Kungl. May.ts proposition nr 33 år 1970
1
Nr 33
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft; given
Stockholms slott den 20 februari 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om reglering av förbrukning av
elektrisk kraft.
GUSTAF ADOLF
Krister Wickman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag, som möjliggör reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft, om tillgången på sådan kan förutses inte förslå för att
tillgodose behovet. Förslaget är utformat i nära överensstämmelse med de
lagar i ämnet som gällde under åren 1949—1954, 1956 och 1959—1960.
Giltighetstiden för den nya lagen begränsas till den 30 juni 1971.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 33
2
Kungl. May.ts proposition nr 33 år 1970
Förslag
till
Lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Om tillgången på elektrisk kraft inom landet under viss tidsperiod kan
förutses ej komma att förslå för att tillgodose behovet av sådan kraft, får
kraftförbrukningen regleras enligt bestämmelserna i denna lag.
2 §
Förordnande om reglering enligt 1 § meddelas av Konungen och får innefatta
föreskrift såväl om kraftens fördelning mellan förbrukare som om användningen
i övrigt av tillgänglig kraft.
Närmare föreskrifter om tillämpningen av förordnande enligt första stycket
meddelas av myndighet eller annat för ändamålet lämpat organ, som
Konungen bestämmer.
3 §
Vid meddelande av föreskrift enligt 2 § skall tillses att i främsta rummet
de behov blir täckta, som är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen
eller i övrigt för det allmänna.
4 §
Meddelas föreskrift enligt 2 §, skall ägare eller innehavare av sådan anläggning
för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft (kraftföretag),
som tillhandahåller kraft åt förbrukare vilka beröres av föreskriften, vidtaga
åtgärder enligt anvisningar av Konungen eller organ, som avses i 2 §, för att i
görligaste mån hindra överträdelse av föreskriften.
5 §
Konungen kan förordna att förbrukare av elektrisk kraft, som uttagit
mer kraft än han har rätt till på grund av föreskrift enligt 2 §, skall erlägga
särskild avgift för den kraft, som uttagits utöver den medgivna (överuttagningsavgift).
Överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer, och
tillfaller staten.
6 §
Ägare eller innehavare av kraftföretag skall uppbära och redovisa överuttagningsavgifter
enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen eller organ
som avses i 2 §.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1970
Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga
överuttagningsavgift, skall ägaren eller innehavaren av kraftföretaget avstänga
förbrukaren från vidare kraftuttag enligt bestämmelser av Konungen
eller organ som avses i 2 §.
Om särskilda skäl föreligger, kan Konungen befria förbrukare från överuttagningsavgift,
som påförts honom.
7 §
Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller av sådan järnvägs- eller
spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid
vilken elektrisk kraft användes för annat ändamål än belysning, uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åtsidosatt föreskrift, som enligt 2 § meddelats beträffande
företaget eller anläggningen, dömes ägaren respektive innehavaren
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes annan förbrukare, vilken uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet använt kraft för annat ändamål än sådant, vartill han haft
rätt att använda kraften enligt meddelad föreskrift.
8 §
o Underlåter ägare eller innehavare av kraftföretag att fullgöra vad som
åligger honom enligt 4 eller 6 §, får organ som avses i 2 § vid vite förelägga
honom att fullgöra åliggandet.
9 §
Bestämmelserna i denna lag om ägare eller innehavare av kraftföretag eller
anläggning, som avses i 7 §, skall i fråga om kommunalt kraftföretag eller
kommunal anläggning tillämpas på föreståndaren.
10 §
Närmare föreskrifter om tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därpå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svenska författningssamling och gäller till
och med den 30 juni 1971.
It Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 33
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1970
Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
13 februari 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och anför.
Tidigare lagstiftning. Med anledning av bristen på kraft och bränsle under
andra världskriget genomfördes lagen (1941:923) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas (prop. 1941:347, 1LU 1941:49). Enligt
denna lag ägde Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande statens
bränslekommission vid behov meddela föreskrift om kraftens och gasens
fördelning mellan förbrukarna samt om användningen i övrigt av tillgänglig
kraft och gas. I likhet med ett flertal andra av de lagar av kristidslags natur
som tillkom under kriget skulle lagen äga tillämpning först efter särskilt
förordnande. Sådant förordnande meddelas av Kungl. Maj :t, efter inhämtande
av riksdagens samtycke, samtidigt med lagens utfärdande. Lagen gällde
till en början t. o. m. den 30 juni 1943, men den förlängdes sedermera successivt
med ett år i sänder, sista gången t. o. m. den 30 juni 1949.
