Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring
i regeringsformen, m. mgiven Stockholms slott den
20 februari 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden för denna dag,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägga riksdagen härvid
fogade förslag till

1) ändring i regeringsformen och riksdagsordningen,

2) ändring i regeringsformen och riksdagsordningen,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

3) lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank,

4) lag om ändring i ansvarighetslagen (1936: 324) för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.,

5) lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning av riksdagens utskottsorganisat.
ion. Enligt nuvarande system är det i princip riksdagens olika statsrättsliga
funktioner som ligger till grund för fördelningen av uppgifterna mellan
utskotten: grundlagsfrågor bereds av konstitutionsutskottet, andra lagfrågor
av lagutskott, skattefrågor av bevillningsutskottet och huvuddelen av
frågorna om utgiftsanslag av statsutskottet. Förslaget innebär övergång
till ett system med fackutskott. Alla frågor inom ett ämnesområde, vare
sig det gäller lagstiftning, utgiftsanslag eller något annat, skall i princip
beredas av samma utskott.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Enligt förslaget skall varje riksdag inrätta ett konstitutionsutskott och
ett finansutskott samt minst 14 andra ständiga utskott. Varje utskott skall
ha minst 15 ledamöter, vilket motsvarar minst 240 ordinarie utskottsplatser.
Endast huvuddragen av utskottssystemet bestäms i grundlag. De närmare
reglerna om vilka utskott som skall finnas, deras uppgifter, antalet
ledamöter i utskotten m. m. skall ges i författning som riksdagen själv beslutar
om och som därför kan ändras utan större omgång.

Finansutskottet saknar delvis motsvarighet i nuvarande system. Det skall
bl. a. bereda frågor om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen. Avsikten är att utskottet tidigt under sessionen
skall avge utlåtande över finansplanen med bilagor och i anledning därav
väckta motioner samt att riksdagen med utlåtandet som underlag skall hålla
en allmän finansdebatt ungefär en månad efter sessionens början.

Möjligheten att inrätta särskilt utskott behålls, liksom möjligheten att
tillsätta sammansatt utskott. Dessutom skall samarbete mellan utskott kunna
förekomma i den formen att ett utskott lämnar över ett ärende för fortsatt
beredning till ett annat utskott. Härför skall dock fordras samtycke
av det senare utskottet. Vidare skall riksdagen vid behandlingen av ett utskottsutlåtande
kunna besluta att överlämna ärendet till ett annat utskott
för fortsatt beredning.

Samtliga ständiga utskott skall enligt förslaget få självständig initiativrätt,
dvs. rätt att inom sina resp. ämnesområden väcka även andra förslag
än sådana som har samband med dit hänvisade frågor.

Det nu gällande förbudet för statsråd att närvara vid utskottsförhandling
föreslås slopat. Statsråd skall i likhet med andra utomstående kunna få
företräde inför utskott i enlighet med dess beslut.

I propositionen föreslås vidare att talmannen skall bli självskriven ledamot
av utrikesnämnden. I anslutning härtill föreslås att talmanskonferensens
befogenheter när det gäller att besluta om att riksdagens krigsdelegation
skall överta riksdagens uppgifter överflyttas på utrikesnämnden.

Avsikten är att de grundlagsändringar som gäller omläggningen av utskottsorganisationen
skall slutligt antas alldeles i början av 1971 års riksdag,
så att den nya organisationen i praktiken kommer att tillämpas av
enkammarriksdagen redan från dess början.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

1) Förslag

till

ändring i regeringsformen och riksdagsordningen
Regeringsformen1

(Nuvarande lydelse2)

Konungen äger — ------—

Skulle i något fall rikets intresse
kräva, att överenskommelse, som är
av större vikt men ej angår fråga,
som riksdagen äger avgöra, varder
avslutad utan riksdagens godkännande,
må det ske; dock skall i sådant
fall utrikesnämnden eller utrikesutskottet
erhålla tillfälle att yttra
sig, innan överenskommelsen ingås.

Varje riksdag skall för ärendenas
beredning tillsätta dessa utskott: ett
utrikesutskott, ett konstitutionsutskott,
ett statsutskott, ett bevillningsutskott,
ett bankoutskott, fyra lagutskott,
ett jordbruksutskott samt ett
allmänt beredningsutskott med den
sammansättning och de uppgifter,
som i riksdagsordningen bestämmas.

Å riksdag, som sammanträder efter
nyval, varom i 108 § stadgas,
skola ej flera utskott tillsättas, än
som erfordras.

(Föreslagen lydelse)

12.

--riksdagens bifall.

Skulle i något fall rikets intresse
kräva, att överenskommelse, som är
av större vikt men ej angår fråga,
som riksdagen äger avgöra, varder
avslutad utan riksdagens godkännande,
må det ske; dock skall i sådant
fall utrikesnämnden erhålla tillfälle
att yttra sig, innan överenskommelsen
ingås.

53.

Varje riksdag skall, enligt vad som
föreskrives i riksdagsordningen, för
beredning av ärenden tillsätta utskott,
däribland ett konstitutionsutskott.

1 Regeringsformen omtryckt 1969: 795.

2 Med nuvarande lydelse avses den enligt 1969: 22 antagna lydelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

Riksdagsordningen1

(Nuvarande lydelsei)

1. Å varje riksdag skola, inom sex
dagar efter dess öppnande, tillsättas:
ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott,
ett statsutskott, ett bevillningsutskott,
ett bankoutskott,
fyra lagutskott, ett jordbruksutskott
samt ett allmänt beredningsutskott.
Dessa riksdagens ständiga utskott
skola bestå: utrikesutskottet av sjutton,
konstitutionsutskottet av tjugusju,
statsutskottet av fyrtiofem, bevillningsutskottet
av tjugusju, bankoutskottet
av sjutton, varje lagutskott
av sjutton, jordbruksutskottet
av sjutton samt allmänna beredningsutskottet
av sjutton ledamöter,
vilka riksdagen inom sig väljer.

Riksdagen äger tillsätta särskilt
utskott för upptagande av frågor,
som tillhöra ständigt utskotts behandling,
och på framställning av
utskott öka dess ledamotsantal.

2. Finnes fråga äga nära samband
med ämne, som tillhör visst ständigt
utskotts behandling, må frågan kunna
till nämnda utskott hänvisas, ändå
att den enligt föreskrifterna i 37
—44 §§ skolat handläggas av annat
ständigt utskott.

3. Riksdagen utser ock inom sig
suppleanter att, när utskottsledamöter
avgå eller få förfall, i deras ställe
inträda.

4. Å riksdag, som sammanträder
efter nyval, varom i 108 § regeringsformen
stadgas, skola ej flera utskott
tillsättas, än som erfordras.

(Föreslagen lydelse)

36.

Varje riksdag skall inom sig tillsätta
ett konstitutionsutskott och ett
finansutskott samt ytterligare ständiga
utskott till det antal riksdagen
föreskriver enligt 78 §. Det sammanlagda
antalet ständiga utskott skall
vara minst sexton.

Riksdagen äger inom sig tillsätta
särskilt utskott för visst eller vissa
ärenden, som eljest ankomma på
ständigt utskott.

1 Riksdagsordningen omtryckt 1969: 796.

* Med nuvarande lydelse avses den enligt 1969: 22 antagna lydelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr hO år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5. Om val till utskott gäller vad
i 75 § finnes stadgat ävensom de bestämmelser,
som riksdagen meddelar
därom enligt 78 §.

6. Statsrådsledamot må ej deltaga
i val till konstitutionsutskott; ej heller
må förutvarande statsrådsledamot
deltaga i det val till konstitutionsutskott,
som följer närmast efter
hans avgång.

Statsrådsledamot, justitieråd eller
regeringsråd må ej deltaga i utskott,
dock att beträffande utrikesutskottet
gäller vad i 37 § 2 mom. sägs.

Ej heller må någon, av vilken riksdagen
kan fordra redo och ansvar,
inväljas i utskott, där redovisning
för hans egna åmbetsåtgärder kan
förekomma.

§ 37.

1. Utrikesutskottet skall meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som
angå rikets förhållande till främmande
makter och ej tillhöra annat utskotts
behandling.

2. Då något av Konungen för riksdagen
framlagt ärende förekommer
till behandling i utskottet, skola alla
tillgängliga handlingar delgivas utskottet.

Statsministern och ministern för
utrikes ärendena, så ock, när ärendets
beskaffenhet därtill föranleder,
annan ledamot av statsrådet, må
själva eller genom ämbets- eller
tjänsteman meddela utskottet muntliga
eller skriftliga upplysningar.

3. I den mån Konungen eller utskottet
med hänsyn till rikets säkerhet
eller andra av förhållandet till

Antalet ledamöter i utskott skall
vara udda och minst femton. Antalet
ledamöter i ständigt utskott bestämmes
i föreskrifter som riksdagen
meddelar enligt 78 §.

För ledamöterna i utskott skola
finnas suppleanter till det antal riksdagen
bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

främmande makt betingade, synnerligen
viktiga skäl finner upplysningar,
som meddelas i visst ämne, böra
hemliga hållas, vare utskottets ledamöter
till tystnadsplikt förbundna.

Ledamot, så ock suppleant, skall
första gången han är närvarande vid
sammanträde med utskottet avgiva
försäkran om tystnadspliktens iakttagande.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer
att granska rikets grundlagar,
lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar,
vallagen, stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande
ävensom de föreskrifter, vilka
riksdagen fastställer jämlikt 78 §,
samt att hos riksdagen föreslå de
ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och
möjliga att verkställa, så ock att
meddela utlåtande över de från riksdagen
till utskottet hänvisade frågor
rörande grundlagarna samt ovan omförmälda
lagar och andra föreskrifter.

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som
angå stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om
antalet statsdepartement och statsråd
utan departement, om kommandomål,
om rikets vapen och flagga,
om allmänt kyrkomöte och om allmän
folkomröstning i ämnen, som

Konstitutionsutskottet skall, utöver
sin uppgift enligt 105 § regeringsformen,
bereda frågor rörande
grundlagarna.

Finansutskottet skall bereda frågor
om allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för statsregleringen
samt frågor som röra
riksbankens eller riksgäldskontorets
verksamhet.

Beredningen av övriga frågor fördelas
mellan de ständiga utskotten
efter grunder som riksdagen bestämmer
enligt 78 §. Därvid skall iakttagas
att anslagsfrågor och frågor om
lag eller författning, vilka höra till
samma ämnesområde, hänföras till
samma utskott. Dock må bestämmas
att ett utskott skall finnas för beredning
enbart eller huvudsakligen av
frågor om civillag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

(Nuvarande lydelse)
ej tillhöra annat utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ock att granska
statsrådens ämbetsutövning och
regeringsärendenas handläggning.
Härom stadgas i regeringsformen.

4. Utskottet tillkommer jämväl att
skilja mellan riksdagen och dess talman,
då den senare vägrar proposition.

5. I den mån utskottet, med hänsyn
till rikets säkerhet eller andra
av förhållandet till främmande makt
betingade, synnerligen viktiga skäl,
finner i visst ämne meddelade upplysningar
böra hemliga hållas, vare
utskottets ledamöter till tystnadsplikt
förbundna. Ledamot eller suppleant
skall första gången han är närvarande
vid sammanträde med utskottet
avgiva försäkran om tystnadspliktens
iakttagande.

Statsutskottet, som skall undfå del
av Konungens angående statsverkets
tillstånd och behov till riksdagen avlåtna
proposition och äga tillgång
till alla statsverkets räkenskaper och
handlingar, åligger att, i den mån
det icke gäller jordbruksärenden eller
riksdags- och revisionskostnader
eller kostnader för riksdagens hus
och riksdagens verk, granska, utreda
och uppgiva statsverkets tillstånd
och förvaltning samt föreslå vad till
fyllandet av dess behov erfordras,
varvid nödiga indragningar och besparingar
böra iakttagas. Utskottet
åligger därjämte att, antingen i den
ordning 47 § stadgar gemensamt
med eller eljest efter samråd med

(Föreslagen lydelse)

39.

Riksdagen äger hänvisa fråga till
annat utskott än som följer av 38 §
andra stycket eller föreskrift som
meddelats enligt 78 §, om frågans
samband med detta utskotts beredningsuppgifter
eller annan särskild
omständighet föranleder det.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de övriga utskott, vilka handlägga
statsregleringsfrågor, förslagsvis beräkna
statsverkets ordinarie inkomster,
uppgiva huru mycket bär genom
bevillningar utgöras samt uppgöra
förslag till riksstat.

40.

1. Bevillningsutskottet åligger att
bereda alla dit från riksdagen hänvisade
frågor, som angå föreskrifter
om bevillnings utgörande. Utskottet
har även att, antingen i den ordning
47 § stadgar gemensamt med eller
eljest efter samråd med de övriga utskott,
vilka handlägga statsregleringsfrågor,
förslagsvis beräkna inkomsterna
av de särskilda bevillningarna
samt, sedan statsverkets
behov blivit utredda och bestämda,
föreslå sättet att genom bevillning
åvägabringa jämvikt i statsregleringen.
Utskottet må därjämte uti bevillnings
frågor föreslå vad det anser
billigt och nyttigt.

2. Utskottet tillkommer ock att
meddela utlåtanden och avgiva förslag
i anledning av de från riksdagen
dit hänvisade frågor om stiftande,
ändring, förklaring eller upphävande
av lagar och författningar rörande
kommunala skatter samt, jämväl
i andra fall än i mom. 1 avses,
rörande alkoholhaltiga varor. 1

Annat ärende än propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov
må delas mellan två eller flera
utskott endast om synnerliga skäl
föranleda det.

1. Bankoutskottet tillhör att undersöka
och utreda riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och tillstånd
samt att föreslå och i mål,
för vilka utskottet fått sig sådan
makt av riksdagen uppdragen, giva

41.

Utskott skall avgiva betänkande i
ärende som hänvisats dit.

Utskott äger överflytta uppgiften
att bereda ärende till annat utskott,
om detta samtycker därtill. Utskott
äger också överenskomma med an -

Kungl. Maj:is proposition nr 40 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

föreskrifter om bankens och riksgäldskontorets
förvaltning ävensom
att föreslå vad till fyllandet av riksgäldsverkets
behov erfordras. Utskottet
skall ock meddela utlåtanden
och avgiva förslag i anledning av de
från riksdagen dit hänvisade frågor,
som avse användningen av de under
riksgäldskontorets förvaltning stående
utlånings fonder.

2. Utskottet tillkommer ock att
meddela utlåtanden och avgiva förslag
i anledning av de från riksdagen
hänvisade frågor om stiftande,
ändring, förklaring eller upphävande
av lagar och författningar rörande
såväl riksbanken som andra bankinrättningar
samt om rikets mynt
ävensom sådana frågor om det ekonomiska
livets eller särskilda näringsgrenars
organisation och förhållanden,
vilka ej äro av beskaffenhet
att böra av annat utskott behandlas.

3. Utskottet skall jämväl undfå
del av Konungens angående statsverkets
tillstånd och behov avlåtna
proposition, vad angår riksdags- och
revisionskostnader ävensom kostnader
för riksdagens hus och riksdagens
verk, och med anledning därav
liksom ock med avseende å övriga
från riksdagen dit hänvisade frågor
i dessa ämnen avgiva utlåtanden
och förslag.

1. Lagutskotten skola meddela utlåtanden
och avgiva förslag i anledning
av de, såsom icke tillhörande
annat utskotts behandling, från riksdagen
dit hänvisade frågor om stif -

nat utskott att ärende, som hänvisats
dit, skall beredas genom deputerade
från utskotten i sammansatt
utskott, överflyttas uppgiften att
bereda ärende till annat utskott eller
till sammansatt utskott, ankommer
på detta att avgiva betänkande
i ärendet.

42.

Ständigt utskott äger väcka förslag
hos riksdagen i fråga, som hör
till dess handläggning och som ej
är under behandling i annat utskott
eller i riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 19/0
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tande, ändring, förklaring eller upphävande
av civil-, kriminal- och kyrkolag,
likasom ock av andra lagar
och författningar, som stiftas av
Konung och riksdag samfällt.

2. Det tillkommer ock lagutskott
att granska av riksdagens ombudsmän
avgivna redogörelser, ävensom
deras ämbetsdiarier, protokoll och
registratur, samt med utlåtande däröver
till riksdagen inkomma. Skulle
utskottet av granskningen finna, att
ombudsman eller hans ställföreträdare
icke är förtjänt av riksdagens
förtroende och fördenskull bör skiljas
från sin befattning utan avbidan
å utgången av den tid för vilken han
blivit vald, skall utskottet i sitt utlåtande
hos riksdagen härom göra
hemställan.

3. Bestämmelser om fördelningen
mellan lagutskotten av de till dem
hörande ärendena meddelas av riksdagen
enligt 78 §.

Jordbruksutskottet, som skall erhålla
del av Konungens angående
statsverkets tillstånd och behov till
riksdagen avgivna proposition i vad
den angår jordbruksärenden, åligger
att granska samt, med iakttagande
av nödiga indragningar och besparingar,
utreda och uppgiva statsverkets
behov med hänsyn till denna
styrelsens gren ävensom att för övrigt
avgiva betänkanden och förslag
i anledning av de från riksdagen till
utskottet hänvisade jordbruksärenden.

43.

Talmannen eller ledamot av statsrådet
må ej deltaga i utskott såsom
ledamot eller suppleant.

Ingen äger närvara i utskott, när
ärende om granskning av hans egna
åtgärder i utövning av tjänst eller
uppdrag förekommer till överläggning
eller beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Allmänna beredningsutskottet
skall meddela utlåtanden och avgiva
förslag i anledning av de, såsom icke
tillhörande annat utskotts behandling,
från riksdagen dit hänvisade
frågor av beskaffenhet att utskotts
yttrande däröver erfordras.

1. Alla utskott skola inom två dagar
från den, då de blivit utsedda,
sammanträda.

2. Utskotten välja, vart inom sig,
ordförande och vice ordförande. Intill
dess sådant val försiggått, föres
ordet av den ledamot, som de flesta
riksdagar bevistat, och, där två eller
flera i lika många riksdagar deltagit,
den av dem som är till levnadsåren
äldst.

3. Utskotten böra, så fort sig göra
låter, avgiva de yttranden, som på
dem ankomma.

Finner utskott sig behöva av någon
Konungens ämbetsman eller av
allmänt verk inhämta muntliga eller
skriftliga upplysningar, äger utskottet
att, genom sin ordförande,
hos den statsrådets ledamot, som
Konungen därtill vid varje riksdag
förordnar, begära Konungens befallning
till vederbörande att de äskade
upplysningarna meddela; dock böra
statskontoret samt banko- och riksgäldsverken,
i frågor om redovisning
av medel, alla äskade upplysningar
omedelbarligen avgiva.

(Föreslagen lydelse)

44.

Utskott väljer inom sig ordförande
och vice ordförande.

45.

Omröstning inom utskott skall ske
öppet. Äro rösterna lika delade, gäller
den mening som ordföranden biträder.

Ledamot, som förlorat vid omröstning
inom utskott, äger till utskottets
betänkande foga reservation
med yrkande. Betänkandet må dock
icke fördröjas därigenom.

46.

Konungen underställda myndigheter
samt domstolar skola tillhandagå
med upplysningar och yttranden,
som begäras av utskott, om Konungen
ej förordnar annat.

Kungl. Maj:ts proposition, nr kO år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 47.

Därest ständigt utskott anser nödigt
att, till överläggning om något
ärende, med annat ständigt utskott
sammanträda, skall sådant ske genom
deputerade, på sätt utskotten
därom överenskomma. Sålunda sammansatt
utskott äger att i frågor,
som det handlagt, utlåtande avgiva,
utan att utskottens övriga ledamöter
däruti taga del.

Omröstning inom utskott skall ske
öppet. Befinnas de avgivna rösterna
lika delade, nedlägge ordföranden i
en därtill avsedd rösturna en ja-sedel
och en nej-sedel, båda lika till
storlek och utseende, tryckta och
omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, och avgöres då omröstningens
utgång genom den sedel,
som en av utskottets ledamöter på
anmodan av ordföranden upptager
ur rösturnan.

Om val, som inom utskott förrättas,
gäller vad i 75 § 3 mom. finnes
därom stadgat.

Ledamot, som i utskotts beslut ej
instämt, är obetaget att jämte utskottets
yttrande lämna riksdagen
del av sin skiljaktiga mening, som i
sådant fall bär till utskottet skriftligen
avgivas. Dock må utskottets
betänkande därigenom icke uppehållas.

När fråga, varöver utskott sig utlåtit,
till avgörande förekommer, äger
riksdagen genast, med bifall till utlåtandet
eller utan avseende å vad
utskottet föreslagit, fatta sitt beslut.

Ledamot, suppleant eller tjänsteman
i utskott må ej obehörigen yppa
vad som enligt beslut av Konungen
eller utskottet skall hållas hemligt
med hänsyn till rikets säkerhet eller
annat av förhållandet till främmande
stat eller mellanfolklig organisation
betingat, synnerligen viktigt
skäl.

48.

(Denna paragraf utgår.)

63.

När fråga, varöver utskott sig utlåtit,
till avgörande förekommer,
äger riksdagen genast, med bifall till
utlåtandet eller utan avseende å vad
utskottet föreslagit, fatta sitt beslut.

Kungl. Maj:is proposition nr 40 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Riksdagens lönedelegation---

Riksdagen utser — —------

Vad i 45 § 2 mom., och 75 § 3 mom.
är stadgat med avseende å utskott
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande delegationen. Omröstning
inom delegationen skall ske öppet.
Den som förer ordet i delegationen
äger avgörande röst, därest,
vid omröstning, rösterna i något fall
äro lika. Ledamot som ej instämt i
delegationens beslut är obetaget att
låta sin skiljaktiga mening antecknas.

Innan avtal---------• -

(Föreslagen lydelse)

Om ledamot av riksdagen yrkar det
och minst en tredjedel av de röstande
förena sig om yrkandet, skall frågan
dock återförvisas till utskottet
för ytterligare utredning. Återförvisning
må ej ske mer än en gång i
samma fråga. Riksdagen äger även
hänvisa frågan till annat utskott för
ytterligare beredning. Föreligger
samtidigt yrkande härom och yrkande
om återförvisning, skall sistnämnda
yrkande prövas först. Beslutas
därvid återförvisning, är yrkandet
om hänvisning till annat utskott
för den gången förfallet.

71.

— — — honom återstått.

---som ledamöter.

Vad i 44 §, 45 § första stycket och
75 § 3 mom. är stadgat med avseende
å utskott skall äga motsvarande
tillämpning beträffande delegationen.
Ledamot som ej instämt i delegationens
beslut är obetaget att låta
sin skiljaktiga mening antecknas.

tystnadspliktens iakttagande.

Övergångsbestämmelser

Utskott som tillsatts innan riksdagsordningen i dess nya lydelse erhållit
kraft av grundlag skall anses upplöst vid ikraftträdandet. Ärende som hänvisats
till sådant utskott skall återlämnas till riksdagen. Sedan ständiga
utskott tillsatts enligt den nya lydelsen hänvisas ärende, som återlämnats,
på nytt till utskott.

Förekommer i lag eller författning bestämmelse som innehåller hänvisning
till eller som eljest avser utskott enligt riksdagsordningen i dess äldre
lydelse, skall bestämmelsen i stället gälla finansutskottet. Inkommer till
följd härav framställning till finansutskottet, äger utskottet överlämna till
riksdagen att besluta hur framställningen skall beredas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

2) Förslag

till

ändring i regeringsformen och riksdagsordningen
Regeringsformen1

(Nuvarande lydelse2)

Riksdagen skall--------

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena
så påkalla skall riksdagens
krigsdelegation träda i riksdagens
ställe. Förordnande härom
meddelas antingen av den i 50 § riksdagsordningen
omförmälda talmanskonferensen,
där så kan ske efter
samråd med statsministern, eller ock
av Konungen, om talmanskonferensen
på grund av krigsförhållandena
icke kan sammanträda. Krigsdelegationen
kan även, om statsministern
och minst två tredjedelar av talmanskonferensens
ledamöter äro ense
därom, träda i riksdagens ställe, om
riket hotas av omedelbar krigsfara.
Konungen och krigsdelegationen
äger var för sig besluta att riksdagen
skall återtaga sina befogenheter.
Krigsdelegationen beslutar själv om
formerna för sin verksamhet.

Kan till — — --------s

Skulle till — ---------

(Föreslagen lydelse)

50.

--och kungöra.

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena
så påkalla skall riksdagens
krigsdelegation träda i riksdagens
ställe. Förordnande härom
meddelas antingen av utrikesnämnden,
där så kan ske efter samråd
med statsministern, eller ock av
Konungen, om utrikesnämnden på
grund av krigsförhållandena icke
kan sammanträda. Krigsdelegationen
kan även, om statsministern och
minst sex av utrikesnämndens ledamöter
äro ense därom, träda i riksdagens
ställe, om riket hotas av omedelbar
krigsfara. Konungen och
krigsdelegationen äger var för sig besluta
att riksdagen skall återtaga sina
befogenheter. Krigsdelegationen
beslutar själv om formerna för sin
verksamhet.

all förestås,
till riksdagen.

Riksdagsordningen3

(Nuvarande lydelse2) (Föreslagen lydelse)

§ 49.

Varje riksdag skall inom sex dagar Den i 54 § regeringsformen omefter
riksdagens öppnande inom sig förmälda utrikesnämnden skall be -

1 Regeringsformen omtryckt 1969: 795.

3 Med nuvarande lydelse avses den enligt 1966: 22 antagna lydelsen.
8 Riksdagsordningen omtryckt 1969: 796.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Nuvarande lydelse)
välja den i 54 § regeringsformen omförmälda
utrikesnämnd. Nämnden
skall bestå av nio ledamöter och nio
suppleanter. Val av utrikesnämnd
gäller till dess nytt sådant val förrättas,
dock att ledamot, som avgår ur
riksdagen innan den tid, för vilken
han blivit vald till riksdagsman, tilländalupit,
eller som utnämnes till
statsråd, ej vidare skall anses tillhöra
nämnden.

(Föreslagen lydelse)
stå av talmannen samt nio andra ledamöter,
som riksdagen utser inom
sig. Talmannen tillhör nämnden till
dess nytt val av talman äger rum.
Övriga ledamöter väljas av varje
riksdag inom sex dagar efter dess
öppnande för tiden till dess nytt sådant
val förrättas. För talmannen är
vice talman suppleant i nämnden.
För övriga ledamöter skall väljas nio
suppleanter. Valet sker i samma ordning
som är föreskriven för utseen -

de av ledamöterna. Ledamot, som
avgår ur riksdagen innan den tid,
för vilken han blivit vald till riksdagsman
tilländalupit, eller som utnämnes
till statsråd, skall ej vidare
anses tillhöra nämnden.

Inträffar ledighet------därvid närvara.

Konungen sammankallar------ — förordnar Konungen.

Skulle minst----------nämnden sammankallad.

För ändamål som avses i 50 § andra
stycket regeringsformen må talmannen
eller, vid förfall för honom,
vice talman sammankalla nämnden.
Nämnden skall också sammanträda
för detta ändamål, om två av dess
ledamöter begära det. Förhandlingarna
ledas i detta fall av talmannen,
av vice talman eller, om ingen av dem
är tillstädes, av den äldste bland de
närvarande ledamöterna. Som nämndens
beslut gäller den mening om
vilken de flesta bland de närvarande
ledamöterna förena sig eller, om
rösterna äro lika delade, den mening,
som ordföranden biträder.

Ledamot av —------stadgade tystnadsplikten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank

Härigenom förordnas, att 32, 35 och 37 §§ lagen (1934: 437) för Sveriges
riksbank skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Fullmäktige kunna ej i och för
sin befattning med riksbanken emottaga
föreskrifter av någon annan än
riksdagen och dess bankoutskott i de
fall nämnda utskott äger att sådana
å riksdagens vägnar meddela; och
äro fullmäktige för sina åtgärder i
denna egenskap riksdagen eller dess
bankoutskott och revisorer allena
redo skyldiga.

I fråga----------

Om ansvarighet-------

(Föreslagen lydelse)

§•*

Fullmäktige kunna ej i och för
sin befattning med riksbanken emottaga
föreskrifter av någon annan än
riksdagen och dess finansutskott i
de fall nämnda utskott äger att sådana
å riksdagens vägnar meddela;
och äro fullmäktige för sina åtgärder
i denna egenskap riksdagen eller
dess finansutskott och revisorer allena
redo skyldiga.

-----beslutar riksdagen.

—- särskilt stadgat.

35 §.*

Följande ärenden------riksbankens behållningar.

överläggningar och beslut i sådana
frågor skola upptagas i särskilt
protokoll, vars innehåll ej må yppas
förrän femtio år efter protokollets
datum, där ej riksdagens bankoutskott,
dess revisorer eller fullmäktige
i riksbanken anse sådant tidigare
kunna ske utan skada för riksbanken.

Efter varje års slut skola fullmäktige
till riksdagens bankoutskott av
* 4

överläggningar och beslut i sådana
frågor skola upptagas i särskilt
protokoll, vars innehåll ej må yppas
förrän femtio år efter protokollets
datum, där ej riksdagens finansutskott,
dess revisorer eller fullmäktige
i riksbanken anse sådant tidigare
kunna ske utan skada för riksbanken.

§•*

Efter varje års slut skola fullmäktige
till riksdagen avgiva berättelse

1 Senaste lydelse 1949:297.

4 Senaste lydelse 1968: 684.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Nuvarande lydelse)
giva berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning.
Denna berättelse skall till trycket
befordras och hållas för allmänheten
tillgänglig.

Härförutoin hava
Av riksdagens —

(Föreslagen lydelse)
angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning. Denna berättelse
skall till trycket befordras och
hållas för allmänheten tillgänglig.

---omförmälda hänseenden.

—----giva anledning.

Denna lag träder i kraft när de förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, som riksdagen antagit som vilande med anledning
av förslagen under 1 i Kungl. Maj :ts proposition nr 40 till 1970 års riksdag
slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag. 2

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

4) Förslag

till

Lag

om ändring i ansvarighetslagen (1936:324) för fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Härigenom förordnas, att 2 § ansvarighetslagen (1936:324) för fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Riksdagen eller dess bankoutskott
eller revisorer äga förordna om åtal
för brott, som i 1 § avses. Förordnande
om sådant åtal må jämväl
meddelas av fullmäktige i riksbanken
beträffande direktionsledamot i
riksbanken, som icke är fullmäktig
i riksbanken, samt av fullmäktige i
riksgäldskontoret beträffande riksgäldsdirektören
och chefen för riksgäldskontoret,
där han icke är fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Om åklagare--—- —

Den som —------

Riksdagen eller dess finansutskott
eller revisorer äga förordna om åtal
för brott, som i 1 § avses. Förordnande
om sådant åtal må jämväl meddelas
av fullmäktige i riksbanken beträffande
direktionsledamot i riksbanken,
som icke är fullmäktig i
riksbanken, samt av fullmäktige i
riksgäldskontoret beträffande riksgäldsdirektören
och chefen för riksgäldskontoret,
där han icke är fullmäktig
i riksgäldskontoret.

— riksdagens ombudsmän.

---utslag avgjort.

Denna lag träder i kraft när de förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, som riksdagen antagit som vilande med anledning
av förslagen under 1 i Kungl. Maj ris proposition nr 40 till 1970 års riksdag,
slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag. 1

1 Senaste lydelse 1968: 81.

Kungl. Maj:Is proposition nr 40 år 1970

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 31 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Handlingar i ärenden, om vilkas
hemlighållande stadgas i lagen för
Sveriges riksbank, må ej utan tillstånd
av fullmäktige i riksbanken
eller av riksdagens bankoutskott eller
revisorer utlämnas tidigare än
femtio år efter handlingens datum.

(Föreslagen lydelse)

§•

Handlingar i ärenden, om vilkas
hemlighållande stadgas i lagen för
Sveriges riksbank, må ej utan tillstånd
av fullmäktige i riksbanken
eller av riksdagens finansutskott eller
revisorer utlämnas tidigare än
femtio år efter handlingens datum.

Denna lag träder i kraft när de förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, som riksdagen antagit som vilande med anledning
av förslagen under 1 i Kungl. Maj :ts proposition nr 40 till 1970 års riksdag,
slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag.

Kimgl. Maj:ts proposition nr hO nr 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 februari
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng* Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny utskottsorganisation
i riksdagen m. m. och anför.

Grundlagberedningen1 har i sitt betänkande Ny utskottsorganisation
(SOU 1969: 62) föreslagit en omläggning av utskottsväsendet i riksdagen.
Betänkandet torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga A.

Någon utförlig genomgång från min sida av de frågor som omfattas av
grundlagberedningens förslag torde inte vara påkallad. Förslagen gäller
nästan uteslutande riksdagens arbetsformer. Det är naturligt att det i första
hand får ankomma på riksdagen själv att bestämma hur dess verksamhet
skall utformas. Härtill kommer att grundlagberedningen, som står enhällig
bakom förslagen, genom sin sammansättning representerar en vidsträckt
erfarenhet i dessa frågor. De parlamentariska ledamöterna i beredningen bär
dessutom samrått med sina riksdagsgrupper eller företrädare för dessa beträffande
huvuddragen i förslagen. Jag nöjer mig därför med att ta upp
vissa viktigare punkter.

Genom grundlagberedningens förslag får utskottsorganisationen i riksdagen
ändrad struktur. Den nuvarande organisationen karakteriseras bl. a.
av att beredningsuppgifterna fördelas mellan utskotten i huvudsak efter den
statsrättsliga funktion som riksdagen har i olika slag av ärenden. Sålunda
bereds grundlagsfrågor av konstitutionsutskottet, flertalet frågor om annan
lagstiftning av lagutskott, skattefrågor av bevillningsutskottet och huvuddelen
av frågorna om utgiftsanslag av statsutskottet. Enligt förslaget skall
utskottsorganisationen bygga på en uppdelning av uppgifterna efter materiella
grunder, så att i princip samma utskott kommer att bereda alla frågor

1 Ledamöter landshövdingen Valter Åman, ordförande, riksdagsledamöterna Johannes
Antonsson (som suppleant för riksdagsledamoten Sten Wahlund), Arne Gadd, Allan Hernelius,
Hilding Johansson, Birger Lundström och Georg Pettersson. Betänkandet har i huvudsak utarbetats
av en arbetsgrupp inom beredningen, bestående av herrar Pettersson, ordförande,
Antonsson och Lundström samt riksdagsledamoten Folke Björkman. Som experter i arbetsgruppen
har medverkat andra kammarens sekreterare Sune K. Johansson och konstitutionsutskottets
sekreterare Fredrik Sterzel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

inom ett ämnesområde, vare sig de gäller lagstiftning, utgiftsanslag eller
något annat. Principen skall dock inte gälla utan undantag. Konstitutionsutskottet
föreslås behålla sin ställning som exklusivt utskott för grundlagsfrågor.
Ett finansutskott skall finnas med främsta uppgift att verka för samordningen
av budgetarbetet i riksdagen. Riksdagen skall kunna inrätta ett
speciellt civillagsutskott med huvuduppgift att bereda lagstiftningsfrågor på
den centrala civilrättens område.

Den föreslagna ändringen av utskottsorganisationen aktualiserar ett behov
att utan större omgång kunna anpassa organisationen efter samhällsutvecklingen.
F. n. är ändringar i utskottsorganisationen förhållandevis omständliga
och tidsödande på grund av att reglerna därom huvudsakligen
finns i grundlag. Grundlagberedningen föreslår att endast de grundläggande
reglerna om utskotten skall tas upp i riksdagsordningen och att den närmare
regleringen skall ske i riksdagsstadgan eller annan författning som riksdagen
ensam beslutar. I riksdagsordningen skall i fråga om utskottsorganisationen
föreskrivas att varje riksdag skall tillsätta ett konstitutionsutskott
och ett finansutskott samt ytterligare minst 14 utskott, att antalet ledamöter
i utskott skall vara udda och minst 15 samt att det för ledamöterna i utskott
skall finnas suppleanter till det antal riksdagen bestämmer. I anslutning till
dessa bestämmelser skall i riksdagsordningen finnas en bestämmelse om de
grundläggande principerna för fördelningen av ärendena mellan utskotten.
Sålunda skall bl. a. en ökning av antalet utskott eller en ändring av ärendefördelningen
mellan utskotten kunna genomföras utan grundlagsändring.

Det nyssnämnda finansutskottet är avsett att i riksdagens budgetarbete
fylla centrala funktioner som delvis saknar motsvarigheter i nuvarande
system. En av utskottets huvuduppgifter blir att avge utlåtande över den i
statsverkspropositionen ingående finansplanen och de motioner som väcks
i anslutning därtill. Avsikten är att utskottet i utlåtandet skall ta ställning
till huvudlinjerna i finanspolitiken, såsom frågorna om avvägningen mellan
statsinkomster och statsutgifter, mellan beskattning och upplåning, mellan
direkta och indirekta skatter, mellan utgifter för konsumtion och utgifter
för investering. Utlåtandet är tänkt att få en allmän och principiell karaktär
och inte innehålla bindande ramar vare sig för utgiftsanslagen eller för beskattningen.
Däremot skall utskottet kunna göra allmänna uttalanden om
den grad av restriktivitet som bör iakttas vid utgiftsprövningen. Det är meningen
att utlåtandet skall ligga till grund för en allmän finansdebatt i riksdagen
ungefär en månad efter sessionens början. Debatten skall resultera i
att riksdagen tar ställning till utskottets uttalanden och eventuella reservationer
till dessa. Riksdagens ställningstaganden skall sedan tjäna som vägledning
för övriga utskott vid deras beredning av statsbudgeten.

Grundlagberedningen föreslår vidare att möjligheterna till samverkan
mellan utskott utökas. Förutom att utskott även i fortsättningen skall kunna
komma överens om att bilda sammansatt utskott för visst ärende skall
ett utskott kunna överlämna ett ärende till ett annat utskott, om detta sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

lyckor till det. Denna möjligliet kan begagnas dels när ett ärende rätteligen
borde ha remitterats till ett annat utskott, dels när ett ärende har stark anknytning
till flera utskotts ämnesområden. I det senare fallet är det tänkt
att det överlämnande utskottet skall delge det mottagande utskottet även
sina egna synpunkter i ärendet. Flyttas ett ärende över från ett utskott till
ett annat, skall det ankomma på det mottagande utskottet att avge utlåtande
i ärendet till riksdagen. I sammanhanget bör nämnas, att grundlagberedningen
ansett att möjligheten att inrätta särskilt utskott för visst eller
vissa ärenden bör behållas.

Grundlagberedningen föreslår också vissa ändringar i fråga om utskottsväsendet
som inte direkt tar sikte på den organisatoriska uppbyggnaden.
Sålunda skall enligt förslaget samtliga ständiga utskott få självständig initiativrätt
inom sitt ämnesområde, dvs. rätt att inom ämnesområdet hos riksdagen
väcka förslag som inte har samband med fråga som hänvisats till utskottet.
Sådan initiativrätt tillkommer f. n. endast vissa utskott, bl. a. konstitutionsutskottet
i grundlagsfrågor. Vidare föreslås att förbudet för statsråd
att närvara vid utskottsförliandling skall slopas. Slutligen föreslår beredningen
slopande av det nuvarande förbudet för utskott att hänvända sig
direkt till statlig myndighet, som lyder under Kungl. Maj :t, för yttrande
eller upplysningar.

Enligt min mening bör grundlagberedningens förslag kunna leda till en
effektivare och rationellare beredning av ärendena i riksdagen. Till grund
för den föreslagna utskoltsorganisationen ligger i stort sett samma principer
som låg till grund för den år 1965 genomförda omorganisationen av statsdepartementen.
Erfarenheterna av denna har varit goda. Det förefaller också
naturligt att departementsindelningen i viss utsträckning får tjäna som
förebild för utskottsindelningen i riksdagen. Jag tror vidare att det finns
anledning att räkna med att inrättandet av ett finansutskott som centralt
beredningsorgan på finanspolitikens område kan leda till klarare linjer
och bättre överblick i budgetarbetet inom riksdagen. Det kan diskuteras
om inte finansutskottet borde ges en starkare ställning i syfte att säkra att
de huvudlinjer för finanspolitiken, som riksdagen binder sig för, följs vid
beredningen av statsbudgeten i övriga utskott. Redan den sammansättning
med ledande politiker från de olika partierna, som finansutskottet kan väntas
få, torde emellertid utgöra en garanti för den nödvändiga samordningen
mellan budgetberedningen i de enskilda utskotten och finanspolitiken i stort.
.lag anser därför att man bör kunna avvakta erfarenheterna av det nya systemet
innan man på nytt överväger frågan om en starkare ställning för finansutskottet
i förhållande till övriga utskott.

Grundlagberedningen anser att den nya utskoltsorganisationen bör träda i
tillämpning redan under enkammarriksdagens första mandatperiod. Beredningen
lägger fram två alternativa förslag i fråga om ikraftträdandet av den
nya ordningen. Det ena går ut på att ikraftträdandet skall ske vid ett årsskifte
efter det då ifrågavarande grundlagsändringar slutligt antagits av
riksdagen, dvs. tidigast vid ingången av år 1972. Enligt det andra förslaget

Iiungl. Mnj.ts proposition nr 40 år 1970

blir det möjligt att gå över till den nya utskottsorganisationen redan i samband
med överväganden till enkammarriksdag år 1971. Detta förutsätter att
1971 års riksdag slutligt antar det vilande förslaget till grundlagsändringarna
och ändringarna erhåller kraft av grundlag innan den nu i riksdagsordningen
föreskrivna fristen på sex dagar för tillsättande av ständiga utskott
löpt ut. Som grundlagberedningen påvisar föreligger inte några tekniska
hinder för ett sådant arrangemang.

Enligt min mening är fördelarna uppenbara med att genomföra den
nya utskottsorganisationen redan vid enkammarriksdagens början i stället
för att låta genomförandet anstå till ett senare tillfälle under enkammarriksdagens
första mandatperiod. Det kan nämnas att arbetena på det provisoriska
riksdagshuset vid Sergels torg, som skall tas i anspråk fr. o. m. år 1971,
bedrivs med sikte på att utskottslokalerna redan från början skall passa
för den nya organisationen. Jag vill därför förorda att övergångsbestämmelserna
utformas så, att det blir möjligt att gå över till den nya utskottsorganisationen
i anslutning till övergången till enkammarriksdag. Genom
att utforma övergångsreglerna på detta sätt avskär man emellertid inte
möjligheterna att sätta den nya organisationen i kraft vid en senare tidpunkt.
I så fall behövs endast att man uppskjuter det slutliga ställningstagandet
till det vilande grundlagsförslaget.

Förfarandet att sätta de nya grundlagsreglerna i kraft inom sex dagar
från öppnandet av 1971 års riksdag synes på en punkt kunna göras något
enklare än vad grundlagberedningen tänkt sig. Beredningen har utgått
från att konstitutionsutskottet skulle behöva tillsättas redan i inledningsskedet
för att kunna lägga fram memorial angående de vilande grundlagsändringarna.
Det har visserligen hittills varit brukligt att utskottet i särskilt
memorial anmält vilande grundlagsförslag till riksdagen. Någon föreskrift
härom finns emellertid inte. Även om förfarandet i och för sig är praktiskt,
synes det i förevarande fall inte innebära någon olägenhet att det vilande
grundlagsförslaget tas upp till omröstning på anmälan av talmannen utan
något memorial från konstitutionsutskottet som underlag. Om man sålunda
kan underlåta att tillsätta konstitutionsutskott till dess den nya utskottsorganisationen
trätt i kraft, kan man dessutom vinna den fördelen att den
nya riksdagsstadga, som skall gälla för enkammarriksdagen, inte behöver
innehålla regler både om den nuvarande och om den nya utskottsorganisationen.

Grundlagberedningen har i samband med sin översyn av utskottsorganisationen
också föreslagit ett par ändringar i fråga om utrikesnämndens sammansättning
och arbetsuppgifter. Enligt förslaget skall talmannen bli självskriven
ledamot av nämnden, så att ledamotsantalet i denna, vilket i samband
med enkammarreformen bestämdes till nio, höjs till tio. I anslutning
härtill föreslås att utrikesnämnden skall från talmanskonferensen överta
uppgiften att i vissa krislägen föranstalta om att riksdagens krigsdelegation
övertar riksdagens uppgifter. Jag har inte något att erinra mot dessa förslag.
Utrikesnämnden har i förevarande sammanhang det företrädet framför tal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

manskonferensen att den består även mellan riksdagarna.

I enlighet med vad jag anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till författningsändringar. Förslagen bygger på de författningsförslag,
som grundlagberedningen utarbetat, med vissa formella justeringar.
Dessa torde utom på ett par punkter inte kräva några särskilda kommentarer.

Det förefaller naturligt att tala om ständigt utskott även i den nya utskottsorganisationen,
även om reglerna om dessa utskott inte ges i grundlag
utan i författning av lägre statsrättslig dignitet. I konsekvens härmed bör
även termen »särskilt utskott» behållas. Ett ytterligare skäl för att inte slopa
dessa termer är att lagtexten då kan göras mera överskådlig och lättläst,
bl. a. genom att man kan undvara hänvisningar mellan olika lagrum. Jag
vill därför förorda att termerna »ständigt utskott» och »särskilt utskott»
behålls i riksdagsordningen.

Grundlagberedningen föreslår att i 39 § riksdagsordningen skall tas in
bl. a. en bestämmelse om att riksdagen skall meddela föreskrift om tiden för
val till ständigt utskott. En sådan bestämmelse torde kunna undvaras. Den
behövs knappast som garanti för att ständiga utskott skall bli utsedda. Garantin
härför finns redan i reglerna om att varje riksdag skall tillsätta ett
visst antal ständiga utskott och att alla ärenden skall vara beredda av utskott
innan de kan tas upp till avgörande av riksdagen. Härtill kommer att
en särskild föreskrift om när de ständiga utskotten senast skall tillsättas
ändå kan meddelas med stöd av 78 § riksdagsordningen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom
proposition

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägger riksdagen inom justitiedepartementet
upprättade förslag till

1) ändring i regeringsformen och riksdagsordningen (avser 12 och 53 §§
regeringsformen samt 36—48, 63 och 71 §§ riksdagsordningen),

2) ändring i regeringsformen och riksdagsordningen (avser 50 § regeringsformen
och 49 § riksdagsordningen),

dels föreslår riksdagen att antaga inom departementet upprättade förslag
till

3) lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank,

4) lag om ändring i ansvarighetslagen (1936: 324) för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.,

5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Ilungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

wj.i

Statens offentliga utredningar
1969:62

Justitiedepartementet

Bilaga A.

