Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1970

Nr 137

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om tillägg till vissa
statliga skadelivräntor; given Stockholms slott den
27 maj 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

Bertil Löfberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reglering av statliga skadelivräntor som inte
är att anse som trafiklivräntor och inte heller har fastställts enligt grunderna
för lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring. Regleringen skall ske i överensstämmelse
med bestämmelserna om tillägg till trafiklivräntor. Till här
avsedda äldre statliga skadelivräntor skall sålunda utgå allmänt tillägg med
ett procenttal som bestäms med hänsyn till höjningen av konsumentprisindex
från det år, då livräntan fastställdes, till år 1970. Fr. o. m. sistnämnda
år skall de värdesäkras genom indextillägg under samma förutsättningar
som för trafiklivräntorna.

Vidare föreslås att särskild gottgörelse skall på vissa villkor kunna tillerkännas
livräntetagare som har skadats före 16 års ålder.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 137

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
27 maj 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Statsrådet Löfberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om tillägg till vissa statliga skadelivräntor och anför.

Inledning

Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut den 15 december 1967 åt riksförsäkringsverket
att utreda frågan om uppräkning av statliga skadelivräntor som
utgår av statsmedel och som inte är att anse som trafiklivräntor och inte
heller har fastställts enligt grunderna för yrkesskadeförsäkring. I skrivelse
den 22 februari 1968 redovisade verket resultatet av sin utredning.

Den 30 december 1968 tillkallade dåvarande chefen för civildepartementet
en särskild utredningsman1 för att ytterligare utreda berörda fråga. Utredningsmannen
avgav den 1 mars 1970 en promemoria med utredning och
förslag till slutlig reglering av ifrågavarande statliga skadelivräntor.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av hovrätten för
Västra Sverige, försvarets civilförvaltning efter hörande av försvarets skaderegleringsnämnd,
riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens vägverk,
statens personalpensionsverk, postverket, televerket, statens järnvägar, statens
vattenfallsverk, domänverket, skadeståndskommittén, Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet.

Gällande ordning

Skadelivränta m. m. vid personskada

Enligt ännu gällande 6 kap. 2 § strafflagen skall ersättning utges för bl. a.
”hinder eller brist i den skadades näring”, när skadeståndsskyldighet föreligger
på grund av personskada. Härutöver finns i lag inte några allmänna

1 Byrådirektören Gloria Sprang

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Domstolarnas och
de administrativa myndigheternas praxis vid ersättnings bestämmande är att
den skadade skall gottgöras helt för sin förlust på grund av skadan, efter
avdrag för vad som har uppburits eller kan komma att uppbäras från den
allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Härvid utgår vanligen
ersättning för sådan framtida förlust av arbetsinkomst, som grundas på invaliditet,
i form av s. k. skadelivränta när invaliditetsgraden uppgår till eller
överstiger 10 å 15 %. I övriga fall utges i regel engångsersättning.

Bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd finns i 6 kap. 4 §
strafflagen. Om någon, som enligt lag har rätt till underhåll av den som
har blivit dödad, genom frånfället kommer att sakna erforderligt underhåll,
är enligt nämnda lagrum den efterlevande berättigad till skadestånd av den
som har vållat dödsfallet efter vad som prövas skäligt med hänsyn till skadevållarens
tillgångar och andra omständigheter. Ifrågavarande bestämmelser
har i praxis tillämpats med återhållsamhet. Vid bedömandet av om den
underhållsberättigade saknar erforderligt underhåll tas hänsyn till bl. a.
vad som kan tillkomma honom enligt socialförsäkringen och på grund av
frivillig försäkring. Den successiva utbyggnaden av socialförsäkringen har
efter hand minskat utrymmet för tillämpning av bestämmelserna. I fall då
skadestånd tilläggs de efterlevande är de utdömda beloppen i allmänhet relativt
låga. Ersättning döms i övervägande antalet fall ut i form av livränta.

Grunder för skadelivräntans beräknande

Skadelivräntans storlek fastställs på grundval av den skadades eller avlidnes
arbets- och inkomstförhållanden vid tiden för olycksfallet. Härvid
beaktar man dock påtagliga utsikter till löneökning och andra, förbättrade
anställningsvillkor. Enligt praxis tas numera hänsyn också till de allmänna
löneökningarna och därmed penningvärdeförändringarna under tiden mellan
olyckstillfället och livräntans slutliga bestämmande. I många fall bestäms
livräntan emellertid temporärt, t. ex. om det kan antas att den skadades
invaliditet ändras. Också vid omprövningen av livräntan tas hänsyn till
aktuella löneförhållanden, vilket bl. a. innebär att man beaktar penningvärdets
nedgång efter olyckstillfället.

Skadelivränta fastställs alltså i princip att utgå i det penningvärde som
råder vid tiden för livräntans fastställande. Realvärdet av den är följaktligen
inte säkerställt för framtiden om inte värdesäkringsfrågan har lösts i
särskild ordning.

