjukvård
utanför sjukhuset.
--förordnat, överläkare.
id förlossningshem.
1 Senaste lydelse 1968: 232.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
(Nuvarande lydelse)
Överläkare må även anställas med
uppgift att verkställa undersökningar
eller meddela behandling av speciell
art utan att särskild klinik inrättas
för ändamålet. De i lagen för
verksamheten å klinik meddelade
bestämmelserna skola i tillämpliga
delar gälla jämväl verksamhet, vilken
förestås av överläkare som nu
sagts.
20
1 mom.1 överläkare utnämnes
av Konungen.
När överläkartjänst skall tillsättas,
åligger det socialstyrelsen att, i
den mån behöriga sökande anmält
sig, på förslag uppföra de fyra med
avseende å förtjänst och skicklighet
främsta sökandena i den ordning de
anses böra komma i fråga till
tjänsten. Kan sökande inom det område
som tjänsten avser åberopa
framstående skicklighet, ådagalagd
genom berömvärd tjänstgöring å
sjukhus, eller grundlig utbildning
eller väl vitsordat vetenskapligt
forskningsarbete, skall särskild hänsyn
tagas därtill.
Sedan förslag upprättats, äger
sjukvårdsstyrelsen efter direktionens
hörande avgiva förord till förmån
för någon av de på förslaget
uppförda sökandena.
2 m o m.1 Biträdande överläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen
för viss tid. Förordnande
skall meddelas för sex år, såvida ej
särskilda skäl föranleda förordnande
för kortare tid. Om ej socialsty
-
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. överläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.
När överläkartjänst skall tillsättas
efter ansökning, åligger det socialstyrelsen
att, i den mån behöriga sökande
anmält sig, på förslag uppföra
de fyra med avseende å förtjänst
och skicklighet främsta sökandena.
Kan sökande inom det område
som tjänsten avser åberopa
framstående skicklighet, ådagalagd
genom berömvärd tjänstgöring å
sjukhus, eller grundlig utbildning eller
väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete,
skall särskild hänsyn
tagas därtill.
Sedan förslag upprättats, förordnar
sjukvårdsstyrelsen efter direktionens
hörande en av de sökande,
som uppförts på förslaget, till
överläkare.
2 mom. Biträdande överläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen
eller, efter styrelsens bemyndigande,
av direktionen tills vidare
eller för viss tid. Förordnande, som
meddelats för viss tid, må förlängas.
1 Senaste lydelse 1968: 232.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
(Nuvarande lydelse)
relsen föreskriver annat, må förordnande
förlängas med högst sex år
varje gång.
När tjänst som biträdande överläkare
skall tillsättas, åligger det
sakkunniga, vilka utses i den ordning
Konungen föreskriver, att under
iakttagande av de i 1 mom. angivna
befordringsgrunderna på förslag
uppföra de tre främsta sökandena
i den ordning de anses böra
komma i fråga till tjänsten.
Sedan förslag—-—------
(Föreslagen lydelse)
När tjänst som biträdande överläkare
skall tillsättas efter ansökning,
åligger det sakkunniga, vilka
utses i den ordning Konungen föreskriver,
att under iakttagande av de
i 1 mom. angivna befordringsgrunderna
på förslag uppföra de tre
främsta sökandena.
— på förslag.
4 mom.1 Underläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen för
högst tre år. Vid tillsättning av
tjänst som underläkare förfares i
tillämpliga delar på sätt är stadgat i
2 mom.
Har förordnande--
Socialstyrelsen äger
4 mom. Underläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande, av direktionen
för högst tre år. Vid tillsättning
av tjänst som underläkare
förfares i tillämpliga delar på sätt
är stadgat i 2 mom.
---socialstyrelsens medgivande.
-----samma sjukhus.
5 mom.1 Extra läkare,
som skall fullgöra åligganden vilka
ankomma på överläkare, tillsättes av
socialstyrelsen genom förordnande
på viss tid. Annan extra läkare förordnas
på viss tid av sjukvårdsstyrelsen,
dock att beträffande den som
icke äger behörighet att utöva läkaryrket
förordnande meddelas av socialstyrelsen
eller efter styrelsens
bemyndigande av sjukvårdsstyrelsen.
När sjukvårdsstyrelse förordnar
extra läkare skall, om ej socialstyrelsen
medgivit undantag eller
fråga är om förordnande, som enligt
17 § må meddelas utan social
-
5 mom. Extra läkare tillsättes
av sjukvårdsstyrelsen eller,
når tjänsten ej avser åligganden som
ankomma på överläkare, efter styrelsens
bemyndigande, av direktionen
genom förordnande på viss tid,
dock att beträffande den som icke
äger behörighet att utöva läkaryrket
förordnande meddelas av socialstyrelsen
eller efter styrelsens bemyndigande
av sjukvårdsstyrelsen
eller direktionen. När sjukvårdsstyrelse
eller direktion förordnar extra
läkare skall, om ej socialstyrelsen
medgivit undantag eller fråga är om
förordnande, som enligt 17 § må
1 Senaste lydelse 1968: 232.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
styrelsens medgivande, förfaras på meddelas utan socialstyrelsens medsätt
är stadgat i 2 mom. givande, förfaras på sätt är stadgat
i 2 mom.
24 §.i
Om intagning på sjukhus beslutar
vederbörande överläkare, sjukstuguläkare
eller sjukhemsläkare. Denne
äger vid behov överlåta sin beslutanderätt
på annan vid sjukhuset
anställd läkare.
Vad iI
fråga
Om intagning på sjukhus beslutar
inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen
bestämt vederbörande överläkare,
sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare.
Denne äger vid behov
överlåta sin beslutanderätt på annan
vid sjukhuset anställd läkare,
intagen person.
- särskild lag.
28
Den, som intages på sjukhus och
som själv har att svara för vårdavgiften
eller del därav, är pliktig att i
förskott inbetala vårdavgift för femton
dagar åt gången. I stället för förskottsbetalning
må lämnas av sjukhusintendenten
eller motsvarande
tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse
för sagda avgift.
I fall--------— efter
Förskottsbetalning eller----
§•*
Den, som intages på sjukhus och
som själv har att svara för vårdavgiften
eller del därav, är pliktig att i
förskott inbetala vårdavgift för femton
dagar åt gången. I stället för förskottsbetalning
må lämnas godtagbar
ansvarsförbindelse.
intagningen.
— —----av statsverket.
33
1 mom. Beträffande sjukhus
där undervisning för blivande läkare
eller barnmorskor bedrives eller avses
skola bedrivas må Konungen
meddela från denna lag avvikande
föreskrifter.
2 mom. På framställning av
sjukvårdsstyrelse äger Konungen
medgiva de undantag från bestämmelserna
i denna lag, som befinnas
§•
1 mom. Beträffande sjukhus
där undervisning för blivande läkare
bedrives eller avses skola bedrivas
må Konungen meddela från denna
lag avvikande föreskrifter.
2 m o in. På framställning av
sjukvårdsstyrelse äger Konungen
medgiva de undantag från bestämmelserna
i denna lag, som befinnas
1 Senaste lydelse 1966: 294.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
(Nuvarande lydelse)
påkallade i samband med att huvudmannaskapet
för sjulcvårdsanstalt
övergår från staten till landstingskommun.
(Föreslagen lydelse)
påkallade i samband med att huvudmannaskapet
för sjukvårdsanstalt
övergår från staten till landstingskommun
eller att styrelsen avser att
pröva annan organisation beträffande
ledningen av den sjukvårdande
verksamheten under styrelsen än
som föreskrives i lagen.
34 §.
1 mom.1 Talan mot sjukvårdsstyrelses
beslut, varigenom läkartjänst
tillsättes, föres genom besvär
hos socialstyrelsen. Besvären skola
hava inkommit till socialstyrelsen
inom tre veckor från den dag, då
verkställd justering av det över beslutet
förda protokollet tillkännagivits
å landstingskommunens anslagstavla.
Vid prövning av besvären
må jämväl de sakkunnigas förslag
avseende tjänsten komma under
bedömande.
Om besvär över annat beslut av
sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion
gäller vad som stadgas i
landstingslagen, kommunallagen eller
kommunallagen för Stockholm.
2 mom. Vad i 1 mom. sägs om
besvär över direktions beslut skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
sådana beslut av sjukvårdsdirektör
eller i 14 § tredje stycket avsedd
befattningshavare som, därest
befattning såsom sjukvårdsdirektör
icke funnes inrättad, det skulle ankomma
på direktion att fatta.
1 mom. Talan mot sjukvårdsstyrelses
eller direktions beslut om
tillsättande av läkartjänst i andra
fall än som avses i 20 § 1 mom. föres
genom besvär hos socialstyrelsen.
Besvären skola hava inkommit till
socialstyrelsen inom tre veckor från
den dag, då verkställd justering av
det över beslutet förda protokollet
tillkännagivits å landstingskommunens
anslagstavla. Vid prövning av
besvären må jämväl de sakkunnigas
förslag avseende tjänsten komma
under bedömande.
Om besvär över annat beslut av
sjukvårdsstyrelse eller direktion gäller
vad som stadgas i landstingslagen
eller kommunallagen.
2 mom. Vad i 1 mom. andra
stycket sägs om besvär över direktions
beslut skall äga motsvarande
tillämpning beträffande sådana beslut
av sjukvårdsdirektör eller i 14 §
tredje stycket avsedd befattningshavare
som, därest befattning såsom
sjukvårdsdirektör icke funnes inrättad,
det skulle ankomma på direktion
att fatta.
Senaste lydelse 1968: 232.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
11
övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.
2. överläkartjänst tillsättes enligt äldre bestämmelser om sjukvårdsstyrelses
förord inkommit till Konungen före utgången av 1970.
3. Har besvär över socialstyrelsens förslag till tillsättning av överläkartjänst
inkommit till Konungen före utgången av 1970 gäller 20 § 1 mom.
andra stycket i sin äldre lydelse i fråga om sådant förslag.
4. Har överläkare And Stockholms stads sjukhus enligt äldre bestämmelser
tillsatts av Konungen med förordnande på viss tid, får sjukvårdsstyrelsen,
om tjänstens innehavare medger det, förlänga förordnandet när
det löper ut. Förnyat förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleder
annat, meddelas på sex år räknat från och med månaden efter den då förordnandet
meddelats.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 februari
1970.
När va rande :
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i sjukvårdslagen
och anför.
överdirektören Håkan Rahm har såsom utredningsman avlämnat ett betänkande
med förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen (Stencil S
1969:1).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen,
universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, departementsutredningen,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), förvaltningsutskotten i samtliga landsting utom i Gotlands län, sjukvårdsstyrelserna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges läkarförbund,
Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening samt
Svenska barnmorskeförbundet. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden
som de inhämtat.
Gällande bestämmelser
Enligt sjukvårdslagen (1962:242, ändrad senast 1969:651) utgör varje
landstingskommun och stad som inte tillhör landstingskommun ett sjukvårdsområde
(1 § 1 mom.). Lagens bestämmelser om landstingskommun
gäller, om inte annat särskilt föreskrivs också stad som inte tillhör landstingskommun
(1 § 2 mom.). I det följande avses med landstingskommun
även sådan stad om inte annat framgår. Det åligger landstingskommun att
för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet sörja för både öppen och sluten
vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd i den mån inte annan
drar försorg härom (3 § första stycket). Landstingskommun har också viss
Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1970 13
skyldighet att ge vård åt dem som vistas inom sjukvårdsområdet ulan att
vara bosatta där (3 § andra stycket).
Sluten vård är sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd
som fordrar intagning på anstalt (sjukhus), öppen vård kallas vård som
meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus (2 § 1 inom.).
För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad
i läkardistrikt (4 § andra stycket). I varje läkardistrikt skall i regel
finnas minst en provinsialläkare. Dessutom får anställas biträdande och
extra provinsialläkare. I stad som inte tillhör landstingskommun skall finnas
minst en stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt (15 §).
Svarar stad som tillhör landstingskommun själv för den öppna läkarvård
som annars åligger landstingskommun gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
om stad som inte tillhör landstingskommun (31 §).
Vid varje sjukhus skall finnas läkare som är ansvarig för sjukvården
vid sjukhuset. Om sjukhuset är uppdelat på kliniker skall sådan läkare finnas
vid varje klinik. Dessa läkare benämns vid lasarett överläkare (16 §
1 och 2 mom.).
överläkare får också anställas för undersökningar och behandlingar av
speciell art utan att särskild klinik inrättas. Lagens bestämmelser om verksamheten
på klinik gäller i tillämpliga delar verksamhet som förestås av
sådan läkare (16 § 2 mom.).
För att fullgöra viss del av överläkares åligganden får biträdande överläkare
anställas. Dessutom får underläkare och extra läkare anställas för
biträde i sjukvården. Extra läkare får också om särskilda skäl föreligger
anställas för att fullgöra överläkaruppgifter. Bestämmelserna om överläkare
med undantag för föreskrifterna om tjänstetillsättning skall tillämpas på
sådan läkare, om inte annat föreskrivs (16 § 3 mom.).
Sjukvårdsstyrelse får förordna att konsultläkare stadigvarande knyts till
läkardistrikt eller sjukhus. Förutsättning härför är att det finns behov att
för särskilda sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än de som är
knutna till distriktet eller sjukhuset (21 §).
Läkartjänst i läkardistrikt eller tjänst som överläkare, biträdande överläkare,
underläkare eller extra läkare far inte inrättas utan socialstyrelsens
medgivande. Läkare i läkardistrikt får dock anställas som extra läkare på
sjukhus och läkare på sjukhus anställas som extra provinsialläkare under
högst tre månader samma kalenderår utan sådant medgivande. Medgivande
att inrätta andra läkartjänster än som provinsialläkare och överläkare får
tidsbegränsas om det finns skäl därtill. Medgivande att inrätta tjänst som
extra provinsialläkare eller extra läkare får lämnas endast för begränsad tid
(17 §).
Överläkare utnämns av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Socialstyrelsen skall
uppföra de fyra med avseende på förtjänst och skicklighet främsta sökandena
på förslag i den ordning de bör komma i fråga till tjänsten. När för
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
slaget görs upp skall särskild hänsyn tas till om sökanden kan åberopa
framstående skicklighet, visad genom berömvärd tjänstgöring på sjukhus,
eller grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete.
Sjukvårdsstyrelsen skall sedan efter att ha hört vederbörande sjukhusdirektion
förorda en av dem som uppförts på förslaget (20 § 1 mom.).
Vissa överläkare vid Stockholms stad som enligt äldre bestämmelser tillsatts
av Kungl. Maj :t med förordnande på viss tid kan få sina förordnanden
förlängda utan att tjänsten kungörs ledig (övergångsbestämmelserna punkt
2).
Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelse för viss tid. Förordnande
skall meddelas för sex år om inte särskilda skäl föranleder förordnande
för kortare tid. Förordnande får förlängas med högst sex år varje
gång om socialstyrelsen inte föreskriver annat. Förslag till ledig tjänst görs
av tre läkarsakkunniga som socialstyrelsen utser. På förslaget skall uppföras
de tre med avseende på förtjänst och skicklighet främsta sökandena
i den ordning de bör komma i fråga till tjänsten. Samma befordringsgrunder
som vid tillsättning av överläkartjänst skall iakttas. Sjukvårdsstyrelsen
skall sedan höra den överläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall
vara underställd och direktionen för sjukhuset samt sedan förordna en av
de sökande som uppförts på förslaget till tjänsten (20 § 2 mom.).
Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelse för högst tre år. Vid tillsättningen
tillämpas samma förfarande som för biträdande överläkare (20 §
4 mom.).
Extra läkare som skall fullgöra åligganden som överläkare förordnas av
socialstyrelsen på viss tid. Annan extra läkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen
på viss tid. Vid tillsättning av sådan läkare tillämpas i regel samma
förfarande som för biträdande överläkare. Beträffande den som inte har behörighet
att utöva läkaryrket meddelar socialstyrelsen eller efter styrelsens
bemyndigande sjukvårdsstyrelse förordnandet (20 § 5 mom.).
Provinsialläkare utnämns av Kungl. Maj :t (18 § 1 mom. första stycket).
Socialstyrelsen uppför de fyra i fråga om förtjänst och skicklighet främsta
sökandena på förslag i den ordning de hör komma i fråga till tjänsten.
Sjukvårdsstyrelse skall beredas tillfälle yttra sig över förslaget. Socialstyrelsen
avger därefter förord för någon av dem som uppförts på förslaget
(18 § 1 mom. andra stycket).
Ytterligare föreskrifter om tillsättningen av läkartjänster ges i sjukvårdsstadgan
(1963: 70, ändrad senast 1966: 586).
För tillsättning av vissa läkartjänster vid sjukhus som meddelar undervisning
för blivande läkare och barnmorskor finns avvikande bestämmelser
i kungörelsen (1960:713) om kommunala undervisningssjukhus. Även läkartjänst
som är förenad med akademisk lärarbefattning tillsätts efter
andra regler.
