Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet
för mellanskolan; given Stockholms slott den 2 januari
1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildnings ärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till betänkandet »Huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna»
(SOU 1968:63) föreslås i propositionen, att mellanskolan — arbetsnamnet
för den nya skolform som den 1 juli 1971 skall ersätta fackskola, gymnasium
och yrkesskola — erhåller primärkommunalt huvudmannaskap. Vårdyrkesutbildningen
skall enligt förslaget handhas av huvudmannen för resp. vårdverksamhet,
dvs. främst landstingskommunerna och de landstingsfria städerna. I utbildningens
inledande skede kan, då så visar sig lämpligt, denna utbildning anordnas även av
primärkommuner. Alnarpsinstitutet, trädgårdsskolan i Norrköping och skogsinstituten
föreslås tills vidare förbli statliga. Lantbruks- och lanthushållsskolor samt
skogsbruksskolor föreslås erhålla landstingskommunalt huvudmannaskap.

Omfördelningen av huvudmannaskapet föreslås komma till stånd den 1 juli
1971, med en övergångsperiod om tre år för reformens slutförande.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Utdrag av protokollet över utbildnings ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 januari

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng,
Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom, Carlsson.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Carlsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående huvudmannaskapet
för mellanskolan och anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

1. Inledning

1.1 Huvudmannautrednmgen

Frågan om huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna har behandlats
av bl. a. 1960 års gymnasieutredning (GU), yrkesutbildningsberedningen (YB) och
skogsbrukets yrkesutbildningskommitté (SYK). Jag kommer i fortsättningen att
använda ordet mellanskolan för att beteckna den nya skolan som den 1 juli 1971
skall ersätta fackskola, gymnasium och yrkesskola. Detta innebär inte något slutligt
ställningstagande i namnfrågan.

I diiektiven för GU framhölls att det mer och mer kunde komma att framstå som
sakligt motiverat att ifrågasätta, om inte statens administrativa huvudmannaskap
för vissa gymnasier borde avvecklas. GU föreslog i sitt huvudbetänkande »Ett
nytt gymnasium» (SOU 1963: 42) primärkommunalt huvudmannaskap för gymnasiet
och fackskolan. I prop. 1964:171 föreslogs en sådan ordning. Förslaget
godkändes av riksdagen (SäU 1 höstsessionen, rskr 407).

Enligt de för YB utfärdade direktiven fanns anledning för utredningen att ompröva,
hur huvudmannaskapet skulle vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna
eller primärkommunerna skulle vara huvudmän för de kommunala
yrkesskolorna. I sitt huvudbetänkande »Yrkesutbildningen» (SOU 1966: 3)
anknöt YB vid sin behandling av huvudmannaskapet för den föreslagna mellanskolan
till beslutet vid 1964 års riksdag att gymnasiet och fackskolan skulle vara
primärkommunala undervisningsanstalter och fann med hänsyn härtill och till samordningen
med grundskolan övervägande skäl tala för att primärkommunen skulle
vara huvudman även för mellanskolan. YB underströk dock dels att en omprövning
framdeles kunde visa sig påkallad, dels att ställningstagandet inte fick tolkas
så, att varje annan form av huvudmannaskap för yrkesutbildning bedömdes som
olämplig. Kurser av specialkaraktär eller kurser som av olika skäl inte lämpligen
kunde ingå i mellanskolan borde även i fortsättningen kunna organiseras av annan
huvudman än primärkommunen. Vidare föreslog YB, att landstingskommun som
träffat överenskommelse därom med vederbörande kommuner skulle kunna erhålla
Kungl. Maj:ts medgivande att överta huvudmannaskapet för mellanskolan
i dess helhet inom dessa kommuner.

SYK, som enligt direktiven hade att utreda skogsbrukets yrkesutbildning och
därmed sammanhängande frågor, föreslog i betänkandet »Skoglig yrkesutbildning I»
(SOU 1965: 67), att skogsbruksskoloma skulle ställas under landstingskommunalt
huvudmannaskap samt att skogsskolorna och skogsmästarskolan skulle kvarstå
under statligt huvudmannaskap.

Dåvarande departementschefen ansåg det angeläget att före ett slutligt ställningstagande
till frågan om huvudmannaskapet för gymnasial utbildning klarlägga
de konkreta problem som är förbundna med denna fråga. Därvid borde även över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

vägas den grundläggande frågan om valet mellan primärkommunalt och landstingskommunalt
huvudmannaskap för de gymnasiala skolformerna.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 27 september 1967
såsom sakkunniga dåvarande riksdagsmannen Emil Näsström, direktören SvenOlof
Dahlman, skolrådet Mauritz Hulteberg, riksdagsledamöterna Anna-Lisa
Lewén-Eliasson och Sven Nyman, förbundsdirektören Bengt Olsson samt riksdagsmännen
Johan A. Olsson och Gunnar Wallmark, varjämte uppdrogs åt Näsström
att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga, som antog benämningen huvudmannautredningen, avgav den 27
november 1968 betänkandet »Eluvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna»
(SOU 1968: 63).

1.2 Remissbehandling

Huvudmannautredningens betänkande har remissbehandlats, varvid utlåtanden
avgetts av följande myndigheter och organisationer m. fl., nämligen
skolöverstyrelsen, efter hörande av samtliga länsskolnämnder,
universitetskanslersämbetet, efter hörande av vissa läroanstalter,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket,
statens planverk och lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, efter hörande av samtliga skogsvårdsstyrelser,
styrelsen för lantbrukshögskolan och styrelsen för skogshögskolan,
arbetsmarknadsstyrelsen och statens avtalsverk,

samtliga länsstyrelser, efter hörande av ett lämpligt antal kommuner såväl med
som utan gymnasium och fackskola,
direktionen för karolinska sjukhuset,

utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden, läromedelsutredningen, organisationskommittén
för behandling av vissa frågor rörande jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens skolor samt länsdemokratiutredningen,

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet,
samtliga landstingskommuner utom Gotlands läns landstingskommun,
Stor-Stockholms planeringsnämnd och Stor-Stockholms sjukvårdsberedning,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svenska skolläkarföreningen, Riksförbundet Hem och Skola samt Sveriges sjuksköterskeelevers
förbund.

Särskilda skrivelser angående huvudmannaskapet för den skogliga yrkesutbildningen
har inkommit från Föreningen skogsbrukets arbetsgivare och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

2. Utgångspunkter

2.1 Nuvarande huvudmannaskap

Ett i stort sett enhetligt huvudmannaskap är utmärkande för såväl det lägsta som
det högsta stadiet inom svenskt undervisnings- och utbildningsväsende. Det mellanliggande
gymnasiala stadiets huvudmannaskap kännetecknas däremot av viss
splittring.

Som framhållits i 1.1 beslöt 1964 års riksdag i enlighet med prop. 171, att primärkommunen
skulle vara huvudman för gymnasiet.

I samband med beslutet vid 1962 års riksdag angående grundskolan hade i princip
fastställts, att den föreslagna nya fackskolan skulle bli kommunal. Detta principbeslut
bekräftades av 1964 års riksdag i anslutning till dess behandling av
gymnasiets huvudmannaskap.

Mot det enhetliga huvudmannaskapet för gymnasiet och fackskolan kontrasterar
uppdelningen av huvudmannaskapet för yrkesutbildningen. Detta är fördelat mellan
staten, halvstatliga institutioner, landstingskommuner, primärkommuner, stiftelser,
organisationer, privata företag m. fl.

Antalet statliga skolor som meddelar yrkesutbildning på gymnasial nivå är
relativt ringa. De flesta av dem rekryterar elever från hela landet och har sålunda
karaktär av riksskolor. Hit hör bl. a. konstfackskolan, statens polisskola och statens
brandskola. Staten är även huvudman för sjöbefälsskolorna. Rörande dessa råder
dock en ansvarsfördelning mellan stat och kommun liknande den som förekom
i fråga om de statliga gymnasierna före den år 1964 beslutade gymnasiereformen.
Värdkommunen tillhandahåller skollokaler. Kommunens skolstyrelse fungerar vidare
som styrelse även för sjöbefälsskolan och utövar därmed administrativ lokal
ledning.

Den lokala yrkesskolans elevområde omfattar vanligen en kommun (eller flera
närliggande kommuner). Huvudman för en dylik skola är i regel kommun (eller
kommunalförbund). Så är förhållandet beträffande omkring två tredjedelar av
landets yrkesskolor. Kommun eller kommunalförbund kan även vara huvudman
för en central yrkesskola.

År upptagningsområdet mera omfattande, t. ex. en landstingskommun, utövas
huvudmannaskapet mestadels av landstingskommun. De centrala verkstadsskolorna
har samtliga landstingskommunalt huvudmannaskap.

För jordbruk, trädgårdsnäring och skogsbruk samt för sjukvård och socialvård
har inrättats särskilda yrkesskolor.

Yrkesutbildningen för jordbruket är förlagd till lantbruks- och lanthushållsskolor.
Av de sammanlagt 44 lantbruksskolor som f. n. är i verksamhet är landstingskommuner
huvudmän för 33, medan 4 skolor tillhör hushållningssällskap, 5 ägs av
föreningar och 2 av privata stiftelser. Lanthushållsskolorna har en liknande ställ -

6 Kungl. Ma]:ts proposition nr 4 år 1970

ning. Av det 40-tal skolor som f. n. är i verksamhet står de flesta under landstingskommunalt
huvudmannaskap.

För trädgårdsnäringens behov finns en skola med staten som huvudman. Därjämte
meddelas undervisning på trädgårdsnäringens område vid Alnarpsinstitutet,
för vilket staten är huvudman.

Yrkesutbildning för skogsbruket sker vid skogsmästarskolan, skogsskolorna och
skogsbruks skolorna. Skogsmästarskolan har staten som huvudman. Av landets
fyra skogsskolor är tre statliga och en enskild. Skogsbruksskolornas antal reduceras
successivt och uppgår f. n. till inte fullt ett 40-tal. Samtliga har skogsvårdsstyrelser
som huvudmän.

Utbildningen för vårdyrkesområdet äger rum vid såväl primärkommunala som
landsLingskommunala yrkesskolor samt därjämte vid en del enskilda yrkesskolor.
Vissa landsting har inrättat centrala vårdyrkesskolor. Utbildningen avser sjukvårdsbiträden,
undersköterskor, assistenter för olika specialområden, läkarsekreterare,
apotekstekniker m. fl. Sjuksköterskorna utbildas i regel vid fristående sjuksköterskeskolor,
sammanlagt ett 35-tal. Större delen av dessa har landstingskommuner
till huvudmän. Ett 10-tal sjuksköterskeskolor ägs av kommuner eller privata
stiftelser. Personal för tandvården utbildas vid tandsköterske- och tandteknikerskolor.
Fyra av dessa skolor är statliga och anknutna till odontologisk fakultet.
Tandsköterskeutbildning äger även rum vid det Stockholms stad tillhöriga Eastmaninstitutet.
Utbildning av arbetsterapeuter sker vid fyra landstingskommunal
och en primärkommunal yrkesskola. Sjukgymnastutbildningen har sedan länge
skett vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm och vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet
i Lund. Sådan utbildning har även startats vid den primärkommunala
yrkesskolan i Göteborg.

Utbildningen av socialvårdspersonal har såväl landstingskommunalt och primärkommunalt
som enskilt huvudmannaskap. Vidare anordnas kursverksamhet i statlig
regi. Som exempel kan nämnas följande former av utbildning. Ålderdomshemsföreståndare
utbildas vid vissa landstings centrala vårdyrkesskolor. Hemvårdarinneutbildningen
äger rum vid primärkommunala och landstingskommunal yrkesskolor,
vid vissa lanthushållsskolor och vid särskilda hemvårdarinneskolor med
enskild huvudman. Socialpedagoger utbildas vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet
i Stockholm; huvudman är en stiftelse. Barnsköterskor utbildas vid
primärkommunala, landstingskommunal och statsunderstödda enskilda yrkesskolor.
Även hemsamariter utbildas vid primärkommunala och landstingskommunala
yrkesskolor. Dessutom har skolöverstyrelsen i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna
anordnat kurser för sådan utbildning.

Av det föregående har bl. a. framgått att yrkesutbildning i skiftande former bedrivs
av enskilda organisationer, stiftelser och företag. Dylik yrkesutbildning förekommer
i skolor för skilda näringsgrenar, branscher och yrken, i företags- och industriskolor,
som lärlingsutbildning samt genom olika slag av kursverksamhet.

Huvudmannaskapet för folkhögskolorna är fördelat mellan landstingskommuner,
organisationer och samfund. Gentemot skolväsendet i övrigt utgör de en fristående

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

skolform. Liksom beträffande flera i det föregående angivna skolor och utbildningsanstalter
har det enligt huvudmannautredningens mening inte ankommit på
utredningen att pröva frågan om folkhögskolans huvudmannaskap.

2.2 Huvudmannaskapet och skolreformerna

Under de senaste decennierna har inom skolväsendet genomförts förändringar,
som — påpekar utredningen — i olika avseenden inneburit en förhållandevis
långtgående omfördelning av ansvaret för undervisnings- och utbildningsverksamheten.
I samma mån som en vidgad syn på skolfrågorna växte sig starkare, framstod
det som alltmera naturligt att de teoretiska och de praktiska utbildningsvägarna
borde ses som en enhet. Denna uppfattning gjorde sig även gällande i fråga om
skolans styrelse. Större enhetlighet ansågs underlätta elevernas övergång från en
skolform till en annan. I samband med planerna på enhetsskolans genomförande
förverkligades år 1958 tanken på en gemensam kommunal skolstyrelse. Organisatoriska
och andra olikheter mellan de skolformer som skulle uppgå i enhetsskolan
ansågs därigenom lättare kunna överbryggas.

Ehuru endast något mer än tio år förflutit sedan den nya skolledningen infördes,
har reformen enligt utredningen visat sig mycket betydelsefull. Den har bl. a.
underlättat övergången till den obligatoriska 9-åriga skolan, bidragit till att
skapa en mera samlad syn på kommunens skolväsen i dess helhet, möjliggjort ett
effektivare utnyttjande av personella och materiella resurser, en förenklad skoladministration,
en ökad samordning av skolhygieniska och skolsociala åtgärder,
främjat kontakten mellan lärare inom skilda skolformer samt underlättat anordnandet
av ämneskonferenser och studiedagar över stadie- och skolgränser. I
samma mån som ungdomarna efter avslutad obligatorisk skola söker sig till fortsatt
utbildning, finns det anledning förmoda att föräldra- och målsmannaintressena för
de gymnasiala skolorna i motsvarande grad ökar. Lärogången kommer för det stora
flertalet elever att allt efter utbildningsväg omfatta 11—13 år. Den gemensamma
kommunala skolstyrelsen framstår som den ändamålsenligaste ledningen för detta
skolsystem.

Utredningen erinrar vidare om att i samband med beslutet vid 1962 års riksdag
angående grundskolan i princip fastställdes, att den föreslagna fackskolan skulle
bli primärkommunal, ett beslut som bekräftades två år senare. Den författningsmässiga
splittring, som förelegat intill den 1 juli 1962, undanröjdes i betydande utsträckning
genom 1962 års skollag och skolstadga. Kommunernas allmänna skyldigheter
blev ensartade för alla skolor under den gemensamma skolstyrelsen, statliga
såväl som kommunala. I fråga om kommunernas särskilda skyldigheter förelåg
emellertid alltjämt väsentliga skillnader. Beträffande grundskolan och övriga kommunala
skolor hade kommunen sålunda bl. a. att bestrida samtliga kostnader
i den mån de inte täcktes av statsbidrag, bidrag från annan kommun eller andra
medel. Kommunens främsta åliggande med avseende på de statliga gymnasierna

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

avsåg skyldigheten att hålla mark, lokaler och inventarier samt att svara för den
yttre renhållningen. För allmänt gymnasium skulle kommunen därjämte bestrida
kostnaderna för belysning och uppvärmning.

Frågan om huvudmannaskapet för det nya gymnasiet behandlades ingående av
1960 års gymnasieutredning. Enligt dess mening saknades bärande skäl för ett
statligt huvudmannaskap. De motiv som kunde anföras för ett landstingskommunalt
huvudmannaskap var enligt nämnda utrednings uppfattning att upptagningsområdet
för ett gymnasium som regel omfattar mer än en kommun, att systemet
med interkommunala ersättningar till stor del skulle bli obehövligt samt att en viss
skatteutjämnande effekt skulle ernås. Starka skäl ansågs emellertid tala mot ett
landstingskommunalt huvudmannaskap. En sådan lösning skulle konservera svårigheterna
att samordna gymnasiet med de primärkommunala skolformerna samt utgöra
ett avsteg från de grundläggande principerna för vårt skolväsen, nämligen dess
förankring i det medborgerliga intresset som i första hand kommer till uttryck
i kommunmedlemmarnas medverkan i den egna kommunens angelägenheter.

Gymnasieutredningen framhöll, att skolväsendet är uppbyggt med den kommunala
grundskolan som bas och att på denna bygger skolformer för vidareutbildning
av olika slag. Undervisnings- och utbildningsverksamheten upp till universitetsnivå
är sålunda avsedd att utgöra en organisatorisk enhet. En enhetlig lokal skoladministration
hade redan genomförts. Enligt gymnasieutredningens mening framstod
det som konsekvent och rationellt att även i ekonomiskt avseende genomföra
ett enhetligt huvudmannaskap.

Såsom framhållits i 1.1 godtog riksdagen den i prop. 1964:171 föreslagna förändringen,
att gymnasiet i dess helhet i enlighet med utredningsförslaget skulle
kommunaliseras; kommunen blev huvudman för det nya integrerade gymnasiet.

Även utvecklingen inom vuxenutbildningen bör enligt huvudmannautredningen
beaktas i förevarande sammanhang. Det må erinras om att den av arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen bedrivna omskolningsverksamheten för arbetslösa
m. fl. från 1957 kraftigt ökat i omfattning. Statliga vuxenskolor för förgymnasial
och gymnasial utbildning med riksrekrytering inrättades i Norrköping och
Härnösand 1956 resp. 1962. Under 1960-talets förra hälft expanderade kvällsgymnasierna
snabbt. Flertalet av dem drevs i primärkommunal regi. Genom 1967 års
vuxenutbildningsreform vidgades möjligheterna att bedriva vuxenutbildning. Lokal
vuxenutbildning ingår numera som en del av det primär- och sekundärkommunala
skolväsendet. Därigenom kan ungdomsskolornas lokaler, materiel och personal utnyttjas.
Det ankommer på skolöverstyrelsen att fatta beslut om tillstånd för primäroch
sekundärkommun att ordna lokal vuxenutbildning i form av gymnasie-, fackskole-
och förgymnasiala kurser. Enligt av skolöverstyrelsen utfärdade riktlinjer
äger länsskolnämnden att medge, vilka kurser som för varje läsår får igångsättas.

Av det föregående har framgått att staten samt primär- och sekundärkommuner
är huvudmän för vuxenutbildningen. Även kommunalförbund kan vara huvudman
för dylik verksamhet. Skolstyrelsen är styrelse för kommunal och statlig gymnasial

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

vuxenutbildning i kommunen. Styrelsen för landstingskommuns yrkesskola är styrelse
för den yrkesutbildning för vuxna som anordnas vid skolan.

De i det föregående berörda fackskole- och gymnasiereformerna innebar, att
primärkommunema erhöll ett väsentligt ökat förvaltningsansvar. Såsom framhållits
i 1.1 anknöt yrkesutbildningsberedningen (YB) vid sin behandling av huvudmannaskapet
för den av beredningen föreslagna mellanskolan till denna utveckling.

Statsmakternas på grundval av YB:s förslag fattade beslut angående riktlinjer
för det frivilliga skolväsendet (prop. 1968: 140, SU 195, rskr 404) innebär i huvudsak
följande.

Fackskola, gymnasium och yrkesskola sammanförs den 1 juli 1971 till en skolform,
vars namn ännu inte fixerats men för vilken använts beteckningen mellanskolan.
Den skall organisatoriskt och pedagogiskt utgöra en skolform.

Den beslutade nya skolan kommer att inrymma huvudparten av undervisningsoch
utbildningsverksamheten på gymnasial nivå. Vid planeringsarbetet skall eftersträvas
att flertalet studievägar inom mellanskolan kan erbjudas på varje ort, där
mellanskolutbildning ordnas. En nära samgång mellan olika studievägar i fråga om
läroplanerna syftar till att underlätta elevernas successiva val av utbildnings vägar
och vidga deras möjligheter att växla studieväg. Den organisatoriska och lokalmässiga
samordning som beslutet innefattar avses främja en rationell och effektiv användning
av materiella och personella resurser. Lokalbeståndet differentieras enbart
med hänsyn till funktion och utnyttjas gemensamt av mellanskolans elever, oberoende
av skolformstillhörighet enligt tidigare system. På motsvarande sätt kommer
lärarna i fråga om såväl praktiska som teoretiska undervisningsmoment att undervisa
elever på i övrigt olika studievägar. Utnyttjandet av samläsningsmöjlighetema
medför att till en och samma undervisningsgrupp kan sammanföras elever från tidigare
skilda skolformer.

Beslutet om det gymnasiala skolsystemets omdaning innefattar inte något ställningstagande
till huvudmannaskapet för mellanskolan, då denna fråga gjorts till
föremål för särskild utredning.

2.3 Utredningsuppdraget

Enligt de för huvudmannautredningen utfärdade direktiven hade utredningen att
klarlägga de konkreta problem som är förbundna med ett slutligt ställningstagande
till frågan om huvudmannaskapet för gymnasial utbildning. Som utgångspunkt borde
därvid gälla att den gymnasiala skolan, omfattande gymnasium, fackskola och yrkesskola,
till övervägande del skulle stå under en huvudman. I direktiven erinrades om
att enligt tidigare gjorda ställningstaganden detta huvudmannaskap borde ligga hos
primärkommun. Dåvarande departementschefen framhöll, att han dittills inte funnit
skäl att frångå sina bedömningar i denna del. Han räknade emellertid med vissa
undantag, t. ex. beträffande utbildning inom sjukvårdsområdet. Vidare nämndes i
direktiven att landstingskommunerna f. n. står som huvudmän för yrkesutbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

av betydande omfattning även utanför sjukvårdsområdet. Innan statsmakterna kan
ta ställning till frågan om ett överförande av sådan yrkesutbildning till primärkommunerna
måste de med ett överförande förbundna organisatoriska och ekonomiska
frågorna närmare klarläggas och förslag läggas fram till lösningar av de
praktiska problem av ekonomisk och organisatorisk art, som kan uppkomma i
samband med en omfördelning av huvudmannaskapet i antydd riktning.

Eftersom delade meningar alltjämt råder i den grundläggande frågan om valet
mellan primärkommunalt och landstingskommunalt huvudmannaskap för de gymnasiala
skolformerna, ansågs det lämpligt, att utredningen övervägde även denna
fråga. Därvid borde på samma sätt som förordats i fråga om överföring av utbildning
från landstingskommunalt till primärkommunalt huvudmannaskap klarläggas de
organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna av en överföring av primärkommunal
gymnasial utbildning till landstingskommunalt huvudmannaskap.

I utredningsuppdraget skulle enligt de utfärdade direktiven även ingå att överväga,
om förändringar i huvudmannaskapet borde ske för lantbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens yrkesskolor samt att undersöka dessa förändringars organisatoriska
och ekonomiska konsekvenser.

3. Utredningens kartläggning

3.1 Datainsamling

Utredningens överväganden grundar sig till en del på uppgifter, som inhämtats i
relevanta bestämmelser, avtal och redogörelser, riksdagstryck, vederbörande myndigheters
petita, statistiska rapporter och meddelanden, vissa betänkanden, avhandlingar
o. d. tryckta eller stencilerade källor.

Utredningen fann det emellertid erforderligt att därutöver insamla vissa data för
att närmare kunna klarlägga en del förhållanden. Efter samråd med representanter
för skolöverstyrelsen och kommunförbunden genomförde den därför en särskild
undersökning. Denna omfattade alla i utredningssammanhanget aktuella primärkommuner,
landstingskommuner m. fl., tillsammans 345 huvudmän för gymnasier,
fackskolor, yrkesskolor, inklusive vårdyrkesskolor och sjuksköterskeskolor, samt
lantbruksskolor, lanthushållsskolor och skogsbruksskolor. Statliga och enskilda
skolor och utbildningsanstalter ingick inte i undersökningen.

Undersökningen avsåg främst att belysa skolorganisatoriska och ekonomiska förhållanden.
Uppgifter inhämtades sålunda om dels de gymnasiala skolor för vilka
vederbörande är huvudmän, innefattande specificering av skolformer och skolenheter
samt skolorter och elevantal, dels inom ifrågavarande områden befintliga gymnasiala
skolor av samma eller liknande art men med skilda huvudmän samt dessa
skolors läge i förhållande till varandra. Vidare införskaffades i fråga om skol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

fastigheterna data angående byggnadsår, tidpunkter för mera omfattande till- och
ombyggnader, byggnadskostnader, erhållna statsbidrag, låneskulder och nuvarande
bokförda byggnadsvärden. Uppgifter inhämtades därjämte om huvudmännens
egna årliga nettoutgifter i fråga om dels byggnader och inventarier (amorteringar,
räntor, underhåll o. d.), dels administration, undervisning, läromedel,
bränsle, vatten, elektrisk ström, städning, förekommande skolmåltidsverksamhet
och skolskjutsanordningar m. m.

Ytterligare uppgifter och synpunkter erhölls vid de överläggningar som utredningen
i dess helhet eller företrädare för densamma förde med representanter för
ett relativt stort antal huvudmän, vissa centrala, regionala och lokala myndigheter
och organ, utredningar, organisationer, institutioner och företag.

3.2 Vissa allmänna förhållanden

Utredningen riktar uppmärksamheten på det samband som frågan om huvudmannaskapet
för de gymnasiala skolformerna har med befolkningsutvecklingen.
Den under 1800-talets sista decennier inledda urbaniseringsprocessen betingades av
den successiva omställningen från agrarsamhället med dess naturahushållning till
industrisamhället med dess penninghushållning. Folkökningen främst inom industri,
handel och samfärdsel, allmän tjänst och olika serviceyrken åtföljdes av en samtidig
minskning av jordbruksbefolkningen. En allt större del av landets invånare koncentrerades
till städer och andra tätorter. Enbart under tiden 1951—1966 steg
tätortsandelen från 66,2 till 77,4 %. Utredningen framhåller i anslutning till detta
förhållande, att urbaniseringstakten var icke obetydligt högre under 1960-talets
förra hälft än under 1950-talet.

Av betydelse i förevarande sammanhang är vidare att inflyttningen till tätorter till
övervägande delen omfattar yngre personer, varigenom ålderssammansättningen hos
befolkningen i landsbygdsområdena blir alltmer ogynnsam. Utredningen understryker,
att denna sammansättning har återverkningar inte endast i skattehänseende
och beträffande åldringsvården utan även i fråga om bl. a. undervisningsoch
utbildningsverksamheten.

Huvudmannautredningen har vid sina överväganden även beaktat förändringarna
i kommunindelningen. Betydande vikt måste enligt dess mening läggas vid de
nya riktlinjer, som i anslutning till indelningssakkunnigas förslag (SOU 1961:9)
fastställdes för landets kommunindelning. Därmed inleddes en alltjämt pågående
kommunsammanläggning, som beräknas leda till en kraftig minskning av antalet
primärkommuner. Utredningen konstaterar, att migrationen i förening med kommunsammanläggningarna
leder till att en allt större andel av vårt lands befolkning
kommer att bo i gymnasiekommuner.

Frågan om huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna har av utredningen
diskuterats även med avseende på kompetensfördelningen mellan staten samt
regionala och lokala myndigheter och organ. Den framhåller bl. a., att olika upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

gifters fördelning på statliga, landstingskommunal eller primärkommunala organ
ofta bestäms av praktiskt-förvaltningstekniska skäl. Överflyttningen av dessa uppgifter
från en sektor till en annan kan förekomma i betydande omfattning, och
den offentliga förvaltningen framstår numera som ett sammanhängande helt, vari
statligt och kommunalt samordnats. Så är t. ex. förhållandet inom utbildningsväsendet.
Undervisning och utbildning pa universitets- och högskolenivå sker nära
nog helt i statlig regi. Den obligatoriska skolan är en primärkommunal angelägenhet.
Det gymnasiala stadiet utgör däremot ett område för gemensamma arbetsuppgifter-
Under senare år har emellertid den hithörande statliga verksamheten i
stor omfattning överflyttats till de båda kommunala sektorerna, främst till primärkommunen.
Liksom inom åtskilliga andra områden för samhällelig verksamhet
förekommer även inom utbildningsväsendet ett omfattande samarbete. Detta har
form av samverkan mellan primärkommuner, mellan landstingskommuner samt
mellan primärkommuner och landstingskommuner.

Tidigare förhållanden och nuvarande kompetensfördelning beträffande verksamheten
inom den offentliga sektorn ger en relativt begränsad vägledning om den
lämpligaste framtida fördelningen av de gymnasiala undervisnings- och utbildningsuppgifterna.
I den mån en ändring av kompetensfördelningen skett på andra områden,
har främst ändamålsenligheten i förändringen varit den vägledande principen.
Fragan om de gymnasiala skolornas huvudmannaskap bör enligt utredningens
mening lösas enligt samma grundtanke.

3.3 Skolorganisatoriska, pedagogiska och skolsociala betingelser

Med avseende på relevanta skolorganisatoriska, pedagogiska och skolsociala förhållanden
har huvudmannautredningen vid sina överväganden i väsentlig omfattning
beaktat Kungl. Maj:ts förslag i prop. 1968:140 angående riktlinjer för det
frivilliga skolväsendet. I skolorganisatoriskt hänseende innebär propositionen, att
1964 års beslut fullföljs beträffande yrkesutbildningens inre utformning samt att
gymnasium, fackskola och yrkesskola upphör som självständiga skolformer och
ersätts av en sammanhållen skolform.

Huvudmannautredningen framhåller, att utbyggnaden av skolväsendet bör medge
en smidig anpassning till det föränderliga samhällets växlande villkor och krav. Vid
lokalisering av näringslivet måste det vara ett samhällsintresse, att landets tillgångar
av produktionsfaktorer blir utnyttjade och att arbetskraften bereds full sysselsättning.
Samtidigt är det av vikt att en harmonisk miljö skapas, som så långt möjligt
ger människorna — oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift — en
likvärdig standard i fråga om kulturella och sociala anordningar. Tillgången till
undervisnings- och utbildningsmöjligheter utgör därvid en betydelsefull faktor.

Skolplaneringen måste emellertid ske med beaktande av en rad olika betingelser.
Den självklara utgångspunkten utgör den fastställda skolorganisationen och de därav
följande pedagogiska förutsättningarna för undervisning och utbildning. Avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

måste fästas vid elevrekryteringen och upptagningsområdets omfattning, skolenheternas
storlek, antalet utbildningslinjer och elevernas valmöjligheter, den pedagogiska
samverkan mellan olika skolformer, möjligheterna att effektivt utnyttja olika
resurser m. fl. omständigheter.