Skadelivräntans beroende av annan periodisk förmån

Träffar skadelivränta samman med förmåner som utgår från annat håll
på grund av skadan, gäller som huvudregel för samordning att dessa förmåners
värde dras av från skadelivräntebeloppet. Förmånerna kan utgöras
av ersättning från socialförsäkring (t. ex. yrkesskadelivränta, förtidspension

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

från den allmänna försäkringen) eller från arbetsgivare (t. ex. sjukpension).

Vid samordning av skadelivränta med periodisk förmån från yrkesskadeförsäkringen
eller därmed jämförlig livränta som utgår samtidigt har man
hittills, på grund av den tidigare föreliggande regressrätten för yrkesskadeförsäkringsinrättning
gentemot den skadeståndsskyldige, huvudsakligen
använt en s. k. bruttolivräntemetod. Denna innebär att livräntetagare
tillerkänns en skadelivränta som svarar mot livräntetagarens totala inkomstbortfall
men att man vid livräntebeloppets utbetalning minskar detta med
den yrkesskadelivränta som utgår samtidigt. Något exakt belopp för denna
minskning anges vanligen inte eftersom yrkesskadelivräntan kan prövas om.

Skadelivränta och pension från den allmänna försäkringen samordnas
regelmässigt enligt en s. k. nettolivräntemetod, eftersom regressrätt saknas
enligt lagen om allmän försäkring. Den slutliga avräkningen sker redan när
skadelivräntan bestäms. Det pensionsbelopp som då är aktuellt beaktas härvid.
I skadelivränta utgår det belopp som överstiger pensionsbeloppet.

Sedan skadelivränta väl bestämts, samordnas den inte med allmän pension
som den skadade uppbär. Enligt bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om
allmän försäkring samordnas däremot folkpension och allmän tilläggspension
med yrkesskadelivränta.

Livränta och sådan sjukpension från arbetsgivare som denne har regressrätt
för samordnas på olika sätt alltefter omständigheterna. Bl. a. tillämpar
man de avräkningsmetoder som förut har nämnts. Enligt normalpensionsreglemente
för arbetstagare hos kommuner är det möjligt att under vissa
förutsättningar minska pension med hänsyn till skadelivränta. De statliga
pensionsbestämmelserna innehåller däremot inga föreskrifter om samordning
av pension med skadelivränta.

Värdesäkring av skadeiivräntor m. m.

För att kompensera livräntetagarna för penningvärdets fall har man höjt
de flesta skadeiivräntor vid ett eller flera tillfällen. Grunderna för dessa
höjningar varierar alltefter den kategori som livräntorna tillhör. Följande
kategorier kommer härvid i fråga.

1. statliga skadeiivräntor som är jämförliga med yrkesskadelivräntor,

2. statliga eller icke-statliga skadeiivräntor som är att anse som trafiklivräntox-,

3. andra statliga skadeiivräntor än sådana som anges under 1 och 2.

Andra icke-statliga skadeiivräntor än sådana som anges under 2 har ej

höjts.

Knngl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Statliga skadelivräntor som är jämförliga med yrkesskadelivräntor

Yrkesskadelivräntor och liknande ersättningar från yrkesskadeförsäkringen
utgår med belopp som principiellt inte avses att gottgöra den skadade
helt för förlust på grund av skadan. Även om arbetsförmågan har
förlorats, blir alltså beloppet i princip lägre än den årliga arbetsförtjänsten.
Eftersom de skadelivräntor som avses här har bestämts enligt grunderna
för yrkesskadeförsäkringen, har man beaktat denna arbetsförtjänst på samma
sätt som vid fastställande av ersättningar från nämnda försäkring.

Ifrågavarande skadelivräntor förbättrades år 1946 i överensstämmelse
med höjningen av övriga statliga skadelivräntor (s. 6 f.). År 1950 försågs de
med tillägg som var så avvägda att summan av livräntorna och tilläggen
skulle svara mot vad som skulle ha utgått, om livräntorna hade uppräknats
enligt grunderna för yrkesskadeförsäkringen. Allt sedan dess har de
följt samma grunder. Före år 1968 har de sålunda förbättrats främst efter
lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete in. m. samt
efter lagen (1962: 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av
yrkesskada in. m. 1955 års omreglering avsåg inte enbart att kompensera
för penningvärdets fall utan också att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå
mellan äldre och nyare skadefall.

Enligt beslut av 1967 års riksdag höjdes äldre livräntor på grund av yrkesskada
med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 %
om den inträffat något av åren 1962—1964 och med 10 % om den inträffat
något av åren 1965—1967. Samtidigt värdesäkrades äldre och nytillkommande
sådana livräntor för framtiden genom anknytning till basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Bestämmelserna härom
finns i lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor in. m.
Statliga livräntor på grund av yrkesskada har på motsvarande sätt höjts och
värdesäkrats enligt förordningen (1967: 920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,
som utgår av statsmedel, m. m. Denna förordning gäller också
principiellt statliga skadelivräntor, som är jämförliga med yrkesskadelivräntor.

Statliga eller icke-statliga skadelivräntor som är att anse som trafiklivräntor

I begränsad omfattning höjdes en mindre del av trafiklivräntorna före
år 1968.

År 1959 höjde försäkringsbolaget Folksam de trafiklivräntor, som bolaget
då betalade ut, med hänsyn till löneutvecklingen efter den tidpunkt när
de ursprungligen hade fastställts. Höjningen innebar ersättning både för
penningvärdets fall och för standardstegring.

