Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökat stöd till vuxenutbildningen;
given Stockholms slott den 27 februari 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Moberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vid den fortsatta reformeringen av vuxenutbildningen är en av de viktigaste
frågorna hur man skall nå dem som har kort och bristfällig utbildning. De åtgärder
som föreslås i propositionen är led i denna strävan.

I propositionen föreslås bl. a. åtgärder för ökat stöd till det fria och frivilliga
bildningsarbetet samt statligt stöd till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet.
Vidare föreslås vissa förbättringar av stödet till den kommunala vuxenutbildningen.

I propositionen betonas den viktiga roll som folkbildningen spelar inom vuxenutbildningen.
Åtgärder föreslås som medför förbättrade arbetsvillkor för studiecirklarna.
En differentiering av stödet föreslås så att högre bidrag utgår till sådan
studieverksamhet som kan medverka till utjämning av utbildningsklyftan. Anslaget
till studiecirkelverksamheten föreslås öka med 38 milj. kr. och anslaget till studieförbundens
organisationskostnader och pedagogiska verksamhet med 1,5 milj. kr.

Till kommunal vuxenutbildning utgår f. n. statsbidrag för studiehandledning
samt studie- och yrkesorientering med högst 13 % av timantalet. Detta bidrag föreslås
öka till 25 % på grundskolans högstadium. Bidraget till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet föreslås utgå till kostnader för undervisning, resor
och inackordering. Till ersättning för undervisningskostnader föreslås bidrag med
100 % av de faktiskt utgående ersättningarna, dock högst 100 kr. per elewecka.
Till kostnader för deltagares resor och inackordering föreslås ersättning utgå med
hälften av de faktiska kostnaderna. Statsbidrag skall kunna utgå till central kurs
som omfattar minst en vecka.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1970

Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 27 februari

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng,
Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Gei jer, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Löfberg, Lidbom.

Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter frågan angående ökat stöd till vuxenutbildningen och anför.

I årets statsverksproposition (bil. 10 s. 408, 412) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1970/71
beräkna

a) till Bidrag till driften av kommunala skolor för vuxna ett förslagsanslag av
98 000 000 kr.,

b) till Bidrag till studiecirkelverksamhet ett förslagsanslag av 98 000 000 kr.,

c) till Bidrag till studieförbund ett anslag av 8 400 000 kr.,

d) till Bidrag till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet ett förslagsanslag
av 2 500 000 kr.

Jag anhåller att nu få anmäla dessa frågor.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 35 år 1970

1. Inledning

1967 års riksdag fattade — på grundval av gymnasieutredningens betänkande
Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola (SOU 1965: 60) och yrkesutbildningsberedningens
betänkande Yrkesutbildningen (SOU 1966: 3) — beslut om ett utvidgat
samhälleligt ansvar på vuxenutbildningsområdet (prop. 1967: 85, SU 117,
129, 2 LU 45, rskr 277, 290). I samband härmed tillsattes kommittén för television
och radio i utbildningen (TRU). Folkhögskolans läraratredning lade år 1967 fram
betänkandet Lärarutbildning för folkhögskolan (SOU 1967: 47), vilket blev föremål
för beslut vid 1969 års riksdag (prop. 1969: 52, SU 112, rskr 290). På grundval
av en departementspromemoria (Stencil U 1968: 6) fattades vid samma riksdag
vissa beslut om studiestödet för vuxna (prop. 1969: 16, SU 51, 2 LU 38, rskr 192,
213).

I prop. 1967: 85 framhöll dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att
de framlagda förslagen endast utgjorde ett första steg på vuxenutbildningens område.
Nu föreligger mot bakgrund bl. a. av erfarenheterna av 1967 års reform förslag
som aktualiserar ytterligare insatser för vuxenutbildningen.

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsframställningar för budgetåret 1970/71
föreslagit en stark förbättring av bidragen till studiecirkelverksamhet och studieförbund.

I en inom utbildningsdepartementet upprättad promemoria (Stencil U 1969: 4)
föreslås ett system med statsbidrag till löntagarorganisationernas utbildning. Efter
remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksrevisionsverket, universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen samt arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare har yttranden
avgivits av Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges arbetares
centralorganisation (SAQ, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF) samt Kooperativa förbundet (KF). Folkbildningsförbundet,
som avstått från att inge ett för samtliga medlemsorganisationer
gemensamt yttrande, har överlämnat särskilda yttranden från Arbetarnas bildningsförbund
(ABF), Studieförbundet Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan
samt Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV).

LO och ABF har vidare hemställt om medel för anordnande av en försöksverksamhet
med utbildning för grupper med kort grundutbildning. Över detta förslag
har yttranden inhämtats från skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt kommittén
för studiestöd åt vuxna (SVUX). Skrivelser i detta ärende har inkommit
från SAF och TBV.

Lärarnas riksförbund har i en skrivelse framlagt vissa förslag på vuxenutbildningens
område.

Jag har ansett det angeläget — mot bakgrund av 1969 års riksdags uttalande
(SU 46, rskr 137) — att ge en mer samlad redovisning av nuvarande studie- och

Kungl. May.ts proposition nr 35 år 1970

utbildningsmöjligheter för vuxna, erfarenheter av 1967 års reform och den aktuella
debatten kring dessa frågor. Jag återkommer i det följande till den fortsatta utvecklingen
inom vuxenutbildningssektorn.

Den följande redogörelsen har gjorts starkt förkortad. I fråga om många av de
framlagda förslagen erfordras inte beslut av riksdagen. För överblickens och sammanhangets
skull lämnas emellertid för vissa av dessa förslag en kortfattad redovisning.

2. Nuvarande utbildningsvägar för vuxna

I prop. 1967: 85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m. m.
gavs en översikt av de studie- och utbildningsmöjligheter som då stod till de
vuxnas förfogande. Med hänsyn till den snabba utveckling som ägt rum inom
vuxenutbildningen har jag funnit det ändamålsenligt att även i denna proposition
göra en motsvarande redovisning.

2.1 Kommunal vuxenutbildning

Inom den kommunala vuxenutbildningen anordnas undervisning enligt läroplanerna
för grundskolans högstadium, fackskolan och gymnasiet (ämneskurser)
och yrkesskolan (yrkesskolkurser). Den kommunala utbildningen får dessutom omfatta
särskilda yrkesskolkurser och yrkesskolkurser i form av studiecirklar. Utbildningen
anordnas huvudsakligen som deltidsundervisning. Eleven kan välja att
antingen läsa enstaka ämnen eller för fullständig kompetens i den aktuella skolformen.
Undervisningen är organiserad som koncentrationsläsning, vilket innebär
att eleven endast läser ett eller två—tre ämnen samtidigt. På två orter — Stockholm
och Lund •—- anordnas även heltidsundervisning för vuxna.

Särskild skolenhet för ämneskurser får inrättas om ämneskursema beräknas
varaktigt motsvara minst 16 poäng, varvid en poäng beräknas för varje påbörjat
550-tal lektioner. Vid sådan skolenhet skall finnas en ordinarie tjänst som rektor
och i vissa fall en ordinarie tjänst som studierektor. I de fall vuxenutbildningen är
förlagd till skolenhet för ungdomsutbildning skall finnas en arvodestjänst som
studierektor för ämneskursema.

1967 års reform har medfört en kraftig expansion av den kommunala vuxenutbildningen.
Läsåret 1967/68 fanns kvällsgymnasier i ca 30 kommuner medan
läsåret 1969/70 ca 240 kommuner anordnar vuxenutbildning. Gymnasieutbildning
på icke-gymnasieort har på grund av särskilda skäl medgivits på tolv orter.

Omkring 12 000 elever deltog läsåret 1968/69 i ämneskurser på grundskolans
högstadium och ca 26 000 i ämneskurser på gymnasiet och fackskolan. Särskilda
skolenheter för vuxenutbildning finns i åtta städer, nämligen Gävle, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Stockholm (fyra enheter), Uppsala, Västerås och Örebro.

I kommunala och enskilda yrkesskolkurser deltog ca 82 000 (bruttoantal) elever

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

läsåret 1968/69 fördelade på: serviceyrken inklusive huslig utbildning 27 000, kontor
och handel 25 500, industri och hantverk 15 000, teknisk utbildning 11 200,
vårdyrken 2 000 och övriga områden 1 300. Höstterminen 1968 fanns 8 332 elever
i tekniska aftonskolor. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 mars 1968 bör skolöverstyrelsen
verka för avveckling av denna skolform, dock under förutsättning att jämförbara
alternativ skapas inom den kommunala vuxenutbildningen.

Statsbidrag utgår med 100 % av utgifterna för löner till lärare och skolledare.
Bestämmelser om utbildningen har meddelats i stadgan (1967: 452) för gymnasial
vuxenutbildning (ändrad senast 1969: 600).

De största ämnena, dvs. de som läses av det största antalet studerande, är i tur
och ordning: engelska, matematik, svenska, samhällskunskap, företagsekonomi och
historia. Vid yrkesskolkurserna ges utbildning för de flesta yrken inom industri,
hantverk, handel och kontor liksom för vårdyrkena. I enlighet med Kungl. Maj:ts
beslut den 15 mars 1968 (ändrat den 19 april 1968) har en gränsdragning skett
mellan yrkesskolans deltidskurser och studieförbundens kurser. Som en följd härav
har vissa kurser i t. ex. språk och konsthantverk överförts till studieförbunden.

2.2 Statlig vuxenutbildning

Vid de statliga skolorna för vuxna i Norrköping och Härnösand meddelas utbildning
enligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskola och gymnasium.
Undervisningen är en kombination av brevskolstudier och undervisning vid
resp. skola, s. k. varvad undervisning. Fr. o. m. vårterminen 1968 anordnas
vid norrköpingsskolan även undervisning enbart per korrespondens, vilken i likhet
med den varvade undervisningen är helt kostnadsfri. Läsåret 1969/70 beräknas
elevantalet i den varvade undervisningen uppgå till ca 5 600 vid de båda skolorna.
Staten svarar för personalkostnader, utgifter för de studerandes studiematerial och
därutöver för bl. a. viss utrustning och undervisningsmaterial.

Bestämmelserna om den statliga vuxenutbildningen har meddelats i stadgan
(1967: 452) för gymnasial vuxenutbildning (ändrad senast 1969: 600).

2.3 Folkhögskola

Statsbidrag utgår till 105 folkhögskolor och till ett tiotal filialer till dessa. Dessa
folkhögskolor kan med hänsyn till huvudmannaskapet indelas i tre grupper, landstingsskolor,
stödföreningsskolor och rörelseskolor. Stödföreningsskoloma får vanligen
betydande landstingsbidrag och landstingen är representerade i skolornas styrelser.
Rörelseskolorna utgör ingen homogen grupp. Den folkrörelse som är
huvudman är starkt representerad i dessa skolors styrelser. Det är dock vanligt att
plats i styrelsen ges åt representant för landstinget och för den kommun där folkhögskolan
är belägen.

Målet för folkhögskolans verksamhet är att meddela allmän medborgerlig utbildning,
ofta med inriktning mot ett visst intresseområde. Under senare år har en
ökande andel av folkhögskolans elever sökt sig dit för att få vidareutbildning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

allmänt slag som en grand för fortsatt utbildning. Några folkhögskolor har speciallinjer
som i vissa fall ger direkt yrkesutbildning. Det finns speciallinjer för
estetiska ämnen (musik, teater, konst) samt linjer för massmediautbildning och
u-landsfrågor. Utbildning av ungdomsledare, studieledare och föreningsledare
m. m. sker också vid speciallinjer. Hera folkhögskolor har vidare givit sådan undervisning
som direkt förbereder eleverna för inträde i socialhögskolor.

Tre olika slags kurser får enligt folkhögskolestadgan (1958: 478, ändrad senast
1969: 599) ordnas vid folkhögskolan, nämligen vinterkurs, sommarkurs och ämneskurs.
Vinterkursen, som är den i fråga om elevantalet dominerande kurstypen,
omfattar 22—30 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor. Ämneskurs
skall omfatta minst en vecka. Vinterkurserna kan ingå i en utbildning om två ofta
tre årskurser. Arbetsåret 1969/70 hade 83 skolor tre årskurser. Läsåret 1969/70
beräknas antalet elever vid vinterkurserna uppgå till drygt 13 500.

För folkhögskolorna finns ingen centralt fastställd läroplan. Varje skola får
inom de gränser folkhögskolestadgan anger själv utforma sitt program. Endast
ämnet musik är obligatoriskt i alla årskurser. I övrigt föreskriver stadgan obligatoriska
ämnen bara i den första årskursen. Dessa är svenska, litteratur, historia, samhällslära,
psykologi, kemi och biologi med hälsolära. Under senare år har försök
gjorts med att slopa årskursindelningen och i stället använda nivå- och stoffgruppering.
Genom kungörelsen (1966: 24) om grundskolans kompetensvärde m. m.
har folkhögskolans kompetensvärde i viss utsträckning definierats. Folkhögskolekurserna
kan under vissa betingelser jämställas med grundskolans högstadium eller
fackskola. I vissa fall ger folkhögskolestudier möjlighet till studier vid universitet
eller högskola.

Statsbidrag utgår enligt kungörelsen (1966: 758) om statsbidrag till driftkostnader
för folkhögskolor (ändrad senast 1968: 647) till kostnader för löner m. m. åt
lärare och skolledare med 100 % av de faktiska kostnaderna, till kostnader för
viss annan personal samt till pedagogisk utrustning m. m. Efter skolöverstyrelsens
prövning i varje särskilt fall kan även utgå bidrag till personlig assistens åt handikappade
elever vid folkhögskolor. Vidare utgår statsbidrag till dyrare pedagogisk
utrustning och för sanering av folkhögskolornas ekonomi och till byggnadsarbeten
vid folkhögskolor.

Vid lärarhögskolan i Linköping anordnas fr. o. m. vårterminen 1970 en särskild
praktisk-pedagogisk utbildning om två terminer av lärare för folkhögskolan. Till
utbildningen kan antas dels den som avlagt filosofie kandidatexamen dels den som
på annat sätt, t. ex. genom aktivt arbete inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet,
anses ha förutsättningar att genomgå utbildningen. Intagningskapaciteten
för denna särskilda utbildning är 30 studerande per termin.

2.4 Studieförbund

Det finns i dag tolv av staten godkända studieförbund, av vilka de flesta har
anknytning till någon folkrörelse. Studieförbunden bedriver en omfattande studie -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1970

cirkelverksamhet. För att statsbidrag skall utgå till en studiecirkel krävs bl. a. att
den har lägst fem och högst tjugu deltagare, att den omfattar minst tjugu studietimmar,
fördelade på minst tio studieveckor. Ledare för studiecirkel skall godkännas
av studieförbund. Vissa undantag från dessa bestämmelser är möjliga.

Läsåret 1968/69 uppgick antalet statsbidragsberättigade studiecirklar till ca
136 000 och bruttoantalet deltagare till ca 1,3 milj. Av samtliga cirklar behandlade
omkring 17 % ämnet musik, 21 % språk och 17 % litteratur, konsthantverk, teater
och film. Omkring 17 % cirklar anordnades i ekonomiska ämnen och 10 %
i samhällsvetenskapliga ämnen. Ca 8 % återfanns i gruppen religion, filosofi och
psykologi.

Statsbidrag utgår enligt kungörelsen (1963: 463) om statsbidrag till det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet (ändrad senast 1968: 298) med 75 % av kostnaderna
för ledararvode och studiemateriel, dock högst 20 kr. per studietimme.
Av detta belopp får högst 15 kr. avse ledararvode. Dessutom utgår visst statsbidrag
för administration och pedagogisk verksamhet. Kommuner och landsting
ger ofta bidrag till studieförbundens lokalavdelningar och regionala organ.

En särskild studieform utgör universitetscirklama. En sådan cirkel skall omfatta
minst 48 studietimmar, fördelade på minst 16 sammankomster. I fråga om deltagarantalet
gäller samma villkor som för allmän studiecirkel. Ledaren för en universitetscirkel
skall ha kompetens för undervisning vid universitet. Statsbidrag
utgår med 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiemateriel, dock högst
med 75 kr. per studietimme. Av detta belopp får högst 60 kr. utgå till ledararvode.
Vidare utgår bidrag med 75 % av kostnaderna för resekostnadsersättning och
traktamente till ledaren.

2.5 Kurser i radio och television

Våren 1967 tillsattes kommittén för television och radio i utbildningen (TRU).
En av kommitténs huvuduppgifter är att bedriva försöksverksamhet med eterförmedlad
vuxenutbildning.

Höstterminen 1968 startade i radio och television de första kurserna som TRU
producerat — en kurs i engelska och en i företagsekonomi. Båda kurserna är på
gymnasienivå. Vidare har kurser börjat i ämnena matematik, socialkunskap och
psykologi. Sändningstiden för TRU-programmen i radio och television uppgår
vårterminen 1970 till ca 18 timmar i veckan. Kungl. Maj:t har genom beslut den
19 september 1969 fastställt produktionsplan för TRU för budgetåret 1969/70.
Flera nya kurser bl. a. i u-landskunskap, arbetsmarknadskunskap, familjekunskap
kommer härigenom att framställas för utsändning via etermedierna.

Avsikten med TRU-programmen är att de vuxna skall kunna följa dem individuellt
och själva arbeta med det kursmaterial som framställs till programmen. TRU
samarbetar dock även med övriga kursanordnare av vuxenutbildning.

Inom bl. a. den kommunala vuxenutbildningen ges möjlighet att delta i lärarledd
undervisning i anslutning till TRU-kursema. Samverkan förekommer också med

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

studieförbunden, som anordnar studiecirklar i anslutning till programmen. Vidare
förekommer samverkan med korrespondensinstitut och den som vill kan sända
in svarsuppgifter och få dem rättade.

Sveriges Radio producerar sedan många år tillbaka kurser för vuxna, t. ex. i
språk. Under senare år har även sänts kurser i svenska för invandrare.

2.6 Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildning är beteckningen på utbildning som beviljas på sysselsättningspolitiska
grunder. Berättigade till arbetsmarknadsutbildning och utbildningsbidrag
är personer som är arbetslösa, hotade av arbetslöshet eller som är
svårplacerade på arbetsmarknaden. Vederbörande skall ha fyllt 21 år (fr. o. m.
1 juli 1970 sänks den generella åldersgränsen till 20 år) och vara sökande vid
arbetsförmedlingen. Från denna 21-årsregel görs dock undantag för bl. a. ensamstående
mödrar, handikappade och flyktingar. Arbetslöshetskravet gäller ej den
s. k. bristyrkesutbildningen. Denna ger utbildning i yrken, inom vilka det med
hänsyn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse att
snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft.

De vanligaste formerna av arbetsmarknadsutbildning är omskolningskurser, som
ger grundläggande utbildning för ett nytt yrke, fortbildningskurser, vilka ger utbildning
inom det egna yrkesområdet samt nybörjarkurser för ungdom. Vidare anordnas
reaktiveringskurser för personer som tidigare varit yrkesverksamma och vill
återuppta förvärvsarbetet. Kursernas längd varierar från några veckor upp till två
år. Under budgetåret 1968/69 gavs omkring 50 % av utbildningen i form av särskilda
kurser anordnade av skolöverstyrelsen. Ungefär 25 % av kursdeltagarna
fick sin utbildning inom det allmänna skolväsendet. För 10—15 % gavs utbildning
inom något företag.

Arbetsmarknadsutbildningens omfattning har under de senaste tio åren nästan
tiodubblats. Budgetåret 1959/60 deltog ca 11 000 personer i arbetsmarknadsutbildningen
medan den innevarande budgetår beräknas komma att omfatta ca
95 000.

Höstterminen 1969 inleddes en försöksverksamhet med allmänna ämnen i kurser
inom industri och hantverk. Försöksverksamheten är avsedd att omfatta ämnena
matematik, fysik, kemi, svenska, engelska och samhällskunskap. Syftet är att ge
kursdeltagarna, som i allmänhet har förkunskaper endast motsvarande sex-sjuårig
folkskola, en kompletterande allmän utbildning.

2.7 Eftergymnasial vuxenutbildning

Under senare år har personer utan formell behörighet givits ökade möjligheter
till eftergymnasiala studier. På grundval av förslag från kompetensutredningen
har Kungl. Maj:t i kungörelsen (1969: 68) om vidgat tillträde till högre utbildning
meddelat bestämmelser om försöksverksamhet med vidgat tillträde till grundlag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

gande utbildning inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet. Behörig att
inskrivas vid universitet är enligt dessa bestämmelser den som fyller 25 år senast
under det år han begär inskrivning och som varit yrkesverksam under minst fem
år eller på annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet. Den studerande skall uppfylla
de krav på förkunskaper som oundgängligen fordras för att han skall kunna
tillgodogöra sig utbildningen. Försöksverksamheten omfattar studier för sammanlagt
60 poäng, varav högst 40 poäng inom ett och samma ämnesområde.

