Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående musik- och dansutbildning
m. m., given Stockholms slott den 20 februari 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen fattar principbeslut om en särskild utbildningslinje
i musik inom den del av skolväsendet, som hittills benämnts mellanslcolan,
och av den högre musikutbildningens uppgifter och struktur.

Mellanskolutbildningen i musik föreslås ske på en särskild tvåårig musiklinje. Utbildningen
får försökskaraktär och sätts igång tidigast budgetåret 1971/72.

Syftet med musiklinjen är att ge en yrkesmässigt betonad musikalisk utbildning
med möjlighet till mer specialiserade studier i musik än vad som f. n. kan erbjudas
inom melianskolan. Musiklinjen skall utformas i huvudsak som en förberedande
utbildning för den högre musikutbildningen.

Mellanskolutbildningen föreslås till en början få begränsad omfattning och förläggas
till högst fem orter i landet med en årlig intagning av sammanlagt 150—200 elever.

Den högre musikutbildningen föreslås omfatta utbildning av musikpedagoger,
musiklärare, kyrkomusiker, orkester- och ensemblemusiker, sångare och korister
samt ensembleledare. Vidare ingår specialutbildning i komposition och dirigering
samt solistutbildning. I propositionen tas i huvudsak ställning till utbildningslinjernas
allmänna konstruktion och studietid. Bl. a. föreslås att utbildningen av musikpedagoger
skall inriktas på undervisning i instrumentalmusik, sång, rytmik och
musikteori. Den instrumentalpedagogiska utbildningen skall utformas så att den efter
två år ger kompetens för uppgifter på de lägre stadierna inom den frivilliga musikundervisningen.
Den tvååriga utbildningen skall kunna byggas på med ytterligare ett års
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

studier som ger kompetens för instrumentalt sett mer avancerade uppgifter inom den
frivilliga musikundervisningen. Vid sidan härav skall finnas möjlighet till instrumentalpedagogisk
utbildning, specialiserad på ett instrument, om högst fyra år.

Utbildningen av musiklärare för skolväsendet föreslås ge behörighet för samtliga
stadier och skolformer. Både tvåämnes- och ettämnesmusiklärare skall utbildas och
den sammanlagda studietiden skall i båda fallen uppgå till högst fyra år. Den praktiska
lärarutbildningen omfattar främst det fjärde året och föreslås förlagd till lärarhögskola.

Ämnesutbildningen för ettämnesmusiklärare skall utformas så att den under de tre
första åren kan sammanfalla med något alternativ av den treåriga musikpedagogutbildningen.

Utbildningen av kyrkomusiker (organister) skall sammanföras till en enhetlig
treårig utbildningslinje. Ovanpå denna utbildning skall kunna läggas i första hand ett
års instrumentalpedagogisk utbildning.

Musikerutbildningen föreslås omfatta tre års instrumentalistutbildning vid musikhögskola
jämte ett års ensembleskolning.

Samordning skall ske av lärarresurserna mellan universitetens undervisning i musikvetenskap
och den högre musikutbildningen.

Reformen av den högre musikutbildningen avses bli genomförd successivt med
början budgetåret 1971/72.

Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö föreslås bli statliga den 1 juli
1971. De tre musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö skall ha egna
styrelser.

Viss del av utbildningen av musikpedagoger bör efter överenskommelse med vederbörande
huvudmän kunna förläggas till Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs
folkhögskola och Örebro musikpedagogiska institut.

En särskild organisationskommitté skall tillkallas för det fortsatta planeringsarbetet
beträffande den högre musikutbildningen, både vad beträffar utbildnings- och organisationsfrågor.
Kommittén skall föreslå en plan för den successiva utbyggnaden av utbildningskapaciteten,
som är motiverad bl. a. av det ökade behovet av musiklärare.

I propositionen föreslås vidare att det nuvarande Koreografiska institutets uppgifter
övertas av en statlig skola, statens dansskola, som skall inrättas i Stockholm
den 1 juli 1970. Dansskolan skall tills vidare bedriva utbildning av koreografer
och danspedagoger.

Utbildningen av koreografer skall ha samma allmänna uppläggning som den f. n.
har vid Koreografiska institutet. Utbildningen av danspedagoger gäller pedagoger
för undervisning i dans av amatörer. Viss utökning föreslås av den del av utbildningen
som avser praktik och övningsundervisning.

I propositionen föreslås vidare att dansskolan skall ha en egen styrelse och att
det blivande teater- och musikrådet skall vara tillsynsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 februari
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng,
Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Carlsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående musik- och dansutbildning
m. m. och anför.

I statsverkspropositionen (bil. 10 s. 132 och 134—135) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1970/71 beräkna

a) till Musikaliska akademien med musikhögskolan: Utbildningskostnader ett
förslagsanslag av 7 749 000 kr.,

b) till Musikaliska akademien med musikhögskolan: Undervisningsmateriel
m. m. ett reservationsanslag av 294 000 kr.,

c) till Bidrag till vissa musikkonservatorier ett förslagsanslag av 2 642 000 kr.,

d) till Statens dansskola ett förslagsanslag av 1 565 000 kr.

Jag anhåller att nu få anmäla dessa frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

INLEDNING

Förslag beträffande musikutbildningen har avgetts av 1965 års musikutbildningskommitté
(ledamöter riksdagsmannen Sigurd Lindholm, ordf., professorn
Bertil Carlberg, lektorn Bengt-Olof Engström, musikdirektören Harald
Göransson, musikkonsulenten Yngve Härén och lektorn Bo Wallner; direktiv se
1966 och 1968 års riksdagsberättelser s. 285 resp. 256) i betänkandena Musikutbildning
i Sverige I (SOU 1968: 15) och II (SOU 1968: 49). Det andra betänkandet
behandlar i huvudsak tim- och kursplaner för den högre musikutbildningen.

Betänkandena betecknas i det följande I och II. Efter remiss har yttranden över
betänkandena avgetts av överbefälhavaren, kammarkollegiet (I), statskontoret,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (I), kungl. biblioteket (II), universitetskanslersämbetet
— efter hörande av universiteten —, skolöverstyrelsen — efter hörande
beträffande betänkande I av samtliga länsskolnämnder och beträffande betänkande
II av länsskolnämnderna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län, vidare av
samtliga lärarhögskolor, Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola,
Birkagårdens folkhögskola, Lunnevads folkhögskola, Oskarshamns folkhögskola,
Folkhögskolan Mellansel (I), Gävleborgs läns folkhögskola, Geijerskolan (I), Kävesta
folkhögskola (I), Birka folkhögskola (I), Södra Vätterbygdens folkhögskola
(I), Sjöviks folkhögskola (I) och Malungs folkhögskola (I) —, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens avtalsverk, länsstyrelsen i Hallands län med yttrande från drätselkammaren
i Flalmstad (I), domkapitlen i Uppsala, Linköping (I), Skara, Strängnäs
(I), Västerås (I), Växjö (I), Lund, Göteborg, Karlstad (I), Härnösand (I),
Luleå, Visby (I) och Stockholm (I), forskningsbiblioteksrådet (II), Musikaliska akademiens
styrelse — som bl. a. hört musikhögskolans lärarråd och elevkår samt
vissa av akademiens kommittéer —, Göteborgs musikkonservatorium, Stiftelsen
Malmö musikkonservatorium med yttrande från konservatoriets lärarförening och
elevkår, teater- och orkesterrådet — efter hörande av de statsunderstödda yrkesorkestrarna
i Stockholm, Göteborg (I), Malmö, Norrköping (I), Hälsingborg (I)
och Gävle (I) samt Västerås musiksällskap (I) och Örebro orkesterstiftelse (I) —,
Kungl. teatern (II), Stiftelsen Institutet för rikskonserter (II), organisationsnämnden
för militärmusiken (I), huvudmannautredningen (I), konsertbyråutredningen,
yrkesutbildningsberedningen, kompetensutredningen, läromedelsutredningen (II),
pedagogikutredningen, 1968 års musikkommitté (II), Örebro musikpedagogiska
institut, Stockholms musikpedagogiska institut, Stockholms borgarskola (I), Svenska
diakonsällskapet, dåvarande Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
(I) numera Svenska kommunförbundet (II), Svenska landstingsförbundet, Sveriges
Radio AB, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) — med yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

från Svenska facklärarförbundet, Svenska folkhögskolans lärarförening (I) och
Sveriges lärarförbund (I) samt Försvarsväsendets underbefälsförbund och Svenska
underofficersförbundet (I) —, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) — som hört Lärarnas riksförbund (I) —,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF; II)
och Handelns arbetsgivareorganisation (HAO; I) vilka tre sistnämnda hänvisar till
yttranden av Rådet för utbildning av musiker, Svenska musikpedagogförbundens
samarbetskommitté — med yttranden från Musiklärarnas riksförening, Riksförbundet
Sveriges musikpedagoger, Malmö musikkonservatoriums lärarförening (I)
och Svenska sång- och talpedagogförbundet —, Sveriges yngre sångpedagogers
förbund, Sveriges förenade studentkårer, dåvarande Svenska pastoratens riksförbund,
Kyrkomusikerorganisationernas samarbetskommitté, Sveriges frikyrkoråd,
dåvarande Samverkande bildningsförbunden (I) — med yttranden från Studieförbundet
Medborgarskolan, Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och Tjänstemännens
bildningsverksamhet (TBV) —, dåvarande Folkbildningsförbundet (I), nuvarande
Folkbildningsförbundet (II), Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(Klys) med yttranden från Svenska musikerförbundet (I) och Svenska danspedagogförbundet
(I), Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Riksförbundet Sveriges
amatörorkestrar (I), Föreningen Sveriges jazzmusiker (I), Sveriges körförbund,
Föreningen Sveriges kammarkorister (I) samt Sveriges pianostämmare- och teknikerförening.

I anslutning till betänkandena har inkommit ett antal yttranden bl. a. från Linköpings
stads musikskola, elevkårerna vid musikhögskolan samt vid musikkonservatorierna
i Göteborg och Malmö, lärare i rytmik vid musikhögskolan samt musikkonservatorierna
i Göteborg och Malmö, Svenska tonkonstnärsförbundet, Sveriges
nationalkommitté av Organisation Mondiale pour 1’education préscolaire, Riksförbundet
Talfrämjandet, länsskolnämnderna i Kristianstads och Jämtlands län, Stockholms
skoldirektion, skolstyrelserna i Kristianstad, Östersund och Visby, Jönköpings
stad, Karlskrona stad, Örebro stad och Örebro läns landsting samt Umeå
stads kulturnämnd.

Med anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8 den 28 juni 1968 har kyrkomötet
(kskr 1968: 47) avgett utlåtande över bl. a. den av musikutbildningskommittén
föreslagna omläggningen av den kyrkomusikaliska utbildningen.

På grundval av statsmakternas beslut (prop. 1968: 129, SU 179 och 201, 2LU
71, rskr 366 och 378) har fastställts ny läroplan för grundskolan, som bl. a. medför
en förstärkning av den obligatoriska musikundervisningen.

I statsmakternas beslut angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet (prop.
1968: 140, SU 195, rskr 404) ingick bl. a. att ställningstagandet till frågan om hur
en estetisk utbildning, bl. a. i musik, skulle organiseras inom mellanskolan sköts
upp i avvaktan på en prövning i ett sammanhang av de förslag som framförts i
denna fråga både av yrkesutbildningsberedningen och 1965 års musikutbildningskommitté.
Yrkesutbildningsberedningens förslag till sådan utbildning är redovisad
i prop. 1968: 140. Skolöverstyrelsen har med anledning av statsmakternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

beslut till Kungl. Maj:t ingett framställningar med förslag dels angående riktlinjer
för det frivilliga skolväsendet, dels till reviderad läroplan för fackskolan.

Med anledning av riksdagens beslut angående rikskonserter m. m. (prop. 1968:
45, SU 114, rskr 263) tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den
5 april 1968 särskilda sakkunniga med uppdrag att ytterligare utreda vissa frågor
rörande militärmusikkårerna. De sakkunniga, som antagit benämningen 1968 års
musikkommitté, avgav den 31 mars 1969 sitt betänkande Regionmusik (SOU
1969: 12). Förslag i frågan kommer att föreläggas årets riksdag (prop. 1970: 1
bil 10 s. 21).

Teater- och orkesterrådet och 1968 års musikkommitté har gemensamt ingett
förslag till ensembleskolning av blivande musiker i symfoniorkester och inom regionmusikorganisationen.

Kungl. Maj:t uppdrog den 21 maj 1965 åt den särskilda utredningsman (överintendenten
Åke Meyerson), som sedan 1963 haft till uppgift att närmare överväga
organisationen av en statlig scenisk utbildning i Stockholm m. m., att i samband
därmed även ta upp till behandling frågor angående utbildningen i konstnärlig,
scenisk dans. Utredningsmannen överlämnade den 29 oktober
1968 betänkandet Statens skolor för scenisk utbildning, 3 (Stencil U 1968: 9).

Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av statskontoret, byggnadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, Musikaliska
akademiens styrelse, Koreografiska institutet, teater- och orkesterrådet -—•
efter hörande av statens scenskolor —, yrkesutbildningsberedningen, interimsstyrelsen
för dramatiska institutet, Svenska kommunförbundet, Kungl. teatern, Malmö
stadsteater, Dramatiska teatern, Stiftelsen Kursverksamheten vid Stockholms universitet,
Sveriges Radio AB, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) — som
hört Svenska facklärarförbundet och som hänvisar till ett gemensamt yttrande från
Teatrarnas riksförbund, Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet
—, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) — vilka hänvisar till nyssnämnda yttrande från bl. a. Teatrarnas
riksförbund —, Folkbildningsförbundet, Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (Klys), Stiftelsen Dansmuseet och Kungl. teaterns balettelevskolas
föräldraförening. Vidare har synpunkter inkommit från Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening i Stockholm, representanter för rytmiklärarna samt från
fyra enskilda danskonstnärer.

I fråga om flera av de framförda förslagen fordras inte beslut av riksdagen. För
överblickens och sammanhangets skull berörs emellertid även vissa av dessa förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

MUSIKUTBILDNING

1 Bakgrund

Huvuddelen av uppgifterna i det följande är hämtade från musikutbildningskommitténs
redogörelse för musikundervisningens omfattning och organisation på
olika nivåer. För ytterligare detaljer hänvisas till kommitténs första betänkande
(SOU 1968: 15) och därutöver bl. a. till gällande läroplaner. En närmare redogörelse
för innehåll och organisation av studierna inom olika utbildningslinjer av
yrkesutbildningen i musik återfinns under avsnitt 3 i det följande. Kommittén ger
också en kortfattad redogörelse för musikundervisningen via skolradio och skol-TV.

1.1 Skolans obligatoriska mnsikimdervisning

Enligt grundskolans nya läroplan blir timtilldelningen uttryckt i veckotimmar
(vte, vtr) för obligatorisk klassundervisning i musik

i årskurs 1 och 2,	1 vte
i årskurs 3, 4 och 5,	2 vtr
i årskurs 6,	1 vte
i årskurs 7,	2 vtr
i årskurs 9,	1 vte.
Härjämte finns möjlighet till frivillig musikundervisning.

Med Kungl. Maj:ts tillstånd anordnas s. k. musikklasser i Stockholm, Västerås
och Norrköping. I dessa klasser förekommer förstärkt musikundervisning och i
regel ett reducerat timantal i vissa övriga ämnen. Musikklasserna har inget utvidgat
timantal för instrumentalmusik. De kan därför inte enligt kommittén fungera som
ett led i en förberedande yrkesutbildning i musik.

Enligt gymnasiets läroplan kan ämnet musik förekomma i följande former:
som obligatoriskt valämne samt som frivilligt tillval i klassundervisning, i kombination
med teckningsämnet,

som konst- och musikhistoria i storklassundervisning samt
som ämne i estetisk specialisering.

Ämnet har följande timtilldelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Årskurs i. 1 vte musik alternativt teckning samt 1 vte konst- och musikhistoria
i humanistisk-samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig tillvalsgrupp.

För elev, som inte läser två nybörjarspråk finns möjlighet att välja till 1 vte
estetiska ämnen. De som redan valt musik skall därvid delta i teckning och omvänt.

Årskurs 2. 1 vte musik alternativt teckning samt 1 vte konst- och musikhistoria
på humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig linje.

Möjlighet finns till 3 vtr estetisk specialisering i musik genom utbyte av ett modernt
språk på humanistisk och samhällsvetenskaplig linje samt på ekonomisk linje,
ekonomisk-språklig gren.

Årskurs 3. Möjlighet till estetisk specialisering i samma utsträckning som i åk 2.

I den estetiska specialiseringen sker undervisningen i mindre grupper med särskilt
intresserade elever. Ganska långtgående individuella önskemål kan tillgodoses,
både för de elever som exempelvis vill förbereda sig för en fortsatt musikalisk
yrkesutbildning eller avser att bli lärare samt för dem som endast vill ha musik
som hobby.

Estetiska varianter förekommer läsåret 1967/68 vid skolenheter med gymnasium
i 38 kommuner.

Ett musikgymnasium finns inrättat i Stockholm fr. o. m. läsåret 1959/60.
Undervisningen inriktas på att ge eleverna möjligheter till praktisk musikutövning
samt fördjupade musikteoretiska och musikhistoriska insikter. Liksom i musikklasserna
saknas utvidgat timantal för instrumentalmusik. Trots den kraftigt utvidgade
musikundervisningen avser musikgymnasiet enligt kommitténs uppfattning
inte att förbereda eleverna direkt för musikeryrket. Musikämnet får ökad plats i
musikgymnasiets timplan dels genom någon utökning av timantalet per vecka, dels
genom att teckning gjorts till frivilligt tillvalsämne och att ämnet konst- och musikhistoria
tagits bort.

I fackskolan kan ämnet musik förekomma som obligatoriskt valämne och som
fritt tillval i klassundervisning samt som ämne i estetisk variant.

Ämnet har följande timtilldelning.

Årskurs 1. 2 vtr musik alternativt teckning på social linje. Inom ramen för fritt
tillval kan musik på social linje få 3 vtr och på ekonomisk linje 2 vtr.

Årskurs 2. Möjlighet finns till musik inom ramen för fritt tillval på social linje
i 2 vtr och på ekonomisk linje i 1—2 vtr.

Efter medgivande av skolöverstyrelsen kan estetisk variant med sammanlagt 8
vtr estetiska specialämnen anordnas i årskurs 2 på social linje. Detta sker genom
att 5 vtr tillvalsämnen ersätts av estetiska ämnen samt genom utbyte av kontorsteknik
(1 vte) och biologi (2 vtr) alternativt historia (3 vtr) mot estetiska ämnen.

I fackskolans läroplan läggs mycket stor vikt vid sång och spel, dvs. elevens eget
aktiva musicerande. Musikläraren i fackskolan bär större möjlighet till en elevanpassad
och personligt utformad musikundervisning än i någon annan skolform.

Estetisk variant har hittills endast inrättats i Stockholm. Av kursplanen för
ämnet musik framgår bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 9

Kursen i musik vänder sig till de elever som förvärvat grundläggande färdighet
på ett instrument. Vissa elever kan ha intresse av att förvärva en breddad grund för
fortsatt amatörmusicerande, andra kan överväga en musikalisk yrkesutbildning.
Ämnet musik har följaktligen allmänt utbildande prägel men innehåller vissa färdighetsmornent
i en begynnande musikalisk utbildning, som den musikintresserade
tillägnar sig tidigt. Behovet av en fördjupning i gehörs- och musiklära samt satslära
bör uppmärksammas. Det är också nödvändigt att tidigt komma igång med ett
biinstrument.

Elevernas ålder och sannolikt även redan förvärvad musikalisk färdighet gör det
önskvärt att instrumentalundervisningen och undervisningen i solosång kan ske
individuellt och att teoriundervisningen sker i form av grupparbete.

Ensemblespel i större eller mindre grupper är ett betydelsefullt led i utbildningen
och bör ordnas antingen på anslagen tid utanför timplanen eller inom ramen för
den individualiserade undervisningen.

I skolöverstyrelsens förslag till reviderad läroplan för fackskolan ingår en ny
konstruktion av den estetiska varianten på fackskolans sociala linje. Överstyrelsen
föreslår att varianten skall göras tvåårig med samma tim- och kursplaner i de
estetiska specialämnena som i gymnasiet samt att variant skall införas även på ekonomisk
linje.

1.2 Frivillig musikundervisning

1.2.1 Skolans frivilliga musikundervisning

I grundskolan finns enligt läroplanen möjlighet till frivillig undervisning i körsång,
solosång och instrumentalmusik (inklusive ensemblespel). Undervisningens
omfattning beräknas i fråga om körsång efter 1 vte för varje fullt femtiotal deltagande
elever vid skolenheten, dock minst 1 vte, samt i fråga om instrumentalmusik
och solosång efter 1 vte för varje fullt femtiotal elever på högstadiet vid skolenheten,
dock minst 1 vte. Även elever från låg- och mellanstadiet kan få delta
i undervisningen. Om denna anordnas på skoltid kan för deltagande elev tiden för
annan undervisning få minskas med högst 20 lektioner per läsår, om möjligt fördelad
på flera ämnen.

I gymnasiet och fackskolan finns också i läroplanen upptagen instrumentalmusik
(inklusive ensemblespel), solosång och körsång. Det föreskrivs särskilt att undervisningen
skall anordnas utanför schematid. Timtilldelningen vid skolenheten är i
fråga om instrumentalmusik och solosång 1 vte för varje fullbordat 30-tal elever
och i körsång 1 vte för varje påbörjat 50-tal deltagare.

Om undervisningen gäller vidare att den bör samordnas med motsvarande undervisning
i andra skolformer i skolenheten. Samordning kan även ske mellan
olika skolenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

För den läroplansreglerade frivilliga musikundervisningen i dessa skolformer
utgår statsbidrag som för undervisning i övrigt.

1.2.2 Annan frivillig musikundervisning

Vid sidan av den frivilliga musikundervisning som anordnas inom det allmänna
skolväsendet finns f. n. följande andra former av frivillig undervisning i musik för
barn och ungdom, nämligen

kyrkomusikernas fria musikundervisning,
studieförbundens musikcirklar,
kommunal musikskola,

annan av kommunen genom skolstyrelsen anordnad frivillig musikundervisning,
privat musikundervisning.

Undervisningen i musikcirkel och i kommunal musikskola är vanligen belagd
med mindre elevavgift, medan den privata undervisningen oftast är helt finansierad
genom avgifter.

Kyrkomusikernas fria musikundervisning är reglerad i kyrkomusikerstadgan
(1950:375, omtryckt 1958:369, ändrad senast 1967: 189). Organist är skyldig
att i den kyrkomusikaliska delen av sin tjänst fullgöra 5 vtr och kyrkokantor 2 vtr
sådan undervisning. Samverkan med andra former av musikundervisning sker i
regel inte. Kommittén räknar med att ca 2 270 vtr sådan fri musikundervisning
ingick i de tjänster, som fanns den 1 januari 1965.

Studieförbundens verksamhet med musikcirklar grundar sig på bestämmelserna i
kungörelsen (1963: 463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
(ändrad senast 1968: 298). För studiecirkel är den nedre åldersgränsen för
deltagande i allmänhet 14 år. I musikcirkel får dock upp till hälften av deltagarna
vara yngre. Högst hälften av studietiden (generellt minst 20 studietimmar) för musikcirkel
får användas för studier i grupper om minst tre deltagare, ledaren inräknad.
Sådana studier får dock inte avse musikteori, musikhistoria eller övningar
i rytm, gehör och notläsning. Bedrivs musikcirkelverksamhet i form av ensemble
eller kör får deltagarantalet överstiga 20.

Den frivilliga musikundervisningen i kommunal regi bedrivs i regel som kommunal
musikskola. Musikutbildningskommittén uppger att antalet musikskolor läsår
1959/60 var 98 och att detta antal år 1966 ökat till ca 350.

Ur skolöverstyrelsens enkät år 1966 till kommunala musikskolor (291 inkomna
svar) hämtar kommittén bl. a. följande uppgifter avseende 1965/66. Elevantalet
uppgick till ca 98 300. Kostnaderna för undervisningen år 1965 uppgick till ca
28,4 milj. kr. Mer än 200 av skolorna leddes av kommunens skolstyrelse, de övriga
av musiknämnd, kulturnämnd eller på annat sätt. Verksamheten är uppdelad i förberedande
undervisning (ett- eller tvåårig), egentlig instrumentalundervisning samt
ensembleverksamhet. I den egentliga instrumentalundervisningen dominerar pianot.
Antalet elever som spelar orkesterinstrument är förhållandevis stort, inalles uppemot
20 500 elever, varav minst 8 000 spelar violin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Musikutbildningskommittén framhåller att de estetiska ämnena, däribland musik,
intar en viktig plats i folkhögskolans undervisning. Under senare år har en allt
starkare tendens att utveckla musikundervisningen framträtt. Musikverksamheten
kan enligt kommittén uppdelas på allmänna musiklinjer, utvidgad musikundervisning
och vanlig musikundervisning. Därjämte anordnas vid Folkliga musikskolan
Ingesund i Arvika och inom musiklinjen vid Framnäs folkhögskola yrkesinriktad
utbildning av musikpedagoger. Allmänna linjer och utvidgad musikundervisning
finns vid Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola jämte Kapellsbergs
musikskola, Birkagårdens folkhögskola, Lunnevads folkhögskola, Oskarshamns
folkhögskola, Kävesta folkhögskola, folkhögskolan i Mellansel och
Gävleborgs läns folkhögskola i Bollnäs. Denna undervisning syftar till att ge eleverna
fördjupade musikaliska färdigheter och förbereda dem för vidare musikalisk
yrkesutbildning. Musiklinjerna är två- eller treåriga. Elevantalet vid samtliga angivna
skolor var läsåret 1967/68 ca 185. För musikundervisningen utgår statsbidrag
vid de fyra förstnämnda skolorna beräknat efter högst 4,0 lärartimmar per
elev och kursvecka, vid de sistnämnda efter högst 2,8 lärartimmar per elev och
kursvecka.

Vid flera andra folkhögskolor, däribland Geijerskolan, Ransäter, Västkustens
ungdomsskola, Ljungskile, Väddö och Tollare folkhögskola samt Birka folkhögskola,
Ås, läggs stor vikt vid musikverksamhet.

Även utanför folkhögskoleområdet har vissa initiativ tagits för att anordna fortsatt
instrumental undervisning för musikbegåvade elever, som lämnat grundskolan,
bl. a. för att förbereda dem för inträde till högre musikutbildningsanstalter. Exempel
på detta är Kopparbergs läns landstings högre musikskola i Falun och högre
musiklinjen vid Eskilstuna musikskola.

1.3 Yrkesutbildning i musik

F. n. finns endast en helt statlig skola för den högre musikutbildningen, nämligen
musikhögskolan i Stockholm. Bestämmelser angående musikhögskolans uppgifter
finns bl. a. intagna i reglementet (1940: 960) för musikhögskolan (omtryckt
1945: 576, senast ändrat 1968: 192). Musikaliska akademien har genom sin styrelse
överinseende över musikhögskolan. Skolans uppgift är att meddela konstnärlig
utbildning i musik (i s. k. specialklasser) samt anordna utbildning för vissa
examina (examensklasser). Den konstnärliga delen av undervisningen omfattar instrumentalämnen,
solosång samt komposition och dirigering. Vid examenslinjerna
utbildas kyrkomusiker, musiklärare och musikpedagoger, musikledare samt musikdirektörer
och musikunderofficerare för militärmusiken. Vidare anordnas utbildning
i pianostämning. Närmare redogörelse för de olika utbildningsvägarna lämnas
i det följande (3.1—3.7 Nuläge).

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

För tillträde till utbildningen fordras genomgången grundskola. Genom inträdesprov
kontrolleras att de sökande uppfyller de i reglementet ställda kraven på musikalisk
begåvning och tillräcklig vokal, instrumental eller musikteoretisk utbildning
för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Antalet intagningsplatser är inte
centralt fastställt. Kommittén anger att elevantalet höstterminen 1967 var 486,
varav 34,2 % var elever i flera klasser samtidigt.

Elev i specialklass kan få intyg som anger under vilken tid undervisning åtnjutits.
Solistdiplom kan utfärdas efter särskilt prov.

I kungörelsen (1940: 961) om examina som avläggs vid musikhögskolan eller
eljest under inseende av Musikaliska akademien (omtryckt 1959: 370, senast ändrad
1969: 604) föreskrivs i vilka ämnen elev i olika examensklasser måste avlägga
examensprov. Elev har möjlighet att efter tillstyrkan av vederbörande lärare före
den slutliga examen genomgå prov i något av sina examensämnen. Examensprov
anordnas vid vårterminens slut och proven sker inför särskild nämnd, bestående
av minst fem personer. Godkänt betyg sätts efter en femgradig skala. Under tioårsperioden
1957/58—1966/67 uppgår enligt kommitténs beräkningar antalet utexaminerade
vid musikhögskolan till 897, varav 349 med högre kyrkomusikaliska
examina, 298 med musiklärarexamen, 140 med musikpedagogisk examen och 17
med musikledareexamen. Antalet utexaminerade militära musikdirektörer uppgår
till 22. Examen i pianostämning har avlagts av 71 elever. Härtill kommer sedan
läsåret 1962/63 98 utexaminerade musikunderofficerare.

Musikhögskolan leds av en direktör, en lärarnämnd och ett lärarråd. Lärarpersonalen
består av två professurer, en i komposition och en i dirigering, en tjänst
som lärare i metodik och praktisk lärarutbildning, en tjänst som lektor i musikhistoria
och musikalisk formlära, 23 ordinarie, 22 extra ordinarie och 6 extra
lärartjänster samt ett antal timlärare, s. k. biträdande lärare.

Musikkonservatoriet i Göteborg, som startades med Göteborgs orkesterförening
som huvudman, leds numera av en särskild styrelse. Musikkonservatoriet i Malmö
är organiserat som en stiftelse. Undervisning och examination vid musikkonservatorierna
anordnas enligt gällande statsbidragsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med de bestämmelser som gäller vid musikhögskolan. Examination
sker i närvaro av censorer utsedda av Musikaliska akademien. Kommittén anger
antalet närvarande elever läsåret 1966/67 i Göteborg till 106 och vårterminen
1968 i Malmö till 76. Antalet utexaminerade läsåren 1959/60—1966/67 uppges
vid de båda konservatorierna vara sammanlagt 192, varav 83 musiklärare, 59
kyrkomusiker och 50 musikpedagoger.

Kostnaderna för konservatoriernas verksamhet täcks numera helt av statsmedel.
Konservatoriernas lärare har löneförmåner motsvarande dem som gäller vid
musikhögskolan.

Vid två folkhögskolor bedrivs som tidigare nämnts yrkesutbildning i musik. Vid
Folkliga musikskolan Ingesund och Framnäs folkhögskola anordnas utbildning
för musikinstruktörsexamen och instrumentalpedagogisk examen. Skolorna får

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

statsbidrag för denna del av utbildningen som är beräknat efter högst 8,0 lärartimmar
per elev och kursvecka. Det sammanlagda elevantalet i denna utbildning var
läsåret 1967/68 75.

Musikledarutredningen föreslog 1962 i sitt betänkande Lärare och handledare
för det fria och frivilliga musikbildningsarbetet (SOU 1962: 51), att musikinstruktörsutbildningen
delvis skulle omformas, att pedagoglinjerna vid Folkliga
musikskolan Ingesund och Framnäs folkhögskola skulle omorganiseras till statsunderstödda
treåriga musikinstruktörsskolor samt att ytterligare fyra musikinstruktörsskolor
skulle inrättas. Förslaget har inte genomförts.

Vid Örebro musikpedagogiska institut bedrivs instrumental- och sångpedagogisk
utbildning. Örebro stad och Örebro läns landsting är tillsammans huvudmän för
skolan och svarar vardera för 50 % av kostnaderna. Musikaliska akademien har
inseende över skolan och utser bl. a. censorer vid examinationen. Institutet hade
läsaret 1967/68 33 elever. Under åren 1963—1967 har 27 musikpedagoger utexaminerats.

En relativt omfattande musikpedagogutbildning bedrivs vid musiklinjen och
musikpedagogiska institutet vid Stockholms borgarskola. Musikutbildningen vid
skolan är sedan läsåret 1966/67 ställd under inspektion av Musikaliska akademien.
Antalet elever i de olika pedagogklasserna var läsåret 1967/68 68. Antalet
utexamierade sedan 1954 uppgår till 183.

Kurser för utbildning av sång- och instrumentalpedagoger anordnas sedan ett
flertal år vid Stockholms musikpedagogiska institut, som är en stiftelse. Verksamheten
finansieras genom studiecirkelbidrag och kursavgifter samt vissa mindre bidrag
från Stockholms stad och staten. Antalet deltagande elever i de läsåret 1965/66
anordnade kurserna var 21.

Den lägre kyrkomusikaliska utbildningen omfattar utbildning för organist- och
kantorsexamen samt utbildning av kyrkokantorer. Utbildningen sker vid statliga
sommarkurser i Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå. Kurserna står
under inseende av Musikaliska akademien. I 1967 års kurser deltog sammanlagt
104 elever, varav 70 var lärare eller lärarkandidater. Härjämte förekommer förberedande
kurser vid seminarier och lärarhögskolor. Särskilda kurser, delvis i form
av brevkurser, anordnas för avläggande av pedagogisk examen för kyrkokantorer.

Vid Svenska diakonsällskapets diakonskola (Sköndalsinstitutet) anordnas utbildning
av kyrkokantorer vid skolans kyrkomusikaliska linje. Till utbildningen utgår
bidrag ur kyrkofonden och examination sker inför censorer, som förordnas av
Musikaliska akademien. Höstterminen 1968 fanns 20 elever vid institutet. 63 elever
har under åren 1960—1967 avlagt kyrkokantorsexamen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

2 Musikutbildningens uppgifter och struktur

2.1 Kommittén

2.1.1 Principiella utgångspunkter

I sitt första betänkande framhåller kommittén att den sett som en av sina
främsta uppgifter att fullfölja 1960-talets skolreformer även på musikens område.
Kommittén uppehåller sig därför särskilt vid förutsättningarna för att göra musikämnet
likvärdigt med övriga ämnen i skolundervisningen. Skolan kan enligt kommittén
göra en väsentlig insats för att demokratisera musiken i den meningen att alla
från början får tillgång till den, lär sig att uppfatta musiken som en del av sitt
dagliga liv och kan utveckla ett varaktigt intresse. Kommittén anser det väsentligt
att denna fostran börjar redan på förskolestadiet. Sedan gäller det att bygga vidare
på den grund skolan har lagt och i samhället utanför skolan erbjuda en musikverksamhet
som tar vara på det musikintresse som byggts upp under skolåren och
som tillfredsställer behoven både av lyssnande till musik och av fortsatt eget
musicerande. Kommittén betonar i sammanhanget att begreppet musik; bör fattas
i vid mening, i linje med den allmänna vidgningen av kulturbegreppet.

Kommittén anser det svårt att generellt formulera riktlinjer för ett utvecklingsprogram
för musikfostran och musikverksamhet i skola och samhälle. Både sociala
och estetiska synpunkter bör enligt kommittén få inverka på ett sådant program.
Kunskaper om musik och musikintresse kan förmedlas i mycket växlande yttre
former och programmet måste utformas för att nå fram både till enskilda och grupper
av individer i olika stadier och situationer. Ett utvecklingsprogram måste också
ta hänsyn till vissa individuellt betingade faktorer. Kommittén framhåller det nära
samband som råder mellan personligt musikval och den individuella musikaliska
begåvningen eller gehöret. Givetvis påverkas även musikvalet av sådana faktorer
som smak och attityder samt av den sociala miljön.

Kommittén slår emellertid fast att syftet med ett utvecklingsprogram bör vara att
på längre sikt försöka påverka musikvalet bland barn, ungdom och vuxna. Enligt
kommitténs mening är det i första hand fråga om att söka utveckla gehöret, dvs.
den enskildes förmåga att lyssna till musik på ett alltmer kvalificerat sätt och därmed
uppfatta och minnas t. ex. melodiska förlopp. Det är kommitténs bestämda
uppfattning att den mest effektiva formen för en sådan gehörsträning är det aktiva
musicerandet i ensemble, instrumentalt eller vokalt. Den möjlighet till ett upprepat
lyssnande till ett musikstycke som detta innebär är för de flesta människor nödvändigt
för att de skall kunna tillgodogöra sig och uppfatta musik, som inte är av
speciellt lättillgänglig art.

Kommittén anser att man kan ha anledning att räkna med att en gehörsutveckling
är på väg genom det kvantitativt starkt ökade lyssnandet till musik förmedlad genom
grammofon och genom radio och TV. Hemmalyssnare med kvalificerade

Kungl. Ma]:ts proposition nr 25 år 1970

grammofonanläggningar finns i växande skaror och kan i fråga om musikalisk
förmåga snabbt nå samma nivå som amatörmusikerna. Men kommittén tror att
också lyssnandet till det mycket stora utbudet populärmusik innebär möjlighet att
förvärva gehörsförmögenheter som i sin tur på lång sikt kan medföra en ökad
beredskap att uppfatta musikalisk kvalitet.

Det stora utbudet av musik har enligt kommittén sitt starkaste gensvar biand
ungdomen. Deras lyssnande torde i fråga om engagemang, intensitet och kvantitet
vara större än de vuxnas. Detta tar sig också uttryck i ett ökat intresse för aktivt
musicerande. Ungdomens musiklyssnande är nära knutet till instrumentaltekniskt
sett förhållandevis lättillgängliga former av musicerande. Detta har i betydande
omfattning gett upphov till ensembler för gehörsspel och improvisation. Kommittén
anser att popperioden givit flera beaktansvärda erfarenheter. Det är ungdomen
själv som med utgångspunkt i sin egen musikvärld ordnar sitt musicerande vid sidan
av vad skola, musikskola eller andra undervisningsformer har att erbjuda. Popmusicerandet
har satt gehörsspelet i högsätet och gjort det på en så elementär nivå
att det blivit åtkomligt och fått en långt bredare förankring än den gehörsmässigt
ojämförligt mycket mer krävande jazzmusiken.

Ett annat mycket starkt bevis på ungdomens intresse för aktivt musicerande är
de stora och ständigt växande skaror som söker utbildning i de kommunala musikskolorna.
Från en blygsam början har denna frivilliga musikundervisning på 30 år
utvecklats till en ungdomsröreise med mer än 100 000 aktiva medlemmar.

Kommittén framhåller således ungdomens musikintresse som den stora kraftkällan
i svenskt musikliv. Detta intresse måste tas till vara och kanaliseras på ett
sätt som i största möjliga utsträckning leder till ett aktivt musicerande. Musikintresset
måste hållas vid liv genom hela skoltiden. Särskilt erfordras bärkraftiga
arbetsformer och kontakter vid den kritiska tidpunkt som de tidigare tonåren utgör.
Kommittén har med dessa utgångspunkter funnit det vara av speciellt intresse att
behandla musikens situation i skolan, särskilt den obligatoriska skolan, med hänsyn
till möjligheterna att främja ett aktivt musicerande. Detta har medfört att
kommittén som en av huvudpunkterna i sitt förslag förordar en betydande förstärkning
av skolans frivilliga musikundervisning.

Kommittén utgår ifrån att det ökade intresset för musicerande bland ungdomen
har sin motsvarighet även bland vuxna. Rekryteringen till det vuxna amatörmusicerandet
förväntas öka. Vid en fortsatt utveckling av vuxensektorn har studieförbunden
enligt kommittén en betydelsefull uppgift. De kan bl. a. utgöra ett förbindelseled
mellan skolans musikverksamhet och den amatörmusikaliska verksamhet
som bedrivs i orkesterföreningar o. d.

Den vidgade musikfostran i skolan och i bildningsarbetet, som kommittén förutsätter,
medför behov av speciella insatser för att förbättra lärarsituationen. Kommittén
framhåller musikläraren-ledaren som nyckelpersonen i all musikverksamhet
i skola och samhälle och förordar en särskild satsning på utbildningen för de musikpedagogiska
uppgifterna, såväl i fråga om kvantitet som kvalitet.

En av de centrala punkterna i kommitténs förslag rör möjligheterna att förstärka

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet på musikområdet. Enligt kommittén
är musikämnet i detta hänseende illa tillgodosett i jämförelse med andra
ämnen. Kommittén framhåller särskilt att de institutioner, som bedriver pedagogisk
och psykologisk forskning, endast sporadiskt arbetar med uppgifter som har att
göra med musik. Lärarhögskolornas metodiska utvecklingsarbete på musikområdet
är kvantitativt obetydligt. Även inom skolöverstyrelsen har verksamheten
hittills koncentrerats till enstaka projekt. Ett organ för samarbete och kontakt mellan
forskare och musikpedagoger saknas.

Det arbete som pågår på området är således enligt kommitténs mening både
osystematiskt och långt ifrån tillräckligt för att åstadkomma en pedagogisk förnyelse
av musikundervisning och musiklärarutbildning. För klassundervisningen i
musik, speciellt när det gäller ogallrat elevmaterial, är det enligt kommittén särskilt
betydelsefullt att få bättre grepp om på vilket sätt undervisningsinnehåll och
arbetssätt kan anpassas till elevernas behov och förmåga.

2.1.2 Förskolan

Förskolan bör enligt kommitténs mening erbjuda tillfällen till olika slag av musikaliska
aktiviteter, anpassade till barnens ålder och utvecklingsstadium. Det spontana
skapandet bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Anknytningen mellan förskola och grundskola har kommittén sett som ett väsentligt
problem, som bör uppmärksammas. Förskolans uppgift bör vara att så
långt möjligt skapa ett gemensamt utgångsläge i fråga om barnens musikaliska
erfarenheter inför övergången till grundskolan. En viss överensstämmelse bör
finnas mellan aktivitetsformerna i förskolan och på lågstadiet. Detta förutsätter i
sin tur åtgärder för att närma lärarutbildningen för resp. stadier till varann, t. ex.
genom att låta auskultationer på olika stadier ingå som ett led i utbildningen. Kommittén
föreslår möjligheter till specialisering i musik för förskollärare samt tillfälle
till fortbildning i ämnet. Musikrepertoaren såväl för förskolan som inom förskollärarutbildningen
bör breddas.

2.1.3 Def allmänna skolväsendet

Frivillig musikundervisning

Det bör enligt kommitténs uppfattning vara skolans uppgift att svara för all den
musikundervisning som riktar sig till barn och ungdom, i varje fall i skolplikt^
ålder. Alla former av musicerande bör vara företrädda i skolans musikverksamhet
och ha en funktion i skolans gemenskapsliv. Att de estetiska ämnena, däribland
musik, i den kommande nya läroplanen för grundskolan görs obligatoriska på
högstadiet anser kommittén viktigt och väl motiverat dels från rättvisesynpunkt, dels
med hänsyn till dessa ämnens stora betydelse för personlighetsutvecklingen.
Samtidigt kan därigenom rekryteringen till kommande yrkesutbildning förstärkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

och breddas. Men den klassvis bedrivna musikundervisningen kräver en komplettering
med frivillig undervisning, som ger eleverna tillfälle att delta i en individualiserad
musikundervisning som syftar till att utveckla deras färdighet att spela ett
instrument eller att sjunga. I andra skolämnen finns, framhåller kommittén, möjlighet
till motsvarande individualisering på de vanliga lektionerna i form av enskilda
studier inom klassens ram. I musikämnet är enligt kommittén detta i stort
sett inte möjligt. Den gruppverksamhet som i viss utsträckning förekommer i den
obligatoriska musikundervisningen går mera ut på att ge eleverna en lämpligt avpassad
samspeluppgift än på att utveckla den enskilde elevens instrumentala och
vokala färdighet. Den lämpliga undervisningsformen för denna färdighetsträning
är i de flesta fall individuell och specialiserad handledning, även om metodutvecklingen
på vissa instrument kan göra det möjligt med undervisning i mindre
grupp.

Kommittén framhåller att flertalet barn redan under mellanstadiet når en sådan
musikalisk och allmän mognad att de kan lära sig spela ett instrument. Många gör
det redan på lågstadiet. Förutsättningen för att nå ett kvalificerat resultat på ett
instrument är att studierna påbörjas så tidigt som möjligt.

Skolan har hittills haft endast begränsade möjligheter att erbjuda frivillig musikundervisning.
Först på grundskolans högstadium anvisas medel för särskild undervisning
i instrumentalmusik och sång. För elever på grundskolans låg- och mellanstadium
svarar kommunerna och studieförbunden för så gott som hela den frivilliga
verksamheten. Detta medför enligt kommitténs uppfattning många för musikverksamheten
ogynnsamma förhållanden. Verksamheten är organisatoriskt splittrad och
mycket ojämnt geografiskt fördelad. På många platser uppstår en ofruktbar konkurrens
mellan olika anordnare av frivillig musikundervisning. Olika pedagogiska
uppfattningar speglas i alltför hög grad i metodiken och svårigheter uppstår att ge
arbetet på en förnyelse av metodik, studiematerial, repertoar etc. karaktären av
planmässigt utvecklingsarbete. Samordning med den klassvis bedrivna musikundervisningen
förekommer blott sporadiskt. Olika huvudmän, lönesättning och behörighetsvillkor
gör det administrativt svårbemästrat att samordna lärartjänster inom
de olika verksamhetsformerna.

Skolans frivilliga musikundervisning handhas enligt kommittén i huvudsak av dess
egna musiklärare. Kommittén anser att det ur lärarnas synpunkt är riktigt att så
sker. Musikläraren kan därigenom få fördjupad kontakt med ett antal elever i en
mer individualiserad undervisning. Genom den frivilliga undervisningen skapas underlag
för att få fram flera hela lärartjänster. Nackdelarna med systemet är emellertid,
framhåller kommittén, att undervisningen binds till de instrument läraren
behärskar, dvs. vanligen piano, orgel, ett stråkinstrument och blockflöjt. Ur den
synpunkten är det betydelsefullt att skolan kan anlita särskilda instrumentallärare.

Musikutbildningskommittén sammanfattar sin principiella syn på den frivilliga
musikundervisningen och dess betydelse på följande sätt.

1. Den frivilliga musikundervisningen är en viktig del av den samlade musikundervisningen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 25

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

2. Den frivilliga musiken bör såsom en del av undervisningen ligga inom skolväsendet.

3. All skolungdom i landet måste ha samma rätt och möjlighet till instrumental
och vokal utbildning. Genom en sådan verksamhet kan skolan lämna ett betydelsefullt
stöd för den personliga utvecklingen hos all den ungdom som har intresse och
fallenhet för musik.