De statliga trafiklivräntorna höjdes vid upprepade tillfällen före år 1968
i likhet med andra statliga skadelivräntor (se nedan). Syftet med dessa för -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

bättringar var att i viss mån kompensera livräntetagarna för penningvärdets
fall.

År 1967 beslöt riksdagen om uppräkning av trafiklivräntorna. För sådana
trafiklivräntor som inte utgår av statsmedel regleras förbättringen i lagen
(1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor.

Enligt denna lag utges allmänt tillägg till trafiklivränta som har fastställts
före utgången av år 1965. Tillägget utgör 225 %, om livräntan fastställts
år 1939 eller tidigare, och utgår i annat fall efter en procentsats som
successivt minskar ju senare livräntan fastställts. Procenttalet har i princip
avvägts med hänsyn till höjningen av konsumentprisindex från det år,
då livräntan fastställdes, till år 1967. Under vissa förutsättningar kan vidare
särskilt tillägg och extra tillägg utgå till trafiklivräntan. Det extra tillägget
tillkommer skadad som inte fyllt 16 år vid skadans uppkomst, om hans
arbetsförmåga var nedsatt med minst hälften när livräntan fastställdes och
detta skedde före utgången av år 1959.

Genom indextillägg enligt nämnda lag har dessa trafiklivräntor gjorts
värdesäkra för framtiden. Sådant tillägg skulle utlösas den 1 januari det år
då basbeloppet med minst 5 % överskred basbeloppet för januari 1967. Ytterligare
indextillägg utgår fr. o. m. den 1 januari varje år basbeloppet för
januari månad med minst samma procenttal överskrider det basbelopp som
senaste indextillägg har grundats på. Indextillägg utgår i princip med procenttalet
för basbeloppets ökning. Kungl. Maj :t kan besluta om begränsning
i rätten att få sådant tillägg när särskilda skäl föreligger. Ett indextillägg
har utlösts den 1 januari 1969 och ytterligare ett tillägg kan påräknas den
1 januari 1971.

Tillägg enligt lagen innebär en särskild förmån utöver det skadestånd
som försäkringen täcker.

Bestämmelserna i nämnda lag är tillämpliga på trafiklivräntor som utges
av statsmedel eller utgår på grund av ansvarighetsförsäkring som staten har
tagit. Härom finns bestämmelser i förordningen (1967: 666) om tillägg till
vissa trafiklivräntor som utgår av statsmedel, m. in.

Andra statliga skadelivräntor

Andra statliga skadelivräntor än de som nämnts förut förbättrades generellt
första gången den 1 juli 1946 genom att dyrtidstillägg infördes. Tillägget
utgick med 20 % av livräntans belopp i den mån detta inte översteg
2 000 eller i vissa fall 3 000 kr. årligen. Som förutsättning för rätt till sådant
tillägg gällde bl. a. att den skadades arbetsförmåga var nedsatt med
minst 30 %.

Den 1 juli 1953 tillkom ett nytt tillägg, vars storlek varierade efter graden
av arbetsförmågans nedsättning och tidpunkten för skadeståndets fastställande.
Det utgick med högst 200 % och lägst 20 % av livräntans grundbe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1970

lopp. Tillägget förbehölls skadad med minst 30 % invaliditet och vissa efterlevande
samt utgavs tills livräntetagarna fyllde 67 år.

De statliga skadelivräntorna knöts i början av 1960-talet mer direkt till
reglerna för ersättningar på yrkesskadeområdet. De uppräknades fr. o. m.
den 1 juli 1961 med tillämpning av lagen angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. samt fr. o. m. den 1 januari 1963 med tillämpning av lagen
om förhöjningar av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.
Genom sammankopplingen med reglerna för yrkesskadelivräntorna, som
principiellt fastställs utan beaktande av hela den årliga arbetsförtjänsten,
fick dessa uppräkningar inte effekt i vissa fall och bara en begränsad effekt
i vissa andra. De statliga skadelivräntorna höjdes vidare fr. o. m. den 1 januari
1968 med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 %
om den inträffat något av åren 1962—1964 och med 10 % om den inträffat
något av åren 1965—1967. Också dessa höjningar skedde efter mönster från
yrkesskadeförsäkringen. Tilläggen till ifrågavarande livräntor höjdes i motsvarande
mån. Sådana undantag som hade gällt vid tidigare uppräkningar
föreskrevs inte.

De statliga skadelivräntorna har även uppräknats efter reglerna om värdesäkring
av yrkesskadelivräntor. Vid uppräkningen beaktades dock förhållandena
vid den tidpunkt då livräntorna fastställdes.

Bestämmelser om nu nämnda förbättringar av de statliga skadelivräntorna
tillkom med stöd av riksdagsbeslut (prop. 1946: 252, SU 211, rskr 449;
prop. 1953: 211, SU 133, rskr 266; prop. 1961: 136, SU 100, rskr 268; prop.
1962: 139, SU 105, rskr 248; prop. 1968: 95, SU 112, rskr 262; prop. 1969: 79,
SU 91, rskr 220; prop. 1970: 104, SU 96, rskr 222) och meddelades av Kungl.
Maj:t genom beslut den 29 juni 1946, den 5 juni 1953, den 22 januari 1954,
den 30 december 1955, den 26 maj 1961, den 14 december 1962, den 4 oktober
1968, den 18 juli 1969 och den 14 maj 1970.