En annan möjlighet för vuxenstuderande av olika kategorier utan formell behörighet
utgör den försöksverksamhet med yrkesinriktade kurser vid universiteten
som påbörjades läsåret 1969/70 bl. a. i arbetsmarknadsteknik. Under läsåret
1970/71 skall utbildning ges i första hand i administrativ teknik, arbetsmarknadsteknik
med personaladministration, informationsteknik, miljövård, museiteknik och
u-landsfrågor med biståndsteknik.

Med beteckningen »extern universitetsutbildning» avses den kursverksamhet
som bedrivs i anknytning till universitet och högskolor men utanför dess reguljära
administration. Den externa universitetsutbildningen kan indelas i följande grupper.

Decentraliserad universitetsutbildning anordnas utanför orter
med universitet eller universitetsfilial inom ett begränsat antal ämnesområden. Utbildningen
avser i regel grundkurser om 20 poäng men även kurser om 40 poäng
förekommer. Kursanordnare är de lokala skolstyrelserna och universitetskanslersämbetet
är central myndighet.

Statsbidragsberättigade universitetscirklar anordnas av
studieförbunden. Universitetscirklarna kan indelas i två undergrupper, nämligen
cirklar som ansluter till gällande studieplaner vid universitet eller högskolor och
cirklar som har en friare uppläggning.

Universitetsutbildning per korrespondens arrangeras av
korrespondensinstituten Hermods och Brevskolan. Flertalet av Hermods’ kurser
avser 20-poängskurser men i några ämnen ges även 40-poängskurser. Brevskolans
kurser följer socialhögskolans studieplaner för den samhällsvetenskapliga grundkursen.

Den externa universitetsutbildningen är kartlagd av en arbetsgrupp (SAMSUS),
som i oktober 1969 presenterade sin rapport (UKÄ:s skriftserie nr 9). Från denna
rapport är bl. a. följande tabell hämtad.

Antal kurser, deltagare och timmar för skilda typer av extern universitetsutbildning
höstterminen 1967

Typ	Antal kurser	Deltagare	Timmar (approx.)
Decentraliserad universitetsutbildning......	27	655	4 900
Universitetscirklar »studieplansbundna» . . . .	. . 279	4 810	29 400
Universitetscirklar »fria» .............	172	2 521	13 500
Totalt	478	7 986	47 800

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1970

SAMSUS:s undersökning som avser förhållandena under höstterminen 1967 visar
även att fyra studieförbund, Tjänstemännens bildningsförbund (TBV), Folkuniversitetet
(FU), Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och Svenska kyrkans studieförbund,
svarar för ca 90 % av den inom folkbildningsorganisationerna bedrivna
externa universitetsutbildningen. Den mest omfattande verksamheten har TBV med
48 % av cirkelantalet, 51 % av deltagarantalet och 51 % av antalet timmar.

SAMSUSrs kartläggning visar även att hälften av den decentraliserade universitetsutbildningen
och de studieplansbundna universitetscirklarna faller inom det
samhällsvetenskapliga området. Det näst största området är ämnena inom den
historisk-filosofiska sektionen som svarar för ca en femtedel av dessa två grupper.
Därnäst kommer de språkvetenskapliga ämnena som svarar för en dryg tiondel av
verksamheten. Ungefär en tiondel av kurserna ligger på tvåbetygsnivå, resten på
ettbetygsnivå, varav ca 15 % är delstudiekurser. De flesta tvåbetygskurserna ges
inom det historisk-filosofiska och det samhällsvetenskapliga området.

2.8 Korrespondensundervisning

Korrespondensinstituten har ett stort sortiment av korrespondenskurser avpassade
såväl efter skolväsendets som efter mer specifika behov. Eleven läser i regel
endast själva brevkursen men kan vid kursens slut genomgå en preparandkurs.

Hermods har i dag ca 200 000 »aktiva» elever och ca 72 000 nyanmälningar
per år. Dess korrespondensundervisning utnyttjas inom en mängd olika områden.

Till Brevskolans kurser anmäler sig ca 50 000 personer per år. Brevskolan ägs
av ett stort antal folkrörelser. Även Brevskolans korrespondensundervisning utnyttjas
inom en mängd olika områden.

Lantbrukets korrespondensskola (LTK) har kurser på jordbrukets område med
ca 15 000 kursanmälningar per år.

Försvarets brevskola meddelar till befäl på aktiv stat och i reserven m. fl. korrespondensundervisning
i militära ämnen, totalförsvars-, samhälls- och utrikespolitiska
frågor m. m.

2.9 Statens, kommunernas och landstingens interna utbildningsverksamhet

Inom den statliga förvaltningen och de statliga affärsverken drivs fortbildningsoch
vidareutbildningsverksamhet i betydande omfattning. Denna anordnas dels av
verken och myndigheterna själva, dels av de tre centrala kursanordnarna statens
personalutbildningsnämnd, statskontoret och riksrevisionsverket. Regionalt drivs
kursverksamheten av länsstyrelserna.

Svenska kommunförbundet bedriver kursverksamhet för såväl förtroendemän
som anställda i kommunerna. För förtroendemän anordnas kurser i anslutning till
de olika kommunala organens verksamhetsområden. Kursverksamheten för de
anställda gäller både personer i chefsställning och övrig personal. Inom landstings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

sektorn genomförs kurser och konferenser lokalt av landstingen, regionalt av två
eller flera landsting i samverkan och centralt av landstingsförbundet. Även organisationer
och företag bedriver en omfattande utbildningsverksamhet för medlemmar
och anställda. Under avsnittet i det följande angående statligt stöd till
löntagarorganisationernas utbildning (4.3) beskrivs bl. a. utbildningsverksamheten
inom dessa och vissa andra organisationer.

3. Erfarenheter och synpunkter efter 1967 års beslut

3.1 Innebörden av 1967 års beslut

Riksdagens beslut år 1967 (prop. 85, SU 117, 129, 2LU 45, rskr 277, 290)
angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m. m. gällde såväl vuxenutbildningens
organisation som studiefinansieringsfrågor. Reformen innebar dock
i första hand ökade möjligheter för den enskilde att erhålla vuxenutbildning.

I propositionen, som låg till grund för riksdagens beslut, framhölls att vuxenutbildning
blivit ett samlingsbegrepp som kommit att inbegripa utbildnings- och
bildningsverksamhet i många olika former och med skilda mål. Samhällets engagemang
har koncentrerats till den arbetsmarknadsinriktade utbildningen, den gymnasiala
och förgymnasiala utbildningen samt folkbildningen. Av flera skäl måste
dock enligt departementschefen huvudvikten läggas vid arbetsmarknadsutbildningen.

Vid sidan härav finns emellertid också, konstaterades i propositionen, utrymme
för en verksamhet som tillgodoser de vuxnas individuella önskemål om vidgade
studie- och utbildningsmöjligheter inom ramen för en mer allmänt inriktad bildning
eller utbildning enligt ungdomsskolans kursplaner.

1967 års beslut innebar att samhället i framtiden skulle ta på sig ansvaret att
i större utsträckning än tidigare förmedla undervisning via radio och television.
En särskild kommitté tillkallades genom beslut av Kungl. Maj:t den 24 februari
1967 för att utreda frågan om television och radio i utbildningen samt att leda viss
försöksverksamhet.

Vidare skulle utbildningsprogrammet inom den gymnasiala utbildningen omfatta
utbildning enligt kursplanerna för grundskolans högstadium, fackskola, gymnasium
och yrkesskola. Kommun skulle vara huvudman för lokal vuxenutbildning,
som i regel skulle inordnas i skolenheter med ungdomsutbildning. En förstärkning
gjordes av den administrativa och pedagogiska ledningen vid sådana enheter. En
höjning genomfördes av statens bidrag till den lokala utbildningen så att detta
skulle täcka 100 % av kostnaderna för löner till skolledning och lärare.

Vid de riksrekryterande skolorna skall enligt 1967 års beslut även studerande
som enbart studerar per korrespondens kunna tas in. Särskilda laborationskurser
skall vidare anordnas. I samband med bl. a. utvidgningen av utbildningsprogrammet
genomfördes en betydande personalförstärkning vid de båda skolorna i Norrköping
och Härnösand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

I propositionen betonades kraftigt den roll som folkbildningens arbete har inom
vuxenutbildningen. Åtgärder föreslogs för att åstadkomma en klarare gränsdragning
mellan studiecirklar och nuvarande deltidskurser vid yrkesskolorna. En höjning
av statsbidraget genomfördes från 15 kr. till 20 kr. per studiecirkeltimme.

I fråga om studiefinansieringen innebar reformen bl. a. en höjning av maximibeloppet
för lån ur allmänna studielånefonden för studerande med försörjningsplikt
mot barn och införande av resekostnadsersättning för studerande vid den
riksrekryterande vuxenutbildningen.

3.2 Skolöverstyrelsen

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsframställningar för budgetåret 1970/71 på
grundval av bl. a. uppgifter från länsskolnämnder och studieförbund redogjort för
vissa erfarenheter av 1967 års vuxenutbildningsreform. Skolöverstyrelsen betonar
att det ännu är för tidigt att ge några definitiva omdömen om vuxenutbildningen
efter den 1 juli 1968. De synpunkter som refereras är således grundade på endast
ca ett års erfarenhet.

Som en följd av 1967 års beslut infördes vissa bestämmelser angående gränsdragningen
mellan å ena sidan studieförbundens verksamhet och å andra sidan den
kommunala vuxenutbildningen. Skolöverstyrelsen konstaterar att denna gränsdragning
inte inneburit några större problem även om vissa mindre justeringar ansetts
önskvärda. En av anledningarna till detta är att samarbetet mellan olika anordnare
av vuxenutbildning fungerar tillfredsställande i så gott som alla län. Särskilda
regionala samarbetsorgan finns i sex län och i ytterligare nio län har representanter
för länsskolnämnden och studieförbunden haft gemensamma överläggningar om
vuxenutbildningen. Vidare har lokala samarbetsorgan (vuxenutbildningsråd) bildats
i en rad kommuner men saknas fortfarande på många platser.

Enligt ABF är det första årets erfarenheter positiva. Kommunernas intresse
för att stödja studieförbundens vuxenutbildningsverksamhet med stipendier och
särskilda anslag kan däremot sägas vara relativt ringa. Den viktigaste anledningen
till att verksamheten på detta område inte fått en större omfattning är enligt ABF
bristen på ekonomiska resurser. Studieförbundens möjligheter att medverka i
vuxenutbildningen är enligt ABF:s uppfattning i hög grad beroende av hur det
samhälleliga stödet till folkbildningsarbetet kommer att utvecklas. Även andra
studieförbund upplever sina knappa resurser som ett mycket allvarligt hinder i
verksamheten.

Även flertalet länsskolnämnder poängterar det goda samarbetet som finns mellan
de kommunala organen och studieförbunden. Länsskolnämnden i Östergötlands
län anser det riktigt att undervisning som är inriktad mot att vinna viss behörighet
bedrivs av de kommunala skolmyndigheterna. Enligt nämnden synes de olika
anordnama ha skilda verksamhetsfält på detta område. Gränsuppdragningsproblem
kan fortfarande uppstå, men de bör kunna lösas i samförstånd om den gemensamma
målsättningen är att tillgodose de olika behoven av studier. Nämnden

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1970

vill starkt understryka betydelsen av studieförbundens verksamhet och kommer
även i fortsättningen att främja en nära samverkan mellan intressenterna på
vuxenutbildningens område.

För att en kurs skall få starta inom den kommunala vuxenutbildningen krävs att
antalet elever beräknas varaktigt uppgå till tolv. Denna bestämmelse — liksom
bestämmelsen om att elev måste ha fyllt 18 år — är enligt många kommuner
och länsskolnämnder hinder för en ökad verksamhet, framför allt i landsbygdskommuner.
Enligt länsskolnämnden i Kronobergs län är åldersgränsen ofta ett
hinder för att en kurs skall kunna anordnas. Ämneskursema har i detta län inte
fått önskad spridning. Kurserna på gymnasieortema har ej varit attraktiva för
människor boende mer än en mil från kursorten, varför vissa kommuner i länet
infört resebidrag till kursdeltagarna, vilket har underlättat rekryteringen. Länsskolnämnden
i Västernorrlands län hävdar att om vuxenutbildningsreformen skall
ha någon reell effekt — för norrländsk glesbygd någon effekt alls — bör bestämmelserna
om lägsta elevantal och ålder mjukas upp.

Slutligen framgår av de uppgifter som skolöverstyrelsen redovisat att det fortfarande
saknas vuxenutbildningsråd i många kommuner och att informationen om
vilka utbildningsmöjligheter som står till buds för den vuxne bör intensifieras.

3.3 Allmän debatt

Under de senaste åren har det ägt rum en livlig debatt kring vuxenutbildningsfrågorna.
Speciellt intresse har ägnats dem, som har en mycket kort och bristfällig
utbildning och för vilka spärrar av ekonomisk, geografisk, social, socialpsykologisk
natur försvårar deltagande i och genomförande av studierna. Vidare har tanken
på återkommande utbildning tagits upp av i första hand 1968 års utbildningsutredning
(U 68).

De internationella samarbetsorganisationerna har likaså ägnat vuxenutbildningsfrågorna
en allt större uppmärksamhet. Som ett exempel kan nämnas att nästa
europeiska undervisningsministermöte skall behandla frågan om återkommande
utbildning. Här skall jag inte göra någon utförlig beskrivning av hela vuxenutbildningsdebatten
utan bara belysa några centrala frågeställningar inom området.

3.3.1 Vuxenutbildningens uppgifter

Gemensamt för många debattinlägg är att man kraftigt betonar att en utbildningspolitik
för jämlikhet i hög grad måste gälla de vuxnas utbildning. Det mest
påtagliga skälet för detta är att den väsentligt förbättrade ungdomsutbildningen
har lett till en utbildningsklyfta mellan de unga och de vuxna.

I rapporten från det socialdemokratiska partiets och LQ:s arbetsgrupp för jämlikhetsfrågor
framhålls att jämlikhetsskäl talar för att även de som har fått en fullvärdig
ungdomsutbildning får möjlighet att komplettera sin utbildning med återkommande
perioder av vuxenutbildning och att utbildning i vuxen ålder i framtiden
kommer att behövas för alla. Det blir då väsentligt att bygga ut och utforma

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

denna vuxenutbildning så att den inte skapar nya skillnader inom den vuxna generationen.

Det är enligt jämlikhetsgruppen viktigt att framtidens vuxenutbildning för aktualisering
och komplettering av kunskaper och färdigheter utformas så att den kommer
att spela samma utjämnande roll för yrkesval, samhällsinflytande och kulturdelaktighet,
som ungdomsutbildningen gör i dag. Det räcker inte med att starta
sitt yrkes- och samhällsliv med goda förutsättningar efter en god ungdomsutbildning.
Alla måste också, menar man i rapporten, få tillfälle att underhålla och förbättra
sina kunskaper.

I rapporten från LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildningsfrågor (LOVUX) framhålls
att de stora skillnader som i dag råder mellan olika grupper i samhället i
fråga om utbildning måste arbetas bort. För detta krävs ökad social medvetenhet
från medborgarna och då inte minst från de grupper som är mest missgynnade.
Det är dessa som måste ges möjlighet att uttrycka sin mening. Vuxenutbildningen
har här enligt LOVUX ytterligare en betydelsefull roll, nämligen att öka medborgarnas
sociala medvetenhet och därmed skapa ett större tryck för en utveckling
mot ökad jämlikhet och social rättvisa. Det är först då som en opinion mot olikheterna
kan uppstå.

Även Lars-Olof Edström tar i sin debattbok Reformera vuxenundervisningen nu
upp vuxenutbildningens roll att skapa ökad medvetenhet och vilja till förändring.
Enligt Edström tenderar det konventionella utbildningsmönstret att bevara och underbygga
existerande normer, värderingar och attityder, medan vuxenundervisningen
är ett instrument för att genomföra förändringar av samhället. Inte ens
många utvecklingsorienterade samhällen har enligt Edström ännu riktigt förstått
vilken vital samhällsutveckling en målmedveten vuxenundervisning kan ge.

Som tidigare påpekats anser många att de lågutbildade måste ges prioritet vid
reformarbetet. LOVUX menar att vuxenutbildningen måste utformas så att den
engagerar de sämst ställda grupperna för vilka många och svåröverkomliga
studiehinder existerar. Dessa grupper måste enligt LOVUX således ges de proportionellt
största resurserna inom vuxenutbildningen. Även jämlikhetsgruppen
anser det viktigt att de sämst ställda ges högsta prioritet vid den fortsatta utbyggnaden
av vuxenutbildningen. Att bryta de onda cirklarna för de socialt och utbildningsmässigt
missgynnade — såväl för vuxna som för barn och ungdom — måste
hävdar jämlikhetsgruppen vara ett centralt mål för utbildningspolitiken.

3.3.2 Organisation

Vuxenutbildningen i dag utgör inte någon enhetlig organisation utan är uppdelad
på ett antal huvudmän. Ansvarsfördelningen och samordningen mellan dessa
har från olika utgångspunkter varit föremål för debatt. Från i första hand folkbildningshåll
har man under de senaste åren hävdat att folkbildningen missgynnats
i fråga om statsbidrag. I en ledare i tidskriften Fönstret skrev man förra året
att 1967 års vuxenutbildningsreform i huvudsak innebar en prioritering av utbildningsmöjligheterna
för sådana vuxna som utbildningsmässigt och kulturellt redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

befinner sig i en förhållandevis sett gynnsam situation. Studieförbunden och den
organisationsburna utbildningsverksamheten har här trots mycket begränsade ekonomiska
resurser, enligt ledarskribenten, visat sig ha långt större förutsättningar
att nå ut och aktivera de grupper i samhället som fått nöja sig med en kort och
ofta bristfällig ungdomsutbildning.

I jämlikhetsrapporten framhålls att den av stat och kommun bedrivna vuxenutbildningen
måste bli en allt mer väsentlig del av den samhälleliga utbildningsverksamheten.
På vuxenutbildningens område spelar emellertid också den folkrörelseanknutna
utbildningsverksamheten en central roll. Många vuxna torde lättare
kunna fås att delta i de typer av utbildning som folkrörelserna arrangerar.
Dessa kurser kan innebära en viktig stimulans till fortsatta studier och skapar också
ökade förutsättningar att delta i mer omfattande vuxenutbildningsprogram. Den
folkrörelseanknutna vuxenutbildningen bör därför enligt jämlikhetsgruppen ges
stöd på jämförbara villkor. Dessutom bör ett särskilt samhälleligt stöd ges till
fackliga organisationers utbildning, vilken fyller en mycket viktig funktion inom
vuxenutbildningen.

Beträffande administrationen av i första hand den kommunala vuxenutbildningen
har många förslag framförts. TCO föreslår i en skrift att en särskild avdelning
inrättas inom skolöverstyrelsen för vuxenutbildning samt att vuxenutbildningens
organisatoriska tyngdpunkt bör ligga på det regionala planet och sålunda
hos länsskolnämnderna. Med anknytning till länsskolnämnderna bör enligt TCO
länsvis inrättas vuxenutbildningsnämnder. Dessa skulle ha uppgiften att följa de
speciella vuxenutbildningsfrågorna och att för länsskolnämndens räkning bereda
vuxenutbildningsärenden. TCO anser att dessa vuxenutbildningsnämnder bör bestå
av representanter för länsskolnämnder, arbetsgivare och arbetstagare. Dessutom
bör länsbildningsförbund och folkhögskolor knytas till vuxenutbildningsnämndernas
verksamhet.

Även en arbetsgrupp inom folkpartiet, som utgivit en skrift om vuxenutbildning,
anser att det bör finnas vuxenutbildningsråd på regional nivå och dessutom
liknande råd på lokal nivå. Som föredragande i de lokala råden bör finnas en särskild
vuxenutbildningsledare. Denne bör enligt arbetsgruppen även ha till uppgift
att vara studievägledare för de vuxenstuderande inom kommunen och t. ex. kunna
ge besked om vilka utbildningsmöjligheter som står till buds, informera om de
studiesociala villkoren m. m.

Edström har en något annan uppfattning om den centrala organisationen, nämligen
att man bör inrätta ett vuxenutbildningsverk. Till detta verk bör man föra
alla samhällets vuxenundervisningsfunktioner, vilket enligt Edström borde medföra
att universitetskanslersämbetet avskaffas och dess uppgifter övertas av det
nya vuxenundervisningsverket.

3.3.3 Kompetensfrågor

I den allmänna debatten om vuxenutbildningen har från många håll förts fram
kravet på att det bör ske en uppmjukning av villkoren för tillträde till högre stu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

dier. Som tidigare påpekats pågår vissa försök med vidgat tillträde till högre studier
och kompetensutredningen fortsätter sitt utredningsarbete. LOVUX betonar
i sin rapport att det inte är rimligt att de vuxenstuderande som har en annan utbildningsbakgrund
än de ungdomsstuderande skall underkastas ungdomsutbildningens
nuvarande kompetensregler för att erhålla den utbildning som de har
reella förutsättningar för. En vuxenstuderande som t. ex. har behov av universitetsstudier
i matematik och fysik skall enligt LOVUX inte behöva inhämta fullständig
gymnasiekompetens utan bör endast ha de reella kunskaper som behövs
för att kunna följa studiekurserna i resp. ämne vid universitet.

