Kungl. Mcij:ts proposition nr 30 år 1970

Nr BO

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
m. in.; given Stockholms slott den 30 januari 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling,

2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193 ).

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
Utlämning skall enligt den föreslagna lagen kunna ske för verkställighet
av beslut enligt de olika ländernas lagstiftning om bl. a. nykterhetsvård,
barna- och ungdomsvård och vård av psykiskt sjuka. Avsikten är
i första hand att möjliggöra hemsändning av personer som tillfälligt avvikit
från annat nordiskt land. Motsvarande lagförslag väntas under året bli framlagda
för behandling i de övriga nordiska ländernas folkrepresentationer.

Lagförslaget bygger på det samarbete i fråga om utlämning för verkställighet
av beslut på de nämnda områdena som redan nu förekommer
främst med stöd av utlänningslagstiftningen. Förslaget innebär att utlämning
skall kunna ske efter framställning från myndighet i beslutslandet.
Ansvaret för att pröva framställning ligger enligt förslaget i första
hand på lokal polismyndighet. Det förutsätts dock att samråd äger rum
med andra myndigheter, främst när det gäller utlämning av person med
ett framträdande vårdbehov. Beslutar polismyndigheten om utlämning får
talan mot beslutet föras hos länsstyrelsen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller
Norge skall vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning
utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet.

Om utlämning för brott finns särskilda bestämmelser.

2 §

Utlämning får beviljas endast under villkor

att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning
om nykterhetsvård eller vård av narkotikamissbrukare, barna- och
ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfarligt asociala,

att den som begäres utlämnad enligt beslutet skall intagas eller hållas
kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom och

att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats.

3 §

Svensk medborgare får utlämnas endast om han har hemvist i den stat
där beslutet meddelats samt beslutet avser vård och det är mest ändamålsenligt
att vården beredes honom i den staten.

4 §

Framställning om utlämning göres hos polismyndigheten i den ort där
den som begäres utlämnad uppehåller sig. Är uppehållsorten okänd, göres
framställningen hos rikspolisstyrelsen som vidarebefordrar den till vederbörande
polismyndighet.

5 §

Finner polismyndigheten alt villkoren för utlämning är uppfyllda och
att utlämning eljest icke bör vägras, får polismyndigheten meddela beslut
om utlämning.

Förordnar polismyndigheten ej om utlämning, skall handlingarna skyndsamt
sändas till länsstyrelsen som beslutar i ärendet.

6 §

När ärende handlägges av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör
hållas med den som begäres utlämnad, om hans hörande ej saknar bety -

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

delse för utredningen. Underlåter den som begäres utlämnad att efter kallelse
inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret.

Beslut om utlämning får icke meddelas utan att den som hegäres utlämnad
fått tillfälle att yttra sig.

7 §

Den myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, skall förordna
biträde åt den som begäres utlämnad, om det fordras för att han
skall kunna bevaka sin rätt i ärendet.

Den som förordnats till biträde har rätt till arvode och ersättning för
kostnad efter vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättningen skall utgå
av allmänna medel och stanna på statsverket.

8 §

Kan det skäligen befaras att den som begäres utlämnad avviker eller på
annat sätt undandrager sig utlämning, får den myndighet hos vilket ärendet
är anhängigt meddela honom förbud att utan tillstånd lämna den uppehållsort
som anvisas honom (reseförbud) eller besluta att han skall omhändertagas.

Meddelar polismyndighet beslut enligt första stycket före utlämningsfrågans
prövning, får beslutet avse reseförbud under högst tio dagar eller
omhändertagande under högst tre dagar. I fall som avses i 5 § andra stycket
får polismyndigheten eller länsstyrelsen förordna om reseförbud eller
omhändertagande för tiden intill dess länsstyrelsen prövat ärendet. Vid beviljande
av utlämning kan förordnas att beslut om reseförbud eller omhändertagande
skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker.

Föreligger ej längre skäl för reseförbud eller omhändertagande, skall beslutet
omedelbart hävas.

9 §

Är någon efterlyst här i riket med anledning av beslut som kan föranleda
utlämning enligt denna lag, får polismyndigheten i den ort där han
uppehåller sig meddela honom reseförbud eller besluta om hans omhändertagande
i avbidan på framställning om utlämning. Sådant beslut får meddelas
endast om sannolika skäl föreligger att framställning om utlämning
bifalles samt det skäligen kan befaras, att den som efterlysts avviker eller
eljest undandrager sig utlämning. Den myndighet som begärt efterlysningen
skall ofördröjligen underrättas om vidtagen åtgärd.

Beslut som avses i första stycket skall omedelbart hävas, när skäl för
åtgärden ej längre föreligger eller om framställning om utlämning icke
mottagits inom fem dagar från den dag då åtgärden vidtogs. Sedan framställning
inkommit, skall reseförbud eller omhändertagande bestå endast
om beslut därom meddelas enligt 8 §.

10 §

Beslut i fråga om utlämning skall meddelas utan dröjsmål. Är den som
begäres utlämnad omhändertagen enligt 8 §, skall länsstyrelsen, om ej synnerligt
hinder möter, meddela beslut inom fem dagar från den dag då
handlingarna inkom till länsstyrelsen eller, om omhändertagandet skett
därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet.

Har beslut om utlämning eller om åtgärd enligt 8 eller 9 § meddelats,
skall beslutet jämte besvär shänvisning skyndsamt delges den som beslutet
avser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

11 §

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär. Besvärshandlingen inges till polismyndigheten. Vid talan
mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom
en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Konungen genom besvär. Besvärshandlingen
inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning
skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden
delgavs beslutet.

Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan
inskränkning till viss tid.

12 §

Beslut om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till efterrättelse.

Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det,
förordna att dess beslut om utlämning verkställes omedelbart.

13 §

I fråga om utlämning enligt denna lag äger 7 och 18 §§ lagen (1959: 254)
om utlämning för brott Lill Danmark, Finland, Island och Norge motsvarande
tillämpning.

14 §

Den som utlämnas från stat som anges i 1 § till annan sådan stat får föras
genom riket utan särskilt tillstånd.

15 §

Konungen förordnar om tillämpning av denna lag i förhållande till stat
som anges i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungi. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen (1954: 193) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Konungen meddelar------

Efter avtal---------

Om utlämning för brott och om
överförande till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av här i riket ådömt frihetsstraff är
särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

S-1

- politisk flykting.

--av avtalet.

Om utlämning för brott och om
överförande til! Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av här i riket ådömt frihetsstraff
samt om utlämning till dessa länder
för verkställighet av beslut om vård
eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 755.

Knngl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
3 oktober 1969.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Wickman, Moberg, Bengtsson,
Löfberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge med anledning av beslut om vård
eller behandling och anför.

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, år 1953 särskilda sakkunniga
för att utreda frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa
frihetsberövanden och därmed sammanhängande spörsmål. Vid nordiskt
justitieministermöte i Helsingfors år 1956 diskuterades frågan om hemsändande
inom Norden av person som är föremål för administrativt frihetsberövande.
Med anledning därav beslöt Kungl. Maj :t i början av 1957 att
utvidga utredningsuppdraget för de sakkunniga till att omfatta även den
på justitieministermötet diskuterade frågan. Utredningsarbetet i denna fråga
bedrevs i nordiskt samråd, överläggningar hölls sålunda med delegerade från
Danmark, Norge och Finland i Stockholm år 1961 och i Köpenhamn och
Helsingfors år 1962. I januari 1964 avgav de sakkunniga betänkandet
SOU 1963: 79.1

Utredningen och de delegerade har enats om att förorda, att myndigheterna
i de olika länderna åläggs att medverka vid verkställighet av vissa
beslut om frihetsberövande eller omhändertagande, som har meddelats i
annat nordiskt land, och att denna medverkan regleras genom nordiska lagar
som i huvudsak överensstämmer med varandra. I betänkandet finns

1 De sakkunniga har varit häradshövdingen Erik Alexanderson, ordförande, riksdagsmannen
Emil Ahlkvist, landssekreteraren Erik Axelson, socialläkaren Cari-Gustaf Berglin, riksdagsmannen
Birger Gezelius (avliden den 6 september 1961) och hovrättsrådet Holger Nordqvist (fr. o. m.
den 16 oktober 1961).

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

förslag till sådana lagar (s. 57 ff). Det svenska lagförslaget benämns förslag
till lag om utlämning för verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande
i Danmark, Finland, Island och Norge. Förslaget torde få fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av justitiekansler!!
(JK), Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland,
av dåvarande fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen
och statspolisintendenten samt av statens utlänningskommission, riksrevisionsverket,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, ILOkommittén,
polisberedningen, förvaltningsdomstolskommittén, Sveriges advokatsamfund,
Malmöhus läns landstings centralstyrelse för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna, Nykterhetsvårdens anstaltsförbund, Föreningen
Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska
landstingsförbundet och Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden från stadskollegiet och
polismästaren i Stockholm. Flertalet länsstyrelser har bifogat yttranden
från dåvarande landsfogden i länet och andra polismyndigheter. Några
länsstyrelser har dessutom överlämnat yttranden från barnavårds-, socialeller
nykterhetsnämnder eller andra organ.

Efter remissbehandlingen har överläggningar ägt rum på departementsplan
mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Från isländskt håll har
man förklarat sig överväga en likartad lagstiftning.

2. Nuvarande förhållanden

2.1. Frihetsberövanden utom kriminalvårdens ram

Bestämmelser som ger möjlighet att ingripa med beslut om frihetsberövande
utom kriminalvårdens ram finns på flera viktiga områden. Både i
Sverige och i de övriga nordiska länderna finns sådana bestämmelser bl. a. i
lagstiftning om alkoholmissbrukare, om barn och ungdom och om psykiskt
sjuka. Översiktligt kan om lagstiftningen i de nordiska länderna på dessa
och närbesläktade områden anföras följande.

I Sverige kan enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård den som är
hemfallen åt alkoholmissbruk under vissa förutsättningar tvångsintas på
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Härom beslutar länsstyrelse
efter ansökan av nykterhetsnämnd eller, i vissa fall, polismyndighet. Sistnämnda
myndighet har också under särskilda villkor rätt att tills vidare
omhänderta alkoholmissbrukare. Sådant omhändertagande skall skyndsamt
prövas av länsstyrelsen.

Enligt barnavårdslagen (1960: 97) kan barnavårdsnämnd under vissa för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1970

utsättningar omhänderta underårig för samhällsvård, trots att samtycke
inte lämnas vare sig av hans föräldrar eller av honom själv. Den omhändertagne
skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt, i vissa
fall i ungdomsvårdsskola. Föreligger sannolika skäl för ingripande mot en
underårig, får barnavårdsnämnden, i väntan på att ärendet kan avgöras
slutligt, omhänderta den underårige för utredning. Polismyndighet kan vidare
under vissa förutsättningar ta underårig i förvar i väntan på barnavårdsnämnds
beslut. Om någon, som inte har fyllt 18 år, behöver vård
och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergett honom,
skall barnavårdsnämnden, om behovet inte tillgodoses på annat sätt, omhänderta
honom för samhällsvård. Den som har fyllt 15 år får dock i regel
omhändertas på denna grund endast efter eget samtycke.

Tvångsintagning på sjukhus av den som är psykiskt sjuk regleras i lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård. Om sådan intagning
beslutar överläkaren på sjukhuset efter ansökan av anhörig eller myndighet.
Den som är psykiskt utvecklingsstörd kan under vissa förutsättningar
tvångsintas på särskola eller vårdanstalt. Bestämmelser härom finns i lagen
(1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Försumliga försörjare kunde enligt tidigare gällande lagstiftning tvångsintas
på arbetshem. Bestämmelserna härom upphävdes den 1 juli 1964.
Samhällsingripandena mot försumliga försörjare begränsar sig därför —
utöver åtgärder för utsökning o. d. — numera till rehabiliteringsåtgärder
in. in.

Tidigare gällande lagstiftning angående Iösdrrvares behandling har den
1 januari 1965 ersatts med lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet. Allmän domstol kan enligt denna lag förordna om intagning
i arbetsanstalt av den som befinnes vara samhällsfarligt asocial.

I Danmark, Finland och Norge gäller följande.

Ansvaret för nykter hetsvården vilar i Danmark i varje kommun
på »det sociale udvalg». Detta kan under vissa förutsättningar låta
tvångsinta alkoholmissbrukare på en godkänd institution eller eventuellt
på sjukhus för erforderlig behandling. I Köpenhamn och Århus ankommer
motsvarande uppgifter på magistraten. I Finland ankommer det i varje
kommun på socialnämnden att utöva samhällets tillsyn på nykterhetsvårdens
område. Alkoholmissbrukare kan tvångsintas på vårdanstalt. Med
alkoholmissbrukare likställs den som missbrukar annat berusningsmedel,
t. ex. narkotika. Om intagning på vårdanstalt beslutar länsstyrelsen på
framställning av socialnämnden, polischef m. fl. Tillfälligt omhändertagande
på vårdanstalt kan under vissa förutsättningar ombesörjas av socialnämnden
i väntan på länsstyrelsens beslut. I Norge svarar i varje kommun
en »edruskapsnevnd» för nykterhetsvården. Nämnden får, om läkare
finner nödvändigt att missbrukare av alkohol eller annat berusningsmedel
intas på sjukhus för undersökning, besluta om sådan intagning för viss

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

kortare tid. Nämnden kan vidare under vissa förutsättningar besluta, att
missbrukare skall tas in i ett »kursted».

Barn a- och ungdomsvården ombesörjs i kommunerna i Danmark
av »b0x-ne- og ungdomsvsernet». Denna myndighet får under vissa
förutsättningar i fråga om barn under 18 år mot dess eller föräldrarnas
vilja besluta om att det skall sörjas för att barnet »anbringes uden för
hjemmet i piejehjem, kostskole eller under andre private former, i bprneog
ungdomshem, i sygehus eller i anden behandlingsinstitution». Myndigheten
har också rätt att besluta att ett barn som frivilligt kommer under
vård utanför hemmet skall hållas kvar. I Finland svarar i varje kommun
en avdelning av socialnämnden för barna- och ungdomsvården. Nämnden
kan under vissa förutsättningar omhänderta barn oberoende av föräldrarnas
och dess eget samtycke. Beslut om omhändertagande underställs socialstyrelsen
för fastställelse. Den vars omhändertagande beslutats skall genom
nämndens försorg placeras i enskilt hem eller i barnhem eller beredas den
särskilda vård, som kan befinnas nödvändig. Barn, som har visat vanart
eller är i fara att bli vanartat, kan under vissa förutsättningar tas in i uppfostringsanstalt.
Barn, vars föräldrar har dött eller som har övergetts av
dem och vars vård och uppfostran på grund av medellöshet äventyras, skall
också tas om hand av socialnämnden. Barna- och ungdomsvården i Norge
ombesörjs i varje kommun av en »barnevernsnevnd». Nämnden är behörig
att överta vården av ett barn mot dess och dess föräldrars vilja och för uppfostran
placera det utanför hemmet. Företrädesvis kommer placering i fosterhem
eller särskilda barnhem i fråga men även placering i specialskola,
observationsskola eller annan institution för »saeromsorg» med frihetsinskränkning
förekommer. Barn, som ingen tar sig an, skall nämnden utan
vidare ta vård om.

Beträffande vården av psykiskt sjuka och av psykiskt
utvecklingsstörda är för Danmarks del först att nämna, att det,
när psykiskt sjuk är i behov av vård, åligger hans närmaste att föranstalta
om hans intagning på mentalsjukhus. Beslut om intagning, vilket kan meddelas
mot den sjukes vilja, fattas av vederbörande överläkare vid sjukhuset.
Vården av psykiskt utvecklingsstörda ombesörjs på det lokala planet
av särskilda »forsorgscentra». En allmän utbildningsplikt gäller för den
psykiskt utvecklingsstörde från skolpliktens inträde till dess han har fyllt
21 år. Behövs tvångsvis genomförande av »forsorgscentrets» anvisningar
och beslut, tillämpas för barn under 18 år de allmänna reglerna för barnaoch
ungdomsvården. Beträffande ungdom över 18 år, som inte är föremål
för »bprneforsorg», beslutar däremot »forsorgscentret» om sättet för utbildningspliktens
fullgörande. I fråga om vuxna kan tvångsåtgärder vidtas
endast om den utvecklingsstörde är farlig för sig själv eller andra. Att
svara för mentalsjukvården ankommer i Finland i första hand på kommunerna.
Tvångsintagning på mentalsjukhus för vård beslutas av vederbö -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

rande ansvarige läkare på framställning av anhörig, polismyndighet eller
vissa andra myndigheter. Tvångsintagning kan ske också på föranstaltande
av polismyndighet för undersökning av vederbörandes sinnestillstånd. Beträffande
psykiskt utvecklingsstörda kan under vissa förutsättningar beslut
fattas om vård i särskilda anstalter med tillhörande institutioner eller
i vård-, arbets- eller undervisningshem. Beslut om tvångsintagning på anstalt
fattas av anstaltsföreståndaren eller i vissa fall av anstaltens direktion
på framställning av socialnämnden. För Norges del gäller att den som är
allvarligt psykiskt sjuk kan tas in på sjukhus utan eget samtycke, om
hans närmaste eller offentlig myndighet begär det och sjukhusets överläkare
finner vissa indikationer föreligga. I fråga om psykiskt utvecklingsstörda
saknas särskilda regler om frihetsberövanden.

Beträffande försumliga försörj are gäller i Danmark att den
som underlåter att fullgöra skyldighet att betala underhållsbidrag kan
åläggas att »avsona» bidraget. »Avsoning» innebär ett frihetsberövande vars
varaktighet bestäms av storleken av det oguldna bidragsbeloppet. En förutsättning
för ingripandet är att betalning inte har kunnat erhållas genom
utmätning eller införsel. »Avsoning» beslutas av vederbörande »politimester»
och i Köpenhamn av »overprsesidenten». För verkställigheten gäller
samma regler som för »straf af haefte». Har någon i Finland försummat
sin försörjningsplikt och har, huvudsakligen på grund av detta, socialhjälp
utgått till den eller dem som han är försörj ningspliktig mot, kan länsstyrelsen
under vissa förutsättningar på framställning av socialnämnden förordna,
att vad den försörjningspliktige har ålagts betala skall ersättas genom
arbete i arbetsinrättning. Särskilda regler har meddelats om den som
underlåter att erlägga underhållsbidrag. Länsstyrelsen kan förordna, att
sådan person skall insättas i arbetsinrättning för att med sitt arbete fullgöra
underhållsplikten. I Norge gäller, att den som åsidosätter sin underhållsplikt
mot maka, barn eller moder till barn kan dömas till straff enligt
skilda bestämmelser. Åklagarmyndighet kan i vissa fall i domen få fullmakt
att ålägga den försumlige tvångsarbete eller intagning i »kuranstalt»
under viss tid.