Med stöd av 1941 års lag meddelades vid ett flertal tillfällen föreskrifter av
Kungl. Maj :t och bränslekommissionen angående inskränkningar i och reglering
av förbrukningen av kraft och gas.
Den 1 juli 1949 ersattes 1941 års lag med lagen (1949: 182) om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft (prop. 1949: 82, 2LU 1949: 9), vilken
senare lag gällde t. o. m. den 30 juni 1954. I denna lag föreskrevs i 1 §, att
om på grund av bristande tillgång på vattenkraft eller av annan orsak tillgången
på elektrisk kraft inom riket under viss tidsperiod kunde förutsättas
ej komma att förslå för att tillgodose behovet därav, reglering av förbrukningen
av sådan kraft fick ske i enlighet med vad i lagen föreskrevs. Förordnande
om reglering fick enligt 2 § meddelas av Kungl. Maj :t och kunde
innefatta föreskrift såväl om kraftens fördelning mellan förbrukarna som
om användningen i övrigt av tillgänglig kraft. Kungl. Maj :t ägde vidare uppdraga
åt myndighet som Kungl. Maj :t bestämde att meddela närmste före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1970
5
skrifter om tillämpningen av sådant förordnande. I 3 § föreskrevs, att vid
meddelande av föreskrifter skulle tillses att behov, vilkas täckande var av
särskild vikt för befolkningen eller produktionen eller annars för det allmänna,
i främsta rummet blev tillgodosedda. Kraftföretagarna ålades enligt
4 § att vidta åtgärder för att i görligaste mån hindra överträdelser av meddelade
föreskrifter. Bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som uttog
för mycket kraft, att erlägga särskild överuttagningsavgift meddelades i 5
och 6 §§. I 7—It §§ slutligen meddelades vissa ansvars- och vitesbestämmelser
och i övrigt föreskrifter av formell natur.
Då giltighetstiden för den år 1949 utfärdade lagen utlöpte den 30 juni
1954, räknade man inte med att det i fortsättningen skulle föreligga behov
av ransonering, varför lagen inte förlängdes.
Kraftbehovet stegrades emellertid i en takt som inte var väntad och den
långvariga torkan under sommaren 1955 skärpte ytterligare läget. På grund
därav beslöts såsom en beredskapsåtgärd lagen (1955: 601) om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft (prop. 1955:207, 3LU 1955:28). Denna
lag, vars giltighetstid var begränsad t. o. m. den 30 juni 1956, var utformad i
nära överensstämmelse med den lag i ämnet, som gällde under åren 1949—
1954.
Torkan under sommaren 1959 aktualiserade på nytt frågan om reglering
av elförbrukningen. Som beredskapsåtgärd utfärdades därför lagen (1959:
570) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft (prop. 1959:185, 1LU
1959: 30). Giltighetstiden av denna lag, som utformades i nära överensstämmelse
med tidigare gällande, var begränsad t. o. m. den 30 juni 1960.
Framställning av centrala driftledningen. I framställning till Kungl. Maj :t
den 10 februari 1970 har centrala driftledningen (CDL) — efter samråd med
statens vattenfallsverk, Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen
— hemställt om åtgärder för att en reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft vid behov skall kunna företas.
I framställningen anförs bl. a.:
Den nuvarande för kraftförsörjningen allvarliga situation har sin
orsak i den långvariga torkan. Sommaren 1968 var extremt nederbördsfattig
och även den efterföljande hösten och vintern medförde nederbördsunderskott.
Tillrinningarna till vattenmagasinen fram till vårfloden 1969
var lägre än motsvarande tidigare noterade, och trots full utnyttjning av
tillgängliga värmekraftresurser och import avtappades vattenmagasinen till
rekordlåg nivå. Vårfloden 1969 blev mindre än normal och sommaren 1969
blev liksom den föregående extremt nederbördsfattig. Den allvarliga situationen
förbättrades dock genom relativt riklig nederbörd i oktober månad
och läget under senhösten bedömdes sådant, att åtgärder för konsumtionsbegränsning
icke erfordrades. Situationen har dock den senaste tiden till
följd av fortsatt kyla och exceptionellt låg vattentillrinning avsevärt försämrats.
I vattenmagasinen finnes för närvarande endast hälften av den
för årstiden normala vattenmängden.