3.3.4 Vuxenpedagogik

Behovet av särskild vuxenpedagogik har ofta påtalats i debatten. I jämlikhetsrapporten
påpekas att den pedagogiska uppläggningen har avgörande betydelse
för de vuxna studerandes möjlighet att utnyttja utbildningsmöjligheterna. Läraroch
ledarutbildningen måste därför ägnas stort intresse och ökade resurser måste
satsas på denna. Även forsknings- och utvecklingsarbete rörande vuxenutbildningen
måste enligt jämlikhetsgruppen ges ökade resurser. Särskilt viktigt är det att forskningsinsatser
görs för att klarlägga de faktorer som försvårar deltagande i och
genomförande av vuxenutbildning.

Folkpartiets arbetsgrupp anser att ett riksrekryterande vuxenutbildningscentrum
bör inrättas i Stockholm. Detta centrum borde bl. a. kunna fungera som forskningsfält
om vuxenpedagogiska frågor för Stockholms universitets pedagogiska institution
och för lärarhögskolan i Stockholm.

Edström betraktar denna problematik i ett globalt perspektiv och hävdar att
de utbildningsproblem vi skall lösa till sin karaktär är internationella och måste
angripas utifrån internationella utgångspunkter. U-länderna har inte råd att på
samma sätt som vi forska, experimentera och kanske göra dyrbara misstag. Vi
kan genom vad vi gör här — fortsätter Edström — genom att formulera våra
problem i termer som är meningsfulla också utanför Europa och USA inte bara
förbättra och utveckla vår egen vuxenutbildning utan också samtidigt göra andra,
för tillfället mindre lyckligt lottade samhällen en tjänst. Utvecklingssamarbete betyder
inte bara att man skickar gåvor, krediter eller personal till ett underutvecklat
land. Sverige har redan enligt Edström ett internationellt ansvar för vuxenundervisningens
utveckling, eftersom vi hör till de länder där undervisningen av vuxna
betytt och betyder mest och eftersom vi har betydande, ibland unika erfarenheter
av vuxenundervisning. Det är nu nödvändigt att kritiskt granska våra vuxenundervisningsformer,
pröva och experimentera med sikte på framtiden.

3.3.5 Återkommande utbildning

U 68 har i skriften Högre utbildning, funktion och struktur behandlat frågan
om återkommande utbildning. I skriften framhålls att karaktäristiskt för ett system
med återkommande utbildning är att det för den enskilde inte sker en slutlig över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1970

gång från ett utbildningsskede till yrkesverksamhet. Man kan dock anta att utbildningen
under överskådlig tid har sin största omfattning under ungdomsåren.

Ett system med återkommande utbildning har många fördelar och torde kunna
utgöra ett verksamt medel för att främja jämlikhet i samhället. Det synes t. ex.
rimligt att ett växelspel mellan olika mänskliga aktiviteter leder till att dessa uppfattas
som i olika avseenden mera jämställda. En annan jämlikhetsaspekt rör förhållandet
mellan generationerna. Genom den återkommande utbildningen kan
man bidra till att öka kontakterna mellan äldre och yngre och att utjämna skillnaderna
i fråga om kunskaper, erfarenheter och värderingar. För den enskilde
kan växlingarna mellan studier och förvärvsarbete ha gynnsamma effekter. Motivationen
för såväl studier som yrkesverksamhet kan öka liksom möjligheterna att
använda fritiden på lämpligt sätt. Vidare får den enskilde möjligheter att stegvis
lära känna sina förutsättningar i arbetslivet och att fortlöpande anpassa sina studier
efter dessa. Den enskilde förlorar inte heller för alltid de möjligheter som
ungdomsutbildningen erbjudit utan kan återgå till studier och följa kurser som är
likvärdiga med dem som erbjuds eleverna som kommer direkt från mellanskolan.

Ett system med återkommande utbildning kan dock även motverka en strävan
till ökad jämlikhet. Den som av sociala, ekonomiska eller kanske psykiskt konstitutionella
skäl inte tar för sig av utbildningsutbudet eller utnyttjar det på ett rationellt
sätt, kan snabbt komma efter i utbildningshänseende. Man måste vara medveten
om att det ofta kan vara svårt för individen att övervinna de hinder som
kan vara förknippade med att på heltid eller deltid återgå till studier.

U 68 påpekar att det är nödvändigt att ägna stor uppmärksamhet åt den enskildes
reella möjligheter att tillgodogöra sig ett ökat utbud av vuxenutbildning.
Bl. a. måste man uppmärksamma arbetsgivarnas möjligheter att ta emot ungdomar
med mellanskoleutbildning och senare låta dem delta i utbildning på heltid
eller deltid. Man kan enligt U 68 här jämföra med den rätt till tjänstledighet som
redan finns i samband med havandeskap och militärtjänst.

Vad som här har redovisats om återkommande utbildning har gällt hur den
påverkar den enskilde individen. Utbildningsmålen kan också utformas så att de
avser samhället. Perioder av återkommande utbildning, som systematiskt är insprängda
i yrkesverksamhet bidrar till förnyelse av samhället i vid mening. Vidare
bör det enligt U 68 vara möjligt att i ökad utsträckning sprida kunskaper som
möjliggör ett bättre utnyttjande av begränsade naturresurser eller ekonomiska resurser.

I U 68:s skrift påpekas vidare att samhällsekonomiska, företagsekonomiska
och individuella mål för den återkommande utbildningen kan stå i motsats till
varandra. Från samhällsekonomisk synpunkt kan det vara lämpligt att koncentrera
utbildningen till grupper som redan har god utbildning eller till personal inom
föränderliga arbetsmarknadssektorer. Det enskilda företaget kan vilja satsa på i
första hand vissa nyckelposter, som kan väntas stanna i företaget. För den enskilde
kan möjligheterna till en rikare fritid eller befordran inom eller utom företaget
vara det väsentliga.

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

4. Reformförslag på vuxenutbildningens område

4.1 Skolöverstyrelsen

4.1.1 Studiecirklar

I anslagsframställningarna för budgetåret 1970/71 framhåller skolöverstyrelsen
att en väsentlig uppgift för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är att genom
ökade kunskaper underlätta den vuxnes anpassning i ett samhälle, som ständigt
förändras, att öka förståelsen för och möjligheterna att aktivt delta i förändringarna
av detta samhälle och att träna förmågan till självständiga ställningstaganden.
Studier med särskild inriktning på samhälls- och kulturfrågor torde enligt överstyrelsen
även i framtiden bli folkbildningsarbetets huvuduppgift. Studiecirkeln som
arbetsform ger också, vid sidan av kunskapsförmedlingen, värdefull skolning i demokratiska
arbetsformer och tänkesätt och kan i hög grad medverka till att bryta
ner gränserna mellan olika grupper i samhället. En annan viktig uppgift för dem
som arbetar inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är att medverka till
förverkligandet av en kulturell demokrati. Det sker bl. a. genom att studieförbunden
på olika sätt följer upp lokala initiativ för att stimulera nya grupper av
människor att ta aktiv del i kulturpolitiska frågor och olika former av kulturyttringar.

Förutsättningen för att folkbildningsarbetet med framgång skall kunna genomföra
sina uppgifter i vuxenutbildningen är enligt överstyrelsens mening en
kraftig uppräkning av bidragen till studieförbundens verksamhet. En sådan höjning
bör ge de deltagare som av olika skäl väljer studiecirkeln som utbildningsform
möjligheter att genomföra sina studier på i huvudsak samma ekonomiska villkor
som erbjuds inom andra sektorer av vuxenutbildningen.

Skolöverstyrelsen föreslår därför att bidraget till studiecirklar
görs indexbundet och att bidraget utgår med högst det belopp som utgör timarvode
enligt löneklass BT 14 (för budgetåret 1968/69 41 kr.) per studietimme,
varav högst 85 % får användas till handledararvode.

Möjligheten att erhålla medverkan av expert eller fackman är av stort värde
för många studiecirklar. Detta gäller bl. a. i cirklar där man studerar samhällsfrågor
och i cirklar som inte har tillgång till en ämnesexpeit som cirkelledare,
vilket ofta är fallet speciellt i glesbygder. Överstyrelsen föreslår att statsbidrag
till kostnaderna för arvode, resekostnadsersättning och traktamente för
expert eller fackman, som medverkar i allmän studiecirkel skall utgå
med högst 20 kr., utöver det högsta bidrag som kan utgå till handledararvode i
allmän studiecirkel.

Beträffande bidragen till universitetscirklar föreslår överstyrelsen
oförändrade bestämmelser i avvaktan på förslag från den av UKÄ tillsatta
arbetsgruppen SAMSUS.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1970

Med anledning av att studieförbunden f. n. har stora svårigheter att lösa likviditetsfrågan
under den tid som förflyter mellan cirkelverksamhetens avslutning
och den slutgiltiga utbetalningen av statsbidrag föreslår överstyrelsen att förskott
på bidrag till studiecirkelverksamhet skall kunna utgå med 90 %
av det belopp vederbörande studieförbund erhållit närmast föregående redovisningsår.
Procentsatsen är nu enligt gällande bestämmelser 75.

Överstyrelsen föreslår vidare att 1 milj. kr. ställs till överstyrelsens förfogande
för försöks- och utvecklingsarbete i syfte att utpröva olika kombinationer
av cirkelarbete, enskilda studier, intensivkurser i samverkan med folkhögskolor,
brevstudier samt eterburen undervisning.

Hur vuxenutbildningsreformen kommer att påverka studiecirkelverksamhetens
numerära utveckling är ännu för tidigt att med säkerhet uttala sig om. Överstyrelsen
gör emellertid den bedömningen att reformen kommer att få en viss dämpande
effekt på studiecirkelverksamhetens utbyggnad. I samma riktning verkar den
fortsatta översyn av gränsdragningen mellan vad som bör hänföras till statsunderstött
folkbildningsarbete och vad som inte kan klassificeras som sådant. Denna
översyn genomför överstyrelsen i samråd med studieförbunden. Överstyrelsen har
i sina beräkningar utgått ifrån en ökning av den allmänna studiecirkelverksamheten
med 3 % medan universitetscirkelverksamheten, som inte direkt berörs av vuxenutbildningsreformen,
beräknas öka med 10 %. Överstyrelsen beräknar att ett genomförande
av här föreslagna förändringar av bidragen medför ett ökat medelsbehov
av 56,5 milj. kr.

4.1.2 Studieförbundens centrala verksamhet

Från budgetåret 1963/64 till budgetåret 1967/68 har antalet studiecirklar ökat
med ca 29 % och antalet cirkeldeltagare med ca 28 %. Budgetåret 1963/64 utgjorde
organisationsbidraget 18,3 % av studieförbundens organisationskostnader
medan bidraget 1967/68 motsvarade 10,4 % av dessa kostnader.

Den redovisade utvecklingen har inneburit snabbt växande administrativa kostnader
dels till följd av den ökade verksamheten och dels till följd av att den allmänna
kostnadsutvecklingen fört med sig högre kostnader för löner, resor, lokalhyror
osv. Studieförbundens resurser för organisation och administration är därför
klart otillräckliga i förhållande till verksamhetens omfattning. Det är enligt
överstyrelsens mening angeläget att bidraget till studieförbundens organisationskostnader
höjs åtminstone till en nivå, som ungefär motsvarar den andel av förbundens
kostnader som bidraget utgjorde budgetåret 1963/64. Utöver vad som
anförs beträffande kostnadsutvecklingen vill överstyrelsen understryka nödvändigheten
av att ekonomiska förutsättningar ges för en tillräckligt god stabilitet i studieförbundens
administrationsåtgärder, bl. a. utbildning av instruktörer, granskning
av den lokala verksamheten, fullföljande av den omstrukturering av de lokala
enheternas organisation som pågår inom flera studieförbund m. m. Överstyrelsen
föreslår i enlighet härmed att bidraget till studieförbundens or -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

ganisationskostnader höjs med 1,4 milj. kr. till 5 milj. kr.

Det är enligt överstyrelsens mening angeläget att det pedagogiska utvecklingsarbetet
för att främja kvaliteten i verksamheten intensifieras i takt med verksamhetens
kvantitativa ökning. Detta gäller i särskild grad utbildningen av cirkelledare.
Ökade insatser för utbildning av cirkelledare kommer också i stor utsträckning
andra sektorer av vuxenutbildningen till del. Överstyrelsen föreslår därför att b idraget
till studieförbundens pedagogiska verksamhet
höjs med 1,4 milj. kr. till 4,5 milj. kr.

För många handikappade är studiecirkeln en särskilt lämplig undervisningsform
genom att den innebär studier i en liten grupp där man i hög grad kan anpassa
studiemateriel och arbetstakt till deltagarnas förutsättningar. Fortfarande råder det
emellertid brist på lämpligt studiemateriel för stora grupper av handikappade. En
intensifierad cirkelledarutbildning för denna del av studieförbundens verksamhet är
också angelägen. Det är enligt överstyrelsens mening angeläget att studieförbunden
ges ekonomiska resurser för fortsatt utvecklingsarbete på detta område. Överstyrelsen
föreslår att bidraget till studieförbundens pedagogiska
verksamhet för handikappade höjs med 100 000 kr. till 300 000 kr.
för budgetåret 1970/71.

4.2 Försöksverksamhet med vuxenutbildning
4.2.1 LO:s och ABF:s förslag

LO och ABF har i en skrivelse till utbildningsdepartementet hemställt att
1 290 000 kr. anslås till viss försöksverksamhet med vuxenutbildning.

I skrivelsen framhålls att en reformering av vuxenutbildningen under senare
tid kommit att framstå som en av de mest angelägna och brådskande kulturpolitiska
uppgifterna i vårt land. Att ett sådant reformarbete i första hand måste syfta
till att skapa ökad jämlikhet på utbildningens och kulturlivets område torde det
i dag knappast råda några delade meningar om. Erfarenheterna av vuxenutbildningen
i de former den hittills bedrivits visar enligt LO och ABF att denna i första
hand kommer de yngre och redan relativt välutbildade tillgodo, medan de mycket
stora grupper av vuxna som fått en kort och ofta bristfällig ungdomsutbildning av
olika anledningar tycks ha begränsade möjligheter att utnyttja de utbildningsresurser
som samhället nu ställer till förfogande.

Syftet med försöksverksamheten är enligt LO och ABF att man genom flexibla
studieformer och med olika slag av speciella studiesociala och studiestimulerande
åtgärder skall försöka att till vuxenutbildningen rekrytera sådana vuxna som har
kort och bristfällig ungdomsutbildning och som av sociala, psykologiska eller
geografiska skäl nu inte har möjlighet att delta i samhällets vuxenutbildning.

Försöksverksamheten bör enligt framställningen bedrivas på ett tiotal orter. Dessa
bör väljas så att de representerar olika slag av näringsliv. Utbildningen bör kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

centreras till några få, i sammanhanget betydelsefulla ämnen, såsom svenska, matematik,
samhällskunskap, engelska och eventuellt också något yrkesämne. För
undervisningen i svenska och matematik bör TRU:s program i dessa ämnen kunna
användas. Krav på att undervisningen skall följa ungdomsskolans läroplaner bör
inte uppställas. Undervisningen bör för varje ämne omfatta ca 60—80 studietimmar
och i huvudsak bedrivas i form av studiecirklar. För elevrekryteringen bör
enligt LO och ABF anordnas väl förberedd uppsökande verksamhet. Deltagarna
i försöksverksamheten bör också få möjlighet till studierådgivning. Som ett led i
försöksverksamheten bör vissa studiestimulerande åtgärder sättas in. Resultaten
av verksamheten bör sedan bli föremål för en systematisk utvärdering. Försöksverksamheten
bör enligt förslaget ledas av en särskild arbetsgrupp.

4.2.2 Remissyttranden

Skolöverstyrelsen, som finner den föreslagna försöksverksamheten intressant
och värdefull, betonar betydelsen av att studieteknik ägnas särskild uppmärksamhet
vid den planerade utbildningen. Överstyrelsen understryker vidare värdet av att
effekten av de föreslagna studiestimulerande åtgärderna undersöks. Av särskilt
intresse härvidlag är hur de personliga ekonomiska förutsättningarna påverkar rekrytering
och fullföljande av studierna. Utvärderingen bör så långt som möjligt
knytas an till andra forskningsprojekt inom vuxenutbildningen och ske i samarbete
med vetenskaplig institution.

Beträffande utvärderingen förutsätter skolöverstyrelsen att denna utformas på
sådant sätt att försöksverksamheten kan ge så allsidiga erfarenheter som möjligt.
Erfarenheterna av försöksverksamheten bör då kunna belysa vissa problem också
inom den kommunala vuxenutbildningen och omskolningsverksamheten. Vidare
bör medlen till försöksverksamheten i likhet med andra bidrag till vuxenutbildning
ställas till skolöverstyrelsens förfogande.

Arbetsmarknadsstyrelsen ser den av ABF och LO föreslagna försöksverksamheten
som ett led i strävandena att utjämna utbildningsklyftan. Styrelsen finner
valet av ämnena svenska, matematik, samhällskunskap och engelska vara riktigt
men ställer sig tveksam till yrkesämnen, bl. a. på grund av svårigheten att finna
ämnen som kan vara till nytta för så pass heterogena grupper, som det här troligen
blir fråga om. Intresset för fysik inom den kommunala vuxenutbildningen har
visat sig stort och då detta ämne dessutom torde kunna betraktas som ett basämne
i olika slag av yrkesutbildning föreslår styrelsen att fysik ingår i försöksverksamheten
i stället för yrkesämne.

Hos de vuxenstuderande föreligger stort behov inte blott av studierådgivning
och studieteknisk rådgivning utan även av yrkesorientering och arbetsmarknadsinriktad
vägledning. LO och ABF föreslår studierådgivning såväl i början som i
slutet av studierna. Arbetsmarknadsstyrelsen vill beträffande den senare framhålla
vikten av att utbildningsplanering för fortsatta studier kombineras med arbetsmarknadsinformation
och yrkesvägledning. Yrkes- och arbetsmarknadsorienterande

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

material bör finnas till kursdeltagarnas förfogande under hela studietiden. Det är
angeläget att alla de som av studierna kommer att stimuleras till fortsatt utbildning
och yrkesbyte i tid får en realistisk uppfattning såväl om de krav olika yrken
ställer som om utvecklingen på arbetsmarknaden.

Svenska kommunförbundet anser att den föreslagna försöksverksamheten bör
komma till stånd med hänsyn till målet att ge alla grupper samma möjlighet till
grundskolekompetens. I den mån försöksverksamheten förläggs till sådana orter,
där man redan bedriver kommunal gymnasial vuxenutbildning bör verksamheterna
samordnas så att de väl kompletterar varandra. Sådan samordning torde lämpligast
kunna ske genom vuxenutbildningsråden.

Förbundet utgår från att olika former av försök med utvidgad vuxenutbildning
bekostas av statsmedel och att några kommunala bidrag utöver det sedvanliga
kommunala stödet till folkbildningsorganisationerna inte skall utgå. Förbundet
betraktar den föreslagna försöksverksamheten inte som en reformering av nuvarande
vuxenutbildning utan som en komplettering av denna. Försöken utesluter
inte en fortsatt målmedveten satsning på den kommunala vuxenutbildningen.

Därutöver vill förbundet framhålla att vissa andra aspekter på vuxenutbildningen
inte kommit till uttryck i den förevarande framställningen. Som exempel
härpå kan nämnas att vuxenutbildningsinsatsema hittills i huvudsak koncentrerats
till tätorter medan glesbygdernas bildningsintressen kommit mer i bakgrunden. Ett
annat exempel är att de hemarbetande kvinnornas behov av utbildning bör uppmärksammas
mer. Även andra grupper kan höra till de eftersatta i det här sammanhanget.
Förbundet förutsätter därför att statsmakterna i det pågående utvecklingsarbetet
på vuxenutbildningens område ingående följer resultaten av vuxenutbildningsinsatserna
i syfte att söka göra alla grupper delaktiga av samhällets utbud.
Det kan sålunda vara motiverat med ytterligare vidgad försöksverksamhet från
samhällets sida i samarbete med både kommuner och övriga folkbildningsorganisationer.
Syftet måste vara att inte bara tillgodose de grupper som avses i den föreliggande
framställningen utan även nå andra eftersatta grupper.

SVUX finner det angeläget att den av LO och ABF föreslagna försöksverksamheten
kommer till stånd.