Ny utskotts -organisation

Betänkande av Grundlagberedningen
Stockholm 1969

h\i.yk\ r ■ <\

so :Owi

: l; ... ^ kl-111 T.

‘ )

i''■ i■ ri\; i ''

■ r.i<;.!

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

Till Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet

Grundlagberedningen får härmed överlämna betänkandet »Ny utskottsorganisation».

Bakom betänkandet står ledamöterna herrar Valter Åman, ordförande,
Arne Gadd, Allan Hernelius, Hilding Johansson, Birger Lundström och
Georg Pettersson samt, såsom suppleant för herr Sten Wahlund, herr Johannes
Antonsson.

Betänkandet har i huvudsak utarbetats inom en arbetsgrupp med herr
Pettersson som ordförande och med herrar Lundström, Antonsson och
Folke Björkman som ledamöter. Arbetsgruppen har biträtts av vissa av de
till beredningen knutna experterna, främst andra kammarens sekreterare
Sune K. Johansson och konstitutionsutskottets sekreterare Fredrik Sterzel.
Sekreterare åt arbetsgruppen har varit sekreteraren hos beredningen Bo
Broomé.

Beträffande huvuddragen i det nu framlagda förslaget har beredningens
parlamentariska ledamöter samrått med sina riksdagsgrupper eller med
företrädare för dessa.

Stockholm den 12 december 1969

Johannes Antonsson

Hilding Johansson

Valter Åman
Arne Gadd
Birger Lundström I

Allan Hernelius
Georg Pettersson

I Erik Holmberg

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1970

Författningsforslag

1) Förslag till

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen
Regeringsformen

(Beslutad lydelse1)

Konungen äger---—---

Å riksdag, som sammanträder efter
nyval, varom i 108 § stadgas,
skola ej flera utskott tillsättas, än
som erfordras.

(Föreslagen lydelse)

12.

---riksdagens bifall.

Skulle i något fall rikets intresse
kräva, att överenskommelse, som är
av större vikt men ej angår fråga,
som riksdagen äger avgöra, varder
avslutad utan riksdagens godkännande,
må det ske; dock skall i sådant
fall utrikesnämnden erhålla tillfälle
att yttra sig, innan överenskommelsen
ingås.

53.

Riksdagen skall för beredning av
ärenden tillsätta utskott, däribland
ett konstitutionsutskott.

Närmare bestämmelser om utskotten
meddelas i riksdagsordningen.

1 Se 1965: 815, 816 och 1969: 22—26

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Riksdagsordningen

(Beslutad lydelse)

1. Å varje riksdag skola, inom sex
dagar efter dess öppnande, tillsättas:
ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott,
ett statsutskott, ett bevillningsutskott,
ett bankoutskott, fyra
lagutskott, ett jordbruksutskott samt
ett allmänt beredningsutskott. Dessa
riksdagens ständiga utskott skola bestå:
utrikesutskottet av sjutton, konstitutionsutskottet
av tjugusju, statsutskottet
av fyrtiofem, bevillningsutskottet
av tjugusju, bankoutskottet
av sjutton, varje lagutskott av sjutton,
jordbruksutskottet av sjutton
samt allmänna beredningsutskottet
av sjutton ledamöter, vilka riksdagen
inom sig väljer.

Riksdagen äger tillsätta särskilt
utskott för upptagande av frågor,
som tillhöra ständigt utskotts behandling,
och på framställning av
utskott öka dess ledamotsantal.

2. Finnes fråga äga nära samband
med ämne, som tillhör visst
ständigt utskotts behandling, må frågan
kunna till nämnda utskott hänvisas,
ändå att den enligt föreskrifterna
i 37—44 §§ skolat handläggas
av annat ständigt utskott.

3. Riksdagen utser ock inom sig
suppleanter att, när utskottsledamöter
avgå eller få förfall, i deras ställe
inträda.

4. Å riksdag, som sammanträder
efter nyval, varom i 108 § regeringsformen
stadgas, skola ej flera utskott
tillsättas, än som erfordras.

5. Om val till utskott gäller vad i

(Föreslagen lydelse)

36.

Varje riksdag tillsätter inom sig
ett konstitutionsutskott, ett finansutskott
och ytterligare minst fjorton
utskott.

(Jfr 37 §)

(Jfr 41 §)

(Jfr 40 §)

(Jfr 37 §)

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970
(Beslutad lydelse) (Föreslagen lydelse)

75 § finnes stadgat ävensom de be-stämmelser, som riksdagen meddelar
därom enligt 78 §.

6. Statsrådsledamot må ej deltaga
i val till konstitutionsutskott; ej hel-ler må förutvarande statsrådsleda-mot deltaga i det val till konstitu-tionsutskott, som följer närmast ef-ter hans avgång.

Statsrådsledamot, justitieråd eller
regeringsråd må ej deltaga i utskott,
dock att beträffande utrikesutskottet
gäller vad i 37 § 2 mom. sägs.

(Jfr 44 § första stycket)

Ej heller må någon, av vilken riks-dagen kan fordra redo och ansvar,
inväljas i utskott, där redovisning
för hans egna ämbetsåtgärder kan
förekomma.

(Jfr 44 § andra stycket)

§ 37.

1. Utrikesutskottet skall meddela
utlåtanden och avgiva förslag i an-ledning av dit hänvisade frågor, som
angå rikets förhållande till främman-de makter och ej tillhöra annat ut-skotts behandling.

2. Då något av Konungen för riks-dagen framlagt ärende förekommer
till behandling i utskottet, skola alla
tillgängliga handlingar delgivas ut-skottet.

Statsministern och ministern för
utrikes ärendena, så ock, när ären-dets beskaffenhet därtill föranleder,
annan ledamot av statsrådet, må
själva eller genom ämbets- eller
tjänsteman meddela utskottet munt-liga eller skriftliga upplysningar.

3. 1 den mån Konungen eller ut-skottet med hänsyn till rikets säker-het eller andra av förhållandet till
främmande makt betingade, synner-ligen viktiga skäl finner upplysning-ar, som meddelas i visst ämne, böra
hemliga hållas, vare utskottets leda-

(Jfr 48 §)

Kungl. Maj:ts proposition nr hO nr 1970

(Beslutad lydelse)

möter till tystnadsplikt förbundna.
Ledamot, så ock suppleant, skall
första gången han är närvarande vid
sammanträde med utskottet avgiva
försäkran om tystnadspliktens iakttagande.

(Jfr 36 § 1 mom. andra punkten och
3 mom.)

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som
angå stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om antalet
statsdepartement och statsråd
utan departement, om kommandomål,
om rikets vapen och flagga, om
allmänt kyrkomöte och om allmän
folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra
annat utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ock att granska
statsrådens ämbetsutövning och

(Föreslagen lydelse)

Varje utskott skall bestå av udda
antal ledamöter, lägst femton, samt
suppleanter till det antal riksdagen
bestämmer.

38.

Konstitutionsutskottet skall, utöver
sin uppgift enligt 105 § regeringsformen,
bereda frågor rörande
grundlagarna.

Finansutskottet skall bereda frågor
om allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för statsregleringen
samt frågor som röra
riksbankens eller riksgäldskontorets
verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse) (Föreslagen lydelse)

regeringsår endenas handläggning.

Härom stadgas i regeringsformen.

4. Utskottet tillkommer jämväl
att skilja mellan riksdagen och dess
talman, då den senare vägrar proposition.

5. I den mån utskottet, med hän- (Jfr 48 §)

syn till rikets säkerhet eller andra av

förhållandet till främmande makt
betingade, synnerligen viktiga skäl,
finner i visst ämne meddelade upplysningar
böra hemliga hållas, vare
utskottets ledamöter till tystnadsplikt
förbundna. Ledamot eller suppleant
skall första gången han är närvarande
vid sammanträde med utskottet
avgiva försäkran om tystnadspliktens
iakttagande.

Statsutskottet, som skall undfå del
av Konungens angående statsverkets
tillstånd och behov till riksdagen avlåtna
proposition och äga tillgång till
alla statsverkets räkenskaper och
handlingar, åligger att, i den mån det
icke gäller jordbruksärenden eller
riksdags- och revisionskostnader eller
kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, granska, utreda och
uppgiva statsverkets tillstånd och
förvaltning samt föreslå vad till fyllandet
av dess behov erfordras, varvid
nödiga indragningar och besparingar
böra iakttagas. Utskottet åligger
därjämte att, antingen i den ordning
47 § stadgar gemensamt med
eller eljest efter samråd med de övriga
utskott, vilka handlägga statsregleringsfrågor,
förslagsvis beräkna
statsverkets ordinarie inkomster,
uppgiva huru mycket bär genom bevillningar
utgöras samt uppgöra förslag
till riksstat.

39.

Närmare föreskrifter om utskottens
antal, antalet ledamöter i utskotten
och tiden för val till utskotten
meddelas av riksdagen enligt
78 §.

I samma ordning bestämmer riksdagen
grunderna för fördelningen
mellan utskotten av andra frågor ån
de i 38 § nämnda. Därvid skall iakttagas
att lagfrågor och anslagsfrågor
som höra till samma ämnesområde
hänföras till samma utskott, dock
att utskott må inrättas för beredning
av frågor om civillagstiftning, oavsett
ämnesområde.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 19/0

(Beslutad lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 40.

1. Bevillningsutskottet åligger att
bereda alla dit från riksdagen hänvisade
frågor, som angå föreskrifter
om bevillnings utgörande. Utskottet
har även att, antingen i den ordning
47 § stadgar gemensamt med eller eljest
efter samråd med de övriga utskott,
vilka handlägga statsreglcringsfrågor,
förslagsvis beräkna inkomsterna
av de särskilda bevillningarna
samt, sedan statsverkets behov
blivit utredda och bestämda, föreslå
sättet att genom bevillning
åvägabringa jämvikt i statsregleringen.
Utskottet må därjämte uti
bevillning sfrågor föreslå vad det anser
billigt och nyttigt.

2. Utskottet tillkommer ock att
meddela utlåtanden och avgiva förslag
i anledning av de från riksdagen
dit hänvisade frågor om stiftande,
ändring, förklaring eller upphävande
av lagar och författningar rörande
kommunala skatter samt, jämväl i
andra fall än i mom. 1 avses, rörande
alkoholhaltiga varor.

(Jfr 36 § 2 mom.)

1. Bankoutskottet tillhör att undersöka
och utreda riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och tillstånd
samt att föreslå och i mål, för
vilka utskottet fått sig sådan makt
av riksdagen uppdragen, giva föreskrifter
om bankens och riksgäldskontorets
förvaltning ävensom att fö -

Oberocnde av vad som stadgats i
38 § andra stycket eller bestämts enligt
78 § om frågas beredning inom
visst utskott, må frågan hänvisas till
annat utskott, om dess samband med
detta utskotts beredningsuppgifter
eller annan särskild omständighet
föranleder det.

41.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse)

reslå vad till fyllandet av riksgäldsverkets
behov erfordras. Utskottet
skall ock meddela utlåtanden och avgiva
förslag i anledning av de från
riksdagen dit hänvisade frågor, som
avse användningen av de under riksgäldskontorets
förvaltning stående
utlåning sfonder.

2. Utskottet tillkommer ock att
meddela utlåtanden och avgiva förslag
i anledning av de från riksdagen
hänvisade frågor om stiftande, ändring,
förklaring eller upphävande av
lagar och författningar rörande såväl
riksbanken som andra bankinrättningar
samt om rikets mynt ävensom
sådana frågor om det ekonomiska livets
eller särskilda näringsgrenars
organisation och förhållanden, vilka
ej äro av beskaffenhet att böra av
annat utskott behandlas.

3. Utskottet skall jämväl undfå
del av Konungens angående statsverkets
tillstånd och behov avlåtna proposition,
vad angår riksdags- och revisionslcostnader
ävensom kostnader
för riksdagens hus och riksdagens
verk, och med anledning därav liksom
ock med avseende å övriga från
riksdagen dit hänvisade frågor i dessa
ämnen avgiva utlåtanden och förslag.

(Jfr 36 § 1 mom. andra stycket)

(Föreslagen lydelse)

För visst ärende eller vissa ärenden
må riksdagen inom sig tillsätta
utskott utöver det antal som bestämts
med stöd av 39 §. Om sådant
utskott gäller vad som föreskrives i
37 §.

§ 42.

1. Lagutskotten skola meddela utlåtanden
och avgiva förslag i anledning
av de, såsom icke tillhörande
annat utskotts behandling, från riksdagen
dit hänvisade frågor om stif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse)

tande, ändring, förklaring eller upphävande
av civil-, kriminal- och kyrkolag,
likasom ock av andra lagar
och författningar, som stiftas av Konung
och riksdag samfällt.

2. Det tillkommer ock lagutskott
att granska av riksdagens ombudsmän
avgivna redogörelser, ävensom
deras ämbetsdiarier, protokoll och
registratur, samt med utlåtande däröver
till riksdagen inkomma. Skulle
utskottet av granskningen finna, att
ombudsman eller hans ställföreträdare
icke är förtjänt av riksdagens
förtroende och fördenskull bär skiljas
från sin befattning utan avbidan
å utgången av den tid för vilken han
blivit vald, skall utskottet i sitt utlåtande
hos riksdagen härom göra
hemställan.

3. Bestämmelser om fördelningen
mellan lagutskotten av de till dem
hörande ärendena meddelas av riksdagen
enligt 78 §.

(Beträffande andra stycket sista
punkten i den föreslagna lydelsen
jfr 47 § i nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Annat ärende än propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov
får icke delas mellan två eller
flera utskott, såvida icke synnerliga
skäl föranleda det.

Utskott skall avgiva betänkande i
ärende som hänvisats dit. Ärendet
må dock överlämnas till annat utskott
för beredning, om detta samtycker
därtill. Utskottet äger vidare
överenskomma med annat utskott
om gemensam beredning av ärendet
genom deputerade i sammansatt utskott;
detta avger betänkande till
riksdagen.

§ 43.

Jordbruksutskottet, som skall er- Utskott äger väcka förslag hos
hålla del av Konungens angående riksdagen i fråga, som hör till dess
statsverkets tillstånd och behov till handläggning enligt 38 § eller de av
riksdagen avgivna proposition i vad riksdagen utfärdade föreskrifterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse) (Föreslagen lydelse)

den angår jordbruksärenden, åligger
att granska samt, med iakttagande
av nödiga indragningar och besparingar,
utreda och uppgiva statsverkets
behov med hänsyn till denna
styrelsens gren ävensom att för övrigt
avgiva betånkanden och förslag
i anledning av de från riksdagen till
utskottet hänvisade jordbruksärenden.

(Jfr 36 § 6 mom. andra stycket)

(Jfr 36 § 6 mom. tredje stycket)

1. Alla utskott skola inom två dagar
från den, då de blivit utsedda,
sammanträda.

3. Utskotten böra, så fort sig göra
låter, avgiva de yttranden, som på
dem ankomma.

om ärendenas fördelning och som
icke är under behandling i annat utskott
eller i kammaren.

44.

Talmannen eller ledamot av statsrådet
må ej deltaga i utskott såsom
ledamot eller suppleant.

Ingen må närvara i utskott, när
ärende om granskning av hans egna
åtgärder i utövning av tjänst eller
uppdrag förekommer till överläggning
eller beslut.

45.

Utskott väljer inom sig ordförande
och vice ordförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse)
(Jfr 48 §)

§ 46.

Finner utskott sig behöva av någon
Konungens ämbetsman eller av
allmänt verk inhämta muntliga eller
skriftliga upplysningar, äger utskottet
att, genom sin ordförande, hos
den statsrådets ledamot, som Konungen
därtill vid varje riksdag förordnar,
begära Konungens befallning
till vederbörande att de äskade upplysningarna
meddela; dock böra
statskontoret samt banko- och riksgåldsverken,
i frågor om redovisning
av medel, alla äskade upplysningar
omedelbarligen avgiva.

§ 47.

Omröstning inom utskott skall ske
öppet. Befinnas de avgivna rösterna
lika delade, nedlågge ordföranden i

(Föreslagen lydelse)

§ 46.

Omröstning inom utskott skall ske
öppet. Äro rösterna lika delade, gäller
den mening som ordföranden biträder.

Ledamot, som förlorat vid omröstning
inom utskott, äger till utskottets
betänkande foga reservation
med yrkande. Betänkandet får dock
icke fördröjas därigenom.

Om val som förrättas inom utskott
gäller vad i 75 § 3 mom. är stadgat.

§ 47.

Konungen underställda myndigheter
samt domstolar skola tillhandagå
med upplysningar och yttranden,
som begäras av riksdagens utskott.
De äga dock hänskjuta sådan begäran
till Konungens avgörande.

(Jfr 42 § andra stycket sista
punkten)

48.

(Jfr 46 §)

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse) (Föreslagen lydelse)

en därtill avsedd röstarna en ja-sedel
och en nej-sedel, båda lika till
storlek och utseende, tryckta och
omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, och avgöres då omröstningens
utgång genom den sedel, som
en av utskottets ledamöter på anmodan
av ordföranden upptager ur rösturnan.

Om val, som inom utskott förrättas,
gäller vad i 75 § 3 mom. finnes
därom stadgat.

(Jfr 37 § 3 mom. och 38 § 5 mom.)

Talmannen skall----- ----

riksdagen skall utse minst fyra
ledamöter att jämte talmannen och
vice talmännen samt de ständiga utskottens
ordförande rådpläga om vad
i avseende å ärendenas behandling i
riksdagen och dess utskott må vara
att iakttaga för vinnande av nämnda
syfte (talmanskonferensen). Närmare
bestämmelser om talmanskonferensen
meddelas av riksdagen enligt
78 §.

Utskottens ledamöter, suppleanter
och tjänstemän skola iakttaga tystnadsplikt
i fråga om sådant, som enligt
beslut av Konungen eller utskottet
skall hållas hemligt med hänsyn
till rikets säkerhet eller andra av
förhållandet till främmande stat eller
mellanfolklig organisation betingade,
synnerligen viktiga skäl.

50.

---riksdagsarbetets bedrivande.

Riksdagen skall utse minst fyra
ledamöter att jämte talmannen och
vice talmännen samt ordförandena i
de utskott, som skall tillsättas av
varje riksdag, rådpläga om vad i avseende
å ärendenas behandling i
riksdagen och dess utskott må vara
att iakttaga för vinnande av nämnda
syfte (talmanskonferensen). Närmare
bestämmelser om talmanskonferensen
meddelas av riksdagen
enligt 78 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse)

(Föreslagen lydelse)

63.

När fråga, varöver utskott sig utlåtit,
till avgörande förekommer,
äger riksdagen genast, med bifall till
utlåtandet eller utan avseende å vad
utskottet föreslagit, fatta sitt beslut.
Om ledamot av riksdagen yrkar det
och minst en tredjedel av de röstande
förena sig om yrkandet, skall frågan
dock återförvisas till utskottet
för ytterligare utredning. Återförvisning
må ej ske mer än en gång i
samma fråga. Riksdagen äger även
hänvisa frågan till annat utskott för
ytterligare beredning. Föreligger
samtidigt yrkande härom och yrkande
om återförvisning skall sistnämnda
yrkande prövas först. Beslutas
därvid återförvisning, är yrkandet
om hänvisning till annat utskott för
den gången förfallet.

Riksdagens lönedelegation---

Riksdagen utser---—---

Vad i 45 § 2 mom. och 75 § 3 mom.
är stadgat med avseende å utskott
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande delegationen. Omröstning
inom delegationen skall ske öppet.
Den som förer ordet i delegationen
äger avgörande röst, därest,
vid omröstning, rösterna i något fall
äro lika. Ledamot som ej instämt i
delegationens beslut är obetaget att
låta sin skiljaktiga mening antecknas.

Innan avtal--—------

71.

---— — honom återstått.

— som ledamöter.

Vad i 45 §, 46 § första stycket och
75 § 3 mom. är stadgat med avseende
å utskott skall äga motsvarande
tillämpning beträffande delegationen.
Ledamot som ej instämt i delegationens
beslut är obetaget att låta
sin skiljaktiga mening antecknas.

tystnadspliktens iakttagande.

Övergångsbestämmelser

(Alternativ 1)

Utskott som valts vid den riksdag
då den nya lydelsen erhåller kraft av
grundlag skall anses upplöst. Ärende
som hänvisats dit från kammaren

(Alternativ 2)

Bestämmelserna skola äga tillämpning
i sin äldre lydelse intill utgången
av det år då den nya lydelsen
antagits slutligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1970

(Alternativ 1) (Alternativ 2)

skall återlämnas till kammaren. När
de utskott valts som åsyftas i 36 §
riksdagsordningen enligt den nya lydelsen
skola de till kammaren återlämnade
ärendena på nytt hänvisas
till utskott.

Förekommer i lag eller författning bestämmelse som innehåller hänvisning
till eller som eljest avser utskott enligt den äldre lydelsen av de
ändrade stadgandena, skall bestämmelsen i stället gälla finansutskottet. Inkommer
till följd härav framställning till finansutskottet, äger utskottet
överlämna till kammaren att besluta om beredningen av framställningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

2) Förslag till

ändrad lydelse av 50 § regeringsformen och 49 § riksdagsordningen

Regeringsformen

(Beslutad lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 50.i)

Riksdagen skall —- — -------

Kan till----------

Skulle till--- — --—--—-

— ---—- och kungöra.

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena
så påkalla skall riksdagens
krigsdelegation träda i riksdagens
ställe. Förordnande härom
meddelas antingen av utrikesnämnden,
där så kan ske efter samråd
med statsministern, eller ock av Konungen,
om utrikesnämnden på
grund av krigsförhållandena icke
kan sammanträda. Krigsdelegationen
kan även, om statsministern och
minst sex av utrikesnämndens ledamöter
äro ense därom, träda i riksdagens
ställe, om riket hotas av omedelbar
krigsfara. Konungen och
krigsdelegationen äger var för sig
besluta att riksdagen skall återtaga
sina befogenheter. Krigsdelegationen
beslutar själv om formerna för sin
verksamhet.

— — — — skall förestås.

------till riksdagen.

Riksdagsordningen

Varje riksdag skall inom sex dagar
efter riksdagens öppnande inom sig
välja den i 54 § regeringsformen omförmälda
utrikesnämnd. Nämnden
skall bestå av nio ledamöter och nio
suppleanter. Val av utrikesnämnd
gäller till dess nytt sådant val förrät -

494)

Den i 54 § regeringsformen omförmälda
utrikesnämnden skall bestå
av talmannen samt nio andra ledamöter,
vilka riksdagen jämte nio
suppleanter väljer inom sig. Val skall
äga rum vid varje riksdag inom sex
dagar efter dess öppnande. Talman -

‘Se 1969:22

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse)

tas, dock att ledamot, som avgår ur
riksdagen innan den tid, för vilken
han blivit vald till riksdagsman, tilländalupit,
eller som utnämnes till
statsråd, ej vidare skall anses tillhöra
nämnden.

Inträffar ledighet i nämnden, träde
suppleant såsom ledamot i den avgångnes
ställe. Har ledamot förfall,
skall suppleant kallas att i den frånvarandes
ställe tjänstgöra i nämnden.
Beträffande den ordning, som
vid inträde skall iakttagas mellan
suppleanterna, gälle enahanda bestämmelser
som i fråga om suppleants
inträde i utskott. Suppleant,
som ej kallas att tjänstgöra vid sammanträde
med nämnden, skall ändock
beredas tillfälle att därvid närvara.

Konungen sammankallar
Skulle minst--- ----

(Föreslagen lydelse)
nen tillhör nämnden till dess nytt val
av talman äger rum. Val till nämnden
gäller till dess nytt sådant val
förrättas. Ledamot som avgår ur
riksdagen, innan den tid, för vilken
han blivit vald till riksdagsman, tilländalupit,
eller som utnämnes till
statsråd skall dock ej vidare anses
tillhöra nämnden.

Inträffar ledighet eller förfall för
talmannen, ersättes han av vice talman.
Inträffar ledighet för annan ledamot,
träder suppleant såsom ledamot
i den avgångnes ställe. Har ledamot,
som nu nämnts, förfall, skall
suppleant kallas att i den frånvarandes
ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande
den ordning, som vid inträde
skall iakttagas mellan suppleanterna,
gälla enahanda bestämmelser
som i fråga om suppleants inträde
i utskott. Suppleant och vice
talman, som ej kallas att tjänstgöra
vid sammanträde med nämnden,
skall ändock beredas tillfälle att
därvid närvara.

- -—■ —--- förordnar Konungen.

— nämnden sammankallad.

För ändamål som åsyftas i 50 §
andra stycket regeringsformen kan
talmannen eller, vid förfall för honom,
vice talman sammankalla
nämnden. Nämnden skall också
sammanträda för detta ändamål, om
två av dess ledamöter begära det.
Förhandlingarna ledas av talmannen,
av vice talman eller, om ingen
av dem är tillstädes, av den äldste
bland de närvarande ledamöterna.
Som nämndens beslut gäller, utom i
det fall som angives i 50 § andra
stycket tredje punkten regeringsformen,
den mening om vilken de flesta
bland de närvarande ledamöterna
förena sig eller, om rösterna äro lika

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

(Beslutad lydelse)

Ledamot av nämnden, så ock
suppleant, skall första gången han är
närvarande vid sammanträde med
nämnden avgiva försäkran om iakttagande
av den i 54 § regeringsformen
stadgade tystnadsplikten.

(Föreslagen lydelse j
delade, den mening, som ordföranden
biträder.

Ledamot av nämnden så ock vice
talman och suppleant, skall första
gången han är närvarande vid sammanträde
med nämnden avgiva försäkran
om iakttagande av den i 54 §
regeringsformen stadgade tystnadsplikten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

3) Förslag till Lag

om ändring i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank

Härigenom förordnas att 32, 35 och 37 §§ lagen (1934:437) för Sveriges
riksbank skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

I fråga-----—----

Om ansvarighet----—--

(Föreslagen lydelse)

§*

—---beslutar riksdagen.

--särskilt stadgat.

Följande ärenden — — — —--

Överläggningar och beslut i sådana
frågor skola upptagas i särskilt
protokoll, vars innehåll ej må yppas
förrän femtio år efter protokollets
datum, där ej riksdagens bankoutskott,
dess revisorer eller fullmäktige
i riksbanken anse sådant tidigare
kunna ske utan skada för riksbanken.

Efter varje års slut skola fullmäktige
till riksdagens bankoutskott avgiva
berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning.
Denna berättelse skall till trycket
befordras och hållas för allmänheten
tillgänglig.

1 Senaste lydelse 1949: 297

2 Senaste lydelse 1968: 684

--riksbankens behållningar.

Överläggningar och beslut i sådana
frågor skola upptagas i särskilt
protokoll, vars innehåll ej må yppas
förrän femtio år efter protokollets
datum, där ej riksdagens finansutskott,
dess revisorer eller fullmäktige
i riksbanken anse sådant tidigare
kunna ske utan skada för riksbanken.

§‘

Efter varje års slut skola fullmäktige
till riksdagen avgiva berättelse
angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning. Denna berättelse
skall till trycket befordras och
hållas för allmänheten tillgänglig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Härförutom hava--------omförmälda hänseenden.

Av riksdagens--------giva anledning.

Denna lag träder i kraft när de förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, som riksdagen antagit som vilande med anledning
av förslagen under 1) i Kungl. Maj :ts proposition nr ... till 1970 års riksdag,
antagits slutligt och trätt i tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

4) Förslag till Lag

om ändring i ansvarighetslagen (1936:324) för fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Härigenom förordnas att 2 § ansvarighetslagen (1936: 324) för fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Riksdagen eller dess bankoutskott
eller revisorer äga förordna om åtal
för brott, som i 1 § avses. Förordnande
om sådant åtal må jämväl meddelas
av fullmäktige i riksbanken beträffande
direktionsledamot i riksbanken,
som icke är fullmäktig i
riksbanken, samt av fullmäktige i
riksgäldskontoret beträffande riksgäldsdirektören
och chefen för riksgäldskontoret,
där han icke är fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Om åklagare--------—

Den som —-------ut

(Föreslagen lydelse)

§‘

Denna lag träder i kraft när de förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, som riksdagen antagit som vilande med anledning
av förslagen under 1) i Kungl. Maj:ts proposition nr ... till 1970 års riksdag,
antagits slutligt och trätt i tillämpning.

1 Senaste lydelse 1968: 81

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

5) Förslag till Lag

om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar

Härigenom förordnas att 31 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 nr 1970

Inledning

1.1. Utgångspunkter

Författning sutredning en, som tillsattes år 1954, lade under år 1963 fram förslag
till en total författningsreform (SOU 1963:16—18). Grundlagberedningen,
vars direktiv är intagna i statsrådsprotokollet över justitieärenden
1.4.1966 (riksdagsberättelsen 1967: Ju 61), har i uppdrag att med utgångspunkt
i författningsutredningens förslag och därefter framlagt utredningsmaterial
fortsätta och slutföra arbetet på en ny författning.

Som en förstahandsuppgift ålades beredningen att skyndsamt lägga fram
förslag till en partiell reform, som skulle omfatta kammar- och valsystemet
samt inskrivande i författningen av vissa parlamentariska grundsatser. Denna
uppgift redovisades år 1967 i betänkandet »Partiell författningsreform»
(SOU 1967:26). Förslaget lades till grund för proposition till riksdagen
(1968:27) och antogs i allt väsentligt av 1968 och 1969 års riksdagar (se
KU 1968: 20 och 1969: 1, rskr 1969: 56).

De beslutade grundlagsändringarna innebär bl. a. att tvåkammarriksdagen
ersätts med en enkammarriksdag bestående av 350 ledamöter, vilka utses
genom direkta val för en valperiod om tre år. Val till den nya riksdagen
förrättas första gången 1970, och författningsreformen träder i sin helhet
i kraft 1.1.1971.

Delreformen medför, bortsett från själva övergången till enkammarsystem,
endast begränsade ändringar i riksdagens organisatoriska uppbyggnad
och i dess arbetsformer i övrigt. Beträffande utskottsorganisationen uttalade
grundlagberedningen i sitt betänkande att den kunde lämnas praktiskt
taget orörd. En mera djupgående undersökning av den framtida utskottsorganisationen
borde enligt beredningen anstå till den totala reformen
av författningen. På några punkter fann emellertid beredningen en snar
ändring angelägen. Den föreslog därför bl. a. ändringar beträffande antalet
ledamöter i utskotten. Vidare föreslog beredningen att ett fjärde lagutskott
skulle inrättas. Förslagen godtogs av statsmakterna.

Grundlagberedningen har i sitt fortsatta arbete i första hand inriktat sig
4—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

på att vid nyår 1972 kunna lägga fram ett förslag till ytterligare en partiell
reform. Denna skulle främst avse en ny riksdagsordning. Förslaget skulle
enligt planerna kunna behandlas av riksdagen åren 1973 och 1974 med sikte
på ikraftträdande år 1975.

I fråga om riksdagens arbetsformer framhålls i direktiven till grundlagberedningen
att det är av stor betydelse att riksdagen arbetar i rationella
former. Därefter erinras om författningsutredningens förslag till ny riksdagsordning
och om vissa andra utredningar, som rör frågan om riksdagens
arbetsformer. Föredragande departementschefen yttrar i det följ ande:

Det får ankomma på den förordade utredningen att med ledning av
nämnda material och de kompletterande undersökningar, som kan visa
sig erforderliga, utarbeta sådant förslag till riksdagsordning, att största
möjliga effektivitet, planmässighet och enhetlighet uppnås i riksdagsarbetet.

Två problemkomplex har hittills stått i förgrunden under beredningens
arbete med förslag till en ny riksdagsordning. Dels har beredningen övervägt
en omläggning av riksdagens mandatperiod och arbetsår och av det
statliga budgetåret samt en flyttning av tiden för val. Dels har man diskuterat
en ändring av utskottsorganisationen och formerna för handläggningen,
särskilt i utskott, av statsbudgeten.

Beträffande utskottsväsendet har undersökts tanken att i princip gå över
till ett system med fördelning av ärendena mellan utskotten efter ämne och
inte —- som nu i huvudsak är fallet — efter statsrättslig funktion. I detta
sammanhang har övervägts att utskottens antal, namn, storlek och beredningsuppgifter
i allmänhet inte längre skall anges i grundlag utan tas upp i
författning av lägre valör.

Rörande behandlingen av budgeten i riksdagen har önskemålet varit att
möjliggöra en sammanfattande bedömning från riksdagens sida av de allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken samt
att motverka splittring och oenhetlighet i utskottens handläggning av budgetfrågor.
För ändamålet har diskuterats att inrätta ett särskilt utskott. Detta
skulle som en av sina främsta uppgifter ha att bereda ärenden angående
finansplan och nationalbudget.

Under arbetets gång år 1969 har grundlagberedningen funnit att starka
skäl talar för en reformering av riksdagens arbetsformer i de riktningar,
som nyss angivits. Följes i allo de ursprungliga planerna angående arbetets
uppläggning, skulle det emellertid innebära att en ny ordning i de ifrågavarande
hänseendena kunde träda i kraft tidigast år 1975.

Det ter sig angeläget att enkammarriksdagen får arbeta under så effektiva
och ändamålsenliga former som möjligt. Grundlagberedningen har kommit
till den uppfattningen att sådana fördelar är förenade med de nyss skisserade
förslagen att den nya riksdagen bör få tillfälle att redan under sin första
mandatperiod, 1971—73, genomföra dem. Vad särskilt gäller riksdagens
budgetarbete, må framhållas att diskussionen fortgått under mycket lång
tid utan att leda till några mera påtagliga, positiva resultat. Det har visser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

ligen tidigare hävdats att det endast är en fördel om viss kontinuitet i organisation
och arbetsformer bevaras åtminstone under tiden närmast efter
kammarreformens genomförande. Värdet av detta argument kan man emellertid
överlämna åt enkammarriksdagen att själv pröva. Ett förslag till
grundlagsändringar i ämnet kan nämligen inte prövas slutgiltigt förrän
enkammarriksdagen har trätt i verksamhet. Endast ett vilande förslag till
sådana ändringar kan föreligga ■vid enkammarriksdagens början. Det ligger
sedan i den nya riksdagens händer att avgöra om och i så fall när förslaget
skall genomföras. Riksdagen kan sålunda bl. a., med regeringens samtycke,
uppskjuta förslaget till behandling till senare riksdag under valperioden än
1971 års.

Skall enkammarriksdagen redan under något av de första åren kunna
genomföra de tänkta förslagen rörande utskotten och budgetbehandlingen,
krävs i praktiken att 1970 års riksdag under vårsessionen som vilande antar
erforderliga grundlagsändringar. Så snart kan något fullständigt förslag till
riksdagsordning inte underställas riksdagen. En förutsättning för en skyndsam
reform blir då, att frågorna om utskottsorganisationen och budgetbehandlingen
kan skiljas ut till särskild behandling och göras till föremål
för nya bestämmelser inom ramen för gällande riksdagsordning. Enligt beredningens
bedömande föreligger inte något avgörande hinder häremot.

1.2. Synpunkter på reformens omfattning

Den reform grundlagberedningen i denna etapp föreslår, har en organisatorisk
inriktning. Den avser utskottsberedningen i riksdagen och vissa därutöver
gående spörsmål om formerna för budgetbehandlingen. Även en del
frågor angående utskotten, som inte står i omedelbart samband med organisationens
uppbyggnad, främst frågan om utskottens initiativrätt, har
tagits upp till behandling. Andra spörsmål om utskottens arbetsformer,
t. ex. den under senare tid aktualiserade frågan om offentliga förhör inför
utskotten, kan däremot inte övervägas förrän i samband med ett fullständigt
förslag till ny riksdagsordning. Ej heller kan det bli tal om att nu föreslå
ändringar i de ålderdomliga reglerna i regeringsformen angående innebörden
av statsregleringen.

Liksom fallet var med den 1968—69 beslutade författningsreformen bör
inte heller den nu föreslagna bli en provisorisk reform. Den reglering, som
innefattas i förslaget, bör i sak i allt väsentligt kunna inpassas i en kommande,
helt ny författning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

2 Gällande och beslutade bestämmelser angående utskotts väsendet

och riksdagens budgetbehandling

2.1. Nuvarande ordning m. m.

2.1.1. Utskotten

Beredningen av ärenden i riksdagen ombesörj s av utskotten.

Gällande bestämmelser om utskottsorganisationen finns i 53 § RF och 36
§ RO. I fråga om utskottens uppgifter ges föreskrifter i 37—44 §§ RO. Varje
riksdag skall tillsätta tio ständiga utskott, nämligen utrikesutskottet,
konstitutionsutskottet, statsutskottet, bevillningsutskottet, bankoutskottet,
tre lagutskott, jordbruksutskottet och allmänna beredningsutskottet. Dessutom
kan kamrarna, om det anses nödvändigt, genom sammanstämmande
beslut tillsätta särskilt utskott för att bereda frågor som tillhör ständigt utskotts
behandling. Om en fråga berör mer än ett ständigt utskott, kan dessa
utskott enligt 47 § RO sammanträda genom deputerade; ett sådant sammansatt
utskott äger självständigt avge utlåtande i frågan.

Systemet med ständiga utskott går tillbaka till de parlamentariska arbetsformer,
som utvecklades under fyrståndsriksdagen. Den nuvarande utskottsorganisationen
är i sina huvudrag densamma som den, som infördes
genom 1809—1810 års författning. Enligt 1810 års riksdagsordning skulle
således grundlagsärenden beredas av konstitutionsutskottet, statsregleringsärenden
av statsutskottet, bevillningsärenden av bevillningsutskottet, bankoärenden
av bankoutskottet, ärenden rörande allmän lag av lagutskottet och
ärenden rörande ekonomisk och administrativ lag av allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet. I 1866 års riksdagsordning ersattes sistnämnda utskott
av s. k. tillfälliga utskott, som vardera kammaren tillsatte inom sig. De
övriga för stånden gemensamma, ständiga utskotten förvandlades till utskott,
gemensamma för kamrarna. Efter 1866 har utskottsorganisationen
undergått i huvudsak endast följande förändringar. År 1909 inrättades
jordbruksutskottet för beredning av jordbrukets budget- och lagärenden.
Lagärendena överfördes 1949 till lagutskott, varefter jordbruksutskottet

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1970

blev ett budgetutskott. Andra lagutskottet tillkom 1,918, det tredje 1949.
Utrikesutskottet tillskapades år 1937. År 1949 infördes i stället för de tidigare
tillfälliga kammarutskotten ett allmänt beredningsutskott i varje kammare.
Dessa slogs 1953 tillsammans till ett för båda kamrarna gemensamt
allmänt beredningsutskott. Genom 1949 års reform av riksdagens
arbetsformer tillkom också en femte avdelning inom statsutskottet. Under
årens lopp har vidare företagits jämkningar i ärendefördelningen mellan
utskotten.

Fördelningen av beredningsuppgifterna mellan utskotten regleras ingående
i RO. Beträffande de skilda utskotten gäller för närvarande i korthet
följande.

Utrikesutskottet består av 16 ledamöter och 16 suppleanter, i båda fallen
8 från vardera kammaren. Utskottet behandlar frågor som angår rikets förhållande
till främmande makter och inte tillhör annat utskotts behandling.
Utskottets ledamöter är tillika ledamöter av utrikesnämnden.

Konstitutionsutskottet består av 20 ledamöter. Utskottet är dels lagutskott,
dels dechargeutskott. Som lagutskott handlägger utskottet i första
hand ärenden rörande grundlagarna, vallagen, sekretesslagen, ersättningsstadgan
och riksdagsstadgan. Utskottet har inom detta område självständig
initiativrätt. Utskottet handlägger vidare frågor rörande kommunallagarna
samt vissa författningar med konstitutionell anknytning. Inom detta område
har utskottet endast vanlig initiativrätt.

Funktionen som dechargeutskott, med uppgift att på grundval av statsrådsprotokollen
granska regeringsärendenas handläggning, ger utskottet en
särskild konstitutionell ställning. Utskottet verkar sålunda vid sidan av
sina vanliga utskottsfunktioner som ett kontrollorgan med i regeringsformen
föreskrivna åligganden och befogenheter. Denna granskningsverksamhet
genomförs väsentligen på tre avdelningar inom utskottet.

Statsutskottet består av 30 ledamöter, fördelade på fem avdelningar med
sex ledamöter i varje. Statsutskottet är framförallt ett utgiftsutskott, vars arbete
avser huvuddelen av statsbudgeten. Utskottet är statsregleringsutskott
även såtillvida som utskottet har att beräkna statsverkets ordinarie inkomster
och uppgöra förslag till riksstat. De till statsutskottet hänvisade
ärendena fördelas på de fem avdelningarna enligt utskottets bestämmande.
De 1969 tillämpade grunderna för ärendenas fördelning framgår av bilaga 1.

Bevillningsutskottet består av 20 ledamöter. Utskottet bereder skattefrågor.
Det skall också förslagsvis beräkna inkomsterna av de särskilda bevillningarna
samt föreslå den procentsats, varmed den statliga inkomstskatten
bör utgå. Det tillkommer också utskottet att behandla frågor om
lagar och författningar rörande kommunala skatter samt alkoholhaltiga
drycker. Bevillningsutskottet brukar fördela sig på två avdelningar för
behandlingen av motionsärenden.

Bankoutskottet består av 16 ledamöter. Utskottets ärenden är med avseende
både på sin sakliga innebörd och på sin formella karaktär ytterst
mångskiftande. Utskottet har en allmän befogenhet att behandla frågor ro -

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1970

rande riksbanken och riksgäldskontoret. Det är lagutskott för lagstiftning
rörande riksbanken och andra banker samt rikets mynt. Utskottet handlägger
vidare frågor om det ekonomiska livets eller särskilda näringsgrenars
organisation och förhållanden. Frågor om utgifter för riksdagen och dess
verk ankommer också på bankoutskottet. Utskottets uppgifter innefattar
slutligen förvaltningsorganisatoriska och administrativa spörsmål beträffande
riksdagens verk och den inre riksdagsförvaltningen. Riksdagen har fastställt
en särskild instruktion för bankoutskottet (BaU 1966: 61).

De tre lagutskotten består vart och ett av 16 ledamöter. De bereder lagstiftningsärenden,
som inte ankommer på annat utskott. Ärendena hänvisas
av kamrarna till lagutskott, inte till ett visst bestämt utskott. Fördelningen
mellan lagutskotten av ärendena görs av särskilda deputerade.
Enligt de allmänna grunder för ärendenas fördelning mellan utskotten,
som dessa antagit (lagutskottens memorial 1950:1, 1961:1 och 1966:1),
handlägger första lagutskottet frågor rörande civil-, straff-, process- och
kyrkolag, ombudsmännens ämbetsförvaltning samt vissa konstitutionella
och allmänt förvaltningsrättsliga frågor, andra lagutskottet frågor om arbets-
och sociallagstiftning samt lagstiftning rörande undervisning, försvar
och utlänningar samt tredje lagutskottet frågor om lagstiftning i fastighetsrättsliga
och näringsrättsliga ämnen samt lagstiftning om bostadsförsörjning,
folkbokföring och trafikförhållanden.

Jordbruksutskottet består av 20 ledamöter. Det handlägger ärenden rörande
statsbudgetens utgiftssida i vad avser jordbruksdepartementets verksamhetsområde
samt övriga jordbruksärenden, som hänvisas till utskottet.

Allmänna beredningsutskottet består av 24 ledamöter. Utskottet, som enligt
praxis ej behandlar propositioner, har att avge utlåtande i ärenden, som
ej tillhör annat utskotts beredning.

Ledamöterna i ständiga och särskilda utskott utses genom listval på
grundval av överenskommelse mellan partierna eller genom proportionellt
val (75 § 1 mom. RO). Vardera kammaren väljer halva antalet (36 § 1 mom.
RO).

I fråga om praktiskt taget alla ärenden som handläggs av kamrarna gäller
att de före avgörandet skall beredas av utskott. Av 55 § 2 mom. RO
framgår, att proposition eller motion, som ej rör kammare enskilt, inte kan
las upp till avgörande i riksdagen, innan utskott har avgivit yttrande (jämför
58 § RO). Utan uttryckligt stadgande i RO har ett beredningstvång ansetts
föreligga även i fråga om framställningar från riksdagens verk. Kammare
äger jämlikt 63 § RO återförvisa ett ärende till det utskott, som avgivit
utlåtande, om ärendet anses fordra ytterligare utredning.

Utskotten är skyldiga att avge betänkanden i de ärenden, som hänvisats
till dem. I RO föreskrivs detta för varje utskott för sig, oftast i den formen
att utskottet skall meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av dit
hänvisade ärenden. Behandlingsplikten kan vidare sägas framgå indirekt
av bestämmelser om uppskov i 58 § RO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

2.1.2 Riksdagens budgetbehandling

Proposition angående statsverkets tillstånd och behov (statsverkspropositionen)
skall enligt huvudregeln i 34 § RO tillställas riksdagen vid dess
öppnande i januari.

Kort därefter äger den s. k. remissdebatten rum. Den har delvis karaktär
av en allmän budgetdebatt. Remissdebatten har i allmänhet hållits dagarna
omkring den 20 januari. År 1969 ägde den emellertid rum först den 5—den
7 februari.

Statsverkspropositionens fördelning mellan de budgetberedande utskotten
framgår av det föregående och av bilaga (bil. 1). Den allra största delen faller
på statsutskottet. Hur utskottet verkställt fördelningen härav på sina
fem avdelningar vårsessionen 1969 framgår likaledes av bil. 1. (Denna fördelning
kan emellertid bli justerad vårsessionen 1970 som en följd av den
departementsreform, som genomfördes den 1 juli 1969 och som innebar att
vissa ärenden flyttades mellan främst kommunikations-, civil- och finansdepartementen.
) Avdelningarnas förslag till utlåtande underställs statsutskottet
in pleno.