Skolplaneringen måste genomföras så, att eleverna oavsett bostadsort i möjligaste
mån erhåller tillgång till olika utbildningsvägar. Utredningen framhåller dock,
att önskemålen angående undervisning och utbildning på gymnasial nivå inte kan
tillgodoses mer än på ett relativt begränsat antal orter. I annat fall skulle de tillgängliga
resurserna splittras i alltför hög grad. Möjligheterna att geografiskt sprida
undervisnings- och utbildningsverksamheten beror i betydande omfattning på rekryteringsunderlagets
storlek. Vårt lands bebyggelsestruktur erbjuder därvid speciella
och stundom svårbemästrade förhållanden. Vid den omfattande utbyggnaden
av gynmasieväsendet sedan 1950-talets mitt har den s. k. centralortsprincipen
tillämpats. Den innebär i huvudsak att gymnasieregionerna överensstämmer med
näringsgeografiska regioner, organiserade kring centralorter som kommersiellt, ekonomiskt
och kommunikationsmässigt hör samman med den omgivande bygden.
Skolan lokaliseras till områdets befolkningstyngdpunkt och kan därigenom nås så
bekvämt som möjligt av eleverna. Vid planeringen för det gymnasiala skolväsendet
är landet f. n. indelat i omkring 120 regioner.

I fråga om huvudmannaskapet konstaterar utredningen, att planeringsområdena
för de gymnasiala skolorna endast delvis sammanfaller med primär- och sekundärkommunernas
gränser. Den erinrar vidare om att dessa relationer successivt förändras
i samband med de fortgående kommunsammanläggningarna.

I samma mån som planerna på en helintegrerad skola förverkligas, är det enligt
utredningens mening nära nog oundvikligt, att denna skola i princip får en huvudman.
Skolfrekvensen och upptagningsområdenas storlek samt elevernas av dessa
omständigheter beroende valsituation understryker bl. a. ur planeringssynpunkt
värdet av en samordnad skolorganisation på det gymnasiala stadiet. Genomförandet
och vidmakthållandet av ett dylikt skolsystem underlättas genom en relativt
långtgående enhetlighet i huvudmannaskapet för berörd undervisnings- och utbildningsverksamhet.
En delning av huvudmannaskapet genom att t. ex. bryta ut den
del som motsvarar yrkesskolan och ställa den under särskild huvudman betecknar
utredningen som en orealistisk åtgärd.

Vid sin behandling av de gymnasiala skolornas huvudmannaskap ur pedagogiska
synpunkter erinrar utredningen om att reformeringen av dessa skolor bl. a. syftar
till att underlätta elevernas successiva val av undervisnings- och utbildningsvägar.
Möjligheterna att beakta individuella intressen och att ge var och en den lämpligaste
utbildningen underlättas i det integrerade gymnasiet. En nära samordning
mellan detta gymnasium samt fackskolan och yrkesskolan vidgar ytterligare utbildningsmöjligheterna.

För den i skolmässiga former bedrivna gymnasiala undervisningen och utbildningen
förutsätts enligt yrkesutbildningsberedningens förslag en sådan samordning i
läroplaner och arbetsformer, att eleverna skall kunna växla studieväg mellan gym -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

nasium, fackskola och yrkesskola, även om vissa kompletteringar i regel torde bli
nödvändiga. Så skall t. ex. elever som genomgått en tvåårig yrkesutbildning ha möjlighet
att vinna inträde i fackskolans första årskurs inom den för bl. a. denna elevkategori
reserverade kvoten. Beredningen har emellertid även föreslagit, att elever
i yrkesskolan under en tvåårig lärogång jämsides med undervisningen i yrkesteknik
skall kunna inhämta de teorikunskaper som erfordras för att vinna inträde i andra
årskursen av fackskolans tekniska linje. Genom att i princip tillåta varje elev att
utöver timplanen i yrkesskolan välja till vilket som helst av fackskolans ämnen
åstadkommer man enligt yrkesutbildningsberedningens uppfattning en sakligt betingad
jämställdhet mellan de båda skolformerna. Beredningen tänker sig en liknande
anordning för att underlätta en övergång från yrkesskolan till gymnasiet.

Förslaget i prop. 1968:140 angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet
ansluter sig i princip till grundtankarna i yrkesutbildningsberedningens ovan antydda
synpunkter och förslag. Det framhalls emellertid att elevernas tillval av
ämnen väsentligen bör ske under andra aret i yrkesskolan och främst avse ämnen
som stöder yrkesinriktningen (s. 135).

Frågan om huvudmannaskapet har viss betydelse i berörda sammanhang. Huvudmannautredningen
gör gällande att t. ex. övergången från en skolform till en annan
kan komma att försvåras, om resp. skolenheter har skilda huvudmän. Även ur
här angivna synpunkter finner den att ett förverkligande av en totalintegrerad
gymnasial skola nära nog med nödvändighet måste ha en och samma huvudman för
en anläggning omfattande gymnasium, fackskola och yrkesskola. Däremot ger de
sålunda uppkomna förhållandena enligt utredningens uppfattning ingen vägledning
om vem som i princip skall handha huvudmannaskapet. Från ovan diskuterade
synpunkter kan enligt dess mening ifrågakomma såväl primärkommun som landstingskommun.

Den skolsociala verksamheten omfattar bl. a. studie- och yrkesorientering, skolpsykologisk
och skolkurativ verksamhet samt skolhälsovård. Huvudmannautredningen
understryker, att vidgade valmöjligheter samt snabba och ibland svårtydda
förändringar på arbetsmarknaden hos de gymnasiala skolornas stora elevkullar
skapar ett ökat behov av studie- och yrkesorientering, anlagsorientering och enskild
vägledning. I skoistadgan förutsätts att yrkesvägledare, skolpsykolog och skolkurator
skall finnas inom varje gymnasium och fackskola.

Studie- och anlagsorienteringen innebär en fortsättning av den yrkesvägledning
som på grundskolans högstadium i första hand lämnats av yrkesvalsläraren. Skolpsykologorganisationen
är under kraftig utbyggnad. Utöver till länsskolnämnderna
knutna skolpsykologer finns i större städer och kommunblock inemot ett hundratal
heltidsanställda skolpsykologer. Utvecklingen av skolkuratorsinstitutionen har
först fr. o. m. läsåret 1965—66 skett i snabbare takt. Obligatorisk skolhälsovård
är sedan länge genomförd vid ett flertal skolformer.

Utredningen hävdar, att för den i det föregående summariskt angivna skolsociala
och skolhygieniska verksamheten skulle ett odelat huvudmannaskap för samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

skolor inom en ort i åtskilliga fall kunna vidga möjligheterna att effektivt utnyttja
såväl personella som materiella resurser och anordningar av olika slag.

I tillämpliga delar anlägger utredningen ett liknande betraktelsesätt på förekommande
skolmåltids- och skolskjutsverksamhet samt anordningar för elevers inackordering.

3.4 Administrativa angelägenheter

Förändringar i de gymnasiala skolornas huvudmannaskap kan enligt utredningens
mening komma att återverka på arbetet inom dessa skolor. Särskilt anses så kunna
bli fallet om från undervisnings- och utbildningssynpunkt sammanhörande skolformer
erhåller skilda huvudmän. Antydda konsekvenser för skolans verksamhet sammanhänger
bl. a. med de verkningar som omfördelningar av huvudmannaskapet
kan medföra i skoladministrativt hänseende.

Utredningen konstaterar, att frågor rörande den centrala ledningen är föga relevanta
vid överväganden angående de gymnasiala skolornas huvudmannaskap. Intresset
knyts till vissa regionala och lokala skoladministrativa förhållanden.

På det regionala planet finns det anledning att beakta den verksamhet som utövas
av länsskolnämnderna, landstingens undervisningsnämnder, de regionala styrelserna
för lantbrukets yrkesskolor och skogsvårdsstyrelserna. Utredningen redogör sammanfattningsvis
för dessa regionala instansers arbetsuppgifter, styrelser och beslutsfunktioner,
kansliorganisationer, personal m. m. Vid sina överväganden har den
bl. a. beaktat följande omständigheter.

I fråga om länsskolnämnderna diskuterar utredningen förhållandevis ingående
deras insatser i planeringsarbetet och erinrar om att de på det regionala planet till
övervägande delen svarar för denna verksamhet. En omfördelning av huvudmannaskapet
kan under vissa förutsättningar medföra väsentligt förändrade betingelser
för detta arbete. Ett övervägande landstingskommunalt huvudmannaskap för de
gymnasiala skolformerna medför bl. a. att både landsting och länsskolnämnder
skall handlägga den regionala planeringen av skolväsendet ovanför grundskolan. En
sådan anordning är enligt utredningens uppfattning inte ändamålsenlig. Då det förefaller
orealistiskt att frånhända huvudmannen uppgifter som sammanhänger med
det grundläggande planeringsarbetet, återstår möjligheten att i berörda hänseende
begränsa länsskolnämndernas verksamhet. Därigenom uppkommer emellertid en
annan situation, som utredningen också anser föga tillfredsställande, nämligen att
den regionala planeringen i vad avser de gymnasiala skolformerna väsentligen handhas
av landstingen, medan länsskolnämnderna svarar för den regionala planeringen
av grundskolan.

Beträffande den regionala ledningen av landstingens yrkesskolor och kursverksamhet
föreligger vissa olikheter mellan landstingskommunerna. Så har t. ex. de
skoladministrativa uppgifterna av en del landsting sammanförts med behandlingen
av vissa andra ärenden. Landstingskommunerna i Örebro, Gävleborgs och Väster -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

norrlands län har övertagit större delen av yrkesutbildningen inom resp. område. I
dessa län är undervisningsnämnden enligt Kungl. Maj:ts medgivande numera central
styrelse även för lantbrukets och skogsbrukets yrkesskolor inom ifrågavarande
regioner. I sin planerings- och utbildningsverksamhet anlitar undervisningsnämnderna
i växlande omfattning särskilt tillsatta planerings- och yrkesråd.

Lösningen av den regionala styrelsefrågan för jordbrukets yrkesskolor har tillförsäkrat
landstingen ett betydande inflytande på lantbruks- och lanthushållsundervisningen.
De regionala skolstyrelserna har i väsentliga delar övertagit uppgifter, som
tidigare tillhörde de lokala skolstyrelserna. De har vidare att organisera samarbetet
mellan skolorna inom resp. region. En skolas normala rekryteringsområde är
nämligen ofta otillräckligt i fråga om de specialiserade yrkeskurser för jordbruket,
som i överensstämmelse med den nu pågående utvecklingen kommer att krävas i
allt större omfattning. Den regionala skolstyrelsen har att i dylika sammanhang
främja samarbetet mellan olika skolor och bidra till att undervisnings- och utbildningsresurserna
effektivt utnyttjas.

Huvudmannautredningen erinrar även om lantbruksundervisningens ställning
gentemot länsskolnämnderna. De regionala styrelserna för lantbrukets yrkesskolor,
som i sig själva är länsomfattande organ, är inte underordnade länsskolnämnderna.
Erforderligt samråd i planeringsfrågor m. m. liksom samverkan i olika utbildningsfrågor
underlättas genom att nämnderna är representerade i de regionala styrelserna.
Vidare framhåller utredningen bl. a., att vissa förändringar i fråga om länsskolnämndernas
befogenheter med avseende på såväl lantbrukets som trädgårdsnäringens
och skogsbrukets yrkesutbildning är att emotse inom en relativt nära
framtid, nämligen i samband med att denna utbildningsverksamhet ställs under
skolöverstyrelsens centrala ledning.

Situationen inom skogsbrukets yrkesutbildning är i vissa hänseenden särpräglad.
I en kortfattad återblick visar utredningen, att det uppkomna läget främst är historiskt
betingat. Vad särskilt gäller skogsbruksskolorna fullgör skogsvårdsstyrelserna
f. n. i regel en tredubbel uppgift, nämligen som regionala tillsynsmyndigheter, lokala
styrelser och huvudmän, ett förhållande som utredningen betecknar som unikt
inom det svenska skolväsendet.

Omständigheterna kring den lokala skolförvaltningen intar en framskjuten ställning
vid utredningens överväganden angående huvudmannaskapet för de gymnasiala
skolorna. Främst har därvid beaktats den år 1958 inrättade gemensamma
kommunala skolstyrelsen och skolledningen. Delvis som en följd av denna reform
har en vidgad syn på undervisnings- och utbildningsfrågorna växt sig starkare. Det
har blivit alltmera naturligt att betrakta de teoretiska och praktiska utbildningsvägarna
som en enhet; samverkan mellan den obligatoriska skolan och dess överbyggnader
har underlättats; elevernas möjligheter till val av utbildningsvägar och
övergång från en skolform till en annan har vidgats; tillgängliga resurser har kunnat
utnyttjas mera effektivt osv. Utredningen erinrar även om att vid förarbetena
till skolstyrelselagen särskilt uppmärksammades, att delegation av beslutanderätten
skulle ske med hänsyn till ärendenas art och utan avseende på skolform, dvs. en

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

vertikal fördelning av ärendena. En dylik fördelningsprincip ansågs ha stor betydelse
för skolstyrelsens möjligheter att enhetligt leda skolutvecklingen i kommunen
och skapa samhörighet inom dess skolväsende.

I ljuset av den starkt ökade tillströmningen till de gymnasiala utbildningsvägarna
har vinsterna av skolstyrelsereformen enligt utredningens mening blivit än mera påtaglig3-
Inte minst värdefull har reformen därvid enligt dess uppfattning visat sig
vara i fråga om medborgarengagemanget. Tillkomsten av den gemensamma kommunala
skolstyrelsen i förening med breddningen i elevrekryteringen har bidragit till
att det medborgerliga intresset för pedagogiska angelägenheter blivit mera uttalat
även beträffande de gymnasiala skolformerna.

Vad gäller skolledningen i primärkommunen redogör huvudmannautredningen
för organisationen av kommunens skolkansli, principerna för inrättandet av vissa
tjänster, olika befattningshavares arbetsuppgifter o. d. En motsvarande redogörelse
lämnas även i fråga om skolenheternas ledning och rektorsexpeditionerna,
varvid utredningen för att närmare belysa den nuvarande personaluppsättningen
redovisar vissa beräkningar. Dessa har utförts på grundval av ett genom skolledarutredningen
under vårterminen 1968 insamlat material, som ställts till huvudmannautredningens
förfogande.

Framställningen visar, att den primärkommunala skoladministrationen utformats
med hänsyn till den moderna skolans behov av olika befattningshavare och att den
i betydande utsträckning erhållit en sadan omfattning, som huvudmannaskapet för
de gymnasiala skolformerna kan anses kräva.

Beträffande de landstingskommunala utbildningsanstalternas styrelser, skolledare
och rektorsexpeditioner råder i tillämpliga delar väsentligen överensstämmelse med
förhållandena vid primärkommunala gymnasiala skolor med samma eller likartad
inriktning.

Såsom tidigare framhållits har i en del landstingskommuner genom inrättandet
av centrala skolstyrelser en koncentration av styrelsefunktionerna ägt rum. Därigenom
har också de lokala skolstyrelserna i stort sett blivit överflödiga. Centraliseringen
har i regel förenats med en liknande koncentration till resp. landstingskansli
av vissa arbetsuppgifter, som tidigare utfördes vid resp. skolors rektorsexpeditioner.

Skogsbruksskolornas lokala styrelsefunktioner utövas såsom förut nämnts av
skogsvårdsstyrelserna.

Utredningen framhåller i detta sammanhang även att yrkesskolorna inom jordbrukets
och skogsbrukets områden är förhållandevis krävande i fråga om förvaltnings-
och ekonomipersonal men att denna personal vid angivna skolor det oaktat
är föga omfattande, eftersom skolenheterna genomgående är små.

3.5 Ekonomiska frågor

Huvudmannautredningen redogör sammanfattningsvis för de bestämmelser, enligt
vilka statsbidrag utgår till de gymnasiala skolorna. I anslutning därtill konstaterar
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

utredningen, att statsbidrag till dessa skolor utgår efter jämförelsevis skiftande
grunder och med belopp, som relativt sett är av varierande storlek. Orsakerna härtill
anges vara flera. Sålunda anförs att bestämmelserna i en del fall utformats med
beaktande av huvudmannens ekonomiska bärkraft, t. ex. skatteunderlaget hos vederbörande
kommun, huvudmannens inkomster av fonder, fast egendom o. d.
Vissa hänsyn till resp. utbildnings innehåll samt olika skolformers arbetsmetoder
anses också ha influerat på bidragsgivningen.

De statliga kostnaderna för den gymnasiala undervisnings- och utbildningsverksamheten
är betydande. Bortsett från statliga och enskilda skolor anvisades enligt
utredningens beräkningar till driften av de gymnasiala skolorna budgetåret 1967/68
omkring 802 milj. kr. och budgetåret 1968/69 omkring 859 milj. kr., vilket motsvarar
en genomsnittlig kostnad per elev om 3 950 resp. 4 070 kr.

Utredningen erinrar om att bidrag från landstingen f. n. utgår till yrkesutbildning,
som bedrivs med primärkommunalt huvudmannaskap. För läsåret 1967/68 uppgick
bidragsbeloppet till närmare 20 milj. kr.

Vid sina överväganden har utredningen även beaktat förekommande ersättningar
i samband med kommunal samverkan på skolväsendets område. Efter att något ha
berört förarbetena till de utfärdade anvisningarna rörande ersättningar redogör
utredningen för de grundprinciper, enligt vilka ersättningsbeloppen beräknas samt
anger beloppens storlek läsåret 1968/69.

Genom den tidigare omnämnda undersökningen införskaffade utredningen ett
omfattande material angående bl. a. de med huvudmannaskapet sammanhängande
ekonomiska förhållandena. Resultaten av de på detta material grundade beräkningarna
visar, att primärkommuner och landstingskommuner i samband med
huvudmannaskapet för de gymnasiala skolorna har betydande utgifter. Det må framhållas
att utredningen redogör för vissa olikheter mellan primärkommunernas och
landstingskommunernas redovisningsprinciper. De på grund därav uppkomna skillnaderna
synes emellertid vara av mindre vikt i föreliggande sammanhang.

Beträffande investeringarna redovisar utredningen en mångfald omkostnadsposter.
Här må endast nämnas följande uppgifter, som i första hand är
ägnade att belysa storleksordningen av de primärkommunala och de landstingskommunala
insatserna. Byggnadskostnaderna för gymnasier, fackskolor och yrkesskolor
med primärkommuner som huvudmän uppgick under åren 1960/67 till 577,7
milj. kr., varav 158 milj. kr. (27,4 %) utgjorde statsbidrag och 419,7 milj. kr.
(72,6 %) huvudmännens investeringar. Det bokförda värdet av primärkommunernas
samtliga gymnasiala skolbyggnader uppgick år 1967 till 1 214,4 milj. kr. De redovisade
låneskulderna för dessa anläggningar uppgick vid samma tidpunkt till 471,6
milj. kr. Byggnadskostnaderna för gymnasiala skolor med landstingskommuner som
huvudmän uppgick under perioden 1960/67 till 243 milj. kr., varav 83,6 milj. kr.
(34,4 %) utgjorde statsbidrag och 159,4 milj. kr. (65,6 %) huvudmännens investeringar.
Det bokförda värdet av landstingskommunernas samtliga gymnasiala skolbyggnader
uppgick år 1967 till 304,6 milj. kr. Låneskulderna för angivna byggnader
belöpte sig vid samma tillfälle till 22,6 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

I fråga om de av skogsvårdsstyrelserna drivna skogsbruksskolorna investerades
åren 1960/67 för byggnadsändamål 28,9 milj. kr. Statsbidragsdelen omfattade 13,2
milj. kr. (45,8 %). Återstående 15,7 milj. kr. (54,2 %) utgjorde bidrag från skogsvårdsstyrelser,
landsting och primärkommuner, konjunkturutjämningsfonder m. fl.
Det bokförda byggnadsvärdet för samtliga skogsbruksskolor med skogsvårdsstyrelser
som huvudmän uppgick till sammanlagt 27,2 milj. kr. och låneskulderna för dessa
byggnader till totalt 5,9 milj. kr.

Huvudmännens årliga nettokostnader för den gymnasiala undervisnings- och
utbildningsverksamheten varierar enligt vad utredningens framställning ger vid handen
högst väsentligt. De avser i växlande omfattning utgifter för räntor, lokalhyror,
byggnaders och inventariers underhall, skollokalers uppvärmning och städning, avlöningsförmåner
av olika slag, skolhälsovård, konsulent-, psykolog- och kuratorsverksamhet,
läromedel, skolmaltidsverksamhet m. m. Som ett led i den genomförda
undersökningen har utredningen sökt fastställa huvudmännens genomsnittliga
nettokostnader per elev vid de i sammanhanget aktuella skolformerna läsåret
1966/67. Beräkningarna omfattar sammanlagt 251 skolenheter med totalt 65 062
elever. Huvudmännens genomsnittliga årskostnader per elev varierade alltefter skolform
mellan 1 820 och 6 310 kr. Medelkostnaden för samtliga i beräkningarna ingående
elever uppgick till 2 530 kr. per elev och läsår. En särskild kostnadskalkyl
avseende 23 177 elever vid gymnasiala skolor i huvudstaden gav för nyssnämnda
läsår en medelkostnad per elev om 2 300 kr.

4. Förslag

4.1 Inledning

I samband med sina överväganden och förslag framhåller huvudmannautredningen
inledningsvis, att vart lands skolsituation i vissa relevanta avseenden förändrats.
Några decennier tillbaka i tiden hade endast ett fåtal möjligheter att erhalla
undervisning och utbildning på gymnasial nivå. Den markerade gräns som
därmed existerade mellan den obligatoriska skolan och dess överbyggnader är
emellertid på rask väg att suddas ut. Inom en nära framtid beräknas mer än 85 %
av samtliga ungdomar komma att genomgå någon av de alternativa utbildningslinjer
varom här är fråga. För föräldrar och målsmän framstår den obligatoriska
skolan och de därpå följande utbildningsvägarna alltmer som ett sammanhängande
skolsystem.

En omfördelning av de gymnasiala skolformernas huvudmannaskap kan komma
att medföra ändrade betingelser för det medborgerliga inflytandet samt därjämte få
återverkningar i bl. a. skolorganisatoriskt, skoladministrativt, ekonomiskt och
skolsocialt hänseende. Enligt utredningens uppfattning skulle den också rätt

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

väsentligt kunna ändra förhållandena för vissa till skolans undervisnings- och utbildningsverksamhet
knutna personalkategorier samt därjämte rubba förutsättningarna
för vederbörande styrelsers och anslagsbeviljande myndigheters verksamhet.
Däremot förmodas en förändring i huvudmannaskapet åtminstone i ett initialt skede
endast i mindre utsträckning beröra eleverna.

Särskilt på litet längre sikt kan den samlade effekten av ett förändrat huvudmannaskap
för de gymnasiala skolorna förmodas bli betydande. Enligt utredningens
bedömande bör därför varje omfördelning av nämnda huvudmannaskap företas
med varsamhet och genomföras endast i den man det kan anses innebära avgjort
gynnsammare förutsättningar för ifrågavarande undervisnings- och utbildningsverksamhet.

Såväl utredningens behandling av relevanta frågor som dess slutliga ställningstaganden
grundar sig på den nuvarande sekundär- och primärkommunala indelningen,
den beslutade och pågående kommunsammanläggningen samt den rådande
kompetensfördelningen mellan berörda myndigheter. Utredningen framhåller, att i
den mån länsindelning, länsförvaltning m. m. reformeras, kan detta komma att
ändra de förutsättningar, som i enlighet med direktiven tjänat som utgångspunkt
för utredningsarbetet.

4.2 Huvudmannaskapet för jordbrukets, trädgårdsnäringens och
skogsbrukets yrkesskolor samt för vårdyrkesutbildningen

4.2.1 Utredningen

Vissa direkt yrkesinriktade gymnasiala utbildningar måste i en del fall bedrivas
under förhållanden, som kan utgöra allvarliga hinder för deras inlemmande i mellanskolan.
Så är enligt utredningens mening fallet med yrkesutbildningen för jordbruk,
trädgårdsnäring och skogsbruk samt vårdyrkesutbildningen. Utredningen har
funnit det lämpligt att vid sitt ställningstagande först behandla huvudmannaskapet
för nämnda utbildningar, eftersom valet av huvudman därvid enligt dess uppfattning
kan träffas relativt oberoende av frågan om huvudmannaskapet för mellanskolan
i övrigt.

Utredningen framhåller, att yrkesutbildningen för jordbruk, trädgårdsnäring och
skogsbruk kräver speciella skolanläggningar och att redan lokaliseringen av dessa
utbildningsanstalter i flertalet fall utgör ett allvarligt hinder för deras infogande i
den integrerade nya skolan.

Beträffande lantbrukets yrkesskolor är landstingen f. n. huvudmän för flertalet
skolor. Utredningen anser, att det saknas bärande motiv att ändra på detta förhållande.
Enligt dess mening bör landstingen sålunda i princip vara huvudmän för
jordbrukets yrkesskolor.

Lantbruksundervisningen (lantmästarutbildning) och trädgårdsskolan vid Alnarpsinstitutet
har liksom trädgårdsskolan i Norrköping staten som huvudman. Nämnda

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1970

utbildningar har riksskolekaraktär. Enligt utredningens mening finns det anledning
att avvakta resultatet av de fr. o. m. den 1 juli 1967 genomförda förändringarna
i fråga om Alnarpsinstitutets styrelse m. m., innan frågan om ändrat huvudmannaskap
för institutet prövas. Huvudmannaskapet för trädgårdsskolan i Norrköping
kan lämpligen övervägas i detta senare sammanhang.

I fråga om huvudmannaskapet för den skogliga yrkesutbildningen framhåller
utredningen, att utbildningen vid nuvarande skogsmästarskola och skogsskolor är
avsedd att ersättas med utbildning vid ett fåtal skogsinstitut. Dessa får karaktär av
riksskolor. Utredningen ansluter sig till det av skogsbrukets yrkesutbildningskommitté
framlagda förslaget, att den till skogsinstitut förlagda skogstekniker- och
skogsmästarutbildningen (eller motsvarande utbildning) skall erhålla statligt huvudmannaskap.

Beträffande skogsbruksskolorna konstaterar utredningen, att deras verksamhet
är av jämförelsevis begränsad omfattning, ett förhållande som bl. a. framgår av
uppgifterna om investeringar och bokförda värden för vid nämnda utbildningsanstalter
befintliga byggnader. Utredningen erinrar vidare om framlagda förslag
att i rationaliseringssyfte reducera antalet skogsbruksskolor. Huvudmän är f. n.
skogsvårdsstyrelserna. Då deras ekonomiska resurser är starkt begränsade, bekostas
verksamheten till övervägande delen av statsmedel. Därjämte lämnar landstingen
i vissa fall icke oväsentliga bidrag. Från de synpunkter utredningen har
att beakta företer enligt dess mening skogsbruksskolornas och lantbruksskolornas
situation stora likheter. Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté anser, att skogsbruksskolorna
bör ha landstingskommunalt huvudmannaskap. Utredningen delar
denna uppfattning och framhåller särskilt, att ett gemensamt huvudmannaskap
för jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor i vissa fall kan förmodas främja ett
vidgat samarbete mellan dessa skolor.

Vårdyrkesutbildningen erbjuder enligt utredningens uppfattning vissa särpräglade
förhållanden. Utredningen anser sig sakna anledning att behandla den av enskilda
huvudmän ordnade vårdyrkesutbildningen. I fråga om den statliga verksamheten
inom detta område begränsar sig utredningen till uttalandet att den redan
påbörjade överföringen av vissa utbildningar till annan huvudman bör fortsätta, i
den mån det i skilda fall visar sig ändamålsenligt.

Beträffande den landstingskommunala och primärkommunala vårdyrkesutbildningen
anför utredningen bl. a.

Vårdverksamhetens huvudmän har byggt upp en omfattande organisation för
denna utbildning, vilket ter sig naturligt eftersom sådan utbildning till stor del måste
förläggas till resp. vårdinrättningar. Ett dylikt gemensamt huvudmannaskap underlättar
bl. a. anskaffandet av kompetenta lärare och handledare genom det dubbla
användandet av viss personal för såväl vård som undervisning. Det gemensamma
huvudmannaskapet underlättar även högst väsentligt ordnandet av erforderliga praktikplatser
för eleverna. Med hänsyn till arbetsmarknadssituationen finner utredningen
det vidare vara en avgjord fördel, att huvudmannen för vårdverksamheten också
har hand om dithörande yrkesutbildning. Ett dylikt samband underlättar personal -

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

rekryteringen och främjar fortsatt utbildning av i vårdverksamheten redan engagerad
personal.

Vårdyrkesutbildningen bedrivs i betydande omfattning skild från övrig gymnasial
yrkesutbildning och är i en del fall förlagd till särskilda skolor. Utredningen framhåller,
att en sådan anordning ur rekryteringssynpunkt kan medföra mindre gynnsamma
effekter för den expanderande vårdverksamheten, som f. n. har att vidkännas
viss underbemanning. En utbildning på hemorten eller i dess närhet är från
angivna synpunkt att föredra eftersom ungdomen företrädesvis söker sig till närbelägna
utbildningsanstalter.

Utredningen erinrar vidare om att det f. n. råder viss oklarhet angående den
framtida vårdyrkesutbildningens utformning, nämligen huruvida den under första
terminen skall samordnas med konsumtionsteknisk utbildning eller redan från
början bedrivas som en självständig linje.

Med hänsyn till anförda omständigheter finner utredningen att någon enhetlighet
i fråga om huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen inte synes påkallad. Den
anser, att vårdyrkesutbildningen i princip bör handhas av huvudmannen för resp.
vårdverksamhet, dvs. främst landstingskommunerna och de landstingsfria städerna.
Enligt utredningens mening bör emellertid även primärkommuner i övrigt där så
visar sig lämpligt kunna svara för sådan utbildning under dess inledande skede.
Uppgörelse om hur den praktiska delen av utbildningen skall ordnas får under
sådana förhållanden träffas med huvudmannen för berörda vårdverksamhet.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda för den i det föregående behandlade
utbildningsverksamheten,

att jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor ställs under landstingskommunal
huvudman, dock med undantag för Alnarpsinstitutet och anstalterna för skogstekniker-
och skogsmästarutbildningen (eller motsvarande utbildning) som i likhet
med trädgårdsskolan i Norrköping förblir statliga, samt

att vårdyrkesutbildningen skall handhas av huvudmannen för resp. vårdverksamhet,
dvs. främst landstingskommunerna och de landstingsfria städerna, samt i
utbildningens inledande skede då så visar sig lämpligt även av primärkommuner i
övrigt.

Det må tillfogas att utredningen är enhällig i sitt ställningstagande beträffande
huvudmannaskapet för jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets yrkesskolor
samt för vårdyrkesutbildningen.

