Kiingl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny delgivningslag
m. m.; given Stockholms slott den 5 december
1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande i fråga om
fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968:349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om lottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende på handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

18) lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

19) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

36) lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

37) lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

38) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

39) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny delgivningslag och vissa ändringar i delgivningsbestämmelserna
i 33 kap. rättegångsbalken (RB). Förslaget innebär att
delgivningsförfarandet blir gemensamt för rättegång och förvaltningsförfarande.

Delgivningslagen avser inte att reglera när delgivning skall ske. I lagen
ges endast föreskrifter om hur delgivningen skall verkställas i de fall då
det föreskrivs i annan författning att delgivning skall äga rum.

Som huvudregel gäller att delgivning som skall ske i mål eller ärende hos
domstol eller annan myndighet ombesörjs av myndigheten. Delgivningen
skall i första hand ske genom att handlingen sänds med posten i vanligt
brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen delgivningserkännande eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 3

mottagningsbevis begärs. Denna metod som kallas ordinär delgivning förutsätts
komma att användas i det övervägande antalet fall.

I andra hand föreslås att myndigheten — dock med begränsning till vissa
särskilt angivna verksamhetsområden — skall få använda en mera kvalificerad
delgivningsmetod som benämns särskild postdelgivning. Den motsvarar
det förfarande som nu förekommer enligt 33 kap. RB och delgivningskungörelsen
och som kallas postdelgivning.

Kan delgivning inte ske på något av de sätt som har beskrivits nu, skall
myndigheten anlita delgivningsformen stämningsmannadelgivning. Den nya
lagstiftningen innebär en nyhet i förhållande till gällande rätt såtillvida att
särskilt förordnade stämningsmän skall anlitas i första hand och polispersonal
först i andra hand.

Delgivningslagen innehåller också bestämmelser om s. k. surrogatdelgivning,
varmed menas att handling överbringas till annan än den som ytterst
söks för delgivning.

Vidare regleras hur delgivning skall verkställas när den som söks för
delgivning saknar känt hemvist eller av annan anledning inte kan anträffas.
Genom delgivningslagen regleras också enhetligt hur delgivning
med obestämda personkretsar skall gå till. För dessa och andra fall då
överbringande av handling inte kan ske anvisar lagen myndigheten ett förfarande
som benämns kungörelsedelgivning. Vid kungörelsedelgivning hålls
den handling som skall delges tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på
annan bestämd plats. Meddelande om detta skall föras in i lämplig tidning.
Om det i något fall anses uppenbart meningslöst att annonsera får meddelandet
i stället anslås i myndighetens lokal. Tidningsannonseringen kan
kompletteras genom att meddelande även anslås på kommuns anslagstavla.

När det gäller att delge personer som håller sig undan anvisar delgivningslagen
förutom kungörelsedelgivning även en annan metod s. k. spikning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

1) Förslag
till

Delgivningslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Skall i enlighet med föreskrift i lag eller annan författning delgivning ske
i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet, verkställes delgivningen
enligt denna lag.

Har beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden i annan författning
meddelats bestämmelser som avviker från denna lag, gäller dock
de bestämmelserna. Även om så ej uttryckligen föreskrives i annan författning,
skall 12—15 §§ icke tillämpas, om myndigheten finner att det på
grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot
att delgivning sker i den ordning som anges i dessa paragrafer.

2 §

Delgivning ombesörj es av myndigheten.

Begär part, sökande eller annan sakägare att själv få ombesörja delgivning,
kan myndigheten medge detta, om det kan ske utan olägenhet. Myndigheten
skall i sådant fall förelägga honom att inom viss tid komma in till
myndigheten med bevis om delgivning. Har sådant bevis ej inkommit inom
föreskriven tid, skall myndigheten själv utan dröjsmål ombesörja delgivningen.

3 §

Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med posten
eller med bud till den sökte, varvid som bevis att denne mottagit försändelsen
begäres delgivningserkännande eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Myndighet som Konungen bestämmer får ombesörja att handlingen lämnas
till den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg om det finns
anledning antaga, att delgivningserkännande eller mottagningsbevis ej kommer
att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid (särskild postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, skall myndigheten
anlita stämningsman eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning
(stämningsmannadelgivning).

1 fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning).

4 §

Om befordran av meddelande, som skall delges, genom telegraf, telefon
eller på annat liknande sätt till den på vilken delgivningsuppdraget ankommer
meddelas bestämmelser av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han på ort utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den orten.

6 §

Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift
eller styrkt kopia.

Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av
annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten
besluta, att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten
eller på plats, som myndigheten bestämmer. Meddelande därom och om den
tid, under vilken handlingen hålles tillgänglig, delges den sökte.

Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan handling,
varigenom talan anhängiggöres. I fråga om bilaga till sådan handling
får andra stycket dock tillämpas.

Vem som skall sökas för delgivning

7 §

Skall delgivning ske med enskild person, överbringas handlingen till honom.
Finns ställföreträdare för honom och är denne behörig att företräda
honom i målet eller ärendet överbringas handlingen till ställföreträdaren.
När anledning föreligger till det skall både ställföreträdaren och den företrädde
sökas för delgivning.

8 §

Skall delgivning ske med staten, överbringas handlingen till den myndighet
som skall bevaka statens talan i målet eller ärendet eller till länsstyrelsen
i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är
anhängigt.

9 §

Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas
handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen
eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig
ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som
skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas handlingen
till denne.

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av
dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare som
mottagit handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även
om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen
utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

10 §

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i
sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfälliglietens
eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvalta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

re men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta
i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen
överbringas till denne.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom
att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.

Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra delägarnas
eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till någon
som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med delgivningen.

11 §

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,
bör handling, som ombudet är behörigt att mottaga, överbringas till ombudet.
Överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas
härom.

Om annat ej följer av fullmakt, är ombud behörigt att mottaga delgivning
av inlagor, beslut och andra handlingar. Detta gäller dock ej handling som
avser föreläggande för huvudmannen att infinna sig personligen eller att
eljest personligen fullgöra något.

Har beträffande fullmakt i visst slag av mål eller ärenden i annan författning
meddelats bestämmelser som avviker från andra stycket, gäller de bestämmelserna.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 §

Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och
träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll,
som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen lämnas till
den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till annan som i hyresvärdens
ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver den sökte rörelse
med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, får handlingen
lämnas på kontoret till någon som är anställd där.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande
härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress.

13 §

Har annan juridisk person än staten kontor, där förvaltningen föres och
där någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen
vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,
får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där. Skall
delgivning ske med kommun, får handlingen även eljest lämnas på kontor,
där förvaltningen föres, om någon som äger mottaga delgivning för kommunen
ej träffas på kontoret under vanlig arbetstid.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande
härom sändas med posten till den juridiska personen under dess vanliga
adress.

Har juridisk person kontor som avses i första stycket får delgivning med
företrädare icke ske enligt 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

14 §

Den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller 13 § skall tillse att handlingen
kommer den sökte till handa så snart det kan ske. Han skall erinras
därom, när handlingen lämnas till honom.

Kungörelsedelgivning m. m.