Vad angår lösdrivare får i Danmark »amtmanden» förordna, att
en person som är »erhvervs- og'' subsistenslps» skall tas in i »forsorgshjem».
Beslut om tillfälligt omhändertagande i väntan på »amtmandens»
beslut får träffas också av »det sociale udvalg». I Finland kan länsstyrelsen
besluta om intagning av lösdrivare i arbetsanstalt eller om hans hållande
i tvångsarbete efter framställning av socialnämnd eller polismyndighet. I
ett nyligen framlagt kommittébetänkande föreslås, att tvångsarbete avskaffas
som vårdform. Lösdriveri är i Norge kriminaliserat. Domstol kan under
vissa förutsättningar bemyndiga åklagarmyndigheten att sätta den
som har dömts för lösdriveri i arbete för det allmänna eller hos enskild
eller i tvångsarbetshus. Vidare gäller, att polismyndighet kan förelägga en

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

lösdrivare att bege sig till sitt hemvist. Om han saknar hemvist, kan han
föreläggas att skaffa sig det, och om han underlåter detta, kan han få hemvist
anvisat för sig. Intill dess hemsändning kan verkställas eller anvisning
av hemvist sker, får lösdrivaren hållas i fängsligt förvar. Beslut härom
fattas av vederbörande underrätt.

En närmare redogörelse för lagstiftningen i Danmark, Finland och
Norge finns i utredningens betänkande s. 66 ff.

2.2. Utlämning för verkställighet av beslut om administrativt frihetsberövande

Enligt lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge kan utlämning ske bl. a. för verkställighet av sådant frihetsberövande
som utgör påföljd för brott. Någon motsvarande lagstiftning
som direkt tar sikte på omhändertagande som beslutas i andra sammanhang
finns inte. Emellertid är vissa bestämmelser i utlänningslagen (1954:
193) så allmänt utformade att de erbjuder vissa möjligheter att till hemlandet
i och för omhändertagande återföra nordiska medborgare som vistas
i Sverige. Sålunda kan t. ex. polismyndighet avvisa utlänning, som kommer
till Sverige, om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin
vistelse här i riket. Detsamma gäller bl. a. om det skäligen kan antas att
utlänningen inte kommer att ärligen försörja sig eller om han, enligt vad
som är känt, under de senast förflutna två åren har yrkesmässigt bedrivit
otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller om han tidigare
dömts till frihetsstraff och kan befaras fortsätta brottslig verksamhet.
Avvisning skall ske vid utlänningens ankomst eller omedelbart därefter. I
vissa fall kan dock avvisning äga rum intill tre månader efter ankomsten.
Det är tydligt alt angivna förutsättningar inte sällan föreligger t. ex. beträffande
alkoholister, vissa ungdomar, försumliga försörjare och lösdrivare.
Vidare kan nämnas, att länsstyrelsen kan utvisa utlänning, som kommit in i
landet, bl. a. om han yrkesmässigt bedriver otukt eller i annat fall underlåter
att efter förmåga söka ärligen försörja sig, om han är hemfallen åt alkoholmissbruk
och i följd därav bedöms farlig för annans personliga säkerhet eller
för ett grovt störande levnadssätt eller om han av tredska eller uppenbar
vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser
mot det allmänna eller mot enskild person.

Det förhållandet att i Danmark, Finland eller Norge har meddelats beslut
om frihetsberövande kan emellertid inte omedelbart läggas till grund för
ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. De omständigheter, som har föranlett
beslutet om frihetsberövande, kan däremot bli av betydelse vid bedömningen
av frågan om avvisning eller utvisning. En begränsning av möjligheten att
använda utlänningslagen för utlämning ligger vidare däri att den inte kan
tillämpas på svensk medborgare.

I Danmark. Finland och Norge finns lika litet som i Sverige särskilda
bestämmelser beträffande sådan utlämning som åsyftas här. Utlänningslag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

stiftningen är emellertid också i dessa länder utformad så, att den i åtskilliga
fall i praktiken lämnar utrymme för eu tillämpning, som tillgodoser behovet
av utlämning till Sverige för verkställighet av ett här meddelat beslut
om frihetsberövande.

Enligt 1955 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige om social trygghet (SFS 1956: 491) kan i vissa fall medborgare i något
av de nämnda länderna, vilken vistas i annat nordiskt land och på grund
av nödställd belägenhet åtnjuter hjälp enligt vistelselandets sociallagstiftning,
återföras till sitt hemland. Hemsändning enligt konventionen kan
dock bara i speciella fall tänkas utnyttjad för att till hemlandet återföra
den som söker undandra sig verkställighet av där beslutat administrativt
frihetsberövande.

2.3. Efterlysning m. m.

Om det, när ett administrativt beslut om frihetsberövande skall verkställlas,
inte är känt var den mot vilken beslutet riktar sig vistas, uppkommer
fråga om att efterspana honom. Ofta söker det vårdorgan, som skall verkställa
beslutet, att själv utröna var den som skall omhändertas uppehåller
sig. Lyckas inte detta, begärs vanligen bistånd av polismyndighet, som eftersöker
eller låter efterlysa vederbörande inom eller utom det egna landet.
Allmänna föreskrifter om efterlysning finns för Sveriges del i efterlysningskungörelsen
(1969: 293). Om efterlysning på begäran av utländsk myndighet
beslutar rikspolisstyrelsen. Efterlysning av den som vid anträffandet
skall omhändertas sker i publikationen Polisunderrättelser, som utges av
rikspolisstyrelsen.

2.4. Reglerna om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge

Åtskilliga av de problem, som har fått sin lösning beträffande judiciella
ingripanden, möter även vid utlämning för verkställighet av frihetsberövande
som beslutas i administrativ ordning. Det är med hänsyn härtill anledning
att uppmärksamma de regler, som finns i lagen om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge.

Den som i något av de nämnda länderna är misstänkt, tilltalad eller dömd
för där straffbelagd gärning får utlämnas efter framställning från den stat
som önskar utlämning (1 §). Inom vissa i lagen angivna gränser prövas
fritt, om framställningen skall bifallas eller inte. Det förutsätts dock, att en
lagligen grundad utlämningsframställning som regel skall efterkommas.

Svensk medborgare får utlämnas endast om han vid tiden för brottet sedan
minst två år stadigvarande vistats i den stat till vilken utlämning begärs
eller om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket
enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än fyra år (2 §).

Utlämning får vidare inte ske, om i den främmande staten endast böter

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

kan ådömas för gärningen och utlämning inte samtidigt äger rum för brott,
på vilket strängare straff än böter kan följa. Har den som begärs utlämnad
dömts för gärningen, får utlämning i regel ske endast om påföljden utgör
frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt (3 §).

Den som är åtalad här i riket för annat brott, för vilket är stadgat fängelse
i två år eller däröver, och den som enligt dom skall undergå frihetsstraff
eller eljest omhändertas på anstalt, får i allmänhet inte utlämnas så
länge hindret består. Detsamma gäller, om förundersökning har inletts för
brott av nyssnämnda svårhetsgrad (6 §).

Vid utlämning fästs enligt lagen generellt vissa villkor som är avsedda
att åstadkomma att den som utlämnas inte utan eget samtycke eller särskilt
tillstånd från prövningslandets sida åtalas eller straffas för annat
brott som har begåtts före utlämningen (7 §).

Behörig att göra framställning om utlämning är polis- eller åklagarmyndighet
i den stat som önskar utlämningen. Framställningen görs, om gärningsmannens
uppehållsort i riket är känd, direkt hos vederbörande statseller
distriktsåklagare, och i annat fall hos riksåklagaren. Om inte den som
begärs utlämnad samtycker till utlämning eller erkänner den gärning för
vilken utlämning begärs, fordras för att framställningen skall kunna bifallas
att den grundas på domstols dom eller beslut i den stat till vilken
utlämning skall ske (9 §).

Vederbörande åklagare skall så snart framställning om utlämning bär
inkommit skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt de bestämmelser
som gäller om förundersökning i brottmål (10 §). Lämnar den som
begärs utlämnad samtycke till utlämning, kan åklagaren, om han finner
att hinder mot utlämning inte föreligger enligt lagen eller att utlämning
av annat skäl inte bör vägras, meddela beslut om utlämning utom i vissa
undantagsfall. Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning, ankommer
det på Kungl. Maj:t att besluta över framställningen. I sådant fall
skall åklagaren, sedan utredningen har avslutats, skyndsamt översända
handlingarna i ärendet till justitiedepartementet (15 §).

På begäran av den som avses med framställning om utlämning skall frågan
huruvida utlämning lagligen kan beviljas prövas av högsta domstolen.
Finner högsta domstolen hinder mot utlämning föreligga enligt lagen, får
framställningen om utlämning inte bifallas (11 §).

Under handläggningen av utlämningsärendet kan åklagaren, om den gärning
för vilken utlämning begärs eller gärning av motsvarande beskaffenhet
är i svensk lag belagd med straff, för att främja utredningen och för
att säkerställa utlämning använda och hos rätten påkalla användandet av
tvångsmedel enligt vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut
av rätten om att använda tvångsmedel gäller tills vidare intill dess
ärendet har avgjorts eller högsta domstolen har funnit hinder mot utlämning
möta (12 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1970

Beslut om utlämning skall verkställas så snart det kan ske. Vid beslut
om utlämning kan förordnas, att den som avses med beslutet i väntan på
verkställigheten skall tas i förvar eller ställas under uppsikt (16 §).

Den som är efterlyst för brott, som kan föranleda utlämning, får, om
enligt svensk lag fängelse är stadgat för gärningen, av polis- eller åklagarmyndighet
omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud i avvaktan på
begäran om utlämning. Underrättelse om beslut att använda tvångsmedel
i nu berörda fall skall ofördröjligen sändas till polis- eller åklagarmyndighet
i den främmande staten. Har framställning om utlämning inte mottagits
inom två veckor från det underrättelsen har avsänts, skall beslutet
omedelbart hävas (17 §).

Enligt de allmänna villkoren för utlämning får den som utlämnas i allmänhet
inte i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott,
som har begåtts före utlämningen, eller utlämnas till tredje stat för sådant
brott. Ef ler särskild framställning kan dock Kungl. Maj :t medge att vederbörande
utan hinder av detta villkor ställs till ansvar eller utlämnas
till annan nordisk stat. Om den som framställningen avser begär det, skall
framställningen, om inte Kungl. Maj :t finner den böra avslås, underställas
högsta domstolens prövning. Finner högsta domstolen hinder möta mot
bifall till framställningen, skall den avslås (18 §).

3. Utredningen

I fråga om behovet av lagstiftning på förevarande område
har utredningen inhämtat uppgifter rörande förekomsten av fall, i vilka
verkställighet av beslut om administrativt frihetsberövande har försvårats
eller hindrats av att den som beslutet avser har avvikit till annat nordiskt
land. Materialet innefattar några tiotal fall årligen för de fyra länderna
tillsammans.

I flertalet redovisade fall har den avvikne kunnat återföras. I några fall
är det utlänningslagstiftningens bestämmelser som har tillämpats. I flera
fall ger uppgifterna dock närmast vid handen att återförandet har skett
genom ett formlöst förfarande efter direkta kontakter mellan lokala polis u myndigheter

i de berörda länderna. Uppgifterna från Finland och Sverige
upptar fall, där återförande har ansetts inte kunna ske. Flera myndigheter
har vid besvarandet av utredningens förfrågningar uttalat önskemål om
ett närmare reglerat utlämningsförfarande. Utredningen anmärker, att det
med ökade möjligheter att resa och ta arbete inom Norden kan befaras,
att avvikanden till annat nordiskt land kommer att öka.

Utredningen har vid sin bedömning av behovet av en reglering av utlämningsförfarandet
fäst huvudsaklig vikt vid rättssäkerhetssynpunkter
och framhåller, att det är angeläget att en rättsgrund finns för utlämning

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

och att förfarandet före utlämning innefattar från rättssäkerhetssynpunkt
nödiga garantier för den enskilde. Det betonas emellertid också, att på de
områden där vårdsynpunkter gör sig gällande det är särskilt betydelsefullt
att återförandet kan ske utan onödigt dröjsmål och med beaktande av det
föreliggande vårdbehovet. Utredningens slutsats är att behov finns av ett
närmare reglerat utlämningsförfarande.

Utredningen tar därefter upp frågan om lagstiftningens omfattning.
Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen av internordisk
verkställighet genom lagen om utlämning för brott inom Norden, avgränsar
utredningen till en början området för nu ifrågasatt lagstiftning
så, att därifrån avskils frihetsberövanden, vilka utgör straff eller annan
ansvar spåföljd eller tvångsåtgärd i samband med lagföring för straffbelagd
gärning.

Sedan möjligheten att göra lagstiftningen tillämplig även på andra slag
av beslut om omhändertagande än de nyssnämnda hade övervägts vid de
nordiska överläggningarna, enades man om att förorda en reglering som
åtminstone tills vidare skulle begränsas till grupper av beslut, som bedömdes
vara av större betydelse. Hit hänförde man beslut, som meddelats
inom ramen för de olika ländernas lagstiftning om nykterhetsvård, barnaoch
ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, undervisning och vård av psykiskt
efterblivna (numera psykiskt utvecklingsstörda) samt åtgärder mot
försumliga försörjare eller lösdrivare (numera samhällsfarligt asociala).

Enighet vanns också om att lagstiftningen i princip borde begränsas till
sådana omhändertaganden på nämnda områden som har karaktär av frihetsberövanden.
Enligt de danska sakkunniga borde emellertid vissa omhändertaganden
på barnavårdens område föras in under regleringen fastän
de inte är att uppfatta som frihetsberövanden. Man åsyftade sådana omhändertaganden,
som inte kan ske mot föräldrarnas vilja eller avser barn
som har övergetts av föräldrarna eller vilkas föräldrar avlidit. Som skäl
för att låta regleringen bli tillämplig också på sådana omhändertaganden
anfördes från dansk sida att det i vissa fall kunde bli beroende av tillfälligheter
vilken form av omhändertagande som valdes vid ingripandet. De omhändertagna
kunde komma att placeras på ett likartat sätt oberoende av
den ordning i vilken de hade omhändertagits. Skulle omhändertagna av
olika kategorier avvika från samma ställe, skulle det från praktisk synpunkt
bli av betydelse att samma regler för återförande kunde tillämpas
beträffande dem.

Enligt utredningen talar beaktansvärda principiella skäl för att den
gränsdragning mellan frihetsberövanden och andra ingripanden, för vilken
man hade bestämt sig, inte frångås på ett enstaka område. Vidare konstateras,
att det totala antalet hemsändningsfall kan antas bli förhållandevis
litet och att avvikandena kan antas främst förekomma bland ungdomar,
som har omhändertagits i annan ordning än den berörda. Något större

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

praktiskt behov av den föreslagna vidgningen av lagstiftningens omfattning
på barnavårdens område synes därför inte föreligga. På grund därav
stannar utredningen för att förorda, att lagstiftningen också vad gäller
barna- och ungdomsvården begränsas till frihetsberövandena.

Det förhåller sig i vissa fall så att en typ av ingripande, som finns i ett
land, inte alls förekommer eller i vart fali saknar direkt motsvarighet i ett
annat. Sålunda ingriper man t. ex. på nykterhetsvårdens område i Finland
och Norge men inte i Danmark eller Sverige mot missbrukare av narkotika.
För Danmarks del gäller att det frihetsberövande av försumlig försörj are,
som innefattas i institutet »avsoning», inte har någon direkt motsvarighet
i övriga länder. Utredningen finner emellertid önskvärt att även i de fall,
där en skillnad av angivet slag föreligger, det beslutade frihetsberövandet
godtas i vistelselandet och läggs till grund för utlämning.

Beträffande villkoren för utlämning framhåller utredningen,
alt den föreslagna lagstiftningen utgår från att från rättssäkerhetssynpunkt
förutsättningar finns för medverkan vid verkställighet på de angivna områdena.
I det enskilda fallet blir det därför föga utrymme för skälighetsbedömningar
beträffande det aktuella beslutet. Även andra omständigheter
än de som ligger till grund för det åberopade beslutet blir emellertid av
betydelse. Den enskildes förhållanden under tiden efter det aktuella beslutet,
särskild anknytning till vistelselandet eller anspråk från dettas sida kan
sålunda innefatta skäl att inte medge utlämning. Frågan om utlämning skall
ske bör därför bli beroende av en prövning i vistelselandet. De undantagssituationer,
i vilka utlämning skäligen bör vägras, bedöms dock svåra att
överblicka och i allmänhet mindre väl lämpade för närmare reglering. Det
föreslås därför, efter mönster från lagen om utlämning för brott till nordiskt
land, att medverkan vid verkställighet av beslut inte åläggs vistelselandet
som en skyldighet utan utformas som en legal möjlighet. Det förutsätts
därvid, att en lagligen grundad framställning om utlämning skall bifallas,
om inte särskilda skäl är däremot.

Beträffande de särskilda skälen mot utlämning framhåller utredningen
vad gäller den enskildes förhållanden efter beslutet om frihetsberövande att
dessa torde kräva beaktande företrädesvis i fall, när lång tid har förflutit
efter beslutet. Mot utlämning kan då tala att vederbörande har anpassat sig
till nya förhållanden, att på grund därav eller av andra omständigheter de
skäl som har legat till grund för det tidigare beslutet inte längre äger samma
giltighet eller att han i vistelselandet skall vara föremål för annan vård.
Utredningen framhåller att, innan avgörande träffas i frågan om utlämning,
vederbörande myndighet i beslutslandet bör informeras om de omständigheter,
som anses vara av betydelse, när det gäller verkställigheten av frihetsberövandet
i fråga.

Yad härefter angår särskild anknytning till vistelselandet som skäl mot
utlämning framhåller utredningen, att ingripande på de aktuella vårdom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 ur 1970

rådena som regel torde förekomma endast beträffande personer, som stadigvarande
uppehåller sig i beslutslandet eller av annat skäl hör hemma i detta.
Det bör i vart fall kunna antas, att från beslutslandets sida intresse av ett
återförande av den som har avvikit föreligger endast beträffande sådana
personer. Att den som stadigvarande vistas i beslutslandet har anknytning
även till det land, dit han har avvikit, anser utredningen under sådana förhållanden
i allmänhet inte böra utgöra hinder mot utlämning och tillägger,
att det anförda i huvudsak torde äga tillämpning också i fråga om ingripanden
mot lösdrivare. Försumliga försörj are anses däremot inta en särställning
i förevarande hänseende. Mot sådana personer kan finnas intresse
att ingripa även om de har blott ringa eller ingen anknytning till beslutslandet.
Har beslut om frihetsberövande fattats medan den försörjningspliktige
finns i beslutslandet eller kort tid efter det han har lämnat detta, bör utlämning
i allmänhet medges, om inte särskilda skäl föranleder annat. Meddelas
däremot ett sådant beslut beträffande någon som sedan längre tid har
uppehållit sig i vistelselandet, bör däremot anknytningen till sistnämnda
land leda till att utlämning inte medges.

Medborgarskapet intar en särställning bland de omständigheter som markerar
samhörighet med vistelselandet. Det särskilda skydd som i allmänhet
tillkommer medborgare i det egna landet anses böra gälla även i förevarande
sammanhang. Utredningen utgår från att det endast under särskilda
betingelser förekommer i ett nordiskt land att medborgare i annat nordiskt
land görs till föremål för ingripande och, om han avviker till sitt hemland,
begärs utlämnad därifrån. Något behov av att kunna återföra lösdrivare,
som har begivit sig till sitt hemland, anses inte föreligga. Utlämning av försumlig
försörj are, som är medborgare i vistelselandet, inger utredningen
betänkligheter. Den anser för sin del att sådan utlämning inte bör få äga
rum.