4. Den frivilliga musikundervisningen är en förutsättning för en ensemble-, köroch
orkesterverksamhet, som kan ha en betydelsefull funktion i skolans gemenskapsliv.

5. Skolungdomens aktiva musicerande är grunden för samhällets musikliv, för
intresse och musikkultur, och en oumbärlig rekryteringskälla för utbildningen av
pedagoger och tonkonstnärer.

På det gymnasiala stadiet är, framhåller kommittén, elevernas intresse för musik
mer differentierat och delvis yrkesinriktat. Som framgår av det följande föreslår
kommittén att möjlighet till yrkesinriktade musikstudier erbjuds inom fackskolan.
Förslag om ytterligare differentiering av gymnasiet bör däremot enligt kommitténs
mening avvisas, bl. a. med hänsyn till att musikintresserade gymnasieelever redan
inom nuvarande gymnasieorganisation har möjlighet att förbereda en högre musikutbildning,
även på det instrumentala och vokala området, genom att utnyttja
timtilldelningen för estetisk variant och genom att delta i frivillig undervisning. Förutsättningen
är dock att den av kommittén föreslagna samordningen av den frivilliga
musikundervisningen kommer till stånd och att därigenom lärarfrågan för
specialintresserade elever kan lösas.

Kommittén föreslår att all frivillig undervisning i grundskolan skall ombesörjas
av det allmänna skolväsendet. På det gymnasiala stadiet bör skolväsendet svara för
viss fortsatt frivillig undervisning samt för yrkesutbildning i musik. Denna verksamhet
kan sedan komma att kompletteras med studieförbundens musikcirklar och musikundervisning
vid folkhögskola. Musikcirkelverksamheten bör inriktas på ensemblespel,
körsång, lyssnande, musikteori etc. och stå öppen för alla kategorier av
ungdom från 16 års ålder.

Den statligt och kommunalt bekostade musikundervisningen bör överallt ledas
av den kommunala skolstyrelsen. Centralt bör verksamheten läggas under skolöverstyrelsen.
Även den kommunalt bekostade frivilliga musikundervisningen bör
enligt kommittén vara avgiftsfri för eleven. För ledningen av musikundervisningen i
kommunen föreslår kommittén att de nuvarande kommunala musikledarna ersätts
med till skolstyrelsen knutna rektorer i musik. I små kommuner föreslås en anknytning
till huvudlärarorganisationen ske genom att en huvudlärare i musik kan förestå
den frivilliga musikundervisningen.

Kyrkomusikernas fria musikundervisning utgör enligt kommitténs mening ett
värdefullt bidrag till samhällets insatser på det musikpedagogiska området som
bör samordnas med övrig musikundervisning i kommunerna. Kommittén anser att
i varje kyrkomusikertjänst, för vilken krävs examen med pedagogisk utbildning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

bör ingå undervisningsskyldighet i musik med lägst fem veckotimmar. Musikundervisningen
bör inte tillhöra de kyrkomusikaliska åliggandena utan fastställas av
skolstyrelsen efter vederbörandes önskemål och de lokala behoven.

Kommittén föreslår följande omfattning av den statsunderstödda frivilliga undervisningen: -

Skolform m. m.

Grundskola
åk 2

Deltagande, timantal

samtliga elever

1 vte förberedande undervisning per klassavdelning

åk 3

30 % av årskullen

1 vte fortsatt förberedande undervisning
gruppstorlek: 6 elever

15 % av resten av årskullen

1 vte egentlig instrumentalundervisning
gruppstorlek: 3 elever

åk 4—6

15 % av årskullen

1 vte instrumentalundervisning
gruppstorlek: 3 elever

körsång enligt nuvarande
bestämmelser för högstadiet
(beräknat totalt 800 vtr)

åk 7—9

15 % av årskullen

1 vte instrumentalundervisning
gruppstorlek: 2 elever

körsång enligt nuvarande bestämmelser

Gymnasium,

fackskola

10 % av årskullen

1 vte instrumentalundervisning

gruppstorlek: 1 Vz elev

körsång enligt nuvarande bestämmelser

För samtliga stadier och skolformer anser kommittén att undervisningen schematekniskt
bör läggas så att den kan äga rum under skoltid genom att eleverna får
ersätta lektion i annat ämne med musikundervisning.

Musikjackskolci

I motiveringarna till sitt förslag till yrkesutbildning i musik på det gymnasiala
stadiet framhåller kommittén att behovet av en sådan utbildning är väl doku -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

menterat. Ytterst få elever kan klara inträdesproven till musikhögskola omedelbart
efter grundskolan. De är därför hänvisade till de möjligheter till kompletterande
utbildning som erbjuds genom bl. a. folkhögskolor eller på privat väg. Detta finner
kommittén otillfredsställande. Med tanke på att ca 80 % av en årskull elever i
början av 1970-talet beräknas fortsätta direkt från grundskolan till det gymnasiala
stadiet är det enligt kommittén angeläget att erbjuda en musikalisk för- eller yrkesutbildning
på detta stadium. Då en musikutbildning på denna nivå dessutom har
ett omfattande innehåll med fördelning på många delämnen är det enligt kommitténs
uppfattning, liksom då det gäller t. ex. ekonomisk utbildning, motiverat att
inrätta en särskild linje för musik i fackskolan.

Den föreslagna musiklinjen benämns musikfackskola.

Som allmän utgångspunkt anför kommittén att musikfackskolan bör erbjuda
varje elev möjlighet till utbildning, som är avpassad och tillrättalagd efter elevens
egna önskemål och förutsättningar med hänsyn tagen till samhällets behov. Av
utbildningen bör krävas att den dels snabbt leder till yrkesverksamhet, dels utgör
grund för vidare utbildning.

Kommittén anser att vissa generella förutsättningar bör vara uppfyllda för att
musikfackskolan skall kunna hävda sig som en alternativ studieväg inom den kommande
enhetliga gymnasieskolan. I utbildningen bör ingå ett tillräckligt omfattande
inslag av allmänna obligatoriska ämnen för att tillgodose elevernas allmänbildningsbehov
samt deras önskemål att både kunna byta utbildningslinje och få tillträde till
postgymnasiala studier. Kommittén delar yrkesutbildningsberedningens uppfattning
att så långt möjligt försöka göra första årskursen i gymnasieskolan sammanhållen.
Musikutbildningen bör därför organiseras i etapper med stegvis specialisering.
Även om kommittén vid konstruktionen av musikfackskolan tagit hänsyn till att
musikstudier måste påbörjas i tidig ålder bör möjlighet finnas även i sådan utbildning
att uppskjuta det definitiva valet av yrke. Först i sitt slutskede bör därför utbildningen
vara klart inriktad mot bestämda yrken och funktioner på den musikaliska
arbetsmarknaden. Det är vidare kommitténs mening att målinriktningen och
det yrkesinriktade inslaget i studiekurserna kommer att få särskild betydelse för att
ge musikfackskolan dess konkurrenskraft.

Det genomgående syftet med utbildningen i musikfackskolan är enligt kommitténs
förslag att ge pedagogisk skolning. Denna påbörjas redan i årskurs 1. I denna
årskurs sker även enligt förslaget en indelning på linjer, nämligen en allmän linje
(A), en kyrkomusikalisk linje (K), en linje för militär- och underhållningsmusiker
(M) samt en linje för pianotekniker (P). Utbildningsgången beskrivs närmare i det
följande (3.1.2, 3.2.2, 3.3.2, 3.4.2 och 3.7.2).

För de två första årskurserna eller förutbildningsåren har kommittén utgått från
fackskolans ekonomiska linje vid konstruktion av timplanen. Ekonomiämnena har
ersatts av musikämnen, vilket innebär ett veckotimtal av 23 vtr i årskurs 1 och
25 vtr i årskurs 2 för dessa ämnen. En viss förändring föreslås bland de allmänna
ämnena, bl. a. att engelska byts ut mot tyska.

Utöver de två studieår, som motsvarar fackskolan, föreslår kommittén ett tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

år som avslutas med examen. Timplanen för det tredje året upptar inga allmänna
ämnen. Av praktiska och pedagogiska skäl anses det avslutande studieåret böra
sammanhållas med den tidigare utbildningen.

Kommittén framhåller att den i sitt kursplanearbete behandlat undervisningen
vid musikfackskolan med särskild omsorg och utförlighet. I musikfackskolan läggs
grunden för de studier som sedan breddas och fördjupas på högskolenivån. Kommittén
anser att det bör råda en nära överensstämmelse mellan studiemål och
anvisningar på de båda stadierna, endast med den olikheten att kraven och
nivåerna skiljer sig.

Vid utformningen av utbildningen har kommittén utgått ifrån den förutbildning
som bör kunna tillgodoses av den obligatoriska skolan.

För tillträde till musikfackskola bör enligt kommitténs förslag krävas inträdesprov
i gehör och instrumental/vokal färdighet. Kommitténs förslag att bygga ut
och förbättra den frivilliga musikundervisningen på grundskolenivå är en förutsättning
för att eleverna skall kunna uppfylla de speciella behörighetskraven för
fackskolestudierna.

Uppbyggnaden av musikfackskoleorganisationen bör enligt kommittén ske successivt
och påbörjas som försöksverksamhet. Av avgörande betydelse är att försöksverksamheten
får en central och ytterst omsorgsfull planering och uppföljning.
Uppbyggnaden bör börja på de orter där förutsättningar redan finns, bl. a. genom
en väl uppbyggd musikskoleverksamhet och god tillgång på lärare. I sitt förslag
till lokalisering upptar kommittén 25 musikfackskolor, varav två i centrala
Stockholm och en vid Stora Sköndal samt de övriga i Eskilstuna, Norrköping, Linköping-Lunnevad,
Jönköping, Växjö, Visby, Oskarshamn, Lund, Hälsingborg,
Malmö, Göteborg, Borås, Örebro, Ingesund, Västerås, Falun, Gävle, Östersund,
Sundsvall, Mellansel, Umeå och Framnäs. Förslaget innebär att kyrkomusiklinjen
vid Stora Sköndal, Folkliga musikskolan Ingesund, Kopparbergs läns högre musikskola
i Falun, musiklinjen vid Framnäs folkhögskola och Örebro musikpedagogiska
institut ombildas till musikfackskolor. Folkhögskolorna i Lunnevad, Oskarshamn
och Mellansel föreslås få musikfackskolelinjer. För samtliga skolor anges upptagningsområden
utom för Ingesund som föreslås få riksrekrytering. Stockholms borgarskolas
musiklinje och Stockholms musikpedagogiska institut förutsätts anpassa
sin verksamhet till den nya musikutbildningens organisation och innehåll.

Beträffande de folkhögskolor med utvidgad musikundervisning som ligger utanför
den föreslagna musikfackskoleorganisationen framhåller kommittén att dessa
lämpligen bör fortsätta denna undervisning utan direkt inriktning på musikalisk
yrkesutbildning. Inget hinder föreligger enligt kommitténs mening att ytterligare
någon folkhögskola får tillstånd till sådan utvidgad musikundervisning.

2.1.4 Högre musikutbildning

Enligt kommitténs mening kommer kraven på en effektiv och funktionsduglig
högre musikutbildning att ställas allt högre. Förutom utvecklingen på skolområdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

erinrar kommittén i detta sammanhang om rikskonsertverksamhetens utveckling
och radions omfattande musikproduktion. Vidare ökar de konstnärligt-tekniska
ambitionerna i samband med de snabba förändringarna inom vår tids tonkonst.

Kommittén har i sin planering av den högre musikutbildningen utgått från följande
allmänna grundsatser:

1. Den musikaliska yrkesutbildningen skall relateras till musiklivets och tonkonstens
utveckling. Med öppenhet och rörlighet skall denna utveckling följas såväl
i repertoar som i musikpedagogisk forskning och utvecklingsarbete.

2. Det musikpedagogiska arbetet skall främja en effektivisering av undervisningen
och ge material till framställning av nya läromedel.

3. Undervisningen skall präglas av en dynamisk växelverkan mellan praktik och
teori.

4. Undervisningen skall samtidigt som den ger en grundutbildning tillvarata
varje elevs speciella begåvning och intressen.

5. Undervisningen skall göra eleven medveten om målsättningen i det framtida
arbetet och ge insikter om musikens möjligheter i samhället.

Kommittén har genom sina förslag velat skapa en kontinuerlig utbildningsgång
i musik genom den obligatoriska skolan över musikutbildning på det gymnasiala
stadiet till den högre musikutbildningen på eftergymnasial nivå. Musikutbildningen
i landet skulle därmed i stort kunna bli likställd med annan yrkesutbildning, som
avslutas med studier vid högskola. Den högre musikutbildningen är sålunda i kommitténs
förslag utformad så att den förutsätter genomgång av två- eller treårigt
gymnasialt stadium. Möjlighet till dispens från detta generella behörighetsvillkor
måste enligt kommitténs mening finnas. För tillträde till den högre musikutbildningen
måste därjämte enligt kommittén uppställas speciella behörighetsvillkor.
Inträdesprov till de olika utbildningslinjerna bör enligt förslaget anordnas i den
omfattning som närmare framgår av det följande (3).

Liksom f. n. kommer den högre musikutbildningens uppgifter att bli omfattande
för att kunna täcka musiklivets många olika utbildningsbehov. Den uppgift som
stått i centrum för kommitténs intresse gäller utbildningen av lärare och ledare
för undervisning och annat bildningsarbete i musik. Kraven på denna utbildning
är enligt kommittén många och stora. Utbildningen måste ge förmåga att leda
musikalisk verksamhet i såväl skolklass som vuxenensemble. Framför allt bör
gehörsutbildningen utformas så att den ger tillräcklig säkerhet för att leda samsång
och samspel, inte minst vid improvisation eller musicerande efter gehör. De
blivande lärarna och ledarna bör genom sin utbildning få erfarenheter av alla
former av musik och musicerande. Utbildningstiden bör skapa en positiv attityd
till musiklivets olika yttringar. Detta betraktar kommittén som en väsentlig förutsättning
för att kunna följa med i de snabba förändringar som sker på det
musikaliska området. Utbildningen bör också ge tillfälle till sådan specialisering
som kan bidra till att utveckla ett särskilt intresseområde och ge individuell prägel
åt den enskilde lärarens kunnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Kommittén anser att den brist vi har i dag på musiklärare är särskilt allvarlig och
att den största satsningen bör ske på lärarutbildningen. Möjligheterna till kapacitetsökningar
för annan musikutbildning är enligt kommitténs uppfattning helt beroende
av att lärarfrågan löses. Den utbildningsorganisation, som kommittén föreslår, är
konstruerad i avsikt att tillförsäkra musikområdet en jämn och tillräckligt omfattande
lärarförsörjning. Den bör samtidigt snabbt kunna ställas om med hänsyn till
förändringar på behovssidan. I likhet med vad som gäller annan lärarutbildning
utgår kommittén från att musiklärarutbildningen inte kan dimensioneras så snävt
att den enbart täcker skolväsendets (inklusive den frivilliga musikundervisningens)
och studiecirklarnas behov. Radio-TV, film, bibliotek, musikadministration etc.
behöver också personal med sådan utbildning. Över huvud taget har, framhåller
kommittén, dess förslag om de olika utbildningsvägarna gjorts upp med hänsyn till
en ökad rörlighet inom musikområdet, inte minst på lärarsidan.

Kommittén framhåller behovet av genomgripande förändringar inom den nuvarande
högre musikutbildningen och av att studietiderna förkortas.

Antalet examenslinjer är f. n. ganska stort. En stor del av kursstoffet och utbildningsinnehållet
är gemensamt för flera av dessa linjer. Eleverna kan därför
genom att fortsätta någon tid efter sin första examen avlägga flera examina. Gällande
studieordning och system för bedömning av studieprestationer medför enligt
kommittén avsevärda nackdelar i form av långa studietider, betygsjäkt och bristande
individuell anpassning av studierna. Eleverna försöker nu nå maximala prestationer
i samtliga examensämnen och vill därför i regel utnyttja hela den medgivna
studietiden i varje ämne — i många fall begärs även s. k. tilläggsterminer.

Kommitténs förslag rörande utbildningen på högskolenivå innebär att examenslinjerna
begränsas till tre, musiklärarlinje, musikpedagoglinje och kyrkomusikerlinje.
Musiklärarlinjen skall avse utbildning av lärare av två kategorier, dels s. k. ettämnesmusiklärare
för undervisning enbart i ämnet musik, dels tvåämnesmusiklärare
för undervisning i musik i kombination med annat ämne. Musikpedagogutbildningen
föreslås ske dels på allmänna pedagoglinjer, dels på särskilda linjer för
utbildning av pedagoger i musikteori och rytmik. Kommittén har haft som utgångspunkt
att var och en av ett begränsat antal examina bör ge så bred behörighet
som möjligt för det musikaliska arbetsfältet. Detta har enligt kommittén inte behövt
hindra att utbildningen målinriktas klarare än vad som nu är fallet.

Kommittén föreslår vidare att den normala genomströmningstiden för elever vid
musikhögskola bör bli 4 år. Vissa avvikelser bör kunna förekomma från denna
normalstudietid och vissa särskilt angivna möjligheter bör finnas till fortsatta
studier.

Beträffande studiernas organisation krävs enligt kommittén en nyordning som
innebär att de studerande på examenslinje dels får en tillfredsställande grundutbildning,
dels får möjlighet till specialisering med hänsyn till förutsättningar och intresseinriktning.
Kommittén föreslår att utbildningen indelas i grundkurser och
tillvalskurser. Grundkurserna föreslås så långt det är möjligt vara enhetligt utfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

made vid olika skolor och inom olika utbildningslinjer. Därigenom möjliggörs en
samordning av utbildningen i vissa basämnen, framför allt på examenslinjerna.
Tillvalssystemet omfattar både obligatoriska och frivilliga val. Tillvalskurser kan
bestå såväl av överkurser i redan studerade ämnen som kurser utanför grundkursernas
ram. Enligt de föreslagna principerna för tillval bör elev vid examenslinje
ha två obligatoriska tillval, varav ett kan vara överkurs, samt högst tre frivilliga
val. Det obligatoriska valet får endast göras inom ett begränsat antal kurser för
varje examenslinje. För studerande som inte tillhör examenslinje föreslås endast
frivilliga tillvalskurser.

Kommittén framhåller att förslaget till utformning av grundkurserna ger uttryck
för kommitténs uppfattning att utbildningen inte bara bör ge musikalisk fackkunskap
utan också pedagogisk förmåga. Därmed avser kommittén lämplighet inte bara
för regelrätt undervisning utan även t. ex. för informationsverksamhet om musik
samt ledning och instruktion inom amatörmusikverksamhet. Ett blockämne med
instrumental- (vokal-) och allmänpedagogisk utbildning ingår därför i samtliga av
kommittén föreslagna examenslinjer på musikhögskolenivå. Viss pedagogisk utbildning
och information bör även ges elever i instrumentalist- och solosångklass eller
i annan konstnärlig utbildning. Bakgrunden till detta förslag är bl. a. en undersökning
som kommittén gjort beträffande omfattningen av den pedagogiska verksamhet
som utövas av musiker i både civila och militära orkestrar. Orkestermusikerna,
särskilt utanför de större städerna, har enligt vad kommittén funnit en mycket
viktig funktion som lärare i frivillig musikundervisning på olika nivåer. Kommittén
anser att orkestermusikernas utbildning och tjänstgöringsförhållanden bör utformas
så att de fortfarande skall kunna nyttiggöras i regelbunden pedagogisk verksamhet.
Behovet av instrumentallärare kan under överskådlig framtid inte täckas av speciallärare.

Kommittén påpekar vidare beträffande förslaget till grundkurser att de s. k.
praktiskt musicerande ämnenas antal kunnat något reduceras samtidigt som valmöjligheterna
i fråga om dessa ämnen väsentligt vidgats. Kommittén anser detta
vara av väsentlig betydelse, bl. a. genom att det möjliggör fördjupade studier i det
valda ämnet.

Som en ytterligare åtgärd för att förbättra studieordningen föreslår kommittén
en förändring av examinations- och betygssystemet vid examenslinjerna. Det nuvarande
examinationssystemet med samlad redovisning vid slutet av studietiden i varje
ämne bör ersättas med ett system som så långt som möjligt bygger på deltentamina.
Inom vissa ämnen är en sådan princip enkel att tillämpa och tillämpas i allmänhet
redan nu, medan den är svårare att genomföra i de instrumentala ämnena, där slutbetyget
bör relateras till den sista fasen i utbildningen. En fortlöpande kontroll är
emellertid enligt kommittén av största betydelse, inte minst av det skälet att utbildningen
i varje ämne så tidigt som möjligt bör inriktas på en bestämd betygsnivå
och avslutas när denna är nådd.

Kommittén föreslår därjämte ett nytt poängberäkningssystem för redovisning av
elevernas studieresultat. Sammanlagda poängsumman för ett läsår är enligt förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

40. Den sammanlagda poängsumman för den totala studietiden fördelas på de olika
i timplanen upptagna ämnena i form av grundpoäng, som anger godkänd prestation
i ämnet och som därjämte är vägt med hänsyn till den genomsnittliga studietiden
i varje ämne och ämnets betydelse i totalutbildningen. Kommittén anser det
vidare vara av intresse både för elever och avnämare att genom betyget få ett mått
på prestationens kvalitet. Grundpoängen för ett ämne skall därför kunna höjas
med högst 50 % vid maximal prestation. Kommittén framhåller att denna regel
för ett ämne av huvudämneskaraktär med normal betygspoäng medger en fingradering
av bedömningen efter en tiogradig skala. Vidare anser kommittén att systemet
inte skall vara så konstruerat att det uppmuntrar eleverna till en poängjakt i
alla ämnen utan i stället leder till en mer intressestyrd fördjupning. Med hänsyn
härtill föreslår kommittén att poängvärdet för tillvalskurs, antingen det gäller överkurs
i redan studerat ämne eller annan tillvalskurs, sätts lika för alla kurser. De
obligatoriska tillvalen är inräknade i den sammanlagda poängsumman medan de
frivilliga tillvalen ger poäng därutöver.

De föreslagna kursplanerna bör enligt kommittén bilda underlag för en försöksverksamhet
som bör sättas i gång med det snaraste. Kursplanerna bör ha riksgiltighet
för att garantera att eleverna får en likvärdig utbildning var de än studerar.
Kursfordringarna måste vara klart definierade för att de avsedda studietiderna
skall kunna hållas. Denna likformighet utesluter enligt kommitténs mening inte
möjligheten för de olika musikhögskolorna att skapa sin egen konstnärliga profil.

2.2 Remissyttranden1

2.2.1 Allmänna synpunkter

I flertalet remissyttranden över kommitténs första betänkande hänvisas till det
omfattande utredningsarbete som sedan lång tid lagts ner på musikutbildningen.
Det framhålls att kommittén både lyckats sammanfatta och konkretisera detta arbete
och att föra det vidare. Kommitténs strävan att foga in musiken i ett vidgat
kulturbegrepp och den positiva inställningen till olika musikyttringar, som följer
därav, anses vara av stort värde i diskussionen om musikutbildningen och kunna
bidra till större öppenhet och bredd i utbildningsprogrammet. Man anser det riktigt
att kommittén i sitt arbete lagt musikundervisningen i skolan som grund och därvid
eftersträvat både att allmänt bredda musiklivet och att skapa en rekryteringsbas
för yrkesutbildningen. Den föreslagna kontinuiteten i utbildningen med början
på förskolestadiet och med obruten fortsättning upp till högskolenivå anses vara
en av betänkandets stora förtjänster. En del av den mer generella kritik, som riktas
mot förslaget, går ut på att kommittén ägnat sig mera åt att bredda basen inom
den föreslagna utbildningspyramiden och mindre åt sin egentliga uppgift, dvs. den

1 Under 2.2.3, Frivillig musikundervisning redovisas även uttalande av 1968 års kyrkomöte
(kskr 1968: 47).

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

högre musikutbildningens innehåll och omfattning. Man accepterar att kommittén
prioriterat lärarsidan i musikutbildningen men anser samtidigt att detta lett till en
överbetoning av de pedagogiska uppgifterna och det pedagogiska inslaget i all musikutbildning.
Den nuvarande bristen på lärare och pedagoger på alla stadier av
musikundervisning anses ytterst besvärande. Man befarar att bristsituationen kommer
att ytterligare accentueras genom kommitténs olika förslag. Ett stort antal
remissinstanser anser att de av kommittén föreslagna åtgärderna för att komma till
rätta med lärarbristen medför dels uppenbar risk för en överdimensionering av
utbildningen, dels en utbildningskvalitet som kan ifrågasättas.

De förslag som läggs fram i kommitténs betänkande II med tim- och kursplaner
för musikutbildningen på olika stadier ger enligt remissmyndigheternas uppfattning
bättre möjlighet att bedöma innebörden av grundtankarna i kommitténs förslag. I
princip kvarstår såväl den positiva bedömningen av utredningens förslag som de
kritiska synpunkter som tidigare förts fram. Det konstateras att kursplanearbetet i
vissa delar gett ett mycket kvalificerat resultat, t. ex. beträffande gehörs- och satsläreundervisningen,
men i andra delar är uttryck för en traditionell syn på utbildningen.

Musikaliska akademien anser att kommittén i överensstämmelse med sina direktiv
borde ha granskat innehållet i utbildningen på högskolestadiet och sökt bedöma
vår utbildningsstandard, helst i jämförelse med utländsk musikutbildning. Både
Musikaliska akademien och teater- och orkesterrådet, musikkonservatorierna i
Göteborg och Malmö, konsertbyråutredningen, 1968 års musikkommitté, Rådet
för utbildning av musiker och Sveriges Radio anser att förslaget är bristfälligt i vad
avser utbildningen av utövande musiker och att den högre solistutbildningen och
annan specialutbildning inte är tillräckligt utförligt behandlad.

Teater- och orkesterrådet anser att det vore motiverat att närmare studera musikutbildningens
och den musikaliska yrkesverksamhetens inbördes relationer för att
kunna göra en bedömning av vilka medel som är lämpligast för att påverka vårt
lands musikutveckling. Måhända skulle enligt rådet en utbildning, som tar betydligt
större hänsyn till varje elevs önskemål och förutsättningar, kunna ge musiklivet
möjlighet att utvecklas mot större flexibilitet och mångfald, även om det skulle medföra
kontinuerliga förändringar i musikundervisningens och musikutbudets yttre
former.

Institutet för rikskonserter framhåller att ett levande samband mellan undervisningssituationen
i dess bredaste mening och den marknad och yrkesmiljö, dit studierna
syftar, måste finnas. Institutet erinrar om den mycket snabba utveckling
som sker på det musikaliska arbetsfältet såväl från kompositions- och instrumentalvokalteknisk
synpunkt som socialt, dvs. i fråga om formerna för musikutbudet,
musikmiljön. Detta kräver kompletteringar av de traditionella utbildningsformerna.
Kommittén anses endast delvis ha lyckats förmedla denna grundsyn i sitt förslag till
reform av utbildningen. Institutet finner t. ex. att anknytningen till den nya musiken
är väl beaktad inom de teoretiska facken. Rådet för utbildning av musiker instäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

mer och ifrågasätter om inte den nya musikens krav borde på ett starkare sätt
komma till synes också inom den instrumentala och den vokala delen av utbildningen.
Huruvida inriktningen av utbildningen mot den nya musiken skall göras
endast på högskolenivå eller förberedas redan på fackskolenivå anses vara svårt att
bedöma. Praktisk och teoretisk information om modern spelpraxis bör i vart fall
ges så tidigt som möjligt.

Folkbildningsförbundet anser inte att nyorienteringen av kursplanerna mot en
fördomsfriare syn på musikbegreppet och de musikaliska uttrycksmedlen är helt
konsekvent genomförd.

Enligt Sveriges Radio har kommitténs förslag till kursplaner inte genomgående
påverkats av den nutidsmedvetna grundsyn som kommittén velat företräda.

Det stora behovet för musikutbildning på alla nivåer av pedagogiskt forskningsoch
utvecklingsarbete framhålls av en enhällig remissopinion.

2.2.2 Förskolan

I många yttranden finner man det värdefullt att kommittén ägnat uppmärksamhet
åt förskolan. I likhet med skolöverstyrelsen är det många remissinstanser, däribland
Musikaliska akademien, universitetskanslersämbetet, teater- och orkesterrådet,
Malmö musikkonservatorium, Örebro musikpedagogiska institut samt TCO m. fl.
fackliga organisationer, som tar upp kommitténs synpunkter på kontinuiteten mellan
förskoleverksamhet och lågstadieundervisningen. Yrkesutbildningsberedningen betonar
betydelsen av att över huvud taget förstärka det estetiska inslaget i förskoleundervisningen.

Universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, teater- och orkesterrådet, Svenska
landstingsförbundet, TCO, Svenska facklärarförbundet och Sveriges lärarförbund
har invändningar mot att skärpa kraven på musikalisk färdighet för tillträde till
förskollärarutbildning. Specialisering på musik bör enligt universitetskanslersämbetet
hellre ske genom tillval inom utbildningen.

Örebro musikpedagogiska institut anser att den kommunala musikskolan bör
bereda även 6-åringar i förskolan tillfälle till förberedande musikundervisning.

Enligt TCO bör det material som kommittén framlagt bli av betydelse för den
nyligen tillsatta utredningen om den framtida barnstugeverksamheten.

2.2.3 Det allmänna skolväsendet

Frivillig musikundervisning

Teater- och orkesterrådet framför uppfattningen att man i skolan inte endast bör
koncentrera sig på det aktiva musicerandet bland barn och skolungdom utan också
söka utveckla lyssnandet för att därigenom undvika att musiken blir ett intresse
endast för en viss kategori av specialbegåvningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Remissinstanserna är genomgående överens med kommittén om behovet av ökad
samordning mellan olika former av frivillig musikundervisning. Remissopinionen är
emellertid inte lika enhällig beträffande kommitténs förslag att låta grundskolan
överta så gott som hela ansvaret för denna undervisning.

Skolöverstyrelsen är av den bestämda uppfattningen att den nuvarande splittringen
av den frivilliga musikundervisningen på ett stort antal olika anordnare
behöver ersättas med en så långt möjligt enhetlig organisation. Förutom uppenbara
organisatoriska olägenheter innebär nuvarande förhållanden orationell hushållning
med allmänna medel och personella resurser. Skolöverstyrelsen anser det särskilt
allvarligt att resultatet blivit en mycket ojämn geografisk fördelning av undervisningen,
vilket utgör ett hinder för att förverkliga en av kommitténs grundtankar,
nämligen att all ungdom i landet skall ha samma rätt och möjlighet till vokal och
instrumental utbildning.

Skolöverstyrelsen saknar emellertid närmare anvisningar från kommittén hur den
önskvärda samordningen kan genomföras i praktiken. Överstyrelsen anser också
att kommittén bort utarbeta allmänna riktlinjer för undervisningens mål och verksamhetsformer.
Kommitténs förslag innebär enligt skolöverstyrelsen att kommunen
kvarstår som huvudman för den frivilliga musikundervisningen, som således blir
en statligt stödd kommunal verksamhet. Skolstyrelsen bör leda och samordna verksamheten
på det lokala planet. Kommitténs beräkning av undervisningens omfattning
accepteras av skolöverstyrelsen, som därjämte uttalar sig för att frivillig musikundervisning
bör förekomma även inom yrkesskolan.

Bland de remissinstanser, som anser att förslaget har odiskutabla fördelar såväl
musikaliskt, ekonomiskt som administrativt, återfinns teater- och orkesterrådet,
musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö, TCO, Framnäs folkhögskola och
Musiklärarnas riksförening.

Andra remissinstanser har på vissa punkter en avvikande uppfattning i vad avser
den föreslagna samordningen. Musikaliska akademien och konsertbyråutredningen
anser att förslaget bör kunna genomföras redan nu på vissa platser, där samarbete
existerar mellan de kommunala musikskolorna och den lokala skolledningen.
På andra håll bör samordningen däremot ställas på framtiden. Akademien anser
att man bör begränsa utbyggnadstakten för den frivilliga undervisningen så länge
bristen på välutbildade musiklärare kvarstår. Akademien anser vidare att kommitténs
avgränsning av antalet deltagare från olika årskurser samt normerna för
gruppstorlekar borde kunnat ges en friare utformning. Utformningen av undervisningen
borde ha preciserats i förslag till kursplaner eller anvisningar. Slutligen
anser akademien att det borde övervägas om inte frivillig musikundervisning bör
påbörjas redan i grundskolans första årskurs.

Svenska facklärarförbundet, Riksförbundet Sveriges musikpedagoger, Örebro
musikpedagogiska institut och Stockholms skoldirektion anser förslaget vara principiellt
riktigt men finner det föreslagna statliga stödet otillräckligt.

Folkliga musikskolan Ingesund har svårt att acceptera kommitténs uppfattning,
att en enhetlig pedagogisk ledning av den frivilliga musikundervisningen skapar

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

förutsättningar för en väsentligt breddad rekryteringsbas för bl. a. musikfackskolan.
För att ett sådant resonemang skall vara riktigt är det enligt skolans uppfattning
nödvändigt att ett tillräckligt antal skickliga lärarkrafter ställs till den frivilliga musikundervisningens
förfogande. Skolan är inte övertygad om att kommitténs förslag
om musikfackskola skulle säkerställa utbildningen av kvalificerade lärare för den
frivilliga musikundervisningen.

Svenska kommunförbundet, ABF, TBV och Studieförbundet Medborgarskolan
anser att både den kommunala musikskoleorganisationen och studieförbundens
verksamhet bland barn i grundskoleålder bör bibehållas. Även skolöverstyrelsen,
Musikaliska akademien, teater- och orkesterrådet, konsertbyråutredningen, Sveriges
frikyrkoråd m. fl. anser att nu gällande bestämmelser för studieförbundens musikcirklar
bör bibehållas.

I Folkbildningsförbundets remissyttrande över kommitténs andra betänkande konstateras
att folkbildningsorganisationernas uppgifter i den frivilliga musikundervisningen
avsevärt begränsas genom de av kommittén framlagda förslagen. I högre
grad än tidigare blir folkbildningsorganisationerna hänvisade till verksamhet i form
av kör- och ensembleverksamhet, lyssnargrupper och liknande.

Svenska kommunförbundet redogör i korthet för bakgrunden till de kommunala
musikskolornas framväxt. Tidigare dominerades detta undervisningsområde av
privatundervisning, som var både kostsam för eleverna och av ojämn standard. De
allmänna skolorna hade otillräckliga resurser för att tillgodose behoven av instrumentalundervisning.
Ett ytterligare motiv för den kommunala undervisningens
framväxt var behovet att stödja amatörmusiken i kommunerna och att medverka till
rekryteringen av aktiva musiker för den lokala orkester- och körverksamheten m. m.
Musikskolorna omfattas av kommunerna med mycket stort intresse.

Förbundet anser att kommitténs förslag att till den allmänna skolan överföra all
den frivilliga musikundervisning, som riktar sig till grundskolans elever, är föga
realistiskt. Av principiella skäl är det enligt förbundets uppfattning synnerligen
tveksamt om grundskolan bör åläggas att ombesörja en frivillig verksamhet av den
stora omfattning som de kommunala musikskolorna och studieförbunden nu svarar
för. Kommittén har också, framhåller förbundet, varit medveten om att det inte
är praktiskt genomförbart att tillgodose hela behovet av frivillig undervisning inom
skolans ram. Det skulle ändå alltid komma att krävas kompletterande kommunala
och andra insatser redan på grundskolestadiet. Dessutom skulle behovet av kommunal
musikskolverksamhet kvarstå oförändrat för hela det gymnasiala området
och för andra äldre elever.

Samordningsbehovet för olika former av frivillig musikundervisning kan enligt
kommunförbundets uppfattning tillgodoses på andra sätt. Förbundet anser den
lämpligaste lösningen vara att en mera samlad ledning organiseras i kommunerna.
Starka skäl anses tala för att man också i fortsättningen aktivt stöder den redan
föreliggande tendensen att anförtro ledningen av den kommunala musikskolan åt
kommunens skolstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

En förbättrad samordning anses också möjlig genom ett rationellare utnyttjande
av tjänsten som kommunal musikledare, en tjänst som i allmänhet inrättas i samband
med upprättandet av kommunal musikskola. Vid sidan av den organisatoriska
och pedagogiska ledningen för musikskolan bör kommunal musikledare
kunna fungera som konsulent för musikundervisningen i grundskolan och eventuell
gymnasial skola samt, där så är möjligt och lämpligt, ha viss undervisning i
den reguljära skolan och/eller i musikcirkel.

Ett successivt ökat ekonomiskt engagemang från statsmakternas sida i den frivilliga
musikundervisningen bör enligt kommunförbundet förverkligas även vid
bibehållande av den kommunala musikskolorganisationen. Formerna för statsbidrag
till de kommunala musikskolorna bör bli föremål för överläggningar med förbundet.

Problemet att samordna de frivilliga musikstudierna och grundskolans musikundervisning
bör även enligt ABF:s mening bäst kunna lösas, om de kommunala insatserna
kanaliseras via skolstyrelsen. ABF anser emellertid att kommunerna även
i fortsättningen bör ha frihet att själva bestämma omfattning och inriktning av dessa
insatser. Jämsides härmed kan staten enligt ABF:s uppfattning öka sina åtaganden
för musiken i grundskolan genom att ge statsbidrag till frivillig undervisning i körsång,
solosång och instrumentalmusik även på låg- och mellanstadiet i takt med
ökningen av antalet musiklärare. ABF delar kommitténs uppfattning att all skolungdom
måste ha samma rätt och möjlighet till instrumental och vokal utbildning
men anser att utredningens beräkning beträffande deltagarfrekvensen ter sig helt
ohållbar. Den av kommittén föreslagna begränsningen av de statliga insatserna
kan på ett olyckligt sätt bli normerande. I verkligheten får man räkna med att deltagarfrekvensen
blir minst dubbelt så stor som utredningen beräknat och man bör
därjämte av pedagogiska skäl räkna med en fördubbling av den föreslagna undervisningstiden.

ABF anser sig böra påpeka, att kommitténs förslag skulle komma att ge den frivilliga
musikundervisningen en mycket kraftig dominans framför andra aktiviteter
på det estetiska området.

Svenska facklärarförbundet anser att den föreslagna musikutbildningen bör kunna
medverka till en brytning av den nuvarande slentrianen i den frivilliga musikundervisningen
bland barn. Redan på lågstadiet bör en specialisering ske av barnens
musikintresse. Violin och andra soloinstrument bör i större utsträckning ersätta
piano i musikskolorna.

Kommitténs förslag om att inordna kyrkomusikernas fria musikundervisning i
den övriga musikundervisning, som bedrivs i kommunerna på frivillig basis, får
ett ganska blandat mottagande bland de kyrkliga remissinstanserna. Domkapitlen
i Uppsala och Visby samt Kyrkomusiker organisationernas samarbetskommitté förutsätter
att den kyrkliga myndigheten alltid skall vara huvudman för de berörda
tjänsterna. Däremot har domkapitlen såväl i Strängnäs som i Växjö och Karlstad
ingen erinran mot förslagen. Domkapitlet i Luleå anser att körverksamhet bland
barn och ungdom bör hänföras till kyrkomusikaliska tjänsteåligganden. Enligt dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

kapitlet i Härnösand bör det finnas möjlighet att byta ut den av skolstyrelsen fastställda
musikundervisningen mot kyrklig musikalisk verksamhet av olika slag.

Kyrkomötet. 1968 års kyrkomöte (kskr 1968: 47) tar bl. a. upp frågan om kyrkomusikernas
fria musikundervisning. Denna bör enligt kyrkomötet bibehållas vid
den karaktär den f. n. har och således även i fortsättningen räknas som ett kyrkomusikaliskt
åliggande.

Musikfackskola

Kommitténs förslag om att en utbildningslinje i musik skall anordnas på det
gymnasiala stadiet inom skolväsendet har mottagits mycket positivt. Invändningarna
mot den föreslagna utformningen av den gymnasiala utbildningen är å andra sidan
talrika. Flera remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen, yrkesutbildningsberedningen,
Svenska kommunförbundet och TCO, erinrar om riksdagens beslut om en
integrerad gymnasial skola. Den föreslagna musikfackskolan eller musiklinjen i
fackskolan bör betraktas som ett utbildningsalternativ inom denna integrerade skolform.
Kommittén anses inte tillräckligt ha beaktat de nya organisatoriska förhållandena
på det gymnasiala stadiet.

Den allmänna uppläggningen av den gymnasiala yrkesutbildningen kan i stora
delar accepteras av yrkesutbildningsberedningen, som emellertid anser att musikutbildningen
inte får helt isoleras från andra estetiska aktiviteter. Yrkesutbildningsberedningen
föreslår att utbildningen får den utformning, som beredningen tidigare
föreslagit, dvs. utformas som en gren av en estetisk linje på yrkesskoleområdet.
Även Svenska kommunförbundet och TCO anser att utbildningslinjen bör samordnas
med den av yrkesutbildningsberedningen föreslagna estetiska linjen. Svenska
landstingsförbundet och TBV uttalar sig för att musikutbildningen inordnas i en
bredare estetisk utbildning.

Statskontoret anser att utbildningen närmast hör till yrkesskoleområdet men att
det över huvud taget inte är önskvärt med en benämning som anknyter till skolform.
Statskontoret ifrågasätter i övrigt om fackskoleutbildningen bör vara treårig. Sista
årskursen skulle alternativt kunna förläggas till musikhögskola som påbyggnadsutbildning.

Även Svenska kommunförbundet, som inte vill uttala sig om vilken utformning
en yrkesinriktad musiklinje i den gymnasiala skolan bör få, påpekar att anordningen
med ett frivilligt tredje fackskoleår med helt genomförd yrkesinriktning
(utan allmänna ämnen) innebär ett klart avsteg från fackskolans organisation i
övrigt.

ABF menar att musikfackskolan, genom att ge möjlighet till tidig inriktning på
yrkesmässig verksamhet inom olika musikområden, framstår som ett av kommitténs
viktigaste delförslag.

Skolöverstyrelsen framhåller att fördelningen mellan allmänna ämnen och musik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

ämnen i musikfackskolan i huvudsak överensstämmer med vad överstyrelsen i annat
sammanhang föreslagit beträffande vissa yrkesutbildningslinjer i det integrerade
gymnasiet.

Kompetensutredningen anser att musikfackskolan liksom övrig gymnasial utbildning
under alla omständigheter bör vara examensfri. Kravet på att genomgången
musikfackskola skall ge samma allmänna behörighet till fortsatta studier
som fackskolan i övrigt i dess nuvarande utformning är enligt utredningen tillgodosett
i kursplaneförslagen.

En allmän uppfattning bland remissmyndigheterna är att musikfackskolan endast
kan accepteras som grund- och förutbildning för vidare specialisering på eftergymnasial
nivå. En treårig utbildningstid direkt efter grundskolan anses allmänt
vara för kort för att nå de mål för utbildningen, som kommittén ställt upp.

Skolöverstyrelsen anser att kommittén i sitt förslag till kursplan för musikfackskolan
varit alltför optimistisk när det gällt att beräkna förkunskaper och ställa
krav på personlig och musikalisk mognad med tanke på den åldersgrupp som
fackskolan omfattar.

TCO anser att kommitténs förslag om musikfackskola kräver en stark omarbetning,
som bl. a. bör gå ut på att göra om den gymnasiala musiklinjen till en mer
allmän musikalisk grundutbildning, varifrån eleverna sedan skall kunna gå vidare till
institut eller högskolor på eftergymnasial nivå. TCO motsätter sig således bestämt
att specialinrikta den gymnasiala musikutbildningen mot de fyra i förslaget angivna
områdena. En generalisering och breddning av utbildningen behöver enligt
TCO inte hindra en viss, ganska klart definierad målinriktning mot vissa yrkesområden,
såvida eleverna på eftergymnasial nivå bereds tillfälle till lämplig påbyggnad
och specialisering.

TCO framhåller vidare att det ter sig särskilt betänkligt att direkt efter grundskolan
starta en utbildning som är speciellt inriktad på läraryrket. Denna uppfattning
delas bl. a. av musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö, Örebro musikpedagogiska
institut, Folkliga musikskolan Ingesund och Framnäs folkhögskola.

Pedagogikutredningen framhåller att musikfackskolans målsättning så till vida
är unik att den har en pedagogisk syftning, dvs. avser att utbilda personer verksamma
inom musikutbildning. Pedagogisk utbildning sker annars f. n. i stort sett
endast på postgymnasial nivå.

Stockholms borgarskola finner det anmärkningsvärt att den föreslagna lösningen
av utbildningsproblemet huvudsakligen är inriktad på helt andra åldersgrupper än
som hittills varit aktuella vid musikalisk yrkesutbildning. Det förefaller som om
kommittén förbisett att musikutbildningen även framdeles i stor utsträckning
måste komma att bedrivas som vuxenundervisning. I själva verket kan endast ett
fåtal specialbegåvade ungdomar tänkas påbörja och på tre år fullfölja en musikalisk
yrkesutbildning omedelbart efter genomgången grundskola.

Folkliga musikskolan Ingesund anser att en linjeindelning av musikfackskolan är
föga motiverad, då kursinnehållet på detta stadium mer bör anpassas efter elevens

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

begåvningstyp än efter yrkesinriktning. Skolan lägger fram en timplan för en tvåårig
gymnasial utbildningslinje i musik utan pedagogiskt inslag.

Musikaliska akademien uttalar sig mycket försiktigt om musikfackskolans möjligheter
att ge något mer än enbart fackskolekompetens. Akademien anser vidare
att utbildningen bör innehålla en gemensam grundutbildning och därefter föra fram
till specialiseringar inom en musiklärarlinje, en musikerlinje och en kyrkomusikerlinje.

Rådet för utbildning av musiker, Institutet för rikskonserter, Svenska facklärarförbundet
m. fl. remissinstanser framhåller att det pedagogiska syftet med utbildningen
inte är helt konsekvent genomfört i alla kursplaner. I vissa kursplaner
poängteras att målet för utbildningen är pedagogisk verksamhet, medan i andra
målet anges vara förmåga att sköta en orkesterstämma eller utföra en solistisk
uppgift.