Finansplanen och nationalbudgeten blir inte föremål för systematisk utskottsberedning
eller något särskilt, principiellt ställningstagande från riksdagens
sida.

De budgetberedande utskotten avger sina utlåtanden över huvudtitlarna
successivt. Utlåtandena behandlas i kamrarna allteftersom de kommer. I
utskottens utlåtanden över huvudtitlarna har ofta vissa punkter brutits ut
för behandling senare under vårsessionen. Punkterna kan ha brutits ut även
i statsverkspropositionen. I denna har då anslagen angivits med beräknade
belopp, varjämte anmälts att särskilda propositioner i dessa delar avlämnas
senare. Sådana särpropositioner får enligt 54 § RO inte avlämnas efter
det att sjuttio dagar förflutit från riksdagens öppnande, om inte Kungl.
Maj:t anser att uppskov med framställningen skulle lända riket till allvarligt
men.

Kamrarnas beslut expedieras när de fattats och har i praktiken framstått
som definitiva, oaktat statsregleringen ännu inte är klar.

Fristen för avgivande av propositioner, som avser statens inkomster och
utgifter för det följande budgetåret, gäller inte för propositionen angående
riksstatens slutliga reglering (kompletteringspropositionen, den reviderade
finansplanen). Den brukar komma i slutet av april och innehåller bl.a. definitiva
förslag till inkomstberäkning.

För att samordning av riksdagens budgetbehandling skall främjas gäller
sedan början av 1930-talet vissa regler om samarbete mellan de budgetberedande
utskotten. Enligt 39 § RO skall sålunda statsutskottet uppfylla
sitt åliggande att »förslagsvis beräkna statsverkets ordinarie inkomster,
uppgiva huru mycket bör genom bevillningar utgöras samt uppgöra förslag
till riksstat» antingen gemensamt med (i sammansatt utskott) eller eljest
efter samråd med de övriga utskott, som handlägger statsregleringsfrågor.
På motsvarande sätt skall enligt 40 § RO bevillningsutskottet handlägga

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

sina huvuduppgifter med avseende på statsregleringen. I 19 § 1 mom. riksdagsstadgan
föreskrivs att statsutskottet, bevillningsutskottet, bankoutskottet
och jordbruksutskottet inom tjugo dagar från riksdagens öppnande bör
utse s. 1c. budgetdeputerade. Dessa deputerade avses skola under riksdagens
lopp i erforderlig utsträckning rådpläga i frågor som angår budgetarbetet
inom riksdagen. De bör verka för att största möjliga enhetlighet vid budgetbehandlingen
iakttas. De skall vidare se till att lämpliga sammanställningar
angående statsverkets inkomster och utgifter samt angående budgetarbetets
fortgång inom riksdagen lid efter annan delges kamrarnas ledamöter.

Något sammansatt utskott på sätt som åsyftas i 39 och 40 §§ RO torde
inte ha förekommit. Budgetdeputerade, som regelmässigt bestått av ordförandena
och vice ordförandena i de budgetberedande utskotten, har i allmänhet
hållit bara två korta sammanträden under budgetarbetet, ett i början
och ett i slutet av vårsessionen. I övrigt har de låtit göra och distribuera
de sammanställningar som åsyftas i riksdagsstadgan.

Riksdagen fastställer statsbudgeten, vanligen någon av de allra sista dagarna
i maj. Därmed är riksdagens ordinarie budgetarbete avslutat. En annan
sak är att förslag om anslag på tilläggsstat sedermera under budgetåret
brukar underställas riksdagen.

2.2. Den partiella grundlagsreformen 1968—1969

Som inledningsvis framhållits berör de ändringar i grundlagarna, som träder
i kraft vid ingången av år 1971, endast i mindre mån utskottsorganisationen.
På grund av den ökning, som under senare år inträffat av antalet
ärenden, som ankommer på lagutskott, har ett fjärde lagutskott inrättats.
Med hänsyn till utrikesnämndens särskilda förtroendekaraktär har antalet
ledamöter i nämnden begränsats. Nämnden skall bestå av nio ledamöter
och lika många suppleanter. I anslutning härtill hävs den nuvarande personalunionen
mellan utrikesutskottet och utrikesnämnden. Regeln om återremiss
från kammare till utskott uppmjukas så att det blir möjligt för en
minoritet att få till stånd förnyad utskottsbehandling. Återremiss skall ske
när det begärs av minst en tredjedel av de röstande i riksdagen. Återremiss
medges endast en gång i samma fråga. Antalet ledamöter i utskotten har
i stor utsträckning gjorts enhetligt samt bestämts till udda tal, så att
lottning inom utskotten om möjligt undviks. Vart och ett av utrikes-, banko-,
jordbruks- och de fyra lagutskotten samt allmänna beredningsutskottet
kommer att få 17 ledamöter. I fråga om utskott, som arbetar på avdelningar,
bestäms antalet ledamöter i varje avdelning till nio. Till följd härav skall
konstitutionsutskottet ha 27 och statsutskottet 45 ledamöter. Bevillningsutskottet
får 27 ledamöter, varvid man synes ha räknat med att utskottet
i framtiden skall kunna arbeta på tre avdelningar. Grunderna för fördelningen
av ärenden mellan lagutskotten skall i framtiden fastställas av
riksdagen.

Någon grundlagsändring, som direkt tar sikte på riksdagens budgetbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr -40 år 1970

handling, genomfördes inte vid den partiella författningsreformen. Grundiagberedningen
föreslog emellertid (SOU 1967:26 s. 128 f.) vissa åtgärder
för att stärka budgetdeputerades ställning och på så sätt uppnå bättre samordning
av arbetet inom de budgetberedande utskotten. Sålunda förordade
beredningen att de deputerade skulle få en sammansättning, som bättre
än den nuvarande svarar mot budgetärendenas fördelning på de olika budgetutskotten.
Det syntes vidare beredningen finnas anledning att föreskriva
att de deputerade skall hålla visst minsta antal sammanträden under
varje riksdag. De deputerade borde, slutligen, förses med ett effektivt sekretariat.
Med den utbyggnad av deputerades sekretariat, som beredningen förordade,
ansåg den att de deputerade skulle få i stort sett samma arbetsmöjligheter
som ett utskott. — De av grundlagberedningen föreslagna åtgärderna
i fråga om budgetberedningen föranleder föreskrifter endast i
riksdagsstadgan eller i andra bestämmelser jämlikt 78 § RO. Beslut om nya
sådana bestämmelser i anledning av övergången till enkammarriksdag
kommer att fattas av riksdagen 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Grunddrag i det nuvarande utskottsväsendet

Av de genomgående drag, som kan urskiljas i det svenska utskottsväsendet,
skall här uppmärksamheten fästas på följande.

a) Ärende, i vilket riksdagen har att fatta beslut, skall regelmässigt dessförinnan
beredas i utskott. Beredningstvång kan sålunda sägas föreligga.

b) Utskotten är skyldiga att avge betänkanden över samtliga remitterade
ärenden. Ett behandlingstvång för utskotten är för handen.

c) Den dominerande utskottstypen är ständigt utskott. Härmed menas
ett utskott, som anges i författning och som tillsätts vid varje riksmöte
för att bereda bestämda slag av ärenden. Motsatsen till ständigt (fast) utskott
utgör tillfälligt (särskilt) utskott, som inrättas genom ett särskilt beslut
av riksdagen för beredning av speciell fråga.

d) Huvudprincipen för fördelningen av ärenden mellan de ständiga utskotten
är statsrättsligt-funktionell. Indelningen i utskott följer således i
stort riksdagens skilda funktioner: lagstiftning, beskattning och utgiftsreglering.
Utskotten kan sägas vara funktionsutskott.

Mot funktionsprincipen står en annan princip, som innebär att ärendena
fördelas mellan utskotten efter sin tillhörighet till skilda sakområden, fack,
detta vare sig ärendena rör lagstiftning, utgiftsanslag eller annat. Sålunda
bildade utskott kan benämnas fackutskott. Fackindelningsprincipen har i
gällande rätt på en del punkter brutit igenom och kompletterat funktionsprincipen.
Vissa statsregleringsärenden bereds av andra utskott än statsutskottet,
nämligen banko- och jordbruksutskotten. Några grupper av lagstiftningsärenden
behandlas i banko- och bevillningsutskotten. Och fördelningen
av lagstiftningsärenden mellan lagutskotten inbördes bygger på ämne.
Som ett uttryck för fackprincipen kan man också se fördelningen av
huvudtitlar mellan statsutskottets avdelningar.

e) Det svenska utskottsväsendet är i detalj reglerat i grundlag. Det uppvisar
därför en mycket hög grad av stabilitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Tidigare förslag m. m.

När förslag till mera genomgripande förändringar i utskottsorganisationen
framlagts under detta sekel, har de i allmänhet haft sin utgångspunkt i
strävandena att få till stånd en bättre utskottsberedning av budgeten.
Riksdagens budgetarbete har ansetts vara splittrat, och man har efterlyst
åtgärder för att åstadkomma större ändamålsenlighet, planmässighet och
enhetlighet. Härvid har intresset riktats inte blott mot utskottsberedningen
utan också mot tidsschemat för de olika momenten i statsregleringen. I
det följande lämnas en redogörelse för vissa av de förslag, som framkommit
i fråga om riksdagens utskottsorganisation och budgetarbete. Som en bakgrund
till grundlagberedningens egna överväganden refereras de resonemang,
som förts kring budgetbehandlingen. För en fylligare framställning
beträffande riksdagens budgetarbete må hänvisas till redogörelserna i SOU
1959: 16, i SOU 1963: 18 s. 85—90, 93—98 och 107—118 samt i Samhälle och
riksdag, IV, Riksdagens arbete och arbetsformer, s. 295—313.

I en motion 1915 ifrågasattes att ett speciellt utskott, benämnt budgetutskottet
och bestående av delegerade från stats-, bevillnings-, banko- och
jordbruksutskotten, skulle anordnas med uppgift att utföra den enhetliga
behandlingen av riksstaten. Allt det första utredande utskottsarbetet, intill
dess riksdagen fattat provisoriska beslut, skulle fortfarande verkställas
av vederbörande utgiftsutskott för sig, men därefter skulle de ärenden,
som provisoriskt avgjorts, remitteras till det nya budgetutskottet för att
i samband med statsregleringen i sin helhet bringas på riksdagens bord till
slutligt avgörande.

Konstitutionsutskottet intog i utlåtande över motionen en kritisk hållning
till tanken på provisorisk budgetbehandling. Utskottet ansåg emellertid en
förbättring påkallad i budgetarbetet i riktning mot ökad planmässighet och
överskådlighet. En omläggning av arbetet kunde, yttrade utskottet, knappast
bli fullt effektiv, utan att samtidigt ett ordnat samarbete på något sätt
åstadkoms mellan de budgetberedande utskotten och närmast mellan statsoch
bevillningsutskotten. Utskottet anmärkte emellertid att ett särskilt budgetutskott
med den ungefärliga organisation, som i motionen antytts, synts

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

utskottet mindre lämpligt, då ett dylikt utskott både i och för sig och
genom den dubbla sakbehandling, som det förutsatte, fick anses som en alltför
tung apparat.

I en PM som utarbetats inom budgetårskommittén (1920) skisserades
ett förslag av innebörd att statsutskottet skulle avskaffas och ersättas
med ett flertal utskott. I princip skulle detta ske på sådant sätt, att för
varje statsdepartement inrättades ett utskott, vilket behandlade departementets
huvudtitel. Även vissa lagstiftningsfrågor, t. ex. rörande värnplikt
och pensionsförsäkring, skulle kunna behandlas i budgetutskott. Genom
den föreslagna anordningen skulle vinnas, att budgetärendenas behandling
kunde utföras snabbt. För sammanhållande av budgetarbetet
måste emellertid ett särskilt organ inrättas. I detta avseende ifrågasattes,
att samtliga utskotts förslag i budgetärenden skulle underställas en allmän
finansdelegation, som skulle bestå av ordförandena och vice ordförandena
i de särskilda budgetutskotten, eventuellt med förstärkning av representanter
för det utskott, som förberett vederbörande ärenden. -— Kommitténs
uppslag i nu angivna hänseenden ledde inte till beslut av statsmakterna.

Sakkunniga för utredning av frågan om riksdagens arbetsformer, den
s. k. Bissmarkska kommittén, (SOU 1931:26) tog bestämt avstånd från
tanken på en total omstöpning av utskottsväsendet. En sådan var enligt
kommitténs mening inte påkallad. Erforderlig rationalisering kunde genomföras
genom mindre ingripande åtgärder. I fråga om budgetbehandlingen
yttrade kommittén bl. a. följande: Vid bedömande av kritiken mot formerna
för budgetarbetets bedrivande i riksdagen torde icke böra förbises vissa
omständigheter, som är ägnade att i någon mån reducera olägenheterna
av systemet för budgetbehandlingen och därmed förminska kritikens räckvidd
och bärkraft. I detta hänseende må i första hand framhållas, att riksdagen
genom statsverkspropositionen redan från början får sig förelagd
en med avseende å såväl inkomster som utgifter fullständig finansplan
för det kommande budgetåret, vilken plan är avsedd att bilda och jämväl
i stort sett utgör den fasta grunden för riksdagens finansarbete. Vad
angår den påtalade uppdelningen av utgiftsärenden på flera utskott, är det
visserligen sant, att denna uppdelning ur synpunkten av fasthet och konsekvens
i budgetbesluten i och för sig är en olägenhet, men dennas betydelse
för budgeten såsom helhet betraktad synes dock icke böra överskattas.
Den alldeles övervägande delen av utgiftsärendena kvarligger fortfarande
koncentrerad hos ett utskott. — Likväl ansåg kommittén att erinringarna
icke helt saknade fog och att frågan om möjligheterna för en förbättring i
riksdagens budgetbehandling i riktning mot ökad planmässighet och överskådlighet
därför var förtjänt av allvarligt övervägande. Kommittén avvisade
emellertid tanken på ett överbudgetutskott och på återprövningsrätt.

På förslag av kommittén infördes genom beslut åren 1932—-33 budgetdeputerade
samt bestämmelserna i 39 och 40 §§ RO om visst samarbete
mellan de budgetberedande utskotten vid den slutliga budgetregleringen.

År 1939 hemställde riksdagen hos Kungl. Maj :t om en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om en omläggning av riksdagens budget -

Kungl. Maj:ts proposition nr >iO år 7970

arbete i syfte att häri ernå större ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet.
Först 1957 tillmötesgick regeringen denna begäran genom att tillsätta
den s. k. budgetkommittén.

Under mellantiden kom nya sakkunniga för utredning av frågan om revision
av riksdagens arbetsformer (den s. k. Bergquistska kommittén, SOU
1947:79) in på de nu aktuella spörsmålen. De alternativ till omläggning
av budgetbehandlingen i utskott, som kommittén prövade, var följande:

a) uppdelning av budgetens utgiftssida på fackutskott, vilka skulle arbeta
under inseende och kontroll av ett överbudgetutskott, och

b) ökad koncentration av behandlingen av budgetens utgiftssida till statsutskottet.

Enligt alternativ a) skulle för statsverksamhetens särskilda grenar inrättas
fackutskott, som inte blott skulle behandla frågor rörande budgetens
utgiftssida utan även till respektive områden hörande lagfrågor. Ett genomförande
av detta alternativ skulle medföra att gällande huvudprincip
för utskottsindelningen i den svenska riksdagen helt ersattes av en ordning
som innebar att de förekommande ärendenas materiella natur blev normgivande
för utskottsindelningen. För att trots den splittring av budgetarbetet,
som vid en sådan utskottsindelning blev ofrånkomlig, vinna garantier
för enhetlighet och planmässighet i budgetarbetet skulle det vara
nödvändigt att inrätta ett överbudgetutskott, som också skulle få till uppgift
att företräda allmänna finansiella synpunkter under utskottens budgetarbete.
Vissa skäl kunde enligt kommitténs mening anses tala för en organisation
av skisserad art för anslagsfrågornas utskottsbehandling. Det
kunde förutses att dessa ärenden skulle kunna prövas med än större sakkunskap,
om de hänsköts till särskilda fackutskott. Sammanförande av utskottsbehandlingen
av alla materiellt likartade frågor, oavsett om de var
lag- eller anslagsfrågor, till samma utskott syntes också kunna medföra
avsevärda fördelar. Enligt de sakkunnigas uppfattning var dock nackdelarna
större än fördelarna av en på fackutskott uppdelad behandling av budgetens
utgiftssida. En väsentlig förutsättning för att det skisserade systemet
skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt syntes vara att det för
dess genomförande nödvändiga överbudgetutskottet å ena sidan fungerade
så smidigt att det inte fördröjde riksdagsarbetet, å den andra kunde få
tillräcklig auktoritet för att hävda de vadare statsfinansiella synpunkter, som
icke kunde förväntas bli tillgodosedda i fackutskotten. Kommittén ansåg det
inte sannolikt att ett överbudgetutskott framgångsrikt skulle kunna lösa
båda dessa uppgifter. Skulle detta utskott kunna hävda sig mot fackutskotten,
måste det enligt kommitténs mening gå in på en tämligen långtgående
detalj granskning av fackutskottens förslag till utlåtanden. En sådan
granskning skulle leda till en tidsödande dubbelbehandling, som direkt motverkade
strävandena att rationalisera riksdagsarbetet. En omorganisation,
som ledde till sådant resultat, kunde kommittén inte förorda. Skäl ansågs
dessutom tala för att budgetbehandling i särskilda fackutskott inte skulle
komma att främja sparsamhet vid anslagsfrågornas utskottsbehandling. I
synnerhet borde detta bli fallet, om överbudgetutskottet med hänsyn till

Knngl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

kravet, att riksdagsarbetet skall kunna avslutas i rimlig tid, eller av annan
anledning inte förmådde utöva en effektiv kontroll över fackutskotten. Intresserade
specialister, som i stor omfattning torde komma att ingå i fackutskotten,
skulle sannolikt visa större frikostighet än ett utskott med statsutskottets
sammansättning och traditioner. — De skäl som avhöll kommittén
från att rekommendera en ytterligare uppdelning av budgetarbetet inom
utskott syntes den kunna anföras som argument för en ännu mer än
hittills till statsutskottet koncentrerad anslagsprövning. Kommittén stannade
emellertid till slut för att förorda bara några smärre ändringar.

En av ledamöterna, Harald Hallén, reserverade sig mot kommitténs ställningstagande
till förmån för fackutskott. Han framhöll att man ej sett
exempel på att andra anslagsbeviljande utskott än statsutskottet, såsom
jordbruks- och bankoutskotten, »försökt lansera en anslagspolitik, som
brustit i ansvar för andra anslagsbehov genom att söka för sina speciella
arbetsområden tillförsäkra sig om oskäligt stegrade belopp». Ett överbudgetutskott
behövde enligt Halléns mening inte nödvändigtvis inrättas.

I proposition 1948:244 (s. 67) instämde departementschefen i kommittémajoritetens
uppfattning och uttalade, att man inte i dåvarande läge borde
överväga någon mera genomgripande reform av utskottsväsendet.

I skrivelse 1955 till författningsutredningen framhöll budgetdeputerade,
att de deputerade enligt en samfälld mening bland dem inte i sin nuvarande
form fyllde sitt ändamål att främja ökad sammanhållning av och bättre
överblick över riksdagens budgetarbete. För att de skulle fylla sin uppgift
att utgöra ett sammanhållande och normgivande organ för riksdagens budgetbehandling
krävdes en fastare och mera auktoritativ organisation än den
nuvarande. Budgetdeputerade ville därför framhålla angelägenheten av att
författningsutredningen ägnade spörsmålet sin uppmärksamhet.

I motioner 1956 framkom delvis nya synpunkter. I diskussionen om de
praktiska möjligheterna att uppnå större planmässighet i riksdagens budgetarbete
syntes numera, anfördes det i ett motionspar, framför allt böra
beaktas att statsbudgetens i grunden ändrade struktur och dess alltmera
markerade uppgift att utgöra ett redskap för den ekonomiska politiken
uppenbarligen krävde ett särskilt forum på beredningsstadiet i riksdagsarbetet.
Bristen på en mera samordnad utskottsbedömning av statsverkspropositionens
finansplan under ett tidigt skede av riksdagens budgetbehandling
föreföll vara en anmärkningsvärd svaghet. Med nuvarande organisation
syntes det knappast finnas utrymme för ett samlat förberedande
ställningstagande från riksdagens sida till finansplanen. — Den främsta
uppgift som i övrigt syntes motionärerna böra åvila ett sammanhållande
budgetorgan i riksdagen var att verka för en koncentration av budgetarbetet
till de statsfinansiellt mest betydelsefulla områdena.

Budgetkommittén avgav sitt betänkande år 1959 (SOU 1959: 16). Den
sammanfattade bakgrunden till sitt uppdrag på följande sätt.

Riksdagens upprepade framstötar om en utredning angående en omläggning
av riksdagens budgetarbete torde få ses mot bakgrunden av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

allt mera dominerande roll i svensk politik som finanspolitiken kommit att
spela under efterkrigstiden. Man har haft en känsla av att det behövs en
bättre samordning och sammanhållning av riksdagens anslagsbeslut än för
närvarande. I själva verket synes man sakna en instans inom riksdagen
som fyller de funktioner som finansministern utövar vid regeringens budgetarbete.

För det första synes tanken vara, att riksdagen nu inte har tillräcklig
överblick över de olika utskottens och utskottsavdelningarnas anslagsprövning
med hänsyn till skattekonsekvenserna. Med andra ord synes riksdagens
Ihemställan om en utredning bottna i en strävan att få till stånd en närmare
förbindelse mellan utgifts- och inkomstsidorna vid budgetbehandlingen
i riksdagen. Man kommer här in på frågan om riskerna för att riksdagsutskottens
och dess avdelningars förslag till ändring av Kungl. Maj :ts anslagsäskanden
kan spränga den samlade utgiftsramen och därför exempelvis
resultera i ett senare automatiskt behov av skattehöjningar. I det
sammanhanget har också frågan om riksdagens hänsynstagande till budgetens
samhällsekonomiska betydelse kommit i blickfältet.

För det andra torde i önskemålet om en bättre samordning och överblick
över riksdagens budgetarbete även ligga behovet av större enhetlighet vid
anslagsprövningen, d. v. s. en strävan hos riksdagen att erhålla ökade möjligheter
till en avvägning av anslagstilldelningen för olika ändamål inom
en fixerad total utgiftsram. Det har vid kommitténs hearings framskymtat,
att det flera månader utsträckta budgetarbetet i riksdagen särskilt i
vissa parlamentariska lägen kan innebära risker för ojämnheter i fråga om
anslagsbesluten, i den meningen att ett visst område oavsiktligt kan bli
bättre tillgodosett än ett annat på grund av att budgetbehandlingen sker
faktiskt tämligen isolerat i de skilda utskottsavdelningarna och utskottten.

För det tredje synes den uppfattningen råda, att nu berörda svagheter
allvarligt reducerar riksdagens självständighet gentemot Kungl. Maj :t vid
budgetprövningen, så att riksdagens möjligheter att konsekvent hävda andra
budgetalternativ än regeringens i praktiken är mycket begränsade.

Budgetkommitténs förslag avsåg 1) att göra det möjligt för riksdagen att
ta ställning till finansplanen och nationalbudgeten m.m., 2) att tillskapa
en samordnande instans för riksdagens budgetarbete och 3) att införa en
viss återprövningsrätt i budgetfrågor.

För det första ville alltså kommittén föreslå att finansplanen med nationalbudgeten
vid riksdagens början skulle remitteras till något riksdagens
organ, vars utlåtande i ämnet borde föreligga senast i mitten av februari.
Detta utlåtande avsågs skola ligga till grund för en särskild finansdebatt
under senare hälften av februari. Härvid förutsatte kommittén, att remissutlåtandet
över finansplanen och nationalbudgeten fick en allmän och
principiell karaktär på samma sätt som bankoutskottets dechargeutlåtande,
och icke innebar en definitiv fastlåsning av vare sig den totala utgiftsramen
eller beskattningens storlek. Utlåtandet syntes böra utmynna i en omförmälan
för riksdagen angående utskottets behandling av finansplanen och nationalbudgeten
på samma sätt som nu sker beträffande bankoutskottets
punkt i dechargeutlåtandet om penning- och valutapolitiken. Denna omförmälan
skulle av kammaren läggas till handlingarna med godkännande antingen
av utskottets uttalande eller av uttalande enligt reservation. Beträf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

fande vilket utskott som lämpligen borde komma i fråga för behandlingen
av finansplanen och nationalbudgeten hade olika alternativ diskuterats inom
kommittén. Sålunda hade ingående prövats om något av de befintliga
ständiga utskotten borde kunna också svara för dessa nya uppgifter, i
främsta rummet bankoutskottet eller statsutskottet. Sedan detta alternativ
av skilda skäl fått förfalla, hade kommittén beslutat förorda, att uppgiften
att behandla finansplanen och nationalbudgeten lades på den samordnande
instans som kommittén föreslog. Enligt kommitténs mening borde
också de allmänna avsnitten i kompletteringspropositionen behandlas
av samordningsinstansen.

Budgetkommittén ansåg för det andra att något slags överbudgetutskott
behövdes. Sedan kommittén utmönstrat tanken på en speciell avdelning av
statsutskottet som samordningsinstans, återstod för kommittén alternativen
med ett »finansutskott» eller en förstärkt budgetdeputation. Egentligen var
skillnaden mellan dessa båda alternativ enligt kommittén inte så stor —-försåvitt man inte tänkte sig en ändrad organisation av statsutskottet —
utan kanske närmast en namnfråga. Emellertid framstod det såsom en enklare
och mindre radikal omstöpning av formerna för riksdagens budgetarbete,
om budgetdeputationen förstärktes och tillädes utvidgade funktioner.
Av dessa så att säga psykologiska skäl hade kommittén stannat för att
föreslå en förstärkt och utbyggd budgetdeputation såsom samordningsinstans.
På denna förstärkta budgetdeputation borde enligt kommitténs mening
tillämpas RO:s bestämmelser för utskott. Med hänsyn till den därmed
följande självständigheten gentemot övriga ständiga utskott föreslog kommittén
att benämningen skulle ändras till budgetdelegationen. — Ledamoten
Elis Håstad hade dock såsom alternativ velat framföra tanken på en mera
radikal ändring av utskottsorganisationen. Enligt detta alternativ skulle
statsutskottets nuvarande avdelningar ombildas till »fackutskott» i stil med
jordbruksutskottet —- alltså ett försvarsutskott, ett socialutskott o. s. v.
över dessa utskott skulle sedan såsom ett samordnande organ inrättas ett
särskilt finansutskott. De övriga ledamöterna av budgetkommittén ansåg
dock detta förslag i dåvarande läge vara en alltför genomgripande omstöpning
av formerna för riksdagens budgetarbete. •— I fråga om budgetdelegationens
arbetsformer föreslog kommittén att utskottens utlåtanden i
budgetfrågor skulle direkt överlämnas till budgetdelegationen, vilken med
eget yttrande skulle vidarebefordra utlåtandena till kamrarna. Då det torde
få förutsättas att budgetdelegationens yttranden i flertalet fall endast
kom att utmynna i kortfattade tillstyrkanden eller uttalanden att delegationen
inte hade något att erinra, ansåg kommittén att den fördröjning i
ärendenas handläggning, som skulle bli en följd av denna arbetsordning,
skulle komma att sakua nämnvärd betydelse. — Såsom grundval för sin
verksamhet skulle budgetdelegationen givetvis ha den principiella, allmänna
ståndpunkt till budgetpolitiken som riksdagen tagit vid finansdebatten
under senare hälften av februari på basis av delegationens utlåtande över
finansplanen och nationalbudgeten. Härutöver borde budgetdelegationen
få rätt att ta egna initiativ beträffande budgetarbetets uppläggning och ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

nom lämpligt underhandsförfarande avge rekommendationer till de övriga
utskotten beträffande anslagsprövningens och bevillningsarbetets inriktning
under arbetets gång. Självklart ansågs vara, att budgetdelegationen fortlöpande
följde resultatet av riksdagens budgetarbete och med täta mellanrum
publicerade sammanställningar över det aktuella budgetläget. Det
föreföll även naturligt att budgetdelegationen såsom samordnande organ
i budgetfrågor fick överta uppgiften att »uppgöra förslag till riksstat». Delegalionen
borde slutligen vara riksdagens centrala organ för alla budgettekniska
frågor och vara försett med ett effektivt kansli, vari skulle ingå
statsfinansiellt och samhällsekonomiskt skolade tjänstemän. — För att
budgetdelegationen skulle få den erforderliga tyngden såsom samordningsinstans
måste, anförde kommittén slutligen, det villkoret uppställas,
att utskottets ledamöter kom att utgöras av riksdagens ledande krafter.
Kommittén föreslog, att antalet ledamöter sattes till sexton.

Gentemot tidigare förslag om »provisoriska» budgetbeslut respektive mer
än en »läsning» ville budgetkommittén framhålla de politiskt-psykologiska
svårigheterna att revidera och ta tillbaka tidigare ställningstaganden, vilka
redan anammats av medborgarna. En ytterligare komplikation ansågs
vara, att det i många fall torde bli svårt för departementen och myndigheterna
att med den korta tid, som i sådant fall skulle återstå till budgetårsskiftet,
hinna med att förbereda verksamhetens anpassning till den
av riksdagen fixerade ramen. Det skulle bli en besvärande koncentration
av statsdepartementens och verkens arbete under juni månad, om riksdagens
ställningstagande inte blev klart förrän i maj. Detta kunde resultera
i krav på en förstärkning av förvaltningsapparaten. Av nu nämnda skäl
hade kommittén stannat för att inte förorda ett system, där en andra läsning
ingår såsom ett reguljärt inslag i riksdagens budgetarbete. Kommittén
föreslog att de successivt fattade besluten i anslagsfrågor i princip skulle
vara definitiva. Kungl. Maj :t förutsattes liksom hittills utfärda regleringsbrev
allteftersom riksdagen fattat beslut, och myndigheterna skulle kunna
vidtaga förberedande åtgärder för beslutens verkställighet. Emellertid ville
kommittén föreslå eu möjlighet till återprövning av redan fattade beslut i
budgetfrågor. En sådan möjlighet kunde vara av värde exempelvis om
under riksdagens lopp en konjunktursvängning inträtt. Kommittén förutsatte,
att återprövningsrätten inskränktes till att avse endast anslags- och
skattefrågor av väsentlig betydelse för statens inkomster och utgifter
eller principbeslut av betydande räckvidd för framtiden och att återprövningen
var att betrakta såsom en extraordinär åtgärd. Av praktiska skäl
borde återprövningsrätten normalt knytas till behandlingen av kompletteringspropositionen
mot vårriksdagens slut.

Budgetkommitténs betänkande föranledde inte något förslag till riksdagen.

Författningsutredningen (SOU 1963: 18 s. 82—129) ansåg att utskottsväsendet
i den svenska riksdagen i huvudsak hade fungerat väl. Utredningen
fann därför inte anledning att förorda mer genomgripande förändringar.
Ständigt utskott borde alltjämt vara den huvudsakliga utskottstypen. Lag5
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

ärenden och finansärenden borde i princip beredas av skilda utskott. Utredningens
förslag innebar emellertid i ett par hänseenden betydelsefulla
nybeter, nämligen inrättande av en lagnämnd och en finansnämnd. Lagnämnden
avsågs bli en instans, som skulle kunna ge lagärenden en ytterligare
beredning vid sidan av den i de lagberedande utskotten. Finansnämnden
skulle ha en samordnande funktion vid budgetberedningen och skulle dessutom
bereda vissa ärenden, främst angående allmänt ekonomiska frågor.
För budgetberedningen skulle statsutskottets fem avdelningar samt bevillnings-
och jordbruksutskotten ersättas med sju finansutskott. Något särskilt
bankoutskott skulle inte finnas.

Också förfaltningsutredningen fann att de olägenheter, som var förenade
med splittringen av riksdagens budgetarbete, framstod som uppenbara.
För att råda bot härpå tog författningsutredningen i huvudsak upp budgetkommitténs
ovan under punkterna 1) och 2) angivna förslag. Utredningens
eget förslag innebär i fråga om budgetbehandlingen väsentligen följande:
Som nyss nämnts inrättas ett särskilt utskott, finansnämnden. Till detta
hänvisas direkt ärenden angående penning- och lånepolitiken samt ärenden
av allmän betydelse för budgetarbetet. Bl. a. finansplan och nationalbudget
remitteras således till finansnämnden för beredning. Nämndens betänkanden
i ärendena förutsätts utmynna i förslag till uttalanden. I anslutning till
betänkandet över finansplan och nationalbudget i budgetpropositionen äger
en allmän finansdebatt rum i riksdagen. På grundval av debatten tar riksdagen
ställning till nämndens förslag till uttalande. Härigenom kommer
finansutskotten att få vissa riktlinjer för sitt arbete. Främst genom de angivna
åtgärderna är sörjt för att en helhetsöverblick över det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läget åstadkoms inom riksdagen. Nämnden
skall vidare tjäna som ett samordnande organ i budgetberedningen. För
ändamålet skall samtliga betänkanden av finansutskott överlämnas till finansnämnden
för ytterligare beredning, främst från statsfinansiell och
samhällsekonomisk synpunkt. I regel antas finansnämnden kunna vidarebefordra
finansutskottens betänkanden till riksdagen utan särskilt uttalande.
Men finner nämnden det erforderligt, äger den avge eget betänkande i
ärendet. Nämnden skall vidare svara för information angående budgetläget
och för statsbudgetens fastställande samt utrustas med ett effektivt
kansli.

Författningsutredningen avvisade tanken på en formlig rätt för riksdagen
alt återpröva redan fattade beslut i budgetfrågor. Något egentligt
behov härav ansåg utredningen inte föreligga. Om regeringen fann att ett
redan beslutat anslag borde höjas, kunde den sålunda under samma
session inge proposition med tilläggsyrkande. Om den däremot ansåg anslaget
för högt, skulle den kunna i motsvarande mån underlåta att verkställa
det, om inte åtagna förpliktelser nödvändiggjorde verkställighet. För att
i viss utsträckning öppna möjlighet att hävda alternativa linjer vid budgetbehandlingens
slutskede föreslog emellertid författningsutredningen att
minst en tredjedel av finansnämndens ledamöter skulle kunna få budgetärende
bordlagL i nämnden i avvaktan på kompletteringspropositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Vid remissbehandlingen av författningsutredningens betänkande fick förslaget
att inrätta en finansnämnd så gott som genomgående positivt mottagande
av de remissinstanser som yttrade sig särskilt över förslaget. Lagnämnden
tillstyrktes av vissa remissinstanser medan andra ställde sig kritiska.
I övrigt berörde remissyttrandena utskottsorganisationen i mycket
begränsad omfattning. Vissa remissorgan ifrågasatte lämpligheten av
författningsutredningens förslag att till finansnämnden skulle hänvisas
också ärenden om riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet samt
om lag eller annan författning rörande statsbudgeten, riksbanken och riksgäldskontoret.

En år 1965 tillsatt utredning om riksdagens personal- och förvaltningsorganisation
m. m. (riksdagens organisationsutredning) fann i ett 1965 avgivet
betänkandet med vissa förslag rörande effektivisering av riksdagsarbetet
(s. 47, betänkandet fogat vid konstitutionsutskottets bet. 1965:47)
att riksdagens utskottsorganisation måste bli föremål för en grundlig och
förutsättningslös prövning. Konstitutionsutskottet anslöt sig till denna mening.

(i 8

Kungl. Mäj:ts proposition nr 40 år 1970

Allmänna synpunkter på utskottsväsendet

De ärenden som riksdagen skall fatta beslut i måste vara grundligt förberedda
innan de läggs fram för avgörande. Beredningen ombesörjs sedan
lång tid i Sverige i utskott. Det svenska utskottsväsendet, som vid en internationell
jämförelse framstår som väl utvecklat och omsorgsfullt organiserat,
har förvärvat anseende som en förutsättning för riksdagens arbetsduglighet
och möjlighet att varaktigt hävda sig som statsorgan. Det finns
enligt grundlagberedningens mening anledning att även för framtiden slå
vakt om utskottsberedningen. Vad grundlagberedningen i detta betänkande
tar upp till behandling är inte utskottsväsendets existens utan bara dess
organisation och, i någon mån, utskottens verksamhetsformer. Den främsta
strävan är att fullfölja enkammarreformen genom att låta ett modernare
synsätt prägla även utskottsväsendet. Lika väl som utskottsväsendets existens
inte ställs under diskussion, lika väl måste man hålla fast vid den nu
gällande principen att utskotten inte skall fatta några avgörande beslut
i för statslivet viktiga frågor. De skall vara enbart beredningsorgan, och
avgörandena skall fattas i kammaren efter offentlig debatt.

Kungl. Maj ds proposition nr it) år 1970

Drag i det nuvarande utskottssystemet, som bör
bibehållas

Några röster har veterligen inte höjts mot beredningstvång^, behandlingstvånget
för utskotten och systemet med ständiga utskott. Också grundlagberedningen
är av den åsikten att någon ändring härvidlag inte bör komma
till stånd.

Beredning stvång et är en garanti för en grundlig sakbehandling av riksdagsärendena
och därmed ett villkor för riksdagens auktoritet och maktställning.
Inte minst viktigt är att beredningstvånget i förening med bestämmelser
om motionsrätt m. m. innebär att även minoriteter och enskilda
riksdagsmän får sina förslag och särmeningar underkastade verklig provning.

Ett behandlingstvång innebär en begränsning av utskottens möjligheter
att påverka folkrepresentationens arbete. Särskilt i kombination med ett
system med fasta utskott och författningsbestämd ärendefördelning skulle
ett avskaffande av skyldigheten för utskotten att avge betänkanden över
hänskjutna ärenden ge utskotten en opåkallat stark maktställning.

Det skulle kunna diskuteras om man skall behålla beredning i ständiga
utskott såsom regelmässig behandlingsform eller om man helt eller delvis
skall överge detta system och i motsvarande mån tillsätta särskilda utskott.

Särskilda utskott enligt de nuvarande bestämmelserna i 36 § RO bär
hittills varit undantagsföreteelser. Under åren 1950—1968 tillsattes endast
tio särskilda utskott. Det finns ingen anledning att generellt ta avstånd från
möjligheten att sätta till särskilda utskott.

Till förmån för en mera vidsträckt användning av särskilda utskott kan
åberopas att det blir möjligt att uppdraga beredningen av ett ärende åt personer,
som har särskilt intresse för och särskild sakkunskap i ärendet. Överhuvudtaget
blir ett sådant system mycket lätt att anpassa till ändrade omständigheter.

Övergången till särskilda utskott behövde ej vara fullständig. Man skulle,
ungefär som i Danmark, kunna behålla ett antal ständiga utskott för vissa
typer av ärenden och hänvisa de återstående till särskilda utskott. I den mån
man litar till särskilda utskott är det vidare, alltjämt efter danskt mönster,

70 Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1970

möjligt att i efterhand hänvisa andra frågor dit än dem för vilka utskotten
tillsatts.

Ett system, där principen om beredning i fasta utskott är förhärskande,
förefaller emellertid på flera punkter vara överlägset. I en dylik organisation
blir utskottens sammansättning i regel oförändrad år från år. Genom att
samma utskott — med i stor utsträckning samma ledamöter — genom åren
bereder ärenden av likartat slag, uppnår man ett stort mått av sakkunskap,
konsekvens och enhetlighet i bedömningen. De olägenheter, som en större
användning av särskilda utskott härvidlag skulle medföra, förstärks av att
de särskilda utskotten inte kan hålla sig med fasta sekretariat utan blir
hänvisade till ledamöternas egen arbetskraft, till tillfälliga sekretariat eller
till ett gemensamt sekretariat med mindre garantier för sakkunskap på de
särskilda sakområdena. En annan olägenhet med särskilda utskott, om de
förekommer i större myckenhet, är att beredningsarbetet blir svårt att administrera.

Enligt grundlagberedningens mening skulle en övergång till ett system
med övervikt för särskilda utskott allvarligt försämra riksdagens möjligheter
att bereda ärendena.

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1970

Kritiska synpunkter på det nuvarande utskottssystemet

7.1. Riksdagens budgetberedning

Riksdagens budgetarbete har under praktiskt taget hela 1900-talet varit
föremål för kritik och diskussion. Kritiken har framför allt avsett utskottsberedningen.
För de synpunkter, som därvid framförts, har lämnats en redogörelse
ovan under 4. Som en resumé återges här författningsutredningens
sammanfattning av kritiken (SOU 1963: 18 s. 114):

Någon samordning mellan inkomstbedömning och utgiftsprövning föreligger
knappast, ej heller någon samordning av de principer, som tillämpas
av de olika anslagsberedande utskotten. Någon helhetsöverblick av det
samhällsekonomiska och statsfinansiella läget åstadkommes icke inom
riksdagen. Betecknande är att finansplan och nationalbudget icke blir
föremål för utskottsberedning eller uttalanden från riksdagens sida. Därtill
kommer att riksdagens budgetbehandling är utsträckt över en lång
tidrymd, under vilken budgetbesluten fattas successivt.

Den av författningsutredningen framförda kritiken synes alltjämt ha sin
giltighet. Den kan snarare sägas ha fått större skärpa, allteftersom budgeten
i stigande grad blivit ett instrument för styrning av de ekonomiska resurserna
och för stabiliseringspolitiken. — Det synes inte möjligt att i förväg
bedöma, om de åtgärder i syfte att aktivera budgetdeputerades verksamhet,
som grundlagberedningen föreslog 1967, kan komma att få någon större
praktisk betydelse.

7.2. Ledamotsantalet i de olika utskottsenheterna

Det kan hävdas att de skilda riksdagsärendena oavsett sin beskaffenhet bör
bli föremål för beredning i likartade yttre former. Den nuvarande organisationen
visar i detta avseende betydande ojämnheter. Särskilt faller i ögonen
att sakbehandlingen i statsutskottet sker på fem avdelningar med sex ledamöter
i varje, medan lägsta antalet ledamöter i annat utskott är 16. Genomförandet
av den partiella reformen innebär en viss utjämning. Sålunda
kommer varje avdelning inom statsutskottet att bestå av nio ledamöter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1070

medan ledamotsantalet i övriga utskott, utom två, blir 17. Olikheterna mellan
främst statsutskottets och dess avdelningars ledamotsantal å ena, och
övriga utskotts å den andra sidan ter sig dock i längden knappast som acceptabla.
Också med ett ledamotsantal av nio kan avdelning av statsutskottet
komma att sakna ordinarie ledamot som företräder parti av icke obetydlig
storlek.

Kritiken under denna punkt leder fram till frågan om inte en mera genomgripande
förändring av utskottsorganisationen i riktning mot flera fristående
utskott i stället för större utskott med indelning på avdelningar
bör komma till stånd.

7.3. Indelningen i utskott efter funktionsprincipen

Den nuvarande principen för indelning i utskott, enligt vilken utskotten
svarar mot riksdagens skilda befogenheter, är av gammalt datum. Den synes
ha ett formalistiskt drag. I ett par avseenden svarar den emellertid mot ett
verkligt behov. Främst gäller detta utgiftsprövningen. Det är onekligen ett
önskemål att kunna se skilda utgiftsförslag i ett sammanhang och att kunna
avbalansera dem mot varandra. De flesta anslagsfrågorna handläggs nu
i statsutskottet. Ansvällningen av arbetsbördan har emellertid medfört att
de reella avgörandena träffas i utskottets avdelningar. Dock får man antaga
att blotta vetskapen om att ärendena passerar plenum kan verka återhållande
på avdelningarnas utgiftspolitik.

Det är på den nu angivna punkten, som resonemanget under 7.2 får betydelse.
Om det nämligen fasthålls att beredningen i utskott i fråga om alla
ärenden skall ske i likartade former, synes statsutskottet inte kunna behållas.
EU statsutskott, där varje avdelning har t. ex. 15 ledamöter, skulle få
totalt 75 ledamöter, vilket från flera synpunkter är oacceptabelt. Följes alltjämt
funktionsgrundsatsen, får man i stället tänka sig att bilda flera (femsex)
fristående utskott för utgiftsprövning vid sidan av jordbruks- och
bankoutskotten (alltså ungefär vad författningsutredningen föreslog). Därmed
har emellertid den möjlighet till överblick och avvägning i utgiftspolitiken,
som indelningen i funktionsutskott ändock givit, väsentligen gått
förlorad. Det redan nu föreliggande intresset av samordning och enhetlighet
inom budgetbehandlingen, som med det sagda skulle ytterligare accentueras,
får tillgodoses på annat sätt. Detta förefaller också möjligt (se nedan under
10.). I den mån nu ärendefördelningen efter funktionsprincipen förlorar sin
betydelse för en samlad bedömning av utgiftspolitiken, får kritiken mot
principen i fråga ökat spelrum.

Med gällande ordning kommer ofta närliggande frågor att behandlas av
olika utskott. Enligt 55 § 1 mom. sista stycket RO råder förbud mot att i en
och samma motion sammanföra flera »mål» av olika beskaffenhet. Motsvarande
förbud finns emellertid inte i fråga om propositioner, och det förekommer
inte så sällan att delar av en och samma proposition hänvisas till
skilda utskott. I sådana och andra fall kan följden bli dubbelarbete i utskotten
och stundtals också i riksdagens plenum.

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1970

En viktigare invändning synes vara att en sammanhållen bedömning av
frågor med inbördes sakligt sammanhang inte kan komma Lill stånd i önskvärd
omfattning. Så t. ex. bereder ett lagutskott frågor om reglering av
påföljderna i brottsbalken och statsutskottet begäran om anslag till kriminalvården,
medan en motion om åtgärder mot ökad brottslighet torde hänvisas
till allmänna beredningsutskottet. Civilförsvarets planläggning och
organisation behandlas som en budgetfråga av statsutskottet, civilförsvarslagen
av andra lagutskottet. Exemplen kan mångfaldigas. Och denna brist
på samlat grepp över ett ämne uppvägs i allmänhet inte av någon långtgående
specialisering inom utskotten. Inte så sällan har i stället lagutskotten
och vissa avdelningar inom statsutskottet att handlägga innehållsmässigt
inbördes ganska disparata ärenden.