Såsom förutsättning för utlämning har — efter förebild från lagstiftningen
om utlämning för brott till annat nordiskt land — övervägts att uppställa
två års bosättning i beslutslandet. Med ett allmänt krav på att utlämningen
skall vara ändamålsenlig från vårdsynpunkt har en sådan tidsgräns
emellertid inte ansetts nödvändig. Utredningen föreslår, att utlämning av
den som är medborgare i vistelselandet skall kunna ske endast om han
har hemvist i det land, vari det aktuella beslutet har meddelats, och detta
avser vård som lämpligen bör beredas honom där.

Huruvida anspråk från vistelselandets sida på den som begärs utlämnad
skall anses utgöra särskilt skäl mot utlämning bör enligt utredningen bli
beroende av anspråkets art. Skall den som begärs utlämnad vara intagen i
anstalt för att undergå ansvarspåföljd, anses utlämning inte kunna komma
i fråga. Även annat omhändertagande bedöms i vissa fall böra leda till att
framställning om utlämning inte bifalls. Något absolut hinder anses sådant
omhändertagande dock inte böra utgöra, när hänsynstagande till vårdsyn 2

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

punkter eller andra särskilda skäl motiverar utlämning. Motsvarande betraktelsesätt
anläggs på framställning om utlämning, som avser någon som
i vistelselandet är åtalad eller enligt ännu inte avslutad förundersökning är
misstänkt för brott. Därvid torde enligt utredningens mening särskild hänsyn
böra tas till brottets art och den påföljd det kan medföra. Lämplighetsskäl
förmodas i vissa fall kunna tala för att vederbörande, i stället för att
lagforas i vistelselandet, får undergå behandling i beslutslandet enligt det
där meddelade beslutet.

Skulle framställning om utlämning komma in samtidigt från två länder
beträffande samma person, torde det enligt utredningen böra bero av omständigheterna
till vilket land en eventuell utlämning skall ske. Som omständigheter,
vilka kan tänkas utöva inflytande på avgörandet, anges vederbörandes
nationalitet och hemvist, ingripandenas art och tidsföljden
mellan de beslut, på vilka framställningarna grundas.

Utredningen framhåller slutligen, att — i likhet med vad som gäller enligt
lagstiftningen om utlämning för brott till de övriga nordiska länderna —
utlämning i förevarande sammanhang bör ske under ett allmänt förbehåll,
att utlämnandet inte får utnyttjas för ovidkommande syften. Sålunda bölden
som utlämnas t. ex. inte kunna göras till föremål för annat frihetsberövande,
som har beslutats före utlämnandet och för vilket utlämning inte
skulle ha kunnat ske. Han bör inte heller kunna överföras till tredje stat
för verkställighet av sådant frihetsberövande. Utredningen anser dock, att
undantag bör kunna göras, när vederbörande samtycker till åtgärden eller
när han, innan åtgärden har vidtagits, har haft skälig tid på sig att på nytt
lämna beslutslandet men har underlåtit att göra det. Efter särskild framställning
bör undantag vidare kunna göras från de vid utlämningen förbundna
allmänna villkoren. Det har ansetts tillräckligt att beträffande nu
behandlade frågor hänvisa till reglerna i ämnet i lagstiftningen om utlämning
för brott.

Frågan om beslutslandets bundenhet av villkoren vid utlämning föreslås
bli beaktade i samband med förordnande om lagstiftningens tillämpning beträffande
viss stat.

I fråga om förfarandet har eftersträvats att lagarna i de olika nordiska
länderna så långt det är möjligt skall bli enhetligt utformade. Som
mål har vidare uppställts att en ordning skall åstadkommas som förenar
största möjliga enkelhet med betryggande rättssäkerhetsgarantier för den
enskilde.

Till utgångspunkt för förfarandet har tagits att fråga om utlämning
skall tas upp på framställning från beslutslandets sida. Utredningen har
tänkt sig, att framställningen i första hand bör göras av den myndighet,
som i beslutslandet har att föranstalta om verkställighet av beslutet. Enligt
gällande ordning ankommer uppgiften endast i några fall direkt på
polismyndighet. Flertalet av de myndigheter och organ, på vilka uppgiften

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

vilar, är emellertid vid verkställighet, som förutsätter tvångsutövning, hänvisade
till att begära bistånd från polisens sida. Det anses naturligt att
polismyndighet i sådana fall i samband med efterspaning och andra åtgärder
även gör framställning om utlämning och att polismyndigheten då
själv svarar för sina befogenheter härvidlag.

De verkställighetsåtgärder som en framställning om utlämning ger anledning
till i vistelselandet, blir av sådan beskaffenhet att en polismyndighet
också där måste tas i anspråk. Framställningen bör därför göras
hos polismyndighet i vistelselandet. Är den söktes vistelseort känd, blir
det en uppgift för den lokala polismyndigheten att efterspana honom och
framställningen bör då göras direkt hos denna. I annat fall fordras efterspaningar,
som kan omfatta hela landet. Ansvaret härför åvilar vistelselandets
poliscentral. Framställningen bör därför riktas till denna myndighet.

Prövningen anses i första hand böra ankomma på vederbörande lokala
myndigheter. Det föreslås därför, att framställning om utlämning skall tas
upp till prövning av polismyndigheten i den ort, där den som begärs utlämnad
uppehåller sig. Polismyndigheten skall emellertid inte ha rätt att
besluta om utlämning i andra fall än då den eftersökte samtycker till utlämningen.
I övriga fall liksom då anledning förekommer att avslå framställningen,
skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsens avgörande.

Utredningen framhåller att, om polismyndighets behörighet att besluta
om utlämning inte görs beroende av att den som begärs utlämnad har samtyckt
till åtgärden, följden enligt gällande grundsatser om överklagande
blir att polismyndighetens beslut inte kan verkställas förrän det har vunnit
laga kraft. Utredningen påpekar också, att en behörighet för polismyndighet
att besluta om utlämning även utan samtycke av den som begärs
utlämnad under angivna förhållande sannolikt skulle medföra ett i flertalet
fall onödigt och besvärligt dröjsmål med verkställigheten. Härigenom
skulle den snabbhet i förfarandet motverkas som bör eftersträvas. Olägenheterna
skulle visserligen kunna mildras genom införande av en möjlighet
för den som beslutet avser att avge nöjdförklaring. Men polismyndigheten
skulle då nödgas ta kontakt med honom för att efterhöra hans inställning
efter det att beslutet har meddelats och han skulle även i klara utiämningsfall
kunna vägra avge nöjdförklarixrg. Utredningen förutsätter att samtycke
skall lämnas skriftligen.

Den som har samtyckt till utlämning torde enligt utredningens mening
inte behöva medges klagorätt mot utlämningsheslutet. Detta bör i vart fall
kunna verkställas omedelbart. Lämnas inte samtycke till begärd utlämning,
skall framställningen skyndsamt sändas till länsstyrelsen som, i vart fall
då samtycke har vägrats av tredska eller utan egentliga skäl, bör kunna
meddela beslut i ärendet snabbt, sannolikt inom en eller ett par dagar.

Ett avslag på en framställning måste enligt utredningen föregås av sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

skilda överväganden rörande de föreliggande omständigheterna. Uppkommer
fråga om avslag, bör därför länsstyrelsen som första instans avgöra
ärendet.

Vid utlämnings verkställande kan tvång bli erforderligt. Behov av tvångsåtgärder
bedöms komma att göra sig gällande även under utlämningsärendets
handläggning. Användandet av tvångsmedel har ansetts böra begränsas
till sådana fall i vilka tvångsmedlet är påkallat för att säkerställa verkställigheten
av ett blivande utlämningsbeslut. I lagförslaget har detta uttryckts
så, att det skäligen skall kunna befaras att den som avses med
framställningen om utlämning avviker eller annorledes undandrar sig utlämning.

Som tvångsåtgärder föreslås tillfälligt omhändertagande och reseförbud.
Omhändertagande anses böra tillgripas endast om reseförbud bedöms inte
vara tillfyllest. Det påpekas att en omhändertagens ålder och behov av särskild
vård i många fall torde påkalla särskilt hänsynstagande. Det bör
därför sörjas för lämplig placering av den som omhändertagits. Vidare bör
tillses att en tvångsåtgärd bringas att upphöra så snart behov av den inte
längre föreligger.

Den myndighet som handlägger ett utlämningsärende bör få besluta
också om användning av tvångsmedel. Har i ärende som överlämnats av
polismyndighet till länsstyrelsen polismyndigheten beslutat en tvångsåtgärd,
bör vidare länsstyrelsen ta ställning till huruvida åtgärden skall bestå.

Regler uppställs för att förhindra att ett tillfälligt omhändertagande utsträcks
över längre tid än som är oundgängligen påkallad. I detta syfte
föreslås en föreskrift om att beträffande den som är tillfälligt omhändertagen
länsstyrelsens beslut i utlämningsärendet, om inte synnerligt hinder
möter, skall meddelas inom tre dagar från den dag, då ärendet inkom till
länsstyrelsen eller, om omhändertagandet har skett därefter, inom samma
tid från dagen för omhändertagandet.

Utredningen anser, att det också bör kunna förhindras att den som har
efterlysts och påträffats avviker, innan framställning om utlämning hinner
göras från beslutslandet. I avvaktan på sådan framställning bör han
kunna omhändertas tillfälligt eller underkastas reseförbud, såvida inte
fråga är om ett fall då en framställning om utlämning av den efterlyste
inte bör bifallas. Utredningen finner det tveksamt om tvångsmedel bör
användas mot den efterlyste, när det finns anledning anta att framställning
om utlämning inte kommer att göras. Myndigheten i beslutslandet kan t. ex.
på grund av den tid som har förflutit innan den efterlyste påträffas eller
av andra skäl finna sig inte böra kräva hans utlämnande. Möjligheterna
att med någon säkerhet förutse ett sådant ställningstagande bedöms emellertid
i allmänhet vara begränsade, och antaganden rörande detta anses
därför endast i uppenbara fall böra leda till att ett annars motiverat tvångs^
ingripande underlåts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

För alt i möjlig mån begränsa varaktigheten av en tvångsåtgärd mot en
efterlyst person föreslås, att underrättelse om åtgärden ofördröjligen skall
sändas till den myndighet som har begärt, efterlysningen och att tvångsåtgärden
skall hävas omedelbart, om inte vederbörande polismyndighet
i vistelselandet har mottagit en framställning om utlämning inom tre dagar
från det beslutet har delgivits den som avses med åtgärden.

Ytterligare reglering av förfarandet i utlämningsärenden har inte ansetts
behövlig. Det förväntas, att ärendena med hänsyn till sin karaktär
kommer att handläggas med nödvändig skyndsamhet. Vidare uttalas, att
polismyndigheten bör muntligen höra den som avses med framställningen
om utlämning och utan dröjsmål verkställa den utredning som behövs.
Eventuell komplettering av de från beslutslandet översända handlingarna
bör om möjligt ske genom direkt kontakt med den myndighet som har
gjort framställningen. Utredningen antas i många fall kunna begränsas
till eu allmän kontroll av de formella förutsättningarna för utlämning,
bl. a. av att beslutet om frihetsberövande är verkställbart. Framgår det
inte av framställningen eller på annat sätt att så är fallet, anses besked
härom böra avkrävas den myndighet som har gjort framställningen.

Beträffande förfarandet hos länsstyrelse i ärende som har hänskjutits
dit uttalas, att länsstyrelsen i flertalet fall torde kunna träffa sitt avgörande
på grundval av de handlingar som har översänts från beslutslandet
och den utredning som har verkställts av polismyndigheten. Den som begärs
utlämnad anses regelmässigt böra lämnas tillfälle att direkt till länsstyrelsen
ange sin ståndpunkt. Muntligt förhör bör anordnas med honom,
om det anses vara av betydelse för avgörandet. Länsstyrelsens slutliga beslut
i ärendet bör skyndsamt delges den som beslutet avser.

Mot beslut om tvångsåtgärder under förfarandet och mot länsstyrelses
beslut skall den som beslutet avser kunna föra talan. Talan mot polismyndighets
beslut om tvångsåtgärd skall kunna fullföljas till länsstyrelsen och
länsstyrelsens beslut bör få överklagas i regeringsrätten.

Talan mot beslut om tvångsåtgärder skall kunna föras utan begränsning
till viss tid. Beträffande talan mot beslut om utlämning har en vecka ansetts
tillräcklig som klagotid i betraktande av beslutets art. Det föreslås att tiden
skall räknas från den dag, då den som beslutet avser skriftligen har fått
del av detta.

Länsstyrelses beslut om utlämning anses i princip inte böra kunna gå i
verkställighet, förrän det har vunnit laga kraft. Ett överklagande skulle bli
onyttigt, om beslutet redan har hunnit verkställas. För att undvika onödigt
dröjsmål, bör den som beslutet avser kunna möjliggöra utlämning före lagakraftvinnandet
genom att samtycka till att beslutet verkställs. Samtycket
bör lämnas skriftligen. Är det uppenbart att ett överklagande inte kan leda
till ändring av ett beslut om utlämning, bör länsstyrelsen kunna förordna
att beslutet får verkställas utan hinder av förd talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Verkställandet av ett beslut om utlämning förutsätts ankomma på polismyndigheten
i den ort, där den som beslutet avser uppehåller sig, i samråd
med den myndighet som har gjort framställningen.

Slutligen föreslås, att Kungl. Maj:t skall kunna meddela närmare föreskrifter
angående tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.

Några beräkningar beträffande uppkommande kostnader har inte ansetts
behövliga med hänsyn till det förhållandevis ringa antal hemsändningsfall
som det kan antas bli fråga om. Det förutsätts, att de kostnader, som i samband
med utlämning uppkommer i vistelselandet, skall bäras av detta.

4. Remissyttrandena

Den föreslagna lagstiftningens huvuddrag tillstyrks eller lämnas utan erinran
av samtliga remissinstanser.

Ett ofta återkommande tema i yttrandena är att det praktiska behovet
av lagstiftning på förevarande område inte är så framträdande, eftersom
det är ett ringa antal fall som aktualiseras årligen och dessutom
framställningar om utlämning ofta kan tillgodoses inom ramen för redan
befintlig lagstiftning, främst utlänningslagen. Det framhålls emellertid också,
att rådande ordning inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt
och att en reglering därför framstår som önskvärd.

Bland dem som gör allmänna uttalanden om behovet av lagstiftning understryker
hovrätten för Västra Sverige, att de bestämmelser, som i Sverige
i större eller mindre omfattning har använts som rättsgrund i förekommande
fall, har tillkommit i annat syfte än att säkra verkställighet av beslut,
som har fattats i övriga nordiska länder. För en särskild lagstiftning talar
enligt hovrättens mening i första hand den från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla
grundsatsen att varje lagstiftning bör användas endast för de
omedelbara ändamål, som den är avsedd att tillgodose, och alltså inte utnyttjas
för andra, låt vara angelägna och i för sig välgrundade syften. Utöver
detta principiella skäl tillkommer emellertid att, såsom utredningen påvisar,
i viss utsträckning även praktiska svårigheter förorsakas av frånvaron av
en för de avsedda fallen direkt avsedd lagstiftning. Utredningen torde också
ha rätt i sitt uttalande att det med ökade möjligheter att resa och ta arbete
inom Norden kan befaras att avvikandena till annat nordiskt land kommer
att öka. Slutligen bör hänsyn uppenbarligen tas till att många av de
myndigheter, som närmast berörs av det behandlade utlämningsförfarandet,
på förfrågningar av utredningen har uttalat önskemål om närmare reglering
av förfarandet. JK anlägger liknande synpunkter. Även polisberedningen
betonar det otillfredsställande i att för utlämning åberopa utlänningslagstiftningen,
som avses tjäna helt andra syften än dem som nu är aktuella. Beredningen
tillägger bl. a. att det inte synes godtagbart att utlämning sker
utan rättslig grund och i oreglerade former.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Socialstyrelsen anser, att de vidgade möjligheter till avvisning som infördes
år 1964 torde komma att väsentligt vidga möjligheterna till hemsändning
i åtskilliga av de fall som annars skulle falla under den föreslagna
lagstiftningen. Styrelsen menar dock, att ett klart behov alltjämt kvarstår
av denna lagstiftning. Särskilt kan det föreslagna förfarandet bli av värde
för att återföra barn och ungdomar som vid rymning från anstalter och
fosterhem har tagit sig över gränserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar,
att något påtagligt behov f. n. — dvs. 1964 — inte synes föreligga.
Länsstyrelsens egen erfarenhet och uttalanden i yttrandena till länsstyrelsen
tyder på att utlämningsärenden varom här är fråga förekommer sparsamt
även inom det utpräglade gränslän som Norrbottens län utgör. De vidgade
kommunikationsmöjligheterna och utvecklingen mot större rörlighet
leder dock förmodligen till en ökning av dessa ärenden. Med hänsyn härtill
synes det värdefullt med en gemensam nordisk lagstiftning med såvitt möjligt
enhetliga regler i samtliga berörda länder. Göteborgs barnavårdsnämnd
anser, att behovet av särskilda lagbestämmelser på området är uppenbart.
Liknande uttalanden görs av bl. a. social- och nykterhetsnämnderna i Hälsingborg
och poliskammaren i Karlstad.

Utredningens förslag i fråga om lagstiftningens omfattning
tillstyrks eller lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden.

Frågan om gränsdragning mellan frihetsberövande!! och andra ingripanden
tas emellertid upp i några yttranden. Polisberedningen anser, att det
inte minst med hänsyn till att den föreslagna lagen i stor utsträckning skall
tillämpas av polismyndigheterna torde vara nödvändigt att begreppet frihetsberövande
får en närmare precisering än den utredningen har presterat.
Fångvårdsstyrelsen framför liknande synpunkter och påpekar, att annan
terminologi har använts i de danska, finska och norska förslagen än i det
svenska. Där talas om den som skall intas eller kvarhållas på anstalt eller
honom särskilt anvisad uppehållsplats. Det svenska uttryckssättet passar
mindre väl för vissa omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen,
t. ex. i de fall, där den omhändertagne i stället placeras i enskilt hem. Att
tala om frihetsberövande är särskilt främmande beträffande barn, många
gånger i spädbarnsåldern, som omhändertagits för att skyddas mot brister
i deras uppväxtmiljö, alltså med stöd av 25 § a) barnavårdslagen. Av motiven
framgår, att även sådana fall åsyftas med den föreslagna lagstiftningen.
Styrelsen föreslår därför, att ifrågavarande bestämmelse i lagförslaget anpassas
till de övriga nordiska förslagen. Även socialstyrelsen ifrågasätter om
1 § inte bör utformas i närmare anslutning till motsvarande paragrafer i de
övriga nordiska ländernas förslag.