15 §

Saknar den som sökes för delgivning känt hemvist och kan det ej klarläggas
var han uppehåller sig, sker delgivningen genom kungörelse.

. Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon
som handlingen kan lämnas till enligt 12 § och kan det ej klarläggas var
han uppehåller sig, får kungörelsedelgivning användas, om det finns anledning
antaga att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
Myndigheten kan i stället besluta, att handlingen skall i slutet kuvert lämnas
i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans
bostad.

16 §

Delgivning med en obestämd krets personer sker genom kungörelse. Kungörelsedelgivning
får också användas, om ett stort antal personer skall delges
och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingen eller
meddelande enligt 6 § andra stycket till envar av dem.

Företrädes delägare eller medlemmar som avses i 10 § ej av känd styrelse
eller förvaltare och finns ej heller någon sammankallande, får kungörelsedelgivning
användas, om delägarna eller medlemmarna är fler än tio.

17 §

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid
hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att
meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införes i
lämplig tidning inom sju dagar från beslut om kungörelsedelgivning. Är införande
i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet i stället anslås
i myndighetens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas,
om kungörelsedelgivning enligt 15 § ägt rum och därefter ny delgivning skall
ske i samma mål eller ärende.

Meddelande som avses i första stycket bör även anslås på kommunens anslagstavla
i den kommun som med hänsyn till ändamålet med delgivningen
finnes lämplig, om det kan antagas att den som sökes för delgivning därigenom
nås av meddelandet.

I fall som avses i 16 § sändes dessutom meddelande med posten till någon
eller några av de personer som sökes för delgivning under deras vanliga
adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen.
Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen,
skall sådant meddelande alltid sändas till myndigheten eller kommunen.

8 Iiungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Övriga bestämmelser

18 §

Vid delgivning får handling ej lämnas till någon som i samma mål eller
ärende är motpart till den som skall delges handlingen.

19 §

Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning har mottagit
handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia oavsett på
vilket sätt den kommit honom till handa.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning
att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, anses delgivning
ändå ha skett.

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och meddelandet
delgivits,

enligt 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som föreskrives där,

enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i
den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under
förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första
stycke.

20 §

Om föreläggande eller annat beslut meddelas vid förhandling, förhör eller
annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett med den som var närvarande,
när beslutet meddelades. Myndigheten skall skyndsamt tillhandahålla
utskrift av beslutet, om det begäres.

21 §

Har delgivning ej skett på sätt som sägs i denna lag, kan myndigheten förordna
om ny delgivning. Den som i mål eller ärende vill framställa invändning
om att delgivning med honom ej skett på behörigt sätt skall göra detta
så snart det kan ske.

22 §

Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid
delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning
har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning.
I fall som avses i 15 eller 16 § skall han påkalla biträde hos länsstyrelsen
som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

23 §

För varje kommun skall finnas en eller flera stämningsmän. Stämningsman
förordnas av länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning
över stämningsmän inom länet.

24 §

Intyg av stämningsmän gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt
som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämndeman, nota -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

rius publicus, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman,
utmätningsman och exekutiv tjänsteman som är underställd utmätningsman.
Detsamma gäller intyg som utfärdas av tjänsteman vid postverket enligt
bestämmelser som Konungen meddelar, och intyg som utfärdas enligt
särskilda föreskrifter om anslag på kommunens anslagstavla.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att
delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet
styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på
utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss
nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

25 §

Part, sökande eller annan sakägare är ej skyldig att bekosta delgivning
som sker genom myndighets försorg.

Skall annan än myndighet ombesörja delgivning, får han anlita stämningsman
eller, om delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde
därmed i utrikesdepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
I fråga om bestämmelse som avser kallelse, föreläggande eller
annan underrättelse äger lagen tillämpning, om det med hänsyn till syftet
med bestämmelsen framgår att delgivning bör ske.

Sådant förordnande att tills vidare vara stämningsman som meddelats
före lagens ikraftträdande gäller till dess att länsstyrelsen bestämmer annat.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken,
dels att 33 kap. 9—27 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 32 kap. 2 § och 33 kap. 4—8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 KAP.

2 §.

Då kallelse till förhandling eller
annat rättens beslut skall delgivas
genom parts försorg, förelägge rätten
parten viss tid, inom vilken del lt

Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

givning sist skall hava skett och bevis
därom skall hava inkommit till
rätten.

Avser delgivningen stämning eller
vade-, besvärs- eller revisionsinlaga
och har ej, då rätten företager målet,
till denna inkommit bevis, att
delgivning skett inom föreskriven
tid och på sätt i 33 kap. stadgas,
samt ej heller motparten inställt sig
eller avgivit svaromål, genmäle eller
förklaring, vare partens talan förfallen;
underrättelse härom skall intagas
i rättens föreläggande. Inkommer
i annat fall än nu sagts ej inom
föreskriven tid bevis om delgivning,
äge rätten förordna om ny delgivning.

(Föreslagen lydelse)

Skall stämning eller vade-, besvärs-
eller revisionsinlaga delgivas
genom parts försorg och har ej, då
rätten företager målet, till denna inkommit
bevis, att delgivning skett
inom föreskriven tid och på föreskrivet
sätt, samt ej heller motparten
inställt sig eller avgivit svaromål,
genmäle eller förklaring, vare
partens talan förfallen. Underrättelse
härom skall intagas i rättens föreläggande
om delgivningen.

33 KAP.

4 §4

Om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat.

5 §.

Tredskodom delgives genom rättens försorg endast

om den innebär att intecknad fordran fastställes till betalning ur fast
egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,

om den part som yrkat tredskodomen begär det, eller

om part åtnjutit fri rättegång.

6 §.

Vad i 5, 12 och 15 §§ delgivningslagen (1970: 000) är stadgat gälle ej delgivning
av stämning i brottmål.

Stämning i tvistemål må ej delgivas enligt 12 § delgivningslagen med
mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

7 §•

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som
äger för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning
anmälan avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist
inom riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må
endast den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets
postadress uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,
äge vad i 5 och 15 §§ delgivningslagen är stadgat icke tillämpning å delgivning
med denne, med mindre delgivning med ombudet enligt 7 eller 12 § delgivningslagen
ej kan ske.

1 Senaste lydelse 1949:247.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

8 §•

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,
som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,
då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan
därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom
ske genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste
kända adress.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 16 kap. 5 § och 25 kap. 4 § ärvdabalken skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare
att giva tillkänna huruvida
han vill göra anspråk på arv
eller på rätt enligt testamentet, äger
rätten förelägga honom att göra sin
rätt gällande inom sex månader från
det föreläggandet blev honom tillställt
i huvudskrift eller besannad
avskrift.

Sådant föreläggande —• •—-----

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare
att giva tillkänna huruvida
han viil göra anspråk på arv
eller på rätt enligt testamentet, äger
rätten förelägga honom att göra sin
rätt gällande inom sex månader från
det föreläggandet delgavs honom.
Delgivning får ej ske enligt 12—-15 §§ delgivningslagen (1970:000).
--sin rätt.

25 KAP.

4 §•

Är sådan---- —--rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen
ofördröj ligen införas i allmänna
tidningarna och tidning
inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet
i den församling, där
den bortovarande senast haft hemvist
inom riket, för uppläsande i kyrkan
så snart ske kan.