Den sjukvårdande verksamheten i landstingskommun eller stad som inte
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
15
tillhör landstingskommun leds av en sjukvårdsstyrelse (9 § 1 mom.).
Tillsynen över och ansvaret för förvaltningen av sjukhus utövas närmast
under sjukvårdsstyrelsen av en direktion. Direktion får vara gemensam för
två eller flera sjukhus. Den kan utöver sjukhusförvaltning anförtros andra
motsvarande uppgifter inom sjukvården. Huvudmannen får besluta att
sjukvårdsstyrelsen skall vara direktion (11 § 1 mom.).
Vissa tjänstemän inom den sjukvårdande verksamheten, bl. a. sjukhusintendent,
kan inte väljas till ledamot eller suppleant i direktion (11 §
3 mom.).
över sjukvårdsstyrelses beslut om tillsättning av läkartjänst anförs besvär
hos socialstyrelsen. Vid prövning av besvären får även de sakkunnigas
förslag rörande tjänsten bedömas. Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse
och beslut av direktion gäller bestämmelserna i landstingslagen,
kommunallagen eller kommunallagen för Stockholm (34 § 1 mom.).
Bestämmelserna om besvär över direktions beslut har motsvarande tilllämpning
på vissa beslut av sjukvårdsdirektör eller vissa tjänstemän i sjukhusledningen
(34 § 2 mom.).
Under direktionen leds sjukhus av en särskilt tillsatt sjukhusdirektör
eller en läkare vid sjukhuset som styresman. Vid sjukhus med styresman
leds den ekonomiska förvaltningen av en sjukhusintendent. Om sjukhusdirektören
inte är läkare, skall en läkare vid sjukhuset förordnas att som
chefsläkare biträda sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter. Sjukhusdirektör
och sjukhusintendent tillsätts och entledigas av sjukvårdsstyrelsen.
Detsamma gäller styresman om flera ansvariga läkare finns vid sjukhuset.
Finns endast en sådan läkare är denne automatiskt styresman (13 §
1 mom.).
Flera sjukhus får om det finns särskilda skäl ledas av en sjukhusdirektör
eller en styresman. Även sjukhusintendent får vara gemensam för flera
sjukhus. Sjukvårdsstyrelsen får besluta att sjukhusintendent inte skall tillsättas
vid sjukstuga, förlossningshem eller sjukhem. Sjukvårdsstyrelsen
bestämmer då hur åligganden som eljest tillkommer sjukhusintendent skall
fullgöras (13 § 2 mom.).
Sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent står under sjukvårdsdirektörs
ledning om landstingskommunen anställt sådan tjänsteman som
högsta chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården.
Sjukvårdsdirektör får i den omfattning och ordning Kungl. Maj :t bestämmer
tilläggas uppgifter som eljest ankommer på direktion, sjukhusdirektör,
styresman eller sjukhusintendent (14 § första och andra styckena).
Sjukvårdsdirektör eller, om sådan inte finns, landstingsdirektör samt
vissa tjänstemän i sjukhusledningen bl. a. sjukhusintendent skall kallas
till sammanträde med direktion. Dessa tjänstemän har rätt att delta i överläggningarna
men inte i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet.
Samma rätt har överläkare, sjukstugeläkare och sjukhemsläkare om
16
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
det angår sjukvården på det sjukhus eller den avdelning därav som anförtrotts
honom. Även den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman
handlägger frågor om sjukvårdspersonalen har när det angår denna
personal samma rätt (12 §).
överläkare och motsvarande läkare vid sjukstuga eller sjukhem bestämmer
om in- och utskrivning av patienter. Beslutanderätten får vid behov
överlåtas på annan läkare vid sjukhuset (24 §).
Den som tas in på sjukhus och själv har att svara för vårdavgiften skall
betala vårdavgift i förskott för femton dagar åt gången eller lämna ansvarsförbindelse
för avgiften. Ansvarsförbindelsen skall godkännas av sjukhusintendenten
eller motsvarande tjänsteman (28 § första stycket). I vissa fall
får patient tas in på sjukhus även om vårdavgift inte betalats i förskott eller
godtagbar ansvarsförbindelse saknas (28 § andra och tredje styckena).
Kungl. Maj :t får meddela från sjukvårdslagen avvikande föreskrifter beträffande
sjukhus där undervisning bedrivs för blivande läkare eller barnmorskor
(33 § 1 mom.).
Utredningen
överläkarna och klinikorganisationen
Utredningen erinrar om att en överläkare är administrativ och medicinsk
chef för den klinik eller avdelning av sjukhuset som underställts honom.
Endast en överläkare finns på varje sådan enhet. Finns biträdande överläkare
är denne ansvarig för den sjukvård som anförtrotts honom.
Klinikutredningen föreslog 1966 i ett betänkande om de statliga undervisningssjukhusens
organisation (SOU 1966: 37) att överläkare och klinikchef
inte skall vara identiska begrepp vid undervisningssjukhusen. Förslaget
innebär att flera överläkare skall kunna finnas vid samma klinik. En av
dem bör då i särskild ordning förordnas till klinikchef. Motivet härför är
att den nuvarande tendensen till splittring av undervisningssjukhusen på
ett alltför stort antal kliniker skulle motverkas.
Den nu förevarande utredningen framhåller att sjukvårdslagstiftningen
inte hindrar en utveckling av specialiseringen vid sjukhusen utan att samtidigt
nya kliniker bildas. En subspecialitet kan mycket väl drivas och utvecklas
av en biträdande överläkare. Biträdande överläkare har nämligen
samma självständiga ansvar för sin medicinska verksamhet som en överläkare.
Tjänster som biträdande överläkare har dock inte tillräckligt motverkat
nybildning av kliniker. Enligt utredningen torde detta bero på att
tjänsterna inte är fasta utan tidsbegränsade. Välmeriterade biträdande överläkare
strävar efter att bli överläkare, som f. n. är den enda formen för fast
anställning som läkare vid ett sjukhus. Om tidsbegränsningen av förordnandena
som biträdande överläkare tas bort skulle detta dock inte enligt utredningens
mening med tillräcklig säkerhet motverka en alltför långtgående
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
17
klinikbildning. Benämningen biträdande överläkare markerar en underordning.
Det är därför naturligt att innehavaren av sådan tjänst strävar att
avancera vidare till överläkare. Utredningen anser därför att flera tjänster
för överläkare bör få inrättas inom en och samma klinik. Frågan om vem
av dessa överläkare som skall vara administrativ chef för kliniken får avgöras
i särskild ordning. Nämnda regler bör gälla för alla lasarett, oavsett
om de är upplåtna för läkarutbildning eller inte.
Utredningen tar i betänkandet även upp frågan om bestämmanderätten
vid in- och utskrivning av patienter. Enligt 24 § sjukvårdslagen beslutar vederbörande
överläkare eller motsvarande läkare vid sjukstuga och sjukhem
om in- och utskrivning av patienter. Utredningen framhåller att det skulle
vara förenat med organisatoriska fördelar att överflytta denna befogenhet
på klinikchefen. Enligt utredningen är en sådan ändring ändå inte försvarlig.
Det individuella ansvaret för in- och utskrivning bör även i fortsättningen
åligga överläkaren inom specialiteten. Huvudmannen bör emellertid ha möjlighet
att genom generella direktiv påverka patientintagningen. Föreskrifter
bör därför vid behov kunna ges för att närmare precisera klinikens uppgifter
inom ramen för de specialiteter som finns vid kliniken. Det kan t. ex.
behöva föreskrivas att patienter med ett visst sjukvårdsbehov skall hänvisas
till en särskild klinik som utrustas för att tillgodose just detta behov. Huvudmans
förfoganderätt över klinikerna bör framgå av lagen. Utredningen
föreslår därför att 24 § sjukvårdslagen förses med ett tillägg som innebär
att överläkaren har att bestämma om in- och utskrivning inom ramen för
vad sjukvårdsstyrelsen bestämt.
Tillsättning av läkare
Om överläkartjänster får inrättas utan att samtidigt nya kliniker tillkommer
måste man enligt utredningen räkna med en betydande ökning av
antalet överläkartjänster. Utredningen anser att denna ökning inte kan godtas
utan en administrativ förenkling av tjänsternas tillsättning. Det nuvarande
tillsättningsförfarandet belastar i första hand Kungl. Maj :t som
utnämner innehavarna och socialstyrelsen som gör upp förslag till tjänsternas
besättande.
Utredningen framhåller att det numera är fast praxis att Kungl. Maj :t
till överläkare utnämner den som fått sjukvårdsstyrelsens förord. Utnämningen
innebär sålunda i regel intet nytt utöver förordet. Utredningen frågar
sig varför Kungl. Maj :t på detta sätt skall behöva konfirmera sjukvårdsstyrelsens
förord. Någon motsvarighet till den svenska ordningen finns inte
1 något av de övriga nordiska länderna. Där tillsätter vederbörande huvudman
samtliga läkare.
Den nuvarande ordningen är enligt utredningens mening helt föråldrad.
Utredningen kan inte finna att det föreligger några sakliga skäl att behålla
den. Utredningen anser inte heller att det finns skäl att låta socialstyrelsen
2 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 42
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
överta uppgiften att tillsätta överläkare. Denna uppgift bör i stället överföras
till sjukhusens huvudmän. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna
i sjukvårdslagen om att Kungl. Maj :t utnämner överläkare utgår och
att det i stället föreskrivs att överläkare skall förordnas av vederbörande
sjukvårdsstyrelse.
Utredningen anser att förfarandet vid tillsättning av överläkartjänster bör
förenklas även i övrigt. Uppgörandet av förslag till besättande av överläkartjänst
är en betydande arbetsbelastning för socialstyrelsen. Denna kommer
att växa avsevärt om överläkarkåren ökar genom att man genomför utredningens
förslag att flera överläkartjänster skall få finnas vid samma
klinik. F. n. skall fyra sökande tas upp på förslag i den ordning de anses
böra komma i fråga till tjänsten. En inbördes gradering av sökandena måste
sålunda göras när förslaget görs upp. Huvudmännen kan när de avger förord
välja mellan de sökande som uppförts på förslaget. Utredningen anser inte
att någon gradering av sökandena på förslaget behövs. Enligt vad utredningen
inhämtat vållar graderingen av sökandena inte sällan betydande
svårigheter. Skillnaden i meriter mellan de främsta sökandena är nämligen
ofta praktiskt taget ingen eller i varje fall hårfin. Om t. ex. inom svagare
rekryterade specialiteter skillnaden mellan den mest och den minst meriterade
sökanden på förslaget är stor bör sjukvårdsmyndigheterna och deras
rådgivare ha lika stora möjligheter att observera denna som socialstyrelsen.
Utredningen föreslår att socialstyrelsens skyldighet att ange i vilken ordning
de på förslag till överläkartjänst uppförda sökandena bör komma i
fråga tas bort. Utredningen påpekar att förslaget kommer att medföra att
antalet besvärsärenden begränsas. Endast sökande som inte uppförs på förslag
har anledning att anföra besvär.
Utredningen har övervägt att ge huvudmännen rätt att tillsätta överläkartjänst
med sökande som inte uppförts på förslag. Utredningen framhåller
att i de nordiska grannländerna inte finns några föreskrifter som begränsar
huvudmannens rätt att till tjänst utse någon av de sökande. Enligt utredningens
mening är emellertid behörighetsvillkoren för överläkartjänster numera
i de flesta fall helt otillräckliga. Först sedan nya behörighetsbestämmelser
utfärdats är det skäl att närmare överväga reglerna för att upprätta
förslag till överläkartjänsterna. Huvudmännens valrätt bör därför nu begränsas
till de fyra mest meriterade sökandena. Utredningen påpekar f. ö.
att även om valrätten bland samtliga kompetenta sökande skulle vara fri
bör huvudman ändå ha tillgång till en fackmässig bedömning av sökandena
då de skall tillsätta en tjänst.
Utredningen framhåller att de synpunkter den framlagt om tillsättning
av överläkare gäller även övertandläkare inom folktandvården och provinsialläkare.
Även dessa tjänster tillsätts f. n. av Kungl. Maj :t. Utredningen
har dock inte haft i uppdrag att avge några förslag i fråga om dessa tjänster.
Utredningen tar också upp frågan om de biträdande överläkarnas ställ -
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
ning. Enligt utredningens mening kommer dessa att även i fortsättningen
fylla en viktig funktion inom sjukvården. Det behövs alltjämt specialistkompetenta
läkare under överläkaren. Tjänster som biträdande överläkare
torde också vara av värde för sjukhuskarriären. Tjänsterna avses för läkare
som avslutat sin specialistutbildning. Det finns enligt utredningens mening
inte någon anledning att vägra en sådan läkare en fast anställning. Samtidigt
bör möjlighet fortfarande finnas för tidsbegränsade förordnanden,
t. ex. om sjukvårdsstyrelsen inte vill binda sig att tillsätta en tjänst för obestämd
tid eller om socialstyrelsen medgivit att tjänsten inrättas för viss tid.
Utredningen föreslår därför att bestämmelserna ändras så att sjukvårdsstyrelserna
får tillsätta biträdande överläkare för viss tid eller tills vidare.
Meritordningen bör vidare slopas även i förslagen till dessa tjänster.
I syfte att förenkla administrationen föreslår utredningen att sjukvårdsstyrelserna
ges möjlighet att överlåta på vederbörande direktion att förordna
biträdande överläkare, underläkare och extra läkare i underordnad ställning.
Utredningen framhåller att ärendena härigenom kan avgöras snabbare.
Handläggningen förenklas också.
Enligt 34 § 1 mom. sjukvårdslagen skall besvär över sjukvårdsstyrelsens
beslut om tillsättning av läkartjänst anföras hos socialstyrelsen. Samma besvärsordning
bör gälla om läkaren tillsätts av direktion. Lagrummet bör därför
ändras.
Integration mellan sluten och öppen vård
Förslaget att slopa den automatiska föreningen av överläkartjänst med
chefskap för klinik eller motsvarande avdelning av sjukhus föranleder enligt
utredningen att delvis nya synpunkter kan läggas på konstruktionen
av överläkartjänster. Sådan tjänst bör inte längre anknytas till viss klinik.
Tillsättningen bör avse tjänst som överläkare för viss medicinsk specialitet.
Specialiteten bör i princip anknyta till den specialitetsförteckning som
Kungl. Maj :t fastställt. Det bör dock inte vara något hinder att undantagsvis
om särskilda skäl föreligger inrätta överläkartjänst vid sjukhus för ett
ändamål som inte motsvaras av en godkänd medicinsk specialitet.
Anknytning av överläkarna till viss medicinsk specialitet bör enligt utredningens
mening öka möjligheterna att ge särskilt de större sjukhusen en
fastare organisation än f. n. Vid dessa sjukhus finns ibland flera medicinska
kliniker vilkas verksamhet växlar beroende på vederbörande överläkares
inriktning mot viss subspecialitet. När en sådan tjänst nybesätts kan kliniken
ändra karaktär. Detta kan vålla stora organisatoriska olägenheter
som kan undvikas om förslaget genomförs.
Utredningen tar härefter upp frågan om verksamhetsområdet för överläkare
som tillsatts för viss specialitet. Utredningen framhåller att enligt de
allmänna reglerna för sjukhusens funktion har en sådan överläkare upp
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 4-2 år 1970
gifter i både sluten och öppen vård vid sjukhuset. Avses en överläkartjänst
endast för öppen vård inom viss specialitet vid sjukhuset förutsätts att detta
anges i hans förordnande. Sjukvårdslagstiftningen utgår ifrån att sjukhusläkarnas
verksamhet är begränsad till sjukhusen. En sjukhusläkare kan
visserligen efter individuell överenskommelse åta sig verksamhet vid sidan
av den egentliga sjukhusfunktionen. Socialstyrelsen kan däremot inte medge
att en tjänst med sådan skyldighet för innehavaren inrättas. Utredningen
anser att en sådan begränsning av överläkarens funktion inte längre är
ändamålsenlig. Den drar en inte önskvärd gräns mellan specialistvård på
sjukhus och utanför sjukhus. Det är nu angeläget att förstärka den ickesjukhusanslutna
vården. Den sjukvård som bedrivs inom sjukhusets upptagningsområde
bör därför knytas samman med verksamheten vid sjukhuset.
Utredningen pekar på olika vägar att lösa frågan hur sjukvården
inom sjukhusets upptagningsområde kan samordnas. Vissa överläkartjänster
vid ett sjukhus bör t. ex. kunna förenas med skyldighet att hålla mottagningar
vid läkarstation/vårdcentral inom upptagningsområdet. Inom långvårdsmedicinen
bör det finnas tjänster med vissa funktioner inom hemsjukvården.
Även läkare inom den medicinska rehabiliteringen bör lämpligen
kunna fullgöra viss tjänstgöring utanför sjukhuset.