Några remissinstanser förordar ett något vidare tillämpningsområde än
det som utredningen föreslår. Fångvårdsstyrelsen erinrar sålunda om att de
danska sakkunniga vid de nordiska överläggningarna har ansett, att samarbetet
skall gälla även sådana omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen,
som inte kan ske mot föräldrarnas vilja eller avser barn som har

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

övergetts av föräldrarna eller vilkas föräldrar avlidit (31 § barnavårdslagen),
medan den svenska utredningen — närmast av principiella skäl —
har intagit en motsatt ståndpunkt. Enligt styrelsens uppfattning saknas anledning
att avvisa det danska önskemålet på grundval av ett principiellt
betraktelsesätt. Frågan bör i stället bedömas med hänsyn till dess praktiska
betydelse. Föreligger i de övriga nordiska länderna intresse av att samarbetet
skall omfatta även de här avsedda fallen, bör Sverige enligt styrelsens
mening inte motsätta sig detta. En sådan vidgning förutsätter dock att vissa
särbestämmelser införs i lagstiftningen för dessa fall. Bland annat bör den
begränsningen stadgas — i överensstämmelse med 31 § sista stycket barnavårdslagen
— att utlämning inte får ske beträffande barn över 15 års ålder.
Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig för sin del närmast böjd att
anse lagstiftningen böra omfatta samtliga omhändertaganden enligt vederbörande
lands barnavårds- eller ungdomsvårdslagstiftning på sätt de danska
sakkunniga har föreslagit. Liknande uttalanden görs av barnavårdsnämnden
i Hälsingborg.

Ett snävare tillämpningsområde för den föreslagna lagstiftningen diskuteras
i några yttranden med anledning av att möjligheten att besluta om frihetsberövande
beträffande försumliga försörjare avskaffades den
1 juli 1964. Bland dem som särskilt tar upp frågan om lagstiftningen bör
omfatta denna kategori uttalar JK, att det mot bakgrund av 1964 års lagändring
kan synas vara föga konsekvent att införa möjlighet till utlämning för
verkställighet av beslut om frihetsberövande på grund av försummad underhållsskyldighet.
Å andra sidan måste största hänsyn tas till värdet av ett
vidgat nordiskt verkställighetssamarbete och till den gemenskap som i stort
råder på rättslivets område. Den i vissa avseenden föreliggande bristande
överensstämmelsen är inte uttryck för några egentliga skillnader i rättsuppfattningen,
utan den allmänna inriktningen av sociallagstiftningen, om vilkens
tillämpning nu är fråga, är såsom utredningen påpekat densamma i de
olika länderna. Det förtroende, varmed rättsordningen i de andra länderna
bl. a. på grund härav synes böra omfattas, utgör tillräckligt skäl att i det
nu aktuella lagstiftningsärendet bortse från de föreliggande olikheterna. Förhållandena
på förevarande område uppvisar för övrigt knappast större skiljaktigheter
än på andra områden, där ett omfattande nordiskt samarbete har
etablerats och visat sig värdefullt. Liknande uttalanden görs av socialstyrelsen.
Även fångvårdsstyrelsen och polisberedningen ansluter sig till utredningsförslaget
på denna punkt. Hovrätten för Västra Sverige är för sin del
tveksam, om det står i överensstämmelse med ordre public-principen att, sedan
vår lagstiftning om arbetshem nu har avskaffats, medverka till motsvarande
frihetsberövande i annat land. Hovrätten påyrkar dock ingen begränsning.
Samma ståndpunkt intar länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens
län samt Föreningen Sveriges polismästare. I klart avstyrkande riktning
uttalar sig emellertid bl. a. överståthållarämbetet och stadskollegiet i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Några remissinstanser uppmärksammar att vid tiden för remissbehandlingen
gällande lagstiftning om lösdrivare skulle komma att ersättas
med lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Socialstyrelsen och
polisberedningen anser, att intagning i arbetsanstalt enligt den nya lagen
bör omfattas av den föreslagna utlämningslagstiftningen. Stadskollegiet i
Stockholm framhåller däremot, att liberaliseringen av svensk lösdriverilagstiftning
accentuerar redan existerande skillnader mellan svensk och övrig
nordisk lagstiftning. Detta torde enligt kollegiets mening utesluta en generell
medverkan vid utlämning av lösdrivare.

Länsnykterhetsnämnden i Uppsala län fäster uppmärksamheten på att
bestämmelserna om nykterhetsvården inom den sektor som avser
administrativa frihetsberövanden uppvisar viktiga olikheter inom de olika
ländernas lagstiftning och anser, att vissa sådana olikheter är uppenbart
oförenliga med den svenska nykterhetsvårdens nuvarande inriktning, t. ex.
rumsarrest vid tredska upp till 20 dagar. Länsnykterhetsnämnden vill dock
inte motsätta sig införandet av en sådan lag under förutsättning av att rättssäkerhetsintresset
och vårdsynpunkterna vinner tillräckligt beaktande.

Frågan om verkställighetsmedverkan skall kunna lämnas också beträffande
andra beslut än slutliga beslut tas upp av polisberedningen.
Beredningen har ingen erinran mot att utlämning skall kunna äga
rum på grundval även av annat än slutligt beslut om frihetsberövande. Vissa
beslut om frihetsberövande på undersökningsstadiet torde dock med hänsyn
till frihetsberövandets syfte få lämnas utanför regleringen. Beredningen
åsyftar sådana säkerhetsåtgärder av kort varaktighet som i svensk lagstiftning
regleras bl. a. i 33 § barnavårdslagen och 21 § lagen om nykterhetsvård.
Begäran om utlämning respektive beslut om utlämning torde i dylika
fall böra komma i fråga först sedan behörigt organ har meddelat beslut om
mera definitivt frihetsberövande. Barnavårdsnämnden i Hälsingborg förutsätter,
att omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen skall
kunna ligga till grund för framställning om utlämning.

ILO-kommittén ägnar sitt utlåtande åt frågan huruvida den föreslagna
ordningen står i överensstämmelse med vissa av Sverige ratificerade konventioner.
De konventioner kommittén granskar från denna synpunkt är
dels den av internationella arbetskonferensen år 1930 antagna och av Sverige
året därpå ratificerade konventionen (nr 29) angående tvångs- och
obligatoriskt arbete och dels den av Europarådet år 1950 antagna konventionen
om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
vilken Sverige ratificerat år 1952. Kommittén finner från de synpunkter den
har att beakta ingen anledning till erinringar mot lagförslaget. Socialstyrelsen
ger i sitt yttrande uttryck för samma uppfattning som ILO-kommittén.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om villkoren för utlä mn
i n g lämnas i allmänhet utan erinran. På vissa punkter föreslås dock
förtydliganden eller jämkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

På förslaget att medverkan vid verkställighet av beslut i annat land inte
åläggs vistelselandet som en skyldighet utan som en legal möjlighet
anlägger JK bl. a. följande synpunkter. Som utredningen har förordat
bör utlämning enligt den föreslagna lagstiftningen bli beroende av en prövning
i vistelselandet, även om det bör kunna förutsättas att en lagligen
grundad framställning om utlämning inte avslås, när inte särskild anledning
föreligger. Åt vederbörande myndigheter i vistelselandet skall alltså
överlämnas att efter omständigheterna bedöma om det finns skäl att inte
medge utlämning. JK, som i likhet med utredningen anser det inte vara
praktiskt möjligt att meddela mera preciserade undantagsbestämmelser,
har ingenting att erinra mot vad utredningen har anfört i denna del, bl. a.
om principerna för utlämningsärendenas behandling. Det kan dock ifrågasättas,
om inte myndigheternas fria prövningsrätt bör komma till något
tydligare uttryck i det framlagda lagförslaget. Att i detta avseende enbart
kunna hänvisa till att det i 1 § talas om att utlämning »må» äga rum synes
sålunda knappast tillräckligt, särskilt om man beaktar att ärendena inte
skall handläggas av Kungl. Maj :t. Inte heller hovrätten för Västra Sverige har
någon erinran mot att en lagligen grundad framställning om utlämning får
förutsättas som regel bli bifallen, om inte särskilda skäl däremot föreligger,
men ställer sig kritisk till lagtextens utformning. Hovrätten påpekar, att
vad som skall innefattas under orden »särskilda skäl» i lagtexten inte —
frånsett den allmänna förutsättningen att det skall vara fråga om ett verkställbart
beslut — anges i vidare mån än att det ges ett undantagsstadgande
i 3 § beträffande svensk medborgare. Resultatet blir att lagtexten i fråga
om andra än svenska medborgare inte lämnar de tillämpande myndigheterna
någon som helst ledning i vilka fall utlämning bör vägras. Särskilt
betänkligt förefaller detta vara med tanke på att beslut om utlämning i
fall av samtycke från vederbörande föreslås skola kunna fattas av polismyndighet.
Även i sådana fall kan ju särskilda skäl mot utlämning mycket
väl tänkas föreligga, t. ex. därför att vederbörande har straff att avtjäna i
Sverige. För övrigt torde det också för länsstyrelserna medföra svårigheter
att utan ledning av lagtexten bedöma, om utlämning bör vägras. Resultatet
kan bli, förutom osäkerhet i tillämpningen, bristande enhetlighet i praxis
länsstyrelserna emellan. Med hänvisning till det nu anförda förordar hovrätten,
att i lagtexten anges åtminstone några av de situationer, där utlämning
som regel inte bör medges. Hit hör enligt hovrätten främst de fall, där
vederbörande i Sverige är ådömd frihetsstraff, som inte har avtjänats, eller
är efterspanad för brott. Hemvist i Sverige sedan ett antal år synes också i
regel böra vara hinder för utlämning. I övrigt torde ledning för lagtextens
utformning i förevarande hänseende kunna hämtas från utredningens resonemang
och exempel. Givetvis bör en uppräkning av föreslagen art kompletteras
med ett allmänt stadgande att utlämning även eljest bör vägras,
om särskilda skäl föranleder därtill. Att däremot förutsätta att de tilläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

pande myndigheterna i stort sett utan ledning av lagtexten skall grunda
sin praxis på de nämnda motivuttalandena skulle innebära en »lagstiftning
i motiven», som varken från principiella eller praktiska synpunkter ter sig
tilltalande. Även Göta hovrätt anser, att i lagen bör tydligare anges att en
prövning skall ske, vad denna skall avse och i vilka fall utlämning inte bör
medges. I fråga om prövningen av ett utom Sverige fattat beslut om frihetsberövande
förutsätter polisberedningen, att utredningen, när den talar
om en lagligen grundad framställning om utlämning, avser en framställning
om utlämning, som grundas på ett inom de av lagstiftningen omfattade
områdena av behörig myndighet och i föreskrivna former. Längre torde
i varje fall polismyndighets prövning av framställningens laglighet inte
böra sträcka sig.

Fångvårdsstyrelsen anlägger vissa synpunkter på den av utredningen
diskuterade situationen att lång tid förflutit efter det att beslut
om frihetsberövande har meddelats. Det bör enligt styrelsens mening inte
ankomma på vistelselandets myndigheter att pröva, huruvida omhändertagandet
är grundat eller inte. Finner myndigheterna i beslutslandet att
förutsättningarna för ingripandet alltjämt föreligger, bör framställningen
om utlämning alltså inte avslås på den grund att avsevärd tid har förflutit
efter beslutet eller att förhållandena eljest har blivit sådana att ingripandets
berättigande ter sig tvivelaktigt.

1 fråga om utlämning av svensk medborgare för verkställighet
av beslut om administrativt frihetsberövande i annat nordiskt
land framhåller Sveriges advokatsamfund, att det särskilda skydd som i
allmänhet tillkommer medborgare i det egna landet bör gälla även i detta
sammanhang. Samfundet anser, att dessa synpunkter inte blir tillgodosedda,
om de helt underordnas en jämförande granskning av ändamålsenligheten
av en utlämning från vårdsynpunkt, en prövning som i regel inte
torde bli annat än ytlig och för övrigt i första hand avses skola bli verkställd
av lokal polismyndighet. Enligt styrelsens mening bör därför övervägas
om inte viss tids bosättning i det andra landet bör uppställas som
förutsättning för utlämning även när det gäller administrativt frihetsberövande.
I vart fall borde på något sätt ges uttryck åt att hemvistet skall vara
av stadigvarande natur. Vad angår den andra förutsättningen för utlämnande
av svensk medborgare, nämligen att beslutet »avser vård, som lämpligen
bör beredas honom i nämnda stat», anser styrelsen denna i klarhetens intresse
böra ges en avfattning, som närmare ansluter sig till uttalandet i motiven,
på sätt som har skett i de danska och norska lagförslagen (»mest hensigtsmessigt»).

Vad utredningen har föreslagit om huvudlinjerna i förfarandet tillstyrks
eller lämnas utan erinran i de flesta yttrandena. Sålunda anför t. ex.
JK att förfarandet synes i stort sett ändamålsenligt anordnat. Det får enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

JK:s mening anses vara en förtjänst att en tämligen långt driven decentralisering
skall tillämpas i fråga om prövningsbefogenheterna. Önskemålen om
en skyndsam behandling tillgodoses härigenom, men samtidigt synes rättssäkerhetsintressena
inte bli eftersatta. Liknande uttalanden görs av bl. a.
fångvårdsstyrelsen och landsfogden i Malmöhus län.

Även om det föreslagna förfarandet i princip genomgående har godtagits
av remissinstanserna, har dock vissa tillägg och förändringar föreslagits.
Vad gäller frågan om behörig ansökande myndighet förordar hovrätten
för Västra Sverige, att i lagen anges från vilka myndigheter i de övriga
nordiska länderna framställning skall göras för att bli prövad i Sverige.
Samma ståndpunkt intar hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i
Kristianstads län. Med något undantag är remissinstanserna ense om att
framställning från polismyndighet bör godtas.

Beträffande beslutanderätten i utlämningsärenden ansluter sig
det stora flertalet till utredningens förslag att polismyndighet får bifalla
framställning när samtycke föreligger och att länsstyrelse har att ta ställning
till utlämningsfrågan i övriga fall. Stadskollegiet i Stockholm har emellertid
den uppfattningen att länsstyrelsens befogenheter enligt förslaget
bör tillkomma allmän domstol. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter,
om inte ärende om utlämning borde underställas länsstyrelses prövning också
när polismyndighet finner ärendet tveksamt. Länsstyrelsen i Jämtlands
län anser, att det skulle stå i bättre överensstämmelse med gällande föreskrifter
i bl. a. utlänningslagen och nykterhetsvårdslagen att samtliga fall
av utlämning underställs länsstyrelsens bedömning.

Flera myndigheter anser, att tillämpningssvårigheter kan uppstå vid bedömningen
av om giltigt samtycke till utlämning skall anses föreligga.
JK framhåller, att framställningar om utlämning ofta kommer att beröra
personer, som på grund av minderårighet eller rubbad själsverksamhet
helt eller delvis saknar rättslig handlingsförmåga. Genom den betydelse
förslaget tillägger det förhållandet, att vederbörande frivilligt underkastar
sig utlämning, uppställer sig frågan om inte verkan av samtycke
från dem som inte har obegränsad rättskapacitet bör närmare regleras.
Spörsmålet är säkerligen ingalunda lättlöst och kräver uppenbarligen
ingående överväganden för att systemet skall fungera på ett smidigt
men samtidigt betryggande sätt. Måhända kan det visa sig tillfyllest med
ett stadgande av ungefär den innebörden, att beslut om utlämning inte får
grundas på samtycke av vissa underåriga eller av omyndigförklarade med
mindre det kan antas att vårdnadshavare eller förmyndare inte motsätter
sig ett utlämnande. Utlånningskommissionen och Föreningen Sveriges polismästare
ifrågasätter, om inte lagförslaget bör kompletteras med en bestämmelse
om förmyndares medverkan i fråga om utlämning av minderåriga.
Hovrätten för Västra Sverige föreslår, att denna fråga regleras i tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

ningsföreskrifter. Några remissinstanser — biand dem Göia hovrätt och
hovrätten för Övre Norrland — anser, att uttryckligt krav på att samtycke
skaii lämnas skriftligen bör uppställas i lagen.

Utredningens förslag till bestämmelser om tvångs me del för att säkerställa
beslut om utlämning godtas av flertalet remissinstanser. Från några
håll ifrågasätts dock jämkningar i den föreslagna regleringen. Advokatsamfundet
förordar sålunda, att i lagtexten ges vägledning för valet av tvångsmedel,
så att det framgår att reseförbud skall väljas i första hand. Polisberedningen
påpekar, att polisens möjligheter att förvara särskilt ungdom
och psykiskt sjuka på ett ändamålsenligt sätt är begränsade. Det bör enligt
beredningen undersökas om det inte finns andra möjligheter afl förvara
vissa omhändertagna än i polisarrest, i varje fall om omhändertagandet kan
antas komma att bestå mer än ett par dagar. Utlänningskommissionen förordar,
att lagförslaget kompletteras med bestämmelser om att »tillfälligt
omhändertagande» bör ske på det sätt som är vanligt för varje särskild
kategori. Länsläkaren i Norrbottens län gör liknande uttalanden. Också advokatsamfundet
kommer in på denna fråga. Samfundet erinrar bl. a. om att
det i de norska och danska lagförslagen föreskrivs, att omhändertagandet
skall äga rum på en »egnet» institution och att det finska förslaget talar om
att vid behov dra försorg om »förvaring på vårdanstalt eller annan inrättning».
För att undvika att t. ex. polisarresterna i praktiken kommer att brukas
som förvaringslokaler borde man i den svenska lagtexten ta in en bestämmelse
av motsvarande innebörd. Överståthållarämbetet, polismästaren
i Stockholm och Föreningen Sveriges polismästare förordar också föreskrifter
om omhändertagens förvaring.

Frågan om tvångsåtgärds varaktighet tas upp av advokatsamfundet, som
framhåller att ett omhändertagande i och för sig kan komma att bestå ända
till dess verkställighet äger rum. Den tid inom vilken verkställighet skall ske
har lämnats helt obestämd. Motsvarighet saknas till den vid utlämning för
brott till annat nordiskt land gällande föreskriften att utlämning skall verkställas
så snart ske kan. Samfundet anser, att någon begränsning av tiden
för det tillfälliga omhändertagandet måste införas, i varje fall avseende
tiden efter det verkställbart beslut föreligger.

Mot den föreslagna bestämmelsen att, när omhändertagande skett, beslut
i utlämningsärendet i regel skall fattas av länsstyrelsen inom tre dagar från
den dag, då ärendet inkom till länsstyrelsen, eller, om omhändertagandet
har skett därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet, framställs
invändningar i flera yttranden. Länsstyrelsen i Norrbottens län håller
inte för uteslutet, att länsstyrelsen i större omfattning än vad utredningen
har tänkt sig kommer att finna en muntlig handläggning nödvändig även i
utlämningsärenden. Med hänsyn härtill och till den avsevärda tid som många
gånger åtgår för resor i samband med dylika förrättningar och till övriga
arbetsuppgifter, som åvilar vederbörande befattningshavare, kan det uppstå

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

svårigheter för länsstyrelsen att fatta slutligt beslut inom föreslagen tid. Den
i de finska och norska utkasten angivna tiden av en vecka torde däremot
möjliggöra en ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande handläggning.
Länsstyrelsen i Uppsala lån anför liknande skäl och förordar, att tidsfristen
utsträcks till fem dagar. Även hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser, att tidsfristen är för snävt utmätt. Utlänningskommissionen
ifrågasätter, om inte en föreskrift behövs om skyndsam
handläggning av besvär över länsstyrelses beslut när vederbörande är
omhändertagen.