LO och SAF (genom Rådet för utbildning av musiker) samt konsertbyråutredningen
återfinns bland de remissinstanser som anser att musikfackskolan inte ger
tillräcklig utbildning vare sig för uppgifter av pedagogiskt slag eller för utövande
musiker. De yrkesinriktade och teoretiska inslagen i utbildningen bör minskas och
musikstudierna inriktas på att ge vokal och instrumental färdighetsträning.

Många remissinstanser anser att utbildningen är alltför specialiserad på musik
och att inslaget av allmänna ämnen bör breddas.

1968 års musikkommitté har i remissyttrande och i sitt betänkande Regionmusik
(SOU 1969: 12) lagt fram en principskiss för hur utbildningen av musiker
inom den föreslagna nya regionmusikorganisationen bör utformas med särskild
hänsyn till deras framtida arbetsuppgifter inom rikskonsertverksamheten. Kommitténs
förslag avser en sexårig utbildningsgång, vari två års gymnasial musikutbildning
skulle ingå. I den gymnasiala delen av utbildningen anser kommittén att musikämnenas
omfattning bör begränsas till 12—14 vtr och att tyngdpunkten bör
ligga på instrumentalundervisning. Musikkommittén anser att musikämnena i den
föreslagna musikfackskolan alltför mycket inkräktar på de allmänna ämnena. Eleverna
på detta utbildningsstadium bör vid sidan av sin fortsatta musikaliska grundutbildning
kunna studera allmänna ämnen i sådan omfattning att andra yrkesval
inte omöjliggörs.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att uppsättningen allmänna ämnen i den föreslagna
musikfackskolan ger en snäv bas för fortsatt eftergymnasial utbildning i jämförelse
med andra linjer inom fackskolan. Det finns t. ex. ingen naturvetenskaplig
orientering inlagd i den obligatoriska undervisningen.

Åtskilliga remissinstanser anser att det på det gymnasiala stadiet bör finnas flera
yrkesförberedande utbildningslinjer i musik.

Enligt Klys har kommittén hamnat i ett dilemma genom att å ena sidan vilja
hävda kvalitetskravet med en långt driven specialiserad musikutbildning på fackskolestadiet
och å andra sidan kravet på att fackskoleutbildningen skall ligga till
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 25

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1970

grund för en utbildning av musiklärare som även undervisar i annat ämne. Ett
sådant dilemma kan enligt Klys’ mening inte lösas genom ett kompletteringsförfarande.
Klys föreslår att musikfackskolans konstruktion ändras i syfte att tillgodose
såväl det musikaliska kvalitetskravet som universitetens förkunskapskrav genom att
ett större antal veckotimmar avsätts för undervisning i allmänna ämnen. Alternativt
kan Klys tänka sig att kommitténs förslag till timplan bibehålls, om dessutom en
särskild gymnasial musiklinje inrättas som ger såväl bredare allmänbildning som
tillträde till universitetsstudier.

Musikaliska akademien anser att yrkesförberedande musikundervisning bör prövas
även på gymnasiet och att estetiska varianter bör kunna inrättas i ökad omfattning
i både gymnasium och fackskola. Musikkonservatorierna i Göteborg och
Malmö framhåller i likhet med akademien att behovet av att förbättra rekryteringsbasen
för musikhögskoleutbildningen är särskilt stort. Konservatoriet i Göteborg
anser att kommitténs val av fackskolan som enda musikutbildningsform på
gymnasialt stadium inte ger någon garanti för att musikyrkena väljs av de ungdomar
som bäst lämpar sig därför. Osäkerheten i en tidig bedömning av lämpligheten
för ett musikyrke gör det enligt konservatoriet angeläget att utbildningen på
det gymnasiala stadiet ger eleverna största möjliga frihet att välja annat yrke. Kursplanerna
för fackskolan visar att kommitténs strävan att tillgodose såväl elevernas
önskemål därvidlag som kravet på en pedagogisk och musikalisk yrkeskompetens
efter tre års studier skapat viss osäkerhet beträffande målet för undervisningen för
olika ämnen.

De båda musikkonservatorierna framför önskemål om att förberedande musikskola
eller preparandkurs anordnas för elever som genomgått annan utbildning på
det gymnasiala stadiet än musikfackskola.

Konsertbyråutredningen framhåller att kommittén genom att avvisa andra former
av musikalisk yrkesutbildning än musikfackskolan förorsakat allvarliga utbildningsproblem
för vissa yrkeskategorier av typ musikproducent, musikhistoriker och
musikbibliotekarier. Dessa grupper behöver dels praktisk musikutbildning, dels musikhistorisk
och teoretisk utbildning, t. ex. genom studier vid universitet. Den som
gått igenom musikfackskola torde enligt utredningen inte kunna fortsätta med universitetsstudier
och den som gått igenom gymnasiet med dess obetydliga möjligheter
till musikundervisning har en alltför otillräcklig praktisk musikkunskap. Utredningen
anser att det i princip borde vara möjligt att anordna en musikfackskolelinje,
som innehåller ett så stort mått av allmänna ämnen att den ger tillträde till
fortsatta universitetsstudier.

Skolöverstyrelsen erinrar om att nuvarande timplaner inom gymnasiet och fackskolan
ger möjlighet till utbildning i musik som kan bli rätt omfattande. Elever
med specialintressen, som väljer estetisk variant med inriktning på musik, har
möjlighet till utbildning som inte är mycket mindre än den som ges vid musikgymnasiet.
Den estetiska specialiseringen skall kunna tillgodose även elevernas intresse
av yrkesinriktad utbildning. På fackslcolans sociala linje finns möjlighet till
musikalisk specialisering av samma omfattning som på gymnasiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Universitetskanslersämbetet anser i likhet med kommittén att förslaget att inrätta
en humanistisk gymnasievariant med yrkesförberedande musikundervisning
bör avvisas.

Skolöverstyrelsen framhåller att det generella behörighetskravet för tillträde till
musikfackskola bör vara genomgången grundskola, utan krav på särskild studiegång
i denna. Övergångsvis bör dock krav på betyg i musik från grundskolans högstadium
hänföras till de speciella behörighetsvillkoren.

Skolöverstyrelsen kan ej godta förslaget om särskilt inträdesprov till musikfackskola
och erinrar om att kompetensutredningens principiella ställningstagande
innebär att övergång från en skolform till en annan bör ske på basis av utfärdade
slutbetyg. I de fall antalet fackskolebehöriga sökande överstiger antalet tillgängliga
elevplatser kan överstyrelsen dock tillstyrka ett intagningsförfarande, som ger
företräde åt de för utbildning vid musikfackskola mest lämpade sökandena. Det
bör uppdras åt överstyrelsen att utarbeta normer för intagningsförfarande i dylika
fall.

Pedagogikutredningen påpekar att urvalsprincipen för studier vid musikfackskola
enligt kommitténs förslag blir en annan än för övriga linjer på fackskolan. Därest
vissa av de av kommittén föreslagna inträdesproven i olika kursmoment skall komma
till stånd, krävs ett relativt omfattande utvecklingsarbete av lämpliga mätmetoder.

Även Musiklärarnas riksförening fäster uppmärksamhet på att de föreslagna
omfattande prövningarna vid inträde och examination principiellt avviker från förhållandena
inom andra fackskolelinjer liksom inom skolväsendet i övrigt.

Svenska facklärarförbundet går särskilt in på de inträdeskrav som ställs på elever
i violin. I nuvarande bristsituation måste enligt förbundet alla intresserade, oavsett
ålder, kunna få utbildning på stråkinstrument.

Enligt skolöverstyrelsens mening bör betygssättningen ske efter ett enhetligt mönster
och ansluta sig till det inom gymnasieskolan gängse betygssystemet. I kommitténs
kursplaneförslag ges talrika anvisningar om bedömningsgrunder för elevernas
arbetsresultat men det framgår inte, vilket betygssystem kommittén förordar.

Folkliga musikskolan Ingesund förordar på försök ett system med betygskurser
i stället för årskurser, vilket i korthet innebär att elev som fullgjort musikaliska, tekniska
och repertoarmässiga kursmoment svarande mot ett visst betyg skulle få rätt
att förslagsvis vid två tillfällen varje termin, oavsett fullgjorda studieterminer, få
avlägga prov i dessa avsnitt inför särskild nämnd.

Skolöverstyrelsen anser att förslaget att Folkliga musikskolan Ingesund och
musiklinjen vid Framnäs folkhögskola skall upphöra med sin nuvarande kvalificerade
musikpedagogutbildning och i stället bedriva utbildning på gymnasial nivå bör
omprövas.

I övrigt framhåller överstyrelsen att folkhögskolan i princip skall vara en fri sektoj

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

inom utbildningsväsendet. En del folkhögskolor ger bl. a. en utbildning med starka
yrkesutbildande inslag, t. ex. på musikens område. Dessa folkhögskolor med musiklinjer
bör enligt överstyrelsen så långt möjligt behållas och kunna fritt utveckla sin
särprägel, ofta betingad av anknytning till en folkrörelse. Det väsentliga är, framhåller
skolöverstyrelsen, att man är beredd att i kompetenshänseende — för fortsatta
studier resp. yrkesutövning — jämställa vissa folkhögskolors musikutbildning
med musikyrkesutbildningen.

Musikaliska akademien tillstyrker förslaget att folkhögskolor med musiklinjer
skall kunna anordna sina grundkurser så att de leder till musikfackskolekompetens.

TCO finner det angeläget att folkhögskolor får inrätta gymnasiala musiklinjer
som leder fram till samma kompetens som musikfackskolan.

Enligt ABF bör folkhögskolor med särskilda musiklinjer även i fortsättningen
beredas möjlighet att rekrytera äldre elever för en utbildning som kan göras likvärdig
med den som ges vid musikfackskola.

Örebro musikpedagogiska institut anser att man på försök bör starta förslagsvis
ett 10-tal musikfackskolor, som förläggs till befintliga folkhögskolor med musiklinjer.

Svenska landstingsförbundet anser det inte klarlagt hur musikutbildningen vid
folkhögskolor skall anknytas till kommitténs förslag i övrigt.

Framnäs folkhögskola anser att den nuvarande allmänna musiklinjen vid skolan
kan omvandlas till musikfackskola om man accepterar denna som grundutbildning
för vidare pedagogisk utbildning. Den för Sundsvall-Härnösands-området föreslagna
musikfackskolan bör förläggas till Kapellsbergs musikskola i Härnösand.

I olika yttranden framläggs förslag till förändringar beträffande den av musikutbildningskommittén
föreslagna lokaliseringen av musikfackskoleutbildningen.

Skolöverstyrelsen finner det oklart om de av kommittén föreslagna upptagningsområdena
skall ha karaktär av elevområden. Om så är fallet konstaterar
överstyrelsen att utbildningsmöjligheter, dvs. tillgången till utbildningslinjer, och
antal elevplatser i förhållande till elevunderlaget varierar starkt mellan de olika
områdena. Kommitténs förslag till lokalisering av den gymnasiala musikeryrkesutbildningen
kan bl. a. av detta skäl inte godtas av överstyrelsen.

Stockholms borgarskola tolkar kommitténs rekommendation att skolan skall anpassa
sin verksamhet till den nya musikutbildningens organisation så att skolans
utbildning av musikpedagoger bör kunna fortsätta med samma målsättning som
förut, dvs. med en anpassning till vad som gäller för musikhögskolan i fråga om
inträdesfordringar och examination. Styrelsen förutsätter att skolans musikpedagogutbildning
i fortsättningen blir statsbidragsberättigad. I

I övrigt innehåller remissyttrandena en omfattande redovisning av synpunkter
och intryck till följd av en detaljgranskning av de föreslagna kursplanerna. I denna
del torde få hänvisas till handlingarna.

Kungl. Ma):ts proposition nr 25 år 1970

2.2.4 Högre musikutbildning

Skolöverstyrelsen framhåller att det vid en jämförelse mellan musikfackskolans
och musikhögskolans kursplaner är svårt att få en uppfattning om var den förra
skolformen slutar och den senare tar vid i studiegången. Denna uppfattning delas
av många. Likaså framhålls svårigheterna att precisera kursinnehåll i den högre
musikutbildningen utan praktisk erfarenhet av vilken kunskapsnivå fackskolan
leder till.

Enligt kompetensutredningen är det nödvändigt att närmare definiera vilka vägar
som skall kunna leda till musikhögskola. De allmänna behörighetsvillkoren för
tillträde till musikhögskola bör fastställas av Kungl. Maj:t. Villkoren bör inte vara
alltför olika dem som gäller övriga allmänna utbildningsvägar på detta stadium.
Vidare bör de inte formaliseras så att de, som på annat sätt än genom skolmässig
utbildning erhållit för studiernas bedrivande nödvändiga förutsättningar, utesluts
från den högre musikutbildningen.

I fråga om särskilda behörighetsvillkor påpekar kompetensutredningen att det inte
närmare definierats i förslaget vilken utbildningsnivå inträdesproven skall avse.
Huvudprincipen för anknytning till underliggande skolform bör enligt kompetensutredningens
mening vara att sådan sökande till musikhögskolan, som genomgått
minst tvåårig musikfackskola eller motsvarande utbildning, i regel ej skall behöva
undergå inträdesprov avseende kunskaper och färdigheter som tidigare bedömts
och betygsatts.

Rådet för utbildning av musiker, Klys och Föreningen Sveriges jazzmusiker
framhåller behovet av dispensförfarande, kompletteringskurser etc. för särbegåvningar
som inte lyckas nå upp till den allmänbildningsnivå som kommittén kräver.
Rådet förutsätter dessutom som självklart att nuvarande bestämmelse om godkänd
provspelning för tillträde till musikhögskola bibehålls. Rådet betraktar detta som
en kärnfråga, när det gäller rekryteringen till den högre utbildningen av yrkesmusiker.

Sveriges förenade studentkårer beklagar att kommittén inte ägnat behörighetsoch
meritvärderingsproblematiken vid intagning till musikhögskola någon påtaglig
uppmärksamhet. Intagningsbestämmelserna bör enligt organisationen tas upp till
förutsättningslös behandling av kompetensutredningen i samband med att utredningen
utarbetar förslag rörande motsvarande bestämmelser vid övriga postgymnasiala
utbildningslinjer. Behörighetskraven anses inte behöva bli likformiga för alla
utbildningslinjer.

Statskontoret ifrågasätter om studietiden för högre musikexamina generellt behöver
vara fyra år. Vid filosofisk fakultet kommer grundexamen att avläggas efter
normalt tre år, varefter den studerande har rätt att i viss utsträckning komplettera
sin grundexamen med ytterligare kurser. Sistnämnda modell förefaller lämpligare än
ett system med genomgående lika lång utbildning för samtliga.

Vidare förordar statskontoret att antalet examina minskas ännu mer än vad
kommittén föreslår. I analogi med vad som kommer att gälla för filosofisk fakultet

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

synes en enda examen tillräcklig. Utbildningens innehåll och inriktning kan på
lämpligt sätt anges i det bevis över genomgången utbildning högskolan utfärdar,
utan att särskilda examina inrättas för varje utbildningslinje.

Enligt Folkliga musikskolan Ingesund måste den pedagogiska yrkesutbildningen
på högskolenivå i viss mån ändras om det av skolan utarbetade förslaget till tvåårig
musikfackskola skulle vinna beaktande. Musikfackskolans tredje årskurs bör
ersättas med fristående musikpedagogiska institut eller musikhögskolefilialer med
postgymnasial två- eller treårig utbildning. Närmare uppgift om skolans förslag
till utbildning vid dessa institut lämnas i det följande.

Förslaget att anknyta musikutbildningen till systemet med fasta studiegångar har
i allmänhet ansetts vara principiellt riktigt.

SACO anser det önskvärt att undervisningen vid universitet och vid fackhögskolor
som musikhögskolan organiseras på ett likartat sätt, bl. a. för att möjliggöra
blandade utbildningar.

Teater- och orkesterrådet och Göteborgs musikkonservatorium anser att kommittén
inte lyckats genomföra sina intentioner vid utformningen av utbildningsgången
inom examenslinjema. Grundkurserna är alltför arbets- och tidskrävande
för att det skall finnas utrymme för individuellt styrd specialisering. Det obligatoriska
valet omfattar en mycket liten del av utbildningen och det frivilliga tillvalet
kommer att ha mycket små möjligheter att göra sig gällande.

Skolöverstyrelsen understryker vikten av att kursplanerna inom den högre musikutbildningen
blir identiska för att garantera eleverna likvärdig utbildning och
för att underlätta avnämnarnas bedömning av de sökande oavsett var de fått sin
utbildning. Eftersom den högre musikutbildningen omfattar ett relativt litet antal
studerande bör kursplanerna vara gemensamma också av det skälet att framställningen
av ny kurslitteratur och andra läromedel eljest försvåras och den önskvärda
förnyelsen därmed äventyras.

Universitetskanslersämbetet anser att utbildningsinnehållet måste kontinuerligt
omprövas och anpassas till nya krav och att detta är lättare med mindre hårt bundna
tim- och kursplanerna. Även Sveriges förenade studentkårer anser det angeläget
med alternativa kursplaner inom musikutbildningen för att de olika utbildningsanstalterna
skall kunna utnyttja lärarkrafter med höggradig specialisering och tillgodose
speciella behov inom musiklivet.

Göteborgs musikkonserv atorium anser att möjligheterna för olika skolor att, som
kommittén menar, skapa sin egen konstnärliga profil begränsas genom kommitténs
förslag till riksgiltiga kursplaner.

Teater- och orkesterrådet har vissa invändningar mot kommitténs synpunkter på
orkestermusikernas pedagogiska verksamhet och pekar på bl. a. de svårigheter
som uppstår när —• inom ramen för rikskonserter — orkestrar och ensembler
i framtiden blir mera rörliga. Rådet vill därför förorda att den pedagogiska verksamheten
så långt möjligt överflyttas på speciallärare. Även Malmö musikkon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

servatorium framhåller att bristen på pedagoger inte får skymma behovet av kvalificerade
utövande artister.

Det föreslagna systemet för redovisning och bedömning av studierna har fått ett
mycket blandat mottagande. Ett flertal remissinstanser, däribland bl. a. Musikaliska
akademien, Svenska facklärarförbundet, SACO och Sveriges Radio anser med
större eller mindre tvekan att systemet bör prövas. Folkliga musikskolan Ingesund
anser också kommittéförslaget intressant och värt att beakta men påpekar att det
inte är lämpligt med ett system som skiljer sig från vad som gäller vid annan högskoleutbildning.
Enligt skolan bör det finnas möjlighet att pröva den föreslagna
formen av värderingssystem inom musikfackskolan.

Enligt universitetskanslersämbetet är flera av remissvaren från universiteten kritiska
mot det föreslagna poängsystemet. Man anser att detta innebär en beklaglig
sammanblandning av kvantitativ poängberäkning och kvalitetsbedömning.

Skolöverstyrelsen instämmer i huvudsak i kommitténs kritik av den nuvarande
examensordningen inom den högre musikutbildningen och anser något slags system
med poängberäknade grund- och tillvalskurser vara värt att pröva, även om överstyrelsen
inte kan dela kommitténs optimistiska syn på det föreslagna systemets
avstressande effekt. Sannolikt kommer de studerande att försöka tillvinna sig meriterande
poäng genom att, så långt deras studiekapacitet medger, delta i så många
icke obligatoriska tillvalskurser som möjligt. Därvid blir de minst tidskrävande
kurserna troligen de mest frekventerade, eftersom poängen föreslås bli densamma
för alla tillvalskurser. Man får vidare räkna med att många kommer att utnyttja
möjligheten att välja större kurs och därmed tillgodoräkna sig högre poäng i ämnen
med alternativa kurser.

Skolöverstyrelsen är mot denna bakgrund särskilt tveksam beträffande utformningen
av poängberäkningssystemet och förordar i stället ett system som närmare
ansluter till vad som torde komma att tillämpas vid universiteten. För en dylik
samordning talar bl. a. den omständigheten att tvåämnesmusiklärare eljest kommer
att få vitsord efter olika principer.

Göteborgs musikkonservatorium har ingående granskat förslaget och anser att
kommitténs förslag till poängberäkningssystem har större brister än det system
som skall ersättas.

Den föreslagna poängsättningen av de olika ämnena är enligt konservatoriet
knappast möjlig att göra på ett rättvisande sätt. Bl. a. bör möjligheterna till fingradering
av betygen inte göras beroende av antalet högskoleterminer i ämnet. Därtill
kommer den svåra olägenheten att varje detaljändring av grundpoängen i något
ämne måste medföra poängkorrigeringar i övriga ämnen, vilka återverkar såväl
på grundpoäng som tilläggspoäng. Konservatoriet anser också att den föreslagna
kvalitetsbedömningen av studieresultaten av flera skäl är diskutabel.

Konservatoriet är ense med kommittén att det är önskvärt att kunna påverka
studierna mot en mera intressestyrd fördjupning. Konservatoriet anser emellertid

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

att det föreslagna poängsystemet är ett osmidigt instrument för en sådan intressestyrning.

Konservatoriet presenterar i en bilaga till sitt yttrande ett system för studieredovisning
som är byggt på andra principer än kommitténs förslag.

Malmö musikkonservatorium anser att kommitténs poängberäkningssystem bör
ytterligare utredas. Konservatoriet för fram tanken på ett system som anger
kunskaps- och prestationsnivå i den totala skolningen genom alla skolstadier.

Sveriges förenade studentkårer anser att kommitténs förslag till examenssystem
på vissa punkter är förtjänstfullt, t. ex. vad beträffar deltentamina i stället för
samlade redovisningar vid slutet av studietiden i varje ämne. I fråga om poängsystemet
tar organisationen avstånd från förslaget om kvalitetsbetyg.

De synpunkter, som förts fram vid remissbehandlingen av kommitténs förslag
till utformning av olika utbildningslinjer och utbildningens organisation, behandlas
ytterligare i det följande.

3 Utbildningsvägar inom yrkesutbildningen
i musik m. m.

3.1 Utbildning av musikpedagoger

3.1.1 Nuläge

I det följande lämnas vissa uppgifter om olika förekommande former av musikpedagogutbildning,
som ger kompetens för instrumentalundervisning på olika nivåer,
som iedare av musikcirklar m. fl. uppgifter inom frivillig musikundervisning och
musikbildningsverksamhet.

Vid musikhögskolan i Stockholm anordnas sedan 1949 en försöksverksamhet
med utbildning av instrumental- och sångpedagoger. Utbildningen avslutas med musikpedagogisk
examen. Till en början var ändamålet med utbildningen att ge
kompetens åt lärare i privat musikundervisning, samtidigt som man genom en
kontrollerad lärarutbildning ville främja ett pedagogiskt utvecklingsarbete inom
denna sektor av musikundervisningen. På senare år har de flesta som utexaminerats

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

från pedagogklasserna fått anställning i kommunala musikskolor eller i yrkesutbildningen
i musik. Utbildningen, som först var tvåårig, är fr. o. m. höstterminen 1966
treårig. Från början anordnades pedagogklasser i sång, piano och violin. Senare
har tillkommit vissa biåsinstrument samt musikteori. Betyg ges i egen färdighet
i huvudämnet, undervisningsskicklighet på lägre stadium samt undervisningsskicklighet
på högre stadium. Utbildning i ett andra och även i ett tredje instrument är
frivillig. Studieämnen är bl. a. piano, musikteori, musikhistoria, repertoarkännedom,
pedagogik, talvård och välläsning. Genom ett samarbete som inletts med Stockholms
kommunala musikskola ges eleverna tillfälle till övningsundervisning och
auskultation.

En särskild utbildning av ledare för den kommunala musikskoleverksamheten
försiggår sedan 1958 på försök vid musikhögskolan. Utbildningen är fyraårig och
omfattar i fråga om praktiskt musicerande ämnen både sång, piano samt ett stråkeller
biåsinstrument. Betyg ges vidare i undervisningsskicklighet samt bl. a. i köroch
ensembledirigering. Bland studieämnena förekommer kommunalkunskap och
föreningsteknik.

Vid musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö kan musikpedagogisk examen
avläggas i vissa instrument (främst piano, violin, violoncell, klarinett) eller solosång,
vil malmökonservatoriet även i rytmik. Intagning, undervisning och examination
sker efter samma principer som vid musikhögskolan i Stockholm. Övningsundervisningen
med objekt har i Göteborg ordnats genom samarbete med Göteborgs
skolstyrelse som ställt den frivilliga musikundervisningen i ett rektorsområde till
konservatoriets förfogande. I Malmö har konservatoriet egen övningsskola.

Örebro musikpedagogiska institut utbildar piano-, violin- och sångpedagoger med
blockflöjt som andra instrument. I examen, som avläggs efter tre års utbildning,
ges betyg i, förutom huvudinstrument och blockflöjt, musikalisk satslära och strukturanalys
samt i undervisningsskicklighet på huvudinstrument och blockflöjt. Institutets
övningsundervisning arrangeras genom samarbete med Örebro musikskola
och Kävesta folkhögskola.

Sedan mitten av 1950-talet har vid Folkliga musikskolan Inge sund anordnats
utbildning för musikinstruktörsexamen, främst för att förse de kommunala musikskolorna
och det frivilliga musikbildningsarbetet bland vuxna med lärare och ledare.
Motsvarande utbildning anordnas vid musiklinjen vid Framnäs folkhögskola. Båda
skolorna har även numera särskilda musikpedagogiska linjer som också avslutas
med examen. Såväl instruktörs- som pedagogutbildningen är treårig. Timplanen
för musikinstruktörslinjen i Ingesund upptar bland betygsämnena instrumentalt
huvudämne eller solosång, minst ett obligatoriskt biinstrument, sång och
piano (om ej huvudämne), blockflöjt samt musikteori, musikhistoria, dirigering,
kontrapunkt, instrumentation och psykologi. Bland studieämnena förekommer
orkesterspel, körsång och kammarmusik. Metodik och övningsundervisningen upptar
metodik på huvudämnet, blockflöjtsmetodik, gruppmetodik och övningsundervisning
med elev. Instruktörsutbildningen i Framnäs har i princip samma upplägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

ning. I Ingesund bedrivs utbildning på en stråkpedagogisk linje med violin/viola/
violoncell som huvudämne. Ett andra instrument kan studeras frivilligt. I Framnäs
kan musikpedagogisk examen avläggas i violin, piano, gitarr, flöjt och klarinett
samt i sång.

Vid Stockholms borgarskolas musikpedagogiska institut bedrivs också utbildning
av instrumentalpedagoger med en studietid av normalt tre år. Institutet har pedagoglinjer
med följande huvudinstrument, nämligen piano, violin, violoncell, gitarr, flöjt
och blockflöjt. Utbildning anordnas även i biinstrument, som kan tas med och
betygsättas i examen. Examination sker enligt samma fordringar som gäller för
motsvarande examina vid musikhögskolan i Stockholm.

Stiftelsen Stockholms musikpedagogiska institut anordnar pedagogkurser i sång-,
gitarr-, blockflöjt-, violin- och bleckblåsinstrument. Undervisningen ges i form av
obligatoriska centralkurser, koncentrerade till en dag i veckan. Kurserna varar
två till tre år. I undervisningen ingår bl. a. gruppmetodik. Examensproven omfattas
solistiskt prov på huvudinstrumentet, undervisningsprov, prov i musikhistoria,
psykologi, sång samt musikteori och gehör.

3.1.2 Kommittén

Kommittén föreslår att utbildning av musikpedagoger skall anordnas på två
nivåer, dels vid musikfackskola, dels vid musikhögskola.

Musikpedagogisk utbildning ges enligt kommitténs förslag både på musikfackskolans
allmänna linje (linje A), kyrkomusikaliska linje (linje K) och linje för militär-
och underhållningsmusiker (linje M) vid sidan av den för varje linje specialiserade
utbildningen. Tre års utbildning på dessa linjer leder till samma musikpedagogiska
kompetens.

Fackskolepedagoger föreslås få behörighet att

undervisa inom förberedande musikundervisning,

leda gruppundervisning av nybörjare på två instrument,

meddela individuell undervisning på två instrument på nybörjar- och något
avancerad nivå,

leda musikcirklar (nybörjarundervisning) i instrumental och vokal ensemble, lyssnarverksamhet
och elementär musikteori samt

leda ensembleverksamhet i grundskolan.

Timplanerna för samtliga linjer i musikfackskolan är utformade på sådant sätt
att de först upptar de allmänna ämnena, vilka följs av en grupp för alla linjer
gemensamma ämnen. Därefter upptas den grupp ämnen, som är speciella för varje
linje, samt slutligen lärarledd överspelning, timme till förfogande och fördjupningskurs.

I det följande återges den föreslagna timplanen för linje A. Beträffande den linjespecialiserade
delen av utbildningen för linjerna K och M se 3.3.2 och 3.4.2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Linje A

A. Allmänna ämnen C. Linjespecialisering

B. För alla linjer gemensamma ämnen D. Övrigt

Veckotimmar i

Ämne åk 1 åk 2 åk 3

A. Svenska .......................... 4 3

Tyska6 ............................ 3 2

Historia .......................... 2 —

Samhällskunskap .................. — 2

Tillvalsämne* ...................... (3) (3)

B. Instrument I ....................... 2 2

Instrument IT8 1 1

Sång ............. I8 l8

Gehörsutbildning med satslära7........ 3 3

Musikhistoria med formlära.......... 4 4

Rytmik och improvisation............ 2 1

Pedagogik-metodik (blockämne)....... 1 3

Muntlig framställning ............... — —

C. Ensemble ......................... 4 3

Blockflöjt/gitarr7 .................. — 2

Körsång .......................... — 2

Dirigering ........................ — —

D. Lärarledd överspelning8.............. 5 2

Timme till förfogande............... — l3

Fördjupningskurs10 .................. — —

Summa vtr 32 (35) 32 (35)

1 Piano, om instrument I inte är piano.

2 Tiden fördelas på lämpligt sätt mellan instrumenten. Viss tid beräknas för ensemblespel.

3 Denna timme kan bl. a. utnyttjas till instrumentkännedom.

* Frivilligt tillval.

6 Tyska är B- eller C-språk.

6 Kan utgå i särskilda fall enligt rektors bestämmande.

71 detta blockämne ingår en kurs motsvarande 1 vte under samtliga årskurser i gehörspel på
piano. Häri inbegrips ackompanjemang, transponering, improvisation m. m.

8 V2 + V2.

9 Läraren leder simultant 3—6 elever.

10 Eleven väljer ett av följande ämnen: instrument I, instrument II, sång, instrument III, satslära
med arrangemang, improvisation eller dirigering.

Kommittén anser att de två första åren av linje A skall tjäna uppgiften att vara
förutbildning till en rad olika musikyrken. Efter två års studier kan eleven söka
inträde till fortsatt utbildning vid musikhögskola (eller annan postgymnasial utbildningsanstalt)
eller lägga till ett tredje studieår på musikfackskola.

Enligt kommittén bör elev som visar särskilt stor fallenhet för sitt huvudinstrument
och redan från början är inställd på fortsatt solistutbildning vid musikhögskola
efter tillstånd av rektor kunna befrias från skyldigheten att ha ett andra
instrument. Eleven kan då koncentrera sig på sitt huvudinstrument och får ägna
detta inte bara den lektionstid utan även all den överspelningstid, som annars skulle
ha tagits i anspråk för det andra instrumentet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

Musikpedagogutbildningen på musikhögskola bör enligt kommittén vara specialiserad
och ligga på mycket hög nivå i vad avser konstnärlig och pedagogisk
förmåga.

Instrumental- och sångpedagogutbildning sker enligt förslaget på allmänna
pedagoglinjer där huvudämnet kan vara ett instrument, sång och ensembleinstruktion
(ledning av kammarmusikensembler). Utbildningen, som bygger på genomgånget
gymnasialt stadium, föreslås bli fyraårig och avslutas med examen. Inträdesprov
förutsätts ske i huvudämnet, i satslära och gehörsutbildning med allmän musiklära
samt, för den som inte har piano som huvudämne, i piano. Den pedagogiska
skolningen koncentreras enligt förslaget till de två sista åren med en pedagogisk
strimma redan under det andra. Nedan återges timplanen för de allmänna musikpedagoglinjerna.
Kommittén påpekar att timplanen får ses som ett normalexempel
som kan modifieras alltefter huvudämnets olika karaktär.

Ämne

åk 1 åk 2 åk 3 åk 4 Betygspoäng -

Huvudämne ..........................

Gemens, lekt. m. repertoar o. interpret.-

analys .............................

Piano1 ..............................

Ensemble, kör, orkester.................

Ensembleledning ......................

Gehörsutb. och satslära.................

Musikhist. och formlära2 ...............

Rytmik och avspänning

m. plastik och gestik.................

Röst- och talvård m. välläsning och muntlig

framställning........................

Pedagogisk utb.:

Musikpsyk. och -pedagogik............

Metodik m. ausk. och övn.-undervisning .

Lyssnarkurs- och cirkelmetodik........

Obl. tillval ...........................

S:a veckomoduler* elev/åk

6 6 6

(3) (3) (3)

12 12 —

— 6 —

9 9 9

6 6 6

6 — —

(3)3 (3)3 3

— 3 12

48 48 45

(51,54) (51,54) (48)

6 32

6 12

I! } 24
— 18

— 14

— 2

6 2

_312_

51 S:a 160

1 För elever som inte har piano som huvudämne. Betygspoängen (=6) läggs härvid till den
sammanlagda poängsumman.

2 Grundkurs av något mindre omfattning än på musiklärarlinje.

8 Endast för sångare.

* Veckomodul=15 min.

Utbildningen på pedagoglinjema är enligt kommittén konstruerad så att studerande
i andra årskursen av instrumentalist- och solosångklass utan alltför omfattande
komplettering skall kunna gå över till tredje årskursen på pedagoglinje.

I fråga om tillval föreslår kommittén att studerande på de allmänna pedagoglinjerna
får göra sina obligatoriska val bland kurserna i instrument (dock ej huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

ämnet), Collegium musicum, Musica nova, kammarmusik, sång (ej på sångpedagoglinje),
akustik och ljudöverföring med apparatkännedom, bandslöjd och elementär
elektronisk komposition, jazz och modern underhållningsmusik. På sångpedagoglinje
tillkommer som obligatoriskt val litteraturkunskap och textanalys.

Kommittén föreslår vidare att en särskild rytmikpedagoglinje skall anordnas
med i princip samma uppbyggnad som de allmänna pedagoglinjema.

Den egentliga inriktningen på rytmik sker först i årskurs 3, där ämnet rytmik
(anatomi, rörelseteknik och plastik, rörelsekomposition m. m.) blir huvudämne. De
två första årskursernas utbildning har så långt möjligt gjorts likartad med utbildningen
i instrumentalist- och solosångklass för att underlätta övergång mellan linjerna.

Kommittén föreslår följande timplan för rytmikpedagoglinje.

Ämne

åk 1 åk 2 åk 3 åk 4 Betygspoäng -

Instrumentalt huvudämne ............... 6 3

Gemens, lekt........................ 6 3

Piano1 ............................... (3) (3)

Sång ................................ — 3

Blockflöjt/gitarr ...................... — 3

Rytmik med anatomi, rörelseteknik, plastik,

rörelsekomposition m. m.............. 6 6

Ensemble ............................ 12 9

Ensembleledning ...................... — 6

Gehörsutb. och satslära................. 9 6

Musikhist. och formlära2................ 6 6

Röst- och talvård m. välläsning och muntl.

framställning ....................... — —

Pedagogisk utb.:

Musikpsyk. och -pedagogik............ 3 —

Metodik m. ausk. och övn.-undervisning . — 3

Obl. tillval............................ — —

S:a veckomoduler1 elev/åk 48 48

(51) (51)

(3)

(69)

30 36

— } 28

— 14

S:a 160

1 För elever som inte har piano som huvudämne. Betygspoängen (=6) läggs härvid till den
sammanlagda poängsumman.

2 Mindre grundkurs, jfr allmän pedagoglinje.

3 Historiska danser och modern dans.

4 Veckomodul=15 min.

Dessutom föreslås en specialiserad utbildning av musikteoripedagoger, förlagd
till musikhögskolan i Stockholm. Det generella behörighetskravet föreslås vara
detsamma som vid annan musikhögskoleutbildning. Inträdesprov sker i ämnena
gehörsutbildning med allmän musiklära, satslära och formlära. Därtill kommer ett
pedagogiskt lämplighetsprov. Utbildningen föreslås normalt omfatta fyra år men
kan vara kortare för elever som redan genomgått annan utbildning med höga betyg
i gehörsutbildning och satslära.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Kommittén föreslår följande timplan för teoripedagoglinje.

åk 1 åk 2 åk 3 åk 4 BetygsÄmne
poäng

Gehörsutb............................ —

Satslära .............................. 27

Instrumentation ....................... —

Formlära ............................ 3

Musikhist.1 ........................... 12

Musikteorins historia m. litteraturkännedom —

Kompositionsseminarium ............... —

Elementär kurs i komposition........... —

Akustik och ljudöverföring m. apparatkännedom
.............................. —

Bandslöjd och elementär elektronisk komposition
.............................. —

Pedagogisk utb.:

Musikpsyk. och -pedagogik............ —

Metodik m. ausk. och övn.-undervisning . —

Lyssnarkurs- och cirkelmetodik........ —

S:a veckomoduler2 elev/åk 42

1 Samma grundkurs som på musiklärarlinje.

2 Veckomodul=15 min.

3 — 6

S:a 160

Kommittén framhåller att det bör vara möjligt att efter musikpedagogexamen
fortsätta studierna för diplom i instrument, sång eller ensemblespel. Diplomstudier
föreslås normalt omfatta två år.

Den särskilda utbildningslinjen för musikledare bör enligt kommittén upphöra.
Kommittén anser att behovet av administrativ skolning för de rektorer — studierektorer,
som enligt kommitténs förslag skall handha den pedagogiska ledningen av
kommunernas obligatoriska och frivilliga musikundervisning, kan tillgodoses genom
kursverksamhet.

3.1.3 Remissyttranden

Efter granskning av kursplaneförslagen framhåller skolöverstyrelsen att kommittén
i sin ambition att göra musikutbildningen vid musikfackskolan så omfattande
som möjligt förletts att överskatta utbildningens värde och användbarhet i undervisningssammanhang.
Man torde inte enligt överstyrelsen kunna vänta sig att alla
elever, som genomgått musikfackskola, skall äga personliga förutsättningar och
sådan musikalisk och pedagogisk mognad att utbildningen generellt kan ge behörighet
till lärartjänst inom offentligt anordnad frivillig musikundervisning. Detta
så mycket mindre som arbetsområdet beräknas innefatta gruppundervisning av
nybörjare på två olika instrument, vilken metodik torde tillhöra instrumentalundervisningens
svåraste och minst utforskade områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Folkliga musikskolan Ingesund är övertygad om behovet av en lägre musikpedagogutbildning.
Skolan räknar inte med att utbildningen vid musikhögskola kommer
att kunna täcka det stora behovet av musikpedagoger i den frivilliga musikundervisningen
på grundskolenivå. Musikskolan ifrågasätter dock starkt möjligheten av
att eleverna i musikfackskolan under den av utredningen föreslagna utbildningstiden
kan inhämta kunskaper som motsvarar kraven. Musikskolan föreslår, som
tidigare nämnts, att kommitténs förslag till timplaner formas om till att gälla tvåårig
musikfackskola och att den tredje årskursen i musikfackskolan förläggs till
ett i förhållande till fackskolan fristående musikpedagogiskt institut.

För tillträde till ett sådant institut bör krävas genomgången tvåårig musikfackskola
eller motsvarande utbildning, att sökanden fyllt 18 år samt godkända inträdesprov.

Utbildning av musikpedagoger skall inom institutet kunna ske på en allmän
musikpedagogisk linje som bör vara tvåårig med möjlighet till ett tredje påbyggnadsår
(fördjupningskurs). Utbildningen avslutas med musikpedagogisk resp. utökad
musikpedagogisk examen. Den förstnämnda examen föreslås ge kompetens för
instrumentalundervisning på grundskolans låg- och mellanstadium, medan den
senare är avsedd att ge behörighet för grundskolans samtliga stadier.

Vidare föreslår musikskolan att vid musikpedagogiskt institut inrättas specialpedagogiska
linjer med studierna koncentrerade till instrumentblock, såsom stråk-,
trä/bleckblås- och klavérinstrument. Utbildningen, som föreslås bli treårig och
leda fram till specialpedagogisk examen, avses bli ett komplement till instrumentalpedagogiska
linjer vid musikhögskola med studierna koncentrerade till ett enda
instrument. Specialpedagogisk examen bör ge behörighet att undervisa på grundskolans
samtliga stadier. Musikskolan räknar med att i synnerhet mindre kommuner
kan ha nytta av sådan pedagogutbildning.

TCO och musikkonservatoriet i Göteborg anser också att det kan finnas behov
av en lägre musikpedagogutbildning och att det bör krävas ett par års studier på
eftergymnasial nivå för att utbildningen skall kunna ge erforderlig kompetens.

Framnäs folkhögskola föreslår att skolans nuvarande utbildning av instrumentalpedagoger
bibehålls. I

I fråga om de föreslagna allmänna pedagoglinjema på högskolenivå framhåller
Göteborgs musikkonservatorium att det är tveksamt vilka tjänster som kan erbjudas
sådana kvalificerade solistpedagoger med ibland ovanliga instrument. Även skolöverstyrelsen,
TCO och teater- och orkesterrådet anser att pedagogutbildningen bör
bättre ansluta sig till behoven på arbetsmarknaden. Inte bara ett huvudinstrument
utan också ett eller flera betygsatta biinstrument är i de flesta fall nödvändiga i utbildningen
för att öka underlaget för pedagogisk verksamhet. Den omständigheten
att olika musikpedagoger sannolikt kommer att leda ensembler och orkestrar av
skiftande sammansättning understryker ytterligare vikten av bredd i utbildningen.

Göteborgskonservatoriet anser att de allmänna pedagoglinjema bör kunna samordnas
närmare med instrument- och solosångklasserna.

ABF, Studieförbundet Medborgarskolan och Svenska facklärarförbundet fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

håller att det är av vitalt intresse att olika kategorier av musikpedagoger får ingående
kännedom om gruppmetodik och vuxenpedagogik.

Förslaget om en särskild rytmikpedagoglinje på högskolenivå får stöd. Samtidigt
kritiseras kursplaneförslaget beträffande rytmikämnet av musikkonservatorierna i
Göteborg och Malmö, Svenska facklärarförbundet samt av vissa enskilda rytmiklärare
vid musikutbildningsanstalterna. Kursplanerna i ämnet både på fackskoleoch
högskolenivå behöver helt omarbetas och ges en inriktning mot musikalisk
rytmik. Samma remissinstanser anser det vara möjligt att inrikta utbildningen av
rytmikpedagoger på olika nivåer alltefter arbetsuppgifter på samma sätt som föreslagits
beträffande instrumentalpedagoger.

Göteborgs musikkonservatorium anser att den föreslagna teoripedagogutbildningen
uppenbarligen ligger på sådan nivå att annan form av musikalisk högskoleutbildning
normalt kommer att fordras för inträde. Konservatoriet finner
denna högre utbildning önskvärd men vill samtidigt efterlysa en teoripedagogisk
utbildning på samma nivå som övrig pedagogutbildning vid musikhögskolorna. En
prognos beträffande den framtida arbetsmarknaden hade varit önskvärd.

Universitetskanslersämbetet och Stockholms universitet framhåller att teoripedagogutbildningen
är av stort intresse för universiteten. Utbildningen bör därför
anpassas till universitetens krav och anknytas närmare till universitetens musikvetenskapliga
utbildning. Musikhögskolans elevkår betonar att teoripedagogutbildningen
bör få en bestämd inriktning mot den nutida musiken.

3.2 Utbildning av musiklärare

3,2.1 Nuläge

För behörighet till tjänst som lärare i musik inom skolväsendet krävs musiklärarexamen,
som kan avläggas vid musikhögskolan i Stockholm samt vid musikkonservatorierna
i Göteborg och Malmö. Utbildningen, som i regel är fyraårig,
är i sin helhet förlagd till dessa utbildningsanstalter. Sökande till musiklärarutbildningen
genomgår prov i gehör och allmän musiklära samt i sång, piano, stråkinstrument
och harmonilära. Härtill kommer ett s. k. pedagogiskt lämplighetsprov.
Följande examensämnen ingår i utbildningen: sång, piano, violin (viola eller violoncell),
harmonilära, musikens historia och estetik, pedagogik, undervisningsskicklighet
och dirigering. Därtill kommer som studieämnen kontrapunkt, formlära, instrumentation,
musik och gehörslära samt talteknik och välläsning. Tillträde till
den praktisk-pedagogiska delen av utbildningen, provårskursen, som sedan 1965 är
förlagd till de två sista terminerna, kan ske först sedan eleverna avlagt godkända
prov i samtliga examensämnen utom pedagogik och undervisningsskicklighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Provårskursen är uppdelad i åtta delstudiekurser, propedeutisk kurs, pedagogik,
metodik, konst- och kulturhistoria, ensemblespel, blockflöjt, ackompanjemang och
improvisation samt sång, stråk- och pianopedagogik. Vissa undervisningsmoment är
motiverade av att musiklärarutbildningen även ger kompetens för uppgifter som
musikpedagog inom den frivilliga musikundervisningen, bl. a. för lärartjänst i kommunal
musikskola. Betyget i undervisningsskicklighet sätts på grundval av vissa
serier med egen handledd undervisning i skolor på olika stadier.

3.2.2 Kommittén

Kommittén föreslår en utbildning av musiklärare, som är uppdelad på två olika
utbildningsnivåer och ger olika kompetens.

Den ena lärarkategorin föreslås få behörighet att handha grundskolans obligatoriska
musikundervisning samt lägre nivåer inom frivillig musikundervisning och
musikcirkelverksamhet, medan den andra kategorien föreslås svara för musikundervisningen
i gymnasium, fackskola, frivillig musikundervisning och musikcirkelverksamhet
på mera avancerad och konstnärligt kvalificerad nivå samt musikyrkesutbildning.
Den senare lärarkategorin skall även vid behov kunna ta hand om
musikundervisningen på grundskolans högstadium.

Musiklärarutbiidningen bör enligt kommittén ansluta sig till annan lärarutbildning
och således i princip bestå av en grundutbildning, som innehåller en ämnesteoretisk
del och av praktisk-pedagogisk del, samt av fortsatt utbildning i form
av fortbildningskurser.