Kommittén förmodar, att det kommer att ställa sig utomordentligt kostsamt
att uppnå en tillfredsställande rekrytering till vuxenutbildningen om man i form av
ett direkt studiesocialt stöd söker undanröja alla ekonomiska hinder för en övergång
från förvärvsarbete till studier. En kombination av ett förbättrat direkt studiesocialt
stöd, indirekta studiesociala stödåtgärder, varierande och för vuxna särskilt
avpassade studieformer samt en uppsökande verksamhet bland dem som är i särskilt
behov av vuxenutbildning kan tänkas ge bättre rekryteringseffekter till lägre
total kostnad. Försöksverksamheten bör kunna lämna material till belysning av
hur en avvägning bör göras härvidlag.

Vidare är av särskilt intresse att man inte avser att låta undervisningen vara
helt bunden av ungdomsskolans kursplaner. Enligt kommitténs uppfattning finns
det inte minst med hänsyn till önskvärdheten av att åstadkomma en bättre

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

rekrytering av vuxna till vidareutbildning anledning att vid utformningen av studieplanerna
direkt ta sikte på de vuxenstuderandes särskilda behov.

I övrigt förutsätter SVUX att man vid urval av deltagande i försöksverksamheten
ej fäster avseende vid organisationstillhörighet samt att man vid urvalet av försöksorter
och arbetsplatser där rekrytering skall ske söker tillse att alla grupper av
arbetstagare blir representerade under förutsättning av att de är i behov av den
typ av utbildning som försöksverksamheten skall omfatta. Detta bör även medföra,
att andra studieförbund med fast organisatorisk anknytning till resp. arbetsplatser
bör kunna medverka i den lokala försöksverksamheten i syfte att skapa ett allsidigt
underlag för den kommande utvärderingen. Motsvarande allsidighet bör eftersträvas
vad avser den grupp som skall planera och leda försöksverksamheten. I
denna bör även arbetsgivarsidan delta.

SAF anser att arbetsgivarsidan bör bli representerad i den referensgrupp, som
enligt förslaget bör följa försöksverksamhetens planering och genomförande. I referensgruppen
bör även ingå representanter för andra arbetstagarorganisationer,
vilka kan ha medlemmar med bristfällig grundutbildning.

Förslaget innebär från arbetsgivarsynpunkt flera organisatoriska olägenheter. Det
torde sålunda inte vara möjligt att på alla arbetsplatser bedriva uppsökande verksamhet
under arbetstid. Vid försöksverksamhetens uppläggning måste hänsyn tas
till organisatoriska och administrativa svårigheter. Överenskommelse om hur den
uppsökande verksamheten skall bedrivas måste enligt SAF givetvis träffas på förhand
med företaget. För att ett tillfredsställande resultat skall uppnås bör därför
försöksverksamheten bedrivas i nära samråd mellan SAF och LO och ABF samt
övriga berörda organ, främst kommittén för studiestöd åt vuxna.

TBV har anhålilt att få medverka i den av LO och ABF föreslagna försöksverksamheten
samt bli representerade i den försöksledning som skall beredas tillfälle
att följa verksamhetens planering och genomförande.

4.3 Förslag om statligt stöd till löntagarorganisationernas utbildning

4.3.1 Utbildningsverksamheten i olika organisationer

4.3.1.1 Inledning

I promemorian redovisas inledningsvis som bakgrund till frågan om statligt
stöd till löntagarorganisationernas utbildningsverksamhet, omfattning, innehåll
m. m. i den utbildningsverksamhet som arbetsmarknadens organisationer bedriver.

Redovisningen omfattar förutom LO även TCO, SACO, SALF, SR, SAC, SAF,
Sveriges Köpmannaförbund och RLF. Vidare finns uppgifter även för utbildningsverksamheten
i KF, ABF och TBV.

4.3.1.2 Syften med organisationernas utbildningsverksamhet

Av promemorian framgår att den studieverksamhet som bedrivs av de fackliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

organisationerna har flera syften. Den vill ge medlemmarna sådana insikter i fackliga
och samhälleliga frågor, som är nödvändiga för att de skall kunna ta ställning
i olika frågor. Studieverksamheten har vidare till uppgift att tillfredsställa det stora
behovet av skolning av dem som skall företräda medlemmarna i olika situationer.
Sådana förtroendevalda, t. ex. ordförande i verkstadsklubbar eller tjänstemannaklubbar,
måste för att fylla sina uppgifter ha betydande kunskaper inom en rad
ämnesområden. De skall bl. a. företräda medlemmarna vid förhandlingar med arbetsgivaren,
vilket kräver kunskaper om de lagar och avtal, som reglerar förhållandena
på arbetsmarknaden, men också insikter i samhälls- och företagsekonomi.
På arbetsplatserna finns numera olika och ofta ganska komplicerade system för
lönesättning, vilket den facklige förtroendemannen måste vara väl förtrogen med.
Denne får också ofta vara ett slags kurator på arbetsplatsen; för detta kan kunskaper
i sociallagstiftning vara nödvändiga. Detta gäller inte minst för det ökade
inslaget av utländsk arbetskraft.

Av promemorian framgår vidare att om en organisation skall fungera på ett
demokratiskt sätt fordras goda insikter hos ledning och medlemmar i föreningskunskap
och organisationsfrågor. De kunskaper som ges genom den fackliga skolningen
kommer inte bara den fackliga rörelsen till nytta. Den fackliga rörelsens
medlemmar är ofta också aktiva i andra folkrörelser och samhällsorgan, varför de
förvärvade insikterna även kommer dessa till del.

Från fackligt håll hävdas vidare att den grundläggande betydelse som ett rikt förgrenat
organisationsliv har i ett demokratiskt samhälle måste anses innebära att de
fackliga organisationernas studieverksamhet medverkar till att stärka och fördjupa
demokratin.

I promemorian erinras om att man inom de stora fackliga kollektiven har markerat
att de fackliga studierna skall hjälpa förbundens medlemmar att bättre göra
en insats i den fackliga verksamheten. Syftet med verksamheten har alltså främst
varit att skola medlemmarna till mera aktiva och kunniga deltagare i det fackliga
arbetet. Till kurserna har i första hand sökt sig personer, som har haft erfarenhet
av fackligt arbete. Detta allmänna mål för verksamheten har framför allt kommit
att gälla för förbundens mera allmänna kurser samt för de allmänna mera avancerade
kurser, som anordnas av LO och TCO. Flertalet av dem som i dag deltar
i den fackliga studieverksamheten innehar förtroendeuppdrag inom de fackliga
organisationerna. De har dessutom nästan alltid någon erfarenhet av studier inom
det fria bildningsarbetet.

I promemorian påpekas att när det gäller de mera specialiserade förbundskurserna
och LO-kursema dessa givetvis har kommit att i första hand rikta sig till
medlemmar med specialintressen. Flertalet deltagare i en företagsnämndskurs är
exempelvis ledamöter i företagsnämnder. De som deltar i en arbetarskyddskurs
tjänstgör ofta som arbetarskyddsombud osv.

Även om de fackliga organisationerna satsat avsevärda summor på studieverksamheten
har denna endast kunnat nå en mindre del av fackförbundens medlemmar.
Olika undersökningar visar också att endast en mindre del av de i styrelser,

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970 25

kommittéer och klubbar verksamma medlemmarna har deltagit i någon form av
facklig studieverksamhet.

I promemorian framhålls att ett väsentligt syfte med den av TCO anordnade
månadskursen är att belysa sambandet mellan det fackliga handlandet och samhällsförhållandena.
Inte minst gäller detta lönepolitiken i relation till samhällsekonomi,
arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skattepolitik och konsumentpolitik.
Vidare belyses tjänstemännens möjligheter till ett fackligt agerande med hänsyn
till organisationsstruktur, arbetsrättsliga förhållanden samt relationerna till statsmakterna.
TCO:s syn på utbildningspolitiken behandlas ingående. Ett annat syfte
med månadskursen är att stimulera deltagarna till debatt kring väsentliga fackliga
frågor — inte minst som en träning för det dagliga fackliga arbetet. Till månadskursen
rekryteras medlemmar med fackliga uppdrag. I ganska stor utsträckning
har kursen även använts som inskolning av nyanställda funktionärer. Det anses
önskvärt att deltagarna tillägnat sig grundläggande fackliga kunskaper genom t. ex.
förbundskurser, studiecirklar, TBV- eller TCO-kurser. God kännedom om det
egna förbundets verksamhetsområde krävs.

Vidare framhålls att syftet med specialkurserna är att ge fördjupade och nyanserade
insikter inom ett avgränsat ämnesområde, t. ex. lönepolitik, utbildningsfrågor
och arbetsrätt. Under kurserna redovisas TCO:s tidigare ställningstagande genom
remissvar på offentliga betänkanden och andra opinionsyttringar. Vidare diskuteras
mål och planer inom ämnesområdet. Specialkurserna vänder sig till dem som
önskar fördjupade kunskaper på något speciellt fackligt delområde. För att ge
fullt utbyte krävs av deltagarna goda grundläggande fackliga kunskaper. En betydande
del av deltagarna har tidigare genomgått TCO:s fackliga månadskurs och
specialkurserna fungerar som en påbyggnad på denna.

Beträffande utbildningsverksamheten inom SACO, SALF, SR och SA C konstateras
i promemorian att dessa organisationer endast genomför kortare kurser.
Målen för kursverksamheten inom dessa fyra löntagarorganisationer avviker inte
i någon större omfattning från vad som tidigare redovisats för LO och TCO.

Av promemorian framgår att SA F:s kursverksamhet är inriktad på tre olika
grupper, nämligen personer i chefsställning, förmän och arbetsledare samt personer
sysselsatta inom områdena produktionsteknik och administrativ teknik. Den utbildning
som Sveriges Köpmannaförbund bedriver vänder sig till butiksinnehavare
och deras medhjälpare. Kursverksamheten inom KF omfattar anställda och förtroendevalda
medlemmar. Den mest omfattande verksamheten är vidareutbildning
av anställda i arbetsledar- och chefsställning. Sammanfattningsvis konstateras
att den utbildningsverksamhet som bedrivs inom SAF, Sveriges Köpmannaförbund
och KF är ganska likartad. Den vänder sig främst till anställda inom företaget
och kan betraktas som en yrkesutbildning.

Vidare redovisas i promemorian att RLF bedriver kurser för förtroendevalda
medlemmar (ungdomskurser, styrelsekurser, allmänna funktionärskurser). De sistnämnda
kurserna är avsedda för lokalavdelningsfunktionärer, som vill skola sig i

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

föreningsteknik, föredragsteknik och övriga informationsmässiga funktioner i det
lokala RLF-arbetet.

Syftet med kursverksamheten inom de båda studieförbunden ABF och TBV
är enligt promemorian ganska likartad. Verksamheten domineras av kurser för
distriktens studieorganisatörer och cirkelledare. Avsikterna med studieorganisatörskurserna
är bl. a. att skapa en fast och effektiv organisation som tillförsäkrar organisationer
och deltagare en stabil och kvalitetsmässigt tillfredsställande studieverksamhet.

I promemorian erinras också om att ett ökat behov av facklig utbildning har
skapats av de förbundssammanslagningar och den utveckling mot storavdelningar
som pågår inom LO och TCO. LO framhåller att det ligger ett utomordentligt
värde i att behålla det hittillsvarande allmänna målet för skolningsverksamheten
inom den fackliga rörelsen, dvs. att den i första hand skall sikta till en allmän
medlemsskolning och inte vara en specialiserad ledarutbildning i mera begränsad
mening. Med de krav som i dag ställs på den fackliga rörelsens företrädare är det
emellertid möjligt att man mer medvetet än hittills söker stimulera dem, som
redan har eller väntas få förtroendeuppdrag, att delta i en mera omfattande
facklig utbildning. Likaså, framhåller LO, bör man i den framtida inriktningen
liksom hittills i första hand sträva efter att nå dem som innehar olika uppdrag.
Härtill kommer också att, i den utsträckning som olika specialämnen inte kan
tillgodoses inom de mera allmänna fackliga kurserna, ett större antal deltagare i
den mera allmänna fackliga utbildningen kommer att ha behov av att delta i specialkurser
med direkt anknytning till uppdragets karaktär.

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan förbund och LO konstateras
att förbunden har kommit att svara för den kortare grundläggande studieverksamheten,
medan LO i första hand koncentrerat sig på längre fackliga kurser
och specialkurser. Man torde emellertid få räkna med att LO i viss utsträckning
kan komma att åta sig grundläggande skolningsuppgifter för mindre förbund, som
inte har möjlighet att i tillräcklig omfattning ordna egen verksamhet.

Enligt promemorian framhåller TCO bl. a. att den framtida skolningen måste
göras mera differentierad än tidigare, vilket i och för sig skapar behov av ett större
antal kurser med specialinriktning. Å andra sidan kan då kurserna göras kortare
och mera intensiva än tidigare. Konsekvensen blir också att samma personer behöver
gå på kurs oftare för att kunna hålla sig å jour med utvecklingen, varför påbyggnadskurser
behöver anordnas med korta mellanrum.

Vidare framhåller TCO enligt promemorian att behovet av utbildning för olika
specialuppgifter har ökat. Detta tar sig uttryck i ett större antal kurser av denna
typ, samtidigt som behovet av fördjupade allmänt fackliga kunskaper också ökat.
Den snabba tekniska utvecklingen och den ökade internationella konkurrensen
har gjort att strukturförändringarna i samhället i långt högre grad än tidigare
måste uppmärksammas av de fackliga organisationerna. Rationaliseringsfrågor och
arbetsmarknadspolitiska frågor måste därför få ett allt större utrymme i den fackliga
utbildningen. Detsamma gäller de förändringar beträffande utbildningskrav,

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970 27

lönepolitik och fackliga organisationsförändringar som kan nödvändiggöras av
denna utveckling.

Av promemorian framgår också att den arbetsfördelning beträffande den fackliga
studieverksamheten inom tjänstemannarörelsen som råder mellan förbunden,
TCO och TBV innebär att förbunden svarar för den förbundsinxiktade fackliga
skolningen och att TBV och TCO i första hand svarar för den allmänt inriktade
fackliga utbildningen, varvid TBV skall koncentrera sig på den lokala studieverksamheten
av grundläggande karaktär medan TCO har till uppgift att svara för den
mera kvalificerade fackliga skolningen. Naturligtvis går det inte att upprätthålla
en klar och entydig gräns mellan de tre funktionerna.

4.3.1.3 Verksamhetsformer

I promemorian framhålls att den fackliga skolningen sker dels genom studier i
studiecirklar eller motsvarande, dels genom centralt och regionalt anordnade internatkurser.

De lokala studierna bedrivs av fackföreningarna i intimt samarbete med ABF:s
och TBV:s lokala och regionala organ. De studieformer som används är studiecirklar,
aftonbrevskolor och på en del platser aftonskolor. Studiecirkeln har enligt
promemorian den största utbredningen. Denna typ av studier anses vara särskilt
lämplig för den fackliga skolningen, då man förutom de erhållna faktakunskaperna
även genom arbetet i cirkeln tränas i ett demokratiskt meningsutbyte (jämför även
2.4).

I promemorian redovisas att ABF under verksamhetsåret 1967/68 genomförde
49 381 studiecirklar med 459 935 deltagare och 1 275 888 studietimmar. Den
största ämnesgruppen samhälls- och rättsvetenskap fördubblades under verksamhetsåret
och omfattade 12 747 studiecirklar med 120 157 deltagare. Ungefär
hälften av cirklarna var inriktade på arbetsmarknadsfrågor och facklig verksamhet.

Vidare redovisas att TBV under verksamhetsåret 1967/68 genomförde 12 997
studiecirklar med 142 331 deltagare och närmare 407 500 studietimmar. Språkstudierna
utgör inom TBV den största ämnesgruppen och redovisar 5 309 studiecirklar
med 51 718 deltagare. Ämnesgruppen samhälls- och rättsvetenskap omfattar
1 042 studiecirklar med 12 543 deltagare. Ungefär hälften av cirklarna var
inriktade på arbetsmarknadsfrågor och facklig verksamhet.

Av promemorian framgår att studiecirkeln och aftonbrevskolan arbetar på i
princip samma sätt. Skillnaden är den att varje deltagare i aftonbrevskolan på egen
hand utarbetar svar på studiematerialets svarsuppgifter och får dem granskade av
Brevskolan. I allt större utsträckning arbetar aftonbrevskoloma också med för
denna arbetsform speciellt utarbetat studiematerial.

4.3.1.4 Ämnesval

I promemorian erinras om att den äldsta och mest kvalificerade av de allmänna
LO-kurserna har varit den s. k. tremånaderskursen, som under senare år

Kungl. May.ts proposition nr 35 år 1970

erhållit benämningen Facklig huvudkurs. Endast en begränsad del av denna kurs
ägnas fackliga frågor. Huvudämne är nationalekonomi, som i regel omfattat en
femtedel av kurstiden. Dessutom ges undervisning i samhällskunskap, socialpolitik
och socialpsykologi samt en viss elementär färdighet i svenska och matematik.

Den andra längre typen av kurser, de s. k. sexveckorskurserna, ger enligt promemorian
större utrymme åt allmänna fackliga frågor, såväl fackföreningsrörelsens
historiska bakgrund som dess nutida omfattning och organisation. Orientering om
olika aktuella frågor förekommer också och dessa inslag har ökat allt eftersom den
fackliga verksamheten kommit att spänna över allt vidare fält. Vidare ges grundläggande
instruktioner om den praktiska verksamheten inom förbund och avdelningar.
Även på denna typ av kurs är emellertid nationalekonomi huvudämne.
Slutligen förekommer också bl. a. socialpolitik, svenska och matematik.

Vidare påpekas att de allmänna styrelsekurserna om två veckor i huvudsak koncentrerar
sig på det praktiska arbetet inom en avdelning. Därutöver ges i dessa
kurser endast en kortare orientering i exempelvis ekonomiska frågor.

Beträffande de olika specialkurserna konstateras i promemorian att dessa främst
ger en grundläggande orientering i de speciella ämnesområdena och endast i mycket
liten omfattning tar upp mera allmänna fackliga frågor. LO genomför bl. a. arbetar -skyddskurser, företagsnämndskurser och kontakt- och informationskurser. Samtliga
dessa kurser omfattar två veckor. Arbetarskyddskurserna riktar sig främst till
skyddsombud och syftar till att ge vidgade praktiska och teoretiska kunskaper inom
de områden som innefattas i modernt arbetarskydd. Som en följd därav intar, förutom
orientering om gällande lagstiftning och regler på arbetarskyddets och företagshälsovårdens
område, de ergonomiska och arbetshygieniska frågorna en framskjuten
roll på kurserna. Företagsnämndskurserna riktar sig främst till företagsnämndsledamöter.
Kurserna behandlar bl. a. vidareinformation, förslagsverksamhet,
anställningstrygghet och företagsekonomi. Kontakt- och informationskurserna
är avsedda att ge de kunskaper som erfordras för att de ansvariga på ett bättre
sätt skall kunna lösa sina uppgifter inom dessa områden. Kurserna behandlar bl. a.
informationsvägar, informationsteknik och metodik, reklampsykologi, massmedia,
tekniska hjälpmedel, talträning och konferensuppläggning.

Av promemorian framgår att den längsta TCO-kursen är den s. k. månadskursen.
Ena hälften ägnas ämnen som samhällsekonomi, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik.
Ett stort antal föreläsare medverkar för att presentera olika problemområden
och som inledare till grupparbeten och allmänna diskussioner. Två
gånger i veckan gör deltagarna pressöversikter som dels är avsedda att belysa aktuella
fackliga och samhälleliga frågors behandling i pressen, dels att uppöva deltagarnas
förmåga att göra koncentrerade referat. Samma syften avses med referat
och diskussion kring aktuella debattböcker. Samtliga deltagare presenterar även
sina yrken och personliga arbetsuppgifter. Förhandlingsövningar ingår även i programmet.

I promemorian framhålls vidare att TCO årligen anordnar ett antal specialkurser
som ger kvalificerad utbildning inom olika ämnesområden. För 1970 pla -

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1970

nerar TCO tre sådana kurser. Den första avser att behandla europeiskt samarbete,
fackliga konsekvenser, fackligt samarbete inom Nordek, Efta och EEC, de multinationella
företagen m. m. Den andra kursen tar upp samarbetsfrågor på arbetsplatsen,
utvecklingstendenser och målsättningar, norska och svenska erfarenheter
av självstyrande grupper, försöksverksamheten inom statliga bolag, utvecklingsrådets
planer m. m. Den tredje kursen slutligen behandlar lönepolitiska problem,
speciellt differentieringsfrågor, likalönefrågor, prestationslöner samt interlokala
löneskillnader.

Den övervägande delen av den centrala kursverksamheten arrangeras av de till
LO och TCO anslutna förbunden. Självfallet varierar omfattningen av kursverksamheten
med förbundens storlek. Både allmänna kurser och kategorikurser förekommer.
De allmänna kurserna behandlar de frågor som är allmängiltiga för alla
förtroendevalda oavsett funktion. Kategorikursema avser att tillgodose behovet av
skolade medlemmar för vissa uppdrag t. ex. skyddsombud, förhandlare och företagsnämndsledamöter.