Genom rättens försorg skall kungörelsen
ofördröjligen införas i allmänna
tidningarna och i en eller flera
tidningar inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

4) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1925:221) om bulvanförhållande i fråga om fast

egendom

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:221) om bulvanförhållande i
fråga om fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Virke och stråfoder, som enligt
denna lag dömas förbrutna, skola av
åklagaren säljas i den ordning, som
om utmätta lösören stadgas. Begär,
innan frågan om förverkande slutligen
prövats, ägaren av virke eller
stråfoder, som tagits i beslag, att försäljning
därav skall äga rum, eller
finner, på anmälan av åklagare, överexekutor,
att fara är för virkets eller
stråfodrets förstörelse eller att kostnaden
för dess förvarande skulle bliva
större än skäligt är, förordne överexekutor,
att godset skall säljas i den
ordning nyss sagts; och skall i ty fall
godsets ägare, om han är känd och
inom riket boende, eller, där han bor
utom riket men inom riket har känt
ombud, som äger att för honom mottaga
stämning och avgiva svaromål,
ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar innan den hålles.
Anmälan, varom här ovan sägs, skall
vara åtföljd av fullständig, av två
trovärdiga personer styrkt förteckning,
utvisande godsets mängd och
beskaffenhet.

Säljes i — —------mots -

(Föreslagen lydelse)

§•

Virke och stråfoder, som enligt
denna lag dömas förbrutna, skola av
åklagaren säljas i den ordning, som
om utmätta lösören stadgas. Begär,
innan frågan om förverkande slutligen
prövats, ägaren av virke eller
stråfoder, som tagits i beslag, att försäljning
därav skall äga rum, eller
finner, på anmälan av åklagare, överexekutor,
att fara är för virkets eller
stråfodrets förstörelse eller att kostnaden
för dess förvarande skulle bliva
större än skäligt är, förordne
överexekutor, att godset skall säljas
i den ordning nyss sagts; och skall i
ty fall godsets ägare, om han är känd
och inom riket boende, eller, där han
bor utom riket men inom riket har
känt ombud, som äger att för honom
mottaga stämning och avgiva svaromål,
ombudet genom åklagarens
försorg delgivas underrättelse om
auktionen minst åtta dagar innan
den hålles. Anmälan, varom här ovan
sägs, skall vara åtföljd av fullständig,
av två trovärdiga personer styrkt
förteckning, utvisande godsets
mängd och beskaffenhet.

arande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 38 § och 3 kap. 8 § lagen (1907: 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Uppsägning av arrendeavtal skall
ske skriftligen eller med vittnen, där
ej skriftligt erkännande om uppsägningen
lämnas.

Vad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken
stadgas angående stämning
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om uppsägning. Är någon
satt att å jordägarens vägnar
uppbära arrende, vare uppsägning,
som hos honom sker, lika gill, som
hade den skett hos jordägaren själv.

Träffas ej den, vilken för uppsägning
sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen
i rekommenderat brev under
hans vanliga adress avlämnad å
posten samt skriftlig underrättelse
om uppsägningen meddelad hans
husfolk, om sådant finnes; skolande
uppsägningen anses hava skett, när
vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har jordägare-------—■

Stämning, däri — ----- — —

Uppsägning av arrendeavtal skall
ske skriftligen eller med vittnen, där
ej skriftligt erkännande om uppsägsägningen
lämnas. Är någon satt att
å jordägarens vägnar uppbära arrende,
vare uppsägning, som hos honom
sker, lika gill, som hade den
skett hos jordägaren själv.

Skriftlig uppsägning skall delgivas
den som sökes för uppsägning,
dock utan tillämpning av 12—15 §§
delgivningslagen (1970: 000).

Träffas ej den som sökes i sitt
hemvist, varde uppsägningen i rekommenderat
brev under hans vanliga
adress avlämnad å posten samt
skriftlig underrättelse om uppsägningen
meddelad hans husfolk, om
sådant finnes; skolande uppsägningen
anses hava skett, när vad sålunda
föreskrivits blivit fullgjort.

— — allmänna tidningarna,
icke iakttagits.

3 KAP.

8 p

Uppsägning skall vara skriftlig, Uppsägning skall vara skriftlig,
om hyresförhållandet varat längre om hyresförhållandet varat längre

1 Senaste lydelse 1939: 364.

2 Senaste lydelse 1968: 346.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

än nio månader i följd vid den tidpunkt
till vilken uppsägningen sker.
Uppsägningen behöver dock ej vara
skriftlig, om hyresgästen lämnar
skriftligt erkännande om uppsägningen.

Bestämmelserna i 33 kap. 16—
19 §§ rättegångsbalken om delgivning
äger motsvarande tillämpning
i fråga om uppsägning. Uppsägning
får ske hos den som är behörig att
mottaga hyra på hyresvärdens vägnar.

Träffas ej den som sökes för uppsägning
i sitt hemvist, får uppsägningen
sändas i rekommenderat
brev under hans vanliga adress. Ett
exemplar av uppsägningen skall
dessutom lämnas antingen i den söktes
bostad till vuxen medlem i det
hushåll som han tillhör eller, om han
driver rörelse med fast kontor, på
kontoret till någon som är anställd
där. Påträffas icke någon som nu
angivits, skall uppsägningen i stället
läggas i den söktes postlåda, om sådan
finns. Uppsägning har skett när
vad nu angivits blivit fullgjort.

Har hyresvärd------—

Stämningsansökan med---—■ —

(Föreslagen lydelse)

än nio månader i följd vid den tidpunkt
till vilken uppsägningen sker.
Uppsägningen behöver dock ej vara
skriftlig, om hyresgästen lämnar
skriftligt erkännande om uppsägningen.
Uppsägning får ske hos den
som är behörig att mottaga hyra på
hyresvärdens vägnar.

Skriftlig uppsägning skall delgivas
den som sökes för uppsägning,
dock utan tillämpning av 12—15 §§
delgivningslagen (1970: 000).

Träffas ej den som sökes i sitt
hemvist, får uppsägningen sändas i
rekommenderat brev under hans
vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen
skall dessutom lämnas antingen
i den söktes bostad till vuxen
medlem i det hushåll som han tillhör
eller, om han driver rörelse med
fast kontor, på kontoret till någon
som är anställd där. Påträffas icke
någon som nu angivits, skall uppsägningen
i stället läggas i den söktes
postlåda, om sådan finns. Uppsägning
har skett när vad nu angivits
blivit fullgjort.

---Post- och Inrikes Tidningar.

----behörig ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

6) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1968:349) om hyresnämnder

Härigenom förordnas, att 19 § lagen (1968: 349) om hyresnämnder skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut
eller annan handling, som enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest
skall tillställas part, delges honom
genom hyresnämndens försorg.
Begär part att själv få ombesörja
delgivning, får det dock anförtros
honom, om det kan ske utan olägenhet.

Delgivning genom nämndens försorg
sker i enlighet med vad som
gäller om delgivning i mål och ärenden
vid domstol. Om beslut är sådant
som avses i 15 § andra stycket,
skall dock beslutet delges part som
beslutet gått emot, på samma sätt
som stämning i tvistemål.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Skall inlaga, kallelse, föreläggande,
beslut eller annan handling enligt
bestämmelse i denna lag eller
eljest tillställas part, sker det genom
delgivning.