I en del fall fäller på ett särskilt påtagligt sätt formella kriterier avgörandet
i fråga om vilket utskott, som skall bereda ett ärende. Är t. ex. en förmån
reglerad i statsbidragskungörelse handläggs ett ärende härom, även såvitt
avser författningen, i statsutskottet. Upptas förmånen i lag, såsom beträffande
barnbidrag och folkpensioner, bereds lagfrågan i lagutskott och anslagsfrågan
i statsutskottet. Sedan riksdagen väl har tagit ställning i lagstiftningsärendet,
är behandlingen i statsutskottet en formalitet. Motsatsen
kan också förekomma. Vissa reformer har förberetts genom principbeslut
av riksdagen. Förslaget härtill från regeringen har inte varit åtföljt av lagtext.
Sådana förslag har regelmässigt hänvisats inte till lagutskott utan till
statsutskottet. Principbeslutet har sedan ofta fullföljts genom ett lagförslag.
Beredningen av detta i lagutskott reduceras då vanligen till ett detalj- och
formalarbete.

Till illustration av det sagda lämnas några slumpvis valda exempel från
1969 års vårriksdag på fall, där samma ärende eller sakligt närliggande
ärenden hänvisats till olika utskott.

Lokaliserings- och regionalpolitiken behandlades av såväl statsutskottet
(69:57) som bankoutskottet (69:30), vilket föranledde två olika debatter
i kamrarna. -— Frågor om statsbidrag till de politiska partierna bereddes av
statsutskottet (69: 60), medan en motion om utredning av det statliga partistödets
konstruktion hänvisades till konstitutionsutskottet (69: 23). — Förslag
till lag om pensionstillskott bereddes av andra lagutskottet (69:41).
Frågan om medelsanvisning i anledning av förslaget handlades inom statsutskottet
(69:53). — En proposition om allmänna riktlinjer för omorganisation
av bilregistreringen remitterades till tredje lagutskottet, i vad den
avsåg ändringar i vägtrafikförordningen (69:30), till bevillningsutskottet,
såvitt angick fordonsskatt (69: 32), och till statsutskottet i övriga delar
(69:42). — Förslag i statsverkspropositionen om bidrag till sjukförsäkringen
behandlades i statsutskottet (69: 5), medan motioner om sänkning
av statsbidraget till de allmänna försäkringskassorna, innebärande en ändring
i lagen om allmän försäkring, handlades inom andra lagutskottet
(69: 2). — Förslag på det studiesociala området, som innebar ändringar i
studiehjälpsreglementet (avseende studerande i gymnasier m. fl. jämställda
läroanstalter) och i studiemedelsförordningen (avseende studerande vid

Kungl. Maj:ts proposition nr riO år 1970

universitet m. m.), hänsköts till beredning inom andra lagutskottet (69: 38).
Frågorna om anslag till ändamålet behandlades av statsutskottet (69: 51).
Detta utskott avgav också utlåtande över propositionen angående utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet m. m. jämte motioner (69: 34).
— Allmänna beredningsutskottet, slutligen, handlade motioner om åtgärder
beträffande den äldre arbetskraftens sysselsättning (69:45). Frågorna om
anslag för arbetsmarknadsändamål m. m. bereddes av statsutskottet
(69: 58).

Kungl. Maj:ts proposition nr W år 1970

8 Alternativet med ett fackutskottssystem

8.1. Allmänna synpunkter

Mot bakgrunden av den framförda kritiken tecknar sig en ny utskottsorganisation,
i princip byggd på ärendenas fördelning efter materiella grunder.
Fördelarna med ett fackutskottssystem torde motsättningsvis framgå av
den ovan framförda kritiken mot funktionsutskotten. Dubbelarbete i utskotten
kan sålunda undvikas i större utsträckning än nu. Flertalet frågor
inom ett ämnesområde kan hållas samlade inom samma utskott, samtidigt
som utskottsledamöterna i allmänhet får tillfälle att mer än för närvarande
koncentrera sin insats till ett sakområde. Detta torde stärka sakkunskapen
inom utskotten och främja en kompetent och grundlig beredning av riksdagsärendena.
Särskilt må framhållas att samma utskott kommer att bereda
lagregler för en viss verksamhet och bedöma kostnaderna för verksamheten.

En integration av materiellt samhörande anslags- och lagstiftningsfrågor
inom ett utskott torde ligga i linje med lösningar, som valts i jämförbara
fall. Sålunda är i andra länders parlament handläggning i fackutskottet den
förhärskande beredningsformen. Inom de svenska oppositionspartiernas
riksdagsgrupper finns fasta kommittéer med uppgift att granska propositioner
och utarbeta förslag till partimotioner. Också dessa beredningsorgan
bevakar var sitt ämnesområde och har vanligen som medlemmar riksdagsledamöter
från såväl lagutskott som anslagsbeviljande utskott, vilka handlägger
ärenden inom kommitténs kompetensområde. Erinras må också om
departementsreformen 1965 enligt vilken departementsorganisationens tidigare
tudelning på i princip en statssekreterar- och en expeditionschef savdelning
upphävdes och i stället tillskapades arbetsenheter, som inom avgränsade
sakområden svarar för såväl arbetet med planering och riktlinjer som
handläggning av tillämpningsfrågor och löpande ärenden. I stället för den
dittillsvarande indelningen efter ärendenas art fick man alltså en indelning
efter ärendenas sakliga sammanhang.

I en på indelning i ämnesområden baserad utskottsorganisation lär ett
allmänt beredningsutskott kunna undvaras. Det torde stå utom tvivel att
det är förenat med svårigheter för det nuvarande allmänna beredningsutskottet
och dess kansli att agera med sakkunskap på snart sagt alla områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Som inledningsvis framhållits överväger grundlagberedningen en omläggning
av riksdagens arbetsår och av det statliga budgetåret. Något förslag
i dessa och därmed sammanhängande frågor kan inte väntas förrän vid nyår
1972. Hittillsvarande överväganden pekar emellertid mot en ordning enligt
vilken budgetåret skulle sammanfalla med kalenderåret, riksdagens arbetsår
börja 1.9, då budgetförslaget framläggs, och budgeten fastställas allra senast
15.12. Detta innebär en viss förkortning av tiden för riksdagens budgetbehandling.
Arbetet under hösten måste koncentreras till budgelbehandlingen.
Den nuvarande utskottsorganisationen, byggd på tanken att skilda utskott
handlägger lagfrågor och budgetfrågor, är svår alt anpassa till den skisserade
modellen. Annorlunda skulle förhållandet bli med ett fackutskottssystem.
Budgetbehandlingen kommer i delta att spridas på ett stort antal
utskott, som vart och ett får endast en mindre del av anslagsprövningen på
sin lott. Detta ökar betydligt möjligheterna att hinna med budgetbehandlingen
på den kortare tiden. Samtidigt främjas en jämn arbetsfördelning
för utskotten över hela riksdagsåret, eftersom samma utskott under våren
kan bereda andra ärenden, lagfrågor samt princip- och organisationsfrågor,
för vilkas behandling föga utrymme stått till buds under höstmånaderna.

8.2. Handläggningen av budgetärenden

Ett renodlat fackutskottssystem är emellertid inte utan nackdelar. Budgetbehandlingen
fördelas på ett stort antal utskott. Den från andra synpunkter
önskvärda specialiseringen kan tänkas medföra att utskottsledamöterna
känner sig som målsmän för en viss gren av den offentliga verksamheten
och blir inställda på att gynna denna utan tillräcklig hänsyn till helheten
eller den samhällsekonomiska balansen. Krav på bättre sammanhållning av
budgetberedningen har ju väckts redan under nuvarande system. Dessa krav
får större tyngd i ett fackutskottssystem. Det förefaller emellertid möjligt
att genom särskilda åtgärder inom ramen för ett sådant system i stor utsträckning
tillmötesgå önskemålen om överblick över utgiftsbehandlingen
och helhetssyn på budgetpolitiken och den ekonomiska politiken och att
därigenom också eliminera de ifrågavarande nackdelarna. Grundlagberedningen
föreslår i det följande att ett särskilt utskott, finansutskottet, inrättas
med huvudsaklig uppgift att bevaka de nämnda synpunkterna. Med
vilka medel detta utskott bör verka och hur riksdagens budgelbehandling
i övrigt kan utformas, kommer att utvecklas under 10.3.

8.3. Behandlingen av lagstiftningsärenden

En svaghet hos ett renodlat fackutskottssystem kan sägas vara att riksdagen
skulle kunna gå miste om den överblick över rättsordningen, som enligt
nuvarande ordning följer av ärendenas behandling i lagutskott. Det skulle
därför kunna finnas skäl att ta upp författningsutredningens tanke alt inrätta
en särskild lagnämnd. Enligt den utredningens förslag skulle, med
visst undantag, till lagnämnden hänvisas av annat utskott avgivet betänkan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

de i lagärende, om vid riksdagens behandling av ärendet minst en tredjedel
av riksdagens ledamöter biträdde yrkande därom. Grundlagberedningen kan
emellertid för sin del inte se att det skulle vara behövligt eller lämpligt att
låta en dylik lagnämnd ingå i utskottsorganisationen.

Det kan till en början konstateras att behovet av samordning mellan de
lagberedande utskotten inte är lika framträdande som i fråga om de budgetberedande.
Vidare förefaller det befogat att anta att tyngdpunkten i utskottens
granskning av lagärenden bör ligga på förslagens sakliga innehåll och
inte på deras lagtekniska utformning. En sådan inställning ter sig naturlig
inte minst med tanke på den grundlighet, som kännetecknar de tidigare
skedena av den svenska lagsliftningsproceduren. Man kan erinra om upprustningen
under senare år av regeringens lagstiftningsorgan. Beredningen
förutsätter också att väl kvalificerad, juridisk personal i fortsättningen liksom
nu kommer att biträda utskotten vid handläggningen av samtliga lagärenden.

Man kan dock inte helt bortse från det befogade i kravet på överblick över
rättssystemet under riksdagens beredningsarbete. Det finns emellertid en
annan väg att i viktiga delar tillgodose detta krav än att tillskapa ett särskilt
organ med enda uppgift att överpröva andra utskotts utlåtanden i lagärenden.

Redan inrättandet av ett finansutskott, som ju skall tillgodose riksdagens
budgetreglerande funktion, innebär en modifikation i normen om utskottens
indelning efter materiella grunder. Ytterligare avsteg från fackindelningsprincipen
bör kunna göras i fråga om ärenden, där andra moment än de
som bestämmer saktillhörigheten i egentlig bemärkelse tilldrar sig särskilt
intresse och av hävd verkat sammanhållande. Mycket talar för att i utskottsorganisationen
får ingå ett eller två utskott för beredning av jnst lagärenden,
nämligen sådana som rör central civil-, straff- och processrättslig lagstiftning.
Skälen härför kommer att utvecklas närmare under 12.7.

Modifieras fackindelningsgrundsatsen på sätt nu antytts, blir det möjligt
att på ett centralt område bevara överblicken över lagstiftningen. Vidare
föreslår grundlagberedningen i det följande en generell befogenhet för riksdagen
att genom majoritetsbeslut hänvisa ett ärende som beretts av ett utskott
till ett annat utskott för ytterligare beredning. Med stöd av denna
bestämmelse blir det möjligt att låta ett lagutskott från sina speciella synpunkter
granska ett lagstiftningsärende, i vilket ett fackutskott redan avgivit
utlåtande. Genom de föreslagna åtgärderna är enligt grundlagberedningens
mening sörjt för att beredningen inom ramen för ett fackutskottssystem
blir inriktad på rättsliga bedömningar i den utsträckning det är påkallat.

Erinras må slutligen om att lagnämnden enligt författningsutredningens
förslag delvis kunde sägas utgöra en ersättning för den dubbla behandling,
som ett tvåkammarsystem erbjuder. Statsmakternas ställningsstagande
i samband med beslutet om enkammarreformen 1968—1969 torde emellertid
innebära att man ansett en övergång till enkammarsystem genomförbar
utan den kompensation, som ligger i möjligheten till en dubbel utskottsberedning
av lagärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Sammanfattning av framställningen under 7.—8.

Den nuvarande behandlingen av budgeten i riksdagen är inte tillfredsställande.
Budgetberedningen är splittrad och det brister i fråga om samordning
såväl mellan inkomslbedömning och utgiftsprövning som mellan anslagsbesluten
på olika utgiftsområden. Något ställningstagande från riksdagens
sida till budgetens finanspolitiska och samhällsekonomiska konsekvenser
görs inte, något som ter sig vanskligare ju mera budgeten ökar i betydelse
som stabiliseringsfaktor. Det har vidare varit svårt att hävda alternativa
riktlinjer för budgetarbetet. De förhoppningar om en bättre samordning som
ställts till de år 1933 antagna bestämmelserna om samarbete mellan budgetutskotten,
bl. a. genom budgetdeputerade, har inte infriats. — Beredningen
i utskotten av de olika kategorierna av ärenden sker inte i likvärda former.
Sålunda görs realprövningen inom statsutskottet på dess avdelningar av
betydligt färre ledamöter än som svarar för beredningen inom andra utskott.
— Principen om ärendenas fördelning mellan utskotten efter riksdagens
statsrättsliga befogenheter medför i vissa fall onödigt dubbelarbete samt
hindrar en sammanhållen bedömning av frågor inom ett och samma ämnesområde.
Olikheter i formellt hänseende resulterar ibland i att sakligt likartade
ärenden hänvisas till skilda utskott.

Redan önskemålet om i stort sett samma antal ledamöter i de skilda
beredningsenheterna banar väg för en mera omfattande omgestaltning av
hela utskottsorganisationen. Skall detta önskemål tillgodoses, lär sålunda
statsutskottet komma att upplösas. Det finns då ännu större anledning att
tillvarata de betydande fördelar, som synes vara förknippade med en övergång
till ett system, där ärendena, av vad art de vara må, fördelas mellan utskotten
efter sitt sakliga sammanhang. Beredningen av ärendena i sådana
fackutskott bör kunna ske med omfattande sakkunskap och få stor kvalitativ
tyngd. En utskottsorganisation, baserad på indelning efter sakområden,
ökar behovet av åtgärder för enhetlighet och överblick i behandlingen av
budgeten och för riksdagens ställningstagande till den ekonomiska politiken
i stort. Genomförs dylika åtgärder, tillmötesgår man krav på reformer, som
ansetts påkallade även inom ramen för nuvarande utskottssystem.

Enligt grundlagberedningens mening bör utskottsväsendet i den svenska
riksdagen omgestaltas efter de riktlinjer, som nu angivits.

Kungl. Maj:is proposition nr 40 år 1970

Samordningen av riksdagens budgetarbete

10.1. Inledning

Enligt en tankegång borde riksdagens successiva budgetbeslut vara preliminära.
I slutskedet av budgetarbetet skulle man då kunna diskutera olika
budgetalternativ och göra de justeringar som behövs. I viss mån skulle samma
resultat kunna uppnås om man i stället väntade med att besluta om
tyngre budgetposter till ett sent stadium av budgetarbetet. En annan tankegång
är att man, för att motverka den splittring som följer av budgetberedningens
uppdelning på flera utskott, skulle inrätta ett samordningsutskolt.
Ett sådant utskott skulle kunna granska de andra utskottens budgetullåtanden.
Det skulle dessutom bereda finansplanen och nationalbudgeten och
därmed presentera ett underlag för en allmän finansdebatt i kammaren.
Därigenom skulle de samhällsekonomiska aspekterna bli bättre beaktade i
riksdagens budgetarbete.

10.2. Frågan om preliminära budgetbeslut m. m.

Frågan, om riksdagens anslagsbeslut är preliminära och kan prövas om när
riksslaten fastställs, har varit föremål för delade meningar. I praktiken har
emellertid besluten betraktats som definitiva allt eftersom de fattats. Fastställandet
av riksstaten är i realiteten en expeditionsåtgärd, varigenom anslagsbesluten
och övriga budgetbeslut sammanställs. Den ändring i 63 § RO
som sker genom den senaste partiella författningsreformen (se SOU 1967:
26 s. 213) torde i praktiken inte medföra någon ändring härvidlag. Beredningen
anser det för övrigt osannolikt att det kommer att visa sig möjligt
att införa ett system med preliminära budgetbeslut. Det är å andra sidan
inte nödvändigt att bestämmelserna om riksstaten nu bringas i överensstämmelse
med det faktiska rättsläget. Dessa bestämmelser bör under
grundlagberedningens fortsatta arbete övervägas i samråd med den nyligen
tillsatta budgetutredningen.

Man torde alltså få räkna med att riksdagens budgetbeslut likaväl som
dess övriga beslut även i framtiden måste anses i praktiken definitiva allt

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1970

eftersom de blir fattade. Budgetbesluten kommer också att expedieras successivt.
Också de budgetberedande utskottens utlåtanden kommer att avges
successivt. För kammarens del betyder detta att dess arbete liksom nu kan
fördelas någorlunda jämnt under sessionen. Å andra sidan är det angeläget
från samordningssynpunkt att varje utskott strävar efter att koncentrera
sig till så få budgetutlåtanden som möjligt samt att också kammarbehandlingen
av budgetärendena i görlig mån koncentreras i tiden. Sistnämnda
önskemål torde kunna bli bättre tillgodosett än f. n. i det utskottssystem
som grundlagberedningen förordar, där fler utskott än nu medverkar
i budgetberedningen. Det blir en uppgift för riksdagsorganen att under talmanskonferensens
ledning planera riksdagsarbetet så att samordningen av
budgetbehandlingen underlättas.

Möjligheterna att främja överblick och samordning genom att vissa betydelsefulla
budgetbeslut fattas på ett sent stadium är begränsade.

10.3. Samordningsutskott

10.3.1 Obligatorisk överprövning av utskottsutlåtanden?

En överprövning av alla budgetutlåtanden skulle, om den skulle göras effektivt,
vara både betungande och tidsödande. Dessutom skulle den kunna
väcka irritation mellan skilda riksdagsorgan och ge samordningsorganet
(i fortsättningen kallat finansutskottet) en alltför inflytelserik ställning.
Fackutskottens känsla av ansvar skulle kunna minska. Vidare skulle överprövningen
ofta kunna visa sig otillräcklig som ett medel att säkra tillbörligt
hänsynstagande till samhällsekonomin. En fråga med stor ekonomisk
betydelse kan presenteras för riksdagen i annan form än som ett utarbetat
budgetförslag, t. ex. som ett lagförslag. Den skulle därmed falla utanför
finansutskottets granskning. Valde man i stället att låta finansutskottet
granska alla utlåtanden som kunde tänkas få ekonomiska konsekvenser,
skulle utskottets uppgifter svälla orimligt. Det skulle f. ö. inte alltid vara
lätt att dra gränsen mellan de ärenden, som skulle passera finansutskottet,
och övriga ärenden. Därtill kommer att utlåtandena sknlle passera finansutskottet
successivt; därigenom skulle dess möjlighet till överblick reduceras.

Grundlagberedningen anser därför att någon obligatorisk överprövning
av fackutskottens utlåtanden eller av vissa sådana utlåtanden inte bör komma
i fråga. Däremot kan det tänkas vara lämpligt att fackutskottsutlåtanden
i särskilda fall granskas av ett finansutskott. Härtill återkommer grundlagberedningen
under 10.3.3.

10.3.2 Ut skott sberedning av finansplanen

Finansplanen innefattar i huvudsak dels regeringens prognos för den ekonomiska
utvecklingen under det kommande budgetåret (eller så stor del
därav som man anser sig kunna överblicka), dels en allmän beskrivning
av den politik som regeringen anser att prognosen bör föranleda. I planen
behandlas sysselsättningen, pris- och kostnadsstabiliteten, bytes- och be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

talningsbalansen, utvecklingen av produktion och inkomster, de offentliga
och de privata investeringarna och den offentliga och den privata konsumtionen.
Vidare berörs t. ex. arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken samt
fördelningspolitiska spörsmål i vidsträckt mening. I planen beskrivs också
i stora drag, hur regeringen i sitt budgetförslag prioriterat de olika statliga
utgiftsområdena. — Till finansplanen fogas bl. a. nationalbudgeten och riksrevisionsverkets
inkomstberäkning. Till den reviderade finansplanen (kompletteringspropositionen)
fogas också den s. k. långtidsbudgeten, som avser
att ange vad det under de närmaste åren kommer att kosta att fullfölja redan
fattade beslut.

Det är enligt grundlagberedningens mening en klar brist i riksdagens
budgetbehandling att finansplanen med bilagor inte blir föremål för en
systematisk granskning i utskott som förberedelse för en allmän finansdebatt
i riksdagen. Beredningen anser att det knappast är möjligt att få till
stånd en rationell budgetprövning i riksdagen utan en sådan granskning.
Det skulle bli en naturlig uppgift för ett finansutskott att göra granskningen.
Finansdebatten skulle mynna ut i ett ställningstagande av riksdagen.
Riksdagen skulle på så sätt kunna prestera en egen bedömning av
de grundläggande budgetpolitiska frågorna. Det skulle bli bättre möjligheter
att hävda alternativa riktlinjer för budgetarbetet, låt vara endast på
ett förhållandevis tidigt stadium av riksdagens budgetbehandling. Genom
riksdagens ställningstagande till finansutskottets utlåtande över finansplanen
skulle fackutskotten få allmänna riktlinjer för sin budgetberedning.
Härigenom bör man kunna få en bättre samordning av riksdagens budgetarbete.
Om den diskuterade ordningen vidare medförde en intresseförskjutning
i riksdagen från detaljer till större frågor i budgetarbetet, så skulle
detta vara en vinning.

Möjligheterna att föra en framgångsrik konjunkturpolitik torde främjas
av att det finns en allmänt spridd kännedom om och förståelse för de samhällsekonomiska
problemen. En beredning i utskott av finansplanen samt
en finansdebatt på grundval därav borde här kunna fylla en viktig funktion,
särskilt i förening med en klarare och mer differentierad presentation
i statsverkspropositionen av budgetens förmodade inverkan på samhällsekonomin
i stort.

På grundval av det anförda föreslår grundlagberedningen att ett ständigt
utskott, lämpligen benämnt finansutskottet, inrättas med uppgift att så
snart som möjligt yttra sig över statsverkspropositionen, särskilt från samhällsekonomiska
synpunkter. Som statsverkspropositionen f. n. är utformad
kan uppgiften beskrivas som en beredning av finansplanen (med bilagor,
bl. a. nationalbudgeten). Denna beredning bör leda fram till ett utlåtande
tidigt under budgetsessionen, kanske omkring en månad efter riksdagens
början. Motioner som under den allmänna motionstiden väcks med yrkanden
om ändringar eller kompletteringar av regeringens uttalanden i finansplanen
bör behandlas i utlåtandet. Detta bör få en allmän och principiell
karaktär och inte innehålla bindande ramar för vare sig de totala utgifterna,
för utgifterna för de enskilda fackutskotten eller för beskattningen.
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Däremot bör finansutskottet kunna göra allmänna uttalanden om den grad
av restriktivitet som bör iakttas vid utgiftsprövningen. Utskottets utlåtande
över finansplanen bör ligga till grund för en allmän finansdebatt i riksdagen.
Därvid bör riksdagen ta ställning till de uttalanden som utlåtandet
och eventuella reservationer därtill utmynnar i.

Vid granskningen av finansplanen får finansutskottet ta ställning till frågor
om avvägning mellan statsinkomster och statsutgifter, mellan inkomster
av skilda slag — skatter, direkta eller indirekta, och lån — och mellan
utgifter av skilda slag — t. ex. mellan investering och konsumtion.

Även den reviderade finansplanen (kompletteringspropositionen) bör remitteras
till finansutskottet.

I det följande (specialmotiveringen under 38 § RO) kommer grundlagberedningen
att förorda att finansutskottet skall bereda även ärenden av
allmän penning- och valutapolitisk art. I själva verket är det naturligt att
utskottet också i sina utlåtanden över finansplanerna — liksom riksdagen
i finansdebatterna — kan gå in på dessa ämnen. I konjunkturpolitiken kan
det ofta vara fråga om att avväga finanspolitiska medel mot penningpolitiska.

10.3.3 1cke-obligatorisk granskning av utskottsutlåtanden?

Samordning under hand?

Riksdagsmajoriteten bör kunna remittera ett fackutskottsutlåtande till finansutskottet:
här föreligger självfallet ingen fara för missbruk. Som grundlagberedningen
kommer att utveckla närmare i det följande (under 13.2.3)
är läget i viss mån annorlunda i fråga om möjlighet för minoritet att besluta
om remiss. Enligt vad som föreslås där skall remiss till annat utskott
alltid kräva majoritetsbeslut. — En möjlighet för det enskilda fackutskottet
att remittera ärende till finansutskottet skulle kunna leda till att detta
finge en alltför stor arbetsbörda. En rätt för finansutskottet att på eget
initiativ ta upp ett fackutskotts utlåtande till granskning skulle i viss mån
ge finansutskottet karaktär av överutskott och bör redan av detta skäl avvisas.
Grundlagberedningen föreslår f. ö. i det följande (14.3.3) en begränsning
för samtliga utskott av möjligheten att lägga fram förslag i fråga som
är under behandling i riksdagen. Däremot vill beredningen föreslå att fackutskottet
och finansutskottet gemensamt skall kunna bestämma att fackutskottet,
lämpligen med eget yttrande, skall överlämna ett ärende till finansutskottet
för fortsatt beredning (se vidare under 13.2.1).

Finansutskottet bör vid sin prövning i första hand utgå från riksdagens
ställningstagande till finansplanen. Givetvis skall det också beakta konjunkturutvecklingen
därefter och de budgetbeslut som riksdagen redan har
fattat. Finansutskottet skall dock inte bara se till de samhällsekonomiska
och fördelningspolitiska sidorna av saken. Dess utlåtande skall liksom fackutskottets
leda fram till ett förslag till beslut i det av fackutskottet behandlade
ärendet.

De nu förordade reglerna om granskning hos finansutskottet utgör en

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

viktig del av det rättsliga underlaget för utskottets deltagande i budgetprövningen.
Grundlagberedningen anser det emellertid troligt att dé formella
granskningsmöjligheterna kommer att utnyttjas sällan. Man kan förmoda
att finansutskottets ledamöter till stor del kommer att verka genom
underhandskontakter med ledamöter i fackutskotten; erfarenheterna från
det norska stortinget talar för att så kommer att ske.

För att finansutskottet och dess ledamöter skall kunna utöva inflytande
på budgetbehandlingen måste utskottet noga följa konjunkturutvecklingen
samt fackutskottens och riksdagens ställningstaganden i budgetfrågor. Utskottet
bör under budgetsessionen sammanträda ofta för information och
överläggning om det ekonomiska läget. Utskottet bör också kontinuerligt
låta upprätta och distribuera sammanställningar över budgetläget. Finansutskottet
bör kunna på eget initiativ föreslå ändrade allmänna riktlinjer
för det pågående budgetarbetet i riksdagen (se närmare under 14.3.3).

Det bör lämpligen ankomma på finansutskottet att ställa samman förslaget
till riksstat och underställa det riksdagen för fastställelse.

10.3.4 Finansutskottets ställning och sammansättning

Grundlagberedningen anser att finansutskottets befogenheter i fråga om
samordningen av budgetbehandlingen bör komma till uttryck i RO. Där
hör också utskottets kompetens i fråga om statens penning- och kreditpolitik
anges. Dessutom bör finansutskottet liksom övriga utskott ha ansvaret
för beredningen av vissa andra ärenden. I denna del bör finansutskottets
kompetens regleras i föreskrifter med karaktär av arbetsordning (se bilaga
3). Genom att finansutskottet får det primära ansvaret för vissa beredningsuppgifter
betonas att det inte är någon överinstans. I likhet med
de andra ständiga utskotten bör finansutskottet väljas av kammaren.

Samordningsuppgifterna kommer att ställa stora krav på ledamöterna
i finansutskottet. Man kan förutse att riksdagspartierna där kommer att
placera dem av sina medlemmar som har särskilt stor insikt i och särskilt
stort intresse för ekonomiska problem. Utskottet bör därigenom kunna
förvärva stor auktoritet. Grundlagberedningen förutsätter att finansutskottet
förses med ett effektivt sekretariat. I varje fall torde finansutskottet bli
ett mer verksamt instrument för samordning än budgetdeputerade. En skillnad
i förhållande till budgetdeputerade är att finansutskottet i likhet med
andra utskott kommer att vara valt av och ansvarigt inför riksdagen direkt.
Det får redan därigenom en mera oberoende ställning gentemot de
andra utskotten än budgetdeputerade har.

De politiska konsekvenserna av den tänkta samordningen är svåra, att
överblicka. Å ena sidan får de partier som står utanför regeringen bättre
möjligheter att kritisera regeringens budgetförslag och att hävda alternativa
förslag, å andra sidan kan samordningen göra det lättare för regeringen
att påvisa brister i ändringsförslag och därigenom snarast stärka regeringens
grepp över budge Lbehandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1970

10.4. Konsekvenserna för den nuvarande remissdebatten m. m.

En utskottsberedning av finansplanen och en därpå följande finansdebatt
kan knappast undgå att påverka utformningen av den nuvarande s. k. remissdebatten.
Även forfattningsutredningen (FU) var inne på spörsmålet
om konsekvenserna för remissdebatten av en allmän finansdebatt (SOU
1963:18 s. 89—90). Remissdebatten borde enligt FU delas upp i två debatter,
en allmän politisk debatt vid riksdagsårets början (i oktober enligt
FU:s förslag) och en finansdebatt i anslutning till utskottsbetänkandet
över finansplanen och nationalbudgeten. Det blev vidare enligt FU tillfälle
till finansdebatt i anslutning till samma utskotts betänkande om granskningen
av riksbankens verksamhet (penning- och valutapolitiken) samt utskottets
betänkande om finansplan och nationalbudget i kompletteringspropositionen.
Sedan erfarenhet vunnits av den föreslagna ordningen kunde
det enligt FU finnas anledning att överväga en samordning av debatten om
statsverkspropositionens finansplan och nationalbudget samt debatten om
penning- och valutapolitiken.

Finansdebatten torde, såvitt man nu kan se, knappast kunna äga rum
förrän tidigast omkring mitten av februari. Enligt grundlagberedningens
mening vore det mindre lyckligt att under sådana förhållanden ta bort varje
motsvarighet till den nuvarande remissdebatten. Man får beakta att den
enskilde riksdagsledamotens praktiska möjligheter att komma till tals i
kammardebatterna kan bli mindre i den nya riksdagen än i den nuvarande.
Vidare torde en inledande allmän debatt i varje fall få hållas de år då nyvald
riksdag samlas första gången. Å andra sidan vore det inte heller tillfredsställande
om två stora debatter om i stort sett samma saker skulle
hållas med endast cirka en månads mellanrum. Grundlagberedningen förordar
att man prövar följande. En allmän politisk debatt hålls, snarast möjligt
efter riksdagens början. Från debatten bör i görligaste mån uteslutas
de ämnen som skall behandlas i finansdebatten. Ungefär en månad senare
äger debatten i anledning av finansutskottets utlåtande över finansplanen
rum.

Om grundlagberedningens nu angivna förslag visar sig genomförbart bör
man få två debatter som var för sig är mera överskådliga än den nuvarande
remissdebatten. Skulle däremot erfarenheterna av den föreslagna ordningen
visa sig otillfredsställande finge man troligen närmast överväga
möjligheterna att tidigarelägga finansdebatten något samt — utom efter nyval
— slopa den inledande allmänna politiska debatten. En variant vore
att, utan att flytta finansdebatten, låta höstsessionens allmänna politiska
debatt i ökande utsträckning övertaga remissdebattens traditionella roll.

Som FU påpekade blir det tillfälle till finansdebatt också i anledning av
utskottsbetänkandena över riksbankens verksamhet och kompletteringspropositionen.
FU:s tanke på en samordning av årets första finansdebatt med
debatten i anledning av utskottsbetänkandet över riksbankens verksamhet
är enligt grundlagberedningens mening värd att närmare överväga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

Den lagtekniska regleringen av utskottsorganisationen

11.1. Frågans innebörd

Tidigare har förutsatts att utskotten i en ny organisation liksom hittills i
allmänhet kommer att vara ständiga i den bemärkelsen att i princip samma
utskott tillsätts från riksdag till riksdag och att dessa utskott och deras
kompetensområden finns angivna i författning. Fråga är nu i vad mån bestämmelserna
om utskottsorganisationen skall tas upp i regeringsformen, i
riksdagsordningen eller i författning, som har karaktär av arbetsordning
(såsom riksdagsstadgan).

Mycket talar för att riksdagsordningen vid en framtida reform inte kommer
att behålla egenskapen av grundlag. Detta var författningsutredningens
förslag. Utredningen föreslog emellertid tillika att riksdagsordningen skulle
kunna ändras endast genom beslut i samma ordning som grundlag eller
också genom ett beslut av riksdagen med kvalificerad majoritet. Vid denna
delreform måste grundlagberedningen utgå från RO: s nuvarande karaktär
av grundlag, och något slutligt ställningstagande till fördelningen av författningsstoffet
angående utskotten mellan RF, RO och annan författning
kan därför inte göras nu. De synpunkter, som nedan anförs, torde emellertid
i stor utsträckning kunna bli vägledande för den lagtekniska regleringen
av utskottsväsendet också i samband med en total författningsreform.

11.2. Gällande ordning, utländsk rätt, m. m.

Det svenska utskottsväsendet är enligt gällande ordning i detalj reglerat
i grundlag, låt vara att fördelningen av ärenden mellan lagutskotten och
mellan statsutskottets avdelningar inte alls är angiven i författning. Här
hänvisas till framställningen under 2.1.1. Författningsutredningen räknade i
sitt förslag till regeringsform, 6 kap. 11 §, upp de ständiga utskotten. I
förslaget till riksdagsordning, 3 kap., angavs i huvudsak, hur ärendena skulle
fördelas mellan utskotten.

I flertalet främmande författningar meddelas inga som helst bestämmelser
om utskottsorganisationen; inte ens allmänna riktlinjer för berednings -

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1970

verksamheten är angivna. Bestämmelser i ämnet ges i representationens eller
kamrarnas arbetsordning och kan följaktligen ändras när som helst utan
att några speciella villkor behöver vara uppfyllda. Så är fallet i Danmark
och Norge.

Beträffande departementsindelningens rättsliga reglering gäller för närvarande
enligt 5 § RF efter en år 1941 slutligt antagen grundlagsändring
att statsdepartement skall finnas till det antal som bestäms genom lag. Departementens
benämningar och fördelningen av ärendena departementen
emellan bestäms enligt samma lagrum av konungen genom en stadga. Före
1941 var departementsindelningen hårdare bunden av bestämmelser i grundlag
och lag. Av förarbetena till den 1941 vidtagna ändringen i RF framgår,
att den motiverades av behovet av enklare och smidigare former för genomförande
av organisatoriska förändringar inom statsrådet och Kungl. Maj :ts
kansli.

11.3. Grundlagberedningens överväganden

Tydligt är att utskottsorganisationen, inbegripet den närmare fördelningen
mellan de fasta Utskotten av ärendena, måste komma till uttryck i författning
av något slag. En ordning, enligt vilken utskotten och deras beredningsuppgifter
är förankrade i grundlag, ger naturligtvis eftertryck åt den
stabilitet, söm åsyftas med ett system med ständiga utskott. Med en fackutskottsindelning
är emellertid en så långtgående grundlagsreglering mindre
väl förenlig. De problemkomplex, som står i den politiska diskussionens
mitt, växlar från tid till annan i takt med samhällsutvecklingen. I belysning
härav ter det sig angeläget att utskottsorganisationen lätt kan anpassas till
blika ärendegruppers växlande omfattning och svårighetsgrad. I den mån
fördelningen av ärenden mellan utskotten görs avhängig av departementsindelningen,
föreligger tydligen ett behov att emellanåt och stundom med
kort varsel kunna ändra kompetensfördelningen utskotten emellan.

Starka skäl talar således för att den närmare utformningen av utskottsorganisationen
anges i en författning, som utan dröjsmål kan ändras av riksdagen.
Vidare vore det otillfredsställande, om bestämmelser, beträffande
vilka man på förhand kan säga att de relativt ofta kommer alt ändras, skulle
få sin plats i en författning med riksdagsordningens karaktär. Fastställs
kompetensfördelningen mellan utskotten i stället i riksdagsstadgan eller
därmed jämställd författning, lär man också kunna gå längre i precisering
av varje utskotts beredningsområde än om gränserna anges i RO.

Naturligtvis är det alltjämt ett önskemål att viss kontinuitet och stadga
i utskottsorganisationen bevaras. Detta önskemål lär emellertid komma att
bli tillgodosett utan att särskilda spärrar mot ändringar i den författningsmässiga
regleringen behöver uppställas. För denna slutsats talar bl. a. erfarenheterna
från vad som förekommit i fråga om fördelningen av ärenden
mellan lagutskotten inbördes samt mellan statsutskottets avdelningar.

Vid övervägande av det anförda bär grundlagberedningen kommit till
den uppfattningen att utskotten, deras beredningsuppgifter och antalet leda -

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1970

möter i de skilda utskotten i allmänhet inte bör anges i grundlag. Så länge
riksdagsordningen har karaktär av grundlag, bör regleringen i angivna
hänseenden i stället göras i arbetsordning (eller liknande) för riksdagen.
Med denna ståndpunkt blir frågan om den närmare indelningen i utskott
tekniskt sett en intern angelägenhet för riksdagen.

Emellertid bör regeringsformen och riksdagsordningen inte helt sakna
stadganden angående utskottsorganisationen. Skäl talar nämligen för att
man söker skapa garantier för att inte utskottsväsendet utan djupare överväganden,
genom ändringar i arbetsordningen, förlorar sin grundkaraktär.
Huvuddragen i systemet bör därför fixeras genom rambestämmelser i RF
och RO. Härigenom får riksdagsminoriteten ett starkare skydd mot att de
fördelar, som beredningen i fasta utskott är tänkt att ge, berövas den. I
RF kan man inskränka sig till att slå fast att riksdagen skall tillsätta utskott
för beredning av ärenden. Utförligare bestämmelser får sin plats i
RO. Av denna bör sålunda framgå att riksdagsärendena i regel skall beredas
i utskott, som är bildade i förväg enligt bestämmelser i arbetsordning (s. k.
ständiga utskott). Föreskrift bör ges om ett visst lägsta antal sådana utskott,
så att syftet med beredningstvånget säkerställs. Vidare bör fackindelningsprincipen
lagfästas. Av stor betydelse för små partier är att ledamotsantalet
i utskotten inte utan vidare sänks; ett minimiantal bör därför
stadgas i RO. RO bör också innehålla bestämmelser om möjlighet att tillsätta
extra utskott och om sammansatta utskott. Härtill kommer givetvis
vissa andra regler om utskotten, som inte gäller den organisatoriska uppbyggnaden.

Endast om speciella skäl kan åberopas, bör ett enskilt utskott anges i RF
eller RO. Med hänsyn till den betydelse, som man har tillmätt inrättandet
av finansutskottet för möjligheten att övergå till ett fackutskottssystem
utan vådor för utgiftsprövningen, skulle det kännas som en brist, om RO
saknade stadgande om utskottet och dess grundläggande uppgifter. Med
tanke på den roll som tillagts konstitutionsutskottet i RF i fråga om den
konstitutionella kontrollen, förefaller det nödvändigt att presentera utskottet
i det lagrum i RF, som enligt vad tidigare sagts skall uppta bestämmelse
om utskott i riksdagen. Konsekvensen synes då kräva att konstitutionsutskottet
inte heller förbigås i RO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

12 Närmare riktlinjer för utskottsbildningen

De huvudprinciper för utskottsbildningen, som tidigare angivits, måste
kompletteras med en del andra synpunkter och önskemål.

12.1. Särskilda uppgifter, som åvilar utskott

Särskilda uppgifter, som åligger utskott vid sidan av de egentliga beredningsuppgifterna,
får beaktas vid indelningen i utskott. Konstitutionsutskottet
bör sålunda, som ovan förutsatts, med hänsyn till uppgiften att granska
regeringsarbetet få sin motsvarighet i en ny organisation.

Utredningen angående riksdagens revisorers verksamhet föreslog i sitt
år 1967 avgivna slutbetänkande alt den nuvarande revisorsinstitutionen
skulle ombildas till ett riksdagens revisionsutskott, organiserat på tre avdelningar.
I sitt utlåtande över betänkandet avstyrkte konstitutionsutskottet
(1967: 60) förslaget. Konstitutionsutskottet prövade därvid förslaget utifrån
de effektivitetssynpunkter, som i första hand varit bestämmande för
utredningen, men antecknade, att de konstitutionella synpunkterna inrymde
väsentliga principiella aspekter. — Riksdagen beslutade i enlighet med vad
konstitutionsutskottet hemställt.

Anledning saknas att nu frångå den bedömning riksdagen sålunda gjort
angående lämpligheten av att inrätta ett särskilt revisionsutskott. Som konstitutionsutskottet
påpekade, skulle ett dylikt utskott få en från de andra
ständiga utskotten avvikande karaktär, därigenom att utskottet inte alls
eller endast i mycket ringa mån skulle komma att syssla med beredning
av ärenden, i vilka riksdagen har att fatta beslut.

12.2. Sammanlagda antalet utskottsplatser

Det sammanlagda antal utskottsplatser, som eftersträvas, påverkar utskottsorganisationens
uppbyggnad. Frågan gäller vilket antal ordinarie utskottsplatser
som är önskvärt med tanke på riksdagsledamöterna och deras
sysselsättning. Krav med hänsyn härtill får sedan vägas mot andra synpunkter
på antalet utskott och antalet ledamöter inom varje utskottsenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1970

12.2.1. Nuvarande förhållanden och frågans tidigare behandling
För närvarande uppgår antalet utskottsplatser till 97 i vardera kammaren.
Förhållandet mellan antalet riksdagsledamöter och antalet utskottsplatser
utgör i första kammaren 1,56 och i andra kammaren 2,40. Enligt författningsutredningens
enkammaralternativ skulle riksdagen bestå av 290 ledamöter.
Utredningen föreslog att antalet utskottsplatser skulle vara 171. Detta
innebär att mot varje ordinarie utskottsplats skulle svara 1,70 riksdagsledamöter.
Riksdagens organisationsutredning 1965 (s. 48 i betänkande, fogat
till KU 1965:47) ansåg det möjligt att öka antalet utskottsplatser i
första kammaren med högst sexton, till 113. Relationen mellan antalet ledamöter
och antalet utskottsplatser skulle i så fall ha blivit 1,34. Enligt
den partiella författningsreformen 1968—1969 kommer för enkammarens
350 ledamöter att finnas 235 utskottsplatser, vilket motsvarar en kvot av
1,49 ledamöter per utskottsplats. Detta innebär en relativt stor ökning av
platserna i jämförelse med nuvarande relation i andra kammaren och en
mindre ökning jämfört med relationen i första kammaren.

Riksdagsledamöternas utskottssysselsättning har under årens lopp varit
föremål för diskussion vid återkommande tillfällen. De skäl som har framförts
i diskussionen kan sammanfattas sålunda. För en ökning har åberopats
att man i görligaste mån bör ta i anspråk ledamöternas arbetskraft,
erfarenhet och politiska intresse. För att en riksdagsledamot skall kunna
öva inflytande på ärendenas avgörande torde det, har man sagt, praktiskt
taget vara en förutsättning att han har utskottsplats. Ledamöterna har vidare
befogat krav på en varaktig och aktiv sysselsättning under sessionerna.
Med tanke på att ledamöterna i enkammarriksdagen får sina möjligheter
att framträda i plenidebatterna beskurna, blir det än mera angeläget
att de får förbättrade möjligheter att delta i utskottsarbetet. Mot krav på
fler utskottsplatser har främst åberopats behovet av suppleanter.

Konstitutionsutskottet ansåg i sitt betänkande över förslaget till partiell
förfatlningsreform (1968: 20 s. 17—18) att det var i hög grad angeläget att
ledamöterna i den nya riksdagen fick i jämförelse med vad som nu gäller
förbättrade möjligheter att delta i utskottsarbetet. Utskottet synes närmast
ha varit böjt för att man borde öka antalet utskottsplatser utöver 235.

12.2.2. Grundlagberedningens synpunkter

I samband med en fullständig översyn av RO får prövas, om i framtiden
ersättare skall finnas för riksdagsledamöterna eller vissa kategorier av dem.
T ett förslag angående utskottsväsendet, avsett att kunna genomföras redan
under den nya riksdagens första mandatperiod, måste man emellertid utgå
från att regler om dylika ersättare saknas. Beaktas måste då att ett visst
antal ledamöter, uppskattningsvis 20, främst talmannen och statsrådsledamöter,
kommer att stå utanför utskottsarbetet.

Grundlagberedningen har i och för sig sympati för en viss ökning av
sammanlagda antalet ordinarie utskottsplatser utöver vad som bestämdes
1968—1969. Den punkt, till vilken tvekan inför en sådan ökning knyter sig,
gäller nu, som då frågan tidigare varit under diskussion, behovet av supp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

leanter. Till belysning av problemet skall anföras ytterligare några siffror.

Frånräknas i första kammaren, vars suppleanter är hårdare tyngda än
medkammarens, de ledamöter som inte kan ha utskottsplats, och antar man
att ingen ledamot har mer än en ordinarie utskottsplats, finner man att
mot varje ledamot, som endast kan få suppleantplats i utskott, svarar 2,2
ordinarie utskottsplatser. Motsvarande tal i enkammarrriksdagen enligt den
partiella reformen blir 2,5 utskottsplatser, ökas antalet utskottsplatser i den
nya riksdagen till exempelvis 255 svarar mot varje »suppleantplats» 3,4
ordinarie utskottsplatser.