Den kursverksamhet som bedrivs av SAF har enligt promemorian byggts upp
gradvis genom att skilda initiativ samordnats av föreningen. Kännetecknande för
all denna kursverksamhet är att den riktar sig uteslutande till personer som är anställda
i företag och som företagen väljer ut för vidareutbildning. Utbildningen bekostas
sålunda helt och hållet av företagen som betalar kursavgifter, traktamenten
och lön under utbildningstiden. Kurserna är förhållandevis korta men intensiva.
Vidare är innehållet i kurserna bestämt avgränsat och definierat för att passa in i
ett aktuellt kunskapsbehov för företaget och individen. Genom en kombination av
flera korta kurser kan emellertid på relativt kort tid ett vidare kunskapsfält täckas in
och utvecklingen går f. n. i riktning mot ett modulsystem framför allt för chefsarbete
på skilda nivåer som kan erbjudas företagen i anslutning till deras interna
planering.

De ämnesområden som SAF:s kursverksamhet omfattar är företagsledning (som
numera överförts till Institutet för Företagsledning) chefsarbete på skilda nivåer
samt rationalisering. Chefsarbetet omfattar bl. a. arbetsledning, vari utbildning
bedrivits av Arbetsledareinstitutet. Utbildning av arbetsledare har varit en av de
största utbildningsuppgifterna då behovet av systematiserat arbetsledarurval och
planerad arbetsledarutbildning varit mycket stort. Med tiden har emellertid erfarenheten
inom föreningen klart angivit att utbildning i arbets- och personalledning
icke kan begränsas till en speciell kategori av anställda utan behovet måste närmast
definieras som ett behov av chefsutbildning. I chefsarbetet ingår naturligt nog
också utbildning i rationalisering varvid på senare tid en administrativ rationalisering
och en kontorsrationalisering kommit i förgrunden. Samtidigt som sålunda
chefsutbildningen kommer att omfatta såväl vissa tekniska aspekter som allmänt
personalledande med psykologi, sociologi och pedagogik som huvudämnen följer
behovet av specialister inom dessa områden med av utvecklingen betingade återkommande
fortbildningsaktiviteter. Detta innebär också att den tidigare mera markerade
skillnaden mellan produktion och administration blir mindre utpräglad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

I promemorian betecknas SAF:s kursverksamhet som en yrkesutbildning på i
de flesta fall mycket avancerad nivå. Kursprogrammen innehåller förhållandevis
föga av allmänbildandei stoff. Föreningen bortser på intet sätt från behovet av
förstärkt allmänbildning men finner marknaden på detta område väl tillgodosedd
genom andra vuxenutbildningsorganisationer, bildningsförbunden, korrespondensinstituten
m. m. Föreningen uppfattar sålunda som sin specifika uppgift att utveckla
de här nämnda ämnesområdena och att erbjuda vid varje tillfälle de bäst
underbyggda kurserna i dessa avseenden. Väsentliga kostnader läggs ned på utveckling
av kursinnehållet, vilket innebär att kursavgifterna måste inkludera bidrag
till utvecklingsarbete. Detta arbete drivs personellt dels med egna krafter där
lärarna och kursledama avsätter en del av sin totala arbetstid för detta ändamål,
dels med hjälp av speciella utvecklingsprojekt där samverkan sker bl. a. med universitet
och fackhögskolor. Genom att kostnaderna för denna verksamhet måste
tas ut via kursavgifterna kommer dessa att bli förhållandevis höga.

I promemorian redovisas att den utbildning som bedrivs inom den konsumentkooperativa
rörelsen bl. a. syftar till att säkra tillgången på kvalificerade kandidater
till förtroendeuppdragen. F. n. fyller den kooperativa aftonskoleverksamheten
högt ställda krav genom sin systematiska uppläggning. Många av de förtroendevalda
inom konsumentkooperationen har säkerligen även annan bakgrund än aftonskoleverksamheten.
De kan ha en god skolning från samhällets utbildningsanstalter,
från andra folkrörelsers utbildningsverksamhet osv. Av denna anledning
lägger man inom kooperationen stor vikt vid introduktionen till den kooperativa
verksamheten, speciellt på de områden där den avviker från andra folkrörelsers
verksamhet. Till detta kommer en fortbildning av de aktiva förtroendevalda. Denna
sker i viss utsträckning genom internatkurser, varav vissa förläggs till KF:s skola
Vår gård i Saltsjöbaden. Medlen i utbildningsverksamheten är många och skiftande:
brevkurser, aftonskolor, studiegrupper, kurser och konferenser.

Vidare förekommer inom kooperationen en omfattande personalutbildning. I
princip bygger denna på möjligheterna att varva utbildning i skilda former med
praktiskt yrkesarbete. Detta sker genom en systemadskt uppbyggd utbildning med
inslag av brevkurser, litteraturstudier, kortare och längre internatkurser. De anställda
på alla arbetsplatser och på alla nivåer bereds en möjlighet till yrkesutbildning
inom företaget. I föreningarna och på de flesta av KF:s industrier förekommer
lokal utbildning. Denna sker ofta i samarbete mellan vederbörande förening
eller industri och den kommunala yrkesskolan. Utbildningen omfattar dels branschkurser,
dels årskurser, som är så uppbyggda att de skall kvalificera till högre utbildning
vid den kooperativa skolan, Vår gård. Vid skolan förekommer kurser och
seminarier för nästan alla kategorier av anställda, t. ex. inom livsmedelsförsäljningen,
varuhusen, lagercentralerna, kontoren, charkuterifabrikerna, bagerierna,
restaurangerna osv. Vår gårds utbildning gäller främst dem som har eller skall
uppnå arbetsledande befattningar eller chefsställningar inom kooperationen. En
omfattande fortbildningsverksamhet förekommer dessutom. Omkring 180 kurser

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970 31

och seminarier, med något mer än 4 000 deltagare, anordnas varje år av den kooperativa
skolan.

4.3.1.5 Omfattning och deltagande

Av promemorian framgår att LO:s egen studieverksamhet leds av en förvaltningsnämnd
som består av representanter för LO och fackförbunden. Dessutom
har ABF:s studierektor alltid ingått i denna förvaltningsnämnd. Sedan 1962 finns
ett särskilt pedagogiskt rådgivande organ till förvaltningsnämnden.

Den av LO anordnade verksamheten vid LO:s skolor har utvecklats från en
omfattning av 13 kursveckor och 29 deltagare år 1929 till 52 kurser, 161 kursveckor
och 1 441 deltagare år 1968. I dag bedöms situationen vara sådan att en
ytterligare utbyggnad, framför allt av den allmänna kursverksamheten, är erforderlig-
I anslutning härtill diskuteras också en viss utbyggnad av olika specialkurser.
För att ge utrymme för denna expansion har LO beslutat utvidga sin skola i Brunnsvik
och uppföra en ny skola.

LO-förbunden genomförde under år 1966 204 kurser om tillsammans 266
kursveckor. Antalet deltagare uppgick till 6 646.

En sammanfattning i promemorian visar att LO:s och fackförbundens kursverksamhet,
omfattande kursperioder om minst en vecka, ger följande siffror för
år 1966: 244 kurser, 410 kursveckor och 8 025 deltagare. I förhållande till antalet
medlemmar utgör deltagarna i kurser om minst en vecka ca 0,5 %. Med hänsyn
till att vissa deltagare under ett år kan genomgå mer än en kurs av detta slag torde
den reella andelen vara något lägre.

Promemorian redovisar också att fackförbunden bedriver en omfattande verksamhet
med kortare kurser och konferenser. Denna syftar bl. a. till att informera
om den egna centrala verksamheten. 1966 anordnade förbunden 993 kortare
kurser och konferenser. Antalet deltagare uppgick till 37 901.

Inom TCO.s kansli planeras den fackliga studieverksamheten i TCO-regi inom
informationsavdelningen. För att möjliggöra en bättre planering och analys av behoven
på studieområdet tillsatte TCO:s styrelse 1967 ett studieråd för högre facklig
utbildning med uppgift att framlägga förslag för styrelsen om den kursverksamhet
rådet ansåg att TCO borde svara för under det närmaste kalenderåret. Rådet är
sammansatt av representanter från förbunden, TCO och TBV och består av de
för den fackliga studieverksamheten ansvariga personerna i resp. organisationer.

Den av TCO anordnade verksamheten har under år 1968 omfattat nio kurser,
19 kursveckor och 241 deltagare. T CO-förbundens egen studieverksamhet har
under år 1968 omfattat 27 kurser, 29 kursveckor och 1 010 deltagare. I förhållande
till antalet medlemmar utgör deltagarna i kurser om minst en vecka ca
0,24 %. Med hänsyn till att vissa deltagare under ett år kan genomgå mer än en
kurs av detta slag torde den reella andelen vara något lägre.

Vidare erinras om att TCO och förbunden bedriver en omfattande verksamhet
med kortare kurser och konferenser. Av en tabell framgår att 199 sådana arrangemang
genomfördes under år 1968. Antalet deltagare uppgick till 5 940.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1970

Beträffande omfattningen av och antalet deltagare i kursverksamheten inom
SACO, SALF, SR och SAC redovisas i promemorian ganska likartade siffror. I
regel genomförs en veckokurs per år; dessutom anordnar de anslutna förbunden
ett relativt stort antal två- och tredagars kurser.

Vidare framhålls i promemorian att SAF, Sveriges Köpmannaförbund, KF och
RLF genomför en omfattande studieverksamhet. Såväl kortare som längre kurser
förekommer. Avslutningsvis redovisas vissa uppgifter om kursverksamhetens omfattning
inom de båda studieförbunden ABF och TBV.

4.3.1.6 Ekonomi

Inledningsvis påpekas under denna rubrik i promemorian att den ekonomiska
redovisningen endast avser centralt anordnad studieverksamhet inom de olika organisationerna
och således bortser ifrån de mycket stora lokala kostnader studieverksamheten
för med sig.

I promemorian redovisas att LO och fackförbunden förfogar över skolanläggningarna
Brunnsvik, Runö, Skåvsjöholm och Rönneberga. Tillsammans kan dessa
anläggningar ta emot 556 elever. Kostnaderna för den kursverksamhet som förbunden
anordnar bestrids av resp. förbund medan LO svarar för kostnader i samband
med sin kursverksamhet. Kursdeltagarna erhåller f. n. 300 kr. per vecka i
stipendium. Det är förbunden som svarar för stipendiekostnaderna oavsett om det
gäller förbunds- eller LO-kurser. Fackförbundens och LO:s sammanlagda kostnad
för studieverksamheten under 1968 uppgick till 15,8 milj. kr.

TCO, TCO-förbunden och TBV förfogar över Bergendal, som är en central
kursgård med plats för ca 80 elever. De av TCO arrangerade kurserna är enligt
promemorian i regel subventionerade av TCO, vilket innebär att centralorganisationen
svarar för alla kostnader utom kostnader för förlorad arbetsförtjänst. För
förbundens kurser gäller att förbunden själva svarar för kostnaderna för den studieverksamhet
de bedriver. I varierande utsträckning svarar organisationerna för
stipendier i den mån kurserna är förlagda till ordinarie arbetstid och de är av sådan
varaktighet att semesterdagar ej kan tas i anspråk. Förbundens och TCO:s sammanlagda
kostnader för studieverksamheten under 1968 uppgick till 2 275 000 kr.

De övriga löntagarorganisationerna SACO, SALF, SR och SAC förfogar inte
över egna kursgårdar. Deras kostnader för studieverksamheten under 1968 redovisas
i följande siffror: SACO 450 000 kr., SALF 410 000 kr., SR 130 000 kr.
och SAC 150 000 kr.

Av promemorian framgår också att SAF och dess förbund förfogar över skolanläggningarna
Yxtaholm, Arbetsledareinstitutet och Rationaliseringstekniska institutet.
Tillsammans kan dessa anläggningar ta emot ca 210 kursdeltagare.
Sveriges Köpmannaförbund är ägare till Köpmannainstitutet och dess filial i Göteborg.
Tillsammans kan skolorna ta emot ca 285 kursdeltagare. RLF förfogar
tillsammans med Lantbruksförbundet och dess branschorganisationer över Föreningsskolan
Sånga-Säby. Skolan kan ta emot 158 elever. Vår gård ägs av KF
och kan ta emot 137 elever. Av de här nämnda utbildningsanstalterna är Köp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1970

mannainstitutet och Vår gård enskilda yrkesskolor (s. k. A-skolor), vilket innebär
att de erhåller högst 78 % av lärarlönerna i statsbidrag. Vidare bör nämnas
att den ekonomiska omslutningen under 1968 rörande SAF.s kursverksamhet utgjorde
12 milj. kr. och att KF:s kostnad för studieverksamheten under 1968 uppgick
till 3 780 000 kr.

Kostnaderna för ABF.s centrala kursverksamhet och för en del kvalitetsfrämjande
åtgärder uppgick under verksamhetsåret 1967/68 till drygt 2 milj. kr. TBV:s
motsvarande kostnader uppgick till 375 000 kr.

4.3.2 Frägan om statligt stöd till löntagarorganisationernas utbildning

4.3.2.1 Motiv för statsbidrag

I promemorian framhålls att ett av motiven bakom de åtgärder som genomförts
på vuxenutbildningsområdet under de senaste åren har varit att bidra till en ökad
jämlikhet. Detta synsätt har också kraftigt markerats i den senaste tidens debatt
om vuxenutbildningen och dess framtida inriktning. Starka skäl kan då anföras för
att samhället särskilt skall uppmärksamma utbildningsinsatser som, direkt men
även indirekt, kommer grupper med kort grundutbildning till godo. Ett exempel
på sådana insatser är den centrala utbildningsverksamhet som bl. a. Landsorganisationen
och därtill anslutna förbund bedriver.

Vidare framhålls att innehållet i den utbildning som arbetsmarknadens organisationer
bedriver varierar naturligen med organisationerna, dess medlemsbakgrund
och utbildningens syften. Vid de kurser som arrangeras inom Landsorganisationen
och dess förbund får en inte obetydlig del av utbildningen ägnas åt meddelande av
kunskaper av grundläggande färdighetskaraktär. Det finns således ett behov av att
förbättra kursdeltagarnas formella utbildning med hänsyn till brister som bl. a.
sammanhänger med ofullkomligheter i samhällets tidigare utbildningsorganisation.
I detta avseende intar arbetsgivar- och tjänstemannaorganisationer en mer gynnad
position. Till en inte obetydlig del knyter kursinnehållet an till den egna organisationens
verksamhet och arbetsuppgifter. Men vid kurserna ägnas också t. ex.
frågor om företagsdemokrati och ekonomisk demokrati uppmärksamhet. Verksamheten
bidrar därigenom till att stimulera en fördjupad debatt om vitala problem i
det svenska samhället.

I promemorian erinras om att arbetsmarknadens organisationer har ett betydande
mått av ansvar för den samhällsekonomiska balansen och utvecklingen i det
svenska samhället. Möjligheterna för organisationerna att handla rationellt i sina
ställningstaganden torde bl. a. vara beroende av de enskilda medlemmarnas och
de förtroendevaldas kunnande och mognad. Man torde kunna anta att det inte varit
möjligt att åstadkomma stabiliteten på arbetsmarknaden utan den betydande
fackliga utbildningsverksamheten. Skäl kan även med denna utgångspunkt anföras
för att samhället positivt värderar dessa åtaganden på utbildningsområdet.

Mot den nyss angivna bakgrunden, framhålls i promemorian, kan det inte anses

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

vara uppseendeväckande om samhället ekonomiskt skulle bidra till den utbildning
som anordnas av löntagarorganisationerna. Inriktningen av och innehållet i denna
utbildning — som väl stämmer överens med utbildningspolitiken i vårt land —
talar lör ett sådant ställningstagande. Ett samhällsstöd till här aktuell utbildningsverksamhet
kan också uppfattas som ett erkännande av att fackföreningsrörelsen
i utbildningsavseende fullgör en viktig samhällsfunktion.

Av promemorian framgår vidare att en inte obetydlig del av medlemmarna i
arbetsmarknadsorganisationerna engageras i utbildning såväl genom studiecirklar
som lokala, regionala och centrala kurser. Till en del stöds dessa aktiviteter också
av statsmakterna främst genom statsbidrag till studiecirklar. Vidare ger staten ekonomiskt
stöd till en rad frivilliga organisationer. Det gäller bl. a. om studieförbunden,
de politiska partierna, ungdomens föreningsliv, nykterhetsorganisationer,
föreningar med social inriktning och försvarsfrämjande organisationer.

I promemorians motivavsnitt redovisas slutligen att i Norge har införts ett stöd
till facklig utbildningsverksamhet (prop. 1964/65: 92). Enligt denna proposition
utgår statsbidrag till kurs för utbildning av de anställdas representanter i arbetslivet.
Bidraget avser kurs om minst fem dagar och utgör hälften av kurskostnaderna
(inklusive utgifter för förlorad arbetsförtjänst). Bidragssystemet är gynnsammare
än motsvarande stöd för annan kursverksamhet.

4.3.2.2 Avgränsning av stödet

I promemorian konstateras att begreppet arbetsmarknadsorganisationer innefattar
såväl arbetsgivar- som arbetstagarsammanslutningar. Frågan kan emellertid
ställas om ett eventuellt statligt stöd till utbildningsverksamhet bör omfatta alla dessa
organisationer eller enbart vissa. Därvid bör beaktas att för arbetsgivarna gäller
att utgifterna för dessa sammanslutningars utbildningsverksamhet i princip utgör
en kostnad för företaget i fråga. De anställda har däremot att själva genom egna
uppoffringar och avgifter finansiera utgifterna för den utbildning som bestås dem av
deras organisationer. Som framgår av den tidigare redovisningen är arbetsgivarnas
utbildningsverksamhet i första hand direkt yrkesinriktad. Med hänsyn härtill
och önskemålet om att lägga tyngdpunkten i utbildningsinsatserna på grupper med
förhållandevis kort grundutbildning är det enligt promemorian i dag motiverat att
koncentrera de statliga medel som kan ställas till förfogande på löntagarorganisationerna.
Inom denna grupp dominerar f. n. Landsorganisationens utbildningsverksamhet,
men även tjänstemannaorganisationernas utbildningsverksamhet genomgår
en snabb expansion.

I promemorian erinras också om att utbildningsverksamheten försiggår i skiftande
former. Till den del av löntagarorganisationernas utbildning som äger rum
i studiecirkelns form utgår som redan nämnts statsbidrag. Därutöver förekommer
olika former av internatkurser men också kombinationer mellan studiecirkelkurser
och/eller brevstudier. Landsorganisationens framställning om statsbidrag avser
de centrala kurserna. Med hänsyn till att den största effekten torde kunna uppnås
genom en bidragsgivning till just dessa kurser — vilka dessutom är om minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970 35

vecka — torde det finnas skäl för en avgränsning av ett bidrag enligt Landsorganisationens
förslag.

Såväl principiella som praktiska skäl kan således enligt promemorian anföras
för att staten bidrar till löntagarorganisationernas utbildningsverksamhet. Detta
bidrag bör avse den centrala kursverksamheten. Statsbidragsberättigade kurser bör
därvid uppfylla de allmänna syften som i dag redovisats vara bärande för kursverksamhetens
utformning. De bör således ha en bred och grundläggande uppläggning,
en allmän inriktning och vara ett led i utbildningens demokratisering.

4.3.3 Förslag till bidragskonstruktion

I promemorian erinras om att statsbidrag utgår till en råd olika organisationer.
Av redovisningen framgår att man svårligen kan finna några enhetliga principer
bakom de olika bidragsformernas konstruktion. Bidragen har i stället utformats
efter vad som befunnits lämpligt och rimligt i varje enskilt fall.

Vidare redovisas vilka utgifter som internatkurser för med sig. Förutom kostnader
för central administration består de av följande komponenter: arvoden till medverkande,
utgifter för deltagares resor och inackordering samt, när det gäller de
fackliga organisationerna, även ersättning för deltagares mistade avlöningsförmåner.

I promemorian framhålls beträffande undervisningsarvodena att
ersättningen till medverkande utgår enligt högst varierande praxis vid de olika kurserna.
Den kursverksamhet varom här är fråga kan i flera avseenden jämställas
med den som bedrivs vid folkhögskolans ämneskurser. Vid dessa svarar staten för
100 % av kostnaderna för de faktiskt utgående undervisningsarvodena. Med hänsyn
till att ersättningarna inte fastställs under medverkan av statens avtalsverk föreslås
i promemorian en maximering till högst 100 kr. per elevvecka.

I promemorian konstateras vidare att till kostnader för deltagares resor och
inackordering bör ersättning, såsom föreslagits i LO:s framställning, utgå
med hälften av de faktiska kostnaderna. För inackordering bör av praktiska skäl
bidraget utgöra ett schablonbelopp om 30 kr. per elevdygn. För resor bör bidraget
utgöra hälften av kostnaderna enligt billigaste färdsätt. Bidraget bör däremot, med
hänsyn till principerna för det studiesociala stödet och bidraget till ungdomsledarutbildning,
inte utgå som ersättning för deltagares mistade avlöningsförmåner.