I fråga om tvångsåtgärd mot den som är efterlyst uttalar
hovrätten för Västra Sverige, att det av utredningen föreslagna villkoret
att förutsättningar för bifall till framställning om utlämning föreligger
synes oklart. Hovrätten förordar, att föreskriften i stället ges det innehållet
att sannolika skäl skall föreligga för bifall till sådan framställning.
Som skäl för ändringen anför hovrätten bl. a. att det skulle vara
opraktiskt om omhändertagande inte fick ske därför att osäkerhet föreligger
om en sådan formell förutsättning som det utländska beslutets verkställbarhet.
Även advokatsamfundet riktar kritik mot det föreslagna villkoret.
Samfundet anser, att bestämmelsens avfattning är ägnad att i onödig
omfattning vidga möjligheterna till tvångsingripande.

Den föreslagna bestämmelsen att tvångsåtgärd mot efterlyst skall hävas,
om framställning om utlämning inte har mottagits inom tre dagar från det
den efterlyste delgavs beslutet om åtgärden, kritiseras av hovrätten för
Västra Sverige. Enligt hovrätten är tidsfristen alltför kort. Av samma uppfattning
är länsstyrelserna i Stockholms län och Gotlands län, vilka föreslår
en frist på sex dagar eller en vecka.

Frågan om muntlighet under förfarandet tas upp i några yttranden.
Förvaltningsdomstolskommittén understryker, att man inom det nuvarande
förfarandets ram bör så långt möjligt tillgodose den enskildes
rättssäkerhet. Sålunda synes muntlig handläggning av utlämningsärenden
inför länsstyrelse böra vara huvudregel. Muntligheten motiveras inte bara
av skäl med allmän räckvidd utan också av angelägenheten av att förebygga
att beslut fattas på material, som är ofullständigt eller missvisande
till följd av språkliga missförstånd. Det framhålls, att antalet utlämningsärenden
kan beräknas bli obetydligt och de muntliga förhandlingarna därför
föga betungande. Hovrätten för Västra Sverige understryker den betydelse
muntliga förhör kan ha i tveksamma fall och förordar ett uttryckligt
stadgande att muntligt förhör skall hållas, när det inte finnes sakna betydelse
för avgörandet, t. ex. därför att vederbörande är gravt sinnessjuk eller
sinnesslö eller därför att länsstyrelsen finner det klart att utlämning bör
vägras. Advokatsamfundet anser, att i lagtexten bör föreskrivas, att muntligt
förhör skall hållas, om vederbörande begär det och det inte finnes vara
uppenbart utan betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar, att vid förhör eller annan
muntlig kontakt med icke svenskspråkiga finska medborgare anlitande av
tolk kan bli erforderligt. Länsstyrelsen förutsätter, att gottgörelse av allmänna
medel skall kunna tillerkännas anlitad tolk och hänvisar som jämförelse
till 71 § utlänningskungörelsen men ifrågasätter om inte en särskild
bestämmelse härom behövs.

I åtskilliga yttranden behandlas frågan om biträde åt den som begärs
utlämnad. Hovrätten för Övre Norrland redovisar följande ståndpunkt.
Hovrätten har övervägt att föreslå, att den vars utlämnande begärs skall
äga rätt att på allmän bekostnad få rättsligt biträde. Detta skulle innebära
ett avsteg från vad som i allmänhet gäller, när fråga är om beslut angående
administrativt frihetsberövande, men skulle kunna motiveras med att
här tillkommer utlämning från ett land till ett annat och att därför behovet
av rättsbildat biträde är större än annars. Hovrätten har emellertid
slutligen ansett sig böra avstå från att framställa något förslag i denna riktning.
En bidragande orsak härtill har varit de betydande praktiska svårigheter,
som synes vara förbundna med ett sådant institut. Göta hovrätt anser
däremot önskvärt, att i förslaget tas upp en bestämmelse om möjlighet
att förordna biträde åt den som begärs utlämnad, i enlighet med motsvarande
bestämmelser i utlänningslagstiftningen. Hovrätten hänvisar i sammanhanget
till att det föreslagna utlämningsförfarandet innebär allvarliga
ingripanden mot den enskilde. Vidare åberopas den särskilda prövning som
i många fall måste äga rum. Hovrätten för Västra Sverige föreslår på liknande
skäl, att rätt till offentligt biträde stadgas för förfarandet hos länsstyrelse
och i förekommande fall hos regeringsrätten. Vederbörande bör
givetvis alltid tillfrågas, om han önskar offentligt biträde. Även Överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Jönköpings län och Föreningen Sveriges
polismästare uttalar sig till förmån för lagstadgad rätt till juridiskt biträde
på det allmännas bekostnad. Advokatsamfundet, som utförligt uppehåller
sig vid denna fråga, föreslår att i lagen införs bestämmelse att advokat
skall förordnas, där det inte är uppenbart att skäl därtill saknas. Om möjligheten
att erhålla advokat skall vederbörande underrättas. I detta hänseende
påpekas att de danska och norska lagförslagen innehåller bestämmelser
inte bara om möjligheten av domstols medverkan vid prövning av villkoren
för utlämning utan också om advokat respektive »offentlig forsvarer».
En dansk eller norsk medborgare i Sverige borde inte åtnjuta ett i båda
avseendena sämre rättsskydd än en svensk medborgare i Danmark eller
Norge.

Fullföljdsreglerna berörs av bl. a. fångvårdsstyrelsen. Styrelsen
uttalar, att det synes innefatta en onödig omgång att kräva skriftlig delgivning
i de fall, där beslutet har avkunnats i den enskildes närvaro i samband
med muntligt förhör inför länsst3rrelsen, och tillfogar att en annan sak är
att skriftlig expedition även i sådant fall bör utfärdas på begäran av den
enskilde. Länsstyrelsen i Kristianstads län anmäler liknande betänkligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Advokatsamfundet är däremot av den uppfattningen att i lagtexten bör anges,
att beslutet skall delges skriftligen med besvärshänvisning. Mot förslaget
att polismyndighets beslut om utlämning inte skall få överklagas framförs
erinringar av hovrätten för Övre Norrland. Hovrätten finner förslaget
vara något äventyrligt ur rättssäkerhetssynpunkt, då det avskär möjligheten
att rätta till brister i handläggningen, missförstånd och annat sådant.
Under alla omständigheter vill hovrätten sätta i fråga, om det inte skulle
vara lika välbetänkt att öppna möjlighet dels till överklagande av polismyndighets
beslut om utlämning men dels även till samtycke till att sådant
beslut får verkställas utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

Den föreslagna rätten för länsstyrelse att förordna om omedelbar
verkställighet av beslut om utlämning kritiseras i några yttranden.
Förvaltningsdomstolskommittén erinrar om att sådant förordnande skall
kunna meddelas »när skäl därtill äro» och fortsätter. Med den citerade —-icke invändningsfria — formuleringen åsyftas enligt motiven fall, då det
framstår som utsiktslöst att klagan hos regeringsrätten skall kunna bifallas.
Då hemsändning av vederbörande i sådana fall normalt måste antas äga
rum, innan regeringsrätten hinner fatta och expediera eventuellt inhibitionsbeslut
i ärendet, framstår klagorätten som helt illusorisk. Huruvida praktiska
hänsyn väger så tungt till förmån för den föreslagna bestämmelsen,
att den bör godtas trots antydda betänkligheter ter sig ovisst. Hovrätten för
Övre Norrland anmärker, att det synes tveksamt, om fördelarna med rätten
att meddela sådant förordnande uppväger den nackdel, som är förenad
med att här öppna möjlighet till förtida verkställighet av oriktiga eller
olämpliga beslut. Advokatsamfundet tar fasta på att befogenheten bara
skall brukas i fall, där det måste anses uppenbart att överklagande inte kan
leda till ogillande av framställningen. Om det finns tillräckliga skäl för denna
möjlighet att i praktiken beröva vederbörande hans klagorätt — varom
samfundet inte är helt övertygat — bör i vart fall förutsättningarna för ett
sådant förordnande formuleras på ett sätt som tydligare ger uttryck åt den
mer begränsade innebörd som åsyftas i motivuttalandet.

Frågan om det praktiska tillvägagångssättet vid verkställighet av
beslut om utlämning berörs av fångvårdsstyrelsen, som framhåller följande.
Att verkställa beslut om utlämning bör som utredningen har föreslagit
ankomma på polismyndigheten i den ort, där den som beslutet avser uppehåller
sig. I många fall torde det emellertid visa sig lämpligt att företrädare
för social myndighet biträder vid transporten. Något hinder häremot föreligger
självfallet inte. Det bör också vara möjligt att låta en socialvårdsfunktionär
ombesörja transporten utan närvaro av polis, till exempel när det
gäller att till hemlandet återföra ett omhändertaget barn. Länsläkaren i
Norrbottens län framhåller, att när det gäller återförande av psykiskt sjuka,
alkoholister och även barn, det från vårdsynpunkt är bäst att socialmedicinskt
skolad personal får hand om uppgiften, t. ex. distriktssköterska, barna-
och ungdomsvårdsassistenten. Vad som är lämpligast får bedömas från

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

fall till fall och vid svårigheter bör man begära handräckning av polismyndighet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län utgår från att vårdsynpunkterna
kommer att tillgodoses genom att bestämmelser rörande verkställigheten av
utlämnandet tas in i tillämpningsföreskrifter.

5. Departementschefen

Genom lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge har internordisk verkställighet möjliggjorts av sådant frihetsberövande
som utgör påföljd för brott. Ett viktigt komplement till denna lag utgör
lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på
utlämning för omhändertaganden, som beslutas i andra sammanhang, finns
inte. Förslag till en sådan lagstiftning lades år 1964 fram av utredningen
om administrativa frihetsberövanden i samråd med särskilda sakkunniga
från Danmark, Finland och Norge. Sedan betänkandet remissbehandlats,
skedde överläggningar på departementsplan mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige. För svenskt vidkommande hade vid beredningen av lagstiftningsärendet
tvekan uppkommit beträffande vissa enskildheter i det föreliggande
förslaget. Främst föranleddes detta av att under vissa förhållanden
tämligen långvariga frihetsberövanden kunde komma att ske medan
utlämningsfrågan handlades och att svårigheter förutsågs att i sådana fall
kunna ordna förvaringsfrågan på ett godtagbart sätt för vissa kategorier av
det klientel som kunde komma i fråga. En del problem ansågs också förenade
med att enligt förslaget samtycke från den berörde tillmättes betydelse i
vissa fall och att därvid måste uppkomma frågor i vad mån den berörde
kunde anses ha rättshandlingsförmåga. Förhållanden av nämnd art i förening
med önskemålet att bereda utrymme för lagstiftningsärenden som bedömdes
som mer brådskande ledde till att förevarande ärende fick vila från
år 1965.

Med anledning av önskemål från grannländer återupptogs arbetet år 1968,
och förnyade överläggningar på departementsplan skedde under hösten samma
år. Dessa ledde till att man enades om de huvudsakliga lösningarna i sak.
Man fann att man inte behövde eftersträva att åstadkomma en reglering genom
i formellt hänseende överensstämmande lagar. Det viktiga ansågs vara
att i fråga om lagstiftningens tillämpningsområde och de huvudsakliga villkoren
för utlämning saklig överensstämmelse kunde uppnås. I fråga om förfarandet
däremot bedömdes olikheter mellan de skilda lagförslagen kunna
godtas, eftersom dessa i huvudsak har sin grund i de skillnader som finns
mellan länderna beträffande den förvaltningsrättsliga organisationen och
beträffande rättsmedel och förvaltningsförfarandet i övrigt.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Det svenska utredningsförslaget benämns förslag till lag om utlämning för
verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande i Danmark, Finland, Island
eller Norge. Tillämpningsområdet begränsas till beslut som har meddelats
inom ramen för de olika ländernas lagstiftning om bl. a. nykterhetsvård,
barna- och ungdomsvård och vård av psykiskt sjuka. Utlämning skall enligt
förslaget kunna ske efter framställning från beslutslandet. Framställningen
skall i första hand prövas av den lokala polismyndigheten i den ort, där den
eftersökte uppehåller sig. Polismyndigheten skall emellertid inte ha rätt att
besluta om utlämning i andra fall än när vederbörande samtycker till utlämningen.
I övriga fall, liksom när anledning förekommer att avslå framställningen,
skall ärendet hänskjuias till länsstyrelsen för avgörande. Mot
polismyndighets beslut om utlämning får talan inte föras. Länsstyrelses beslut
skall däremot få överklagas hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. För att
säkerställa utlämning får den myndighet som handlägger ärendet besluta
om reseförbud eller tillfälligt omhändertagande.

Under remissbehandlingen har huvuddragen i utredningsförslaget fått ett
positivt mottagande. Från flera håll har man understrukit värdet av att en
särskild reglering av det nordiska samarbetet på detta område kommer till
stånd. I fråga om enskildheterna i förslaget har dock en del kritik förekommit.

När det gäller behovet av särskilda regler om nordiskt samarbete
på området visar undersökningar som utredningen har företagit, att
myndigheterna i de olika länderna redan nu på olika sätt tillmötesgår framställningar
om utlämning. I de fall där samtycke från den som framställningen
avser inte föreligger torde man i Sverige som regel tillämpa utlänningslagens
bestämmelser om utvisning och avvisning. I och för sig har hittills
tillämpad ordning tillgodosett de praktiska behoven i flertalet av de
tämligen få fall som har blivit aktuella. När det gäller åtgärder som ingriper
så djupt i den enskildes frihet som en utlämning för omhändertagande i
annat land, kan det emellertid enligt min mening inte anses tillfredsställande
att myndigheterna skall vara hänvisade till en lagstiftning som i första
hand har andra syften. Samarbetet bör i stället grundas på för ändamålet
särskilt avpassade regler, som i högre grad medger hänsynstagande till vårdsynpunkter.
Att märka är också att det någon gång kan vara så att utlänningslagstiftningens
bestämmelser inte kan tillämpas i fall när ett verkställighetssamarbete
ter sig angeläget och att utlämning därför inte medges.
Man får räkna med att detta kan bli vanligare med den fortgående utvecklingen
mot allt tätare förbindelser med grannländerna. Jag anser därför, att
en särskild reglering i förevarande ämne bör genomföras.

I fråga om den tekniska utformningen av regleringen ansluter jag mig
till förslaget att samarbetet regleras inte av en konvention utan genom att
särskilda, sakligt sett likartade lagar antas i de olika länderna. I fråga om
regleringens huvuddrag har jag funnit att utredningens förslag kan läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970 35

till grund. I vissa avseenden har jag dock funnit anledning att förorda avvikande
lösningar.

Utredningen har avgränsat den föreslagna lagens tillämpningsområde
till beslut som har meddelats enligt vederbörande stats lagstiftning
om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka,
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga försörj
are eller samhällsfärligt asociala. Det stora flertalet remissinstanser har
godtagit denna avgränsning. Från några håll har man emellertid ställt sig
tveksam eller avvisande beträffande försumliga försörjare. Man har därvid
hänvisat till att möjligheten att ingripa med frihetsberövande mot denna
kategori i vårt land avskaffades den 1 juli 1964.

För min del anser jag, att utredningens ståndpunkt i detta hänseende bör
godtas. Arten av och villkoren för omhändertagande på de angivna områdena
skiljer sig länderna emellan i åtskilliga hänseenden. De underliggande värderingarna
överensstämmer emellertid i allt väsentligt på flertalet av dessa
områden. Staterna bör därför kunna respektera varandras lagar på de berörda
områdena. Att så sker är en grundläggande förutsättning för att ett
meningsfullt samarbete skall kunna komma till stånd. En viss tvekan har
jag för min del hyst i frågan om beslut rörande försumliga försörjare och
samhällsfarligt asociala bör omfattas av lagstiftningen. Att jag likväl har
stannat för utredningens ståndpunkt sammanhänger med de bestämda önskemål
som i den delen framförts under de nordiska departementsöverläggningarna.
Mot denna bakgrund bör alltså kunna godtas att från Sverige lämnas
medverkan till verkställighet av ett danskt beslut om åtgärder mot försumlig
försörjare eller av ett finskt beslut om omhändertagande av en narkoman
eller av en försumlig försörjare, fastän direkta motsvarigheter till
sådana ingripanden saknas i svensk rättsordning. Jag vill nämna, att jag har
samrått med chefen för socialdepartementet i dessa frågor.

Vid de nordiska överläggningarna har enighet rått om att utlämning bör
kunna ske inte bara med anledning av beslut om omhändertagande som har
meddelats mot vederbörandes egen vilja. Det har ansetts angeläget att hålla
möjligheten till utlämning öppen också i vissa andra situationer. Man har
tänkt bl. a. på fall där hämtning och andra verkställighetsåtgärder kan vidtas
mot den vårdbehövandes vilja, trots att beslutet om vård ytterst grundar
sig på samtycke (jfr t. ex. 58 § nykterhetsvårdslagen). Vidare har man velat
göra regleringen tillämplig på beslut som avser barn som har övergetts av
föräldrarna eller vars föräldrar avlidit (jfr 31 § barnavårdslagen). Enighet
har rått också om att lagstiftningen bör omfatta inte bara omhändertagande
på offentlig inrättning utan också placering i fosterhem. För egen del ansluter
jag mig till dessa lösningar.

Vid avgränsningen av tillämpningsområdet torde man från dessa utgångspunkter
inte kunna använda begreppet frihetsberövande. Det synes
lämpligare att som förutsättning för utlämning föreskriva, att den som be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

gärs utlämnad enligt beslutet skall vara omhändertagen för vård eller behandling.
Som ytterligare villkor torde därvid få anges, att han enligt beslutet
skall tas in eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som
särskilt har anvisats honom. Det sista ledet är avsett att täcka också beslut
att någon skall vistas i ett privat hem, t. ex. barn i fosterhem. Det bör emellertid
understrykas, att endast sådana beslut åsyftas som verkligen innebär
en begränsning av den omhändertagnes rörelsefrihet i fråga om uppehållsplats.

Verkställigheten av ett beslut på något av de aktuella förvaltningsområdena
tar sig ofta i det inledande skedet uttryck i att den som beslutet rör
hämtas av polis- eller vårdpersonal. Avser beslutet kvarhållande på ett
ställe, kommer verkställigheten till uttryck genom att vederbörande hindras
att lämna stället eller återhämtas dit vid rymning. Riktpunkten för lagstiftningen
bör vara att ett beslut om omhändertagande, som kan förverkligas
med tvång i det land där det har meddelats, också skall kunna främjas
genom utlämning av den som beslutet rör till det landet. Utlämningen fogas
härigenom som ett naturligt led till den interna verkställigheten.

Från de angivna utgångspunkterna blir det av avgörande betydelse att det
beslut, på vilket framställningen om utlämning grundas, är verkställbart
i den stat där det har meddelats inte bara allmänt sett utan också i det aktuella
fallet. Fordras t. ex. för verkställighet att beslutet har vunnit laga kraft,
bör utlämning inte komma i fråga, förrän detta villkor är uppfyllt.