4.2.2 Remissyttranden

Frågan om huvudmannaskapet för jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets
yrkesskolor samt för vårdyrkesutbildningen behandlas av ett betydande
antal remissinstanser. Nära nog samtliga ansluter sig till uppfattningen, att övervägandena
angående huvudmannaskapet för nämnda undervisningsverksamhet kan
ske relativt oberoende av ställningstagandena till huvudmannaskapet för mellanskolan
i övrigt.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970
4.2.2.1 Jordbrukets och trädgårdsnäringens yrkesskolor

Utredningens förslag om ett oförändrat huvudmannaskap för jordbrukets
yrkesskolor tillstyrks av ett stort antal remissinstanser. Lantbruksstyrelsen
biträder uppfattningen att landsting bör vara huvudman för lantbruks-, trädgårdsoch
lanthushållsundervisningen och anför.

Detta är redan fallet för ca 80 % av skolorna för dessa utbildningsområden.
Styrelsen viil framhålla det samarbete som äger rum mellan skolorna och lantbruksnämnderna
vad gäller samordning av kursverksamhet, utbyte av lärare samt utnyttjande
av övriga tillgängliga resurser. Det är nödvändigt att detta samarbete allt
framgent består och utvecklas. Detta underlättas vid landstingskommunalt huvudmannaskap
eftersom landstingens och lantbruksnämndernas geografiska verksamhetsområden
i stort sett överensstämmer.

Återstående del av skolorna har stiftelse, förening eller hushållningssällskap som
huvudman. Som framgår av bilagda yttranden uttalar sig huvudmännen för dessa
skolor i princip för landstingskommunalt huvudmannaskap. Man uttalar sig dock
samtidigt för att enskild huvudman bör kunna ifrågakomma därest finansiell styrka
finns och organisatoriska och samordningsmässiga förutsättningar i övrigt kan åstadkommas.

Enligt lanfbruksstyrelsens uppfattning behöver mot denna bakgrund inte överföringen
av lantbrukets yrkesskolor till landstingskommunalt huvudmannaskap göras
tvingande. Styrelsen bedömer utvecklingen gå mot landstingskommunalt huvudmannaskap
varför det knappast finns anledning begränsa tiden för överföringens genomförande.
Enskilda skolor bör därför om vederbörande landsting så finner lämpligt
få förekomma vid sidan av de landstingskommunala och uppbära samma bidrag
som dessa.

Länsskolnämnden i Kristianstads län erinrar om att den största lantbruksskolan
i länet

har en garantiförening som huvudman, ett förhållande som visserligen medfört
stor handlingsfrihet och därigenom betydande fördelar för verksamheten under tid
som gått, men som i framtiden med de krav på ökade investeringar och det behov
av organisatorisk rationalisering, som föreligger inom lantbruksutbildningssektorn,
kan innebära onödiga hinder.

Malmöhus läns landsting anser, att det bör erbjudas möjlighet för landsting
som så önskar att formellt svara för huvudmannaskapet men uppdra åt föreningar
eller stiftelser att driva skolverksamheten.

Beträffande lanthushållsskolorna framhåller skolöverstyrelsen, att undervisningen
i dessa nästan helt sammanfaller med den hemtekniska utbildningen i yrkesskola.
Det kan därför naturligtvis framdeles uppkomma situationer då det befinns
lämpligt att inlemma en lanthushållsskola som konsumtionsteknisk linje i en integrerad
gymnasieskola och därmed föra över den till primärkommunal huvudman.

Liknande tankegångar anförs av lantbruksstyrelsen, organisationskommittén för
behandling av vissa frågor rörande jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor (organisationskommittén JST) samt SACO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Länsskolnämnden i Jämtlands län anser, att huvudmannaskapet för såväl jordbrukets
som skogsbrukets yrkesskolor skall bedömas från fall till fall enligt lokala
förutsättningar. Två primärkommuner i samma län ger uttryck åt en liknande
uppfattning.

Utredningens förslag att det statliga huvudmannaskapet för Alnarpsinstit
u t e t och trädgårdsskolan i Norrköping bör prövas i ett senare
sammanhang tillstyrks eller lämnas utan erinran av nära nog samtliga remissinstanser
som yttrat sig i frågan. Skolöverstyrelsen framhåller, att vid detta senare
tillfälle bl. a. bör undersökas möjligheterna att samordna trädgårdsskolan i Norrköping
med de kurser för blomsterdekoratörer som finns vid den kommunala yrkesskolan
i staden. Denna tanke kommer även till uttryck i utlåtandena från
organisationskommittén JST och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Styrelsen lör lantbrukshögskolan framhåller.

Samverkan mellan högskolan och institutet förekommer i stor utsträckning
inom såväl utbildningsområdet som i vad avser högskolans försöksverksamhet och
denna samverkan underlättas väsentligt genom att samma huvudman företräder de
olika verksamheterna på Alnarp. Det är därför angeläget att det statliga huvudmannaskapet
för institutet bibehålls.

Kalmar läns norra landsting, Kristianstads läns landsting, Västerlövsta kommun
och styrelsen föi Önnestads lantbruksskola förordar landstinget som huvudman för
trädgårdsnäringens yrkesutbildning. Denna uppfattning delas av länsskolnämnden i
Örebro län som framhåller, att trädgårdsnäringens yrkesskolor liksom jordbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor samt vårdyrkesutbildningen i princip bör ha landstingskommunalt
huvudmannaskap.

4.22.2 Skogsbrukets yrkesskolor

Utredningens förslag om huvudmannaskapet för den skogliga yrkesutbildningen
biträds av ett stort antal remissinstanser. Ett begränsat antal framför emellertid
avvikande meningar.

Skolöverstyrelsen förordar att inte endast skogsbruksskolorna utan även skogsinstituten
skall erhålla landstingskommunalt huvudmannaskap.

Av länsskolnämnderna ansluter sig 21 nämnder till utredningens förslag, en
nämnd anser att huvudmannaskapet för skogsbruksskolorna skall avgöras från fall
till fall, en nämnd hävdar att fragan är för tidigt väckt och en nämnd har inte yttrat
sig om huvudmannaskapet för skogsbrukets yrkesutbildning.

Univ er sitet skanslers ämbetet, statskontoret, riksrevisionsverket och arbetsmarknadsstyrelsen
har intet att erinra mot utredningens förslag om huvudmannaskapet
för den skogliga yrkesutbildningen.

Lantbruksstyrelsen delar utredningens uppfattning att ett gemensamt huvudmannaskap
för lantbruks- och skogsbruksskolorna i vissa fall kan förmodas främja
ett vidgat samarbete mellan skolorna och biträder förslaget.

Skogsstyrelsen, som hört samtliga skogsvårdsstyrelser, diskuterar ingående huvudmannaskapet
för skogsbrukets yrkesutbildning och anför sammanfattningsvis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

. Den skogliga yrkesutbildningens nuvarande inriktning, omfattning och uppläggning
toide i dag i stort sett motsvara skogsbrukets efterfrågan och medge snabb och
kontinuerlig anpassning till utvecklingen. Relativt snart måste emellertid den av
skogsbrukets yrkesutbildningskommitté föreslagna och i praktiken nu tillämpade utbildningsgången
för ungdom tas under omprövning. Skogsbruket torde härvid inom
ramen för mellanskolan kunna samordna sina intressen med andra yrkesområden.
Under alla omständigheter kan förväntas en fortsatt omfördelning av utbildningskurserna
från — för att tillämpa yrkesutbildningsberedningens terminologi — ungdomsutbildning
till färdigutbildning och vuxenutbildning. I det läget ställs under den
närmaste tiden stora krav på samordning mellan grundutbildning, vidareutbildning
och fortbildning för att resursanvändningen smidigt skall kunna anpassas efter
skogsbrukets skiftande krav. Mot bakgrunden härav och med beaktande av den
omstäliningsperiod mot helmekaniserad driftsstruktur som svenskt skogsbruk befinner
sig i, anser styrelsen att det ur skogsbrukets synpunkt vore olyckligt splittra
verksamheten på två huvudmän. Skogsstyrelsen finner att frågan om skogsyrkesutbildningens
framtida uppläggning bör ytterligare övervägas och till dess torde
statligt huvudmannaskap med skogsvårdsstyrelserna som verkställande organ vara
den lämpligaste interimistiska anordningen. Dock bör den samordnade utbildningen
i jord-skog med fördel kunna förläggas till lantbruksskola och sålunda ställas
under landstingskommunal huvudman.

Om statligt huvudmannaskap ej kan accepteras av skolpolitiska eller andra skäl
förordar styrelsen ändock en lösning som möjliggör ett samordnat genomförande
av grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning. Härför talar bl. a. att skogsvårdsstyrelserna
under alla förhållanden och i enlighet med huvudmannautredningens
definition på huvudmannaskap måste hålla betydande personal-, lokal- och
materielresurser för planering och genomförande av fortbildnings- och rådgivningsverksamheten.

Formerna för ett dylikt samordnat genomförande bör undersökas förutsättningslöst,
men som mönster torde kunna tjäna den av skogsbrukets yrkesutbildningskommitté
föreslagna lösningen med landstinget som huvudman och skogsvårdsstyrelserna
som verkställande organ.

Skogsstyrelsen tillstyrker slutligen huvudmannautredningens förslag att skogstekniker-
och skogsmästarutbildningen förblir under statligt huvudmannaskap.

Skogsvårdsstyrelserna, som i stort sett begränsat sina yttranden till de delar av
betänkandet som rör huvudmannaskapet för skogsbruksskolorna, pekar allmänt på
det växande behovet av fortbildning och framhåller i anslutning härtill att denna
verksamhet är nära förknippad med den upplysnings- och rådgivningsverksamhet
skogsvårdsstyrelserna författningsenligt skall bedriva.

Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus
län framhåller det olämpliga i att splittra den skogliga yrkesutbildningen på flera
huvudmän och föreslår därför statligt huvudmannaskap. För en dylik lösning talar
enligt deras mening även det förhållandet, att en stor del av den skogliga yrkesutbildningen
redan nu är av rikskaraktär. Sålunda framhåller skogsvårdsstyrelsen i
Kronobergs län att den skogliga vidareutbildningen, exempelvis maskinutbildningen,
är uppbyggd som riksdelskurser med upptagningsområden omfattande ett
stort antal län. Styrelsen anför vidare.

Utvecklingen synes dessutom gå i den riktningen att man i framtiden behöver
tekniskt och personellt mycket väl utrustade skogsbruksskolor. Staten som huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

man för skogsbruksskolorna borde ha de bästa möjligheterna både att samordna
utbildningen och tillhandahålla behövliga resurser. Möjligheterna att på ett rationellt
sätt utnyttja skogsbruksskolorna och deras personal för att tillgodose skogsbrukets
mycket omfattande och snabbt ökande fortbildningsbehov för arbetare,
företagare och arbetsledare av olika nivåer, måste underlättas om skolorna har
staten som huvudman.

De elva skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Blekinge,
Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län föreslår oförändrat huvudmannaskap för skogsbruksskolorna. Dessa
styrelser framhåller betydelsen av en näringsansluten utbildning i en tid som kännetecknas
av snabb utveckling inom skogsbruket. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län
anknyter till skogsbrukets mekanisering och anför.

Övergångsskedet till det helmekaniserade skogsbruket bedöms vara av relativt
kortvarig natur. Hur skogsyrkesutbildningen därefter kommer att vara beskaffad är
svårt att nu överblicka. Styrelsen anser det därför olämpligt att under övergångsskedet
vidtaga några förändringar av huvudmannaskapet, särskilt då den dominerande
delen av utbildningsverksamheten, fortbildning-rådgivning samt vidareutbildning,
organisationsmässigt bör ligga hos en näringsansluten huvudman, detta särskilt
med hänsyn till kraven på anpassning av utbildningsverksamheten till skogsbrukets
behov.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framhåller bl. a.

Förslaget innebär att den skogliga yrkesutbildningen framdeles skall uppdelas på
två huvudmän. Skogsvårdsstyrelsen har i sina yttranden över de av skogsbrukets
yrkesutbildningskommitté avgivna betänkandena pekat på de nackdelar detta skulle
innebära. Den nuvarande ordningen med intim samordning mellan skogsvårdsstyrelsens
rådgivningsverksamhet och de olika formerna av yrkesutbildning, grundutbildning,
vidareutbildning och fortbildning, har visat sig fungera utomordentligt
väl.

Flertalet av de styrelser som förordar ett oförändrat huvudmannaskap föreslår i
andra hand statligt huvudmannaskap. Endast en styrelse anser, att landstinget i
andra hand bör bli huvudman.

Primärkommunalt huvudmannaskap för skogsbruksskolorna föreslås endast av
skogsvårdsstyrelsen i Örebro län. Styrelsen hänvisar till utvecklingen mot helmekanisering
inom skogsbruket och anför i anslutning därtill.

Mot denna bakgrund synes det tveksamt, om de elever som skall ägna sig åt
skogsarbete skall ställas utanför mellanskolan i sin grundutbildning, såsom föreslås
i utredningen, och därmed undanhållas den vidgade referensram och valfrihet som
mellanskolan avses ge. Utan denna bottenutbildning kommer eventuella framtida
omställningar säkerligen att försvåras. Den skogliga grundutbildningen bör därför
enligt skogsvårdsstyrelsen infogas i mellanskolan och därvid helst integreras i
lämpligt block, t. ex. för maskinförare, och därigenom ställas under primärkommunalt
huvudmannaskap.

De återstående nio skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Gotlands,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

län förordar landstingskommunalt huvudmannaskap för skogsbruksskolorna. Skogsvårdsstyrelsen
i Älvsborgs län

förutsätter liksom utredningen att huvudmannaskapet för skogsbruksskolorna skall
övergå till landstingen. Dessa har stora möjligheter att finansiera verksamheten.
Samarbetet med lantbrukets skolor kan också underlättas. För länets vidkommande
är det också väsentligt att värna kring de spörsmål som sammanhänger med drift
av enheter med både skog och jord. Detta torde kunna ske bättre med gemensam
huvudman för såväl lantbrukets som skogsbrukets skolor.

Värdet av en integrerad jordbruks- och skogsbruksutbildning understryks bl. a.
även av skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län, som därjämte finner att starka
skoladministrativa skäl talar för att landstingen blir huvudmän för skogsbruksskolorna.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas yttranden kan slutligen nämnas, att bland
förekommande reservationer även finns uttalanden att landstingen bör vara huvudmän
för hela den lägre skogliga yrkesutbildningen, således även för fortbildningen.

Styrelsen för skogshögskolan framhåller.

Huvuddelen av gymnasieskolan och den helt övervägande delen av yrkesutbildningen
synes komma att få primärkommun som huvudman. Detta gör att styrelsen,
även om vissa garantier kan skapas för att den värdefulla kontakten mellan
skogsnäringen och den skogliga yrkesutbildningen kan bibehållas även i fortsättningen,
icke är lika övertygad som tidigare om att fördelarna skulle överväga vid
en överflyttning av huvudmannaskapet från skogsvårdsstyrelserna till landstingen.

Av de 18 länsstyrelser som behandlar frågan om skogsbruksutbildningens huvudmannaskap
förordar 3 länsstyrelser, att skogsvårdsstyrelserna även fortsättningsvis
skall ha hand om skogsbruksskolorna. Ställningstagandet motiveras bl. a.
med hänvisning till utvecklingen inom skogsbruksnäringen och önskvärdheten att
ha gemensam huvudman för den skogliga utbildningen och fortbildningen. 15
länsstyrelser tillstyrker eller lämnar utan erinran det av utredningen framlagda förslaget.
Som exempel på meningsyttringar från denna grupp kan anföras följande
uttalande av länsstyrelsen i Kronobergs län.

Frågan om huvudmannaskapet för skogsbrukets yrkesskolor har tidigare behandlats
av bl. a. skogsbrukets yrkesutbildningskommitté (SOU 1965: 67 och
1967: 38). Beträffande skogsbruksskolorna diskuterade kommittén följande fem
alternativ för utövande av huvudmannaskapet, nämligen skogsvårdsstyrelsen, staten,
kommunen, landstinget och näringslivet. Kommittén stannade för att föreslå
landstingen som huvudmän.

Utredningen har kommit till samma uppfattning och föreslår således att huvudmannaskapet
för skogsbruksskolorna överflyttas från skogsvårdsstyrelserna till
landstingen.

Då utvecklingen går i den riktningen att staten avvecklar huvudmannaskap den
tidigare haft anser länsstyrelsen icke att det är realistiskt att räkna med ett statligt
övertagande av huvudmannaskapet. Av de övriga nämnda alternativen anser länsstyrelsen
i likhet med utredningen övervägande skäl tala för att landstingen, som
redan är huvudmän för flertalet av lantbrukets yrkesskolor, även blir huvudmän för

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

skogsbruksskolorna. Mot förslaget om statligt huvudmannaskap för skogsinstituten
har länsstyrelsen icke något att erinra.

Ett 20-tal landsting tillstyrker eller lämnar utan erinringar utredningens förslag
om huvudmannaskapet för skogsbrukets yrkesutbildning. Sålunda anser t. ex.
Jämtlands läns landsting att utredningen lagt fram bärande skäl för sina synpunkter
i denna fråga och landstinget ansluter sig därför till utredningens förslag.

Enligt Örebro läns landsting erbjuder ett landstingskommunalt huvudmannaskap
för lantbruks- och skogsbruksundervisningen så uppenbara fördelar i fråga om
utbildningens organisation och innehåll att ett avsteg från det enhetliga huvudmannaskapet
för det gymnasiala stadiet bör genomföras. Kopparbergs läns landsting
anför liknande synpunkter men ifrågasätter om man inte bör uppskjuta det
definitiva avgörandet i frågan i avvaktan på den s. k. skogspolitiska utredningen,
som väntas behandla bl. a. utbildningsfrågorna. Göteborgs och Bohus läns landsting
företräder en från övriga landsting avvikande uppfattning och förordar att
skogsvårdsstyrelserna även fortsättningsvis skall vara huvudmän för skogsbruksskolorna.
Den omständigheten att nämnda styrelsers ekonomiska resurser f. n. är
små bör inte utgöra ett hinder för ett bibehållande av skogsvårdsstyrelsen som
huvudman. Ett enhetligt statsbidragssystem för alla skolformer bör kunna utformas
så, att det ger samma villkor och kommer då även att omfatta den skogliga
yrkesutbildningen. Svenska landstingsförbundet anser att det är tveksamt om
landstingen generellt skall vara huvudmän för jord- och skogsbrukets yrkesutbildning,
men att ett landstingskommunalt huvudmannaskap kan tänkas för dessa
skolor, där detta bedöms lämpligt och mest rationellt.

Svenska kommunförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, TCO och SACO
delar utredningens uppfattning om den skogliga yrkesutbildningens huvudmannaskap.
Vidare tillstyrks eller lämnas förslaget utan erinringar av ett 90-tal primärkommuner.
Två primärkommuner förordar, att skogsvårdsstyrelserna även fortsättningsvis
skall ha hand om skogsbruksskolorna, medan två primärkommuner anser,
att ett primärkommunalt huvudmannaskap för dessa skolor i vissa fall kan utgöra
den lämpligaste lösningen.

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) framhåller, att den nuvarande gränsdragningen
mellan jordbruks- och skogsbruksutbildning är mindre tjänlig. De blivande
lantbruksföretagarna bör beredas ökade möjligheter att erhålla en integrerad
jordbruks- och skogsbruksutbildning. Därigenom kan även tillgängliga personella
och andra resurser utnyttjas effektivare. Landstingskommunerna bör därför bli
huvudmän även för skogsbruksskolorna. RLF anser vidare, att anpassningen till
skogsbrukets snabba utveckling kräver samordning mellan grundutbildning, vidareutbildning
och fortbildning. Samtliga dessa utbildningar bör enligt förbundets
mening erhålla landstingskommunalt huvudmannaskap.

Beträffande den skogliga yrkesutbildningen må slutligen nämnas att Föreningen
skogsbrukets arbetsgivare finner det ligga närmast till hands att skogsbruksskolorna
och deras personal fortfarande knyts till skogsvårdsstyrelserna och skogssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

relsen och att landstingen och skogsvårdsstyrelserna ingår överenskommelser om
samarbetet rörande utbildning mot denna bakgrund.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) företräder däremot en meningsriktning
som sammanfaller med de ovan berörda förslagen om ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för hela den lägre skogliga yrkesutbildningen. Riksförbundet
anför bl. a.

Det kan i framtiden förväntas att förhållandevis större resurser måste satsas på
vuxenutbildningen. Detta understryker kraven på samordning mellan grundutbildning,
vidareutbildning och fortbildning för att undervisningen skall kunna anpassas
till skogsbrukets snabba utveckling och skiftande krav. Med anledning härav vill
SSR understryka att det ur privatskogsbrukets synpunkt vore olyckligt att splittra
denna verksamhet på två olika huvudmän. SSR föreslår därför att även fortbildningen
liksom vidareutbildningen kommer under landstingskommunalt huvudmannaskap.

42.2.3 Vårdyrkesutbildningen

Utredningens förslag rörande huvudmän för vårdyrkesutbildningen behandlas av
ett stort antal remissinstanser; nära nog samtliga tillstyrker eller lämnar förslaget
utan erinringar.

Skolöverstyrelsen nämner i anslutning till sitt tillstyrkande att den i mars innevarande
år hemställt att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder för att utbildningen vid de statliga
tandtekniker- och tandsköterskeskolorna skall föras under primärkommunalt
resp. landstingskommunalt huvudmannaskap.

Med ett par undantag biträder länsskolnämnderna utredningens förslag. Bl. a.
understryks utredningens uppfattning, att en isolering av vårdyrkesutbildningen
från mellanskolan i övrigt kan medföra svårigheter att rekrytera personal till den
expanderande vårdsektorn och att fördenskull vårdyrkesutbildning i dess inledande
skede även bör handhas av primärkommuner då så visar sig lämpligt.

Länss kolnämnd en i Uppsala län ställer sig påtagligt tveksam till utredningsförslaget
och framhåller bl. a.

Uppsala stads och Enköpings stads yrkesskolor har länge svarat för utbildning
av sjukvårdsbiträden, undersköterskor och vissa grupper av assistenter, företrädesvis
för Akademiska sjukhusets behov men även för landstingets vårdinrättningar.
Mycket positiva erfarenheter har redovisats från denna verksamhet. Det kan därför
vara rimligt att överväga, om inte även vårdyrkesutbildningen bör läggas under
primärkommunalt huvudmannaskap. Det skulle avsevärt underlätta en total integrering
av de gymnasiala skolformerna. Ur pedagogisk och skolsociologjsk synpunkt
innebär enhetligt huvudmannaskap onekligen fördelar. Det finns skäl som talar
för att denna problemställning måste tas upp till förnyad prövning _ i ett senare
sammanhang. Om ett delat huvudmannaskap skulle förordas, bör i så fall en
gränsdragning ske mellan landstingskommuners och primärkommuners uppgifter
och skyldigheter för undvikande av kompetenstvister.

Såsom redan framhållits i 4.2.2.1 anser länsskolnämnden i Örebro län, att vårdyrkesutbildningen
i princip bör ställas under sekundärkommunalt huvudmannaskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Socialstyrelsen ansluter sig helt till utredningens förslag om huvudmannaskapet
för vårdyrkesutbildningen.

Även om styrelsen i och för sig kan finna skäl som talar för ett enhetligt huvudmannaskap
för den gymnasiala skolan, anser den en uppdelning av huvudmannaskapet
på det sätt utredningen förordat f. n. vara från såväl administrativ som
ekonomisk synpunkt lämplig, bl. a. med hänsyn till att landstingen och de landstingsfria
städerna svarar för de stora praktikområdena inom hälso- och sjukvården.
.— Ett sådant huvudmannaskap får emellertid enligt styrelsens bestämda uppfattning
inte innebära att socialvårdsutbildningens intressen eftersatts. Denna senare
utbildning bör i stället allt starkare integreras med övrig vårdyrkesutbildning.

Direktionen för karolinska sjukhuset hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag om att vårdyrkesutbildningen i princip skall ha samma huvudman som
vårdverksamheten.

Även statskontoret, riksrevisionsverket och arbetsmarknadsstyrelsen biträder utredningsförslaget
om vårdyrkesutbildningens huvudmannaskap.

De 20 länsstyrelser som behandlar huvudmannaskapet för berörda utbildning
tillstyrker eller lämnar utan erinringar det av utredningen framlagda förslaget. Länsstyrelsernas
yttranden är i denna del nära nog undantagslöst kortfattade.

Frågan om huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen behandlas vidare av
omkring 110 primärkommuner, varav drygt hundratalet biträder utredningsförslaget.

I vissa fall har dessa remissinstanser närmare utvecklat sina synpunkter. Sålunda
anförs t. ex. i yttrandet från Örebro stad.

Den främsta anledningen till en särbehandling av denna utbildning är att större
delen av denna för mycket betydande grupper (exempelvis praktiskt taget all sjukhuspersonal)
är beroende av den blivande arbetsgivarens lokaler, personal, utrustning
och organisation. Det är strängt taget endast bas- och allmänutbildningen som
kan läggas på annan plats. Både special- och färdigutbildning är bundna till vårdinstitutionerna.
Till detta kommer att inskolningen på arbetsplatserna efter skolutbildningen
sker vid dessa institutioner.---Det bör även framhållas att ut vecklingen

på vårdområdet går mycket snabbt. Nya behov ger sig ständigt till känna
och aktualiserar i sin tur reformer och utbyggnad av utbildningen. Ändringar sker
otvivelaktigt lättast om utbildningen har bästa tänkbara kontakt med arbetsplatsen
och dess personal.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förefaller det mest ändamålsenligt att merparten
av vårdutbildningen på sätt utredningen föreslagit har landstingen och de
landstingsfria städerna som huvudmän. I de fall primärkommunerna ordnat grundläggande
utbildning för vårdyrkena torde man från fall till fall få diskutera det
framtida huvudmannaskapet. Utredningen ger här full frihet.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte en del av vårdyrkesutbildningen på grund
av sin speciella inriktning bör inordnas i ett integrerat primärkommunalt gymnasium.
Drätselkammaren tänker därvid på de delar av denna utbildning, som framför allt
syftar till att tillgodose primärkommunemas egna behov av vårdpersonal inom
socialvården, exempelvis hemvårdarinnor, hemsamariter, ålderdomshemspersonal
osv. En klar gränsdragning mellan olika vårdyrkesutbildningar bör ske med hänsyn
till deras inriktning att tjäna ett landstingskommunalt eller primärkommunalt behov.
Vidare bör gränsen mellan vårdyrkesutbildningen och annan utbildning klart definieras.
Sålunda förefaller starka skäl finnas att hänföra exempelvis utbildningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

läkarsekreterare till »annan» utbildning, enär det för denna yrkesgrupp i huvudsak
är fråga om inriktning på rena kontorsgöromål, såsom stenografi, maskinskrivning
och liknande, och många av de utbildade läkarsekreterarna i verkligheten torde få
söka sig sysselsättning på andra håll än inom sjukvården.

Liknande meningsyttringar återfinns i utlåtandena från vissa andra primärkommuner.
Så kan exempelvis nämnas att Uppsala stad anser en gränsdragning önskvärd mellan

landstingskommuners och primärkommuners skyldigheter i fråga om yrkesutbildningen
i syfte att undvika eventuella kompetenstvister. Särskilt vad beträffar
vårdyrkena är utbildningen så omfattande och så differentierad, att det inte i varje
enskilt fall kan sägas vara helt självklart, huruvida landsting eller primärkommun
skall vara huvudman.

Ett eventuellt primärkommunalt huvudmannaskap för vårdyrkesutbildningen bör
enligt nämnda fullmäktige i första hand omfatta utbildning för exempelvis operations-,
röntgen- och laboratorieassistenter samt läkarsekreterare.

Beträffande berörda gränsdragning kan vidare återges följande uttalande av
Olands kommun.

Med tanke på den oklarhet som råder om den framtida vårdyrkesutbildningens
definitiva utformning kan det vara klokt att f. n. inte föreslå alltför stora ingripanden
i nuvarande organisation. På längre sikt bör emellertid en klar gränsdragning
göras mellan landstingskommuners och primärkommuners skyldigheter i fråga om
yrkesutbildningen.

Betydelsen av primärkommunala möjligheter att bedriva vårdyrkesutbildning
understryks starkt i några yttranden, t. ex. i remissvaren från Enköpings stad och
Tomelilla köping. Vidare kan nämnas att Finspångs köping framhåller, att innan
beslut fattas att förlägga grundutbildning till resp. vårdinrättning borde nödvändigheten
av en sådan åtgärd

styrkas av en utbildningsanalys och en noggrann utredning. Om det härvid visar sig
möjligt att förlägga ett eller eventuellt båda utbildningsåren till det nya gymnasiet
anser" styrelsen, att detta skulle medföra stora fördelar ur rekryteringssynpunkt
samt fördelar för eleverna i fråga om val av studievägar, tillval av ämnen och möjligheter
till övergång från en linje eller gren till en annan.

Ordnandet av erforderliga praktikplatser borde kunna lösas genom samarbete
skola—vårdinrättningar, ett förfarande som f. n. tillämpas inom många andra
yrkesområden.

En liknande uppfattning kommer även till uttryck i yttrandet från Hedemora
stad. Östersunds stad anser, att endast yrkesutbildningen för sjukvården skall ha
landstingskommunalt huvudmannaskap, medan vårdyrkesutbildningen i övrigt
bör handhas av primärkommuner.

De landstingsfria städerna delar utredningens uppfattning om huvudmannaskapet
för vårdyrkesutbildningen. Göteborgs stad berör i sitt yttrande även ett planerat
samarbete med landstinget.

Beträffande vårdyrkesutbildningen föreligger principbeslut från stadskollegiet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

landstingets förvaltningsutskott om att vid lämpligt tillfälle föreslå resp. beslutande
församlingar att bedriva gemensam yrkesutbildning inom kommunalförbundets
ram. Så snart förevarande betänkande behandlats i riksdagen kommer det pågående
utredningsarbetet inom stadens och landstingets förvaltningar att slutföras
och förslag framläggas.

Landstingen biträder med några undantag i väsentliga stycken utredningens förslag
om huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen. Så anför exempelvis Stockholms
läns landsting, att det tillstyrker

utredningens förslag beträffande vårdyrkesutbildningen. Denna bör således handhas
av huvudmannen för resp. vårdverksamhet, dvs. främst landstingskommunerna
och de landstingsfria städerna samt i utbildningens inledande skede då så visar
sig lämpligt — exempelvis i fråga om sjukvårdsbiträdesutbildning i anslutning till
annexsjukhus — av primärkommunala yrkesskolor.

Östergötlands läns landsting fogar till sin tillstyrkan av utredningens förslag
följande förtydligande tillägg.

Utskottet vill i detta sammanhang meddela att det beträffande vårdyrkesutbildningen
fastställt en planering, som innebär att för varje del av sjukvårdsområdet, som bildar
eget upptagningsområde, skall finnas enheter i Linköping, Norrköping och Motala.
Beträffande utbildningen i Norrköping avser den tillgodose behovet inom Norrköpings
och Finspångs gymnasieregion och i fråga om Motala motsvarande för
Motala och Mjölby. Därest det kan anses ändamålsenligt vill utskottet dock ej
motsätta sig att det under utbildningens inledande skede på försök kan bedrivas
vårdyrkesutbildning även i Finspång och Mjölby. Det synes dock angeläget att,
innan ett sadant beslut fattas, förutsättningarna finns ordentligt redovisade, hur
det skall kunna organiseras tillsammans med landstingets egen vårdyrkesutbildning.
Det gäller bl. a. hur den praktiska utbildningen skall anordnas för en sådan förberedande
utbildning, dels ock de lokalanspråk, som ställs för en sådan utbildning
och möjligheterna att utnyttja lokalerna på ett rationellt sätt. Innan utskottet tar
definitiv ställning i denna fråga, bör således förslag till läroplaner finnas utarbetade
och lokalbehov för sådan utbildning vara redovisade.