Om beslut är sådant som avses i
15 § andra stycket, skall beslutet
delges part som beslutet gått emot,
på samma sätt som stämning i tvistemål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

7) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Har ansökan---— —---

I fråga om kungörelse angående
förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens
kallande till densamma
ävensom andra underrättelser
om förrättningen skola de i 3
kap. 1 § första, andra och tredje
styckena samt 2 § av lagen om delning
av jord å landet meddelade
stadgandena äga motsvarande tilllämpning,
dock med iakttagande att
kungörelsen städse skall införas i
ortstidning och att den skall innehålla,
att de, vilkas rätt är beroende
av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma
och bevaka sin rätt.
Rörer ansökan mark som ingår i
stadsplan eller byggnadsplan, skall
kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden
eller sakkunnig enligt
101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan
mark, som är samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare, och
finnes för samfälligheten känd styrelse
eller annan, som är satt att den
förvalta, erfordras ej kallelse till de
särskilda delägarna i samfälligheten,
utan må kallelsen översändas till ledamot
av styrelsen eller till förvaltaren;
och vare denne, där han ej
äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att
kallelsen tillställes någon, som äger

(Föreslagen lydelse)

eller orten.

I fråga om kungörelse angående
förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens
kallande till densamma
ävensom andra underrättelser
om förrättningen skola de i 3
kap. 1 § första, andra och tredje
styckena samt 2 § av lagen om delning
av jord å landet meddelade
stadgandena äga motsvarande tilllämpning,
dock med iakttagande att
kungörelsen städse skall införas i
ortstidning och att den skall innehålla,
att de, vilkas rätt är beroende
av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma
och bevaka sin rätt.
Rörer ansökan mark som ingår i
stadsplan eller byggnadsplan, skall
kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden
eller sakkunnig enligt
101 § byggnadsstadgan. Rör er ansökan
mark, som är samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare, må
10 § eller 16 § andra stycket och 17 §
delgivningslagen (1970:000) tillämpas
vid kallelse till de särskilda delägarna
i samfälligheten, oavsett att
nämnda lag ej är tillämplig i övrigt.

1 Senaste lydelse 1950:212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

behörighet härtill, eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas
kännedom. Finnes ej känd styrelse
eller förvaltare och är marken samfälld
för flera än tio fastigheter med
skilda ägare må kallelsen sändas till
en av delägarna att vara för dem alla
tillgänglig; därjämte skall underrättelse
om förrättningen, såframt fastighet,
som står under allmän myndighets
vård och inseende, har del i
samfälligheten, tillställas Konungens
Befallningshavande samt, där stad,
köping eller municipalsamhälle är
delägare däri, översändas till den
person eller myndighet, på vilken
det ankommer att sammankalla
dem, som i avseende å talans utförande
hava att för menigheten besluta.
Delgives kallelse på sätt, som
sist nämnts, skall uppgift om vilken
delägare kallelsen tillställts intagas
i kungörelsen om förrättningen,
och skall kungörelsen anslås i
socken- eller rådstugan eller å annan
lämplig plats inom kommunen.

Besväras marken-----—--allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

8) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom förordnas, att 25, 31, 44 och 52 §§ lagen (1933: 269) om ägofred
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

I fråga ■— -------------och länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka äro sakägare, Är uppenbart, vilka äro sakägare,
må, utan hinder av att kallelse och må, utan hinder av att kallelse och
kungörelse ej verkställts i den ord- kungörelse ej verkställts i den ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning, som i första stycket avses, för- ning, som i första stycket avses, för -

rättningen företagas, där samtliga
sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst fjorton dagar
förut bevisligen kallade till förrättningen.

Är sakägare —-------

Äro sakägarna å någon sida flera
än tio, skall i avseende å delgivning
med dem vad i rättegångsbalken
stadgas om delgivning med byalag
äga motsvarande tillämpning.

Sakägares rätt att deltaga i handhavandet
av samfällighetens angelägenheter
utövas å sammanträde,
därvid envar av sakägarna äger rösträtt
efter det andelstal, som är bestämmande
för hans delaktighet i
kostnaderna för det arbete, som åligger
samfälligheten. Kallelse till sammanträde
skall, där ej i gällande
stadgar annorlunda bestämts, antingen
skriftligen delgivas samtliga
sakägare minst en vecka före sammanträdet
eller ock minst fjorton
dagar därförut kungöras såväl i kyrkan
för den eller de församlingar,
där stängslet eller betesmarken är,
som ock i minst en av ortens tidningar.
Beträffande sådant sammanträde
skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen
är föreskrivet i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Finner någon å sina ägor annans
hemdjur, som dit olovligen inkommit,
äge han intaga djuret. Dock vare
han pliktig att om intagningen genast
underrätta djurets ägare eller,
om han är frånvarande, den som är
satt i hans ställe. Är ägaren ej känd,
åligge intagaren att ofördröjligen
låta kungöra intagningen i kyrkan
för den församling, där intagningen

rättningen företagas, där samtliga
sakägare infinna sig till förrättningen
eller delgivning av kallelse å sakägarna
skett minst fjorton dagar
före förrättningen.

§-i

--- -— —- övriga sakägare.

§•

Sakägares rätt att deltaga i handhavandet
av samfällighetens angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid
envar av sakägarna äger rösträtt
efter det andelstal, som är bestämmande
för hans delaktighet i kostnaderna
för det arbete, som åligger samfälligheten.
Kallelse till sammanträde
skall, där ej i gällande stadgar
annorlunda bestämts, antingen delgivas
samtliga sakägare minst en
vecka före sammanträdet eller ock
minst fjorton dagar därförut anslås
på kommunens anslagstavla i den
eller de kommuner, där stängslet eller
betesmarken är, och införas i
minst en av ortens tidningar. Beträffande
sådant sammanträde skall i
övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen
är föreskrivet i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

§•

Finner någon å sina ägor annans
hem djur, som dit olovligen inkommit,
äge han intaga djuret. Dock
vare han pliktig att om intagningen
genast underrätta djurets ägare eller,
om han är frånvarande, den som är
satt i hans ställe. Är ägaren ej känd,
skall intagaren ofördröjligen låta anslå
kungörelse om intagningen på
kommunens anslagstavla i den kom -

1 Senaste lydelse 1946:837.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skett, samt i en å orten spridd tid- mun, där intagningen skett, samt inning.
föra meddelande om intagningen i

en å orten spridd tidning.

Den, som----------nyttja djuret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

9) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 24 § lagen (1952: 166) om häradsallmänningar
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 §.

