Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:370); given
Stockholms slott den 24 april 1970.

Kungl. Maj it vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kostnader för forskning och utvecklingsarbete
skall få avdragas vid inkomstbeskattningen i större omfattning än vad som
medges enligt nuvarande regler. Den föreslagna utökade avdragsrätten avser
inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet. Rätt till avdrag skall enligt
förslaget föreligga om kostnaden har eller kan antas få betydelse för den
skattskyldiges verksamhet. Vidare föreslås att Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer skall kunna förordna att avdragsrätt skall
föreligga för bidrag som lämnas till i förordnandet angivna institut eller
organ som bedriver forskning och utvecklingsarbete. Avdragsrätt föreligger
i detta fall även om det inte visas att forskningen eller utvecklingsarbetet
har betydelse för verksamheten.

Vidare föreslås viss ändring i fråga om landshypoteksförenings rätt till
avdrag för avsättning till reservfond.

De föreslagna bestämmelserna avses skola tillämpas fr. o. m. 1971 års
taxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 135

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas i fråga om kommunalskattelagen (1928: 370)
dels att 29 § 3 mom. och punkt 1 av anvisningarna till 22 § skall ha nedan
angivna lydelse,

dels att till anvisningarna till 29 § skall fogas en ny punkt, 18, av nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

3 m o in.1 Sparbank må--—- —

Sparbankernas säkerhetskassa--

Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekslcassa
och landshypoteksförening
må avdraga belopp, som avsatts
till reservfond, i den mån avsättningen
är nödvändig för uppbringande
av fonden till ett belopp
motsvarande två procent av inrättningens
skulder.

Stadshypoteksförening må avdraga
belopp, som avsatts till säkerhetsfond,
i den mån avsättningen är
nödvändig för att uppbringa fonden
till ett belopp motsvarande två och
en halv procent av föreningens skulder.

— sparbankernas säkerhetsskassa.
-----till sparbankerna.

Sveriges allmänna hypoteksbank
och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
må avdraga belopp, som
avsatts till reservfond, i den mån avsättningen
är nödvändig för uppbringande
av fonden till ett belopp
motsvarande två procent av inrättningens
skulder.

Hypoteksförening må avdraga belopp,
som avsatts till reserv- eller
säkerhetsfond, i den mån avsättningen
är nödvändig för att uppbringa
fonden till ett belopp motsvarande
två och en halv procent av föreningens
skulder.

Anvisningar
till 22 §.

I.2 Såsom driftkostnad-------ny sådan.

Värdet av----—---som driftkostnad.

Avdrag för----- —---— 29 §.

1 Senaste lydelse 1969: 741.

2 Senaste lydelse 1967: 546.

Kungl. Maj.ts proposition nr t35 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Redovisar arbetsgivare---tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.

Därest inkomst---— —- — nedan sägs.

Kostnad för---avdrag i fråga om jordbruksfastighet.

Värdet av—-------— — — -— som intäkt.

Bestämmelserna i punkt 18 av anvisningarna
till 29 § äger motsvarande
tillämpning beträffande jordbruksfastighet.

till 29 §.

18. Avdrag må ske för kostnad för
sådan forskning och sådant utvecklingsarbete
som har eller kan antagas
få betydelse för den skattskyldiges
rörelse. Avdrag medges även
för kostnad för erhållande av information
om sådan forskning och sådant
utvecklingsarbete. Avser kostnaden
anskaffning av sådana tillgångar,
för vilka anskaffningskostnaden
enligt bestämmelser i denna
lag får avdragas endast genom årlig
avskrivning på grund av värdeminskning,
gäller dock bestämmelserna
om sådan avskrivning även beträffande
den kostnaden.

Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer kan förordna
att bidrag, som den skattskyldige
lämnar till viss forskning eller visst
utvecklingsarbete, skall för tid som
anges i förordnandet helt eller delvis
anses såsom driftkostnad i den
skattskyldiges rörelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas
första gången i fråga om beskattningsår, för vilket taxering verkställes
i första instans år 1971. Äldre bestämmelser tillämpas vid 1970 års
taxering och vid eftertaxering för år 1970 och tidigare år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
2i april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg,
Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om avdrag vid
inkomstbeskattningen för kostnader för forskning m. m. och anför.

Inledning

I november 1968 tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
regeringsrådet Sture Lundell såsom sakkunnig att överse frågan om avdrag
vid beskattningen för forskningsverksamhet.1 Med skrivelse i januari 1970
har utredningsmannen avlämnat en promemoria ”med förslag till bestämmelser
om avdrag vid beskattningen för forskningsverksamhet” (Stencil
Fi 1970:1).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg), konjunkturinstitutet, riksbanken, allmänna ombudet
hos mellankonununala prövningsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands samt
Västernorrlands län, universitetskanslersämbetet, styrelsen för teknisk utveckling,
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening, Kooperativa
förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Svenska företagares riksförbund,
Skånes handelskammare, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) samt Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Sveriges lantbruksförbund och RLF har hänvisat till ett yttrande av lantbrukets
skattedelegation.

1 Såsom experter vid utredningen, för vilken antagits benämningen «utredningen angående
avdragsrätt för forskningskostnader», har biträtt kammarrättsrådet Carl Olof Sandström, j ur. dr
Bertil af Klercker och docenten Dag Helmers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Utredningens förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:
370) torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Gällande rätt

I promemorian lämnas en redogörelse för gällande rätt angående avdragsrätten
vid beskattningen för forskningskostnader. Redogörelsen är grundad
på en sammanfattning som gjorts av bevillningsutskottet till 1963 års riksdag
i anledning av väckta motioner. Av redogörelsen inhämtas bl. a. följande.

Enligt 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) (KL) skall vid beräkningen
av inkomsten från särskild förvärvskälla avräknas alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag får
däremot icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter.

Någon uttrycklig bestämmelse om rätt till avdrag för försöks- och forskningskostnader
finns inte i gällande skatteförfattningar. Frågan om avdrag
skall medges vid inkomsttaxeringen för dylika bidrag blir därför att bedöma
enligt KL:s allmänna regler om vad som är att hänföra till driftkostnad.
I enlighet härmed medges i praxis avdrag för bidrag till vetenskaplig
forskning under förutsättning att bidraget kan anses som en omkostnad för
intäkternas förvärvande och bibehållande. Hittills har praxis varit tämligen
restriktiv, och i huvudsak har avdrag medgivits endast om den vetenskapliga
forskningen haft karaktär av s. k. målforskning eller eljest haft
en mera direkt eller påtaglig betydelse för bidragsgivarens intäktsförvärv.
En förutsättning för avdragsrätten synes vara, att mottagaren driver verksamhet
av sådan art, att kostnaderna för verksamheten skulle varit avdragsgilla
för bidragsgivaren, därest denne själv utövat verksamheten. Mottagarens
verksamhet får således inte vara av alltför allmän natur. Sålunda
har en pappersfabrik ansetts berättigad till avdrag för bidrag till Svenska
pappersbruksföreningens forskningsinstitut (RÅ 1947 not. 1166), ett boktryckeri-
och förlagsbolag för bidrag till Grafiska forskningslaboratoriet
(RÅ 1947 not. 245), ett företag med behov av ryska korrespondenter för bidrag
till Ryska institutet vid handelshögskolan att användas för utbildning
av dylika korrespondenter (RÅ 1947 not. 1595), ett försäkringsbolag för
bidrag till Stockholms högskolas försäkringsmatematiska institut (RÅ 1949
not. 1157), ett väveribolag för bidrag till Chalmers tekniska högskola för
ett laboratorium för teknisk forskning m. m. (RÅ 1946 ref. 8) och en revisionsbyrå
för bidrag till forskningsstiftelsen Oskar Silléns fond (RÅ 1959
not. 297).

Möjligheten att genom indirekta bidrag via exempelvis en branschorganisation
få avdrag för kostnader för försöks- och forskningsverksamhet är

lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

begränsad. Till icke avdragsgilla levnadskostnader räknas nämligen jämlikt
punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL bl. a. avgifter till föreningar och
sammanslutningar, vari den skattskyldige är medlem. På grundval av denna
bestämmelse och den därmed sammanhängande regeln i punkt 1 av anvisningarna
till 19 § att influtna medlemsavgifter inte är att hänföra till skattepliktig
inkomst har utbildats en praxis av innebörd bl. a. att medlemmar i
s. k. branschorganisationer och liknande sammanslutningar inom näringslivet
vägras avdrag vid inkomsttaxeringen för sina avgifter till ifrågavarande
organisationer och detta oavsett om avgiften kan betraktas som en direkt
omkostnad i utgivarens förvärvskälla. Om branschorganisationen däremot
ombildas till aktiebolag kan enligt praxis avdrag i viss utsträckning
erhållas för avgift till organisationen.

I detta sammanhang kan nämnas att utredningen gjort en sammanställning
av vissa utslag i regeringsrätten och förhandsbesked av riksskattenämnden,
där fråga varit om avdragsrätt för forskningskostnader o. d. Sammanställningen
återfinns i promemorian s. 81—85. Till denna sammanställning
torde här få hänvisas.

I riksdagen har vid ett flertal tillfällen väckts motioner angående ändring
eller komplettering av gällande regler så att bättre möjlighet ges till
skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig verksamhet. En redogörelse för dessa
motioner och för deras behandling i riksdagen återfinns i promemorian
s. 14—33. Även till denna redogörelse torde här få hänvisas.

Utländsk rätt

Utredningen har gjort en undersökning angående den skattemässiga behandlingen
i utlandet av företagens kostnader för vetenskaplig forskning
o. d.

Av undersökningen framgår att företagens forskningskostnader liksom
i Sverige som regel är avdragsgilla om de enligt de allmänna bestämmelserna
kan hänföras till kostnader för driften. I Finland och Frankrike är
avdragsrätten för forskningskostnader uttryckligen angiven. Den allmänna
avdragsrätten innefattar i allmänhet även rätt till avdrag för bidrag som
företag lämnar till branschforskningsinstitut och andra forskningsorgan.

På vissa håll föreligger vid sidan av den allmänna avdragsrätten en uttrycklig
avdragsrätt för bidrag som ges till vissa angivna, officiellt godkända
forskningsinstitutioner. Så är förhållandet i t. ex. Belgien och Frankrike.
Avdragsrätten är i dessa fall i regel maximerad i förhållande till företagets
vinst eller omsättning e. d. En liknande rätt till avdrag föreligger i Norge för
bidrag till institut som i samverkan med staten bedriver vetenskaplig forskning.
Denna avdragsmöjlighet innebär att avdrag i viss omfattning kan erhållas
även i fall då forskningen inte har ett direkt och omedelbart samband
med det bidragsgivande företagets verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

I en del länder har man velat främja företagens investeringar i forskningsverksamhet
och annan jämförlig verksamhet genom att knyta särskilda
skatteförmåner till dessa slags investeringar. Förmånerna ges oftast
i den formen att kostnaderna för byggnader, maskiner och annan utrustning
som anskaffats för forskningsverksamheten får avskrivas i snabbare
takt än annars, dvs. genom att företaget får tillgodoräkna sig avdrag för
värdeminskning av tillgångarna i fråga efter högre procentsatser än dem
som är normalt tillämpliga.

Som exempel på länder där sådana högre värdeminskningsavdrag medges
kan nämnas Belgien, där maskinell och annan utrustning — dock inte
byggnader — som av företag inom industri, handel och jordbruk används
för vetenskaplig forskning får avskrivas efter 33% % per år. I Frankrike
får fastighet som är avsedd för forskning göras till föremål för extra avskrivning
med 50 % av kostnaden för anskaffandet eller uppförandet. I
Västtyskland kan företag, i fråga om tillgångar avsedda för forskning eller
utveckling, jämsides med de vanliga avdragen för värdeminskning genom
förslitning tillgodoräkna sig avdrag för extra avskrivning under anskaffnings-
eller tillverkningsåret och de fyra följande åren. Den extra avskrivningen
får uppgå till högst 50 % av anskaffnings- eller tillverkningskostnaden
för lös egendom och högst 30 % av motsvarande kostnad för fast egendom.
En förutsättning härför är, i förra fallet, att egendomen uteslutande
används för forskning och utveckling och, i det senare fallet, att egendomen
till mer än % används för sådant ändamål. I Storbritannien kan kostnaden
för nya eller begagnade maskiner och inventarier som anskaffas för vetenskaplig
forskning i sin helhet avskrivas i beskattningshänseende under beskattningsåret.
Detsamma gäller beträffande byggnader, i vart fall nya sådana.

I Frankrike kan även aktier eller andelar, som företag tecknat i godkända
allmänna eller privata bolag eller institutioner för forskning, avskrivas
intill 50 % av tillskjutet belopp. Rätt att verkställa skattemässig avskrivning
av tillskott föreligger enligt de franska reglerna även beträffande vissa former
av samgående mellan flera företag för bedrivande av gemensam forskningsverksamhet.
Här åsyftas vad som i promemorian betecknats som
”överenskomna bolag” (sociétés conventionnées) och ”ekonomiska intressegrupper”
(groupements d’intérét économique).

Den amerikanska skattelagstiftningen innehåller bestämmelser angående
företagens kostnader för forskning och experimentverksamhet som, då
fråga är om annat än utgifter för anskaffande av avskrivningsbar forskningsutrustning
och för markförvärv, ger företaget en valrätt mellan att
omedelbart avdraga kostnaden såsom en löpande kostnad och att aktivera
kostnaden för avskrivning genom årliga avdrag med lika fördelning över
en avskrivningsperiod om minst 60 månader.