Malmöhus läns landsting framhåller.

Vårdyrkesutbildningen bör huvudsakligen anordnas genom sjukvårdshuvudmännens
försorg, med hänsyn till nödvändigheten att rationellt utnyttja de för utbildningen
erforderliga praktikplatserna. Om det av praktiska skäl kan visa sig
lämpligt att någon del av denna utbildning ordnas vid primärkommunal skola, bör
överenskommelse härom i enlighet med utredningens förslag träffas mellan vederbörande
landsting och primärkommun. Organiserad samverkan mellan sekundäroch
primärkommun bör dessutom komma till stånd bl. a. vid ordnandet av undervisning
i vissa allmänna ämnen, ingående i de föreslagna nya läroplanerna för
vårdyrkesutbildningen.

Fyra landsting anser, att landstingskommunerna skall ha hand om all vårdyrkesutbildning.
Sålunda anför exempelvis Örebro läns landsting.

Huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen omfattande även den grundläggande
utbildningen bör i sin helhet ligga hos landstingen. Ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för vårdyrkesutbildningen är angeläget också för att kraven på

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

utbildningens kvalitet skall kunna upprätthållas och fullföljas i de olika kurserna.
Ett intimt samarbete mellan sjukvårdsinrättningarna och vårdyrkesskolorna är
ofrånkomligt och detta samarbete främjas bäst om det är samma huvudman för
vårdyrkesutbildningen som för hälso- och sjukvården.

Ur yttrandet från Uppsala läns landsting kan återges följande.

Det nuvarande tillståndet med flera olika huvudmän inom vårdyrkesutbildningen
kan knappast fortsätta längre — antingen skall hela vårdyrkesutbildningen överföras
till landstinget eller också skall primärkommunen överta även sjuksköterskeoch
mentalskötarutbildningen.

Enligt landstingets uppfattning bör vårdyrkesutbildningen i sin helhet handhas
av sjukvårdshuvudmännen.

Kalmar läns norra landsting uttrycker sammanfattningsvis sitt ställningstagande
på följande sätt.

Vårdyrkesutbildningen skall handhas av sjukvårdshuvudmännen — landstingen
utom i de fall där det efter lokal prövning kan anses lämpligt att det inledande skedet
åvilar primärkommunerna; dock att i landstingskommun där vårdyrkesskola
är inrättad all vårdyrkesutbildning bör förläggas till denna.

Svenska kommunförbundet anser i likhet med utredningen, att när det gäller
vårdyrkesutbildningen möjlighet också skall finnas att anordna viss grundläggande
skolning även i primärkommunal regi då så visar sig lämpligt.

Svenska landstingsförbundet anför bl. a.

Det är särskilt angeläget att — med de alternativmöjligheter utredningen föreslår
—- landstingen och de landstingsfria städerna blir huvudman för vårdyrkesutbildningen.
Utöver vad som i utredningen framhålls som skäl för att sjukvårdshuvudmännen
bör bli huvudman för vårdyrkesutbildningen, nämligen praktikplatserna,
förläggningen av utbildningen och det dubbla anlitandet av personalen för
såväl vård som undervisning, vill styrelsen peka på önskvärdheten av integrationen
mellan vårdyrkesutbildning inom gymnasieskolan och annan utbildning inom vårdområdet.
Man kan här peka på utbildningar som i fråga om behörighetskrav bygger
på grundskola men med hänsyn bl. a. till inträdesåldern och omfattning icke
utan vidare ryms inom den gymnasiala skolan. Vissa av dessa utbildningar, t. ex.
sjuksköterske- och arbetsterapeututbildningen, klassificeras idag i fråga om studiefinansieringen
som eftergymnasiala. Det förefaller vidare också naturligt, att grundutbildningar
som ryms inom gymnasieskolans ram har anknytning till vidareutbildningar
ovanför och i direkt anslutning till gymnasieskolan.

Likaså finner styrelsen det angeläget framhålla att vårdområdets behov av arbetskraft
icke kan lösas utan en omfattande vuxenutbildning. Att denna för att nå
största möjliga kapacitet måste handhas av sjukvårdshuvudmännen torde vara obestridligt.
Detta betyder att landstingen — även om huvudmannaskapet för den
gymnasiala vårdyrkesutbildningen åvilade annan huvudman — måste ha en omfattande
skolverksamhet. Bästa hushållningen med utbildningsresurser, lokaler, lärare,
utrustningar, läromedel etc. synes emellertid kunna ske endast om sjukvårdshuvudmännen
har ansvaret för hela vårdyrkesutbildningen på aktuella nivåer. En
enhetlig utbildningsorganisation inom vårdområdet synes sålunda av flera skäl så
angelägen att styrelsen för denna del av gymnasieskolan förordar ett landstingskommunalt
huvudmannaskap.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 4

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF) tillstyrker utredningens förslag
men efterlyser

förslag till en gemensam organisation för huvudmännen för att skapa en erforderlig
enhetlighet mellan de olika utbildningsanstalterna för vårdverksamhet

Utredningen erinrar om att det f. n. råder en viss oklarhet angående den framtida
vårdyrkesutbildningens utformning, nämligen huruvida den under första terminen
skall samordnas med konsumtionsteknisk utbildning eller redan från början
bedrivas som en självständig linje.

SSEF finner det angeläget att undervisningen under denna första termin i största
möjliga män i vissa ämnen integreras med andra grenar inom vårdyrkesutbildningen
för att lägga grunden till en förbättrad kommunikation vårdyrkesgrenar emellan,
såsom socialarbetare, undersköterskor, läkare och psykiatriska skötare.

4.3 Huvudmannaskapet för mellanskolan i övrigt

4.3.1 Utredningen

Med undantag för i det föregående behandlade utbildningar för jordbruk, trädgårdsnäring,
skogsbruk och vårdverksamhet anser utredningen det nära nog nödvändigt
att sammanhålla den relevanta gymnasiala undervisningen som en administrativ
enhet med gemensam huvudman. Då tidigare fattade beslut och pågående
utveckling gör det orealistiskt att räkna med ett statligt övertagande kvarstår som
alternativ landstingskommunalt eller primärkommunalt huvudmannaskap.

Vid sitt ställningstagande aktualiserar utredningen först sammanfattningsvis
vissa motiv, som anförts för ett övervägande landstingskommunalt resp. ett övervägande
primärkommunalt huvudmannaskap för mellanskolan.

För ett övervägande landstingskommunalt huvudmannaskap har bl. a. anförts
följande skäl:

landstingen äger erforderlig överblick över utbildningssituationen, har möjlighet
att anpassa utbildningen efter förändringar i elevernas intresseinriktning och arbetsmarknadens
behov samt kan effektivt ordna elevintagningen,
med ett landstingskommunalt huvudmannaskap följer fördelarna av en gemensam
besluts- och verkställighetsinstans på regional nivå,
mellanskolan får en starkare kommunaldemokratisk förankring,
systemet med ekonomiska ersättningar från avlämnande till mottagande kommuner
bortfaller i fråga om mellanskolans elever,

uppförandet av erforderliga elevhem löses bäst vid landstingskommunalt huvudmannaskap,

en skatteutjämnande effekt uppnås inom ett landstingsområde,
man förebygger i viss utsträckning behov av ytterligare kommunsammanläggningar
utöver de nu aktuella.

Därjämte har framhållits att det regionala huvudmannaskap som förekommer i
Norge gett positiva resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970 35

För ett övervägande primärkommunalt huvudmannaskap har bl. a. anförts
följande skäl:

skolplaneringen utgör en del av den samhällsplanering som primärkommunen
har ansvar för, och denna planering blir allt effektivare allteftersom kommunsammanläggningarna
fortskrider; samarbetet mellan länsskolnämnder och primärkommuner
möjliggör rationell skolplanering även på det regionala planet, där för
övrigt främst länsskolnämnderna har den erforderliga pedagogiska och skolorganisatoriska
sakkunskapen; en med hänsyn till ungdomens önskemål och samhällets
intressen för hela länet gemensamt ordnad elevintagning förekommer i samarbete
mellan länsskolnämnd och primärkommuner,

landstingen saknar befogenheter beträffande den fysiska planeringen, och en
utvidgning av det s. k. planmonopolet till landstingskommun kan — därest det sker
utan fullt samförstånd med samtliga berörda primärkommuner — komma att
medföra svårbemästrade komplikationer,

den demokratiska förankringen tillgodoses bäst genom primärkommunalt huvudmannaskap;
förtroendemän samt föräldrar och målsmän engageras starkare; att
rycka bort någon del av det under den gemensamma skolstyrelsen sorterande skolväsendet
skulle innebära en åtgärd som helt motverkar strävandena att lokalt
förankra den kommunala självstyrelsen; vid en sammanläggning av kommunerna
inom kommunblocken kommer omkring 75 % av landets befolkning att bo i gymnasiekommuner,

att på två huvudmän klyva skolväsendet mellan grundskolan och det gymnasiala
stadiet skulle medföra mycket komplicerade administrativa konsekvenser, medan
däremot administrativ enhetlighet uppnås vid ett gemensamt primärkommunalt
huvudmannaskap; den delning av styrelsen som uppkommer i de fall man bildar
kommunalförbund erbjuder mindre olägenheter, eftersom det därvid uteslutande
gäller primärkommuner,

grundskolan och mellanskolan samordnas under en huvudman, vilket främjar
pedagogisk samverkan, fortbildning av lärare o. d.; ett effektivt utnyttjande av
lokaler och lärare underlättas,

med primärkommunalt huvudmannaskap för grundskolan och mellanskolan
möjliggörs ett gemensamt utnyttjande av åtskilliga primärkommunala förvaltningsrutiner.
nämligen underhåll av skolfastigheter, lönearbete och medelsförvaltning,
upphandling, personaltjänst, bibliotek, AV-central, idrottsanläggningar, elevvård,
skolmåltidsverksamhet m. m.

Då utredningen vid sin kartläggning närmare diskuterat flertalet av ovan angivna
synpunkter och förhållanden, framhåller den i anslutning till de anförda
motiven endast i korthet

att anordningen med ersättning vid kommunal samverkan på skolväsendets område
i fråga om mellanskolans elever kommer att kvarstå vid primärkommunalt
huvudmannaskap; kommunsammanläggningarna kommer emellertid successivt att
väsentligt minska nämnda olägenhet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

att primärkommunerna visat ett påtagligt intresse att i erforderlig utsträckning
tillgodose uppkommande behov av elevhem samt

att landstingens skatteutjämnande funktion reducerats i samma mån som samhället
funnit andra former att i förekommande fall lätta primärkommunernas
skattetryck.

Vid sina slutliga överväganden har utredningen särskilt beaktat följande omständigheter: inflyttningen

till framför allt de större tätorterna i förening med den fortgående
kommunsammanläggningen leder till att en allt större del av befolkningen kommer
att bo inom gymnasiekommuner;

den markerade gräns som tidigare existerade mellan den obligatoriska skolan
och dess överbyggnader försvinner alltmer. Detta förhållande har bl. a. sin grund
i att flertalet ungdomar numera kan erhålla fortsatt undervisning och utbildning
på det gymnasiala stadiet. Förslaget om mellanskolan innebär vidare, att gymnasium,
fackskola och yrkesskola upphör som självständiga skolformer och ersätts
av en sammanhållen skolform. Med hänsyn till organisation, allmän målsättning,
arbetsformer m. m. utvecklas grundskolan och dess gymnasiala överbyggnad mot
en allt större enhetlighet;

i ljuset av den starkt ökade tillströmningen till de gymnasiala utbildningsvägarna
blir fördelarna med en gemensam kommunal skolstyrelse alltmera påtagliga. Samordningen
i olika avseenden mellan den obligatoriska skolan och dess överbyggnader
erhåller därmed ökad vikt. För kommuner utan gymnasiala skolor kan
kravet på medansvar och medinflytande tillgodoses genom bildandet av kommunalförbund.
En ytterligare form för vidgat medinflytande utgör bl. a. möjligheten
att bilda särskilda samrådsorgan sammansatta av representanter för resp. skolkommun
och övriga inom berörda område belägna kommuner. Dessa får därigenom
ett naturligt forum för sina förslag och önskemål rörande gemensamma skolangelägenheter.
Ett förhållandevis stort antal kommunmedlemmar bereds genom
angivna anordningar tillfälle att fortlöpande ta befattning med olika skolfrågor;

från rationaliserings- och kostnadssynpunkter är det angeläget, att frågan om
huvudmannaskapet får en lösning som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av
skolans samlade personella och materiella resurser. Med ett i princip gemensamt
primärkommunalt huvudmannaskap för hela skolväsendet vidgas möjligheterna
att effektivt utnyttja bl. a. lärare och lokaler samt vissa primärkommunala förvaltningsrutiner.

Utredningen finner, att de omständigheter som framkommit vid dess arbete och
de motiv som i olika sammanhang anförts angående valet av huvudman för mellanskolan
avgjort talar för ett primärkommunalt huvudmannaskap.

I anslutning till detta ställningstagande framhåller utredningen, att dess överväganden
inte innefattar sådan inom ramen för mellanskolans verksamhet fallande
undervisning och utbildning som har statligt eller enskilt huvudmannaskap.

Utredningen understryker vidare, att så länge yrkesutbildning utanför mellanskolort
förekommer, bör vederbörande yrkesskola stå under huvudmannaskap

Kungl. Ma]:ts proposition nr 4 år 1970

av antingen den kommun i vilken skolan är belägen eller ett för ändamålet bildat
kommunalförbund. Erforderlig samordning med annan skola kan ske genom överenskommelser
mellan resp. kommuner, eventuellt under medverkan av länsskolnämnd.

I fråga om landstingskommunala centrala yrkesskolor (centrala verkstadsskolor)
innebär ställningstagandet enligt utredningens uttalande, att sådan skola övergår
till primärkommunalt huvudmannaskap, förutsatt att det gäller gymnasial yrkesutbildning
som även fortsättningsvis skall bedrivas. I annat fall kan skolverksamheten
fortsätta med landstingskommun som huvudman men inriktas på speciella
kurser för kvalificerad utbildning o. d.

Utredningens överväganden inrymmer även ett avståndstagande till eventuell
försöksverksamhet rörande fördelningen av huvudmannaskapet för de gymnasiala
skolformerna. Denna fråga är enligt dess mening till sin natur sådan, att den
knappast kan belysas genom ett dylikt tillvägagångssätt. Den försöksvis fungerande
huvudmannen skulle i fråga om kostnadskrävande investeringar, långsiktiga
anordningar m. m. sannolikt i alltför hög grad påverkas av ovissheten i engagemanget.
Därigenom skulle inte endast resultatet av försöksanordningen bli föga
upplysande, även själva utbildningsverksamheten skulle kunna lida mer eller
mindre allvarliga avbräck.

I detta sammanhang aktualiserar utredningen även den s. k. färdigutbildningen
och påpekar att denna är föremål för behandling inom yrkesutbildningsberedningen.
I avsaknad av närmare uppgifter angående utbildningens längd, omfattning,
inriktning m. m. begränsar sig utredningen till en förmodan att de anförda synpunkterna
angående huvudmannaskapet i tillämpliga delar även har giltighet för
färdigutbildningen.

Det i nuläget erforderliga samarbetet mellan olika huvudmän kommer enligt
utredningens uppfattning att underlättas vid en omfördelning av huvudmannaskapet
i enlighet med det framlagda förslaget. Uänssicoinämnden utgör enligt dess
mening det naturliga organet för den kontinuerliga samverkan och samordning
som fortsättningsvis kan visa sig behövlig mellan de olika huvudmännen.

Utredningen har redovisat olika former för samråd mellan kommuner som har
mellanskola och kommuner som saknar denna skolform. Sammanslutning i kommunalförbund
är en möjlighet. Sådana sammanslutningar skulle dock enligt utredningen
från administrativa synpunkter i en del fall kunna bli komplicerade.
Som en ytterligare form för vidgat medinflytande för kommun utan mellanskola
nämner utredningen möjligheten att bilda särskilda samrådsorgan. Enligt utredningen
synes denna samarbetsform i åtskilliga fall kunna utgöra en lämplig form
att tillgodose behovet av samordning.

Reservation

I fråga om huvudmannaskapet för mellanskolan i övrigt anser ordföranden
och två ledamöter, att tungt vägande skäl talar för ett landstingskommunalt hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

vudmannaskap. De bedömer det emellertid vara förenat med stora svårigheter
att omedelbart genomföra en sådan förändring. Frågan om huvudman för mellanskolan
bör enligt deras mening avgöras först då större klarhet vunnits angående
bl. a. vissa frågor, som behandlats av de olika länsutredningarna. Mellanskolan
kan enligt reservanternas mening tills vidare förbli primärkommunal, dock
med undantag för den landstingskommunala yrkesutbildningen på mellanskolnivå
i Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län. Denna utbildning bör oförändrat
handhas av resp. landstingskommun i avvaktan på erfarenheter av den nya mellanskolan
samt de slutliga ställningstagandena till de övergripande förslagen om
fördelningen av arbetsuppgifterna mellan staten, landstingskommunerna och primärkommunerna.

4.3.2 Remissyttranden

4.3.2.1 Val av huvudman

Med undantag för vissa myndigheter, organisationer m. fl. som är direkt inriktade
mot den i 4.2 behandlade yrkesutbildningen för jordbruk, trädgårdsnäring,
skogsbruk och vårdverksamhet yttrar sig nära nog samtliga återstående remissinstanser
över frågan om mellanskolans huvudmannaskap.

De sammanlagt 354 remissinstanser som behandlar frågan fördelar sig enligt
följande: 310 tillstyrker ett primärkommunalt huvudmannaskap för mellanskolan i
enlighet med utredningens förslag, 14 tillstyrker reservanternas förslag, 14 föreslår
landstingskommunalt huvudmannaskap för mellanskolan, 9 anser att huvudmannaskapet
tills vidare skall förbli oförändrat, medan återstående 7 remissinstanser
inte tagit någon slutlig ställning i frågan. Antalet reservationer är begränsat
och omfattar i förekommande fall oftast med några få undantag en å två ledamöter.

Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning att

den primärkommunala självstyrelsen ger ett mer gripbart medborgerligt inflytande
än den landstingskommunala. I sammanhanget vill SO framhålla att införandet av
den gemensamma kommunala skolstyrelsen givit mycket positiva resultat. Sålunda
underlättades t. ex. övergången till grundskolan och en mer samlad syn på kommunens
skolväsende i dess helhet.--— Utredningen finner att pedagogiska,

planeringsmässiga, organisatoriska, administrativa m. fl. skäl övervägande talar
för att primärkommun skall vara huvudman för den integrerade gymnasiala skolan.
SÖ instämmer i vad utredningen anfört i dessa avseenden och inskränker sig till
att särskilt framhålla följande. Den obligatoriska skolan utgör grunden för de gymnasiala
skolornas verksamhet. Det samband som i läroplanshänseende föreligger
mellan grundskolan och dess överbyggnader har en motsvarighet i pedagogisktmetodiskt
avseende. I de gymnasiala skolformerna anknyter man sålunda till och
vidareutvecklar arbetsformer som eleverna tidigare tillämpat i grundskolan. Skolväsendet
bör därför fungera som en enhet med arbetsformer som utformats efter
elevernas utvecklingsstadier och med en organisation av skolarbetet som bidrar till
att förverkliga målsättningen.---SÖ finner att utredningen framlagt överty gande

skäl för att den integrerade skolan skall ha en huvudman, att denna skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

och grundskolan skall samordnas under en gemensam huvudman samt att den
gemensamma huvudmannen skall vara primärkommunen.

23 iänsskolnämnder tillstyrker förslaget att primärkommunen skall vara huvudman
för mellanskolan. Utöver t. ex. pedagogisk-metodiska och administrativa frågor
är uttalanden om det medborgerliga intressets och den kommunala självstyrelsens
betydelse för skolans verksamhet ett ofta återkommande tema i nämndernas
utlåtanden. Därvid förs i en del fall frågor rörande kommunindelningen in i bilden.
Så framhåller t. ex. länsskolnämnden i Kalmar.

I vilken takt och under vilka förutsättningar kommunindelningsreformen i fortsättningen
än kommer att genomföras, konstaterar dock länsskolnämnden, att det
gymnasiala skolväsendets karaktär av primärkommunal angelägenhet framdeles
kommer att bli ännu mera markerad än nu.

Åtskilliga Iänsskolnämnder behandlar skolplaneringen. Samarbetet mellan länsskolnämnderna
och primärkommunema anses garantera en rationell skolplanering
på såväl det regionala som det lokala planet. Inte minst skolenheternas inplacering
i den fysiska planeringen tillmäts stor betydelse. Sålunda framhåller
länsskolnämnden i Hallands län, att

inom tätbebyggelse, där för övrigt flertalet skollokaler nybyggs, är denna fråga
den kanske viktigaste på planeringsstadiet. Den fysiska planeringen är en primärkommunal
uppgift, ett förhållande som bör tillmätas stor vikt vid bedömningen
av huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län anser i likhet med reservanterna att ett
flertal tungt vägande skäl talar för ett landstingskommunalt huvudmannaskap för
all gymnasial utbildning och framhåller sammanfattningsvis.

1. Det är för tidigt att nu ta slutgiltig ställning i huvudmannafrågan. Resultatet
av länsutredningarna bör avvaktas.

2. Skulle slutligt ställningstagande i huvudmannafrågan ej medhinnas före
1.7.1971 bör — för att ej försvåra ett genomförande av den helintegrerade gymnasieskolan
— en temporär lösning med en huvudman sökas enligt följande:

a) något eller några län animeras att bedriva försöksverksamhet med landstinget
som huvudman,

b) i övriga län svarar gymnasiekommunen (primärkommunen) för huvudmannaskapet.

Universitetskansler sämbetet framhåller, att övertygande skäl anförts av huvudmannautredningen
för ett primärkommunalt huvudmannaskap för den integrerade
gymnasiala skolan.

I ett till universitetskanslers ämbetet ingivet yttrande påpekar rektorsämbetet vid
Stockholms universitet bl. a., att det för universiteten är en fördel om samarbetet
kan ske med ett fåtal kommuner och att det från denna i sammanhanget mera
begränsade utgångspunkt finns goda skäl för ett landstingskommunalt huvudmannaskap.
I ett likaledes till kanslersämbetet ingivet utlåtande från samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Lunds universitet understryks, att man beträffande huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

mannaskapet inte bör vidta sådana förändringar som kan antas föregripa ställningstagandena
till föreliggande länsutredningar. Frågan om huvudmannaskapet
borde även penetreras mera ingående. Bl. a. är vår kunskap om medborgarinflytandet
inom den kommunala sektorn mycket begränsad, varför det enligt fakultetens
mening kan vara skäl att även avvakta resultaten av pågående forskningsarbete
i dessa frågor.

Statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och statens planverk
finner från sina olika utgångspunkter bärande skäl att tillstyrka förslaget om primärkommunalt
huvudmannaskap för mellanskolan. Så anför exempelvis statskontoret.

Bland praktiskt administrativa fördelar med ett primärkommunalt huvudmannaskap
— gemensamt för grundskola och mellanskola — må särskilt beaktas att
lärarpersonal, lokaler och läromedel samt, inte minst, den kommunala förvaltningsapparaten
kan utnyttjas på ett rationellt sätt. Ett splittrat huvudmannaskap
för grundskola och mellanskola skulle försvåra denna samordning högst avsevärt.

Samtliga länsstyrelser behandlar frågan om huvudmannaskapet för mellanskolan.
23 länsstyrelser tillstyrker utredningsförslaget; en länsstyrelse anser sig inte
kunna ta ställning till frågan.

Vid sitt ställningstagande anför länsstyrelserna främst synpunkter angående planering
och administration samt därav betingade möjligheter till ökat utnyttjande
av tillgängliga resurser. Så framhåller t. ex. länsstyrelsen i Uppsala län.

Primärkommunerna handhar en mängd samhällsplaneringsuppgifter på det
lokala planet. I och med att kommunreformen inom en relativt snar framtid förverkligas
skapas ökade förutsättningar för den primärkommunala samhällsplaneringen.
Genom att kommunerna blir större kan de överta ansvaret för uppgifter,
som kräver ett förhållandevis stort befolkningsunderlag. Det måste anses vara till
fördel om så stor del av skolplaneringen som möjligt koncentreras till primärkommunerna.
Härigenom främjas samordningen av samhällsplaneringen på lokal nivå.

På den regionala nivån ligger ansvaret för skolplaneringen i betydande utsträckning
på de statliga länsskolnämnderna. Denna ordning är ägnad att främja samordningen
av den regionala samhällsplaneringen. Från dessa synpunkter kan det inte
vara lämpligt att splittra ansvaret för skolplaneringen inom regionerna.

Från administrativa synpunkter måste det vara stora fördelar med en gemensam
huvudman för grundskola och gymnasiala skolformer. Personal, lokaler och pedagogiska
hjälpmedel kan utnyttjas effektivt. Skoladministrationen kan göras mera
ekonomisk och rationell. Övervägande skäl från rent förvaltningsmässiga synpunkter
talar därför enligt länsstyrelsens mening för att primärkommunerna skall
vara huvudmän för den integrerade gymnasiala skolan.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län har utredningen

övertygande redovisat de rationaliseringsvinster, som kan ernås genom enhetlig
resursplanering för den obligatoriska skolan och högre skolformer, beträffande
lokaler, personal, undervisningsmateriel m. m. Huvudmannautredningen har även
utförligt dokumenterat det samband som finns mellan skolplaneringen och planeringen
för övrig samhällsservice i kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Nämnda länsstyrelse framhåller vidare bl. a., att länsavdelningarna av kommunförbundet
enligt dess uppfattning kommer att fylla en stor samordnande
uppgift inom skolsektorn som ett komplement till de statliga länsskolnämnderna.
De har i det nya kommunförbundets regi endast fungerat i ungefär ett års tid men
redan nu visat prov på många betydelsefulla initiativ i sådana frågor, där det är
värdefullt att de primärkommunala uppgifterna löses på ett enhetligt sätt. Genom
tillkomsten av dessa länsavdelningar torde åtskilliga av de problem som huvudmannautredningens
reservanter tyckt sig finna vid ett primärkommunalt huvudmannaskap
för gymnasieskolan vara lösta.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bl. a.

Utredningen har förebragt övertygande skäl för sitt förslag. Länsstyrelsen vill
särskilt understryka det värdefulla i att man vid primärkommunalt huvudmannaskap
erhåller en enhetlig ledning av grundskolan och gymnasieskolan samt att det
blir ett enda regionalt organ, länsskolnämnden, som svarar för den regionala planeringen.
Ett genomförande av utredningens förslag innebär vidare att man uppnår
en förenklad administration och möjligheter till rationellare utnyttjande av lokaler
och lärare.

Med hänsyn till breddningen i den gymnasiala utbildningen och den därav följande
större enhetligheten framstår det för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län som naturligt,

att grundskolan och dess gymnasiala överbyggnader administrativt och organisatoriskt
intagas i ett sammanhängande skolsystem med gemensam huvudman. Enligt
länsstyrelsens uppfattning torde övervägande skäl tala för att primärkommunerna,
som redan är huvudmän för grundskolan, blir huvudmän även för det nya gymnasiet.

Länsstyrelsen i Värmlands län har vid sitt ställningstagande

också påverkats av den omständigheten att landstingen bl. a. av ekonomiska och
organisatoriska skäl f. n. icke torde vara beredda att ta pa sig den stora uppgift
som ett övertagande av huvudmannaskapet för hela det gymnasiala skolväsendet
skulle innebära. Härför skulle sannolikt krävas en mycket lång anpassningsperiod,
vilket med tanke på skolväsendets snabba utveckling inte framstår som särskilt
fördelaktigt.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller bl. a.

Skolan är en viktig del av den service samhället ger medborgarna. Den lokala
skolplaneringen måste ingå i den samhällsplanering som primärkommunerna har
ansvaret för. Också på det regionala planet bör en rationell skolplanering kunna
ske i samarbete mellan primärkommuner och länsskolnämnder. Den demokratiska
förankringen tillgodoses enligt länsstyrelsens mening i betydligt högre grad genom
ett primärkommunalt huvudmannaskap. Förtroendemän och elevernas föräldrar
kommer att engageras starkare i skolväsendet och dess utveckling. Genom
lämpliga samrådsorgan torde också den mindre del av befolkningen som kommer
att bo utanför gymnasiekommuner att kunna tillförsäkras medinflytande i dessa
frågor. Grundskolan och dess gymnasiala överbyggnader utvecklas alltmer till ett
sammanhängande skolsystem, och det synes länsstyrelsen klart att ett primär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

kommunalt huvudmannaskap bäst främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av tillgängliga
personella och materiella resurser inte bara inom den direkta skolförvaltningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller.

En starkt bidragande orsak till att man bör eftersträva att låta kommunerna
spelaren central roll i samhällsgestaltningen är att detta är ägnat att ge ökat innehall
åt den kommunala demokratin. Möjligheterna för medborgarna att aktivt
medverka i kommunal verksamhet eller få insyn i eller påverka denna är utan jämförelse
störst på den lokala nivån.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län berör liknande spörsmål.

Länsstyrelsen har svårt att tro att eventuellt överförande av huvudmannaskapet
till landstinget skulle medföra att skolöverstyrelsens uppgifter avsevärt minskade.
Påståendet att medborgarinflytandet skulle minska om länsskolnämnden och icke
landstingets förvaltningsutskott skulle ha ansvar för den regionala planeringen i
samarbete med primärkommunerna förefaller även det märkligt. Länsskolnämnden
bestar av mo ledamöter, varav fem utses av landstinget, två av Kungl. Maj:t, en av
skolöverstyrelsen och en av länsstyrelsen. De av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna
skall representera en arbetsgivar- och en arbetstagarintressena. Staten representeras
alltså av två ledamöter utav nio. Det förefaller inte troligt att de berörda medborgarna
skulle ha nämnvärt större möjligheter att påverka besluten i landstingets
förvaltningsutskott än i länsskolnämnden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sig inte kunna ta ställning till frågan
om den integrerade gymnasiala skolans huvudmannaskap. Utredningen skulle

mer ingående än vad som nu skett redovisat för- och nackdelar med de två alternativen
samt vägt dem mot varandra. Väl har utredningen, såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, uttömmande redovisat de olika skäl som talar för ett primärkommunalt
resp. sekundärkommunalt huvudmannaskap. Utredningen har emellertid icke
nämnvärt analyserat de skilda argumenten för och emot det ena eller det andra
huvudmannaskapet. Av särskilt intresse hade uppenbarligen varit att erhålla en
mer inträngande analys av frågan om bevarandet av en bred demokratisk förankring
av skolväsendet vid ett sekundärkommunalt huvudmannaskap.