Alhnänningsstyrelse äge------företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot
att för delägarna mottaga
delgivning skall vad i 33 kap. 17 §
rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Vill styrelsen---------■ —--å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

10) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Allmänningsstyrelse, ekonominämnd--— företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseeller
nämndledamot att för delägarna
mottaga delgivning i angelägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

heter rörande egendom som styrelsen
eller nämnden förvaltar skall vad i
33 kap. 17 § rättegångsbalken är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen--------å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

11) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 31 och 41 §§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Kan överenskommelse ej träffas
eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,
skall fiskeritjänstemannen
anmäla förhållandet till länsstyrelsen
och därvid angiva vilka föreskrifter
rörande fiskets bedrivande
som enligt hans uppfattning böra
meddelas för avhjälpande av vanskötseln.
Då sådan anmälan skett,
skall länsstyrelsen därom underrätta
sakägare som sägs i 30 § med föreläggande
av viss tid, inom vilken
yttrande i ärendet må avgivas. Underrättelsen
skall delgivas sakägare
på sätt om delgivning i rättegång är
stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden
för avgivande av yttrande gått
till ända, må länsstyrelsen fastställa
de föreskrifter rörande fiskets bedrivande
som finnas nödiga för avhjälpande
av vanskötseln (fiskeriplan).
Vid planens utformning skall
hänsyn tagas till det särskilda intresse
som sakägare kan hava att
själv få bedriva fiske inom visst om -

(Föreslagen lydelse)

§•

Kan överenskommelse ej träffas
eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,
skall fiskeritjänstemannen
anmäla förhållandet till länsstyrelsen
och därvid angiva vilka föreskrifter
rörande fiskets bedrivande
som enligt hans uppfattning böra
meddelas för avhjälpande av vanskötseln.
Då sådan anmälan skett,
skall länsstyrelsen därom underrätta
sakägare som sägs i 30 § med föreläggande
av viss tid, inom vilken yttrande
i ärendet må avgivas. Underrättelsen
skall delgivas sakägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

råde, under viss årstid eller efter
visst slags fisk. Fiskeriplan skall
avse viss tid, högst tio år, och, sedan
länsstyrelsens beslut kungjorts i
den ordning 41 § stadgar, gälla jämväl
mot ny sakägare. Vid fastställande
av fiskeriplan äger länsstyrelsen
stadga vite för underlåtenhet att
följa planen.

Beslut om — —

(Föreslagen lydelse)

råde, under viss årstid eller efter
visst slags fisk. Fiskeriplan skall
avse viss tid, högst tio år, och, sedan
länsstyrelsens beslut delgivits i den
ordning 41 § stadgar, gälla jämväl
mot ny sakägare. Vid fastställande
av fiskeriplan äger länsstyrelsen
stadga vite för underlåtenhet att följa
planen.

--- därtill äro.

41 §4

Då beslut som länsstyrelse meddelar
enligt denna lag angår så många
att avskrift av beslutet ej lämpligen
kan tillställas envar av dem, skall
beslutet kungöras i kyrkan för den
eller de församlingar, där fiskevattnet
är beläget, samt tillika anslås i
länsstyrelsens lokal och på statsverkets
bekostnad tillkännagivas i länskungörelserna
ävensom i en eller
flera tidningar inom orten; delgivning
skall anses hava skett den dag
då kungörandet i kyrka ägde rum.

Är någon--—-----sådant beslut.

Beslut, som--—----—- omedelbar efterrättelse.

Då beslut som länsstyrelse meddelar
enligt denna lag angår så många
att avskrift av beslutet ej lämpligen
kan tillställas envar av dem, skall
delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen
(1970:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

12) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1960:130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 18 § lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Förrättningsmannen skall----

Varje delägare med känt hemvist
inom riket skall delgivas kallelsen.
I fråga om delgivningen gäller i tilllämpliga
delar vad som föreskrives
i rättegångsbalken om delgivning av

1 Senaste lydelse 1955:42.

2 Senaste lydelse 1969: 337.

(Föreslagen lydelse)

§.1 2

---till detta.

Varje delägare med känt hemvist
inom riket skall delgivas kallelsen.
Träffas ej delägaren eller någon till
vilken kallelsen må överlämnas och
kan ej heller upplysning vinnas var

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

annan handling än stämning. Träffas
ej delägaren eller någon till vilken
kallelsen må överlämnas och kan
ej heller upplysning vinnas var delägaren
uppehåller sig, är det såvitt
avser honom tillräckligt att kungörelse
om sammanträdet sker såsom
angives i 31 §. Delägare med känt
hemvist utom riket skall tillställas
kallelsen med posten. Om delägares
hemvist ej är känt eller det kan antagas
att ytterligare delägare finnes
utöver dem som äro kända, skall
kungörelse om sammanträdet ske på
sätt nyss sagts.

Kallelse till — -—

(Föreslagen lydelse)

delägaren uppehåller sig, är det såvitt
avser honom tillräckligt att kungörelse
om sammanträdet sker såsom
angives i 31 §. Delägare med
känt hemvist utom riket skall tillställas
kallelsen med posten. Om delägares
hemvist ej är känt eller det
kan antagas att ytterligare delägare
finnes utöver dem som äro kända,
skall kungörelse om sammanträdet
ske på sätt nyss sagts.

ordning utlysts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

13) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom förordnas, att 3 kap. 18 § och 10 kap. 38 och 65 §§ vattenlagen
(1918: 523) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

18 §.

Styrelsen för------ — företräda deltagarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot
att mottaga stämning i mål,
som rör företaget, så ock annat
meddelande i fråga om företaget
skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken
är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

10 KAP.

38 §.i

Efter samråd--—---ortens tidningar.

Är företaget av mindre ornfatt- Är företaget av mindre omfattning
och berör det uppenbarligen ning och berör det uppenbarligen
förutom sökanden allenast viss eller förutom sökanden allenast viss eller

1 Senaste lydelse 1961:543.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

vissa sakägare, vare kungörelse, som
nu sagts, icke erforderlig; dock skall
underrättelse om tid och ställe för
sammanträdet sist å åttonde dagen
förut delgivas sådan sakägare i den
för stämning stadgade ordning.

I kungörelse —- —

(Föreslagen lydelse)

vissa sakägare, vare kungörelse, som
nu sagts, icke erforderlig; dock skall
underrättelse om tid och ställe för
sammanträdet sist å åttonde dagen
förut delgivas sådan sakägare.

—- ersättning därför.

Förrättningen skall -—------

Varder nytt sammanträde av nöden,
skall besked om tiden och stället
därför meddelas innan sammanträdet
avslutas. Kan till följd av laga
hinder tiden för sammanträdet ej genast
utsättas eller sammanträde ej
å utsatt tid hållas, skall om tiden
och stället för det nya sammanträdet
utfärdas kungörelse i den ordning,
som i 38 § sägs, eller ock sist
å åttonde dagen förut i den för stämning
stadgade ordning samtliga sakägare
kallas till sammanträdet. Ett
exemplar av kungörelsen skall, då
enligt 39 § föreskrift meddelats om
handlingars tillhandahållande, ofördröjligen
översändas till de härför
bestämda ställen.

Finnes under förrättningens fortgång
saken angå fastighet, som ej
på sätt i 38 § är föreskrivet angivits
i förut utfärdad kungörelse om förrättningen,
och har ej ägare och
känd nyttjanderättshavare till den
fastighet ändock tillstädeskommit,
åligge förrättningsmannen att därom
utfärda kungörelse med tillkännagivande
vad ägare till sådan fastighet
så ock nyttjanderättshavare,
där dennes rätt är i fråga, har att
iakttaga för bevakande av talan vid
sammanträde ävensom att till sakägare,
som nu nämnts, avsända underrättelse
på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen
skall minst fjorton dagar
före sammanträdet införas i en eller
flera av ortens tidningar. Har enligt
39 § meddelats föreskrift om handlingars
tillhandahållande, skall ett

§•*

- och avslutas.