Utredningen erinrar om att socialstyrelsen föreslagit att särskilda specialisttjänster
skall inrättas i läkardistrikten för att minska trycket på den
slutna vården. Inrättas sådana tjänster minskas också belastningen på tjänsteläkarorganisationen.
Innehavarna av dessa nya tjänster bör kunna överta
eller medverka vid fullgörande av tjänsteläkaruppgifter. Detta minskar behovet
av tjänsteläkare. Sjukvårdslagstiftningen saknar föreskrifter om
tjänster av detta slag. Huvudmännen kan därför efter egen prövning inrätta
och tillsätta dem. Så har också skett på många ställen i landet. Utredningen
anser att det bör bli möjligt att inrätta sådana tjänster vid det sjukhus som
betjänar orten. Innehavare av tjänsterna skulle, om de utövar självständig
verksamhet, bli överläkare vid sjukhuset. Detta innebär att de skulle tillsättas
på samma sätt som överläkare vid sjukhus och tillhöra sjukhusets
läkarstab. Man undviker därmed att en ny från sjukhusen fristående kår av
läkare skapas. Den föreslagna utvidgningen av sjukhusets verksamhet är
också helt i linje med den aktuella synen på sjukhusets funktioner.
Utredningen framhåller att om dess förslag genomförs skulle en kliniks
verksamhetsområde vidgas och omfatta även vård vid läkarstation. I läkarstaben
på sjukhuset (kliniken) skulle ingå både läkare verksamma på sjukhuset
och läkare som är sysselsatta i öppen vård utanför sjukhuset. En ökad
integration mellan öppen och sluten vård skulle komma till stånd.
Utredningens här återgivna förslag förutsätter en ändring av sjukvårdslagen.
överläkarens ansvarsområde som nu i 16 § 1 mom. sjukvårdslagen avser
ansvar för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande vid sjuk
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
huset eller kliniken skall i stället avse sjukvården inom läkaren anförtrott
verksamhetsområde.
Även biträdande överläkare bör som regel anställas för viss medicinsk
specialitet vid sjukhuset. Han bör ha samma specialistkompetens som överläkare
för specialiteten och vara administrativt underställd denne. Även
tjänst för biträdande överläkare bör kunna inrättas för öppen vård utanför
sjukhus. Biträdande överläkare bör kunna fungera som ersättare för överläkare
i dennes medicinska verksamhet. Också underläkare och andra läkare
under specialistutbildning bör i princip anställas för tjänstgöring inom viss
medicinsk specialitet.
Utredningens förslag om konstruktionen av läkartjänsterna får genomföras
successivt i den mån tjänsterna blir lediga.
Som framgår av det föregående räknar utredningen med att behovet av
provinsialläkare minskar i den mån särskilda läkartjänster för öppen vård
inrättas. De berörda läkardistrikten kan på grund härav göras större än f. n.
Om mer än en tjänsteläkare finns i distriktet, kan antalet tjänsteläkare i
distriktet minskas. Utredningen erinrar om att enligt 15 § sjukvårdslagen
minst en provinsialläkare måste finnas i varje distrikt. Det bör enligt utredningens
mening kunna göras undantag från denna regel. Detta bör kunna
ske om läkarvårdsbehovet inom ett läkardistrikt helt tillgodoses av en eller
flera sjukhusanknutna läkare och dessa även sköter en provinsialläkares
övriga funktioner. I dessa fall behövs inte någon provinsialläkare i distriktet.
Utredningen föreslår därför att 15 § sjukvårdslagen ändras så att socialstyrelsen
får befogenhet att befria huvudmannen från skyldigheten att ha provinsialläkare
i visst distrikt. Befrielse bör få ske under förutsättning att huvudmannen
visat att det sörjts för att provinsialläkaruppgifterna inom distriktet
sköts på annat sätt.
Vissa andra organisationsfrågor
Med hänsyn till de i det föregående redovisade förslagen om läkartjänsternas
konstruktion anser utredningen att sjukhusets indelning i kliniker är
en praktisk organisatorisk fråga som inte bör regleras i lagstiftningen. Denna
fråga bör helt ligga inom sjukvårdsstyrelsens kompetensområde. Sjukvårdsstyrelsen
bör därvid ha frihet att handla efter praktiska och lokala förhållanden.
Utredningen framhåller att det inte finns hinder mot att i en klinik
sammanföra flera självständiga varandra närstående specialiteter.
Utredningen föreslår att klinikchef skall förordnas för viss tid dock högst
fyra år av sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hörande. Omförordnande
bör få ske. Klinikchef utses bland överläkarna vid kliniken. Huvudmannen
bör till klinikchef få utse den överläkare som är bäst lämpad för uppgiften.
Finns endast en överläkare på kliniken bör han automatiskt vara klinikchef.
Huvudmannen bör vidare kunna förordna annan läkare vid kliniken
till biträdande klinikchef.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
Klinikchefen skall i sin egenskap av klinikchef endast ha administrativa
funktioner. Han skall leda verksamheten vid kliniken och tillse att den bedrivs
rationellt. Plan har däremot inte i sin egenskap av klinikchef ansvar
för underställda läkares sjukvårdande verksamhet.
För att få den mest rationella organisationen på sjukhusen är det enligt
utredningens mening inte tillräckligt att begränsa nybildningar av kliniker
och skapa möjlighet att sammanslå befintliga kliniker. Det bör åtminstone
på större sjukhus ges möjlighet att minska antalet administrativa enheter
som är direkt underställda sjukhusledningen. Detta kan ske genom att flera
kliniker sammanförs till ett s. k. block. Denna ordning har redan försöksvis
prövats på några håll. Blocken blir således ett mellanled mellan sjukhusledningen
och klinikcheferna. Blockchefen blir närmaste förman för klinikcheferna.
Han bör ges samma uppgifter inom blocket som klinikchefen inom
kliniken. Blockchef skall sålunda leda och samordna verksamheten inom
blocket och tillse att den bedrivs rationellt. En av klinikcheferna inom
blocket bör förordnas till blockchef. Tillsättningen bör ske i samma ordning
som föreslagits för klinikchef. Även biträdande blockchef bör få utses.
Bestämmelser om tillsättning av klinik- och blockchefer m. m. bör meddelas
i sjukvårdsstadgan.
Utredningen berör härefter frågan om övergång till en ordning med större
kliniker och block. Enligt utredningens mening är konstruktionen av överläkarfullmakterna
inte något hinder mot att två eller flera kliniker sammanförs
till en. överläkarens sjukvårdsansvar förändras inte därigenom.
Enligt utredningens mening utgör fullmakterna inte heller något hinder mot
blockbildning vid sjukhusen.
Utredningen framhåller att det enhetliga huvudmannaskapet inom sjukvården
skapat förutsättningar för integration mellan olika grenar av detta
vårdområde. För att främja denna integration är det enligt utredningens
mening angeläget att den centrala ledningen av verksamheten inom sjukvårdsområdet
kan uppdras åt ett organ. Utredningen erinrar om att det tidigare
föreskrevs i några författningar att viss verksamhet skulle ledas av en
hälsovårdsstyrelse. Dessa föreskrifter är nu upphävda eller ändrade. Det
finns därför inte längre några hinder i författning mot att landstingen uppdrar
åt sjukvårdsstyrelse att leda även hälsovårdsverksamheten inom
landstingskommunen. Hälsovården och sjukvården kan således samordnas.
Enligt 11 § 1 mom. sjukvårdslagen kan direktion utöver sjukhusförvaltning
anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården. En direktion
kan vara gemensam för flera sjukhus. Den kan därför anförtros ledningen
av sjukhusen och andra sjukvårdsanstalter inom upptagningsområdet. Det
finns också möjlighet att låta direktionen leda den verksamhet som bedrivs
av distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. Huvudmännen är nämligen
som tidigare nämnts inte längre bundna av några författningsbestämmelser
för deras verksamhet. Detsamma gäller övrig personal inom den öppna vår
-
Kungl. Maj:ts proposition nr £2 år 1970
23
den dock inte provinsialläkarna. För de sistnämnda har sjukvårdsstyrelse
att fullgöra vissa uppgifter i fråga om ledighet och vikariat.
Utredningen konstaterar att sjukvårdslagen ger huvudmannen betydande
frihet att organisera ledningen av verksamheten. Lagen utgår visserligen
från en viss decentralisering med direktion för varje sjukhus. Det finns
dock inte något hinder mot att centralisera ledningen. Huvudmannen kan
sålunda bestämma att direktionens befogenheter skall övertas av sjukvårdsstyrelsen.
Landstingslagens bestämmelser om delegation av beslutanderätt
till förtroendeman eller tjänsteman ger vidare möjligheter till flera alternativa
lösningar.
Enligt utredningen behövs det inte några ändringar i sjukvårdslagen för
att huvudmännen skall kunna distriktsvis samla ledningen av hälso- och
sjukvården till ett organ. Utredningen ser sjukhuset som basen för hälsooch
sjukvården inom upptagningsområdet. Det är därför naturligt att personal
i öppen hälso- och sjukvård utanför sjukhusen anställs vid sjukhuset
fastän de har sin huvudsakliga tjänstgöring utanför detta. Denna ordning
bör kunna bidra till en mera samlad syn på hälso- och sjukvården. Den kan
genomföras utan författningsändringar. Det sagda gäller dock inte provinsialläkarna
som anställs för visst läkardistrikt.
Enligt utredningen är det viktigt att läkarna inom den öppna vård som ett
sjukhus administrerar får samma rätt att närvara vid sjukhusdirektionens
sammanträden som läkare inom den slutna vården. Detta gäller både provinsialläkare
och andra läkare inom öppen vård som anställts av huvudman.
Om sjukhusets verksamhet vidgas till hälso- och sjukvård inom hela upptagningsområdet
bör befattningshavarna i sjukhusledningen också ges uppgifter
i fråga om den öppna vården. Utredningen föreslår i detta syfte en
mindre justering i 13 § 1 mom. sjukvårdslagen av innebörd att de ledande
tjänstemännen inte endast skall under direktionen utöva ledningen av sjukhuset
utan även av annan direktionen underställd verksamhet inom hälsooch
sjukvården.
Enligt 13 § 2 mom. sjukvårdslagen får om särskilda skäl föreligger flera
sjukhus ställas under ledning av en sjukhusdirektör. Lagen förutsätter därvid
att det skall finnas en chefsläkare vid varje sjukhus. Utredningen framhåller
att denna ordning i allmänhet torde vara den mest rationella. Det
kan dock förekomma att sjukhusen även om de är formellt självständiga
är så intimt samorganiserade att det kan vara rationellt att de också har
samma chefsläkare. Utredningen anser att hindren häremot bör tas bort.
Lagen bör därför kompletteras med en bestämmelse att om en sjukhusdirektör
utövar ledningen av flera sjukhus får även en gemensam chefsläkare
förordnas vid sjukhusen.
Utredningen framhåller att det vid de största sjukhusen kan vara svårt
för tjänstemännen i sjukhusledningen att utan biträde av kvalificerade medhjälpare
fullgöra alla sina funktioner. Det bör därför bli möjligt att på annan
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
befattningshavare vid sjukhuset delegera vissa på tjänsteman i sjukhusledningen
ankommande uppgifter. Ett tillägg till 13 § sjukvårdslagen bör ske
i detta syfte. Utredningen erinrar här om att det vid karolinska sjukhuset
finns både biträdande sjukhusdirektör och biträdande chefsläkare.
Sjukvårdslagen fastställer två alternativa styrelseformer för sjukhusen.
Den ena är en särskilt tillsatt sjukhusdirektör. Den andra en läkare vid
sjukhuset som styresman. I det senare fallet skall den ekonomiska förvaltningen
ledas av en sjukhusintendent. Utredningen har granskat de båda
styrelseformerna. Den har därvid funnit att regleringen av den ekonomiska
förvaltningen vid lasarett med styresman inte bör vara obligatorisk. Det är
inte alltid mest rationellt att låta en sjukhusintendent svara för den ekonomiska
förvaltningen och övriga uppgifter som åligger honom. På många
håll har det t. ex. visat sig lämpligt att centralisera den ekonomiska ledningen
av sjukhusen till landstingens huvudförvaltning. Denna kan ofta med fördel
skötas centralt genom att utnyttja ADB-teknik. De ekonomiskt-administrativa
göromålen vid sjukhusen minskar då. Även planering och genomförande
av byggnadsarbeten vid sjukhusen sköts i stor utsträckning på
landstingskanslierna. På flera håll har nya organisationsformer genomförts.
Dessa innebär att sjukhusintendenternas uppgifter i praktiken övertagits av
andra tjänstemän såsom administrativ direktör, driftschef, kontorschef,
kamrer, personalchef osv. Motiv härför har varit att specialutbildade befattningshavare
behövs för olika funktioner. Utredningen framhåller att utvecklingen
på detta område gått i riktning mot den ordning som enligt sjukvårdslagen
gäller för sjukstugor och sjukhem. Enligt 13 § 2 mom. äger sålunda
sjukvårdsstyrelse besluta att sjukhusintendent inte skall finnas vid dessa
sjukhus. Sjukvårdsstyrelsen bestämmer i så fall hur sjukhusintendentens
åligganden skall fullgöras.
Utredningen anser att det inte finns någon anledning för staten att närmare
reglera den ekonomiska förvaltningen av lasaretten. Utredningen föreslår
därför att bestämmelserna om sjukhusintendent utgår ur lagstiftningen.
Det bör i stället föreskrivas att den ekonomiska förvaltningen av sjukhus
med styresman skall utövas i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.
I 28 § första stycket sjukvårdslagen föreskrivs nu bl. a. att ansvarsförbindelse
för vårdavgift får godkännas av sjukhusintendent eller motsvarande
tjänsteman. Utredningen anser att det inte behövs anges i lagen vem som
skall godkänna sådan förbindelse. Det bör ankomma på huvudmannen att
bestämma härom. Utredningen föreslår därför att det i lagen på denna punkt
endast föreskrivs att den intagne skall lämna godtagbar ansvarsförbindelse.
Remissyttranden
Allmänna synpunkter
De flesta remissinstanser anser att utredningens förslag i huvudsak är
väl underbyggda och att de bör genomföras snabbt. Denna uppfattning förs
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
fram främst av de båda kommunförbunden och sjukvårdshuvudmännen.
Vissa läkarorganisationer intar däremot en kritisk hållning till några av
förslagets huvudpunkter framför allt om tillsättning av ledande läkartjänster
vid lasaretten.
Svenska landstingsförbundet framhåller att några större ändringar inte
gjorts i sjukvårdslagstiftningen sedan den 1 juli 1963. På sjukvårdens område
sker en dynamisk utveckling. Lagstiftningen har i många fall försvårat
och i vissa fall hindrat att administrativa och organisatoriska förändringar
genomförs som skulle främja större effektivitet och mer rationell drift.
Utredningen föreslår många angelägna förbättringar i lagstiftningen. Förslagen
visar en strävan att bättre än f. n. anpassa vissa bestämmelser till
den utveckling som redan skett och som kan förutses inom den närmaste tiden.
Det är angeläget, att de i allt väsentligt snarast genomförs. Liknande
synpunkter anför Svenska kommunförbundet och ett antal landsting.
Spri anser att förslagen ger sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter
att vid behov successivt revidera sin organisation i takt med samhällets och
sjukvårdens dynamiska utveckling.
Socialstyrelsen framhåller att förslagen undanröjer flera formella hinder
för en ändamålsenlig utformning av vårdorganisationen. Det är en fördel
att denna inte låses genom långtgående detalj föreskrifter. Formerna för
samråd och lagarbete kan då fritt utvecklas och varieras efter olika önskemål.
Styrelsen hoppas att sjukvårdshuvudmännen genom olika åtgärder
skall främja medinflytande för samtliga berörda arbetstagargrupper. Socialstyrelsen
beklagar att det inte varit möjligt att samordna de ändringar
av sjukvårdslagen som kan behövas efter en översyn av konstruktionen av
läkartjänsterna vid sjukhusen på grund av den nya vidareutbildningen av
läkare.
I några yttranden förs fram önskemål om ytterligare utredningar.
Svenska landstingsförbundet anser sålunda att en allmän översyn av sjukvårdslagstiftningen
är utomordentligt angelägen. Den bör ske från andra utgångspunkter
än den nu föreliggande utredningens. En sådan översyn får
dock inte försena de nu föreslagna reformerna. Liknande synpunkter anför
Svenska kommunförbundet som anser att det bör närmare prövas vad som
bör regleras i lag och vad som med fördel kan överföras till stadga eller
lämnas åt huvudman att avgöra. Enligt förbundets mening är det knappast
rimligt att som nu sker i detalj reglera arbets- och beslutsfördelningen mellan
huvudmännens olika organ. Huvudmännen bör få befogenheter att organisera
verksamheten utan onödig reglering i specialförfattningar. Även
förvaltningsutskotten i Östergötlands, Blekinge, Skaraborgs och Örebro läns
landsting yrkar att en allmän översyn av sjukvårdslagstiftningen kommer
till stånd.