Avslutningsvis framhåller nämnda länsstyrelse.

Kvar står emellertid att ett enhetligt huvudmannaskap för de gymnasiala skolformerna
i sina huvuddelar bör komma till stånd. Reformen bör som utredningen
anfört tidsmässigt samordnas med införandet av den integrerade gymnasiala skolan
den 1 juli 1971. Viss överarbetning av utredningens material synes emellertid nödvändig
för att skapa erforderlig klarhet om huvudmannaskapets lämpliga förankring.

Länsstyrelserna har hört sammanlagt 236 primärkommuner, nämligen 104 med
gymnasium och fackskola samt 132 utan nämnda skolformer. Av förstnämnda
grupp tillstyrker 102 utredningsförslaget, medan 2 anser sig inte kunna ta definitiv
ställning till frågan förrän vissa ekonomiska förhållanden i samband med
övertagandet klarlagts. De 132 primärkommunerna utan gymnasium och fack -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

skola fördelar sig i sitt ställningstagande på följande vis: 103 tillstyrker utredningens
och 6 reservanternas förslag, 11 föreslår landstingskommunalt huvudmannaskap,
9 finner att huvudmannaskapet tills vidare bör förbli oförändrat, medan 3 anser sig
inte kunna ta definitiv ställning förrän bl. a. de ekonomiska villkoren i samband
med övertagandet ytterligare klarlagts.

Primärkommunemas yttranden rörande frågor om mellanskolans huvudmannaskap
är i en del fall relativt omfattande. Särskilt är detta förhållandet beträffande
primärkommuner med gymnasium och fackskola. I fråga om primärkommuner
som tillstyrker utredningsförslaget sammanfaller de anförda synpunkterna i
väsentliga delar med de som framhålls i länsstyrelsernas remissvar. Sålunda betonas
länsskolnämndernas sakkunskap och värdefulla medverkan i skolplaneringen, erinras
om att landstingen saknar befogenheter beträffande den fysiska planeringen
samt understryks de för skolplaneringen ogynnsamma konsekvenserna av delat
huvudmannaskap för grundskolan och mellanskolan. Åtskilliga primärkommuner
såväl med som utan gymnasium och fackskola hävdar, att det medborgerliga intresset
och inflytandet främjas genom ett primärkommunalt huvudmannaskap och
att en sådan lösning bäst ansluter till grundtankarna angående den kommunala
självstyrelsen. I många yttranden framhålls fördelarna av att effektivare kunna
utnyttja lärare, lokaler, läromedel och en rad primärkommunala förvaltningsrutiner.

Några utdrag ur remissvaren må belysa meningsyttringarna från de sammanlagt
205 primärkommuner som tillstyrker utredningens förslag.

Linköpings stad framhåller bl. a.

När det gäller de skäl, som anförts för landstingskommunalt huvudmannaskap,
torde skolöverstyrelsen och länsskolnämnden, alternativt av länsdemokratiutredningen
föreslagen landstingskommunal skolnämnd, kunna svara för den regionala
överblick över skolväsendet som är nödvändig. Enligt skolstyrelsens uppfattning
kommer vidare gymnasieskolan att få en väl så stark kommunaldemokratisk förankring
vid primärkommunalt huvudmannaskap som vid sekundärkommunalt.
Arbetsbelastningen inom primärkommunerna med debitering-utbetalning av skolgångsavgifter
torde ej heller vara av den storleksordningen, att detta skäl kan
tillmätas någon större betydelse vid valet av huvudmannaskap. Dessutom kommer
dessa arbetsuppgifter att minskas i samband med kommande kommunsammanläggningar.
---För övrigt vill skolstyrelsen erinra om att elevrekryte ringen

till gymnasiala skolor ingalunda begränsas till det egna länet, varför debitering
av skolgångsavgifter och liknande avgifter för utomlänselever torde bli nödvändig
även vid ett landstingskommunalt huvudmannaskap.

Enligt Eksjö stad bör allt göras för att behålla och vidareutveckla de enskilda
medborgarnas aktiva intresse för skolfrågor; primärkommunen som huvudman
torde vara en garanti för att skolväsendet förblir demokratiskt förankrat.

Mörbylånga kommun anser.

Det bör vara ett samhällsintresse av första ordningen att av grundskolan och
de gymnasiala skolorna skapa ett sammanhängande skolsystem. Ekonomiska, administrativa,
organisatoriska, pedagogiska och personella skäl talar härför, och där -

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

till kan läggas betydelsen av ett ur olika synpunkter värdefullt interkommunalt
samarbete.

Bjärnums kommun gör gällande, att

när den nya kommunreformen genomförts, kommer huvuddelen av befolkningen
att bo i gymnasiekommuner och därigenom genom sina representanter få ett direkt
inflytande på skolfrågorna åtminstone i lika hög grad genom primärkommunen
som genom landstinget.

I yttrandet från Eslövs stad framhålls, att de psykologiska skälen bör särskilt
beaktas. Upplevelsen av

hur kommunens nuvarande skolsystem uppfattas som en närliggande gemensam
angelägenhet av flertalet medborgare är stark. Det medför ett större engagemang
i skolfrågor hos både elever, målsmän, lärare och lokala myndigheter. Det slaget
av förankring bland medborgare i kommunen bör ur demokratisk synpunkt vara
högst eftersträvansvärt.

Reservanternas resonemang om att två kommunala beslutsnivåer engagerar ett
större antal medborgare blir ur den synpunkten tvivelaktigt. Ett fåtal får då regionalt
syssla med gymnasiala skolfrågor, medan det allmänt medborgerliga engagemanget
förbehålls grundskolan. Därmed skulle en av vinsterna med det senaste decenniets
skolreform, det sammanhängande skolsystemet, riskeras.

Alingsås stad finner de av utredningen redovisade skälen för primärkommunalt
huvudmannaskap vara sakligt väl motiverade och tillstyrker därför utredningens
förslag, att den integrerade gymnasiala skolan erhåller primärkommunalt
huvudmannaskap. I yttrandet omnämns även att Alingsås genom övertagande av
landstingets centrala handelsskola fr. o. m. den 1 juli 1968 kunnat bilda sig en
viss uppfattning om verkningarna av ett förändrat huvudmannaskap för denna del
av yrkesutbildningen. Den nya organisationen har bl. a. möjliggjort ett gemensamt
utnyttjande av lokaler och utrustning på ett rationellt sätt.

Borås stad klarlägger i sitt yttrande de många förvaltningsrutiner som är gemensamma
för grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola. Att splittra
dessa funktioner på två huvudmän betecknas som föga rationellt.

Även i yttrandet från Vänersborgs stad framhålls rationaliseringsmotiven. Med
exemplifiering i anslutning till ett i staden aktuellt skolbygge hävdar man, att de av
utredningen anförda rationaliseringssynpunkterna måste betecknas som realistiska.

I yttrandet från Eskilstuna stad framhålls bl. a. att erfarenheterna av såväl systemet
med skilda styrelser och huvudmän för olika skolformer som systemet med
en styrelse och huvudman för den obligatoriska skolan och de gymnasiala skolformerna
entydigt talar för en enhetlig skolförvaltning. De gjorda erfarenheterna
anses avgjort tala för ett primärkommunalt huvudmannaskap.

Pajala kommun behandlar bl. a. frågan om medinflytande och medansvar för
den gymnasiala skolverksamheten. Sammanfattningsvis framhålls.

Även om bättre garanti skapas mot en av oss befarad negativ utveckling för
yrkesutbildningen i glesbygderna genom landstingets huvudmannaskap, vill vi dock
icke motsätta oss utredningens förslag om primärkommunalt huvudmannaskap för

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970 45

de gymnasiala skolformerna på grund av bl. a. de uppenbara administrativa fördelarna
genom detta.

Luleå stad behandlar i sitt utlåtande påståendet att landstinget har större möjligheter
att planera för de gymnasiala skolformerna och anför gentemot denna
uppfattning att ifrågavarande

planering, som ägt rum centralt för hela riket, i stort sett är slutförd. Det som nu
återstår är en anpassning av yrkesskolan till de redan fastställda gymnasieområdena.
Arbetet härmed som måste ske under de närmaste åren kan med fördel handhas
av länsskolnämnden och kommunerna gemensamt.

Meningsyttringarna från primärkommuner, som har en från utredningen avvikande
uppfattning kan belysas genom följande utdrag.

Tollarps kommun anser i likhet med reservanterna att flera tungt vägande skäl
talar för ett landstingskommunalt huvudmannaskap för mellanskolan, och att utvecklingen
synes gå i den riktningen att dessa skäl alltmer vinner i styrka.

Laholms stad framhåller bl. a.

Planering och samordning av administrativa, organisatoriska, pedagogiska och
även metodiska skolfrågor för skolor, som kräver stora upptagningsområden, torde
kunna tillgodoses väsentligt bättre genom landstingskommunalt än primärkommunalt
huvudmannaskap.

Högsby kommun förordar ett landstingskommunalt huvudmannaskap och framhåller,
att det finns all anledning anta att de särskilda problem som uppstår beträffande
de skolanläggningar som finns utanför gymnasieorterna löses bäst med
landstinget som huvudman.

Även i yttrandet från Mariannelunds köping framhålls, att landstingskommunerna
är bäst lämpade som huvudmän för mellanskolan. Frågan om planering och
samordning av den gymnasiala skolverksamheten måste emellertid ses som ett
underordnat led i samhällsplaneringen och kan inte lösas isolerat. I samband med
en slutlig behandling av länsförvaltningsutredningen, länsindelningsutredningen
och länsdemokratiutredningen kommer även denna fråga att bli föremål för ställningstagande.
Det är då angeläget att man beträffande huvudmannaskapet för de
gymnasiala skolformerna inte vidtar sådana förändringar, att de föregriper de kommande
principiella ställningstagandena till dessa länsutredningar.

Nyssnämnda utredningar aktualiseras likaledes av Åseda köping, som understryker
betydelsen av medborgarinflytandet och påtalar de ovissa ekonomiska konsekvenserna
för primärkommunerna vid ett övertagande av huvudmannaskapet.
Sammanfattningsvis finner fullmäktige, att motiven för ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för mellanskolan synes så starka att en dylik lösning bör övervägas.

Även i yttrandena från Ljungskile, Munkedals och Sunne kommuner förordas

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

ett landstingskommunalt huvudmannaskap. I avvaktan på beslut angående de övergripande
länsfrågorna finner man dock, att några genomgripande förändringar
f. n. inte bör genomföras.

Pa grund av den undantagsställning som Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands
län intar i förevarande sammanhang erbjuder remissvaren från primärkommunerna
inom dessa tre regioner speciellt intresse. Sammanlagt har hörts 25 primärkommuner
i de tre länen, nämligen 12 kommuner med gymnasium och fackskola
samt 13 kommuner utan nämnda skolformer. Av den förstnämnda gruppen
tillstyrker 11 utredningens förslag, medan 1 kommun inte anser sig kunna ta definitiv
ställning till frågan förrän de ekonomiska villkoren i samband med övertagandet
klarlagts. Av den senare gruppen tillstyrker 8 utredningens och 1 reservanternas
förslag, 2 förordar landstingskommunalt huvudmannaskap — i det ena
fallet som försöksverksamhet, medan 2 kommuner anser att huvudmannaskapet
tills vidare bör förbli oförändrat. Följande utdrag må belysa meningsyttringarna
från hörda primärkommuner i de tre länen.

I utlåtandet från Lindesbergs stad framhålls sammanfattningsvis.

I likhet med utredningens majoritet anser skolstyrelsen starka skäl tala för ett
primärkommunalt huvudmannaskap. Såsom speciellt viktiga skäl vill skolstyrelsen
framföra

1. skolplaneringen såsom en del av den samhällsplanering primärkommunen har
ansvar för,

2. den demokratiska förankringen tillgodoses bäst genom primärkommunalt
huvudmannaskap,

3. förtroendemän, föräldrar och målsmän engageras starkare i skolan och dess
problem,

4. att föra grundskolan och gymnasium till skilda huvudmän skulle medföra
mycket komplicerade administrativa konsekvenser,

5. grundskolan och den integrerade gymnasiala skolan samordnade under en
huvudman främjar pedagogisk samverkan, fortbildning av lärare; ett effektivt utnyttjande
av lokaler och lärare underlättas.

På grund av anförda skäl uttalar sig skolstyrelsen enhälligt för att den integrerade
gymnasiala skolan ges ett primärkommunalt huvudmannaskap. Skolstyrelsen
kan icke dela reservanternas mening att yrkesskolorna i bl. a. Örebro län skall
kvarbliva vid landstingskommunalt huvudmannaskap.

Även Örebro stad motsätter

sig bestämt att genomförandet av en integrerad gymnasial skola inom dessa
län fördröjs på sätt reservanterna föreslagit. Ett uppskjutande av beslutet i
denna del för bl. a. Örebro län skulle äventyra reformens genomförande och få
allvarliga pedagogiska och ekonomiska konsekvenser för lång tid framåt.

Utredningens förslag att förorda primärkommunalt huvudmannaskap för den
integrerade gymnasiala skolan ligger enligt Gävle stad i linje med strävandena att
lokalt förankra den kommunala självstyrelsen och därigenom främja medborgarintresset
och medinflytandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Iggesunds kommun motiverar sin tillstyrkan till utredningsmajoritetens förslag
med att bl. a. framhålla.

På många orter, bl. a. Hudiksvall, sker nybyggnad av skolanläggningar för det
gymnasiala stadiet, där gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan i enlighet med
fastställda riktlinjer bildar en enhet. — — — Om den integrerade gymnasiala
skolan skall förverkligas, synes det nödvändigt att den övervägande delen erhåller
odelat huvudmannaskap. Att t. ex. bryta ut den mot yrkesskolan svarande delen
och ställa den under en särskild huvudman ter sig helt orealistiskt. En sådan uppdelning
skulle äventyra hela reformen.

Härnösands stad anser bl. a.

Den integrerade gymnasieskolan måste erhålla ett odelat huvudmannaskap och
detta bör tills riksdagen slutligen behandlat de olika länsutredningarna vara primärkommunalt.
Omfördelningen av huvudmannaskapet genomförs den 1 juli 1971
och för att inte föregripa eventuella framtida förändringar kan primärkommunerna
hyra de centrala yrkesskolorna av landstinget tills vidare.

Ånge köping anför i sin tillstyrkan till utredningsmajoritetens förslag bl. a.

Redan i yttrandet över landstingets övertagande av yrkesskolan inom länet framfördes
den uppfattningen, att nackdelar med ett delat huvudmannaskap troligen
skulle komma att uppstå. Dessa farhågor har under hand besannats, trots att vi har
haft förmanen att rektor för yrkesskolan och kommunens skolchef har varit en och
samma person, vilket givetvis underlättat arbetet. Dock har man kunnat konstatera,
att beslutsfattandet i vissa fall fördröjts onödigt länge med därav följande olägenheter.
Ett betydande administrativt merarbete har även uppstått med olika ägare
till lokalerna. Uppdelningen av lärartjänster med fyllnadstjänstgöring som följd
är också några exempel på olägenheter. Ett delat huvudmannaskap, även under en
övergångstid, är därför en lösning av huvudmannafrågan, som måste undvikas, i
synnerhet som detta skulle motverka tanken med det integrerade gymnasiet.

I ett relativt utförligt och mot den nuvarande ordningen delvis kritiskt utlåtande
understryker Själevads kommun, att det inte är erforderligt med någon form
av försöksverksamhet med landstinget som huvudman och motsätter sig, att gymnasieskolan
i örnsköldsviksblocket skulle uttas till en försöksskola under landstingskommunalt
huvudmannaskap.

Beträffande de fem primärkommunerna med från utredningsförslaget avvikande
åsikter rörande huvudmannaskapet för mellanskolan kan nämnas, att Ovanåkers
kommun företräder en uppfattning, som närmast synes förenlig med reservanternas
förslag. De landstingskommunala yrkesskolorna i Gävleborgs län föreslås sålunda
tills vidare kvarbliva vid landstingskommunalt huvudmannaskap. Med tanke
på integreringen och de resultat en utredning kan komma till i fråga om fördelningen
av arbetsuppgifter och kostnader mellan stat, landstingskommun och
primärkommun är emellertid fullmäktige inte främmande för tanken, att man efter
en övergångsperiod kan föreslå även dessa utbildningsanstalter till ett primärkommunalt
huvudmannaskap. Jarv so och Ockelbo kommuner förordar ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för de gymnasiala skolformerna, i förra fallet som

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

försöksverksamhet varvid det definitiva ställningstagandet bör ansta i avvaktan
på erfarenheterna av försöksverksamheten. Järvsö kommun framhåller bl. a., att
man inte anser sig kunna förorda reservanternas förslag, eftersom detta innebär
delat huvudmannaskap för samma skola. Enligt

fullmäktiges åsikt fyller de av Gävleborgs läns landsting bedrivna undervisningsanstalterna
mycket stora krav på såväl kvalitet som effektivitet. Det kan därför
med skäl antagas att landstingen med deras stora resurser är väl skickade att
åtaga sig huvudmannaskapet för mellanskolan.

Ockelbo kommun påpekar, att omkring 140 ungdomar från kommunen ar elever
i gymnasiala skolor. Någon form av

kommunalt medbestämmande och medansvar för de gymnasiala skolorna förefinns
dock ej för Ockelbo kommuns vidkommande. Vid ett landstingskommunalt
huvudmannaskap erhåller däremot kommuner, som saknar gymnasiala skolor, ett
visst medinflytande på parlamentarisk grund.

Nora stad och Hässjö kommun förordar båda ett tills vidare oförändrat huvudmannaskap.
De motiverar sitt ställningstagande med hänvisning till de ännu oklara
förhållandena rörande de övergripande länsfrågorna.

Frågan om huvudmannaskapet för mellanskolan behandlas av 24 landsting, varav
17 tillstyrker utredningens och 4 reservanternas förslag, medan 3 förordar landstingskommunalt
huvudmannaskap.

I fråga om de 17 landsting som tillstyrker utredningsförslaget kan anföras följande.
Landstingen i t. ex. Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads,
Hallands, Västmanlands och Gävleborgs län behandlar helt kortfattat frågan om
val av huvudman för mellanskolan. Sålunda begränsar sig exempelvis Blekinge
läns landsting till följande uttalande.

Utskottet tillstyrker utredningens förslag om ett primärkommunalt huvudmannaskap
för den integrerade gymnasiala skolan. Enligt utskottets mening är utredningens
argumentering övertygande och som särskilt betydelsefullt vill utskottet
åberopa uttalandet om gymnasieskolans samhörighet med den primärkommunala
grundskolan.

Värdet av ett samordnat huvudmannaskap för grundskolan och mellanskolan
understryks för övrigt även av t. ex. landstingen i Malmöhus, Kopparbergs, Jämtlands
och Norrbottens län.

I en del utlåtanden erinras vidare om att frågan om huvudmannaskapet för den
gymnasiala undervisningen genom beslutet om mellanskolan kommit i ett delvis
nytt läge. Med utgångspunkt i detta förhållande anför landstinget i Örebro län.

Den fundamentala principen i hela frågan är att det skall vara en och samma
huvudman för hela den integrerade gymnasieskolan. Två möjligheter står därvid
till buds: endera att landstingen från primärkommunema övertar det huvudmannaskap,
som dessa hittills utövat för gymnasium och fackskola, eller att yrkesundervisningen
i dess allmänna del helt överförs till primärkommuner. I nuvarande
läge innebär det enligt förvaltningsutskottets mening mindre organisatoriska och
ekonomiska störningar om sålunda även yrkesundervisningen på gymnasienivå i

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

sill helhet får primärkommunalt huvudmannaskap såsom huvudmannautredningen
föreslår i sitt betänkande med de undantag som däri anges. Man kan vid bedömningen
härvidlag ej heller bortse från att, om man ser till hela riket, primärkommunalt
huvudmannaskap överväger i omfattning även när det gäller yrkesutbildningen.
Inom de ojämförligt flesta landstingen är yrkesverksamheten av tämligen
liten omfattning, därest man tar yrkesundervisningen i dess helhet för ungdomen
på de åldersnivåer det här är fråga om.

Även kommunindelningsreformen uppmärksammas i några yttranden. För
Kopparbergs läns landsting har de därmed sammanhängande omständigheterna
jämte fördelarna av ett gemensamt huvudmannaskap för grundskola och gymnasial
skola en avgörande betydelse vid ställningstagandet. Landstinget konstaterar
att fullföljandet av kommunindelningsreformen minskar betydelsen av flera av de
skäl, som talar för ett landstingskommunalt huvudmannaskap.

Liknande tankegångar kommer till uttryck i utlåtandet från Norrbottens läns
landsting.

Liksom utredningen har förvaltningsutskottet vid sitt ställningstagande bl. a.
beaktat sådana omständigheter som att grundskolan och dess gymnasiala överbyggnad
alltmer utvecklas till ett sammanhängande skolsystem, att inflyttningen
till tätorterna i förening med kommunsammanläggningarna leder till att en allt
större del av befolkningen kommer att bo i gymnasiekommuner samt ökade möjligheter
till administrativ förenkling och effektivt utnyttjande av personella och
materiella resurser.

Älvsborgs läns landsting finner, att huvudmannaskapet för den integrerade
gymnasiala skolan bör åvila primärkommunema och tillfogar att med hänsyn till
statsmakternas beslut om skolorganisationen torde landstingen f. n. sakna möjligheter
att övertaga ansvaret för hela den gymnasiala skolan.

Jönköpings läns landsting motiverar i ett utförligt yttrande sitt tillstyrkande av
utredningsförslaget. Fördelarna av ett enhetligt huvudmannaskap samt vidgad samverkan
mellan grundskolan och den gymnasiala skolan, vikten av att på det lokala
planet kunna samordna slcolplaneringen med övrig primärkommunal samhällsplanering
samt möjligheterna till rationell administration och effektivt utnyttjande
av tillgängliga resurser talar enligt dess uppfattning avgjort för ett primärkommunalt
huvudmannaskap. Även med hänsyn till medborgarinflytandet anser landstinget
ett dylikt huvudmannaskap vara lämpligast.

En väsentlig del i huvudmannaproblematiken är medborgarnas intresse för och
inflytande över utbildningsväsendets utformning. För ett landstingskommunalt
huvudmannaskap talar i detta avseende, att alla medborgare, oavsett om de bor i
en gymnasiekommun eller i en kommun utan gymnasium, får i princip samma
möjligheter att bestämma över skolan. För ett primärkommunalt huvudmannaskap
talar, att antalet förtroendemän som engageras i skolstyrelser etc. vida överstiger
antalet som rimligen kan engageras i en landstingskommunal skolstyrelse. Vidare
synes kontakten mellan skolans styrelse och kommunmedlemmarna vara lättare att
upprätthålla inom en primärkommun än om en gemensam styrelse skall handlägga
alla skolfrågor inom landstingsområdet.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Utskottet vill även hävda, att intentionerna om ett vidgat samarbete mellan styrelse,
lärare, föräldrar och elever bättre kan förverkligas vid ett primärkommunalt
huvudmannaskap. Beträds vägen med elevrepresentation i skolstyrelsen blir elevernas
inflytande närmast en chimär om endast en å två elever från hela landstingsområdet
skall deltaga i den centrala skolstyrelsens beslut. En skolstyrelse i
varje primärkommun ger helt andra förutsättningar för ett vidgat elevinflytande.

I anslutning till sitt tillstyrkande av utredningsförslaget framhåller Värmlands
läns landsting bl. a., att beslut angående det framtida huvudmannaskapet för
Kristinehamns Praktiska Skola bör fattas först sedan vissa frågor i samband med
denna skolas verksamhet närmare klarlagts.

Kalmar läns norra landsting och Västerbottens läns landsting tillstyrker båda ett
primärkommunalt huvudmannaskap för den integrerade gymnasiala skolan men
framhåller, att frågan kan komma i ett annat läge med anledning av de förslag
som olika länsutredningar lagt fram.

Landstinget i Skaraborgs län företräder en uppfattning, som närmast synes
sammanfalla med reservanternas förslag. Inledningsvis framhålls i utlåtandet att
landstinget finner det av utredningen redovisade materialet otillräckligt som underlag
för ställningstagande till frågor av så grundläggande och principiell natur,
som det här gäller. I likhet med reservanterna anser landstinget det angeläget, att
man inte företar sådana förändringar som kan komma att strida mot eller i avsevärd
grad kan antas föregripa ställningstagandet till de övergripande länsfrågoma.
I fortsättningen heter det.

Landstinget får därför framhålla att trots att vägande skäl synes tala för ett
landstingskommunalt huvudmannaskap för här berörda skolformer och då dessa
frågor tas upp till prövning i samband med slutligt ställningstagande till de skilda
länsutredningarna f. n. ej bör vidtagas genomgripande förändringar i nuvarande
ansvarsfördelning mellan landstingen och primärkommunerna. Landstinget tillstyrker
med denna utgångspunkt utredningens förslag om ett i huvudsak primärkommunalt
huvudmannaskap för de gymnasiala skolformerna, dock under förutsättning
att de i reservationen framförda synpunkterna vinner erforderligt beaktande.

Västernorrlands läns landsting ansluter sig i sitt ställningstagande till reservanternas
förslag. I ett omfattande och mot utredningsmajoritetens uppfattning starkt
kritiskt utlåtande gör landstinget gällande, att det material som redovisats för att
belysa de praktiska problemen av organisatorisk och ekonomisk art är ytterst bristfälligt.
Sålunda borde de fördelar och nackdelar som kan följa av ett primärkommunalt
och sekundärkommunalt huvudmannaskap ytterligare ha utretts. En genomgripande
organisationsförändring måste nämligen enligt landstingets mening företas,
därest ett sekundärkommunalt huvudmannaskap skall genomföras. Landstinget
nämner följande alternativa lösning.

Vid ett sekundärkommunalt huvudmannaskap för gymnasieskolan kan exempelvis
landstingsområdet delas upp i områden eller regioner. För varje sådant
område tillsätts en styrelse och organiseras en regional förvaltningsapparat med en
central nämnd som handlägger de samordnande och planerande uppgifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Landstinget framhåller i anslutning därtill att den uttunning av det medborgerliga
inflytandet som enligt betänkandets framställning skulle följa av ett landstingskommunalt
huvudmannaskap bortfaller vid en organisation enligt den angivna
alternativa lösningen. I ett senare sammanhang gör landstinget ett uttalande, som
ger en annan aspekt på det medborgerliga inflytandet.

Med sekundärkommunen som huvudman kan kontakter med näringslivet tas,
kurser flyttas, tillfälligt anordnas etc. utan att beslut på det kommunala planet
behöver fattas i flera led.

Landstinget påtalar vidare bl. a., att utredningsförslaget innebär att splittringen
i huvudmannaskapet kommer att kvarstå. Särskilt beaktas därvid utredningsförslaget
angående huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen. Landstinget framhåller,
att utbildning på externa arbetsplatser förekommer även inom t. ex. byggnadsindustrin
men att utredningen inte fördenskull övervägt en utbrytning av
byggnadsbranschens yrkesutbildning så att avnämarna skulle bli huvudmän.

Bland de argument som anses tala för ett sekundärkommunalt huvudmannaskap
nämner landstinget planeringsfrågorna. Gentemot länsskolnämndens nuvarande
verksamhet i fråga om den regionala planeringen framhålls fördelarna av att
planeringsansvaret knyts till den myndighet som bär det ekonomiska ansvaret för
verksamhetens genomförande. Landstinget anför vidare vissa av reservanterna
angivna motiv, nämligen den kostnadsutjämnande effekten inom landstingskommunen
vid ett sekundärkommunalt huvudmannaskap, landstingets större förutsättningar
att ordna elevernas inackordering samt möjligheterna av central intagning
till samtliga landstingets skolor.

Enligt landstingets mening är det den horisontella samordningen inom mellanskolan
som i första hand skall tillgodoses och som är nödvändig att snarast genomföra.
Denna fråga kan dock inte lösas isolerad

utan bör bli föremål för diskussioner och ställningstaganden i samband med eller
efter det att de s. k. länsutredningama fått en slutlig behandling. I avvaktan härpå
bör inga genomgripande förändringar i nuvarande fördelning av huvudmannaskapet
ske,

De sekundärkommunala skolorna i bl. a. Västernorrlands län bör tills vidare
bli kvar vid sitt nuvarande huvudmannaskap, till dess ytterligare erfarenheter vunnits
eller definitiva beslut i annan riktning fattats. Den delning av huvudmannaskapet
som därigenom kvarstår behöver enligt landstingets mening inte

innebära något oöverstigligt hinder för ett effektivt utnyttjande av lokaler och utrustning
samt lärare. Planeringen och uppförande av undervisningslokaler bör på
sätt som redan sker i Västernorrlands län ske i samråd mellan huvudmännen. Ett
gemensamt nyttjande av olika undervisningslokaler och institutioner kan klaras
ekonomiskt genom hyresförfarande, som så långt möjligt bör bygga på schablonmässiga
debiteringar.

Södermanlands läns landsting tillstyrker också reservanternas förslag och framhåller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

vikten av att det i fråga om huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna icke
föreslås sådana förändringar, som kommer att strida mot eller kan tänkas föregripa
de principiella ställningstaganden, som de olika länsutredningarna kan ge
anledning till. I konsekvens härmed vill landstinget därför biträda utredningens
reservanter i deras förslag.

Även Uppsala läns landsting anser i likhet med reservanterna

att det slutgiltiga ställningstagandet till huvudmannaskapet bör ske när beslut
fattats om de genomgripande förslag om fördelning av arbetsuppgifter mellan stat,
landsting och primärkommuner som nu liggande administrativa utredningar aktualiserat.

Ett landstingskommunalt huvudmannaskap för mellanskolan förordas av Kalmar
läns södra landsting samt landstingen i Kronobergs och Göteborgs och Bohus län.

Kalmar läns södra landsting anser, att landstingen med hänsyn till planering
och samordning är att föredra som huvudmän. Ett landstingskommunalt huvudmannaskap
ger därjämte hela vårt lands befolkning demokratisk möjlighet att
sätta sin prägel på hela vårt skolväsende, låt vara att det demokratiska sambandet
kan synas långt.

Sammanfattningsvis finner landstinget,

att den gymnasiala skolan i princip bör läggas under landstingskommunalt huvudmannaskap
men att frågan icke definitivt bör avgöras förrän i samband med ställningstagandet
till länsdemokratiutredningens förslag.