Då det gäller att bedöma i vad mån antalet suppleanter kan begränsas i
förhållande till vad som nu gäller, bör uppmärksammas att sammanslagningen
av de båda kamrarna till en möjliggör ett bättre och smidigare utnyttjande
av suppleanterna. Delta får illustreras med ett tänkt exempel. Antag
att ett parti i ett utskott bär fyra ledamöter, två från vardera kammaren.
Från varje kammare finns suppleanter till samma antal som de ordinarie
ledamöterna. Då suppleant från en kammare ej brukar ersätta ledamot
från den andra kammaren, har varje utskottsledamot från partiet i
fråga två suppleanter att tillgå. Slås emellertid de båda kamrarna samman
till en, kan partiets fyra suppleanter ersätta vem som helst av partiets fyra
ordinarie ledamöter i utskottet.

I viss mån synes det möjligt att genom en fastare ordning och planering
i fråga om utskottens sammanträden minska frekvensen av ledigheter. Behovet
av suppleanter blir i övrigt beroende på i vad mån man är villig att
godta att de ordinarie ledamöterna uteblir från sammanträdena. Konstitutionsutskottet
uttalade i ovannämnda betänkande (s. 18) att utgångspunkten
skall vara att ledamöterna deltar i utskottsarbetet och inte uteblir
utan starka skäl. Häri kan beredningen instämma. Man kan å andra sidan
inte bortse från att det från rekryteringssynpunkt och med hänsyn till riksdagens
arbete är till gagn att riksdagsledamöterna i viss utsträckning kan
fullgöra kommunala och andra uppdrag i sina hemorter. Även om detta
beaktas vid detaljplaneringen av riksdagens arbete, kan det inte undvikas
att sådana engagemang drar med sig vakanser i utskotten. Här må också
erinras om riksdagsledamöternas uppdrag i t. ex. Nordiska rådet, Europarådet
och FN. Försiktigheten bjuder att antalet riksdagsledamöter, som står
till förfogande som enbart suppleanter, inte beskärs kraftigt.

Ett slutligt ställningstagande måste nödvändigtvis bero på en skönsmässig
avvägning av olika inverkande synpunkter. Grundlagberedningen anser
för sin del alt sammanlagda antalet ordinarie platser i utskott å ena sidan
inte bör understiga vad som fastställdes genom reformen 1968—1969, 235,
och å andra sidan, till dess vidare erfarenheter vunnits, inte överstiga 250.
Beaktas att vissa ledamöter inte kan delta i utskottsarbetet, kommer då
minst 80 ledamöter stå till förfogande som enbart suppleanter.

Vid val till andra kammaren har, grovt räknat, i allmänhet 75 procent av
ledamöterna återvalts. Blir 75—80 procent av ledamöterna återvalda i enkammarriksdagen,
kommer 260—280 ledamöter att kvarstå från en mandatperiod
till en annan. Av dessa kan ungefär 20 inte komma i fråga för ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

skottsplacering. Med beredningens ställningstagande till totala antalet utskottsplatser
kommer således de flesta av de riksdagsledamöter, som kvarstår
i riksdagen efter sin första mandatperiod, att därefter kunna få ordinarie
plats i utskott.

Ett utrikesutskott kommer med säkerhet att ingå också i den nya organisationen.
Ovan har i antalet utskottsplatser generellt räknats in också de
platser som belöper på utrikesutskottet. När frågan om antalet utskottsplatser
tidigare diskuterats, har man dock vanligen bortsett från ledamöterna i
utrikesutskottet. Skälet härtill är det nuvarande utrikesutskottets ganska
ringa arbetsbörda och det förhållandet att ledamöterna i utskottet i allmänhet
antingen är partiledare eller också jämsides har plats i annat utskott.
Utrikesutskottet i den nya organisationen får emellertid en annan karaktär
och ökade arbetsuppgifter. Man kan därför anta att ledamöterna i utskottet
i framtiden inte i samma utsträckning kommer att vara ledamöter i annat
utskott eller tillhöra kategorin partiledare. För detta antagande talar också
att personalunionen mellan utrikesutskottet och utrikesnämnden upplöses.
De ledande företrädarna för partierna kan i framtiden tänkas begränsa
sina insatser inom utrikespolitiken till deltagande i utrikesnämnden. Redan
ett oförändrat antal utskottsplatser i den nya organisationen bör under
sådana omständigheter medföra möjligheter till utskottssysselsättning
för fler riksdagsledamöter utanför partiledarkretsen.

Påpekas må slutligen att bl. a. uppdrag som riksdagsrevisor, riksbankseller
riksgäldsfullmälctig och som ledamot i styrelsen för riksdagens
förvaltningsorgan bör komma i beaktande, då det gäller att ta till
vara riksdagsledamöternas arbetskapacitet; sådana uppdrag lär emellertid i
princip inte utesluta deltagande i utskott. (Jämför uttalande av konstitutionsutskottet
i utlåtande 1967: 60, s. 8, angående riksdagens revisorer.)

12.3. Antalet platser i varje utskott

Bestämmandet av antalet platser i varje utskott påverkas — förutom av
önskemålet om utskottssysselsättning för riksdagsledamöterna —- av flera
andra faktorer.

En utgångspunkt är att alla riksdagsärenden skall få en likvärdig beredning.
I konsekvens härmed bör man sträva efter att ge de skilda utskotten
samma antal ledamöter. För att också i övrigt behandlingen skall ske i likartade
yttre former, bör man undvika att bilda utskott, som för att kunna
fullgöra sina arbetsuppgifter måste mera permanent — delvis med undanskjutande
av utskottets plenum — förlägga arbetet till avdelningar.

Om alla partier, som passerat fyraprocentspärren, skall få minst en företrädare
i utskott, måste antalet platser i utskottet uppgå till lägst 25. Ett
så högt ledamotsantal bör inte stipuleras. Men det är viktigt att antalet
platser inte sätts så lågt alt även någorlunda stora partier blir utan utskottsrepresentation.
Inget utskott bör därför ha mindre än 15 ordinarie ledamöter.
Detta synes också vara ett lämpligt antal för att utskotten skall kunna
arbeta i smidiga och effektiva former. Från denna synpunkt bör i vart fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

en övre gräns för utskottens storlek gå vid ungefär 20 platser (ett så högt
antal torde i praktiken komma att väljas i huvudsak bara för särskilt eller
sammansatt utskott).

För att lika röstetal skall undvikas bör utskotten ha udda ledamotsantal.

12.4. Utskottens arbetsbelastning

Arbetsbelastningen bör vara jämn, dels mellan de skilda utskotten, dels
inom varje utskott över hela riksdagsåret. Antalet budgetärenden, som faller
på ett utskott, bör ganska avsevärt understiga det som nu ankommer på
mest belastad statsutskottsavdelning. Sistnämnda synpunkt gör sig främst
gällande, om man vill åstadkomma en utskottsindelning, som är anpassad
till en framtida omläggning av riksdagsåret med budgetbehandlingen förlagd
till höstmånaderna.

De närmare konsekvenserna av en övergång till fackutskott för planeringen
av riksdagsarbetet under vårsessionen med nuvarande uppläggning av
riksdagsåret har delvis berörts ovan under 10.2 och belyses ytterligare av
ett inom beredningens sekretariat upprättat tidsschema för vårsessionen,
bilaga 2. —- Beträffande veckoschemat för riksdagsarbetet hänvisas till vad
beredningen föreslagit i SOU 1967: 26 s. 134.

12.5. Vad avses med ämnesområde?

Utskottsindelningen skall bygga på principen att varje utskott handlägger
alla slags ärenden inom ett visst ämnesområde, vare sig det gäller lagstiftning,
anslag eller annat. Vad som skall förstås med ett sak- eller ämnesområde
är emellertid inte alla gånger klart. Inte nog med att vissa sakområden
delvis griper in i varandra eller är under- respektive överordnade varandra.
En och samma fråga kan uppenbarligen ses ur skilda synpunkter med korsande
indelningsprinciper som följd. Ett ärende om lagstiftning beträffande
barnavårdsnämnder skulle kunna betecknas både som en socialfråga och
en kommunfråga. Och vad som är ett utrikesspörsmål kan ofta samtidigt
hänföras till ämnesområde, dit frågor räknas, vare sig de har beröringspunkter
med utlandet eller ej. Efter vilka sakområden utskotten skall byggas
upp får tydligen bestämmas med ledning av de synpunkter, som beträffande
olika frågor framstår som de dominerande i den politiska diskussionen.

Det är endast en fördel om begreppet ämnesområde i detta sammanhang
inte ges en snäv innebörd. Tanken kan belysas med följande. Beskattningsfrågor
bör som regel, vare sig de angår familje- eller företagsbeskattning
eller beskattning på annat område, liksom nu behandlas inom ett utskott.
(Man kan dock tänka sig fall, t. ex. en av trafikpolitiska skäl betingad omläggning
av fordonsskatten, då en beredning i annat utskott ter sig naturligare.
) Ehuru beskattning ju är en av riksdagens statsrättsliga befogenheter,
synes man mycket väl kunna säga att frågor om beskattning, taxering
och uppbörd tillsammans bildar ett ämnesområde. Ett skatteutskott kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970 93

då tillskapas med stöd av fackindelningsprincipen. Däremot torde det utgöra
ett avsteg från denna grundsats att samla ärenden om civillagstiftning
från olika fält till ett och samma utskott.

Ett särskilt problem utgör de stora ämnesområdena, främst då socialsektorn,
sektorn för utbildnings-, kultur- och kyrkofrågor samt den vida sektor,
som rör näringsliv, arbetsmarknad, regional utveckling, planering i övrigt
och miljövård m.m. Bäst i överensstämmelse med den grundläggande tanken
om indelning efter ämne hade stått att kunna hålla samman alla ärenden
inom en sådan sektor i en beredningsenhet. Grundlagberedningen har
emellertid kommit till den uppfattningen att detta, främst med tanke på
den stora arbetsbelastning, som skulle drabba varje sådan enhet, men också
med hänsyn till önskemålet om utskottssysselsättning för ett ganska högt
antal ledamöter, inte låter sig göra. Från denna utgångspunkt har beredningen
prövat flera olika lösningar och stannat för att föreslå att inom varje
sektor bildas två eller flera utskott vilka vart och ett, liksom andra utskott,
har sitt bestämda ämnesområde. För samråd får utskott med beredningsuppgifler
inom samma sektor först och främst anlita de medel, som härvidlag
står alla utskott till buds och som just beträffande de ifrågavarande utskotten
lär få särskild betydelse. Här hänvisas till framställningen nedan under
13.2. Vidare kan det vara lämpligt att främja sammanhållning och konsekvens
vid beredningen av ärenden inom det större området genom att
låta de berörda utskotten få ett gemensamt kansli. Härigenom torde ett
intimt samarbete mellan utskotten kunna komma till stånd. Lämpligt kan
kanske också vara att använda suppleantsystemet till att i någon mån sudda
ut gränsen mellan utskotten i fråga. Sålunda skulle ledamot i det ena utskottet,
som är särskilt väl insatt i ett visst ämne, hörande till det utskottets
beredningsområde, kunna som suppleant träda in i det andra utskottet, när
där behandlas ett ärende, som har stark anknytning till ämnet.

12.6. Departementsindelningen en utgångspunkt vid utskottsindelningen

Departementsindelningen bör vara en utgångspunkt för indelningen i utskott.
Departementsindelningen torde vara grundad på erfarenhet av vilka
ärenden, som har ett naturligt sakligt samband. Kontakterna mellan ett utskott
och motsvarande departement skulle med en sådan uppbyggnad av
utskottsorganisationen främjas med möjlighet till bättre arbetsplanering.

Vad som kan diskuteras är hur pass nära utskottsbildningen bör anknyta
till departementens verksamhetsområden. För en mera exakt överensstämmelse
kan åberopas det smidiga remissförfarande, som blir följden, och därmed
sammanhängande önskemål att undvika tvister om »rätt» utskott. Å
andra sidan kan utskott, som svarar mot departementen, få för stor eller
för liten arbetsbörda. För att undvika en sådan konsekvens kan man i
andra hand inrikta sig på att inrätta dels vissa utskott, som (två) tillsammans
har samma verksamhetsområde som ett departement, dels andra,
som vart och ett motsvarar två departement. Andra nackdelar av en nära
överensstämmelse mellan utskotts- och departementsindelning kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

emellertid att kvarstå. Det kan sålunda inte vara lämpligt att behöva förskjuta
ärendegrupper mellan utskotten lika ofta som departementsindelningen
enligt erfarenhet ändras. Därjämte kan departementsindelningen, åtminstone
om den överförs till riksdagsutskotten, på en del punkter te sig
mindre rationell. Det är därför grundlagberedningens uppfattning att man
bör söka åstadkomma en indelning av utskotten, som i viss utsträckning
grundas på en i förhållande till departementsindelningen självständig bedömning
av olika ärendens sakliga sammanhang och som därför också kan
tänkas bli mindre känslig för framtida ändringar i departementsindelningen.
Denna indelning bör emellertid få bilda huvudmönstret för utskottsorganisationen
och i tveksamma fall bli avgörande för fördelningen av olika slags
ärenden mellan utskotten. Tilläggas skall att då i detta avsnitt talats om departementsindelningen,
åsyftats denna indelning i allmänhet, inte i första
hand den nuvarande.

12.7. Speciella utskott för vissa lagstiftningsärenden

Tidigare (8.3) har framhållits att mycket talar för att ärenden om lagstiftning
beträffande central civil-, straff- och processrätt också i en ny organisation
bereds tillsammans i ett eller två utskott.

En konsekvent tillämpning av fackindelningsprincipen skulle medföra alt
nästan alla lagstiftningsärenden kom att beredas av de utskott, som har
hand om anslagsfrågor och andra frågor med anknytning till lagstiftningsområdet.
Frågor om avtals- och köprätt skulle t. ex. beredas i ett utskott till?
sammans med handels- och näringsfrågor, frågor om familjerätt i ett socialutskott
och ärenden angående jordabalken i ett utskott, som bereder
mark- och bostadsfrågor.

Den centrala civil-, straff- och processrätten intar emellertid i viss mån
en särställning. Hithörande lagstiftning är upptagen i eller i anslutning till
de olika balkarna i Sveriges rikes lag (giftermålsbalken, ärvdabalken, handelsbalken,
brottsbalken, etc.). Den bildar huvudområdet för justitiedepartementets
och första lagutskottets verksamhet och för domstolarnas rättstillämpning.

Vad först gäller brottsbalken och rättegångsbalken torde något egentligt
problem inte föreligga. Ärenden angående dessa balkar bildar tillsammans
med frågor om domstols-, åklagar- och polisväsendena samt kriminalvården
ett ganska naturligt ämnesområde. Visserligen har kriminalpolitiken
nära samband med andra sociala frågor, men påföljdslagstiftningen kan
svårligen skiljas från brottskatalogen.

Vad därefter gäller den civilrättsliga delen av den ifrågavarande lagstiftningen,
däri inräknat utsöknings- och konkursrätt, kan å ena sidan sägas
att dess anknytning till bestämda sakområden ofta är ganska svag. Med
detta sammanhänger att hithörande lagfrågor i stor utsträckning framstår
som politiskt eller i vart fall partipolitiskt oomstridda. Å andra sidan följer
den civilrättsliga lagstiftningen på skilda områden i viss mån likartade

Kungl. Maj:ts proposition nr kO år 1970 95

principer. Ett behov av överblick över hela detta lagstiftningsfält föreligger
onekligen.

Vad nu sagts torde kunna vara skäl att -—- med avsteg från fackindelningsgrundsatsen
—- förlägga beredningen av ärenden om den centrala civilrätten
samt utsöknings- och konkursrätten till antingen det utskott, som
enligt ovan bör handlägga frågor om domstolsväsendet m. m. eller till ett
speciellt civillagsutskott.

Frågan blir då vilka civilrättsliga lagstiftningsärenden, som bör hänvisas
till ett lagutskott. Så mycket kan sägas att en begränsning får ske till lagfrågor,
som hör till justitiedepartementets verksamhetsområde. Man skulle
å andra sidan också kunna låta utskottets kompetens omfatta samtliga
ärenden beträffande frågor, som handläggs inom nämnda departement och
som över huvud kan inordnas under kategorin civillagstiftning. Härigenom
skulle remissförfarandet inom riksdagen underlättas. Emellertid skulle en
dylik, mekanisk regel för gränsdragningen säkerligen inte så sällan få till
följd att ärende om lagstiftning i fråga med nära anknytning till ett fackutskotts
sakområde skulle komma att beredas av lagutskottet. Detta förhållande
skulle i icke önskvärd grad verka uttunnande på indelningen i utskott
efter ämne. Rent allmänt kan sägas, att utvecklingen bör gå i riktning
mot integration av lagstiftningen med övriga uppgifter inom ett sakområde.
Det är därför att förorda alt lagutskottets behörighetsområde sätts
snävare än justitiedepartementets på det civilrättsliga fältet. Någon helt
klar gräns mellan lagutskottets och fackutskottens beredningsområden kan
då ej dras. Detta behöver emellertid i längden inte vara en nackdel; det blir
lättare att smidigt anpassa fördelningen efter den utveckling, som nyss antytts.
I stor utsträckning och som en utgångspunkt kan man reda sig med
det yttre kriterium, som ligger i en lags placering i lagboken i eller i anslutning
till de olika balkarna. I övrigt får sådana faktorer som lagens starkare
eller svagare anknytning till ett visst sakområde och dess karaktär av
specialreglering fälla utslaget. Är en lagstiftningsprodukt ett instrument —
kanske ett av flera — för att genomföra en bestämd politik från statens sida,
torde skälen för beredning i fackutskott ofta väga över. Som exempel på
vad som avses kan nämnas att fråga om den nya jordabalken bör handläggas
av lagutskottet, ärende om fastighetsbildningslagen och fråga om hyresreg-.
lering av det utskott, som bereder ärenden om markanvändning och bostäder.
En fråga om ändring av köplagen eller avtalslagen bör tillkomma lagutskottet,
medan beredningen av lagstiftning rörande konkurrensbegränsning
eller illojal konkurrens, kanske också beträffande bolag, bör ankomma på
ett näringsutskott (el. likn.). I formellt hänseende bör man, till underlättande
av remissförfarandet, i författning ange de civilrättsliga ämnen, som
i första hand och i regel skall tillhöra lagutskottets beredning. Den grad av
utförlighet, med vilken de nuvarande lagutskotten angivit grunderna för fördelningen
av lagärenden mellan sig, torde kunna stå som förebild. Skulle
kompetensangivelsen i något fall bli för vidsträckt, kan undantag till förmån
för berörda fackutskott göras med stöd av en liberal uppmjukningsregel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

12.8. Utkast til] ny utskottsorganisation

Vissa av de riktlinjer för utskottsbildningen, som angivits i det föregående,
bör komma till uttryck i RO. Accepterar statsmakterna grundlagberedningens
förslag till omdaning av utskoltsväsendet, ankommer det därefter på
riksdagen själv att genom bestämmelser i riksdagsstadgan eller annan dylik
författning utforma den nya utskottsorganisationen inom ramen för de
bestämmelser som upptagits i RO. De övriga synpunkter på utskotlsindclningen,
som beredningen i det föregående anlagt, får antas bli beaktade därvid.
Inom beredningen har gjorts upp ett utkast till ny utskottsindelning,
vilket jämte vissa kommentarer redovisas som bilaga 3 till betänkandet. Beredningen
har därvid givetvis måst utgå från nuvarande departementsindelning.
Skulle denna i en framlid komma att förändras, bör detta påverka
riksdagens beslut om utskottsorganisationens utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Beredning av ärenden, som berör flera utskotts
kompetensområden

Det förhållandet att ett ärende omfattar konstitutionellt skilda moment
hindrar i ett fackutskottssystem inte att ärendet i sin helhet bereds inom
ett utskott. Men det kan med en sådan utskottsindelning — lika litet som i
något annat system, där inte indelningen bygger på helt formella kriterier
— inte undvikas att ett ärende ibland bär samband med mer än ett utskotts
beredningsuppgifter. Fråga uppkommer då hur genom beslut i det särskilda
fallet de svårigheter skall kunna bemästras, som är förbundna härmed.

13.1. Till vilket utskott skall ett ärende först remitteras? överlämnande till
annat utskott

Samtliga ärenden bör från början remitteras av kammaren direkt till utskotten.

Främst i de fall, då utskott har bildats efter indelningar på olika plan, får
man räkna med möjligheten av att ett ärende i sin helhet faller under
beskrivningen av mer än ett utskotts kompetensområde. En tullfråga kan
t. ex. höra till verksamhetsområdena både för ett utrikesutskott och för ett
utskott för bevillningsfrågor. En handelsrättslig lagstiftningsfråga kan ingå
i beredningsuppgifterna för såväl ett civillagsutskott som ett utskott för
närings- och handelsfrågor. I sådana fall får ärendet hänskjutas till det
utskott, som har att bevaka de synpunkter, som i första hand kräver
beaktande i frågan.

I de nyss nämnda fallen har förutsatts att det knappast varit möjligt
att dela ärendet mellan två utskott. Ett ärende kan emellertid tänkas innehålla
moment, som var för sig faller under skilda utskotts beredning. För
närvarande stadgas visserligen i 55 § 1 mom. RO beträffande motion förbud
att i en skrift sammanföra flera »mål av olika beskaffenhet». Stadgandet synes
ha sitt berättigande också i framtiden. Yrkanden i frågor, som inte har
något samband med varandra, bör nämligen framställas i skilda motioner.
Däremot kan bestämmelsen inte ges den innebörden att en motion i rimligt
7 — Dihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 40

Kungl. Majrts proposition nr 40 år 1970

avgränsad fråga skall behöva delas upp i två motioner, därför att frågan befinner
sig i gränsområdet mellan två utskott i den nya organisationen. — Något
förbud att sammanföra »mål av olika beskaffenhet» gäller inte beträffande
propositioner.

Proposition, som tangerar flera utskotts beredningsområden, har hittills
inte så sällan delats mellan utskotten. Också beträffande motioner förekommer
någon gång en sådan uppdelning av beredningen. Dylika delningar
leder emellertid till praktiska olägenheter och är i dålig samklang med
grundtankarna om överblick och sammanhållning i riksdagens beredningsarbete.
Grundlagberedningen föreslår därför ett förbud i RO att hänvisa
ett och samma ärende till mer än ett utskott, om inte synnerliga skäl föranleder
det. Förbudet skall givetvis inte gälla statsverkspropositionen. Ett
ärende, som har beröringspunkter med två eller flera utskott, får hänvisas
till det utskott inom vars kompetensområde ärendets tyngdpunkt förefaller
att ligga. En följd av förbudet att dela ärende torde bli, att vissa utskotts
behörighetsområden i gränsfältet i praktiken delvis kommer att täcka varandra.

Som komplettering till förbudet att dela ett ärende mellan utskott och
för att riksdagen alltid — utan hinder av vad som stadgats om ärendenas
fördelning — skall kunna hänvisa ett ärende till det utskott, där det ur
saklig synpunkt bäst tycks höra hemma, bör finnas en »uppmjukad remissregel»
av liknande slag som den, som nu återfinns i 36 § RO. Regeln bör
kunna liberaliseras ytterligare, så att vid stark arbetsbelastning för ett utskott
ärende inom dess beredningsområde kan hänvisas till annat utskott
med närbesläktade beredningsuppgifter.

Med grundlagberedningens förslag blir frågan om vilket utskott ett ärende
skall hänvisas till i än högre grad än för närvarande ett praktiskt och
inte ett »statsrättsligt» problem. Detta hindrar inte att ett utskott, som fått
ett ärende remitterat till sig, kan finna att ärendet hellre borde beredas av
annat utskott.

För närvarande finns bestämmelser om återlämnande av ärende från utskott
i riksdagsstadgan. Återlämnande sker till kamrarna och kan komma
i fråga, dels då utskott finner att annat utskott enligt remissreglerna bör
bereda ärendet (17 §), dels då tillsättandet av särskilt utskott (18 § 1
mom.) eller avlämnandet av en proposition (18 g 2 mom.) anses böra föranleda
annan tillämpning av remissreglerna. Kamrarna beslutar, om frågan
skall beredas av samma utskott eller överlämnas till annat.

Författningsutredningen föreslog (3 kap. 11 § förslaget till RO) en generell
regel, enligt vilken utskott, som anser att till utskottet hänvisat ärende
ej bör beredas av detta, skall göra anmälan därom till riksdagen, som beslutar,
huruvida ärendet skall hänvisas till annat utskott.

Ett formligt återlämnande av ett till utskott remitterat ärende förekommer
numera sällan. En viss omfördelning mellan utskotten sker i stället
under hand genom ändring av remissbesluten innan kamrarnas protokoll
justeras. Det synes i fortsättningen utan olägenhet kunna genom uttrycklig
bestämmelse överlåtas åt berörda utskott att överenskomma, om ett ärende

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

skall överflyttas till annat utskott än det, till vilket remiss ursprungiigen
skett. Genom att uppställa samtycke från det mottagande utskottet som
villkor för överflyttning lär man förebygga varje praktiskt beaktansvärd
risk för missbruk. Av särskild betydelse torde ett dylikt smidigt förfarande
för överflyttning av ärende bli för de utskott, som har beredningsuppgifter
inom samma större sektor. Dessa utskott får härigenom möjlighet att,
utan att behöva anlita det mera omständliga förfarande, som ett återlämnande
till kammaren skulle innebära, göra avsteg från reglerna om ärendenas
fördelning utskotten sinsemellan för att utjämna arbetsbördan mellan
utskotten eller för att låta ett visst ärende beredas av det av utskotten,
som har den uppkomna frågan mest aktuell.

Att möjligheten att hänskjuta ett ärende från ett utskott till ett annat kan
tas i anspråk också i annat syfte än att justera de ursprungliga remissbesluten
skall strax beröras.

13.2. Hur skall synpunkter från mer än ett utskott kunna tillföras
beredningen?

I många fall kan det komma att förhålla sig så att ett ärende inom det fasta
utskott, som enligt reglerna ovan i första hand får ärendet på sin lott, inte
kan väntas bli tillräckligt skärskådat från alla de synpunkter, som man anser
bör anläggas. Särskilt om två utskott har att bevaka mot varandra stående
synpunkter, kan så bli fallet. Det bör därför öppnas vägar att tillföra
ett ärende synpunkter från skilda utskott. Införs ett principiellt förbud
att dela ärende mellan utskott, blir behovet av andra åtgärder för gemensam
beredning större.

13.2.1. Utskott överlämnar ärendet till annat utskott

Ovan har antagits att ett utskott kan vilja lämna över ett ärende till annat
utskott, eftersom det finner att ärendet i sin helhet rätteligen bör beredas
av det senare utskottet. Samma möjlighet bör emellertid stå till buds för
utskott, som väl anser sig ha synpunkter att anlägga på frågan men som
finner att det slutliga ställningstagandet på beredningsplanet bör göras med
beaktande av synpunkter, som det ankommer företrädesvis på annat utskott
att bevaka. Det första utskottet kan då med eget yttrande vidarebefordra
ärendet till det andra utskottet. Det får ankomma på detta senare
utskott att — under hänsynstagande till vad det första utskottet anfört —
avge utlåtande till kammaren. Vid detta utlåtande fogas det första utskottets
yttrande. Även i detta fall är ett villkor för att ett ärende skall överlämnas
till annat utskott att detta utskott samtyckt till förfarandet. Under sådana
omständigheter behöver man inte befara att ärendet obehörigen fördröj
s på utskottsplanet.

Det nu föreslagna förfarandet bör kunna bli ett användbart alternativ till
sammansatt utskott. Dess användning i fråga om budgetberedningen har
berörts ovan under 10.3.3.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

13.2.2. Sammansatta och särskilda utskott

Sammansatt utskott förrycker arbetsprogrammet för de utskott, som deltar,
och är därför mindre lämpligt som beredningsorgan. Beredning i sammansatta
utskott lär emellertid inte kunna undvaras som form för samarbete
mellan olika utskott i ärenden, som spänner över mer än ett ämnesområde.
För att sammansatt utskott skall komma till stånd bör fordras enighet
mellan de utskott, som skall delta i det gemensamma beredningsorganet.
Liksom hittills skall sammansatt utskott avge utlåtande direkt till riksdagen.
Också genom att tillsätta utskott särskilt för visst eller vissa ärenden
bör riksdagen kunna tillgodose behovet av att all den sakkunskap, som i
det enskilda fallet krävs, blir företrädd under beredningsarbetet.

13.2.3. Remiss för ytterligare beredning i annat utskott ån det som avgivit
utlåtande. Förhållandet till återremiss

F. n. kan ärende som beretts av ett utskott remitteras tillbaka till samma
utskott för fortsatt beredning. Vid den senaste partiella reformen infördes
den nyheten att återremiss skall kunna påkallas av en minoritet, minst
en tredjedel av de röstande (63 § RO). Denna minoritetsrätt ansågs knappast
kunna missbrukas i obstruktionssyfte. Utskottet — som redan behandlat
ärendet en gång — kan ju skicka det tillbaka igen mycket snabbt, om
sakligt skäl för återremiss inte anses föreligga. Och det föreskrivs särskilt
att återremiss inte får ske mer än en gång i samma fråga.

Däremot saknas f. n. möjlighet för riksdagen att remittera ett ärende,
som beretts av ett utskott, till ett annat för fortsatt beredning. Författningsutredningen
ville (3 kap. 1 § förslaget till RO) öppna en sådan möjlighet.
Grundlagberedningen delar denna uppfattning. Rätten för ett utskott att
med yttrande hänskjuta ett ärende till ett annat utskotts beredning gör inte
den ifrågasatta bestämmelsen om ny remiss från kammaren överflödig.
Något av de berörda utskotten kan ju ha avvisat tanken på gemensam beredning
eller också kan hittills obeaktade synpunkter ha tillförts ärendet genom
överläggningen i kammaren. Möjligheten för riksdagen att hänvisa ett utlåtande
till förnyad beredning i annat utskott torde få särskild betydelse i
budgetfrågor (remiss till finansutskottet) och beträffande vissa lagstiftningsfrågor
(remiss till lagutskott). Här hänvisas till framställningen under

10.3.3 och under 8.3.

Den frågan uppstår då om remiss till annat utskott skall kräva majoritetsbeslut
eller om det liksom för återremiss skall räcka att en minoritet
begär åtgärden. Vidare får man ta ställning till vad som skall ske, när yrkande
om remiss till annat utskott och om återremiss väcks samtidigt.

Det torde visserligen vara uppenbart att den obstruktionsrisk, som följer
av den nya återremissregeln, är obetydlig. Läget är emellertid något annorlunda
när det gäller remiss till ett annat utskott än det som tidigare
berett ärendet. Det nya utskottet behöver viss tid att sätta sig in i vad saken
gäller. Härigenom ökar missbruksrisken något. Vidare bör inte förbjudas
att ärende, som beretts av det ordinarie utskottet och därefter av ett annat
utskott, remitteras till ett tredje utskott, låt vara att behovet kanske är

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

101

enbart teoretiskt. Att ge en minoritet möjlighet att besluta en sådan serie
av remisser till olika utskott -— kanske kombinerat med återremisser —
kan inte komma ifråga. Grundlagberedningen föreslår därför att remiss
till annat utskott alltid skall kräva majoritetsbeslut.

Å andra sidan bör inte den nuvarande minoritetsrätten vid återremiss
tas bort.

Det förefaller grundlagberedningen riktigast, att en konflikt mellan yrkande
om återremiss och yrkande om remiss till annat utskott löses till förmån
för det förstnämnda yrkandet. Detta synes framträda särskilt tydligt
när yrkande om remiss till annat utskott avser finansutskottet. Det kan
föreligga sakliga skäl både för återremiss och remiss till finansutskottet. De
båda utskotten behandlar ju ärendet i viss mån från olika synpunkter. Och
vad finansutskottet bör behandla är fackutskottets slutliga ställningstagande.
Vidare kan ju fackutskottets förnyade behandling leda till att finansutskottets
prövning inte längre ter sig påkallad. Dessa synpunkter kan delvis
åberopas generellt, om än då med mindre styrka.

Skulle ett återremissyrkande alltid äga företräde, skulle det visserligen
kunna missbrukas på ett sent stadium av riksdagens arbete för att uppnå
att det inte blir tid till att höra annat utskott sedan. Denna tänkbara ökning
av risken för missbruk är emellertid uppenbarligen inte stor. En annan
reglering av detta kollisionsfall än den nu angivna skulle f. ö. innebära en
begränsning av den nuvarande minoritetsrätten.

13.2.4. Icke formaliserat samarbete mellan utskotten

Ingenting hindrar att gemensam beredning mellan två utskott åstadkoms på
så sätt att ett utskott på begäran av ett annat avger yttrande till det senare
utskottet (jämför 19 § 2 mom. riksdagsstadgan). Ett informellt samarbete
kan vidare komma till stånd mellan utskotten genom deras kanslier eller
presidier. Som framhållits på annat ställe får man också räkna med att
vissa utskott kan komma att få gemensamma kanslier, vilket i hög grad lär
underlätta samråd och kontakter mellan berörda utskott, över huvud taget
kan man anta att en större rörlighet kommer att prägla personalens tjänstgöring
vid utskottskanslierna. Detta bör medverka till att ärendena i utskotten
får en allsidig belysning.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

14 Utskotts initiativrätt

14.1. Gällande rätt

Utskottens huvuduppgift är enligt nu gällande regler vilka antogs år 1909
att meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av dit hänvisade frågor.
Detta innebär icke att utskotten skulle vara hindrade att föreslå ändringar
i vad som remitterats till dem. I förarbetena till bestämmelserna talades
om möjlighet för utskotten att »uti de till deras handläggning hänskjutna
propositioner och motioner göra sådana ändringar och tillägg, som
utan att innebära en omläggning av de grunder, på vilka förslagen» vilade,
kunde »finnas av behovet påkallade». Däremot borde utskotten inte få »fullständig
förslagsrätt eller rätt att underkasta föreliggande förslag en sådan
omarbetning, som skulle innebära ett övergivande av de till grund för dem
liggande principerna» (se vidare Stjernquist, Riksdagens arbete och arbetsformer
s. 181). I doktrinen har sagts att utskotten har icke blott att tilleller
avstyrka förslag, som har remitterats från kamrarna, utan kan framkomma
med egna förslag »inom ramen för den väckta frågan» (Sveriges
grundlagar, not 1 under 37 § RO) o. d. (se åter Stjernquist, anfört ställe).

Utöver denna »begränsade» initiativrätt har vissa utskott en längre gående
rätt att väcka frågor, som inte har remitterats till utskottet. De kan, vart och
ett inom ett i RO angivet område, på eget initiativ framlägga förslag för
kamrarna, som dessa är skyldiga att ta ställning till.

Enligt 38 § RO äger konstitutionsutskottet föreslå ändringar i grundlagarna
och vissa andra författningar. Bevillningsutskottet kan enligt 40 §
föreslå vad det anser »billigt och nyttigt» i bevillningsfrågor. Bankoutskottet
har enligt 41 § viss initiativrätt i frågor angående riksbanken och riksgäldskontoret.
Bestämmelserna i 39 § 1 mom. angående statsutskottets uppgifter
har tolkats olika av grundlagskommentatorerna Reuterskiöld och Malmgren.
Den förre men inte den senare har ansett utskottet äga självständigt
initiativ i frågor som rör fyllandet av statsverkets behov. Stjernquist har
fört deras resonemang vidare och funnit att deras ståndpunkter i praktiken
kan leda till samma resultat på grund av att utskottets arbete omspänner
hela statsverkspropositionen som bör betraktas som ett enda ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

103

Beträffande de utskott som nu har »obegränsad» initiativrätt i vissa angivna
frågor har hittills iakttagits, att en enskild utskottsledamot inte kan
mot utskottsmajoritetens vilja föra fram en fråga till riksdagen genom reservation.
Skulle förslaget att föra fram en fråga inom ramen för initiativrätten
inte samla majoritet i utskottet, faller alltså frågan.

14.2. Författningsutredningen

Författningsutredningen föreslog (2 kap. 7 § förslaget till RO) att ständigt
utskott inom sitt område skulle äga avge förslag till riksdagen, finansnämnden
och lagnämnden dock endast i ämne, som uteslutande tillhörde sådan
nämnds beredning. Dock skulle sådan förslagsrätt inte tillkomma allmänna
beredningsutskottet. Utredningen framhöll i sin motivering att det knappast
kunde göras gällande att behovet av initiativ var starkare på de områden,
där sådan rätt med goda skäl nu föreligger, än på övriga områden. Man
skulle vidare komma ifrån den svåra gränsdragningen mellan begränsat
och obegränsat initiativ. Förslaget låg enligt utredningen i linje med utredningens
strävan att på olika sätt stärka riksdagens maktställning.

14.3. Grundlagberedningens synpunkter

14.3.1. Bör utskottens initiativrätt vidgas?

Utskotten måste givetvis i framtiden som hittills ha rätt att inom ramen
för en väckt fråga göra tillägg till och ändringar i vad som har föreslagits.
I samma utsträckning kommer enskilda ledamöter av utskottet att kunna
framföra förslag i reservationer (se nedan). Vad som skall diskuteras är,
om utskotten skall få en längre gående rätt att väcka initiativ inom sina
beredningsområden. Det torde däremot inte vara aktuellt att nu överväga en
ytterligare utvidgning av den innebörden att även en minoritet skall få rätt
att självständigt föra fram en fråga till kammaren. Om ett förslag är fristående
i förhållande till remitterade ärenden, bör det aliså samla majoritet
i utskottet för att kunna föras vidare till kammaren.

Författningsutredningens skäl för en vidgad initiativrätt för utskotten
förefaller bärande. De mötte ingen gensaga under remissbehandlingen. En
dylik initiativrätt kan förenas också med ett system med fackutskott, förutsatt
att gränserna mellan utskotten är någorlunda preciserade. I själva verket
ter det sig naturligare att tillerkänna ett utskott en sådan rätt, om det
har överblick över hela ämnesområdet och kan välja mellan och inbördes
avpassa olika medel att förverkliga ett inom utskottet uppkommet önskemål.

Utskottens rätt att väcka egna förslag skulle få en begränsad betydelse
i politiskt viktiga frågor under tider då regeringen kan stödja sig på en fast
sammanhållen majoritet i riksdagen. Under tider av minoritetsparlamentarism
eller i lägen då regeringen har svag majoritet skulle det emellertid
kunna tänkas förhålla sig annorlunda. Det kan då sägas vara viktigt för
effektiviteten i regeringens verksamhet att riksdagens möjlighet att påverka
regeringspolitiken blir begränsad i varje fall på det sättet att riksdagen inte

104

Kungl. NIaj:is proposition nr 40 år 1970

vid vilket tillfälle som helst kan ingripa i denna. Detta kan vara av betydelse
för liur åtråvärd regeringsmakten är utan riksdagsmajoritet och därmed
för möjligheten att besätta regeringsposterna. En viss begränsning av
möjligheterna till politiska initiativ inom riksdagen kan alltså vara ett naturligt
inslag i fördelningen av befogenheter mellan riksdagen och regeringen.

Erfarenheterna från den svenska minoritetsparlamentarismens tid visar
att utskotten kan komma att spela en nyckelroll, när regeringen saknar stöd
av en fast majoritet i riksdagen. Det kan emellertid betvivlas att just en
rätt för utskotten att föra fram fristående förslag skulle nämnvärt försvaga
regeringsmakten. Det är inte känt att den självständiga initiativrätt för
vissa utskott, som sedan länge förelegat, skulle lett till olägliga ingrepp i tidigare
minoritetsregeringars verksamhet. Redan avsaknaden av den utredningsapparat,
som krävs för tillkomsten av varje mera omfattande förslag,
kommer att verka avsevärt hämmande på utskottens egna initiativ. Dessa
kan väntas ofta bestå i förslag till framställningar om utredning i viss angelägenhet
genom regeringens försorg. Skulle utskottsmajoriteten föra fram
ett förslag i någon politiskt betydelsefull fråga i strid med regeringens önskan,
kan man nog anta att det parlamentariska läget förskjutits så, att regeringen
ändock riskerar att bringas på fall. Utskottets aktion skulle alltså
troligen vara ett av flera tänkbara symptom på en förtroendekris. Genom
det nya kontrollinstitutet misstroendeförklaring har riksdagen också fått
möjlighet att praktiskt taget när som helst ingripa mot regeringen.

14.3.2. Bör frågan om initiativrätt tas upp nu?

Det sagda leder till att övervägande skäl talar för att införa en i princip
generell förslagsrätt för utskotten. Frågan har då setts isolerad från övriga
spörsmål om tagande och återtagande av initiativ i riksdagen. Dessa kan inte
få sin lösning förrän senare. Man bör då överväga, om denna omständighet
bör leda till att man nu lämnar även frågan om utskottsinitiativ åt sidan.

I synnerhet vid en omläggning av riksdagsåret kan en ändring i reglerna
om motionsrätten komma att aktualiseras. Inför man vidgad initiativrätt för
utskotten, öppnar man därigenom möjlighet att inskränka motionsrätten
till förmån för initiativ via partirepresentanterna i utskotten, t. ex. i syfte
att påskynda riksdagens budgetbehandling. Men en sådan inskränkning kan
mycket väl anstå till senare, även om man redan i denna omgång inför självständig
initiativrätt för utskotten. En initiativrätt av detta slag torde inte heller
hindra att man senare tvärtom utvidgar motionsrätten. Härvidlag kan
man emellertid säga att utskottsinitiativen kan förlora i betydelse i samma
mån som motionstiderna (särskilt den för de fristående motionerna) förlängs.

Lösningar av frågan om återtagande av initiativ kan pendla mellan å ena
sidan en ovillkorad rätt att, intill dess riksdagen fattat beslut, ta tillbaka ett
förslag, och å andra sidan ett fullständigt förbud att återkalla förslaget,
sedan det en gång väckts. Yad som egentligen tilldrar sig intresse är i vad
mån förslagsställaren kan hindra en prövning av förslaget. Genomför man

105

Kungl. Maj:ts proposition nr W år 1970

självständig initiativrätt för utskotten, begränsar man möjligheten härtill.
Dels torde det sålunda få bli en konsekvens av initiativrätten att sedan utskottets
betänkande över proposition eller motion väl föreligger, betänkandet
skall sakbehandlas i riksdagen, oavsett hur förslagsställaren då förhåller
sig till sitt förslag. Dels kan utskottet som sitt eget förslag föra fram en
fråga, som en gång har väckts genom proposition eller motion, även om
förslagsställaren innan utskottsbetänkande föreligger återkallar sitt förslag.
Å andra sidan kan just denna möjlighet för utskotten medföra att
betänkligheterna mot en sådan rätt att förfoga över en proposition eller
motion minskas. (Jämför t. ex. författningsutredningen i SOU 1963: 18 s.
57.) Vill man ytterligare begränsa förslagsställarens möjlighet att hindra
prövning av förslaget, går detta att genomföra utan att man därigenom råkar
i konflikt med bestämmelserna om utskottsinitiativ.

Det vill på grund av det sagda synas som om grundlagberedningen väsentligen
skulle ha kvar sin rörelsefrihet vid utformningen av regler om tagande
och återtagande av initiativ, även om en rätt för utskotten att föra fram
fristående förslag införs redan i samband med en reform av utskottsorganisationen.

14.3.3. Bär rätten till vidgat initiativ i något avseende begränsas?
Grunden till den självständiga initiativrätten för utskotten är ytterst att
söka i den omfattande sakkunskap i och överblick över ett bestämt område
av samhällslivet, som ledamöterna i utskotten förvärvar. Mot denna bakgrund
bör fri förslagsrätt tillkomma endast fast inrättade utskott och icke
de utskott, som tillsätts för särskilda beredningsuppgifter. Något behov
torde knappast heller föreligga för de särskilda utskotten att ställa förslag
utöver dem som ryms inom ramen för den väckta frågan.

En regel om initiativrätt bör i första hand innehålla att utskott äger
väcka förslag hos riksdagen i fråga, som hör till utskottets handläggning.
Initiativrätten bör tillkomma alla fasta utskott som är uppbyggda enligt
fackutskottsprincipen. Risken för kompetenskonflikter mellan dylika utskott
är ganska begränsad. Mera tveksamt kan det vara, om sådana utskott
som de i grundlagberedningens skiss upptagna finansutskottet och civillagsutskottet
skall ha initiativrätt över hela sina beredningsområden.

Finansutskottet skall enligt grundlagberedningens skiss till viss del vara
ett fackutskott: det skall ha det primära ansvaret för beredningen av vissa
ärenden. Härvidlag finns självfallet ingen anledning att överväga särregler
för finansutskottet. Men därutöver skall finansutskottet ha ett ansvar för
samordningen av budgetbehandlingen. Grundlagberedningen har tidigare
(under 10.3.3.) framhållit att finansutskottet måste noga följa konjunkturutvecklingen
samt fackutskottens och riksdagens ställningstaganden i budgetfrågor
samt att utskottet bör på eget initiativ kunna föreslå ändrade allmänna
riktlinjer för det pågående budgetarbetet i riksdagen. En sådan initiativrätt
innebär att utskottet när som helst under budgetarbetet kan komplettera
eller modifiera de uttalanden som det gjorde i sitt utlåtande över
finansplanen, om detta någon gång skulle behövas, t. ex. vid en hastig

106

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1970

konjunktursvängning. Däremot är inte avsikten att finansutskottet med stöd
av initiativrätten skall kunna ta upp ett fackutskottsutlåtande till granskning
och avge utlåtande däröver till riksdagen.

Grundlagberedningen föreslår i det följande att finansutskottets kompetens
beträffande den ekonomiska politiken i allmänhet skall uttryckas så
att utskottet skall bereda frågor om allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken och för statsregleringen. Det kan hävdas att en sådan kompetensregel
i förening med den tänkta initiativregeln — att utskott äger väcka förslag
hos riksdagen i fråga, som hör till utskottets handläggning — utgör
ett hinder för utskottet att av eget initiativ ta upp till granskning ett fackutskottsutlåtande
och avge utlåtande däröver till riksdagen. Denna slutsats
kan emellertid någon gång tänkas bli omstridd —- gränsen mellan »allmänna
riktlinjer» för statsregleringen och de överväganden ett fackutskott gör
om särskilda delar av budgeten kan knappast göras fullt klar. Man kan
förebygga konflikter genom att regeln om initiativrätt uttryckligen får ange
att utskott inte av eget initiativ får ta upp en fråga som är under behandling
hos annat utskott eller i kammaren (härom mera strax). Härutöver
torde ingen särskild begränsning eller precisering av finansutskottets initiativrätt
behöva föreskrivas.