Svensk sjuksköterskeförening beklagar att utredningen inte samrått med
föreningen. Den anser att utredningens olika förslag inte stämmer överens
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
med moderna principer för företagsadministration. Innan lagstiftningen ändras
bör det enligt föreningens mening förutsättningslöst utredas hur verksamheten
inom sjukhusen bör bedrivas. Denna utredning bör lämpligen
göras av Spri.
överläkarna och klinikorganisationen
Förslaget att flera tjänster som överläkare bör kunna inrättas inom en
och samma klinik tillstyrks eller lämnas utan erinran vid remissbehandlingen.
Svenska läkaresällskapet hälsar förslaget med stor tillfredsställelse.
Sällskapet anser att det innebär att ett väsentligt hinder för rationalisering
av sjukvården avskaffas. Effektiva enheter kan skapas genom en vertikal
subspecialisering inom de stora s. k. moderdisciplinerna.
Förslaget till ändring av bestämmelserna om intagning på sjukhus godtas
i allmänhet av remissinstanserna. Sveriges läkarförbund anser dock att
ändringen i och för sig är onödig, då man måste anta att sjukvårdshuvudmännen
redan enligt gällande rätt har de befogenheter förslaget vill tilldela
dem. Förbundet betonar dock att det är nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen
utnyttjar sin bestämmanderätt på ett restriktivt sätt och iakttar
utbildningsvärdet i tjänstgöringen för underläkare och andra läkare som
meriterar sig för vidare karriär. En alltför snäv inriktning av en klinik försämrar
möjligheterna att ge adekvat och allsidig vård, utbildning och utbildningsmeriter.
Tillsättning av läkare
Utredningens förslag att överläkare skall förordnas av sjukvårdsstyrelse
i stället för att utnämnas av Kungl. Maj :t tillstyrks eller lämnas utan erinran
av alla remissinstanser utom SACO och Sveriges läkarförbund.
I de tillstyrkande yttrandena vitsordas allmänt värdet av att tillsättningsförfarandet
förenklas. Svenska landstingsförbundet anser att inte oväsentliga
administrativa förenklingar vinns om förslaget genomförs. Förbundet
delar utredningens uppfattning att Kungl. Maj :ts utnämning i fråga om
dessa tjänster numera inte är något annat än den slutliga formella konfirmationen
av en i praktiken redan avslutad tillsättningsprocedur. Samma
uppfattning har Svenska kommunförbundet.
Malmö stads sjukvårdsstyrelse anser att förslagen bl. a. kommer att
minska den tid som går åt för att besätta lediga tjänster. Det är till förfång
för sjukvården och huvudmännens planering om överläkartjänster under
ganska lång tid uppehålls av vikarier. Liknande synpunkter anför Jönköpings
läns landstings förvaltningsutskott. Utskottet framhåller att de
långa vakanser som så gott som obligatoriskt följer varje byte av överläkare
för med sig avsevärda administrativa och medicinska olägenheter.
Departementsutredningen anför att handläggningen av överläkarärenden
utgör en betydande belastning på socialdepartementet. Om utredningens för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
27
slag till klinikorganisation genomförs kommer antalet överläkare att öka
och antalet biträdande överläkare att minska. Ändras inte tillsättningsförfarandet
kommer antalet tillsättningsärenden att minska hos sjukvårdsstyrelserna
och öka i motsvarande grad hos Kungl. Maj :t. Det finns därför
starka skäl att avlasta Kungl. Maj :t bestyret med överläkarutnämningarna.
Beslutanderätten kan flyttas till socialstyrelsen eller sjukvårdsstyrelserna.
Från de synpunkter departementsutredningen främst har att beakta är det
av underordnad betydelse om socialstyrelsen eller sjukvårdsstyrelserna får
beslutanderätten. Enligt departementsutredningens mening är det dock mest
rationellt att ärendena flyttas till sjukvårdsstyrelserna. Härför talar bl. a.
att läkarna är anställda hos landstingen. Det bör rimligen ankomma på
dessa att som arbetsgivare tillsätta tjänsterna. Departementsutredningen
erinrar också om att sjukvårdsstyrelsernas kansliorganisation under senare
år förstärkts med bl. a. juridisk och administrativ sakkunskap. Bättre
villkor har därmed skapats för att i ökad omfattning delegera befogenheter
på olika områden till landstingen.
SACO avstyrker förslaget. Enligt SACO:s mening medför förslaget en inte
acceptabel försämring av överläkarnas anställningstrygghet. Organisationen
erinrar om att flera offentliga utredningar f. n. diskuterar frågan om fullmaktsinstitutets
framtida utformning och omfattning. Denna fråga är av
stor principiell betydelse. Det finns inte skäl att avskaffa fullmakten för en
begränsad grupp tjänstemän innan frågan prövats i hela dess omfattning.
Samma inställning har Sveriges läkarförbund. Förbundet framhåller att
fullmakten, trots att dess innehåll ändrats genom åren, fortfarande är en
avsevärd garanti för anställningstryggheten. Den är t. ex. ett skydd mot att
förlora tjänsten vid organisatoriska förändringar. Detta är av stor betydelse
på ett så rörligt område som sjukvårdens. Förbundet kan liksom SACO
inte biträda förslaget. Förbundet kräver att någon ändring inte görs i anställningsförhållandena
förrän frågan om fullmaktsinstitutet och dess betydelse
för anställningstryggheten och dess eventuella ersättande med andra
garantier utretts för hela den offentliga sektorn.
Frågan om överläkarnas anställningstrygghet har berörts även av några
remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag. Det påpekas härvid
allmänt att denna fråga inte bör regleras i lagstiftningen utan genom avtal
i vanlig ordning. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott uppger
att slopandet av fullmakterna kommer att ge överläkarna samma anställningstrygghet
som landstingens övriga anställda.
Svenska landstingsförbundet förutsätter att om förslaget genomförs samtliga
landstingsanställda läkare underkastas de regler om förflyttningsskyldighet
som enligt gällande kollektivavtal gäller befattningshavare hos landsting.
Enligt förbundet kan det ifrågasättas om de föreslagna bestämmelserna
utformats så att de täcker de situationer då förflyttningsskyldighet kan
uppkomma. Förbundet hemställer att förslaget överses så att lagstiftningen
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
inte kommer att hindra att kollektivavtalets regler i dessa avseenden tilllämpas.
Utredningens förslag att sjukvårdsstyrelses valrätt vid förordnande av
överläkare skall begränsas till en av de fyra mest meriterade sökandena godtas
eller lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena. Några remissinstanser
vill dock vidga huvudmännens valrätt. Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskott anser sålunda att huvudmännen bör få välja mellan
samtliga behöriga sökande. Utskottet förordar att socialstyrelsen skall lämna
uppgift om alla behöriga sökande. Sjukvårdsstyrelsen utser sedan en av dem
till tjänsten. Liknande synpunkter anför Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott.
Även Hallands läns landstings förvaltningsutskott har sympatier
för att huvudmännens valrätt ökas till samtliga kompetenta sökande.
Utskottet anser dock att detta förutsätter att kompetensvillkoren för överläkartjänster
ses över och skärps. I avvaktan härpå förordar utskottet att
utredningens förslag genomförs som en första etapp mot en mera genomgripande
ändring.
Socialstyrelsen anser också att behörighetsbestämmelserna för överläkare
snarast bör omarbetas. Bestämmelserna är starkt föråldrade. De tillfredsställer
inte kravet på reell kompetens. Det är enligt styrelsens mening beklagligt
om dessa krav inte skärps inför tillsättandet av ett ökat antal överläkartjänster.
Förslaget att socialstyrelsen i fortsättningen inte skall inbördes gradera
de fyra sökande som förs upp på förslag till överläkartjänst tillstyrks eller
lämnas utan erinran av socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, Svenska
landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och förvaltningsutskotten
i de flesta landstingskommuner. Förvaltningsutskotten i några landstingskommuner
vill dock att samtliga kompetenta sökande utan inbördes
gradering skall uppföras på förslag. Sveriges läkarförbund och Svenska
läkaresällskapet avstyrker förslaget.
Socialstyrelsen framhåller att sjukvårdsstyrelserna liksom hittills kommer
att få ta del av de yttranden som medlemmar i styrelsens vetenskapliga råd
avger i tillsättningsärenden. De får på detta sätt kännedom om hur sökandenas
vetenskapliga meriter värderas. Styrelsen kan om det behövs uttala
sig om de särskilda meriter som kan finnas hos de på förslaget uppförda
sökandena. Styrelsen framhåller att det skiftande innehåll överläkares och
andra läkares verksamhet kommer att få påkallar nya former för värdering
av läkarnas tjänstgöring, överläggningar om ändrade normer för meritvärdering
pågår f. n. inom socialstyrelsen med bl. a. representanter för kommunförbunden
och Sveriges läkarförbund.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser att det är rimligt att
sjukvårdshuvudmännen är representerade när förslag till läkartjänster upprättas.
Enligt utskottets mening visar utredningens förslag till ändringar i
sjukhusets organisation att inte bara medicinska utan också administrativa
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
29
meriter bör väga vid tillsättning av läkartjänster.
Sveriges läkarförbund kräver att nuvarande regler om förslagsordning behålls.
Förbundet anser att utredningen inte anfört några sakliga skäl mot att
sökandena graderas. Den väntade ökningen av antalet överläkartjänster bör
inte medföra en sådan ökning av arbetsbördan för socialstyrelsen att detta
skulle vara tillräckligt skäl för att ta bort meritordningen. Förbundet framhåller
att huvudmännen måste kunna kräva att få en så korrekt bedömning
av sökandena till sina tjänster som möjligt. Ett centralt organ får den
bästa överblicken och sakkunskapen att bedöma sökandenas förtjänst och
skicklighet. Detta gäller särskilt vid tillsättningen av överläkartjänst då
sökandenas vetenskapliga skicklighet skall bedömas. Enligt förbundets mening
måste det krävas att de meriter som skall fälla utslaget vid tjänstetillsättningar
blir kända för alla läkare som inte nått sluttjänst och att de tilllämpas
så enhetligt som möjligt över hela landet. Läkarna kräver att sådana
bedömningar blir rättvisa. Det är dock främst i sjukvårdens intresse
att meritvärderingen och därmed vidareutbildningsgången blir rationellt
ordnad och inriktad på avnämarnas behov. Om meritvärderingen inte redovisas
blir det svårt för läkarna att planera meriteringen för sluttjänster.
Utredningens förslag tillgodoser inte de nu redovisade kraven. De administrativa
besvärligheter som enligt utredningen skulle uppkomma om nuvarande
regler behölls bör enligt förbundets mening kunna bemästras med
en inte alltför kraftig förstärkning av socialstyrelsens administrativa kapacitet.
Förbundet anser vidare att en meritvärderingsnämnd med förankring
utanför socialstyrelsen men med viss insyn av styrelsen borde kunna bli en
lämplig instans för central meritvärdering.
Även Svenska läkaresällskapet anser att sökandena på förslaget alltjämt
bör graderas. Sällskapet framhåller att den gradering av sökandena som
de vetenskapliga råden gör varit ytterst vägledande för sjukvårdshuvudmännen
och de läkare som vill utbilda sig för olika befattningar. Gradering
av förslagen har medfört en likartad meritvärdering över hela riket. Sällskapet
kan liksom Sveriges läkarförbund inte godta de administrativa skäl
utredningen anfört för att ta bort graderingen av sökandena på förslaget.
Ett stort antal remissinstanser tar upp frågan om förordnande av extra
läkare i överläkares ställning. Det anses därvid allmänt att dessa läkare bör
tillsättas på samma sätt som överläkare dvs. förordnas av sjukvårdsstyrelsen
i stället för socialstyrelsen. Några bärande skäl för att behålla nuvarande
ordning finns inte anser dessa remissinstanser, bl. a. de båda kommunförbunden.
Flera remissinstanser bl. a. Svenska landstingsförbundet förutsätter att
sjukvårdsstyrelses rätt att själv förordna överläkare inte begränsas till
tjänster som omfattas av sjukvårdslagen. Det förutsätts därför att förslag
till konsekvensändringar i kungörelsen (1960: 713) om kommunala undcrvisningssjukhus
läggs fram i utredningens nästa betänkande.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
Förslaget att biträdande överläkare skall förordnas på viss tid eller tills
vidare godtas eller lämnas utan erinran av sjukvårdshuvudmännen. Det anses
allmänt värdefullt att de biträdande överläkarna kan ges en fast anställning.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller att det blir
svårt att bedöma åtgången av specialutbildade läkare efter den nya läkarutbildningens
genomförande. Enligt utskottets mening bör det utredas om
det är möjligt att behålla nuvarande titulatur och ansvarsfördelning.
Sveriges läkarförbund anser det olyckligt att förslaget utformats så att
det även förutsätter tjänster på begränsad tid. Tjänster som biträdande överläkare
kommer om förslaget går igenom att i stor utsträckning bli sluttjänster
eller på lång tid uppehållna karriärtjänster för en tämligen stor
del av läkarkåren. De som kommer i fråga till sådana tjänster har lång akademisk
utbildning och därefter åtminstone ca fem års tjänstgöring som
sjukhusläkare bakom sig. Enligt förbundets mening är det inte rimligt att
dessa tjänstemän inte skall få samma anställningstrygghet som andra
tjänstemän med motsvarande ansvarsställning och utbildning. Om självständigt
verksamma och ansvariga specialistutbildade läkare behövs för begränsad
tid till speciella uppdrag bör de förordnas som extra läkare.
Förslaget att den inbördes graderingen av sökandena på förslag till tjänst
som biträdande överläkare skall slopas lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena.
Svenska läkaresällskapet anser dock att även dessa tjänster
bör tillsättas efter gradering i central instans av de sökande.
I några yttranden berörs frågan om förordnandetiden för underläkare.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anser sålunda att det kan övervägas
om förordnandetiden på underläkartjänster avsedda för färdigutbildade
specialister skall begränsas till tre år. Även Sveriges läkarförbund anser
att bestämmelserna bör ändras på denna punkt. Förbundet anser att
underläkare liksom biträdande överläkare bör förordnas för viss tid eller
tills vidare. Förbundet anser också att underläkare i fortsättningen bör benämnas
avdelningsläkare.
Sveriges läkarförbund föreslår att de konsultläkare som är heltidsanställda
och fullt verksamma vid sjukhuset bör bli överläkare. Bestämmelserna
i 21 § sjukvårdslagen om konsultläkare bör därför ändras.
En bred remissopinion bestående av socialstyrelsen, Spri, Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och ett stort antal huvudmän
förordar att tillsättningen av provinsialläkare och övertandläkare inom folktandvården
förenklas på samma sätt som föreslagits för överläkare. Örebro
läns landstings förvaltningsutskott anser det inte motiverat att behålla föråldrade
regler på detta område. De är enligt utskottets mening ett allvarligt
hinder mot att organisera en effektiv och rationell sjukvård. Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott finner det mindre lämpligt med olika
tillsättningsförfaranden för i princip likvärdiga befattningar hos samma;
arbetsgivare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
31
Departementsutredningen erinrar om att frågan om ändring av utnämningsproceduren
för i varje fall provinsialläkarna måste föregås av överläggningar
med landstingen och berörda personalorganisationer.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse påpekar att utredningen inte berört
tillsättningen av chefsapotekare vid de fristående sjukhusapoteken. De föreslagna
tillsättningsreglerna bör tillämpas också på dessa befattningshavare
som f. n. förordnas av Kungl. Maj :t. Samma synpunkter förs fram av Hallands
läns landstings förvaltningsutskott.
Frågan om besvär över beslut om tillsättning av överläkartjänst har berörts
i några yttranden.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om inte behovet
av de särskilda regler som gäller för besvär över tillsättning av läkartjänst
bör omprövas.
Socialstyrelsen anser det ur principiell synpunkt mindre tillfredsställande
att styrelsen både skall göra upp förslag till överläkartjänster och pröva besvär
över sjukvårdsstyrelses beslut att tillsätta sådana tjänster. Enligt styrelsens
mening skulle en kommunal besvärsordning kunna övervägas när
det gäller besvär över tillsättning av överläkartjänster. Då antalet besvär är
relativt ringa biträder styrelsen dock den besvärsordning som utredningen
föreslagit.
Förslaget att sjukvårdsstyrelse skall kunna överlåta på direktion att tillsätta
vissa läkarbefattningar har föranlett delade meningar i remissyttrandena.
Förslaget tillstyrks av förvaltningsutskotten i flera landsting och Spri,
som anser att det leder till ett smidigare förvaltningsförfarande.
Av de huvudmän som yttrat sig på denna punkt är endast förvaltningsutskottet
i Uppsala län tveksamt. Utskottet anser det lämpligt att sjukvårdsstyrelsen
som landstingets ansvariga organ för sjukvården behåller rätten
att förordna dessa läkare.