Musiklärarnas ämnesutbildning och instrumentalpedagogiska utbildning föreslås,
vad beträffar musiklärare för grundskolan, ske vid musikfackskola och vad gäller
övriga musiklärare vid musikhögskola. Den praktisk-pedagogiska utbildningen
bör för båda kategorierna förläggas till lärarhögskola med ämneslärarlinje. Denna
förändring i förhållande till nuläget anser kommittén vara nödvändig för att anpassa
musiklärarutbildningen till annan lärarutbildning och för att bryta musiklärarnas
isolering från andra lärargrupper. Därjämte fullföljs enligt kommittén en
utveckling som redan tagit sin början vid musikhögskolan, där den praktiskpedagogiska
utbildningen sedan 1965 sammanförts till den sista fasen i musiklärarutbildningen
.

Utbildningen vid musikfackskola har närmare beskrivits under 3.1.2. Kommittén
föreslår att elev som avlagt musikpedagogisk examen vid fackskola vid någon av
linjerna A, K eller M skall kunna fortsätta sina studier med praktisk lärarutbildning
under ett år vid lärarhögskola för att därmed skaffa sig behörighet även för
klassundervisning i musik på grundskolans alla stadier. Trots att de fackskoleutbildade
musiklärarnas verksamhetsområde föreslås begränsat till grundskolan har
kommittén inte ansett sig kunna förorda någon förkortning av studietiden för dessa
i förhållande till den nuvarande musiklärarutbildningen. Kommittén räknar med

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

att musiklärare i grundskolan kommer att i ökad omfattning få tjänstgöra även på
mellanstadiet och dessutom i större omfattning än tidigare kunna utnyttjas för
frivillig musikundervisning. Den sammanlagda studietiden blir för musiklärare i
grundskolan enligt kommitténs förslag 1—2 terminer kortare än klasslärarutbildningen,
som bygger på genomgången fackskola jämte 2Vi—3 års studier vid lärarhögskola.
Detta finner kommittén motiverat med hänsyn till att klasslärarutbildningen
omfattar så många fler ämnen än utbildningen av musiklärare för grundskolan.

Musikundervisningen på det gymnasiala stadiet bör enligt kommitténs förslag
ombesörjas av musiklärare med ämnesutbildningen förlagd till musikhögskola.
Möjlighet till utbildning i musik i kombination med annat ämne bör erbjudas.
Musiklärarutbildning vid musikhögskola kan därför enligt förslaget dels avse utbildning
av lärare med inriktning enbart på undervisning i musik, ettämnesmusiklärare,
eller på musik i kombination med annat ämne, tvåämnesmusiklärare. Utbildningen
omfattar i båda fallen — med den praktiska lärarutbildningen inräknad —
fyra års studier.

Musiklärarutbildningen på högskolenivå bygger på genomgånget gymnasialt
stadium med minst fackskolekompetens.

Inträdesprov föreslås ske i ämnena sång, instrument, gehörsutbildning med allmän
musiklära samt satslära. Därtill kommer ett pedagogiskt lämplighetsprov. De
som genomgått treårig musikfackskola på linje A, K eller M kan efter godkända
inträdesprov gå direkt in i andra årskursen av utbildningen för ettämnesmusiklärare.

Kommittén framhåller en rad fördelar med att i musiklärarutbildningen kombinera
musik med ett annat ämne. Detta kan pedagogiskt sett innebära fördelar
för musikundervisningen och en möjlighet att integrera denna med skolans övriga
undervisning. För lärarna kan det betyda möjligheter till bättre kontakt med
elever och kolleger. Underlaget för lärartjänster kan ökas. Dessutom räknar kommittén
med att möjligheten till blandad utbildning kan bredda rekryteringen.

Kommittén föreslår att ämnena historia, religionskunskap, ett modernt språk,
filosofi, psykologi och matematik skall kunna ingå i kombination med musik i utbildningen
av tvåämnesmusiklärare. Studierna i universitets ämnet skall avse två
betygsenheter (motsv.) och bör ske på två terminer. Studiegången bör läggas så att
universitetsstudierna sker antingen första eller tredje året.

Även för ettämnesmusiklärare föreslår kommittén en studietid av tre år för den
musikaliska utbildningen, vilket medför möjlighet till ämnesfördjupning och samtidigt
ger bred kompetens för frivillig musikundervisning.

Kommittén föreslår en betydligt utvidgad valfrihet beträffande vilka instrument
som skall kunna ingå i musiklärarutbildningen. Som huvudinstrument skall kunna
väljas piano, violin, viola, violoncell, flöjt, blockflöjt, oboe, klarinett, saxofon,
fagott, trumpet, hom, basun eller gitarr. Instrument som kontrabas, gamba, luta,

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1970 51

cembalo, orgel, harpa och slagverk kan endast väljas som tillval. Piano bör vara
obligatoriskt biinstrument för de elever som har annat huvudinstrument.

Undervisningen i musikhistoria och formlära bör för såväl tvåämnes- som ettämnesmusiklärare
avse två akademiska betygsenheter (motsv.) och läggas upp
på ett sätt som i stort sett motsvarar universitetens grundkurs i musikvetenskap.
Kommittén föreslår följande timplaner för musiklärarutbildningen.

T våärnnesmusiklämre

åk l1 åk 2* 1 2 åk 32 4 Betygs Ämne

poäng

Sång ................................ (3)

Gemens, lekt........................ —

Instrument I.......................... (3)

Gemens, lekt........................ —

Instrument II8......................... —

Gehörsutb., satslära, instrumentation...... —

Röst- och talvård med välläsning........ —

Körsång.............................. —

Kördirigering ......................... —

Gruppövn.......................... —

Ensemble ............................ —

Ensembleledning ...................... —

Musikhist. och formlära ................ —

Rytmik och avspänning ................ —

Obl. tillval5........................... —

Pedagogisk utb.:

Musikpsyk. och -pedagogik............ —

Ped.-metodisk utb. i sång/instr......... —

Ped.-metodisk utb. i teori6............ —

Vuxenped., cirkel- och ämnesmetodik .. —

S:a veckomoduler7 elev/åk (6) 66 69 S:a 80

(69) (72,78)

1 Under universitetsåret, som också kan ligga i åk 3, kan vid behov viss praktisk musikundervisning
förekomma.

2 Musikhögskolestudier; kan alternativt inleda studiegången.

3 Om instrument I inte är piano är detta obligatoriskt biinstrument. Betygssumman (=4) läggs
till den samlade poängsumman.

4 Inräknas i betygspoängen för pedagogisk utbildning.

5 Endast ett obj. tillval.

6 Frivilligt.

7 Veckomodul=15 min.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Ettämnesmusiklärare

Ämne

åk 1 åk 2 åk 3 Betygs poäng -

Sång ................................ 4 4

Gemens, lekt....................... — 3

Instrument I.......................... 4 4

Gemens, lekt....................... — 3

Instrument II ......................... 3 (3)

Gehörsutb., satslära, instrumentation...... 9 9

Röst- och talvård med välläsning........ 3 —

Körsång.............................. 6 6

Kördirigering ......................... — 6

Gruppövn.......................... — 1

Ensemble ............................ — 6

Ensembleledning ...................... — —

Musikhist. och formlära ................ 12 12

Rytmik och avspänning ................ 6 —

Obl. tillval............................ — 3

Pedagogisk utb.:

Musikpsyk. och -pedagogik ........... 3 —

Ped.-metodisk utb. i sång/instr......... — —

Ped.-metodisk utb. i teori ............ — —

Vuxenped., cirkel- och ämnesmetodik . . 3 3

S:a veckomoduler2 elev/åk 53 60

(63)

1 Inräknas i betygspoängen för pedagogisk utbildning.

2 Veckomodul=15 min.

4
3

S:a 120

Ettämnesmusiklärare har i sin utbildning både huvud- och biinstrument samt
pedagogisk-metodisk skolning i två ämnen (sång eller instrument samt satslära med
gehörsutbildning eller formlära).

I båda utbildningarna föreslås att det obligatoriska tillvalet sker bland följande
ämnen: Collegium musicum, Musica nova, kammarmusik, akustik och ljudöverföring
med apparatkännedom, bandslöjd och elementär elektronisk komposition, jazz
och modern underhållningsmusik. Det bör observeras att kommittén i tvåämneslärarutbildning
inte ansett sig kunna räkna med mer än ett obligatoriskt tillval.

Kommittén anser det vara angeläget att alla elever, som genomgått ämnesutbildningen
för musiklärare, i princip utan spärr skall kunna fortsätta sina studier direkt
vid lärarhögskola på den ort där ämnesutbildningen ägt rum. Kommittén har inte i
detalj utarbetat någon studieplan för den praktiska lärarutbildningen. Allmänt bör
enligt kommittén gälla att de nya studieplaner och anvisningar, som till följd av
lärarutbildningsreformen utarbetats för ämneslärarutbildningen vid lärarhögskola,
skall kunna tillämpas sedan de kompletterats med provisoriska bestämmelser för
musiklärarutbildning, i avvaktan på att senare även andra s. k. övningslärargrupper
kan komma att få sin praktiska lärarutbildning förlagd till lärarhögskola. Kommittén
räknar inte med att musiklärarutbildning vid lärarhögskola skall kunna
starta förrän tidigast hösten 1972.

Möjlighet till praktisk lärarutbildning vid lärarhögskola bör enligt kommittén
ges också till studerande vid andra utbildningslinjer än musiklärarlinje, antingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

som en komplettering i direkt anslutning till deras övriga studier eller som vidareutbildning
efter några års yrkesverksamhet.

Beträffande fortbildningen av musiklärare framhåller kommittén att denna bör
i huvudsak kunna ske inom ramen för den fortbildningsorganisation som vuxit fram
under senare år.

Det av kommittén framlagda förslaget till utbildningsgång för musiklärare innebär
eu med klasslärarutbildningen (beträffande grundskolan) och med adjunktsutbildningen
(beträffande det gymnasiala stadiet) i princip likvärdig utbildning. Kommittén
har inte funnit vägande skäl att föreslå någon högre utbildningsgång vid musikhögskola,
som skulle motsvara licentiat- eller doktorsnivå inom universitetsutbildningen.
Kommittén har inte heller förordat inrättande av fasta lektorstjänster i musik
på det gymnasiala stadiet. En karriärmöjlighet bör dock enligt kommittén erbjudas
lärare på detta stadium. Ett bedömningssystem bör införas, varigenom lärarna
kan få en högre kompetens på egen tjänst prövad och fastställd och tjänsten uppflyttad
i lönehänseende. Ett system för en sådan bedömning bör utarbetas och
handhas av skolöverstyrelsen.

Kommittén framhåller särskilt de stora krav som kommer att ställas på lärarhögskolornas
lektorer i musikens metodik. Kommittén föreslår att för behörighet skall
utöver musiklärarexamen krävas minst fem års väl vitsordad tjänstgöring och fördjupade
insikter inom område av betydelse för tjänsteutövningen. Som ett obligatoriskt
led i denna fördjupning bör ingå en kurs vid ett av kommittén föreslaget
s. k. musikpedagogiskt centrum (4). Dessa kurser bör framför allt syfta till att ge
de blivande metodiklektorerna möjlighet att studera det samlade resultatet av det
musikpedagogiska utvecklingsarbetet, vilket är nödvändigt för att få överblick
och förmåga att bedöma de för musikundervisningen speciella metodfrågorna.

3.2.3 Remissyttranden

Ytterst få remissinstanser stöder kommitténs förslag om att musiklärarutbildningen
delas upp på två olika utbildningsnivåer som ger olika kompetens. I de fall
där förslaget inte direkt avstyrks eller bedöms som mindre lämpligt, anses det kunna
accepteras endast med hänsyn till den markanta musiklärarbristen. Detta anser
t. ex. Svenska kommunförbundet och Stockholms skoldirektion. Inte heller Lärarnas
riksförbund eller Musiklärarnas riksförening avvisar förslaget men anser att de
fackskoleutbildade lärarna bör få sin undervisning begränsad till låg- och mellanstadiet,
där de enligt organisationernas mening kan inverka förmånligt på undervisningens
kvalitet.

Skolöverstyrelsen anser uppdelningen av musiklärarna på två kategorier obefogad
och orationell och föreslår att musiklärare både för grundskolan och det
gymnasiala stadiet skall utbildas vid musikhögskola och lärarhögskola.

Universitetskanslersämbetet framhåller att ett realiserande av kommitténs förslag
leder till en klyvning av lärarutbildningen som avviker radikalt från riktlinjerna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

den av 1967 års riksdag beslutade lärarutbildningsreformen. Musiklärarutbildning
bör enligt ämbetet såvitt möjligt ansluta till övrig lärarutbildning.

Göteborgs musikkonservatorium anser att skillnaden i sammanlagd utbildningstid
enligt förslaget mellan musiklärare i grundskolan och musiklärare i gymnasiet
inte står i rätt förhållande till kraven på de två lärarkategorierna.

TCO vänder sig bestämt emot att den gymnasiala musiklinjen skulle ge hela
den ämnesmässiga delen av den lägre musiklärarutbildningen. Musikstudierna för
blivande lärare bör i stället enligt TCO:s mening efter de två gymnasiala åren
fortsättas ett par år på eftergymnasial nivå, förlagd antingen till musikhögskola
eller till speciella musiklärarinstitut. I likhet med kommittén anser TCO att denna
utbildning bör avslutas med ett års praktisk lärarutbildning vid lärarhögskola.
TCO framhåller att en lägre musiklärarutbildning enligt denna modell skulle ge
behörighet för hela grundskolan och även i övrigt kunna leda till ett vidgat kompetensområde,
särskilt då inom den kvalificerade frivilliga musikundervisningen
och studiecirkelverksamheten.

Även Musikaliska akademien, yrkesutbildningsberedningen, Malmö musikkonservatorium,
Örebro musikpedagogiska institut, Folkliga musikskolan Ingesund,
Framnäs folkhögskola, Svenska facklärarförbundet, Sveriges lärarförbund och
Riksförbundet Sveriges musikpedagoger anser att utbildningstiden för musiklärare
för grundskolan enligt förslaget är för kort för att kunna fylla kraven. En förlängd
utbildningstid förordas inte bara av kvalitetsskäl utan även för att åstadkomma
likvärdighet mellan utbildningen av musiklärare och klasslärare.

Yrkesutbildningsberedningen, som framhåller betydelsen av yrkeserfarenhet,
anser att fackskoleutbildningen för blivande lärare bör kompletteras med några års
sådan erfarenhet. Skulle detta av olika skäl inte anses praktiskt framhåller beredningen
att den skolmässiga utbildningen bör utökas med minst ett, troligen två års
studier vid musikhögskola.

Malmö musikkonserv atorium och Svenska facklärarförbundet anser att utbildningen
av musiklärare för grundskolan bör förlängas med ett år, förlagt till musikhögskola.

Kommitténs förslag till musiklärarutbildning på högskolenivå har i huvudsak
tillstyrkts. Motiveringen för en utbildning av lärare i musik i kombination med annat
ämne och för att inrätta lärartjänster med en sådan kombination anses övertygande.

De föreslagna ämneskombinationerna godtas med ett tillägg från Svenska facklärarförbundet,
som anser att litteraturhistoria bör tas med bland universitetsämnena.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser att den föreslagna ämneskretsen bör vidgas.

Flera länsskolnämnder nämner särskilt att kommitténs skäl för att införa tvåämneslärare
i gymnasiet är relevanta även för grundskolans högstadium.

Göteborgs musikkonserv atorium stöder förslaget att inrätta en kombinerad
yrkesutbildning på postgymnasial nivå, där musik är den ena komponenten i utbildningen.
Konservatoriet anser att utbildning med sådan ämneskombination bör göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 55

mer variabel och kunna avse annat mål än lärarverksamhet. Konservatoriet framhåller
särskilt musiklärarutbildningen som exempel på en utbildningsgång som i
kommitténs förslag innehåller så många obligatoriska ämnen och arbetsuppgifter
att det knappast finns tid över till önskvärd fördjupning eller specialisering.

Enligt Folkliga musikskolan Ingesund är den instrumentalpedagogiska skolningen
för begränsad inom musiklärarutbildningen för att lärarna skall kunna
användas i frivillig undervisning på olika stadier. Denna undervisning bör enligt
skolan ombesörjas av specialutbildad arbetskraft.

Vissa kommentarer och invändningar görs emellertid till förslaget att utbildningstiden
för ettämnes- och tvåämneslärare föreslås bli lika lång.

Statskontoret ifrågasätter om inte utbildningen för ettämnesmusiklärare kunde
organiseras som påbyggnadsutbildning efter en för ett- och tvåämnesmusiklärare
gemensam grundutbildning.

Yrkesutbildningsberedningen anser att endast ettämnesmusiklärare bör förekomma
men med sådan utbildning att de kan undervisa inom såväl grundskolan
som gymnasieskolan. Om förslaget till utbildning av tvåämnesmusiklärare accepteras
måste man enligt beredningen beakta att ämnesutbildningen i musik är uttunnad
som en följd av att två ämnen skall samsas om samma tid som för ettämnesmusiklärare
upptas enbart av musik.

Enligt Malmö musikkonservatorium kan den praktiska musikutbildningen för
tvåämneslärare anses bli underdimensionerad om man av den tvååriga studietiden
i musik skall anslå erforderlig tid både för att nå tvåbetygsnivå (motsv.) i musikhistoria
och formlära och för gehörsutbildning, satslära och instrumentation. Samtidigt
anser både konservatoriet och Svenska facklärarförbundet att det finns en
viss risk för att tvåämnesläraren kommer att betraktas som mer kvalificerad. Facklärarförbundet
framhåller att tvåämnesmusikläraren i regel kan beräknas starta sin
utbildning med det allmänna gymnasiet som grundutbildning, vilket ur musiksynpunkt
är en svaghet. Den praktiska lärarutbildningen i musikämnet reduceras
av att lärarhögskoleåret också skall ägnas åt utbildning i universitetsämnet. Facklärarförbundet
motsätter sig därför att utbildningsgången för tvåämnesmusiklärare
binds uteslutande till den föreslagna timplanen. De musikaliska kraven får inte
eftersättas. Studierna bör under alla förhållanden påbörjas vid musikhögskola.

Universitetskansler sämbetet konstaterar att utbildning i musikhistoria och formlära
i tvåämneslärarutbildningen förutsätts vara densamma som i ettämneslärarutbildningen
trots att inom tvåämneslärarutbildningen även studier motsvarande
två betygsenheter i filosofiskt examensämne avses skola ingå. Skillnaden mellan
ettämnes- och tvåämneslärarutbildningen synes närmast ligga däri att utbildning
i ett andra instrument tillkommer i den förstnämnda utbildningen. Mot denna bakgrund
bör enligt ämbetets mening kommittén justera studieplanerna.

Kanslersämbetet kommer vidare in på de speciella problem som kombinationen
mellan musik och annat ämne för med sig för de elever som examinerats från
musikfackskola och som inte nu utan vidare kan vinna inträde vid universitet.
Kompletteringsstudier för att uppfylla de särskilda förkunskapskraven blir nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

vändiga. Det står givetvis de studerande fritt att före studierna vid musikhögskola/
universitet fullgöra kompletteringsstudierna. För att de inte skall försenas i sin
utbildning bör de enligt kanslersämbetet få möjlighet att påbörja studierna vid
musikhögskola utan att förkunskapskraven för studier i universitetsämnet har inhämtats.
Kompletteringsstudierna kan i sådant fall fullgöras under de inledande
två årens musikhögskolestudier.

Kompetensutredningen är f. n. inte beredd att tillstyrka att studerande på grundval
av enbart fackskolekompetens — om den av kommittén föreslagna musikfackskolan
kommer till stånd — skall få börja sin musiklärarutbildning genom studier
vid universitet.

Ingen remissinstans motsätter sig att musiklärarnas praktisk-pedagogiska utbildning
förläggs till lärarhögskola. Det anmärks dock från flera håll att kommittén
inte tillräckligt ingående redogjort för fördelarna med nuvarande ordning.

Skolöverstyrelsen framhåller att de problem som genom förslaget uppkommer
för lärarhögskolorna bör uppmärksammas på ett tidigt stadium. För ettämnesmusiklärama
behövs en särskild utformning av lärarhögskoleåret.

Beträffande den variant av kursplanen i pedagogik-metodik, som skall utarbetas
för musiklärarutbildningen vid musikhögskola, anser överstyrelsen att ämnet bör
begränsas till instrumentalmetodik, medan övriga moment hänskjuts till lärarhögskoleåret.

SACO anser att förslag till musiklärarnas praktiska lärarutbildning snarast bör
utarbetas och remissbehandlas.

Pedagogikutredningen påpekar att musiklärarutbildningen i motsats till ämneslärarutbildningen
vid universitet innehåller en pedagogisk utbildning i anslutning
till utbildningen i musik.

3.3 Utbildning av kyrkomusiker

3.3.1 Nuläge

Kompetenskrav m. m. för olika kyrkomusikertjänster regleras i kyrkomusikerstadgan
(1950: 375, ändrad senast 1967: 189).

Organisttjänsten är en självständig kyrkomusikalisk tjänst, som kan utfyllas med
tjänstgöring som musiklärare vid statlig eller statsunderstödd läroanstalt om inte
de kyrkomusikaliska åliggandena räcker till för en heltidstjänst. Till följd av denna
tjänstekonstruktion, som har tillkommit i avsikt att skapa heltidstjänster, har för
behörighet uppställts krav på såväl högre organist- och högre kantorsexamen som
musiklärarexamen.

Kantorstjänster finns av två slag, skolkantors- och kyrkokantorstjänster. Skolkantorstjänsten
är som kyrkomusikertjänst betraktad en deltidstjänst och är förenad
med folk- eller småskollärartjänst. Det kyrkomusikaliska kompetenskravet är
organist- och kantorsexamen. Kyrkokantorstjänsten är en självständig kyrkomusika -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

lisk tjänst med minst halvtidstjänstgöring. En kyrkokantor skall ha avlagt organistoch
kantorsexamen samt med godkända vitsord genomgått en pedagogisk kurs. 1
kyrkomusikerdistrikt, där arbetsuppgifterna är av ringa omfattning, finns arvodesbefattningar
för s. k. orgelspelare. Enda kompetenskravet är ett intyg om spelfärdighet
m. m.

De högre kyrkomusikaliska examina, som krävs för organisttjänst, avläggs vid
musikhögskolan i Stockholm samt musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö.

I högre organistexamen ingår betygsämnena orgel, piano, harmonilära, orgelns
stämning och skötsel samt liturgik och studieämnena kontrapunkt, formlära, musikoch
gehörslära samt musikens historia och estetik. I högre kantorsexamen är betygsämnena
sång, piano (med orgel som fyllnadsämne), harmonilära, liturgik och
kördirigering och studieämnena kontrapunkt, formlära, musik- och gehörslära,
liturgisk sång, talteknik, välläsning samt musikens historia och estetik.

Innehållet i den för organistkompetensen nödvändiga musiklärarutbildningen
har tidigare nämnts (3.2.1). Många ämnen är gemensamma för de tre examina. Förslag
har också framförts vid ett flertal tillfällen om att sammanföra dem till en enhetlig
kyrkomusikerexamen. Sedan höstterminen 1964 har vid musikhögskolan
genomförts en kombinerad studiegång för de tre utbildningslinjerna. I utbildningen
har vidare försöksvis införts vissa nya studieämnen, bl. a. cembalo, liturgisk
kördirigering, liturgiska tillämpningsövningar samt övningstjänstgöring i kyrka.

I den lägre organist- och kantorsexamen ingår betygsämnena orgel (liturgiskt och
solistiskt orgelspel), sång, piano, harmonilära med musik- och gehörslära, orgelkännedom
och kördirigering. För blivande kyrkokantorer tillkommer därutöver en
pedagogisk kurs, som innefattar musikhistoria och pedagogik samt metodik jämte
övningsundervisning och som ger betyg i undervisningsskicklighet.

För orgelspelare saknas enhetlig utbildning men viss kursverksamhet förekommer.

3.3.2 Kommittén

Kommittén lägger fram en grundskiss till en delvis ny organisation för den
kyrkomusikaliska verksamheten. Denna innebär bl. a. att de nuvarande skolkantorstjänsterna
successivt avvecklas och ersätts i första hand med heltidstjänster,
vari ingår både kyrkomusikaliska och musikpedagogiska uppgifter. Vid sidan av
dessa tjänster skall också kunna inrättas självständiga kantorstjänster av deltidskaraktär,
vilka i förekommande fall skall kunna förenas med lärartjänst i grundskolan.
De nuvarande orgelspelarna bibehålls enligt förslaget under benämningen
extra kantorer men kompetenskraven ökas. Organisttjänsterna bibehålls som heltidstjänst
med kyrkomusikalisk tjänstgöring förenad med verksamhet som musikpedagog.

Kommittén föreslår således utbildning för fyra olika typer av kyrkomusikerbefattningar,
nämligen extra kantorer, självständiga kantorer, kantorer med musikpedagogisk
kompetens och organister.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

För extra kantorer liksom för självständiga kantorer föreslås
utbildningen äga rum vid statliga sommarkurser. Kurserna för självständiga
kantorer är i förekommande fall tänkta som en fortsättning på utbildningen
av extra kantorer. Kurserna bör enligt kommittén inte som hittills reserveras huvudsakligen
för blivande lärare utan stå öppna för alla. Utbildningen av självständiga
kantorer bör ske i så nära överensstämmelse som möjligt med den kyrkomusikaliska
delen av musikfackskolans kyrkomusikerutbildning. Examensfordringarna
bör också överensstämma med dem som gäller för motsvarande ämnen
vid musikfackskolan.

Den kyrkomusikaliska utbildning som äger rum vid lärarhögskolor och seminarier
bör enligt kommittén bibehållas i någon form.

Kantorer med musikpedagogisk kompetens föreslås utbildade
vid kyrkomusikalisk linje (linje K) vid musikfackskola.

De två första åren av denna linje ger en förutbildning som i vissa avseenden är
speciellt inriktad på kyrkomusikeryrket. Efter denna förutbildning kan eleven antingen
söka inträde vid musikhögskola eller fortsätta vid musikfackskolans tredje
årskurs och där avsluta utbildningen med examen, som ger behörighet till tjänst som
kantor/musikpedagog. Den musikpedagogiska kompetensen är densamma som till
fackskolans linje A. Denna examen kan kompletteras med ettårig praktisk lärarutbildning.

Kommitténs förslag till utformning av musikfackskolans timplaner har redovisats
under 3.1.2. I den där återgivna timplanen för linje A upptas de allmänna och
musikaliska ämnen som är lika för alla de föreslagna linjerna av fackskolan. Instrument
I och II för linje K är orgel resp. piano. Ämnen och timtal för linjespecialiseringen
på linje K framgår av följande uppställning. Det sammanlagda veckotimtalet
är 32 (35) vtr i årskurserna 1 och 2 och 25 (27) vtr i årskurs 3.

Linje K

Veckotimmar i

Ämne åk 1 åk 2 åk 3

C. Ensemble ......................... 4 2

Blockflöjt/gitarr ................... — 2

Körsång .......................... — 2

Liturgisk sång och liturgisk dirigering . . — —

Liturgik .......................... — —

Dirigering ........................ — —

Övningstjänstgöring i kyrka........... — —

Orgelkunskap ..................... — —

D. Lärarledd överspelning* 1 2 ............. 5

Timme till förfogande .............. —

Fördjupningskurs* ................. —

3 —

l3 —

(2)

1 Enligt särskilt schema.

2 Läraren leder simultant 3—6 elever.

3 Denna timme kan utnyttjas till instrumentkännedom, bl. a. förberedande orgelkännedom.

* Frivilligt tillval i något av ämnena piano, orgel, sång, satslära (med improvisation), instrument
III.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

Organister bör enligt kommittén utbildas vid musikhögskola på en enhetlig
fyraårig utbildningslinje, som bygger på genomgånget gymnasialt stadium med
minst fackskolekompetens. Examen på denna linje föreslås ge behörighet för
tjänst som organist kombinerad med musikpedagogisk tjänst, i princip vid det
gymnasiala stadiets frivilliga musikundervisning. Utbildningen kan kompletteras
med ett års praktisk lärarutbildning vid lärarhögskola och därmed ge lärarbehörighet
för klassundervisning i musik på det gymnasiala stadiet.

Inträdesprov skall enligt förslaget ske i ämnena orgel (liturgiskt och solistiskt
orgelspel), piano, sång, gehörsutbildning med allmän musiklära samt satslära. Därtill
kommer ett pedagogiskt lämplighetsprov. Efter avslutad utbildning på musikfackskolans
linje K kan sökande, efter godkända inträdesprov, normalt tas in i andra
årskursen av organistutbildningen.

Kommittén föreslår följande timplan för kyrkomusikerlinje.

Ämne

åk 1 åk 2 åk 3 åk 4 Betygspoäng -

Orgel

solistiskt ........................... 3 3 4

liturgiskt ........... 3 3 3

Piano ............................... 3 4 —

Gemens, lekt........................ 3 3 —

Sång ................................ 4 4 4

Gemens, lekt........................ — 3 3

Gehörsutb., satslära, instrumentation...... 9 9 9

Röst- och talvård m. välläsning ........ 3 — —

Körsång ............................. 6 6 —

Kördirigering ......................... — — 6

Gruppövn.......................... — — 1

Liturgisk sång......................... — — 4

Liturgisk dirigering .................... — — —

Gruppövn.......................... — — —

Ensemble ............................ — — 6

Ensembleledning ...................... — — —

Övn.-tjänstg. i kyrka ................... — — X

Musikhist. och formlära................ 6 6 6

eller (12) (12) —

Liturgik ............................. — — —

Orgelkunskap ........................ — 4 —

Rytmik m. avspänning ................. 6 — —

Obl. tillval ........................... — 3 —

Pedagogisk utb.: 6 3 18

(som ettämnesmusiklärare)

Pedagogisk specialisering .............. — — —

S:a veckomoduler2 elev/åk 52 51 64

(58) (57) (60)

1 Inräknas i betygspoängen för pedagogisk utbildning.

3 Veckomodul=15 min.

— 14

— 10

= } 10

- ) 18

— 18

(18)

S:a 160

Den pedagogiska specialiseringen föreslås ske i två ämnen och vara koncentrerad
till de sista terminerna. Specialisering kan väljas bland ämnena orgel, piano, sång,
satslära med gehörsutbildning, formlära eller kördirigering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Grundkursen i musikhistoria och formlära är av något mindre omfattning än
på musiklärarlinje. För de studerande som önskar komplettera sin utbildning med
praktisk lärarutbildning krävs den större grundkursen. Det obligatoriska tillvalet
i organistutbildning föreslås ske bland ämnena Collegium musicum, Musica nova
samt akustik och ljudöverföring med apparatkännedom.

3.3.3 Remissyttranden

Den helt övervägande delen av remissinstanserna har en mycket positiv inställning
till den av kommittén framlagda grundskissen för den kyrkomusikaliska organisationen.
Detta gäller även de förslag som berör kantorstjänstema. Flertalet
remissinstanser, i första hand skolmyndigheterna, tillstyrker förslaget om avveckling
av skolkantorstjänstema. Det tidigare motståndet från kyrkligt håll mot en
sådan avveckling har numera i allmänhet upphört. Domkapitlen i Skara, Västerås
och Visby vidhåller emellertid sin uppfattning att skolkantorstjänstema bör bibehållas.
Sveriges lärarförbund, Svenska pastoratens riksförbund och Kyrkomusikeror
ganisationernas samarbetskommitté är av samma mening.

Från många håll uttrycks tillfredsställelse över att orgelspelartjänsterna ombildas
till extra kantorstjänster med krav på väsentligt förbättrad utbildning. Svenska
pastoratens riksförbund befarar dock att de ökade kompetenskraven kan komma
att medföra rekryteringssvårigheter. Kyrkomusikeror ganisationernas samarbetskommitté
anser å sin sida att det är eftersträvansvärt att kunna kräva kompetens
motsvarande den nuvarande organist- och kantorsexamen för alla kantorstjänster.

Kommitténs förslag beträffande organisternas ställning i den nya organisationen,
framför allt strävandena till en sådan konstruktion av organisttjänstema som möjliggör
såväl förkortad utbildningstid som ökad specialisering och ett maximalt utnyttjande
av denna musikerkategori i musiklivet, lämnas i allmänhet utan erinran.

Beträffande utformningen av kyrkomusikerutbildningen tillstyrks i allmänhet
huvudlinjerna i kommitténs förslag.

Domkapitlet i Uppsala framhåller att kommittén åstadkommit en smidig anpassning
till kyrkomusikernas olika begåvningstyper och intresseinriktningar.

Domkapitlet i Linköping, lärarhögskolan i Stockholm och Musiklärarnas riksförening
betraktar det som helt verklighetsfrämmande att den treåriga fackskoleutbildningen
skall kunna leda till en examen som är jämförbar med nuvarande
organist- och kantorsexamen.

TCO, Folkliga musikskolan Ingesund m. fl. framhåller att konsekvensen av att
göra om musikfackskolan till en examensfri skola för grund- och förutbildning blir
att även speciallinjer för kyrkomusiker förs upp på eftergymnasial nivå. Musikskolan
föreslår en särskild kyrkomusikalisk linje vid de musikpedagogiska institut
som nämnts under 3.1.3.

I fråga om den kyrkomusikaliska utbildningen på högskolenivå anför Göteborgs
musikkonservatorium att antalet kyrkomusikertjänster med högre musikutbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

som kompetenskrav f. n. är så ringa att en särskild utbildning för statskyrkans
behov måste kunna sättas i fråga. En högre utbildning för alla kyrkosamfund borde
i stället diskuteras. Liknande synpunkter framförs av Musikaliska akademien,
Malmö musikkonservatorium, Svenska facklärarförbundet, Örebro musikpedagogiska
institut och Sveriges frikyrkoråd.

Svenska pastoratens riksförbund uttalar att — om det slutliga avgörandet i
kyrka—statfrågan kommer att resultera i en i förhållande till staten fri kyrka —
det ingalunda är säkert att denna fria kyrka har ekonomiska möjligheter att bibehålla
en kostnadskrävande kyrkomusikerorganisation utan den utjämning som nu
sker över kyrkofonden.

3.3.4 Kyrkomötet

1968 års kyrkomöte (kskr 1968:47) ansluter sig till kommitténs plan för de
kyrkomusikaliska tjänstetyperna. Kyrkomötet anser därjämte att skolkantorstjänsterna
bör bibehållas. De nackdelar, som är förenade med skolkantorstjänstema i
dess nuvarande utformning, bör enligt kyrkomötet kunna undanröjas eller mildras,
bl. a. genom att göra det möjligt att kombinera den kyrkomusikaliska delen av
tjänsten även med andra typer av lärartjänst än tjänst som klasslärare. Kyrkomötet
understryker värdet av att organister och kantorer får möjlighet att kombinera
den kyrkomusikaliska tjänstgöringen med musikpedagogisk tjänst eller musiklärartjänst
både vid gymnasium och grundskola eller kommunal musikskola.

I fråga om kyrkomusikernas utbildning ansluter sig kyrkomötet till de synpunkter
och förslag som musikutbildningskommittén framfört och anser det särskilt önskvärt
att förbättra utbildningsmöjligheterna för innehavare av de föreslagna extra
kantorstjänsterna för att kunna upprätthålla vissa krav på musikalisk kompetens.

3.4 Utbildning av militär- och imderhållningsmusiker

3.4.1 Nuläge

Utbildning till militärmusiker sker dels vid militära förband, dels vid musikhögskolan
i Stockholm. Den sammanlagda utbildningstiden är åtta år, inklusive praktik.

Intagning till den grundläggande militärmusikutbildningen sker efter avslutad
grundskola. Den grundläggande utbildningen omfattar tre år (ett elevår och två
aspirantår) och är indelad i sex skeden. Undervisningen ges på tre instrument, i
musikteoretiska ämnen, signalblåsning, trumslagning och ensemblespel. Därtill
kommer undervisning i allmänbildande ämnen (inklusive musikhistoria). Utbildning
meddelas dels vid den musikkår eleven tillhör, dels centralt vid ett förband.
Samtidigt med musikutbildningen pågår militärutbildning. I samband med andra
aspirantårets slut sker utnämning till musikfurir.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Därefter fortsätter musikfuriren med musiktjänst och fortsatt utbildning vid
egen musikkår under tre år. Under denna tid skall han bibringas den musikaliska
kompetens som krävs för att bli antagen till musikunderofficersutbildning vid
musikhögskolan.

Antagning till musikunderofficersutbildning vid musikhögskolan sker efter inträdesprov.
Utbildningen omfattar fyra terminer och avslutas med musikunderofficersexamen.
Undervisning ges på tre instrument, i musikteori, musikhistoria,
orkesterspelning m. m.

Yrkesinriktad musikutbildning saknas för vad som i vid mening skulle kunna
kallas underhållningssektorn i musiklivet.

Den enda utbildningstyp som nu står till förfogande är vissa allmänna linjer vid
musikfolkhögskola och motsvarande institutioner samt, om vederbörande är tillräckligt
musikaliskt avancerad och begåvad, musikhögskolan och musikkonservatorierna.

3.4.2 Kommittén

Kommittén har i sitt förslag till militärmusikerutbildning utgått ifrån att någon
grundläggande utbildning inte längre skall förekomma vid försvaret utan att ansvaret
skall läggas på den civila musikutbildningsorganisationen. En sådan utveckling ligger
enligt kommittén i linje med 1968 års riksdags beslut att omvandla militärmusikkårerna
till s.k. regionensembler, som vid sidan av vissa militära uppgifter
i huvudsak skall utnyttjas för uppgifter inom rikskonsertverksamheten.

Kommittén föreslår att vid musikfackskolan inrättas en utbildningslinje med sikte
på kommande verksamhet som militärmusiker. Utbildningen har utformats för att
svara mot kraven vid regionensemblernas militära tjänstgöring. Efter treårig fackskola
beräknas musikerna kunna provspela för befattning som andreblåsare,
tuttiviolinist o. d. i militärmusikkår/regionensemble. Efter eventuell orkesterpraktik
står det musikerna fritt att söka inträde vid musikhögskola för fortsatt instrumentalistutbildning
som kan leda till mer kvalificerade konstnärliga uppgifter som
orkestermusiker eller solist.

Kommittén föreslår att den föreslagna fackskolelinjen också skall ges en speciellt
mot underhållningsmusik av olika slag inriktad utbildning. Till gruppen underhållningsmusiker
räknar kommittén dansmusiker, teatermusiker, restaurangmusiker,
jazzmusiker och popmusiker. Underhållningsmusiker har hittills endast kunnat
erbjudas en i fråga om ämnesinnehåll, repertoarval m. m. mer traditionell
musikutbildning. En organiserad utbildning skulle enligt kommittén kunna medföra
en väsentlig kvalitetshöjning inom denna sektor av musiklivet. Kommittén
räknar med att medlemmar i ungdomarnas egna ensembler, popgrupper m. m.
genom förslaget får en möjlighet att parallellt med allmän utbildning utveckla dels

Kungl. Mai:ts proposition nr 25 år 1970

sin egen musikaliska förmåga, dels ensemblens egenart. Deras möjligheter till fortsatt
utbildning förbättras samtidigt.

Kommittén har således funnit det lämpligt att föreslå en gemensam utbildningslinje
(linje M), för militär- och underhållningsmusiker. Examen på denna linje ger
även musikpedagogisk kompetens, motsvarande den som ges på allmänna linjen.

Kommitténs förslag till utformning av musikfackskolans timplaner har redovisats
under 3.1.2. I den där återgivna timplanen för linje A upptas de allmänna och
musikaliska ämnen som är lika för alla fackskolans linjer. För elever, som valt
mot militärmusik inriktad utbildning, är instrument I antingen ett i stämbesättningen
för militärmusikkår ingående instrument eller ett stråkinstrument. Om instrument
1 är oboe eller fagott är slagverk obligatoriskt som instrument II. För övriga
elever är instrumentvalet fritt. Ämnen och timtal för linjespecialisering på linje M
framgår av följande uppställning. Det sammanlagda veckotimtalet är 32 (35) vtr
i årskurs 1, 33 (36) vtr i årskurs 2 och 25 (26) vtr i årskurs 3.

Linje M

Veckotimmar i

Ämne	åk 1	åk 2	åk 3
C. Ensemble .........................	4 (3)1	3	51 2
Biinstrument3 .....................		1	1
Slagverk ..........................	—	1 (O)4 *	1 (O)6
Piano0 ............................	0)	(1)	0)
Ackompanjemang och repertoarkänne-dom ..............................		2
Satslära med arrangemang............	—	—	47
Improvisation ......................	—	—	— (D“
Dirigering .........................	—	—	2
D. Lärarledd överspelning8..............	5 (4)°	2	—
Timme till förfogande ..............	—	(D“	—
Fördjupningskurs ..................	—	(1)‘	2“

1 3 vtr ensemble för elever med slagverk som instrument II.

2 Olika ensembletyper.

3 Med biinstrument avses med instrument I eller II närbesläktat instrument t. ex. piccola (flöjt),
saxofon (klarinett), engelskt horn (oboe), viola (violin), gamba (cello).

4 Om instrument I är stråkinstrument utgår slagverk. Eleven väljer i stället 1 vte fördjupningskurs
i instrument I, instrument II eller biinstrument.

B Om instrument I är stråkinstrument utgår slagverk, som ersätts med 1 vte improvisation (detta
ämne ingår också i satslära med arrangemang samt i rytmik).

6 Om instrument I eller II inte är piano tillkommer 1 vte piano, varvid timantalet i andra
ämnen minskas enligt följande:

åk 1 lärarledd överspelning från 5 till 4 vtr

åk 2 timme till förfogande tas i anspråk för pianoundervisning

åk 3 1 vte improvisation byts ut.

7 Särskild kursplan för denna linje. Ämnet ersätter 3 vtr gehörsutbildning med satslära, som
finns i timplan för linje A och K.

8 Läraren leder simultant 3—6 elever.

8 Eleven väljer ett av följande ämnen: instrument I, instrument II, sång, biinstrument, satslära
med arrangemang, improvisation, slagverk eller dirigering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Kommittén nämner att någon utbildning i signalblåsning inte förekommer på
timplanen. Behovet av sådan utbildning för militärt bruk bör enligt kommittén
med fördel kunna tillgodoses genom kurser.

3.4.3 Remissyttranden

Vissa allmänna synpunkter från remissinstansernas sida på förslaget om utbildning
för blivande musiker vid musikfackskola har tidigare återgivits. Några omdömen
om kommitténs förslag att denna även bör omfatta utbildning av underhållningsmusiker
har inte avgetts.

I princip är remissinstanserna eniga med kommittén om att musiker inom militärmusikorganisationen
i fortsättningen bör utbildas inom den allmänna musikutbildningssektorn.
Ett antal remissinstanser, däribland teater- och orkesterrådet,
Musikaliska akademien, konsertbyråutredningen och Rådet för utbildning av
musiker, fäster uppmärksamheten på att milltärmusikerna i och med beslutet våren
1968 om rikskonsertverksamheten kommer att få kvalificerade orkester- och kammarmusikaliska
uppgifter och således arbeta på samma sätt som andra, civila
orkestermusiker. Detta föranleder bl. a. akademien att vända sig mot kommitténs
förslag om en särskild utbildningslinje för militärmusiker vid musikfackskola.
Vidare leder det till ett ovillkorligt krav på att utbildningen av dessa musiker bör
fortsätta på eftergymnasial nivå och ansluta sig till övrig orkestermusikerutbildning.

Akademien framhåller att det är helt orealistiskt att den föreslagna fackskolelinjen
skulle kunna ersätta både den nuvarande sexåriga grundutbildningen och den
tvååriga musikhögskoleutbildningen. Enligt akademien behövs minst en treårig
fackskoleutbildning som ersättning för grundutbildningen samt dessutom en postgymnasial
påbyggnad för att militärmusikerna skall klara sina framtida avancerade
uppgifter.

Sveriges orkesterföreningars riksförbund m. fl. menar att kommittén genom sitt
förslag raserar den nuvarande musikunderofficersutbildningen utan att sätta någon
motsvarighet i stället. TCO ansluter sig till Försvarsväsendets underbefälsförbund
och Svenska underofficersförbundet, vilka förordar att den nuvarande musikunderofficersutbildningen
bibehålls till dess annan motsvarande utbildning står till buds.
Inget avgörande bör enligt TCO träffas förrän 1968 års musikkommitté avslutat
sin utredning.

De förslag beträffande musikerutbildning, som lagts fram bl. a. av 1968 års
musikkommitté, redovisas under 3.5.3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

3.5 Utbildning av instrumentalister, sångare och korister

3.5.1 Nuläge

Utbildningen av sångare och instrumentalister sker i s. k. specialklasser vid
musikhögskolan i Stockholm samt vid musikkonservatorierna i Göteborg och
Malmö.

Från höstterminen 1965 har utbildningen av orkestermusiker vid musikhögskolan
i Stockholm sammanförts i den s. k. orkesterskolan.

Enligt musikhögskolans reglemente finns möjlighet att bedriva specialstudier i
följande ämnen: orgel, piano, solosång, stråkinstrument, harpa samt biåsinstrument
av trä resp. mässing. Undervisning på piano tillkommer för samtliga som inte har
orgel eller piano som huvudinstrument. Alla elever i specialklass har dessutom
harmonilära, musik- och gehörslära samt musikens historia och estetik. I solosångklassen
studeras även talteknik och välläsning.

I praktiken förekommer en rikare differentiering av utbildningen än reglementet
anger.

Någon fast organiserad, speciell koristutbildning existerar inte. Man är i stället
hänvisad till den kursverksamhet som anordnas av på området verksamma institutioner
och organisationer.

3.5.2 Kommittén

Kommittén föreslår att de nuvarande specialklassema vid musikhögskola kallas
instrument- och solosångklasser. Utbildningstiden föreslås normalt bli fyra år, varefter
elev efter godkända grundkurser erhåller avgångsbetyg.

För solistdiplom erfordras ytterligare högst två års studier. Diplom kan förvärvas
även i ensemblespel.