Varder nytt sammanträde av nöden,
skall besked om tiden och stället
därför meddelas innan sammanträdet
avslutas. Kan till följd av
laga hinder tiden för sammanträdet
ej genast utsättas eller sammanträde
ej å utsatt tid hållas, skall kungörelse
om tiden och stället för det nya
sammanträdet utfärdas i den ordning,
som i 38 § sägs, eller ock kallelse
till sammanträdet delgivas
samtliga sakägare sist å åttonde dagen
förut. Ett exemplar av kungörelsen
skall, då enligt 39 § föreskrift
meddelats om handlingars tillhandahållande,
ofördröj ligen översändas
till de härför bestämda ställen.

Finnes under förrättningens fortgång
saken angå fastighet, som ej på
sätt i 38 § är föreskrivet angivits i
förut utfärdad kungörelse om förrättningen,
och har ej ägare och
känd nyttjanderättshavare till den
fastighet ändock tillstädeskommit,
åligge förrättningsmannen att därom
utfärda kungörelse med tillkännagivande
vad ägare till sådan fastighet
så ock nyttjanderättshavare,
där dennes rätt är i fråga, har att
iakttaga för bevakande av talan vid
sammanträde ävensom att till sakägare,
som nu nämnts, avsända underrättelse
på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen
skall minst fjorton dagar
före sammanträdet införas i en eller
flera av ortens tidningar. Har enligt
39 § meddelats föreskrift om handlingars
tillhandahållande, skall ett

1 Senaste lydelse 1961:543.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

exemplar av kungörelsen ofördröj ligen
översändas till de härför bestämda
ställen. Är uppenbarligen fråga
allenast om viss eller vissa sakägares
hörande, vare kungörelse och
underrättelse, som nu sagts, dock
icke erforderliga, såframt sådan sakägare
i den för stämning stadgade
ordning kallas till sammanträde sist
å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan
sagts tillkännagivits, vare dock sådant
tillkännagivande ej av nöden,
där alla sakägare komma tillstädes
eller de uteblivna i den för stämning
stadgade ordning sist å åttonde dagen
förut kallats till sammanträdet.

(Föreslagen lydelse)

exemplar av kungörelsen ofördröj ligen
översändas till de härför bestämda
ställen. Är uppenbarligen fråga
allenast om viss eller vissa sakägares
hörande, vare kungörelse och
underrättelse, som nu sagts, dock
icke erforderliga, såframt sådan sakägare
delgives kallelse till sammanträde
sist å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan
sagts tillkännagivits, vare dock sådant
tillkännagivande ej av nöden,
där alla sakägare komma tillstädes
eller de uteblivna delgivits kallelse
till sammanträdet sist å åttonde dagen
förut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

14) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, att 46 § lagen (1919:426) om flottning i allmän
flottled skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

Angående befogenhet för styrelseledamot
att för föreningen mottaga
stämning är stadgat i rättegångsbalken;
och skall vad i sådant avseende
gäller äga tillämpning jämväl, då annat
meddelande skall delgivas föreningen.

Vill styrelsen---------—---å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

15) Förslag
till
Lag

om ändring i förordningen (1845:50 s. 1) i avseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vill den, som tillhandlar sig lösören
och tillåter, att desamma få i
säljarens vård kvarbliva, att vad han
tillhandlat sig skall fredas från utmätning
för säljarens skuld och i
händelse av dennes konkurs från
boets tillgångar avskiljas, upprätte
skriftlig avhandling om köpet, med
förteckning å de köpta persedlarna
och vittnens underskrift, och låte sedermera
från predikstolen i kyrkan
uti den församling, dår säljaren bor,
å nästa söndag, då gudstjänst därstädes
hålles, om samma avhandling
uppläsa kungörelse, upptagande säljarens
och köparens namn och yrken,
dagen då köpeavhandlingen blivit
uppgjord samt köpeskillingens
belopp, över vilket uppläsande bevis
bör tecknas å handlingen; varefter
denna bör, om egendomen finnes i
stad med rådhusrätt, inom åtta dagar
efter kungörandet uppvisas inför
rådhusrätten för att i dess protokoll
intagas samt, om egendomen
finnes å annan ort än nu sagts, ej
allenast inom berörda tid för landsfiskalen
i orten eller, där stadsfogde
finnes, för stadsfogden uppvisas och
i bestyrkt avskrift honom tillställas,
utan ock senast inom en månad efter
kungörandet inför häradsrätten
till intagande i dess protokoll företes.

(Föreslagen lydelse)

§-J

Vill den, som tillhandlar sig lösören
och tillåter, att desamma få i
säljarens vård kvarbliva, att vad han
tillhandlat sig skall fredas från utmätning
för säljarens skuld och i
händelse av dennes konkurs från
boets tillgångar avskiljas, upprätte
skriftlig avhandling om köpet med
förteckning å de köpta persedlarna
och vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i tidning
med spridning inom den ort, där
säljaren bor, låta införa kungörelse
om avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn och
yrken, dagen då köpeavhandlingen
blivit uppgjord samt köpeskillingens
belopp. Avhandlingen jämte bevis
om att kungörelsen införts i tidning
skall dels inom åtta dagar från
den dag då kungörelsen skedde uppvisas
för kronofogdemyndigheten i
den ort där egendomen finnes, och i
bestyrkt avskrift tillställas myndigheten,
dels inom en månad från
samma dag företes inför tingsrätten
i orten till intagande i dess protokoll.

1 Senaste lydelse 1947:470.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Rådhus- och häradsrätter böra genast
hos sig, till allmänhetens kännedom,
angående uppvisade och inprotokollerade
köpeavhandlingar, offentligen
anslå kungörelser av enahanda
innehåll, som ovan nämnt är.

(Föreslagen lydelse)

l1 2

Tingsrätt bör genast hos sig, till
allmänhetens kännedom, angående
uppvisade och inprotokollerade köpeavhandlingar,
offentligen anslå
kungörelser av enahanda innehåll,
som ovan nämnt är.

Utan hinder därav, att med köpeavhandling
om lös egendom blivit så
förfaret, som här ovan sagt är, äge
domaren efter omständigheterna
pröva avhandlingens giltighet.

Utan hinder därav, att med köpeavhandling
om lös egendom blivit
så förfaret, som här ovan sagt är, äge
rätten efter omständigheterna pröva
avhandlingens giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Har kungörande i kyrka om
lösöreköp skett före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser beträffande
det köpet.

16) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla
bolag3 4 5 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

17) Förslag
till
Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 12, 17 och 123 §§ konkurslagen (1921:225)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)i (Föreslagen lydelse)

12 §.s

Upptages borgenärs —----delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkurs- 1 fråga om delgivning av konkursansökning
äge vad om delgivning av ansökning äge vad om delgivning av
stämning i tvistemål är stadgat mot- stämning i tvistemål är stadgat mot 1

Senaste lydelse 1947: 470.