Bidraget bör enligt promemorian administreras av skolöverstyrelsen
som även bör ha att utfärda närmare föreskrifter och de ytterligare anvisningar som
bedöms erforderliga. Vidare framhålls att riksorganisation — varmed
avses LO, TCO etc. — som önskar erhålla statsbidrag till sin egen och sina medlemsorganisationers
utbildningsverksamhet bör till skolöverstyrelsen inge en plan
för den planerade verksamheten vid budgetårets ingång. På grundval av dessa planer
fördelar överstyrelsen medlen. Bidrag föreslås rekvireras halvårsvis i efterskott
och utbetalas till arrangerande organisation.

I promemorian framhålls att kurser som beviljas statsbidrag bör uppfylla de

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

allmänna syften som i dag är bärande för den fackliga centrala kursverksamheten.
Vidare bör en tämligen stor andel av kursens innehåll utgöras av allmänna
ämnen.

För att statsbidrag skall kunna utgå till central kurs krävs enligt promemorians
förslag att kursen omfattar minst en vecka, varvid med en vecka avses
minst fem dagar. Det bör dock vara möjligt att bevilja bidrag för kortare tidsperiod
om t. ex. en kurs är uppdelad i flera delkurser, nämligen i den mån det
sammanlagda antalet internatdygn utgör minst fem och det är fråga om en sammanhållen
utbildningsgång med samma deltagare.

Avslutningsvis föreslås att statsbidrag inte skall utgå för deltagare, vilka är
egna företagare eller inte är yrkesverksamma.

4.3.4 Remissyttranden

Förslagen i promemorian har i allmänhet mottagits positivt av remissinstanserna.
Skolöverstyrelsen konstaterar bl. a. att nuvarande form av vuxenutbildning
inte i tillräcklig grad når dem som såväl för individens som samhällets skull bäst
behöver den. Man framhåller vidare att de förslag som framförs i promemorian innebär
en lösning av en del av problemet. Överstyrelsen vill understryka att den
här avsedda utbildningen är av stor betydelse för såväl arbetslivet som hela
samhället.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att utbildningen torde bidra till att förbättra
arbetstagarnas anpassning i arbetslivet genom att deras föreståelse för de komplicerade
sammanhangen i arbetsmarknadens funktionssätt ökar. Mot bl. a. den bakgrunden
tillstyrker styrelsen att förslaget genomförs och att statliga medel ställs
till förfogande för löntagarorganisationernas utbildningsverksamhet.

LO ansluter sig i stort till de i promemorian framförda synpunkterna. TCO
vill för sin del gärna instämma i promemorians starkt positiva värdering av den
fackliga utbildningsverksamhetens betydelse för den stabilitet som präglat den
svenska arbetsmarknaden och relationerna mellan parterna. SACO framhåller att
insikt i fackliga frågor är en viktig förutsättning för ett väl fungerande arbetsliv.
Därför bör statsbidrag utgå till löntagarorganisationernas utbildningsverksamhet.

KF anför i sitt yttrande att denna typ av statligt stöd till den väsentliga och för
samhället betydelsefulla utbildningsverksamhet som bedrivs av löntagarnas organisationer
bör genomföras. ABF vill varmt tillstyrka förslaget om att statligt stöd i
fortsättningen skall kunna utgå till löntagarorganisationernas utbildning. TBV ansluter
sig till den allmänna värderingen av det fackliga studiearbetets betydelse som
promemorian ger uttryck för. Vidare framhåller man att det kan anses fullt motiverat
att såsom promemorian framhåller ett statligt stöd ges till löntagarorganisationernas
utbildningsverksamhet.

SAF ifrågasätter om man i nuvarande läge bör skapa ännu en form av ekonomiskt
stöd för viss vuxenutbildning, eftersom man därigenom försvårar den önskvärda
helhetsbedömningen. Föreningen föreslår därför i första hand att man inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

departementet omprövar frågan om statligt stöd till facklig utbildning och hänskjuter
frågan för vidare utredning, t. ex. inom kommittén för studiestöd åt vuxna.

RLF vill ha till stånd ett statligt stöd som avser medlemmar eller förtroendevalda
i alla fack- eller intresseorganisationer som bygger på individuellt medlemskap,
oavsett om medlemmarna är löntagare eller företagare. Om denna modifiering
inte kan åstadkommas anser riksförbundet att förslaget i sin nuvarande utformning
inte tillgodoser rimliga anspråk på jämlikhet, icke-diskriminering och
rättvisa och därför inte bör läggas till grund för beslut från statsmakternas sida.
Riksförbundet vill i stället instämma med skolöverstyrelsen i dess tidigare remisssvar
med anledning av LO:s framställning, nämligen att frågan måste utredas
med ett betydligt bredare perspektiv och med avsevärt fler hänsynstaganden än
vad som skett. Studieförbundet Medborgarskolan och Studieförbundet Vuxenskolan
redovisar synpunkter som i stort sammanfaller. Man beklagar att promemorian
inte aktualiserat tanken, att ifrågavarande utbildningsverksamhet skulle kunna bedrivas
genom eller i samarbete med studieförbunden. Promemorians förslag innebär
en ökad splittring av de statliga vuxenutbildningsresurserna i stället för en
ökad samordning. Av bl. a. denna anledning anser man sig inte kunna tillstyrka
det föreslagna stödet i de former som föreslås i promemorian. Vuxenskolan hemställer
om att frågan utreds på nytt.

När det gäller den förordade avgränsningen av bidraget till löntagarorganisationer
ansluter sig LO till de i promemorian framförda synpunkterna.
Även TCO accepterar den avgränsning av stödet som föreslås och de motiv härför
som framförts. I promemorian betonas att de fackliga organisationernas utbildningsverksamhet
får ses som ett väsentligt led i vuxenutbildningen i den mån
den omfattar löntagare med kort grundutbildning och att denna omständighet
motiverar att staten lämnar ekonomiskt stöd. Av SACO.s yttrande framgår att organisationen
gärna ansluter sig till denna uppfattning men samtidigt vill understryka
att statsbidrag även bör lämnas till långtidsutbildad personal. KF anser sig inte ha
anledning att anföra några invändningar mot principerna för avgränsning av samhällsstödet.

SAF delar uppfattningen att de personer som nu befinner sig ute i arbetslivet
och som endast har en kort grundutbildning bör bli föremål för särskilda utbildningsinsatser
men ifrågasätter om dessa insatser skall bestå av ekonomiskt stöd till
facklig utbildning. Föreningen anför att en mängd ämnesområden som återfinns
i arbetstagarorganisationernas utbildning också finns med i arbetsgivarorganisationernas,
t. ex. arbetsrätt, lönepolitik, arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik, förhandlingsteknik
och avtalskunskap. Vidare framhålls att arbetstagarnas organisationer
endast utbildar sina egna medlemmar. SAF:s kursverksamhet har däremot möjlighet
att ta emot kursdeltagare även från områden utanför föreningens verksamhet,
t. ex. den offentliga sektorn. Föreningen anser att detta närmast talar för att stöd
till SAF:s kursverksamhet bör prioriteras högre än stöd till arbetstagarorganisationernas
utbildning.

RLF är starkt kritisk mot den avgränsning av stödet till enbart löntagarorgani -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

sationernas utbildningsverksamhet som föreslås i promemorian. Beträffande de
anförda jämlikhetsmotiven konstaterar riksförbundet att lantbruksgruppen förbigås.
Det är enligt RLF allmänt känt att vissa grupper småföretagare — bland dem i
framträdande grad lantbrukare — utgör en av de mer utpräglade låglönegrupperna
i samhället. Det är likaså känt att SACO och vissa andra löntagarorganisationer
företräder utpräglade höginkomstgrupper. Enligt förslagen skulle utbildningsverksamhet
bedriven av de senare organisationerna men inte RLF komma i åtnjutande
av det statliga bidraget. Studieförbundet Medborgarskolan och Studieförbundet
Vuxenskolan anför liknande synpunkter.

LO ansluter sig till den föreslagna bidragskonstruktionen men vill dock framhålla
att i ersättningen till undervisningskostnader jämväl bör kunna
inräknas bidrag till studiematerial. Som skäl härför anförs att utvecklingen inom
vuxenundervisningens område i allt snabbare takt tycks gå mot en användning av
olika läromedel som delvis kan komma att ersätta den lärarledda undervisningen.
Enligt LO:s mening bör bidragskonstruktionen inte göras sådan att en modernisering
av undervisningsformerna försenas. Liknande synpunkter anförs av bl. a.
TCO, SACO och TBV. ABF framhåller att den föreslagna konstruktionen i vissa
fall kan stimulera till kurser med ett större antal deltagare än vad som kan anses
vara pedagogiskt lämpligt. ABF vill därför ifrågasätta om bidragsregeln inte bör
kompletteras med en bestämmelse om ett högsta bidragsbelopp per kursvecka,
förslagsvis beräknat på 35 elev veckor.

LO tillstyrker förslagen rörande resor och inackordering men förutsätter
att de nu föreslagna bidragsbeloppen anpassas med hänsyn till penningvärdets
förändring. Liknande synpunkter anförs av SACO. SALF framhåller att,
då ett förbund nödgas förlägga sina kurser till ett kurs- eller konferenshotell, kostnaden
blir högre än om möjlighet finns att disponera en kursgård. Endast få förbund
torde ha egna kursgårdar, varför beloppet 30 kr. per elevdygn skulle kunna
variera med hänsyn till kursförläggningen.

Förslaget om att stipendier inte skall utgå till deltagarna tillstyrks av LO
endast under förutsättning att stipendiefrågan för denna kursverksamhet kommer
att behandlas av kommittén för studiestöd åt vuxna. Liknande synpunkter framförs
av ABF. SACO anser att skäl talar för att statsbidraget bör utgå till ersättning
till deltagare som får vidkännas löneavdrag, så länge inte samtliga löntagare
omfattas av likartade bestämmelser angående bibehållande av lön under deltagande
i facklig utbildning.

Skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet tillstyrker det i promemorian
framlagda förslaget om att bidraget administreras av överstyrelsen. LO
förutsätter att inga detaljerade anvisningar skall utges för denna verksamhet utan
att de eventuellt erforderliga anvisningarna får en allmän utformning rörande
principerna för godkännande av verksamhet samt reglerna för ansökningar, redovisningsförfarande
och liknande. Erfarenheterna från det allmänna folkbildningsarbetet
bör vara vägledande. Inte heller SACO har något att invända mot att bidraget
administreras av skolöverstyrelsen. Av yttrandet framgår dock att man anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

det vara fördelaktigt om ett samarbetsorgan med representanter från berörda organisationer
och skolöverstyrelsen skulle komma till stånd med uppgift att behandla
frågor rörande systemets funktion. Liknande synpunkter anförs också av bl. a.
TCO och TBV.

Beträffande förslaget om statsbidrag till central kurs påpekar TCO att
antalet kurser med kortare varaktighet än fem dagar ökat starkt i omfattning. Detta
sammanhänger dels med den tilltagande specialiseringen i utbildningen och med
behovet att hålla kunskaperna så aktuella som möjligt, dels med de svårigheter
som föreligger att erhålla tjänstledighet för längre tidsperioder. TCO:s önskemål
i det avseendet skulle i viss utsträckning kunna tillgodoses om bestämmelserna
kan tolkas så att två delkurser icke behöver anordnas inom ramen för samma budgetår.

SACO delar uppfattningen att en statsbidragsberättigad kurs tidsmässigt skall
ha en viss omfattning. Den föreslagna regeln att kursen måste spänna över minst
fem dagar finner organisationen emellertid alltför rigorös. Det kan vara förenat
med stora svårigheter för kursdeltagare att lösgöra sig från sitt arbete under flera
dagar i följd eller flera dagar inom en begränsad tidsperiod. Bl.a. därför bör även
kurser omfattande ett mindre antal dagar vara statsbidragsgrundande. Om det
föreslagna femdagarskravet emellertid kvarstår bör tidsintervallen mellan delkurserna
kunna utsträckas till två budgetår. SACO anser vidare det vara riktigt att
kräva en sammanhållen utbildningsgång med samma deltagare.

SR och ABF finner det tillfredsställande att de synpunkter och önskemål som
förordades i det tidigare yttrandet över LO:s framställning beaktats.

Promemorians krav på att kurser som beviljas statsbidrag skall uppfylla de allmänna
syften som f. n. är bärande för den fackliga centrala kursverksamheten och
att en tämligen stor andel av kursens innehåll bör utgöras av allmänna
ämnen kommenteras av ett flertal remissinstanser. Universitetskanslersämbetet
utgår från att andelen allmänna ämnen vid utformningen av statsbidragsvillkoren
anges klarare.

LO framhåller att förslaget rörande de allmänna ämnena förefaller kräva en
större precision för att godtycke ej skall uppkomma vid tillämpningen. LO förutsätter
att till allmänna ämnen räknas inte endast ämnen som samhällskunskap,
nationalekonomi, psykologi, svenska eller matematik utan också ämnen som arbetarskydd,
företagsdemokrati, produktionsteknik, företagshälsovård och liknande.
Enligt LO:s uppfattning skall bidrag kunna utgå till olika specialkurser, exempelvis
i företagsnämndsfrågor, arbetarskydd och företagsekonomi.

TCO anför i sitt yttrande att man får räkna med att kriterierna för erhållande
av statsbidrag kommer att styra uppläggningen av och innehållet i kursverksamheten.
I den mån som denna styrning kan verka återhållande på en önskvärd
rationalisering och effektivisering av den fackliga utbildningsverksamheten, inklusive
en lämplig avgränsning till i andra former bedriven vuxenutbildning, är
detta naturligtvis en olycklig effekt. Med hänsyn härtill och med hänvisning till
den i promemorian påtalade tendensen mot specialisering och nivågruppering i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

fackliga studieverksamheten anser TCO, att kravet på att en tämligen stor del av
kursens innehåll bör utgöras av allmänna ämnen bör utgå. Därigenom uppnås en
betydligt större överensstämmelse med de bidragsbestämmelser som gäller för studiecirkelverksamheten
för övriga delar av det statsunderstödda folkbildningsarbetet.
Enligt TCO:s mening bör sålunda alla av löntagarorganisationerna centralt anordnade
fackliga kurser i princip bli kvalificerade för statsbidrag. Liknande synpunkter
anförs av TBV. Uttrycket »tämligen stor andel» får enligt SR:s mening inte tolkas
allt för restriktivt. SR anser det naturligt att andelen allmänna ämnen i vissa fall
kan bli relativt liten i de korta kurser som anordnas.

Universitetskanslersämbetet framhåller att begreppet »yrkesverksam» bör
anges klarare. Beträffande de fria yrkesutövarna framhåller SACO att frågan kommer
att uppstå om en person skall betraktas som löntagare eller inte och tar som
exempel en läkare som arbetar deltid på en klinik och i övrigt som privatpraktiker.

5. Föredraganden

Utbildning är ett viktigt medel för att förändra det bestående samhället. Den
har en avgörande betydelse för den enskildes sociala och ekonomiska standard
och för hans arbetstillfredsställelse och möjligheter till inflytande på arbetsplatsen.
Utbildningen påverkar också människornas relationer till varandra och bidrar
till att öka värdegemenskapen mellan människorna, vilket är en förutsättning för
att jämlikhet skall kunna förverkligas. För en fördjupning av demokratin spelar
utbildningen stor roll. Den kan öka den enskildes intresse för samhällsfrågor och
vidga hans möjligheter att ta aktiv del i kulturlivet.

Under de senaste decennierna har samhället satsat betydande resurser på utbildnings-
och kulturområdet. En obligatorisk nioårig skola har genomförts för
alla barn och ungdomar. Intagningskapaciteten vid yrkesskola, fackskola, gymnasium
motsvarar ca 85—90 % av en årskull och många ungdomar genomgår sedan
någon form av högskolutbildning. Parallellt härmed har möjligheterna till utbildning
för vuxna successivt ökat. Utbildningsexplosionen har dock fått till följd en
avsevärd skillnad i utbildningsnivå mellan den yngre och den äldre generationen.
Av de personer som i dag är yrkesverksamma har över hälften gått igenom endast
en sex- eller sjuårig folkskola. Den bristande jämlikheten i utbildningen har
medfört svårigheter för många äldre att göra sig gällande på arbetsmarknaden.
Risk finns att den också kan bidra till att framkalla motsättningar mellan generationerna.
För att minska utbildningsklyftan och motverka isoleringen mellan
generationerna måste samhällets insatser på vuxenutbildningens område öka. Även
många unga människor har emellertid fått en bristfällig grundutbildning, eftersom
grundskolan först läsåret 1972/73 är utbyggd i samtliga kommuner. Vuxenutbildning
är också ett betydelsefullt instrument i en arbetsmarknadspolitik som syftar
till att värna den fulla sysselsättningen och som ett led i vår strävan att skapa

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

ett utbildningsväsen utan återvändsgränder. I ett föränderligt samhälle med snabb
kunskapstillväxt erbjuder vuxenutbildningen därjämte kompletterande utbildning
för dem som fått en fullständig grundutbildning. Allt fler kommer i framtiden att
ställa krav på ett utbildningssystem, där det sker ett ständigt växelspel mellan utbildning
och yrkesverksamhet.

Vi har i dag flera olika former av samhällsstödd vuxenutbildning. Studiecirkelverksamheten
samlar varje år i runt tal 1 milj. deltagare. I Norrköping och Härnösand
finns de statliga skolorna för vuxna, som bygger på korrespondensundervisning.
Kommunal vuxenutbildning anordnas på ca 250 orter. En annan form
av vuxenutbildning är arbetsmarknadsutbildningen, där i år försök görs med utbildning
i allmänna ämnen på grundskolenivå. Folkhögskolorna utgör också en
viktig studiemöjlighet för de vuxna. TRU-kommittén bedriver försöksverksamhet
med radio och television i utbildningen på olika nivåer. Under vårterminen 1970
utgör sändningstiden i radio och television för TRU-programmen ca 18 timmar
i veckan och under höstterminen 1970 kommer en kväll i veckan i televisionens
kanal två att anslås åt TRU-program. Även Sveriges Radio producerar vuxenutbildningsprogram.
Nästa läsår kommer både Sveriges Radio och TRU att göra
särskilda satsningar för att intressera invandrarna för vuxenutbildningsverksamheten
i radio och television.

Möjligheterna för vuxenstuderande till eftergymnasiala studier har ökat under
de senaste åren. Jag har tidigare berört den försöksverksamhet med vidgat tillträde
till utbildning inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet. Ytterligare
en försöksverksamhet som berör vuxenstuderande utan formell behörighet gäller
de yrkesinriktade kurserna vid universiteten. Vidare erbjuds studiemöjligheter genom
den externa universitetsutbildningen.

Jag vill också erinra om att jag i årets statsverksproposition (bil. 10 s. 313) anfört
att den utbildning som bedrivs inom ramen för anslaget Decentraliserad akademisk
utbildning m. m. i ökad utsträckning bör organiseras så att den kan utnyttjas
av vuxenstuderande. Jag redovisade samtidigt ett förslag från 1968 års utbildningsutredning
(U 68) om försöksverksamhet med vissa former för distribution
av högre utbildning. Universitetskanslersämbetet har den 30 januari 1970 fått
i uppdrag att planera försöksverksamheten och inkomma till Kungl. Maj:t med
förslag till bestämmelser för denna.

De studieformer som i dag kan erbjudas de vuxenstuderande har vuxit fram
successivt. Folkhögskolan och den övriga folkbildningen är äldst, medan den
kommunala vuxenutbildningen i sin nuvarande form kommit till genom 1967 års
vuxenutbildningsreform. I förevarande sammanhang tas som ett led i det fortsatta
reformarbetet på vuxenutbildningens område i första hand upp studieförbundens
verksamhet och löntagarorganisationernas utbildningsverksamhet. Ett av de viktigaste
och svåraste problemen som återstår är att skapa ett studiesocialt system
som är speciellt avpassat efter de vuxnas behov. Kommittén för studiestöd åt vuxna
(SVUX) utreder f. n. hithörande frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

Man kan i dag konstatera vissa tendenser till att det i första hand är de relativt
unga och välutbildade, som söker sig till vuxenutbildningen. Vid det fortsatta reformarbetet
är det viktigt att man beaktar de risker som finns att utbildningsklyftan
ökar ytterligare, genom att de som har den sämsta utbildningen aldrig ges någon
reell chans att ta för sig av det rika utbudet av vuxenutbildning. Det är därför
angeläget att man söker finna former för att nå även de personer som har svag
motivation att delta i studier. Den av LO och ABF föreslagna försöksverksamheten
som jag tidigare har redogjort för kan bidra till att lösa denna problematik. Jag
har efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 januari 1970 tillkallat särskilda
sakkunniga för att leda försöket. Syftet med försöksverksamheten är att man skall
undersöka vilka förhållanden som medverkar till att personer med kort utbildning
inte utnyttjar möjligheterna till studier. Verksamheten skall anordnas i studiecirkelns
form för personer som inte kompenserat brister i sin grundutbildning
genom studier inom det allmänna utbildningsväsendet, folkbildningen e. d. Inom
ramen för försöket skall prövas vilka rekryteringseffekter som skilda typer av ekonomiskt
stöd under studierna får. Försöksverksamheten skall utformas så att betryggande
möjligheter finns att kontrollera och utvärdera effekten av de olika åtgärderna.
Jag föreslår att medel anslås för budgetåret 1970/71 för denna försöksverksamhet
från reservationsanslaget Kommittéer m. m under åttonde huvudtiteln.