Socialstyrelsen biträder förslaget när det gäller underläkare men avstyrker
i fråga om biträdande överläkare. Styrelsen framhåller att en biträdande
överläkare förutsätts ha samma kompetens och medicinska ansvar
som en överläkare. Han bör därför tillsättas av den högsta myndigheten
inom sjukvårdsområdet. En biträdande överläkare kan vara en presumtiv
överläkare. Om tillsättningen delegeras till direktion kan sjukvårdsstyrelse
vid tillsättning av överläkare i viss mån bli bunden av direktionens tidigare
beslut om tillsättning av biträdande överläkare även om inriktningen av
läkarens verksamhet inte stämmer överens med sjukvårdsstyrelsens önskemål
om sjukvårdsplaneringen inom området.
Sveriges läkarförbund avstyrker förslaget. Den administrativa förenklingen
som förslaget innebär nås enligt förbundets mening till priset av brist på
enhetlighet i tillämpningen av lagstiftningen och bedömningen av sökandenas
meriter.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
Integration mellan öppen och sluten vård
Utredningens uttalanden om behovet och värdet av en ökad integration
mellan öppen och sluten sjukvård vinner allmänt gillande bland remissinstanserna.
Utredningens förslag att överläkar- och andra läkartjänster skall anknytas
till viss medicinsk verksamhet i stället för till en bestämd klinik eller avdelning
mottas också positivt av samtliga remissinstanser. Förslaget anses
medföra att tillgängliga vårdresurser kan utnyttjas bättre än f. n. Det betecknas
på många håll som ett betydelsefullt steg mot en ökad integration av
den öppna och slutna sjukvården.
Förslaget att även specialistläkare som har sin huvudsakliga tjänstgöring
vid läkarcentral/vårdcentral skall kunna tillhöra sjukhusets läkarstab betecknas
också av flera remissinstanser som ett värdefullt steg i samma riktning.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför att de föreslagna förändringarna
underlättar för huvudmannen att anpassa läkarsammansättning
och läkartäthet efter planerna för rationell och ekonomisk sjukvårdsdrift.
Svenska landstingsförbundet framhåller vikten av att det även inom den
öppna specialistvården utanför sjukhus kommer att finnas läkartjänster på
olika nivåer, dvs. överläkare, biträdande överläkare och underordnade läkare.
Samma synpunkter anför Svenska kommunförbundet och Stockholms
stads sjukvårdsstyrelse.
Frågan om huvudmännens rätt att omplacera läkare tas också upp i
några andra yttranden. Svenska landstingsförbundet anser att sjukvårdsstyrelsen
om förslaget genomförs bör på organisatoriska grunder kunna omplacera
en läkare från en sjukhusklinik till en flerläkarstation för öppen
vård och omvänt. Den enda begränsningen är därvid den ram som bestäms
av vederbörande läkares medicinska specialitet. Denna följd av förslaget får
stor praktisk räckvidd. Samma synpunkter anför Svenska kommunförbundet
och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse.
Sveriges läkarförbund anser i princip liksom utredningen att en ändamålsenlig
organisation av sjukvården inte är betjänt av en bestämd åtskillnad
mellan öppen och sluten vård. Förbundet godtar därför att sjukhusläkarens
åligganden inte bör inskränkas till vård vid sjukhuset. I vissa fall kan
det vara lämpligt att han också har ansvaret för vård utanför detta.
Förbundet tar upp frågan om läkarnas tjänstgöringsskyldighet. Förbundet
erinrar om att utredningen förutsätter att en överläkartjänst som skall
avse endast öppen vård besätts med förordnande där detta anges. Att så sker
är av vital betydelse för läkarnas anställningsförhållanden. Det kan förekomma
tillfällen då det är lämpligt att läkare anställs vid sjukhus trots att
man inte ämnar utnyttja hans tjänster vid sjukhuset utan i vården utanför
detta. Förbundet framhåller att huvudman normalt bör rekrytera en läkare
för vissa uppgifter på viss arbetsplats. FEuvudman behöver sökande som är
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
utbildade och på annat sätt meriterade för tjänstgöringen. De arbetssökande
läkarna kräver att de skall kunna meritera sig för bestämd tjänstgöring. De
räknar därför med att normalt få stanna kvar i den tjänstgöring och på
den ort dit de sökt och i den ställning som angivits vid anställningen. Särskilt
för underläkare är det ett ofrånkomligt krav att de med hänsyn till
specialistutbildning och annan karriärgång behålls vid sin specialitet. Sjukvården
får inte i onödan bindas av stela bestämmelser. Enligt förbundets
mening ger redan nu gällande arbetsrättsliga regler huvudman rätt att öka
tjänstemännens förpliktelser inom vida gränser och att föreskriva ändrad
uppehållsort och ändrade tjänstgöringsområden. Sjukvårdslagen får inte
gå längre än dessa regler. Den får inte förutsätta att läkare utan inskränkning
skall stå till huvudmannens förfogande. Även om utredningen inte
avsett detta är det viktigt att det fastslås att läkaren skall ansvara för den
tjänst som anförtrotts honom vid förordnandet på tjänsten och inte den som
vid varje särskilt tillfälle åläggs honom.
Socialstyrelsen anser att man bör pröva andra former än de utredningen
berört för att stödja integrationen mellan öppen och sluten sjukvård. Enligt
styrelsens mening skulle detta ske om sjukvårdsdistriktet ställdes mer i
förgrunden och om läkartjänsterna fick förankras också till visst sjukvårdsdistrikt
eller eventuellt till visst sjukvårdsområde. Läkaren skulle då anställas
vid sjukvårdsdistriktet (sjukvårdsområdet) och tjänstgöra vid sjukhus
eller vårdcentral. Även denna konstruktion gör det möjligt att sammanhålla
läkarkåren inom distriktet eller området. Möjligheterna till en flexibel
vårdorganisation skulle vidare öka om provinsialläkarna fick samma anställningsformer
som sjukhusläkarna. Styrelsen föreslår att dessa frågor
utreds. Provinsialläkarorganisationens funktion och anpassning till nya
verksamhetsformer inom den öppna sjukvården bör därvid tas upp.
Provinsialläkarnas ställning i en integrerad sjukvård berörs också i en
del andra yttranden.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser att sjukvårdslagens bestämmelser
om den öppna läkarvårdens organisation i läkardistrikt bör utgå.
Det bör vara fullt tillräckligt med det totala sjukvårdsansvar huvudmannen
nu har enligt lagen. Att ytterligare detaljreglera sjukvårdens organisation
torde vara helt onödigt och i vissa fall ett hinder för rationella och effektiva
lösningar. Sjukvårdens nuvarande dilemma med en snedvridning av resurserna
mot sluten vård och en vikande effektivitet hos den öppna vården
är till stor del ett resultat av föreskrifterna om skilda organisationer för
sluten och öppen vård.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om det är
lämpligt med den skillnad som görs mellan öppen och sluten vård genom
olika benämningar på befattningshavarna. Utskottet anser att det inte finns
några praktiska skäl att behålla benämningen provinsialläkare. Strävandena
att samordna öppen och sluten vård talar tvärtom för motsatsen.
3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 42
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
Utredningens uppfattning att vissa provinsialläkarbefattningar skulle
kunna bli överflödiga om huvudmännen får anställa läkare vid sjukhusen
som har sin huvudsakliga tjänstgöring utanför dessa delas inte av Uppsala
läns landstings förvaltningsutskott.
Utredningens förslag att socialstyrelsen skall få medge undantag från
föreskriften i sjukvårdslagen att minst en provinsialläkare skall finnas i
varje läkardistrikt mottas positivt av de flesta remissinstanserna.
Sveriges läkarförbund är dock kritiskt mot förslaget. Förbundet avstyrker
att allmänläkare/provinsialläkare stationeras på sjukhus. I viss utsträckning
omfattar allmänläkares arbete sådant som väl kan övertas av en specialistläkare.
Det är dock fullkomligt klart att de arbetsuppgifter som skall
täckas av en allmänläkare inte kan tillgodoses av specialistläkare. Förbundet
erinrar om att sjukvården på sjukhusen bedrivs på specialiteter. Det synes
inte finnas skäl att i denna differentierade vård placera in också den allmänna
öppna vården. Fn sådan organisation skulle komma att dra patienterna
till sjukhuset och till den mera resurskrävande vården. Detta skulle
vara tvärt emot de önskemål om att styra sjukvårdsproduktionen till lägsta
effektiva omhändertagandenivå som socialstyrelsen fört fram i sitt principprogram
för den öppna vården.
Vissa andra organisationsfrågor
Vad utredningen anfört om sjukhusets organisation i medicinskt hänseende
biträds i huvudsak av remissinstanserna. Utredningens förslag att sjukhusets
indelning i kliniker och andra avdelningar samt dessas sammanförande
till block bör vara en angelägenhet för huvudmannen accepteras allmänt.
I flera yttranden redovisas särskilda synpunkter och även avvikande
uppfattningar på några punkter.
Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott framhåller att blockindelning
av sjukhus innebär att administrativt arbete flyttas över på läkarkåren.
Blockchefen kommer att i stor utsträckning mista kontakten med det
praktiska sjukvårdsarbetet. Det kommer förmodligen inte att finnas så
många läkare som vill ägna sig åt sådana arbetsuppgifter. Enligt utskottets
mening kan blockorganisationen i praktiken endast komma i fråga vid de
allra största sjukhusen. Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns landsting
förutsätter att klinik- och blockchefers verksamhetsområde kompenseras för
det bortfall av arbetskraft som deras särskilda funktioner för med sig.
Detta kan ske genom att hänsyn tas härtill vid tilldelning av läkartjänster.
Socialstyrelsen framhåller, att utvecklingen av de skilda specialiteterna
även i fortsättningen leds centralt av styrelsen. Etablerandet av en ny specialitet
beror nämligen på socialstyrelsens medgivande att inrätta överläkartjänst
för ändamålet. Även vid befintliga kliniker bestämmer socialstyrelsen
läkarstabens storlek.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott föreslår att frågorna om
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
klinik- och blockchefers utbildning samt deras ansvar och befogenheter
gentemot sjukvårds- och klinikföreståndare utreds. Konsekvenserna av förslagen
bör klarläggas innan de genomförs.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser att det bör övervägas
att jämställa de läkarstationer som lyder under direktion med klinik.
Syftet härmed är att skapa likställighet mellan sluten och öppen vård. En av
provinsialläkarna bör utses till klinikchef.
Frågan om blockbildning mellan flera sjukhus kommenteras i några yttranden.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse anser att en sådan anordning
är inte bara möjlig utan också lämplig i vissa lägen. Blockbildning kan vara
önskvärd t. ex. mellan ett antal kliniker m. fl. enheter vid några relativt
närliggande sjukhus om de får ansvar för sjukvården inom ett begränsat
upptagningsområde. Även Svenska kommunförbundet anser att blockbildning
mellan flera sjukhus bör få ske om de står under gemensam ledning.
Samma uppfattning har Spri.
Några remissinstanser berör förhållandet mellan chefsläkare och blockchefen.
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott anser att chefsläkaren
med hänsyn till sina arbetsuppgifter inte kan utses bland överläkare som
är underställda en blockchef. Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
framhåller att utredningen knappast tillräckligt belyst chefsläkarens ställning
vid sjukhus med genomförd blockorganisation. Fn sådan organisation
torde främst komma att tillämpas vid stora och mycket långt specialiserade
sjukhus. Chefsläkaren kan i dessa fall knappast spänna över hela det medicinska
fältet och fungera som sjukhusdirektörens expert och rådgivare på
alla områden. Det är risk att chefsläkaren i stället uppfattas som ett tyngande
mellanled mellan direktion/sjukhusdirektör och blockchef. Utskottet
förordar därför att sjukhus med genomförd blockorganisation undantas från
kravet på chefsläkare.
Utredningens olika förslag i fråga om sjukhusens administration tas emot
positivt i flertalet yttranden. I vissa detaljfrågor redovisas särskilda synpunkter.
Utredningens förslag att ta bort alla bestämmelser om sjukhusintendent
godtas eller lämnas utan erinran vid remissbehandlingen. Spri anser att det
är en klar fördel att huvudmannen inte längre blir bunden av en organisatorisk
lösning utan kan välja mellan olika alternativ. Enligt Spris mening
kan en koncentration av skilda intendentfunktioner främja en kostnadsbesparande
drift och möjliggöra rationaliseringar. Den ekonomiska förvaltningen
kan om dessa funktioner centraliseras utformas på flera alternativa
sätt. Liknande uppfattning förs fram av förvaltningsutskotten i några landsting.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om det finns något
annat statligt intresse av administrativa regler för ett sjukhus ledning och
drift än att medicinsk sakkunskap skall finnas i ledningen. Om en sådan
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
bestämmelse intogs i lagen skulle man inte behöva binda sig för en organisation
som snabbt kan bli inaktuell. Huvudmännen skulle fritt få organisera
sin sjukvårdsledning.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott motsätter sig att läkare
inom den öppna vården får obligatorisk rätt att närvara vid direktionens
sammanträden. Utskottet förordar i stället att rätten begränsas till överläkare
som är styresman, chefsläkare, klinikchef och blockchef. Läkare i
öppen vård utanför sjukhus bör kunna representeras av en vald företrädare.
Utskottet framhåller att direktion redan nu kan kalla befattningshavare
som inte har rätt enligt lagen att närvara till sammanträde för att lämna
upplysningar i visst ärende.
Svensk sjuksköterskeförening framhåller att sjukvårdsföreståndarens
kunskaper och erfarenhet inom den praktiska vården bör tas till vara. Detta
kan endast ske om sjukvårdsföreståndaren får möjlighet att framföra sina
synpunkter inom direktionen. Föreningen hävdar att sjukvårdsföreståndaren
liksom övriga tjänstemän i sjukhusledningen bör kallas till sammanträde
med direktion med rätt att delta i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet.
Förslaget att gemensam chefsläkare i vissa fall skall få förordnas för
flera sjukhus lämnas i stort sett utan erinran vid remissbehandlingen. Sveriges
läkarförbund anser dock att en sådan konstruktion endast kan komma
i fråga, då vederbörande läkare har fortlöpande kontakt med och fullgod
kännedom om de inrättningar för vilka han skall vara chefsläkare. Man bör
inte få förordna en läkare vid ett sjukhus som chefsläkare även vid ett annat
självständigt fungerande och kanske till och med på annan ort inrättat
sjukhus. Om en gemensam chefsläkare förordnas i dessa fall förutsätts en
ny konstruktion som innebär att en stor bestämt angiven del av tiden ägnas
åt administrativt arbete. Gedigen administrativ utbildning och förmåga bör
då krävas.
Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott anför att chefsläkarnas
arbetsuppgifter alltmer ökas. Det bör därför övervägas att ge möjlighet att
förordna biträdande chefsläkare.
Förslaget att sjukvårdsstyrelse skall få rätt uppdra åt tjänsteman vid
sjukhuset att självständigt fullgöra vissa uppgifter som ankommer på tjänsteman
i sjukhusledningen har föranlett vissa påpekanden.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller att sådant
uppdrag bör kunna få lämnas också åt annan tjänsteman i landstingen.
Göteborgs stads sjukvårdsstyrelse erinrar om att en sjukvårdsstyrelse
enligt allmänna kommunalrättsliga regler torde kunna ges ett delegationsbemyndigande
som avses med den föreslagna bestämmelsen. Styrelsen anser
det dock inte vara någon direkt nackdel att bestämmelser om möjlighet
till delegation ges redan i sjukvårdslagen.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser att den föreslagna
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
‘dl
bestämmelsen knappast kan tillämpas på chefsläkarens arbetsuppgifter.
Enligt utskottets uppfattning synes chefsläkaren som endast har att biträda
sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter inte formellt kunna betecknas
som tjänsteman i sjukhusledningen. Bestämmelsen bör omarbetas
så att den också avser chefsläkaren.
Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott anser att frågan om den
administrativa ledningen av hälso- och sjukvården bör särskilt utredas. Det
bör därför inte nu tas ställning till nya bestämmelser härom.
Utredningens förslag att ta bort bestämmelserna i lagen om vem som
skall godta ansvarsförbindelse för vårdavgift föranleder några remissinstanser
att ifrågasätta om det över huvud taget bör finnas bestämmelser i lagen
om det ekonomiska mellanhavandet mellan patient och sjukhus. Hallands
läns landstings förvaltningsutskott anser att bestämmelserna härom bör
utgå. Det bör överlämnas åt huvudmännen att själva ge föreskrifter om eventuell
förskottsbetalning och om ansvarsförbindelse för vårdavgift. Liknande
synpunkter anför förvaltningsutskotten i Östergötlands och Jönköpings läns
landsting. I sistnämnda yttrande framhålls att om bestämmelsen om ansvarsförbindelse
skall stå kvar är det nödvändigt att ange vem som skall
vara behörig godta förbindelsen. Svensk sjuksköterskeförening anser att
det bör klart framgå att det bör åvila tjänsteman inom den ekonomiska förvaltningen
att godkänna ansvarsförbindelse.