Vidare kan nämnas att man i vissa länder vid sidan av metoden med extra

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

avskrivningar eller i stället för denna metod infört ett system med direkta
skattefria bidrag till företagen för deras forskningsverksamhet. Ett sådant
system tillämpas i Kanada, där ett inhemskt bolag kan erhålla bidrag med
25 % av bolagets kapitalutgifter under beskattningsåret för anskaffning
av tillgångar för stadigvarande bruk, utom mark, om tillgångarna är avsedda
för vetenskaplig forskning i Kanada. Dessutom kan bidrag utgå med
25 % av det belopp varmed bolagets löpande utgifter för sådan forskning
under beskattningsåret ökat i förhållande till medeltalet av motsvarande utgifter
under de fem föregående åren. Bidragen kan, efter ansökan, utgå
antingen kontant eller medges genom avräkning från den federala inkomstskatten.
Även i Storbritannien kan statliga kontantbidrag utgå för viss del
av kostnaden för anskaffning av maskiner och inventarier. I vissa fall
kan sådant bidrag utgå också för nya byggnader som anskaffats för forskningsändamål.
Likaså kan i Västtyskland utgå ett särskilt investeringsbidrag
med 10 % av anskaffnings- eller tillverkningskostnaden. På samma
sätt som i fråga om de extra avskrivningarna förutsätts för beviljande av
investeringsbidrag att tillgångar som är hänförliga till lös egendom uteslutande
används för forskning och utveckling och att fast egendom till mer
än % används för sådant ändamål. Här tillkommer dock att de angivna användningsgraderna
skall vara för handen under åtminstone tre år efter
anskaffningen eller tillverkningen.

I de länder där systemet med skattefria bidrag införts torde detta i allmänhet
ha motiverats med att bidragssystemet ger myndigheterna bättre
möjlighet att styra förmånernas inriktning än vad systemet med extra avskrivningar
ger. Dessutom har anförts att det senare systemet är ofördelaktigt
för nya eller mindre företag, som inte alltid har möjlighet att skattemässigt
utnyttja avdraget under de första åren efter starten.

Slutligen kan nämnas att i Norge och i den schweiziska kantonen Bern
finns möjlighet att göra skattefria fondavsättningar för forskningsändamål.

I övrigt torde beträffande den skattemässiga behandlingen i utlandet av
företagens forskningskostnader få hänvisas till den redogörelse som lämnats
i promemorian s. 39—63.

Utredningens enkät

För att få en uppfattning om industriföretagens erfarenheter av nuvarande
praxis i fråga om avdragsrätten för forskningskostnader och de önskemål
som kan finnas beträffande avdragsrättens framtida utformning har utredningen
med industriförbundets medverkan tillställt ett antal större industriföretag
vissa frågor. De svar — från ett 50-tal företag — som erhållits på
dessa frågor sammanfattas i promemorian sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Utmärkande för svaren är att företagen knappast vägrats avdrag vid
taxeringen för kostnader som avser forskningsverksamhet, men att en del
företag önskar en utvidgad avdragsrätt för forskningskostnader av mera
allmän natur och riktar vissa anmärkningar mot principen att avdragsrätt
för bidrag till forskningsverksamhet enligt praxis förutsätter ett nära samband
mellan givarens verksamhet och arten av mottagarens forskning. Likaså
anser man det skulle innebära en betydande fördel om företagen fick
rätt till skattefri avsättning till forskningsfonder, som kunde underlätta en
resultatutjämning mellan åren.

Av svaren framgår enligt promemorian att, även om huvuddelen av
kostnaderna i de flesta fall hänför sig till den egna forskningsverksamheten,
en inte alldeles ringa del synes gå till utanförstående institutioner eller
enskilda forskare vid sådana institutioner. Ej heller i sådana fall synes
större svårigheter ha uppstått i fråga om avdragsrätten. Endast i några få
fall har den skattskyldige ansett ett bidrag avse målforskning, medan skattemyndigheterna
ansett det avse grundforskning. 1 allmänhet är bidragen
knutna till antingen mycket preciserade forskningsprojekt, eller också till
mindre hårt planerad forskning inom områden, som är av direkt intresse
för företagen, varför problem om avdragsrätten inte uppstår. Däremot riktas
i svaren vissa invändningar mot det nuvarande kravet på samband mellan
den bedrivna rörelsen och arten av forskningen. De i svaren framkomna
synpunkterna sammanfattas i promemorian enligt följande.

För det första kan vid åtskillig forskning icke på förhand bedömas, vilket
slags verksamhet, som kommer att få båtnad av framkommande resultat.

För det andra är nuvarande praxis skadlig för forskningens utveckling
på det sätt, att den är ägnad premiera forskning med begränsat djup och
begränsad bredd. Svårigheterna att få skatteavdrag ökar i direkt proportion
till djup och bredd. Samtidigt förefaller erfarenheten tala för att utsikterna
till lönsamhet ur samhällsekonomisk synvinkel inom åtskillig forskning
ökar vid breddning av perspektivet och vid ökad frihet för forskarna att
söka sig fram. År ett forskningsområde av omedelbart intresse för en betydande
del av näringslivet, kan det ifrågasättas om nuvarande praxis alls
medger avdrag för bidrag.

För det tredje tenderar forskningen i ökande omfattning att finansieras
genom kooperation mellan ctl antal företag, ibland i samarbete med det
allmänna. Även det fiktiva samband, som behandlats som första punkt, upplöses
härvid till huvudsaklig del. Däremot framstår samarbetsformen som
företagsekonomiskt väl motiverad, just eftersom för varje givare risken är
uppenbar, att andra kommer att tillföras båtnaden av hans egen kostnad.
Om han icke kan skydda sig genom patent eller dylikt, finns ingen annan
utväg för honom än att kräva deltagande i kostnaden också från andra.
Samarbete av detta slag spränger den grund, på vilken nuvarande skattepraxis
bygger.

För det fjärde är det önskvärt, att svenska skatteregler inom området i
fråga icke är mindre liberala än motsvarande regler inom de utvecklade delarna
av världen i övrigt. En diskrepans härvidlag syns ägnad att i längden
främja forskningen utomlands på bekostnad av den i vårt land.

För det femte måste nuvarande skattepraxis bedömas som irrationell även

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

ur fiskal synvinkel. Kriteriet ur fiskal synvinkel på en forsknings lönsamhet
måste i sista hand uteslutande vara, hur många kronor skatt varje krona
forskning kan förväntas producera. Huruvida skattekronorna skördas
av den ena eller den andra branschen måste vara fiskalt helt oväsentligt.
Kravet på samband kostnad—båtnad syns alltså böra ställas från ett långt
vidare perspektiv än den enskilde skattskyldiges.

Det kan ifrågasättas — framhålles i svaren — om inte praxis kan ändras
i här angiven riktning även utan lagändring. Man anför att i varje fall kan
skattelagen med obetydligt ingrepp justeras, så att här antytt resultat erhålls.

I svaren föreslås, om en sådan ändring av den rättsliga bedömningen
framstår som alltför radikal, att en mindre långtgående liberalisering av
skattebedömningen sker på två andra vägar. Den ena är att upprätta en
katalog över organisationer, behöriga att mottaga bidrag, vilka blir avdragsgilla
automatiskt utan prövning. Den andra är att tillskapa ett riksskattenämnden
snarlikt organ med rätt att inom det här ifrågavarande, begränsade
området lämna bindande besked, lämpligen gärna i både förhand och
efterhand. Detta organ förutsättes förfoga över bl. a. tillfredsställande vetenskaplig
kompetens, såväl fast som mer löst anknuten, och skulle därigenom
organisatoriskt komma att i viss mån likna de statliga forskningsråden.

Av svaren framgår vidare, som redan antytts, att företagen visar ett stort
intresse för en framtida möjlighet att få avsätta obeskattade vinstmedel till
forskningsfonder. Angående resultat av enkäten i denna del hänvisas till
promemorian s. 36—38. Sammanfattningsvis kan här nämnas att som motivering
för en sådan avsättningsmöjlighet anförs bl. a. att forskningsprojekten
ofta sträcker sig över betydande tidsperioder (ca 5—7 år). En forskningsfond
skulle därför kunna vara av utomordentlig nytta, då man därigenom
skulle kunna frikoppla forskningsbedrivandet, inte från företagets
långsiktiga resultat, men från tillfälliga konjunkturfluktuationer. I svaren
framhålls även angelägenheten av att fonden skall få utnyttjas ej endast till
kostnader av investeringskaraktär i klassisk mening, då ju den redan gällande
investeringsfondavsättningen möjliggör finansiering av byggnader
och varaktig utrustning. Det är också angeläget, anförs det, att fonden
kan utnyttjas fritt innanför de generella reglerna och alltså inte vara beroende
av några speciella beslut av Kungl. Maj :t eller annan myndighet.

Utredningens förslag

Allmänna synpunkter

I promemorian konstaterar utredningen att, när avdrag vägrats vid taxeringen
för forskningskostnader, det i regel berott på att forskningen inte
haft sådant direkt samband med den av företaget drivna verksamheten att

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1970

kostnaden ansetts kunna hänföras till driftkostnad. I vissa fall har avdrag
vägrats därför att det bidrag, som lämnats till viss institution för forskningsverksamhet,
med hänsyn till grunden för bidragets beräkning ansetts
utgöra icke avdragsgill medlemsavgift.

Utredningen anför vidare.

Såsom framgår av den enkät vi gjort hos vissa större industriföretag torde
avdragsrätt inte ha ifrågasatts när det gäller kostnader för forskning,
som bedrivs inom det egna företaget och av hos företaget anställda personer.
Detta torde bero på att den forskning, som bedrivs inom företaget, regelmässigt
är en tillämpad, målinriktad forskning, varför kostnadens karaktär
av driftkostnad knappast kunnat ifrågasättas. Ofta torde för övrigt
den målinriktade forskning som sker hos företagen snarare kunna betecknas
som utvecklingsarbete och syftar till utveckling av produkter, metoder
och framställningsprocesser m. in. Inom vissa industrier, t. ex. läkemedelsindustrin
är dock behovet av ständig nära kontakt med grundforskningen
så stort att även den egna forskningen i viss mån får karaktär av
grundforskning, dvs. ett systematiskt och metodiskt sökande efter kunskap
utan någon bestämd tillämpning i sikte. Steget från grundforskning
till tillämpad forskning är inom sådana industrier stundom inte så långt.
Inte heller i dessa fall torde avdragsrätten för den inom företaget bedrivna
forskningen ha ifrågasatts.

Utredningen erinrar i fortsättningen om att i prop. 1968: 68 — som avsåg
förslag till vissa åtgärder i syfte att samordna och effektivisera det
statliga stödet till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete —
framhållits att i nästan alla industrialiserade stater av tradition råder i
princip samma fördelning mellan offentlig och enskild insats för forskning
och utvecklingsarbete. Staten svarar för den grundläggande verksamheten
— högre utbildning och grundforskning samt mera allmänt orienterad, tilllämpad
forskning, som bedrivs huvudsakligen i anslutning till den högre
utbildningen — medan företagen huvudsakligen svarar för den produktionsorienterade
forskningen och för utvecklingsarbetet.

I promemorian anförs vidare.

I dagens läge krävs emellertid ofta så stora resurser och så invecklad
apparatur för tekniska forsknings- och utvecklingsprojekt att inte ens de
stora företagen kan bedriva annat än en begränsad, strängt målinriktad
forskning. Den svenska industristrukturen karakteriseras därjämte av
många små och medelstora företag, som ofta saknar resurser att ensamma
genomföra en tillfredsställande insats för forskning och teknisk utveckling.
Det har därför varit nödvändigt med ett gemensamt organiserat industriellt
utvecklingsarbete och detta har bl. a. lett till bildandet av ett antal branschforskningsinstitut.
Sådana institut stöds från industrins sida genom förmedling
av en stiftelse bildad av företag inom samma bransch. Vid instituten
bearbetas forskningsproblem av allmän räckvidd för den berörda
branschen. Sedan många år utgår statliga bidrag till forsknings- och utvecklingsverksamheten
vid ett antal branschforskningsinstitut. Även inom
vissa branschorganisationer torde förekomma viss forskning, försöks- och
utvecklingsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

I fråga om den kollektiva forskningsverksamheten yttrar utredningen i
detta sammanhang bl. a.

I prop. 1968: 68 förutsattes att styrelsen för teknisk utveckling skulle ha
till uppgift att fortlöpande följa den kollektiva tekniska forskningsverksamheten
och pröva förutsättningarna för och värdet av statens engagemang
i denna. En utgångspunkt för bedömningen av statlig medverkan i kollektiv
teknisk forskning bör vara vederbörande industrigrupps eller branschs eget
intresse av ekonomisk satsning på den kollektiva forskningsverksamheten.
Som en riktpunkt anges att industrin borde svara för större delen av det
avtalsbundna stödet. Det borde också förutsättas att i princip alla företag
i berörda branscher får rätt att genom rimligt ekonomiskt bidrag vinna
anslutning till och delta i den statsunderstödda verksamheten. Vidare kunde
staten och industrin träffa avtal om deltagande i utländska forskningsinstitut
och internationella projekt av intresse för en bransch.