Större anledning funnes möjligen att genom en särskild föreskrift begränsa
civillagsutskottets initiativrätt. Detta utskott tänkes nämligen inte
få något tydligt avgränsat ämnesområde sig anvisat, och det bör givetvis
inte förekomma att civillagsutskottet väcker isolerade förslag i frågor som
klart hör till något annat utskott, såsom miljövårds- och jordbruksutskottet
eller näringsutskottet. Det torde emellertid vara svårt att mera exakt dra
gränsen mellan ämnen som uteslutande tillhör civillagsutskottets beredning
och sådana som dessutom kan sägas ankomma på ett annat utskott. Vidare
kan det tänkas att ett förslag inom t. ex. avtalsrätten lämpligen bör föranleda
följdändringar i lagar som hör till annat utskotts ämnesområde. Det
torde därför vara olämpligt att begränsa civillagsutskottets initiativrätt till
vissa angivna lagar. En tillräcklig begränsning därav torde följa av den
allmänna föreskriften att initiativ inte får väckas i fråga som är under
behandling hos annat utskott eller i kammaren.

Det får över huvud taget förutsättas att alla fasta utskott begagnar sin
initiativrätt med varsamhet i frågor som tangerar annat utskotts beredningsområde.
I tveksamma fall torde det vara lämpligt att utskott, innan
det lägger fram eget förslag, tar kontakt med annat utskott, som kan tänkas
ha intresse i saken.

I samband med det sist sagda står, att en fråga, som faller inom visst
utskotts komptensområde, ibland kan vara föremål för handläggning inom
annat utskott efter remiss av ärende dit. Så är fallet först och främst beträffande
ärende, som tillagts ett särskilt tillsatt utskott. Men samma situation
kan vara för handen, när en fråga kan sägas sortera under två ständiga utskotts
beredningsområden och när en fråga har hänvisats till ett utskott
med stöd av den uppmjukade remissregeln, t. ex. därför att ärendet inte
bör delas mellan två utskott. Det ligger i sakens natur, att det utskott, inom

107

Kungl. Maj:ts proposition nr A0 år 1970

vars kompetens frågan ligger men till vilket det aktuella ärendet inte har
remitterats, bör avstå från initiativ på det område, som frågan direkt avser.
Detta bör gälla så länge ärendet över huvud taget är under behandling
i riksdagen. Det vore sålunda olämpligt om ett utskott begagnade sin initiativrätt
till att anlägga synpunkter på annat utskotts utlåtande. Grundlagberedningen
föreslår alltså ett uttryckligt förbud att begagna initiativrätten
i fråga, som redan är under behandling i annat utskott eller i kammaren.

14.3.4. Följdförslag till utskottsinitiativ

Det kan finnas ett rimligt intresse för andra riksdagsledamöter än dem som
sitter i utskottet att få sina synpunkter beaktade vid behandlingen av frågan
om initiativet. Man kan erinra om hur bankoutskottets initiativrätt i interna
riksdagsfrågor så småningom ledde till krav på rätt att väcka motion i anledning
av framställningar från riksdagens verk. Det kan dock finnas skäl
för att, i varje fall i denna omgång, anse att detta intresse är tillgodosett
genom den rätt till återremiss, som enligt den nya lydelsen av 63 § RO skall
tillkomma också en minoritet inom kammaren. Man kan vidare lita till kontakter
mellan ledamöterna inom partigrupperna.

14.3.5. Reservationsrätten m. m.

Den hittillsvarande gränsdragningen mellan s. k. begränsat och obegränsat
initiativ för utskott får, även om beredningens förslag godtas, i vissa fall
ännu betydelse. Detta gäller de för särskild beredningsuppgift tillsatta utskotten,
som enligt förslaget inte skall få den utvidgade förslagsrätten. Men
även för reservanter i utskotten har distinktionen intresse. Tidigare har
sagts att det inte i denna omgång är aktuellt att på det sättet utvidga initiativrätten
i utskotten att även en minoritet får rätt att självständigt föra fram
en fråga till kammaren. För att man skall undvika kringgående, måste då
en gräns sättas också för rätten att i reservationer till utskottsbetänlcanden
ställa förslag.

Anledning saknas att nu ge förslagsrätten för särskilda utskott och för
reservanter inom utskotten annan innebörd än den för närvarande anses ha.
Givetvis äger minoriteten — i likhet med vad som eljest gäller —- rätt att
komma med förslag i reservationer i anslutning till ett av majoriteten beslutat
initiativ. Anmärkas må att en vidgad möjlighet att väcka förslag i reservationer
till utskottsbetänkande!! skulle kunna leda till att förslag i större
utsträckning lades fram först i utskotten och inte genom följ dmotioner. En
sådan utveckling vore möjligen olycklig, eftersom alla förslag och invändningar
då inte blev bekanta för utskottsledamöterna före sakbehandlingen.
Bordläggning i utskottet och därmed tidsförlust kunde bli följden. Frågan
hör till dem som får övervägas vid en senare översyn av reglerna om motionsrätten.

14.3.6. Sammanfattning

Grundlagberedningen förordar således att de regler om initiativrätt, som är
knutna till vissa av utskotten i den nuvarande organisationen, vid en reform

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

av utskottsväsendet ersätts av en generell regel om rätt för de ständiga utskotten
att, vart och ett inom sitt kompetensområde, lägga fram förslag till
riksdagen, även om förslaget inte har samband med ärende, som remitterats
till utskottet. Denna initiativrätt skall dock inte gälla fråga som berörs av
proposition, motion eller annat ärende, som är anhängigt hos annat utskott
eller i kammaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

109

15 Statsråds tillträde till utskott

I gällande rätt (36 § 6 mom. andra stycket RO) stadgas att statsrådsledamot,
justitieråd eller regeringsråd ej får deltaga i utskott, dock att beträffande
utrikesutskottet gäller vad i 37 § 2 mom. sägs. Enligt sistnämnda stadgande
må statsministern och utrikesministern så ock, när ärendets beskaffenhet
därtill föranleder, annat statsråd själva eller genom ämbets- eller tjänsteman
meddela utskottet muntliga eller skriftliga upplysningar.

Stadgandet i 36 § 6 mom. RO innebär sålunda — med angivet undantag
— ett förbud för statsråd, justitieråd och regeringsråd att deltaga i eller
närvara vid utskottsförhandlingar. Det innebär vidare, att person, som tillhör
de nämnda kategorierna, ej kan väljas till utskottsledamot. Undantaget
för utrikesutskottet tillkom år 1937 i samband med utskottets inrättande.
Det avsåg då endast utrikesministern (personligen eller genom tjänsteman)
men vidgades år 1941 till den nuvarande kretsen. Undantaget motiverades
dels med önskvärdheten av ökad samverkan mellan regering och riksdag
på det utrikespolitiska området, dels med att utrikesutskottet till sin sammansättning
var identiskt med utrikesnämnden, till vilkens sammanträden
statsråd kunde kallas.

Kontakt mellan utskott och statsråd förekommer i praxis dels vid sidan
av utskottssammanträdena mellan utskottsledamot eller utskottstjänsteman
samt statsråd eller departementstjänsteman, dels genom att departementstjänsteman
på anmodan infinner sig till sammanträde och där lämnar
upplysningar.

Frågan om vidgat tillträde för statsråd till utskottsförhandlingar har aktualiserats
ett flertal gånger utan att leda till lagstiftningsåtgärd. En redogörelse
för vissa tidigare förslag och deras behandling lämnas av författningsutredningen
i SOU 1963: 18 s. 119 f. Från denna äldre diskussion återges
här följande synpunkter. Farhågor har yppats såväl för att statsråds
tillträde till utskott skulle försvaga regeringens maktställning, som för att
effekten skulle bli den motsatta. Häremot har invänts att i den mån en förskjutning
sker i maktbalansen mellan regering och riksdag, denna torde
bero på allmänpolitiska omständigheter och icke på en teknisk arbetsord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

ning som innebär att statsråden har rätt, men inte skyldighet att delta i utskottens
överläggningar. En ändring av denna innebörd skulle däremot vara
ägnad att främja en saklig och fullständig granskning av propositionerna
i riksdagen. Bl. a. vore det önskvärt att statsråden fick tillfälle att i utskotten
förhandla om ändringar och modifikationer i framlagda propositioner.
Från motsidan har genmälts att utskottens behov av upplysningar och utredning
utöver vad propositionerna innehåller har tillgodosetts genom stadgandet
i 46 § RO om rätt för utskotten att från regeringen begära upplysningar
från verk och ämbetsmän.

Författningsutredningen föreslog (3 kap. 15 § förslaget till RO) att statsråd
på framställning av utskott eller på egen hemställan, som bifallits av
utskottet, personligen eller genom tjänsteman ägde lämna upplysningar vid
sammanträde med utskottet. Statsråd skulle alltjämt inte kunna väljas till
ledamot eller suppleant i utskott (5 kap. 6 § nämnda förslag). Utredningen
konstaterade att det nuvarande förbudet för statsråd att delta i utskott var
uttryck för det dualistiska statsskick, för vilket 1809 års regeringsform avsågs
skola utgöra grundvalen. Utskotten skulle sålunda kunna arbeta utan
påtryckningar från regeringen. För ett parlamentariskt statsskick hade emellertid
de principer, åt vilka förbudet gav uttryck, inte samma vikt. Det nära
samarbete, som med ett sådant statsskick bör förekomma mellan regering
och riksdag, talade enligt utredningens mening för att det var »rimligt och
lämpligt» att statsråd skulle kunna lämna upplysningar vid utskottssammanträde.
Med den konstruktion utredningen gav sitt förslag, ansåg den
att grund knappast skulle föreligga för farhågor att statsråds tillträde till
utskott skulle påverka regeringens maktställning i förhållande till riksdagen
i ena eller andra riktningen. Utredningen ansåg inte skäl föreligga
att begränsa statsråds tillträde till utskott till de tillfällen, då utskott behandlar
propositioner. — Utredningens förslag lämnades vid remissbehandlingen
utan erinran.

Även grundlagberedningen anser att statsråd inte bör deltaga i riksdagens
utskott såsom ledamot eller suppleant. Det förefaller emellertid kunna
vara till gagn för utskottens ställning som riksdagens beredningsorgan att
öppna en kanal för direkt kontakt mellan utskotten och ledamöterna i statsrådet.
Härigenom möjliggörs en fylligare utväxling av information och synpunkter
och underlättas kompromisser. I vart fall om enighet mellan utskottsmajoriteten
och regeringsledamoten skall vara förhanden för att överläggning
skall komma till stånd, synes risken för att rätten till sådant tillträde
skall leda till förskjutning av maktbalansen mellan regeringen och
riksdagen inte vara stor. Till detta bidrar att överläggningen inom utskottet
bör fortsätta efter det att statsrådet lämnat utskottet. Några olägenheter till
följd av statsråds rätt att närvara i utrikesutskottet har vidare inte försports.
Därtill kommer att praxis redan har öppnat en väg för muntlig kontakt
mellan regeringen och övriga utskott på så sätt att statssekreterare eller
annan ledande tjänsteman inom ett departement ibland är närvarande vid
ett utskottssammanträde för att lämna upplysningar och framföra synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år i970

Åsyftat är, att statsrådets sammanträffande med utskott skall ske inom
stängda dörrar; frågan om offentliga förhör inför utskott kan inte tas upp
till bedömning nu. År överläggningarna mellan utskottet och regeringsledamoten
inte offentliga, behöver man inte befara att de drar intresset från
kammar debatter na i de ifrågavarande ärendena eller får andra verkningar
för dessa debatter än som följer av att missförstånd och tvistefrågor kunnat
bringas ur världen vid överläggningarna. Som författningsutredningen framhållit,
bör upplysning från sammanträffandet, som är av betydelse för utskottets
ställningstagande, redovisas i betänkandet.

Grundlagberedningen förordar att stadgandet i 36 § 6 mom. andra stycket
RO om hinder för statsrådsledamot att delta i utskott ersätts av ett förbud
endast att delta som ledamot eller suppleant. Någon uttrycklig bestämmelse
om statsrådsledamots rätt att i annan egenskap än som nyss nämnts närvara
vid utskottssammanträde synes ej erforderlig. Slopas förbudet mot närvaro,
kan man nämligen utan vidare knyta an till gällande praxis, enligt vilken
utomstående, bl. a. departementstjänstemän, ibland är närvarande vid utskottssammanträden
för att lämna upplysningar och framföra synpunkter.
Utgångspunkten är härvidlag att den som icke är ledamot av eller suppleant
i ett utskott eller tjänsteman i utskottets kansli kan få företräde inför utskottet
endast i enlighet med utskottets beslut. Anledning saknas att särställa
ett utrikesutskott genom att göra statsrådsledamots rätt till tillträde
till sådant utskott oberoende av utskottets samtycke. — Förbudet för
justitieråd och regeringsråd att »deltaga i utskott» torde kunna slopas. —
Beträffande rätt för statsrådsledamot och förutvarande statsrådsledamot
att delta i val till konstitutionsutskottet samt angående möjligheten att
välja förutvarande statsråd till utskottsledamot hänvisas till specialmotiveringen
(44 § RO).

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

Upplysningar till utskott från statlig myndighet

I gällande rätt stadgas i 46 § RO att om utskott finner sig behöva av
någon ämbetsman eller av allmänt verk inhämta muntliga eller skriftliga
upplysningar, äger utskottet att genom sin ordförande, hos den statsrådets
ledamot som konungen därtill årligen förordnar, begära konungens befallning
till vederbörande att meddela de äskade upplysningarna; dock bör
statskontoret samt banko- och riksgäldsverken i frågor om redovisning
av medel omedelbarligen avgiva alla äskade upplysningar.

Den i 46 § RO anvisade vägen anlitas regelmässigt, när utskotten önskar
skriftligt yttrande. Det statsråd som erhållit förordnande enligt 46 § RO
vidarebefordrar så gott som utan undantag utskottens framställningar till
vederbörande myndigheter. Muntliga upplysningar från statlig myndighet
eller ämbetsman inhämtas däremot alltid direkt.

Frågan om sättet för utskott att inhämta upplysningar från statlig myndighet
har samband med spörsmålet om statsråds tillträde till utskott. I
andra stycket av den §, 3 kap. 15 § förslaget till RO, vari författningsutredningen
upptog stadgande om statsråds tillträde till utskott, föreslog utredningen
också en bestämmelse av innehåll att statlig myndighet, om utskott
så finner erforderligt för att fullgöra sina uppgifter, skall tillhandagå utskottet
med upplysningar och yttranden. Utredningen förklarade att det
i 46 § RO anvisade förfaringssättet varken var erforderligt eller lämpligt.
Enligt utredningen borde ett utskott inte kunna ålägga enskild tjänsteman
att lämna upplysningar eller yttranden. Med detta ville dock utredningen
inte förorda någon ändring i nuvarande praxis.

Enligt grundlagberedningens mening erfordras överhuvudtaget ingen särskild
bestämmelse i RO angående utskotts rätt att erhålla upplysningar
från myndighet, som är underställd riksdagen. Också beträffande övriga
statliga myndigheter kan det i ett parlamentariskt statsskick te sig som
en onödig omväg, att utskotten för att erhålla yttrande först skall nödgas
hänvända sig till en statsrådsledamot. Helt invändningsfritt vore det
emellertid inte att tillerkänna utskotten en oinskränkt rätt att infordra
upplysningar och yttranden direkt från myndigheterna. Den ifrågavarande

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

statsförvaltningen är ju underställd regeringen. En ovillkorlig rätt för utskott
att engagera myndigheter för yttranden skulle i enstaka fall kunna
medföra störningar i förvaltningens arbete på ett sätt som regeringen inte
kunnat förutse eller i tid motverka.

En rimlig avvägning kan enligt beredningens mening åstadkommas, om
Utskotten väl får rätt att direkt hänvända sig till myndighet med begäran
om yttrande eller upplysning, men myndigheten, om exceptionella
svårigheter någon gång skulle föreligga, äger hänskjuta frågan, om utskottets
begäran skall efterkommas, till regeringens avgörande. Den förenkling
av proceduren att inhämta yttrande, som förslaget innebär, synes innebära
sådana fördelar, att den bör genomföras redan i denna omgång.

Av sammanhanget lär framgå att med statlig myndighet i detta fall inte
åsyftas statsdepartementen eller statsrådsberedningen. Lydelsen av 21 §
regeringsformen torde förebygga den tolkningen att utskott skulle kunna
inhämta formligt yttrande över lagförslag hos lagrådet, något som grundlagberedningen
för närvarande inte är beredd att föreslå. — Domstolar bör
uttryckligen j ämställas med myndigheter.

I överensstämmelse med vad författningsutredningen föreslog, bör utskottens
hänvändelse avse myndigheten som sådan, inte enskild tjänsteman. Det
bör vara möjligt för utskottet att föreskriva, huruvida yttrande eller upplysning
skall lämnas skriftligen eller muntligen vid sammanträde med utskottet;
det förra torde bli det regelmässiga. Givetvis är utskotten oförhindrade
att som hittills överenskomma med viss tjänsteman att han skall
biträda utskottet med upplysningar. Grundlagberedningen vill slutligen uttala
sin anslutning till författningsutredningens yttrande (SOU 1963: 18
s. 122 n) att rimlig hänsyn bör tagas till en utskottsminoritets önskemål
i fråga om anskaffande av sakmaterial.

8—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 40

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1970

17 Utrikesnämnden

Alltsedan utrikesutskottet inrättades år 1938 liar det till sin sammansättning
sammanfallit med utrikesnämnden. Detta har i 54 § RF uttryckts så
att ledamöterna i utrikesutskottet också är ledamöter av utrikesnämnden.
I det mera detaljerade stadgandet i RO (49 § första stycket) sägs att val
av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet gäller också som val av
ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden. Personalunionen mellan utrikesnämnden
och utrikesutskottet löses upp genom en ändring i samband
med enkammarreformen. Antalet ledamöter i utrikesutskottet, hittills sexton,
har bestämts till sjutton. Nämnden får nio ledamöter och lika många
suppleanter. Från regeringens sida förutsattes att frågan om personalunion
skall prövas på nytt i samband med den totala författningsrevisionen (prop.
1968:27 s. 196).

Det är nu inte möjligt att bygga på någon erfarenhet av hur det beslutade
systemet fungerar. Emellertid förefaller det grundlagberedningen som
om det med det nya utskottssystemet vore olämpligt att återgå till personalgemenskap
mellan nämnden och utskottet. Till det skäl som åberopades
för att minska antalet ledamöter i nämnden och alltså upplösa personalunionen
— uppdragets särskilda förtroendekaraktär — har kommit andra.
För det första kommer ett framtida utrikesutskott sannolikt att få fler
beredningsuppgifter än det nuvarande, och några av dessa kommer att bli
betungande och tidsödande, särskilt utvecklingsbiståndet (se bilaga 3 till
betänkandet). Det skulle därför troligen vara svårt att till utskottet knyta
partigruppernas ledare och andra sådana ledande politiker som nu har brukat
sitta i utrikesutskottet. Å andra sidan bör man självfallet försöka få
politiker av denna typ att åtaga sig ledamotskap i nämnden. För det andra
skulle en i författning bestämd persongemenskap beskära riksdagens handlingsfrihet
vid utformningen av utskottsorganisationen. Ett av särdragen
i grundlagberedningens förslag är att fördelningen av beredningsuppgifterna
mellan utskotten samt antalet ledamöter i utskotten skall kunna ändras
utan en tidsödande procedur. Det vore knappast lämpligt att genom bestämmelse
i grundlag fixera ett särskilt ämnesområde och ledamotsantal just för

115

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1970

ett utrikesutskott — i all synnerhet inte ett så litet antal ledamöter som
utrikesnämnden bör ha — något som emellertid vore nödvändigt, om man
skulle i grundlag föreskriva personalunion mellan utskottet och nämnden.

Sammanfattningsvis anser alltså grundlagberedningen att man inte bör
återinföra personalunionen mellan utrikesutskottet och utrikesnämnden.

I enkammarriksdagen får talmannen en markerad ställning som ledare
av riksdagens arbete. Han blir ordförande i talmanskonferensen, riksdagens
centrala organ för planläggning av arbetet. Enligt ett nyligen avgivet
förslag av en inom riksdagen tillsatt kommitté, som har haft till uppgift
att göra en översyn av riksdagens förvaltnings- och personalorganisation
inför enkammarreformen (1969 års organisationsutredning), skall talmannen
bli ordförande också i riksdagens centrala förvaltningsorgan, förvaltningsstyrelsen.
Sedan riksdagens krigsdelegation inrättades år 1965 har de
två talmännen båda tillhört delegationens presidium, och man kan förutsätta
att enkammarriksdagens talman som regel kommer att väljas till delegationens
ordförande. Talmannen får därigenom ett särskilt ansvar för riksdagens
beredskapsplanering.

I fredstid kommer talmannen att ha det främsta ansvaret för riksdagens
förbindelser med andra länders parlament. Redan fördenskull måste han
vara väl orienterad i utrikespolitiska frågor. Hans uppgifter inom beredskapsplaneringen
gör att han måste ägna ett särskilt intresse åt den säkerhetspolitiska
utvecklingen. Dessa omständigheter gör att det enligt grundlagberedningens
mening finns skäl att överväga, om inte talmannen bör tillhöra
utrikesnämnden. Därigenom skulle han få tillfälle att ta del av den
förtroliga information som utrikesledningen kan lämna. Han skulle också
ha som en självklar uppgift att i rådslagen företräda de mera allmänna
riksdagsintressena.

Talmännen har inte brukat väljas in i utskott, en praxis som kodifieras
genom grundlagberedningens förslag. Som en följd av personalunionen
mellan utrikesutskottet och utrikesnämnden har talmännen därför inte
heller varit ledamöter av nämnden. I och med att personalunionen upplöses
blir detta möjligt. Från mera allmänna synpunkter kunde det likväl
anses olämpligt att talmannen bleve ledamot av nämnden. Motivet skulle
vara att motsättningar mellan partierna ofta präglar överläggningarna i
nämnden och att det med tanke på talmannens ställning som ledare av riksdagsförhandlingarna
vore olyckligt om han vid rådslagen i nämnden skulle
tvingas deklarera sin mening i partiskiljande frågor.

Grundlagberedningen anser emellertid att det inte finns skäl för sådana
farhågor. Utrikesnämnden fattar enligt de nu gällande bestämmelserna inga
beslut under rådslagen med regeringsrepresentanterna, och det lär knappast
finnas någon anledning att hålla omröstning. Det kan visserligen inte komma
i fråga att i något hänseende begränsa talmannens yttrandefrihet i
nämnden, men man kan förutsätta att han där lika väl som i sin syssla
som ordförande i riksdagens plenum kommer att uppfatta sig som i viss
mån opartisk företrädare för riksdagens ledamöter.

Grundlagberedningen föreslår på grund av det anförda att talmannen blir

116

Kungl. Maj:ts proposition nr W år 1970

självskriven ledamot av utrikesnämnden.

Enligt den vid 1969 års riksdag slutligt antagna lydelsen av 49 § RO skall
utrikesnämnden bestå av nio ledamöter och nio suppleanter. Det är enligt
grundlagberedningens mening önskvärt att antalet valda företrädare för
riksdagspartierna inte minskas ytterligare. Nämnden bör sålunda bestå av
talmannen och nio valda ledamöter. Förste, andre och tredje vice talmännen
bör vara ersättare för talmannen i nämnden. Utan särskilt stadgande är
det klart att dessa vid förfall för talmannen träder in i tur och ordning.

De nuvarande reglerna i 50 § RF om krigsdelegationen innebär bl. a. att
det i första hand är talmanskonferensens sak att fatta beslut om att krigsdelegationen
skall träda i riksdagens ställe. På grund av att talmanskonferensen
knappast kan sägas existera under de dagar som förflyter mellan två
riksdagar finns det en risk att det i en speciell situation inte skulle existera
något organ som är behörigt att på riksdagens vägnar förordna om inkallande
av krigsdelegationen. Grundlagberedningen vill förorda att de uppgifter
som enligt 50 § RF ligger på talmanskonferensen i stället läggs på
utrikesnämnden. Denna består även mellan riksdagarna. Inom nämnden
torde vidare en utomordentlig sakkunskap i utrikes- och säkerhetspolitiska
frågor vara samlad. Dessutom är nämnden till skillnad från talmanskonferensen
proportionellt sammansatt. Om talmannen i enlighet med grundlagberedningens
förslag blir ledamot av nämnden får man vidare, liksom
med nuvarande regler, en medverkan i detta för riksdagen så viktiga avgörande
från dess presidium.

I ett av de fall då krigsdelegationen skall kunna träda i riksdagens
ställe — vid omedelbar krigsfara — fordras att statsministern och två tredjedelar
av talmanskonferensens ledamöter är ense därom. För utrikesnämndens
del bör motsvarande antal bestämmas till sex av de tio ledamöterna.
Givetvis skall i dessa fall liksom eljest suppleant kunna inträda i nämnden,
när ledamot är frånvarande.

I uppgiften som rådplägningsorgan kallas utrikesnämnden samman av
regeringen. Kungen eller regenten leder nämndens förhandlingar, när
lian är närvarande. I annat fall förs ordet av statsministern eller,, om även
han är frånvarande, av utrikesministern. Om minst fyra av nämndens ledamöter
hos utrikesministern begär rådplägning i viss uppgiven fråga, skall
nämnden sammankallas.

De återgivna reglerna bör inte tas upp till omprövning i detta sammanhang.
De måste emellertid kompletteras med särskilda regler för det fallet
att utrikesnämnden skall sammanträda för att på riksdagens vägnar pröva
frågan, om krigsdelegationen skall träda i riksdagens ställe. Det kan nämligen
tänkas att det inte finns någon som kan ta initiativ på regeringens
vägnar. Om emellertid så är fallet, kan man förmoda att regeringen kommer
att kalla in utrikesnämnden, när det finns anledning att överväga, om
krigsdelegationen skall träda i riksdagens ställe. Detta torde bli fallet åtminstone
när frågan kommer upp redan vid krigsfara och alltså före ett
krigsutbrott. Från principiell synpunkt är det dock mest tilltalande, om
riksdagen si älv kan ta initiativ till sammanträde med nämnden. Det bör

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

vidare, om så har skett, finnas något riksdagens eget organ som kan leda
förhandlingarna. Både uppgiften att sammankalla nämnden och uppgiften
att leda förhandlingarna bör i dessa undantagsfall i första hand tillkomma
talmannen eller, vid förfall för honom, vice talman. Nämnden bör också
kunna sammankallas av två andra ledamöter. I de fall då nämnden skall
samråda med statsministern eller eljest inhämta hans mening bör den för
tillfället lämpligaste metoden begagnas; det är inte nödvändigt att reglera
proceduren.

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

18 Tidpunkten för ikraftträdande

Grundlagberedningen anser att enkammarriksdagen bör ha möjlighet att
så snart som möjligt gå över till den här skisserade utskottsorganisationen.

Det är rimligt att i första hand tänka sig att den nya utskottsorganisationen
skall börja tillämpas vid ett årsskifte. Om så skall ske, är den 1 januari
1972 den första praktiskt möjliga tidpunkten. Som beredningen ämnar
utveckla närmare i specialmotiveringen är det emellertid möjligt att,
om 1970 och 1971 års riksdagar så beslutar, nå praktiskt taget samma resultat
som om reformen trädde i kraft den 1 januari 1971. Den första enkammarriksdagen
skulle alltså praktiskt taget från början kunna arbeta
i de nya formerna.

De provisoriska riksdagslokalerna vid Sergels torg i Stockholm, vilka torde
bli färdiga före den 1 januari 1971, är planerade för en utskottsorganisation
enligt 1968—69 års beslut. Lokalerna är inte alldeles lämpligt utformade
för en utskottsorganisation sådan som den av grundlagberedningen
förordade. Bl. a. synes det, om denna skall tillämpas, bli nödvändigt att
vissa av utskotten till en början får sammanträda i lokaler som är tänkta
för konstitutionsutskottets och statsutskottets avdelningar. Detta synes
emellertid trots allt vara möjligt som ett provisorium, och det torde finnas
goda möjligheter att genom tämligen begränsade arbeten åstadkomma tillräckligt
många sessionsrum av tillräcklig storlek. Övriga för utskott avsedda
utrymmen torde utan större svårigheter kunna disponeras om för den
av grundlagberedningen förordade organisationen.

Enkammarriksdagen kommer således att kunna sätta den nya utskottsorganisationen
i verksamhet så gott som omedelbart. Den kommer också
att kunna avslå förslaget. Vidare kan den besluta att de nya reglerna skall
träda i kraft den 1 januari 1972. Slutligen kan den, med regeringens samtycke,
uppskjuta behandlingen av förslaget till senare riksdag under valperioden.
Även efter det att de nya grundlagsreglerna har antagits slutligt
kommer riksdagen att ha stor frihet att bestämma utskottsorganisationen
efter vad som synes ändamålsenligt. Tanken i förslaget är ju att riksdagen
inom ramen för de grundlagsfästa huvuddragen själv skall ge föreskrifter
i riksdagsstadgan eller annan arbetsordning om vilka utskott som skall finnas,
deras kompetensområden och antalet ledamöter i de skilda utskotten.

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1970

119

Specialmotivering

19.1. Inledning

De ståndpunkter grundlagberedningen har intagit i det föregående föranleder
ändringar i RF och RO. Särskilt omfattande är ändringarna i RO:s
kapitel om ärendenas beredning (36—49 §§); här lämnas ingen paragraf
oförändrad.

Den av beredningen föreslagna grundlagsregleringen av utskottsväsendet
är mera kortfattad än den nuvarande. Vissa bestämmelser utmönstras såsom
överflödiga, andra tänkes bli överflyttade till riksdagsstadgan eller andra
föreskrifter av arbetsordnings karaktär (78 § RO). Riksdagsstadgan är nu
under översyn inom konstitutionsutskottet (se KU 1968: 20 s. 20). Grundlagberedningen
räknar med att de behov av ändring i eller komplettering till
riksdagsstadgan, som beredningen ansett vara för handen, därvid kommer
att bli uppmärksammade. Beredningen lägger därför inte fram förslag till
ny riksdagsstadga.

Närmast som en illustration av grundlagberedningens tankegång om fördelning
av ärendena mellan utskotten efter ämne framläggs i en bilaga (bil.
3) en skiss till utskottsorganisation och till fördelning av beredningsuppgifter
mellan utskotten. Grundlagberedningen räknar med att denna skiss
skall kunna tjäna som underlag vid arbetet på den kommande riksdagsstadgan.
Vissa kommentarer till ämnesindelningen lämnas i bilagan.

Grundlagsändringarna kräver vissa följdändringar i andra lagar och författningar.
Vissa lagändringsförslag behandlas i specialmotiveringen (19.5).
Det kan inte uteslutas att något av de ständiga utskotten är nämnt i lag som
beredningen inte har uppmärksammat. Vidare förekommer ett stort antal
stadganden i interna riksdagsförfattningar som nämner sådant utskott (vanligen
bankoutskottet). Det är givetvis en fördel, om sådana bestämmelser
ändras då de åsyftade utskotten försvinner. Detta bör kunna göras som led
i annan pågående eller planerad översyn av författningarna. I avvaktan
därpå bör frågan kunna regleras genom en övergångsbestämmelse till ändringarna
i RO.

Ändringarna av utskottsorganisationen kräver också att personalorgani -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

sationen för utskotten ses över och att man finner lämpliga metoder för
handläggning av tillsättningsärendena vid övergången till det nya systemet.
Dessa frågor torde, liksom organisationsfrågorna i anslutning till enkammarreformen,
få övervägas genom riksdagens försorg.

Grundlagberedningen utgår i det följande från den lydelse av RF och
RO som beslöts genom den partiella reformen 1968—69 (se SFS 1969:
22—26).

19.2. Regeringsformen

12 §

I 12 § första stycket RF föreskrivs nu att överenskommelse med främmande
makt under vissa betingelser skall framläggas för riksdagen till godkännande.
Så skall ske dels om överenskommelsen angår fråga som riksdagen
äger avgöra allena eller »med konungen», dels om överenskommelsen, utan
att angå sådan fråga, är av större vikt. För det senare fallet gäller enligt
paragrafens andra stycke att riksdagens prövning kan ersättas av att utrikesnämnden
eller utrikesutskottet får tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen
ingås; en förutsättning är då att rikets intresse kräver att överenskommelsen
avslutas utan riksdagens godkännande.

Då grundlagberedningen föreslog att personalunionen mellan utrikesnämnden
och utrikesutskottet skulle upphävas, yttrade beredningen att det
inte fördenskull fanns någon anledning att skära av möjligheten att höra
utrikesutskottet i stället för utrikesnämnden (SOU 1967: 26 s. 193). Beredningen
har emellertid inhämtat att det under tiden från och med år 1960 inte
har förekommit att en överenskommelse med främmande makt har hänskjutits
till utrikesutskottet för yttrande. Det är vidare en strävan att ur
grundlag utmönstra bestämmelser som låser utskottsorganisationen. Av
dessa skäl föreslår beredningen att bestämmelsen om möjlighet att höra utrikesutskottet
i stället för utrikesnämnden skall utgå ur paragrafens andra
stycke. För övrigt torde, när nu persongemenskapen upphör, utrikesnämnden
vara ett för alla tänkbara situationer lämpligt organ för ändamålet, särskilt
med tanke på dess ställning som rådplägningsorgan enligt 54 § RF.

50 §

Den ändring som föreslås i 50 § andra stycket RF innebär att det blir en
uppgift för utrikesnämnden i stället för talmanskonferensen att förordna
att riksdagens krigsdelegation skall träda i riksdagens ställe. Beträffande
skälen till ändringen hänvisas till den allmänna motiveringen (17).

53 §

I denna paragraf föreskrivs nu att varje riksdag skall tillsätta vissa angivna
utskott för ärendenas beredning. Därjämte stadgas att vid s. k. vaderiksdag
ej flera utskott skall tillsättas än som erfordras.

Under hänvisning till vad som anförts under 11.3 angående den lagtekniska
regleringen av utskottsväsendet föreslår beredningen att 53 § RF en -

121

Kungl. Maj.is proposition nr 40 år 1970

dast skall uppta ett stadgande om att riksdagen för beredning av ärenden
skall tillsätta utskott, däribland ett konstitutionsutskott, jämte en hänvisning
till RO beträffande de närmare bestämmelserna om utskottsväsendet.
De valda ordalagen utesluter inte att enstaka slag av ärenden inte blir föremål
för utskottsberedning. Beträffande den tid, för vilken utskotten skall
väljas, och angående val av utskott vid vaderiksdag hänvisar beredningen
till vad som anförs under 36 § RO.

19.3. Riksdagsordningen

Flertalet bestämmelser i RO, som rör utskottsberedningen, är för närvarande
upptagna under rubriken »Ärendenas beredning» i 36—48 §§. Under
samma rubrik finns i 49 § ett stadgande om utrikesnämnden. Samtliga dessa
lagrum berörs av grundlagberedningens förslag. Därvid har 36—48 §§ omarbetats
fullständigt. 36 § upptar en grundläggande bestämmelse om tillsättande
av utskott. I 37 § ges föreskrift om utskottens ledamotsantal. Konstitutionsutskottets
och finansutskottets centrala beredningsuppgifter framgår
av 38 §. 39 § hänvisar i fråga om närmare föreskrifter om utskotten till bestämmelser
enligt 78 § samt ger uttryck för fackindelningsprincipen. En
uppmjukad remissregel har fått sin plats i 40 §. 41 § möjliggör för riksdagen
att tillsätta utskott utöver det antal, som enligt författningsbestämmelser
skall förekomma vid varje riksdag. I 42 § har upptagits bestämmelser angående
ärenden, som berör mer än ett utskotts beredningsområde, och om
behandlingstvång för utskotten. Utskottens självständiga initiativrätt regleras
i 43 §, 44 § stadgar begränsningar för vissa riksdagsledamöter, bl. a.
statsråd, att delta i utskott, 45 § upptar bestämmelse om val av utskottspresidium
och 46 § om omröstning och reservationsrätt. Stadgande om utskotts
rätt att inhämta upplysningar från myndigheter har fått sin plats
i 47 §, och i 48 §, slutligen, finns en föreskrift om tystnadsplikt.

Vissa andra bestämmelser om utskott har i avvaktan på en total reform
fått behålla sin nuvarande plats i RO. Sålunda har bestämmelsen i 55 § 3
mom. om beredningstvång i fråga om proposition och motion behållits oförändrad.
Bestämmelserna om återremiss av utskottsutlåtande kvarstår vidare
i 63 §, och i samma paragraf föreslår beredningen att de nya reglerna om
möjlighet att remittera ett utlåtande till annat utskott tills vidare får sin
plats. Föreskrifter om val till och inom utskott återfinns alltjämt i 75 §.

Vad gäller beredningstvånget saknas i RO en allmän bestämmelse i fråga
om framställningar och redogörelser från riksdagens verk. Genom beslut vid
den partiella grundlagsreformen 1968—69 har i 55 § 2 mom. RO upptagits
ett stadgande att riksdagen enligt 78 § RO äger meddela bestämmelser om
hur beslut må påkallas i frågor, som rör riksdagen enskilt eller riksdagsförvaltningen.
Härav torde följa, att riksdagen enligt 78 § kan föreskriva,
i vad mån framställningar och redogörelser från riksdagens verk skall utskottsberedas.
(Se t. ex. nu beträffande redogörelse från riksdagens lönedelegation,
12 § riksdagsstadgan.) I fråga om ärenden, för vilka beredningstvång
ej föreskrivs vare sig i RO eller i bestämmelser enligt 78 §, kommer det

122

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1970

i allmänhet att stå riksdagen fritt att besluta hänvisning till utskott. Av särskilda
stadganden kan dock framgå att utskottsberedning inte skall företas.
Så är enligt 57 § RO fallet i fråga om yrkande om misstroendeförklaring. En
liknande föreskrift torde komma att beslutas i fråga om begäran att framställa
interpellation (jfr 20 § i kamrarnas ordningsstadgor). Valfrågor hänvisas
inte heller till utskott. I enkammarriksdagen skall flertalet valfrågor
förberedas av en valberedning.

36 §

Denna paragraf innehåller nu i 1 mom. liksom 53 § RF föreskrifter om
vilka ständiga utskott som skall finnas. Dessa utskott skall tillsättas av varje
riksdag inom sex dagar från dess öppnande. Enligt 4 mom. skall dock vid
vaderiksdag ej fler utskott tillsättas än som erfordras. Utom de ständiga utskotten
kan riksdagen jämlikt 1 mom. tillsätta särskilt utskott för att ta upp
frågor som hör till ständigt utskotts behandling.

Beredningen föreslår att lagrummet skall uppta den grundläggande bestämmelsen
om tillsättande av utskott. Av den allmänna motiveringen framgår
att huvudtypen av utskott alltjämt skall vara det ständiga utskottet. Enligt
de principer för författningsregleringen av utskottsväsendet, som beredningen
förordar, skall emellertid organisationen på ett par undantag när
inte låsas fast genom att utskotten anges i RF eller RO. Under sådana omständigheter
anser beredningen det oegentligt att i RO använda termen
»ständiga» utskott — de skilda utskottens bestånd är ju i allmänhet inte
garanterat i RO. I förslag till lydelse av denna paragraf föreskrivs därför
endast, bortsett från att två utskott namnges, att varje riksdag skall inom sig
tillsätta ett antal »utskott». Att dessa utskott är ständiga (eller fasta) i den
bemärkelsen, att i princip samma utskott, vart och ett med samma, i författning
bestämda beredningsuppgifter, skall ingå i organisationen från riksdag
till riksdag, kan utläsas av de nya bestämmelserna i 39 §. Som framgår av
förslagets 41 § bör riksdagen härutöver äga tillsätta utskott för särskild, genom
beslut i det enskilda fallet bestämd beredningsuppgift; benämningen
särskilt utskott som motsats till ständigt utskott har emellertid inte använts.

I förslaget till denna paragraf har, av skäl som angetts under 11.3, konstitutionsutskottet
och finansutskottet särskilt nämnts. I övrigt binder lagrummet
riksdagen endast på det sättet att lägsta antalet (fasta) utskott bestäms
till, utöver de två nämnda utskotten, fjorton. Bl. a. härigenom har grunddragen
i utskottsorganisationen fått en viss förankring i RO, samtidigt som
riksdagen kan anpassa utskottsindelningen efter ändrade förhållanden och
erfarenheter av dess funktionsduglighet.

Författningsutredningen föreslog (förslaget till regeringsform 6 kap. 11
§) att utskottsval skulle avse tid, motsvarande riksdagens valperiod. Och
genom den partiella reformen 1968—69 har bestämts att riksdagens revisorer
skall väljas för en tid av tre år.

Om emellertid fördelningen av uppgifter mellan utskotten och utskottens
benämningar till största delen flyttas över till riksdagsstadgan eller annan

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

arbetsordning och alltså skall kunna ändras genom enkelt beslut av riksdagen,
är det, lagtekniskt sett, knappast möjligt att låta valperioden för utskotten
löpa över längre tid än en riksdag. En kort valperiod för utskotten kan,
även från mera materiell synpunkt, ses som ett viktigt moment i strävandena
att ernå en elastisk organisation. Det kan nämligen finnas behov av
att förändra utskottens personsammansättning under löpande mandatperiod
efter förskjutningar av ärendegrupper mellan utskotten eller andra organisationsändringar.
Även vid stabilitet i organisationen kan det någon
gång finnas anledning att vid en riksdag välja in en viss riksdagsledamot
i ett utskott som han inte eljest har tillhört.

Något undantag för vaderiksdag har inte gjorts. Även vid sådan skall således
alla de fasta utskotten tillsättas. Detta förefaller vara den med tanke
på ledamöterna och den numera fast anställda kanslipersonalen enklaste
ordningen. Vid 1958 års vaderiksdag tillsattes också samtliga ständiga utskott.

Det ligger i sakens natur att om varje riksdag skall utse ledamöter i ett
bestämt antal utskott, detta bör ske snarast efter riksdagens början. Närmare
bestämmelse om tidpunkten för val kan ges i arbetsordning (se 39 §
i förslaget).

Beträffande hittills inte berörda bestämmelser i nuvarande 36 § anmärker
beredningen följande. I 1 mom. anges ledamotsantalen i de ständiga utskotten.
I 3 mom. stadgas angående suppleanter. Rörande nu nämnda bestämmelser
hänvisar beredningen till 37 § i förslaget. Den i 2 mom. upptagna
s. k. uppmjukade remissregeln har i beredningens förslag sin motsvarighet
i 40 §. Hänvisningen i 5 mom. till andra lagrum angående val till utskott
synes obehövlig och utgår. I 6 mom. första stycket uppställs förbud för statsrådsledamot
och i visst fall för förutvarande statsrådsledamot att delta i val
till konstitutionsutskottet. Enligt andra stycket får inte ledamot av statsrådet,
justitieråd eller regeringsråd »deltaga» i utskott, dock att beträffande
utrikesutskottet gäller särskilda bestämmelser. Tredje stycket stadgar hinder
mot att i utskott välja in den som utskottet kan komma att ställa till
ansvar för hans ämbetsåtgärder. Beträffande nu angivna regler i 6 mom.
hänvisar beredningen till vad som anförs under 44 §.

37 §

Antalet ledamöter i de ständiga utskotten anges nu i 36 § 1 mom. RO.
Det bör i fortsättningen bestämmas i arbetsordning (se 39 § i förslaget). I
förslaget till lydelse av denna paragraf föreskrivs en nedre gräns för ledamotsantalet
i de utskott, som skall tillsättas vid varje riksdag. Angående de
synpunkter, som fått inverka härvidlag, hänvisas till 12.3.

Enligt 36 § 3 mom. RO utser riksdagen inom sig suppleanter att, när utskottsledamöter
avgår eller får förfall, inträda i deras ställe. Ett stadgande
om suppleanter har tagits upp i denna paragraf. Lämpligen bör i arbetsordning
föreskrivas att antalet suppleanter skal) motsvara de ordinarie ledamöterna.
Det bör emellertid, liksom nu (se kamrarnas ordningsstadgor, 7 §
1 mom.), stå riksdagen fritt att utse ett större antal.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

För närvarande innehåller 37 § RO bestämmelser om utrikesutskottet.
Beredningsuppgifterna för ett sådant utskott skall enligt förslaget framgå
av arbetsordning. De i 2 och 3 mom. behandlade frågorna om statsrådsledamots
rätt att lämna utrikesutskottet upplysningar och om tystnadsplikt för
utskottets ledamöter avses bli reglerade på ett för alla utskott gemensamt
sätt; se beträffande statsrådsledamots rätt till tillträde till utskott framställningen
under 15 i den allmänna motiveringen och angående tystnadsplikt
48 § i förslaget.

38 §

I förslaget till 38 § RO har tagits upp de viktigaste beredningsuppgifter,
som bör ankomma på konstitutionsutskottet (första stycket) och finansutskottet
(andra stycket). Även andra beredningsuppgifter skall med stöd av
39 § andra stycket kunna tilläggas dessa utskott genom bestämmelse i arbetsordning.

De nuvarande bestämmelserna i 38 § 1 och 2 mom. RO om konstitutionsutskottets
beredningsuppgifter får enligt förslaget sin motsvarighet dels
i detta lagrum, dels i arbetsordning (se därom bilaga 3). Enligt grundlagberedningens
mening finns det anledning att bestämma utskottets beredningsuppgifter
i RO bara beträffande grundlag. Övriga beredningsuppgifter
bör anges i arbetsordning. Utskottet skall behålla sin rätt att ta initiativ till
grundlagsändringar (se under 14.3). Någon särskild regel härom behövs
emellertid inte i framtiden, om alla ständiga utskott får rätt att väcka initiativ
(se under 43 § i förslaget).