Spri föreslår att bestämmelser tas in i sjukvårdslagen som medger Kungl.
Maj :t att för organisationsförsök ge dispens från föreskrifter i lagen. Dispensmöjligheterna
bör i första hand avse de delar av lagen som avser
tjänstemän i sjukhusledningen och sjukvårdsdirektörer. Spri framhåller att
det i samband med organisationsutredningar kan bli önskvärt att pröva organisationsformer
som är svåra att förena även med en lagstiftning som
reviderats enligt utredningens förslag. Det måste vara rationellt att kunna
utvärdera organisationsalternativ efter praktisk tillämpning och innan lagstiftningen
ändras.
Svenska landstingsförbundet tar upp frågan om ändring av reglerna för
att inrätta läkartjänster. Förbundet erinrar om att den nya ordningen för
läkares grundutbildning och vidareutbildning kommer att föra med sig
ändringar i sjukvårdslagen i fråga om konstruktionen av läkartjänster vid
sjukhusen. Enligt förbundets mening kan det därvid bli aktuellt att omfördela
bl. a. bestämmelserna om tjänstekonstruktionerna mellan sjukvårdslagen
och sjukvårdsstadgan. Förslag om ett decentraliserat system för tilldelning
av läkartjänster har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter
för kommunförbunden, Sveriges läkarförbund och socialstyrelsen. Förbundet
anser att det finns skäl att söka skapa ett smidigare system för tilldelning
av läkartjänster som decentraliserar beslutanderätt till sjukvårdshuvudmännen.
För att snabbt kunna ändra nuvarande ordning på detta område
är det angeläget att detalj föreskrifterna om inrättande av läkartjänster
38
Kungl. Mnj:ts proposition nr 42 år 1970
utgår ur sjukvårdslagen och förs över till sjukvårdsstadgan eller till andra
av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser. Förbundet föreslår att 17 § sjukvårdslagen
ändras så att läkartjänst inrättas i den ordning Kungl. Maj :t
föreskriver. Liknande synpunkter anför socialstyrelsen. Styrelsen anser att
det redan nu bör övervägas att flytta vissa detaljbestämmelser om inrättande
och tillsättning av läkartjänster från sjukvårdslagen till sjukvårdsstadgan.
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Sjukvården har under det senaste decenniet karakteriserats av en omfattande
utbyggnad och utveckling. Nya medicinska rön, ökade tekniska och
personella resurser, ökad satsning på utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal
har samverkat till kraftigt ökade möjligheter att förebygga,
lindra och bota sjukdom. Men även sjukvårdsbehovet stiger bl. a. genom den
ändrade befolkningsstrukturen med en ökning av de äldre årsgrupperna. En
höjd levnadsstandard återspeglar sig också i ökad efterfrågan på sjukvård.
De genom vetenskapens landvinningar skapade större möjligheterna att
bekämpa sjukdomar verkar i samma riktning. Detta ställer i sin tur ökade
krav på sjukvårdsresurserna.
På det organisatoriska planet har 1960-talet inneburit betydelsefulla steg
mot en koncentration av sjukvårdsansvaret till de kommunala sjukvårdshuvudmännen,
dvs. landstingen och de landstingsfria städerna. Viktiga
faser har här varit sjukvårdshuvudmännens övertagande av provinsialläkarväsendet
den 1 juli 1963 och av mentalsjukvården den 1 januari 1967. Tidigare
svarade staten för dessa områden.
Det är givetvis viktigt att sjukvårdens organisation anpassas efter utvecklingen.
I den mån lagstiftningen drar upp riktlinjerna måste en uppföljning
ske på ett sådant sätt att den främjar en önskvärd utveckling.
Som kommer att framgå av det följande har också dessa frågor ägnats stor
uppmärksamhet och ytterligare utredningsarbete pågår. Här skall nu behandlas
vissa förslag till ändringar i sjukvårdslagen som framlagts av en
särskild utredningsman.
Vår nuvarande sjukvårdslag tillkom år 1962. Den grundar sig i sina huvuddrag
på 1959 års sjukhuslag. 1962 års lagstiftning föranleddes främst av
provinsialläkarreformen. Samtidigt gjordes mindre huvudsakligen formella
lagändringar. Utvecklingen på sjukvårdsområdet under senare år motiverar
nu att lagstiftningen på några väsentliga punkter anpassas efter utvecklingen
och utformas så, att de fortsatta framstegen på området främjas. Detta
gäller bl. a. sjukhusets medicinska organisation, särskilt klinikorganisationen,
samt förhållandet mellan öppen och sluten vård. En ökad integration
mellan dessa båda vårdgrenar anses allmänt önskvärd. Det behövs lagändringar
som underlättar en sådan utveckling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
39
Några av dessa frågor har för de statliga undervisningssjlikhusens del
belysts av 1963 års klinikutredning. Denna utredning har i ett betänkande
som lämnades 1966 (SOU 1966: 37) föreslagit ganska genomgripande förändringar
av den medicinska organisationen vid undervisningssj ukhusen.
Bl. a. föreslås att klinikbegreppet förändras. En klinik eller annan självständig
avdelning skall enligt utredningen inte som nu anknytas till en
viss överläkartjänst. Flera överläkartjänster skall få finnas på samma
klinik eller avdelning med en av dem som chef. Denna ordning bör, anser
utredningen, främja s. k. subspecialisering som skulle kunna komma
till stånd utan att nya och dyrbara särskilda kliniker eller avdelningar behöver
bildas. Klinikutredningen föreslår också att flera kliniker och avdelningar
bör få föras samman till större enheter, s. k. klinikblock.
Klinikutredningens förslag har remissbehandlats. Vid förslagens fortsatta
beredning i socialdepartementet har åtgärder övervägts för att — i enlighet
med önskemål som framförts under remissbehandlingen — kunna tillämpa
vissa av klinikutredningens förslag även på andra sjukhus än undervisningssj
ukhusen. I detta syfte uppdrogs åt en särskild utredning att överväga vilka
författningsändringar och eventuella åtgärder i övrigt från statsmakternas
sida som behövs för att vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna genomföra
en organisation liknande den klinikutredningen föreslagit.
Utredningen har sedermera överlämnat förslag till de ändringar i sjukvårdslagen
som påkallas av uppdraget. I ett senare betänkande har föreslagits
nya bestämmelser för de kommunala undervisningssj ukhusen. Detta
betänkande remissbehandlas f. n. och behövliga författningsbestämmelser
kommer att meddelas i administrativ ordning.
Utredningens förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen har mottagits
positivt under remissbehandlingen. Sjukvårdshuvudmännen anser att
de bör genomföras snarast. Läkarnas organisationer är däremot kritiska
till några av förslagets huvudpunkter.
Jag är också av den uppfattningen att utredningens reformförslag såvitt
möjligt bör genomföras utan dröjsmål. Samtidigt är jag medveten om att
sjukvårdslagstiftningen behöver reformeras i flera hänseenden. På mitt
initiativ har därför utredningar satts i gång i detta syfte. Kungl. Maj :t har
sålunda den 29 maj 1969 uppdragit åt den nyssnämnda utredningen att
även utreda vissa frågor rörande organisationen av öppen läkarvård utanför
sjukhus. Därvid skall särskilt övervägas en författningsreglering, varigenom
provinsialläkar- och stadsdistriktsläkarväsendet anpassas till en
framtida öppenvårdsorganisation. Samma dag har Kungl. Maj :t dessutom
uppdragit åt socialstyrelsen att göra en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar
och annan förebyggande hälsovård samt att undersöka
hur denna verksamhet kan samordnas och inordnas i det system som gäller
för den av samhället bedrivna sjukvården. Den 5 december 1969 uppdrogs
vidare åt socialstyrelsen att utreda vissa frågor om tjänster för läkare
under vidareutbildning in. m. Därvid skall bl. a. prövas tjänstekonstruk
-
40 Ilungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
tion, behörighetsvillkor och meritvärderingsfrågor för vissa läkartjänster
vid sjukhusen.
Samtliga dessa utredningar kan föranleda ändringar i sjukvårdslagen.
De förslag som efter vad jag förut nämnt redan framlagts kan dock genomföras
ulan att resultatet av de nu nämnda utredningarna avvaktas.
Jag övergår härefter till de förslag som nu bör prövas.
Överläkarna och klinikorganisationen
Enligt 16 § sjukvårdslagen skall vid lasarett finnas överläkare som är
ansvarig för sjukvården vid den klinik eller avdelning av sjukhuset som
underställts honom. Överläkaren är administrativ och medicinsk chef för
kliniken eller avdelningen. Endast en överläkare finns på varje sådan enhet.
Finns biträdande överläkare är denne ansvarig för den sjukvård som anförtrotts
honom.
Utredningen har i anslutning till klinikutredningens överväganden föreslagit
att bestämmelserna ändras så att flera tjänster för överläkare kan inrättas
på samma klinik eller avdelning. En av överläkarna bör enligt utredningen
vara chef för kliniken. Om förslaget genomförs, kan således bl. a.
subspecialiteter företrädas av var sin överläkare på samma klinik. Överläkartjänsterna
skall i stället för att som nu vara knutna till viss klinik eller
avdelning knytas till viss medicinsk specialitet enligt specialitetsförteckningen.
Förslaget har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Även jag
anser att det bör godtas. Den nya ordningen bör underlätta en rationalisering
av sjukvården på klinikerna och motverka en splittring på mindre enheter.
Härigenom bör större effektivitet kunna nås och vårdplatser och andra resurser
utnyttjas bättre. Det bör också bli lättare att samordna den öppna
och slutna sjukvården inom och utanför sjukhuset. Jag återkommer senare
till denna fråga.
Enligt 24 § sjukvårdslagen beslutar vederbörande överläkare eller motsvarande
läkare vid sjukstuga och sjukhem om in- och utskrivning av patient.
Utredningen — som avvisar att beslutanderätten läggs på klinikchefen
—- anser att överläkaren inom specialiteten även i fortsättningen bör besluta
i dessa frågor. Huvudmannen bör dock kunna påverka patientintagningen
genom generella direktiv t. ex. för att precisera klinikens uppgifter inom ramen
för de specialiteter som finns vid kliniken. Enligt utredningen bör huvudmannens
förfoganderätt över klinikerna framgå av lagen. 24 § i lagen
bör således förses med ett tillägg att överläkare har att bestämma om inoch
utskrivning inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestämt.
Remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget. Sveriges läkarförbund
anser dock att ändringen är onödig då huvudmännen redan har de
befogenheter som utredningen nu vill tilldela dem. För egen del finner jag
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970 41
det motiverat med ett sådant klarläggande i lagtexten som utredningen föreslagit.
Den nuvarande ordningen innebär att det är klinikchefen som bestämmer
om in- och utskrivning på klinik. Klinikchef och överläkare är f. n.
alltid samma person. I det föregående har jag förordat att mer än en överläkare
skall kunna finnas på samma klinik. På en klinik med flera överläkare
skall sålunda inte klinikchefen i sin egenskap av sådan bestämma om
in- och utskrivning. Han får liksom övriga överläkare endast fatta sådana
beslut beträffande de patienter för vilkas vård han direkt ansvarar. På större
kliniker innebär detta en uppdelning av beslutanderätten. Detta är enligt
min mening till fördel för verksamheten. Bestämmandet av ansvarsfördelningen
mellan överläkarna bör tillkomma sjukvårdsstyrelsen. Klinikchefen
har att tillse att klinikens resurser disponeras effektivt och vid behov föreslå
sjukvårdsstyrelsen åtgärder härför. Jag vill i detta sammanhang betona
vikten av att arbetet organiseras så att det blir fullt tydligt vilken läkare
som bär sjukvårdsansvaret för varje inskriven patient.
Tillsättning av läkare
F. n. utnämner Kungl. Maj :t överläkare vid lasaretten, sedan socialstyrelsen
satt upp fyra sökande på förslag i den ordning de anses böra komma
i fråga med hänsyn till sina meriter och sjukvårdsstyrelsen förordat en av
dessa till tjänsten. Utredningen räknar med att antalet överläkartjänster
kommer att öka betydligt, om sådana tjänster får inrättas utan att kliniker
eller avdelningar samtidigt tillkommer. Denna ökning kan enligt utredningens
mening inte godtas om inte tillsättningen av tjänsterna samtidigt förenklas.
Utredningen anser för övrigt att den nuvarande ordningen för tillsättning
av tjänsterna är helt föråldrad.
Utredningen föreslår att överläkarna skall tillsättas av sjukvårdens huvudmän,
dvs. av arbetsgivarna, i stället för att utnämnas av Kungl. Maj :t.
Överläkarna bör således förordnas av sjukvårdsstyrelserna. Vidare föreslås
att de fyra sökande som socialstyrelsen för upp på förslag inte längre skall
graderas inbördes och att sjukvårdsstyrelsen får frihet att välja bland sökandena
på förslaget. Motivet till att ta bort rangordningen i förslaget är
bl. a. att minska arbetet för socialstyrelsen med dessa ärenden. Detta arbete
är redan nu betydande och kommer att växa avsevärt genom att antalet
överläkare ökar. Behovet av gradering är enligt utredningen också mindre
om huvudmännen har valrätt inom förslaget.
Förslaget att överläkarna skall förordnas av sjukvårdsstyrelserna har
godtagits av remissinstanserna med undantag av de berörda personalorganisationerna.
Dessa anser att förslaget medför en försämring av överläkarnas
anställningstrygghet som inte kan accepteras. Anställningsformen för
4—-Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 42
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
överläkarna bör enligt deras mening inte ändras förrän frågan om fullmaktsinstitutet
för hela den offentliga sektorn utretts.
Utredningens förslag att slopa grad eringen av de sökande som förs upp
på förslag till överläkartjänst liksom att sjukvårdsstyrelsen vid tillsättning
av sådan tjänst skall fritt få välja mellan sökandena på förslaget har lämnats
utan erinran av de flesta remissinstanserna. På något håll ifrågasätts dock
om inte sjukvårdsstyrelsen i stället bör få välja mellan samtliga kompetenta
sökande. Vidare motsätter sig Sveriges läkarförbund att några ändringar
sker av reglerna om förslagsordningen.
För egen del vill jag anföra följande om tillsättning av överläkartjänster.
När nuvarande regler utformades framhölls att det var ett allmänt intresse
att till sjukhusen knöts läkare med de bästa kvalifikationerna. Härför var
värderingen av de medicinska meriterna utslagsgivande. När det var fråga
om tjänstemän hos landstingskommuner och städer kunde det å andra
sidan synas naturligt att dessa fick möjlighet att själva välja tjänstemän. I
synnerhet när det gällde överläkarna var det av vikt att man kunde förvärva
de mest framstående läkarna. Samtidigt hade huvudmännen just i fråga om
överläkarna det största intresset att få inflytande vid tillsättningen. Tillsättningsreglerna
utformades så att båda dessa synpunkter tillgodosågs. Genom
att socialstyrelsen gör upp förslag på de fyra mest meriterade sökandena
har en garanti skapats för att valet av överläkare kommer att ske inom en
krets av kompetenta personer. Sjukvårdsstyrelsen kan genom sitt förord påverka
tillsättningen. Kungl. Maj.-t har vid tillsättning av överläkartjänster
tillmätt sjukvårdsstyrelsens ställningstagande den allra största betydelse.
Del har som utredningen framhållit varit en fast praxis att Kungl. Maj :t utnämner
den som förordas av sjukvårdsstyrelsen. Denna praxis har utan avbrott
tillämpats i över tio år. Detta innebär att sjukvårdsstyrelsens val bland
de sökande på förslaget i praktiken avgör ärendet. Om sjukvårdsstyrelsen
även får det formella avgörandet, torde principerna för personvalet inte
ändras. Redan de anförda omständigheterna talar för att avgörandena decentraliseras
till sjukvårdsstyrelsen. En sådan åtgärd skulle uppenbarligen
förenkla handläggningen av ärendena och göra den snabbare. Vakanstiderna
i avvaktan på återbesättning av tjänsterna skulle på så sätt kunna förkortas
väsentligt, vilket ligger både i sjukvårdshuvudmännens och läkarnas
intresse. Om reglerna inte ändras, skulle för övrigt som någon remissinstans
påpekat antalet läkarutnämningar öka hos Kungl. Maj :t men
minska hos huvudmännen. Man får nämligen räkna med att flera tjänster
för biträdande överläkare ändras till överläkare. Ett viktigt skäl för en
överflyttning av bestämmanderätten till sjukvårdsstyrelsen är vidare att
sjukvårdshuvudmännen själva bör få tillsätta sina egna tjänstemän. Staten
bör inskränka sig till att fastställa kompetensregler och tillgodose det
allmänna intresset att valet sker bland de bästa sökandena. Jag tillstyrker
därför förslaget att överläkare skall tillsättas av sjukvårdsstyrelse genom
förordnanden som inte görs tidsbegränsade. Sjukvårdsstyrelsen bör därvid
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
fritt få välja bland de sökande som förts upp på förslaget. Med hänsyn till
att det ligger i sjukvårdshuvudmännens intresse att få den bäste av de sökande
till tjänsten bör det inte vara några betänkligheter förenade med en
sådan valrätt. Förfarandet kommer för övrigt att i sak nära överensstämma
med vad som gällt i praxis sedan många år med nuvarande regler.