Utredningen tillägger, att forskning och teknisk utveckling skapar möjligheter
till nya produkter och nya processer, som i sin tur är ett väsentligt inslag
i den ekonomiska tillväxten. Med hänsyn till de tekniska förändringarnas
betydelse för industriell och social utveckling är det, anför utredningen,
ett viktigt led i näringspolitiken att främja teknisk utveckling och
överföring av ny teknik i praktisk tillämpning. Man har enligt utredningen
anledning förmoda att näringslivets satsning på forskning och teknisk utveckling
kommer att öka och att denna forsknings- och utvecklingsverksamhet
kommer att bedrivas utanför det egna företaget. Kostnaderna kommer
att till stor del bestå i bidrag till olika institutioner och till enskilda forskare
vid institutioner.

I fråga om de bidrag som företagen sålunda kan väntas komma att utge
anför utredningen.

Vad företagen genom sina bidrag betalar för kan vara såväl grundforskning,
tillämpad forskning och utvecklingsarbete. Många industriellt praktiska
problem torde t. ex. ofta inte kunna lösas utan en viss insats av forskning
av grundforskningskaraktär. Bidragen kan även avse att erhålla en
kontinuerlig information om nyheter på olika områden av intresse för företagen.
Man kan förutsätta att dessa bidrag regelmässigt utgör driftkostnader
och att avdrag därför skall medges vid taxeringen. Dock kan med nuvarande
praxis avdragsrätten i vissa fall sättas i fråga. Det gäller, som redan
framhållits, dels när forskningen inte har ett direkt samband med företagets
verksamhet, såsom när fråga är om grundforskning, dels när bidraget
utgått efter sådana grunder att bidraget betraktats som inte avdragsgill
medlemsavgift till institutionen i fråga. Det är enligt vår mening angeläget
att man gör sådan ändring i skattelagarna att avdragsrätt inte vägras för
de bidrag varom nu är fråga.

Den allmänna avdragsrätten

Utredningen kommer i promemorian till resultatet att de krav, som nu
uppställs i praxis för avdragsrätt för bidrag till forskningsverksamhet, näm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1970

ligen att forskningen skall ha direkt betydelse för givarens verksamhet,
måste mjukas upp. Utredningen tillägger.

Den snabba utveckling som sker inom näringslivet gör det nödvändigt
för företagen att delta i eller i vart fall erhålla kontinuerlig information om
forskningsverksamhet, som inte är direkt målinriktad för företagets aktuella
verksamhet. Forskningsverksamheten kan skapa förutsättningar för att
helt nya produkter introduceras på marknaden och kan leda till att företagets
verksamhet eller en del av densamma får en helt annan inriktning
än tidigare. Forskning och teknisk utveckling resulterar sålunda i nya erfarenheter,
vilka innefattar möjligheter till nya produkter och nya processer.
Det är naturligt och nödvändigt att företagen understödjer även
sådan forskning som först på längre sikt blir av ekonomisk betydelse för
företagen.

För att åstadkomma den önskade uppmjukningen av avdragsrätten för
forskningskostnader föreslår utredningen att i anvisningarna till 29 § KL
införes en ny anvisningspunkt. Enligt den föreslagna anvisningspunkten
får avdrag ske för kostnad för forskning och utvecklingsarbete, om forskningen
eller utvecklingsarbetet har eller kan antas få betydelse för rörelse,
som bedrives eller kan väntas komma att bedrivas av den skattskyldige.

Av promemorian framgår att den krets av skattskyldiga, som berörs av
den föreslagna avdragsrätten kan omfatta inte bara industriföretag utan
även företag inom handel, hantverk samt jordbruk och skogsbruk. I fråga
om avdragsrätten för de två sistnämnda företagskategorierna föreslår utredningen
att i anvisningarna till 22 § KL intages en uttrycklig hänvisning
till den föreslagna anvisningspunkten till 29 § KL.

Utredningen framhåller att det knappast är möjligt att i lagtext mera utförligt
ange principerna för den förordade avdragsrätten. Utredningen har
emellertid i promemorian angivit några av de riktlinjer som utredningen
ansett böra vara vägledande vid tillämpningen.

Av promemorian framgår således att utredningen i begreppet forskning
inbegriper såväl grundforskning, tillämpad forskning som utvecklingsarbete.
Enligt utredningen bör avdrag få åtnjutas för bidraget oavsett om
medlen hos den mottagande institutionen skall användas för anskaffande
av tillgångar för stadigvarande bruk eller för täckande av löpande driftkostnader.
Inte heller bör avdragsrätten påverkas av att bidraget är av engångskaraktär
eller utgör ett årligen återkommande bidrag.

Utredningen framhåller vidare att den forskningsverksamhet och det
utvecklingsarbete som avses med den föreslagna avdragsrätten kan innefatta
vitt skilda ting. Utredningen anför härom.

Det kan gälla nya produkter, produkternas utformning och standardisering,
produkternas sammansättning, förbättrad administration och distribution,
organisatoriska förändringar, förbättrade metoder för planering,
kontroll etc., utnyttjande av stordriftsfördelar m.m. Hit hör även forskning
på miljövårdens område. Med hänsyn till miljövårdens stora betydelse
inte minst för industriföretagen anser vi att bidrag, som företagen lämnar

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

för forskning på detta område, regelmässigt skall räknas som driftkostnad.
Det kan erinras om alt mellan staten och Stiftelsen Industriens vatten- och
luftvårdsforskning har den 15 oktober 1965 träffats avtal om att inrätta
och driva ett forsknings- och serviceorgan på vatten- och luftvårdsområdet.
Enligt avtalet, som ändrats den 27 november 1967, bidrar staten och stiftelsen
med hälften vardera till bestridande av institutets driftkostnader.

Utredningen berör i detta sammanhang det förhållandet att avsikten med
det bidrag, som lämnas av ett företag till forskning och utvecklingsarbete,
ofta kan vara att företaget vill erhålla kontinuerlig information om nyheter
på olika områden av intresse för företaget. Utredningen framhåller att det
är av betydelse inte minst för de mindre företagen att erhålla sådan information.
Enligt den av utredningen föreslagna anvisningspunkten till 29 §
KL skall därför vad som gäller beträffande avdragsrätten för kostnad för
forskning och utvecklingsarbete även gälla kostnad för erhållande av information
om sådan forskning eller sådant utvecklingsarbete.

Att utredningen räknar med ett tämligen vidsträckt forskningsbegrepp
framgår bl. a. av att det enligt utredningen inte bör krävas att forskningen
skall vara branschbunden. Den tekniska forskningen bedrivs nämligen enligt
vad utredningen framhåller stundom inom gränsområden för olika
specialiteter och branscher. Ej heller bör enligt utredningen uppställas sådana
krav som att forskningen skall ha vetenskaplig karaktär eller avse
teknisk forskning eller att resultatet av forskningen endast skall komma
bidragsgivaren till godo. Den kollektiva forskningen bygger på att man delar
kostnaderna för forskningsverksamheten och att resultaten kommer
alla deltagande företag till godo, anför utredningen.

Ett mera generöst betraktelsesätt i fråga om den forskningsverksamhet
som enligt utredningens förslag skall kvalificera till avdragsrätt utesluter
emellertid inte vissa begränsningar. Vad utredningen anfört om avdragsrätten
innebär således inte att alla bidrag till forskning utan prövning skall
godkännas som driftkostnad. Utredningen anför härom.

Om t. ex. ett träindustriföretag lämnar bidrag till cancerforskningen, kan
avdrag för bidraget inte påräknas vid taxeringen. Det är då fråga om gåva
och bidrag för främjande av behjärtansvärda eller allmännyttiga ändamål.
Även enligt vårt förslag förutsätts således en viss prövning av avdragsrätten
i fråga om forskningskostnader. Forskningsverksamheten kan vara av sådan
art att kostnaden inte kan hänföras till driftkostnad. Kostnaderna är
inte föranledda av ekonomisk planering för företaget. Det är då fråga om
bidrag till forskningsverksamhet helt utanför det egna företagets intresseområde.
Enbart den omständigheten att ett bidrag kan ha ett visst reklamvärde
eller skapa goodwill för företaget, bör inte medföra att bidraget blir
avdragsgillt.

Utredningen understryker i detta sammanhang att avdrag enligt utredningens
mening i princip inte bör medges för bidrag till ren undervisningsverksamhet,
om fråga inte är om yrkesskolor för att tillgodose tillgången

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1970

på utbildad arbetskraft för företaget eller liknande undervisning. Utredningen
föreslår således inte någon ändring i nuvarande praxis i fråga om
avdragsrätt för bidrag till undervisningsverksamhet. Enligt utredningen
hindrar detta dock inte att avdrag bör få åtnjutas för bidrag till forskningsverksamhet
vid universitet och högskolor, om forskningen har betydelse för
bidragsgivarens rörelse. Det förhållandet att forskningsverksamheten är
förenad med undervisning bör, anför utredningen, inte förta givaren rätten
till avdrag vid taxeringen, om bidraget avser forskningsverksamheten.

Särskild avdragsrätt för vissa bidrag

Utredningen hänvisar till att man enligt den redogörelse för utländsk rätt,
som utredningen lämnat, i många länder föreskrivit att bidrag till vissa
institutioner som bedriver forskning alltid skall vara avdragsgilla vid taxeringen.
Enligt utredningens mening skulle det vara av värde, om Kungl.
Maj :t ägde befogenhet föreskriva att bidrag till vissa institutioner är avdragsgilla
utan särskild prövning av sambandet mellan forskningsverksamheten
och den av givaren bedrivna verksamheten. Avdragsrätten skulle
dock, anser utredningen, begränsas till inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet.
Utredningen anför.

Vi syftar här i första hand på flera av institutionerna vid universitet och
högskolor och på ingeniörsvetenskapsakademien. Ekonomin vid sistnämnda
institution bygger f. n. till ungefär lika delar på bidrag från statliga organ
och från näringslivet. Huvuddelen av de icke-statliga bidragen utgörs av
de kostnadsandelar, som årligen utdebiteras på de till akademiens industriella
råd anslutna företagen. Sedan ingeniörsvetenskapsakademien bildades
för femtio år sedan har dess uppgift varit att på olika sätt främja och
stödja den tekniska forskningen samt att befordra den svenska industriens
utveckling. I samband med 50-års jubileet har olika företag lämnat eller utlovat
bidrag till akademiens forskningsverksamhet.

Utredningen konstaterar, att en rätt för Kungl. Maj :t att medge sådan avdragsrätt
skulle även kunna lösa frågan om avdragsrätt i de fall, då bidraget
fått sådan form att det kunnat betecknas som medlemsavgift. Enligt utredningen
torde frågan om avdragsrätt för medlemsavgifter numera ha förlorat
mycket av sin aktualitet. Utredningen anför härom.

Man har i stor utsträckning inom näringslivet löst frågan om avdragsrätt
för kostnader för gemensamma ändamål på det sättet, att sådan verksamhet
överflyttats från föreningar till aktiebolag. I vissa fall kan det dock tänkas
att verksamhet avseende forskning och utvecklingsarbete drivs inom en
förening och att avdragsrätt skulle vägras för bidrag till denna verksamhet,
därför att bidraget anses utgöra medlemsavgift. Även när det gäller de årliga
avgifterna till ingeniörsvetenskapsakademien har sådana avgifter i vissa
fall bedömts som icke avdragsgilla medlemsavgifter.

Utredningen föreslår att Kungl. Maj :t genom uttrycklig föreskrift i den
föreslagna anvisningspunkten till 29 § KL medges rätt föreskriva att bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

drag till vissa institutioner, som driver forskning och utvecklingsarbete,
skall vara avdragsgilla vid taxeringen. Utredningen tillägger.

Avdragsrätten bör lämpligen göras tidsbegränsad och omprövas efter
vissa år. När det gäller medlemsavgifter bör avdragsrätten kunna begränsas
till viss del av medlemsavgiften. När fråga uppkommer att medge avdragsrätt
bör Kungl. Maj :t regelmässigt höra universitetskanslersämbetet, styrelsen
för teknisk utveckling och riksskattenämnden. De bidrag, för vilka avdragsrätt
kan medges, kan vara av engångskaraktär eller avse löpande bidrag
till verksamheten. Det bör påpekas att den omständigheten att Kungl.
Maj :t medger avdragsrätt för vissa bidrag inte alltid behöver innebära att
man därigenom skapar en avdragsrätt som inte eljest skulle ifrågakommit.

Utredningen framhåller att vad man främst vinner genom en av Kungl.
Maj :t medgiven avdragsrätt är att tvister i fråga om avdragsrätten undviks
och att bidragsgivaren redan när bidraget lämnas kan överblicka de
skattemässiga konsekvenserna. Om avdragsrätt medges för medlemsavgift
eller del därav, bör detta inte påverka organisationens beskattning. Avgiften
bör hos organisationen alltjämt utgöra icke skattepliktig medlemsavgift,
varav följer att organisationen inte heller får avdrag för de kostnader, som
avgiften är avsedd att täcka.

Frågan om särskilda avskrivningsregler

Utredningen hänvisar till att man som framgår av redogörelsen för utländsk
rätt i vissa länder har särskilda avskrivningsregler för inventarier
och byggnader avsedda för forskningsändamål. Med hänsyn till de avskrivningsregler,
som gäller för inventarier, och de från och med 1970 års taxering
gällande avskrivningsreglerna för byggnader, har utredningen emellertid
inte ansett motiverat att föreslå speciella avskrivningsregler för tillgångar
i forskningsverksamhet. Utredningen har vidare inte ansett det
ligga inom sitt uppdrag att föreslå speciella lättnader vid taxeringen i syfte
att stimulera företagen till ökade insatser i fråga om forskning och teknisk
utveckling.