Paragrafens nuvarande 3 mom. innehåller en hänvisning till utskottets
granskningsuppgifter enligt RF. Motsvarande hänvisning inarbetas enligt
förslaget i första stycket. Bestämmelsen i 4 mom. om att det tillkommer utskottet
att skilja mellan riksdagen och dess talman, då den senare vägrar
proposition, kan utgå; dess innehåll återkommer, utförligare, i 61 § RO.
Tystnadspliktsbestämmelsen i 5 mom. ersätts genom förslaget med en allmän
bestämmelse i 48 § RO.

Finansutskottet skall i första hand svara för samordningen av riksdagens
budgetarbete. Utskottets centrala uppgifter som samordningsorgan har diskuterats
i den allmänna motiveringen (10). Det är därvid främst fråga om
allmänna riktlinjer för statsregleringen, dvs. för finanspolitiken. Som beredningen
har framhållit i den allmänna motiveringen bör emellertid finansutskottet
i sina utlåtanden över finansplanerna och i andra betänkanden
kunna gå in även på den ekonomiska politiken i vidare mening, såsom avvägningen
mellan finans- och penningpolitiska medel. Det synes därför vara
lämpligt att i lagtexten uttrycka finansutskottets samordningsuppgift så, att
utskottet skall bereda frågor om allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken och statsregleringen.

Den statliga penning- och lånepolitiken ligger till stora delar i händerna
på riksbanken och riksgäldskontoret. Med tanke därpå finns det skäl att
låta finansutskottet överta bankoutskottets nuvarande befogenheter beträffande
dessa två verk. Detta bör kunna uttryckas så att finansutskottet skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

125

bereda frågor som rör riksbankens eller riksgäldskontorets verksamhet.
Riksdagen torde utan särskild föreskrift kunna uppdra åt finansutskottet
att utfärda föreskrifter om riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning
(jfr 41 § 1 mom. RO). Även budgetfrågorna om riksbanken och riltsgäldskontoret
bör remitteras till finansutskottet.

Angående finansutskottets uppgifter inom penning- och valutapolitiken
kan i övrigt anföras följande. Ärenden som gäller metoderna för styrning
av kreditmarknaden i konjunktur- eller fördelningspolitiskt syfte bör remitteras
till finansutskottet. Hit hör den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
(för närvarande likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen
och ränteregleringslagen). Däremot torde den allmänna banklagstiftningen
snarast böra hänföras till annat utskott (väl närmast näringsutskottet,
se bilaga 3), likaså reglementet för allmänna pensionsfonden. Sedel- och
myntlagstiftningen bör remitteras till finansutskottet, likaså valutaförfattningarna.

Finansutskottets åligganden i övrigt såsom fackutskott behandlas i bilaga
3.

39 §

Som förut flera gånger framhållits, skall i den nya organisationen frågorna
om utskottens antal, antalet ledamöter i utskotten och utskottens beredningsuppgifter
i vidsträckt omfattning lämnas oreglerade i grundlag och
annan lag. Detta innebär å andra sidan inte att författningsbestämmelser
skall saknas i dessa hänseenden. Enligt vad som föreslås i detta lagrum skall
författningsregleringen ske i riksdagsstadga eller annan därmed jämförbar
författning som riksdagen enligt 78 § RO ensam beslutar. Genom att utskottens
antal och varje utskotts beredningsområde måste normeras i författning
uppnår man en stadga i organisationen, som ger anledning att tala om
ständiga eller fasta utskott. — Också tidpunkten för val av de utskott, som
skall tillsättas vid varje riksdag, bör föreskrivas enligt 78 § RO.

Vid utformningen i riksdagsstadga eller liknande författning av utskottsindelning
bör emellertid riksdagen inte vara helt obunden av bestämmelser
i RO. Rörelsefriheten begränsas i första hand av bestämmelserna i 36—38
§§ i beredningens förslag. Enligt andra stycket av förevarande paragraf i
förslaget skall riksdagen vid indelningen i utskott som regel låta ärendenas
sakliga samband vara avgörande (fackindelningsprincipen). Grundlagberedningens
formulering tar sikte på den praktiskt mest betydelsefulla konsekvensen
av en indelning efter materiella grunder, nämligen den att lagfrågor
och anslagsfrågor inom ett visst ämnesområde skall beredas i samma
utskott. Avsikten är emellertid att i allmänhet också andra frågor skall fördelas
mellan utskotten efter sakområden. Detta torde inte behöva utsägas
uttryckligen. Den föreslagna lydelsen lämnar rum för bildande av ett utskott
för skattefrågor. För att möjliggöra för riksdagen att förlägga beredningen
av vissa civillagsfrågor till samma utskott oberoende av ämnesområde föreslås
en undantagsbestämmelse i slutet av paragrafens andra stycke. Beträffande
skäler* härför hänvisas till vad beredningen har anfört i den allmänna

126

Kungl. Maj:ts proposition nr åO år 1970

motiveringen (12.7). Under 12.5 har beredningen anlagt synpunkter på innebörden
av begreppet ämnesområde.

I 39 § ges nu bestämmelser om statsutskottet. Detta utskott får ingen direkt
motsvarighet i den nya organisationen. Den i paragrafen särskilt omnämnda
uppgiften att uppgöra förslag till riksstat torde få övergå på finansutskottet.

40 §

Lagrummet innehåller enligt förslaget en s. k. uppmjukningsregel i fråga
om ärendefördelningen mellan utskotten. En sådan regel är nu upptagen i
36 § 2 mom. RO, enligt vilket fråga, om den finnes äga nära samband med
ämne, som tillhör visst ständigt utskotts behandling, må kunna hänvisas till
nämnda utskott, ändå att den enligt föreskrifterna i 37—44 §§ RO skolat
handläggas av annat ständigt utskott. Författningsutredningen föreslog (3
kap. 10 § förslaget till riksdagsordning) en regel med samma innebörd.

Ett stadgande, som möjliggör avsteg i det enskilda fallet från den i författning
gjorda fördelningen av ärenden mellan utskotten, är av vikt för
strävandena att skapa en väl fungerande utskottsorganisation. Stadgandet
får betydelse, när skilda delar av ett ärende hör till olika ämnesområden,
i vilket fall delning av ärendet enligt 42 § i förslaget regelmässigt inte skall
göras, och när ärende eljest på grund av sin tekniska eller sakliga beskaffenhet
synes kunna få sin sakkunnigaste beredning inom ett bestämt utskott.
Detta fall bör uttryckligen nämnas i lagtexten. Men undantag från fördelningsreglerna
bör någon gång kunna göras också av andra skäl. Är ett utskott
tillfälligtvis särskilt arbetstyngt, bör det sålunda vara möjligt att hänvisa
ett till utskottets kompetensområde hörande ärende till annat utskott
med närbesläktade beredningsuppgifter.

Från uppmjukningsregelns tillämpning har undantagits grundlagarna.
Det bör nämligen inte komma i fråga att remittera ärende härom till annat
fast utskott än konstitutionsutskottet. Däremot kan det någon gång uppkomma
behov av att hänskjuta ärende, som rör de ämnen, vilka enligt 38 §
andra stycket tillhör finansutskottets beredning, till annat utskott, dock
givetvis inte ärende om finansplan och nationalbudget.

Bevillningsutskottet, om vilket bestämmelser nu ges i 40 §, lär i en ny organisation
få sin motsvarighet i ett skatteutskott. Detta utskotts beredningsuppgifter
får framgå av arbetsordning. Uppgiften att beräkna skatteinkomsterna
och föreslå den procentsats, med vilken den statliga inkomstskatten
skall utgå, bör tillkomma finansutskottet. Ärenden om lagar och författningar
rörande alkoholhaltiga varor (2 mom.) bör, som bl. a. förfatlningsutredningen
föreslog (SOU 1963: 18 s. 97), beredas tillsammans med ärenden
om andra lagar med socialt syfte.

41 §

Enligt 36 § 1 mom. RO äger riksdagen tillsätta särskilt utskott för upptagande
av frågor, som tillhör ständigt utskotts behandling. Också förfaltningsutredningen
behöll i sitt förslag till RO (3 kap. 9 §) möjligheten alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

127

tillsätta sådant utskott.

Utöver de utskott, vilka enligt vad som stadgas i RO och i bestämmelserna
jämlikt 78 § RO ständigt skall ingå i utskottsorganisationen, bör riksdagen
äga genom särskilt beslut inom sig tillsätta ytterligare utskott för bestämd
beredningsuppgift som eljest ankommer på annat utskott (se under
13.2.2). 41 § har i förslaget avfattats i enlighet härmed. Såsom angivits under
36 § har beteckningen särskilt utskott inte använts för utskott, som avses
i paragrafen.

Tillsättandet av extra utskott bör vara ytterligare ett medel att smidigt
anpassa utskottsorganisationen till föreliggande behov. Sådant utskott bör,
liksom hittills särskilt utskott, kunna tillsättas, när ett ärende kräver särskild
sakkunskap eller är av sådan omfattning att det ständiga utskott, som
eljest skolat bereda ärendet, inte hinner med detta. Emellertid bör ingenting
hindra att vid hård arbetsbelastning för ett visst utskott en grupp av ärenden
under en begränsad tid skiljs ut för behandling i ett särskilt tillsatt utskott.
Härigenom kan man vinna erfarenheter, som kanske ger anledning
att ändra arbetsordningens bestämmelser om utskottsindelningen.

Endast uppgift att bereda remitterade ärenden bör kunna tilläggas utskott,
som avses i detta lagrum. Givetvis skall riksdagen vara oförhindrad att
till sådant utskott hänskjuta även annat ärende än sådant som omfattas av
det ursprungliga beslutet om att tillsätta utskottet. Som framgår av 43 §
i förslaget bör särskilt tillsatt utskott inte ha självständig initiativrätt.

Bestämmelserna i 37 § om lägsta antal ledamöter och udda ledamotsantal
samt om suppleanter bör äga tillämpning också på utskott enligt detta
lagrum.

I förevarande paragraf är för närvarande bankoutskottets uppgifter angivna.
Det är knappast troligt att en direkt motsvarighet till bankoutskottet
kommer att ingå i den nya organisationen. Att finansutskottet bör överta
bankoutskottets befogenheter i förhållande till riksbanken och riksgäldskontoret,
däri inbegripet rätten att efter riksdagens bemyndigande ge föreskrifter
om bankens och riksgäldskontorets förvaltning, har berörts under
38 §.

42 §

Grundlagberedningen föreslår att detta lagrum får uppta vissa bestämmelser
angående behandlingen av ärenden, som rör mer än ett utskotts beredningsområde,
samt beträffande den därmed nära sammanhängande frågan
om skyldighet för utskott att behandla hänskjutet ärende. De synpunkter,
som ligger till grund för de i paragrafen föreslagna bestämmelserna, framgår
till stor del av den allmänna motiveringen under 13.1, 13.2.1 och 13.2.2.
Beredningen tillägger följande.

Första stycket i den föreslagna lydelsen av 42 § innehåller den i den allmänna
motiveringen (13.1) förordade föreskriften att ärende som regel inte
skall kunna delas mellan utskott.

I första meningen av andra stycket fastslås som huvudregel att utskott
är skyldigt att avge betänkande i ärende, som hänvisats till utskottet. Där -

128

Kungl. Maj:ts proposition, nr 40 är 1970

vid skall utskottet liksom nu kunna föra fram förslag inom ramen för
den väckta frågan. Detta saknar visserligen beträffande de i författning angivna
utskotten betydelse för utskottsmajoriteten, eftersom sådana utskott
enligt 43 § i förslaget tillerkänns full initiativrätt inom sina beredningsområden,
men är av vikt för reservanter i sådana utskott liksom för de särskilda
utskotten. Se härtill under 14.3.5.

Skyldigheten för ett utskott att avge betänkande i ett visst ärende inskränks
genom de möjligheter, som i de två följande punkterna öppnas att
överlämna ärendet till annat utskott och att låta det beredas i sammansatt
utskott. Behandlingsplikten övergår i så fall på det (ständiga eller särskilt
beslutade) utskott, som mottar ärendet, respektive på det sammansatta utskottet.
Någon tid, inom vilken betänkande skall avges, uppställs inte i lagrummet.
Av 58 § RO framgår emellertid indirekt att betänkande skall avlåtas
under den session, vid vilken ärendet bär väckts, såvida inte riksdagen
på framställning av det utskott, som behandlingsskyldigheten åligger,
medger uppskov.

Då utskott överlämnar ärende till annat utskott, bör kammarkansliet underrättas.
Föreskrift därom torde få tas in i riksdagsstadgan eller annan
arbetsordning.

Ett icke opraktiskt fall torde bli att utskott överenskommer med särskilt
utskott att ärende skall överlämnas till det senare utskottet. Däremot
torde det sällan vara aktuellt att särskilt utskott ingår i sammansatt utskott;
enligt 47 § RO kan för närvarande sammansatt utskott endast bildas
av ständiga utskott. Något förbud för särskilt utskott att utse deputerade
till sammansatt utskott har emellertid inte upptagits i förslaget.

De utskott, som skall ingå i sammansatt utskott, bör äga fritt överenskomma
om antalet ledamöter från de deltagande utskotten. Det är därvid inte
nödvändigt att varje utskott utser lika många deputerade.

42 § RO behandlar nu lagutskottens kompetens. Enligt 2 mom. skall lagutskott
granska riksdagens ombudsmäns förvaltning och, om så är påkallat,
göra hemställan till riksdagen om ombudsmans eller ställföreträdares entledigande.

Ombudsmännens skyldighet att lämna årlig redogörelse till riksdagen
framgår av 100 § RF. Utskottsgranskning av ämbetsförvaltningen bör i fortsättningen
föreskrivas i arbetsordning för riksdagen. En sådan granskning
är förutsatt i 97 § andra stycket RF. Att det granskande utskottet kan göra
framställning om entledigande av ombudsman eller dennes ställföreträdare
torde inte behöva komma till uttryck på annat sätt än som skett i nyssnämnda
stadgande.

43 §

Av första punkten i andra stycket i förslagets 42 § följer att utskott i remitterat
ärende äger föra fram ändringsförslag inom ramen för den väckta
frågan. I denna paragraf föreslår beredningen ett stadgande om en längre
gående initiativrätt för utskott, som är angivna i RO eller i arbetsordning.
Beredningen hänvisar i frågan till vad som anförts i den allmänna motive -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

129

ringen (14).

Ett ärende får anses vara under behandling i kammaren även under
den tid det är bordlagt där. Något förbud har inte uppställts för utskott
att väcka initiativ i fråga, som under samma session redan avgjorts av riksdagen.
Efter den partiella reformen 1968—69 innehåller RO överhuvudtaget
ingen regel om förbud mot dubbelbehandling. Det torde emellertid endast i
sällsynta undantagsfall komma i fråga att utskott begagnar sin initiativrätt
till att under en session ånyo ta upp en under samma session redan avgjord
fråga.

För närvarande innehåller 43 § RO bestämmelser om jordbruksutskottet.
Dessa får enligt förslaget ingen motsvarighet i RO.

44 §

Denna paragraf föreslås i första stycket komma att innehålla ett stadgande
att talmannen eller ledamot av statsrådet inte får delta i utskott som
ledamot eller suppleant.

Frågan om statsrådsledamots rätt att vara ledamot eller suppleant i utskott
eller att eljest närvara vid utskottsförhandlingar har beredningen
diskuterat under 15 i den allmänna motiveringen, vartill hänvisas. Som
följd av den föreslagna bestämmelsen bör hinder föreligga att välja den som
är statsrådsledamot till ledamot eller suppleant i utskott. Skulle den som
valts till sådant uppdrag därefter utses till statsråd, äger han inte utöva sitt
uppdrag i utskottet. Frånträder han under löpande valperiod för utskottet
sitt statsrådsämbete, är han oförhindrad att åter utöva sitt uppdrag som
ledamot eller suppleant i utskottet.

I enlighet med vad som utvecklats under 15 innebär beredningens förslag
att ledamot av statsrådet, till skillnad från vad som nu gäller, skall
äga närvara vid utskottssammansträde efter de regler som annars tillämpas
i fråga om utomstående personer.

Förbudet i 36 § 6 mom. andra stycket RO för justitieråd och regeringsråd
att »deltaga» i utskott föreslås bli upphävt.

Enligt praxis inväljs kamrarnas talmän inte i utskott. Jämlikt 22 §
riksdagsstadgan äger talmännen dock tillträde till utskotten ehuru utan
rätt att delta i överläggningarna eller besluten. Författningsutredningen
föreslog (5 kap. 6 § förslaget till riksdagsordning) förbud att välja talman
till ledamot eller suppleant i utskott. Också grundlagberedningen anser att
ett uttryckligt förbud häremot bör stadgas i RO. Förbudet bör ej avse vice
talman.

I andra stycket av lagrummet har grundlagberedningen föreslagit en bestämmelse
av innehåll att ingen må närvara i utskott, när ärende om granskning
av hans egna åtgärder i utövning av tjänst eller uppdrag förekommer
till överläggning eller beslut.

RO innehåller inga allmänna bestämmelser angående jäv inom utskott.
T 36 § 6 mom. tredje stycket föreskrivs emellertid att ej någon, av vilken
riksdagen kan fordra redo och ansvar, må inväljas i utskott, där redovisning
för hans egna ämbetsåtgärder kan förekomma. På grund av denna be9—Bihang
till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 40

130

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1970

stämmelse föreligger bl. a. hinder att välja in f. d. statsrådsledamot i det
konstitutionsutskott, som har att granska statsrådsprotokollen från hans
ämbetstid, och att välja in fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret
i bankoutskottet.

I 3 kap. 17 § förslaget till riksdagsordning upptog författningsutredningen
en bestämmelse, enligt vilken ej någon må delta som ledamot i utskott
vid behandlingen av ärende, som personligen rör honom eller någon
honom närstående. Under hänvisning till detta stadgande fann utredningen
att bestämmelserna i 36 § 6 mom. tredje stycket RO kunde utgå.

Att en riksdagsledamot blir icke valbar till visst utskott är enligt grundlagberedningens
mening en alltför långtgående konsekvens av att utskottet
kan komma att granska hans åtgärder i utövning av tjänst eller uppdrag.
Det bör räcka att han är jävig att närvara vid utskottets överläggningar
och beslut i ärende, som gäller sådan granskning. Beredningens
förslag är avfattat i enlighet härmed. Frågor om jäv i övrigt, såväl i utskott
som vid handläggning i kammaren (jämför 53 § tredje stycket RO och författningsutredningens
förslag till riksdagsordning, 1 kap. 16 §) bör få sin
lösning först i en senare etapp. Det föreslagna stadgandet är inte avsett
att hindra att utskottet låter den jävige riksdagsledamoten yttra sig
muntligen i ärendet. Men han får inte närvara, när utskottet överlägger
eller fattar beslut i frågan.

Hittills berörda bestämmelser avser begränsningar för vissa kategorier
riksdagsledamöter att själva delta i utskott. För närvarande finns i 36 §
6 mom. första stycket ett stadgande, som begränsar rätten att delta i val
till utskott. Det föreskrivs nämligen där att statsrådsledamot ej må delta
i val till konstitutionsutskottet och att ej heller förutvarande statsrådsledamot
må delta i det val till konstitutionsutskott, som följer närmast efter
hans avgång. Tidigare gällde ett allmänt förbud för statsråd, justitieråd och
regeringsråd att delta i val till utskott. Nuvarande formulering av 6 mom.
första stycket tillkom år 1953, varvid förbudet för statsråd inskränktes till
att avse val till konstitutionsutskottet men samtidigt utvidgades till att gälla
förutvarande statsråd i ovan angivet fall (se KU 1952:25). Enligt författningsutredningen
(se SOU 1963: 18 s. 162) borde riksdagsledamot, som
är statsråd, alltjämt inte få delta i val till konstitutionsutskottet. Motsvarande
förbud för förutvarande statsråd föreslogs emellertid bli upphävt.

Enligt ändring i samband med enkammarreformen kommer sambandet
mellan statsrådens politiska ansvarighet och konstitutionsutskottets granskningsverksamhet
väsentligen att upplösas. Denna verksamhet är redan nu
mera administrativt än politiskt inriktad. Frågan, om riksdagsledamot som
är medlem av statsrådet skall få delta i val till konstitutionsutskottet, synes
därmed ha kommit i ett annat läge. Kvar står visserligen att konstitutionsutskottet
kan påkalla utkrävande av statsrådsledamots juridiska ansvarighet.
Mot de betänkligheter, man från denna synpunkt kan hysa inför
att slopa förbudet för statsråd att delta i val till konstitutionsutskottet, får
vägas den av förbudet följande oegentligheten att regeringspartiet eller
regeringspartierna blir underrepresenterade i utskottet. Grundlagberedning -

131

Kungl. Maj ris proposition nr M år 1970

en har för sin del kommit till den uppfattningen att tillräckliga skäl inte
föreligger att utesluta riksdagsledamot, som är eller har varit medlem
av statsrådet, från att delta i val till konstitutionsutskottet. Någon motsvarighet
till 36 § 6 mom. första stycket har därför inte upptagits i beredningens
förslag.

RO 44 § innehåller för närvarande bestämmelser om allmänna beredningsutskottet.
Ett sådant utskott behövs inte i den nya organisationen.

45 §

Enligt 45 § 2 mom. RO väljer varje utskott inom sig ordförande och vice
ordförande. Intill dess sådant val försiggått, föres ordet av den ledamot,
som bevistat de flesta riksdagarna, och, där två eller flera deltagit i lika
många riksdagar, den av dem som är till levnadsåren äldst.

Också enligt författningsutredningens förslag (5 kap. 6 § tredje stycket
förslaget till riksdagsordning) skulle utskott inom sig välja ordförande
och vice ordförande. En bestämmelse med samma innehåll föreslås av
grundlagberedningen i denna paragraf. Bestämmelse om vem som skall föra
ordet i utskott intill dess val av presidium ägt rum bör ges i arbetsordning.

Av övriga, nuvarande bestämmelser i 45 § RO torde den i 1 mom. om
skyldighet för utskotten att sammanträda inom viss tid från det de blivit utsedda,
kunna föras över till arbetsordning. Att, såsom föreskrivs i 3 mom.,
utskotten så fort sig göra låter bör avgiva de yttranden, som på dem ankommer,
behöver inte särskilt utsägas.

46 §

Gällande bestämmelser angående omröstning inom utskott finns i 48 §
RO. Det stadgas i paragrafens första stycke att omröstning inom utskott
skall ske öppet. Vid lika röstetal fäller lotten utslaget. Tredje stycket innehåller
bestämmelser om reservationsrätten. Det stadgas där att ledamot,
som ej instämt i utskottets beslut, äger lämna riksdagen del av sin skiljaktiga
mening, som i sådant fall bör avges skriftligen till utskottet. Det föreskrivs
att utskottets betänkande dock icke må uppehållas därigenom. — Förutsättning
för att ledamot skall ha reservationsrätt är att han inom utskottet
röstat mot beslutet eller motsatt sig motiveringen. I praxis förekommer
icke blott motiverad reservation utan även blank sådan samt särskilt yttrande.

Omröstning inom utskott bör alltjämt ske öppet. År rösterna lika delade,
bör emellertid icke som nu lotten, utan ordförandens röst bli utslagsgivande.
Detta var också författningsutredningens förslag (3 kap. 20 § förslaget
till riksdagsordning). Nämnas må att en sådan ordning gäller i fråga
om riksdagens revisorer (12 § instruktionen för revisorerna) och lönedelegationen
(71 § tredje stycket RO). Med tanke på bestämmelsen i 37 §
förslaget om udda antal ledamöter i utskotten torde ordförandens röst mera
sällan komma att bli avgörande. Vid detta förhållande saknas varje anledning
att ändra nuvarande praxis enligt vilken ordförandeposterna fördelas
mellan de större riksdagspartierna.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

I fråga om reservationsrätten yttrade författningsutredningen (SOU 1963:
18 s. 128—129): Utredningen föreslår att det i lagtexten skall utsägas, att
sådan rätt tillkommer endast den som i omröstning tagit ställning mot utskotts
beslut eller motivering till beslut. Utredningen föreslår vidare att
reservation alltid skall vara försedd med yrkande. Blank reservation skall
således icke längre tillåtas. Vad sådan reservation innebär blir nämligen
känt endast om reservanten yttrar sig i debatten vid ärendets avgörande.
Institutet »särskilt yttrande» medför däremot icke några sådana svårigheter.
Det bör bibehållas men torde icke behöva lagfästas.

Grundlagberedningen ansluter sig till vad författningsutredningen sålunda
anfört och föreslår i andra stycket av denna paragraf en bestämmelse
om reservationsrätten i överensstämmelse härmed. När i lagrummet talas
om »reservation med yrkande» avses, som torde framgå av sammanhanget,
yrkande beträffande antingen klämmen i betänkandet eller också enbart
motiveringen.

Omröstning beträffande själva ställningstagandet (klämmen) torde som
regel hållas i anslutning till överläggningen, omröstning beträffande motiveringen
först vid justeringen av betänkandet. För reservationsrätt krävs
dels att ledamoten därvid har stannat i minoritet (eventuellt bara i en förberedande
omröstning, se Stjernquist, Riksdagens arbete och arbetsformer
s. 377), dels att han senast vid justeringen har anmält att han ämnar reservera
sig.

Då det i den föreslagna bestämmelsen sägs att ledamot som »förlorat vid
omröstning» har reservationsrätt, åsyftas inte någon skärpning av praxis
i vissa utskott (Stjernquist s. 374) enligt vilken formell votering inte äger
rum. Vad som krävs är att ledamoten klart har angivit en mening som avviker
från vad som konstaterats vara utskottets beslut. Exempelvis måste,
när majoritetsförhållandena är klara på grund av vad som har sagts under
överläggningen, en reservationsanmälan i omedelbar anslutning till klubbfästandet
av ett acklamationsbeslut som regel vara fullt tillräcklig.

Särbestämmelsen i 75 § 3 mom. RO om val inom utskott utgör undantag
från regeln om öppen omröstning. Nuvarande 48 § RO innehåller också en
hänvisning till 75 § 3 mom. Denna hänvisning bör föras över till 46 § som ett
tredje stycke.

Angående de nuvarande bestämmelserna i 46 § RO om upplysningar till
utskott från ämbetsmän eller verk hänvisas till följande paragraf.

47 §

I denna paragraf föreslår grundlagberedningen ett stadgande om rätt för
utskott att inhämta upplysningar från statliga myndigheter och domstolar.
Bestämmelsen har kommenterats tidigare under 16.

I 47 § RO upptas nu ett stadgande om sammansatt utskott. Detta har i förslaget
sin motsvarighet i 42 § andra stycket sista punkten.

48 §

Riksdagsordningen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för utrikes -

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1970

133

utskottets och konstitutionsutskottets ledamöter. Tystnadsplikt kan enligt
37 § 3 mom. och 38 § 5 mom. föreskrivas av utskotten, i den mån de med
hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt
betingade, synnerligen viktiga skäl finner upplysningar, som meddelas i
visst ämne, böra hållas hemliga. I fråga om utrikesutskottet kan tystnadsplikt
under angivna omständigheter påbjudas även av regeringen. Det föreskrivs
i båda paragraferna, att ledamot, så ock suppleant, första gången
han är närvarande vid sammanträde med utskottet skall avge försäkran
om tystnadspliktens iakttagande.

I denna paragraf föreslås en för alla utskott gemensam bestämmelse om
tystnadsplikt. En liknande bestämmelse hade föreslagits av författningsutredningen
i förslaget till riksdagsordning, 3 kap. 16 §. Enligt utredningens
mening kunde bestämmelser om tystnadsplikt erfordras även beträffande
andra utskott än konstitutionsutskottet och utrikesutskottet, t. ex. i fråga
om utskott, som handlägger försvarsärenden.

Tystnadsplikten bör omfatta, förutom ledamöter och suppleanter, utskottens
tjänstemän. Då ledamot av statsrådet i fortsättningen personligen kan
lämna upplysningar i samtliga utskott, bör också regeringen generellt kunna
förordna om tystnadsplikt. Tystnadsplikten kommer, såsom grundad på lag,
att gälla även gentemot pressen (se 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).
Ledamot, suppleant och tjänsteman bör avlägga försäkran
om att iaktta tystnadsplikt, men härom kan föreskrift ges i arbetsordning.

De nuvarande bestämmelserna i 48 § om omröstning i utskott och om reservationsrätt
motsvaras i förslaget av bestämmelser i 46 §. Samma gäller
hänvisningen i paragrafens andra stycke till 75 § 3 mom. angående val inom
utskott.

49 §

Ändringarna i 49 § RO innebär i första hand att talmannen blir självskriven
ledamot av utrikesnämnden med förste, andre och tredje vice talmännen
som ersättare i tur och ordning. De tre vice talmännen blir alltså självskrivna
suppleanter. Vidare föreslås vissa procedurregler för det fall att utrikesnämnden
för att pröva fråga om förordnande angående krigsdelegationen
sammanträder annorledes än efter kallelse från regeringens sida. Motiven
för ändringarna har i det väsentliga anförts i den allmänna motiveringen
(17). I de fall då utrikesnämnden sammanträder utan att kallelse har utgått
från regeringen skall uppgiften att utfärda kallelse och att leda förhandlingarna
primärt ligga på talmannen och, vid förfall för honom, på vice talman.
Sammanträde skall också kunna komma till stånd på initiativ av två ledamöter.
Man kan förutsätta att dessa i så fall först försöker vända sig till
talmannen eller vice talman. De bör emellertid också själva kunna utfärda
kallelse, något som kan vara nödvändigt om talmannen och alla vice
talmännen på grund av krigshändelse eller annan anledning är frånvarande.
Skulle talmannen och vice talmännen alla vara frånvarande vid sammanträde,
bör den äldste bland de närvarande ledamöterna föra ordet. Här -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

med menas i första hand den som har bevistat flest riksdagar och i andra
hand den bland dessa som är äldst till levnadsåren.

50 §

Enligt paragrafens andra stycke består talmanskonferensen av bl. a. de
ständiga utskottens ledamöter. Den i förslaget begagnade terminologin,
enligt vilken uttrycket ständigt utskott ej kommit till användning, föranleder
en formell justering av ovannämnda passus.

63 §

Enligt detta lagrum kan riksdagen, när den skall avgöra fråga, som utskott
har utlåtit sig över, antingen genast fatta sitt beslut eller också, om
minst en tredjedel av de röstande biträder yrkande härom, återförvisa frågan
till utskottet. Återförvisning får ej ske mer än en gång i samma fråga.
Beredningen föreslår att paragrafen kompletteras med en bestämmelse, som
möjliggör för riksdagen att — genom majoritetsbeslut — hänvisa frågan
också till annat utskott än det, som redan berett ärendet. Motiven för det
föreslagna tillägget i lagrummet har redovisats i den allmänna motiveringen
(13.2.3).

Återremiss eller remiss till nytt utskott skall kunna beslutas endast när
utskottsutlåtande tas upp till avgörande i riksdagen och alltså inte redan
vid bordläggning. Framställs i kammaren samtidigt yrkande om återremiss
och remiss till annat utskott än det som lämnat utlåtande, skall proposition
först ställas på yrkandet om återförvisning. Får detta erforderlig anslutning
bland de röstande, är frågan om remiss till annat utskott för den
gången förfallet. Inget hindrar emellertid att sådan remiss yrkas och beslutas,
när ärendet nästa gång förekommer till avgörande i kammaren. Bestämmelsen
att återförvisning ej må ske mer än en gång i samma fråga,
får anses innefatta också att återförvisning ej kan äga rum till mer än
ett av de utskott, som avgivit utlåtande i ärendet. Däremot föreligger inget
hinder för majoriteten i kammaren att besluta ny remiss till ett tredje utskott,
men detta torde komma i fråga endast i exceptionella fall.

Det utskott, som fått en redan utskottsbehandlad fråga på remiss, kan
naturligtvis instämma i det tidigare utlåtandet med eller utan egen motivering.
Om utskottet intar en annan ståndpunkt, torde båda utskottens hemställanden
jämte eventuella reservationer få prövas i kammaren. Detta
blir en konsekvens av att granskningen från det andra utskottets sida snarare
är sidoordnad än överordnad det första utskottets granskning.

Önskemålen om återremiss och remiss till annat utskott samt kravet att
ärendena skall vara avgjorda före sessionens slut kan komma i konflikt
med varandra. Detta har särskilt betydelse i fråga om budgetärenden, som
ju måste vara avgjorda viss tid före budgetårets ingång (jfr 58 § tredje stycket
RO). Bl. a. skulle man kunna tänka sig att ett utskott, som föreslagit en
väsentlig anslagshöjning, söker undvika remiss av ärendet till finansutskottet
genom att lägga fram sitt utlåtande först alldeles innan budgetarbetet
måste vara avslutat. Vare sig riksdagen likväl beslutar hänvisning till

135

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1970

finansutskottet eller ej, kan följden bli att riksdagens budgetprövning försenas;
här må erinras om att vårsessionen i enkammarriksdagen kan förlängas
till och med 15.6. Mot bakgrunden av det sagda finns skäl att
överväga om inte en sista dag bör bestämmas för utskottens utlåtanden i
vart fall i budgetfrågor. Bestämmelser härom bör lämpligen få sin plats i
arbetsordning. Måhända bör man emellertid avvakta erfarenheterna från
den första tiden för den nya ordningens tillämpning.

71 §

I tredje stycket av denna paragraf, som upptar bestämmelser om lönedelegationen,
hänvisas i första punkten för motsvarande tillämpning beträffande
lönedelegationen bl. a. till bestämmelserna om val av utskottspresidium
i 45 § 2 mom. Momentangivelsen får på grund av den ändrade lydelsen
av 45 § bortfalla. Då 45 § numera inte upptar föreskrift om vem som
för ordet intill dess val av presidium ägt rum, bör föreskrift i detta hänseende
ges i arbetsordning också i fråga om lönedelegationen. — Andra och tredje
punkterna i tredje stycket innehåller i fråga om omröstning och utslagsröst
bestämmelser av samma innebörd som de som för utskottens del är
upptagna i 46 § första stycket i förslaget. Också dessa föreskrifter för
lönedelegationen bör ges i form av hänvisning till motsvarande stadgande
om utskotten.

19.4. övergångsbestämmelser till grundlagsändringarna

Beredningen har i det föregående (under 18) framhållit att den nya utskottsorganisationen
kan sättas i kraft praktiskt taget från början av
1971 års riksdag men att det också bör vara möjligt för denna riksdag att
bestämma en senare tidpunkt för ikraftträdandet och då i första hand den
1 januari 1972. Det har också sagts att det blir möjligt för riksdagen att
med regeringens samtycke uppskjuta behandlingen av förslaget till senare
riksdag under valperioden.

Då det gäller att tekniskt utforma lagförslaget så att 1971 års riksdag får
valfrihet, torde den mest ändamålsenliga utvägen vara att 1970 års riksdag
antager såsom vilande två ikraftträdandebestämmelser, den ena siktande
mot ikraftträdande omedelbart (se 82 § RF), den andra innebärande att de
nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari året närmast efter det då
bestämmelserna antagits slutligt.

I det alternativ som innebär ikraftträdande vid årsskifte torde inte behövas
några särskilda övergångsbestämmelser. Vad som behöver sägas är
bara att bestämmelserna skall äga tillämpning i sin äldre lydelse intill utgången
av det år då den nya lydelsen antagits slutligt.

Det andra alternativet får till följd att den nya utskottsorganisationen
skall börja tillämpas under en riksdagssession. Detta kan innebära stora
olägenheter, om riksdagen redan har valt ständiga utskott enligt de äldre
bestämmelserna och dessa utskott har kommit i gång med sitt beredningsarbete.
De ständiga utskotten skall enligt 36 § 1 mom. RO väljas inom sex

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

dagar efter riksdagens öppnande. Ett sätt att bemästra svårigheterna skulle
vara, att riksdagen valde konstitutionsutskott måndagen den 11 januari
1971, omedelbart efter valet av talman och vice talmän (se 33 § och 36 §
1 mom. RO) samt valet av valberedning (se 75 § 1 mom. RO; ajournering
för att valberedningen skall kunna sammanträda och fastställa lista för
valet av konstitutionsutskott torde bli nödvändig). Konstitutionsutskottet
skulle kunna sammanträda sanuna eller följande dag (se 14 och 15 §§ riksdagsstadgan
samt 28 § i det vid prop. 1968: 27 fogade förslaget till riksdagsstadga)
och omedelbart besluta att till kammaren avlämna memorial med
uppgift om de vilande grundlagsändringarna beträffande utskottsorganisationen.
Memorialet skulle kunna tagas upp till avgörande i kammaren
efter en bordläggning, lämpligen vid ett plenum onsdagen den 13 eller
torsdagen den 14 januari 1971. Skrivelse till Kungl. Maj :t angående riksdagens
beslut skulle kunna expedieras samma dag, och kungligt brev angående
publiceringen av grundlagsändringarna skulle kunna läsas upp i
kammaren fredagen den 15 eller lördagen den 16 januari 1971. Det skulle i
så fall inte vara nödvändigt att välja de andra utskotten enligt de äldre
bestämmelserna, utan riksdagen skulle inom ett par dagar, kanske tisdagen
den 19 januari 1971, kunna skrida till val av utskotten enligt den nya organisationen.

Så länge inga andra utskott än konstitutionsutskottet är valda kan inga
ärenden remitteras till dem. Bestämmelsen i 58 § första stycket RO torde
därför inte hindra att kammaren väntar med att remittera avlämnade propositioner
och väckta motioner tills de nya utskotten har valts (bortsett
från ärenden som skall behandlas av konstitutionsutskottet enligt RO:s äldre
lydelse). Man kan för övrigt erinra om att man ofta har uppskjutit behandlingen
av statsverkspropositionen utan formell bordläggning och därigenom
kunnat uppskjuta remissdebatten över flera plena. Rimligen bör både
regeringen och enskilda riksdagsledamöter på det hela taget kunna vänta
med att avlämna sina förslag (bortsett från statsverkspropositionen) till
dess grundlagsändringarna antagits slutligt.

Det synes rimligt, att de som i september 1970 väljs till ledamöter av
enkammarriksdagen utan att då tillhöra någon av kamrarna får tillfälle
att deltaga i överväganden om utskottsorganisationen redan innan de tillträder
sina mandat. Den åsyftade valfriheten vid början av 1971 års riksdag
kan eljest framstå som en chimär. Av betydelse torde i detta hänseende
vara främst att de får rese- och traktamentsersättning av allmänna
medel i samband med överläggningar med partigrupperna under hösten
1970. Möjligen kan också vissa särskilda anordningar i fråga om ledamöternas
fullmakter behöva övervägas. Vad som krävs i sådana hänseenden
torde kunna bedömas av det utskott som bereder grundlagsförslaget vid
1970 års riksdag.

I övergångsbestämmelserna bör till en början föreskrivas att utskott
som har valts tidigare under riksdagen skall anses upplösta och att ärenden
som har hänvisats till dem från kammaren skall återlämnas dit. Vidare
bör stadgas att, när utskott har valts enligt de nya bestämmelserna, de till

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970 137

kammaren återlämnade ärendena skall på nytt hänvisas för beredning till
dessa utskott.

Tidsfristen för val av ständiga utskott skall enligt förslaget föreskrivas inte
i RO utan i arbetsordning (riksdagsstadgan e. d.). övergångsbestämmelsen
till grundlagsändringen behöver därför inte ange någon tid, inom vilken
valen till de nya utskotten skall ha ägt rum. En föreskrift därom bör däremot
finnas i övergångsbestämmelsen till den nya arbetsordningen.

I inledningen till specialmotiveringen (19.1) talades om en övergångsbestämmelse
angående kvarstående föreskrifter i lag eller författning med
hänvisning till utskott enligt den äldre organisationen. Eftersom i flertalet
fall bankoutskottet torde åsyftas, synes det enklast att föreskriva att hänvisningen
i stället skall gälla finansutskottet. Om finansutskottet till följd
därav får in en framställning, som lämpligen bör beredas av annat utskott,
kan finansutskottet överlämna den till detta utskott med dess samtycke
(42 § andra stycket i förslaget). Det bör också kunna överlämna åt
kammaren att besluta om beredningen; detta senare förfarande torde kräva
en särskild föreskrift.

De av beredningen föreslagna ändringarna beträffande utrikesnämnden
bar inte ett så nära samband med ändringarna av utskottsorganisationen,
att de nödvändigtvis behöver träda i kraft samtidigt med dem. Det synes
lämpligt att de under alla förhållanden träder i kraft tidigt under vårsessionen
med 1971 års riksdag. Förslaget till ändring i 50 § RF och 49 § RO
bör därför behandlas som ett förslag för sig. Om detta förslag antages
slutligt av 1971 års riksdag, påverkas inte val till utrikesnämnden som riksdagen
har förrättat före ikraftträdandet. Den omedelbara verkan av grundlagsändringen
blir att talmannen tar säte i nämnden och att de tre vice talmännen
får ställning av suppleanter där.

19.5. Övriga lagar

Enligt 32 § första stycket riksbankslagen kan riksbanksfullmäktige ej mottaga
föreskrifter av någon annan än riksdagen eller dess bankoutskott. I
bestämmelsen sägs vidare att fullmäktige för sina åtgärder i denna egenskap
är ansvariga endast inför riksdagen eller dess bankoutskott och revisorer.
Jämlikt 2 § ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret m. fl. äger riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer
förordna om åtal mot bl. a. fullmäktig i riksbanken eller fullmäktig
i riksgäldskontoret för fel i utövningen av befattningen.

Enligt grundlagberedningens förslag skall finansutskottet överta bankoutskottets
befogenheter beträffande riksbanken och riksgäldskontoret (se
38 § andra stycket RO). Vad som enligt ovan är stadgat i fråga om bankoutskottet
bör därför i stället gälla finansutskottet. Ändringar med samma
innebörd får göras i 35 § riksbankslagen och i 31 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I 37 § riksbankslagen föreskrivs att riksbanksfullmäktige efter varje års
slut skall avge en berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning till bankoutskottet. Enligt 1 § i den instruktion, som riksdagen

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

har fastställt för bankoutskottet (se 2.1.1), åligger det utskottet att skyndsamt
meddela riksdagen vid dess början bl. a. bankofullmäktiges och riksgäldsfullmäktiges
berättelser. Jämlikt 4 § i instruktionen skall därefter
bankoutskottet avge berättelse till riksdagen angående granskningen av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. Det angivna förfarandet
sammanhänger med beskrivningen i 41 § 1 mom. RO av bankoutskottets
befogenheter i förhållande till riksbanken och riksgäldskontoret.

I enlighet med vad som gäller för redogörelser från t. ex. riksdagens ombudsmän,
riksdagens revisorer och lönedelegationen bör berättelse från
bankofullmäktige (och från riksgäldsfullmäktige) avges direkt till riksdagen.
Granskning i utskott härav bör föreskrivas i arbetsordning för riksdagen
(jämför ovan 19.3. under inledningen och under 42 § in fine). Av
stadgandet i 38 § andra stycket RO kommer att framgå att ärendet skall
hänvisas till finansutskottet. I en av riksdagen ensam beslutad författning
kan ges de ytterligare föreskrifter om granskning av riksbankens (och riksgäldskontorets)
styrelse och förvaltning, som anses erforderliga.

Vissa uppgifter för bankoutskottet regleras i författningar som har beslutats
av riksdagen eller i särskilda riksdagsbeslut. Det kan förutsättas, att
dessa författningar och beslut kommer att ses över som ett led i behandlingen
av grundlagberedningens förslag. Flera av dessa författningar och beslut
torde samtidigt bli granskade från andra synpunkter med anledning av ett
nyligen avlämnat betänkande om enkammarriksdagens förvaltnings- och
personalorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1970

139

Sammanfattning

Utskotten bör i framtiden som hittills yara det bärande elementet i riksdagsarbetet.
De propositioner och motioner som riksdagen skall fatta beslut om
måste vara förberedda i utskott. Huvudsyftet med det förslag som grundlagberedningen
lägger fram är att fullfölja den modernisering av riksdagen
som inleddes genom enkammarreformen.

Tanken bakom den nuvarande utsko tf sorganisationen är att beredningsuppgifterna
är fördelade mellan utskotten efter statsrättslig funktion:
grundlagsfrågor prövas av konstitutionsutskottet, andra lagfrågor av lagutskott,
skattefrågor av bevillningsutskottet och andra budgetfrågor till
största delen av statsutskottet. Ehuru denna grundtanke efter hand har
modifierats på olika sätt, medför den fortfarande vissa problem.

För det första har frågor med nära inbördes sammanhang ofta behandlats
på skilda håll. Civilförsvarets planläggning och organisation har såsom
en budgetfråga behandlats av statsutskottet, civilförsvarslagen av andra lagutskottet.
Statsbidrag till de politiska partierna har behandlats av statsutskottet,
ett ärende om utredning av partistödets konstruktion av konstitutionsutskottet.
En fråga om omorganisation av bilregistret har behandlats
av tredje lagutskottet till viss del, av bevillningsutskottet till en annan del
och av statsutskottet till återstående del.

För det andra har arbetet med statsbudgetens utgiftsposter på grund av
sin betydelse och omfattning sprängt den ram som statsutskottet från
början utgjorde. Dels arbetar utskottet sedan länge på avdelningar, där
realbehandlingen görs av betydligt färre personer än i något av utskotten;
behandlingen i utskottets plenum har till stor del utvecklats till en formalitet.
Dels har delar av statsbudgetens utgiftsanslag, främst jordbrukshuvudtiteln,
brutits ut från statsutskottet och handläggs i ett annat, för
ändamålet inrättat utskott. Man har alltså inte längre i verkligheten någon
sammanhållen realbehandling av statsutgifterna på utskottsplanet. I samband
härmed står att riksdagens budgetberedning inte omfattar något ställningstagande
till den allmänna uppläggningen av budgetpolitiken.

I anslutning till förslag som har förts fram förut men som tidigare har

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

haft svårt att vinna anklang söker grundlagberedningen råda bot på bristerna
hos utskottsorganisationen på följande sätt.