Under departementsarbetet har upprättats redogörelser för gällande lagstiftning
på de områden som lagen avses omfatta. Uppgifter om vilka beslut
som kan påräknas bli åberopade i framställningar om utlämning torde genom
socialstyrelsens försorg få tillhandahållas de myndigheter som skall
handlägga utlämningsärendena.

I fråga om villkoren för utlämning bör utgångspunkten för
den föreslagna lagstiftningen vara att man i de nordiska länderna respekterar
varandras lagar på de berörda områdena. Utlämningsförfarandet bör
därför utformas närmast som ett slags handräckning, varvid den beslutande
myndigheten i huvudsak bör kunna begränsa sin prövning till att konstatera
att vissa formella förutsättningar är för handen. Någon överprövning om det
andra landets beslut om omhändertagande är sakligt motiverat och ändamålsenligt
bör i princip inte komma i fråga. Även med sådant synsätt bör —■
som jag strax återkommer till — i begränsad utsträckning finnas utrymme
för att beakta omständigheter som talar för att det utländska beslutet, ehuru
det i princip skall respekteras, ändå inte bör leda till utlämning.

Vad först angår de formella förutsättningarna, som skall konstateras föreligga
innan utlämning beslutas, framgår dessa i huvudsak redan av vad
som nyss sades om lagens tillämpningsområde. Det skall sålunda konstateras,
att framställningen om utlämning grundas på beslut enligt vederbörande
stats lagstiftning på de vård- och behandlingsområden som avses i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1970

\idare
eller åläggande att uppehålla sig på särskilt anvisad plats. Ytterligare skall
fastställas, att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats.

Enligt utredningsförslaget skulle samtycke av den som begärs utlämnad
tillmätas formell betydelse såtillvida som beslut om utlämning i sådant fall
skulle få meddelas av polismyndighet. Föreligger inte samtycke, skulle däremot
länsstyrelsen pröva utlämningsfrågan. Som har framhållits från flera
håll under remissbehandlingen uppkommer flera problem om samtycke
tillmäts formell betydelse på detta sätt. Det kan för den handläggande myndigheten
vara svårt att bedöma i vad mån samtycket är giltigt, huruvida
eventuell förmyndares godkännande bör inhämtas o. d. Enligt min mening
bör därför frågan om samtycke inte bli ett formellt relevant rekvisit. Att
den berördes inställning, när han har insikt i föreliggande saksammanhang,
lika fullt kan beaktas vid den materiella prövningen återkommer jag till i
det följande.

I fråga om utlämning av svensk medborgare torde i enlighet med utredningsförslaget
böra gälla som formellt villkor att vederbörande har hemvist
i den stat där beslutet har meddelats. Med detta villkor har i utredningsförslaget
sammankopplats en förutsättning som kräver viss lämplighetsprövning,
nämligen att beslutet skall avse vård som lämpligen bör beredas
honom i beslutsstaten. Som advokatsamfundet har påpekat finns det anledning
att här anknyta närmare till formuleringen i de danska och norska
utkasten och uppställa som villkor, att det är mest ändamålsenligt att vården
bereds vederbörande i beslut siandet. Bedömningen i detta hänseende
bör ske uteslutande från vårdsynpunkt och bör enligt sakens natur ske sedan
kontakt har tagits med berörda svenska socialvårdsmyndigheter för att efterhöra
deras synpunkter och eventuella planer beträffande den som begärs utlämnad.
Svensk medborgare får alltså utlämnas endast om det är fråga om
att bereda honom vård i det andra landet. Detta medför att svensk medborgare
inte skall utlämnas, när beslutet avser sådana omhändertaganden
av försumliga försörj are som förekommer i Danmark och Finland och som
primärt inte har kurativt syfte.

Utöver sist behandlade villkor beträffande svensk medborgare har jag hittills
talat endast om de formella förutsättningar som behöver konstateras
vara för handen för att utlämning skall beslutas. Som har framgått av mitt
uttalande i det föregående om att förfarandet i huvudsak bör ges handräckningskaraktär,
bör en framställning om utlämning i regel kunna bifallas, om
de formella förutsättningarna är uppfyllda.

Utredningen har emellertid ansett att ett visst utrymme måste finnas för
att vägra utlämning trots att de formella kraven är tillgodosedda. Som exempel
på omständigheter som kan tala mot bifall till framställning om utlämning
nämns bl. a. att lång tid har förflutit efter beslutet om omhändertagande
och att den som framställningen avser har särskild anknytning till Sve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

rige. Vidare uttalas, att utlämning i förevarande ordning inte kan komma i
fråga, om vederbörande skall vara intagen på anstalt för att undergå ansvarspåföljd
här. Även annat omhändertagande torde i vissa fall böra leda
till att utlämning vägras, och detsamma gäller om vederbörande är misstänkt
eller åtalad för brott som begåtts här i landet.

Att närmare reglera de undantagssituationer i vilka utlämning bör vägras
har utredningen dock funnit svårt. Utredningen har därför stannat för att
lagstiftningen bör utformas så, att medverkan genom utlämning inte åläggs
vistelselandet som en skyldighet utan utformas som en legal möjlighet. I
utredningens förslag till lagtext har detta kommit till uttryck genom att i
1 § anges att utlämning »må» ske och vidare framgår allmänt av 4 § att det
kan befinnas att utlämning bör vägras utan att i lagen uttryckligen angiven
grund härför behöver föreligga.

I likhet med remissinstanserna delar jag utredningens mening att det
måste finnas visst utrymme att vägra utlämning, trots att de formella förutsättningarna
är uppfyllda. Det är emellertid önskvärt att det i bestämmelserna
kommer till klarare uttryck att sådan vägran, såsom också utredningen
enligt motiven har avsett, skall komma i fråga bara i undantagsfall.
I någon mån tillgodoses detta om i lagtexten anges att, när de formella förutsättningarna
är uppfyllda, utlämning skall beslutas, om det inte föreligger
särskilda skäl däremot. När det gäller att bedöma vad som kan utgöra särskilda
skäl mot utlämning synes utredningens motivuttalanden kunna vara
till viss ledning. Emellertid är att beakta att avsikten är att utlämningsfrågan
i första hand skall prövas av polismyndigheterna. Att dessa skulle bli
hänvisade uteslutande att söka ledning i motivuttalanden synes inte tilltalande.
Det vore därför av värde om det till ledning för polismyndigheterna
i författning kunde anges närmare vad som kan anses utgöra särskilda skäl.
Det är dock som utredningen har funnit svårt att uttömmande ange detta
(jfr 7 § andra stycket kungörelsen (1966: 585) angående tillämpning av lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård). Eftersom det dessutom kan
vara fråga om många olikartade omständigheter, skulle det vara tyngande att
i lagtexten försöka ge ens en exemplifiering. I stället synes man kunna
använda den metoden att i tillämpningsföreskrifter av Kungl. Maj :t anges
att vid prövningen huruvida särskilda skäl mot bifall av framställning föreligger
skall särskilt beaktas i vad mån vissa angivna förhållanden talar emot
utlämning. Därmed binds inte tillämpningen av lagen så, att berörda omständigheter
alltid är att betrakta som skäl mot utlämning — sådana föreskrifter
har inte sin plats i en tillämpningskungörelse — utan det är endast
fråga om att till polismyndigheternas vägledning nämna vissa förhållanden
som bör uppmärksammas. Tillämpningsbestämmelserna i den delen kan utformas
i viss mån med utgångspunkt i utredningens motivuttalanden. Då
sålunda vissa anvisningar för den ifrågavarande lämplighetsprövningen kan
ges genom tillämpningsföreskrifter, torde det kunna godtas, att i lagen inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

föreskrivs mera än att utlämning skall beviljas, om de formella förutsättningarna
är uppfyllda och det i övrigt ej föreligger särskilda skäl mot bifall.

Under remissbehandlingen har remissinstanserna anslutit sig till huvuddragen
av utredningens förslag om hur förfarandet i utlämningsärenden
bör vara uppbyggt. I fråga om olika enskildheter i förfarandet har däremot
invändningar rests.

Bestämmelserna om förfarandet bör enligt min mening vara sådana att
man får en ordning som förenar största möjliga enkelhet med betryggande
rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Bestämmelserna bör också tillgodose
de vårdsynpunkter som gör sig gällande i fråga om flertalet av de personkategorier
som är aktuella. Särskilt är det från sådana synpunkter angeläget
att prövningen av framställning om utlämning kan ske snabbt och att eventuella
tvångsåtgärder under ett utlämningsärendes handläggning ges kortaste
möjliga varaktighet.

Fråga om utlämning bör som utredningen har tänkt sig tas upp efter
framställning från beslutslandets sida. Flertalet myndigheter som har att
ombesörja den interna verkställigheten är, när det gäller tvångsutövning,
hänvisade till att begära bistånd från polisens sida. I några fall vilar ansvaret
direkt på polismyndighet. Mot denna bakgrund bör förfarandet vid prövning
av framställning om utlämning kunna bygga på det samarbete som
redan har utvecklats mellan polismyndigheterna i de olika länderna. Det
synes därför naturligt att polismyndighet får göra framställning om utlämning
och i första hand också pröva sådan framställning som kommer från
annat land. När det gäller vilken myndighet som bör få göra framställning
kan det emellertid i vissa fall vara lämpligt att godta också annan myndighet.
Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Även om ansvaret för att pröva framställning i första hand sålunda bör
betros polismyndighet, ligger det i sakens natur att denna myndighet bör
samråda inte bara med den eller de myndigheter som har begärt utlämning.
I vissa fall, främst när framställningen gäller person med ett framträdande
vårdbehov, torde det vara nödvändigt att rådgöra också med företrädare
för de svenska myndigheter, som har ansvaret för motsvarande beslut
om omhändertagande här i landet. I andra fall, t. ex. när den som begärs utlämnad
är misstänkt eller åtalad för brott här i riket, måste kontakt tas med
vederbörande svenska åklagarmyndighet eller domstol. Särskilda föreskrifter
om detta torde inte behövas.

När det gäller polismyndighetens prövningsrätt innebär som nämnts utredningens
förslag, att polismyndigheten får besluta om utlämning bara när
den eftersökte samtycker till åtgärden. Föreligger inte samtycke, skall enligt
förslaget ärendet prövas av länsstyrelsen.

Jag har redan i det föregående uttalat, att samtycke inte bör vara ett
formellt relevant rekvisit. Förutom de förut nämnda svårigheterna att bedöma
om giltigt samtycke kan anses föreligga, t. ex. när fråga är om under -

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år i 970

åriga eller psykiskt sjuka, är att beakta att det finns anledning räkna med
att den som ärendet rör kan motsätta sig utlämning utan att åberopa något
rimligt skäl härför. Enligt min mening bör därför polismyndighetens behörighet
att pröva utlämningsfrågan gälla även när samtycke inte föreligger.

Den av utredningen föreslagna konstruktionen av bestämmelserna om
polismyndighets behörighet att besluta i utlämningsfrågan innebär i övrigt
att polismyndigheten får besluta att utlämning skall ske men har att, när fråga
om avslag uppkommer, hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. I likhet med
remissinstanserna anser jag, att denna konstruktion bör godtas. Med denna
lösning vinns ett snabbare förfarande i uppenbara fall. Det kan antas, att
flertalet fall kommer att vara av den beskaffenheten. I enlighet med vad som
förut har sagts om förutsättningarna för bifall bör bestämmelserna ges den
innebörden, att polismyndigheten har att förordna om utlämning, när de
formella förutsättningarna är uppfyllda och i övrigt särskilda skäl mot
utlämning inte föreligger. I annat fall bör i enlighet med utredningsförslaget
polismyndigheten ha att skyndsamt sända handlingarna till länsstyrelsen
som har att besluta i ärendet. En lösning av detta slag har den betydelsefulla
fördelen att tveksamma fall snabbt förs upp till en instans som har bättre
förutsättningar att pröva sådana fall.

Mitt förslag innebär som nämnts att förekomsten eller frånvaron av samtycke
inte får formell betydelse på det sättet att förfarandets gestaltning betingas
därav. Inställningen hos den ärendet rör måste emellertid självfallet
tillmätas betydelse vid ärendets prövning om han har insikt om innebörden
i saksammanhanget. Om han medger utlämning, torde det i regel knappast
böra ske någon närmare prövning huruvida särskilda skäl av förut nämnd
art talar emot utlämning. Att prövning av de formella förutsättningarna lika
fullt skall ske är uppenbart. Om han å andra sidan motsätter sig utlämning,
bör verkan därav bero av de skäl han åberopar. Åberopas inga skäl alls eller
ovidkommande skäl, bör hans inställning inte hindra att polismyndigheten
förordnar om utlämning. Anför han däremot beaktansvärda skäl, bör detta
utgöra anledning för polismyndigheten att hänskjuta ärendet till länsstyrelsen.
I de förut nämnda tillämpningsföreskrifterna kan klargöras, att polismyndighet
har att ta hänsyn till inställningen hos den som ärendet rör och
de skäl han åberopar.

Om polismyndighet får den behörighet att pröva framställning om utlämning
som jag förordar, ligger det i sakens natur att den som framställningen
avser medges rätt att föra talan mot beslut varigenom framställningen
har bifallits. Sådan fullföljd synes lämpligen böra ske till länsstyrelsen.
Klagotiden när det gäller beslut om utlämning bör bestämmas till en
vecka. Mot länsstyrelsens beslut bör i enlighet med vad utredningen har
föreslagit talan få föras hos regeringsrätten. Även här bör klagotiden i fråga
om beslut om utlämning bestämmas till en vecka. Förslag kommer senare att
läggas fram att ärenden av detta slag uttryckligen anges i lagen (1909: 38 s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt eller i den lagstiftning som då kan ha ersatt
nämnda lag (jfr SOU 1966: 70). Klagotiderna bör i båda fallen räknas
från den dag klaganden delgavs beslutet. Jag vill inskjuta att förvaltningsdomstolskommittén
i SOU 1966: 70 föreslagit bl. a. att mål som f. n. prövas
av regeringsrätten i stället skall tas upp av kammarrätten och i regeringsrätten
endast efter särskilt prövningstillstånd. I samband med den slutliga prövningen
av kommitténs förslag torde få övervägas, om den instansordning
jag nu förordar bör behållas. Allmänt kan uttalas, att förevarande ärenden
är av den natur att det är önskvärt med eu kort instanskedja.

I samband med bestämmelserna om fullföljd bör behandlas frågan när
verkställighet av beslut om utlämning får ske. Enligt allmänna grundsatser
bör ett så allvarligt ingrepp i den enskildes personliga frihet, som ett beslut
om utlämning innebär, i princip inte få verkställas förrän det har vunnit
laga kraft. Detta bör gälla som huvudregel i lagstiftningen. Undantag bör
emellertid kunna göras i särskilda fall, främst när det med hänsyn till den
berördes inställning kan förutses att överklagande inte kommer att ske. Jag
förordar därför, att polismyndighet och länsstyrelse får befogenhet att förordna
att dess beslut om utlämning får verkställas omedelbart. Befogenheten
bör användas bara i uppenbara fall.

Utredningen har föreslagit, att vissa tvångsmedel skall stå till den handläggande
myndighetens förfogande redan under det förfarande som föregår
avgörandet i utlämningsärendet. Enligt förslaget kan polismyndigheten eller
länsstyrelsen besluta om tillfälligt omhändertagande eller reseförbud. Förutsättningen
är att det skäligen kan befaras att den som begärs utlämnad avviker
eller på annat sätt undandrar sig utlämning. Dessa åtgärder skall på
vissa villkor kunna användas också mot den som är efterlyst med anledning
av beslut som kan föranleda utlämning. Likartade bestämmelser har tagits
in i de övriga ländernas lagförslag. Vid remissbehandlingen har utredningens
förslag genomgående godtagits. I några yttranden har dock vissa jämkningar
förordats.

I flertalet fall får man räkna med att det föreligger risk att den som begärs
utlämnad avviker eller på annat sätt håller sig undan. Att behov av tvångsmedel
föreligger är sålunda klart. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad utredningen
har föreslagit i detta avseende. Stor försiktighet är emellertid påkallad
när det gäller tvångsmedel som innefattar frihetsberövande, i synnerhet
beträffande psykiskt sjuka och barn. Skall sådana tvångsåtgärder få
tillgripas, bör de under alla förhållanden göras mycket kortvariga. Å andra
sidan måste myndigheterna få rimlig tid till sitt förfogande för att pröva
ärendet. Det bör dessutom sörjas för att den som berövas friheten tas om
hand på ett lämpligt sätt och i förekommande fall får den behandling som
hans tillstånd kräver. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt förordar jag
vissa jämkningar i den ordning som utredningen har tänkt sig i fråga om
tvångsmedel. Jag återkommer till dessa i specialmotiveringen. Allmänt kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

emellertid här sägas, att de föreslagna jämkningarna tillsammans med bestämmelserna
om förfarandet i övrigt torde leda till att några långvariga provisoriska
omhändertaganden knappast behöver befaras. Därigenom torde
inte heller några större svårigheter att ordna förvaringsfrågan behöva förutses.
De anvisningar i sistnämnda hänseende som behövs torde få meddelas
av socialstyrelsen.

Som utredningen har funnit torde någon detaljreglering av förfarandet utöver
vad som nu har berörts inte behövas. I ett par avseenden anser jag emellertid
kompletteringar påkallade. Dessa berör frågorna om muntlighet under
förfarandet och om möjlighet att förordna biträde åt den som begärs utlämnad.
Dessa frågor tas upp i specialmotiveringen.

Det ligger i sakens natur att beslut om utlämning bör verkställas så snart
det kan ske och att verkställigheten bör ombesörjas av polismyndigheten i
den ort där den som avses med beslutet uppehåller sig. Nära samråd bör av
naturliga skäl äga rum med den myndighet som har gjort framställningen.
I vissa fall torde det som tidigare har antytts dessutom vara lämpligt att polismyndigheten
samråder med eller biträds av företrädare för andra svenska
myndigheter.

Vid de nordiska överläggningarna har enighet rått om att kostnader som
i samband med utlämning uppkommer i vistelselandet skall bäras av detta.
Motsvarande ordning gäller redan i fråga om utlämning för brott (jfr prop.
1957: 156 s. 91). Några beräkningar av uppkommande kostnader har inte
gjorts. Redan nu har man nämligen utgifter för att sända hem de personer
som avses med den förordade regleringen, och någon nämnvärd ökning av
antalet fall torde inte behöva förutses.

Den reglering som jag förordar nödvändiggör viss följdändring i utlänningslagen.
Den måste vidare kompletteras med tillämpningsföreskrifter.
Dessa frågor kommer att beröras i specialmotiveringen.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge med anledning
av beslut om vård eller behandling,

2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

I fråga om förslaget under 2 har samråd ägt rum med chefen för inrikesdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
med anledning av beslut om vård eller behandling

Lagförslagets innehåll är i stora drag följande. I 1—3 §§ anges lagens tilllämpningsområde
och villkoren för utlämning. 4—10 §§ innehåller bestämmelser
om förfarandet vid prövning av framställning om utlämning och föreskrifter
om tvångsmedel. I 11 § regleras möjligheterna till fullföljd mot beslut
om utlämning och 12—15 §§ innehåller bestämmelser om när verkställighet
får ske m. m.