Andra icke-statliga skadelivräntor

Personer med sådana icke-statliga livräntor, som inte är att anse som trafiklivräntor,
har hittills inte kompenserats för värdeminskning på grund av
prisutvecklingen. Den erforderliga utredningen av frågan om sådan kompensation
ankommer på skadeståndskommittén.

Denna kommitté tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4
november 1966 för att tillsammans med sakkunniga i övriga nordiska länder
utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och
om efterlevandes rätt till skadestånd. Enligt sina direktiv har kommittén
att även undersöka möjligheterna att bereda dem, som uppbär skadelivränta,
skydd mot förluster i följd av ändringar i penningvärdet. Kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

utreder f. n. möjligheterna att åstadkomma värdesäkring av skadelivräntor
som utges på grund av annan ansvarsförsäkring än trafikförsäkring.

Samordningens betydelse för värdesäkring

I samordningsfallen blir den metod, som samordningen sker efter, av avgörande
betydelse vid bestämmande av basen för värdesäkringens beräkning.

När skadelivränta samordnas enligt bnittolivr än temetoden med yrkesskadelivränta
eller annan periodisk förmån, som är förenad med någon
form av gottgörelse för penningvärdets fall, värdesäkras normalt inte den del
av skadelivräntan som svarar mot den andra förmånen. Vid beräkning av
allmänt tillägg till trafiklivränta minskas trafiklivräntan sålunda med den
andra förmånen, dock inte till den del denna svarar mot värdesäkringen. År
den andra förmånen inte i någon form anpassad efter prisutvecklingen, vilket
kan vara fallet med pension från enskild arbetsgivare, utgår däremot
sådant tillägg till hela trafiklivräntan.

Sker vid skadelivräntas bestämmande avdrag enligt nettolivräntemetoden
för annan periodisk förmån, t. ex. pension från den allmänna försäkringen,
blir basen för värdesäkringens beräkning lika med vad som har fastställts
att utgå som skadelivränta. Också när avräkning inte har ägt rum,
såsom numera är vanligt beträffande kommunal pension, utgör hela skadelivräntan
bas för beräkningen.

Riksförsäkringsverkets utredning

Riksförsäkringsverket, vars utredning tog sikte på en höjning av de statliga
skadelivräntorna under våren 1968, erinrade om att skadeståndskommittén,
som tillsattes år 1966, enligt sina direktiv hade att pröva olika tänkbara
metoder för värdesäkring av livräntor. Med hänsyn till denna uppgift
för kommittén fann verket det tveksamt om de statliga skadelivräntorna
borde uppräknas, innan kommittén kunde ta ställning till den större frågan
om uppräkning och eventuell automatisk värdesäkring av skadelivräntor i
allmänhet.

Skulle det ändå anses att de statliga skadelivräntorna borde slutligt regleras
utan dröjsmål, kunde detta enligt riksförsäkringsverkets mening ske antingen
enligt reglerna om höjning och värdesäkring av yrkesskadelivräntor
eller reglerna om tillägg till trafiklivräntor. Verket ansåg att det kunde
finnas skäl för båda alternativen. En reglering enligt det senare alternativet
torde inte medföra större risk för att skadeståndskommitténs utredning
skulle föregripas än uppräkningen och värdesäkringen av trafiklivräntorna.

Efter vad riksförsäkringsverket funnit påverkades beräkningen av de
statliga skadelivräntorna av åtskilliga omständigheter, som alltefter val av

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

metod skulle få olika betydelse. En överblick över hur tillämpningen av den
ena eller andra metoden skulle utfalla i de enskilda fallen kunde därför erhållas
endast efter en närmare genomgång av alla dessa fall. Erfarenheten
från då pågående uppräkning och värdesäkring av de statliga trafiklivräntorna
visade att en sådan genomgång skulle bli mycket tidsödande.

Av anförda skäl ansåg sig riksförsäkringsverket inte kunna i dåvarande
läge närmare precisera konsekvenserna av den ena eller andra lösningen.
Verket ansåg emellertid att ett visst företräde borde ges åt en lösning med
trafiklivräntorna som förebild, om man beslutade i denna fråga redan under
våren 1968.

Enligt riksförsäkringsverkets mening borde sådana undantag och inskränkningar,
som gällt vid tidigare uppräkningar av statliga skadelivräntor,
knappast föreskrivas, oavsett vilken metod man valde. Härvid hade verket
beaktat att sådana undantag och inskränkningar inte hade gjorts vid
yrkesskade- och trafiklivränteregleringen.

Utredningsmannens förslag

I utredningsmannens promemoria föreslås en uppräkning av äldre skadelivräntor
och en värdesäkring av både äldre och nytillkommande sådana
livräntor. Vidare behandlas vissa spörsmål om reglering vid sammanträffande
mellan skadelivränta och annan periodisk förmån.