Kronobergs läns landsting understryker följande skäl för ett landstingskommunalt
huvudmannaskap.

a) Landstingskommunalt huvudmannaskap med dess större ekonomiska resurser
har större möjlighet att anpassa utbildningen till arbetsmarknadens behov.

b) Erfarenheter från regional utbildningsverksamhet inom skilda områden underlättar
den framtida planeringen av en integrerad gymnasial skola under landstingskommunalt
huvudmannaskap.

c) En gymnasial skola under landstingskommunalt huvudmannaskap blir en
skola, där alla kommunmedlemmar via landstingsrepresentationen ges möjligheter
att påverka åtgärder som främjar alla primärkommuner inom landstingsområdet.
Beslutsprocessen i undervisningsnämnd (central skolstyrelse via förvaltningsutskott
till landsting) garanterar en stark demokratisk förankring med goda möjligheter till
insyn för allmänheten.

d) Gemensamt ägandeskap av mellanskolan under landstingskommunalt huvudmannaskap
ger via landstingsskatten en rättvis fördelning av utbildningskostnaderna
för samtliga kommunmedlemmar utan administrativt tungrodda interkommunala
ersättningar och konstruerade kommunförbund.

e) Det synes också centrala skolstyrelsen vara av betydelse att landstingen har
möjlighet att utveckla en framtida större aktivitet inom det kulturella området,
därest landstingen disponerar skollokaler spridda inom ett större område inom
resp. landstingskommuner.

Göteborgs och Bohus läns landsting finner, att behandlingen av de framlagda
länsutredningarna bör avvaktas, innan frågan om huvudmannaskapet för mellan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

skolan avgörs. Starka skäl talar dock enligt dess mening för ett landstingskommunalt
huvudmannaskap.

Utifrån kraven på en fungerande kommunal demokrati och kommunal självstyrelse,
där närheten mellan väljare och valda bevaras i så hög utsträckning som
möjligt, kan en ytterligare kommunreform i princip inte accepteras. Med ett definitivt
ställningstagande till ett primärkommunalt huvudmannaskap kan detta, av
utvecklingen att döma, komma att medföra krav på en ytterligare kommunsammanslagning.
Vidare är en organisation med kommunalförbund eller ett system med
interkommunala avgifter ur kommunaldemokratisk synpunkt en icke tillfredsställande
lösning.

Därjämte understryks att landstinget har erforderlig överblick över utbildningssituationen
och kan anpassa utbildningens inriktning och kapacitet till förändringen
hos elevernas inställning och arbetsmarknadens behov m. m. Då det emellertid bl.

a. av ekonomiska och organisatoriska skäl krävs viss tid för att landstinget skall
kunna åtaga sig ett huvudmannaskap för mellanskolan ansluter sig förvaltningsutskottet
till ett primärkommunalt huvudmannaskap under en övergångstid. De s. k.
länsutredningarna är f. n. föremål för överväganden. Vid kommande ställningstagande
till dessa bör ett definitivt beslut fattas för ett landstingskommunalt huvudmannaskap.

Svenska landstingsförbundet, som ej tar ställning till valet av huvudman för
mellanskolan, framhåller att ståndpunktstagandet i anslutning till de övergripande
länsutredningarna skulle ha inväntats. Först därefter

borde frågan om ansvaret för olika delar av den samhälleliga verksamheten ha
angripits. Då ett uppskjutande av beslut beträffande huvudmannaskapet för det
integrerade gymnasiet i nuläget icke synes möjligt, tillråder styrelsen en sådan utformning
av beslutet att detta i minsta möjliga utsträckning föregriper framtida
ställningstaganden till de nyss nämnda utredningarna.

Länsdemokratiutredningen gör med hänvisning till sitt betänkande »Förvaltning
och folkstyre» (SOU 1968: 47) gällande,

att många såväl rättviseskäl som demokratiska, administrativa och pedagogiska skäl
talar för att gymnasieskolan överförs till landstingskommunerna. Detta gäller inte
minst om alternativet till landstingskommunalt huvudmannaskap är ännu en kommunindelningsreform
eller en organisation med kommunalförbund.

Länsdemokratiutredningen hävdar vidare, att landstinget genom

sina större administrativa resurser och geografiskt mer omfattande administrationsområde
har bättre möjligheter att under lekmannainflytande planera för samtliga
skolformer som ingår i gymnasieskolan. Denna större överblick och därmed
förmåga till samordning av personella och materiella resurser ger större möjligheter
till ett optimalt utnyttjande av tillgångarna på utbildningsväsendets område.
Dessutom ökar möjligheterna genom det större elevunderlaget att till skolorna

knyta specialister i olika ämnen.---Länsdemokratiutredningen har varit

väl medveten om att vissa nackdelar kan vara förknippade med en organisatorisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

delning av grundskola och gymnasieskola. Utredningen anser dock i likhet med
reservanterna i huvudmannautredningen att ett landstingskommunalt huvudmannaskap
kompenserar vissa sådana nackdelar.

Avslutningsvis framhålls i utlåtandet att frågan om huvudmannaskapet ur flera
synpunkter borde

ses i det vidare sammanhang som avser arbetsfördelningen mellan statliga och
kommunala organ. Det torde därför vara av största vikt att eventuella huvudmannaskapsförändringar
ej utformas så att ställningstagande till länsdemokratiutredningens
förslag i övrigt bindes.

Även Riksförbundet landsbygdens folk anser, att principbeslut om det framtida
huvudmannaskapet för mellanskolan bör fattas i nyssnämnda större sammanhang.

Sveriges hantverks- och industriorganisation tillstyrker i princip, att den yrkesutbildning,
som f. n. har landstingskommun som huvudman, överförs till primärkommunal
huvudman.

Med hänvisning till den till utredningens betänkande fogade reservationen anser
emellertid Sveriges hantverks- och industriorganisation,

att slutligt ställningstagande till huvudmannaskapet för yrkesutbildningen i Gävleborgs,
Västemorrlands och Örebro län bör kunna anstå viss tid med hänsyn till
den särskilda utformning som det landstingskommunala huvudmannaskapet fått i
dessa län.

Stor-Stockholms planeringsnämnd och Stor-Stockholms sjukvårdsberedning tillstyrker
i sina i relevanta delar likalydande yttranden utredningsmajoritetens förslag
om primärkommunalt huvudmannaskap för mellanskolan och framhåller bl. a.

Förutsättningarna inom stor-stockholmsregionen är de bästa för en väl utbyggd
gymnasieskola med god geografisk spridning, då den under överskådlig tid kommer
att vara baserad på tillräckligt befolkningsunderlag och dess handhavande är förankrat
i kommunala styrelser som genomgående är mycket utbildningsmedvetna.
Att under sådana omständigheter förorda ett sekundärkommunalt huvudmannaskap
synes helt uteslutet, i synnerhet om man tar i betänkande de administrativa
och organisatoriska problem av oöverskådlig räckvidd, som en förändring av rådande
förhållanden inom regionen skulle medföra. Det är anledning att här understryka
att en av de grundläggande principerna för vårt skolväsende är dess förankring
i det medborgerliga intresset som i första hand kommer till uttryck i medverkan
från primärkommunens medlemmar i den egna kommunens angelägenheter.
Utredningen påpekar, att den kommunala självstyrelsen har bidragit till att skapa
samförståndsanda och samhällssolidaritet samt visat sig äga värde som ett medel att
i det moderna samhället främja jämlikhetssträvandena. Utredningens sammanfattning
synes helt riktig, nämligen att medborgerliga insatser samt föräldra- och
målsmannaintressen för de gymnasiala skolornas verksamhet bäst främjas av ett
primärkommunalt huvudmannaskap.

Svenska kommunförbundet tillstyrker förslaget om ett primärkommunalt huvudmannaskap
för mellanskolan. För en sådan lösning talar enligt förbundets mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

bl. a. den önskvärda lokala medborgerliga förankringen, samhällsekonomiska motiv
samt effektivitets-, rationaliserings- och planeringssynpunkter.

Vidare tillstyrks utredningsförslaget eller lämnas utan erinringar av SAF, LO,
SR, TCO, SACO, Riksförbundet Hem och Skola, Svenska skolläkarföreningen,
läromedelsutredningen och skolledarutredningen.

LO berör i sitt yttrande även lärlingsutbildningen hos hantverksmästare och
framhåller, att om den alltjämt skall fortsätta som hittills bör den ställas under
primärkommunens huvudmannaskap med ansvar och skyldighet att följa och
övervaka densamma.

TCO åberopar erfarenheter som redovisats av Svenska facklärarförbundet och
Sveriges lärarförbund. Dessa erfarenheter talar otvetydigt för att ett enhetligt huvudmannaskap
bör eftersträvas inom skolväsendet och att primärkommunerna i princip
bör vara huvudmän även för mellanskolan och motsvarande skola inom lokal
vuxenutbildning. TCO vill särskilt framhålla,

att möjligheten till ett i formellt hänseende obegränsat samarbete vertikalt mellan
skolformerna erbjuder stora fördelar ur såväl planerings-, administrativa som
pedagogiska synpunkter. Man kan även räkna med att det blir väsentligt lättare
med lärarrekrytering/läraranställning genom att det samlade ansvaret för skolan
bereder lärarpersonalen bättre anställningstrygghet. Man uppnår även större förutsättningar
för att organisera god elevvård samt att rationellt utnyttja lokaler och
vissa läromedel. Även ur ekonomisk synpunkt måste det vara fördelaktigt om flera
skolenheter kan samordna administrativa uppgifter såsom fastighetsunderhåll,
lönerutiner, upphandling, skolbespisning,.läromedelsförsörjning etc.

Arbetet med debitering av skolgångsavgifter, som åberopats som skäl mot
primärkommunalt huvudmannaskap, har enligt TCO:s mening knappast en sådan
omfattning

att det kan tillmätas någon större betydelse för huvudmannaskapsfrågans lösning.
TCO vill dessutom erinra om att elevrekryteringen till gymnasiala skolor ingalunda
sker enbart från det egna länet, varför debitering av skolgångs- och liknande avgifter
torde bli nödvändiga rutiner även vid landstingskommunalt huvudmannaskap.
I senare fallet torde det även bli aktuellt med särskild lokal skolledning, i varje fall
på de större gymnasieorterna, för att man skall kunna samordna de olika gymnasieenheternas
verksamhet.

SACO understryker bl. a.

Skolplaneringen utgör en betydelsefull del i den samhällsplanering, som åvilar
primärkommunen. Det kan enligt SACO:s uppfattning icke vara ändamålsenligt,
att sekundärkommunerna övertar huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna,
medan primärkommunerna svarar för grundskolan. När den elva- eller
tolvåriga ungdomsskolan genomförs, kommer skälen för ett enhetligt huvudmannaskap
upp t. o. m. gymnasienivån att vara ännu starkare.

Svenska skolläkarföreningen anser, att det ej råder

någon tvekan om att ett odelat huvudmannaskap för samtliga skolor inom en
kommun medför en gynnsam planläggning av skolhälsovården och tillåter ett
bättre disponerande av de personella resurserna. Därvidlag har den samordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

som skett i och med tillkomsten av den gemensamma skolstyrelsen den 1 juli 1958
för skolhälsovårdens vidkommande inneburit möjligheter till organisatoriska förbättringar.

Läromedelsutredningen (LU) konstaterar,

att läromedelsaktiviteten i dag i hög grad är primärkommunal. För den del av
undervisningsväsendet som är landstingskommunal finns redan nu exempel på hur
man löst sina läromedelsfrågor i samverkan med andra skolformer och huvudmän.
Möjligheter till sådan samverkan bör enligt LU öka i takt med att vi får allt
fler välutrustade läromedelscentraler i framtiden. Utifrån läromedelsaspekt finns
det alltså enligt LU all anledning att vid en integration av de gymnasiala skolformerna
bygga vidare på redan påbörjad utveckling i primärkommunal regi. LU
vill med vad ovan anförts tillstyrka huvudmannautredningens förslag om att det
gymnasiala skolväsendet med i betänkandet angivna undantag bör ligga under
primärkommunalt huvudmannaskap.

Även skolledarutredningen tillstyrker förslaget om primärkommunal huvudman
för mellanskolan och framhåller sammanfattningsvis,

att den detaljerade vidareutveckling som kommittén i sitt arbete från sina utgångspunkter
genomfört av några av de argument huvudmannautredningen anfört
som stöd för ett primärkommunalt huvudmannaskap för mellanskolan, nämligen
kravet på ett effektivt utnyttjande av personella och materiella resurser inom hela
skolväsendet, det starka pedagogiskt-metodiska sambandet mellan grundskola och
gymnasieskola samt möjligheten att i skolförvaltningen utnyttja primärkommunala
förvaltningsrutiner, enligt skolledarutredningens mening på ett avgörande sätt
underbygger huvudmannautredningens förslag.

4.32.2 Interkommunal samverkan

Den vikt huvudmannautredningen i olika sammanhang lägger vid att intresset
för undervisnings- och utbildningsfrågor hålls vid makt och ytterligare förstärks
samt att det medborgerliga inflytandet får möjligheter att göra sig gällande uppmärksammas
såsom det föregående i någon mån utvisat med livligt gillande av
ett stort antal remissinstanser. I ett flertal yttranden omvittnas de gynnsamma erfarenheter
den gemensamma primärkommunala skolstyrelsen gett i detta hänseende.
Stort intresse knyts också till utredningens redovisning av olika alternativ att tillförsäkra
kommuner utan egen mellanskola medinflytande vid handhavandet av
vederbörande skola, t. ex. genom bildande av kommunalförbund eller inrättande
av särskilda samrådsorgan sammansatta av representanter för resp. mellanskolkommuner
och övriga inom berörda område belägna primärkommuner.

Skolöverstyrelsen framhåller, att inflyttningen som i hög grad är riktad mot
gymnasieortema i förening med sammanläggningen av kommunerna inom kommunblocken
kommer att leda till att säkerligen mer än 75 % av landets befolkning
blir bosatta inom mellanskolkommuner. Överstyrelsen nämner vidare de av
utredningen angivna möjligheterna till samverkan genom kommunalförbund och

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

särskilda samrådsorgan samt understryker vikten av att medborgarna ges vidgade
tillfällen till inflytande på och medverkan i det kommunala arbetet i de nya
primärkommunerna.

Gynnsamma erfarenheter av kommunalförbund eller en positiv inställning till
bildandet av dylika förbund för att tillförsäkra samtliga berörda kommuner medinflytande
vid handhavandet av mellanskolan kommer till uttryck i yttrandena från
t. ex. länsskolnämnderna i Södermanlands och Västerbottens län, Sölvesborg och
Vadstena städer samt Malmöhus läns landsting och SAF.

Länsskolnämnden i Södermanlands län anger, att dess erfarenheter av kommunalförbund
på undervisningens område är goda, och länsskolnämnden i Västerbottens
län uttalar sig för

möjligheterna att i de fall det kan visa sig lämpligt två eller flera primärkommuner
bildar kommunalförbund för handhavandet av den gymnasiala utbildningsverksamheten
ävensom möjligheterna av att bilda särskilda samrådsorgan sammansatta
av representanter för berörda kommuner.

I yttrandet från Sölvesborgs stad heter det, att man vill

särskilt understryka vad utredningen framhåller om att det i vissa fall kan visa
sig lämpligt att två eller flera primärkommuner bildar kommunalförbund för gemensamt
handhavande av ifrågavarande gymnasiala utbildningsverksamhet. Vidare
bör man enligt skolstyrelsens mening snarast undersöka möjligheterna att bilda de
av utredningen nämnda samrådsorganen, sammansatta av representanter för resp.
gymnasiekommun och övriga kommuner inom berörd gymnasieregion.

Vadstena stad anser, att primärkommunalt huvudmannaskap för mellanskolan
även möjliggör för en kommun utan gymnasiala skolformer att genom deltagande
i kommunalförbund få ett mera direkt inflytande på frågor rörande denna skolform.

Malmöhus läns landsting anför.

Vissa farhågor har uttryckts för att kommuner utan egen gymnasial utbildning
kan få svårigheter att direkt påverka utformningen av den gymnasiala skola, till
vilken de är hänvisade och har att deltaga i kostnaderna för. Ett medinflytande bör
för dessa kommuner kunna åstadkommas på det sätt utredningen föreslår, nämligen
genom att ett särskilt samrådsorgan bildas eller genom kommunalförbund i de
fall så kan anses lämpligt.

SAF framhåller, att mot ett primärkommunalt huvudmannaskap talar bl. a.

att det finns kommuner som saknar utbyggd gymnasieskola. De nackdelar som är
förknippade härmed bör dock kunna undanröjas, dels genom den pågående sammanslagningen
av kommuner till nya storkommuner, dels genom att de kommuner
som trots sammanslagningen kommer att sakna gymnasieskola, bildar kommunalförbund
med en gymnasiekommun.

I flera yttranden möter dock en viss tveksamhet beträffande kommunalförbund
som en lämplig form för medinflytande och samverkan på skolans område. Bland
remissinstanser som har denna mer eller mindre reserverade inställning kan exem -

Kungl. Ma]:ts proposition nr 4 år 1970

pelvis nämnas länsstyrelserna i Kronobergs och Värmlands län, länsskolnämnderna
i Kristianstads och Jämtlands län samt Kungsbacka stad och Pajala kommun.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner, att bildandet av kommunalförbund är en
tänkbar samarbetsform mellan kommunerna inom en gymnasieregion men betecknar
en sådan organisation som tungrodd och föredrar de av utredningen föreslagna
särskilda samrådsorganen.

Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller, att erforderlig samordning bör
kunna ske genom ett kommunalförbund eller genom överenskommelse mellan resp.
kommuner. Nämnden understryker dock, att sistnämnda anordning bör bli huvudalternativet
och hänvisar till

de överenskommelser mellan kommuner resp. gymnasieområden — i ett fall
t. o. m. i två samverkande gymnasieregioner — vilka kommit till stånd genom
länsskolnämndens förmedling i fråga om den gymnasiala vuxenutbildningens organisation
i länet.

Liknande tankegångar möter även i yttrandet från länsskolnämnden i Jämtlands
län.

Länsskolnämnden kan inte finna att kommunalförbund med arbetsuppgiften
begränsad till mellanskolan skulle innebära annat än en otymplighet. Man finge en
skolstyrelse (förbundsstyrelse) och cn huvudman för gymnasieskolan och därtill
skolstyrelser och huvudmän för grundskolan i kommunförbundets primärkommuner.
Avtalsformen är i dessa sammanhang både smidig och enkel.

Pajala kommun framhåller, att nuvarande förhållanden ur demokratisk synpunkt
är otillfredsställande. Kommuner utan egen gymnasial utbildning får bära
sin del av kostnaden utan att kunna utöva något medinflytande, såvida inte kommunalförbund
bildas. Anordningen med kommunalförbund har emellertid en bestämd
nackdel, den är administrativt besvärlig och kan därför inte anvisas som en
generell lösning på problemet. Den av utredningen angivna

andra möjligheten, särskilda samrådsorgan sammansatta av representanter för
resp. gymnasiekommun och övriga inom berörda område belägna kommuner
är bättre ur administrativ synpunkt, men dessa organ kan icke få beslutande funktioner
enligt nuvarande lagstiftning utan blir endast ett forum för överläggningar

En remissinstans anser sig ha så negativa erfarenheter av kommunalförbund,
att de betecknas som direkt olämpliga. Länsskolnämnden i Örebro län framhåller
nämligen, att

de erfarenheter nämnden har beträffande kommunalförbund på skolans område är
negativa. Någon ökad demokratisk insyn blir inte resultatet. Vad medlemskommunerna
ständigt klagar över är bristen på insyn och bristen på möjligheter att direkt
påverka besluten.

Trots det mera begränsade inflytande samrådsorgan kan beräknas ge, föredras
denna samverkansform av de flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan. Ett
icke obetydligt antal utlåtanden behandlar samrådsorganets betydelse, lämpliga
sammansättning, arbetsformer m. m. Naturligt nog är det främst primärkommuner

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

utan egna gymnasiala skolor som framför sina synpunkter. Frågan om samrådsorgan
behandlas vidare av bl. a. ett fåtal gymnasiekommuner, några länsstyrelser
och landsting samt Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Norra Råda kommun anser förslaget om

samrådsorgan vara en smidig och enkel lösning. Den avlämnande kommunen kan
genom sina representanter i detta organ föra fram sina synpunkter. Visserligen
får de ej delta i det formella beslutsfattandet men de torde i praktiken alltid få
lika stort medinflytande som vid en minoritetsställning i ett kommunalförbunds
styrelse och fullmäktige. Största nackdelen med ett samrådsorgan jämfört med ett
kommunalförbund torde vara att i det förra fallet endast skolkommunens medlemmar
har besvärsrätt medan i det andra fallet sådan rätt tillkommer medlemmarna
i samtliga i förbundet ingående kommuner.

Sunne köping finner det också lättare att realisera tanken på ett samrådsorgan.
Fullmäktige anser

det angeläget, att för att tillgodose behovet av medinflytande över de gymnasiala
skolorna skolsamrådskommittéer inrättas. Varje kommun inom ett gymnasieblock
bör beredas tillfälle att utse en kommunrepresentant till skolsamrådskommittén.

Värdkommunen bör åtaga sig ansvaret för sammankallande och administration
av kommittén och förbinda sig att till kommittén hänskjuta varje skolangelägenhet
av vikt gällande de gymnasiala skolformernas verksamhet för yttrande.

I utlåtandet från Simrishamns stad understryks att instruktionen för samrådsorganet
bör inrymma bestämmelser om sammansättning, arbetssätt, kompetens
och befogenheter.

Iggesunds kommun anser, att ett samrådsorgan enligt utredningens förslag utgör
ett naturligt forum för kommunerna att få sina förslag och önskemål rörande
den gymnasiala utbildningen framförda och tillägger att för Hudiksvallsregionen
redan har bildats ett dylikt organ, nämligen den för »Bergsjö- och Hudiksvallsblocken
gemensamma, av de båda blockens samarbetsnämnder redan inrättade
skolkommittén».

Samrådsorganet tillmäts betydelse för interkommunal samverkan inte endast i
fråga om mellanskolan utan även för skolväsendet i övrigt. Så framhåller t. ex.
Svalövs kommun.

Svalövs kommun är själv icke gymnasiekommun. Av denna anledning vill den
gärna framföra den synpunkten att ett bättre samarbete mellan gymnasiekommun
och icke-gymnasiekommun inom gymnasiets upptagningsområde skulle uppnås,
om något slag av samrådsorgan bildades. Detta skulle då handlägga frågor av gemensamt
intresse för denna skolregion och kunna medföra ett intimt och fruktbärande
samarbete i alla skolfrågor, även om frågor rörande gymnasium, fackskola
och yrkesskola kommer att dominera. Vikten av tillskapandet av ett sådant organ
får starkt understrykas.

Alingsås stad, som anser att ett gemensamt samrådsorgan kan främja mellanskolans
kommunal-demokratiska förankring och ge samtliga kommuner inom
skolregionen ett reellt inflytande på verksamheten, framhåller likaledes att nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

da organ bör ha en vidare syftning. Det bör inte enbart utnyttjas för frågor rörande
den gymnasiala utbildningen utan även för andra gemensamma skolangelägenheter,
såsom skolpsykolog- och skolkuratorsverksamhet, AV-central och
skolsociala åtgärder.

Enligt Stor-Stockholms planeringsnämnd utgör samrådsorganet ett naturligt forum
för berörda kommuner att till gymnasiekommunen föra fram sina förslag och
önskemål rörande ifrågavarande utbildning. Inte minst med hänsyn till planeringen
anses ett sådant organ vara av värde. I yttrandet framhålls vidare, att planeringsnämndens
skolkommitté och expertgrupp liksom arbetsgruppen för vårdyrkesutbildningen
inom sjukvårdsberedningen utgör exempel på denna samarbetsform.
Erfarenheterna från dessa samrådsorgan anges ha varit gynnsamma.

Några primärkommuner finner möjligheterna till medinflytande genom samrådsorgan
så betydelsefulla, att dylika organ enligt deras mening bör vara obligatoriska.
Denna uppfattning kommer ''till uttryck i yttrandena från exempelvis
Västra Kindas, Hjälmseryds och Bjärnums kommuner samt Sävsjö och Kalmar
städer.

Mörbylånga kommun framhåller bl. a. beträffande det interkommunala samarbetet,
att det kan ifrågasättas om inte gymnasiekommunen

borde ha lagfäst skyldighet att, i frågor som väsentligen berör övriga i elevområdet
för dessa skolor ingående kommuner, inhämta dessas yttrande. De sistnämnda
kommunerna kan genom beslut i gymnasiekommunen i annat fall bli ställda inför
fullbordade fakta, vilka för dem medför tvång att fatta likvärdiga beslut; beslut
som kan medföra betydande ekonomiska konsekvenser, vilka de icke haft någon
möjlighet att påverka i initialskedet.

Enligt utlåtandet från Ovanåkers kommun bör det

ankomma på länsskolnämnden eller annan statlig myndighet att utfärda anvisningar,
så att de i gymnasieregionen ingående kommunerna hos primärkommunen/huvudmannen
skall kunna påverka mellanskolans planering och drift. Detta skulle kunna
ske genom lämpligt sammansatta nämnder, vilket synes fullmäktige vara en betydelsefull
demokratisk principfråga.

Såsom i det föregående återgivna uttalanden av länsskolnämnderna i Kristianstads
och Jämtlands län gett vid handen, framförs även tanken att ordna det erforderliga
interkommunala samarbetet genom avtal. Detta alternativ behandlas även
i yttrandena från t. ex. Redvägs kommun och Kungsbacka stad.

Redvägs kommun framhåller, att

för samverkan mellan flera kommuner beträffande en gymnasieskola bör finnas
möjlighet till dels civilrättsligt avtal och dels kommunalförbund.

I första hand skall civilrättsligt avtal tillämpas, varvid till värdkommunen för
gymnasieskolan utbetalas ett belopp per elev, vilket framräknas av en opartisk utredare.
Vid civilrättsligt avtal bör betalande kommun få utse en representant i
gymnasiekommunens skolstyrelse. För representanten bör samma bestämmelser

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1970 61

gälla, som enligt skolstadgans 2 kap. 5 § första stycket gäller för fackrepresentant
i skolstyrelsen.

Önskar kommun utan gymnasial utbildning i större omfattning påverka vederbörande
skolas ledning, skall möjlighet till sammanslutning till kommunalförbund
finnas.

I yttrandet från Kungsbacka stad betecknas kommunalförbund som en i detta
sammanhang onödig administrativ enhet och lämnas exempel på hur samverkan
ordnats enligt avtalsprincipen.

Samtliga kommuner i Kungsbackablocket har genom civilrättsligt avtal fördelat
kostnaderna för högstadieelever och yrkesskolelever lika för varje elev i blocket.
Även skolskjutskostnader och investeringskostnader för nya skolor har fördelats
på detta sätt.

Dessutom har genom avtal en särskild gymnasiefond inrättats. Avsättningen till
denna fond kommer att täcka de kommunala kostnaderna för den gymnasieskola
som samtliga kommuner hos Kungl. Maj:t begärt att få inrätta fr. o. m. läsåret
1971/72.

Kungsbacka skolstyrelse är alltså huvudman för högstadieskola och yrkesskola
inom blocket men planer och rekommendationer utformas vid sammanträde med
Kungsbackablockets skolnämnd, som utan att ha kommunalrättslig ställning handlägger
principiella skolfrågor och avger rekommendationer, som hittills följts av
alfa primärkommuner i blocket. Denna samverkan kan enligt skolstyrelsens mening
vidmakthållas även vid ett fullt utbyggt gymnasialt skolsystem.

Det må tillfogas att i enstaka yttranden understryks betydelsen av kontakter
mellan berörda kommuner även under friare former än de som kommer till stånd
genom kommunalförbund, samrådsorgan o. d. Sålunda framhåller exempelvis
Svenska kommunförbundets länsavdelning i Örebro, att goda möjligheter till medinflytande
i gymnasiekommunens beslutsinsatser bl. a. kan erbjudas genom föräldraföreningar
eller andra slag av samarbetskommittéer.

Frågan om medinflytande för kommuner utan egen gymnasial skola framstår för
några remissinstanser som så väsentlig, att den anses böra bli föremål för ytterligare
överväganden. Denna mening kommer till uttryck i yttrandena från t. ex. länsstyrelsen
i Värmlands län och Vimmerby stad. Sistnämnda instans delar utredningens
uppfattning att flera viktiga frågor måste lösas i samband med att förslaget om
huvudmannaskapet förverkligas. Yttrandet fortsätter.

Dit hör bl. a. frågan om medinflytande för kommun utan egen gymnasial utbildning.
Det problemet måste lösas och regleras genom lagstiftning. Sättet och
formerna för sådant samråd och medinflytande som utredningen diskuterat bör
bli föremål för särskild utredning. Eftersom samtliga kommuner inom en gymnasial
skolas elevområde får bära sin del av kostnaderna bör medinflytandet kunna organiseras
utan att tillgripa den administrativt tungrodda kommunalförbundsbildningen.

43.2.3 Skolor utanför mellanskolorter, försöksverksamhet, färdigutbildning,
samordning

Utredningens synpunkter och förslag angående yrkesutbildning utanför mellanskolorter,
de centrala yrkes- och verkstadsskolornas framtid, försöksverksamhet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

färdigutbildning samt samordnande organ mellan olika huvudmän behandlas endast
i ett mycket begränsat antal yttranden.

Beträffande yrkesutbildning som förekommer utanför
mellanskolort anser två länsskolnämnder och tre primärkommuner i
likhet med utredningen att vederbörande yrkesskola skall stå under huvudmannaskap
av antingen den kommun i vilken skolan är belägen eller ett för ändamålet
bildat kommunalförbund; en av remissinstanserna nämner även civilrättsligt avtal
mellan berörda kommuner som ett lämpligt alternativ.

Surahammars kommun framhåller, att

varje kommun bör vara huvudman för skolorna inom den egna kommunen och
en central myndighet, t. ex. länsskolnämnden, torde kunna ta ansvaret för erforderlig
samordning.

En länsskolnämnd och tre primärkommuner förordar däremot det av utredningen
med viss tveksamhet nämnda alternativet att ifrågavarande yrkesskolor skall
ingå som filialer till vederbörande mellanskolor. Sålunda föreslås exempelvis i
yttrandet från Finnskoga-Dalby kommun, att

yrkesutbildning utanför gymnasiekommunerna, som icke har specialkaraktär, skall
stå under gymnasiekommunens huvudmannaskap. Men det bör i ett sådant förslag
också klarläggas att huvudman över sådan yrkesutbildning utanför den egna
kommunen måste förbinda sig att tills vidare bedriva yrkesutbildning på grannorten
i ungefär den omfattning som nu gäller intill dess lokalbehov, lokalanskaffning
och utbildningsorganisation in. m. ordnats i direkt anslutning till den egna
gymnasieskolan. Kommun som nu bedriver yrkesutbildning utan att vara gymnasiekommun
skall å sin sida förbindas att till gymnasiekommun uthyra sina yrkesskollokaler.
Ett övertagande i form av lokalköp från gymnasiekommunens sida bör
icke ifrågakomma.

Eu primärkommun anser, att olika alternativ bör prövas i praktiken och att
huvudmannaskapet för berörda yrkesskolor bör avgöras först när tillräckliga erfarenheter
erhållits av de olika samarbetsformerna.

De centrala yrkes- och verkstadsskolornas framtida
verksamhet behandlas i yttrandena från skolöverstyrelsen, fyra länsskolnämnder
samt ett landsting, en länsstyrelse och en primärkommun. Samtliga ansluter
sig i princip till utredningens uppfattning. Sålunda anför exempelvis skolöverstyrelsen,
att central yrkesskola (central verkstadsskola) enligt dess mening
skall övergå

till primärkommunalt huvudmannaskap, om det gäller gymnasial yrkesutbildning
som även fortsättningsvis skall bedrivas. I annat fall kan skolverksamheten fortsätta
med landstingskommunen som huvudman men inriktas på omskolningsverksamhet
inom vuxenutbildningen, speciella kurser för kvalificerad utbildning och
liknande ändamål.