Jag vill nämna att ett liknande försök om än i mindre skala redan har genomförts
under höstterminen 1969 av TRU, ABF och Svenska Fabriksarbetareförbundet
i anslutning till TRU-kursen Matematik på nytt. Försöket visade att man genom
en väl utbyggd kontaktverksamhet kan få lågutbildade att delta i utbildning.

5.1 Kommunal vuxenutbildning

Eftersom utbildningen av vuxna tillmäts ökad vikt, är det naturligt att samhället
tar på sig allt större ansvar för vuxenutbildningen. Därför har också stödet till
kommunal och statlig vuxenutbildning förstärkts under senare år.

Den kommunala vuxenutbildningen har sedan den 1 juli 1968, då nuvarande
bestämmelser trädde i kraft, genomgått en snabb expansion. Läsåret 1967/68
fanns kommunala kvällsgymnasier på ca 30 orter och i dag finns kommunal vuxenutbildning
på ca 250 orter. Antalet elever i ämneskurserna läsåret 1968/69 uppgick
till ca 40 000, därtill kom ca 70 000 elever i yrkesskolkurserna inom vuxenutbildningen.
Preliminära uppgifter från statistiska centralbyrån tyder på att elevantalet
i ämneskurserna innevarande läsår har ökat med minst 50 %.

Som jag redan framhållit har många som söker sig till vuxenutbildning god
grundutbildning. Detta kan sägas gälla även de kommunala vuxenskolorna, vilket
bl. a. elevantalet i grundskolekursema visar. Höstterminen 1968 studerade endast
ca 30 % av eleverna något ämne enligt läroplan för grundskolans högstadium.
Jag har emellertid inhämtat att antalet vuxenstuderande på grundskolenivå

Kungi. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

enligt preliminära uppgifter har ökat väsentligt mer än antalet studerande vid övriga
kurser. Denna ökning finner jag mycket glädjande. Åtgärder bör emellertid
vidtas för att ytterligare öka elevantalet i grundskolekurserna och därigenom också
andelen elever med kort och ofullständig grundutbildning. Jag avser därför i annat
sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att det schablontillägg på 13 % av timantalet,
som används till bl. a. s t u d i e h a n d 1 e d n i n g och studie- och
yrkesorientering, höjs till 25 % i fråga om ämneskurser på grundskolenivå.
Dessa timmar bör också användas till stödundervisning särskilt för personer
med enbart sex- eller sjuårig folkskola och utan studievana. Enligt min mening
är en satsning på stödundervisning en bättre lösning för dessa grupper än en generell
utvidgning av timantalet.

För rekryteringen till vuxenutbildning spelar olika uppsökande åtgärder en avgörande
roll. Många vuxna synes inte känna till de studiemöjligheter som finns.
Även om de kanske nåtts av viss information saknar de överblick över hela vuxenutbildningsområdet.
I årets statsverksproposition har mot denna bakgrund beräknats
medel till skolöverstyrelsen för information om vuxenutbildningen under reservationsanslaget
Information om skolreformerna. Det är vidare väsentligt att de
olika huvudmännen samordnar sin information, vilket har skett i många kommuner
genom de lokala vuxenutbildningsråden. Jag vill också erinra om den
informationsserie benämnd Kom igen, som producerats av TRU och som nu sänds
över riksnätet.

Den kommunala vuxenutbildningen har samma kursplaner som motsvarande
ungdomsutbildning. Det krävs emellertid i regel andra undervisningsmetoder och
en studiemetodik, som tar hänsyn till de vuxnas speciella förutsättningar och varierande
behov. En arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen arbetar med studiehandledningar
för elever och lärare inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen.
Arbetsgruppen har hittills presenterat studiehandledningar i vuxenpedagogik,
svenska och moderna språk. Inom kort kommer handledningar i samhällskunskap
och matematik. Dessa studiehandledningar bör vara till hjälp för de lärare
som känner sig osäkra på hur de skall undervisa eleverna i vuxenskolorna.

En annan viktig fråga gäller lärarutbildningen. 1969 års riksdag beslutade
att en särskild praktisk-pedagogisk utbildning om två terminer för lärare
inom folkhögskolan m. m. skulle anordnas vid lärarhögskolan i Linköping. Den
nya utbildningen startade vårterminen 1970. I prop. 1969:52 angående lärarutbildning
för folkhögskolan m. m. betonades att det är angeläget att man inom den
reguljära ämneslärarlinjen ägnar allt större uppmärksamhet åt vuxenutbildningen
i dess olika former. Jag anförde också att det är viktigt att man på ämneslärarlinjen
kan få till stånd en praktisk-pedagogisk utbildning som är särskilt anpassad
för den statliga och kommunala vuxenutbildningen. En sådan utbildning borde
anordnas vid lärarhögskolan i Stockholm inom ramen för den reguljära ämneslärarutbildningen.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser
om en sådan utbildning.

Ytterligare åtgärder kan behöva vidtas för att vuxenundervisningen skall svara

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

mot de vuxnas behov. Jag vill i detta sammanhang erinra om att chefen för utbildningsdepartementet
i årets statsverksproposition (bil. 10 s. 17) uttalat att en
ökad satsning på utbildningsinsatser för vuxna ställer växande krav på resurser
inom det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet.

Som framgått av vad jag tidigare har anfört om erfarenheter efter 1967 års beslut
har bestämmelsen i stadgan (1967:452, ändrad senast 1969:600) för kommunal
gymnasial vuxenutbildning att undervisning i kurs får påbörjas endast om antalet
elever i kursen beräknas varaktigt uppgå till lägst 12 förorsakat problem
i glesbygdskommuner, där antalet elever som anmält sig till en kurs ofta understiger
12. Kungl. Maj:t har emellertid medgivit ett stort antal dispenser.

Erfarenheten har visat att vuxenutbildningsstadgan, som trädde i kraft den 1
juli 1967, behöver revideras. Kritik har t. ex. riktats mot att den föreskriver ett
alltför komplicerat ansökningsförfarande. Vidare måste stadgan anpassas till den
nya gymnasieskolan. Inom utbildningsdepartementet pågår därför en översyn av
ifrågavarande stadga.

5.2 Studiecirkelverksamhet

I 1967 års vuxenutbildningsproposition underströk dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
betydelsen av folkbildningsorganisationernas medverkan i
vuxenutbildningen. Departementschefen erinrade om att hundratusentals vuxna
varje år söker sig till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet för att tillfredsställa
sina studieintressen. Den organisationsform som i första hand skapat förutsättningar
för folkbildningsorganisationerna att nå ut till de stora medborgargrupperna
är studiecirkeln. Variationsrikedomen i ämnesvalet inom studiecirkelverksamheten
sammanhänger med bl. a. den nära anknytning till folkrörelserna, som
kännetecknar svenskt folkbildningsarbete. Denna verksamhet har berett många
vuxna möjligheter att komplettera bristfälliga skolkunskaper, men den har också
tillgodosett en rad andra önskemål — att få vidgade kunskaper för verksamhet
inom organisationslivet, att vinna ökad förståelse för olika kulturyttringar eller att
fördjupa kunskaperna inom det egna yrkesområdet. Med en stigande utbildningsstandard
kan verksamheten inriktas mot nya fält. Även under sådana förhållanden
bör man emellertid kunna räkna med att studieförbunden skall kunna tillgodose
väsentliga utbildningsönskemål hos vuxna, framhöll departementschefen.

De två senaste årens debatt om vuxenutbildningens framtida utformning har
ytterligare markerat folkbildningsarbetets roll och uppgifter på detta område. Detta
har särskilt kommit till uttryck i LOVUX-rapporten och i den rapport som
SAP-LO:s arbetsgrupp för jämlikhetsfrågor utarbetat till den socialdemokratiska
partikongressen 1969. Även skolöverstyrelsen har i sina anslagsframställningar
för budgetåret 1970/71 kraftigt betonat folkbildningens betydelse i samhällets
framtida vuxenutbildningsorganisation. Överstyrelsen har i konsekvens därmed
föreslagit en kraftig och omedelbar förstärkning av det statliga stödet till studiecirkelverksamhet
och studieförbund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1970

Jag ansluter mig helt till uppfattningen att folkbildningsarbetet måste tilldelas
stora och betydelsefulla uppgifter i den framtida vuxenutbildningen. Bredden och
expansionstakten i studiecirkelverksamheten vittnar enligt min mening om att denna
form av studier och kulturaktivitet svarar mot mycket utbredda och angelägna
önskemål hos de vuxna. De fria och informella arbetsformerna och de kanaler för
information och aktiv rekrytering som studieförbundens folkrörelseanknytning
öppnar innebär också att studiecirkelverksamheten har gynnsamma förutsättningar
att nå ut till och aktivera de stora grupper i samhället som av olika anledningar
har begränsade möjligheter att delta i andra former av studier och kulturliv.

Debatten om vuxenutbildningen har visat att behoven är betydligt större och
svårare att tillgodose än vad man tidigare föreställt sig. Generellt verkande åtgärder
på vuxenutbildningens område har benägenhet att gynna de relativt välutbildade
och når endast i begränsad utsträckning ut till de stora grupper av vuxna
som har en kort och bristfällig utbildning. Kommunal och statlig vuxenutbildning
fyller en mycket viktig uppgift för de vuxna som vill och kan skaffa sig en utbildning
motsvarande den som ges i ungdomsskolan. Utbildningsbehoven för vuxna är
emellertid så skiftande att de inte kan tillgodoses enbart genom dessa utbildningsutbud.
Folkbildningsorganisationernas verksamhet spelar här en betydelsefull roll.
Med hänsyn härtill finner jag det angeläget att statens stöd till studiecirkelverksamheten
avsevärt förbättras.

Bidrag till studiecirkelverksamhet utgår f. n. såvitt gäller allmän
studiecirkel med 75 % av verifierade kostnader för ledararvode och studiemateriel,
dock högst med 20 kr. per studietimme. Högst 15 kr. av detta belopp
får utgå som bidrag till ledararvode. Skolöverstyrelsen har i anslagsframställningarna
för budgetåret 1970/71 föreslagit att bidraget till studiecirklar i fortsättningen
skall indexregleras och att det för studietimme skall utgå med högst det belopp
som utgör timarvode för BT 14 (vid tillfället för skolöverstyrelsens förslag 41 kr.).
Överstyrelsen föreslår vidare att högst 85 % av timbidraget får användas till ledararvode.
Vidare har skolöverstyrelsen föreslagit en uppräkning av bidraget till
fackmannamedverkan i studiecirklar.

Jag ansluter mig till skolöverstyrelsens förslag om en kraftig höjning av studiecirkelstödet.
Enligt min mening bör stödet ges en sådan utformning att det innebär
en medveten satsning på studiecirklar som vänder sig till lågutbildade grupper.
Jag förordar att maximibidraget till studiecirklar höjs från nuvarande 20 till
30 kr. per studietimme och att högst 24 kr. av beloppet får utgå som bidrag till
ledararvode. Överstyrelsens förslag att bidraget skall bindas till index är jag inte
beredd att biträda.

Särskilda åtgärder torde bli nödvändiga för att man skall kunna nå ut till de
utbildningsmässigt eftersatta grupperna. Den försöksverksamhet som LO och ABF
tagit initiativet till och som kommer att ledas av en särskild kommitté bör kunna
ge värdefullt underlag för ett reformarbete i detta syfte. Jag anser det emellertid
angeläget att åtgärder redan nu vidtas för att prioritera utbildning, som vänder sig
till vuxna med kortare allmänutbildning än nioårig grundskola.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

För studiecirkelverksamhet med detta syfte föreslår jag därför ett särskilt tillläggsbidrag.
Detta bidrag bör utgå med högst 10 kr. per studietimme. Bidraget
bör kunna användas till kostnader för såväl cirkelledararvode som studiemateriel.
De två bidragsdelarna bör kunna utgå med 100 % av verifierade kostnader för
ledararvode och studiemateriel, dock högst med 40 kr. per studietimme. Av detta
belopp bör högst 34 kr. utgå till ledararvode. Tilläggsbidraget bör i övrigt utgå
enligt samma regler som för det generellt utgående statsbidraget till studiecirkelverksamhet.

Som jag redan tidigare framhållit är avsikten med tilläggsbidraget att genom
att bl. a. minska den enskilde elevens kurskostnad underlätta deltagande i sådan
studiecirkelverksamhet som har till syfte att utjämna utbildningsklyftorna.
Bidraget bör därför utgå till studiecirkelverksamhet i ämnen som kan anses ligga
inom ramen för vissa i grundskolan centrala ämnesområden och på en nivå som
svarar mot högst grundskolans årskurs 9. Anknytningen till grundskolans ämnen
och nivå innebär inte att undervisningen skall utformas som i grundskolan. De
ämnesområden, inom vilka den prioriterade studiecirkelverksamheten skall kunna
bedrivas, bör enligt min mening vara svenska, engelska, matematik och samhällskunskap.

En annan del av studiecirkelverksamheten, som det högre bidraget bör kunna
utgå till, är den som avser att utveckla kommunikationsfärdigheten hos handikappade,
t.ex. i åtbördsspråket, blindskrift och maskinskrivning för blinda. Det bör
ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser om den erforderliga
avgränsningen.

Jag vill i detta sammanhang betona att också kommunerna genom avsevärda
ekonomiska insatser markerat folkbildningsarbetets betydelse i vuxenutbildning
och kulturliv. Det finns enligt min mening inte någon anledning att anta att den
ökade statliga satsning på studiecirkelverksamheten, som förordas här, kommer
att föranleda överväganden om minskade kommunala anslag. Snarare finns skäl
anta att det kommer att uppfattas som en bekräftelse på folkbildningens betydelse
och uppmuntra till ökade ekonomiska insatser.

Övriga bidragsbestämmelser för studiecirkelverksamheten bör enligt
min mening i stort sett vara oförändrade. För att statsbidrag skall kunna utgå
fordras enligt kungörelsen (1963:463, ändrad senast 1968:298) om statsbidrag till
det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bl. a. att en studiecirkel skall ha minst
tjugu studietimmar fördelade på minst tio studieveckor. Statsbidrag får utgå för
högst tre studietimmar per sammankomst. Enligt skolöverstyrelsens anvisningar till
nämnda kungörelse får statsbidrag utgå för endast en sammankomst per dag och
för högst tre sammankomster per studievecka.

Behovet av att kunna genomföra en studiecirkel under kortare tid än tio studieveckor
har under senare år ökat påtagligt. Skolöverstyrelsen har därför fått ta ställning
till ett allt större antal dispensansökningar med begäran om att en mer koncentrerad
studiegång skall få tillämpas. Jag anser det därför motiverat att göra
sådana ändringar i bidragsbestämmelserna som möjliggör en större tidsmässig rör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

lighet i studiecirkelarbetet. Detta kan åstadkommas genom att bestämmelsen om
ett minsta antal studieveckor uppmjukas och att statsbidrag får utgå för högst
två sammankomster under en vecka. Genom denna förändring blir det möjligt
att genomföra en studiecirkelkurs på fyra veckor. Det ankommer på Kungl.
Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser. Vidare bör skolöverstyrelsen ha
möjlighet att medge undantag från denna bestämmelse liksom från bestämmelsen
om att statsbidrag får utgå för högst tre studietimmar under en sammankomst. Sådant
undantag bör emellertid inte beviljas för att en studiecirkel skall få möjlighet
att genomföra sitt arbete på kortare tid än fyra veckor.

I övrigt finner jag inte anledning att föreslå Kungl. Maj:t att vidta några förändringar
i nu gällande bidrags villkor.

Skolöverstyrelsen har föreslagit att förskott på statsbidrag till
studiecirkelverksamhet skall kunna utgå med 90 % av det belopp
vederbörande studieförbund erhållit närmast föregående redovisningsår. Som motiv
för förslaget anför överstyrelsen de ofta mycket besvärliga likviditetsproblem
som de lokala studieförbundsenheterna ställs inför under den tid som förflyter
mellan studiecirkelverksamhetens avslutning och den slutliga utbetalningen av
statsbidrag. F.n. kan förskott utgå med 75 % av nämnda belopp.

Skolöverstyrelsens förslag på denna punkt är enligt min mening väl motiverat
och bör bifallas. Jag vill i det sammanhanget fästa uppmärksamheten på att den
kraftiga höjning av studiecirkelbidraget som jag förordar här kan medföra speciella
likviditetssvårigheter för studieförbunden under budgetåret 1970/71. Skolöverstyrelsen
bör därför ha möjlighet att under detta budgetår — om så visar sig
erforderligt — medge ytterligare förskott, dock högst med tillsammans 125 % av
föregående års bidrag.

Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning att bidraget till studieförbundens organisationskostnader
och pedagogiska verksamhet bör räknas upp väsentligt. Till
denna fråga torde jag få återkomma i det följande i anslutning till anslagsberäkningarna.

5.3 Löntagarorganisationernas utbildning

Förslaget om stöd till löntagarorganisationernas utbildning, vilket redovisats i
en särskild promemoria (U 1969:4), syftar liksom flertalet av de förut berörda förslagen
till jämlikhet.

De statsbidrag som i dag utgår till de fackliga organisationernas utbildning avser
främst studiecirkelverksamhet, medan den utbildningsverksamhet som bedrivs
av löntagarorganisationerna i form av central kursverksamhet i stort sett saknar
statligt ekonomiskt stöd. Som motiv för att ett stöd införs till den centrala kursverksamheten
anförs i promemorian att de ubildningsinsatser varom här är fråga
riktar sig i första hand till grupper med kort grundutbildning. Vidare framhålls
att organisationerna har betydande ansvar för den samhällsekonomiska balansen

Kungi. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

och utvecklingen i det svenska samhället. Bidrag föreslås utgå till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet för kurser om minst en vecka. Som bidragsgrundande
komponenter föreslås kostnader för undervisning, resor och inackordering.

Syftet med den utbildning som bedrivs inom den fackliga rörelsen är — generellt
sett — att skola det stora antalet medlemmar som är eller skall rekryteras till
förtroendeposter på olika nivåer. De som tillhör den fackliga rörelsen har till övervägande
del endast obligatorisk skolutbildning bakom sig. Den kan ha byggts på
med deltagande i studiecirklar och ibland i kurser vid folkhögskola e. d. Det är
omvittnat att man mot bakgrund av den relativt sett låga skolutbildningsnivån
bland kursdeltagarna i vissa organisationer får ägna en förhållandevis stor del av
utbildningen åt att meddela kunskaper som är av grundläggande orienterings- och
färdighetskaraktär. Inom den fackliga rörelsen finns således ett behov av att reparera
brister i kursdeltagarnas allmänna utbildning, brister som sammanhänger
med bl. a. den tidigare uppbyggnaden av utbildningsorganisationen.

Statsmakterna har under de senaste decennierna successivt skaffat sig allt bättre
instrument -— främst inom närings- och arbetsmarknadspolitikens områden —
för att stimulera den ekonomiska utvecklingen. Syftet har varit att garantera samhällsekonomisk
tillväxt under balans, att genom olika ingripanden styra den strukturella
utvecklingen och att stödja den enskilde arbetstagaren när han genom utvecklingen
råkar i svårigheter. Avtalsområdet är dock undantaget från denna statliga
politik. Statsmakterna avstår från att där direkt påverka utvecklingen. Arbetsmarknadens
parter har hela ansvaret för detta område.

Möjligheterna för löntagarorganisationerna att fullgöra sin viktiga samhällsuppgift
beror bl. a. på de enskilda medlemmarnas kunskaper. De ämnesområden där
man måste ställa anspråk på kunskaper hos tämligen många medlemmar inom
organisationerna är i första hand matematik, svenska, samhällskunskap samt national-
och företagsekonomi. När det gäller arbetsmarknadskunskap har undervisningen
i det vanliga skolsystemet varit otillräcklig. Behov av kompletterande
undervisning föreligger även för de årskullar, som nu slutför sina studier i grundskola,
frivilliga skolformer och vid universitet. Särskilt inom den fackliga rörelsen
har man i medvetande härom på detta område utvecklat en omfattande kursverksamhet.