Avsättning till forskningsfond

Utöver den förut redovisade avdragsrätten för bidrag och andra omedelbara
utgifter för forskning och liknande ändamål föreslår utredningen möjlighet
för företagen att under vissa förutsättningar verkställa skattefria avsättningar
till forskningsfonder. Beträffande denna del av förslaget anför
utredningen bl. a. följande.

De stora kostnader i fråga om investeringar m. m., som forskningsverksamheten
för med sig, gör att inte ens de mycket stora företagen kan räkna
med att alltid kunna täcka dessa kostnader med löpande intäkter. När det
gäller större forskningsprojekt måste vinstmedel reserveras för detta ändamål
under en följd av år. För sådan reservering erhåller företagen f. n.
inte något avdrag vid taxeringen. Enligt vår mening bör möjlighet öppnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

för företagen att genom avdragsgill avsättning till forskningsfond bygga
upp en reserv för att möjliggöra större satsning på egen forskning och utvecklingsarbete.
Denna möjlighet kommer att ha betydelse främst för de
mycket stora företagen. Detta förhållande har påverkat utformningen av
de bestämmelser som vi föreslår skall intas i en särskild förordning om
forskningsfonder.

Utredningen har utformat sitt förslag till regler om skattefria avsättningar
till forskningsfond efter i stort sett samma principer, som lagts till
grund för förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Sålunda krävs för avdragsrätt att ett belopp motsvarande den skatteminskning,
som föranleds av avsättningen, insätts i riksbanken på ett räntelöst
konto. Avsikten med den föreslagna förordningen är, framhåller utredningen,
att stora företag, som har betydande egen forskning, skall få möjlighet
att skattefritt fondera vinstmedel för att kunna genomföra mera
kostnadskrävande forskningsprojekt. Utredningen fortsätter.

Avsikten är inte att staten genom fonderna skall få möjlighet att påverka
forskningsverksamheten genom att t. ex. stimulera till ökade insatser under
lågkonjunktur. Det skall stå företagen fritt att utnyttja fonderna och
att utta medlen från riksbanken, när företagen finner detta lämpligt. Detta
hindrar givetvis inte att fonderna ändock kan få en viss konjunktur^jämnande
effekt, eftersom företagen under tider med sjunkande vinster kan
hålla forskningsverksamheten på oförändrad nivå eller till och med öka
densamma genom att ta fonder i anspråk.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att utredningen, såsom förut
nämnts, inte ansett det ligga inom sitt uppdrag att föreslå åtgärder, som
syftar till att stimulera företagen till ökad forskningsverksamhet. I konsekvens
härmed har utredningen inte heller föreslagit att de företag, som
avsätter till forskningsfond, skall få några speciella förmåner såsom att
använda fonderna för extra avskrivning på maskiner och byggnader eller
att erhålla s. k. investeringsavdrag. Vad företagen vinner genom att avsätta
till forskningsfonder är endast att skattefritt fondera vinstmedel under flera
år för forskningsändamål. Med hänsyn till de förslag till åtgärder i syfte
att stimulera till fondavsättningar som i ett särskilt yttrande framförts av
två av experterna framhåller utredningen att, om man på annat sätt än genom
ränta på i riksbanken insatta medel vill stimulera företagen att satsa
på forskning, det är nödvändigt att närmare ange de speciella former av
forskning m. m. man vill påverka genom dessa åtgärder.

I promemorian kommenterar utredningen några av de föreslagna bestämmelserna
angående forskningsfonder. Av dessa framgår bl. a. att rätten att
få avdrag för avsättning till forskningsfond föreslås begränsad till aktiebolag,
ekonomiska föreningar och sparbanker. Vidare föreslår utredningen
som villkor för avdragsrätt att avsättningen skall uppgå till minst 100 000
kr. och att ett belopp motsvarande minst halva avsättningen skall inbetalas
på räntelöst konto i riksbanken. Uttag från kontot, som måste göras inom

Kungi. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

tio år efter insättningen, bör normalt inte få ske med mindre belopp än
50 000 kr., varvid motsvarande fondmedel, dvs. minst 100 000 kr., skall
återföras till beskattning. Det förutsätts att de återförda fondmedlen i princip
används för kostnader för forskning och utvecklingsarbete. Om fondmedel
återförs utan att användas för forsknings- och utvecklingsarbete,
skall ett tillägg göras vid inkomsttaxeringen med 10 % av vad som återförts
utan att användas för avsett ändamål. Angående de föreslagna bestämmelsernas
innehåll i övrigt torde få hänvisas till den i promemorian
lämnade redogörelsen s. 76—78.

Ikraftträdandebestämmelser

Utredningen föreslår att de av utredningen föreslagna bestämmelserna,
både i fråga om avdragsrätt enligt KL för forskningskostnader och i fråga
om forskningsfonden, skall tillämpas vid 1970 års taxering.

Remissyttrandena

Den utvidgade allmänna avdragsrätt för forskningskostnader som utredningen
föreslår tillstyrks i nästan samtliga remissyttranden.

Förslaget i denna del tillstyrks sålunda oreserverat av Sveriges industriförbund,
som anför.

Vi finner det riktigt att kravet på sambandet mellan viss forskning och
företagets verksamhet sätts lågt. Allt fler forskningsområden har blivit av
intresse för näringslivet, det må gälla miljövård, arbetshygien, personalvård
och annat, som inte direkt har samband med företagets tekniska utveckling.
Förslagets genomförande skulle minska den osäkerhet som i dag råder rörande
behandlingen av bidrag till sådan forskning som har direkt betydelse
för företagets verksamhet. Just med hänsyn till de alltmer kostnadskrävande
forskningsprojekten är det vidare väsentligt att bidrag till kollektiv
forskning kan ske med avdragsrätt. I likhet med kommittén anser vi att i
begreppet forskning bör inbegripas såväl grundforskning, tillämpad forskning
som utvecklingsarbete.

Bland övriga företrädare för näringslivet som tillstyrker förslaget kan
nämnas Sveriges hantverks- och industriorganisation och Svensk industriförening,
som båda framhåller förslagets betydelse för de mindre företagen.
Enligt föreningen är det inte minst från psykologisk synpunkt av stort värde
att statsmakterna visar förståelse och intresse för forskning och uppfinnarverksamhet.
Förslaget i denna del tillstyrks även av Svenska företagares
riksförbund och Kooperativa förbundet.

I tillstyrkande riktning uttalar sig även Skogsindustriernas samarbetsutskott,
som anför att för skogsindustrin och dess möjligheter till fortsatta
insatser — främst i målinriktad forskning och tekniskt utvecklingsarbete —-åtgärder på skatteområdet är av stor betydelse då det gäller att se till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

på skogsnäringens område forskning och utvecklingsarbetet inte bara kan
upprätthållas på nuvarande nivå utan även kan ytterligare intensifieras.

Lantbrukets skattedelegation understryker vikten av att avdragsrätten för
forskningskostnader och liknande kostnader uppmjukas på sätt utredningen
föreslagit samt tillägger.

Nuvarande praxis har i vissa fall hindrat i synnerhet mindre och medelstora
företag från att medverka i och få del av forskning som legat något
vid sidan av den av företaget bedrivna verksamheten. Det är därför väsentligt
att dessa företag i enlighet med utredningens förslag bereds vidgade
möjligheter till en aktiv insats i fråga om forskningsverksamhet och utvecklingsarbete.
Delegationen vill också framhålla betydelsen av att såsom
uttalats i promemorian kostnader för forskning på miljövårdens område blir
avdragsgilla.

Delegationen anser att de framlagda förslagen är utformade på sådant
sätt att de på ett tillfredsställande sätt löser avdragsrätten för kostnader
för forskningsverksamhet och utvecklingsarbete i rörelse, jordbruk och
skogsbruk.

I motsats till näringsorganisationerna anser LO det inte påkallat med
någon liberalisering av avdragsrätten i här diskuterad bemärkelse. LO anför.

LO är medveten om att moderna forsknings- och utvecklingsprojekt ofta
kräver så stora resurser att inte ens de större företagen kan bedriva annat
än begränsad målforskning. Inom vissa branscher är dessutom företagsstrukturen
sådan att enskilda företag ej kan mobilisera de resurser som
fordras för en tillfredsställande insats för forskning och teknisk utveckling.
Detta har lett till kollektiv forskning och bildandet av ett flertal branschforskningsinstitut.
Till ett antal av dessa utgår sedan flera år statliga bidrag.
Det åligger den statliga styrelsen för teknisk utveckling bl. a. att fortlöpande
följa utvecklingen av den kollektiva forskningen och pröva eventuellt
statligt engagemang.

Bl. a. av dessa skäl delar LO inte utredningsmannens uppfattning att avdragsrätten
vid beskattningen av företag generellt bör utvidgas till att gälla
forskning och utveckling av mer allmän karaktär och med lösare anknytning
till företagens verksamhet. Den enkätundersökning som utredningsmannen
låtit företa och som visar att de tillfrågade företagen knappast vägrats
avdragsrätt när det gäller kostnader som avser forskningsverksamhet
antyder enligt LO att nuvarande praxis borde vara tillämpbar även i fortsättningen.
För detta talar vidare det faktum, att denna praxis ganska väl
synes överensstämma med förhållandena i övriga nordiska länder, åtminstone
i Danmark och Finland, där avdrag medges för forskningskostnader
och för bidrag till forskning om forskningen har direkt samband med den
bedrivna rörelsen.

Även TCO ger uttryck åt en liknande inställning till utredningsförslaget
och nämner som exempel på forskningsstöd med möjligen effektivare verkan
de forsknings- och utvecklingskontrakt som staten ger industrin. Andra
stödformer som enligt TCO:s mening kan byggas ut är det forskningsstöd
som förmedlas via styrelsen för teknisk utveckling samt stödet till branschforskningsinstituten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Däremot tillstyrker SACO utredningens förslag till utvidgad avdragsrätt
för kostnader i samband med forsknings- och utvecklingsarbete.

Som företrädare för forskningsverksamheten har yttrat sig universitetskanslersämbetet
och styrelsen för teknisk utveckling. Ämbetet förklarar sig,
från de synpunkter ämbetet har att beakta, inte ha någon erinran mot utredningens
förslag. Styrelsen instämmer med hänsyn till att de enskilda
projekten tenderat att bli alltmer kostnadskrävande i utredningens konstaterande
att näringslivets satsning på forsknings- och utvecklingsverksamhet
bör underlättas. Styrelsen anför bl. a.

I egenskap av det centrala organet för frågor rörande statens deltagande
i den kollektiva tekniska forskningen vill styrelsen framhålla att en vidgad
avdragsrätt kan komma att ge företagen större möjligheter att deltaga i det
forskningssamarbete som äger rum i branschforskningsinstitut. För instituten
skulle detta medföra en breddning och effektivisering av verksamheten
och för företagens vidkommande torde den informationsverksamhet som
bedrivs av forskningsinstituten bli av stort värde. Sannolikt kommer en
vidgad avdragsrätt även att påverka företagens val i fråga om förläggningen
av deras forskning i riktning mot ökad extern forskning, vilket skulle innebära
förbättrat utnyttjande av personella och apparativa resurser vid befintliga
forskningsinstitut.

Även de myndigheter som yttrat sig över utredningens promemoria tillstyrker
i princip förslaget till utvidgad avdragsrätt för forskningskostnader.
Till dessa hör kammarrätten och riksskattenämnden. Enligt nämnden bör
den utvidgade avdragsrätten på sätt föreslagits gälla företagens kostnader
för forskning och utvecklingsarbete i allmänhet och detta antingen arbetet
bedrivits av företaget självt eller av annan för dess räkning.

Kommerskollegium, som också tillstyrker förslaget, anför bl. a.

Generellt kan sägas att forskningsverksamheten kan väntas få alltmer
ökad betydelse för företagen. Detta gäller inte bara forskningen som ett
led i företagens produktutveckling utan även den tekniska och företagsekonomiska
forskningen i vidaste bemärkelse. En stor del av denna forskning
är till sin natur s. k. grundforskning där resultaten inte direkt kan få tilllämpning
i företagens verksamhet. Det kan i vissa fall t. o. in. vara omöjligt
att vid planeringen av ett forskningsprojekt avgöra om det överhuvudtaget
kan komma ett visst företag till godo. Å andra sidan kan på lång sikt ett
projekt leda till resultat av betydelse för sådana företag, där ett samband på
ett tidigt stadium ej förefallit troligt. Denna oberäknelighet i grundforskningen
måste accepteras, om man vill främja en aktiv innovationsverksamhet
och, i sista hand, en snabb samhällsutveckling. Under nuvarande förhållanden
föranleds dock företagen att främst stödja den målinriktade
forskningen eftersom bidrag till grundforskning ur skattesynpunkt i de
flesta fall är oförmånliga. Inte minst ur samhällsekonomisk synpunkt är
det angeläget att företagen i framtiden stimuleras att även stödja forskning
med mera långsiktig och generell inriktning.

Konjunkturinstitutet vill för sin del kraftigt betona innovationernas betydelse
för våra möjligheter att höja levnadsstandarden. Dessutom bör en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

ligt institutet innovationernas betydelse för vår internationella konkurrensförmåga
uppmärksammas. Institutet fortsätter.