Länskolnämnden i Älvsborgs län anser dock, att ett undantag bör göras för
centrala yrkesskolan i Steneby,

som enligt nämndens bestämda uppfattning bör bestå som centrum för konsthant -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

verksutbildning. I avvaktan på fortsatta överväganden bör landstinget fungera som
huvudman för denna skola.

Såsom i någon mån framgått av det föregående anför Värmlands läns landsting
i relevanta delar liknande synpunkter beträffande Kristinehamns Praktiska Skola.

Med instämmande i utredningens förslag riktar länsskolnämnden i Kristianstads
län

uppmärksamheten på lämpligheten av att i samband med överförande av de centrala
verkstadsskolorna till primärkommunerna undersöka fördelningen av insatserna
mellan nyssnämnda skolor och yrkesutbildningsanstalterna på lantbruks- och
skogsbrukssidan. Möjligheten till samarbete mellan verkstadsskola för fordonsmekaniker,
maskinmekanisk linje, och de lantbruksskolor, som efter rationalisering
av denna del av utbildningsväsendet blir kvar i utbildningssystemet, bör i första
hand undersökas. Det synes inte uteslutet, att linjen i fråga i något fall kan ingå
i lantbruksskolan.

Utredningens avståndstagande till försöksverksamhet rörande fördelningen
av huvudmannaskapet saknar större aktualitet för den grupp remissinstanser
som tillstyrker utredningsmajoritetens förslag om primärkommunalt huvudmannaskap
för mellanskolan. I en del fall utgör avvisandet av tanken på nämnda
försöksverksamhet ett led i diskussionen angående valet av huvudman. Såsom framgått
av tidigare återgivna uttalanden är detta förhållandet beträffande remissvaren
från t. ex. Sandvikens stad och Själevads kommun. Tre länsskolnämnder diskuterar
emellertid särskilt denna fråga och uttalar sin anslutning till utredningens uppfattning.
Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser,

att undantagsbestämmelser eller försöksverksamhet inte bör förekomma, enär
uniformitet i huvudmannaskapet underlättar den centrala planeringen av skolväsendet
i landet. Länsskolnämndens planering och samordning gagnas även av att
huvudmännens kompetensområden renodlas, något som länsskolnämnden i Älvsborgs
län haft tillfälle att iakttaga.

Ett klart positivt ställningstagande till tanken på försöksverksamhet förekommer
i yttrandet från Järvsö kommun.

Kommunalfullmäktige anser däremot att det bör öppnas möjlighet för försöksverksamhet
med landsting som huvudman för den gymnasiala utbildningen
och att det definitiva ställningstagandet i huvudmannafrågan bör anstå i avvaktan
på erfarenheterna av försöksverksamheten. I avvaktan på det definitiva ställningstagandet,
som kan komma att öppna möjligheter för såväl primärkommuner som
landsting att vara huvudman för gymnasieskolan, bör huvudmannaskapet med undantag
för vissa försökslän kvarbliva hos primärkommunema.

Utredningens förmodan att dess synpunkter angående huvudmannaskapet i tilllämpliga
delar kan komma att få giltighet även för den s. k. färdigutbildningen
föranleder inga närmare kommentarer från remissinstanserna.

Uttalandet att på det regionala planet främst länsskolnämnderna utgör det
naturliga organet för den kontinuerliga samverkan och sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

ordning som fortsättningsvis kan visa sig behövlig mellan de olika huvudmännen
behandlas kortfattat av tre länsskolnämnder och en primärkommun. Samtliga
delar utredningens uppfattning. Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller,
att i dessa samordningsuppgifter även bör ingå frågan om lanthushållsskolornas
framtid.

4.4 Genomförande

4.4.1 Utredningen

Den av utredningen föreslagna omfördelningen av huvudmannaskapet för de
gymnasiala skolorna har med avseende på antalet elever en relativt begränsad
omfattning. Utredningen beräknar, att de av förslaget direkt berörda skolorna
endast representerar omkring 6,5 % av samtliga elever i de gymnasiala skolorna.

Vid genomförandet av förslaget kan de nya huvudmännen förmodas komma
att i betydande omfattning överta äganderätten till skolfästigheter m. m. En eventuell
överlåtelse kommer främst att gälla dels landstingskommunerna tillhöriga
centrala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor, som erhåller primärkommunalt
huvudmannaskap, dels skogsvårdsstyrelserna tillhöriga skogsbruksskolor, som får
landstingskommunalt huvudmannaskap. Enligt utredningens mening bör emellertid
inte övertagandet av skolbyggnader m. m. utgöra något villkor. Det är t. ex. inte
uteslutet, att en primärkommun önskar ordna sin lokalförsörjning på annat sätt,
att en landstingskommun själv har behov av sina skolfastigheter för andra ändamål
eller att båda parter finner det lämpligast att såsom övergångsform upprätta
ett hyresavtal.

I de fall överlåtelser av skolanläggningar blir aktuella förutsätter utredningen, att
övertagandet kommer att föregås av förhandlingar mellan parterna. Den har inte
sett som sin uppgift att föreslå några riktlinjer eller normer för uppgörelserna;
erfarenheter från liknande situationer visar, att parterna bäst löser frågorna vid
enskilda överläggningar utan att på förhand vara bundna av fastlagda regler. Utredningen
begränsar sig till att diskutera vissa ekonomiska omständigheter, som
kan vara ägnade att belysa förhandlingsläget, t. ex. berörda skolanläggningars
bokföringsvärden och de grunder enligt vilka dessa vanligtvis beräknas samt frågor
angående överlåtelse av markområden, inventarier, läromedel o. d.

Genomförandet av det framlagda förslaget medför enligt utredningens bedömande
inga väsentliga förändringar i fråga om personalorganisationen.

Den centrala ledningens personalfrågor berörs inte i nämnvärd omfattning av
utredningsförslaget. Eventuella förändringar förmodas bli närmare klarlagda av
den tidigare omnämnda organisationskommittén JST.

På det regionala planet kan länsskolnämnderna som en följd av utredningens
förslag antas erhålla något ökade arbetsuppgifter. Någon förändring i nämndernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

personalorganisation anses dock inte erforderlig; däremot kan en uppräkning av
anslagsposten arvoden och särskilda ersättningar till experter och tillfällig personal
m. m. visa sig behövlig.

Enligt vad utredningsarbetet gett vid handen kominer inte eventuellt erforderliga
förändringar i landstingskansliernas personaluppsättning att ge anledning till några
mera svårbemästrade situationer, bl. a. beroende på att den med utbildningsfrågor
arbetande personalen i många fall har en utbildning som gör den väl skickad
att anförtros andra arbetsuppgifter inom landstingens verksamhetsfält.

Förslaget till förändrat huvudmannaskap för skogsbruksskolorna beräknas kunna
medföra konsekvenser för skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation. Utredningen
utgår från att nyssnämnda organisationskommitté undersöker hithörande
frågor, som nära sammanhänger med vissa övriga av kommitténs arbetsuppgifter.

På det lokala planet kan enligt utredningens bedömande kommunens skolkansli
i ett eller annat fall komma att behöva någon förstärkning av den till skolledningen
knutna personalen. Ett gemensamt huvudmannaskap för samtliga skolor på en
ort kan emellertid också möjliggöra rationalisering av t. ex. konsulent-, psykologoch
kuratorsverksamheten. Viss minskning av för dylika uppgifter anställd
personal kan därför åtminstone i några fall förmodas bli möjlig. I en del fall är
en primärkommunal och en landstingskomunal yrkesskola belägna så nära varandra,
att det för en gemensam huvudman kan te sig ändamålsenligt att sammanslå
de båda skolorna. Några tjänster vid resp. rektorsexpeditioner kan möjligen därvid
bli övertaliga.

Den föreslagna omfördelningen av huvudmannaskapet kan enligt utredningen
beräknas leda till besparingar i fråga om både investeringar och driftkostnader.
Förslaget medför emellertid en viss omfördelning av de utgifter huvudmännen har
att bestrida. Primärkommunerna får fortsättningsvis svara för en än större del
av kostnaderna. Utredningen erinrar i detta sammanhang om de bidrag landstingskommunerna
ger till yrkesutbildningen och förmodar, att dylika bidrag även
framdeles kommer att beviljas.

I fråga om statsbidragen kan några smärre ökningar visa sig erforderliga beträffande
en eller annan anslagspost, t. ex. för inrättandet av tjänst för skoldirektör
eller biträdande skoldirektör i ett fåtal kommuner. Totalt sett antas emellertid
det framlagda förslaget särskilt på litet längre sikt kunna leda till icke obetydliga
besparingar. Vid sin bedömning har utredningen inte tagit hänsyn till de
förändringar i statsbidragsgivningen som kan komma att vidtas i samband med
genomförandet av mellanskolan.

Med hänvisning till bl. a. det framlagda förslaget om huvudmannaskapets omfördelning
finner utredningen anledning att resa krav på att statsbidragsgivningen
för skolväsendet skall utredas. Därvid bör enligt dess mening även beaktas den
samverkan mellan skola och näringsliv, som vid förverkligandet av mellanskolan
blir av väsentlig betydelse för den s. k. färdigutbildningen. Det framhålls som
angeläget att statsbidragsvillkoren utformas så, att en onödig begränsning i huvudmännens
bestämmanderätt undviks. Samtidigt finner utredningen det väsentligt,
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

att bidragssystemet i högre grad än som f. n. är förhållandet stimulerar till rationalisering
av undervisnings- och utbildningsverksamheten. Utvägar bör därjämte
prövas att ytterligare förenkla statsbidragsgivningen, varvid bl. a. möjligheterna
att underlätta det administrativa och kamerala arbetet bör uppmärksammas.

Utredningen framhåller, att omfördelningen av huvudmannaskapet bör genomföras
på ett smidigt sätt. Från skolplaneringssynpunkter är det önskvärt, att äganderättsförhållandena
klaras upp utan onödigt dröjsmål. Först när så skett kan
nämligen vederbörande huvudmän med större säkerhet projektera eventuellt erforderliga
nybyggnader o. d. Samtidigt måste emellertid också tas hänsyn till de skiftande
betingelserna för erforderliga förhandlingar. Vidare erinrar utredningen om
att den fortgående kommunsammanläggningen kommer att underlätta ett överförande
av huvudmannaskapet.

Enligt utredningens mening bör förändringarna i huvudmannaskapet tidsmässigt
samordnas med införandet av mellanskolan.

Med hänvisning till antydda omständigheter föreslår utredningen, att omfördelningen
av huvudmannaskapet enligt de förordade riktlinjerna i princip genomförs
fr. o. m. den 1 juli 1971, med en övergångsid om tre år för reformens slutförande.
Utredningen förutsätter därvid bl. a., att beslut föreligger angående skogsbruksundervisningens
framtida administration m. m. liksom beträffande den i prop.
1968: 140 aviserade reduceringen av antalet skogsbruksskolor.

I enstaka fall kan det måhända visa sig förenat med svårigheter att inom angiven
tid slutföra omfördelningen. Då särskilda omständigheter anses föreligga, bör det
enligt utredningens mening ankomma på Kungl. Maj:t att förlänga övergångsperioden.

4.4.2 Remissyttranden

Utredningens framställning rörande övertagande av lokaler och
utrustning m. m. i samband med omfördelningen av huvudmannaskapet
behandlas av ett 25-tal remissinstanser, nämligen bl. a. länsskolnämnden i Älvsborgs
län, Borås och Sandvikens städer, Själevads kommun, Kalmar läns norra
landsting samt landstingen i Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands,
Örebro och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Stor-Stockholms planeringsnämnd och skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands
län. Nära nog samtliga ansluter sig till eller lämnar utan erinringar de av
utredningen förordade principerna.

Länsskolnämnden i Älvsborgs län understryker utredningens uttalande att
äganderättsförhållandena bör klaras av snarast, eftersom huvudmännen först därefter
kan planera sitt skolväsende utan förbehåll. Nämnden framhåller vidare, att
då villkoren för överlämnande av landstingskommunala skolanläggningar till primärkommunen
fastställs bör det uppmärksammas att mottagaren i flertalet fall
måste investera i skolanläggningarna för att anpassa dem efter mellanskolans krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Lösesummor och betalningsvillkor bör därför enligt nämndens mening göras så
förmånliga som möjligt.

I yttrandet från Själevads kommun noteras med instämmande utredningens
uppfattning att ett primärkommunalt huvudmannaskap inte får innebära ett åliggande
för kommunen att överta lokaler och utrustning från landstinget samt att
eventuell överlåtelse förutsätts ske efter förhandlingar. Vid dessa förhandlingar

bör de synpunkter som redovisas av utredningen beaktas. Inom Västernorrlands
län bör vederbörlig hänsyn också tas till de riktlinjer som landstinget i länet tillämpade
vid övertagandet av vissa primärkommunala yrkesskolor.

I yttrandet från Sandvikens stad anges som en lämplig lösning

att landsting dels utan kostnad för mellanskolekommun överlåter sin yrkesskola
med byggnader, inventarier och utrustning, dels även i fortsättningen med årliga
landstingsbidrag stöder yrkesskoledelen i den gymnasiala skolan.

Liknande synpunkter anförs även i utlåtandet från Borås stad.

Enligt drätselkammarens uppfattning innebär primärkommunens övertagande av
driftutgifterna en så väsentlig belastning för primärkommunerna och motsvarande
lindring för landstingen, att det är motiverat att landstingen åläggs antingen
att hyresfritt upplåta överlåtna lokaler eller att utan kostnad för primärkommun
till dem överföra äganderätten till dessa.

Med instämmande i utredningens uppfattning att ett övertagande av skollokaler
och utrustning inte skall utgöra villkor för överflyttning av huvudmannaskapet
framhåller Kalmar läns norra landsting och Kristianstads läns landsting, att i fråga
om nu landstings ägda lokaler bör landstingen ges möjlighet att pröva deras framtida
användning för egna ändamål. Även Älvsborgs läns landsting lägger vikt vid
att statsmakterna inte binder landstingen utan att dessa i enlighet med utredningsförslaget
får fria händer att beträffande skolfastigheter m. m. förhandla med
vederbörande kommuner om eventuell överlåtelse, förhyrning o. d. Vid sin behandling
av hithörande angelägenheter framhåller Östergötlands läns landsting, att
det förutsätter

att i de fall, skolor ej längre skall användas på sätt som hittills, beroende på ett
förändrat huvudmannaskap, detta ej skall innebära att ifrågavarande lokaler skall
inlösas av nuvarande huvudmannen. Det bör i stället utformas sådana bestämmelser,
som innebär, att resp. huvudman har fri förfoganderätt över de lokaler,
som idag förvaltas, även om statsbidrag utgått.

En liknande uppfattning kommer även till uttryck i yttrandet från Västerbottens
läns landsting.

Liksom exempelvis Värmlands läns och Örebro läns landsting tillstyrker Västerbottens
läns landsting utredningens förslag till principer för uppgörelse mellan primärkommuner
och landstingskomuner. Sistnämnda landsting aktualiserar även den
av utredningen framförda uppfattningen, att liksom lån av statsmedel kan erhållas

Kungl. Maj.is proposition nr 4 år 1970

för köp av fastigheter till skoljordbruk, bör liknande lånemöjligheter öppnas även
för köp av övningsskogar vid skogsbruksskolor.

Beträffande dessa skolor anser skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län, att fastigheterna
för försöks- och demonstrationsändamål samt för personalfortbildning
måste kvarbli i skogsvårdsstyrelsernas ägo och ett eventuellt landstingskommunalt
huvudmannaskap måste resultera i någon form av samarbete härvidlag.

De med omfördelningen av huvudmannaskapet förknippade personalfrågorna
behandlas endast av ett 15-tal remissinstanser. En länsskolnämnd anser,
att angivna förändring i förening med den väntade ökningen i de regionala tillsynsuppgifterna
beträffande jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor motiverar en
översyn av personalsituationen vid länsskolnämndema. I övriga utlåtanden diskuteras
företrädesvis personalfrågor vid berörda skolförvaltningar och skolor.

I flertalet yttranden understryks att förändringarna i anställningsförhållandena
måste ske med varsamhet, så att personalens trygghetsfrågor inte äventyras.
Malmöhus läns landsting förutsätter,

att även staten medverkar till att dessa omställningsproblem kan lösas på sådant
sätt, att den därav berörda personalens anställningstrygghet kan tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt.

Örebro läns landsting utgår ifrån

att mottagande kommun övertar ansvaret för till vederbörande skolanläggning knuten
personal liksom även till vid det centrala skolkansliet anställd personal, som avlämnande
kommun icke har behov av sedan huvudmannaförändringen genomförts.
Förvaltningsutskottet förutsätter likaledes att byte av huvudman icke skall medföra
försämring i gällande anställningsvillkor för den berörda personalen.

Landstingen i Kristianstads, Hallands och Västerbottens län m. fl. remissinstanser
framhåller, att god tid bör lämnas för erforderliga personalomflyttningar, så
att dessa kan genomföras på ett smidigt sätt. Det anses därför angeläget att statsmakterna
snarast möjligt beslutar om tidpunkten för reformens genomförande.

Samtidigt framhåller emellertid flera remissinstanser att en omfördelning av
huvudmannaskapet enligt utredningens förslag inte behöver föranleda några väsentliga
förändringar beträffande personalbehovet. Denna uppfattning företräds
bl. a. av skolöverstyrelsen, som relativt utförligt behandlar konsekvenserna för
personalen vid skolor som f. n. står under dess inseende och som har statligt lönereglerade
tjänster. Sålunda framhåller överstyrelsen bl. a., att en överflyttning
av den landstingskommunalt anställda skolledar- och lärarpersonalen — liksom
en motsvarande överflyttning av primärkommunalt anställd personal inom vårdyrkesutbildningen
— inte i och för sig erbjuder några svårigheter, eftersom
anställningsvillkoren för ifrågavarande personal är desamma oavsett huvudman
för skolverksamheten. Bemyndigande av Kungl. Maj:t om överförande av ordinarie
rektorer och lärare till tjänst, inrättad hos annan huvudman, utan tjänstens ledigkungörande
kommer dock att erfordras. Såvitt möjligt bör detta enligt skolöver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

styrelsens mening ske genom generella bestämmelser, överföringen beräknas delvis
kunna samordnas med den överflyttning som skall ske fr. o. m. den 1 juli 1971
av samtliga skolledare och lärare vid nuvarande skolformerna gymnasium, fackskola
och yrkesskola till tjänster vid mellanskolan. Skolöverstyrelsen nämner
vidare, att länsskolnämnderna under senare år iakttagit en viss återhållsamhet då
det gällt att inrätta ordinarie lärartjänster vid yrkesskolor. På orter med såväl
landstingskommunal som primärkommunal skolenhet med yrkesskola är nu i regel
endera rektorstjänsten inrättad som arvodestjänst eller åtminstone en tjänst tillsatt
med förordnande på långtidsvikariat.

Statens avtalsverk framhåller, att vid

förhandling om sådana anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare hos bl. a.
kommun och landstingskommun, som fastställs under medverkan av Kungl. Maj:t
eller myndighet, företräder avtalsverket huvudmannen. Detta blir fallet även om
huvudmannaförhållandet ändras på sätt utredningen föreslagit.

Relativt få remissinstanser behandlar utredningens framställning rörande investerings-
och driftkostnaderna. Skolöverstyrelsen har inte
något att erinra mot utredningens bedömningar av de kostnadsförändringar, som
kan beräknas bli följden av den föreslagna omfördelningen av huvudmannaskapet.

Omfattningen av och formerna för landstingskommunernas ekonomiska
bidrag till driften av mellanskolan diskuteras av Svenska landstingsförbundet
som framhåller att det knappast kan tas som självklart att landstingen
fortsätter sin bidragsgivning efter genomförandet av mellanskolan, såvida
inte landstingen engageras i planeringen för denna skolform. Det finns snarare
anledning förmoda, att dessa medel disponeras för utbildningar, som inte ryms
inom mellanskolans ram. I yttrandena från t. ex. Kalmar läns norra landsting
samt landstingen i Södermanlands, Kristianstads och Västerbottens lön anförs
liknande synpunkter. I utlåtandet från Södermanlands läns landsting heter det
bl. a.

Södermanlands läns landsting har under 50- och 60-talet enligt vissa regler
lämnat avsevärda driftbidrag till länets primärkommunala yrkesskolor. Skall primärkommunerna
överta huvudmannaskapet för större delen av det integrerade
gymnasiet synes det ur principiell synpunkt klart, att landstinget icke i fortsättningen
skall bära några driftkostnader för denna del av utbildningsväsendet. I den
utveckling som nu pågår, synes det angeläget att landstingen som regel påtar sig
ekonomiska bördor endast för aktiviteter där landstingen har möjlighet att delta i
och påverka planering, genomförande och drift.

I yttrandena från några primärkommuner framhålls att landstingskommunerna
liksom hittills bör ekonomiskt stödja ifrågavarande utbildningsverksamhet. Såsom
delvis framgått av det föregående hävdas dylika synpunkter i utlåtandet från
Sandvikens stad. Bl. a. bör det ekonomiska stödet enligt nämnda yttrande

ske på så sätt att landsting utöver statsbidrag bestrider kostnaden för uppförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

av elevhem samt genom landstingsbidrag till värdkommun täcker kostnaden för
årlig drift och underhåll av elevhem, allt till fromma för elever som är hänvisade
till inackordering.

Även frågan om de interkommunala ersättningarna vid
samverkan på skolväsendets område uppmärksammas i vissa yttranden. Några
primärkommuner utan egna gymnasiala skolor framhåller, att dessa ersättningar
för dem innebär icke obetydliga utgifter samt att vid fastställande av ersättningsbeloppens
storlek i högre grad än som f. n. är fallet hänsyn borde tas till de fördelar
skolkommunerna har av ifrågavarande skolanläggningar. Några gymnasiekommuner
företräder en i väsentliga delar motsatt uppfattning. Särskilt påtalas att
ersättningsbeloppen inte avpassats så, att även kapitalkostnaderna för nyare skolanläggningar
täcks. I enstaka yttranden framhålls att beloppen borde graderas med
beaktande av nämnda kostnader. Länsstyrelsen i Södermanlands län biträder de
önskemål som framkommit från huvudsakligen gymnasiekommunerna i länet om
att en allmän översyn bör göras över »storleken av schablonbelopp som f. n. utgår
till gymnasiekommunerna från övriga primärkommuner».

Förslaget angående en utredning om statsbidragsgivningen på
skolväsendets område behandlas av ett stort antal remissinstanser, däribland
skolöverstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, ett 10-tal länsskolnämnder,
8 länsstyrelser, drygt 50 primärkommuner, 13 landstingskommuner, Stor-Stockholms
planeringsnämnd och Stor-Stockholms sjukvårdsberedning, Svenska landstingsförbundet,
TCO, Sveriges hantverks- och industriorganisation, utredningen
rörande lärarnas arbetsförhållanden samt Riksförbundet Hem och Skola. Med
undantag för en landstingskommun tillstyrker samtliga utredningens förslag. I
remissvaren från t. ex. länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands och Göteborgs och
Bohus län samt Jönköpings, Kalmar, Tranås och Vimmerby städer och UpplandsBro
kommun betecknas den föreslagna översynen av statsbidragsgivningen som
synnerligen angelägen.

Skolöverstyrelsen finner i likhet med utredningen

tiden nu vara mogen för en genomgripande översyn av gällande bestämmelser för
statsbidragsgivningen på skolans område. En sådan översyn är angelägen inte blott
på grund av den föreslagna huvudmannaskapsreformen. SÖ har tidigare föreslagit
ändringar i bestämmelserna om statsbidrag till byggnadsarbeten för skollokaler.
I sina petita har SÖ också pekat på behovet av en sådan omläggning av statsbidragsformerna,
som i ökad utsträckning gör det möjligt att stimulera aktiviteter,
som främjar en önskvärd rationalisering av undervisnings- och utbildningsverksamheten.
Den olika utformningen av statsbidragsgivningen för grundskolan och de
gymnasiala skolformerna ter sig numera föga rationell och medför betydande
komplikationer i tillämpningen. SÖ tillstyrker sålunda en allsidig utredning angående
statsbidragsgivningen för skolväsendet. Därvid bör också beaktas de statsbidragsfrågor
som aktualiseras genom prop. 1968: 129.

Statskontoret tillstyrker den föreslagna utredningen rörande statsbidragsbestämmelserna
och anser att därvid särskilt bör beaktas att bidragssystemet anpassas
till budgetprinciperna inom kommunal förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Riksrevisionsverket framhåller i likhet med en rad andra remissinstanser angelägenheten
av att statsbidragsbestämmelserna får en rationaliseringsfrämjande utformning.
I yttrandet från Göteborgs stad heter det, att de nuvarande bidragsbestämmelserna
inte ger

den stimulans för huvudmannen att effektivt utnyttja resurser olika skolformer
emellan, som borde vara följden av ett enhetligt huvudmannaskap. Bl. a. vill vi
peka på det förhållandet att lärarlöner betalas av staten medan vissa andra lönekostnader
betalas av huvudmannen. Detta förhållande begränsar starkt huvudmannens
intresse att söka nya vägar för effektivt utnyttjande av den kvalificerade arbetskraften.
En stor del av utvecklingsarbetet inom skolan måste drivas genom de
enskilda huvudmännen och därför bör ej huvudmannens handlande dikteras av
konstruktioner på statsbidraget. En utredning om statsbidragskonstruktionen bör
syfta till en konstruktion som åstadkommer ett gemensamt intresse från statens och
huvudmannens sida att effektivt utnyttja samtliga resurser.

Malmöhus läns landsting pekar på möjligheterna till förenkling av statsbidragsgivningen
genom schablonbidrag per kurs och elev och med en varje år återkommande
anpassning till kostnadsutvecklingen. Genom en sådan anordning anser
landstinget, att det administrativa arbetet kan betydligt underlättas, samtidigt som
huvudmannen får större möjligheter att organisera utbildningen på ett effektivt sätt.

I detta sammanhang aktualiserar åtskilliga remissinstanser även frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat, landstingskommuner och primärkommuner. Länsstyrelsen
i Jämtlands län anser, att särskilda hänsyn bör tas till kommuner utan
egna gymnasiala skolor. Ulricehamns stad riktar uppmärksamheten på den under
de närmaste åren beräknade utbyggnaden av kurators- och skolpsykologverksamheten
vid såväl grundskolan som övriga skolformer och framhåller, att

de f. n. till gymnasium och fackskola utgående statsbidragen till driftkostnader —
bortsett från bidragen till löner åt skolledare och lärare — måste anses vara alltför
knappa. En omprövning av bestämmelserna är därför ur kommunal synpunkt
nödvändig.

Liknande tankegångar återfinns exempelvis i yttrandet från Göteborgs och Bohus
läns landsting.

Utvecklingen har gått därhän — och förutsätts fortgå i samma riktning — att
den kommunala utdebiteringen ökar mycket starkt. En mängd uppgifter har överförts
till primärkommunerna och landstingen utan att full kostnadstäckning skett.
Med hänsyn till dessa skäl synes det vara av stort värde att frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat, primärkommun och landsting blir föremål för överväganden
och förslag.

Förhållandena på vårdyrkesutbildningens område aktualiseras i flera yttranden.
Sålunda framhåller t. ex. Värmlands läns landsting, att det

enbart på vårdyrkesutbildningens område f. n. finns så många skilda sätt att ge
statsbidrag, att dessa förhållanden måste ge anledning till en översyn i syfte att
åtminstone på detta område nå enhetlighet och stadga. Vid en sådan kommande
översyn bör enligt utskottets mening uppmärksammas behovet av ökade statsbidrag

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1970

för den praktiska undervisningen med hänsyn till att eleverna numera har elevstatus
och till kraven på ökade möjligheter att ge handledning till eleverna inom ramen
för vårdyrkesutbildningen i praktikskedena.

Nämnda utbildningssektor beaktas särskilt även av Svenska landstingsförbundet
som anför.

Vårdutbildningen bedrivs f. n. ej inom en enhetlig skolorganisation och statsbidrag
utgår enligt olika grunder. Styrelsen, som förutsätter att överläggningar
kommer att upptas om dessa frågor innan proposition i huvudmannaskapsfrågan
framläggs, förordar i princip att statsbidrag till vårdutbildning utgår enligt likartade
grunder för alla utbildningar. Statsbidragsbestämmelserna bör utformas så
att detaljregleringar undviks, att bidragen blir enkla att administrera och främjar
rationalisering av utbildningen.

Synpunkterna från det stora antal remissinstanser som med instämmande uttalar
sig för förslaget rörande en utredning angående statsbidragsgivningen på
skolväsendets område kan i väsentliga delar sägas infångade i yttrandet från
Växjö stad. Däri framhålls det att en dylik utredning bör omfatta alla stadier i
skolan samt att målsättningen bör vara

att förenkla statsbidragsgivningen,

att öka möjligheterna till kommunala initiativ och alltså avsevärt vidga bestämmanderätten,

att stimulera till rationaliseringsarbete i skolan,

att bättre bevara fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun.

För att en sådan målsättning skall nås måste ett nytt statsbidragstänkande in,
där detaljberäkningar icke ifrågasätts.

Såsom tidigare nämnts tar en landstingskommun avstånd från tanken på den av
utredningen föreslagna översynen av statsbidragsbestämmelserna. Östergötlands
läns landsting anser nämligen, att det inte är

ändamålsenligt att nu tillsätta en utredning om statsbidragsfrågan enbart berörande
skolväsendet, enär denna bör behandlas i ett större sammanhang och avse
hela frågan om relationerna mellan statens bidrag till den landstingskommunalt
och primärkommunalt bedrivna verksamheten. Det oaktat bör en översyn kunna
göras av nuvarande statsbidragsbestämmelser och föreläggas riksdagen, en översyn
som kan vara av mer teknisk art och innebära, att vad som tidigare anförts av
förvaltningsutskottet blir tillgodosett, nämligen att för speciellt vårdutbildningen
sådana regler utformas, som möjliggör en smidig anpassning till de faktiska förhållandena
i arbetslivet.

Även utredningens förslag om tidpunkt och övergångsperiod
för omfördelningen av huvudmannaskapet behandlas i ett stort antal yttranden.
Den föreslagna tidsplanen tillstyrks eller lämnas utan erinringar av omkring no
remissinstanser, nämligen skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, 14 länsstyrelser,
12 länsskolnämnder, en skogsvårdsstyrelse, ett 75-tal primärkommuner, ett par
landstingskommuner, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Stockholms sjukvårdsberedning,
Svenska kommunförbundet, SAF och TCO. Fem primärkommu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

ner och en skogsvårdsstyrelse förordar vissa jämkningar beträffande tidpunkten
för genomförandet av omfördelningen.