Principer för värdesäkring m. m.

Utredningsmannen har undersökt de omkring 200 statliga skadelivräntor
som riksförsäkringsverket betalar ut. Undersökningen visar att tidigare beslutade
förbättringar av grundlivräntorna i många fall har varit väsentliga,
i vissa t. o. m. mycket väsentliga. Förbättringarna har närmast svarat mot
yrkesskadelivräntornas höjningar även om de ibland har skett ganska lång
tid i efterhand.

I fråga om valet av metod för uppräkning och värdesäkring av de statliga
skadelivräntorna anser utredningsmannen liksom tidigare riksförsäkringsverket
att man därvid bör tillämpa antingen reglerna för tillägg till trafiklivräntorna
eller reglerna för höjning och värdesäkring av yrkesskadelivräntorna.
Undersökningen synes utredningsmannen ha visat att de statliga
skadelivräntorna till sin natur väsentligen liknar de statliga trafiklivräntorna.
Fram till tidpunkten för trafiklivräntornas reglering var förbättringarna
likartade för dessa båda grupper. I de flesta fall skulle den avsedda
regleringen bli förmånligare vid tillämpning av reglerna för trafiklivräntorna
än vid tillämpning av reglerna för yrkesskadelivräntorna. Eftersom

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

både de statliga trafiklivräntorna och de statliga skadelivräntorna i regel
grundar sig på skadeståndsskyldighet, är det svårt att i detta avseende motivera
en särbehandling av den ena kategorin.

Av dessa skäl tillstyrker utredningsmannen att såväl äldre som nytillkommande
statliga skadelivräntor förbättras med tillämpning av reglerna
för trafiklivräntor.

Vissa samordningsspörsmål

Vid tillämpning av samordningsreglerna i 17 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring skiljer man mellan statliga trafiklivräntor och övriga statliga
skadelivräntor. Beträffande de sistnämnda är enligt riksförsäkringsverket
samordningsreglerna tillämpliga på tillägg som har utgått enligt Kungl.
Maj:ts förenämnda beslut den 26 maj 1961 och den 14 december 1962. Följden
av samordningsreglerna i här avsedda fall har varit att folkpensionen
har reducerats i viss mån. När det gäller trafiklivräntor sker samordning
inte i den mån tilläggen till sådana livräntor har ersatt tilläggen enligt dessa
båda brev. Enligt utredningsmannen bör detta också gälla, om reglerna
för uppräkning av de statliga skadelivräntorna följ er trafiklivräntornas uppräkningsregler.

Om man vid utbetalning av trafiklivränta gör avdrag för annan periodisk
förmån som innefattar gottgörelse för penningvärdets ändring, skall
man enligt 5 § lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor vid beräkning av
allmänt tillägg minska livräntan med den andra förmånen, dock inte till
den del denna svarar mot sådan gottgörelse. Enligt utredningsmannen bör i
överensstämmelse därmed allmänt tillägg till statlig skadelivränta utgå till
hela den del av livräntan, som överstiger den periodiska förmånens grundbelopp.
Samtidigt bör avdraget från skadelivräntan begränsas till den periodiska
förmånens grundbelopp. En tillämpning av de sålunda förordade
reglerna för samordning kan orsaka överkompensation, i synnerhet om skadelivräntan
har fastställts lång tid efter skadans inträffande. Konsekvenserna
härav har emellertid accepterats i fråga om trafiklivräntorna. Enligt
utredningsmannens mening förefaller det därför svårt att inte acceptera
dem när det gäller de statliga skadelivräntorna.

Utredningsmannen har uppmärksammat konsekvenserna i nu förevarande
fall av samordningsbestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
för en person med rätt till skadelivränta som minskas med yrkesskadelivränta
eller militärlivränta. En person med rätt till både skadelivränta
och yrkesskadelivränta kan få viss minskning av pensionsförmånerna, medan
någon motsvarande minskning inte inträder för den som endast uppbär
skadelivränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Ikraftträdande m. in.

En retroaktiv tillämpning av trafiklivräntereglerna skulle enligt utredningsmannen
kräva en komplicerad utredning. Resultatet av denna skulle
emellertid bli osäkert. Utredningsmannen förordar bl. a. därför att de föreslagna
reglerna får gälla fr. o. m. den 1 juli 1970.

Vidare framhåller utredningsmannen att de nuvarande provisoriska reglerna
om uppräkning av de statliga skadelivräntorna i ett tjugotal fall medför
högre livräntebelopp än vad de föreslagna nya reglerna skulle ge. De
livräntebelopp som nu utgår bör enligt utredningsmannen inte minskas.

Remissyttrandena

De remissorgan som tagit ställning i sak har väsentligen ställt sig positiva
till de förslag som läggs fram i promemorian. Detta gäller både förslagets
innehåll och tidpunkten för övergången till de nya reglerna.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter emellertid om inte införandet
av den föreslagna regleringen skulle föregripa den utredning av frågor om
skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt
till skadestånd som bedrivs av skadeståndskommittén sedan år 1966. Med
beaktande av utvecklingen på socialförsäkringens, trafikförsäkringens och
de familjerättsliga underhållsbidragens område har denna kommitté enligt
sina direktiv att pröva olika tänkbara metoder för värdesäkring av skadelivränta.
Det skulle mot bakgrunden härav kanske finnas skäl för en fortsatt
tillämpning av de provisoriska reglerna tills vidare. Å andra sidan torde det
vara realistiskt att räkna med att det dröjer avsevärd tid innan utredningsarbetet
ger resultat i form av lagändring på området.