Kravet på den fackliga informationen har vidgats under den senaste tiden.
Bl. a. med hänsyn till det ökade inslaget av utländsk arbetskraft torde informationsverksamheten
i framtiden komma att ställas inför nya uppgifter. Det måste
anses som mycket betydelsefullt att ge dessa medlemmar med utländsk bakgrund
en information om svenska samhällsförhållanden och om svensk arbetsmarknad.
Den omfattande studieverksamhet och systematiska utbildning som den fackliga
rörelsen bedriver bland medlemmar, förtroendevalda och funktionärer har varit
av utomordentlig betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige. Denna kursverksamhet
är enligt min mening även framdeles en mycket viktig angelägenhet för
löntagarorganisationerna och bör främjas av statsmakterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

Av remissinstanserna har bl. a. skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, LO,
TCO och KF uttalat sig för bidrag till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet.
Däremot har SAF och RLF liksom studieförbunden Medborgarskolan
och Vuxenskolan varit kritiska mot förslaget. SAF anser att man bör hänskjuta
frågan till vidare utredning. Jag kan inte dela denna uppfattning utan förordar
att ett system med bidrag till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet
införs fr. o. m. budgetåret 1970/71.

Av remissyttrandena framgår vidare att majoriteten av instanserna är för en
avgränsning enligt det förslag som redovisas i promemorian. Remissinstanser
som motsätter sig den föreslagna avgränsningen är bl. a. SAF och RLF. För
egen del har jag i denna avvägningsfråga kommit till slutsatsen att det förslag som
redovisas i promemorian bör kunna godtas. Detta innebär att de medel som ställs
till förfogande nu bör koncentreras till löntagarorganisationerna.

I promemorian föreslås beträffande bidrag till undervisningsarvode
att dessa — med hänsyn till att ersättningarna inte fastställs under medverkan av
statens avtalsverk — maximeras till högst 100 kr. per elevvecka. Flera remissinstanser,
bl.a. LO, har betonat att man ansluter sig till förslaget men att i ersättningarna
bör kunna inräknas bidrag till jämväl studiematerial. Jag anser i likhet
med bl. a. LO att de bidrag som utgår till arvodering av föreläsare och lärare bör
kunna användas även för att täcka kostnader för studiematerial. Jag vill också
erinra om de försök som nu pågår på olika håll att ersätta lärare och föreläsare
med olika slag av hjälpmedel och självinstruerande material. Ett bidragssystem
där bidraget är begränsat till medverkande lärare och föreläsare skulle på sikt
kunna hämma och fördröja en utveckling av metoder och arbetsformer i undervisningen,
som från såväl ekonomisk som pedagogisk synpunkt måste anses vara
betydelsefull.

I enlighet med vad ABF föreslagit bör bidragsregeln kompletteras med en bestämmelse
om ett högsta bidragsbelopp per kursvecka i syfte att man skall kunna
undvika alltför omfattande och i pedagogiskt avseende mindre lämpliga kurser.
Enligt min mening bör därför högsta bidragsbelopp per kursvecka beräknas på 35
elever.

Beträffande resor och inackordering föreslås i promemorian att ersättning
bör utgå med hälften av de faktiska kostnaderna. För inackordering bör
av praktiska skäl bidraget utgöra ett schablonbelopp av 30 kr. per elevdygn. För
resor bör bidraget utgöra hälften av kostnaderna enligt billigaste färdsätt.

Förslagen har i mycket liten omfattning kommenterats av remissinstanserna.
LO och SACO tillstyrker men förutsätter att de nu föreslagna bidragsbeloppen
anpassas till penningvärdets förändring. För egen del anser jag att de i promemorian
framförda förslagen om rese- och inackorderingsersättningar bör kunna
godtas.

De i promemorian framförda förslagen om statsbidrag till central kurs
och kravet på att kursen skall omfatta minst en vecka, dvs. minst fem dagar, har
inte kommenterats i någon större omfattning av remissinstanserna. Däremot har

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

ett flertal remissinstanser uppehållit sig vid förslaget om att bevilja bidrag för kortare
tidsperiod i den mån det sammanlagda antalet internatdygn utgör minst fem
och det är fråga om en sammanhållen utbildningsgång och samma deltagare. Jag
ansluter mig till de förslag som framförts i promemorian.

I promemorian framhålls att en tämligen stor andel av kursens innehåll bör utgöras
av allmänna ämnen för att kursen skall vara statsbidragsberättigad.
Några remissinstanser har ställt sig tveksamma till förslaget. Universitetskanslersämbetet
anser att andelen allmänna ämnen vid utformningen av statsbidragsvillkoren
bör anges klarare.

För egen del finner jag det självklart att ämnen som samhällskunskap, nationalekonomi,
psykologi, svenska, matematik och produktionsteknik, räknas som allmänna
ämnen. Jag anser också att olika specialkurser exempelvis i företagsnämndsfrågor,
arbetarskydd, företagsekonomi och arbetsplatsens miljöfrågor bör vara
statsbidragsberättigade. Ämnesområden som lönepolitik, förhandlingsarbete, avtalsfrågor
och den fackliga rörelsens organisatoriska uppbyggnad bör enligt min
mening anses som bidragsgrundande ämnen, när de har en mer allmän och informerande
karaktär. Skulle de däremot begränsas till att behandla det egna förbundets
eller den egna organisationens interna angelägenheter kan de inte hänföras till
den ämnesgrupp som här fått beteckningen allmänna ämnen.

Övriga förslag i promemorian, rörande t. ex. administrationen av bidragsverksamheten,
bör enligt min mening genomföras.

5.4 Det fortsatta reformarbetet

Insatserna på vuxenutbildningens område har successivt ökat. Genom 1967 års
riksdagsbeslut skapades en utbildningsorganisation som erbjuder den enskilde
många studiemöjligheter. Samhället tog även på sig ett ökat ansvar för att via etermedierna
förmedla utbildning. Allt fler har också tagit del av de förbättrade utbildningsmöjligheterna
.

Dessa generella jämlikhetsåtgärder behöver emellertid kompletteras med insatser,
som direkt riktar sig till grupper med kort och otidsenlig grundutbildning. Försöksverksamheten
med ökat inslag av allmänna ämnen inom omskolningsverksamheten
är ett led i denna utveckling. I förevarande sammanhang markeras
denna politik genom den särskilt kraftiga statsbidragshöjningen för vissa typer av
studiecirklar, genom stödet till den fackliga centrala kursverksamheten och genom
den förstärkta stödundervisningen i den kommunala vuxenutbildningen. Därutöver
kommer en försöksverksamhet att påbörjas med s. k. uppsökande verksamhet.

Samtidigt med den organisatoriska utvecklingen måste det pedagogiska och
metodiska arbetet alltmer uppmärksammas. Lärarutbildning och fortbildning är
viktiga medel härför. Jag har i det föregående också redovisat det arbete som skolöverstyrelsen
bedriver för att åstadkomma studiehandledningar inom vuxenutbildningen.
Det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet måste i större utsträckning
inriktas mot vuxenutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

Det ankommer på utbildningsmyndigheterna att kontinuerligt följa verksamheten
på vuxenutbildningsområdet och ta erforderliga initiativ. På det lokala och regionala
planet har, som tidigare framhållits, i åtskilliga fall ett samarbete vuxit fram
mellan kommunernas skolstyrelser resp. länsskolnämnderna och folkbildningsorganisationerna.
Jag finner denna utveckling glädjande och utgår från att ett sådant
samarbete inleds i allt större utsträckning. Vuxenutbildningens växande betydelse
får emellertid också sina konsekvenser för den centrala ledningen av skolväsendet.

Det organisatoriska ansvaret för en stor del av vuxenutbildningen ligger i dag
hos skolöverstyrelsen. När överstyrelsen kom till i sin nya form 1964 hade vuxenutbildningen
ännu inte fått en så framträdande roll inom utbildningspolitiken. Det
har lett till att frågor om vuxenutbildning inom skolöverstyrelsen handläggs på
minst fem olika byråer. En sådan splittring medför problem, inte minst i fråga om
det värdefulla utbytet av erfarenheter mellan olika anordnare av vuxenutbildning.
Inom skolöverstyrelsen överväger man nu att skapa en enhetlig organisation för
vuxenutbildningsfrågor. Detta är en angelägen uppgift. Man bör då undersöka
förutsättningarna att sammanföra ärenden om arbetsmarknadsutbildning, folkbildning,
folkhögskolor samt kommunal och statlig vuxenutbildning.

Även om utvecklingen på vuxenutbildningens område under senare år gått snabbt
återstår det som jag tidigare framhållit mycket att göra. Utredningsarbete pågår
också på skilda områden. Man kan inte utesluta att det i framtiden kan bli fråga
om tämligen radikala förändringar av vuxenutbildningen. Jag vill erinra om att
kompetensutredningen under detta år kommer att lämna sina förslag om reglerna
för tillträde till högre utbildning. U 68:s arbete med återkommande utbildning
innebär ett samlat grepp över ungdomsutbildning och vuxenutbildning. I studiesocialt
avseende kompletteras detta arbete av i första hand SVUX. Dessutom
behandlar läromedelsutredningen frågan om läromedel för vuxna. TRU:s arbete
gäller bl. a. den viktiga frågan om etermediernas ställning i vuxenutbildningen.
Jag kan sålunda konstatera att det pågår ett omfattande utredningsarbete som
täcker hela vuxenutbildningens område. Detta kan bilda underlag för sådana fortsatta
insatser som gör vuxenutbildningen till ett viktigt medel i regeringens jämlikhetspolitik.

6. Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

la) bemyndiga Kungl. Maj:t att bedriva försöksverksamhet med viss vuxenutbildning
enligt de riktlinjer jag angivit,

lb) medge att reservationsanslaget Kommittéer m. m. under åttonde huvudtiteln
får tas i anspråk under budgetåret 1970/71 för försöksverksamhet med viss vuxenutbildning,

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

2a) godkänna av mig förordade ändrade grunder för det statliga stödet till studiecirkelverksamhet,

2b) bemyndiga Kungl. Maj:t att med utgångspunkt i vad jag anfört i det föregående
bestämma den studiecirkelverksamhet till vilken särskilt tilläggsbidrag skall
kunna utgå,

3) godkänna att statsbidrag utgår till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet
enligt de grunder jag angivit.

7. Anslagsberäkningar

Fr. o. m. budgetåret 1968/69 ger riksstaten en samlad bild av de medel som
under åttonde huvudtiteln ställs till vuxenutbildningens förfogande. I årets statsverksproposition
läggs förslag fram som möjliggör en fortsatt utbyggnad av utbildningen
via television och radio, ökat elevantal vid de statliga skolorna för vuxna
och fortsatt expansion av folkhögskolornas kursverksamhet.

Förslagen i förevarande sammanhang innebär som framgått av vad jag tidigare
anfört betydligt ökade statliga insatser. Det sammanlagda medelsbehovet för
vuxenutbildningen kommer nästa budgetår att uppgå till 304,5 milj. kr. Detta
innebär en anslagshöjning med 67,3 milj. kr. eller ca 28 %. Utbildningsdepartementets
anslag på driftbudgeten ökar med ca 8% .

G 5. Bidrag till driften av kommunala skolor för vuxna

1968/69 Utgift ..... 39 350 3351

1969/70 Anslag..... 83 300 000

1970/71 Förslag ____ 98 000 000

1 Utbetalt retroaktivt tillägg som bokförs på budgetåret 1969/70 men hänför sig till budgetåret
1968/69 uppgår till 676 663 kr.

Kommunal gymnasial vuxenutbildning omfattar i enlighet med beslut av 1967
års riksdag (prop. 85, SU 117, 129, 2LU 45, rskr 277, 290) utbildning motsvarande
läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan, gymnasiet och
yrkesskolan. Statsbidrag utgår med 100 % av utgifterna för löner till lärare och
skolledare. Bestämmelser om utbildningen har meddelats i stadgan för gymnasial
vuxenutbildning (1967:452, ändrad senast 1969:600).

Skolö verstyrelsen

1. Överstyrelsens anslagsberäkning för budgetåret 1970/71 framgår av följande
sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

Skolöver styrelsen Löneomräkning

m. m....................... 2 591 000

Gymnasial utbildning ...................... 22185 000

Förgymnasial utbildning ................... 7 270 000

Skolledare m. m.......................... 5 693 000

Förlängd undervisning i gymnasieämnen utanför
gymnasieorganisationen ................ 3 089 000

Tekniska aftonskolor ...................... 13 356 000

Övriga yrkesskolkurser .................... 29 872 000

Lönekostnadspålägg m. m. för nya tjänster____ 11 244 000

95 300 000
+ 12 000 000

2. För budgetåret 1970/71 beräknar skolöverstyrelsen en relativt måttlig ökning
av antalet elever i ämneskurserna.

3. För budgetåret 1970/71 föreslår skolöverstyrelsen att medel beräknas för
15 tjänster som rektor och 10 tjänster som studierektor vid särskilda skolenheter
samt 235 arvodestjänster som studierektor.

4. Enligt ämbetsskrivelse den 9 maj 1969 om förlängd undervisning i gymnasieämnen
utanför gymnasieorganisationen meddelas sådan undervisning i ämneskurser
inom den kommunala gymnasiala vuxenutbildningen. Överstyrelsen uppskattar
det erforderliga antalet ämneslärartjänster till 76.

5. Enligt ämbetsskrivelse den 15 mars 1968 bör skolöverstyrelsen verka för
avveckling av skolformen teknisk aftonskola, dock under förutsättning att jämförbara
utbildningsalternativ skapas inom den lokala vuxenutbildningen. I samband
med införandet av fackskola på samtliga gymnasieorter fr. o. m. läsåret
1970/71 räknar skolöverstyrelsen med att de tekniska aftonskolorna till största
delen skall vara avvecklade. På vissa orter har dock medgivits intagning av elever
under ytterligare ett läsår. Överstyrelsen uppskattar antalet undervisningsavdelningar
läsåret 1970/71 till ca 320.

6. Under budgetåret 1970/71 räknar skolöverstyrelsen med att antalet elever
i yrkesskolorna kommer att uppgå till ca 57 000.

Föredraganden

Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning att utbildningskapaciteten vid de kommunala
skolorna för vuxna behöver förstärkas. Av beräkningstekniska skäl räknar
jag dock med ett något högre ökningsbelopp än skolöverstyrelsen. Dessutom har
jag beräknat medel för en höjning av schablontillägget till studiehandledning och
studie- och yrkesorientering m. m. på grundskolans högstadium till 25 % av timantalet.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Bidrag till driften av kommunala skolor för vuxna för
budgetåret 1970/71 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 98 000 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

G 6. Bidrag till studiecirkelverksamhet

1968/69 Utgift ...... 50 224 884

1969/70 Anslag ..... 60 000 000

1970/71 Förslag..... 98 000 000

Skolöverstyrelsen föreslår att bidraget till studiecirkelverksamheten höjs med
56,5 milj. kr. till 116,5 milj. kr.

Föredraganden

Med utgångspunkt i vad jag anfört i det föregående bör anslaget föras upp med
98 milj. kr., vilket innebär en höjning med 38 milj. kr. Jag har tidigare även dragit
upp vissa riktlinjer för hur det ökade stödet bör fördelas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Bidrag till studiecirkelverksamhet för budgetåret
1970/71 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
98 000 000 kr.

G 7. Bidrag till studieförbund

1968/69 Utgift ...... 6 600 000

1969/70 Anslag ...... 6 900 000

1970/71 Förslag ..... 8 400 000

Enligt de principiella grunder som godtagits av 1963 års riksdag (prop. 36,
SU 74, rskr 190) utgår bidrag till de av skolöverstyrelsen godkända studieförbunden
(f. n. 12). Bidraget utgår dels till organisationskostnader, dels till kostnader
för pedagogisk verksamhet.

Bidraget till organisationskostnadema skall fördelas mellan studieförbunden
med hänsyn dels till kostnaderna för studiecirkelverksamhet, dels till den bidragsberättigade
studiecirkelverksamhetens geografiska spridning. Till de poster som
får beaktas vid beräkningen av detta bidrag hör utgifterna för instruktörer och
centralt anställd personal — även den personal som sysslar med pedagogiska uppgifter
— förbundsledningens lokaler, internationella förbindelser, instruktionsoch
inspektionsresor, konferenser och studiepropaganda.

Bidraget till pedagogisk verksamhet skall fördelas mellan förbunden i proportion
till genomsnittliga antalet statsbidragsberättigade studietimmar under de tre
senaste verksamhetsåren. Bidraget skall användas för åtgärder av pedagogisk natur
inom studiecirkelverksamheten, i första hand till utgifter för utbildning av ledare
för studiecirklar, framställning av studiemateriel och pedagogiska hjälpmedel, anskaffande
av apparater för pedagogiskt bruk samt pedagogisk försöksverksamhet.

Sedan budgetåret 1967/68 utgår ett särskilt belopp till studieförbundens peda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

gogiska verksamhet bland handikappade. Medlen skall fördelas mellan studieförbunden
med hänsyn till deras insatser för att utveckla studiehjälpmedel och studiemetoder
för handikappade.

Skolöverstyrelsen

1. Överstyrelsen föreslår att bidraget till studieförbundens organisationskostnader
höjs med 1,4 milj. kr. till 5 milj. kr.

2. Bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet bör ökas med

1,4 milj. kr. till 4,5 milj. kr.

3. Bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet för handikappade
bör enligt överstyrelsens förslag höjas med 100 000 kr. till 300 000 kr.

Föredraganden

Jag förordar att anslaget höjs med 1,5 milj. kr. från nuvarande 6,9 till 8,4 milj.
kr. Jag har därvid beräknat 4,2 milj. kr. till organisationskostnader, 3,9 milj. kr.
till pedagogisk verksamhet och 300 000 kr. till pedagogisk verksamhet för handikappade.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Bidrag till studieförbund för budgetåret 1970/71 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 8 400 000 kr.

G 10. Bidrag till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet

I det föregående har jag förordat vissa riktlinjer för ett system med statsbidrag
till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet. Jag beräknar de totala
kostnaderna för ändamålet till ca 5 milj. kr. för budgetåret 1970/71. Med hänsyn
till de förordade utbetalningsreglerna leder detta till ett medelsbehov av 2,5 milj.
kr. för samma budgetår. Jag förordar att på riksstaten för nästa budgetår förs upp
ett förslagsanslag av 2,5 milj. kr., betecknat Bidrag till löntagarorganisationernas
centrala kursverksamhet.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Bidrag till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet
för budgetåret 1970/71 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 500 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning .................................................. 3

2. Nuvarande utbildningsvägar för vuxna............................ 4

2.1 Kommunal vuxenutbildning................................ 4

2.2 Statlig vuxenutbildning.................................... 5

2.3 Folkhögskola ........................................... 5

2.4 Studieförbund........................................... 6

2.5 Kurser i radio och television............................... 7

2.6 Arbetsmarknadsutbildning................................. 8

2.7 Eftergymnasial vuxenutbildning ............................ 8

2.8 Korrespondensundervisning ................................ 10

2.9 Statens, kommunernas och landstingens interna utbildningsverksamhet
................................................... 10

3. Erfarenheter och synpunkter efter 1967 års beslut.................. 11

3.1 Innebörden av 1967 års beslut.............................. 11

3.2 Skolöverstyrelsen ............... 12

3.3 Allmän debatt .......................................... 13

3.3.1 Vuxenutbildningens uppgifter......................... 13

3.3.2 Organisation....................................... 14

3.3.3 Kompetensfrågor ........................... 15

3.3.4 Vuxenpedagogik ................................... 16

3.3.5 Återkommande utbildning............................ 16

4. Reformförslag på vuxenutbildningens område...................... 18

4.1 Skolöverstyrelsen ........................................ 18

4.1.1 Studiecirklar ...................................... 18

4.1.2 Studieförbundens centrala verksamhet .................. 19

4.2 Försöksverksamhet med vuxenutbildning..................... 20

4.2.1 LO:s och ABF:s förslag.............................. 20

4.2.2 Remissyttranden ................................... 21

4.3 Förslag om statligt stöd till löntagarorganisationernas utbildning . . 23

4.3.1 Utbildningsverksamheten i olika organisationer............ 23

4.3.1.1 Inledning ............................. 23

4.3.1.2 Syften med organisationernas utbildningsverksamhet
............................... 23

4.3.1.3 Verksamhetsformer ...................... 27

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1970 57

Sid.

4.3.1.4 Ämnesval ............................. 27

4.3.1.5 Omfattning och deltagande ................ 31

4.3.1.6 Ekonomi .............................. 32

4.3.2 Frågan om statligt stöd till löntagarorganisationernas utbildning
..................................... 33

4.3.2.1 Motiv för statsbidrag .................... 33

4.3.2.2 Avgränsning av stödet................... 34

4.3.3 Förslag till bidragskonstruktion .................. 35

4.3.4 Remissyttranden .............................. 36

5. Föredraganden .............................................. 40

5.1 Kommunal vuxenutbildning................................ 42

5.2 Studiecirkelverksamhet.................................... 44

5.3 Löntagarorganisationernas utbildning ........................ 47

5.4 Det fortsatta reformarbetet ................................ 50

6. Hemställan ................................................. 51

7. Anslagsberäkningar .......................................... 52