Lantbruksstyrelsen, som i berörda avseende begränsar sitt yttrande till jordbrukets
yrkesskolor, påpekar att landstingen redan är huvudmän för större delen
av dessa skolor samt att utvecklingen synes gå mot landstingskommunalt huvudmannaskap
även för de övriga skolorna. Enligt lantbruksstyrelsens mening finns
det därför knappast anledning att begränsa tiden för berörda skolors överförande
till landstingskommunerna.

Beträffande remissvaren i övrigt begränsas uttalandena i denna de! nära nog
genomgående till kortfattade ställningstaganden.

Några remissinstanser understryker, att omfördelningen av huvudmannaskapet
bör ske utan onödigt dröjsmål, så t. ex. länsstyrelsen i Östergötlands län och
Örebro stad.

I yttrandena från Emmaboda köping och Mariestads stad framhålls, att eu övergångsperiod
om tre år synes vara alltför knappt tilltagen. I förstnämnda fallet föreslås
en förlängning till fem år. Även i remissvaret från Karlstads stad understryks
att en längre övergångstid än tre år i vissa fall kan vara lämplig. En liknande uppfattning
kommer till uttryck i yttrandet från skogsvårdsstyrelsen i Örebro län.

5. Departementschefen

5.1 Inledning

Under det senaste decenniet har en rad reformer genomförts på utbildningens
område. Den obligatoriska utbildningen har i grunden reformerats. Grundskolan
kommer fr. o. m. budgetåret 1970/71 att ge en i praktiken helt likvärdig utbildningsgång
för alla barn och ungdomar. Till den frivilliga utbildningen i fackskolor,
gymnasier och yrkesskolor har växande ungdomsgrupper sökt sig. Dessa skolformers
struktur och innehåll har också förändrats. Fr. o. m. budgetåret 1971/72
kommer de att sammanföras till en enda skolform, mellanskolan. I framtiden kan
man med all sannolikhet räkna med att för praktiskt taget alla ungdomar grundskola
och mellanskola kommer att utgöra en sammanhängande utbildningsgång.

Den obligatoriska skolan handhas sedan lång tid tillbaka av primärkommunerna.
Det frivilliga skolväsende som bygger på grundskolan är däremot fördelat på olika
huvudmän. Fackskolan och gymnasiet har primärkommunalt huvudmannaskap.
Inom yrkesutbildningen förekommer som huvudmän primärkommuner, landstingskommuner
och enskilda samt i viss utsträckning även staten. Den primärkommunala
delen är klart övervägande i fråga om såväl antalet yrkesskolor som antalet
elever. Landstingen handhar i främsta rummet utbildning på vårdområdet och på

6 — Bihans till riksdasens protokoll 1970. 1 saml. Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

lantbrukets område. I tre län har landstingen övertagit huvudmannaskapet för
större delen av den eljest primärkommunala yrkesutbildningen. Den statliga och
halvstatliga yrkesutbildningen omfattar huvudsakligen skolor på skogsbrukets och
trädgårdsnäringens områden.

Såväl inom utbildningsväsendet som inom många andra områden för offentlig
verksamhet betraktas gränsdragningen mellan statliga, landstingskommunal och
primärkommunala åligganden inte som en fråga av principiell art utan som en
praktisk lämplighetsfråga. Avgörande för ställningstagandena måste vara vad som
med hänsyn till de speciella krav varje uppgift ställer kan anses innebära den
mest ändamålsenliga organisationen. Därför förekommer också överflyttning av
uppgifter från en sektor till en annan när så anses lämpligt.

Vid bedömningen av vad som är en ändamålsenlig organisation har man emellertid
att utgå från vissa allmänna riktlinjer som gäller för den offentliga förvaltningens
uppbyggnad i vårt land. Ett framträdande drag är den betydande delegering
av uppgifter till kommunerna som av olika skäl är eftersträvansvärd. Primärkommunerna
har väsentliga funktioner inom socialvård, hälsovård, byggnadsväsen
och bostadspolitik, vattenvård m. m. De handhar vidare huvuddelen av skolväsendet,
nämligen den obligatoriska skolan, gymnasiet och fackskolan samt större delen
av yrkesutbildningen.

Den nu pågående kommunindelningsreformen har det klart uttalade syftet att
stärka den kommunala självstyrelsen och göra det möjligt för primärkommunerna
att även framdeles svara för väsentliga samhällsuppgifter. En anpassning av kommunområdena
till vad som utgör från näringsgeografisk synpunkt sammanhållna
regioner leder också till att kommunerna får större möjligheter till en effektiv samhällsplanering
där olika verksamhetsgrenar samordnas och anpassas till befolkningsutvecklingen
och näringslivets förändringar. För denna samordning är det
väsentligt att primärkommunerna så långt det går får ansvaret för uppgifter som är
av betydelse för samhällsplaneringen på det lokala planet.

Sedan den nya kommunindelningen genomförts, kommer enligt huvudmannautredningens
beräkningar omkring 75 % av landets befolkning att bo i kommuner
med mellanskola. Detta procenttal stiger sannolikt ytterligare på grund av fortgående
inflyttning till större tätorter, en inflyttning som i hög grad är riktad mot
orter med mellanskola.

Landstingskommunerna har som sekundärkommuner främst tillagts uppgifter
som ansetts böra vara föremål för kommunal självstyrelse men som kräver större
verksamhetsområden och insatser än vad som i allmänhet skulle kunna tillgodoses
med ett primärkommunalt huvudmannaskap.

Nämnda förhållanden utgör enligt min mening väsentliga utgångspunkter vid
övervägandena om huvudmannaskapet för det frivilliga skolväsendet.

De av utredningen framlagda förslagen angående huvudmannaskapet för det frivilliga
skolväsendet avser de nuvarande skolformerna fackskolan, gymnasiet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

yrkesskolan (inklusive vårdyrkesutbildningen) samt yrkesutbildningen för jordbruk,
trädgårdsnäring och skogsbruk. Folkhögskolorna liksom vissa skolor och
läroanstalter för specialutbildningar har utredningen ansett falla utanför sitt uppdrag.
Endast undantagsvis behandlas huvudmannaskapet för statliga och enskilda
skolor på mellanskolnivå. Jag har inga erinringar att göra mot angivna avgränsningar.

5.2 Huvudmannaskapet för mellanskolan

Huvudmannautredningens centrala arbetsuppgift har varit att lägga fram förslag
till en slutlig lösning av valet mellan primärkommunalt och landstingskommunalt
huvudmannaskap för mellanskolan. Utredningen skulle vidare klarlägga de organisatoriska
och ekonomiska konsekvenser som är förenade med ändringar i huvudmannaskapet.

Utredningen har redovisat en rad argument för såväl det primärkommunala som
det landstingskommunal huvudmannaskapet. Vid sina slutliga ställningstaganden
har utredningen beaktat bl. a. att kommunsammanläggningarna liksom flyttningen
inom landet leder till att en allt större del av befolkningen kommer att bo i kommuner
med mellanskola. Hänsyn har tagits också till att grundskolan och dess frivilliga
överbyggnad utvecklas mot en allt större enhetlighet i fråga om mål, organisation
och arbetsformer. Utredningen understryker även att med en ökad tillströmning
till mellanskolan fördelarna med en gemensam kommunal skolstyrelse
blir alltmer påtagliga. Slutligen är det enligt utredningen angeläget att frågan om
huvudmannaskapet får en lösning som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av
skolans personal, lokaler och utrustning.

Utredningens majoritet har stannat för att föreslå ett i princip primärkommunalt
huvudmannaskap för mellanskolan. I en reservation har utredningens ordförande
och två andra ledamöter framhållit att man nu inte bör föreslå sådana förändringar
som kommer att strida mot eller i avsevärd grad kan antas föregripa de kommande
principiella ställningstagandena till bl. a. länsdemokratiutredningen. Reservanternas
förslag innebär mot denna principiella bakgrund ett tills vidare i huvudsak oförändrat
huvudmannaskap.

Utredningens förslag har varit föremål för en omfattande remissbehandling. För
den helt övervägande delen av remissinstanserna har huvudmannaskapet för mellanskolan
utgjort den centrala frågan. Som den tidigare redogörelsen visar (se 4.3.2)
finns det en mycket klar majoritet för utredningsmajoritetens ställningstagande. Det
bör nämnas att denna inställning till utredningsförslaget starkt överväger inom såväl
kommuner med och utan fackskola/gymnasium som landsting. Även flertalet av de
centrala och regionala statliga myndigheterna sluter upp kring utredningens linje
och detsamma gäller hörda organisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1964 års beslut angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m. inledde en genomgripande omdaning av
skolväsendet på stadiet ovanför grundskolan. Detta reformarbete präglas av en
helhetssyn på stadiets olika utbildningsvägar. 1964 års beslut innebar i fråga om
den yttre organisationen att principen om en samordnad planering av fackskola,
gymnasium och primärkommunal yrkesskola fastslogs, att fackskolan och gymnasiet
fick primärkommunalt huvudmannaskap och att ett enhetligt statsbidragssystem
genomfördes för fackskola, gymnasium och yrkesskola. 1968 års beslut
angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet innebär en vidareutveckling av
det tidigare beslutet. Fackskola, gymnasium och yrkesskola samt vissa andra skolor
skall, som redan nämnts, sammanföras till en enda skolform, mellanskolan, vilken
skall införas den 1 juli 1971.

Det är självfallet nödvändigt att den nya mellanskolan så långt möjligt får ett
enhetligt huvudmannaskap. Särskilt gäller detta om den del av mellanskolan som
kommer att ersätta nuvarande fackskola, gymnasium och yrkesskola.

Reservanterna har ansett att man bör kunna skjuta på det slutliga avgörandet i
huvudmannaskapsfrågan. Jag kan inte dela denna uppfattning. Om meilanskolreformen
skall kunna träda i kraft den 1 juli 1971 i enlighet med riksdagens beslut,
måste enligt min mening klarhet även föreligga i denna fråga. Av planeringsskäl är
det också nödvändigt att beslutet kommer så tidigt som möjligt.

Med det snabbt växande utbildningsintresset kommer grundskola och meilanskola
att för skolpersonal, elever och föräldrar alltmera framstå som en sammanhängande
utbildningsgång. Mellanskolan har att anknyta till och vidareutveckla
de arbetsformer och den studieteknik som utvecklats i grundskolan. I läroplansavseende
kommer naturligen också att föreligga ett nära samband mellan grundskola
och mellanskola. I fråga om personalens fortbildning kommer att finnas
behov av samverkan mellan de båda skolformerna. En horisontell klyvning av skolväsendet
i huvudmannaskapsavseende skulle kunna innebära ett allvarligt hinder
mot den angelägna nära kontakten i olika avseenden mellan grundskola och mellanskola.

Vid valet mellan primär- och sekundärkommunalt huvudmannaskap måste hänsyn
tas även till den inverkan det kan ha för skol- och övrig samhällsplanering.

Länsskolnämnderna svarar i betydande utsträckning för den regionala skolplaneringen.
Även inom ett flertal andra sektorer av den offentliga förvaltningen svarar
statliga länsorgan för den regionala planeringsverksamheten. Det kan inte vara
lämpligt att genom en horisontell klyvning av skolväsendet i huvudmannaskapsavseende
inte bara splittra ansvaret för skolplaneringen inom regionerna utan också
försvåra den samordning mellan olika sektorer som bör ingå i den regionala planeringen.

Även på det lokala planet är det angeläget att skolplaneringen samordnas med
den primärkommunala samhällsplaneringen i övrigt. Så bör exempelvis skolenheterna
planeras även med tanke på deras funktion som delar i ett bebyggelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

centrum eller som lokaler för fritidsverksamhet. Det bör vidare framhållas att ju
mer detaljerat planförfattandet blir, dess angelägnare är det att planering och verkställighet
tillkommer samma instans.

Frågan om huvudmannaskapet för mellanskolan har även ett nära samband
med vissa administrativa förhållanden. Ett landstingskommunalt huvudmannaskap
för mellanskolan skulle nödvändiggöra omfattande förändringar i administrativt
hänseende. Ställs mellanskolan — vid oförändrat huvudmannaskap för grundskolan
— under landstingskommunalt huvudmannaskap, försvinner delvis underlaget
för berörda primärkommuners skoladministration och nya mer begränsade landstingskommunala
administrativa enheter måste byggas upp. En rad administrativa
problem i fråga om utnyttjande av lärare, lokaler och materiel kan vidare tänkas
uppkomma.

Vad jag här har anfört visar enligt min mening att grundskola och mellanskola
så långt möjligt bör ha samma huvudman.

I samma mån som ungdomen i allt större utsträckning skaffar sig fortsatt utbildning
i mellanskolan, finns det anledning förmoda att föräldraintresset för skilda
skolfrågor tilltar. Det är angeläget att detta intresse kan vidmakthållas och stärkas
samt att lämpliga former för det medborgerliga inflytandet skapas. De riktlinjer
för uppgiftsfördelningen mellan primär- och sekundärkommuner, som jag tidigare
erinrat om och som ligger till grund för bl. a. kommunindelningsreformen, leder
till att i första hand ett primärkommunalt huvudmannaskap bör övervägas. En
sådan ordning ger utan tvivel större närhet till de olika frågorna med därav följande
starkare personligt engagemang. Det finns i detta sammanhang vidare anledning
att beakta de positiva erfarenheterna av den gemensamma kommunala
skolstyrelsen; denna har nyligen, vad gäller grundskolan, fått ett vidgat inflytande i
de pedagogiska angelägenheterna.

De nuvarande mellanskolkommunerna har redan i allt väsentligt byggt upp den
för mellanskolan erforderliga skolförvaltningen. Denna har därjämte åtskilliga arbetsrutiner
gemensamma för samtliga skolformer i kommunen. I en del fall har
man även förvaltningsrutiner, som är gemensamma för skolan och andra kommunala
förvaltningar. Ett primärkommunalt huvudmannaskap för mellanskolan innebär
ett från administrativa synpunkter enklare alternativ och ger också möjligheter
att bättre utnyttja personal, lokaler och utrustning.

Frågan om huvudmannaskapet har här belysts från skilda aspekter. Det står efter
denna genomgång klart att mellanskolan, liksom nu är fallet för grundskolan, bör
ha ett primärkommunalt huvudmannaskap. Jag delar således utredningens ståndpunkt,
vilken också tillstyrks av det helt övervägande antalet remissinstanser. I
det följande kommer jag att behandla de undantag från huvudprincipen som utredningen
föreslagit.

Under remissbehandlingen har uppmärksamhet ägnats åt möjligheterna att bereda
inflytande åt sådan kommun inom elevområde som inte är huvudmannakommun.
Olika former för samråd eller samverkan finns f. n., t. ex. genom samrådsorgan,
avtal eller kommunalförbund. Det är enligt min mening angeläget att sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

råd och samverkan kommer till stånd i sådana former att kommun som inte är
huvudman får insyn i verksamheten och bereds ett medinflytande i gemensamma
frågor. Med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter synes det emellertid fördelaktigt
att överlämna åt kommunerna att i första hand själva välja den form för samråd
och samverkan som i varje särskilt fall förefaller de berörda kommunerna
lämpligast. Genom de pågående kommunsammanläggningarna kommer visserligen
antalet kommuner utan egen mellanskola att minska väsentligt. Frågan om medinflytande
för kommun som inte är huvudman får sålunda till följd av kommunreformen
mindre omfattning än hittills. Det kommer emellertid att även i framtiden
finnas åtskilliga kommuner utan egen mellanskola. Frågan har räckvidd utanför
området för samverkan mellan kommuner i skolfrågor och kan därför komma
att bli föremål för uppmärksamhet vid mera allmänna överväganden om den kommunala
demokratin.

5.3 Huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen

Det av utredningen behandlade huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen
avser av landstingskommuner och primärkommuner bedriven yrkesutbildning för
hälso- och sjukvård samt socialvård. Utredningens förslag beträffande huvudmannaskapet
för vårdyrkesutbildningen innebär i huvudsak oförändrade förhållanden.
Det betyder bl. a. att utbildningen för sjukvård skall handhas främst av landstingskommunerna
och de landstingsfria städerna. I ett inledande skede av studiegången
kan, då så befinns lämpligt, denna utbildning ordnas även av primärkommuner.

Ett stort antal remissinstanser har behandlat denna fråga. Nära nog samtliga
tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinringar. I en del yttranden omvittnas att
samarbete mellan primärkommunala myndigheter och landsting rörande vårdyrkesutbildningen
redan förekommer eller planeras. För att man skall kunna undvika
eventuella kompetenstvister efterlyser emellertid enstaka remissinstanser en klar
gräns mellan primärkommunernas och landstingskommunernas skyldigheter.

Som utredningen framhåller driver vårdverksamhetens huvudmän en omfattande
utbildning för verksamhetens behov. Anledningen härtill är främst att sådan
utbildning till stor del måste förläggas till resp. vårdinrättningar. Ett gemensamt
huvudmannaskap för vård och skola underlättar rekryteringen av kompetenta lärare
och handledare samt ordnandet av erforderliga praktikplatser för eleverna.
Därjämte kan det antas främja fortsatt utbildning av i vårdverksamheten redan
engagerad personal.

I skilda sammanhang har konstaterats att ungdomens utbildningsval påverkas
av utbildningens geografiska belägenhet. För att främja rekryteringen till vård -

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1970

yrkesutbildning bör därför en naturlig strävan vara att sådan utbildning anordnas
så långt möjligt på varje ort med fullständig mellanskola.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen.
Sålunda bör huvudansvaret för utbildningen för sjukvården åvila
sjukvårdshuvudmännen. Utbildningens inledande skede bör, då så visar sig lämpligt,
kunna anordnas även av primärkommun efter överenskommelse med vederbörande
landsting.

5.4 Huvudmannaskapet för jordbrukets, trädgårdsnäringens och
skogsbrukets yrkesskolor

Utbildningen inom jordbrukets och trädgårdsnäringens områden sorterar f. n.
under lantbruksstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för yrkesutbildningen inom jordbruket
och trädgårdsnäringen, medan utbildningen inom skogsbruket sorterar under
skogsstyrelsen. Utan att närmare fixera tidpunkten fattade riksdagen år 1963
ett principbeslut om att nämnda utbildningar skall föras in under skolöverstyrelsens
tillsyn (prop. 144, SU 146, rskr 334). En år 1967 tillkallad organisationskommitté
behandlar med denna förändring sammanhängande frågor. Dess arbete
bedrivs med sikte på att överföringen skall ske den 1 juli 1971.

Mitt ställningstagande till frågan om huvudmannaskapet för nyss angivna utbildningsgrenar
har skett i samråd med chefen för jordbruksdepartementet.

Yrkesutbildningen för jordbruk, trädgårdsnäring och skogsbruk har lokaliserats
på ett sätt som enligt huvudmannautredningens uppfattning försvårar dess inordnande
i den övriga mellanskolan.

Flertalet av jordbrukets yrkesskolor har sekundärkommunalt huvudmannaskap.
Utredningen anser, att det saknas bärande skäl att ändra på detta förhållande och
föreslår att landstingskommunerna i princip skall vara huvudmän för nämnda skolor.
Förslaget tillstyrks av ett stort antal remissinstanser. Jag ansluter mig för egen
del till detsamma.

I detta sammanhang vill jag beröra en synpunkt som anförts av remissorganen.
Lantbruksstyrelsen har framhållit att i fråga om lantbruks- och lanthushållsskolor
med stiftelse, förening eller hushållningssällskap som huvudman utvecklingen
går mot landstingskommunalt huvudmannaskap. En överföring av dessa
skolor till landstingen bör därför enligt styrelsen inte göras tvingande. Jag delar
denna uppfattning.

I fråga om yrkesutbildningen för trädgårdsnäringen nämner utredningen bl. a.,
att ett administrativt samband fr. o. m. den 1 juli 1967 finns mellan lantbrukshög -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

skolan och Alnarpsinstitutet och att de samverkar inom såväl utbildningsområdet
som försöksverksamheten. Ett gemensamt huvudmannaskap underlättar detta
samarbete. Utredningen föreslår, att Alnarpsinstitutet och trädgårdsskolan i Norrköping
tills vidare förblir statliga. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran
av nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Jag biträder utredningens
förslag, att staten tills vidare skall vara huvudman för nämnda institut
och trädgårdsskola.

Vad gäller skogsbrukets yrkesskolor ansluter sig utredningen i princip till de av
skogsbrukets yrkesutbildningskommitté framlagda förslagen. Sålunda förordas att
skogsmästarskolan och skogsskolorna eller de skogsinstitut som kan komma att
ersätta dessa skolor på grund av sin riksskolkaraktär bör ha statligt huvudmannaskap.
Skogsbruksskolorna, som har skogsvårdsstyrelsema som huvudmän, föreslås
erhålla landstingskommunalt huvudmannaskap. Detta ställningstagande motiverar
utredningen med hänvisning till administrativa och ekonomiska förhållanden samt
till fördelarna av ett gemensamt huvudmannaskap för jordbrukets yrkesskolor och
skogsbruksskolorna.

Sedan huvudmannautredningen avgav sitt betänkande har riksdagen fattat vissa
beslut om den skogliga yrkesutbildningen (prop. 1969: 1 bil. 11, JoU 1, rskr 9).
Dessa innebär bl. a. att skogsmästarskolan bibehålls, förblir statlig och knyts närmare
till skogshögskolan. Vidare omorganiseras skogsskolorna till två skogsinstitut.
Frågan om huvudmannaskapet för de båda instituten lämnades dock öppen. I avvaktan
på fortsatt behandling av och ställningstagande till huvudmannautredningens
förslag skulle de tills vidare vara statliga.

Huvudmannaskapet för skogsinstituten (skogsskolorna) behandlas endast av ett
mindre antal remissinstanser. Såsom redovisats i 4.2.2.2 föreligger två meningsyttringar.
Dels tillstyrks utredningens förslag om statligt huvudmannaskap, dels
förordas landstingskommunalt huvudmannaskap.

De båda skogsinstituten kommer att förläggas till orter med skogsbruksskola
(Sollefteå och Värnamo). Ett samarbete bör därför kunna ske mellan instituten och
skolorna. Med hänsyn till bl. a. att skogsinstituten kommer att rekrytera sina elever
från hela riket förordar jag att instituten även fortsättningsvis skall ha statligt huvudmannaskap.

Ett begränsat antal remissinstanser föreslår statligt eller oförändrat huvudmannaskap
för skogsbruksskolorna. Huvuddelen av de remissinstanser som behandlar
frågan tillstyrker emellertid utredningens förslag om ett landstingskommunalt huvudmannaskap.

Beträffande förslaget att förstatliga skogsbruksskolorna vill jag endast framhålla,
att det inom andra områden på motsvarande utbildningsnivå ansetts lämpligt
att avveckla det statliga huvudmannaskapet.

För ett oförändrat huvudmannaskap talar bl. a. dels skogsvårdsstyrelsernas nära
kontakter med skogsägare och andra arbetsgivare samt arbetstagare inom skogsnäringen,
dels deras insikter och erfarenheter i skogliga frågor. Ett dylikt huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

mannaskap erbjuder emellertid också väsentliga nackdelar. Framför allt försvåras
den önskvärda kontakten med övrig undervisningsverksamhet. Skogsbruksskolornas
antal reduceras successivt. I en nära framtid torde inom varje län som regel
finnas endast en skogsbruksskola.

Ett landstingskommunalt huvudmannaskap för skogsbruksskolorna erbjuder bl. a.
organisatoriska och pedagogiska fördelar. Jag har i det föregående förordat ett
fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap för jordbrukets yrkesskolor. Ett
gemensamt huvudmannaskap för de båda skolformerna skulle kunna främja ett
vidgat samarbete dem emellan. Övervägande skäl talar därför enligt min mening
för det landstingskommunala alternativet.

Mitt ställningstagande innebär, att inom resp. landstingskommun bedriven skoglig
grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning handhas av samma huvudman.
Kurser av mindre omfattning, som har karaktär av allmän rådgivning, bör
vara kvar hos skogsvårdsstyrelserna. Jag förutsätter, att skogsvårdsstyrelsernas
erfarenheter och insikter i relevanta frågor på lämpligt sätt kommer att utnyttjas
även i det nya läget. Liksom i fråga om lantbrukets yrkesskolor räknar jag med
att övergången till nytt huvudmannaskap inte skall vara tvingande.

5.5 Genomförande

Vid genomförandet av de föreslagna förändringarna i huvudmannaskapet uppkommer
vissa frågor angående bl. a. äganderätten till skolfastigheter m. m. Främst
gäller det dels landstingskommunerna tillhöriga centrala verkstadsskolor och centrala
yrkesskolor, som erhåller primärkommunalt huvudmannaskap, dels skogsvårdsstyrelserna
tillhöriga skogsbruksskolor, som får landstingskommunalt huvudmannaskap.
De nya huvudmännen kan i betydande omfattning förmodas önska
överta skolbyggnader m. m. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att övertagandet
inte bör utgöra något villkor. Det kan t. ex. inte anses uteslutet att en
primärkommun önskar ordna sin lokalförsörjning på annat sätt, att en landstingskommun
själv har behov av skolanläggningarna för andra ändamål eller att
man finner ett hyresavtal utgöra den lämpligaste övergångsformen. Jag delar även
utredningens uppfattning att parterna bör ges fria händer vid de förhandlingar som
kan beräknas föregå en eventuell överlåtelse, förhyrning o. d.

Om skollokaler och elevhem övertas av den nye huvudmannen, bör de statsbidrag
som redan utbetalats för lokalerna eller elevhemmet inte återkrävas av den
tidigare huvudmannen. En förutsättning härför bör dock vara, att statsbidraget beaktats
vid fastställande av ersättningen. Om statsbidrag utgått för stadigvarande
undervisningsmateriel, bör denna alltid utan ersättning övertas av den nye huvudmannen,
om inte skolöverstyrelsen av särskilda skäl medger undantag. Den nye
huvudmannen bör givetvis inte kunna påräkna ytterligare statsbidrag för de lokaler
och elevhem samt materiel som han sålunda övertar. Erforderliga bestämmelser
härom får meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Ma):ts proposition nr 4 år 1970

Den föreslagna omfördelningen av huvudmannaskapet synes inte medföra några
mer omfattande verkningar i personalhänseende. I den mån förändringar visar sig
erforderliga, är det angeläget att de genomförs under nödigt aktgivande på personalens
trygghetsfrågor. Särskild uppmärksamhet krävs i det fåtal fall, då en avveckling
av utbildningsverksamheten blir aktuell.

Beträffande personal vid skolor som nu står under skolöverstyrelsens inseende
och som har statligt lönereglerade tjänster är enligt gällande bestämmelser anställningsvillkoren
desamma, oavsett huvudman. Genom generella föreskrifter bör så
långt möjligt överflyttning av anställda skolledare och lärare till motsvarande tjänster
inrättade hos annan huvudman ordnas utan tjänsternas ledigkungörande. Överföringen
synes åtminstone delvis kunna samordnas med den överflyttning som den
1 juli 1971 skall ske av skolledare och lärare vid de nuvarande skolformerna gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan till tjänster vid mellanskolan.

Vad gäller jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor ankommer det på den i
det föregående nämnda organisationskommittén att närmare utreda berörda personalfrågor.

Enligt huvudmannautredningens förslag bör tidpunkten för omfördelningen av
huvudmannaskapet för mellanskolan fastställas till den 1 juli 1971, med en övergångsperiod
om tre ar för reformens slutförande. Utredningen anser emellertid, att
det undantagsvis kan vara förenat med svårigheter att inom angiven tid slutföra
överföringen, varför det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i dylika fall förlänga
övergångsperioden. Ett stort antal remissinstanser har behandlat frågan om tidsplanen.
Med ett fatal undantag tillstyrker de eller lämnar förslaget utan erinringar.

Det är enligt min mening ändamålsenligt, att omfördelningen av huvudmannaskapet
i huvudsak tidsmässigt samordnas med införandet av mellanskolan. Som
framgar av den föregående framställningen kan de föreslagna förändringarna antas
kräva mer omfattande åtgärder främst i samband med eventuell överlåtelse av
lokaler, utrustning m. m. Från planeringssynpunkt är det önskvärt att äganderättsförhållandena
klaras upp utan onödigt dröjsmål. Först när så skett kan vederbörande
huvudmän med större säkerhet projektera behövliga nybyggnader o. d.
Samtidigt är det nödvändigt att ta hänsyn till de skiftande betingelserna för erforderliga
förhandlingar. Remissyttrandena tyder på att de föreslagna tidsramarna i
regel är till fyllest. Några uttalanden vittnar dock om att möjlighet i enlighet med
utredningens förslag bör föreligga att i enstaka fall förlänga övergångsperioden.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker jag den föreslagna tidsplanen. Närmare
bestämmelser om övergången får meddelas av Kungl. Maj:t.

Statsbidragssystemet till kommunala skolor är f. n. under utredning i utbildningsdepartementet
under medverkan av bl. a. företrädare från kommunförbunden.
Med hänsyn härtill behandlar jag inte nu frågor som berör statsbidragssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

6. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att godkänna vad jag i det föregående förordat angående huvudmannaskapet
för det frivilliga skolväsendet.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970

INNEHALL

Sid.

1. Inledning ........................... 3

1.1 Huvudnxannautredningen ..................... 3

1.2 Remissbehandling ....................................... 4

2. Utgångspunkter ............................................. 5

2.1 Nuvarande huvudmannaskap............................... 5

2.2 Huvudmannaskapet och skolreformerna...................... 7

2.3 Utredningsuppdraget ..................................... 9

3. Utredningens kartläggning..................................... 10

3.1 Datainsamling .......................................... 10

3.2 Vissa allmänna förhållanden ............................... 11

3.3 Skolorganisatoriska, pedagogiska och skolsociala betingelser...... 12

3.4 Administrativa angelägenheter.............................. 15

3.5 Ekonomiska frågor ...................................... 17

4. Eörslag .................................................... 19

4.1 Inledning .............................................. 19

4.2 Huvudmannaskapet för jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets
yrkesskolor samt för vårdyrkesutbildningen.............. 20

4.2.1 Utredningen ....................................... 20

4.2.2 Remissyttranden ................................... 22

4.2.2.1 Jordbrukets och trädgårdsnäringens yrkesskolor .... 23

4.2.2.2 Skogsbrukets yrkesskolor...................... 24

4.2.2.3 Vårdyrkesutbildningen ........................ 29

4.3 Huvudmannaskapet för mellanskolan i övrigt.................. 34

4.3.1 Utredningen ....................................... 34

4.3.2 Remissyttranden.................................... 38

4.3.2.1 Val av huvudman............................ 38

4.3.2.2 Interkommunal samverkan .................... 56

4.3.2.3 Skolor utanför mellanskolorter, försöksverksamhet,

färdigutbildning, samordning................... 61

4.4 Genomförande .......................................... 64

4.4.1 Utredningen....................................... 64

4.4.2 Remissyttranden ................................... 66

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1970 85

Sid.

5. Departementschefen .......................................... 73

5.1 Inledning .............................................. 73

5.2 Huvudmannaskapet för meilanskolan ........................ 75

5.3 Huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningen................. 78

5.4 Huvudmannaskapet för jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets
yrkesskolor ...................................... 79

5.5 Genomförande .......................................... 81

6. Hemställan................................................. 83