Med hänsyn till att löneläget i Sverige ligger väsentligt högre än i flertalet
andra länder utgör lönekostnaden ett väsentligt hinder för export eller
konkurrens med import beträffande många varor. Endast sådana varor, för
vilka Sverige har speciella råvarufördelar eller där innovationsnivån vid
produktion och försäljning är högre än i andra länder, kan med framgang
exporteras från Sverige. Med innovationsnivå får då förstås ett mycket vitt
begrepp omfattande bl. a. tekniskt-vetenskapliga standard då det gäller produktionsutformning
och produktionsprocess samt standard på metoder för
att prognosera och anpassa produktionen till förändringar i efterfrågan. För
att det skall vara möjligt att bibehålla Sveriges relativa till omvärlden höga
löneläge krävs således en lika hög innovationstakt i Sverige som i andra
länder. En förlust av Sveriges relativa fördelar beträffande innovationsnivå
måste resultera i en för den svenska ekonomin mycket besvärlig anpassningsprocess.

Konjunkturinstitutet vill mot den skisserade bakgrunden betona värdet av
att staten befrämjar en snabb innovationsutveckling. Den föreslagna utvidgningen
av avdragsrätten vid beskattningen av forsknings- och utvecklingsarbete
synes vara ett sätt att främja denna utveckling. Speciellt med hänsyn
till att flertalet av Sveriges handelspartners synes ha en för företagen
gynnsammare lagstiftning — vilket ingående dokumenterats av utredningen
— måste den föreslagna utvidgningen av avdragsrätten vara synnerligen
befogad. Det bör i detta sammanhang särskilt betonas att det är väsentligt
att begreppet forskning och utveckling ges en mycket vid tolkning i den
nya lagstiftningen.

I flera yttranden berörs utformningen av den föreslagna bestämmelsen
i vissa avseenden.

Beträffande den uppmjukning som utredningens förslag syftar till i fråga
om det hittills upprätthållna kravet på direkt samband mellan forskningsarbetet
och den av företaget bedrivna verksamheten understryker riksskattenämnden,
att enligt dess mening ett visst samband likväl måste vara för
handen. Avdragsrätten bör nämligen enligt nämnden inte omfatta kostnader
för forskning eller utvecklingsarbete, som är ovidkommande för näringsverksamheten.

Länsstyrelsen i Värmlands län är inne på liknande tankar och framför
som sin uppfattning att författningstexten bör erhålla en mera strikt utformning
än enligt utredningens förslag. Länsstyrelsen anför bl. a.

Nuvarande rättspraxis synes innebära att den som påbörjat uppfinnarverksamhet
men ännu inte erhållit några intäkter av verksamheten inte anses
driva yrkesmässig verksamhet. Han får därför inte avdrag för kostnaderna
utan får aktivera dem till dess uppfinningen exploateras. Om uppfinningen
misslyckas anses inte någon förvärvskälla föreligga, och den
skattskyldige får följaktligen icke avdrag för kostnaderna. Det nu framlagda
förslaget synes som nämnts inte komma att medföra någon ändring
härutinnan. Med hänsyn till den betydelse för utvecklingen, som enskilda
personers forskningar och uppfinnarverksamhet haft, kan i och för sig en
uppmjukning härvidlag anses önskvärd. Å andra sidan skulle ett uppgivan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1970

de av kravet på att verksamheten bedrives inom ramen för en redan existerande
förvärvskälla leda till orimliga konsekvenser, eftersom man då skulle
kunna få avdrag för kostnader i ren hobbyverksamhet, bara man uppger,
att man har för avsikt att eventuellt utvidga verksamheten till en rörelse.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län berör frågan om sambandet mellan
kostnaderna och verksamheten och anför.

De av utredningen angivna riktlinjerna möjliggör en mycket fri bedömning
av sambandet mellan driftkostnad och förvärvsverksamhet. Avdrag
för forsknings- och utvecklingsbidrag kan sålunda komma att utgöra driftkostnad
i snart sagt varje jordbruk och rörelse samt avse forsknings- och
utvecklingsarbete av mycket skiftande slag. Bedömningen av en på detta
sätt konstruerad avdragsrätt torde därför komma att vålla både de skattskyldiga
och beskattningsmyndigheterna svårigheter. Fråga är om inte avdragsrätten
enligt första punkten av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
borde göras beroende av att bidragen lämnades till forskning
och utvecklingsarbete med anknytning till bidragsgivarens bransch. I vart
fall synes detta böra gälla i fråga om teknisk forskning och forskning angående
miljövård.

Kommerskollegium uttalar sig likaså om tolkningsproblemen och anför
bl. a.

Sålunda anser kollegiet att det kunde varit av värde, om i promemorian
något utförligare behandlats hur kravet på samband med bidragsgivarens
verksamhet skall tolkas vad gäller exempelvis den företagsekonomiska
forskningen, forskning om arbetspsykologi och arbetshygien, informationsteoretisk
forskning m. m., som bedrivs utanför universitet och högskolor.
Det torde från flera synpunkter vara väsentligt att tolkningen i detta hänseende
av den föreslagna punkt 18 till anvisningarna till 29 § KL görs så
generös som möjligt. Sålunda bör exempelvis ej uppställas krav på den
skattskyldige att mera detaljerat visa hur en viss forskningsverksamhet
kan komma att få betydelse för hans rörelse.

Skånes handelskammare understryker nödvändigheten av att kravet på
samband mellan en viss forskning och ett företags verksamhet i praktiken
sätts så lågt som den föreslagna regeln över huvud ger möjlighet till. Handelskammaren
tillägger.

Genom utvecklingen kommer nämligen allt fler forskningsområden att
bli av intresse för näringslivet. Som exempel på vad den hittillsvarande utvecklingen
lett till i detta hänseende kan nämnas den ökade uppmärksamhet
företagen i dag ägnar arbetshygieniska och andra liknande förhållanden.
Det torde också stå klart att ökade forskningsinsatser från näringslivets
sida kommer att aktualiseras just inom det personalvårdande området. Det
är givetvis härvid av betydelse att kravet på samband mellan forskning och
det enskilda företagets verksamhet inte utformas så att företagens förmåga
att initiera och finansiera nämnda forskning motverkas.

I några remissyttranden framförs önskemålet att den föreslagna anvisningspunkten
till 29 § KL skall kompletteras med en närmare definition av
uttrycken forskning och utvecklingsarbete. Allmänna ombudet hos mellan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1970

kommunala prövningsnämnden hänvisar i detta avseende till de definitioner
som enligt utredningens redogörelse finns i de kanadensiska reglerna
och som i sin tur är inspirerade av OECD:s internationella standarddefinition.
De återgivna definitionerna är enligt allmänna ombudets mening ändamålsenliga.
Även länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län anser att
sådana definitioner erfordras.

Riksskattenämnden anser däremot i likhet med utredningen att en precisering
av uttrycket ”kostnad för forskning och utvecklingsarbete” inte
är erforderlig. Enligt nämnden torde bedömningen av vad som skall hänföras
till sådana kostnader i regel inte komma att vålla större svårigheter
i den praktiska tillämpningen.

Gränsdragningen mellan å ena sidan forskning och å andra sidan undervisning
och utbildning diskuteras i ett par yttranden.

Sveriges industriförbund konstaterar sålunda att utredningen inte föreslår
någon ändring i nuvarande praxis beträffande bidrag till ren undervisningsverksamhet.
Förbundet erinrar om att innebörden av denna praxis inte
är helt klar. Det hade därför varit önskvärt, anser förbundet, inte minst
mot bakgrunden av strävandena att öka vuxenutbildningen och önskvärdheten
av omskolningsverksamhet att få detta område kartlagt.

Sveriges hantverks- och industriorganisation tar fasta på att utredningens
negativa inställning till bidrag för undervisningsverksamhet inte avser bidrag
till yrkesskolor för att tillgodose tillgången på utbildad arbetskraft
för företagen eller liknande undervisning. Organisationen förutsätter att
utredningen härvid innefattar alla yrkesskolor oavsett huvudman och tilllägger.

I tusentals industri- och hantverksföretag bedrivs i dag efter fastställda
läroplaner en regelbunden praktiskt inriktad undervisning, som i många fall
leder fram till yrkesexamen. Denna läroplans bundna undervisning, vilken
i många fall sker i form av inbyggd skola, är jämbördig med den undervisning
som ges vid yrkesskolor. Det är angeläget att understryka att den avdragsrätt
som förutses föreligga vid bidrag till undervisningsverksamhet
hos yrkesskolor också skall föreligga när av läroplan bunden undervisning
ges inom företag.

Utredningens förslag att Kungl. Maj :t genom särskild föreskrift medges
befogenhet att föreskriva avdragsrätt för bidrag som för forskningsändamål
lämnas till vissa angivna institutioner tillstyrks av flera remissinstanser.
Till dem hör Sveriges industriförbund som inte heller har någonting att
erinra mot att den del av medlemsavgift till organisation, som används för
sådant ändamål, på motsvarande sätt skall kunna förklaras vara avdragsgill
vid taxeringen. Förbundet framhåller att fördelen härmed främst är att
tvister i fråga om avdragsrätten kan undvikas.

LO understryker det synnerligen angelägna i ett närmare samarbete och
en bättre samordning mellan forskning i enskild och offentlig regi. LO tilllägger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Ett sätt att stimulera detta samarbete är som utredningsmannen även
föreslår att tillämpa generösare avdragsregler för bidrag till statliga institutioner
såsom exempelvis universitet och högskolor. Man skulle då uppnå ett
effektivare utnyttjande av de statliga resurserna vid dessa forskningsinstitutioner
samtidigt som företagens behov av mer allmän grundinriktad forskning
kunde tillgodoses. LO har därför inget att erinra mot en viss uppmjukning
av reglerna för bidrag till vissa statliga institutioner av nämnda typ.
Dessa bör då, som utredningsmannen föreslår klart angivas av Kungl. Maj :t
eller annan myndighet.

Andra instanser, som tillstyrker förslaget i denna del, är Kooperativa
förbundet, Svenska företagares riksförbund och länsstyrelsen i Värmlands
län.

Riksskattenämnden framhåller att den forsknings- eller utvecklingsverksamhet,
som den bidragsmottagande institutionen eller organisationen bedriver,
i och för sig kan vara av mycket skiftande slag. Riksskattenämnden anser
därför, att den särskilda avdragsrätten bör knytas till mera preciserade
ändamål. Av de meddelade föreskrifterna bör framgå, vilket eller vilka
ändamål som bidragen skall tillgodose för att avdrag skall kunna medges.
Likaså bör enligt nämnden framgå om och i vilken mån avdragsrätten
skall vara begränsad till bidrag av viss storlek eller, beträffande medlemsavgifter,
till viss del av avgiften. Den föreslagna anvisningspunkten bör förtydligas
i dessa hänseenden, framhåller nämnden.

De flesta remissinstanserna tillstyrker i princip utredningens förslag till
lagstiftning om forskningsfonder.

Samtliga de instanser som företräder näringslivet anser emellertid alt
förslaget bör kompletteras så att företagen stimuleras till fondavsättningar.

Angelägenheten av stimulansgivande inslag betonas av Sveriges industriförbund
som anför.

Den kraftigaste stimulansen skulle givetvis kunna ges genom att begränsa
skyldigheten att göra bankinsättning till ett väsentligt lägre tal än det som
tillämpas i förordningen om konjunkturinvesteringsfonder. Om man inte
anser att man helt kan avstå från kravet på insättning bör denna i vart fall
kunna begränsas till 25 % av avsättningen. Någon risk för att detta skall få
minskat intresse för användning av systemet med konjunkturinvesteringsfonder
torde knappast föreligga.

Om det av utredningen föreslagna procenttalet för kontoinsättning kommer
till användning anser förbundet det nödvändigt att de insatta medlen
görs räntebärande. Förbundet fortsätter.

Om så sker får systemet en viss stimulerande effekt. Denna bör emellertid
förstärkas, exempelvis genom att det företag som använder sig av systemet
erhåller ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen å t. ex. 10 % av det
ianspråktagna beloppet eller med ett väsentligt högre procenttal på den del
av forsknings- och utvecklingskostnader, som visat stegring i förhållande
till medeltalet för närmast föregående treårsperiod. I motsats till utredningsmannen
anser vi det inte nödvändigt att, om ett sådant stimulansav -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

drag ges, närmare ange de speciella former av forskning etc. som man vill
påverka genom avdraget. Forsknings- och utvecklingsarbete i sig är så värdefullt
att de företag som gör större satsningar generellt kan beredas denna
förmån utan särskilda krav på forskningens art och kvalitet.

Liknande önskemål om stimulansinslag framförs av Skogsindustriernas
samarbetsutskott. De övriga remissinstanser som i sina yttranden tar upp
frågan om stimulansåtgärder förordar i allmänhet att de medel som insätts
på konto i riksbanken görs räntebärande. Hit hör Kooperativa förbundet,
Svensk industriförening, lantbrukets skattedelegation, Svenska företagares
riksförbund och Skånes handelskammare. Samma uppfattning anförs
av kommerskollegium och länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Riksskattenämnden anser att det med hänsyn till avsaknaden av stimulanseffekter
med fog kan antas att möjligheten att göra avsättning till forskningsfonder
kommer att utnyttjas i endast obetydlig omfattning. Nämnden
vill, i beaktande av de ytterst begränsade favörer som erbjuds företagen
genom denna del av förslaget, allvarligt ifrågasätta om det är lämpligt
att ytterligare komplicera skattelagstiftningen med ett instrument av
ifrågavarande slag. Såsom ett alternativ till förslaget vill riksskattenämnden
ifrågasätta om inte det av utredningen åsyftade resultatet skulle kunna vinnas
genom en uppmjukning eller utvidgning av 1955 års förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning (SFS 1955: 256).