1 §

Denna paragraf motsvarar vissa delar av 1 § i utredningens förslag.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen bör fråga om utlämning
prövas efter framställning från myndighet i beslutslandet. I första hand bör
sådan framställning göras av polismyndighet. I vissa fall bör emellertid också
andra myndigheter kunna komma i fråga. I det norska lagförslaget har
man sålunda utgått från att också framställning från åklagarmyndighet bör
godtas. Denna behörighetsfråga synes lämpligen kunna lösas genom tillämpningsföreskrifterna.
Ytterligare kontakter med de nordiska grannländerna
avses ske i detta ämne.

I den allmänna motiveringen har framhållits att en framställning om utlämning
i regel bör bifallas, om de formella förutsättningarna är uppfyllda
men att det bör finnas ett visst utrymme för att vägra utlämning när särskilda
skäl föreligger. Efter mönster från lagarna om utlämning för brott
har denna grundsats kommit till uttryck i denna paragrafs första stycke där
det anges att vederbörande under angivna förutsättningar får utlämnas. I det
föregående har nämnts vissa omständigheter som kan föranleda att utlämning
bör vägras.

Att uttrycket »frihetsberövande» inte bör användas som beskrivning på de
beslut som skall kunna läggas till grund för framställning om utlämning har
jag berört i det föregående.

I enlighet med det anförda föreskrivs i paragrafens första stycke, att den
som skall vara omhändertagen för vård eller behandling enligt beslut av
myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge efter framställning får
utlämnas för verkställighet enligt lagen. Med vård avses också omhändertaganden
av provisorisk natur för utredning av vårdbehovet (jfr t. ex. 30 §
barnavårdslagen).

I paragrafens andra stycke har tagits in en erinran om att särskilda bestämmelser
gäller om utlämning för brott. Hänvisningen innebär att den
nu föreslagna lagen inte är avsedd att inkräkta på tillämpningsområdet för
lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. På
frågan om utlämning av någon med anledning av att han dömts för brott
blir sålunda den nya lagen inte tillämplig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970
2 §

I paragrafen anges vissa formella villkor som har uppställts för bifall till
framställning om utlämning. De allmänna överväganden som ligger till grund
för bestämmelserna har redovisats i det föregående.

Ett första villkor är enligt 2 § att framställningen grundas på beslut enligt
vederbörande stats lagstiftning om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård,
vård av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller
åtgärder mot försumliga försörj are eller samhällsfarligt asociala. Av praktiska
skäl har svenska termer använts vid beskrivningen av tillämpningsområdet.
Självfallet är dock att det är de övriga ländernas motsvarigheter
till de med svenska termer beskrivna företeelserna som åsyftas. När det i
bestämmelsen talas om vederbörande stats lagstiftning om samhällsfarligt
asociala avses t. ex. den danska forsorgslovens bestämmelser om »erhvervsog
subsistenslpse». Det bör här nämnas att narkomaner kan tas om hand
enligt de finska och norska motsvarigheterna till nykterhetsvårdslagen.
Också sådana beslut faller sålunda inom den föreslagna lagens tillämpningsområde.

I enlighet med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen har som
ytterligare villkor angetts, att den som begärs utlämnad enligt beslutet skall
tas in eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt
har anvisats honom och att beslutet får verkställas i den stat där det har
meddelats.

3 §

Paragrafen innehåller den särbestämmelse om utlämning av svensk medborgare
som har berörts i den allmänna motiveringen. Den motsvarar med
några mindre jämkningar av i huvudsak redaktionell art utredningsförslagets
3 §. I paragrafen föreskrivs sålunda att svensk medborgare får utlämnas
endast om han har hemvist i den stat där beslutet har meddelats samt
beslutet avser vård och det är mest ändamålsenligt att vården bereds honom

1 den staten.

Den närmare innebörden av begreppet hemvist torde få bestämmas av
rättstillämpningen. Mantalsskrivningen skall alltså inte i och för sig vara
avgörande. Vid prövningen om vistelsen i beslutslandet är sådan att hemvist
där skall anses föreligga bör i första hand vistelsens varaktighet beaktas.
I regel bör vistelsen sålunda ha en viss stadigvarande karaktär. Men
också andra omständigheter, särskilt vistelsens syfte, är av betydelse (jfr

2 kap. 2 § brottsbalken och Beckman m fl. Brottsbalken I s. 66 f).

4 §

I paragrafen föreskrivs att framställning om utlämning görs hos polismyndigheten
i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig. Framställningen
bör alltså i allmänhet sändas direkt till denna myndighet. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

det fall att uppehållsorten är okänd föreskrivs emellertid, att framställningen
görs hos rikspolisstyrelsen som vidarebefordrar den till behörig
polismyndighet.

5 §

Paragrafens första stycke reglerar omfattningen av polismyndighetens
prövningsrätt. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen
anges, att polismyndigheten beslutar om utlämning, om villkoren
enligt 2 § och, såvitt angår svensk medborgare, 3 § är uppfyllda och det i
övrigt inte föreligger särskilda skäl mot utlämning. I paragrafens andra
stycke föreskrivs, att polismyndigheten i annat fall skyndsamt skall sända
handlingarna till länsstyrelsen som beslutar i ärendet. Exempel på vad som
avses med särskilda skäl mot utlämning har lämnats i den allmänna motiveringen.
Närmare föreskrifter om vad polismyndigheten bör iaktta vid prövningen
av om särskilda skäl mot utlämning föreligger torde som förut
nämnts få meddelas av Kungl. Maj :t.

6 §

I denna paragraf ges föreskrifter om muntligt förhör i utlämningsärende.
Den saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Utredningen har i fråga om handläggningen av utlämningsärende uttalat,
att polismyndigheten bör muntligen höra den som avses med framställningen.
Hos länsstyrelse bör enligt utredningen förhör kunna anordnas, om
det anses vara av betydelse för avgörandet. Någon bestämmelse om förhör
finns emellertid inte i utredningsförslaget. Flera remissinstanser anser, att
muntlighet bör vara huvudregel i utlämningsärenden, och förordar att en
föreskrift om detta tas in i lagen. Enligt min mening bör förhör normalt
hållas innan utlämningsärende avgörs av polismyndighet eller länsstyrelse.
Undantag bör få göras endast när förhöret skulle sakna betydelse för utredningen.
Underlåter den som begärs utlämnad att efter kallelse inställa sig till
förhör, bör förordnande få meddelas att han skall hämtas. I paragrafen har
getts bestämmelser av denna innebörd.

7 §

I paragrafen har tagits in en bestämmelse om rätt till biträde för den
som begärs utlämnad. Denna fråga har inte berörts av utredningen. Däremot
har flera remissinstanser tagit upp frågan och förordat att möjlighet ges
att förordna biträde på det allmännas bekostnad. Under de fortsatta nordiska
överläggningarna har enighet nåtts om att lagarna bör innehålla föreskrifter
i ämnet. För min del anser jag att biträde bör kunna förordnas
för den som begärs utlämnad, om det fordras för att han skall kunna
bevaka sin rätt i ärendet. Till biträde bör förordnas advokat eller annan
lämplig person. Förordnandet bör meddelas av den myndighet hos vilken

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

ärendet är anhängigt. Biträdet bör ha rätt till arvode och ersättning enligt
samma regler som gäller för offentlig försvarare. Denna kostnad bör dock
alltid stanna på statsverket. I enlighet med det anförda har i paragrafen
tagits in bestämmelser om biträde åt den som begärs utlämnad och om ersättning
till sådant biträde.

Biträdesförordnande som meddelas av polismyndighet eller länsstyrelse
bör gälla också för handläggningen hos högre myndighet. Någon särskild
föreskrift om detta torde inte behövas.

8 §

Paragrafen, som motsvarar 5 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser
om tvångsmedel under ett utlämningsärendes handläggning. Bestämmelserna
har berörts i den allmänna motiveringen.

Enligt första stycket får den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt
meddela den som begärs utlämnad förbud att utan tillstånd lämna den
uppehållsort som anvisas honom (reseförbud) eller besluta att han skall
omhändertas. Förutsättningen för beslut om tvångsåtgärd är att det skäligen
kan befaras, att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt
undandrar sig utlämning. Några närmare föreskrifter ges inte om hur omhändertagandet
skall ske. Som jag har antytt i den allmänna motiveringen
bör socialstyrelsen få i uppdrag att meddela anvisningar i detta avseende.

I andra stycket första och andra punkten har tagits in särskilda bestämmelser
om frister för användningen av tvångsmedel. Det föreskrivs där, att
polismyndighets beslut om reseförbud eller omhändertagande, som meddelas
före utlämningsfrågans prövning, får avse reseförbud högst tio dagar eller
omhändertagande högst tre dagar. I fall som avses i 5 § andra stycket, dvs.
när frågan om utlämning hänskjuts till länsstyrelsens prövning, får emellertid
polismyndigheten eller länsstyrelsen förordna, att beslut om reseförbud
eller omhändertagande skall gälla för tiden intill dess länsstyrelsen har
prövat ärendet. Några frister av nu nämnd art torde inte behövas för regeringsrättens
vidkommande.

I sista punkten av samma stycke har föreskrivits, att vid beviljande av
utlämning kan förordnas att beslut om reseförbud eller omhändertagande
skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker.

1 paragrafens tredje stycke ges en generell föreskrift att beslut om reseförbud
eller omhändertagande omedelbart skall hävas, om skäl för åtgärden
inte längre föreligger.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena är avsedda att garantera att
tvångsåtgärderna ges kortaste möjliga varaktighet. I samma syfte har i 10 §
tagits in bl. a. föreskrifter som ålägger länsstyrelse särskilt skyndsam handläggning
när den som begärs utlämnad är omhändertagen. Jag återkommer
till dessa föreskrifter i det följande.

Reseförbud har i lagen genomgående nämnts före omhändertagande. Syf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

tet har varit att understryka att det i första hand bör undersökas om inte
reseförbud är en tillräckligt ingripande åtgärd.

9 §

I denna paragraf, som motsvarar 7 § i utredningsförslaget, regleras möjligheten
att besluta om tvångsåtgärd mot den som är efterlyst här i riket
med anledning av beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen. Polismyndigheten
i den ort där den efterlyste uppehåller sig får enligt paragrafens
första stycke besluta om reseförbud eller omhändertagande i avbidan
på framställning om utlämning. Sådant beslut får dock meddelas endast
om sannolika skäl föreligger att framställning om utlämning görs och bifalls
samt det skäligen kan befaras att den som beslutet avser avviker eller
på annat sätt undandrar sig utlämning. Den myndighet som har begärt
efterlysningen skall ofördröj ligen underrättas om vidtagen åtgärd.

Enligt andra stycket skall beslut som avses i första stycket hävas, när
skäl för åtgärden inte längre föreligger eller om framställning om utlämning
inte har mottagits inom fem dagar från den dag då åtgärden vidtogs.
Sedan framställning inkommit, får reseförbud eller omhändertagande bestå
bara om beslut därom meddelas enligt 8 §.

Efterlysning av den som vid anträffandet skall tas om hand sprids
genom rikspolisstyrelsens försorg i Polisunderrättelser. Av publikationen
framgår inte alltid huruvida efterlysningen fortfarande är aktuell eller
om övriga förutsättningar för tvångsåtgärd enligt denna paragraf föreligger.
Innan beslut om tvångsåtgärd meddelas, måste polismyndigheten alltså
kontrollera dessa förhållanden genom förfrågningar hos rikspolisstyrelsen
och eventuellt den myndighet som har gjort framställningen. Bestämmelser
härom torde få tas in i tillämpningsföreskrifter till lagen.

10 §

Denna paragraf, som har berörts i anslutning till 8 §, motsvarar 6 § i
utredningsförslaget.

Beslut över framställning om utlämning skall enligt paragrafen meddelas
utan dröjsmål. År den som begärs utlämnad omhändertagen enligt 8 §,
skall länsstyrelse meddela beslutet, om synnerligt hinder inte möter, inom
fem dagar från den dag då handlingarna inkom till länsstyrelsen eller, om
omhändertagandet har skett därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet.
Någon motsvarande tidsgräns när beslut om reseförbud
föreligger har inte uppställts. Det ligger emellertid i sakens natur att ärendet
även i sådant fall bör handläggas med särskild skyndsamhet.

Har beslut om utlämning eller om tvångsåtgärd meddelats, skall enligt
andra stycket den som beslutet avser skyndsamt delges beslutet med besvärshänvisning.

Kungi. Maj ds proposition nr 30 år 1970

11 §

I paragrafen behandlas besvärsförfarandet. Bestämmelsen motsvaras av
8 § i utredningsförslaget.

I första och andra styckena meddelas bestämmelser om fullföljd mot
beslut enligt lagen. I fråga om dessa bestämmelser får jag hänvisa till
den allmänna motiveringen. Föreskrifterna om att fullföljden skall ske
»inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet» anknyter till
bestämmelsen i 10 § om delgivning. Utgångspunkten för klagotiden skall
alltså vara den dag då klaganden delgavs i enlighet med 10 § andra stycket.

Enligt tredje stycket får talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande
föras utan inskränkning till viss tid.

12 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § i utredningsförslaget, reglerar frågan
när verkställighet av beslut enligt lagen får ske.

I paragrafens första stycke föreskrivs, att beslut om reseförbud eller omhändertagande
omedelbart länder till efterrättelse. Enligt andra stycket
kan polismyndighet och länsstyrelse, när särskilda skäl föranleder det, förordna
att dess beslut om utlämning får verkställas omedelbart. Som jag
har framhållit i den allmänna motiveringen bör befogenheten att förordna
om omedelbar verkställighet användas med försiktighet.

13 §

Denna paragraf, som motsvarar 10 § i utredningsförslaget, reglerar vilka
villkor som gäller vid utlämning. Det bör utan särskilda föreskrifter
kunna förutsättas, att möjligheten att begära utlämning inte utnyttjas
för främmande syften. I ett avseende torde dock föreskrifter lämpligen
böra meddelas, nämligen i fråga om rätten för den stat, till vilken en person
utlämnas, att åtala eller straffa honom för ett brott som han har begått
före utlämningen eller att utlämna honom vidare till tredje stat för
sådan åtgärd. Enligt 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge gäller i princip förbud för den mottagande
staten att vidta sådana åtgärder, dock med möjlighet för staten att hos
Kungl. Maj :t utverka undantag från förbudet i enskilt fall. Motsvarande
ordning torde böra iakttas också vid utlämning med anledning av beslut
om vård eller behandling.

En annan fråga är om den som har utlämnats för verkställighet av visst
beslut om vård eller behandling skall kunna göras till föremål för ett omhändertagande
av annat slag på grund av omständigheter som hänför sig
till tiden före utlämningen. Frågan torde få bedömas från fall till fall på
grundval av överväganden om vad som är bäst för den enskilde från vårdsynpunkt.
Givetvis bör här den allmänna förutsättningen gälla att utlämning
inte får användas för främmande syften. Någon bestämmelse om att
vid utlämningen särskilda villkor gäller i nu ifrågavarande hänseende torde
inte böra tas in i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1970

14 §

I paragrafen, som motsvarar 11 § i utredningsförslaget, sägs att den som
utlämnas från en av de stater som anges i 1 § till annan av dessa stater
får föras genom riket utan särskilt tillstånd. Föreskriften överensstämmer
med motsvarande bestämmelse i 19 § lagen om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge.

15 §

I paragrafen, som har motsvarighet i 12 § första stycket i utredningsförslaget,
anges att Kungl. Maj :t förordnar om tillämpning av lagen i förhållande
till stat som anges i 1 §. Jag vill därvid påpeka, att arbete med lagstiftningen
för Islands del ännu inte torde vara påbörjat. Det får förutses
att förordnande om den svenska lagens tillämpning i förhållande till Island
kommer i fråga först i ett senare skede. Innan sådant förordnande kan
meddelas behövs bl. a. närmare klarhet om vilka isländska beslut som bör
kunna föranleda utlämning.

7.2. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Enligt 1 § utlänningslagen får utlänning inte i annat fall eller i annan
ordning än som sägs i lagen tvingas att lämna riket. Ett sådant fall är utlämning
för brott, vilket framgår av hänvisningen i 71 § till bl. a. lagarna
om utlämning för brott. Den nu föreslagna lagen om utlämning innebär, att
personer kan utlämnas till annat nordiskt land också i andra fall än på grund
av brott. För att också denna form av utlämning skall omfattas av utlänningslagens
bestämmelser om att utlänning får tvingas att lämna riket har i
71 § tagits in en hänvisning till den nya lagen.

Ikraftträdande

Lagarna bör träda i kraft den 1 januari 1971. Några särskilda övergångsbestämmelser
torde inte behövas.

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen till

1) lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge med anledning
av beslut om vård eller behandling,

2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Bilaga 1.

Utredningens förslag till

Lag om utlämning för verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande i
Danmark, Finland, Island och Norge

1 §•

Den som skall vara underkastad frihetsberövande enligt beslut, som meddelats
i Danmark, Finland, Island eller Norge med stöd av vederbörande
lands lagstiftning om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt
sjuka, vård eller undervisning av psykiskt efterblivna eller åtgärder
mot försumliga försörj are eller lösdrivare, må efter framställning från den
stat, vari beslutet meddelats, utlämnas till denna enligt vad i denna lag sägs.

Lagen äger ej tillämpning å straff eller annan ansvar spåföljd eller å
tvångsåtgärd i samband med lagföring för straffbelagd gärning.

2 §.

Utlämning må ej ske med mindre det beslut, som föranlett framställningen,
är verkställbart i den stat vari det meddelats.

3 §•

Svensk medborgare må utlämnas allenast, om han har hemvist i den stat,
vari beslutet meddelats, och beslutet avser vård, som lämpligen bör beredas
honom i nämnda stat.

4 §•

Framställning om utlämning upptages av polismyndigheten i den ort, där
den som begäres utlämnad uppehåller sig. Samtycker denne till utlämning
och finner ej polismyndigheten utlämning böra vägras, äger den besluta
därom. I annat fall ankommer på länsstyrelsen att besluta i frågan om utlämning.

5 §•

Kan skäligen befaras, att den som avses med framställning om utlämning
avviker eller annorledes undandrager sig utlämning, må polismyndigheten
eller länsstyrelsen, för tiden intill dess laga kraft ägande beslut föreligger
i frågan om utlämning, tillfälligt omhändertaga honom eller meddela honom
förbud att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud).

Beslut om åtgärd, som i första stycket sägs, skall omedelbart hävas, om
skäl för åtgärden ej längre föreligger.

6 §•

Beslut över framställning om utlämning skall meddelas utan onödigt dröjsmål.
Är i ärende, som upptages av länsstyrelsen, den som begäres utlämnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

tillfälligt omhändertagen, skall, om ej synnerligt hinder möter, beslutet meddelas
inom tre dagar från den dag, då ärendet inkom till länsstyrelsen, eller,
om omhändertagandet skett därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet.

Beslut över framställning om utlämning skall skyndsamt delgivas den som
beslutet avser.