De anförda synpunkterna på lämpligheten att nu genomföra en reglering
av de statliga skadelivräntorna delas i viss mån av riksförsäkringsverket,
som också liksom tidigare hänvisar till skadeståndskommitténs arbete. För
en övergång till de föreslagna reglerna för värdesäkring av livräntorna talar
emellertid enligt verket att dessa regler är mer adekvata för skadelivräntor
än 1968 års provisoriska regler som knyter an till bestämmelserna
för yrkesskadelivräntor.

De betänkligheter som hovrätten för Västra Sverige och riksförsäkringsverket
uttrycker delas inte av övriga remissorgan. Flera av dessa, bl. a. skadeståndskommittén
och försvarets skaderegleringsnämnd, framhåller att alla
livräntor av skadeståndsrättslig natur bör behandlas så enhetligt som
möjligt och tillstyrker därför utredningsmannens förslag om tillägg till
de statliga skadelivräntorna enligt reglerna för trafiklivräntor. Som ytterligare
skäl för sitt tillstyrkande anger skadeståndskommittén att en reglering
av ifrågavarande livräntor enligt sådana principer framstår som förmånlig
för livräntetagarna i de flesta fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Statens vägverk ifrågasätter om inte en värdesäkring bör ske även av skadelivräntor
som inte utges av statsmedel. Verket anser det ur rättvise- och
likformighetssynpunkt vara otillfredsställande att den mångdubbelt större
grupp invalider, som får sin livränta från försäkringsbolagens ansvarighetsförsäkringar
och som, såvitt verket känner till, inte har livräntan värdesäkrad,
inte i detta sammanhang också erhåller en värdesäkring. Det kan
enligt verket knappast vara tillfredsställande att en skadelivräntas anpassning
till penningvärdets fall skall vara beroende av om staten eller enskild
är ansvarig för det olycksfall som har medfört invaliditet och därmed rätten
till livränta. När det gäller trafiklivräntor föreligger inte denna inkongruens.

Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om den öv er ko in p e ns a ti o n som
utredningsmannen påtalar och som kan inträda vid samordning av skadelivränta
med periodisk förmån av typ yrkesskadelivränta. Om man tillämpar
den metod för beräkning av tillägg, som anvisas i 5 § lagen om tillägg
till vissa trafiklivräntor, och härvid kombinerar den med en regel att avdrag
vid utbetalning av skadelivräntor får ske bara med yrkesskadelivräntans
grundbelopp, innebär det att vissa livräntetagare som uppbär statlig
skadelivränta överkompenseras med värdesäkrat belopp, varvid i princip
överkompensationen blir större ju längre tid det tar innan skadelivräntan
slutligt bestäms. Definierar man yrkesskadelivräntans grundbelopp som det
belopp, som faktiskt utgår som yrkesskadelivränta (”grundbelopp” -j- värdesäkringstillägg)
då skadelivräntan fastställs, försvinner överkompensationen
samtidigt som värdesäkringstilläggen kommer livräntetagaren till
godo. En sådan definition av grundbeloppet innebär att de förmåner, som
samordnas enligt bruttolivräntemetoden, vid tillämpning av värdesäkringsregler
behandlas enligt nettolivräntemetoden, dvs. att varje del följer sina
regler om värdesäkring. Civilförvaltningen anser denna metod lämplig och
tillstyrker att den används.

Också försvarets skadereglering snämnd tar upp sistnämnda fråga. Nämnden
erinrar härvid om att dom eller annat fastställelsebeslut brukar innehålla
förklaring att man vid fastställande av trafiklivränta och annan livränta
skall minska livräntan med vad den skadelidande erhåller från riksförsäkringsverket.
Enligt nämnden åsyftas därmed det totala livräntebelopp
som faktiskt utgår från verket vid tiden för omprövning av skadeståndet.
Denna tolkning av en sådan förklaring behöver enligt nämnden inte
strida mot grunderna i 5 och 10 §§ lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor.

I viss mån likartade tankegångar framförs av riksförsäkringsverket, som
finner att samordningsfrågorna kompliceras av att domar och beslut om
skadeståndens beräkning skiftar mycket i fråga om socialförsäkringsförmånernas
inverkan på skadeståndet. När skadelivränta är bestämd till visst belopp,
som dock skall minskas med socialförsäkringsförmån, når man i stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

sett sakligt riktiga resultat, om livräntans belopp efter uppräkning med värdesäkringstillägg
minskas med den socialförsäkringsförmån som utgår då
uppräkningen sker.

Verket har beräknat kostnaderna för de föreslagna uppräkningarna. Beloppet
av de statliga skadelivräntor som f. n. utges av verket uppgår till omkring
500 000 kr. om året. För verkets del skulle merkostnaden på grund av
förslaget uppgå till mellan 100 000 kr. och 150 000 kr. om året. Statens järnvägar
uppger att man nu betalar 93 livräntor av ifrågavarande slag med
ett sammanlagt belopp av ca 280 000 kr. om året.

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har inte funnit
anledning att ta ställning till utredningsmannens förslag, eftersom detta
avser bara statliga skadelivräntor.

Föredraganden

Enligt allmänna skadeståndsregler utgår full kompensation för framtida
förlust av arbetsinkomst och — vid dödsfall — i viss utsträckning gottgörelse
till efterlevande för mistat underhåll. I regel utgörs ersättningen av
livränta som beräknas på grundval av den skadades resp. den avlidnes arbets-
och inkomstförhållanden vid tiden för olycksfallet. Skadelivränta bestäms
i det penningvärde som råder vid tiden för livräntans fastställande.
Eftersom det i allmänhet förflyter viss tid efter olyckstillfället innan livräntan
slutligen fastställs, försöker man ofta vid fastställelsen beakta de
allmänna löneökningar som under mellantiden kan ha förekommit inom
den skadades yrke. Storleken av de livräntebelopp som en gång har fastställts
påverkas däremot inte genom framtida förbättringar av den aktiva
befolkningens inkomstförhållanden eller av ändringar i penningvärdet.

Skydd mot realvärdeförsämring av fastställda förmåner har sedan länge
funnits på den allmänna försäkringens område och infördes år 1968 för sådana
skadelivräntor som utgår i form av trafiklivräntor och för yrkesskadelivräntor
och därmed jämförliga livräntor. Vid sistnämnda tidpunkt uppräknade
man också äldre trafik- och yrkesskadelivräntor till en nivå som
bedömdes skälig med hänsyn till tidigare inte beaktad prisutveckling.

Mot bakgrunden härav framstår det som önskvärt att man värdesäkrar
också de skadelivräntor som inte är trafiklivräntor.

Utredningsmannen föreslår att de statliga skadelivräntorna regleras utan
ytterligare dröjsmål. Flertalet remissinstanser stöder förslaget. En remissinstans
har emellertid uttalat sig för att även övriga skadelivräntor skall
värdesäkras i detta sammanhang. Några andra har, utan att direkt motsätta
sig den avsedda separata lösningen, ifrågasatt om den inte skulle föregripa
skadeståndskommitténs arbete.

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1970

Inom skadeståndskommittén pågår f. n. en utredning om möjligheterna
att åstadkomma värdesäkring av vissa andra skadelivräntor än trafik! i vräntor,
nämligen sådana livräntor som utges på grund av annan ansvarsförsäkring
än trafikförsäkring. Resultatet av utredningsarbetet kan troligen väntas
redan under innevarande år. Enligt vad jag inhämtat anser emellertid kommittén
inte att detta arbete skulle föregripas av att en reglering av de statliga
skadelivräntorna görs redan nu.

Jag anser en reglering av de statliga skadelivräntorna vara så angelägen
att den bör genomföras utan att man avvaktar en lösning av frågan om
värdeskydd för andra skadelivräntor. Regleringen bör gälla fr. o. m. den
1 januari 1971.

Till äldre trafiklivräntor utgår allmänt tillägg med ett procenttal som hax*
avvägts med hänsyn till höjningen av konsumentprisindex från det år, då
livräntan fastställdes, till år 1967. Detta tillägg ger full gottgörelse för realvärdeminskning.
Till följd av sammankopplingen med yrkesskadelivräntorna
har äldre statliga skadelivräntor i många fall inte alls eller endast i begränsad
omfattning kompenserats för sådan minskning. Grunden för eu
statlig skadelivränta, dvs. statens skadeståndsansvar, är av samma art
antingen det är fråga om trafiklivränta eller livränta av här avsett slag.
Jag finner det därför naturligt att äldre statliga skadelivräntor förbättras i
ungefär samma mån som äldre trafiklivräntor.

Allmänt tillägg bör utgå bara till skadelivräntor som har fastställts före
utgången av år 1968. Som grund för höjningen genom sådana tillägg bör
läggas medelvärdet av konsumentprisindex för år 1969. Detta är 221. Tillläggen
bör liksom motsvarande tillägg till trafiklivräntorna uppräknas
schablonmässigt med de smärre avvikelser från penningvärdets verkliga utveckling
som följer därav. Skadelivräntorna indelas för detta ändamål i olika
årsgrupper. Varje grupp avser år med tämligen likartat årsmedelvärde
av konsumentprisindex. Med tillämpning av den angivna beräkningsmetoden
bör allmänt tillägg till äldre statliga skadelivräntor utgå med 255 % om livräntan
fastställts år 1939 eller tidigare och i annat fall efter en procentsats
som successivt minskar ju senare livräntan fastställts.