För tillträde till utbildningen krävs minst fackskolekompetens. Inträdesprov
sker enligt förslaget i huvudämne samt i gehörsutbildning med allmän musiklära
och, för den som inte har piano eller orgel som huvudämne, i elementärt pianospel,

Följande instrument kan enligt förslaget vara huvudämnen: piano, orgel, violin,
viola, violoncell, kontrabas, flöjt, oboe, klarinett, saxofon, fagott, trumpet, hom,
basun, tuba, slagverk, harpa, gitarr eller luta, blockflöjt, gamba och cembalo. Kommittén
påpekar att dessa klasser, med undantag av klasserna i solosång, piano,
orgel och gitarr (luta), i princip motsvarar den s. k. orkesterskolan vid musikhögskolan
i Stockholm. Utanför de stora ensemblemas ram faller oftast också instrument
som blockflöjt, gamba och cembalo.

Kommittén har som redan nämnts konstruerat timplanen för de allmänna
musikpedagoglinjerna på sådant sätt, att elev i instrument- och solosångklass skall
efter viss komplettering i satslära och musikhistoria kunna gå direkt in i årskurs 3
av pedagoglinje.

Kommittén föreslår följande timplan för instrument- och solosångklasser.

5 — B Plan g till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Ämne

åkl åk 2 åk 3 åk 4

Huvudämne .......................... 6 6

Gemens, lekt. med repertoar o. interpret.-

analys ............................. 6 6

Piano1 ................ (3) (3)

Ensemble, kör, orkester2 ................ 24 27

Gehörsutb. och satslära................. 6 6

Musikhist. och formlära3................ 6 6

Rytmik och avspänning ................ 6 —

Ped.-metodisk utb. i huvudämnet (metodik,

ausk. och övn.-underv.)............... — 3

S:a veckomoduler* elev/åk 54 54

(57) (57)

1 För elever som inte har piano som huvudämne.

2 För instrumentalister ingår kammarmusik (Collegium musicum för dem som studerat gamla
instrument) och orkester, för sångare liedsång och solistisk ensemble samt körsång. För
sångare och vissa andra kategorier lägre timtal.

3 Grundkurs av mindre omfattning än på musikpedagog- och kyrkomusikerlinje.

4 Veckomodul=15 min.

I princip tillkommer därjämte frivilliga tillval. Litteraturkunskap och textanalys
är obligatoriskt tillval för elever i solosångsklass.

Kommittén framhåller att körsångsverksamheten kan väntas bli alltmer yrkesmässigt
betonad och föreslår att en särskild koristutbildning inrättas vid musikhögskolan
i Stockholm. Den s. k. mindre kören, dvs. eliten av de elever som deltar
i körsång, kan där enligt kommittén utan större organisatoriska förändringar ombildas
till koristskola. Inträdesfordringarna bör ställas relativt högt och avse vokal
skicklighet samt färdighet i å vista-sång. Kommittén räknar med att eleverna i regel
kommer att rekryteras ur de kategorier vid musikhögskolan, som har sång som
huvudämne, men att de också kan komma att rekryteras från annat håll. Kommittén
anser inte att bestämd studietid kan fastställas, eftersom studierna kan beräknas
bli påbörjade från mycket skiftande utgångsnivåer. Av samma anledning har
kommittén avstått från att göra upp någon formell timplan. Efter godkända grundkurser
utfärdas koristbetyg.

3.5.3 Remissyttranden

Yttrandena rörande den här avsedda utbildningen domineras av krav på förbättrad
orkesterutbildning.

Musikaliska akademien anser att väsentliga delar av musikhögskolans utbildning,
t. ex. orkesterskolan och den högre solistutbildningen, ej har planerats tillfredsställande
av kommittén.

Rådet för utbildning av musiker konstaterar för sin del att kommittén inte tagit
upp det i direktiven givna uppdraget att närmare ange innehåll och organisation
för en orkesterskola. Även teater- och orkesterrådet och konsertbyråutredningen
instämmer i kravet på en fortsatt skyndsam utredning med uppgift att undersöka om

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

en effektiv, kvalitativt och kvantitativt utbyggd utbildning av orkestermusiker kan
anordnas vid samtliga tre musikhögskolor.

1968 års musikkommitté har i sin tidigare nämnda principskiss för den framtida
utbildningen för musiker i regionensembler lämnat ett eget förslag till utbildningsgång,
som bygger på tvåårig fackskola. Därutöver förordar kommittén en fyraårig
utbildning. Under det första året erhåller eleven enligt förslaget specialiserad
instrumental och allmänmusikalisk utbildning, som kan ges vid sådana regionensembler
som har erforderliga resurser. Efter värnpliktstjänstgöring följer två års
instrumentalistutbildning vid musikhögskola. Utbildningen avslutas med ett års
orkesterskolning, förlagd till regionensemble, som är avsedd att ge den erforderliga
orkester- och ensemblerutinen. Enligt kommittén kan detta sista år av utbildningen
organiseras som ett första anställningsår, aspirantanställning, vid regionensemble.

Även konsertbyråutredningen och Rådet för utbildning av musiker understryker
behovet av att den praktiska utbildningen av orkestermusiker tillgodoses på ett helt
annat sätt än hittills. Rådet framhåller att de erfarenheter, som kan erhållas genom
musikhögskolornas elevorkestrar, är värdefulla men att de inte kan ersätta praktik
i en yrkesorkester.

Sveriges Radio anser det betydelsefullt att instrument som slagverk, gitarr, blockflöjt,
gamba och cembalo enligt förslaget skall kunna vara huvudämne, dvs. betraktas
som jämställda med vanliga stråk- och biåsinstrument och piano. Detta är av
största betydelse för rekryteringen av ensembler för både ny och »gammal» musik.

I de av Folkliga musikskolan Ingesund föreslagna musikpedagogiska instituten
bör enligt skolan ingå även en vokal/instrumental utbildningslinje. Begåvade elever
utanför storstadsregionerna kan härigenom få möjlighet till fördjupade specialstudier
av vokal och instrumental art.

Teater- och orkesterrådet, som noterar att timplaneförslagen för instrument- och
solosångklasser inte innefattar något obligatoriskt tillval, framhåller att dagens
och morgondagens musikutbud inte bara kräver specialisering utan även mångsidighet
och flexibilitet hos den enskilde musikern. Rådet föreslår i likhet med 1968 års
musikkommitté att specialklassindelningen ersätts med en indelning efter instrumentfamiljer
(tangentinstrument, stråk- och knäppinstrument, träblåsinstrument,
slaginstrument, sång-tal etc.). Eleven skulle då själv kunna få avgöra om tillgänglig
undervisningstid för huvudämnet skall utnyttjas för en specialisering på detta
eller för att uppöva färdighet även på andra instrument.

Även Göteborgs musikkonservatorium finner att de föreslagna timplanerna
medför en ensidig instrumentspecialisering. Konservatoriet anser det önskvärt att
de studerande ges möjligheter att efter egen önskan studera även ett andra instrument.
Konservatoriet föreslår vidare att instrument- och solosångklasserna sammanförs
med motsvarande pedagogklasser vad gäller den musikaliska utbildningen.
Den pedagogisk-metodiska utbildningen kan ordnas som alternativa tillvalskurser.
Solistutbildningen kommer som följd härav att utvidgas, bl. a. i musikhistoria och
genom tillägg av vissa speciella ämnen. Konservatoriet anser att utvidgningen är be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

rättigad med hänsyn till de nya och stora krav som ställs på orkestermusikerna.

Flera remissinstanser framför önskemål om att musikerutbildningen anpassas till
det faktum att musikerna i allt större utsträckning kommer att tas i anspråk för kontaktskapande
verksamhet i musiklivet. Grundkurser i pedagogik och psykologi är
därför av stort värde.

Förslaget om den nya koristutbildningen välkomnas i särskilt hög grad av Sveriges
Radio, Rådet för utbildning av musiker och Sveriges körförbund. Även
Göteborgs musikkonservatorium anser att utbildning på området är väl motiverad
men framhåller att arbetsmarknaden för heltidstjänster är ytterst liten. Malmö
musikkonserv atorium efterlyser en prognos beträffande det framtida behovet av
korister i yrkesmässig verksamhet. Operan nämner att det även krävs utbildning
av korister för de musikdramatiska scenerna. Enligt teatern bör även musikdramatiska
skolan medverka i en sådan utbildning.

Beträffande lokalisering av den föreslagna koristutbildningen anser Sveriges körförbund,
Föreningen Sveriges kammarkorister, Svenska facklärarförbundet och
Riksförbundet Sveriges musikpedagoger m. fl. att sådan utbildning snarast bör
komma till stånd även i Göteborg och Malmö. Det förhållandet att kommittén
föreslagit koristutbildning som frivillig tillvalskurs utanför grundkursernas ram
medför rimligtvis att denna valmöjlighet skall finnas vid varje musikhögskola.

3.6 Utbildning av dirigenter och tonsättare

3.6.1 Nuläge

Utbildning av dirigenter har hittills endast förekommit vid musikhögskolan
i Stockholm. Intagningen görs på grundval av inträdesprov som, förutom av
prov i gehör och allmän musiklära, består av instuderings- och repetitionsarbete av
valda orkesterverk med musikhögskolans symfoniorkester.

Utbildning av militära musikdirektörer sker vid musikhögskolan
i Stockholm. I utbildningen ingår som betygsämnen ett blåsinstrument av trä, ett
biåsinstrument av mässing, violin, viola eller violoncell, piano, harmonilära samt
instrumentation för militärorkester och orkesterdirigering. Därtill kommer studieämnena
musik- och gehörslära samt musikens historia och estetik. Utbildningen
avslutas med examen.

Även utbildningen av tonsättare är förlagd till musikhögskolan i Stockholm.
Urvalet av elever till kompositionsklassen sker främst på grundval av bedömning
av inlämnade kompositioner. En viktig del i utbildningen är det s. k.
kompositionsseminariet, där aspekter på nutida musikskapande blir föremål för
diskussion och demonstration under medverkan av in- och utländska specialister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

3.6.2 Kommittén

Utbildning av dirigenter på professionell nivå kommer enligt kommittén att
ske i en liten, högt kvalificerad klass som kräver stora resurser i form av instrumentala
och vokala ensembler samt lärarassistans i samtliga orkesterinstrument.
Kommittén anser att dirigentutbildning även i fortsättningen endast bör finnas vid
musikhögskolan i Stockholm. Intagningen kan begränsas till 2—3 elever årligen.
Inträdesfordringarna bör ligga mycket högt och i stort sett motsvara högsta betyg
i dirigeringsämnena inom den högre musiklärar- och kyrkomusikerutbildningen
samt i övrigt minst fackskolekompetens.

Utbildningen föreslås delad i två grenar, en för orkesterdirigering med en studietid
av normalt tre år och en för kördirigering med två års studietid. Motiveringen
för den längre studietiden i orkesterdirigering är de större tekniska kraven i arbetet
och den mera omfattande repertoaren. Eftersom eleverna kommer in i utbildningen
med olika förkunskaper räknar inte kommittén med att utbildningen skall
vara alltför bunden. Inte heller bör uppdelningen på två grenar fattas alltför bokstavligt
som en exklusiv specialisering på antingen orkester- eller kördirigering
utan snarast ses som en tyngdpunktsförskjutning inom en relativt enhetlig utbildning.
Möjlighet skall finnas på båda grenarna till fortsatt utbildning under ett år i
kombination med praktik. Efter detta avslutande år utfärdas diplom.

Kommittén föreslår följande timplaner för dirigentklass.

Orkesterdirigering

Ämne åk 1 åk 2 åk 3 (åk 4)

Orkesterdirigering

Dirigeringsövn. m. orkester.........

Individuell undervisn..............

Gemens, lektion..................

Partiturspel .....................

Generalbasspel ...................

Repetitörsteknik .................

Instrumentation ..................

Instrumentationskunskap och partituranalys
.........................

Uppförandepraxis.................

Radio- och grammofonteknik.......

Orkesterinstrument..................

Sång..............................

Gehörsutb.........................

Formlära och harmonisk analys.......

Körsång...........................

Kördirigering ......................

Rytmik, plastik.....................

Psykologi .........................

Komposition (seminarium) ...........

Orkesteradministration...............

Obl. tillval.........................

Auskultationer .....................

21	21	21	(praktik)
3	3	3	(3)
3	3	3
—	3	3
3	—	—
—	3	3	(3)
3	—	—
_	3	3
3	3	3
—	—	3
3	—	—
4	—	—
3	3	3
3	—	—
6	6	—
—	6	6
3	—	—
3	—	—
—	9	9	(9)
—	—	3
Efter	anvisning	3

S:a veckomoduler1 elev/åk

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Kördirigering

Ämne	åkl	åk 2	(åk 3)
Kördirigering
Dirigeringsövn. m. kör...............	12	12	(praktik)
Individuell undervisn.................	3	3	(3)
Gemens, lektion.....................	3	3
Partiturspel .. *.....................	3	3
Generalbasspel ......................	3	—	(3)
Repetitörsteknik ....................	—	3
Instrumentation .....................	3	—
Instrumentationskunskap och partitur-
analys............................	—	3
Uppförandepraxis....................	3	3
Radio- och grammofonteknik..........	—	3
Orkesterinstrument
Praktisk orientering ..................	3	—
Orkesterdirigering......................	6	9
Sång m. körtonbildning.................	4	4
Gehörsutb............................	3	3
Formlära och harmonisk analys..........	3	—
Körsång2 .............................	2	2
Rytmik, plastik........................	3	—
Psykologi ............................	3	—	(9)
Komposition (seminarium) ..............	9	9
Köradministration .....................	—	3
Obl. tillval............................ Auskultationer ........................	Efter anvisning	3
S:a veckomoduler1 elev/åk	64	64

1 Veckomodul=15 min.

2 Ingår i kördirigering.

Elever i dirigentklassen bör som obligatoriskt tillval ha deltagande i kompositionsseminariet
och litteraturkunskap med textanalys. I klassen för orkesterdirigering
kan viss specialisering mot opera eller konsert ske under tredje och fjärde
studieåret.

Kommittén framhåller att den nuvarande mycket kvalificerade utbildningen till
militär musikdirektör främst motiveras av att de militära musikdirektörerna leder
till militära förband förlagd musikutbildning. I framtiden bör kraven på kvalificerad
militärmusikalisk utbildning kunna tillgodoses genom den högre musikutbildningens
nya möjligheter till specialisering och genom kursverksamhet. Kommittén
föreslår därför att den nuvarande särskilda examenslinjen utgår.

Av samma skäl som anförts i fråga om dirigentutbildningen anser kommittén att
fullständiga utbildningsmöjligheter i komposition bör finnas endast vid musikhögskolan
i Stockholm. Kompositionsklassen bör på grund av det mycket begränsade
antalet kvalificerade begåvningar och de stora kraven på tekniska resurser liksom
på speciallärare på hög nivå begränsas till en grupp av endast 5—6 elever. Dessa
bör tas in efter vissa musikteoretiska prov samt bedömning av inlämnade komposi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 71

tioner. Samma generella behörighetsvillkor som till dirigentutbildningen bör uppställas.

Studierna i kompositionsklassen måste vara starkt individualiserade. Målet för
undervisningen bör enligt kommittén vara att ge eleverna en så mångsidig skolning
som möjligt i vår tids kompositionsteknik. Detta innebär ingående studier både av
de traditionella uttrycksmedlen och av arbete med elektroniskt material.

Undervisningen bedrivs både individuellt, i smärre grupper samt i seminarie- och
föreläsningsform (kompositionsseminariet). Särskilda förhållanden kommer enligt
kommittén att gälla för utbildningen i elektronisk kompositionsteknik, där eleverna
förutsättas kontinuerligt kunna arbeta i en studio med utrustning för kurser i
bandslöjd och elektronisk komposition. Denna elektroniska studio kommer enligt
förslaget att nyttjas också av andra elevkategorier. Kommittén föreslår att en studio
av liknande typ men med något mindre utrustning skall finnas även vid övriga
musikhögskolor.

Kommittén framhåller att möjligheterna till bevakning och information av både
konstnärlig och pedagogisk natur rörande vår tids musik är av stor vikt för hela
musiklivet och av intresse inte bara för tonsättare utan också för interpreter,
pedagoger och musikforskare. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att ett institut
för ny musik inrättas vid musikhögskolan i Stockholm under ledning av en
arbetsgrupp med professorn i komposition som ordförande. På denna grupp läggs
även ansvaret och skötseln av den elektroniska studion.

Kommittén föreslår följande timplan för kompositionsklassen.

Ämne

Komposition..........................

Komposition (seminarium) ..............

Specialkurser

(instrumentationsteknik, instuderingspro blem

i nutida musik etc.)..............

Auskultationer

(instrument, sång, kör- och orkesterdirigering,
pedagogisk och metodisk undervisning)
............................

Elektronisk komposition med arbete i studio

S:a veckomoduler1 elev/åk
1 Veckomodul=15 min.

åk 1 åk 2 åk 3

4 4 4

9 9 9

3 3 3

6 3 (3)

—1515_

22 34 31

(34)

3.6.3 Remissyttranden

Remissinstanserna anser allmänt att ett framtida, mer mångsidigt musikutbud
med ensembler och orkestrar av olika storlek och skiftande uppgifter, kräver en
betydligt mera varierad utbildning av konstnärliga ledare och dirigenter. Den utbildning
kommittén föreslår anses vara för ensidigt inriktad på verksamhet med
symfoniorkester. Teater- och orkesterrådet och 1968 års musikkommitté vill införa
det vidare begreppet ensembleledare. Rådet föreslår att möjligheter skapas för eleverna
att inom föreslagen timplan fortsätta exempelvis med specialstudier i något

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

instrument, att utöva och instruera kammarmusik eller att specialisera sig inom
vissa musikformer, exempelvis opera. De studerande bör inte föras in i ett
stelt orkester- eller körtänkande utan ges tillfälle att komplettera sin tidigare utbildning
på ett relativt fritt sätt. Studier i orkesteradministration bör ges ökat utrymme.

Göteborgs musikkonservatorium anför erinringar mot att ensembleledning och
dirigering på högskolenivå delats upp på olika utbildningslinjer.

Både Svenska facklärarförbundet och Riksförbundet Sveriges musikpedagoger
betraktar kommitténs motivering att förbehålla Stockholm specialutbildningen av
dirigenter som svag. Behovet av ensembleledarutbildning är enligt teater- och
orkesterrådet så stort att utbildning kan anordnas även i Göteborg och Malmö.
Enligt Göteborgs musikkonserv atorium bör den föreslagna specialiserade dirigentutbildningen
förläggas enbart till en högskola medan ensembleledarutbildningen
bör finnas vid samtliga skolor.

Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö framhåller att det finns utomordentligt
starka skäl för att ge även den högre musikutbildningen utanför Stockholm
resurser för undervisning i komposition. Enligt konservatoriet i Göteborg är
det av stor vikt för bl. a. instrumentalister att de under sin utbildning har tillfälle
till kontakt med tonskapande verksamhet. Resurserna behöver emellertid inte vara
lika utbyggda vid alla skolor. I Göteborg kunde exempelvis anordnas en kompositionsklass
med inriktning på teatermusikarrangemang o. d.

Teater- och orkesterrådet och Sveriges Radio stöder kommitténs förslag om ett
institut för ny musik.

3.7 Utbildning av pianotekniker

3.7.1 Nuläge

Vid musikhögskolan i Stockholm meddelas undervisning i pianostämning vid en
särskild tvåårig examenslinje. Vid Stockholms och Linköpings stads yrkesskola finns
därjämte särskilda pianoteknikerlinjer. Yrkesutbildning för pianostämmare bedrivs
även vid Tomtebodaskolan i Stockholm.

3.7.2 Kommittén

Kommittén anser att utbildningen av pianostämmare/pianotekniker bör kunna
påbörjas direkt efter grundskola och att den bör flyttas från musikhögskolan.
Kommittén föreslår en särskild linje för pianotekniker (linje P) vid musikfackskolan.
Kommittén kan dock även tänka sig att linjen alternativt förläggs till
yrkesskola.

Kommittén framhåller att särskilda åtgärder bör vidtas för att det skall bli möjligt
att integrera de blinda elever, som nu studerar vid Tomtebodaskolan, i fackskoleutbildningen
i Stockholm.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 25 år 1970

Utbildningen skall ge eleverna färdighet att stämma pianon, flyglar, cembalon,
stavspel, orgelharmonier och de instrument som ingår i ett ordinärt skolinstrumentariuin.
Eleverna skall vidare kunna bedöma omfattningen av instrumentens behov
av reparationer och service, justera och fintrimma en mekanik samt utföra
mekanikrenovering.

Kommittén föreslår följande timplan för pianoteknikerlinje.

A. Allmänna ämnen C. Linjespecialisering

B. För alla linjer gemensamma ämnen D. övrigt

Veckotimmar i

Ämne åk 1 åk 2

A. Svenska .......................... 4

Tyska1 ............................ 3

Historia........................... 2

Samhällskunskap ................... —

Tillvalsämne* 1 2 ...................... (3)

B. Instrument I3 ...................... 2

Instrument H4...................... 1

Sång.............................. 1

Gehörsutbildning med satslära........ 3

Musikhistoria med formlära ......... 4

Pedagogik (blockämne).............. 1

Rytmik med improvisation........... 2

C. Tillämpad matematik-fysik-kemi (blockämne)5
* .......................... .—.

Yrkesritning och mätteknik........... —

Varukännedom..................... —

Arbetsteknik ....................... —

Ensemble ......................... 4

D. Lärarledd överspelning8.............. 5

Timme till förfogande7............... —

Summa vtr 32

1 Tyska är B- eller C-språk.

2 Frivilligt tillval.

3 Instrument I är obligatoriskt piano.

4 Orkesterinstrument, blockflöjt, gitarr eller cembalo.

5 Häri ingår även akustik och materiellära.

8 Läraren leder simultant 3—6 elever.

7 Bl. a. för instrumentkännedom.

(3)

13—16

(33—

36)

åk 3

19—28

26—

Kommittén tar även upp behovet av musikutbildad personal inom bl. a. musikhandel
och musikförlag. Utbildningen bör enligt kommittén kunna tillgodoses genom
kurser, som bör utformas av skolöverstyrelsen och förläggas till yrkesskola.

3.7.3 Remissyttranden

Utbildningen av pianotekniker bör enligt bl. a. skolöverstyrelsen, Musikaliska
akademien, Göteborgs musikkonservatorium, konsertbyråutredningen och Rådet
för utbildning av musiker hellre förläggas till yrkesskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Folkliga musikskolan Ingesund anser att utbildningen för pianostämmare bör —
efter genomgången tvåårig fackskola — utformas som en egentlig praktisk yrkesutbildning
i enlighet med kommitténs förslag.

Enligt skolöverstyrelsen bör utbildningen ändras för att ge pianoteknikema vidgad
instrumental kännedom. Sveriges Radio nämner att utbildningen av musiktekniker
är önskvärd på olika stadier.

Göteborgs musikkonservatorium anser att utbildning bör ordnas även för andra
instrumenttekniker (gitarr- och fiolbyggare, elektroninstrumenttekniker etc.).

Sveriges pianostämmare och teknikerförening framhåller att utbildningskapaciteten
på yrkesskolenivå är för hög i förhållande till arbetsmarknadens behov. Samtidigt
stiger efterfrågan på arbetskraft med mer avancerad utbildning.

3.8 Utbildning av talpedagoger

3.8.1 Nuläge

Den nuvarande talpedagogiska fackutbildningen omfattar utbildning av logopeder
med medicinsk inriktning samt av talpedagoger/logopedassistenter. Kommitténs förslag
avser utbildning av en kategori talpedagoger, som betecknas logonomer. Logonomen
arbetar dels förebyggande för att hindra uppkomsten av röst- och talrubbningar,
dels för att korrigera tal och språk samt för att utveckla den friska rösten
och skapa förståelse för och kunskap om den muntliga kommunikationens betydelse.

Någon statlig utbildning av logonomer har hittills inte förekommit. Behovet av
logonomer har i viss utsträckning kunnat tillgodoses genom specialkurser. Tvååriga
kurser har sedan ett antal år anordnats inom kursverksamheten vid Stockholms
universitet i samarbete med Svenska sång- och talförbundet. Många av nu verksamma
logonomer har erhållit sin utbildning utomlands.

För logopeder, dvs. personer avsedda för talterapeutisk verksamhet vid i första
hand sjukhusens foniatriska avdelningar, anordnas sedan 1964/65 på försök en
treårig utbildning (jfr prop. 1964: 1 bil. 10 s. 429, SU 55, rskr 158). Utbildningen
omfattar dels universitetsstudier för sammanlagt tre betyg (motsv.) i ämnena fonetik
och pedagogik, dels praktisk och teoretisk utbildning i logopedi. Sistnämnda utbildning,
som bedrivs vid karolinska institutet, omfattar viss medicinsk propedeutik,
röst-, tal- och språkrubbningar, träning av egen röst och tal samt muntlig framställningskonst.
Antalet intagningsplatser uppgår till 16 var tredje termin.

Utbildningen av talpedagoger/logopedassistenter, som sker vid speciallärarlinjerna
vid lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg, avser i första hand att tillgodose
skolans behov av speciallärare för undervisning av barn med talsvårigheter.
Utbildningen omfattar ett läsår. För tillträde till utbildningen krävs i princip viss
tidigare lärarutbildning och tre års tjänstgöring som lärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

3.8.2 Kommittén

Efter en översikt av den talpedagogiska verksamheten konstaterar kommittén
att det finns starka skäl för att en reguljär statlig utbildning av logonomer bör
komma till stånd snarast. Utbildningen föreslås få formen av en tvåårig påbyggnadsutbildning
på vissa specificerade examina eller andra avslutade studier, vilka innehållit
röst- och talutbildning, såsom musiklärarexamen, sång- och sångpedagogisk
utbildning, skådespelarutbildning, klass- och ämneslärarutbildning m. m. Dessutom
bör krävas genomgången gymnasial utbildning. Utöver dessa särskilda förkunskaper
bör enligt förslaget för tillträde till utbildningen fordras särskilda inträdesprov
i form av läs- och talprov samt gehörsprov. Studierna leder fram till logonomexamen,
som avläggs efter prov i examensämnena röstorganets och örats
anatomi och fysiologi, röst- och talvård, prosodi och stil, muntlig framställning
och undervisningsskicklighet. Betygsättningen bör enligt kommittén ske efter det för
musikutbildningen föreslagna poängsystemet. Logonomexamen ger enligt förslaget
behörighet att undervisa i röst- och talvård, talteknik och muntlig framställning.
För behörighet till lärartjänst vid lärarutbildningsanstalt samt i skolväsendet
fordras därjämte lärarutbildning.

Utbildningen föreslås bli förlagd till en särskild skola, underställd den av kommittén
föreslagna centrala ledningen för musikhögskolorna. Kommittén räknar med
en årlig intagning av 12 elever. Under de första åren bör utbildningen koncentreras
till en skola, förslagsvis i Stockholm eller Göteborg. Kostnaderna för lärarlöner,
omkostnader, materiel och utrustning är beräknade till 488 000 kr. Vidare föreslås
kursverksamhet för utbildningskomplettering och fortbildning m. m.

3.8.3 Remissyttranden

Uppfattningen att det föreligger behov av utbildning i röst- och talvård stöds
genomgående av remissmyndigheterna. Flera av dessa, däribland SACO, Musiklärarnas
riksförening, Riksförbundet Sveriges musikpedagoger, Sveriges Radio,
Svenska sång- och talpedagogförbundet samt flera av domkapitlen tillstyrker kommitténs
förslag såväl i fråga om utbildningens innehåll som dess organisation. En
rad andra remissmyndigheter anser å andra sidan att kommitténs förslag är för
ofullständigt för att kunna bedömas. Statskontoret ifrågasätter särskilt förslaget om
en självständig skola.

Skolöverstyrelsen anser att det kan ifrågasättas om den föreslagna organisatoriska
utformningen av logonomutbildningen är ändamålsenlig. Överstyrelsen delar kommitténs
uppfattning att utbildningen bör vara eftergymnasial men anser att tillträde
till utbildningen bör beviljas inom en så vid ram att personer med olikartad, i vissa
fall kanske t. o. m. formellt otillräckligt dokumenterad grundutbildning men personlig
fallenhet för uppgiften, kan lockas att ägna sig åt logonomyrket, eventuellt efter
avgång från eller jämsides med annan verksamhet. Överstyrelsen anser det vidare
önskvärt att logonomutbildningen skall kunna ingå som en del i en utbildning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

består av flera ämnen. Hela frågan om omfattningen av utbildningen m. m. bör
enligt överstyrelsen bli föremål för förnyade överväganden.

Yrkesutbildningsberedningen framför samma skäl mot förslaget att tillskapa en
särskild utbildning av logonomer.

Teater- och orkesterrådet förordar en provisorisk lösning av utbildningen i anslutning
till lärarhögskolornas speciallärarlinjer i det fall ett särskilt logonominstitut
inte skulle visa sig realiserbart.

Både arbetsmarknadsstyrelsen och Musikaliska akademien anser att frågan om en
enhetlig grundutbildning för olika typer av talpedagoger borde ha prövats. Enligt
akademien kunde sådan grundutbildning följas av specialiseringar för både logonom
och logoped.

Både akademien och Svenska facklärarförbundet anser att utbildning även borde
kunna anordnas i Göteborg och Malmö.

Svenska sång- och talpedagogförbundet tillstyrker förslaget men anser att en mer
definitiv utbildningsgång borde bestå i en gemensam grundutbildning på förslagsvis
två år för logopeder och logonomer. Härefter kunde utbildningen under ytterligare
två år differentieras efter de olika linjernas målsättning, dvs. med inriktning för
logopederna på det patologiska och för logonomema på det profylaktiska och
hygieniskt-estetiska området.

Förslag om anordnande av logonomutbildning i Umeå framförs av universitetet i
Umeå och domkapitlet i Uppsala.

Kompetensutredningen framhåller att det bör vara tillräckligt att som allmänt
behörighetsvillkor för tillträde till logonomutbildningen uppställa något av de i förslaget
angivna fackutbildningarna. Kravet på avgångsbetyg från gymnasial utbildning
bör i så fall bortfalla. Utredningen rekommenderar att de särskilda behörighetsvillkoren
i övrigt så långt möjligt begränsas. Även yrkesutbildningsberedningen
anser att inträdeskraven bör ses över.

3.9 Kursverksamhet

3.9.1 Kommittén

En relativt mångskiftande kursverksamhet förekommer på det musikaliska området.
Denna är dock enligt kommitténs bedömning mycket ojämn i fråga om
geografisk spridning och standard. Inom den högre musikutbildningen är resurserna
för kurser och konferenser mycket begränsade.

Kommittén framhåller att behovet av en omfattande, rikt differentierad och väl
organiserad kursverksamhet på det musikaliska och musikpedagogiska området vid
sidan av den reguljära musikutbildningen är mycket stort. Kommittén nämner inte
bara den kursverksamhet som musikhögskoleorganisationen bör svara för utan
även sådan kursverksamhet som bör åvila skolöverstyrelsen och sådan som i fortsättningen
bör bedrivas av studieförbund m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Kommittén delar upp kursverksamheten i fyra kategorier. Den första gäller
stimulanskurser, i huvudsak ensemblekurser, som anordnas av kommuner
och organisationer m. fl., dels för barn och ungdom inom ramen för den frivilliga
musikundervisningen, dels för vuxna amatörer. Till kurser inom denna kategori
räknar kommittén även sådana specialkurser på olika instrument för ungdomar
i skolpliktig alder vilka bör anordnas centralt, t. ex. av skolöverstyrelsen. I
kursverksamheten inom musikhögskoleorganisationen bör ingå att ge sommarkurser
för musikhögskolelever och avancerade musikfackskolelever i bl. a. orkesterspel
och körsång.

Den andra av kommittén avsedda kategorien kurser avser fortbildning
och utbildningskomplettering för bl. a. lärare i musik inom skolväsendet.
Skolöverstyrelsen bör enligt kommittén få möjlighet att göra en starkare
satsning på fortbildning i musik. Kommittén framhåller särskilt behovet av fortbildning
för blivande lärare vid musikfackskola. Vidare bör överstyrelsen svara för
fortbildningskurser även för lärare inom den frivilliga musikundervisningen. De s. k.
kompetenskurserna, som syftar till att ge pedagogisk grundkompetens för instrumentallärare
i kommunala musikskolor och musikcirklar, bör i fortsättningen anordnas
i samverkan mellan musikhögskoleorganisationen och skolöverstyrelsen.

Regelbunden fortbildningsverksamhet bör anordnas för orkestermusiker. Vidare
nämns behovet av kyrkomusikaliska fortbildningskurser.

Bland den tredje kategorien kurser, varmed avses kurser för vidareutbildning
och omskolning, nämner kommittén i första hand vidareutbildning
för icke behöriga lärare i musik inom skolväsendet. Kommittén framhåller särskilt
att vidareutbildning av klasslärare med någon utbildning av musikalisk art
(organist- och kantorsexamen) samt musiker med enbart instrumental/vokal eller
instrumentalpedagogisk utbildning kan tillföra skolväsendet goda lärare som ofta
är speciellt intresserade för musikundervisning i grundskolan. Musikhögskoleorganisationen
och skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att utforma och organisera denna
vidareutbildning.

En speciell form av vidareutbildning är enligt kommittén de kyrkomusikaliska
sommarkurser som Musikaliska akademien anordnar för organist- och kantorsexamen
eller kyrkokantorsexamen. Kurser för utbildning av kantorer bör enligt
kommitténs förslag bibehållas och anordnas av musikhögskoleorganisationen på
det sätt som redovisats under 3.3.2. Vidareutbildningskurser för militärmusiker
med hänsyn till deras verksamhet inom rikskonsertverksamheten bör anordnas i
samråd mellan de militära myndigheterna, Institutet för rikskonserter och musikhögskoleorganisationen.

I kursverksamheten inom den högre musikutbildningen bör ingå specialkurser,
däribland mästarkurser på instrument och i solosång för elever som genomgått diplomutbildning.

Slutligen bör periodiskt återkommande konferenser och symposier
kunna anordnas, bl. a. för musikhögskole- och musikfackskolelärare.

Den här föreslagna kursverksamheten bör enligt kommittén få en så stor lokal

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

spridning som möjligt. Som lämpliga förläggningsorter, förutom Stockholm, Göteborg
och Malmö, föreslås i första hand Ingesund och Framnäs.

3.9.2 Remissyttranden

Den av kommittén föreslagna kursverksamheten berörs i flertalet yttranden. I de
flesta fall begränsar man sig till att framhålla att denna är utomordentligt viktig och
värdefull, särskilt under en övergångstid, och att kommittén bort ytterligare precisera
arbetsformer, innehåll och kostnader.

Skolöverstyrelsen framhåller att det behövs en utvidgad konsulent- och kursverksamhet
i musik men att en sådan utvidgning i vad avser skolans personal är beroende
av de totala resurser som ställs till förfogande. Om den frivilliga musikundervisningen
enligt förslaget inordnas i skolans musikundervisning, bör berörda
lärares fortbildningsbehov beaktas i samma utsträckning som övriga lärares.

3.10 Musikvetenskaplig utbildning vid universiteten

3.10.1 Kommittén

Kommittén framhåller att fullständiga utbildningsmöjligheter i musikvetenskap
vid Stockholms universitet länge varit ett aktuellt önskemål. Tanken att lokalmässigt
samordna den högre musikutbildningen och en musikvetenskaplig institution
vid universitetet till ett musikbildningscentrum i Stockholm har förts fram
i flera utrednings- och petitasammanhang. Enligt kommittén ingår musikvetenskaplig
utbildning som en självklar del av en mångsidig högre musikutbildning.
För de studerande erbjuder Stockholm en mängd påtagliga fördelar genom kontaktmöjligheterna
med centrala musikinstitutioner, Musikaliska akademiens bibliotek,
museer och arkiv på musikområdet, annan högre konstnärlig utbildning m. m.
Kommittén kan därför kraftigt biträda de förslag som förts fram från universitetsmyndigheternas
sida om en professur i musikvetenskap vid Stockholms universitet.

3.10.2 Remissyttranden

Universitetskanslersämbetet hänvisar till, att ämbetet tidigare prioriterat förslaget
om en professur i musikvetenskap i Stockholm. Det ligger enligt ämbetet
nära till hands att verksamheten vid universitetens musikvetenskapliga institutioner,
både i Stockholm och på andra orter, samordnas med utbildningen vid musikhögskolorna
i syfte att gemensamt utnyttja lokaler, lärare och utrustning. Ett samarbete
bör etableras mellan musikhögskola och universitet innan resp. kurs- och studieplaner
fastställs. I likhet med humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet
anser ämbetet att man bör pröva en samundervisning mellan musikhögskola och
universitet på grundkursnivå på de orter där detta är möjligt. Ämbetet åberopar
också yttrandet från humanistiska fakulteten vid Lunds universitet, som framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 79

fördelama med att inordna den musikvetenskapliga verksamheten vid universitetet
i den högre musikutbildningen i Malmö.

Humanistiska fakulteten vid universitetet i Uppsala anser det anmärkningsvärt att
kommittén nästan helt negligerat den musikvetenskapliga utbildningens plats och
funktioner inom det presenterade utbildningssystemet.

Statskontoret efterlyser en samlad utbyggnadsplan för musikvetenskaplig forskning
och undervisning vid universitet och högskolor och anser att man bör eftersträva
en koncentration till en å två universitetsorter.

Sveriges förenade studentkårer (SFS) och SACO framhåller möjligheterna till
samundervisning mellan musikhögskola och universitet. Enligt SFS bör en samundervisning
på grundkursnivå kunna innebära klara fördelar från såväl pedagogisk
som ekonomisk synpunkt.

Bland de remissinstanser som särskilt framhåller behovet av en musikvetenskaplig
institution med professur är Sveriges Radio.

4 Den högre musikutbildningens organisation m. m.

4.1 Kommittén

Kommittén föreslår att högre musikutbildning tills vidare bör anordnas vid tre
statliga musikhögskolor. De nuvarande musikkonservatorierna i Göteborg
och Malmö bör förstatligas och omvandlas till musikhögskolor, jämställda med
musikhögskolan i Stockholm. De tre musikhögskolorna bör vid fullt utbyggd verksamhet
ta emot 1 100 elever. I den mån ytterligare elevplatser kommer att erfordras
i framtiden bör en fjärde musikhögskola inrättas och förläggas till Umeå.

Vid utbildningen av musiklärare bör ämnesstudierna i musik förläggas till musikhögskola,
medan den praktisk-pedagogiska lärarutbildningen bör ske vid lärarhögskola
med ämneslärarlinje.

För ledningen av utbildningsverksamheten vid musikhögskolorna samt för
övriga centrala uppgifter föreslår kommittén att en särskild central styrelse inrättas,
styrelsen för musikhögskolorna (SfM). Av förslaget följer att Musikaliska akademien
bör avlastas det direkta ansvaret för den högre musikutbildningen. Kommittén
anser att akademiens arbete redan nu i alltför hög grad domineras av musikhögskolans
ärenden och att akademiens möjligheter att sköta sina andra betydelsefulla
uppgifter i svenskt musikliv skulle bli ytterligare beskurna om akademien skulle få
överinseende över ytterligare två musikhögskolor.

I den centrala styrelsen bör enligt kommitténs förslag såväl utbildningsväsendet
som avnämarsidan vara representerade. Styrelsen bör bestå av sju ledamöter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

tillsätts av Kungl. Maj:t. Förutom ordförande och chefen för den centrala förvaltningen
av musikhögskolorna föreslås i styrelsen ingå en representant för universitetskanslersämbetet
eller skolöverstyrelsen, en för arbetsmarknadsstyrelsen, en
för Musikaliska akademien, en för konsertväsendet och en för Sveriges Radio.

För den centrala förvaltningen föreslås styrelsen få till sitt förfogande en förvaltningsenhet
med planering och administration som huvuduppgifter. Förvaltningen av
musikhögskolorna bör av praktiska skäl vara förlagd till Stockholm. Vissa samarbetsfrågor
mellan bl. a. den centrala styrelsen och musikhögskolorna i Göteborg
och Malmö bör behandlas i det s. k. rektorskonventet.

Kommittén föreslår vidare att en samordningsdelegation bör finnas för de många
frågor som är av gemensamt intresse för musikhögskolor, musikfackskolor, lärarhögskolor,
universitet in. fl. I delegationen bör ingå en representant för den centrala
musikhögskoleförvaltningen samt en representant för vardera skolöverstyrelsen och
universitetskanslersämbetet.

Någon ingående diskussion om de förändringar som kommittén anser bör genomföras
beträffande organisationen vid skolorna förs inte. Kommittén konstaterar
att ledningen av verksamheten vid varje högskola bör åvila rektor, studierektor,
lärarråd och lärarkollegium. Även personalförhållandena, både i fråga om läraroch
kanslipersonal, berörs mycket kortfattat.

En stor del av den kursverksamhet, som nämnts under 3.9.1, bör organiseras genom
musikhögskolorna. Den centrala styrelsen bör vara närmast ansvarig. Samarbete
förutsätts ske i första hand med skolöverstyrelsen.

Kommittén framhåller som utomordentligt viktigt att musikhögskolornas behov
av biblioteksresurser tillgodoses och anser det berättigat att för detta
ändamål i ökad utsträckning ta i anspråk Musikaliska akademiens bibliotek. Kommittén
framhåller att detta bibliotek nu fungerar som ett riksbibliotek på musikens
område. Dess samlingar av noter och musikalier, handskrifter, brev och musiklitteratur
m. m. har gett biblioteket en rangställning bland musikbiblioteken i
världen. Samlingarna är uppbyggda dels genom donationer till Musikaliska akademien,
dels med statliga medel. Biblioteket lyder under Musikaliska akademien
och leds av en överbibliotekarie.

De interurbana lånen till andra bibliotek, orkesterföreningar och andra musikinstitutioner
utanför Stockholm samt till utlandet utgör den största delen av utlåningen.
Biblioteket utnyttjas däremot inte i någon större utsträckning av de
studerande vid musikhögskolan.

Biblioteket behöver enligt kommittén både personalförstärkningar och bättre
lokaler. Kommittén föreslår att Musikaliska akademiens bibliotek förläggs till den
planerade nybyggnaden för musikhögskolan i Stockholm. Därmed skulle bibliotekets
betydelse som centralbibliotek för den högre musikutbildningen kunna avsevärt öka.
Staten bör helt överta driften av biblioteket, som bör underställas den centrala
styrelsen för musikhögskolorna. Äganderätten till samlingarna bör alltjämt förbli

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

delad mellan Musikaliska akademien och staten. Institutionsbibliotek bör byggas
upp vid musikhögskolorna i Göteborg och Malmö. Dessa bör vara filialer till
stockholmsbiblioteket. Kommittén utgår ifrån att den inre biblioteksorganisationen
skall behandlas av statskontoret.

Kommittén föreslår att i Stockholm inrättas ett musikpedagogiskt
centrum för pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete på musikområdet.
Detta centrum skall inte bara betjäna den högre musikutbildningen utan även
skolväsendets musikundervisning och övrigt musikbildningsarbete i samhället.
Bland uppgifterna för ett sådant centrum nämner kommittén samordning och idégivning
rörande musikaliskt utvecklingsarbete i kontakt med myndigheter och institutioner,
som bl. a. ägnar sig åt musikalisk och pedagogisk forskning, eget utvecklingsarbete,
vidareutbildning samt dokumentation. En viktig uppgift för musikpedagogiskt
centrum skulle enligt kommittén vara utbildning av metodiklektorer
i musik för lärarhögskolorna. Härmed skulle detta centrum på ett fast sätt medverka
i musiklärarutbildningen och stärka sambandet mellan den ämnesteoretiska
och den praktisk-pedagogiska delen av denna utbildning.

Musikpedagogiskt centrum bör enligt förslaget vara en självständig enhet, lokalmässigt
inordnad i musikhögskolan i Stockholm. Institutet bör sortera under den
centrala ledningen för musikhögskolorna. Den direkta ledningen bör handhas av
en fast anställd chef i professors ställning. Vidare bör två fast anställda projektledare
finnas. Personalen bör i övrigt bestå av tillfälligt anställda forskningsassistenter
samt experter, bl. a. för materialbearbetning. I fråga om kontorsservice
förutsätter kommittén samverkan med andra inom samma byggnad förlagda institutioner.

4.2 Remissyttranden

Inga invändningar görs mot förslaget att förstatliga konservatoriema i Göteborg
och Malmö.

Arbetsmarknadsstyrelsen, teater- och orkesterrådet, Musikaliska akademien,
Lärarnas riksförbund, Musiklärarnas riksförening, Sveriges förenade studentkårer,
Svenska tonkonstnärsförbundet, Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar samt filosofiska
fakulteten vid Umeå universitet och Umeå stads kulturnämnd uttalar sig
för att en musikhögskola inrättas i Norrland (Umeå) snarast eller i varje fall från
budgetåret 1972/73. I dessa fall åberopas allmänt geografiska rättviseskäl.

Skolöverstyrelsen önskar att all utbildning av musiklärare för grundskolan och
det gymnasiala stadiet förläggs till musikhögskola och lärarhögskola. Detta medför
enligt överstyrelsens bedömning dels att antalet musikhögskolor måste utökas med
två, varav en placerad i Norrland, dels att ytterligare en lärarhögskola snarast bör
inrättas i Örebro.

I samband med övervägandena rörande musiklärarutbildningen bör enligt över 6

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

styrelsen den nuvarande musikpedagogutbildningen vid Folkliga musikskolan Ingesund
och Framnäs folkhögskola beaktas. Skolöverstyrelsen anser att denna utbildning
bör infogas i musiklärarorganisationen på så sätt att eleverna efter genomgången
pedagogutbildning vid nämnda folkhögskolor skall ha tillträde till musiklärarutbildningen
vid lärarhögskola, eventuellt efter viss komplettering vid musikhögskola.

Musikaliska akademien föreslår att Folkliga musikskolan Ingesund, musiklinjen
vid Framnäs folkhögskola, Örebro musikpedagogiska institut och Stockholms
borgarskolas musiklinje och musikpedagogiska institut försöksvis får formen
av musikhögskolefilialer. Samma uppfattning har Örebro musikpedagogiska institut.

Konsertbyråutredningen och Göteborgs musikkonservatorium anser att utbildningen
vid dessa skolor bör bibehållas i varje fall till dess de föreslagna musikfackskolorna
varit i verksamhet under några år och gett erfarenhet av utbildningen.

Folkliga musikskolan Ingesund framhåller att musikskolan och musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola snabbt och utan genomgripande förändringar kan omvandlas
till sådana musikpedagogiska institut som skolan föreslagit.