LO avstyrker förslaget i denna del och anför.

När det gäller förslaget om forskningsfonder vill LO ifrågasätta nödvändigheten
av att inrätta dessa för närvarande. Större erfarenheter bör först
vinnas av de ökade möjligheter att stödja enskilda forskningsprojekt som
samhället fått genom tillkomsten av styrelsen för teknisk utveckling och
utvecklingsbolaget. Svårigheterna att kontrollera storleken av forskningskostnaderna
och att tillse att fonderna inte bara används till vinstutjämning
av skatteskäl torde även bli betydande.

Styrelsen för teknisk utveckling anser förslaget om möjlighet att avsätta
obeskattade vinstmedel till forskningsfonder mycket välmotiverat.

Flera remissinstanser anser att även de mindre och medelstora företagen
bör ges möjlighet att göra skattefria fondavsättningar för forskningsändamål.
Dessa instanser ger uttryck åt uppfattningen att man bör slopa eller
till beloppet sätta ned det krav på en minsta fondavsättning om 100 000 kr.
som utredningen föreslagit. Till de instanser som uttalat sig i denna riktning
hör riksskattenämnden, konjunkturinstitutet, Sveriges industriförbund
och Svensk industriförening.

Konjunkturinstitutet och Svensk industriförening föreslår i sina yttranden
att den av utredningen föreslagna begränsningen av rätten att utnyttja
forskningsfonder till att avse endast aktiebolag, ekonomiska föreningar
och sparbanker utgår. Riksskattenämnden ifrågasätter om det finns
anledning att medtaga sparbank bland dem som får göra avsättning till
forskningsfond.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Beträffande den skyldighet att insätta medel hos riksbanken som enligt
utredningens förslag är förknippad med avdragsrätten anför Kooperativa
förbundet följande.

Någon särskild motivering för insättningsskyldigheten har icke lämnats.
Man har endast hänvisat till motsvarande skyldighet vid avsättning till investeringsfond
för konjunkturutjämning, där dock skyldigheten begränsats
till 46 procent för aktiebolag och 40 procent för ekonomiska föreningar. Då
denna skyldighet att göra insättningar i riskbanken som villkor för avdragsrätt
i fråga om avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning
infördes, motiverades detta med att den tidigare gällande lagstiftningen,
enligt vilken ingen sådan insättningsskyldighet förelåg, icke var tillfredsställande.
Avsättningen till investeringsfond utan insättningstvång
medförde nämligen en likviditetsförbättring motsvarande skatt, som skulle
ha belöpt på fondavsättningen. Denna likviditetsförbättring möjliggjorde
en sådan ökning av företagens investeringar i ett högkonjunkturläge, som
icke var önskvärd ur konjunkturpolitisk synpunkt. Någon motsvarande motivering
synes icke finnas i fråga om avsättningar till forskningsfond, vilka
icke — vare sig beträffande avsättningar eller ianspråktagande av fondmedel
— enligt promemorian är avsedda att ha någon konjunkturreglerande
effekt. Det kan framhållas att insättningsskyldighet icke har föreskrivits
beträffande de särskilda investeringsfonder, som icke har konjunkturutjämnande
syfte, utan endast en skyldighet att i visst fall ställa bankgaranti.

Förbundet ifrågasätter på grund av det anförda, om någon insättningsskyldighet
bör sättas som villkor för avdragsrätt, då detta enligt förbundet
kan befaras minska intresset för att verkställa ifrågavarande reserveringar.
Förbundet tillägger att, om emellertid trots allt sådan skyldighet föreskrives,
bör gälla att denna inte blir större än vad som är fallet i fråga om investeringsfonder
för konjunkturutjämning samt att medlen i riksbanken görs
räntebärande.

Utredningens förslag att såväl de nya avdragsreglerna i kommunalskattelagen
som avdragsreglerna i den särskilda förordningen om forskningsfonder
skall tillämpas redan vid innevarande års taxering avstyrks bestämt av
riksskattenämnden, som anför.

Riksskattenämnden gör detta både av principiella skäl och av praktiska
och tekniska hänsyn. Författningar med de nya bestämmelserna kan icke
påräknas föreligga före deklarationstidens utgång detta år. Det är enligt
nämndens mening icke godtagbart att bestämmelser av ifrågavarande slag,
om vilka varken de skattskyldiga eller taxeringsmyndigheterna erhållit kännedom
i tillräckligt god tid, skall läggas till grund för årets taxeringar.
Nämnden vill även peka på att för tillämpningen erforderliga blanketter
icke kan föreligga vid den tidpunkt, som utredningens förslag förutsätter.
Riksskattenämnden anser därför att de nya bestämmelserna bör äga tilllämpning
först med avseende på beskattningsår, för vilket taxering i första
instans sker år 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Departementschefen

Önskemålet om mera ändamålsenliga beskattningsregler om företagens
forskningskostnader har under de senaste åren trätt alltmer i förgrunden.
Riksdagen hemställde redan år 1959 om en utredning i ämnet. Frågan om
forskningskostnaderna omfattades av det utredningsuppdrag, som strax
härefter anförtroddes åt allmänna skatteberedningen, närmast den del av
uppdraget som ankom på företagsskatteutredningen. Emellertid togs frågan
inte upp till behandling i detta sammanhang med hänsyn till de övriga
uppgifter av mer trängande art som också ankom på denna utredning. Efter
bemyndigande tillkallade jag därför i november 1968 en särskild sakkunnig
att överse frågan om avdrag vid beskattningen för forskningsverksamhet.
I januari i år avlämnade denne en promemoria i ämnet, som i vanlig ordning
remissbehandlats. På grundval av promemorian framlägger jag nu
förslag till bestämmelser om avdrag för kostnader för forskningsverksamhet
m. m.

Som framgått av den förut lämnade redogörelsen för gällande rätt innehåller
de nuvarande skatteförfattningarna inte någon uttrycklig bestämmelse
om rätt till avdrag för kostnader för forskning och annan därmed
jämförlig verksamhet. Avdragsrätten är således beroende av om kostnaderna
i det enskilda fallet kan bedömas såsom driftkostnader enligt KL:s allmänna
regler.

Enligt den enkät som utredningen låtit göra hos vissa större industriföretag
synes avdragsrätten i allmänhet inte ha ifrågasatts beträffande kostnader
för forskning som bedrivits inom det egna företaget och av personer
anställda hos företaget. Mellan den inom företaget bedrivna forskningen
och den av företaget bedrivna verksamheten föreligger i regel ett så omedelbart
samband att någon tvekan om forskningskostnadernas karaktär av
driftkostnader knappast uppkommer i dessa fall. Det är då oftast fråga om
tillämpad, målinriktad forskning.

Fall finns emellertid då sambandet mellan forskningskostnaden och
företagets verksamhet är mindre påtaglig och då frågan om avdragsrätten
enligt enkäten följaktligen visat sig mera omtvistad.

Så kan vara förhållandet om den av företaget bedrivna forskningsverksamheten
är av mycket allmän natur, t. ex. om forskningen har karaktär av
grundforskning inom områden som ligger utanför företagets egentliga verksamhet
— även om sådana fall torde vara relativt sällsynta.

Av större praktisk betydelse är de fall då kostnaden avser bidrag till
forskningsverksamhet som bedrivs utanför företaget. Det är här i regel
fråga om forskning bedriven av branschorganisationer, institutioner vid
universitet och högskolor samt andra organ. Samma problem uppkommer
när bidraget lämnas till enskilda forskare utanför företaget. I samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

dessa fall kan avdragsrätten lätt bli föremål för tvist med hänsyn till det
nära samband mellan bidragsgivarens verksamhet och den av mottagaren
bedrivna forskningen som i praxis uppställs som villkor för medgivande av
avdrag.

I enkätsvaren har riktats stark kritik mot den restriktivitet vid bedömningen
av avdragsrätten som man anser utmärka nuvarande praxis, särskilt
i fråga om bidragen. Man föreslår därför en uppmjukning av reglerna så
att möjligheterna till avdrag för forskningskostnader utvidgas.

De vid enkäten framförda önskemålen överensstämmer i stort sett med
de synpunkter som framförts i de riksdagsmotioner i ämnet som väckts under
senare år.

Vid utformningen av sitt förslag har utredningen tagit fasta på de synpunkter
och önskemål som sålunda kommit till uttryck i olika sammanhang.

För att åstadkomma en uppmjukning av avdragsrätten för forskningskostnader
föreslår utredningen en bestämmelse, enligt vilken avdrag får
ske för kostnad för forskning och utvecklingsarbete om forskningen eller utvecklingsarbetet
har eller kan antas få betydelse för rörelse, som bedrivs eller
kan väntas komma att bedrivas av den skattskyldige. Eftersom den
föreslagna avdragsrätten enligt utredningens mening är avsedd att gälla
inte endast rörelsedrivande företag utan även den som driver jordbruk och
skogsbruk, föreslår utredningen en uttrycklig hänvisningsföreskrift varigenom
den nyssnämnda avdragsbestämmelsen skulle på motsvarande sätt
bli tillämplig vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet.

Utredningen har enligt vad som framgår av promemorian inte ansett det
möjligt att i lagtext närmare precisera principerna för avdragsrätten. Utredningen
har emellertid angivit vissa riktlinjer som enligt utredningen
bör vara vägledande vid tillämpningen. Enligt dessa riktlinjer skall avdragsrätten
kunna avse kostnader för all slags forskning av betydelse för
verksamheten, dvs. både grundforskning och målforskning. Detsamma gäller
kostnader för utvecklingsarbete. Enligt utredningen bör inte krävas att
forskningen är branschbunden. Inte heller bör förutsättas att forskningen
har vetenskaplig eller teknisk karaktär. Även kostnader för kollektiv forskning
bör komma i betraktande och avdrag alltså kunna medges oavsett att
resultatet av forskningen kommer även andra än bidragsgivaren till godo.

Det friare betraktelsesätt som utredningen förordar utesluter emellertid
inte vissa begränsningar. Av utredningens förslag följer att avdrag inte
medges för bidrag till forskningsverksamhet som ligger helt utanför det
egna företagets intresseområde. Enbart den omständigheten att ett bidrag
kan ha ett visst reklamvärde eller skapa goodwill för företaget, bör alltså
enligt utredningen inte medföra att bidraget blir avdragsgillt. Liksom hittills
bör vidare avdrag inte heller medges för bidrag till ren undervisningsverksamhet,
såvida inte fråga är om yrkesskolor för att tillgodose tillgången
på utbildad arbetskraft för företaget eller liknande undervisning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1970

Utom den nu berörda allmänna avdragsrätten föreslår utredningen att
Kungl. Maj :t genom uttrycklig bestämmelse medges rätt föreskriva att bidrag
till vissa institutioner, som driver forskning och utvecklingsarbete,
skall vara avdragsgilla vid taxeringen. Om avdragsrätt medges för medlemsavgift
eller del därav bör detta enligt utredningens mening inte påverka den
mottagande organisationens beskattning. Genom en av Kungl. Maj :t medgiven
avdragsrätt vinner man enligt utredningen främst att tvister i fråga
om avdragsrätten undviks och att bidragsgivaren redan när bidraget lämnas
kan överblicka de skattemässiga konsekvenserna.

Slutligen föreslår utredningen att företagen ges möjlighet att verkställa
skattefria avsättningar till forskningsfonder. Utredningen har utformat sitt
förslag i denna del efter i stort sett samma principer som finns i förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Utredningen föreslår
således att avdragsrätten skall tillkomma aktiebolag, ekonomiska föreningar
och sparbanker. Som villkor för avdragsrätten bör enligt utredningen
gälla att avsättningen uppgår till minst 100 000 kr. och att ett belopp
motsvarande minst halva avsättningen inbetalas på räntelöst konto i riksbanken.
Kontomedlen måste tas ut inom tio år efter insättningen. Uttag
får inte ske med mindre belopp än 50 000 kr., varvid motsvarande fondmedel
skall återföras till beskattning. Används inte de återförda medlen
för forsknings- och utvecklingsarbete, skall ett tillägg göras vid inkomsttaxeringen
med 10 % av vad som inte använts för avsett ändamål.

Däremot föreslår utredningen inte att de företag, som avsätter till forskningsfond,
skall få några speciella förmåner i samband med fondernas utnyttjande
i form av extra avskrivningar på maskiner och byggnader eller
extra investeringsavdrag. Förslaget syftar alltså endast till att skapa en
möjlighet att under flera år skattefritt fondera vinstmedel för forskningsändamål.
Två av de till utredningen knutna experterna anser att den av
utredningen föreslagna fondanordningen bör kompletteras med stimulansmoment
av antytt slag. I

I remissyttrandena över utredningens förslag vitsordas allmänt forskningens
alltmer ökade betydelse för företagen och, inte minst, för samhällsekonomin
i stort. Detta gäller inte endast den produktionsinriktade forskningen
på kortare sikt utan även den långsiktiga forskningen av mer allmän
natur. Enligt de flesta yttrandena framstår det därför som otillfredsställande
att företagen med nuvarande rättstillämpning i princip inte medges
avdrag för kostnader för grundforskning och liknande forskning av
allmän natur utan endast för kostnader för sådan forskning som har direkt
samband med den bedrivna verksamheten, dvs. målforskning och liknande.
Den utvidgning av avdragsrätten som utredningen föreslår tillstyrks följaktligen
genomgående i dessa yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Goda skäl talar enligt min mening för att utvidga avdragsrätten för företagens
forskningskostnader på sätt utredningen föreslår.