CDL måste därför konstatera, att trots att alla värmekraftverk sedan länge
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1970
producerat i största möjliga utsträckning och möjligheterna till import från
grannländerna helt utnyttjats, har vattenmagasinen fått avtappas så hårt,
att man nu måste räkna med en påtaglig risk för att landets samlade och
maximalt utnyttjade produktionsresurser kommer att vara otillräckliga för
att täcka elkraftbehovet. Det kan därför om väderleksläget i fortsättningen
icke radikalt förändras till det bättre eller den av CDL påbörjade kampanjen
för frivillig konsumtionsbegränsning inte ger avsett resultat, bli
oundvikligt att vidtaga tvångsmässig konsumtionsbegränsning. CDL bedömer
läget vara sådant, att åtgärder nu bör vidtagas för att en statlig
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft skall kunna genomföras från
början av mars månad. En sådan reglering torde i första hand få avse elförbrukningen
för industriellt ändamål samt reklambelysning. Däremot
torde det inte vara möjligt att i nu akuta situation ransonera hushållsförbrukningen
utan denna torde få påverkas genom kampanjen för frivillig
begränsning. För genomförande av erforderlig förbrukningsminskning erfordras
att en lag motsvarande lagen den 18 december 1959 (nr 570) med
erforderliga följ dförfattningar tillskapas. Lagen bör träda i kraft snarast
och gälla till och med den 30 juni 1971.
I en särskild PM angående det aktuella kraftförsörjningsläget bar CDL
närmare analyserat kraftsitualionens utveckling under de senaste 18 månaderna.
CDL anför därvid bl. a. följande.
Väderleken har sedan sommaren 1968, dvs. under 1 1/2 års tid i hög
grad missgynnat kraftföretagen. Tillrinningen till vattenkraftstationerna
har under denna period i medeltal legat 30 % under normalvärdet och 15 %
under tidigare observerade lägsta värde som härrör från motsvarande period
åren 1946—1948, vilket senare värde leget till grund för produktionsapparatens
utbyggnad. Tillrinningsläget är så exceptionellt att det statistiskt
endast beräknas inträffa en gång på flera hundra år. Underskottet i vattenkraftproduktion
under det tidigare noterade extrema torrårsvärdet uppgår
för 1 1/2-årsperioden till inte mindre än 10 TWh (10 000 miljoner kWh),
vilket motsvarar 17 % av 1969 års totala elkraftproduktion.
Kraftföretagens produktionsresurser omdisponerades redan vid torrperiodens
början sommaren 1968, så att den minskade tillrinningen icke senare
skulle leda till att företagen kunde befaras komma i en bristsituation. För
att reducera avsänkningen av de för kraftproduktionen reglerade sjöarna
igångsattes kraftföretagens värmekraftverk och påbörjades en omfattande
import från grannländerna. Under driftåret 1968/69 (1.7.1968—30.6.1969)
uppgick värmekraftproduktionen och importen tillsammans till 18 TWh
(18 000 miljoner kWh), vilket var ett tre gånger större belopp än vad som
förekommit något tidigare driftår.
Trots nämnda åtgärder var innehållet i regleringsmagasinen när snösmältningen
började våren 1969 lägre än vid något tidigare tillfälle under
den senaste 20-årsperioden. Vårfloden 1969 var till och med maj månad
av normal omfattning men avtog därefter mycket snabbt. Detta medförde
att regleringsmagasinen, som normalt i det närmaste skall fyllas under vårfloden,
aldrig kom över 65 procents fyllnad. Hela sommaren 1969 blev
mycket nederbördsfattig och tillrinningen låg på en exceptionellt låg nivå.
Genom höstregn erhölls i september månad en förbättring som kulminerade
under oktober månad, då tillrinningen tillfälligt låg på normal nivå.
Värmekraftproduktion och import upprätthölls för första gången även
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1970
under sommaren 1969. Dock minskade produktionens omfattning på grund
av nödvändig revision och översyn i värmekraftverken och försämrade
kraftförsörjningslägen i Norge och tidvis även i Finland.
Kraftförsörjningsläget i Sverige, som på eftersommaren 1969 bedömdes
som allvarligt, förbättrades markant tack vare de relativt rikliga höstregnen.
Kraftbalanskalkylerna för vinterperioden visade att produktionsresurserna
skulle vara tillräckliga även om tillrinningen återigen skulle minska
ända ned till i nivå med tidigare observerade extrema torrårsvärden. En
sådan utveckling ansågs för övrigt föga sannolik, då det erfarenhetsmässigt
finns ett samband mellan tillrinningen under höstmånaderna och efterföljande
vinters tillrinning.
De två senaste månaderna har kraftsituationen på nytt successivt försämrats.
Omsvängningen påbörjades med köldperioden omkring den 20
november. Den för årstiden extrema kylan fick till följd att tillrinningarna
gick ned under tidigare extremvärden. Dessa låga tillrinningsvärden har
därefter i stort sett blivit bestående.
CDL har givetvis kontinuerligt följt utvecklingen. Samtliga resterande
produktionsmöjligheter, inklusive inom industri och förvaltning befintliga
reservkraftaggregat, har mobiliserats för kontinuerlig kraftproduktion. I
mitten av januari konstaterade CDL att risk kunde föreligga att krafttillgångarna
skulle bli otillräckliga vid vinterperiodens slut, om tillrinningen
fortsatte att vara extremt låg, vårfloden blev extremt sen, belastningen blev
hög och tillsatsproduktion i form av värmekraft och import under förväntningarna.
Risken ökade under januari månads senare del, vilket föranledde
CDL att vid sammanträde den 3 februari besluta om erforderliga åtgärder.
I framställningen till Kungl. Maj:t har CDL framhållit att vissa mängder
vatten finns tillgängliga under tillåtna sänkningsgränser i åtskilliga
vattenregleringsmagasin. Driftledningen ifrågasätter om inte genom särskild
lagstiftning möjligheter bör öppnas till ytterligare avsänkning av sådana
magasin, vilket skulle kunna ge ett krafttillskott på totalt ca 500
milj. kilowattimmar. Även om man skulle begränsa uttagen till de större
restmagasinen skulle tillskottet verksamt bidra till att lindra en tvångsmässig
inskränkning av elförbrukningen.
Framställningen utmynnar i en hemställan, bl. a. att Kungl. Maj :t skall
vidta sådana åtgärder, att en reglering av den elektriska kraftförbrukningen
i den omfattning och under sådana förutsättningar, som angavs i 1959
års lag, kan bli möjlig med verkan snarast och med giltighet t. o. m. den 30
juni 1971.
Departementschefen. Elkraftförsörjningen i Sverige baseras fortfarande
väsentligen på vattenkraft. Som koplettering härtill finns värmekraft och
möjligheter till import från övriga nordiska länder. Vattenkraftproduktionen
är givetvis i hög grad beroende av väderleken. Under normala väderleksförhållanden
svarar vattenkraften f. n. för 85 % av den för landet erforderliga
kraftproduktionen. Under nederbördsrika år kan andelen vattenkraft
öka upp till 95 % medan den under år med liten nederbörd kan bli avsevärt
lägre än 85 %. År 1969, som var ett ovanligt nederbördsfattigt år, täckte
vattenkraften endast 70 % av den totala elkraftförbrukningen.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1970
Vattenfallsverket planerar liksom övriga kraftföretag med vattenkrafttillgångar
sin produktionsapparat så att den skall vara tillräcklig för att möta
ett lika svårt torrår som det värsta enligt tidigare observationer. Det svåraste
torråret i en 40-årig observationsserie har för vattenfallsverkets del varit
1947/48. Under 1950-talet utökades produktionskapaciteten stegvis för att
klara en upprepning av detta ovanliga torrår. En betryggande marginal för
sådana torrår förelåg emellertid ännu inte för landet i dess helhet vid slutet
av 1950-talet. Den intensiva och långvariga torkan under sommaren och
hösten 1959 medförde allvarliga återverkningar på kraftförsörjningen. Därför
infördes under hösten 1959 lagstiftning om reglering och förbrukningen
av elektrisk kraft. Några ransoneringsföreskrifter behövde dock ej införas
med anledning av lagen. Denna upphörde att gälla den 30 juni 1960.
Under 1960-talet har behov av elransonering inte uppstått. Erforderliga
medel har successivt anvisats och använts för att bygga ut produktionsresurserna
i sådan takt i förhållande till det växande kraftbehovet att ett torrår
av tidigare angivna slag skulle kunna mötas utan reglering av förbrukningen.
Den extrema torrperiod omfattande praktiskt taget två hela år, som inleddes
sommaren 1968 och som alltjämt pågår, har successivt ökat bekymren
för kraftförsörjningen. Höstregnen i oktober 1969 gav dock ett betydande
vattentillskott. Kraftbalanskalkylerna för vinterperioden visade att produktionsresurserna
skulle vara tillräckliga, även om tillrinningen åter skulle
minska till tidigare observerade extrema torrårsvärden. En så ogynnsam utveckling
ansågs föga sannolik, då det erfarenhetsmässigt finns ett samband
mellan tillrinningen under hösten och tillrinningen efterföljande vinter. Under
de senaste två månaderna har situationen emellertid försämrats, bl. a.
genom den osedvanliga kylan. Till det akuta krisläget har i viss mån bidragit
det bortfall av kraft, som föranletts av att vissa aggregat i värmekraftverk
fungerat otillfredställande. Man kan nu konstatera, att 1968/1970 ser ut att
bli en betydligt värre torrperiod än 1946/1948. För att dagens bristsituation
skulle ha kunnat undvikas, hade mycket betydande ytterligare belopp behövt
investeras i reservkapacitet utan att det varit sannolikt att ett sådant
krisläge någonsin skulle uppstå, som motiverat investeringen. Ett uppbyggande
av en sådan reservkapacitet har inte ansetts ekonomiskt försvarligt.
Frågan om det i framtiden kan komma att anses erforderligt med hänsyn
till den nu rådande torrperioden får prövas i ett senare sammanhang.
Situationen är sålunda den, att man måste räkna med att åtgärder för
en reglering av elektricitetsförbrukningen åter bli påkallade om inte en
väsentlig förändring i vattentillgången inträder under den närmaste tiden.
Det är nödvändigt att myndigheterna äger erforderliga befogenheter för att
kunna ingripa med tillräcklig snabbhet om så krävs. Jag anser mig därför
nödsakad att — i överensstämmelse med CDL:s framställning — föreslå
genomförandet av en lagstiftning, som ger möjlighet att införa en statlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1970
9
reglering på detta område. Om en sådan reglering blir nödvändig torde
den i första hand komma att avse viss förbrukning av elektrisk kraft för
industriellt ändamål samt för reklambelysning och liknande. Däremot torde
det åtminstone inledningsvis av praktiska skäl inte bli fråga om att ransonera
elförbrukningen för hushållsändamål. Det måste självfallet under alla förhållanden
undvikas att samhällsviktiga funktioner utsätts för mer betydande
störningar genom reglering. Lagstiftningen bör träda i kraft snarast
möjligt och gälla t. o. m. den 30 juni 1971.
Den nya lagen torde kunna utformas i överensstämmelse med 1959 års
lag i ämnet. Handhavandet av regleringen bör uppdragas åt ett för ändamålet
särskilt bildat organ, vilket bör ha nära anknytning till CDL. I detta
organ bör ingå representanter för de olika intressen som kan komma att
beröras av en reglering. Närmare bestämmelser härom liksom beträffande
tillämpningen i övrigt av lagen torde få meddelas av Kungl. Maj :t. Den som
bryter mot föreskrift som meddelats på grund av lagen bör erlägga särskilda
avgifter eller i allvarligare fall straffas. Med hänsyn till lagstiftningens karaktär
följer av allmänna regler att sådana avgifter och straff skall kunna
uttas eller utmätas även efter det den föreslagna lagen upphört att gälla.
(Jfr brottsbalkens promulgationslag 5 §.)
Den av CDL i dess framställning väckta frågan om eventuella åtgärder
för att möjliggöra ytterligare avsänkning av vissa vattenregleringsmagasin
övervägs f. n. inom justitiedepartementet. Det krafttillskott, som kan
vinnas därigenom, skulle kunna onödiggöra eller verksamt lindra en tvångsmässig
inskränkning av elförbrukningen. En stort upplagd sparkampanj har
också inletts, vilken kan komma att få liknande effekt.
Avsikten är, att kostnaderna för administrationen av en eventuell reglering
av elförbrukningen skall förskotteras av vattenfallsverkets driftmedel.
Något anslag för ändamålet behöver alltså inte nu begäras av riksdagen.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom industridepartementet
upprättats förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga.1
Jag hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
1 Bilagan har uteslutits här. Förslaget i bilagan är likalydande med det förslag som är fogat
vid propositionen.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1970
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 18 februari 1970.
Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över industriärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13 februari
1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
expeditionschefen Axel Wallén.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1970
11
Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
20 februari 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Odhnoff, Wickman, Morerg, Bengtsson, Norling, Löfrerg, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, och
hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
lagförslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700117