De förordade nya tillsättningsreglerna påverkar givetvis inte rättsställningen
för de överläkare som redan fått fullmakter på sina tjänster på
grund av nu gällande bestämmelser. Frågan om anställningstrygghet och
andra villkor för de personer som förordnas till överläkare av sjukvårdsstyrelserna
enligt de nya bestämmelserna får regleras i den ordning som
gäller för andra anställda hos sjukvårdshuvudmännen.
Det förhållandet att anställningsformerna för statstjänstemännen f. n.
utreds utgör enligt min mening inte skäl för att frågan om sättet att tillsätta
överläkare får anstå till dess denna utredning slutförts. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att fullmaktstjänster som regel inte inrättats
i de statliga verk som nybildats eller omorganiserats under senare år.
Jag biträder också förslaget att socialstyrelsen i fortsättningen inte skall
fastställa någon inbördes rangordning mellan de fyra sökande som förs
upp på förslag till överläkartjänst. Den ökade omgång som en sådan anordning
skulle medföra uppvägs inte av de vinster som skulle kunna ligga
i att socialstyrelsen ger en uttrycklig anvisning rörande den inbördes rangordningen
mellan de aktuella sökandena. Även om socialstyrelsen inte värderar
sökandenas meriter inbördes bör sjukvårdsstyrelserna kunna hämta
erforderliga upplysningar för att kunna bedöma de sökandes kvalifikationer
ur tillgängliga handlingar.
Utredningen anser att möjlighet bör finnas att ge de biträdande överläkarna
en fastare ställning. Förordnande på dessa tjänster, som nu endast
får ges på viss tid, bör enligt utredningen därför även få meddelas tills
vidare. Utredningen föreslår vidare att sökandena inte bör graderas vid
uppgörande av förslag till besättande av dessa tjänster. 1 denna del skall
gälla detsamma som i fråga om tillsättande av överläkartjänster.
Förslagen har godtagits av sjukvårdshuvudmännen. Sveriges läkarförbund
har motsatt sig att det även i fortsättningen skall vara möjligt att
tillsätta tjänsterna på begränsad tid. Förbundet anser med andra ord att
alla tjänster skall tillsättas med förordnande tills vidare. Förbundet anser
också att graderingen av sökandenas meriter bör behållas och ske i central
instans.
Enligt min mening är det värdefullt att möjligheter tillskapas för att ge
de biträdande överläkarna en fastare anställningsform. Jag tillstyrker därför
förslaget att sådan läkare skall kunna förordnas tills vidare. Det kan
emellertid även i fortsättningen i vissa fall finnas skäl för tidsbegränsade
förordnanden. Jag anser därför inte att denna anställningsform bör tas
bort. Förslagen till de biträdande överläkartjänsterna bör liksom när fråga
är om överläkartjänster göras upp utan inbördes gradering av dem som
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1970
tas med på förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de biträdande
överläkarnas ställning kan komma att beröras av socialstyrelsens i det
föregående omnämnda utredning om tjänster för läkare under vidareutbildning
m. m.
EU antal remissinstanser har tagit upp frågan om förordnande av extra
läkare i överläkares ställning. F. n. förordnas dessa läkare av socialstyrelsen.
Från flera håll föreslås nu att även dessa bör förordnas av sjukvårdsstyrelsen.
Jag ansluter mig härtill och föreslår att 20 § 5 mom. sjukvårdslagen
ändras på denna punkt.
I några remissyttranden har framställts önskemål om att nnderläkartjänster
avsedda för färdigutbildade specialister skall få tillsättas genom
förordnande tills vidare. F. n. skall alla underläkartjänster tillsättas genom
förordnande på viss tid. Som jag nämnt i det föregående skall frågan
om tjänstelconstruktionen för bl. a. underläkarna utredas av socialstyrelsen.
I avvaktan härpå bör anställningsformerna för underläkare inte
ändras.
Sveriges läkarförbund har i sitt yttrande även berört de s. k. konsultläkarnas
ställning. Enligt 21 § sjukvårdslagen kan läkare anställas som
konsultläkare för särskilda sjukvårdsuppgifter vid sjukhus eller läkardistrikt.
Avsikten med bestämmelsen är att ge möjlighet åt sjukvårdshuvudmännen
att knyta utomstående specialister till verksamheten på deltid.
Konsultläkarna förordnas av sjukvårdsstyrelsen och är formellt inte
likställda med överläkare eller biträdande överläkare. Läkarförbundet yrkar
att heltidsanställda konsultläkare bör få bli överläkare. Enligt min
mening skall emellertid heltidsanställning inte tillämpas för konsultläkare.
Finns behov av en sådan specialist på heltid bör efter socialstyrelsens medgivande
tjänst för överläkare eller biträdande överläkare eller extra läkare
kunna inrättas. Jag vill därför inte förorda någon ändring av konsultläkarnas
ställning.
Ett förslag av utredningen att sjukvårdsstyrelse skall ges möjlighet att
överlåta på direktion att förordna biträdande överläkare, underläkare och
extra läkare i underordnad ställning har tillstyrkts av alla huvudmän
utom en men avstyrkts av Sveriges läkarförbund. Socialstyrelsen avstyrker
förslaget i fråga om biträdande överläkare. Styrelsen befarar att sjukvårdsstyrelse
vid tillsättning av överläkartjänster kan bli bunden av direktionens
beslut vid tillsättning av biträdande överläkartjänster. Då sjukvårdsstyrelserna
helt disponerar över delegationen av beslutanderätten
synes emellertid socialstyrelsens farhågor inte böra hindra en delegationsmöjlighet
sådan som den föreslagna. Förslaget kan medverka till en smidigare
och snabbare handläggning av ärendena. Jag tillstyrker därför att
det genomförs.
Ett stort antal remissinstanser har förordat att tillsättningen av bl. a.
provinsialläkare förenklas på samma sätt som föreslagits för överläkare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
45
Denna fråga kommer att behandlas av den tidigare omnämnda utredningen
om organisation av öppen läkarvård utanför sjukhus in. m. I avvaktan
härpå tar jag inte nu upp detta spörsmål.
F. n. får sjukvårdsstyrelses beslut om tillsättning av läkartjänst — som
alltså inte kan avse överläkar tjänst ■— överklagas till socialstyrelsen genom
s. k. förvaltningsbesvär, dvs. beslutet omprövas ur både formell och
materiell synpunkt. Besvärsprövningen får även avse de sakkunnigas förslag
till sådan tjänst. Över socialstyrelsens beslut förs besvär hos Kungl.
Maj :t i statsrådet. Besvären handläggs därvid i socialdepartementet. Socialstyrelsens
förslag till besättande av överläkartjänst får likaledes överklagas
hos Kungl. Maj :t genom förvaltningsbesvär. Sjukvårdsstyrelses förord
till överläkartjänst får däremot överklagas endast på de för kommunalbesvär
gällande grunderna. Detta innebär att beslutet om förord endast kan
upphävas på formella grunder. Prövningen ankommer därvid slutligt på
Kungl. Maj :t i regeringsrätten.
Utredningen föreslår inte någon ändring av bestämmelsen att beslut om
tillsättning av läkartjänst får överklagas till socialstyrelsen. Eftersom överläkartjänster
i fortsättningen skall tillsättas av sjukvårdsstyrelserna skulle
följden bli att även besvär över sådana tillsättningsbeslut skulle föras genom
förvaltningsbesvär hos socialstyrelsen. Besvär över socialstyrelsens förslag
skulle vidare även i fortsättningen få föras hos Kungl. Maj:t genom
förvaltningsbesvär. Denna besvärsordning har vid remissbehandlingen kritiserats
av socialstyrelsen som anser det principiellt mindre tillfredsställande
att styrelsen både skall göra upp förslag till överläkartjänster och pröva
besvär över sjukvårdsstyrelses beslut att tillsätta sådana tjänster.
För egen del vill jag erinra om att sjukvårdsstyrelserna tillförsäkras fri
valrätt bland de fyra sökande som förts upp på förslag vid tillsättningen av
överläkartjänster. Några möjligheter att materiellt angripa sådana beslut
föreligger då inte. En ordning med förvaltningsbesvär har därför knappast
någon funktion ur materiell synpunkt och bör kunna avvaras. Jag föreslår
därför att besvär över sjukvårdsstyrelses beslut angående tillsättning av
överläkartjänster som tillsätts efter förslag av socialstyrelsen endast skall
få föras som kommunalbesvär. Sjukvårdsstyrelsens beslut i dessa fall skall
alltså inte kunna överklagas hos socialstyrelsen och därifrån till Kungl.
Maj :t i statsrådet. Däremot bör besvär över socialstyrelsens förslag angående
vilka fyra sökande som skall kunna komma i fråga till överläkartjänst
liksom hittills få föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
Även efter de ändringar, som nu föreslagits kommer vissa beslut om tillsättning
av läkartjänster att kunna överklagas i sista instans till Kungl.
Maj :t genom förvaltningsbesvär. Detta gäller beslut om förordnande av
extra överläkare, biträdande överläkare och underläkare. Det finns skäl att
ifrågasätta en sådan ordning. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå
46
Kiingl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
någon ändring härutinnan. Spörsmålet får prövas sedan pågående utredningar
rörande konstruktionen av läkartjänster redovisats.
Integration mellan öppen och sluten vård
Utredningen anser det angeläget att sjukvården utanför sjukhusen förstärks.
Ökad integration mellan denna vård och sjukhusvården bör främjas.
Med hänsyn härtill kan enligt utredningens mening delvis nya synpunkter
läggas på konstruktionen av över läkar tjänsterna. Dessa tjänster
bör, som tidigare nämnts, vid tillsättningen anknytas till viss medicinsk
specialitet enligt specialitetsförteckningen i stället för som nu till en bestämd
klinik eller avdelning, överläkartjänst bör undantagsvis få inrättas
för ändamål som inte motsvaras av godkänd specialitet. Överläkare bör ha
att meddela både sluten och öppen vård. Överläkartjänster avsedda för öppen
vård utanför sjukhuset bör kunna inrättas som tjänster vid det sjukhus
som betjänar orten. En kliniks verksamhet skulle därmed kunna vidgas att
omfatta även vård vid läkarstationer. Det skulle således bli möjligt att knyta
samman sjukvård som bedrivs utanför sjukhuset men inom dess upptagningsområde
med verksamheten vid sjukhuset. Sjukvårdsansvaret för överläkaren
bör därvid vidgas till att avse all sjukvård som anförtrotts honom,
dvs. både öppen och sluten vård. Utredningen anlägger motsvarande synpunkter
på tjänster för biträdande överläkare och andra läkare vid sjukhusen.
Även dessa bör således i princip anställas för tjänstgöring inom viss medicinsk
specialitet. Biträdande överläkare bör ha samma specialistkompetens
som överläkare.
Förslagen har mottagits positivt av remissinstanserna. De anses som ett
betydelsefullt steg mot en ökad integration mellan den öppna och slutna
sj ukvården.
Landstingen har f. n. frihet att på lämpligt sätt organisera öppen sjukvård
vid sidan av tjänsteläkarväsendet. Sådan vård kan tillhandahållas vid
fristående läkarmottagning eller i andra former. Dessa inrättningar står
utanför sjukhusorganisationen och omfattas inte av detaljregleringen i sjukvårdslagen.
Som jag i olika sammanhang framhållit är det viktigt att samhällets
möjligheter att bedriva öppen sjukvård förstärks. Det är också viktigt att
den öppna sjukvården i samhällets regi närmare samordnas med den slutna
vården. Härigenom blir verksamheten mer slagkraftig och läkare och
annan personal kan utnyttjas effektivare. Utredningens förslag undanröjer
de formella hindren mot en sådan utveckling. Det innebär att läkare
som på olika nivåer är anställda vid ett sjukhus kan vara verksamma i
öppen vård utanför sjukhuset t. ex. på en läkarstation. Jag tillstyrker att
förslaget genomförs. Bestämmelserna om överläkares eller motsvarande
läkares ansvarsområde bör med anledning härav ändras. Enligt 16 §
47
Kungl. Maj:ts proposition nr k2 år 1970
1 mom. sjukvårdslagen har sådan läkare ansvar för sjukvårdens behöriga
och ändamålsenliga handhavande vid sjukhuset eller kliniken. Ansvaret
bör i stället uttryckas så att det anges avse sjukvården inom läkaren anförtrott
verksamhetsområde. Det bör vidare uttryckligen klargöras i lagtexten
att sådan läkare får anförtros sjukvård utanför sjukhus.
Den ändrade konstruktionen av läkartjänsterna kan genomföras successivt.
Om de till följd av en omorganisation ändrade arbetsuppgifterna för
en läkare faller inom ramen för vad han är skyldig underkasta sig enligt
de för anställningen i övrigt gällande reglerna, bör förändringen kunna ske
utan samband med nybesättande av tjänsten.
I den mån särskilda läkartjänster inrättas för öppen vård kan man
som utredningen antagit räkna med att behovet av provinsialläkare
minskar. Läkardistrikten kan göras större. Antalet läkare i flerläkardistrikt
kan också minskas. Utredningen anser att det i vissa fall bör kunna
göras undantag från regeln i 15 § sjukvårdslagen att minst en provinsialläkare
måste finnas i varje distrikt. Socialstyrelsen bör enligt utredningen
få medge sådant undantag, om huvudmannen visat att det sörjts för att
provinsialläkaruppgifterna inom distriktet sköts på annat sätt.
Vid bedömning av om man skall kunna avvara provinsialläkare i ett
distrikt är det nödvändigt att noga gå igenom de olika funktioner som
faller under provinsialläkarväsendet. Jag vill i detta sammanhang peka på
att provinsialläkaren i sin egenskap av tjänsteläkare har uppgifter tilldelade
enligt ett stort antal olika författningar. Någon genomgång av den
problematik som uppstår om provinsialläkartjänslerna utgår har inte
gjorts i detta sammanhang. Spörsmålet torde däremot komma att belysas
under det pågående fortsatta utredningsarbetet rörande organisationen av
den öppna läkarvården utanför sjukhus. I avvaktan på att resultatet av
denna utredning föreligger är jag inte nu beredd att förorda undantag från
regeln att minst en provinsialläkare skall finnas i varje distrikt.
Flera remissinstanser har tagit upp frågan om provinsialläkarnas ställning
i en integrerad sjukvård. Denna fråga kommer alt närmare behandlas
i samband med den tidigare omnämnda utredningen rörande den öppna
läkarvårdens organisation. Det blir anledning att ta upp hithörande frågor
när resultatet av utredningen föreligger.
I 31 § sjukvårdslagen finns särskilda bestämmelser om öppen läkarvård
som ombesörjs av städer som tillhör landstingskommun. När landstingskommunerna
övertog huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet, förutsattes
att endast städer under 15 000 invånare skulle omfattas av reformen.
I 1968 års statsverksproposition (bil. 7 s. 171—172) redovisas en
överenskommelse mellan staten och Svenska landstingsförbundet om avlösning
av statsbidraget till provinsialläkarväsendet, överenskommelsen som
godtogs av 1968 års riksdag (SU 5 p. 36, rskr 5) innebär att landstingskommunerna
skall överta huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i alla städer
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
som tillhör landstingskommun. Tjänsterna för dessa läkare (stadsdistriktsläkare
och förste stadsdistriktsläkare) skulle samtidigt ändras till provinsialläkartjänster.
Samtliga berörda läkartjänster har numera övertagits av
landstingskommunerna. Särbestämmelsen för städer som tillhör landstingskommun
i 31 § sjukvårdslagen behövs därför inte längre. Jag föreslår att
den tas bort ur lagen.
Vissa andra organisationsfrågor
Utredningen anser att sjukhusens indelning i medicinskt hänseende är
en praktisk organisatorisk fråga som inte bör regleras i sjukvårdslagen.
Sjukvårdsstyrelsen bör ha frihet att handla efter praktiska och lokala förhållanden.
Utredningen framhåller att dess tidigare återgivna förslag innebär
att det inte finns hinder mot att i eu klinik sammanföra flera självständiga
varandra närstående specialiteter. För att få den mest rationella
organisationen bör det på större sjukhus bli möjligt att minska antalet
administrativa enheter under sjukhusledningen. Ett mellanled mellan
sjukhusledningen och klinikcheferna bör således skapas. Detta bör kallas
block med en blockchef som närmaste förman för klinikcheferna. Bestämmelserna
om klinik- och blockchefer bör dock inte tas in i lagen utan meddelas
i sj ukvårdsstadgan.