Ett mer allmänt formulerat önskemål om decentralisering av högskoleutbildningen
framför Riksförbundet Sveriges musikpedagoger som förordar att högskoleorganisationen
utvidgas med en relativt flexibel filialorganisation med riksintagning.

Musikaliska akademien framhåller att upplösningen av det nära sambandet mellan
akademien och musikhögskolan för med sig åtskilliga följdproblem som
kommittén inte alls berört.

Teater- och orkesterrådet, musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö samt
ABF avstyrker liksom akademien förslaget om en gemensam styrelse för högskolorna.
Universitetskansler sämbetet anser det inte lämpligt med en särskild ledningsorganisation
för den högre musikutbildningen. Musikkonservatoriet i Göteborg
nämner som ett alternativ till lokala styrelser för musikhögskolorna en gemensam
styrelse på varje högskoleort för olika institutioner för högre konstnärlig utbildning.

Statskontoret tillstyrker förslaget om en central ledning för musikhögskolorna.
Ärenden rörande planering, ekonomi och personaladministration samt utbildningsoch
informationsfrågor vid musikhögskolorna bör som föreslagits sammanföras
till en för högskolorna gemensam förvaltningsenhet, som även bör kunna handlägga
motsvarande ärenden för Musikaliska akademien samt de statliga scenskolorna.

TCO anser att förslaget om central styrelse möjligen kan ses som ett steg i riktning
mot en gemensam ledning för all eftergymnasial utbildning, i ett första steg
i varje fall all högskoleutbildning på det konstnärliga området, och att det därför
kan godtas som ett provisorium.

SACO finner kommitténs redovisning av de synpunkter, som lett fram till att
man föreslår ett helt nytt organ, anmärkningsvärt fåordig. Enligt SACO:s mening
bör frågan om de estetiska högskolornas inlemmande i universitetskanslersämbetet
prövas ytterligare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Svenska facklärarförbundet framhåller att invändningarna mot en central styrelse
kan minskas, om samtidigt beslutsprocessen decentraliseras på samma sätt som
skett inom universitetsväsendet.

Sveriges förenade studentkårer förutsätter att 1968 års utbildningsutredning
(U 68) även kommer att beakta den postgymnasiala musikaliska utbildningen.
Musikhögskolornas organisation bör därför tills vidare endast ges provisorisk karaktär
men närmare anknytas till vad som gäller vid universiteten. Organisationen
anser det vidare önskvärt med en samordning bl. a. mellan musikalisk utbildning
på gymnasial och postgymnasial nivå, vilket bör föranleda att ett samarbetsorgan
inrättas på riksnivå.

Göteborgs musikkonservatorium anser att man i framtiden bör tänka sig en för
musikdistribution, musikfostran och musikutbildning gemensam ledning med uppgift
att utforma ett enhetligt program för samhällets engagemang i musiklivet och
att övervaka realiserandet av detta program. En liknande samordning borde då
också ske på det lokala planet.

Musikaliska akademien anser att det krävs en betryggande och mångsidig kyrkomusikalisk
sakkunskap i den framtida ledningen av den högre kyrkomusikaliska
utbildningen.

Kyrkomusikorganisationernas samarbetskommitté anser att kyrkan bör vara
företrädd i den centrala styrelsen.

Rådet för utbildning av musiker och Svenska tonkonstnärsförbundet anser att
styrelsen bör utökas med en representant för de utövande konstnärerna eller deras
organisationer.

Från många håll framförs kritik mot att kommitténs förslag avsevärt reducerat
både rektorers, lärares och elevers inflytande på skolans ledning och verksamhet.
Musikaliska akademien hänvisar till invändningar som på denna punkt framförts
av bl. a. musikhögskolans elevkår och lärarråd, rektorskonventet och musikkonservatorierna
i Göteborg och Malmö.

Musikaliska akademien och teater- och orkesterrådet berör frågan om anställningsförhållandena
för musikhögskolornas lärare och anser inte att dessa, som
kommittén ansett, kan lösas enbart genom avtalsförhandlingar. Enligt rådet bör
det övervägas att i högre grad än nu besätta de mer framträdande lärarposterna
inom musikutbildningen för begränsad tid. Akademien hänvisar till sina förslag i
anslagsäskandena för budgetåret 1969/70 och framhåller att kommittén bort precisera
behovet för musikhögskolans del av en utökning av lärarpersonalen med ett
antal tjänster på professors-, lektors- och assistentnivå i syfte att höja utbildningens
kvalitet.

Svenska facklärarförbundet framhåller att förslaget inte ger någon klar bild av
den interna organisationen. Lärarnas egen konstnärliga verksamhet måste på alla
sätt underlättas och stödjas.

ABF kan inte biträda förslaget att lägga hela ansvaret för ledningen av kursverksamheten
hos musikhögskolornas centrala styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Flertalet domkapitel och Kyrkomusiker organisationernas samarbetskommitté anser
att kommittén inte ger tillräckliga upplysningar om hur samordningen och
ledningen av den kyrkomusikaliska kursverksamheten skall utformas.

Kommitténs behandling av biblioteksfrågan har mötts av invändningar från
flera håll.

Statskontoret tillstyrker att staten övertar det omedelbara ansvaret för biblioteket
i samband med reformeringen av musikhögskoleutbildningen men förutsätter att
bibliotekets organisation i övrigt skall behandlas i annat sammanhang.

Kungl. biblioteket och forskningsbiblioteksrådet anser att bibliotekets lokalfråga
bör lösas i första hand och att biblioteket som föreslagits bör förläggas till musikhögskolans
nybyggnad. Staten bör bli huvudman för biblioteket. Emellertid krävs
en specialutredning, som bör tillsättas omedelbart, för att klarlägga bibliotekets
funktioner och planera lokalerna. Kungl. biblioteket anser att en sådan utredning
också bör ta ställning till förslaget att inrätta filialbibliotek i Göteborg och
Malmö.

Musikaliska akademien anser att biblioteket även i fortsättningen bör ligga under
akademien. Om det av skäl som inte framgår av kommitténs motiveringar skulle
anses önskvärt att ändra huvudmannaskapet vore det enligt akademiens uppfattning
med hänsyn till bibliotekets nuvarande funktioner mera påkallat att välja universitetskanslersämbetet
än den föreslagna styrelsen för musikhögskolorna. Institutionsbiblioteken
i Göteborg och Malmö bör vara självständiga enheter i samarbete
med resp. universitetsbibliotek.

Teater- och orkesterrådet, universiteten i Uppsala och Göteborg, musikkonservatorierna
i Göteborg och Malmö, SACO och Sveriges förenade studentkårer anser
att biblioteksfrågan behöver utredas ytterligare. Musikkonservatoriet i Göteborg anser
att akademiens bibliotek bör behålla karaktären av forskningsbibliotek och stå
kvar under nuvarande huvudman. Musikhögskolornas biblioteksservice bör däremot
samordnas med den allmänna musikaliska mediaservice som behövs på varje
ort inte bara för musikutbildningen utan också för ortens musikliv i övrigt.

Sveriges orkesterföreningars riksförbund anser att biblioteket genom förslaget
kommer att styras av endast en mindre del av dess intressenter och avstyrker
förändringen.

Skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet avstyrker det framlagda förslaget
om musikpedagogiskt centrum. Överstyrelsen anser att förslaget att förlägga
forskning i ett ämne till en särskild institution rimmar illa med den moderna
syn på samverkan mellan ämnena som numera allmänt accepterats inom
skolan. Den metodisk-didaktiska forskningen bör enligt överstyrelsen knytas till
lärarhögskolorna. Ämbetet instämmer i ett uttalande av humanistiska fakulteten
vid Göteborgs universitet, som anser att man först bör undersöka för- och nackdelar
med att förlägga ett musikpedagogiskt centrum i anslutning till redan etablerade
institutioner i pedagogik och psykologi vid Stockholms universitet. Ämbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

framhåller vidare att musikpedagogikens kontakt med såväl den beteendevetenskapliga
som den musikvetenskapliga grundforskningen inom universiteten synes
vara en mycket väsentlig förutsättning för ett metodiskt-didaktiskt utvecklingsarbete
inom musikutbildningsområdet. Ämbetet hänvisar också till den pedagogiska
och ämnesmetodiska forskning som äger rum inom lärarhögskolornas pedagogik-
och metodikinstitutioner.

Pedagogikutredningen finner att förslaget innehåller många påståenden och antaganden,
som visar att behovet av musikpedagogisk forskning är stort. Utredningens
överväganden har emellertid lett till slutsatsen att det inte föreligger tillräckliga
skäl att som pedagogisk disciplin särbehandla något ämne. Ett ställningstagande
till kommitténs förslag i vad avser försöksverksamhet samt forsknings- och utvecklingsarbete
inom det musikpedagogiska området och därvid speciellt inrättande av
musikpedagogiskt centrum bör anstå till dess utredningen lagt fram sitt förslag till
organisation av de pedagogiska institutionerna etc.

Statskontoret anser att frågan bör överlämnas till pedagogikutredningen för fortsatta
överväganden.

Göteborgs musikkonservatorium anser att det framgår av redogörelsen för förslaget
till musikpedagogiskt centrum att kommittén inte bara avsett ett serviceorgan
för musikundervisning på alla stadier utan även velat utrusta detta med
personal och övriga resurser för musikpedagogisk forskning.

Konservatoriet framhåller att det finns stort behov av ett organ som utarbetar
planer inte bara för musikpedagogisk forskning utan även för andra former av
musikforskning, som kan tjäna samhällets musikverksamhet. Det föreslagna organet
bör enligt konservatoriet kunna bli ett centrum för sådan allmän planering. Den
musikvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet bör förbli den enda
institutionen i landet med uppgifter av grundforskningsnatur. En fullständig institution
för musikpsykologi och musikpedagogik bör byggas upp vid Stockholms universitet
och en samhällsinriktad musikforskning vid Göteborgs universitet.

Musikaliska akademiens uppfattning att kommitténs förslag att inrätta ett musikpedagogiskt
centrum i anslutning till musikhögskolan i Stockholm är utomordentligt
betydelsefullt delas av Sveriges Radio, TCO, Svenska facklärarförbundet,
SACO, Riksförbundet Sveriges musikpedagoger, Stockholms skoldirektion och
Svenska tonkonstnärsförbundet.

Akademien framhåller särskilt att försöksverksamheten vid musikfackskolor och
musikhögskolor måste noggrant följas av musikpedagogisk forskningsexpertis och
ser här en av de starkaste motiveringarna för att skyndsamt inrätta ett centrum.
Under alla förhållanden behövs provisoriska resurser för olika undervisningsprojekt
som kan bedömas vara av grundläggande betydelse för att förbereda försöksverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

5 Dimensionering, resursbehov och kostnader

5.1. Kommittén

Enligt kommitténs beräkning ger gällande läroplaner för grundskola, gymnasium
och fackskola möjlighet till frivillig musikundervisning under sammanlagt
11 820 vtr, vilket motsvarar ca 394 lärartjänster. Den statliga kostnaden
för undervisningen uppgår enligt dessa beräkningar till ca 13,8 milj. kr., beräknat
i 1966 års löneläge. Kyrkomusikernas fria musikundervisning motsvarar enligt
kommitténs beräkning en kostnad av 2,8 milj. kr., räknat i 1967 års löneläge. Slutligen
anger kommittén att det statliga bidraget till studieförbundens musikcirkelverksamhet
för grundskolans elever uppgår till ca 3 milj. kr. Den nuvarande sammanlagda
kostnaden för dessa former av frivillig musikundervisning uppgår sålunda
till (13,8 + 2,8 + 3=) 19,6 milj. kr.

Den av kommittén föreslagna frivilliga musikundervisningen på grundskolans
låg- och mellanstadium medför ett behov av lärartimmar som totalt uppgår till
drygt 30 500 vtr, vilket motsvarar 1 019 lärartjänster med en tjänstgöringsskyldighet
av 30 vtr. Lärarbehovet för den utökade undervisningen i musik på grundskolans
högstadium, i gymnasiet och i fackskolan uppgår till sammanlagt ca 33 200
vtr eller 1 108 tjänster. Totalkostnaderna för undervisningen beräknar kommittén
till 28,5 milj. kr. för grundskolans låg- och mellanstadium samt till 34,2 milj. kr.
för grundskolans högstadium, gymnasiet och fackskolan. Kostnaden för den föreslagna
pedagogiska ledningen av musikundervisningen i kommunerna är beräknad
till 4,2 milj. kr. Den beräknade sammanlagda kostnaden uppgår sålunda till (28,5
+ 34,2 + 4,2 = ) 66,9 milj. kr.

Kostnadsökningen för den av kommittén föreslagna utvidgningen av skolans frivilliga
musikundervisning kan således beräknas till (66,9 — 19,6 = ) 47,3 milj. kr.
Kommittén föreslår att ökningen fördelas över en period av fem budgetår med den
största kostnadsökningen det första året i perioden. Kostnadsökningen bör enligt
kommittén minskas med statens utgifter för kommunalt skatteutjämningsbidrag.
Effekten härav har kommittén inte haft möjlighet att räkna fram. Beträffande instrument,
noter, inventarier o. d. bör man enligt kommittén kunna räkna med
att musikskolorna utan att begära ersättning lämnar över sina förråd till kommunens
skolväsende, i den mån kommunen inte redan är ägare till denna materiel.
I vissa kommuner torde en genomgripande upprustning vara nödvändig.

Den av kommittén föreslagna dimensioneringen av musikfackskolan
innebär en årlig intagning av ca 1 000 elever. Kommittén antar att ca 1 300 högstadieelever
årligen kan väntas söka till musikfackskola. Det årliga intaget föreslås
fördelat på de föreslagna linjerna med 525 elever på allmänna linjen, 255 elever

Kungl. Majsts proposition nr 25 år 1970

på vardera kyrkomusikalisk linje och linje för militär- och underhållningsmusiker
och 20 elever på linje för pianotekniker. Med vissa antaganden angående övergång
från andra årskursen av musikfackskola till högre musikutbildning eller annan
utbildning och fördelningen på olika linjer inom fackskolan beräknar kommittén en
årlig examination av 350 musikpedagoger, 175 militär/underhållningsmusiker och
175 kantorer. Av musikpedagoger och kantorer antas ca 400 gå vidare till praktisk
lärarutbildning vid lärarhögskola.

Kommittén hänvisar till den stora bristen på musiklärare, instrumentalpedagoger
och utövande musiker men gör inte någon närmare jämförelse mellan den föreslagna
dimensioneringen och arbetskraftsbehovet. Kommittén räknar med att lärarbehovet,
uttryckt i heltidstjänster, för grundskolans obligatoriska och frivilliga
musikundervisning kommer att uppgå till ca 2 350 tjänster.

Beträffande den kyrkomusikaliska utbildningen framhåller kommittén att de
fackskoleutbildade kantorerna med musikpedagogisk kompetens bör överta huvudansvaret
för kyrkomusiken på kantorsnivå och samtidigt anförtros viktiga musikpedagogiska
uppgifter. Fackskoleutbildningen skall vidare utgöra den viktigaste
basutbildningen för högre kyrkomusikaliska studier. Kommittén anser av dessa
skäl att det är angeläget att den kyrkomusikaliska fackskoleutbildningen redan från
början får största möjliga kapacitet.

Beträffande pianoteknikerutbildningen framhåller kommittén att denna till en
början bör dimensioneras relativt måttfullt trots att ett relativt snabbt ökat behov av
pianotekniker kan förutses som följd av den ökade användningen av piano i skolans
musikundervisning, utökning av konsertverksamheten genom rikskonserter, utbyggnad
av musikyrkesutbildningen m. m. Pianoteknikerutbildning bör till en
början förekomma endast vid musikfackskolor i Stockholm och i Linköping. Intagningen
bör från början begränsas till 5 elever årligen vid vardera skolan och sedan
successivt utökas till 10 elever årligen i mitten av 1970-talet.

Beträffande den kyrkomusikaliska kursverksamheten föreslår kommittén, att de
statliga sommarkurserna för utbildning av extra kantorer bör kunna ta emot 100
elever per år. Sommarkurserna för utbildning av självständiga kantorer bör fortsätta
i samma omfattning som f. n.

Vid full utbyggnad av musikfackskoleorganisationen räknar kommittén med att
fackskolans totala lärarbehov i musikämnena kommer att motsvara ca 400 tjänster.
Ungefär en tredjedel av dessa lärarkrafter finns enligt kommittén redan tillgängliga.
Lärarlönekostnaderna beräknar kommittén till 9,5 milj. kr. årligen.

Kommittén har lagt fram förslag till lokalförsörjning för musikfackskolan samt
redovisat vissa uppgifter om behovet av undervisningsmateriel i form av instrument
och apparater. Några kostnader för lokaler och utrustning har ej beräknats eftersom
kommittén anser att försöksverksamheten med musikfackskola i stor utsträckning
bör påbörjas på orter där det redan finns sådana resurser.

För skolöverstyrelsens del innebär kommitténs förslag väsentligt ökade arbetsuppgifter
inom musiksektorn. Överstyrelsens personal bör därför förstärkas med
två konsulenter, en byrådirektör och två biträden. Härtill kommer behov av expert -

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1970

medverkan bl. a. för kursplanearbete. De ökade årliga kostnaderna för löner och
expenser m. m. beräknar kommittén till 270 000 kr.

Vid länsskolnämndema i de län, där musikfackskola placeras, föreslår kommittén
en ökning av personalen med en kanslisttjänst.

Något egentligt underlag för kommitténs förslag till dimensionering av den
högre musikutbildningen redovisas inte. Behovet av musiklärare för
de gymnasiala skolformernas obligatoriska och frivilliga musikundervisning beräknar
kommittén till sammanlagt ca 1 185 tjänster. Kommittén har även beräknat
behovet av lektorer i musikens metodik och instrumentallärare för lärarutbildningen.

Kommittén räknar med 450 sökande årligen till musikhögskola, varav 200 från
fackskolans åk 2, 150 från åk 3 och 100 från gymnasium och fackskola. Av dessa
bör enligt kommittén 300 elever årligen tas in vid musikhögskolorna. Fullt utbyggda
bör enligt förslaget musikhögskolorna ha 1 100 elevplatser, fördelade på 500 i
Stockholm, 300 i Göteborg och 300 i Malmö. Någon närmare redovisning av lärarbehovet
eller beräkning av undervisningskostnaderna för högskolorna har ej
gjorts av kommittén. Beträffande undervisningen vid musikhögskolan i Stockholm
anger kommittén att man torde kunna räkna med att kostnaderna i stort sett kommer
att rymmas inom skolans nuvarande medelstilldelning.

Kommittén finner det angeläget att lokalfrågorna för den högre musikutbildningen
snarast löses. I både Stockholm, Göteborg och Malmö bör musikhögskolorna lokalmässigt
sammanföras med scenskolorna i resp. städer samt med universitetens
musikvetenskapliga institutioner. Beträffande utrustning nämns behovet av en
elektronisk studio vid musikhögskolan i Stockholm. S. k. klangstudios för ljudlaborationer
bör enligt kommittén finnas både vid musikhögskolor, musikfackskolor
och lärarhögskolor med musiklärarutbildning.

Upprättandet av den nya överstyrelsen för musikhögskolorna medför behov av
en personalökning, som kommittén kostnadsberäknat till ca 300 000 kr. För en
studierektor vid var och en av högskolorna samt för utökad biträdespersonal
beräknar kommittén vidare en kostnad av 275 000 kr.

Personalkostnaderna för musikpedagogiskt centrum beräknas till 350 000 kr.
årligen.

Den föreslagna kursverksamheten föreslås bli successivt uppbyggd under en
sexårsperiod från budgetåret 1969/70. Kostnaden beräknas första året uppgå till
100 000 kr. och öka med samma belopp varje år under perioden.

5.2. Remissyttranden

Svenska kommunförbundet framhåller att kommittén helt förbigått de stora
lokalproblem som generellt uppstår för grundskolans del på grund av den utökade

Kungl. Ma]:ts proposition nr 25 år 1970

frivilliga musikundervisningen. Kostnaderna härför borde också ingått i kalkylerna.

Även Svenska landstingsförbundet anser att kommittén inte klarlagt vilka resursanspråk
— särskilt lokalmässiga — som förslaget skulle innebära.

ABF, som förutser ett betydligt större intresse för den frivilliga musikundervisningen
än kommittén, framhåller att den årliga kostnaden för statsverket sannolikt
kommer att röra sig mellan 100 och 150 milj. kr.

Av de många remissinstanser, som betonar risken för att kommittén överdimensionerat
utbildningen vid den föreslagna musikfackskolan är det bara skolöverstyrelsen
och Göteborgs musikkonservatorium som gått närmare in på kommitténs
beräkningar. Förslaget anses innebära en mycket kraftig överdimensionering av
musiklärarutbildningen på denna nivå. Överstyrelsen anser liksom kommittén att
musiklärarbristen är stor och att det krävs en kraftig utökning av utbildningskapaciteten.
Överstyrelsen beräknar att kommitténs förslag till dimensionering av musikfackskolan
skulle resultera i en årlig examination av ca 460 musiklärare och musikpedagoger
med kompetens för grundskolans musikundervisning. Detta antal svarar
mot ett totalbehov av ca 2 350 heltidsarbetande lärare efter utbyggnad av grundskolans
musikundervisning enligt kommitténs förslag. Överstyrelsen beräknar lärarbehovet
läsåret 1980/81 för klassundervisning i musik i olika skolformer, för
lärarutbildning samt för yrkesutbildningen i musik till ca 1 570 heltidstjänster. För
den frivilliga musikundervisningen krävs samma år enligt överstyrelsens beräkning
2 656 lärartjänster.

Kommitténs förslag till dimensionering av den kyrkomusikaliska utbildningen
har i allmänhet inte närmare berörts i yttrandena. På sina håll har dock uttryckts
tvekan inför en alltför snabb utbyggnadstakt, främst med hänsyn till dagens
kyrkopolitiska situation.

Sveriges frikyrkoråd anser att den kyrkomusikaliska utbildningen på fackskolenivå
behöver bli av den omfattning som kommittén föreslagit om utbildningen även
skall svara mot frikyrkornas behov.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner att utbildningen av piano tekniker enligt förslaget
är inriktad på en relativt snäv sektor av arbetsmarknaden med begränsade möjligheter
till alternativ i yrkesvalet. Utbildningen bör därför noggrant dimensioneras
efter de reella utkomstmöjligheterna.

Sveriges pianostämmare och teknikerförening framhåller att det är tillräckligt
med en central skola för utbildning av pianotekniker. Arbetsmarknaden för pianostämmare
fungerar enligt föreningen bristfälligt och endast en mindre del av de utbildade
kan få full sysselsättning i sitt yrke.

Skolöverstyrelsen anser att den för överstyrelsen föreslagna ökningen av personalen
på konsulentsidan bör begränsas. Behovet av expertmedverkan inom överstyrelsen
i initialskedet, bl. a. för läroplansarbete i samband med uppbyggnaden av
musikyrkesskolorna, har däremot inte tillräckligt beaktats.

För länsskolnämndema kan personalökningen också begränsas. Behovet av för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

stärkning av den pedagogiska personalen anses kunna tillgodoses inom ramen för
fortbildningskonsulentorganisationen.

Göteborgs musikkonservatorium framhåller att kommitténs förslag till dimensionering
av både gymnasial och högre musikutbildning inte bygger på några prognoser
beträffande det totala arbetskraftsbehovet på musikområdet. Enligt konservatoriets
antaganden kommer på högskolestadiet att årligen utexamineras ca 150
musiklärare och musikpedagoger för en arbetsmarknad som omfattar ca 1 300 heltidstjänster.
Examinationen av ca 60 musiker från fackskola och ett 100-tal musiker
från högskola avser en arbetsmarknad, vars omfattning är liten beträffande
kyrkomusik och helt osäker vad gäller övrig musikutövning. Konservatoriet finner
att den av kommittén föreslagna utbildningskapaciteten ej står i rimlig proportion
till arbetskraftsbehovet och föreslår en minskning med minst 50 %.

Flera remissinstanser anser att kommittén bort lägga fram en utbyggnadsplan
för utbildningen och förslag till övergångsanordningar. Bl. a. är Göteborgs musikkonservatorium
av den uppfattningen att det torde dröja länge innan de tre högskolorna
når sin maximala kapacitet. Samtidigt framhålls från andra håll att det är
viktigt för utbildningens standard och effektivitet att studerandeantalet i Göteborg
och Malmö ökas i snabb takt.

Byggnadsstyrelsen framhåller att utbyggnaden av den högre musikutbildningen
bör ske i takt med att tillgången på ändamålsenliga lokaler ökar. På grundval av
gjorda erfarenheter betonar byggnadsstyrelsen att provisoriska lokallösningar medför
otillfredsställande resultat såväl från ekonomiska som funktionella synpunkter.

Göteborgs musikkonservatorium anser att kommittén i förslagen till lösning av
lokalfrågorna borde ha prioriterat lokalerna i Göteborg och Malmö.

Musikaliska akademien noterar att kommittén i de flesta fall inte detaljmotiverat
sina kostnadsberäkningar. Särskilt vänder sig akademien mot kommitténs uppfattning
att kostnaderna för undervisningen vid musikhögskolan i Stockholm kan rymmas
inom skolans nuvarande medelstilldelning.

Riksrevisionsverket ifrågasätter om det i nuvarande statsfinansiella läge är
lämpligt med en så kraftig satsning på musikområdet som den kommittén förordar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

6. Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71

6.1 Musikaliska akademien med musikhögskolan: Utbildningskostnader -

1968/69 Utgift1 ...... 4 952 0592

1969/70 Anslag...... 7 171 000

1970/71 Förslag ..... 7 749 000

1 Anslaget Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar och Musikaliska akademien
med musikhögskolan: Omkostnader

2 Utbetalt retroaktivt tillägg som bokförs på budgetåret 1969/70 men hänför sig till budgetåret
1968/69 uppgår till 52 850 kr.

Personal

Lärarpersonal............................

Övrig personal1 ..........................

Anslag

Utgifter

Avlöningar ..............................

Sjukvård ................................

Reseersättningar..........................

därav utrikes resor ............................

Lokalkostnader ..........................

Expenser ...............................

därav utrikes resor .............................

Lönekostnadspålägg ......................

Uppbördsmedel

Lokalhyror m. m.........................

Nettoutgift

1969/70 Beräknad ändring 1970/71

	Musikaliska	Departements-
	akademien	chefen
85	+ 5	+0,5
29	+ 15	+ 1
114	+ 20	+ 1,5

5 061 000	+ 1 247 000	+ 317 000
10 000	of.	of.
26 500	+ 60 000	+ 12 000
8 000	of.	of.
849 000	+ 97 500	+ 100 000
84 000	+ 434 000	+ 31 000
—	+256 000	—
1 157 000	+ 301 500	+ 118 000
7 187 500	+2 140 000	+ 578 000
16 500	of.	of.
7 171 000	+2 140 000	+ 578 000

Inklusive akademiens bibliotek och en tjänst vid musikhistoriska museet

Musikaliska akademien

1. Löne- och prisomräkning m. m. 418 655 kr.

2. Antalet elever vid musikhögskolan höstterminen 1969 uppges till 527.

De mer kostnadskrävande förslagen till kvalitetsförbättringar av undervisningen
vid musikhögskolan har akademien avstått från att ta upp i anslagsframställningen
för nästa budgetår. I framställningen är endast medtagna sådana
förslag som enligt akademien är nödvändiga för att uppehålla en godtagbar standard.
Akademien anser det vara av stor vikt att ett lektorat i gehörsutbildning,
som är ett nyckelämne inom den musikteoretiska undervisningen på olika utbildningslinjer,
inrättas vid musikhögskolan. Vidare föreslås som en första etapp i upprustningen
av musikpedagogutbildningen att tre av högskolans lärartjänster, en i

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

pianopedagogik, en i violinpedagogik och en i sångpedagogik, omvandlas till lektorat.
Akademien föreslår dessutom att viss krävande undervisning vid musikhögskolan
skall få arvoderas efter samma principer som lektorsundervisning vid lärarhögskola.
Slutligen behövs en repetitör till solosångklassen samt ökade medel
till musiklärarlinjens provårskurs, till kursverksamhet och till gästföreläsare.
(+ 360 732 kr.)

3. Musikhögskolans s. k. kompositionsseminarium bör byggas ut till ett institut
för ny musik med uppgift att vara ett forum för allsidig information
och debatt i frågor rörande den nutida musiken. Institutet bör få resurser för att
ordna kurser, konserter m. m. samt för att inbjuda utländska specialister för medverkan
i institutets arbete. Till professuren i komposition bör för ledning av vissa
undervisningsmoment knytas en assistent. För drift och underhåll av den elektronmusikstudio,
som f. n. är under uppbyggnad vid musikhögskolan och som organisatoriskt
kommer att inordnas i institutets verksamhet, behövs en ljudingenjör.
Övriga driftkostnader för studion, såsom hyra av datamaskintid m. m. beräknas till
66 000 kr. (+ 241 684 kr.).

4. Såväl musikhögskolan som akademiens kansli behöver ökade resurser för
administration m. m. Akademien bedömer det som oundgängligen nödvändigt
för att effektivisera musikhögskolans arbete att en tjänst som studierektor
inrättas vid skolan med uppgift — förutom att biträda skolans direktör — att sköta
den elevvårdande verksamheten och organisatoriska uppgifter i samband med undervisningen.
Vid akademiens kansli föreslås en tjänst som biträdande sekreterare
och två biträden, varav ett kvalificerat. Den inspektion av landets orkesterverksamhet,
som ingår i akademiens uppgift, bör skötas av en heltidsanställd inspektör.
Vid musikhögskolan behövs ytterligare en ljudtekniker för bl. a. inspelningsservice
och ett kvalificerat biträde. ( + 291 600 kr.)

5. För att akademiens bibliotek skall kunna fylla sin funktion som landets
enda specialbibliotek för musiklitteratur och musikalier erfordras följande personalförstärkningar,
nämligen en bibliotekarie, en amanuens i reglerad befordringsgång,
en förste biblioteksassistent med halvtidstjänstgöring, ett förste biblioteksbiträde
och en fotograf. Ökade medel begärs också för den vid bibliotekets handskriftsavdelning
bedrivna inventerings- och katalogiseringsverksamheten för det
internationella källexikonet (RISM) samt för skötsel av bibliotekets samlingar av
grammofonskivor och tonband. Slutligen föreslås bl. a. två engångsanvisningar,
en på 46 000 kr. för framställning av en alfabetisk katalog över bibliotekets musikalier
och en på 10 000 kr. för anskaffning av montrar till bibliotekets visningssal.

( + 259 694 kr.)

6. Av de begärda ökade medlen till reseersättningar avser 50 000 kr. ökning till
följd av den planerade kursverksamheten vid musikhögskolan och 7 000 kr. resekostnader
för musikhögskolans provårskurs i samband med övningsundervisning
m. m.

7. Musikhögskolan räknar med att under nästa läsår, i avvaktan på att frågan
om nybyggnad för akademien och högskolan löses, provisoriskt få överta vissa lo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 93

kaler på Valhallavägen 104 i Stockholm. Av den begärda engångsanvisningen avser
200 000 kr. kostnader för inredning och utrustning av dessa lokaler.

8. Lönekostnadspålägg för ny personal 239 336 kr.

6.2 Musikaliska akademien med musikhögskolan: Undervisningsmateriel
m. m.

1968/69 Utgift1 ........ 220 705 Reservation ............. 40 106

1969/70 Anslag........ 245 000

1970/71 Förslag ....... 294 000

1 Anslaget Musikaliska akademien med musikhögskolan: Inköp och bindning av böcker och
musikalier samt underhåll och vård av instrument m. m.

Musikaliska akademien

Musikhögskolan har gjort en inventering av skolans instrumentbestånd, ljudanläggningar
och annan undervisningsmateriel samt lagt fram en kostnadsberäkning
av medelsbehovet under förevarande anslag t. o. m. läsåret 1974/75. I planen har
också tagits hänsyn till behoven vid Musikaliska akademiens bibliotek. Av den
föreslagna anslagshöjningen för nästa budgetår, sammanlagt 275 000 kr., har
100 000 kr. begärts för nyinköp, vård och underhåll i enlighet med den uppgjorda
planen, 73 000 kr. för kompletterande utrustning vid musikhögskolans elektronmusikstudio
samt 102 000 kr. som engångsanvisning för inköp av inspelningsapparatur
m. m. till vissa enheter vid musikhögskolan.

6.3 Bidrag till vissa musikkonservatorier

1968/69 Utgift....... 1 972 0001

1969/70 Anslag...... 2 197 000

1970/71 Förslag ..... 2 642 000

1 Utbetalt retroaktivt tillägg som bokförs på budgetåret 1969/70 men hänför sig till budgetåret
1968/69 uppgår till 15 430 kr.

Personal

Lärarpersonal.........................

Övrig personal ........................

Anslag

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg. .
Bidrag till musikkonservatoriet i Malmö ..
Lönekostnadspålägg....................

1969/70	Beräknad ändring 1970/71
	Konserva-	Departements-
	torierna	chefen
36	+ 5
4	+2
40	+7
1 019 000	+ 309 0001
817 000	+271 000 }	+445 000
361 000	+ 129 000 \|
2 197 000	+709 000	+ 445 000

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Konserv atorierna

1. Löne- och prisomräkning m. m. (Göteborg +85 599 kr. och Malmö
+ 70 478 kr.).

2. Antalet elever uppges vid början av höstterminen 1969 till 97 vid konservatoriet
i Göteborg och till 98 vid konservatoriet i Malmö. Konservatorierna anför
att de sedan ett antal år inte haft möjlighet att öka elevintagningen trots att bristsituationen
på arbetsmarknaden i fråga om musiker och musiklärare blivit allt större.
Antalet inträdessökande har samtidigt stigit snabbt. Ett flertal kompetenta sökande
till exempelvis kyrkomusiker- och musiklärarutbildning har inte kunnat beredas
plats. Konservatorierna föreslår att de under nästa budgetår ges möjlighet
att öka intagningen till i första hand musiklärar-, musikpedagog- och kyrkomusikerutbildningen
med ca 30 elever. Konservatorierna föreslår vidare vissa förbättringar
i fråga om undervisningen. (Göteborg +193 366 kr. och Malmö +162 212 kr.)

3. Utvecklingen inom utbildningsväsendet har medfört att konservatoriemas
rektorer fått allt fler administrativa uppgifter. Vid vartdera konservatoriet beräknas
medel för en studierektor på deltid med uppgift att avlasta rektorerna sådana
kvalificerade arbetsuppgifter som schemaläggning, organisation och ledning av
övningsundervisning m. m. Därutöver föreslås viss ökning av biträdes- och vaktmästarpersonalen
samt medel till vikariatsersättningar. (Göteborg +41480 kr.
och Malmö +44 300 kr.)

4. Lönekostnadspålägg för ny personal (Göteborg +54 015 kr. och Malmö
+ 47 791 kr.).

Musikaliska akademien

Akademien har i remissyttrande över konservatoriemas anslagsframställningar
tillstyrkt de framförda förslagen.

7. Departementschefen

7.1 Musikutbildningens uppgifter och struktur

7.1.1 Inledande synpunkter

Sedan länge föreligger behov av en genomgripande reform av den högre musikutbildningen.
Förändringar, som bygger på en samlad analys av musikutbildningens
uppgifter och struktur, erfordras för att denna bättre än nu skall kunna svara mot
musiklivets och tonkonstens krav i konstnärligt, socialt och pedagogiskt avseende.
Musikutbildningens effektivitet behöver förbättras och en ökning av dess kapacitet
är också motiverad.

Sedan gammalt har den högre musikutbildningen haft mångskiftande uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

I dessa har ingått att ge föreskriven utbildning av musiklärare för skolväsendet och
av kyrkomusiker samt fri konstnärlig utbildning för olika skapande och utövande
uppgifter inom musiklivet bl. a. som tonsättare, dirigent, instrumentalist och sångare.
Musiklivets utveckling har medfört nya utbildningsbehov. Musikutbildningens
uppgifter har till följd därav successivt utökats, bl. a. med särskild utbildning av
lärare och ledare för frivillig musikbildningsverksamhet. Musikhögskolan och musikkonservatorierna
har inte räckt till för att möta det växande utbildningsbehovet.
Bl. a. av detta skäl har andra skolor med olika huvudmän tagit på sig uppgifter på
området. De successiva förändringarna har lett till en oenhetlig och splittrad utbildningsorganisation,
något som begränsat möjligheterna att samordna de olika
utbildningsuppgifterna och att långsiktigt planera för en samlad utveckling.

Utformningen och organisationen av musikutbildningen erbjuder således många
problem. Ett omfattande utredningsarbete har också lagts ned för att få fram tillräckligt
underlag för en utbildningsreform på detta område. Den senaste av dessa
utredningar, 1965 års musikutbildningskommitté, som gjort en samlad genomgång
av hela problemkomplexet, avslutade sitt arbete år 1968.

Musikutbildningskommittén har lagt fram ett omfattande förslag, varav den
högre musikutbildningen endast är en del. Denna utbildning karakteriseras enligt
kommittén av de höga krav på praktiskt musikaliskt kunnande, dvs. färdigheter i
sång eller spel, som måste ställas upp inom alla specialiseringar av utbildningen.
Utvecklandet av dessa individuella färdigheter måste enligt kommittén börja i tidig
ålder. Färdigheterna måste också kontinuerligt vidmakthållas. Kommittén betonar
att det här är fråga om ett utbildningsområde med tidigt specialisering och tidigt
yrkesval. Det är bl. a. detta förhållande som föranlett kommittén att ägna stor uppmärksamhet
åt den grund i fråga om musikaliskt kunnande och spelfärdighet som
läggs genom undervisningen i musik inom det allmänna skolväsendet och i andra
verksamhetsformer och att föreslå en stark utvidgning av skolans ansvar för frivillig
musikundervisning. Denna del av förslaget sammanhänger med kommitténs
principiella ståndpunkt att det aktiva musicerandet bör dominera musikbildningsarbetet
bland barn, ungdom och vuxna. Kommittén anser att musiklivets utveckling
i hög grad beror av de läraresurser som står till förfogande för detta musikbildningsarbete
och att all yrkesinriktad musikutbildning bör innehålla ett större
eller mindre mått av specialisering för pedagogiska uppgifter.

Musikutbildningskommitténs arbete har enligt min mening väsentligt underlättat
möjligheterna att överblicka utbildningsområdet i fråga. Jag delar i stort sett remissinstansernas
positiva värdering av kommitténs arbete. Remissbehandlingen har
emellertid även klarlagt att förslaget inte är helt ägnat att läggas till grund för en
omedelbar reform. Jag kan inte heller i alla delar biträda kommitténs uppfattning
om hur reformarbetet bör läggas upp. Även om jag således på en rad punkter
anser det nödvändigt med en överarbetning, bör det vara möjligt att på grundval
av förslaget ta ett betydelsefullt steg mot en lösning av utbildningsfrågorna på musikområdet.
Statsmakterna bör nu besluta om riktlinjer för det fortsatta arbetet
med dessa frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Enligt min mening bör reformåtgärderna i första hand inriktas på den högre
musikutbildningen. Vidare kommer jag att förorda att en särskild utbildningslinje
i musik på försök införs inom den del av skolväsendet, som hittills benämnts
mellanskolan, bl. a. med hänsyn till de gynnsamma verkningar en mellanskolutbildning
kan antas få för rekryteringen till den högre musikutbildningen och för
effektiviteten i denna utbildning. Även insatser på den frivilliga musikundervisningens
område bör kunna positivt påverka rekryteringen till musikutbildningen på
både mellanskole- och högskolestadiet. Jag är dock inte beredd att nu förorda insatser
beträffande frivillig musikundervisning av den omfattning musikutbildningskommittén
föreslagit. Fortsatta överväganden kommer emellertid att göras i de
betydelsefulla samordningsfrågor som kommittén tagit upp.

En av de angelägnaste och kanske mest krävande uppgifterna i det fortsatta planeringsarbetet
är enligt min mening att utforma utbildningen av pedagoger, främst
musiklärare, för skolans musikundervisning och annan musikbildande verksamhet med
hänsyn till den fortgående förändringen av de pedagogiska uppgifternas art. Arbetet
måste emellertid också inriktas på att söka analysera andra utvecklingstendenser
inom musiklivet och de krav som till följd härav ställs på den yrkesutbildning
i musik som är specialiserad på andra uppgifter än de rent pedagogiska.

I det följande avses med musikpedagog lärare inom frivillig musikundervisning
och med musiklärare lärare inom skolväsendet.

Föredragande statsrådet kommer att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t
att uppdra åt 1968 års barnstugeutredning att i sitt fortsatta arbete överväga musikutbildningskommitténs
och remissinstansernas synpunkter i vad avser förskolan.

7.1.2 Musikutbildning inom mellanskolan

Musikutbildningskommittén har lagt stor vikt vid frågan om att inom mellanskolan
anordna en särskild utbildningslinje i musik, för vilken kommittén använt
benämningen musikfackskola.

Mellanskolutbildning på detta område har tidigare förordats av yrkesutbildningsberedningen
(YB), vars förslag (SOU 1966:3 och 1967: 48) redovisats för
riksdagen i prop. 1968: 140 angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet.
Förslaget syftade till att inom den av YB benämnda humanistisk-sociala sektorn
av mellanskolan anordna en estetisk linje, fr. o. m. andra terminen uppdelad på
en scenisk, en musikalisk och en konstfacklig gren. I nämnda proposition erinrades
om att även musikutbildningskommitténs första betänkande innehöll förslag om
musikutbildning på mellanskolestadiet. I propositionen togs ej ställning till frågan
om en estetisk utbildning inom mellanskolan i avvaktan på en prövning i ett sammanhang
av förslagen från YB och musikutbildningskommittén. Vidare nämndes
att även konstnärsutbildningssakkunnigas utredningsarbete rörande den högre
konstfackliga utbildningen kunde behöva beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

YB:s och musikutbildningskommitténs allmänna uppläggning av musikutbildningslinjen
inom mellanskolan har många gemensamma drag men skiljer sig i två
väsentliga avseenden. Musikutbildningskommittén föreslår en separat utbildningslinje
i musik medan YB:s förslag innebär att den estetiska utbildningens olika grenar
förs samman till ett block med gemensam utbildning under den första terminen.
I fråga om målet för utbildningen framhåller YB särskilt att den estetiska utbildningen
har till uppgift att förbereda för fortsatt utbildning. I viss mån bör
dock utbildningen enligt YB kunna leda direkt till yrkesverksamhet bl. a. som
kyrkomusiker, militärmusiker och underhållningsmusiker. Musikutbildningskommittén
menar också att musiklinjen bör utgöra en naturlig grund för fortsatt utbildning
men poängterar starkare än YB att utbildningen bör förbereda för direkt
utträde i arbetslivet. Enligt kommitténs principiella uppfattning är en sådan målsättning
av betydelse för att utbildningslinjen skall kunna hävda sig som ett alternativ
till andra studievägar på mellanskolestadiet. Kommittén anser det möjligt att på
detta stadium anordna färdigutbildning för vissa kategorier av musikpedagoger,
kyrkomusiker och utövande musiker samt av pianostämmare/pianotekniker.

I remissyttrandena över musikutbildningskommitténs förslag, liksom tidigare
över YB:s förslag, ges ett starkt allmänt stöd för uppfattningen att det inom mellanskolan
bör finnas utrymme för en särskild utbildningslinje med specialisering på
musik. Både YB:s och musikutbildningskommitténs förslag till närmare utformning
av en sådan linje har emellertid föranlett invändningar. Som jag redan tidigare
framhållit är det av flera anledningar motiverat med en utökning av utbildningsmöjligheterna
i musik inom mellanskolan. Jag förordar därför att en särskild
musiklinje införs i denna skolform. Enligt min mening bör dock en sådan
utbildning i väsentliga avseenden avvika från både musikutbildningskommitténs
och YB:s förslag. Utbildningen bör få formen av försöksverksamhet.

Jag tar i detta sammanhang inte upp frågor som rör YB:s förslag till en mellanskolutbildning
specialiserad på det sceniska eller konstfackliga området. Inom
teater- och orkesterrådet pågår sedan några månader en översyn av utbildningsverksamheten
vid de statliga scenskoloma. Denna översyn kan förutses beröra
också den förberedande utbildningen. Beträffande det konstfackliga området torde
frågan om behovet av utbildning på mellanskolenivå komma att beröras av konstnärsutbildningssakkunniga,
som inom kort väntas avge sina förslag.

YB:s uppfattning att eleverna under den första terminen av en mellanskolutbildning
i musik bör få en bred estetisk orientering delas inte av musikutbildningskommittén.
För egen del finner jag att denna fråga bör bedömas bl. a. mot bakgrund
av de förbättrade möjligheter till kontakt mellan olika estetiska aktiviteter
som med grundskolans nya läroplan kommer att kunna erbjudas på högstadiet,
främst inom tillvalsämnet konst. I kursplanen för ämnet konst i grundskolan
anges bl. a. att undervisningen skall omfatta planering, förverkligande samt förmedling
till åhörare och åskådare av olika arbeten, som till en början läggs upp
med syfte att ge orientering inom flera konstnärliga verksamhetsområden. Efter
hand skall en individuell fördjupning kunna ske inom något område av särskilt
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

intresse för eleven. Enligt min uppfattning kommer motiven för en integrerad
estetisk utbildning på mellanskolestadiet att avsevärt minska i och med att grundskolans
nya läroplan träder i kraft. Jag anser därför i likhet med musikutbildningskommittén
att mellanskolutbildningen i musik redan från första terminen bör
vara specialiserad till sitt område.

Enligt musikutbildningskommitténs förslag skall musiklinjen ge musikpedagogisk
yrkesutbildning kombinerad med specialiserad utbildning för vissa andra bestämda
yrken eller yrkesområden. Utbildningen föreslås omfatta två årskurser,
som huvudsakligen har karaktär av förutbildning, och ett påbyggnadsår med helt
yrkesinriktad utbildning. Endast de två första årskurserna innehåller således inslag
av allmänna ämnen. Den musikpedagogiska kompetens, som utbildningen föreslås
leda till, anser kommittén vara tillräcklig för lärare i frivillig musikundervisning,
ledare av musikcirklar m. m. på de stadier som motsvarar grundskoleområdet.

I remissyttrandena har kommitténs förslag att musiklinjen skall kunna ge avslutad
pedagogisk utbildning starkt ifrågasatts, trots den begränsning av utbildningens
användbarhet, som kommittén avsett. En allmän uppfattning är att kommittén
överskattat möjligheterna att på tre år omedelbart efter grundskolan fullfölja
en musikalisk yrkesutbildning och att detta är särskilt tveksamt i fråga om
pedagogisk utbildning. Förslaget att lägga musiklinjen till grund för utbildningen
av musiklärare för grundskolan genom att till mellanskolan förlägga hela den ämnesmässiga
delen av lärarutbildningen avstyrks av en så gott som enhällig remissopinion.

Liksom de flesta remissinstanser anser jag det inte lämpligt att utforma den föreslagna
mellanskolutbildningen i musik som en avslutad utbildning för musikpedagogisk
yrkesverksamhet. Den pedagogiska specialiseringen inom musikutbildningen
bör enligt min mening liksom inom jämförbara sektorer av utbildningsområdet
i övrigt ske på eftergymnasial nivå. På mellanskolenivå medför detta i första
hand att det föreslagna tredje utbildningsåret, som direkt sammanhänger med den
genomförda yrkesinriktningen, bortfaller. Musiklinjen bör alltså omfatta två årskurser.
I det av musikutbildningskommittén föreslagna utbildningsprogrammet för
de två första årskurserna bör de ämnen, ämnesinslag m. m. utgå, som har samband
med den pedagogiska inriktningen av utbildningen. Det finns inte heller någon
anledning att bibehålla den differentiering av utbildningen på olika grenar som
kommittén föreslagit. Den differentiering som är önskvärd bör vara möjlig att
åstadkomma inom ramen för de olika ämnena, i första hand genom individualisering
av undervisningen.

Enligt min mening bör syftet med den tvååriga musiklinjen vara att den mer
allmänt än enligt musikutbildningskommitténs förslag skall svara mot elevernas förutsättningar
och önskemål om en yrkesmässigt betonad musikalisk utbildning med
möjlighet till mera specialiserade studier i musik än vad som f. n. kan erbjudas vid
gymnasium och fackskola. Det bör understrykas att musiklinjen bör ge så stort utrymme
som möjligt för intressestyrd studieinriktning, vad beträffar både instrument
och musikarter. Liksom i kommitténs förslag bör musiklinjen utformas med

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

sikte på att den skall utgöra förberedelse för fortsatt musikalisk utbildning. Musiklinjen
skall sålunda kunna ligga till grund för den högre musikutbildning som
behandlas i det följande. Det kan också förutses, vilket erfarenheterna av den nya
utbildningen får ge närmare besked om, att utbildningen, om än i mer begränsad
omfattning än musikutbildningskommittén avsett, kan lämpa sig som grund för direkt
yrkesutövning.

Musikutbildningskommittén har föreslagit särskilda prov för urvalet av sökande
till musiklinjen. För egen del uppfattar jag det som självklart att musikaliskt gehör
och instrumental/vokal färdighet är en förutsättning för att elever skall kunna tillgodogöra
sig undervisningen. Det blir en uppgift för studie- och yrkesorienteringen
att klargöra detta för dem som söker sig till den nya utbildningen. I den mån ett
urval erfordras får formerna härför övervägas i det fortsatta planeringsarbetet.

I vissa remissyttranden över musikutbildningskommitténs förslag framhålls betydelsen
av att även elever som inte i mellanskolan vill binda sig vid en på musik
specialiserad utbildning får möjlighet att i andra former förbereda sig för en fortsatt
högre musikutbildning. Liksom skolöverstyrelsen anser jag att vissa sådana
möjligheter redan finns i mellanskolan även för musikintresserade elever som
inte väljer den särskilda musiklinjen. De estetiska specialiseringarna skall kunna
i viss utsträckning tillgodose elevernas intresse för yrkesinriktade musikstudier.
Därjämte behövs för dessa elever möjligheter att delta i individuell instrumentalundervisning.
Detta speciella behov bör i görligaste mån beaktas inom ramen
för den frivilliga musikundervisningen.

Estetiska varianter särskilt inom fackskolan förekommer hittills endast i begränsad
omfattning. Skolöverstyrelsen medger efter framställning från vederbörande
kommun att estetisk variant får inrättas. Det är enligt min mening angeläget
att estetiska varianter i gymnasium och fackskola inrättas mer allmänt. Jag avser
att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att ge skolöverstyrelsen i uppdrag att
vidta åtgärder i detta syfte.

Musikutbildningskommitténs förslag till lokalisering av musikutbildningen på
mellanskolestadiet innebär att flera folkhögskolor berörs. Folkliga musikskolan
Ingesund och musiklinjen vid Framnäs folkhögskola bör enligt förslaget ombildas
till musikfackskolor och folkhögskolorna i Lunnevad, Oskarshamn och Mellansel
föreslås få musikfackskolelinjer. Utbildningen vid Folkliga musikskolan Ingesund
och Framnäs folkhögskola kommer att beröras i det följande. Detsamma gäller
Örebro musikpedagogiska institut. I likhet med skolöverstyrelsen anser jag att
folkhögskolor med musikspecialisering även i fortsättningen bör få fritt utveckla
denna del av sin undervisningsverksamhet utan att bindas vid den enhetliga läroplan
som kommer att bli gällande för en mellanskolelinje i musik. Jag delar också
skolöverstyrelsens uppfattning att möjligheterna att i kompetenshänseende jämställa
dessa folkhögskolors musikutbildning med mellanskolutbildningen bör övervägas.

7* ■—- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 25

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Även om den närmare utformningen av den här förordade musiklinjen inte
kräver något beslut av riksdagen, vill jag i detta sammanhang ta upp några av de
synpunkter på musiklinjens utformning som kommit fram vid remissbehandlingen.

Många remissinstanser har ansett att utbildningen enligt musikutbildningskommitténs
förslag är alltför specialiserad på musik och att inslaget av allmänna ämnen
bör breddas, bl. a. för att de studerande skall ges större frihet att välja andra vägar
i sin fortsatta utbildning än högre musikutbildning. I flera remissyttranden framhålls
att musikstudierna på mellanskolenivå bör inriktas på vokal och instrumental
färdighetsträning och att det föreslagna utrymmet för de musikteoretiska ämnena
bör kunna minska.

Enligt min mening bör de av mig förordade förändringarna av musiklinjens
syfte kunna leda till att önskemålet om en viss utökning av utrymmet för allmänna
ämnen tillmötesgås. Frågan om vilken undervisningstid och vilka ämnen utökningen
bör omfatta får behandlas i det fortsatta läroplansarbetet.

I förhållande till musikutbildningskommitténs förslag innebär de förändringar
som jag redan förordat beträffande musiklinjen begränsningar både i specialisering
och i graden av färdigutbildning. Jag anser det knappast möjligt att ytterligare begränsa
utrymmet för musikämnen. Den musikaliska delen av utbildningen måste
för att rymma alla delområden ta i anspråk en avsevärd del av undervisningsvolymen.
Elevernas behov av icke schemabunden överspelningstid måste också beaktas.
För att musiklinjen skall kunna svara mot syftet att förbereda för högre musikutbildning
bör den i princip omfatta undervisning på både huvud- och biinstrument.
Samtidigt anser jag det väsentligt att undvika att musiklinjen får en ensidig
inriktning på individuella instrumentala eller vokala studier. I likhet med musikutbildningskommittén
anser jag det vara av speciellt intresse att få pröva en undervisning,
upplagd i princip efter de av kommittén angivna riktlinjerna, i de musikteoretiska
ämnesblocken gehörsutbildning med satslära och musikhistoria med
formlära. Även ämnet rytmik bör enligt min mening ingå i utbildningen och utformas
med beaktande av de synpunkter som kommit fram i remissvaren.

7.1.3 Högre musikutbildning

Den högre musikutbildningen bör som musikutbildningskommittén förutsatt omfatta
utbildning av musikpedagoger, musiklärare, kyrkomusiker, orkester- och ensemblemusiker,
sångare och korister samt ensembleledare. Vidare bör ingå specialutbildning
i komposition och dirigering samt solistutbildning.

Kommittén betonar i första hand utbildningens nära samband med musiklivets
och tonkonstens utveckling. Som ett led i effektiviseringen av utbildningen poängteras
behovet av att utveckla undervisningsmetodik och hjälpmedel. Vidare konstateras
att det är nödvändigt för en modernisering av utbildningen att undervisningen
präglas av växelverkan mellan praktisk och teoretisk musikkunskap. Inom
utbildningen bör finnas utrymme både för den grundutbildning som fordras som
bas för fortsatt yrkesverksamhet och för specialisering med hänsyn till elevens för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

101

utsättningar och intressen. Genom studiderna bör eleverna också göras medvetna
om det sociala sammanhang i vilken musiken ingår.

Jag delar musikutbildningskommitténs uppfattning att de ökade krav som ställs
på den högre musikutbildningen bör föranleda avsevärda förändringar av utbildningen
och arbetsformerna. I likhet med remissinstanserna accepterar jag de av
kommittén angivna grundläggande principerna för att förändra och komplettera
de traditionella utbildningsförhållandena. Samtidigt delar jag den allmänna uppfattning
som kommer till uttryck i remissvaren att kommittén endast delvis lyckats
att i sina praktiska förslag tillämpa de angivna principerna.

Även om jag, bl. a. mot bakgrund av remisskritiken, finner att flera punkter
i musikutbildningskommitténs förslag bör övervägas ytterligare, bör enligt min mening
delar av förslaget direkt kunna läggas till grund för reformarbetet. Sålunda
finner jag att kommitténs förslag till begränsning av antalet utbildningslinjer innebär
en rationalisering. Som kommer att framgå av det följande anser jag det möjligt
att på denna punkt gå ett steg längre än kommittén gjort. Kommittén har föreslagit
förkortning av studietiderna och en mer bestämd målinriktning av utbildningen
än vad som nu förekommer. Den av kommittén föreslagna organisationen av
studierna på musikhögskolenivå har stora fördelar i förhållande till den ordning
som nu tillämpas. I samband därmed har kommittén inom olika utbildningsvägar,
med hänsyn till behovet av specialisering och framtida yrkeskrav, sökt begränsa
de praktiskt musikaliska ämnenas andel av undervisningsvolymen. Otvivelaktigt
har i den nuvarande högre musikutbildningen tyngdpunkten kommit att
ligga på de både tids- och lärarkrävande individuella instrumentala och vokala
studierna. Jag vill för egen del starkt betona att tillräckligt utrymme bör ges även
för andra väsentliga inslag i utbildningen än uppövandet av den egna tekniska
färdigheten. Detta gäller inte minst i fråga om musiklärarutbildningen. Till sådana
väsentliga inslag hör det nutida musikskapandet, den improviserade musiken samt
orientering om musikaliska värderingar och om musikens funktion i samhället.

I princip bör genomgången mellanskola gälla som allmänt behörighetsvillkor
för tillträde till den högre musikutbildningen. Denna regel måste dock, som också
musikutbildningskommittén framhåller, kompletteras med förhållandevis vidsträckta
möjligheter till dispens för de särbegåvningar som inte uppfyller detta allmänna
behörighetsvillkor. Den närmare utformningen av de speciella behörighetskraven
och meritvärderingen för tillträde till utbildningen måste enligt min mening särskilt
uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet.

Det av musikutbildningskommittén föreslagna systemet för studiernas organisation
innebär att studierna i vissa basämnen läggs upp i form av grundkurser med
riksgiltiga och så långt möjligt enhetliga studieplaner. För att eleverna skall få
möjlighet till specialisering med hänsyn till sina förutsättningar och intressen föreslår
kommittén ett system av tillvalskurser vid sidan av grundkurserna. Kommitténs
förslag i denna del har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt mottagande.
Enligt min mening berättigade invändningar har dock gjorts mot att grundkurserna
i förslaget blivit så omfattande att det i utbildningen knappast finns tid

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

för den individuellt styrda specialisering som kommittén avsett. Jag anser att det
föreslagna systemet liksom de förordade tillvalsämnena bör kunna accepteras i
princip men att möjligheterna att vidga utrymmet för tillvalskurser bör tas upp till
prövning i det fortsatta planeringsarbetet. I samband därmed bör också övervägas
om det, som förutsätts i förslaget, behövs riksgiltiga studieplaner i alla ämnen,
även instrumentalämnen. En ordning som innebär att varje i utbildningsorganisationen
ingående skola själv kan utforma alternativa studieplaner eller delar därav
medför att skolorna lättare kan utveckla en egen profil och ta till vara den möjlighet
till specialisering som följer av de egna lärarkrafternas intresseinriktning.

Jag anser det lämpligt med en sådan organisation av studierna att det blir möjligt
att genomföra en successiv redovisning av studieresultaten i stället för det
nuvarande, i allmänhet tillämpade systemet med en samlad redovisning i slutet
av studietiden i olika ämnen.

I det följande tar jag upp vissa allmänna riktlinjer för utbildningens uppläggning.
Detaljutformningen av utbildningslinjerna blir en huvuduppgift i det fortsatta planeringsarbetet.
Liksom ett flertal remissinstanser anser jag att det krävs ytterligare
överväganden och preciseringar beträffande möjligheterna till påbyggnadsutbildning
liksom i fråga om denna utbildnings närmare utformning och andel av utbildningsresurserna.

7.1.4 Reformens genomförande

Jag räknar med att den förordade försöksverksamheten med mellanskolutbildning
i musik skall kunna sättas i gång tidigast budgetåret 1971/72. I fråga om
den högre musikutbildningen räknar jag med att det fortsatta planeringsarbetet
kan bedrivas så att en reform skall kunna genomföras successivt med början samma
budgetår.

Som redan framgått kräver en reform av musikutbildningen ett fortsatt planeringsarbete
på ett stort antal punkter. Uppgifterna kan i flera fall läggas på befintliga
myndigheter. Sålunda bör skolöverstyrelsen svara för planerings- och förberedelseåtgärder
för musikutbildningslinjen inom mellanskolan. De organisatoriska
förhållandena för den högre musikutbildningen innebär emellertid att det
inte finns något organ med myndighetsfunktion som kan handha det återstående
planeringsarbetet inför en reform av utbildningen på denna nivå. Uppgiften, som
omfattar både utbildnings- och organisationsfrågor, bör därför anförtros en särskild
organisationskommitté.

7.2 Utbildningsvägar inom yrkesutbildningen i musik m. m.

Jag kommer här att kortfattat ta upp vissa allmänna riktlinjer för det fortsatta arbetet
med utformningen av de olika utbildningsvägarna. I viss utsträckning bör
detta arbete kunna bygga på musikutbildningskommitténs studieplaneförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

103

7.2.1 Utbildning av musikpedagoger

En av de mest diskuterade punkterna vid remissbehandlingen av musikutbildningskommitténs
förslag har varit utbildningen av musikpedagoger för olika uppgifter
inom frivillig musikundervisning och musikbildningsverksamhet. Diskussionen
har rört särskilt de ställningstaganden som kommittén gjort beträffande utbildningsnivå
och utbildningstid, graden av specialisering i utbildningen på olika nivåer
och sambandet mellan pedagogutbildningen och andra utbildningsvägar (3.1.2).

Jag har tidigare förordat att en mellanskolelinje i musik skall införas. Denna
bör inte ha till syfte att ge avslutad musikpedagogisk yrkesutbildning. Den pedagogiskt
inriktade utbildningen bör komma in först på eftergymnasial nivå.

Musikpedagogutbildningen bör enligt kommittén omfatta utbildning av flera
kategorier av pedagoger. Pedagoger för undervisning i instrumentalmusik och sång
utgör sannolikt den största gruppen. Härtill kommer pedagoger för undervisning i
rytmik, musikteori och ensembleledning.

Vid remissbehandlingen har klarlagts att det på många håll anses lämpligt att
anordna instrumentalpedagogisk utbildning av varierande längd. Det framhålls att
arbetsfältet för de pedagoger som bedriver undervisning i instrumentalmusik är så
omfattande och uppgifterna så skiftande att det kan finnas anledning att bygga upp
utbildningen så att kompetensen och specialiseringen stegvis vidgas. Jag ansluter
mig till denna tankegång. Två års pedagogutbildning på högskolenivå bör leda till
bl. a. samma kompetens som musikutbildningskommittén ansett att den föreslagna
musikfackskolan skulle ge. Den tvååriga pedagogutbildningen bör kunna byggas på
med ytterligare ett års studier som ger kompetens för instrumentalt sett mer avancerade
uppgifter inom den frivilliga musikundervisningen. Denna två- och treåriga
pedagogutbildning bör vara bred i den meningen att den instrumentala delen av
utbildningen i regel bör omfatta två instrument. Undervisningen i instrument och
instrumentmetodik bör inte helt få dominera utbildningen. Inriktningen av den instrumentala
utbildningen och utbildningsinnehållet som helhet bör avvägas efter
en bedömning av de framtida kraven i den kommande pedagogiska verksamheten.
Möjligheter till tillvalskurser bör finnas.

Jag tar i det följande upp frågan om samordning av utbildningen av musikpedagoger
och musiklärare.

Ett visst utrymme bör finnas för en pedagogutbildning som är specialiserad på
ett instrument. På ett lämpligt stadium bör det finnas möjlighet att gå över till
en sådan utbildning från såväl den rena instrumentalist- och sångutbildningen som
den högre kyrkomusikaliska utbildningen. Den sammanlagda studietiden för en
sådan utbildning bör inte överstiga fyra år.

Pedagogutbildning bör kunna anordnas även med inriktning på undervisning
i sång, rytmik och musikteori. De fortsatta överväganden som krävs beträffande
denna utbildning bör ske mot bakgrund av vad som förordats beträffande utbildningen
av pedagoger för instrumentalundervisning.

Den nuvarande särskilda utbildningslinjen för musikledare bör i enlighet med

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1970

musikutbildningskommitténs förslag avvecklas. Den föreslagna pedagogutbildningen
i ensembleledning berörs i det följande i samband med utbildningen av
dirigenter.

7.2.2 Utbildning av musiklärare

Musikutbildningskommitténs förslag beträffande utbildningen av musiklärare för
skolväsendet (3.2.2) innebär att utbildningen i vad avser musiklärare för grundskolan
i huvudsak förläggs till mellanskolestadiet och i vad avser musiklärare för mellanskolestadiet
till högskola.

Mitt i det föregående redovisade förslag beträffande mellanskolutbildningen i
musik innebär att hela den egentliga musiklärarutbildningen kommer att ske på
eftergymnasial nivå. De praktiska motiven för den föreslagna stadieklyvningen av
lärarutbildningen bortfaller därmed. Liksom ett flertal remissinstanser, däribland
skolöverstyrelsen, finner jag det lämpligast att låta utbildningen av musiklärare avse
samtliga stadier och skolformer.

Grundskolans nya läroplan medför att den obligatoriska undervisningen i musik
får ökat utrymme på timplanen för högstadiet. Genom omarbetning av kursplanen
i ämnet har kursinnehåll och arbetssätt i undervisningen förändrats för att bättre
anknyta till elevernas intressen. Den nya läroplanen syftar sålunda både till att
stärka musikens ställning och till att förnya musikundervisningen. Detta medför
att behovet av musiklärare ökar liksom kraven på förändring av deras utbildning.

Kommittén har gjort vissa allmänna uttalanden både om musiklärarnas ämnesutbildning
och om deras praktisk-pedagogiska utbildning. Enligt kommittén måste
det kunna krävas av musiklärarna att de har en positiv attityd till musiklivets olika
yttringar. Utbildningen bör därför ge förmåga till upplevelse och erfarenhet av
alla former av musik och musicerande. Speciell tonvikt bör läggas på gehörsutbildningen,
varigenom musiklärarna bl. a. lär sig behärska samsång och samspel
särskilt i form av improvisation eller musicerande efter gehör. Liksom i fråga om
annan lärarutbildning måste musiklärarutbildningen påverkas av den nya skolans
förändrade mål och verksamhetsformer. Kommittén anser att musiklärarnas praktisk-pedagogiska
utbildning bör anpassas närmare till annan lärarutbildning.

Jag har ingenting att invända mot att de av kommittén uppställda kraven blir
vägledande för utformningen av musiklärarutbildningen. Enligt min mening är det
av stor vikt att en nyorientering sker av musiklärarutbildningen, varigenom även
målinriktningen av utbildningen mot läraryrket betonas.

Musiklärarutbildningen bör enligt min mening omfatta både utbildning av lärare
i musik i kombination med annat ämne och utbildning av lärare i enbart
musik.

Musikutbildningskommittén har haft i uppdrag att särskilt pröva frågan om
införande av en utbildning av lärare i musik i kombination med annat ämne, s. k.
tvåämnesmusiklärare. Den år 1968 tillsatta lärarutbildningskommittén har enligt
sina direktiv (se 1970 års riksdagsberättelse s. 284) att utgå ifrån att lärartjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

105

i vilken ingår s. k. övningsämne, i regel skall omfatta minst två ämnen. Skälen härför
sammanfaller med dem som musikutbildningskommittén anför för att införa
utbildning av tvåämnesmusiklärare. Jag anser mig kunna godta motiven för en
sådan utbildning och förordar att denna sker vid en särskild fyraårig musiklärarlinje
som innehåller ämnesstudier och praktisk lärarutbildning i, förutom musik,
ett annat ämne. Jag anser emellertid att en överarbetning är nödvändig av den av
musikutbildningskommittén föreslagna läroplanen för ämnesstudiema i musik inom
denna utbildningslinje, bl. a. av det skälet att tvåämnesmusiklärarna i hög grad
kommer att få svara för undervisning på grundskolans högstadium. Frågan om
vilka ämnen som bör ingå i kombination med musik i tvåämneslärarutbildningen
har samband med lärarutbildningskommitténs pågående arbete.

Som framhålls i direktiven till lärarutbildningskommittén bör det inte vara uteslutet
att det jämte tvåämneslärare skall kunna utbildas lärare i enbart ett s. k.
övningsämne. Möjlighet till en sådan lärarutbildning bör enligt min mening erbjudas
också beträffande musikämnet. Musikutbildningskommittén anser att en särskild
utbildningslinje bör behållas för denna lärarkategori. För egen del anser
jag att det finns skäl för att i stället samordna utbildningen för denna lärarkategori
med musikpedagogutbildningen. Musikutbildningskommitténs förslag syftar till en
sådan samordning på mellanskolestadiet, nämligen av den dit förlagda utbildningen
av musikpedagoger för de stadier i den frivilliga musikundervisningen, som i stort
motsvarar grundskolområdet, och utbildningen av ämneslärare i musik för grundskolan.
Förutsättningar för en samordning bör enligt min mening föreligga även på
musikhögskolestadiet. Utgångspunkten bör vara att ämnesutbildningen för ettämneslärare
i musik skall sammanfalla med något alternativ av den tidigare nämnda
treåriga musikpedagogutbildningen. Denna utbildning bör därefter kompletteras
med ett års praktisk-pedagogisk utbildning. Sammanlagt kommer denna lärarutbildning
således att omfatta högst fyra år.

Musikutbildningskommittén har föreslagit att den praktisk-pedagogiska utbildningen
för båda de här berörda lärarkategorierna förläggs till lärarhögskola. Jag
biträder detta förslag. Arbetet med utformningen av denna utbildning bör uppdras
åt lärarutbildningskommittén.

7.2.3 Utbildning av kyrkomusiker

Musikutbildningskommittén har som utgångspunkt för sitt förslag till utbildning
av kyrkomusiker på både organist- och kantorsnivå lagt fram en översiktlig plan
för omorganisation av den kyrkomusikaliska verksamheten (3.3.2). Bl. a. föreslås
att de nuvarande skolkantorstjänsterna avvecklas och att en ny typ av heltidstjänst
för kantorer införs. I dessa tjänster skall enligt förslaget de kyrkomusikaliska
uppgifterna förenas med musikpedagogiska uppgifter inom frivillig musikbildningsverksamhet.
Den föreslagna tjänstetypen förutsätter bevarat samband mellan kyrka
och stat. Dessa kantorer med musikpedagogisk kompetens föreslås få sin utbildning
förlagd till mellanskolestadiet.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

I dagens kyrkopolitiska situation finner jag det knappast vara tillrådligt att genomföra
en så omfattande omorganisation av kantorstjänsterna som den kommittén
föreslår. Jag har därför inte kunnat tillstyrka att den utbildningslinje i musik
inom mellanskolan, som jag tidigare förordat, utformas i syfte att ge behörighet
för en ny kombinerad kantors- och musikpedagogtjänst. Utan tvivel föreligger ett
stort behov av en förstärkning av den lägre kyrkomusikaliska utbildningen. På sikt
bör den nya musikutbildningen inom mellanskolan kunna tillföra den kyrkomusikaliska
verksamheten i dess olika former välutbildad arbetskraft. Man bör dock
räkna med att kantorsutbildningen får förstärkas i första hand genom åtgärder beträffande
de statliga sommarkurserna. Ett ökat statligt stöd kommer redan från
nästa budgetår att utgå till kurser för orgelspelare, om riksdagen bifaller förslaget
om anslag till Kurser för utbildande av kyrkomusiker m. m. (se prop. 1970: 1
bil. 10 s. 150).

Jag delar musikutbildningskommitténs uppfattning att den nuvarande högre
kyrkomusikaliska utbildningen, som för fullständig organistbehörighet omfattar tre
olika examina, bör sammanföras till en enhetlig utbildningslinje. Kravet på att
organister skall ha avlagt även musiklärarexamen bör bortfalla. Jag anser i likhet
med kommittén att utbildningen vid den högre kyrkomusiklinjen bör utformas på
sådant sätt att organisterna skall kunna kombinera sina rent kyrkomusikaliska uppgifter
med verksamhet som musikpedagog inom den frivilliga musikundervisningen.
Av praktiska skäl torde det vara önskvärt att organister även i fortsättningen i viss
utsträckning kan fullgöra fyllnadstjänstgöring som musiklärare inom skolväsendet.

Oavsett om den kyrkomusikaliska utbildningen kombineras med instrumentalpedagogisk
utbildning eller med musiklärarutbildning bör enligt min mening —
med hänsyn till behovet av en begränsning av studietiden — den sammanlagda
utbildningen inte omfatta mer än fyra år. Härav följer att den rent kyrkomusikaliska
utbildningen bör vara avslutad efter tre år. Därefter bör möjligheter finnas
att bygga på utbildningen med ett års instrumentalpedagogiska studier. Frågan
om den treåriga kyrkomusikaliska utbildningen, kompletterad med praktisk lärarutbildning,
är godtagbar för behörighet till tjänst som ettämneslärare i musik kräver
ytterligare överväganden.

7.2.4 Utbildning av musiker (instrumentalister, sångare, korister)

Musikutbildningskommitténs förslag till utbildning av instrumentalister (3.4.2
och 3.5.2) omfattar utbildning på både mellanskole- och högskolestadiet. Kommittén
har ansett det möjligt att till mellanskolestadiet förlägga dels utbildning av
underhållningsmusiker, dels den del av utbildningen av militärmusiker som svarar
mot kraven på dessa musiker i deras framtida rent militära tjänstgöring. Kommittén
föreslår att den eftergymnasiala instrumentalistutbildningen blir fyraårig
och begränsas till ett huvudämne.

Jag delar kommitténs uppfattning att möjlighet bör finnas för musikalisk utbildning
som är speciellt inriktad på verksamhet inom vad kommittén sammanfattningsvis
kallar underhållningssektorn inom musiklivet. Det är enligt min mening natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

107

ligt att eleverna i en mellanskolutbildning i musik av det slag som jag förordat
skall ha möjlighet att välja en sådan studieinriktning.

Ökade anspråk på utbildningen av musiker ställs bl. a. genom utvecklingen av
rikskonsertverksamheten och vid ett genomförande av den omorganisation av militärmusiken
som föreslagits av 1968 års musikkommitté. Den nuvarande militära
musikerutbildningen kommer vid en sådan omorganisation att successivt avvecklas.
Detta leder till att ett ökat antal musiker måste beredas plats inom den
reguljära musikutbildningen. Samtidigt sker både inom regionmusiken och de statsunderstödda
symfoniorkestrarna förändringar av musikernas arbetssituation och
uppgifter, något som bör återverka på deras utbildning.

Jag delar uppfattningen att en fullständig instrumentalistutbildning för verksamhet
som orkester- eller ensemblemusiker i regel förutsätter studier på musikhögskolenivå.
Genom de synpunkter på utbildningen som framförts av såväl 1968 års
musikkommitté som teater- och orkesterrådet samt i olika remissyttranden över
musikutbildningskommitténs förslag är det enligt min mening klarlagt att musikerna,
oavsett vilka arbetsuppgifter de kommer att ägna sig åt, bör på denna
nivå utbildas gemensamt.

Mot den av musikutbildningskommittén föreslagna instrumentalistutbildningen
har riktats kritik på i huvudsak två punkter. För det första framhålls behovet av
att musikerna redan på utbildningsstadiet får möjlighet att på annat sätt än
hittills skaffa sig praktiska erfarenheter av sitt kommande arbete i orkestrar eller
ensembler eller genom framträdanden i andra former. För det andra påpekas att
den föreslagna utbildningen innebär en alltför ensidig specialisering på ett instrument.

Som tidigare redovisats har 1968 års musikkommitté och teater-och orkesterrådet
låtit utarbeta och gemensamt ingett förslag till utformning och organisation av den
ensembleskolning som anses böra ingå som ett moment i utbildningen av orkesteroch
ensemblemusiker. Förslaget utgår från att den instrumentala utbildningen skall
omfatta ett eller två instrument och omfatta tre års studier, förlagda till musikhögskola.
Jag anser att förslaget väl beaktat de nyss anförda synpunkterna och att det
bör läggas till grund för den fortsatta planeringen av instrumentalistutbildningen.

Instrumentalistutbildningen bör utformas på ett sätt som ger möjlighet till den
samordning med musikpedagogutbildningen som jag tidigare förordat.

Den högre musikutbildningen bör omfatta utbildning även av sångare och
korister (3.5.2). Jag räknar med att studietiden för den grundläggande sångutbildningen
i likhet med utbildningen av instrumentalister kan begränsas till fyra år.
Utbildningen bör utformas med tanke på möjligheter till samordning med sångpedagogutbildning.
Koristutbildning, utformad i huvudsak enligt musikutbildningskommitténs
förslag, bör enligt min mening kunna vara ett värdefullt tillskott till
utbildningssystemet. Vad beträffar både solosång- och koristutbildningen föreligger
behov av att beakta sambandet såväl med utbildningen vid statens musikdramatiska
skola i Stockholm som med den musikdramatiska utbildningen vid scenskolorna
i Göteborg och Malmö.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

7.2.5 Utbildning av dirigenter och tonsättare

Musikutbildningskommittén föreslår en dirigentutbildning med höga krav på
förutbildning förlagd till musikhögskolan i Stockholm (3.6.2). Utbildningen föreslås
vara specialiserad för verksamhet med orkester resp. kör. Därjämte innebär
kommitténs förslag beträffande musikpedagogutbildningen på högskolenivå att
det skall vara möjligt att välja ensembleinstruktion eller ensembleledning som huvudämne
i en sådan utbildning.

Jag delar remissinstansernas uppfattning att kommitténs förslag i denna del
inte kan läggas till grund för något ställningstagande beträffande vare sig dirigentutbildningen
eller utbildningen av ensembleledare. Den specialiserade dirigentutbildningen
är enligt min mening att betrakta som en form av påbyggnadsutbildning.

Den nuvarande särskilda utbildningen av militära musikdirektörer bör avvecklas.

Undervisningen i komposition avser ett ringa antal elever och ställer stora anspråk
på tekniska resurser och speciella lärarkrafter. I likhet med musikutbildningskommittén
och remissinstanserna anser jag att fullständiga utbildningsmöjligheter
på detta område bör finnas endast vid musikhögskolan i Stockholm. Det
bör dock vara möjligt att även vid andra skolor inom musikutbildningsorganisationen
ge viss undervisning i komposition som tillvalskurs inom andra utbildningslinjer.

De tekniska resurserna för specialutbildningen i komposition i Stockholm har
väsentligt förbättrats sedan Kungl. Maj:t den 27 juni 1969 anvisat 600 000 kr. av
särskilda konstlotterimedel för en elektronmusikstudio för pedagogiskt bruk vid
musikhögskolan. Studion bör i viss utsträckning kunna tas i bruk under år 1970.

Inriktningen av kompositionsundervisningen mot det nutida musikskapandet
finns redan nu beaktad inom det s. k. kompositionsseminariet. Musikutbildningskommittén
anser att det krävs åtgärder av både ekonomisk och organisatorisk
natur för att möjligheterna till bevakning av och information om nutida tonkonst
skall förbättras. Verksamheten bör rikta sig inte enbart till tonsättare utan också till
andra musikerkategorier. Kompositionsseminariet bör enligt kommitténs förslag
byggas ut till ett institut för ny musik, som bör ha ansvaret även för den elektroniska
studion. Musikaliska akademien har i sin framställning om anslag för nästa
budgetår preciserat vilka ekonomiska resurser som krävs för en sådan utvidgad
verksamhet. Jag återkommer till detta vid min anmälan av anslagsfrågan. De
organisatoriska formerna för verksamheten och anknytningen till verksamhet utanför
musikhögskolan, bl. a. Stiftelsen Elektronmusikstudion och den musikvetenskapliga
undervisningen och forskningen, måste övervägas ytterligare.

7.2.6 Utbildning av pianotekniker

Den särskilda examenslinje för pianostämmare, som nu finns vid musikhögsko -

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1970

109

lan i Stockholm, bör enligt musikutbildningskommitténs förslag (3.7.2) ersättas
med pianoteknikerutbildning inom mellanskolan.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att den föreslagna
pianoteknikerutbildningen bör hänföras till mellanskolestadiet. Enligt min mening
kan dock syftet med utbildningen inte tillgodoses inom den av mig förordade särskilda
mellanskolelinjen i musik. Viss utbildning av pianotekniker förekommer redan
inom yrkesskolan, bl. a. i Stockholm och Linköping. Vidare anordnas yrkesutbildning
för pianostämmare vid Tomtebodaskolan i Stockholm. Det fortsatta arbetet
på utformningen av pianoteknikerutbildningen bör bygga på de förslag som
framförts av musikutbildningskommittén och remissinstanserna. Möjligheterna till
yrkesutbildning på detta område för blinda bör bibehållas.

Kommitténs förslag att låta den nuvarande särskilda pianostämmarutbildningen
på musikhögskolan upphöra bör enligt min mening godtas. Det kan emellertid
finnas anledning att överväga behovet av bl. a. vidareutbildningskurser.

7.2.7 Utbildning av talpedagoger

Den av musikutbildningskommittén föreslagna utbildningen av s. k. logonomer
(3.8.2) innebär att en ny utbildning för talpedagogisk verksamhet införs vid sidan
av den utbildning av logopeder som sedan ett par år försöksvis anordnas i karolinska
institutets regi och den utbildning av talpedagoger eller logopedassistenter,
som är förlagd till speciallärarlinjer vid lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att utbildning av logonomer
bör komma till stånd. I remissvaren har dock starka invändningar gjorts
mot förslagets sakliga innehåll. Jag kan för egen del inte godta den av kommittén
föreslagna uppläggningen och organisationen av utbildningen utan anser det nödvändigt
med förnyade överväganden. Frågan om sambandet mellan logonom- och
logopedutbildningen bör därvid tas upp. Möjligheterna till en enhetlig grundutbildning
för i första hand dessa två kategorier av talpedagoger med därpå följande
specialiseringar bör övervägas. Jag avser att föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt
universitetskanslersämbetet att ta upp dessa frågor. Det kan finnas anledning att
pröva provisoriska anordningar.

7.2.8 Kursverksamhet

Musikutbildningskommittén har sammanställt behovet av kursverksamhet på
det musikaliska och musikpedagogiska området (3.9.1). F. n. är kursverksamheten
organisatoriskt sett splittrad och samordningen otillfredsställande. En ytterligare
precisering utöver den som gjorts av kommittén krävs dock beträffande ansvarsförhållanden,
former och kostnader för kursverksamheten. Med hänsyn till de resurser
som verksamheten tar i anspråk bör också ett försök till angelägenhetsgradering
göras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

7.2.9 Musikvetenskaplig utbildning vid universiteten

Inom de olika specialiseringarna av musikhögskoleutbildningen finns ämnen
eller ämnesinslag som har nära anknytning till universitetsämnet musikvetenskap.

Musikutbildningskommittén har i korthet berört frågan om sambandet mellan
musikhögskoleutbildningen och universitetens musikvetenskapliga utbildning och
särskilt tagit upp musikvetenskapens ställning i Stockholm. Enligt kommittén framstår
det som angeläget att den mångsidiga högre musikutbildningen i Stockholm
innefattar också en professur och en musikvetenskaplig institution vid Stockholms
universitet.

I remissyttrandena påpekas värdet av att närmare samordna utbildningen i musikvetenskap
vid universiteten och den högre musikutbildning som bedrivs vid
bl. a. musikhögskolan. Universitetskanslersämbetet framhåller att det kan vara
möjligt att gå så långt i fråga om samordning att en samundervisning mellan musikhögskola
och universitet på grundkursnivå kan genomföras.

För egen del är jag övertygad om att det från utbildningssynpunkt är angeläget
att en närmare samverkan i utbildningen inom detta ämnesområde mellan musikhögskola
och universitet genomförs. Om man samordnar lärarresurserna torde de
starkt differentierade anspråk som ställs på lärarkrafter inom området, inte minst
från universitetshåll, bättre kunna tillgodoses.

En samverkan mellan universiteten och den högre musikutbildningen inom
det musikvetenskapliga ämnesområdet bör enligt min mening kombineras med
att universitetens lärarresurser förstärks. Forskningsresurserna bör tills vidare koncentreras
till Stockholm-Uppsala-området. Förutsättningarna för att bygga upp en
universitetsinstitution i Stockholm bör behandlas i samband med det fortsatta arbetet
på att planera musikhögskoleutbildningen där. Tjänstgöringsskyldigheten för
innehavaren av den befintliga professuren, som f. n. är placerad i Uppsala, bör enligt
universitetskanslersämbetets närmare bestämmande kunna fullgöras även i
Stockholm.

Vid universiteten i Lund och Göteborg bedrivs f. n. utbildning i musikvetenskap
med hjälp av extra lärarkrafter. Jag finner det angeläget att verksamheten kan få
permanent karaktär. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t
att den 1 juli 1971 inrätta ett ordinarie universitetslektorat i musikvetenskap vid
vartdera av universitetet i Lund och Göteborg. Innehavarna av lektoraten bör
åläggas tjänstgöringsskyldighet även inom ramen för den högre musikutbildning
som f. n. bedrivs vid musikkonservatorierna i Malmö resp. Göteborg.

7.3 Den högre musikutbildningens organisation m. m.

I enlighet med musikutbildningskommitténs förslag bör organisationen för den
högre musikutbildningen bestå av två statliga musikhögskolor utöver musikhögskolan
i Stockholm. Med anledning härav förordar jag att musikkonservatorierna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Göteborg och Malmö förstatligas. Jag räknar med att överenskommelse härmed
skall kunna träffas med konservatoriernas nuvarande huvudmän. Övergången till
statligt huvudmannaskap bör ske vid ingången av budgetåret 1971/72, dvs. vid
den tidpunkt då det nya utbildningssystemet kan börja fungera.

Fördelarna av att musikhögskolorna organiseras som självständiga enheter under
egna styrelser framhålls i flera remissyttranden. Jag delar uppfattningen att det
är lämpligast att högskolorna tills vidare får egna lokala styrelser. Möjligheterna
till samordning mellan musikhögskolorna och andra utbildningsinstitutioner på
samma ort i vad avser administrativa uppgifter och ekonomisk förvaltning bör
uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet.

I fråga om musikhögskolornas uppgifter bör sammanfattningsvis erinras om
att i princip fullständiga utbildningsmöjligheter bör tills vidare finnas endast vid
musikhögskolan i Stockholm. I Göteborg och Malmö bör samtliga utbildningslinjer
med undantag för viss specialutbildning, bl. a. i komposition, vara företrädda.

En begränsning av antalet utbildningsplatser vid de tre musikhögskolorna är
enligt min mening nödvändig. Genom de stora kraven på ökad kapacitet för
den högre musikutbildningen föreligger behov av att förlägga viss del av utbildningen
även utanför musikhögskolorna. Den utbildning som därvid närmast kommer
i fråga är den tidigare behandlade två- och treåriga utbildningen av musikpedagoger.

Vid Folkliga musikskolan Ingesund, som är en folkhögskola, och vid Framnäs
folkhögskolas musiklinje bedrivs yrkesutbildning i musik som i stort sett kan
jämföras med vissa delar av den nuvarande musikhögskoleutbildningen. De båda
folkhögskolorna har bl. a. i sina remissyttranden över musikutbildningskommitténs
förslag framhållit sitt stora intresse för att denna utbildning inordnas i ett reformerat
utbildningssystem på musikområdet. Vid Örebro musikpedagogiska institut,
som drivs av Örebro stad och Örebro läns landsting, har sedan ett tiotal år anordnats
instrumental- och sångpedagogutbildning. Huvudmännen för verksamheten
har förklarat sig intresserade av att vid institutet anordna såväl musiklärar- och
musikpedagog- som instrumentalistutbildning.

Det är enligt min mening väsentligt att de resurser, erfarenhetsmässiga och materiella,
som byggts upp vid dessa skolor och som är en grundförutsättning för en
effektivt fungerande musikutbildning, kan tas till vara. Med anledning härav förordar
jag att delar av den två- och treåriga musikpedagogiska utbildning som skall
närmare utformas i det fortsatta planeringsarbetet från budgetåret 1971/72 förläggs
till Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola och Örebro musikpedagogiska
institut. En förutsättning härför är emellertid att godtagbara överenskommelser
kan träffas mellan staten och huvudmännen för berörda skolor i
fråga om denna utbildning. För en överenskommelse med folkhögskolorna krävs
särskilda överväganden, bl. a. beträffande regleringen av skolornas verksamhet,
som nu sker genom folkhögskolestadgan (1958:478, ändrad senast 1969:181).
Jag avser att föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt tidigare nämnda organisations -

112

Kungl. Mai:ts proposition nr 25 år 1970

kommittén att vidta de förberedelser som krävs för att de berörda skolorna på angivet
sätt skall kunna tas i anspråk.

Jag biträder musikutbildningskommitténs förslag att Musikaliska akademien skall
befrias från den direkta uppgiften att ha överinseende över musikhögskolan i
Stockholm. Förändringen bör genomföras med verkan fr. o. m. budgetåret 1971/
72. Akademien bör då befrias även från skyldigheten att i olika former utöva tillsyn
över bl. a. musikkonservatorierna. Jag har berört akademiens uppgifter i övrigt
i prop. nr 1970: 1 (bil. 10 s. 23) vid min anmälan av frågan om teater- och orkesterrådets
omorganisation till ett centralt ledningsorgan på musikområdet. Genom
dessa åtgärder får akademien en helt oberoende ställning. Det är av stort intresse
att akademien fortsätter sin allmänna bevakning även av utbildningsfrågorna och
genom initiativ och förslag bidrar till utvecklingen på musikutbildningsområdet.
Det förestående reformarbetet beträffande den högre musikutbildningen bör därför
bedrivas i kontakt med Musikaliska akademien. Därvid bör också de sakfrågor
övervägas som följer av att sambandet mellan akademien och musikhögskolan i
Stockholm upplöses.

I samband med förslaget om central ledning för den högre musikutbildningen
har musikutbildningskommittén kommit in på frågan om ledningsorganisation för
hela den konstnärliga sektorn av den eftergymnasiala utbildningen. Denna fråga,
som har samband med 1968 års utbildningsutrednings arbete, måste enligt min
mening tas upp i ett större sammanhang. För den högre musikutbildningen —
vilken med den organisatoriska uppbyggnad jag här förordat kräver en central
tillsynsmyndighet — är det emellertid nödvändigt med en provisorisk lösning. Jag
anser att organisationskommittén bör få i uppdrag att — förutom att planera genomförandet
av musikutbildningsreformen — tills vidare fungerar som tillsynsmyndighet
för denna utbildning från den tidpunkt då reformen kan träda i kraft.

Musikutbildningskommitténs förslag till lösning av frågan om biblioteksresurser
för den högre musikutbildningen har mött kritik vid remissbehandlingen. Meningarna
är också delade beträffande frågan om att föra över huvudmannaskapet
för Musikaliska akademiens bibliotek från akademien till staten. Både akademien
och kungl. biblioteket framhåller att bibliotekets nuvarande och framtida funktioner
inte tillräckligt klarlagts. För egen del anser jag att ställning, funktioner och
organisation för Musikaliska akademiens bibliotek liksom de därmed sammanhängande
biblioteksförhållandena för hela den högre musikutbildningen bör ytterligare
övervägas. Jag har för avsikt att i annat sammanhang ta upp denna fråga.

Både musikutbildningskommittén och en stor del av remissinstanserna framhåller
att behovet av pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete på musikområdet
är mycket stort. Kommitténs konkreta förslag i detta hänseende beträffande
ett musikpedagogiskt centrum har emellertid i remissyttrandena mötts av
stark kritik. Bl. a. skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet, statskontoret och
pedagogikutredningen avstyrker sålunda förslaget. Andra bedömare anser att det
föreslagna organets uppgifter bör förändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

113

Med anledning av det argument som framförts mot att upprätta en särskild
institution för det musikpedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet, nämligen
att musikämnet inte bör särbehandlas som pedagogisk disciplin, finner jag
mig inte kunna ansluta mig till förslaget om att inrätta ett musikpedagogiskt centrum.
Jag är samtidigt medveten om att forsknings- och utvecklingsarbete på området
är angeläget, inte minst med anledning av det reformarbete som nu inleds.
Om organisationskommittén bedömer det vara av betydelse för det fortsatta arbetet
med att förbereda den nya musikutbildningen på olika nivåer att kunna genomföra
vissa begränsade konkreta projekt, kan frågan om medel för sådana ändamål
prövas i vanlig ordning. Behovet av medel för det fortlöpande arbetet på området
får tillgodoses inom ramen för de allmänna resurser som ställs till förfogande för
pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. På längre sikt blir formerna för
forsknings- och utvecklingsarbetet inom den högre musikutbildningen beroende
av hur den permanenta centrala ledningen på området organiseras.

7.4 Dimensionering och resursbehov

Genom att den tidigare förordade försöksverksamheten med musikutbildning
inom mellanskolan i olika avseenden avviker från musikutbildningskommitténs
förslag finns det enligt min mening anledning att avsevärt begränsa den av
kommittén föreslagna årliga intagningen till sådan utbildning. Under försöksperioden
bör utbildningen dimensioneras för ett elevintag av 150—200 elever, fördelade
på högst fem orter i landet.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta om inrättande av musikutbildningslinjerna
inom mellanskolan. I fråga om lokaliseringen finner jag det angeläget att
i görligaste mån tillmötesgå intresset för en nära anknytning mellan musikutbildningen
på mellanskole- och högskolestadiet. Kraven på differentierade resurser,
särskilt i fråga om lärarkrafter, är stora. Jag räknar med att av de fem linjerna en
förläggs till Stockholm, en till Göteborg, en till Malmö och en till Karlstad samt
att en utbildningslinje förläggs till Norrland.

En analys av musikutbildningskommitténs förslag till mellanskolutbildning visar
att lärartätheten skulle bli mycket stor och att utbildningen skulle leda till en
större sammanlagd kostnadsökning än den kommittén angivit. Lärarbehovets storlek
sammanhänger med att utbildningen innehåller ett stort inslag av individuell
undervisning. En begränsning av lärarbehovet är enligt min mening nödvändig.
Genom att i viss omfattning ersätta den individuella undervisningen med undervisning
i grupp bör det enligt min mening vara möjligt att planera utbildningen efter
en lärartilldelning av fem lärarveckotimmar per elev och år.

Flera redan tidigare nämnda faktorer bidrar till att öka utbildningsbehovet
inom den högre musikutbildningen. Den nuvarande intagningskapaciteten vid mu -

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

sikhögskolan och musikkonservatorierna varierar men är begränsad till högst
200 elever per år. Behovet av ökad utbildning av musiklärare är särskilt framträdande,
inte minst på grund av att den obligatoriska musikundervisningen förstärks
i grundskolan. Den nuvarande utbildningen av musiker är inte tillräcklig
för att svara mot rekryteringsbehovet bl. a. till den nya regionmusikorganisationen.
Detsamma gäller utbildningen av musikpedagoger för instrumentalundervisning
m. fl. uppgifter inom det frivilliga musikbildningsarbetet, vars utveckling hämmas
genom den nuvarande splittrade och otillräckliga pedagogutbildningen.

Mot denna bakgrund anser jag det sålunda motiverat med en ökning av den
årliga intagningen till de tre musikhögskolorna. Som tidigare nämnts räknar jag
med att förutsättningar kan skapas för att därjämte ta vissa ytterligare skolor i anspråk
för högre musikutbildning. Den närmare avvägningen av utbildningens dimensionering
får äga rum i det årliga budgetarbetet.

En ökad intagning till den högre musikutbildningen kan knappast åstadkommas
med en gång. I organisationskommitténs uppdrag bör därför ingå att göra upp
förslag till en utbyggnadsplan. Bl. a. beroende på den aktuella lokalsituationen i
Stockholm, Göteborg och Malmö kan det i inledningsskedet vara motiverat att ta
in ett begränsat antal elever till i första hand den kortare musikpedagogutbildningen
vid de tre musikhögskolorna. Fördelningen av utbildningsplatserna måste dock
i första hand baseras på att undervisningens standard och effektivitet kan upprätthållas.
En viss specialisering vid de olika skolorna alltefter tillgång på lärarkrafter,
särskilt i instrumentalämnen, kan knappast undvikas. Inom den större sammanhållna
organisation, som till följd av vad jag förordat kan komma att stå till förfogande
för utbildningen, bör det emellertid vara möjligt att säkerställa ett tillräckligt
allsidigt utbud.

Det bör ingå i organisationskommitténs uppdrag att delta i planeringen av elevintagningen
till höstterminen 1970 vid musikhögskolan i Stockholm och de båda
musikkonservatorierna samt att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till fördelning
av intagningsplatserna på de olika utbildningslinjerna. Med hänsyn till bristen
på musiklärare bör åtgärder vidtas för att i första hand bereda plats för
sökande som är primärt intresserade av musiklärarutbildning. Organisationskommittén
har att i samråd med skolorna överväga bl. a. frågan om allmän dispens
från nu föreskrivna krav på att vissa instrument skall ingå i denna utbildning.

Det bör vidare ingå i organisationskommitténs uppdrag att i samråd med byggnadsstyrelsen
överväga lokalfrågorna för den högre musikutbildningen. Enligt vad
jag erfarit avser byggnadsstyrelsen att inom kort ge in byggnadsprogram för en
nybyggnad för musikhögskolan i Stockholm. Jag avser att i annat sammanhang
föreslå Kungl. Maj:t att vidta åtgärder med anledning därav. I avvaktan på en
nybyggnad i Stockholm bör musikhögskolans lokalproblem kunna lösas genom
förhyrning.

Lokalsituationen vid skolorna i Ingesund och Framnäs torde vara tillfredsställande.
Lokalfrågan i Örebro torde i det fortsatta arbetet kunna lösas i samråd
med vederbörande huvudmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 115

7.5 Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71

De anslagsförändringar som jag för nästa budgetår förordar beträffande anslagen
till Musikaliska akademien med musikhögskolan och till musikkonservatoriema
framgår av de under avsnitt 6 redovisade sammanställningarna. Förändringarna
bör möjliggöra vissa angelägna förstärkningar av musikhögskolans personal samt
en ökad elevintagning vid de båda konservatoriema.

Vid musikhögskolan bör inrättas en extra tjänst som studierektor. Vid min medelsberäkning
utgår jag från att kostnaden för tjänsten delvis kan rymmas inom
ramen för musikhögskolans nuvarande medelstilldelning. Vidare beräknar jag medel
för en tjänst som lektor i gehörsutbildning i utbyte mot en av musikhögskolans
nuvarande lärartjänster i motsvarande ämne.

Som tidigare nämnts har 600 000 kr. anvisats av särskilda konstlotterimedel
för att en elektronmusikstudio för pedagogiskt bruk skall kunna byggas vid musikhögskolan.
För nästa budgetår begärs ca 310 000 kr. för personal och andra
driftkostnader vid studion, för verksamhet i form av bl. a. kurser och konferenser
samt för kompletterande utrustning. Jag utgår från att medel inom musikhögskolans
anslag skall finnas tillgängliga för de kostnader som uppstår under nästa budgetår
för driften av studion. I fråga om den verksamhet som är avsedd att äga rum kring
studion i form av kurser, konferenser m. m. hänvisar jag till vad jag tidigare uttalat
med anledning av musikutbildningskommitténs förslag att ett institut för ny
musik skall inrättas vid musikhögskolan. Vissa medel finns redan tillgängliga inom
anslaget för denna typ av verksamhet. Någon ökad medelstilldelning för detta
ändamål eller för kompletterande studioutrustning är jag inte beredd att nu förorda.

Genom den av mig beräknade höjningen av expensposten under Musikaliska
akademien och musikhögskolans anslag till utbildningskostnader bör bl. a. akademiens
bibliotek få möjlighet att påbörja upprättande av en alfabetisk katalog över
musikalier.

Frågan om inredning och utrustning av musikhögskolans nytillkommande lokaler
bör prövas i annat sammanhang.

Den beräknade höjningen av statsbidraget till musikkonservatoriema i Göteborg
och Malmö bör medge en nyintagning av sammanlagt minst femton elever nästa
läsår. Fördelningen av medelsökningen mellan de båda konservatoriema bör göras
först sedan resultatet av intagningen föreligger.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

8. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att

1) godkänna de allmänna riktlinjer för musikutbildning m. m.
som jag förordat i det föregående,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig angivna riktlinjer vidta de åtgärder, som fordras
för den av mig förordade reformeringen av den högre musikutbildningen,

3) besluta att statliga musikhögskolor skall inrättas i Göteborg
och Malmö den 1 juli 1971,

4) besluta att — under förut angivna förutsättning — viss
högre musikutbildning skall bedrivas vid Folkliga musikskolan
Ingesund, Framnäs folkhögskola och Örebro musikpedagogiska
institut fr. o. m. budgetåret 1971/72,

5) för budgetåret 1970/71 under åttonde huvudtiteln anvisa

a) till Musikaliska akademien med musikhögskolan: Utbildningskostnader
ett förslagsanslag av 7 749 000 kr.,

b) till Musikaliska akademien med musikhögskolan: Undervisningsmateriel
m. m. ett reservationsanslag av 294 000
kr.,

c) till Bidrag till vissa musikkonservatorier ett förslagsanslag
av 2 642 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

117

DANSUTBILDNING

1 Nuläge

1.1 Utbildning av dansare

Dansarutbildning anordnas i huvudsak internt inom vissa teaterföretag.

Kungl. teatern (Operan) har vid sin balettelevskola ca 70 elever, varav en tredjedel
pojkar. Studietiden är för flickor ca 9 år och för pojkar ca 6 år. Utbildningen
är efter elevernas ålder uppdelad i fyra klasser, varav den första omfattar elever i
åldersgruppen 8—11 år.

Undervisningen sker på eftermiddagen efter ordinarie skoltid och även på lördagar.
För elever på grundskolans högstadium har skolöverstyrelsen medgivit
vissa begränsningar i den reguljära undervisningen. Särskild klass för balettelever
får inrättas vid Norra Latin i Stockholm under förutsättning att minst tolv elever
anmäler sig till sådan klass. Baletteleverna är befriade från samtliga övningsämnen
utom hemkunskap.

Balettelevskolan vid Stora teatern i Göteborg har ca 100 elever i åldern 8_16

år. Eleverna är indelade i sex grupper efter ålder och kunnande. Undervisningen
sker även här efter den ordinarie skolans slut.

Eleverna i balettskolan vid Malmö stadsteater är ca 30 i åldern 7_12 år,

fördelade på två grupper.

Operans balettelevskola har den mest omfattande dansundervisningen. Kostnaderna
är för budgetåret 1967/68 beräknade till ca 135 000 kr. och ingår
i teaterns allmänna budget. I Göteborg och Malmö finansieras undervisningen
helt eller delvis av elevavgifter.

Viss dansarutbildning sker även vid privata skolor.

1.2 Utbildning av koreografer och danspedagoger

Sedan läsåret 1963/64 anordnas utbildning av koreografer vid Koreografiska
institutet i Stockholm. Utbildningen har försökskaraktär. Den står under överinseende
av Musikaliska akademien och Operan, vilka tillsatt en särskild styrelse.
Institutet leds av en rektor. Under rektor har en särskild avdelningsledare hand
om koreografutbildningen. Utbildningen är i princip treårig men något fast terminssystem
förekommer inte. Ungefär tio koreografelever är under utbildning
samtidigt.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 25

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Försöksverksamheten vid Koreografiska institutet utökades läsåret 1964/65
med utbildning av danspedagoger. Verksamheten förestås — i likhet med vad
som gäller för koreografutbildningen — av en avdelningsledare. Även danspedagogutbildningen
är treårig. Utbildningen är i princip inriktad på den dansundervisning
som bedrivs för amatörer (barn och vuxna). För danspedagoger
som avser att ägna sig åt utbildning av yrkesdansare krävs tilläggsutbildning.
Antalet elever uppgår till 40 å 50. Under sommaren anordnas i institutets regi
fortbildningskurser för redan yrkesverksamma danspedagoger.

Försöksverksamheten vid Koreografiska institutet finansieras genom ett statligt
bidrag från det under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget Bidrag till särskilda
kulturella ändamål. Musikaliska akademiens styrelse inger institutets anslagsframställningar.

2 Förslag

Det av utredningsmannen avgivna förslaget om dansutbildning avser huvudsakligen
att ge ett organisatoriskt och ekonomiskt underlag för den fortsatta planeringen
av utbildningens mål, innehåll och pedagogiska utformning.

2.1 Utbildning av dansare

2.1.1 Utredningsmannen

Den nuvarande i vissa teatrar inbyggda dansarutbildningen bör avvecklas. Utbildningen
bör bli en statlig uppgift.

Utredningsmannen föreslår följande utbildningsgång. Intagning till det
första stadiet av en yrkesmässigt inriktad dansarutbildning sker vid 11 års ålder,
dvs. då eleven börjar i årskurs 5 i grundskolan. Studietiden föreslås bli 8—9 år och
indelas i tre stadier varav första stadiet ligger parallellt med årskurserna 5—6 i
grundskolan och andra stadiet med årskurserna 7—9.

Enligt förslaget skall eleverna på första stadiet undervisas minst 10 vtr i dans
och 1 vte i musik. För andra stadiet föreslås likaså minst 10 vtr i dans samt 1 vte
i vart och ett av ämnena musik, rytmik och teckning.

Utredningsmannen framhåller att förslaget bygger på att elever med dansundervisning
bör ha en utbildningsgång som inte alltför mycket avviker från andra elevers.
Det är önskvärt att dansarutbildningen i fortsättningen blir bättre samordnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 119

med den övriga skolgången. Danslektionerna bör t. ex. inte som nu uteslutande
vara förlagda till eftermiddagarna efter den ordinarie skolans slut.

Det tredje stadiet, som föreslås omfatta tre år, utgör enligt förslaget den egentliga
yrkesutbildningen. På detta stadium beräknas undervisningen i dansteknik,
omfattande klassisk och fri dans, jazzbalett, rytmik, karaktärsdans m. m. ta i anspråk
22 veckotimmar eller ca två tredjedelar av undervisningstiden. I fråga om
övriga ämnen är i förslaget upptaget musik, scenisk framställning, scenisk teknik,
sminkning, anatomi, svenska, engelska, olika konstarters historia och teori, samhällskunskap
och psykologi.

Ett fåtal högt begåvade elever, som specialiserat sig på klassisk dans eller fridans,
bör enligt utredningsmannen få möjlighet till ytterligare ett års studier för
dansteknisk avslipning och specialisering samt för att instudera solistpartier.

Utredningsmannens förslag till förläggning av utbildningen innebär att
likvärdiga utbildningsmöjligheter fr. o. m. det första t. o. m. det tredje stadiet av
dansarutbildningen bör finnas i Stockholm, Göteborg och Malmö. I Stockholm
förläggs dansarutbildningen enligt förslaget till en statlig dansskola och i
Göteborg och Malmö till de statliga scenskolorna. Under de två första stadierna
i utbildningen, som ligger parallellt med grundskolans mellan- och högstadium,
kommer huvudmannaskapet för danselevemas utbildning enligt förslaget att delas
mellan kommun och stat. Det tredje stadiet föreslås bli en helt statlig specialutbildning.
Av ekonomiska och pedagogiska skäl anser utredningsmannen att
det föreslagna fjärde stadiet i utbildningen helt bör förläggas till Stockholm.
Organisationsförslaget berörs närmare under avsnitt 2.4.

Utredningsmannen föreslår att intagningen till dansarutbildningens första
stadium vid fullt utbyggd verksamhet skall omfatta sammanlagt 90 elever och till
utbildningens andra stadium sammanlagt 48 elever. Intagningen till tredje stadiet
föreslås omfatta 30 platser. Intagningsplatserna föreslås bli fördelade med en tredjedel
på var och en av de tre förläggningsorterna. Sex elever beräknas fullfölja utbildningens
fjärde stadium.

I princip skall huvuddelen av eleverna som tas in på ett högre stadium väljas
bland elever från det lägre stadiet. Möjligheter skall dock finnas att ta in elever
som utbildas eller påbörjat sin utbildning vid andra dansskolor.

2.1.2 Remissyttranden

Remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till förslaget om att staten
skall ta över ansvaret för dansarutbildningen och att den nuvarande utbildningsverksamheten
vid teatrarna successivt avvecklas. ''PåMssa håll uttalas dock farhågor
för att dansarutbildningen härigenom kan isolerad från levande
teaterverksamhet. *''

I fråga om åldersnivån för intagning till dansarutbildningen är meningarna delade.
Socialstyrelsen och yrkesutbildningsberedningen har ingenting att invända
mot den föjcslagna 11-års åldern. Kungl. teatern, Operans balettelevskolas föräldraförening,
Koreografiska institutet, Teatrarnas riksförbund, Svenska musiker -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

förbundet och Svenska teaterförbundet anser däremot att utbildningen bör påbörjas
tidigare. Samma remissinstanser framhåller vidare att dansundervisningen på
första och andra stadiet enligt förslaget minskat i förhållande till vad eleverna vid
Operans balettelevskola nu får. Detta innebär risk för att eleverna inte kommer
att nå en acceptabel dansteknisk standard. Föräldraföreningen anser sig möjligen
kunna godta det föreslagna veckotimtalet under förutsättning dels att intagningen
tidigareläggs, dels att ett intensivt arbete läggs ned på metodutveckling och effektivisering
av utbildningen.

Musikaliska akademien framhåller den stora betydelsen av att den musikaliska
skolningen integreras med dansundervisningen.

Många remissinstanser, däribland arbetsmarknadsstyrelsen, teater- och orkesterrådet,
yrkesutbildningsberedningen, TCO och Folkbildningsförbundet anser att
möjlighet till dansarutbildning för grundskoleelever bör finnas på fler än tre orter
i landet.

Yrkesutbildningsberedningen och TCO anser det vara principiellt felaktigt att
redan på grundskolans mellanstadium påbörja en klart yrkesinriktad utbildning.
Båda remissinstanserna föreslår att den grundläggande dansarutbildningen anordnas
i former liknande den frivilliga kommunala musikundervisningen. Vissa
åtgärder borde kunna vidtas för att samordna en sådan frivillig undervisning i
dans med undervisningen i grundskolan, bl. a. kunde dansareleverna befrias från
undervisning i gymnastik och musik. TCO framhåller att en fortsatt och mer
yrkesmässigt betonad dansundervisning på grundskolans högstadium bör kunna
inrymmas under det nya tillvalsämnet konst.

Svenska kommunförbundet anser det inte vara realistiskt att räkna med en
kvalificerad klassisk balettskolning inom den kommunala musikskolans ram. På
sikt skulle emellertid enligt förbundet en del musikskolor kunna tjäna som »förskolor»
för blivande dansare, bosatta utanför storstadsregionen.

Enligt Folkbildningsförbundet bör studieförbunden kunna i nära samråd med
kommunala myndigheter lägga upp den grundläggande dansarutbildningen.

Operans balettelevskolas föräldraförening, som särskilt framhåller behovet av
en bredare rekrytering för att få fram verkligt utvecklingsbara dansbegåvningar,
finner att den grundläggande dansarutbildningen med fördel skulle i ett antal
städer kunna anordnas under kommunalt huvudmannaskap inom ramen för den
obligatoriska skolan.

I syfte att uppskjuta yrkesvalet så länge som möjligt och för att ge dansareleverna
en med andra elever likartad utbildning i allmänna ämnen föreslår TCO
att det föreslagna tredje stadiet i dansarutbildningen inordnas i det reguljära
gymnasiala utbildrtingssystemét I samband därmed bör övervägas att göra detta
stadium tvåårigt. Det tredje stadiets tredje år kan då enligt TCO tillsammans med
det föreslagna fjärde stadiet bilda en eftergymnasial utbildning, förslagsvis centraliserad
till den föreslagna dansskolan i Stockholm. Yrkesutbildningsberedningen
föreslår att det tredje stadiet inryms i den av beredningen i annat sammanhang
föreslagna estetiska linjen på det gymnasiala skolstadiet.

121

Kungl. Ma]:ts proposition nr 25 år 1970

Teater- och orkesterrådet och Kungl. teatern anser, främst av dimensioneringsskäl,
att utbildningen på det tredje stadiet bör anordnas endast i Stockholm.

Operans balettelevskolas föräldraförening avstyrker helt förslaget om ett fjärde
stadium i utbildningen och anser att detta bör ersättas med möjligheter till vidareutbildning
av yrkesverksamma dansare i form av kurser och utlandsstudier.

Kungl. teatern är tveksam om 30 fullt utbildade dansare per år kommer att
finna sysselsättning. Inte heller teater- och orkesterrådet kan acceptera att man
utan en närmare analys binder sig för en så kraftig utvidgning av dansarutbildningen.
Teatrarnas riksförbund, Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet
tror för sin del inte att den föreslagna dansarutbildningen är överdimensionerad
medan Folkbildningsförbundet och Balettakademien räknar med ett
större behov av dansare än utredningsmannen.

2.2 Utbildning av koreografer

2.2.1 Utredningsmannen

Den nu pågående försöksverksamheten med utbildning av koreografer föreslås
ersatt med en reguljär statlig utbildning förlagd centralt till Stockholm.

Målet för den statliga koreografutbildningen skall enligt förslaget vara att
utbilda koreografer som skapar nya självständiga verk, alltifrån fristående baletter
till dansinslag, vidare balettmästare (balettchefer) som utövar konstnärlig
administrativ ledning av balettensembler och iscensätter redan färdiga verk och
slutligen balettproducenter för televisionen.

Antagning till utbildningen skall ske efter prov. Grundkunskap i dans förutsätts.
Utbildningen föreslås omfatta ca 6 terminer. I förslaget ingår en timplan
för undervisningen men utredningsmannen framhåller att det är nödvändigt att
räkna med en individualiserad studiegång för koreografeleverna. Den årliga intagningen
föreslås bli sex elever.

Huvudämnet blir under hela utbildningstiden koreografisk komposition jämte
musikkännedom. Av timplanens ca 38 vtr skall ungefär en fjärdedel avse enskilt
arbete då eleverna med visst stöd från lärares sida ägnar sig åt självständig, skapande
verksamhet.

2.2.2 Remissyttranden

Inga invändningar görs mot den föreslagna förändringen av den nu försöksvis
bedrivna koreografutbildningen till en reguljär statlig utbildning. I stort accepteras
också den föreslagna uppläggningen av utbildningen.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

2.3 Utbildning av danspedagoger

2.3.1 Utredningsmannen

Pågående försöksverksamhet med utbildning av danspedagoger bör enligt förslaget
ersättas med en reguljär statlig utbildning, liksom koreografutbildningen
förlagd centralt till Stockholm.

Utbildningen skall syfta till att utbilda danspedagoger för de statliga dansskolornas
och yrkesdansarnas behov, för amatörundervisning av barn och vuxna
och för undervisning av handikappade.

Utredningsmannen framhåller att rekryteringen till pedagogutbildningen i huvudsak
kommer att ske från de tre statliga skolornas danslinjer och bland professionella
dansare, som gått i pension. Utbildningen bör liksom under pågående
försöksverksamhet vara treårig. Läsåret föreslås omfatta 40 veckor. De elever
som skall utbilda yrkesdansare föreslås få tilläggsutbildning. Denna bör omfatta
28 veckor samt tio veckors utbildning vid utländsk dansinstitution.

Antalet intagningsplatser föreslås uppgå till 20 per årskurs. Ca fem elever
beräknas fortsätta med tilläggsutbildning.

Enligt förslaget skall danspedagogeleverna i de två första årskurserna ha 42
vtr undervisning. Därav föreslås 25 vtr avse dans. I övrigt upptas ämnen som musik,
rytmik, anatomi, pedagogik, improvisation samt konstarternas teori och historia.
Timplanen för årskurs tre upptar 27 vtr på höstterminen och 36 på vårterminen.
Den pedagogiska praktiken är förlagd till första terminen av den sista årskursen.
För de elever som avser att ägna sig åt undervisning i dans för förskolebarn
eller handikappade bör under denna termin finnas utrymme för specialkurser
och speciell praktiktjänstgöring.

2.3.2 Remissyttranden

Den föreslagna uppläggningen av danspedagogutbildningen har mött kritik från
olika håll. Teatrarnas riksförbund, Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet
anser att förslaget bygger på en oklar uppfattning av danspedagogernas
blivande arbetsuppgifter. Enligt förbunden går det inte att inom samma utbäldningsform
lösa utbildningsbehovet av pedagoger för det professionella dansområdet
och för pedagoger med uppgift att arbeta med barn och vuxna amatörer.
Inte heller Kungl. teatern anser att man parallellt kan utbilda pedagoger för professionella
dansare och amatörer. Teatern vänder sig mot att man i undervisningen
för ihop elever som nyss lämnat tredje stadiet i sin dansarutbildning och professionella
dansare som har en lång karriär bakom sig. Musikaliska akademien
ifrågasätter om inte danspedagogutbildningen med hänsyn till elevernas skiftande
bakgrund och målsättning borde organiseras dels på gymnasial nivå för utbildning
av dansinstruktörer för undervisning av amatörer, dels på eftergymnasial
nivå för utbildning av pedagoger för yrkesdansare.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Koreografiska institutet konstaterar att det inte räcker med ett påbyggnadsår
för de pedagoger som skall undervisa yrkesdansare. Minst två år bör krävas.
Institutet och även Kungl. teatern räknar för övrigt med att endast den som själv
varit yrkesdansare kan undervisa andra blivande yrkesdansare. Balettakademien
anser däremot att ett år är tillräckligt för att omskola en yrkesdansare till
pedagog.

2.4 Organisation och kostnader

2.4.1 Utredningsmannen

Utredningsmannen föreslår att nuvarande Koreografiska institutet upphör och
att i stället en statlig dansskola inrättas i Stockholm för utbildning av dansare,
koreografer och danspedagoger. Dansarutbildningen vid skolan föreslås omfatta
både den grundläggande utbildningen för grundskoleelever och den egentliga
yrkesutbildningen för elever som lämnat grundskolan. Den dansarutbildning som
bör förläggas till Göteborg och Malmö bör lämpligen anordnas vid de statliga
scenskoloma, som bör utökas med särskilda danslinjer. Dansskolan i Stockholm
är avsedd att förläggas till Svenska filminstitutets nybyggnad på Gärdet i Stockholm.

Under uppbyggnadstiden bör dansskolan i Stockholm ledas av en särskild styrelse
och vara direkt underställd Kungl. Maj:t. Med anledning av att danslinjer
tillkommer vid scenskolorna i Göteborg och Malmö bör skolornas styrelser utökas
med representanter för danskonsten. Teater- och orkesterrådet, som är tillsynsmyndighet
för scenskolorna, föreslås även bli tillsynsmyndighet för dansarutbildningen
på dessa orter. De tre styrelserna bör biträdas av ett råd för det pedagogiska
utvecklingsarbetet på dansens område.

Utredningsmannen tar i detta sammanhang även upp frågan om den centrala
ledningsorganisationen för den statliga konstnärliga utbildningen. Utredningsmannen
föreslår att ett centralt ledningsorgan inrättas för hela denna utbildningssektor
och att varje skola i princip bör ha egen styrelse. För att nå en rationell administrativ
ordning bör med varandra besläktade mindre utbildningsenheter på eu
ort samordnas under en gemensam lokal styrelse. Utredningsmannen avråder från
att inrätta gemensamma styrelser för parallella institutioner, belägna på olika platser
i landet.

Den omedelbara ledningen av verksamheten vid dansskolan i Stockholm bör
handhas av en rektor, med biträde av två studieledare. Utöver redan befintlig
administrativ personal vid Koreografiska institutet behöver skolan en kanslist, en
korrespondent samt ett biträde. Vidare erfordras två vaktmästare samt två värdinnor
för elevvården. Den tekniska utrustningen kräver skötsel, för vilken erfordras
minst en tekniker. Danslinjerna i Göteborg och Malmö bör under scenskolerektorerna
förestås av egna studieledare. Viss ökning behövs vid dessa skolor av biträdes-
och vaktmästarpersonalen.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Utredningsmannen beräknar driftkostnaden för statens dansskola i Stockholm
vid fullt utbyggd verksamhet till i runt tal 4,5 milj. kr. Frånräknas det till Koreografiska
institutets verksamhet för budgetåret 1968/69 anvisade statsbidraget samt
kostnaden för Kungl. teaterns balettelevskola blir kostnadsökningen för dansskolan
i Stockholm drygt 3,7 milj. kr.

För danslinjerna vid scenskolorna i Göteborg och Malmö har driftkostnaden
beräknats till drygt 1,4 milj. kr. per skola, exklusive hyror.

2.4.2 Remissyttranden

Vissa synpunkter på bl. a. organisationen av den grundläggande dansarutbildningen
har redovisats under 2.1.2.

Förslaget att till en särskild dansskola i Stockholm sammanföra utbildning av
koreografer, danspedagoger och den egentliga yrkesutbildningen av dansare har i
allmänhet godtagits. Däremot är meningarna delade beträffande den föreslagna utbildningen
av dansare på detta stadium vid scenskolorna i Göteborg och Malmö.
Teater- och orkesterrådet accepterar för sin del en särskild dansskola i Stockholm
men avråder i likhet med scenskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö att dansarutbildningen
i Göteborg och Malmö organisatoriskt knyts till de där belägna
scenskoloma. Rådet anser att dansarutbildningen är så pass artskild från scenskolomas
ordinarie verksamhet att en anknytning till dem av pedagogiska skäl inte
är motiverad. Även administrativt och lokalmässigt skulle en anknytning under
nuvarande förhållanden ställa sig svårt.

Teater- och orkesterrådet anser att rådet även bör bli tillsynsmyndighet för den
föreslagna dansskolan i Stockholm.

Svenska facklärarförbundet påpekar att det förmodligen blir svårt att uppehålla
kravet på likformighet om en av skolorna ställs direkt under Kungl. Maj:t och
de två andra under teater- och orkesterrådet.

Mot bakgrund av den nu planerade utbyggnaden av institutioner för högre
konstnärlig yrkesutbildning aktualiserar statskontoret ånyo kravet på att ledningsorganisationen
på detta område ses över. Statskontoret framhåller särskilt att man
i detta sammanhang bör uppmärksamma de utvecklingstendenser och erfarenheter
som finns i fråga om motsvarande problem inom universitetsväsendet. Beträffande
den lokala organisationen anser statskontoret att man på en ort eller i en region
bör ställa all konstnärlig yrkesutbildning — inte endast besläktad — under en gemensam
styrelse med planerings- och samordningsuppgifter.

I fråga om lokalbehovet för den föreslagna utbildningen anser byggnadsstyrelsen
att det inte är sannolikt att de lokaler i filmhuset, som avsetts för utbildningen,
kommer att räcka. Styrelsen föreslår som en nödlösning bl. a. att de lägre stadierna
i dansarutbildningen förläggs till elevernas grundskolor. Styrelsen framhåller
vidare att det kommer att bli svårt att anskaffa speciallokaler i Göteborg
och Malmö, något som enligt styrelsen bör motivera en återhållsam uppbyggnadstakt
där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

125

3 Koreografiska institutets anslagsframställning
för budgetåret 1970/71

1968/69 Utgift ............ 500 0001

1969/70 Anslag............ 735 0001

1970/71 Förslag .......... 1 565 000

1 Från reservationsanslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål

1969/70 Beräknad ändring 1970/71

Koreografiska Departements institutet

chefen

Personal

Lärarpersonal .................. 10 +2,5

övrig personal .................. 4 of.

14 + 2,5

Anslag......................... 735 000 +972 000 +830 000

Koreografiska institutet

Av det till institutet för innevarande budgetår anvisade statsbidraget beräknas
506 000 kr. behöva disponeras för kostnader till avlöningar. Härav avser 157 000
kr. administrationskostnader, omfattande arvoden till rektorer, studiesekreterare,
assistent och kvalificerat biträde. För undervisningen beräknas sammanlagt 349 000
kr. varav för koreografutbildningen 64 000 kr., danspedagogutbildningen 194 000
kr., undervisning i pantomim 81 000 kr. och sommarkursverksamhet 10 000 kr.
Lokalkostnaderna är beräknade till 29 000 kr., expenser till 85 000 kr. och lönekostnadspålägg
till 115 000 kr.

Utöver det statliga driftbidraget har för innevarande budgetår anvisats 35 000
kr. från det under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget Bidrag till handikappades
kulturella verksamhet för den undervisning i pantomim som institutet bedriver
bl. a. för hörselskadade.

I avvaktan på förslag till reform av dansutbildningen har institutet för nästa
budgetår föreslagit bl. a. vissa förbättringar av personalens löneförmåner samt begärt
medel för de merkostnader som följer av att institutet förutsätts få nya lokaler
i filmhuset.

1. Löne- och prisomräkning m. m. 31 000 kr.

2. I fråga om institutets administration föreslås att den personal, som
nu är anställd mot arvode, lönegradsplaceras med samma förmåner som personal
med motsvarande uppgifter inom den statliga sektorn (+17 000 kr.).

3. För att ge mer stadga åt undervisningen vid institutet föreslås lönegradsplacering
av de två arvodesanställda lärare, som nu leder koreograf- resp.
danspedagogutbildningen. Vidare begärs ytterligare sammanlagt 142 000 kr. för ett

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

ökat antal timlärartimmar för pedagogutbildningen, för pantomimundervisning,
sommarkursverksamhet och gästläsare. ( + 178 000 kr.)

4. Kostnaderna i samband med inflyttningen i filmhuset beräknas till sammanlagt
671 000 kr., varav 511 000 kr. avser ökade lokalkostnader och 160 000 kr.
inredning och utrustning. Medlen till övriga expenser föreslås öka med 25 000
kr., varav 15 000 kr. som engångsanvisning. ( + 696 000 kr.)

5. Lönekostnadspålägg för ny personal 50 000 kr.

4 Departementschefen

Efter initiativ av en rad företrädare för danskonsten startades år 1963 på försök
utbildning av koreografer. Den organisation som bildades för uppgiften fick
namnet Koreografiska institutet. Verksamheten, som finansieras med statliga medel,
utvidgades något år senare med utbildning av danspedagoger. Utbildning av
dansare bedrivs, förutom vid vissa privata skolor, som intern utbildning inom vissa
teaterföretag, i första hand Operan i Stockholm. Genom att utbildningen delvis
bekostas av medel från teaterföretagens allmänna budget får även utbildningsverksamheten
del av det statliga teaterstödet.

I den utredning rörande utbildningen i konstnärlig scenisk dans, som överlämnades
i slutet av år 1968, ingår förslag om en betydande utvidgning av statens
ansvar för utbildningen på dansområdet. Vid remissbehandlingen av betänkandet
har särskilt den föreslagna uppläggningen av dansarutbildningen blivit uppmärksammad
och föranlett delade meningar om utbildningens organisation, dimensionering
och förläggning samt dess anknytning till det allmänna skolväsendet. Vissa
invändningar har gjorts även mot det angivna syftet med danspedagogutbildningen.
Däremot är remissinstanserna i allmänhet eniga om att Koreografiska institutets
nuvarande utbildning av koreografer och danspedagoger bör ersättas med en
reguljär statlig utbildning och att det är lämpligt att utbildningen av olika yrkesutövare
på dansområdet sker inom samma utbildningsenhet.

Jag finner att den nuvarande utbildningen vid Koreografiska institutet, även om
den ännu inte fått sin definitiva form, visat sig fylla ett behov och att den gett
värdefulla erfarenheter för det fortsatta arbetet med utbildningsfrågorna. Verksamheten
bör emellertid nu stabiliseras och övergå i mer reguljära former. Jag
förordar därför att Koreografiska institutets uppgifter övertas av en statlig skola
i Stockholm, statens dansskola, som bör inrättas den 1 juli 1970. Utbildningen
förläggs till Svenska filminstitutets nybyggnad.

I fråga om ledningsorganisationen för den nya skolan vill jag erinra om vad
jag tidigare framhållit beträffande den högre musikutbildningen (s. 112). Dansskolan
bör ha en egen styrelse. Tillsynsmyndighet för skolan bör tills vidare vara
teater- och musikrådet (prop. 1970: 1 bil. 10 s. 35).

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

Statens dansskolas uppgifter bör tills vidare omfatta i första hand utbildning av
koreografer och danspedagoger enligt de riktlinjer som jag anger i det följande.
Vidare bör skolan fortsätta den av Koreografiska institutet bedrivna undervisningen
i pantomim, bl. a. för hörselskadade. Skolan bör även i övrigt kunna svara för viss
kursverksamhet, särskilt för vidareutbildning av danspedagoger. Beslut beträffande
den nya dansskolans roll för dansutbildningen i övrigt bör anstå.

Koreografutbildningens allmänna uppläggning torde i stort sett böra motsvara
den som Koreografiska institutet successivt arbetat fram. Utbildningsprogrammet
bör således inte bindas av timplaner utan liksom hittills inom givna ekonomiska
ramar bedrivas fritt och nära anpassat till elevernas egna önskemål och förutsättningar.
Utbildningstiden bör omfatta högst tre år.

Med hänsyn till vad som framförts i remissyttrandena beträffande syftet med
danspedagogutbildningen finner jag att följande preciseringar behövs. I fråga om
den reguljära utbildningen bör uppgiften i huvudsak vara att utbilda danspedagoger
för undervisning av amatörer i dans, både barn och vuxna. Utrymme bör också finnas
för den i utredningen föreslagna specialiseringen av utbildningen till att avse
verksamhet bland handikappade. Den reguljära utbildningen kommer således inte
att avse pedagoger för undervisningen av blivande eller av färdiga professionella
dansare.

I den form pedagogutbildningen f. n. bedrivs vid Koreografiska institutet är den
närmast att anse som en kombinerad dansar- och pedagogutbildning. Elevernas
egen tekniska dansträning upptar en mycket betydande del av undervisningstiden.
En förändring av utbildningsinnehållet anses möjlig först i och med en utbyggnad
av den grundläggande dansarutbildningen, något som kan förändra rekryteringsförhållandena.
Enligt min mening behövs, bl. a. för att man skall kunna bedöma förkunskapskraven,
en närmare analys av de krav i fråga om danstekniskt kunnande
som bör ställas i den framtida yrkesverksamheten som danspedagog. Tills vidare
bör emellertid den nuvarande uppläggningen av utbildningen i stort sett kunna
accepteras. Jag förordar också att utbildningen tills vidare blir treårig men räknar
med att utbildningstiden kan förkortas i den mån det blir möjligt att minska omfånget
av rent dansteknisk träning i utbildningen. Även i nuvarande läge bör enligt
min mening utbildningen kunna ges en starkare yrkesinriktning. Utrymmet för
praktik och övningsundervisning bör därför utökas.

Läsåret, som vid Koreografiska institutet är begränsat till 28 veckor, bör i och
med omorganisationen utökas till 32 veckor.

I utredningsförslaget föreslås att intagningen till både koreograf- och danspedagogutbildningen
bör ökas. F. n. tas årligen 3 å 4 elever in till koreografutbildning
och ca 12 elever till danspedagogutbildning. Jag är inte beredd att nu förorda
någon ändring av utbildningens dimensionering.

Jag är inte heller beredd att nu förorda någon förändring beträffande utbildningen
av dansare. De sinsemellan mycket olika förslag som förts fram vid remissbehandlingen
beträffande uppläggningen av denna utbildning måste enligt min
mening ytterligare övervägas.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1970

Min beräkning av medelsbehovet för statens dansskola för nästa budgetår framgår
av sammanställningen under avsnitt 3. Utöver det bidrag som för innevarande
budgetår anvisats till Koreografiska institutet har jag därvid tagit hänsyn till
skolans ökade kostnader för att fast anställa viss personal och för att utöka läsåret
samt de ökade lokalkostnaderna vid inflyttningen i Svenska filminstitutets nybyggnad.

För den omedelbara ledningen av dansskolan bör finnas en rektor. I fråga om
administrativ personal beräknar jag medel till två tjänster. Under rektor bör vid
var och en av de båda utbildningslinjerna finnas en lärare som är närmast ansvarig
för undervisningen. Ledaren för koreografutbildningen bör liksom hittills anställas
mot arvode, medan det för ledningen av pedagogutbildningen bör finnas
en tjänst som huvudlärare. Jag beräknar medel för de kostnadsökningar som föranleds
av detta. Kostnaderna för ytterligare en tjänst som huvudlärare med vissa
pedagogiska ledningsuppgifter ingår i min medelsberäkning. Förordnande på de
både huvudlärartjänsterna bör avse begränsad tid.

Jag beräknar vidare medel för två extra tjänster som danslärare, för två tjänster
som ackompanjatör samt för tillfälliga lärarkrafter.

I de delar anställnings- och arbetsvillkoren för personalen vid statens dansskola
är förhandlingsfrågor avser jag att ge statens avtalsverk förhandlingsuppdrag.

Det bör ingå i uppdraget för dansskolans styrelse att i samråd med byggnadsstyrelsen
närmare pröva skolans lokalbehov. I den mån de undervisningslokaler
m. m. som byggnadsstyrelsen för dansskolans räkning disponerar i filmhuset inte
behöver utnyttjas av skolan, bör lokalerna kunna hyras ut för andra likartade ändamål.
Frågan om inredning och utrustning av lokalerna prövas av utrustningsnämnden
för universitet och högskolor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att

a) besluta att statens dansskola skall inrättas i Stockholm den
1 juli 1970 med huvudsaklig uppgift att utbilda koreografer och
danspedagoger,

b) till statens dansskola för budgetåret 1970/71 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 565 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 129

INNEHALL

sid.

Inledning ................................................. 4

Musikutbildning ............................................ 7

1. Bakgrund ................................................. 7

1.1 Skolans obligatoriska musikundervisning............. 7

1.2 Frivillig musikundervisning ............................... 9

1.2.1 Skolans frivilliga musikundervisning.................... 9

1.2.2 Annan frivillig musikundervisning ............ 10

1.3 Yrkesutbildning i musik................ 11

2. Musikutbildningens uppgifter och struktur............. 14

2.1 Kommittén ............................................ 14

2.1.1 Principiella utgångspunkter .......................... 14

2.1.2 Förskolan ........................................ 16

2.1.3 Det allmänna skolväsendet........................... 16

2.1.4 Högre musikutbildning ............................. 21

2.2 Remissyttranden........................................ 25

2.2.1 Allmänna synpunkter............................... 25

2.2.2 Förskolan ........................................ 27

2.2.3 Det allmänna skolväsendet .......................... 27

2.2.4 Högre musikutbildning.............................. 37

3. Utbildningsvägar inom yrkesutbildningen i musik m. m............. 40

3.1 Utbildning av musikpedagoger.............. 40

3.1.1 Nuläge .......................................... 40

3.1.2 Kommittén ....................................... 42

3.1.3 Remissyttranden ................................... 46

3.2 Utbildning av musiklärare ................................ 48

3.2.1 Nuläge .......................................... 48

3.2.2 Kommittén ....................................... 49

3.2.3 Remissyttranden .................................. 53

3.3 Utbildning av kyrkomusiker............................... 56

3.3.1 Nuläge .......................................... 56

3.3.2 Kommittén ....................................... 57

3.3.3 Remissyttranden................................... 60

3.3.4 Kyrkomötet ...................................... 61

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970

sid.

3.4 Utbildning av militär- och underhållningsmusiker.............. 61

3.4.1 Nuläge .......................................... 61

3.4.2 Kommittén ....................................... 62

3.4.3 Remissyttranden................................... 64

3.5 Utbildning av instrumentalister, sångare och korister............ 65

3.5.1 Nuläge .......................................... 65

3.5.2 Kommittén ....................................... 65

3. 5.3 Remissyttranden........................................ 66

3.6 Utbildning av dirigenter och tonsättare ...................... 68

3.6.1 Nuläge .......................................... 68

3.6.2 Kommittén ....................................... 69

3.6.3 Remissyttranden................................... 71

3.7 Utbildning av pianotekniker............................... 72

3.7.1 Nuläge .......................................... 72

3.7.2 Kommittén ....................................... 72

3.7.3 Remissyttranden ................................... 73

3.8 Utbildning av talpedagoger................................ 74

3.8.1 Nuläge .......................................... 74

3.8.2 Kommittén ....................................... 75

3.8.3 Remissyttranden ................................... 75

3.9 Kursverksamhet ........................................ 76

3.9.1 Kommittén ....................................... 76

3.9.2 Remissyttranden................................... 78

3.10 Musikvetenskaplig utbildning vid universiteten................ 78

3.10.1 Kommittén ...................................... 78

3.10.2 Remissyttranden .................................. 78

4. Den högre musikutbildningens organisation m. m................... 79

4.1 Kommittén ............................................ 79

4.2 Remissyttranden........................................ 81

5. Dimensionering, resursbehov och kostnader....................... 86

5.1 Kommittén ............................................ 86

5.2 Remissyttranden ........................................ 89

6. Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71 ................... 91

6.1 Musikaliska akademien med musikhögskolan: Utbildningskostnader 91

6.2 Musikaliska akademien med musikhögskolan: Undervisningsmateriel

m. m................................................. 93

6.3 Bidrag till vissa musikkonservatorier........................ 93

7. Departementschefen ......................................... 94

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1970 131

sid.

7.1 Musikutbildningens uppgifter och struktur.................... 94

7.1.1 Inledande synpunkter............................... 94

7.1.2 Musikutbildning inom mellanskolan ................... 96

7.1.3 Högre musikutbildning.............................. 100

7.1.4 Reformens genomförande............................ 102

7.2 Utbildningsvägar inom yrkesutbildningen i musik m. m......... 102

7.2.1 Utbildning av musikpedagoger........................ 103

7.2.2 Utbildning av musiklärare........................... 104

7.2.3 Utbildning av kyrkomusiker ......................... 105

7.2.4 Utbildning av musiker (instrumentalister, sångare, korister) . . 106

7.2.5 Utbildning av dirigenter och tonsättare.................. 108

7.2.6 Utbildning av pianotekniker.......................... 108

7.2.7 Utbildning av talpedagoger........................... 109

7.2.8 Kursverksamhet ................................... 109

7.2.9 Musikvetenskaplig utbildning vid universiteten............ 110

7.3 Den högre musikutbildningens organisation m. m............... 110

7.4 Dimensionering och resursbehov........................... 113

7.5 Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71 ................ 115

8. Hemställan ................................................ 115

Dansutbildning................................................ 117

1. Nuläge ................................................... 117

1.1 Utbildning av dansare.................................... 117

1.2 Utbildning av koreografer och danspedagoger ................. 117

2. Förslag ................................................... 118

2.1 Utbildning av dansare ................................... 118

2.1.1 Utredningsmannen ................................. 118

2.1.2 Remissyttranden................................... 119

2.2 Utbildning av koreografer ................................ 121

2.2.1 Utredningsmannen ................................. 121

2.2.2 Remissyttranden ................................... 121

2.3 Utbildning av danspedagoger.............................. 122

2.3.1 Utredningsmannen ......... 122

2.3.2 Remissyttranden................................... 122

2.4 Organisation och kostnader............................... 123

2.4.1 Utredningsmannen ................................. 123

2.4.2 Remissyttranden ................................... 124

3. Koreografiska institutets anslagsframställning för budgetåret 1970/71 . . 125

4. Departementschefen ......................................... 126