Indelningen efter statsrättslig funktion ersätts i huvudsak med indelning
efter ämne. Liksom inom regeringskansliet behandlas frågor som rör
ett visst ämne inom en och samma administrativa enhet, oberoende av om
frågan har presenterats för riksdagen som ett lagförslag, som en begäran
om utredning eller som ett anslag i statsbudgeten. Ämnes- eller fackindelningen
genomförs dock inte fullt ut. Framför allt märks, att ett utskott
tänkes bli inrättat för frågor om civillag, vare sig fråga är om familjerätt
eller förmögenhetsrätt.

Grundlagberedningen föreslår att riksdagen inrättar minst sexton utskott.
Beredningen lägger inte fram något utarbetat förslag till fördelning
av ärenden mellan utskotten men har i en bilaga lämnat en skiss till en
tänkbar organisation. Enligt denna skiss fördelas statsbudgetens utgifter
på femton av utskotten (alla utom civillagsutskottet). Fördelningen av ärendena
skall enligt grundlagberedningens mening i huvudsak bygga på departementsindelningen.
De tänkta utskotten är följande:

konstitutionsutskottet (grundlag med tillhörande lagar, såsom sekretesslagen,
press- eller partistöd, andra frågor om riksdagen och vissa av dess
verk, bl. a. riksdagens ombudsmän, kommunallag och andra ärenden av
allmän betydelse för den kommunala självstyrelsen),

justitieutskottet (domstols-, åklagare- och polisväsendet samt kriminalvården,
brottsbalken, rättegångsbalken och tillhörande lagar),
civillagsutskottet (giftermåls-, föräldra-, ärvda- och handelsbalken, större
delen av jordabalken, utsöknings- och konkursrätt, expropriationsrätt),
utrikesutskottet (utrikesfrågor, däribland utvecklingsbiståndet och utrikesdepartementets
huvudtitel i övrigt),

försvarsutskottet (ärenden om det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska
försvaret och det psykologiska försvaret),

socialförsäkringsutskottet (allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring),

socialutskottet (socialvården i övrigt, såsom barna- och ungdomsvård, åldringsvård,
nykterhetsvård, socialhjälp, arbetarskydd, hälso- och sjukvård
m. m.),

universitets- och kulturutskottet (universitet, forskning, kultur, kyrkofrågor
m. m.),

skolutskottet (skolväsende, lärarutbildning m. m.),
samfärdselutskottet (kommunikationsfrågor),

miljövårds- och jordbruksutskottet (miljövård, jordbruk, fiske, skogsbruk
m. m.),

näringsutskottet (näringspolitik, industri, hantverk, statsägda bolag, konsumentfrågor,
bank- och försäkringsväsendet m. m.),

inrikesutskottet (arbetsmarknad, regional utveckling, lokaliseringsstöd, utlänningarnas
ställning in. m.),

civilutskottet (bostadsväsendet, hyresregleringen, planering, administrativ
indelning, länsförvaltning, kommunfrågor m. m.),

skatteutskottet (statlig och kommunal skatt, tullar, taxering, uppbörd, folkregistrering
och mantalsskrivning),

finansutskottet (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för
statens budget, andra budgetfrågor som inte tillhör annat utskott, allmänt
budgettekniska frågor, penning-, kredit- och valutapolitiken, riksbanken

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970 141

och riksgäldskontoret, förvaltningsrevision, redovisning, rationalisering,
upphandling m. m.).

Fördelningen på femton utskott bör öka förutsättningarna för en snabb
budgetbehandling. Man gör det på så sätt möjligt att i samband med framtida
omläggning av budgetåret till kalenderår hinna med budgetbehandlingen
på kortare tid än nu (enligt planerna under en höstsession som börjar

1. 9). Grundlagberedningen siktar mot att lägga fram förslag härom omkring
nyår 1972.

Grundlagberedningen föreslår att varje utskott får minst femton ledamöter,
alltså tillhopa minst 240 ordinarie utskottsledamöter. Av dessa kommer
alla utom femton (civillagsutskottets ledamöter) att få delta i budgetarbetet.
Totala antalet ordinarie utskottsplatser blir däremot inte nämnvärt
större än enligt det beslut som fattades i samband med enkammarreformen,
240 mot 235.

En annan konsekvens av den skisserade organisationen är att alla riksdagsärenden
behandlas i mera likartade former än nu: femton ledamöter
beräknas komma att delta i realbehandlingen i utskott av varje ärende.

Regeringens centrala budgetdokument, finansplanen, och de därtill hörande
bilagorna blir nu med något undantag inte behandlade i utskott.
Grundlagberedningen föreslår att dessa handlingar jämte motioner med
förslag till ändringar eller tillägg till finansplanens uttalanden skall behandlas
av finansutskottet tidigt under budgetsessionen, att detta utskott skall
avge ett utlåtande över handlingarna samt att riksdagen med detta utlåtande
som underlag skall hålla en allmän finansdebatt och därvid ta ställning
till finansutskottets uttalanden. Riksdagens ställningstagande tänkes
bli vägledande för fackutskotten i deras arbete med huvudtitlarna. Detla
bör underlätta överblicken över och sammanhållningen av budgetbehandlingen.

Fackutskotten tänkes under den tid då budgetarbete inte pågår arbeta
bl. a. med frågor om lag eller författning och med förslag om utredningar.

Utskottssystemet blir enligt förslaget i huvudsak inte reglerat i grundlag.
I riksdagsordningen anges konstitutionsutskottets och finansutskottets
centrala beredningsuppgifter. Dessutom behålls där bara regler om utskottens
antal och storlek, om grunden för ärendefördelningen mellan dem och
om deras skyldighet att behandla hänskjutna ärenden. Fackindelningen i allmänhet
görs i riksdagsstadgan e. d., något som gör det möjligt att utan
tidsutdräkt anpassa organisationen efter ändrade förhållanden.

Möjligheten att inrätta särskilt utskott behålls. Likaså finns möjligheten
att inrätta sammansatt utskott kvar. Grundlagberedningen föreslår även
andra samarbetsformer. Utskott skall kunna lämna över ett ärende med
eget yttrande till ett annat utskott för fortsatt beredning; härför skall dock
fordras medgivande av det senare utskottet. Grundlagberedningen pekar
också på möjligheten att ett utskott avger yttrande på begäran av det utskott
som har huvudansvaret för beredningen.

I samband med enkammarreformen infördes en möjlighet för en minoritet
inom riksdagen, en tredjedel, att besluta om återremiss till utskott. Ett

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

ärende får återremitteras bara en gång. Denna möjlighet finns kvar enligt
grundlagberedningens förslag. Den kompletteras med en rätt för kammaren
att remittera ett ärende som har beretts av ett utskott till ett annat utskott
för fortsatt beredning. Härför skall dock krävas beslut av majoriteten.
Denna möjlighet till fortsatt beredning tänkes kunna bli utnyttjad t. ex.
för lagteknisk granskning genom civillagsutskottet eller för finanspolitisk
och samhällsekonomisk bedömning genom finansutskottet.

De flesta utskotten har nu ingen självständig initiativrätt; de har bara
rätt att yttra sig i anledning av propositioner och motioner som har remitterats
till dem. Några av utskotten, bl. a. konstitutions- och bevillningsutskotten,
har en längre gående rätt att väcka förslag. Beredningen föreslår
att alla utskotten får initiativrätt. Ett fristående förslag skall dock inte
kunna föras fram till kammaren utan att utskottets majoritet ställer sig
bakom det.

Det nu gällande förbudet för statsråd att närvara vid utskottsförhandling
föreslås bli slopat. Statsråd skall i likhet med andra utomstående kunna
få företräde inför utskottet i enlighet med dess beslut.

Om ett utskott önskar ett remissyttrande eller en annan skriftlig upplysning
av en statlig myndighet, skall det inte som nu behöva gå vägen via
regeringen utan kunna vända sig direkt till myndigheten. Myndigheten skall,
om särskilda svårigheter att tillmötesgå begäran någon gång skulle föreligga,
kunna hänvända sig till regeringen.

Beträffande ikraftträdandet lägger beredningen fram två alternativa
förslag. Enligt det ena skall förslaget börja tillämpas vid ett årsskifte och då
närmast den 1 januari 1972. Enligt det andra skall den nya organisationen
kunna tillämpas så gott som genast efter det att 1971 års riksdag har samlats.
Grundlagsförslaget tänkes bli antaget som vilande av 1970 års riksdag.
Det vilande förslaget kan sedan, om 1971 års riksdag så beslutar, sättas
i kraft redan några dagar in på 1971 års riksdag, och om så sker behöver
utskotten enligt den tidigare beslutade ordningen aldrig tillsättas med undantag
för konstitutionsutskottet. Den nya organisationen kan komma i
funktion redan någon vecka in på vårsessionen. Ett sådant förfarande kräver
vissa förberedelser, och grundlagberedningen för fram tanken på att de
som väljs in i riksdagen i september 1970 skall kunna samlas till överläggningar
redan under hösten 1970.

Personalunionen mellan utrikesnämnden och utrikesutskottet upplöstes i
samband med enkammarreformen. Antalet ledamöter i utrikesnämnden
minskades samtidigt från sexton till nio. Grundlagberedningen föreslår nu
att talmannen blir självskriven ledamot av utrikesnämnden med de tre vice
talmännen som självskrivna suppleanter. Samtidigt föreslår beredningen
att vissa uppgifter i samband med den konstitutionella beredskapen förs
över från talmanskonferensen till utrikesnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

143

Bilaga 1 Förslag till fördelning av statsverkspropositionen

huvudtitlar mellan statsutskottets avdelningar vid 1969
års riksdag

Fastställt av statsutskottet

Enligt grunderna för kamrarnas remisser kommer statsverkspropositionen
att remitteras till statsutskottet utom beträffande nedannämnda delar som
remitteras till följande ständiga utskott

Driftbudgeten

Egentliga statsutgifter

9 ht Jordbruksdepartementet JoU

15 ht Riksdagen och dess verk m. m. BaU

Kapitalbudgeten

Statens affärsverksfonder (Domänverket)

Jordbruksdepartementet JoU

Statens allmänna fastighets fond

Jordbruksdepartementet JoU

Statens utlåningsfonder

Jordbruksdepartementet JoU

Fonden för låneunderstöd

Jordbruksdepartementet JoU

Fonden för förlag till statsverket

Jordbruksdepartementet JoU

Diverse kapitalfonder

Jordbruksdepartementet JoU

Statsutskottet föreslås besluta att de delar av statsverkspropositionen som
kommer att remitteras till utskottet skall fördelas på utskottets avdelningar
på följande sätt.

Första avdelningen

Driftbudgeten: 1, 3 och 4 huvudtitlarna samt av 7 huvudtiteln anslaget till
Finansiellt utvecklingsbistånd.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

Kapitalbudgeten: statens affärsverksfonder beträffande försvarets fabriksverk,
statens allmänna fastighetsfond beträffande utrikes- och försvarsdepartementen,
försvarets fastighetsfond samt statens utlåningsfonder beträffande
utrikesdepartementet.

Stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1969/70

Beredskapsstat för försvarsvåsendet för budgetåret 1969/70

Andra avdelningen

Driftbudgeten: 8 huvudtiteln beträffande anslagen under rubrikerna Utbildningsdepartementet
in. in., Kyrkliga ändamål, Skolväsendet, Högre utbildning
och forskning, Lärarutbildning, Vuxenutbildning och Studiesociala
ändamål samt anslagen till Högre konstnärlig utbildning under rubriken
Allmänna kultur- och bildningsändamål.

Kapitalbudgeten: statens allmänna fastighetsfond beträffande utbildningsdepartementet
med undantag av anslagen till Byggnadsarbeten för vissa
kulturändamål och till Radio- och televisionshus samt statens utlåningsfonder
beträffande utbildningsdepartementet.

Tredje avdelningen

Driftbudgeten: 2, 5 och 11 huvudtitlarna.

Kapitalbudgeten: statens affärsverksfonder (domänverket) beträffande justitiedepartementet,
statens allmänna fastighetsfond beträffande justitieoch
socialdepartementen, statens utlåningsfonder beträffande social- och
inrikesdepartementen samt fonden för låneunderstöd beträffande socialoch
inrikesdepartementen.

Fjärde avdelningen

Driftbudgeten: inkomsterna samt av utgifterna dels 6 och 14 huvudtitlarna
och av 8 huvudtiteln anslagen till Radio- och TV-verksamhet under rubriken
Allmänna kultur- och bildningsändamål, dels utgifterna för statens
kapitalfonder (riksgäldsfonden, avskrivning av nya kapitalinvesteringar
och avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster).

Kapitalbudgeten: inkomsterna och investeringsplanen jämte investeringsstater
samt av utgifterna statens affärsverksfonder beträffande postverket,
televerket (kommunikations- och utbildningsdepartementen), statens
järnvägar och luftfartsverket, statens allmänna fastighetsfond beträffande
kommunikationsdepartementet och anslaget till Radio- och televisionshus
under utbildningsdepartementet, statens utlåningsfonder beträffande
kommunikationsdepartementet, fonden för låneunderstöd beträffande
kommunikationsdepartementet, fonden för förlag till statsverket beträffande
kommunikationsdepartementet samt diverse kapitalfonder beträffande
kommunikationsdepartementet.

Stat för riksgäldsfonden för budgetåret 1969/70

Riksstat för budgetåret 1969/70

Femte avdelningen

Driftbudgeten: 7 huvudtiteln med undantag av anslaget till Finansiellt utvecklingsbistånd,
10, 12 och 13 huvudtitlarna och av 8 huvudtiteln anslagen
under rubrikerna Internationellt-kulturellt samarbete samt Allmänna
kultur- och bildningsändamål med undantag av anslagen till Högre konstnärlig
utbildning och Radio- och TV-verksamhet.

Kapitalbudgeten: statens affärsverksfonder beträffande statens vattenfalls -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

145

verk, statens allmänna fastighetsfond beträffande finans-, handels-, civil-
och industridepartementen samt anslaget till Byggnadsarbeten för
vissa kulturändamål under utbildningsdepartementet, fonden för låneunderstöd
beträffande finans-, handels- och industridepartementen, fonden
för statens aktier beträffande industridepartementet, fonden för förlag
till statsverket beträffande finans- och industridepartementen samt diverse
kapitalfonder beträffande finans- och handelsdepartementen.

För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

Stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1969/70.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 40

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

Bilaga 2 Tidsschema för vårsessionen i enkammarriksdagen

av fil. lic. Hans G. Andersson

I Plenitiden i andra kammaren under vårsessionen 1968

Under våren 1969 gjorde jag en undersökning för grundlagberedningens
räkning med syfte att förbereda ett tidsschema för höstsessionen efter
en omläggning av budgetåret till att sammanfalla med kalenderåret. Därvid
redovisade jag i ett diagram, som återges på sidan 126, hur debattiden i
andra kammaren under vårsessionen 1968 var fördelad på följande typer
av ärenden:

1) Utlåtanden i anledning av statsverkspropositionen.

2) Övriga utlåtanden som avser anslag eller intäkter under löpande eller
kommande budgetår.

3) Övriga utlåtanden från stats- och bevillningsutskotten. I en del fall
är det också här fråga om budgetärenden. Det gäller förslag som framförts
i motioner men som avstyrkts av utskottet. Att dessa ärenden inte
förts till kategori 2 beror enbart på att en korrekt klassificering är svår
att åstadkomma, eftersom den inte kan göras på grundval av klämmen
i utlåtandet.

4) Övriga ärenden utom spörsmål.

5) Spörsmål

Debatternas fördelning på dessa kategorier anges i diagrammet efter
antalet spalter i riksdagens protokoll. Därjämte redovisas den totala plenitiden
i timmar. Skalorna har anpassats till varandra så att 1 spalt motsvarar
2,5 min. I verkligheten varierar dock detta förhållande; variationer mellan
2,3 och 3,7 min/spalt har konstaterats för olika dagar. Att skillnaden
kan vara så stor förklaras delvis av att den tid som åtgår för voteringar kan
utgöra en olika stor del av den totala sammanträdestiden.

Utlåtanden i anledning av statsverkspropositionen (svart stapel) behandlades
i tre omgångar. Den första kom i slutet av mars, den andra i slutet
av april och den tredje under maj månad. Den första torde omfatta utlåtanden
från utskott och avdelningar som endast har en huvudtitel samt de
först behandlade huvudtitlarna från dem som har två eller flera. Den andra
omgången torde omfatta återstående huvudtitlar. Den tredje omgången omfattar
i stort sett frågor i statsverkspropositionen som har nära sammanhang
med s. k. »utbrutna punkter»; i kammaren har de nämligen ofta tagits
upp samtidigt med utlåtanden i anledning av särskilda budgetpropositioner
(rutig stapel).

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Övriga ärenden (prickig stapel) var mera jämnt fördelade över hela sessionen,
men också beträffande dessa förekom »toppar»; en i början av
sessionen (remissdebatten), en som inföll i slutet av mars och en i maj.
Fördelningen sammanhänger säkerligen med att utskotten i stort sett
får sitt arbetsmaterial i två omgångar, dels i början av sessionen, dels under
perioden strax innan tiden för avlämnande av propositioner går ut.

Med propositionstidens utgång synes i någon mån också spörsmålsdebatternas
fördelning sammanhänga (snedrutig stapel). Som framgår låg en
stor del av dessa i maj; huvuddelen utgjordes därvid av interpellationsdebatter.
Förklaringen torde vara att interpellationssvaren bereder departementen
mycket arbete, som ofta inte hinns med förrän de propositioner
som skall behandlas under vårsessionen är färdiga.

II Plenitidens fördelning under en vårsession i enkammarriksdagen
Den nedan presenterade skissen över hur plenitiden under en vårsession
i enkammarriksdagen kan tänkas fördela sig på olika typer av ärenden
bygger på följande förutsättningar.

1. Plenitiden i enkammarriksdagen med dess 350 ledamöter antas öka i
förhållande till den tid som f. n. åtgår för AK-debatterna. I den tidigare
nämnda undersökningen gjordes ett försök till kalkyl med utgångspunkt
från debattiden i FK och AK. Kalkylen ledde till följande givetvis mycket
osäkra slutsats. Om man nu hade haft en kammare med 350 ledamöter i
stället för två kammare med sammanlagt 384, torde plenitiden ha ökat i
förhållande till den faktiska plenitiden i AK med följande procenttal i olika
typer av ärenden:

	Plenitid i AK 1968 V	Antagen ökning i	Ökning i % av pleni-[ min. tiden i AK
Spörsmål	3 900	1 600	40%
Remissdeb.	1 800	600	35%
övr. ärenden	12 700	3 800	30%
	Totalt 18 400	6 000	33%

Den totala plenitiden skulle alltså ha blivit drygt 400 timmar.

2. Det utskoltssystem som nu övervägs innebär att budgetens huvudtitlar

kommer att fördelas på fler arbetsenheter än f. n. Inget utskott får flera
stora huvudtitlar och de mest omfattande (utbildningsdepartementets och
socialdepartementets) delas på två utskott. Detta bör innebära att utlåtanden
i anledning av statsverkspropositionen i huvudsak kan komma upp till
kammarbehandling vid månadsskiftet mars—april, dvs. vid tiden för den
första omgången budgetutlåtanden enligt nuvarande ordning. Förutsättningen
är då att de budgetberedande utskotten prioriterar budgetfrågorna
under sessionens första månader. '' ''

3. Några utskott kommer emellertid ipte eller endast i mindre grad att
vara belastade med budgetarbete. Detta gäller i första hand civillagsutskottet
och konstitutionsutskottet. De bör därför ganska snart kunna framlägga
utlåtanden i lagfrågor o. d. Detsamma torde gälla utskottet för socialförsäkringsfrågor.
Eftersom statsutgifterna på detta område i stor utsträckning
regleras genom författningar måste antagligen budget- och lagfrågor
behandlas parallellt.

4. Om senaste tidpunkten för propositionsavlämning inte läggs tidigare
under sessionen, måste alltjämt avsevärd tid avsättas under maj månad
för behandling av såväl budgetfrågor som lagfrågor. Tiden i maj för spörs -

148

Diagram 1

40 tim..
960 sp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Debattidens fördelning i AK vårsessionen 1968

35 tim. _
840 sp."

3Dtim.
720 sp.

25 tim.
600 sp

20 tim.
480 sp.

Teckenförklaring:.

Spörsmål:

Övr. ärenden:

Övr. Stats- o. bev.är.: •
Budgetärenden, kat. 2

Budgetärenden, kat. i:
Total plenitid i tim.:

!v!vX

Skala: 0,8 cm-40 spalter
i protokollet el. 100 min

lllffe

15 tim
360 sp

It;*-:-:

10 tim
240 sp

Vecka nr:

Anm.: Den vecka då riksdagen började samt påskveckan är av utrymmesskäl
inte medtagna i diagrammet. Påsken inföll mellan veckorna 12 och 13..

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

149

Diagram 2

Tänkt fördelning av plenitiden i enkammarriksdagen under en vårsession.

Teckenförklaring: Se diagram 1
Skalä: 0,8 om-100 min
Total plenitid: 400 tim.

wSSSKvi

* *:*:*:*:*:*a*t

.............•••

tv*

25r

te -.....

ilfeäs*

W::*: *.*V:.V • — ''

m*z wXv

*t:

:W:W,

■om

ite-VV

•::.v

SVfifiSfi

>.v.v.v

‘v.v.vy

• t .• • . • ■ .

v-.-vj.‘; i*--

*i tor

I 10 I: 11 112 J 13

17 i 18

Vecka nr: 1

Anm.: Den vecka dä riksdagen börjar samt påskveckan är inte medtagna i diagrammet.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1970

målsdebatter torde inte heller kunna nedbringas med tanke på att departementen
behöver tid för att utarbeta interpellationssvar. Återstår kategorien
»övriga stats- och bevillningsärenden», som 1969 tog mycken tid under den
sista veckan. I viss utsträckning torde dessa debatter gälla motionsvis framförda
anslagsyrkanden som avstyrkts av utskottet. I skissen har jag utgått
från att dessa debatter i någon mån bör kunna tidigareläggas.

5. Finansutskottets utlåtande över finansplanen m. m. tänkes ligga till
grund för en stor finansdebatt relativt tidigt under sessionen. Under antagande
att förekomsten av en sådan debatt i någon mån kommer att minska
intresset för remissdebatten, i varje fall från partiernas sida, har tiden för
remissdebatten skurits ned i förhållande till den under punkt 1 ovan redovisade
kalkylen.

6. Jag har slutligen utgått från att 30 tim./vecka bör vara en övre gräns
för sammanträdestiden i kammaren så länge utskottsarbetet pågår. Det
andra diagrammet anger således vilken spridning av plenitiden som synes
nödvändig, om det önskemålet skall tillgodoses, och utgör inte någon
prognos för hur sammanträdestiden kan antas komma att fördela sig i verkligheten.
Sammanträdestiden för de skilda ärendeslagen har med undantag
av remissdebatten ökats med det procenttal som angivits under punkt 1
ovan. I övrigt ansluter diagrammet så nära som jag ansett rimligt till diagram
1; variationer mellan närliggande veckor har dock utjämnats (spörsmålsdebatterna
upptas t. ex. med 3 tim./vecka under veckorna 2—7, med
5 tim,/veclca under veckorna 8—11, med 6 tim./vecka under veckorna
12—15 och med 7 tim./vecka under återstoden av sessionen).

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1970

151

Bilaga 3 Utkast till ny utskottsindelning

1. Fördelningen av ärenden mellan utskotten
Konstitutionsutskottet:

ärenden om grundlag samt annan lagstiftning och författning i konstitutionella
ämnen och beträffande allmänna handlingars offentlighet, frågor om
press- eller partistöd, ärenden, som eljest angår yttrandefrihet eller opinionsbildning,
övriga frågor rörande riksdagen, riksdagens ombudsmän
eller riksdagens verk utom riksbanken och riksgäldskontoret, ärenden om
allmänt förvaltningsrättslig lagstiftning; ärenden om kommunallag och andra
ärenden av allmän betydelse för den kommunala självstyrelsen.

Justitieutskottet:

frågor, som rör domstolarna eller hyresnämnderna, åklagarväsendet, polisväsendet
eller kriminalvården, samt ärenden om lagstiftning i ämnen, som
avhandlas i brottsbalken, rättegångsbalken eller andra dem närstående lagar.

Civillag sutskottet :

ärenden om lagstiftning i ämnen, som avhandlas i giftermåls-, föräldra-,
ärvda- eller handelsbalken eller i lagar som ersätter eller anknyter till
stadganden i dessa balkar; lagstiftning rörande försäkringsavtalsrätt, bolags-
och föreningsrätt, växel- och checkrätt, skadeståndsrätt, immaterialrätt
(frågor om firma, prokura, patent, varumärke, upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk samt namnrätt); lagstiftning, som avhandlas i
jordabalken eller i lagar som ersätter eller anknyter till denna, dock ej
lagstiftningsärenden, som främst gäller inskränkning i rätten att förvärva
fast egendom, hyresreglering, jordbruk eller fiske; lagstiftning rörande expropriation
eller vattenrätt; lagstiftning som rör internationell privaträtt;
lagstiftning i andra frågor av allmänt privaträttslig beskaffenhet; ärenden
om lagstiftning beträffande utsökning eller konkurs.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

V trikesutskottet:

ärenden angående rikets förhållande till och överenskommelser med främmande
stater och mellanfolkliga organisationer, angående Sveriges representation
i utlandet samt beträffande bidrag till främmande lands utveckling;
ärenden i övrigt rörande utrikes handel eller internationellt ekonomiskt
samarbete.

Försvarsutskottet:

ärenden om militärt försvar, civilförsvar, ekonomiskt försvar eller psykologiskt
försvar samt ärenden om vapenfri tjänst.

Socialförsäkringsutskottet :

ärenden om allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring.

Socialutskottet:

ärenden om barn- och ungdomsvård, åldringsvård, nykterhetsvård, socialhjälp,
stöd åt barnfamiljer, arbetarskydd och arbetstid, semesterlagstiftning,
hälso- och sjukvård, handikappvård och rehabilitering samt sociala frågor
i övrigt.

Universitets- och kulturutskottet:

ärenden, som rör allmänna kultur- och bildningsändamål, inbegripet radiooch
televisionsverksamhet samt idrott och ungdomsverksamhet; högre utbildning
och forskning med tillhörande studiesociala frågor, internationelltkulturellt
samarbete; kyrkofrågor.

Skolutskottet:

ärenden rörande skolväsendet, lärarutbildning och vuxenutbildning jämte
hithörande studiesociala frågor.

Samfärdselutskottet:

ärenden angående järnvägar, post, telegraf, telefon, vägar, vägtrafik, sjöfart,
luftfart eller väderlekstjänst.

Miljövårds- och jordbruksutskottet:

ärenden, som rör miljövård, jordbruk, fiske, skogsbruk eller djurskydd.
Näringsu t skott et:

ärenden angående allmänna riktlinjer för näringspolitiken och den därmed
sammanhängande forskningspolitiken, angående industri och hantverk, inrikes
handel, statsägda bolag, teknisk forskning, konsumentfrågor, pris- och
konkurrensförhållanden i näringslivet, kredit- och fondväsendet eller det
affärsmässiga försäkringsväsendet.

Kungl. Maj:1s proposition nr AO år 1970

153

Inrikesutslcottet:

ärenden angående arbetsmarknad, regional utveckling, lokaliseringsstöd, allmän
tjänsteplikt, arbetsavtal srätt, arbets- och anställningsförhållanden i allmän
tjänst, svenskt medborgarskap eller utlänningars ställning.

Civilutskottet:

ärenden rörande bostadsväsendet, hyresreglering, bebyggelseplanläggning,
byggnadsväsendet, fysisk planering, lantmäteriväsendet, länsförvaltningen
med lokala skattemyndigheter och exekutionsväsendet, statistik, brandväsendet
eller rikets administrativa indelning samt kommunfrågor, som ej hör
till konstitutionsutskottets beredning.

Skatteutskottet:

ärenden om statlig eller kommunal skatt samt ärenden om tullar, taxering,
uppbörd, folkregistrering eller mantalsskrivning.

Finansutskottet:

ärenden angående allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för
statens budget, beräkning av statens inkomster, andra frågor beträffande
budgeten, som inte tillhör annat utskotts beredning, sammanställning av
riksstaten, allmänt budgettekniska frågor; ärenden angående penning-, kredit-
eller valutapolitiken, ärenden om riksbanken eller riksgäl dskon toret;
ärenden beträffande förvaltningsrevision eller statlig redovisning, rationalisering
eller upphandling i allmänhet inom statsförvaltningen eller om statens
egendom i allmänhet samt förvaltningsekonomiska frågor i övrigt, som
inte rör enbart visst ämnesområde.

2. Antalet ledamöter.

Varje i föregående avsnitt upptaget utskott föreslås få 15 ledamöter. Totala
antalet utskottsplatser blir då 240.

3. Kommentarer till förslaget.

Konstitutionsutskottet:

Konstitutionsutskottets granskningsverksamhet i fråga om statsrådens ämbetsförvaltning
inriktas numera främst på granskning och redovisning av administrativ
praxis. I anslutning härtill kan det lämpligen ankomma på utskottet
att bereda ärenden om förvaltningsrättskipningen i allmänhet. Riksdagens
ombudsmäns tillsyn omspänner alla myndigheter och har alltmer inriktats
på civilförvaltningen. Det synes konsekvent att till konstitutionsutskottet
överflytta granskningen av ombudsmännens ämbetsförvaltning. Sedan
1968 ankommer det på konstitutionsutskottet att avge utlåtande till
riksdagen över den årliga redogörelse, som riksdagens revisorer skall avlämna.
Häri föreslås ingen ändring. Det kan vara en fördel att alla ärenden,

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

som rör riksdagens kontroll över statsförvaltningen, är samlade hos konstitutionsutskottet.
Med hänsyn till att revisorernas kontroll avser finansförvaltningen,
synes emellertid beträffande dem också en hänvisning till finansutskottet
ligga nära till hands.

Något särskilt bankoutskott kommer enligt förslaget inte att behållas. De
uppgifter beträffande riksdagens (inre) förvaltning, som f. n. åvilar bankoutskottet
och som också fortsättningsvis anses böra behandlas på utskottsnivå,
skulle i allmänhet få sin sakkunnigaste beredning i KU. Alla frågor om
riksdagsarbetet och dess organisation samt kostnaderna härför skulle då finnas
samlade hos ett utskott. Också frågorna om riksdagens verk — utom
riksbanken och riksgäldskontoret — bör handläggas i konstitutionsutskottet;
såvitt gäller revisorerna och ombudsmannaexpeditionen torde detta följa
redan av vad ovan sagts.

Frågor om kommunallag har förts till konstitutionsutskottet. De har emellertid
också nära anknytning till det utskott, civilutskottet, som föreslås få
bereda ärenden om samhällsplaneringen. Avgörande för valet har fått bli
den vikt den kommunala självstyrelsen tillmäts för den svenska demokratin
och den betydelse bestämmelserna i kommunallagarna har härvidlag samt
svårigheterna att fördela ärenden om kommunallag mellan de två utskotten.
Tilläggas skall att frågor om lagstiftning, avseende en särskild kommunal
förvaltningsgren, i allmänhet bör beredas av det utskott som handlägger
ärenden rörande denna förvaltningsgren.

Justitieutskottet:

Frågor om påföljder för deklarationsbrott bör beredas av justitieutskottet;
skattestrafflagen har nära samband med de brott, som är upptagna i brottsbalkens
bedrägerikapitel.

Civillag sutskott et:

Flertalet frågor om mera speciell fastighetsrättslig lagstiftning föreslås bli
beredda av andra utskott, främst dem som handlägger ärenden om jordbruk
och naturvård respektive frågor om markanvändning. Till dessa utskott har
också ärenden om expropriation och vattenrätt anknytning. Skäl kan vidare
åberopas för att lagfrågor om bolagsrätt, firma, patent, mönster och varumärken
tilldelas ett utskott för handels- och näringsfrågor samt frågor om
upphovsrätt till konstnärliga och litterära verk ett utskott för kulturfrågor.

Utrikesutskottet:

Utskottet föreslås få handlägga alla frågor, där de utrikespolitiska eller utrikeshandelspolitiska
synpunkterna dominerar. Meningen är inte att mera
speciella frågor med internationell anknytning men med ringa betydelse
för landets utrikespolitik i stort skall handläggas av utrikesutskottet.
Sådana frågor bör gå till vederbörande fackutskott, liksom de inom regeringen
handläggs av annat departement än utrikes- eller handelsdepartementen.
Att en utrikesfråga angår någon viss funktion hos riksdagen, såsom

Ilungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

155

lagstiftning eller beskattning, hindrar däremot i och för sig inte att frågan
hänskjuts till utrikesutskottet, om dess beskaffenhet i övrigt föranleder det.

Försvarsutskottet:

Det ekonomiska försvaret sorterar f. n. främst under handelsdepartementet.
Betydande delar därav ligger under andra departement, såsom kommunikations-,
inrikes- och jordbruksdepartementen.

Utskotten för socialärenden:

Ett enda utskott för alla socialfrågor skulle få att handlägga såväl huvuddelen
av de lagstiftningsärenden, som nu bereds inom 2:a lagutskottet och som
1971 torde bli detta utskotts enda arbetsmaterial, som också de till socialhuvudtiteln
hänförliga frågor, som behandlas på statsutskottets 3:e avdelning.
Härtill kommer ett icke ringa antal ärenden, som f. n. hänvisas till allmänna
beredningsutskottet. Det är tydligt att ett sådant utskott, som arbetar
på en avdelning, blir överbelastat.

Nära till hands kunde ligga att till ett utskott hänföra frågor om hälsooeh
sjukvård och till ett annat övriga sociala ärenden. I så fall tycks arbetsbelastningen
för det senare utskottet bli väsentligen större än för det förra.
Uppdelningen skulle också rimma illa med den statsmakternas inställning,
som låg till grund för sammanslagningen av den förutvarande socialstyrelsen
med medicinalstyrelsen och för överförandet av ärenden om hälso- och
sjukvård från inrikes- till socialdepartementet. Tydligen står också frågorna
inom hela området i ett nära samband med varandra.

Tillsammans får de två utskotten en kompetens som i allt väsentligt svarar
mot socialdepartementets ämnesområde.

Utskotten för utbildnings-, kultur- och kyrkofrågor:

Redan nuvarande uppdelning av 8:e huvudtiteln på mer än en avdelning
inom statsutskottet ger vid handen att ett utskott, som på en avdelning
skulle handlägga alla utbildnings-, kyrko- och kulturfrågor, skulle få för
stor arbetstillströmning.

Som ett alternativ till den föreslagna indelningen kan man tänka sig ett
utskott för samtliga utbildningsfrågor och ett för allmänna kultur- och
bildningsfrågor samt kyrkofrågor. En sådan indelning torde normalt resultera
i en mera ojämn fördelning av arbetet men har å andra sidan den fördelen
att utbildningsfrågor på alla stadier kan behandlas av ett och samma utskott.

Samfärdselutskottet, miljövårds- och jordbruksutskottet, näringsutskottet,
inrikesutskottet, civilutskottet:

Flertalet av de frågor, som tilldelats ovannämnda utskott, har ett mer eller
mindre nära samband med varandra (miljövård, näringsliv, arbetsmarknad,
planering). Det är emellertid nödvändigt att dela upp ämnena på olika utskott.
Därvid har departementsindelningen tagits som utgångspunkt. Till
inrikesutskottet har hänförts ärendena från inrikesdepartementet med un -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

dantag av frågor beträffande bostadsväsendet och hyresreglering. Vidare
har samma utskott tilldelats de frågor, som tidigare (före 1.7.1969) hörde till
civildepartementets verksamhetsområde men som numera handläggs inom
finansdepartementet. Till civilutskottets beredningsuppgifter bär räknats
frågor om bostadsväsendet och hyresreglering samt de ärenden, som på departementsnivå
numera bereds inom civildepartementet. Åtskilliga kommunfrågor
har dock, av skäl som tidigare anförts, tillagts konstitutionsutskottets
beredning. Att exekutionsväsendet och lokala skattemyndigheter
förts till civilutskottet beror på deras organisatoriska ställning i förhållande
till länsstyrelserna. Civilutskottet bör handlägga lagfrågor om fastighetsbildning
och reglering av markinnehav, måhända också om expropriation och
vattenrätt (jämför under civillagsutskottet). — Näringsutskottet övertar en
del av de uppgifter, som f. n. ligger på bankoutskottet. Dess beredningsområde
motsvarar industridepartementets och handelsdepartementets uppgifter,
dock ej utrikeshandelsfrågor, och innefattar också en del ärenden, som
handläggs inom finansdepartementet. Om överförandet av vissa lagfrågor
till näringsutskottet från civillagsutskottet hänvisas till vad som sagts under
civillagsutskottet. — Miljövårds- och jordbruksutskottet får handlägga lagstiftningsärenden
angående bl. a. miljövård, skogar, jordbruksarrenden,
ägofred, vanhävd, jordförvärvslagen, jakt och fiske.

Skatteutskottet:

I den mån riksdagen medverkar vid fastställandet av statliga avgifter, som
ej är skatter, bör ärenden angående dessa avgifter liksom nu beredas av det
utskott som har hand om den berörda delen av statsverksamheten. Den år
1968 införda allmänna arbetsgivaravgiften är en skatt. Sedan funktionsgrundsatsen
övergivits, föreligger inget hinder mot att tullfrågor, som har
stark anknytning till utrikeshandelspolitiken och t. ex. är del av en viktigare
handelspolitisk överenskommelse med främmande stater, handläggs av utrikesutskottet.
Likaså kan, såsom antytts under 12.5, undantagsvis också
annan skattefråga beredas av annat utskott än skatteutskottet. — De lokala
skattemyndigheterna har förts till civilutskottet. Lagstiftning angående alkoholhaltiga
varor, som nu hör till bevillningsutskottets beredningsområde,
bör handläggas inom socialutskottet.

Finansutskottet:

Finansutskottet tänkes få sina viktigaste arbetsuppgifter angivna i RO. Vad
dessa omfattar bär diskuterats i det föregående (10 och specialmotiveringen
till 38 § RO). Även eljest bör finansutskottet enligt grundlagberedningens
mening bereda vissa ärenden, som är gemensamma för flera eller alla huvudtitlar.
Redan i den allmänna motiveringen har sagts att finansutskottet
bör få till uppgift att ställa samman förslaget till riksstat och underställa
det riksdagen för fastställelse. Finansutskottet bör också bereda förslag
till allmän beredskapsstat (beredskapsstaten för försvaret bör däremot
behandlas av försvarsutskottet) samt allmänt budgettekniska spörsmål,
sådana som omläggning av statsbudgeten efter programbudgetprin -

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1970

ciper. Vissa allmänna ekonomiska förvaltningsfrågor bör också beredas av
finansutskottet, exempelvis ärenden om förvaltningsrevision och statlig
redovisning, rationalisering och upphandling i allmänhet inom statsförvaltningen
och statens egendom i allmänhet. På finansutskottet bör vidare
ankomma att behandla fjortonde huvudtiteln »Oförutsedda utgifter» och
sextonde huvudtiteln »Riksgäldsfonden». Beträffande investeringsplan och
investeringsstater bör finansutskottet begränsa sig till principiella överväganden
och allmänna frågor. De särskilda staterna bör beredas av fackutskotten.
Detsamma gäller inkomsterna av statens kapitalfonder. Frågor
om arbetsgivaravgifter av skilda slag torde få läggas på fackutskott (ATPavgiften
på socialförsäkringsutskottet, den allmänna arbetsgivaravgift som
infördes i samband med mervärdeskatten på skatteutskottet); finansutskottet
torde få komma in på dessa frågor endast som ett led i sin samordningsverksamhet
(vid granskningen av finansplanen o. s. v.). Det blir angeläget
att statsverkspropositionen och andra propositioner och motioner redigeras
så att remitteringen till utskott efter de angivna principerna underlättas.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

Innehållsförteckning

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningsförslag.................................................... 3

Förslag till ändring i regeringsformen och riksdagsordningen ............... 3

Förslag till ändring i regeringsformen och riksdagsordningen.............. 14

Förslag till lag om ändring i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank......... 16

Förslag till lag om ändring i ansvarighetslagen (1936:324) för fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret m. fl..................................... 18

Förslag till lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar...................................... 19

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 januari 1970 ....................... 20

Bilaga A. Grundlagberedningens betänkande Ny utskottsorganisation (SOU 25

1969:62) .................. 27

Skrivelse till chefen för justitiedepartementet.............................

Författningsförslag

1) Förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen............. 29

2) Förslag till ändrad lydelse av 50 § regeringsformen och 49 § riksdagsordningen
............................................................... 42

3) Förslag till lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank......... 45

4) Förslag till lag om ändring i ansvarighetslagen (1936:324) för fullmäktige i

riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl......................... 47

5) Förslag till lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar........................................ 48

Motiv

1 Inledning...................................................... 49

1.1 Utgångspunkter................................................ 49

1.2 Synpunkter på reformens omfattning.............................. 51

2 Gällande och beslutade bestämmelser angående utskottsväsendet och

riksdagens budgetbehandling..................................... 52

2.1 Nuvarande ordning m. in........................................ 52

2.1.1 Utskotten...................................................... 52

2.1.2 Riksdagens budgetbehandling.................................... 55

2.2 Den partiella grundlagsreformen 1968—1969....................... 56

3 Grunddrag i det nuvarande utskottsväsendet....................... 58

4 Tidigare förslag m. m............................................ 59

5 Allmänna synpunkter på utskottsväsendet......................... 68

6 Drag i det nuvarande utskottssystemet, som bör bibehållas.......... 69

7 Kritiska synpunkter på det nuvarande utskottssystemet............. 71

7.1 Riksdagens budgetberedning..................................... 71

7.2 Ledamotsantalet i de olika utskottsenheterna....................... 71

7.3 Indelningen i utskott efter funktionsprincipen ..................... 72

8 Alternativet med ett fackutslcottssystem........................... 75

8.1 Allmänna synpunkter........................................... 75

8.2 Handläggningen av budgetärenden................................ 76

8.3 Rehandlingen av lagstiftningsärenden.............................. 76

9 Sammanfattning av framställningen under 7—8.................... 78

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1970 159

10 Samordningen av riksdagens budgetarbete......................... 79

10.1 Inledning...................................................... 79

10.2 Frågan om preliminära budgetbeslut m. m.......................... 79

10.3 Samordningsutskott............................................. 80

10.3.1 Obligatorisk överprövning av utskottsutlåtanden?................... 80

10.3.2 Utskottsberedning av finansplanen................................ 80

10.3.3 Icke-obligatorisk granskning av utskottsutlåtanden? Samordning under

hand?......................................................... 82

10.3.4 Finansutskottets ställning och sammansättning...................... 83

10.4 Konsekvenserna för den nuvarande remissdebatten m. m............ 84

11 Den lagtekniska regleringen av utskottsorganisationen............... 85

11.1 Frågans innebörd............................... 85

11.2 Gällande ordning, utländsk rätt, m. m............................. 85

11.3 Grundlagberedningens överväganden.............................. 86

12 Närmare riktlinjer för utskottsbildningen.......................... 88

12.1 Särskilda uppgifter, som åvilar utskott............................ 88

12.2 Sammanlagda antalet utskottsplatser.............................. 88

12.2.1 Nuvarande förhållanden och frågans tidigare behandling............. 89

12.2.2 Grundlagberedningens synpunkter................................ 89

12.3 Antalet platser i varje utskott.................................... 91

12.4 Utskottens arbetsbelastning...................................... 92

12.5 Vad avses med ämnesområde?.................................... 92

12.6 Departementsindelningen en utgångspunkt vid utskottsindelningen.... 93

12.7 Speciella utskott för vissa lagstiftningsärenden...................... 94

12.8 Utkast till ny utskottsorganisation................................ 96

13 Beredning av ärenden, som berör flera utskotts kompetensområden... 97

13.1 Till vilket utskott skall ett ärende först remitteras? Överlämnande till

annat utskott.................................................. 97

13.2 Hur skall synpunkter från mer än ett utskott kunna tillföras beredningen?.
....................................................... 99

13.2.1 Utskott överlämnar ärendet till annat utskott..................... 99

13.2.2 Sammansatta och särskilda utskott................................ 100

13.2.3 Remiss för ytterligare beredning i annat utskott än det som avgivit utlåtande.
Förhållandet till återremiss .............................. 100

13.2.4 Icke formaliserat samarbete mellan utskotten....................... 101

14 Utskotts initiativrätt............................................ 102

14.1 Gällande rätt................................................... 102

14.2 Författningsutredningen......................................... 103

14.3 Grundlagberedningens synpunkter................................ 103

14.3.1 Bör utskottens initiativrätt vidgas?............................... 103

14.3.2 Bör frågan om initiativrätt tas upp nu?............................ 104

14.3.3 Bör rätten till vidgat initiativ i något avseende begränsas?............. 105

14.3.4 Följ dförslag till utskottsinitiativ................................... 107

14.3.5 Reservationsrätten m. m......................................... 107

14.3.6 Sammanfattning................................................ 107

15 Statsråds tillträde till utskott..................................... 109

16 Upplysningar till utskott från statlig myndighet ................... 112

17 Utrikesnämnden................................................ H4

18 Tidpunkten för ikraftträdande.................................... Hg

19 Specialmotivering............................................... H9

19.1 Inledning...................................................... H9

19.2 Regeringsformen................................................ 120

19.3 Riksdagsordningen.............................................. 121

19.4 Övergångsbestämmelser till grundlagsändringarna................... 135

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1970

19.5 Övriga lagar.................................................... 137

20 Sammanfattning............. 139

Bilagor

Bilaga 1 Förslag till fördelning av statsverkspropositionen huvudtitlar mellan

statsutskottets avdelningar vid 1969 års riksdag................ 143

Bilaga 2 Tidsschema för vårsessionen i enkammarriksdagen.............. 146

Bilaga 3 Utkast till ny utskottsindelning.............................. 151

1. Fördelningen av ärenden mellan utskotten.................. 151

2. Antalet ledamöter...................................... 153

3. Kommentarer till förslaget............................... 153

ESSELTE TRYCK. STHLM 7*

014084