Även andra omständigheter än penningvärdets nedgång kan ha lett till
att äldre statlig skadelivränta utgår med lägre belopp än om ersättningsfrågan
hade bedömts enligt den ordning som gäller f. n. Vid den rättsliga
bedömningen av skadelivränta till yngre skadade har man sålunda i praxis
sedan början av 1960-talet tillämpat ersättningsgrunder som är fördelaktigare
för den skadade. Till följd härav har skadad, som uppbär trafiklivränta på
grund av skada som inträffat innan den skadade fyllt 16 år, gottgjorts
ytterligare under vissa angivna förutsättningar. Även den som uppbär statlig
skadelivränta på grund av skada som nyss nämnts bör kunna tillerkännas
ytterligare gottgörelse, om särskilda skäl föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Efter mönster från yrkesskadeförsäkringen har de statliga skadelivräntorna
genom särskilda beslut provisoriskt värdesäkrats genom anpassning
till basbeloppet inom den allmänna försäkringen. Anpassningen är dock inte
fullständig eftersom den inte får leda till att utgående förmåner nedsätts.
Något avvikande regler gäller för värdesäkring av trafiklivräntor. Dessa anpassas
årsvis efter basbeloppets höjningar och ändras endast om basbeloppet
höjts under ett år med minst 5 %. Utredningsmannen förordar att sistnämnda
regler tillämpas också på de statliga skadelivräntorna, både äldre och
nytillkommande, för att dessa livräntor även i värdesäkringshänseende skall
nå överensstämmelse med vad som gäller för trafiklivräntor. Jag ansluter
mig till denna uppfattning och föreslår därför att nuvarande automatiska
anpassning till basbeloppet ersätts med en anpassning enligt de regler som
utredningsmannen förordar.

Statlig slcadelivränta, i förekommande fall ökad med allmänt tillägg och
särskild gottgörelse till unga personer, bör alltså värdesäkras genom indextillägg.
Sådant tillägg bör utlösas första gången den 1 januari det år, då basbeloppet
med minst 5 % överskrider basbeloppet för januari 1970. Ytterligare
tillägg bör utgå den 1 januari varje år, då basbeloppet för januari
månad med minst nämnda procenttal överskrider det basbelopp som ligger
till grund för senaste tillägg. Har livränta fastställts efter det att tillägg till
tidigare fastställda livräntor börjat utgå, bör tillägg utgå första gången
samtidigt med att dessa får nya tillägg.

I fråga om beräkning av allmänt tillägg till sådan statlig skadelivränta,
vid vars utbetalning annan periodisk förmån dras av, förordar utredningsmannen
regler som utformas efter förebild från lagen om tillägg till vissa
trafiklivräntor. Sådant tillägg skall följaktligen beräknas på livräntan efter
minskning med den andra förmånen till den del denna inte svarar mot gottgörelse
för penningvärdets nedgång. Utredningsmannen framhåller att tilllämpningen
härav leder till överkompensation särskilt i skadefall, där livräntan
fastställs lång tid efter skadans uppkomst. Några av remissinstanserna
framhåller att det i stort sett leder till ett sakligt riktigare resultat,
om man samordnar med utgångspunkt i jämförliga nivåer. För min del anser
jag mig med hänsyn till omständigheterna böra förorda, att man samordnar
enligt de regler som gäller för trafiklivräntorna men att man vid
fastställande av skadelivränta i nytillkommande fall föreskriver sådana
grunder för avräkning mot annan periodisk förmån, att tillämpningen av
sistnämnda regler inte leder till någon överkompensation.

Kommunerna får enligt avtal med personalorganisationerna minska periodisk
personalförmån med skadelivräntebelopp när båda förmånerna härrör
från samma skada. Statens möjlighet att i motsvarande fall tillgodogöra
sig livräntebelopp förutsätter utövning av regress. Ett tredje alternativ för
samordningen är att personalförmånen lämnas intakt och regleringen sker

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

på livräntesidan. Skadeståndskommittén torde under sitt fortsatta utredningsarbete
ha att överväga frågan om riktlinjer för reglering av sammanträffande
i de fall jag nu åsyftar.

Utredningsmannen har uppmärksammat, att gällande principer för samordning
kan leda till att livräntetagare genom att han har rätt till yrkesskadeersättning
får vidkännas en minskning av pension från den allmänna
försäkringen medan motsvarande minskning inte inträder för den som
enbart uppbär skadelivränta. Skadeståndskommittén torde i sitt utredningsarbete
ställas också inför denna fråga.

Personer med statliga skadelivräntor har enligt tidigare meddelade bestämmelser
tillförsäkrats viss gottgörelse för realvärdeminskning med anledning
av penningvärdets fall. Denna gottgörelse bör i princip inte utgå när
livräntorna höjs med tillägg enligt vad jag tidigare anfört. Detta skulle
emellertid innebära en försämring för ett tjugotal livräntetagare. Kungl.
Maj :t bör därför få meddela de särskilda övergångsbestämmelser som behövs
för att den avsedda regleringen inte skall leda till sämre förmåner.

Det finns några statliga skadelivräntor som enligt föreskrift i samband
med fastställandet ändras i takt med lönerna inom den skadades yrke.
Kungl. Maj :t bör beträffande sådana livräntor få meddela de särskilda föreskrifter
som finnes påkallade. Detsamma bör gälla andra statliga skadelivräntor
när det finns särskilda skäl därtill.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om
tillägg till här avsedda statliga skadelivräntor som ej är trafiklivräntor enligt
de grunder som jag har förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700356