Den snabba utvecklingen på teknikens områden och den hårdnande konkurrensen
inom och utom landet är faktorer som framtvingar en ökad satsning
från företagens sida på forskningsverksamhet av olika slag. Att forskningen
i betydande omfattning måste avse även grundforskning och annan
forskning av mer allmän natur som inte omedelbart kan utnyttjas av företagen
ligger i sakens natur. Det är, som framgår av utredningens promemoria
och av remissyttrandena, uppenbart att även forskning av detta slag
får ökad betydelse för företagen och för deras utveckling på sikt. Företagen
måste med andra ord i fortsättningen i allt högre grad än förut räkna med
kostnader för forskning och liknande verksamhet såsom ett normalt inslag
i driften.

I betraktande härav måste det enligt min mening i längden vara ohållbart
att i avdragshänseende göra åtskillnad mellan olika slags forskning,
som t. ex. målforskning och grundforskning. Därtill kommer att det många
gånger måste vara mycket svårt att i den praktiska tillämpningen avgöra
om den forskning kostnaderna avser är av det ena eller andra slaget, varför
gränsdragningen lätt kan bli godtycklig.

Som utredningen påpekar kräver forskningsverksamheten i dagens läge
ofta så stora resurser att inte ens de stora företagen kan bedriva annat än
en begränsad, målinriktad forskning. De många små och medelstora företagen
saknar ofta möjligheter att ensamma genomföra den forskning som
är nödvändig för företagens utveckling. Därför har företagen i allt större
utsträckning kommit att satsa på kollektiv forskning. Företagens kostnader
kommer därför till stor del att bestå i bidrag till olika institutioner och
till där verksamma enskilda forskare. Som framgår av utredningens promemoria
kan man utgå från att den forskning som sålunda bekostas genom
bidragen omfattar inte endast målinriktad forskning utan även forskning
av grundforskningskaraktär. Den kollektiva forskningen bekostas i viss utsträckning
genom statliga bidrag. Det är enligt min mening ett allmänt intresse
att företagen i ökad omfattning satsar på den kollektiva forskningen
och att en sådan satsning inte hämmas av skattelagstiftningen. Det är för
denna kollektiva forskningsverksamhet som en utvidgad avdragsrätt torde
ha sin största betydelse.

Jag föreslår således att avdragsrätten regleras i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag såvitt gäller avdragsrätten för bidrag
och andra direkta kostnader för forskning och liknande ändamål.

Däremot är jag inte nu beredd föreslå att utredningens förslag i fråga
om en möjlighet för företagen att verkställa avsättning till forskningsfonder
läggs till grund för lagstiftning. Som framhållits i flera remissyttranden
kan det med fog antas att denna möjlighet inte kommer att utnyttjas i nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

gon större utsträckning, om man inte kompletterar den föreslagna anordningen
med stimulansinslag. Men även om man i och för sig skulle kunna
göra detta, kan man enligt min mening ifrågasätta lämpligheten av att till
den råd av olika fondanordningar som nu finns i skattelagstiftningen foga
ytterligare en sådan anordning. Jag överväger att i stället låta i ett sammanhang
se över reglerna om olika fondavsättningar i syfte att få till stånd
en mer enhetlig och förenklad lagstiftning. Givetvis bör hänsyn därvid även
tas till behovet av avsättningar för forskningsändamål. För övrigt bör tillläggas
att den nuvarande lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder
inte utesluter att fondmedlen inom den ram som lagstiftningen medger används
även för forskningsändamål.

Vad beträffar den allmänna avdragsrätten för forskningskostnader föreslår
jag liksom utredningen att i anvisningarna till 29 § KL införs eu ny
anvisningspunkt, punkt 18. Förslaget innebär att avdrag får ske för kostnad
för sådan forskning och sådant utvecklingsarbete som har eller kan
antas få betydelse för den skattskyldiges rörelse. Vidare får avdrag medges
för kostnad för erhållande av information om sådan forskning och sådant
utvecklingsarbete. För att vad som sålunda föreslås skall kunna avse även
dem som bedriver jordbruk eller skogsbruk föreslås att i punkt 1 av anvisningarna
till 22 § KL tas in en uttrycklig hänvisning till den föreslagna
anvisningspunkten till 29 § KL.

Den sistnämnda anvisningspunkten skiljer sig något från utredningens
förslag därigenom att vad utredningen föreslagit om avdragsrätt för forskningskostnader
såvitt gäller rörelse som ”kan väntas komma att bedrivas
av den skattskyldige” inte medtagits. Avdragsrätten för forskningskostnader
bör nämligen enligt min mening liksom avdragsrätten för andra omkostnader
i princip hänföra sig till eu befintlig förvärvskälla. En annan sak är
att den forskning som kostnaden avser kan ge företagets verksamhet en
annan inriktning än den haft eller, i företagets begynnelseskede, väntades
få. Det väsentliga är enligt min mening att forskningen eller utvecklingsarbetet
har eller kan antas få betydelse för den skattskyldiges rörelse.

Därmed kommer jag in på de centrala frågorna om vilka slags kostnader
den föreslagna avdragsrätten avser och om deras samband med den
skattskyldiges näringsverksamhet. I

I några remissyttranden har framförts önskemål om att uttrycken forskning
och utvecklingsarbete skulle närmare definieras i den föreslagna anvisningspunkten
och att det samband som förutsätts föreligga mellan företagets
verksamhet och forsknings- och utvecklingsarbetet preciseras. Utredningen
har för sin del framhållit att det knappast är möjligt att i lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

text mera utförligt ange principerna för den föreslagna avdragsrätten. Utredningen
har stannat för att i promemorian ange några av de riktlinjer
som utredningen ansett böra vara vägledande vid tillämpningen.

För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt i de angivna
hänseendena. Just det förhållandet att den utvidgade avdragsrätten avses
omfatta kostnaderna för även sådan forskning vars resultat endast indirekt
och först på längre sikt kan antas ge något utbyte för den skattskyldiges
verksamhet gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att ange några
exakta gränsdragningar i det ena eller andra hänseendet.

Jag kan därför här begränsa mig till att hänvisa till och i viss mån upprepa
de riktlinjer för tillämpningen som utredningen angett i sin promemoria.

Den föreslagna avdragsrätten avser i första hand kostnader för forskning
och utvecklingsarbete.

Med den liberalisering av avdragsrätten som förslaget åsyftar föreligger
i fortsättningen inte samma behov av gränsdragning mellan olika slag av
forskning och utvecklingsarbete.

För att markera det nya i förslaget vill jag alltså framhålla att avdragsrätten,
som hittills huvudsakligen begränsats till kostnader för målforskning,
dvs. forskning som är inriktad på lösandet av speciella praktiska
problem, i fortsättningen skall avse även kostnader för s. k. grundforskning,
dvs. forskning med enbart vetenskapliga syften, utan inriktning på
lösning av speciella praktiska uppgifter.

Med utvecklingsarbete avses sådant arbete som innebär ett systematiskt
utnyttjande av forskningsresultat och vetenskapliga kunskaper. Häri ingår
vad som i dagligt tal betecknas som försöksverksamhet. Sådan försöksverksamhet
har normalt till syfte att väsentligt förbättra och förbilliga de produkter
som redan finns. Syftet med utvecklingsarbetet kan också vara att
åstadkomma nya produkter, processer och system.

Som redan utredningen framhållit, kan forskning och utvecklingsarbete
i den vidsträckta mening som här avses innefatta vitt skilda ting. En uppräkning
kan av naturliga skäl inte göras fullständig. Att, som föreslagits
i något remissyttrande, komplettera den föreslagna anvisningspunkten med
en kortare exemplifiering av de arbeten som avses, skulle enligt min mening
inte ge tillräcklig ledning.

Utredningen har angett att arbetet kan gälla sådant som nya produkter,
produkternas utformning och standardisering samt deras sammansättning.
Vidare kan enligt utredningen arbetet gå ut på att åstadkomma förbättrad
administration och distribution, organisatoriska förändringar, förbättrade
metoder för planering, kontroll etc., utnyttjande av stordriftsfördelar m.m.

Att forskningens områden är praktiskt taget obegränsade är emellertid
något som knappast behöver utsägas och detta gäller även om man håller
sig till vad som kan vara av praktisk betydelse för näringslivet. Viktigast

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

för näringslivet är självfallet den forskning som går ut pa att undersöka
nya tillverkningsprocesser och produktionsmetoder. Denna forskning maste
helt naturligt inbegripa allehanda fysikaliska, kemiska och allmänt tekniska
analyser och undersökningar. Framhållas bör att forsknings- och
utvecklingsarbetet inte behöver vara rent vetenskapligt eller teoretiskt.
Även praktiska maskinstudier kan komma i betraktande i detta sammanhang.
Det är emellertid uppenbart att listan, som också framgår av lagstiftningen
på området i vissa andra länder, kan kompletteras med mycket
annat. Som exempel kan nämnas matematiska analyser och dataprogrammering.
Med anledning av påpekanden i några remissyttranden vill jag
framhålla att, vad särskilt forskningsarbetet beträffar, detta kan omfatta

_ förutom teknisk forskning på industrins, jordbrukets och skogsbrukets

områden — även andra slag av forskning, sasom kommersiell och företagsekonomisk
forskning, forskning om arbetspsykologi, arbetshygien och
arbetsskydd, personalvård, informationsteknisk forskning, m. m. Som framgår
av utredningens promemoria intar även forskning rörande miljövården
en naturlig plats i detta sammanhang.

Om alltså en närmare precisering av de många olika slag av forskningsoch
utvecklingsarbeten som omfattas av den föreslagna avdragsrätten inte
är praktiskt möjlig, bör dock framhållas att förslaget ändå förutsätter ett
visst samband mellan företagets verksamhet och det utförda forskningseller
utvecklingsarbetet, om kostnaden skall få dras av. Detta har i anvisningspunktens
föreslagna lydelse uttryckts genom att det skall vara fråga
om sådan forskning eller sådant utvecklingsarbete som har eller kan antas
få betydelse för den skattskyldiges rörelse.

Som jag tidigare antytt är det inte heller i fråga om detta samband möjligt
att göra några absoluta gränsdragningar. I betraktande av det vidsträckta
forsknings- och utvecklingsbegrepp som den föreslagna utvidgade
avdragsrätten avser, torde man enligt min mening inte böra kräva mera
än att den skattskyldige har ett rimligt intresse av det forsknings- eller utvecklingsarbete
som bekostats genom näringsverksamheten. Därigenom
utesluts från avdragsrätten kostnader för sådan forskning som normalt
faller helt utanför området för näringsverksamheten.

Som exempel på forskning av detta slag kan nämnas främst forskning
inom humanism m.m. Vidare lär t. ex. ett jordbruksföretag mera sällan
ha intresse av den forskning som avser att tillgodose t. ex. järn- och stålindustri,
såvida inte i det speciella fallet fråga är om jordbruksmaskiner
eller redskap. Omvänt lär forskning angående växtförädling knappast beröra
företag inom verkstadsindustrin. Man torde kunna förutsätta att de
kostnader för vilka avdrag yrkas i regel avser forskning inom den egna
branschen. Givetvis kan emellertid uppkomma vissa gränsfall som t. ex.
när en biprodukt inom den mekaniska industrin kan föranleda forskning

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

på läkemedelsområdet för biproduktens fortsatta utnyttjande. Avdragsrätten
bör enligt min mening kunna omfatta även kostnaderna för sådan forskning.
Det är då fråga om forskning som kan antas få betydelse för den
skattskyldiges rörelse, även om denna därigenom kan få en delvis annan
inriktning än förut.

Sambandsfrågan kan aktualiseras även på annat sätt. Så kan t. ex. ett
företag som lämnar bidrag till inrättandet av en professur enligt min mening
komma i fråga för erhållande av avdrag för bidraget, om den forskning
som är förenad med professuren kan antas få betydelse för företagets verksamhet.
Sådan betydelse har forskningen i första hand om resultatet kan
inverka på utformningen av företagets produkter.

Frågan om forskningens samband med den skattskyldiges näringsverksamhet
är alltså något som enligt min mening måste prövas från fall till
fall. Bedömningen av detta samband torde knappast vålla några större svårigheter
i praktiken. De ekonomiska lagarna innebär enligt min mening
en viss garanti för att företagen inte annat än undantagsvis anser sig böra
bekosta forskning som helt saknar betydelse för deras verksamhet.

Vid sidan av de kostnader för forskning och utvecklingsarbete jag nu
berört kan företagen ofta ha vissa andra kostnader som ibland står forskningskostnaderna
nära men som ändå inte avser forskning och utvecklingsarbete
i egentlig mening. Jag tänker på t. ex. kostnaderna för marknadsundersökningar
och försäljningskampanjer. Vidare kan nämnas sådant
som kvalitetskontroll och annan sedvanlig provning av material, anordningar
eller produkter. Till samma kategori hör även prospekteringar, provborrningar
och andra liknande åtgärder i fråga om naturfyndigheter. Sådana
undersökningar m. m. ingår som moment i den löpande driften och
kostnaderna härför är att betrakta som allmänna omkostnader vilka är avdragsgilla
enligt redan gällande regler. Den omständigheten att man inför
avdragsrätt för kostnader för forskning och utvecklingsarbete i enlighet
med de riktlinjer jag här förordat innebär självfallet inte att avdragsrätten
för kostnader för undersökningar och kontroller av nyssnämnda slag skall
inskränkas.