Remissinstanserna biträder i huvudsak vad utredningen anfört om sjukhusens
organisation i medicinskt hänseende. Även jag kan ansluta mig härtill.
Behövliga bestämmelser bör som utredningen föreslagit meddelas i
administrativ ordning. Blockbildning bör om så är lämpligt efter huvudmannens
bestämmande få ske mellan flera sjukhus, om de står under gemensam
ledning. Någon remissinstans har förordat att sjukhus med genomförd
blockorganisation skall få undantas från kravet på chefsläkare.
Jag kan inte biträda denna uppfattning, eftersom jag anser det nödvändigt
att en läkare ingår i sjukhusledningen.
Sjukvårdslagen anger två alternativa styrelseformer under direktionen
för sjukhus. Den ena är en särskilt tillsatt sjukhusdirektör. I den andra
är en läkare vid sjukhuset styresman. I det senare fallet skall den ekonomiska
förvaltningen ledas av en sjukhusintendent. Undantag får dock
göras vid andra sjukhus än lasarett. Utredningen anser att det inte finns
någon anledning för staten att närmare reglera den ekonomiska förvaltningen
av lasaretten. Den föreslår därför att bestämmelserna om sjukhusintendent
tas hort ur lagstiftningen. I stället bör föreskrivas att den ekonomiska
förvaltningen av lasarett med styresman skall utövas i den ordning
sjukvårdsstyrelsen bestämmer. Förslaget tillstyrks allmänt av remissinstanserna.
Jag förordar att bestämmelserna ändras enligt utredningens
förslag.
Enligt 12 § sjukvårdslagen har bl. a. överläkare, sjukstuguläkare och
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
sjukhemsläkare rätt att — var och en såvitt avser sjukvården vid det sjukhus
eller den klinik som anför trötts honom — delta i sjukhu sdirektionens
överläggningar men ej i besluten. De har därvid också rätt att få sin mening
antecknad till protokollet. Utredningen har föreslagit att motsvarande
befogenhet skall tillkomma i öppen vård anställd läkare, om direktionen
anförtrotts ledningen av den öppna vården utanför sjukhuset.
Redan vad jag förordat i det föregående rörande klinikorganisationen och
överläkarna medför att kretsen av de personer som har rätt att närvara vid
direktionens sammanträden ökar högst väsentligt. Genom en jämkning av
lagtexten som utredningen föreslagit och som jag anser bör godtas bör vidare
överläkare som ansvarar för öppen vård utanför sjukhuset få rätt att närvara
vid behandling av frågor som rör denna vård. Vad angår öppenvårdsläkare
i övrigt anser jag en riktig avvägning nås om provinsialläkare som
är direkt underställd direktionen tilläggs samma befogenhet som efter vad
nyss angetts tillkommer överläkare.
Svensk sjuksköterskeförening har ansett att även sjukvårdsföreståndare
bör tillförsäkras rätt i lagen att närvara vid direktionssammanträden.
Jag vill gärna understryka vad föreningen anfört om värdet av att de kunskaper
och erfarenheter som företrädarna för den praktiska vården besitter
kommer sjukhusdirektionerna till godo. Möjligheter föreligger också
alltid att kalla andra än sådana som är direkt angivna i lagen till direktionens
sammanträden. Med hänsyn till de skiftande organisationsformer
på vårdsidan som förekommer och den livliga utveckling som här är på
gång finner jag det dock inte lämpligt att binda sjukvårdshuvudmännens
administration genom att införa ett sådant tillägg i lagen som föreningen
föreslagit.
Enligt 13 § 2 mom. sjukvårdslagen får flera sjukhus, om särskilda skäl
finns ställas under ledning av en sjukhusdirektör. Det skall dock finnas
en chefsläkare vid varje sådant sjukhus. Utredningen föreslår att denna
regel ändras så att även en gemensam chefsläkare kan tillsättas i dessa
fall. Detta bör enligt utredningen vara lämpligt om formellt självständiga
sjukhus är så intimt samorganiserade att det kan vara rationellt att de
har samma chefsläkare. Förslaget har lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna.
Jag kan för egen del på denna punkt ansluta mig till utredningens förslag.
Jag anser inte att huvudmännen bör bindas genom att i lagen anges
några preciserade förutsättningar för att gemensam chefsläkare skall få
tillsättas då gemensam sjukhusdirektör finns på flera sjukhus. Det får ankomma
på huvudmännen att pröva om en sådan anordning är rationell.
Utredningen föreslår ett tillägg till 13 § som gör det möjligt att överföra
vissa uppgifter som ankommer på tjänsteman i sjukhusledningen, dvs.
sjukhusdirektör, styresman eller chefsläkare, på annan tjänsteman vid sjukhuset.
Utredningen motiverar förslaget med att det vid de största sjukhusen
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
kan vara svårt för tjänstemännen i sjukhusledningen att fullgöra alla sina
funktioner.
Den föreslagna bestämmelsen är enligt min mening rationell och bör införas.
Bestämmelsen bör endast avse tjänsteman vid sjukhuset och inte som
föreslagits av någon remissinstans annan tjänsteman hos landstinget. Jag
förordar därför ett tillägg till 13 § sjukvårdslagen att sjukvårdsstyrelse får
uppdra åt tjänsteman vid sjukhuset att självständigt fullgöra vissa uppgifter
som ankommer på tjänsteman i sjukhusledning.
Enligt 28 § skall den som tas in på sjukhus och själv har att svara för
vårdavgiften betala denna i förskott för femton dagar åt gången eller lämna
ansvarsförbindelse för avgiften. Ansvarsförbindelsen skall godkännas
av sjukhusintendenten eller motsvarande tjänsteman. Utredningen föreslår
att i lagen på denna punkt endast skall föreskrivas att den intagne skall
lämna godtagbar ansvarsförbindelse. Vem som skall godkänna förbindelsen
skall alltså inte anges. I några remissyttranden har ifrågasatts om det
över huvud taget bör finnas bestämmelser i lagen om det ekonomiska mellanhavandet
mellan patient och sjukhus. Jag vill i anslutning till detta erinra
om att bestämmelserna innebär en garanti mot att patienterna åläggs
längre gående förpliktelser än där anges. Även om bestämmelsens betydelse
avsevärt reducerats genom den allmänna sjukförsäkringen anser jag
inte att den bör slopas i detta sammanhang. Den bör däremot jämkas till
sitt innehåll på sätt utredningen föreslagit.
Spri har i sitt remissyttrande föreslagit bestämmelser i sjukvårdslagen
som medger Kungl. Maj :t att för organisationsförsök ge dispens från föreskrifter
i lagen. I första hand avses därvid de delar av lagen som berör
sjukhusledningen och sjukvårdsdirektör. Spri framhåller att det kan bli
önskvärt att pröva organisationsformer som är svåra att förena även med
en lagstiftning som reviderats enligt utredningens förslag.
Enligt min mening kan det vara värdefullt med en dispensregel av det
slag Spri föreslagit. Denna bör ge möjlighet att pröva organisationsalternativ
t. ex. som ett led i ett utredningsarbete innan ändringar i lagstiftningen
ifrågasätts. En sådan regel bör också kunna vara av värde i samband med
förändringar i den landstingskommunala indelningen. Jag förordar därför
ett tillägg till 33 § 1 mom. lagen som ger Kungl. Maj:t rätt att medge de
undantag från bestämmelserna i lagen som påkallas i samband med att
sjukvårdsstyrelse avser att pröva annan organisation beträffande ledningen
av den sjukvårdande verksamheten under styrelsen än som föreskrivs i
lagen.
Svenska landstingsförbundet har i sitt remissyttrande föreslagit att föreskrifterna
i 17 § sjukvårdslagen om inrättande av läkartjänster skall utgå
och föras över till sjukvårdsstadgan eller till andra av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser. Även socialstyrelsen anser att en sådan ändring bör
övervägas. Enligt min mening bör denna fråga tas upp i anslutning till
Öl
Kungl. May.ts proposition nr 42 år 1970
de pågående fortsatta utredningarna rörande sjukvårdslagstiftningen. Jag
är därför inte beredd att nu förorda att föreskrifterna tas bort ur sjukvårdslagen.
I anslutning till vad som anförts under remissbehandlingen vill jag
framhålla att de nuvarande bestämmelserna torde medge att socialstyrelsen
formulerar sina beslut om tilldelning av läkartjänster så att möjligheter
föreligger för sjukvårdshuvudmännen att själva i vissa fall svara för fördelningen
av tjänsterna i detalj.
Upprättat förslag
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242).
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga.
Specialmotivering
Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslaget.
9 §•
De föreslagna ändringarna i 2 mom. föranleds av att Stockholms stad
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1969 skall inträda i Stockholms läns
landstingskommun den 1 januari 1971.
11 §•
I den allmänna motiveringen har angetts att bestämmelserna om sjukhusintendent
som obligatorisk chef för den ekonomiska förvaltningen vid
lasarett med styresman bör utgå. Med anledning härav bör i 3 mom.
»sjukhusintendent» bytas ut mot »den som leder den ekonomiska förvaltningen».
4 mom. bör ändras av samma anledning som 9 § 2 mom.
12 §.
Ändringen i första stycket anknyter till ändringen i 11 § 3 mom.
Ändringen i andra stycket föranleds av att överläkare i fortsättningen
skall kunna ansvara även för öppen vård utanför sjukhuset. Vidare har såsom
närmare berörts i den allmänna motiveringen provinsialläkare som
lyder direkt under direktionen tillagts befogenhet att närvara vid direktionens
sammanträden när hans verksamhetsområde berörs.
13 §.
I 16 § föreslås att sjukhusläkarnas ansvarsområde skall kunna utsträckas
till att omfatta även sjukvård utanför sjukhuset. Med hänsyn härtill
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
bör sjukhusledningens uppgifter som anges i 1 mom. inte längre avse endast
ledningen av sjukhuset under direktion utan också täcka annan verksamhet
inom sjukvården som är underställd direktionen.
Den andra ändringen i 1 mom. sammanhänger med att sjukhusintendent
inte längre skall vara obligatorisk vid sjukhus med styresman. Denna fråga
har berörts i den allmänna motiveringen.
Vid tillämpningen av andra stycket i detta moment bör beaktas att, om
gemensam chefsläkare tillsätts för flera sjukhus, alla överläkare vid sjukhusen
skall beredas tillfälle yttra sig.
2 mom. föreslås ändrat så att gemensam chefsläkare kan förordnas för
flera sjukhus som har gemensam sjukhusdirektör. Denna fråga har också
behandlats i den allmänna motiveringen liksom bestämmelserna i det nya
3 mom.
14 §.
Ändringarna föranleds av att sjukhusintendent inte längre skall vara
obligatorisk vid sjukhus med styresman.
15 §.
I en proposition (1970: 14) med förslag till lag om upplösning av Gotlands
läns landstingskommun har chefen för civildepartementet efter samråd
med mig förordat att provinsialläkarorganisationen på Gotland skall
behållas, när kommunerna i Gotlands län sammanläggs till en kommun som
inte kommer att tillhöra landstingskommun. Paragrafen bör ändras i enlighet
härmed. Då 31 § skall upphöra att gälla bör vidare hänvisningen till
denna paragraf utgå.
16 §.
Ändringen i 1 mom. har behandlats i den allmänna motiveringen. Om
1 mom. ändras enligt förslaget, behövs inte bestämmelsen i 2 mom. sista
stycket. Den bör därför utgå.
20 §.
De ändrade bestämmelserna bär behandlats i den allmänna motiveringen.
I 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket har meddelats en föreskrift
som innebär att förslag till besättande av tjänst endast skall upprättas
om tjänsten tillsätts efter ansökning. Vid omorganisation bör det
som Svenska landstingsförbundet framhållit i sitt remissyttrande, i vissa
lägen vara möjligt att utan ansökningsförfarande transportera en läkare
till motsvarande tjänst vid annat sjukhus inom landstingskommunen. Närmare
bestämmelser härom kan liksom övriga bestämmelser om tillsättning
av läkare meddelas i sjukvårdsstadgan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
53
Tillsättningen av extra överläkare skall — till följd av hänvisningen i
5 inom. till 2 mom. — följa reglerna för tillsättning av biträdande överläkare,
såvida inte socialstyrelsen medgett annat.
Sjukvårdslagen innehåller inga bestämmelser rörande avsked från överläkartjänst.
I praxis har tillämpats den ordningen att Kungl. Maj:t som
utfärdat fullmakten även beviljat entledigande från tjänsten. Detta har
gällt såväl vid pensionsavgång som annars när läkaren begärt entledigande
från tjänsten. Om den som redan är överläkare utnämnts på annan överläkartjänst
anses den senare utnämningen automatiskt innefatta avsked
från den tidigare tjänsten.
I och med att tillsättningen av överläkare i fortsättningen överlåts på
sjukvårdshuvudmännen själva kommer Kungl. Maj:ts befattning med avsked
att upphöra. Det blir då angeläget att sjukvårdsstyrelserna beaktar de
problem som därvid kan uppstå och tillser att det kommer att råda klarhet
i anställningsförhållandena. Om någon förordnas till ny överläkartjänst hos
samme huvudman, torde det inte vara risk för några komplikationer. Om
däremot överläkare hos en huvudman förordnas till överläkare hos annan
huvudman, bör det tillses att han får entledigande från den tidigare tjänsten.
Det är också lämpligt med samråd mellan de berörda sjukvårdsstyrelserna
rörande tidpunkten för tillträde av den nya tjänsten.
Om läkare som är anställd i statlig tjänst vill övergå till att bli överläkare
hos landstingskommun, behandlas frågan om hans entledigande enligt de
regler som gäller för den statliga tjänsten. Även i dessa fall bör samråd äga
rum mellan arbetsgivarna på ömse sidor beträffande tidpunkten för övergång
till den nya tjänsten.
Även de som utnämnts med fullmakt bör följa samma regler som nya
tjänsteinnehavare när det gäller entledigande på egen begäran. Beslut om
entledigande skall alltså även beträffande dem kunna fattas av sjukvårdshuvudmannen.
24 och 28 §§.
Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen.
33 §.
Utbildningen av barnmorskor utgör numera en gren av vidareutbildningen
av sjuksköterskor. Det behövs inte längre några från lagen avvikande
föreskrifter för sjukhus som meddelar sådan vidareutbildning. 1 mom.
bör ändras i anslutning härtill. Ändringen i 2 mom. har behandlats i den
allmänna motiveringen.
34 §.
Ändringarna beträffande besvärsreglerna har behandlats i den allmänna
motiveringen. Innehållet i 1 mom. andra stycket bör jämkas med hänsyn
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1970
till att Stockholms stad inträder i Stockholms läns landstingskommun den
1 januari 1971.
Införandet av en enhetlig kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 44,
rskr 405) föranleder vissa redaktionella ändringar i 1 § 1 och 2 mom.,
9 och 10 §§, 11 § 1, 2 och 4 mom. samt 19 §.
Övergångsbestämmelserna
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.
I punkten 2 har meddelats regler hur de överläkartjänster skall tillsättas
där tillsättningsförfarandet inletts före lagens ikraftträdande. Det föreslås
att nuvarande bestämmelser skall tillämpas, om sjukvårdsstyrelsens
förord inkommit till Kungl. Maj:t före den 1 januari 1971. I dessa fall skall
således tjänsten tillsättas av Kungl. Maj:t. I övriga fall skall de nya reglerna
tillämpas. Detta kan innebära att sjukvårdsstyrelse kan komma att
tillsätta en överläkartjänst efter de nya reglerna även i fall där socialstyrelsens
förslag uppgjorts på grundval av de äldre bestämmelserna, dvs. med
angivande av den inbördes ordningen mellan dem som uppförts på förslag.
Särskilda övergångsbestämmelser behövs också för det fall att någon
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande anfört besvär hos Kungl. Maj :t
rörande socialstyrelsens förslag till besättande av överläkartjänst. I punkt 3
har intagits bestämmelser för att reglera denna situation. Bestämmelserna
innebär att besvär som inkommit till Kungl. Maj:t före den 1 januari 1971
skall behandlas enligt äldre regler. I sådana fall kan alltså beslut om inbördes
gradering av sökande komma att fattas efter de nya tillsättningsreglernas
införande. Beslut om tillsättning av tjänsten meddelas dock enligt
de nya reglerna av sjukvårdsstyrelsen, om förord inte inkommit till Kungl.
Maj:t före utgången av 1970.
I punkt 4 har intagits en bestämmelse som blir tillämplig på vissa av
Stockholms stads överläkare. Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna
till sjukvårdslagen får Kungl. Maj :t förlänga förordnande för överläkare
vid stadens sjukhus som enligt äldre bestämmelser tillsatts av Kungl. Maj:t
medelst förordnande på viss tid i regel sex år. Sjukvårdsstyrelsen bör få
meddela nya sexårsförordnanden för dessa läkare, om tjänsternas innehavare
medger det.
Hemställan
Jag hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen
att anta förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med
55
Kungl. Maj ds proposition nr 42 år 1970
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten