Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Nr 32

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag titll lag om
ändring i lagen (1938:274-) om rätt till jakt m. in.,
given Stockholm slott den 6 februari 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt,

2) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

GUSTAF ADOLF

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar av förverkandereglerna i jaktlagen
och fiskerättslagen att de bringas i överensstämmelse med motsvarande
regler i brottsbalken.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 32

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Förslag

till

1) Lag

om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 21, 22, 30, 31, 34 och 36 §§ lagen (1938: 274)
om rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Lös hund må ej medtagas eller insläppas
i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, vare hunden
förverkad.

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakrättsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröj
ligen underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är
okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill
återfå upptagen hund skall lösa den
med femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars-den 20
augusti, och med tjugofem kronor i
annat fall samt utgiva ersättning för
hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren löst
hunden inom en vecka efter det han
underrättades om upptagandet eller
inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, är hunden
förverkad. Vill jakträttsinnehavaren
hellre taga lösen, är hundens ägare
eller innehavare skyldig att utgiva
sådan enligt förut angivna grunder,
om talan därom väckes inom en
månad från det hunden varit att anse
såsom förverkad.

1 Senaste lydelse 1967: 616.

§•

Lös hund må ej medtagas eller insläppas
i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, får jakträttsinnehavaren
taga och behålla hunden.

§-x

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröjligen
underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är
okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill
återfå upptagen hund skall lösa den
med femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars—den
20 augusti, och med tjugofem kronor
i annat fall samt utgiva ersättning
för hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren
löst hunden inom en vecka efter det
han underrättades om upptagandet
eller inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, får jakträttsinnehavaren
behålla hunden.
Väcker han inom en månad efter utgången
av nu angiven tid talan om
att i stället erhålla lösen, är hundens
ägare eller innehavare skyldig att utgiva
sådan enligt förut angivna grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Jagar eller------å villebrådsbeståndet.

Låter hund------nyss sagts.

Begår någon brott som avses i 28
eller 29 § skall villebråd som han
olovligt dödat, fångat eller tillägnat
sig eller fallvilt som han tillvaratagit,
i den mån sådant byte ej fråntagits
honom enligt 31 § första stycket,
förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

I stället för villebrådet eller fallviltet
kan dess värde förklaras förverkat.

Var det------jaktberättigade personer.

Med förverkat------2 mom.

Vapen, ammunition, annat jaktredskap
och hund som använts eller
medförts som hjälpmedel vid brott
som avses i 28 § eller 29 § 1 mom.
få förklaras förverkade, om det är
påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga.

I stället för hjälpmedlet kan dess
värde förklaras förverkat.

Finnes någon hava begått gärning
varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd
som han olovligt dödat, fångat
eller tillägnat sig eller fallvilt som
han tillvaratagit eller, därest det icke
kan tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.

31 §.:

1 mom. Anträffas å bar gärning
någon som olovligt jagar å annans
jaktområde, må jakträttsinnehavaren
eller den som äger, innehar eller
vårdar marken så ock deras folk av
den jagande taga förverkat jaktbyte
ävensom, till vedermäle och pant,
skjutvapen, annan jaktredskap och
hundar. Vad sålunda tagits till vedermäle
och pant må behållas, till
dess den jagande bjuder rätt för sig.

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas
uteslutande begagnande anvisade områdena
tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för jaktbevakning
ävensom personal vid domänverket
och vid tullverkets kust- eller

1 Senaste lydelse 1967: 616.

a Senaste lydelse 1964: 194.

Anträffas å bär gärning någon
som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren eller
den som äger, innehar eller vårdar
marken så ock deras folk i fall som
avses i 30 § tredje stycket fråntaga
den jagande jaktbytet och eljest taga
detta i beslag ävensom beslagtaga
vapen, ammunition, annat jaktredskap
och hund.

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas
uteslutande begagnande anvisade områdena
tillkomme rätt att taga jaktbyte
och annan i första stycket avsedd
egendom i beslag polisman och
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning även -

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1970

(Nuvarande lydelse)

gränsbevakning samt lappfogde och
tillsynsman vid lappväsendet.

Har den som genom lagakraftvunnen
dom funnits skyldig till olovlig
jakt på annans jaktområde inom två
år därefter ånyo gjort sig skyldig till
sådan förseelse, vare skjutvapen, annan
jaktredskap och hundar förbrutna;
och skall därmed förfaras på sätt
föreskrives i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den som
å bar gärning beträdes med jakt, som
enligt 29 § 1 mom. första stycket är
att anse såsom olovlig, eller med sådant
tillvaratagande eller tillägnande,
för vilket han enligt 29 § 1 mom.
andra stycket skall straffas såsom
för olovlig jakt; och skola, där fråga
är om djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan, de i
andra stycket här ovan omförmälda
personerna äga att utöva där avsedd
rätt jämväl å område, där jakträtten
tillkommer annan än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig med våld
eller hot om våld till motvärn mot
jakträttsinnehavaren, den som äger,
innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket
av samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem
vill hindra honom från gärningen
eller av honom taga vad han åtkommit
eller ock fråntaga honom det
som må kvarhållas till vedermäle
och pant, vare lag som i 8 kap. 8 §
brottsbalken sägs.

(Föreslagen lydelse)

som personal vid domänverket och
vid tullverkets kust- eller gränsbevakning
samt lappfogde och tillsynsman
vid lappväsendet.

Vad i första och andra styckena
är stadgat om den som olovligt jagar
å annans jaktområde gälle ock i fråga
om den som å bar gärning beträdes
med jakt, som enligt 29 § 1
mom. första stycket är att anse såsom
olovlig, eller med sådant tillvaratagande
eller tillägnande, för vilket
han enligt 29 § 1 mom. andra
stycket skall straffas såsom för olovlig
jakt; och skola, där fråga är om
djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan, de i andra
stycket här ovan omförmälda personerna
äga att utöva där avsedd rätt
jämväl å område, där jakträtten tillkommer
annan än kronan.

Har egendom tagits i beslag, skall
anmälan därom göras till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet.
Den som erhållit sådan anmälan har
att förfara som om han själv gjort
beslaget.

34 §;

Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser
om vilka förmäles i 31 § 2
mom. samt 33 § fjärde stycket denna
lag.

Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å brott varom
förmäles i 33 § fjärde stycket
denna lag.

1 Senaste lydelse 1967: 616.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sker intrång------detta verk.

I övrigt------allmän synpunkt.

Såsom målsägande--------jaktberättigad person.

Innefatta föreskrifter-------bestämmelse gällande.

36 §.

1 mom. Av böter som ådömas enligt
denna lag ävensom av behållna
försäljningssumman av förverkat
villebråd eller fallvilt, varom sägs i
30 § tredje stycket, eller av belopp
som jämlikt första stycket i sagda
paragraf utgives i stället för dylik
egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden
och återstoden kronan.

1 mom. Av böter som ådömas enligt
denna dag ävensom av behållna
försäljningssumman av förverkat
villebråd eller fallvilt, varom sägs i
30 § fjärde stycket, och av hjälpmedel,
varom sägs i 30 § femte stycket,
eller av belopp som må ha förklarats
förverkat i stället för dylik
egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden
och återstoden kronan.

Efter enahanda grund skall fördelas
vad som må finnas i behåll av försäljningssumman
för egendom som
jämlikt bestämmelserna i 31 § 1
mom. tredje stycket är förbruten, sedan
panthavare njutit tillgodo sin
panträtt enligt samma paragraf.

Saknas tillgång till böternas gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän
lag.

2 mom. Där i------lämpligt sätt.

Annan förverkad eller förbruten
egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas å offentlig auktion;
dock att, där förbrutet redskap utgör
es av skjutvapen eller är sådant
som icke må användas till jakt eller
fångst, med detsamma skall förfaras
på sätt Konungen bestämmer.

Annan förverkad egendom som avses
i denna paragraf skall försäljas
å offentlig auktion; dock att, där förverkat
redskap utgöres av skjutvapen
eller är sådant som icke må användas
till jakt eller fångst, med
detsamma skall förfaras på sätt
Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Bestämmelserna i 30 § femte stycket gäller ej i fråga om brott som begåtts
före ikraftträdandet. I sådant fall gäller fortfarande 31 § 1 mom. tredje stycket
samt 36 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket i deras äldre
lydelse.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 32

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Förslag

till

2) Lag

om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 36—38 §§ lagen (1950:596) om rätt till fiske
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Finnes någon hava bedrivit olovligt
fiske, skall det fångade eller, där
det undergått förskämning eller ej
är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Fiskeredskap som använts vid fisket
skall ock förklaras helt eller delvis
förverkat, såvitt ägaren eller någon
som var i hans ställe uppsåtligen
förövat gärningen eller medverkat
därtill och det ej är uppenbart obilligt;
finnes redskapet ej i behåll,
skall i stället dess värde förklaras
förverkat.

Vad nu sagts gäller dock ej mot
den som i god tro förvärvat fångsten
eller redskapet eller särskild rätt därtill.

Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må fisketillsynsman
som förordnats av länsstyrelsen eller
fiskeristyrelsen, befälhavare å statens
fartyg, vilket blivit utsänt för
att övervaka ordningen å fiskeplats,
samt befattningshavare vid tullverkets
kustbevakning beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller
annat, som kan antagas äga betydel 1

Senaste lydelse 1955: 42.

Fångst som någon har erhållit genom
brott enligt denna lag och som
ej enligt 37 § tredje stycket behållits
av fiskerättshavaren skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt.

Fiskeredskap som har använts
som hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkat, om det
är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga.

I stället för fångsten eller redskapet
kan dess värde förklaras förverkat.

§•*

Ertappas någon å bar gärning, då
han bryter mot denna lag, eller anträffas
redskap, som använts vid
sådant brott, utsatt i vattnet, må
fisketillsynsman som förordnats av
länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen,
befälhavare å statens fartyg, vilket
blivit utsänt för att övervaka ordningen
å fiskeplats, samt befattningshavare
vid tullverkets kustbevakning
beslagtaga fångsten och redskapet
ävensom båt eller annat, som kan an -

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1970

(Nuvarande lydelse)

se för utredning om brottet. Enahanda
befogenhet tillkommer, där fisket
kränker enskild fiskerätt, vederbörande
rättsägare eller hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet eller till närmaste
polisman. Den som erhållit sådan anmälan
har att förfara som om han
själv gjort beslaget.

Fångst, som---av fiskerättsh

(Föreslagen lydelse)

tagas äga betydelse för utredning om
brottet. Enahanda befogenhet tillkommer,
där fisket kränker enskild
fiskerätt, vederbörande rättsägare eller
hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet. Den som erhållit
sådan anmälan har att förfara som
om han själv gjort beslaget.

Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i enskild
fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra eller om fångsten tilllika
är förverkad på annan grund än
i denna lag är stadgad, kronan och
eljest den som har den enskilda fiskerätten.

Förverkat redskap eller dess värde
tillfaller kronan.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

å-1

Innefattar brott enligt denna lag
intrång i enskild fiskerätt, tillfaller
förverkad fångst eller dess värde den
som innehar rättigheten, om fångsten
ej tillika är förverkad på annan
grund än i denna lag är stadgad.

Vite får ej förvandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Förverkande av egendom på grund av brott enligt lagen (1950: 596) om
rätt till fiske får ej ske hos den som efter brottet men före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i gåva. 36 § andra
stycket i dess äldre lydelse gäller fortfarande, när fråga är om brott som begåtts
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Senaste lydelse 1955: 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
28 november 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Löfberg,
Lidbom, Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i
jaktlagens och fiskerättslagens regler om förverkande och anför.

Inledning

Genom ändringar år 1968 i brottsbalken moderniserades dess regler om
förverkande av egendom på grund av brott. Flera av reglerna fick giltighet
även inom specialstraffrätten och i övrigt blev de normbildande för
förverkandelagstiftningen (prop. 1968: 79, 1LU 33, rskr 229). Avsikten var
att de specialstraffrättsliga förverkandereglerna skulle i efterhand ses över.
Jag anhåller därför att nu få ta upp till behandling frågan om modernisering
av förverkandereglerna i lagen (1938: 274) om rätt till jakt (jaktlagen)
och lagen (1950: 596) om rätt till fiske (fisker ätt slagen).

Gällande bestämmelser

Jaktlagen. Lös hund som tas med eller släpps in i annans hägnade jaktpark
eller djurgård är förverkad (21 §). Om hund löper lös i mark där det
finns villebråd får jakträttsinnehavaren eller hans folk upptaga hunden.
Skyldighet uppkommer i sådant fall att underrätta hundens ägare eller
innehavare eller polismyndigheten. Om hunden inte löses inom viss tid är
den förverkad (22 §).

När någon begått gärning som bedöms som olovlig jakt är villebråd som
han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit
eller, om det inte kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning,
dess värde förverkat (30 § första stycket).

Kungi. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Anträffas någon då han begår gärning som bedöms som olovlig jakt får
jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar marken eller
deras folk av den jagande ta förverkat jaktbyte samt till vedermäle och
pant, skjutvapen, annat jaktredskap och hundar. Vad som tagits till vedermäle
och pant får behållas till dess den jagande bjuder rätt för sig (31 §
1 mom. första och fjärde styckena).

Har den, som genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till olovlig
jakt på annans jaktområde, inom två år därefter på nytt gjort sig skyldig
till sådan förseelse, är skjutvapen, annat jaktredskap och hundar förbrutna
(31 § 1 mom. tredje stycket).

Om den brottslige i fall av olovlig jakt som förut angetts sätter sig till
motvärn mot någon som har fråntagningsrätt döms han för egenmäktigt
förfarande (31 § 2 mom.).

Av böter som ådöms enligt jaktlagen, av behållna försäljningssumman
av sådant förverkat villebråd eller fallvilt som är närmare angett i 30 §
tredje stycket eller av belopp som utges i stället för sådan egendom tillfaller
hälften jaktvårdsfonden och återstoden kronan. Efter samma grund
fördelas vad som återstår av försäljningssumman för egendom som är förbruten
enligt 31 § 1 mom. tredje stycket sedan panthavaren njutit tillgodo
sin panträtt. Saknas tillgång till böternas gäldande, skall de förvandlas enligt
allmän lag (36 § 1 mom.).

Fiskerättslagen. Om någon finnes ha bedrivit olovligt fiske skall det
fångade eller, om det undergått förskämning eller inte är i behåll, dess värde
förklaras förverkat. Fiskeredskap som använts vid fisket skall också
förklaras helt eller delvis förverkat, om ägaren eller någon som var i hans
ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det inte är
uppenbart obilligt. Om redskapet inte finns i behåll skall i stället dess värde
förklaras förverkat. Det nu sagda gäller inte mot den som i god tro förvärvat
fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill (36 §).

Ertappas någon på bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt i vatten, föreligger rätt för personal
som utövar fisketillsyn m. fl. samt för innehavare av enskild fiskerätt
eller hans folk att ta i beslag fångsten och redskapet samt båt eller annat,
som kan antas äga betydelse för utredning om brottet. Anmälan om beslag
skall göras till polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman.
Fångst, som innehavare av enskild fiskerätt eller hans folk tagit i beslag,
får fiskerättshavaren utan anmälan behålla om inte annan grund än enligt
fiskerättslagen också föreligger (37 §).

Förverkad fångst eller dess värde tillfaller kronan, om fisket utan intrång
i enskild fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra eller om
fångsten är förverkad även på annan grund än som föreskrivs i fiskerättslagen.
I annat fall tillfaller det förverkade den som har den enskilda fiskerätten.
Förverkat redskap eller dess värde tillfaller kronan (38 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Allmänstraff rättsliga bestämmelser. Enligt 36 kap. 4 § brottsbalken kan
förverkande ske hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat till
brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var
eller c) den som beretts vinning genom brottet. Förverkande får vidare ske
hos d) den som efter brottet förvärvat egendomen på grund av giftorätt,
arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen
på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till
antagande om egendomens samband med brottet. Egendom får inte förklaras
förverkad om den vid brottet tillhörde annan än den som angetts vid
a, b eller c.

Enligt 36 kap. 12 § brottsbalken tillfaller förverkad egendom kronan, om
ej annat är föreskrivet.

25 kap. 7 § andra stycket brottsbalken föreskriver att böter som ej blir
betalda skall förvandlas till fängelse, om inte annat är föreskrivet.

Departementschefen

När jaktlagen ändrades år 1967 blev förverkandebestämmelserna föremål
endast för redaktionella jämkningar. Departementschefen uttalade emellertid
att han avsåg att återkomma till Kungl. Maj :t i dessa frågor i ett senare
sammanhang, eftersom en översyn övervägdes inom justitiedepartementet
av brottsbalkens regler om förverkande i syfte bl. a. att göra dessa
bestämmelser lämpligare som förebild för specialstraffrätten (prop. 1967:
136, 3LU 52, rskr 331). Nämnda översyn resulterade i 1968 års ändringar
i förverkandereglerna i 36 kap. brottsbalken. Flera av dessa regler är nu
direkt tillämpliga inom specialstraffrätten. Härigenom har vissa förverkanderegler
i jaktlagen blivit överflödiga och de bör därför upphävas. Samma
är förhållandet i fråga om fiskerättslagen. I övrigt bör, i enlighet med
vad föredragande departementschefen anförde i prop. 1968: 79, jakt- och
fiskerättslagarnas förverkanderegler utformas efter förebild av de alimänstraffrättsliga
reglerna. Vidare bör obligatoriskt förverkande inte längre
förekomma utan domstolen skall kunna underlåta förverkande av billighetshänsyn.
Värdeförverkande görs alternativt och inte subsidiärt i förhållande
till sakförverkande. Frågan om vem förverkande bör kunna riktas
mot bör regleras på samma sätt som i brottsbalken (36 kap. 4 § första och
andra styckena). Det finns därför ej anledning att ge särskilda föreskrifter
härom varken i jakt- eller fiskerättslagen.

Jaktlagen

Enligt 21 § och 22 § första stgcket, som innehåller bestämmelser om villebråds
fredande mot hund, är hund förverkad under vissa omständigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Eftersom innebörden av dessa bestämmelser är att hunden utan något formellt
beslut om förverkande skall tillfalla jakträttsinnehavaren bör detta
komma till klarare uttryck i lagtexten.

I överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående bör reglerna vidare
i övrigt ändras sålunda.

I 30 § införs som förutsättning för förverkande av villebråd och fallvilt,
att det inte är uppenbart obilligt. Förverkande blir således enligt förslaget
fakultativt. Vidare föreslås att värdeförverkande får ske alternativt i stället
för subsidiärt i förhållande till förverkande av villebråd eller fallvilt.

Enligt 31 § 1 mom. tredje stycket är jaktredskap och hundar förverkade
hos den som genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till olovlig jakt
på annans jaktområde och inom två år därefter på nytt gjort sig skyldig
till sådan förseelse. Denna bestämmelse torde sällan kunna tillämpas, eftersom
domar i dessa mål inte registreras centralt. En sådan ordning är inte
tilltredsställande. Bättre torde då vara att såsom i 36 § fiskerättslagen ha
en regel om förverkande av hjälpmedel redan vid förstagångsbrott. Som
förutsättning bör gälla att förverkande är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest att särskilda skäl föreligger. Vidare bör möjlighet finnas
att i stället för hjälpmedlet förverka dess värde. Bestämmelserna bör få sin
plats som nya stycken i 30 §.

Jag vill i sammanhanget också något beröra frågan om förverkande av
transportmedel. 1949 års jaktutredning föreslog i sitt år 1966 avgivna betänkande
att förverkande av transportmedel skulle få ske i fall av brott mot
jaktstadgan (jfr. SOU 1966:46 s. 239). Förslaget bemöttes genomgående
välvilligt av remissinstanserna men ledde inte till någon författningsåtgärd
vid 1967 års revision av jaktlagen. Däremot skärptes straffet för olovlig
jakt, då brottet är att anse som grovt, till fängelse i högst ett år. Den omständigheten
att jakten skett med otillåten hjälp av motorfordon eller annat
motordrivet fortskaffningsmedel är enligt 28 § tredje stycket en omständighet
som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är
grovt. Straffskalan har härigenom enligt min mening utformats så att man
kan få en lämplig påföljd. En viss återhållsamhet bör därför iakttas i fråga
om förverkande i förmögenhetsreducerande och bestraffande syfte. Jag vill
därför inte nu föreslå förverkande av transportmedel vid olovlig jakt.

Den s. k. fråntagningsrätten i 31 § 1 mom. första stycket för jakträttsinnehavare
in. fl. bör efter förebild av 37 § fiskerättslagen utformas som en
befogenhet att ta egendom i beslag. 31 § innehåller en bestämmelse om
att jaktredskap och hundar får tas till vedermäle och pant och behållas tills
den jagande bjuder rätt för sig. Enligt 34 § tredje stycket kan bl. a. olovlig
jakt åtalas av allmän åklagare, om målsäganden angett brottet till åtal.
Målsägandens rätt att åtala sådant brott är enligt 20 kap. 8 § rättegångsbalken
därigenom begränsad till sådana fall när åklagaren beslutat att åtal
inte skall äga rum. På grund härav och på grund av reglerna i rättegångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

balken om utredning i mål som lyder under allmänt åtal och målsägandens
möjlighet att få kvarstad eller skingringsförbud kan den ifrågavarande bestämmelsen
i 31 § inte längre anses ha någon praktisk betydelse och bör
därför upphävas.

I likhet med vad som gäller enligt 37 § andra stycket fiskerättslagen bör
reglerna i 31 § om rätt att ta egendom i beslag kompletteras med en bestämmelse
om skyldighet att göra anmälan om beslaget till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet samt om skyldighet för den som mottagit
sådan anmälan att förfara som om han själv gjort beslaget.

Enligt 31 § 2 mom. skall den, som vid olovlig jakt sätter sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren eller annan i momentet angiven person när denne
vill hindra jägaren från gärningen eller ta från honom vad han kommit
åt, straffas enligt 8 kap. 8 § brottsbalken, d. v. s. för egenmäktigt förfarande.
Enligt gärningsbeskrivningen omfattar detta brott bl. a. att någon med
våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller
taga något. I Beckmans m. fl. kommentar till brottsbalken, band I, 2 uppl.
s. 308 betonas bl. a. att den rätt till självtäkt, som det här är fråga om, är
en rätt att kvarhålla eller taga något. Självtäkt är alltså inte detsamma som
att hindra någon från att begå brott. I kommentaren anförs vidare.

Bestämmelsen i 31 § 2 mom. jaktlagen, vari genom hänvisning till förevarande
lagrum straff belägges motvärn mot jakträttsinnehavare som söker
hindra olovlig jakt, utsträcker det straffbara området utöver vad i lagrummet
självt straffbelägges. Då någon motsvarande bestämmelse icke finns
i lagen om rätt till fiske, är det tveksamt, om det straffbara området vid
fiske är lika vidsträckt.

Jag vill med anledning härav erinra om att denna fråga behandlades vid
tillkomsten av 1950 års fiskerättslag. Departementschefen anförde då att
en hänvisning i fiskerättslagen till straffbestämmelsen om egenmäktigt förfarande
måste anses överflödig (prop. 1950: 60 s. 133). Lagrådet och riksdagen
lämnade detta uttalande utan erinran. Jaktlagens bestämmelse måste
med hänsyn till vad sålunda förekommit också anses överflödig och den
bör för enhetlighetens skull upphävas. Hänvisningen i 34 § till detta moment
bör då också utgå.

I 36 § bör göras vissa ändringar som följd av vad jag tidigare föreslagit.
Dessutom bör bestämmelserna i denna paragraf om förvandling av böter
utgå, eftersom denna fråga som förut nämnts regleras i allmän lag.

Fiskerättslagen

36 § första stycket reglerar förverkande av fångst eller dess värde i fall
av olovligt fiske. Andra stycket innehåller bestämmelser om förverkande
av fiskeredskap eller dess värde. 37 § innehåller regler om rätt att ta i beslag
fångst m. m. I enlighet med vad jag anfört i det föregående bör för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

verkandereglerna ändras sålunda. I 36 § bör föreskrivas att fångst skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart obilligt, och att fiskeredskap
som använts som hjälpmedel får förklaras förverkat, om det är påkallat
till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Såsom gällde
före lagändringen år 1969 kan förverkande då också ske när någon fiskat
i strid med vad som gäller om fiskådra (prop. 1969: 42, 3LU 32, rskr
196). I stället för förverkande av fångst eller redskap bör dess värde kunna
förklaras förverkat. Bestämmelsen i 37 § andra stycket om anmälan av
beslag bör ändras till att avse anmälan till polis- eller åklagarmyndighet.
Tredje stycket i samma paragraf, vilket ger rätt för fiskerättshavare att
utan anmälan behålla beslagtagen fångst, bör upphävas, eftersom förverkande
föreslås bli fakultativt. Regeln torde dessutom inte ha haft större
värde för fiskerättshavaren och anmälan kan ske formlöst per telefon eller
på annat sätt.

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1970.

De nya bestämmelserna är i vissa fall strängare än de nu gällande.

Jaktlagen. Enligt 31 § 1 mom. tredje stycket förverkas skjutvapen, annat
jaktredskap och hundar endast vid återfallsbrott. Lagförslaget innebär en
skärpning genom att återfall inte längre blir förutsättning för förverkande.
Vidare skall ammunition kunna tas i beslag och förverkas. Vid förverkande
på grund av brott som har begåtts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande
bör 31 § 1 mom. tredje stycket i sin äldre lydelse tillämpas. Vidare
bör 36 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket i deras äldre lydelse
tillämpas i fråga om sådant brott. En uttrycklig föreskrift härom bör
meddelas.

Fiskerättslagen. Enligt 36 § tredje stycket kan förverkande av egendom
på grund av olovligt fiske inte ske hos den som efter brottet i god tro förvärvat
egendomen genom bl. a. gåva. På denna punkt innebär de nya bestämmelserna
en skärpning genom att förverkande enligt 36 § i dess nya
lydelse kan ske också hos godtroende gåvotagare på grund av bestämmelsen
i 36 kap. 4 § brottsbalken. Hos sådan person bör förverkande inte ske
när egendomen har mottagits av denne efter brottet men före den nya lagens
ikraftträdande. När fråga är om förverkande av fiskeredskap som använts
vid olovligt fiske innebär de nya bestämmelserna även den skärpningen att
förverkande kan ske också om brottet inte förövats uppsåtligen. Har brottet
begåtts före lagens ikraftträdande, bör 36 § andra stycket i sin äldre lydelse
tillämpas. Uttrycklig föreskrift i nu berörda avseenden bör meddelas.

I övrigt torde de nya bestämmelserna kunna tillämpas genast utan särskild
övergångsbestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

2) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag ur protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt, bifaller Hans
Maj :t Koungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Bilaga

Förslag
till
1) Lag

om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 21, 22, 30, 31, 34 och 36 §§ lagen (1938: 274)
om rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Lös hund må ej medtagas eller insläppas
i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, vare hunden
förverkad.

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröj
ligen underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är
okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill
återfå upptagen hund skall lösa den
med femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars—den
20 augusti, och med tjugofem kronor
i annat fall samt utgiva ersättning
för hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren
löst hunden inom en vecka efter det
han underrättades om upptagandet
eller inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, är hunden
förverkad. Vill jakträttsinnehavaren
hellre taga lösen, är hundens
ägare eller innehavare skyldig att
utgiva sådan enligt förut angivna

1 Senaste lydelse 1967: 616.

§•

Lös hund må ej medtagas eller insläppas
i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, tillfaller
hunden jakträttsinnehavaren.

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröj
ligen underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är
okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill
återfå upptagen hund skall lösa den
med femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars—den
20 augusti, och med tjugofem kronor
i annat fall samt utgiva ersättning
för hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren
löst hunden inom en vecka efter det
han underrättades om upptagandet
eller inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, tillfaller
hunden jakträttsinnehavaren.
Vill jakträttsinnehavaren hellre taga
lösen, är hundens ägare eller innehavare
skyldig att utgiva sådan en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

grunder, om talan därom väckes inom
en månad från det hunden varit
att anse såsom förverkad.

Jagar eller---------

Låter hund------------

ligt förut angivna grunder, om talan
därom väckes inom en månad från
det hunden tillföll jakträttsinnehavaren.

å villebrådsbeståndet.

----— nyss sagts.

Finnes någon hava begått gärning
varom sägs i 28 eller 29 §, vare
villebråd som han olovligt dödat,
fångat eller tillägnat sig eller fallvilt
som han tillvaratagit eller, därest
det icke kan tillrättaskaffas eller
det undergått förskämning, dess
värde förverkat.

Var det—---

Med förverkat

Villebråd eller fallvilt som någon
har erhållit genom brott som avses
i 28 eller 29 § skall förklaras förverkat,
om det ej är uppenbart obilligt.

I stället för villebrådet eller fallviltet
kan dess värde förklaras förverkat.

j aktberättigade personer.

2 mom.

Vapen, ammunition, annat jaktredskap
och hund som har använts
som hjälpmedel vid brott som avses
i 28 § eller 29 § 1 mom. får förklaras
förverkat, om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda
skäl föreligga.

1 stället för hjälpmedlet kan dess
värde förklaras förverkat.

Å område--------—

Senaste lydelse 1967: 616.

2 Senaste lydelse 1964: 194.

§-1 2

Anträffas å bar gärning någon
som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren eller
den som äger, innehar eller vårdar
marken så ock deras folk beslagtaga
jaktbyte ävensom vapen, ammunition,
annat jaktredskap och hund.

- vid lappväsendet.

Vad i första och andra styckena
är stadgat om den som olovligt jagar
å annans jaktområde gäller ock i
fråga om den som å bar gärning beträdes
med jakt, som enligt 29 § 1
mom. första stycket är att anse så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

(Nuvarande lydelse)

na; och skall därmed förfaras på sätt
föreskrives i 36 §.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig med våld
eller hot om våld till motvärn mot
jakträttsinnehavaren, den som äger,
innehar eller vårdar marken eller deras
folk eller mot i andra stycket av
samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill
hindra honom från gärningen eller
av honom taga vad han åtkommit eller
ock fråntaga honom det som må
kvarhållas till vedermäle och pant,
vare lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken
sägs.

(Föreslagen lydelse)

som olovlig, eller med sådant tillvaratagande
eller tillägnande, för vilket
han enligt 29 § 1 mom. andra stycket
skall straffas såsom för olovlig
jakt; och skola, där fråga är om djur
som jämlikt bestämmelserna i 18 §
tillkommer kronan, de i andra stycket
här ovan omförmälda personerna
äga att utöva där avsedd rätt jämväl
å område, där jakträtten tillkommer
annan än kronan.

Har egendom tagits i beslag, skall
anmälan därom göras till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet.
Den som erhållit sådan anmälan har
att förfara som om han själv gjort
beslaget.

34 §.:

Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser
om vilka förmäles i 31 § 2
mom. samt 33 § fjärde stycket denna
lag.

Sker intrång

I övrigt-------

Såsom målsägande----

Innefatta föreskrifter--

1 mom. Av böter som ådömas
enligt denna lag ävensom av behållna
försäljningssumman av förverkat

1 Senaste lydelse 1967: 616.

Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å brott
varom förmäles i 33 § fjärde stycket
denna lag.

detta verk.

— allmän synpunkt.

— jaktberättigad person.

---bestämmelse gällande.

36 §.

1 mom. Av böter som ådömas
enligt denna lag ävensom av behållna
försäljningssumman av förverkat

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

(Nuvarande lydelse)

villebråd eller fallvilt, varom sägs i
30 § tredje stycket, eller av belopp
som jämlikt första stycket i sagda
paragraf utgives i stället för dylik
egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden
och återstoden kronan.

Efter enahanda grund skall fördelas
vad som må finnas i behåll av
försäljningssumman för egendom
som jämlikt bestämmelserna i 31 §
1 mom. tredje stycket är förbruten,
sedan panthavare njutit tillgodo sin
panträtt enligt samma paragraf.

Saknas tillgång till böternas gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän
lag.

2 mom. Där i-------

Annan förverkad eller förbruten
egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas å offentlig auktion;
dock att, där förbrutet redskap utgöres
av skjutvapen eller är sådant
som icke må användas till jakt eller
fångst, med detsamma skall förfaras
på sätt Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

villebråd eller fallvilt, varom sägs i
30 § fjärde stycket, och av hjälpmedel,
varom sägs i 30 § femte stycket,
eller av belopp som må ha förklarats
förverkat i stället för dylik egendom
tillfaller hälften jaktvårdsf onden
och återstoden kronan.

— ■—---lämpligt sätt.

Annan förverkad egendom som avses
i denna paragraf skall försäljas å
offentlig auktion; dock att, där förverkat
redskap utgöres av skjutvapen
eller är sådant som icke må användas
till jakt eller fångst, med
detsamma skall förfaras på sätt
Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

31 § 1 mom. tredje stycket samt 36 § 1 mom. andra stycket och 2 mom.
andra stycket i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om brott som
begåtts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1970

Förslag
till
2) Lag

om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 36—38 §§ lagen (1950:596) om rätt till fiske
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 6.

Finnes någon hava bedrivit olovligt
fiske, skall det fångade eller, där
det undergått förskämning eller ej är
i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Vad nu sagts gäller dock ej mot
den som i god tro förvärvat fångsten
eller redskapet eller särskild rätt
därtill.

Senaste lydelse 1955: 42.

Fångst som någon har erhållit genom
brott enligt denna lag skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt.

Fiskeredskap som har använts
som hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkat, om
det är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl föreligga.

I stället för fångsten eller redskapet
kan dess värde förklaras förverkat.

§-J

Ertappas någon å bar gärning, då
han bryter mot denna lag, eller anträffas
redskap, som använts vid sådant
brott, utsatt i vattnet, må fisketillsynsman
som förordnats av länsstyrelsen
eller fiskeristyrelsen, befälhavare
å statens fartyg, vilket blivit
utsänt för att övervaka ordningen å
fiskeplats, samt befattningshavare
vid tullverkets kustbevakning beslagtaga
fångsten och redskapet ävensom
båt eller annat, som kan antagas äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 ar 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

se för utredning om brottet. Enahanda
befogenhet tillkommer, där fisket
kränker enskild fiskerätt, vederbörande
rättsägare eller hans folk.

Fångst, som tagits i beslag av innehavaren
av enskild fiskerätt eller
hans folk, må dock, därest för beslaget
ej tillika föreligger annan grund
än i denna lag är stadgad, utan anmälan
behållas av fiskerättshavaren.

Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i enskild
fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra eller om fångsten tilllilca
är förverkad på annan grund än
i denna lag är stadgad, kronan och
eljest den som har den enskilda fiskerätten.

Förverkat redskap eller dess värde
tillfaller kronan.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

betydelse för utredning om brottet.
Enahanda befogenhet tillkommer,
där fisket kränker enskild fiskerätt,
vederbörande rättsägare eller hans
folk.

§-x

Innefattar brott enligt denna lag
intrång i enskild fiskerätt, tillfaller
förverkad fångst eller dess värde den
som innehar rättigheten.

Vite får ej förvandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Förverkande av egendom på grund av brott enligt denna lag får ej ske
hos den som efter brottet men före de nya bestämmelsernas ikraftträdande
i god tro har mottagit egendomen i gåva. 36 § andra stycket i sin äldre
lydelse gäller fortfarande, när fråga är om brott som begåtts före de nya
bestämmelsernas ikraftträdande.

1 Senaste lydelse 1955: 42.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 januari 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 13 januari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
28 november 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i lagen (1938: 27å) om rätt till jakt,
2) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Stig Wenker.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till jakt

21 och 22 §§

De föreslagna bestämmelserna i 21 och 22 §§, att hund tillfaller jakträttsinnehavaren,
föranleder att ovisshet kan komma att råda i fråga om ansvarigheten
för hund i fall då jakträttsinnehavaren icke vill ha hunden ävensom
under tid då hundägarens rättighet eller skyldighet att enligt 22 § lösa hunden
ännu består. Med hänsyn härtill torde slutorden i 21 § böra ändras till
”får jakträttsinnehavaren taga och behålla hunden” samt i 22 § första stycket
”tillfaller hunden jakträttsinnehavaren” utbytas mot ”får jakträttsinnehavaren
behålla hunden”. Härav föranledes att sista meningen i 22 § första stycket
bör jämkas.

30 och 31 §§

Verbet ”erhållit” i 30 § första stycket kan ej anses vara lämpligt för alla
fall. Exempelvis passar det mindre väl i fråga om villebråd som den jagande
förhindras att tillägna sig och överhuvud beträffande fallvilt. Det synes vara
att föredraga att nuvarande beskrivning bibehålies.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

Det nya femte stycket i 30 § torde böra omfatta icke blott hjälpmedel som
använts utan även sådant som medförts vid jakten, således exempelvis all
ammunition som den jagande har med sig.

Enligt 31 § 1 mom. första stycket i gällande lydelse äger jakträttsinnehavaren
eller annan i hans ställe av den jagande taga förverkat jaktbyte.
Med avseende å hjälpmedel som enligt samma stycke får fråntagas den jagande
föreskrives, att det sker till vedermäle och pant samt att vad som tagits
må behållas till dess den jagande bjuder rätt för sig. Liknande inskränkning
gäller icke angående jaktbyte. Grunden för regeln i fråga om jaktbyte
är uppenbarligen att dödat eller fångat djur anses i princip tillkomma jakträttsinnehavaren,
och regelns innebörd är att han får behålla taget jaktbyte
om ej annat följer av särskilda bestämmelser; se i detta hänseende 18 § och
30 § andra och tredje styckena jaktlagen i gällande lydelse samt 31 § jaktstadgan.
Att regeln har denna innebörd bestyrkes av att bestämmelsen i 36 §
2 mom. första stycket om rätt för beslagare att i viss ordning försälja djur
som är underkastat förskämning icke är tillämplig i fall då det förverkade
enligt 30 § andra stycket gällande lydelse skall tillkomma jakträttsinnehavaren.

Rätten för jakträttsinnehavare att under de i 31 § angivna omständigheterna
fråntaga den jagande jaktbyte överensstämmer med den rätt till självtäkt
som föreligger enligt tredje punkten i övergångsbestämmelserna till lagen
(1942: 378) om ändring i vissa delar av strafflagen, vilken punkt enligt
14 § promulgationslagen till brottsbalken alltjämt äger tillämpning. Promulgationslagen
till strafflagen innehöll i 16 § punkt 6 bestämmelse om rätt att
återtaga stulet gods å färsk gärning. 1 lagen 1942 stadgas att i stället för
nämnda bestämmelse skall gälla, att varje besittningsförhållande som någon
utan rätt rubbat må å färsk gärning återställas av den vars besittning rubbats
eller som är i hans ställe. Vad särskilt angår fallvilt bör därjämte erinras,
att 18 § jaktlagen före ändring år 1967 innehöll stadgande att rätten till
fallvilt, utom i vissa angivna fall, tillkom jakträttsinnehavaren. Då denna bestämmelse
1967 uteslöts anförde departementschefen (se NJA II 1967 s. 540)
att det inte behövde utsägas särskilt i lagtexten, att den med rätten till vilt
följande rätten till fallvilt, utom i angivna undantagsfall, tillkomme jakträttsinnehavaren.
Även om den allmänna regeln om rätt till självtäkt icke
kan anses omedelbart gälla i fråga om levande djur i skog och mark, är det
uppenbart att regeln hittills betraktats såsom analogivis tillämplig i fråga om
dödat djur och fallvilt.

Förevarande lagförslag innebär att påträffat jaktbyte får beslagtagas av
jakträttsinnehavaren och att om så sker anmälan därom skall göras till poliseller
åklagarmyndighet som har att förfara som om myndigheten själv gjort
beslaget. Hur med beslagtagen egendom skall förfaras regleras i 27 kap. rättegångsbalken
och beslaget består regelmässigt till dess enligt 30 § första stycket
förevarande förslag jaktbytet förklaras förverkat. Ändring föreslås inte

Kimgl. Maj:ts proposition nr 32 år 1970

av den ovan berörda föreskriften i 36 § 2 mom. första stycket om rätt för beslagare
att i viss ordning försälja i beslag taget djur som är underkastat förskämning.

Den föreslagna ordningen synes stå i strid mot den allmänna grundregeln
om rätt till självtäkt vid besittningsrubbning. Det måste också för en jakträttsinnehavare,
som påträffar olovligt skjutet villebråd, te sig onaturligt att
han icke äger omedelbart för egen del förfoga över det skjutna. Såsom särskilt
otillfredsställande och opraktisk framstår denna ordning i fall då det
skjutna eller dess värde slutligen skall tillkomma jakträttsinnehavaren sedan
förverkandeförklaring meddelats; bytet har då merendels blivit skämt och
hans möjlighet att i stället utfå förverkat värde lärer ofta vara mycket ringa.

Beträffande en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen 37 § tredje
stycket om rätt för fiskerättshavare att utan anmälan behålla påträffad
fångst har i remissprotokollet anförts, att bestämmelsen borde upphävas,
eftersom förverkande enligt förslaget blir fakultativt, dvs. icke skall ske då
det är uppenbart obilligt. Att jakt- och fiskerättshavare får behålla utbyte
av olovlig jakt och olovligt fiske torde dock knappast kunna anses obilligt
mot den jagande eller fiskande. Därvid märkes att det allmänna stadgandet
om förverkande i 36 kap. 1 § brottsbalken — som ligger till grund för de
föreslagna ändringarna av förverkandereglerna i jakt- och fiskerättslagarna
— icke omfattar utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild; sådant
utbyte förutsättes böra vara åtkomligt för den skadelidande oavsett någon
obillighetsprövning. Vad i remissprotokollet i övrigt anförts om det ringa
värdet för fiskerättshavare att få behålla fångst synes icke utgöra tillräcklig
anledning att ändra de gällande stadgandena.

Av anförda skäl hemställer lagrådet, att jakträttsinnehavares nu gällande
rättighet att taga förverkat jaktbyte bibehålies för de fall då det förverkade
enligt 30 § tredje stycket i förslaget skall tillfalla honom. Beaktas denna
hemställan torde 30 § första stycket böra begränsas så att förverkande icke
sker då bytet fråntagits den jagande. Härjämte synes i 31 § andra stycket
avsedd befogenhet för polisman m. fl. böra inskränkas att avse enbart rätt
att taga jaktbyte och annan egendom i beslag.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske

Under hänvisning till vad som anförts i fråga om 31 § i förslaget beträffande
jaktlagen och med hänsyn till önskvärdheten av likformighet hemställer
lagrådet, att 37 § tredje stycket i fiskerättslagen bibehålies och att i 36 §
första stycket angives att bestämmelsen icke gäller i fråga om fångst som
enligt 37 § tredje stycket behållits av fiskerättshavaren.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1970

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
6 februari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

2) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Beträffande jaktlagen kan jag biträda de förslag till redaktionella jämkningar
som lagrådet förordar i 21, 22 och 30 §§. Även lagrådets förslag i
övrigt i fråga om jaktlagen anser jag mig kunna godtaga.

I fråga om fiskerättslagen biträder jag på grund av mitt ställningstagande
till motsvarande bestämmelse i jaktlagen lagrådets hemställan att 37 § tredje
stycket behålls. I konsekvens härmed bör också som lagrådet hemställt
36 § första stycket inte gälla fångst som enligt 37 § tredje stycket behållits
av fiskerättshavaren.

Utöver de ändringar jag sålunda förordat bör ytterligare vissa redaktionella
jämkningar vidtas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att,
med de angivna ändringarna, antaga förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1938 : 274-) om rätt till jakt,

2) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 6 9 0 7 4 6