Som framgår av vad jag förut anfört innebär förslaget att med kostnader
för forskning och utvecklingsarbete i avdragshänseende skall likställas kostnad
för erhållande av information om sådan forskning och sådant utvecklingsarbete.
I sin promemoria framhåller utredningen att avsikten med det
bidrag, som lämnas av ett företag till forskning och utvecklingsarbete — det
kan t. ex. vara fråga om bidrag till ett branschforskningsinstitut — ofta kan
vara att företaget vill erhålla kontinuerlig information om nyheter på olika
områden av intresse för företaget. Enligt utredningen är sådan information
av betydelse inte minst för de mindre företagen. Jag delar utredningens
uppfattning att avdragsrätten bör omfatta kostnader av detta slag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1970

I detta sammanhang anser jag det lämpligt att något beröra de fall då
ett företags bidrag till forskningsverksamhet lämnas i form av medlemsavgift
till en branschorganisation. Enligt gällande regler medges i princip
inte avdrag för medlemsavgifter. Avdrag kan dock medges i speciella fall, då
avgiften visas i själva verket utgöra vederlag för utförda prestationer åt
bidragsgivaren. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt har man
inom näringslivet i stor utsträckning löst frågan om avdragsrätten genom
att överflylta branschorganisationens verksamhet till ett aktiebolag. Därigenom
har frågan om avdragsrätt för medlemsavgifter förlorat mycket av
sin aktualitet.

Det är inte min avsikt att i detta sammanhang ta upp frågan om medlemsavgifternas
skatterättsliga behandling. I den mån avgifter betalas av företag
för medlemskap i en branschorganisation e. d. som har till syfte att bedriva
forskning eller försöksverksamhet för medlemmarnas räkning, måste frågan
om avdragsrätten för avgifterna prövas enligt de regler som gäller för
sådana medlemsavgifter. Emellertid kan avdragsrätt för medlemsavgifter i
vissa fall komma i betraktande i samband med den särskilda avdragsrätt,
varom Kungl. Maj :t skall kunna föreskriva enligt det förslag jag samtidigt
lägger fram och till vilket jag återkommer i det följande.

Inte heller finner jag anledning att nu föreslå någon ändring av nuvarande
regler såvitt gäller bidrag till undervisning och yrkesutbildning. Av
utredningens promemoria framgår att avdrag enligt nuvarande praxis inte
medges för bidrag till ren undervisningsverksamhet, om fråga inte är om
yrkesskolor för att tillgodose tillgången på utbildad arbetskraft för företaget
eller liknande undervisning. Denna praxis torde stå i överensstämmelse
med den allmänna principen att kostnader för sådan utbildning och
undervisning som ankommer på det allmänna inte är avdragsgilla. Däremot
kan som nyss nämnts avdrag medges i speciella fall för sådan undervisning
eller utbildning som tillgodoser företagens behov av utbildad arbetskraft.
Av promemorian framgår således att verkstadsföretag erhållit avdrag för
kostnader för sina yrkesskolor och skogsägande pappersbruk för bidrag till
skogvaktare- och kolareskolor. Någon ändring i vad som sålunda gäller
avses alltså inte och jag är inte nu beredd att, såsom hemställts i ett par remissyttranden,
göra några ytterligare uttalanden i ämnet. Däremot instämmer
jag i utredningens konstaterande att vad som gäller beträffande rätten
till avdrag för utbildnings- och undervisningskostnader inte utesluter att
avdrag bör kunna medges för bidrag till forskningsverksamhet vid t. ex. universitet
och högskolor, förutsatt att forskningen har betydelse för bidragsgivarens
verksamhet. Det förhållandet att forskningsverksamheten är förenad
med undervisning bör alltså inte förta givaren rätten till avdrag vid
taxeringen, om bidraget avser forskningsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1910

Då jag i det föregående behandlat frågan om avdragsrätten för kostnader
för forskning och utvecklingsarbete, har det kanske kunnat ge intrycket
att avdragsrätten alltid avser totalbeloppet av de kostnader, som den skattskyldige
haft under ett visst beskattningsår. För att undvika missförstånd
på denna punkt vill jag därför framhålla att en sådan tolkning av avdragsrätten
givetvis inte är tillämplig när kostnaden avser anskaffning för forskningsändamål
av t. ex. byggnader, maskiner och annan utrustning, för vilka
anskaffningskostnaden enligt gällande regler får avskrivas genom avdrag
för årliga värdeminskningsavdrag. Till den del forskningskostnaderna hänför
sig till sådana anskaffningar bör därför avdragsrätten bestämmas av de
vanliga reglerna om värdeminskningsavdrag. Jag föreslår en uttrycklig föreskrift
härom.

I likhet med utredningen anser jag inte att speciella avskrivningsregler
behövs för tillgångar som används i forskningsverksamhet. De avskrivningsregler
som för närvarande gäller för inventarier och byggnader torde vara
tillräckliga även för de avskrivningsbehov som kan aktualiseras inom forskningens
område. I den mån en tillgång är underkastad snabbare förslitning
än annars på grund av speciell användning inom forskningsverksamheten,
kan detta i allmänhet tillgodoses genom ett förhöjt värdeminskningsavdrag
inom ramen för gällande regler.

Jag övergår härefter till den särskilda avdragsrätt för vissa bidrag som
Kungl. Maj :t skulle bemyndigas ge föreskrifter om.

Liksom utredningen anser jag att det skulle vara av värde, om Kungl.
Maj :t har befogenhet att föreskriva att skattskyldig, om han lämnar bidrag
för forskningsändamål till vissa institutioner eller organisationer, skall få
avdrag för bidraget utan särskild prövning av sambandet mellan forskningen
och den skattskyldiges verksamhet. En sådan befogenhet skulle vara
ägnad att förenkla förfarandet i de fall då avdragsrätt föreskrivits. Tvister
i fråga om avdragsrätten undviks härigenom och bidragsgivaren kan på
förhand överblicka skattekonsekvenserna.

Som tidigare framhållits kan en avdragsrätt som på detta sätt grundar sig
på särskild föreskrift lösa frågan om avdragsrätten för forskningskostnader
också i de fall då kostnaden bestrids i form av medlemsavgifter till en organisation
eller institution som bedriver forskning. I fråga om medlemsavgifter
bör såsom utredningen påpekat avdragsrätten kunna begränsas till
en viss del av avgiften. Vidare bör, som likaledes framhållits av utredningen,
en avdragsrätt för medlemsavgift eller del därav inte föranleda att organisationen
eller institutionen inkomstbeskattas för den mottagna avgiften. Denna
bör alltjämt utgöra icke skattepliktig inkomst hos mottagaren, varav
följer att denne inte heller får avdrag för de kostnader som avgiften är avsedd
att täcka. Någon uttrycklig bestämmelse härom behövs inte enligt min
mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1970

Den avdragsrätt som Kungl. Maj :t skall kunna föreskriva om bör enligt
min mening göras tidsbegränsad och bör omprövas efter ett visst antal år.

I enlighet med det anförda föreslår jag alltså att Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer genom uttrycklig föreskrift i den föreslagna
anvisningspunkten till 29 § KL får rätt förordna att bidrag, som den
skattskyldige under i beslutet angiven tid lämnar till viss forskning eller
visst utvecklingsarbete, skall helt eller delvis anses som driftkostnad i hans
rörelse. I och med att ett sådant förordnande föreligger behöver de tilllämpande
myndigheterna inte närmare pröva om den forskning eller det
utvecklingsarbete som bidraget avser har eller kan antas få betydelse för
rörelsen. Bestämmelsen föreslås vara tillämplig även på den som driver
jordbruk eller skogsbruk.

När fråga uppkommer om att föreskriva avdragsrätt bör Kungl. Maj :t
på sätt utredningen föreslår regelmässigt höra universitetskanslersämbetet,
styrelsen för teknisk utveckling samt riksskatteverket.

I likhet med vad riksskattenämnden påpekat anser jag att det av de föreskrifter
som meddelas bör framgå, vilket eller vilka ändamål som bidragen
skall tillgodose för att avdrag skall kunna medges. Likaså bör framgå om
och i vilken mån avdragsrätten skall vara begränsad till bidrag av viss
storlek eller, som jag förut berört, beträffande medlemsavgifter till viss del
av avgiften.

Vilka institutioner eller organisationer som skall förklaras berättigade
att erhålla bidrag med särskild avdragsrätt för givaren får givetvis bestämmas
senare i samråd med de nyssnämnda instanserna. I likhet med utredningen
anser jag att olika institutioner vid universitet och högskolor samt
ingeniörsvetenskapsakademien i första hand bör komma i fråga. I

I detta sammanhang avser jag att även behandla en fråga som inte har
något samband med forskningskostnaderna. Det gäller frågan om landshypoteksförenings
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för avsättning
till reservfond.

1970 års riksdag har genom beslut tidigare i år med vissa smärre ändringar
antagit ett i prop. 1969: 171 framlagt förslag till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar (BaU 1970:6, rskr
76, SFS 65). Härigenom har nya regler om dessa institutioners reservfonder
införts som innebär att såväl bankens som förenings reservfond skall uppgå
till lägst ett belopp som svarar mot 1 % av inrättningens skulder. Vidare
gäller för föreningarna en subsidiär regel av innehåll att, om en landshypoteksförenings
reservfond inte når upp till 1 % av föreningens skulder,
så skall i vart fall samtliga landshypoteksföreningars reservfonder sammanlagda
svara mot 1 % av bankens skulder. Detta innebär att förening av
banken kan bli ålagd att låta reservfonden svara mot mer än 2 % av föreningens
skulder. Den nya lagen om landshypoteksinstitutionen träder i
kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Majrts proposition nr 135 år 1970

Bestämmelser om vid beskattningen avdragsgill avsättning till reservfond
för hypoteksbanken och landshypoteksföreningarna finns i 29 § 3 mom.
tredje stycket KL. Bestämmelserna innebär att såväl banken som föreningarna
skattefritt kan avsätta medel till reservfond intill dess fonden uppgår
till 2 % av inrättningens skulder.

För stadshypoteksinstitutionen trädde nya fondregler i kraft den 1 januari
1969. I anslutning härtill föreslogs i prop. 1969: 99 att stadshypoteksförening
skulle medges avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för avsättning
till säkerhetsfond upp till 2,5 % av föreningens skulder. Även i fråga
om stadshypoteksföreningarna gäller nämligen en subsidiär fondregel som
innebär att förening av stadshypotekskassan kan bli ålagd att förstärka sin
säkerhetsfond så att den kommer att svara mot mer än 2 % av föreningens
skulder. Förslaget godtogs av 1969 års höstriksdag (BeU 58, rskr 329, SFS
1969:741).

Samma skäl som motiverade en ändrad beskattningsregel för stadshypoteksföreningarna
talar enligt min mening för att landshypoteksföreningarna
bör få en vidgad möjlighet till skattefri avsättning till reservfond. Jag föreslår
därför att landshypoteksförening medges avdragsrätt för avsättning till
reservfond intill dess fonden uppgår till 2,5 % av föreningens skulder.

Mitt förslag i denna fråga föranleder ändringar i 29 § 3 mom. tredje och
fjärde styckena KL.

De bestämmelser jag föreslagit i det föregående bör tillämpas fr. o. m.
1971 års taxering.

Hemställan

Under åberopande av det anförda och under framhållande av att hinder
inte synes möta för att frågorna behandlas under riksdagens höstsession
hemställer jag att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
inom finansdepartementet upprättade förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1970

Bilaga

Utredningens förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges
samt att i lagen skall till anvisningarna till 29 § fogas en ny punkt, punkt
18, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 22 §.

I.1 Såsom driftkostnad-----—■ —ny sådan.

Värdet av —- — ----som driftkostnad.

Avdrag för —-----anvisningarna till 29 §.

Redovisar arbetsgivare---om jordbruksfastighet.

Därest inkomst----- —- — nedan sägs.

Kostnad för —-----om jordbruksfastighet.

Värdet av---------som intäkt.

Avdrag för kostnad för forskning
och utvecklingsarbete får ske enligt
bestämmelserna om rörelse i punkt
18 av anvisningarna till 29 §.

till 29 §.

18. Avdrag får ske för kostnad för
forskning och utvecklingsarbete, om
forskningen eller utvecklingsarbetet
har eller kan antagas få betydelse för
rörelse, som bedrives eller kan väntas
komma att bedrivas av den skattskyldige.
Vad nu sagts gäller även
kostnad för erhållande av information
om sådan forskning eller sådant
utvecklingsarbete. Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva, att bidrag, som
lämnas till forskning eller utvecklingsarbete,
skall under viss tid an -

1 Senaste lydelse 1967: 546.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ses som driftkostnad i givarens rörelse,
även om forskningen eller utvecklingsarbetet
icke kan visas ha
betydelse som nu sagts.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga
tillämpning jämväl med avseende på det beskattningsår, för vilket taxering
verkställes i första instans år 1970.

MARCUS BOKTR. STHLM 19/0 7003 I 2