7 §•

Är någon efterlyst för verkställighet av beslut, som avses i 1 §, må polismyndigheten
i den ort, där han uppehåller sig, i avbidan på framställning
om utlämning tillfälligt omhändertaga honom eller meddela honom reseförbud,
därest förutsättningar för bifall till dylik framställning föreligger och
det skäligen kan befaras att han avviker eller eljest undandrager sig utlämning.
Om sådan åtgärd skall den myndighet, som begärt efterlysningen, ofördröj
ligen underrättas.

Beslut om åtgärd, som i första stycket sägs, skall omedelbart hävas, om
skäl för åtgärden ej längre föreligger eller framställning om utlämning icke
mottagits inom tre dagar från den dag beslutet om åtgärden delgivits den
som avses därmed.

8 §•

Polismyndighets beslut om tillfälligt omhändertagande och reseförbud må
av den som beslutet avser överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen
genom besvär. Dessa skola, där ej annat följer av vad i tredje stycket sägs,
ingivas till länsstyrelsen inom en vecka från den dag, då klaganden skriftligen
erhöll del av beslutet.

Klagan mot beslut om tillfälligt omhändertagande och reseförbud vare ej
inskränkt till viss tid.

9 §•

Polismyndighets beslut om utlämning samt länsstyrelses och polismyndighets
beslut om tillfälligt omhändertagande och reseförbud må omedelbart
verkställas.

Länsstyrelses beslut om utlämning må verkställas utan hinder av att det
icke vunnit laga kraft, därest den som beslutet avser skriftligen samtycker
därtill. Länsstyrelsen äge ock, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut
må omedelbart verkställas.

10 §.

Beträffande utlämning enligt denna lag skall vad som stadgas i 7 och
18 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Den som utlämnas från någon av de i 1 § nämnda staterna till annan i
samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom riket.

12 §.

På Konungen ankommer att förordna om tillämpning av denna lag i förhållande
till stat, som omförmäles i 1 §.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för
lagens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Bilaga 2.

1) Förslag
till
Lag

om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge med anledning av
beslut om vård eller behandling

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Om utlämning för brott finns särskilda bestämmelser.

2 §

Utlämning får beviljas endast under villkor

att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning
om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka,
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga försörj
are eller samhällsfarligt asociala,

att den som begäres utlämnad enligt beslutet skall intagas eller hållas
kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom och

att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats.

3 §

Svensk medborgare får utlämnas endast om han har hemvist i den stat
där beslutet meddelats samt beslutet avser vård och det är mest ändamålsenligt
att vården beredes honom i den staten.

4 §

5 §

Om villkoren enligt 2 § och, såvitt angår svensk medborgare, 3 § är uppfyllda
och det i övrigt ej föreligger särskilda skäl mot utlämning, förordnar
polismyndigheten om utlämning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

I annat fall skall polismyndigheten skyndsamt sända handlingarna i ärendet
till länsstyrelsen som beslutar i ärendet.

6 §

När ärende handlägges av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör
hållas med den som begäres utlämnad, om hans hörande ej saknar betydelse
för utredningen. Underlåter den som begäres utlämnad att efter kallelse
inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret.

7 §

Den myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, skall förordna
biträde åt den som begäres utlämnad, om det fordras för att han
skall kunna bevaka sin rätt i ärendet.

8 §

Kan det skäligen befaras att den som begäres utlämnad avviker eller på
annat sätt undandrager sig utlämning, får den myndighet hos vilken ärendet
är anhängigt meddela honom förbud att utan tillstånd lämna den uppehållsort
som anvisas honom (reseförbud) eller besluta att han skall omhändertagas.

Meddelar polismyndighet beslut enligt första stycket före utlämningsfrågans
prövning, får beslutet avse reseförbud under högst tio dagar eller omhändertagande
under högst tre dagar. I fall som avses i 5 § andra stycket
får polismyndigheten eller länsstyrelsen förordna om reseförbud eller omhändertagande
för tiden intill dess länsstyrelsen prövat ärendet. Vid beviljande
av utlämning kan förordnas att beslut om reseförbud eller omhändertagande
skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker.

Föreligger ej längre skäl för reseförbud eller omhändertagande, skall beslutet
omedelbart hävas.

9 §

Är någon efterlyst här i riket med anledning av beslut som kan föranleda
utlämning enligt denna lag, får polismyndigheten i den ort där han uppehåller
sig meddela honom reseförbud eller besluta om hans omhändertagande
i avbidan på framställning om utlämning. Sådant beslut får meddelas
endast om sannolika skäl föreligger att framställning om utlämning
göres och bifalles samt det skäligen kan befaras, att den som efterlysts avviker
eller eljest undandrager sig utlämning. Den myndighet som begärt
efter lysningen skall ofördröj ligen underrättas om vidtagen åtgärd.

Beslut som avses i första stycket skall omedelbart hävas, när skäl för åtgärden
ej längre föreligger eller om framställning om utlämning icke mottagits
inom fem dagar från den dag då åtgärden vidtogs. Sedan framställning
inkommit, skall reseförbud eller omhändertagande bestå endast om beslut
därom meddelas enligt 8 §.

10 §

Beslut i fråga om utlämning skall meddelas utan dröjsmål. Är den som
begäres utlämnad omhändertagen enligt 8 §, skall länsstyrelsen, om ej syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

nerligt hinder möter, meddela beslut inom fem dagar från den dag då handlingarna
inkom till länsstyrelsen eller, om omhändertagandet skett därefter,
inom samma tid från dagen för omhändertagandet.

Har beslut om utlämning eller om åtgärd enligt 8 eller 9 § meddelats,
skall beslutet jämte besvärshänvisning skyndsamt delges den som beslutet
avser.

11 §

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär. Besvärshandlingen inges till polismyndigheten. Vid
talan mot beslut om utlämning, skall besvärshandlingen ha inkommit inom
en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.

Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan
inskränkning till viss tid.

12 §

Beslut om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till efterrättelse.

Polismyndighet och länsstyrelse kan, när särskilda skäl föranleder det,
förordna att dess beslut om utlämning får verkställas omedelbart.

13 §

I fråga om utlämning enligt denna lag äger 7 och 18 §§ lagen (1959: 254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge motsvarande
tillämpning.

14 §

Den som utlämnas från stat som anges i 1 § till annan sådan stat får
föras genom riket utan särskilt tillstånd.

15 §

Konungen förordnar om tillämpning av denna lag i förhållande till stat
som anges i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen (1954: 193) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

71 §.*

(Föreslagen lydelse)

Konungen meddelar------politisk flykting.

Efter avtal------av avtalet.

Om utlämning för brott och om
överförande till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av här i riket ådömt frihetsstraff
är särskilt stadgat.

Om utlämning för brott och om
överförande till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av här i riket ådömt frihetsstraff
samt om utlämning till dessa länder
med anledning av beslut om vård
eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 755.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 oktober 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 22 oktober 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 3 oktober 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) lag om utlämning till Danmark, Finland, Island
eller Norge med anledning av beslut om vård eller behandling och 2) lag om
ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Sigvard Holstad.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
med anledning av beslut om vård eller behandling

Av vikt, såväl principiellt som praktiskt, är frågan vilket utrymme myndigheterna
har för fri prövningsrätt vid behandling av framställningar om
utlämning — alltså utöver prövningen av sådana formella villkor som alltid
skall vara uppfyllda för att utlämning skall få ske. Härom görs i remissprotokollet
uttalanden som kan jämföras med motsvarande uttalanden
i förarbetena till lagarna om utlämning för brott.

I prop. 1957: 156 med förslag till lag om utlämning för brott yttrade
departementschefen (s. 38) bl. a., att Sverige i fortsättningen liksom dittills
torde få vara berett att i viss utsträckning reglera sitt utlämningsväsen
genom traktater men att någon uttrycklig sanktion i själva lagtexten
av möjligheten att träffa förpliktande överenskommelser inom de gränser
som lagen anger ej torde vara behövlig. Departementschefen fortsatte: I
förhållande till stat med vilken traktat ej ingåtts sker utlämning efter fri
prövning inom den ram som angives i lagen. Vid denna prövning bör be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

aktas, huruvida utlämning till den begärande staten med hänsyn till omständigheterna
i det ifrågavarande fallet är en lämplig åtgärd.

I prop. 1959: 72 med förslag till lag om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge, avsedd att ersätta de konventioner som dessförinnan
reglerade utlämningsväsendet inom Norden, anförde departementschefen
(s. 27) bl. a.: Den föreslagna lagstiftningen vilar på förutsättningen
att, även om enligt lagen möjlighet föreligger till utlämning, den i
utlämningsärendet beslutande myndigheten likväl skall äga pröva ärendet
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Denna ståndpunkt
innebär, att myndigheten kan vägra efterkomma en utlämningsframställning,
oaktat lagen ej lägger hinder i vägen för utlämning. Jag anser det
mycket betydelsefullt att lagen uppbyggts på detta sätt. Det torde nämligen
kunna inträffa, att det i vissa fall kan te sig stötande att utlämna någon,
t. ex. i det fall att den gärning för vilken utlämning begäres icke är
straffbar i Sverige och det ej heller framstår såsom särskilt angeläget att
gärningen beivras i det andra landet. Även andra situationer kan tänkas
motivera avslag på en utlämningsframställning, som i och för sig faller
inom ramen för lagens bestämmelser. Det bör emellertid framhållas, att
den diskretionära prövningsrätt, som sålunda tillkommer den beslutande
myndigheten, bör handhas med den största urskillning. Dess uppgift tar
närmast anses vara att fungera som en regulator i sådana fall, som visserligen
faller under lagen men som lagstiftningsvägen svårligen låter sig reglera.
I allmänhet bör en lagligen grundad utlämningsframställning efterkommas.

Den i 5 § första stycket av det nu remitterade förslaget upptagna regeln
att — när vissa angivna villkor är uppfyllda — polismyndigheten förordnar
om utlämning om det ej föreligger särskilda skäl mot utlämning saknar
motsvarighet i utredningens förslag. Utredningen har emellertid gjort
vissa, i remissprotokollet återgivna uttalanden vilka kan sägas vara av intresse
i detta sammanhang. Dessa innehåller bl. a. att den föreslagna lagstiftningen
utgår från att från rättssäkerhetssynpunkt förutsättningar
finns för medverkan vid verkställighet, att det därför blir föga utrymme
för skälighetsbedömningar i det enskilda fallet, att de undantagssituationer,
i vilka utlämning skäligen bör vägras, är svåra att överblicka och i allmänhet
mindre väl lämpade för närmare reglering, att det därför föreslås
att medverkan vid verkställighet inte åläggs vistelselandet som en skyldighet
utan utformas som en legal möjlighet och att det därvid förutsätts att
en lagligen grundad framställning om utlämning skall bifallas om inte särskilda
skäl är däremot.

Remissprotokollet upptar remissyttranden i detta ämne av justitiekanslern,
Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige.

Departementschefen förklarar sig dela utredningens mening att det måste
finnas visst utrymme att vägra utlämning trots att de formella förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

sättningarna är uppfyllda men finner önskvärt att det kommer till klarare
uttryck att sådan vägran skall komma i fråga bara i undantagsfall. Och
departementschefen uttalar att detta tillgodoses i någon mån om i lagtexten
anges att, när de formella förutsättningarna är uppfyllda, utlämning
skall beslutas om det inte föreligger särskilda skäl däremot.

I enlighet härmed har den nyss angivna regeln i 5 § tillkommit. Ehuru
den är formulerad såsom avseende endast polismyndighetens prövning, är
det tydligt att den såsom materiell regel äger samma giltighet för länsstyrelsen
och regeringsrätten.

Lagrådet ifrågasätter emellertid om lagtexten bör uppta en regel av sådant
innehåll. I fråga om utlämning för brott till de nordiska länderna gäller,
såsom det föregående ger vid handen, att en framställning om utlämning
i allmänhet bör efterkommas, men detta har inte ansetts behöva komma
till direkt uttryck i lagtexten. Att nu förevarande lagförslag däremot
upptar en anvisning för den av de formella villkoren obundna prövningen
kan ge intryck av att bedömningen skall följa en annan princip. Mest följdriktigt
torde vara att nu begagna samma förfaringssätt som tillämpats vid
avfattandet av nyss angivna lag.

Lagrådet lörordar att detta iakttas och skall under 5 § ange vilken ändring
av nämnda paragraf som föranleds härav.

2 §•

Mot missbrukare av narkotika kan ingripande icke ske med stöd av den
svenska lagen om nykterhetsvård. Enligt de finska och norska motsvarigheterna
till denna lag kan emellertid beslutas att narkotikamissbrukare
skall omhändertas för vård. I specialmotiveringen till förevarande paragraf
har uttalats att sådana beslut faller inom den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Att så är förhållandet bör komma till uttryck genom att i lagtexten
vid sidan av nykterhetsvård och annan där angiven vård upptas även
vård av narkotikamissbrukare.

5 §■

I denna paragraf behandlas förutsättningar i materiellt hänseende för
bifall till framställning om utlämning. Samtidigt anges här gränserna för
polismyndighetens kompetens. Enligt lagrådets mening vinnes större klarhet
om materiella frågor och spörsmål rörande förfarandet behandlas i
skilda stadganden. Inledningsvis har lagrådet förordat att rätten till diskretionär
prövning bör lämnas utan närmare reglering i författningsbestämmelser.
Följes detta förslag kommer 1—3 §§ att uttömmande behandla
förutsättningarna för bifall till framställning om utlämning. Första stycket
av förevarande paragraf kan då utformas som en ren kompetensregel, vilken
endast anger att polismyndigheten, om den finner att villkoren för utlämning
är uppfyllda och att utlämning eljest icke bör vägras, får meddela

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

beslut om utlämning (jfr 15 § lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge samt vad som under förarbetena anfördes om
nämnda paragraf). En sådan ändring torde föranleda en redaktionell jämkning
av andra stycket. I tillämpningsföreskrifter till en kompetensregel av
angivet slag kan till vägledning för polismyndigheterna anges sådana särskilda
omständigheter som kan ge polismyndigheten anledning att icke själv
bifalla framställningen utan överlämna till länsstyrelsen att träffa avgörandet
i utlämningsfrågan.

6 §•

Enligt första punkten i paragrafen skall, när ärende handläggs av polismyndighet
eller länsstyrelse, förhör hållas med den som begärs utlämnad,
om hans hörande ej saknar betydelse för utredningen. Frågan huruvida
vederbörande, när förhör ej anses behövligt, skall lämnas tillfälle att yttra
sig i annan form berörs ej i stadgandet. Det är emellertid tydligt att beslut
om utlämning inte bör ges utan att den som avses med beslutet fått tillfälle
att yttra sig i ärendet. Detta kan i viss mån anses följa av allmänna
rättsgrundsatser, särskilt av den princip om obligatorisk kommunikation
som i stor omfattning tillämpas i förvaltningen (jfr SOU 1968: 27 s. 143
ff). Uppfattningen om räckvidden av sistnämnda princip växlar emellertid
och undantag kan tänkas förekomma. När det gäller en så ingripande åtgärd
som utlämning till annat land bör principen dock tillämpas utan undantag.
Lagrådet förordar därför att i paragrafen upptas uttrycklig föreskrift
att beslut om utlämning ej får meddelas utan att den som begärs utlämnad
fått tillfälle att yttra sig. Av denna avfattning följer att framställning
om utlämning kan avslås utan kommunikation.

7 §•

Förevarande paragraf innehåller i andra stycket bestämmelser om ersättning
(arvode och kostnadsersättning) åt biträde. Beslut härom torde
ankomma på myndighet som meddelar beslut i utlämningsfrågan. Överlämnar
polismyndigheten utlämningsärendet till länsstyrelsen enligt 5 §
andra stycket, har den alltså inte att uttala sig om ersättning. Däremot bör
så ske om polismyndigheten förordnar om utlämning. När länsstyrelsen
eller regeringsrätten fastställer ersättning i samband med prövning av besvär
i utlämningsfrågan, kommer fastställandet att avse ersättning som
hänför sig till biträdets arbete i länsstyrelsen, resp. regeringsrätten; jfr vad
lagrådet yttrar under 11 § .

11 §•

I första och andra styckena meddelas bestämmelser bl. a. om besvärstid
vid fullföljd av talan mot beslut om utlämning, och i tredje stycket föreskrivs
att talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras

Kungl. Maj ds proposition nr 30 år 1970

utan inskränkning till viss tid. Beträffande andra beslut torde, jämlikt
lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut,
tiden för talan vara tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
I fråga om beslut om ersättning åt biträde torde detta gälla vare sig det
är biträdet eller den som begärs utlämnad som klagar, ehuru visserligen
den sistnämnde i regel lär sammankoppla sådan talan med en talan mot
själva beslutet om utlämning och alltså iaktta en besvärstid av en vecka.

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
30 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag
till

1. lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge med anledning
av beslut om vård eller behandling,

2. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Vad lagrådet förordat under 2, 5 och 6 §§ förslaget till lag om utlämning
ger mig inte anledning till erinran. Jag förordar därför att lagrådets förslag
till ändringar i dessa paragrafer följs. Jag kan för egen del också ansluta
mig till vad lagrådet har uttalat om innebörden av bestämmelserna i 7 och
11 §§ samma lag.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna och tilläggen bör vissa redaktionella
jämkningar företas i lagförslagen.

Statsverkets kostnader på grund av bestämmelsen i 7 § förslaget till lag
om utlämning synes böra bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda
anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Efter lagrådsbehandlingen har diskussioner förts med de övriga nordiska
ländernas justitiedepartement angående gränsdragningen mellan tillämpningsområdena
för de nordiska lagarna om utlämning för brott och för den
nordiska lagstiftning som nu är i fråga. Med anledning därav får jag till vad
som anförts i remissprotokollet under 1 § tillägga följande. Innebär en brottmålsdom
i fråga om påföljd att den dömde skall överlämnas till särskild vård
och skall därvid, enligt förordnande i domen eller bestämmelse i den tilllämpliga
vårdlagen, intagning alltid ske på anstalt, bör lagen om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tillämpas. Detta bör däremot
inte ske, om domstolen har överlämnat åt annan myndighet att självständigt
bedöma om vårdbehov föreligger och besluta om lämplig vårdform.
Frågan om utlämning av den som har dömts till sådan påföljd torde få bedömas
enligt den föreslagna lagen vare sig beslut har meddelats att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

dömde skall omhändertas på anstalt eller han endast ålagts att uppehålla
sig på plats som särskilt anvisats honom. — Lagrådet har förklarat sig inte
ha någon erinran mot de sålunda angivna riktlinjerna för tillämpningen.

Arbetet med motsvarande lagstiftning i de övriga nordiska länderna har
nu fortskridit så långt, att lagförslag väntas bli framlagda i Finland, Island
och Norge under våren 1970 och i Danmark under hösten 1970. Man torde
kunna räkna med att lagförslagen kommer upp till behandling i folkrepresentationerna
under innevarande år och att lagstiftningen kan träda i kraft
i alla de nordiska länderna den 1 januari 1971.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga de remitterade lagförslagen med de jämkningar som har nämnts i
det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690499