2 Senaste lydelse 1946: 840.

8 Senaste lydelse av 17 § 1910: 88.

4 Med nuvarande lydelse avses beträffande 12 § den lydelse som har föreslagits i prop. 1969:119.

5 Senaste lydelse 1960:162.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Åt

(Nuvarande lydelse)

svarande tillämpning. Delgivning på
sätt i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
är föreskrivet må ske
även då gäldenären vistas å känd ort
utom riket och delgivning eljest ej
kan med laga verkan ske här i riket
samt konkursdomaren med hänsyn
till ortens avlägsenhet eller andra
omständigheter finner det icke skäligen
böra krävas, att delgivningen
verkställes utom riket. Delgivning
skall verkställas så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

Sker delgivning på sätt i 33 kap.
12 § rättegångsbalken föreskrives,
skall konkursdomaren tillse, att gäldenärens
egendom varder satt under
säker vård; kostnaden härför skall
gäldas av borgenären.

Nu är konkursansökning gjord av
borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet
hänskjutits till rätten, varde dödsboet
förelagt att till konkursdomaren
inkomma med förklaring över
ansökningen inom fjorton dagar från
delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo
ej står under förvaltning av boutredningsman,
ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty
densamma prövas av rätten, varde,
där någon dödsbodelägares vistelseort
är okänd eller dödsbodelägare
uppehåller sig å avlägsen utrikes ort,
sådan delägare särskilt kallad på sätt
i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
sägs. Är målet, då gäldenären
dör, redan hänskjutet till rätten,
varde dödsboet kallat att inför
rätten yttra sig över ansökningen,
och gälle beträffande frånvarande
delägares kallande vad nyss sagts.
Söker borgenär, att avliden gäldenärs
bo skall avträdas till konkurs, skall
i fråga om ansökningens delgivning
med dödsboet och delägares kallande
till rätten tillämpas vad i första och
andra punkterna föreskrivits.

(Föreslagen lydelse)

svarande tillämpning. Delgivning enligt
15 § första stycket delgivningslagen
(1970:000) må ske även då
gäldenären vistas å känd ort utom riket
och delgivning eljest ej kan med
laga verkan ske här i riket samt konkursdomaren
med hänsyn till ortens
avlägsenhet eller andra omständigheter
finner det icke skäligen böra
krävas, att delgivningen verkställes
utom riket. Delgivning skall verkställas
så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

Sker delgivning enligt 15 § delgivningslagen,
skall konkursdomaren
tillse, att gäldenärens egendom varder
satt under säker vård; kostnaden
härför skall gäldas av borgenären.

§.x

Nu är konkursansökning gjord av
borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet
hänskjutits till rätten, varde dödsboet
förelagt att till konkursdomaren
inkomma med förklaring över ansökningen
inom fjorton (lagar från
delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo
ej står under förvaltning av boutredningsman,
ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma
prövas av rätten, varde, där
någon dödsbodelägares vistelseort är
okänd eller dödsbodelägare uppehåller
sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad enligt 15 §
första stycket delgivningslagen. Är
målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet
till rätten, varde dödsboet
kallat att inför rätten yttra sig över
ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad
nyss sagts. Söker borgenär, att avliden
gäldenärs bo skall avträdas till
konkurs, skall i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och
delägares kallande till rätten tillämpas
vad i första och andra punkterna
föreskrivits.

1 Senaste lydelse 1960:162.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

123 §.i

Borgenär, som---------i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket
förmäles, vare, där det äskas, pliktig
att fästa sin fordran med sådan ed,
som i 116 § sägs. Å edgången skola
föreskrifterna i 116—119 §§ äga
motsvarande tillämpning; dock skall
beträffande tiden för edgångsyrkandes
framställande gälla, att det må
väckas intill dess borgenären uppburit
betalning för sin fordran, och må
delgivning av edgångsföreläggande
ej ske på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
föreskrives. Edgångsyrkandet
vare förfallet, där ej underrättelse,
som i 118 § första stycket
sägs, eller annat bevis, att edgångsföreläggande
meddelats, kommit rättens
ombudsman tillhanda innan
kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag
utfärdats.

Försummar borgenären —------

Borgenär, varom i första stycket
förmäles, vare, där det äskas, pliktig
att fästa sin fordran med sådan ed,
som i 116 § sägs. Å edgången skola
föreskrifterna i 116—119 §§ äga motsvarande
tillämpning; dock skall beträffande
tiden för edgångsyrkandes
framställande gälla, att det må väckas
intill dess borgenären uppburit
betalning för sin fordran, och må delgivning
av edgångsföreläggande ej
ske enligt 15 § delgivningslagen. Edgångsyrkandet
vare förfallet, där ej
underrättelse, som i 118 § första stycket
sägs, eller annat bevis, att edgångsföreläggande
meddelats, kommit
rättens ombudsman tillhanda
innan kungörelse om framläggande
av slututdelningsförslag utfärdats.

---6 kap. stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

18) Förslag
till ,

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas i fråga om utsökningslagen (1877: 31 s. 1),
dels att 12 och 215 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 195 a §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.2

Närmare föreskrifter —------av Konungen.

När underrättelse eller annan
handling skall tillställas någon genom
överexekutors eller utmätningsmans
försorg och särskild ordning
därför ej är föreskriven i lag, må det,
om Konungen så bestämmer, ske ge 1

Senaste lydelse 1946:809.

2 Senaste lydelse 1963:255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nom delgivning på sätt i rättegångsbalken
är stadgat.

195

215

Skall besvärstid räknas från erhållen
del av beslutet, skall genom
den vinnandes försorg beslutet delgivas
vederparten på sätt i rättegångsbalken
är om delgivning stadgat.
Skall delgivning ske enligt 33
kap. 12 § nämnda balk, ankomme
på överexekutor att på begäran förordna
därom; och skall vad i sagda
paragraf stadgas om rätten gälla
överexekutor.

a §.

Ansökan enligt 195 § skall jämte
föreläggande för motparten att yttra
sig delgivas denne på sätt som är
föreskrivet för stämning i tvistemål.
Delgivning sker genom överexekutors
försorg, om sökanden ej hellre
vill ombesörja delgivningen själv.

Föreläggande som överexekutor i
annat fall meddelar part enligt detta
kapitel sändes med posten.

§-x

Skall besvärstid räknas från erhållen
del av beslutet, delgives beslutet
motparten genom den vinnandes försorg.
Skall delgivning ske enligt 15—
17 §§ delgivningslagen (1970:000),
ankomme på överexekutor att på begäran
förordna därom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1946:814.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

19) Förslag
till
Lag

om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom förordnas, att 24 § lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Om delgivning med gäldenären av
ansökningshandlingarna jämte föreläggande
som avses i 22 eller 23 §
äge vad i 5 § är stadgat om delgivning
av lag sökning shandling ar motsvarande
tillämpning. Ej må delgivning
äga rum utom riket och ej heller
på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om delgivning med gäldenären av
ansökningshandlingarna jämte föreläggande
som avses i 22 eller 23 §
äge vad i 5 § är stadgat motsvarande
tillämpning. Ej må delgivning
äga rum utom riket och ej heller enligt
15 § delgivningslagen (1970:
000).

20) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

4 §•

Beslut att ej tala å brott skall på Beslut att ej tala å brott skall på
lämpligt sätt delgivas den underåri- lämpligt sätt tillkännagivas för den
ge. underårige.

Underrättelse om--—- — tillställas denna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

21) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 §4

Angår fråga-------------än böter.

År i fall, som avses i första stycket,
fråga om förverkande av egendom,
som tagits i beslag, och är ägaren
ej känd eller har han eller annan,
mot vilken talan föres, icke
känt hemvist inom riket eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål
är stadgat delgivning ske här i
riket, äge rätten utfärda stämning
å honom att å tid och ställe, som angivas
i stämningen, komma tillstädes
vid rätten för att svara i målet
vid påföljd, att egendomen eljest må
förklaras förverkad. Stämningen
skall kungöras på sätt i 33 kap. 12 §
nya rättegångsbalken sägs; uppgår
värdet av beslagtagen egendom uppenbart
ej till etthundra kronor, erfordras
ej att meddelande införes i
tidning. Uteblir svaranden, skall
egendomen förklaras förverkad, om
ej av omständigheterna framgår, att
talan därom är ogrundad.

Hava i

Är i fall, som avses i första stycket,
fråga om förverkande av egendom,
som tagits i beslag, och är ägaren
ej känd eller har han eller annan,
mot vilken talan föres, icke
känt hemvist inom riket eller kan
elj est ej på sätt om stämning i brottmål
är stadgat delgivning ske här i
riket, äge rätten utfärda stämning å
honom att å tid och ställe, som angivas
i stämningen, komma tillstädes
vid rätten för att svara i målet
vid påföljd, att egendomen eljest må
förklaras förverkad. Stämningen
skall utan hinder av 33 kap. 6 § första
stycket nya rättegångsbalken delgivas
genom kungörelsedelgivning.
Uppgår värdet av beslagtagen egendom
uppenbart ej till etthundra kronor,
får delgivning ske genom att
stämningen anslås på rättens kansli.
Uteblir svaranden, skall egendomen
förklaras förverkad, om ej av omständigheterna
framgår, att talan
därom är ogrundad.

-----de gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1964:546.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

22) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. m.
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Delgivning med den som fullgör
tjänstgöring vid krigsmakten skall
ske genom militär myndighets försorg.
Intyg av sådan myndighet skall
gälla såsom fullt bevis att delgivning
blivit så verkställd som intyget innehåller.
Avser delgivning stämning
eller kallelse att eljest infinna sig
vid domstol, skall intyget tillika innehålla
uppgift, huruvida den kallade
på grund av sin tjänstgöring är
hindrad att inställa sig. Har delgivning
verkställts annorledes än genom
militär myndighet, vare den
gällande; dock må delgivning ej ske
på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rättegångsbalken
sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

23) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1932:169) om uppläggande av nya
fastighetsböcker för landet

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1932: 169) om uppläggande av nya
fastighetsböcker för landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Där för-------— — —

Kallelse till sammanträdet skall
avsändas i rekommenderat brev och
innehålla anmaning att vid sammanträdet
förete tillgängliga handlingar,
vilka kunna tjäna till upplysning
i saken. Där så prövas erforderligt,
må kungörelse om sammanträdet
införas i ortstidning eller uppläsas
i församlingens kyrka.

För inställelsen-------

Kostnaden för------—

(Föreslagen lydelse)

§•

föres protokoll.

Kallelse till sammanträdet skall
avsändas i rekommenderat brev och
innehålla anmaning att vid sammanträdet
förete tillgängliga handlingar,
vilka kunna tjäna till upplysning i
saken. Där så prövas erforderligt,
må kungörelse om sammanträdet införas
i ortstidning.

- 27 kap. 1 § rättegångsbalken.
----av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

24) Förslag
till
Lag

om ändring i gruvlagen (1938:314)

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 22 §§, 23 § 3 mom. samt 43 § gruvlagen
(1938: 314) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna
äro ofullständiga
i något av de avseenden som angivas
i 6 § eller att eljest upplysning erfordras
rörande omständighet som 1 2

(Föreslagen lydelse)

§•*

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna
äro ofullständiga
i något av de avseenden som angivas
i 6 § eller att eljest upplysning erfordras
rörande omständighet som

1 Senaste lydelse 1952:148.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för ansökningens bedömande är av
betydelse, eller har sökanden underlåtit
att erlägga ansökningsavgift eller
förskott, skall bergmästaren ofördröj
ligen förelägga sökanden att
inom viss tid avhjälpa bristen vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen
förfaller i sin helhet eller
såvitt angår viss del av det med ansökningen
avsedda området; bergmästaren
likväl obetaget att, när det
med hänsyn till särskilda omständigheter
finnes skäligt, meddela nytt
föreläggande. Beslutet, däri äventyr
som nu sagts skall intagas, skall genast
genom bergmästarens försorg
delgivas sökanden eller tillsändas
honom i rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, skall
bergmästaren förelägga envar sökande
att, om han vill göra gällande att
inmutningsrätten till det gemensamma
området enligt vad i 3 § andra
stycket är stadgat skall tillhöra honom
ensam, inom viss i föreläggandet
angiven tid väcka talan därom
vid domstol, vid äventyr att han eljest
förlorat sin talan. Föreläggandet
skall delgivas sökandena i den
ordning, som för delgivning av stämning
i tvistemål är stadgat, eller annorledes
bevisligen. Innan nämnda
tid gått till ända och, där talan därinom
väckts, tvisten slutligen avgjorts,
må ärendet icke av bergmästaren
företagas till avgörande.

Minst fjorton dagar innan något
arbete å det inmutade området börjas
skall inmutaren härom, i den
ordning som för delgivande av stämning
är stadgad eller annorledes bevisligen,
underrätta såväl ägaren av
den mark varå han ämnar bedriva
arbetet som den vilken med nyttjanderätt
innehar sådan mark; dock
må, där marken äges eller inneha -

för ansökningens bedömande är av
betydelse, eller har sökanden underlåtit
att erlägga ansökningsavgift eller
förskott, skall bergmästaren ofördröjligen
förelägga sökanden att
inom viss tid avhjälpa bristen vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen
förfaller i sin helhet eller
såvitt angår viss del av det med ansökningen
avsedda området; bergmästaren
likväl obetaget att, när det
med hänsyn till särskilda omständigheter
finnes skäligt, meddela nytt
föreläggande. Beslutet, däri äventyr
som nu sagts skall intagas, skall genast
genom bergmästarens försorg
delgivas sökanden.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, skall
bergmästaren förelägga envar sökande
att, om han vill göra gällande att
inmutningsrätten till det gemensamma
området enligt vad i 3 § andra
stycket är stadgat skall tillhöra honom
ensam, inom viss i föreläggandet
angiven tid väcka talan därom
vid domstol, vid äventyr att han eljest
förlorat sin talan. Föreläggandet
skall delgivas sökandena. Innan
nämnda tid gått till ända och, där
talan därinom väckts, tvisten slutligen
avgjorts, må ärendet icke av
bergmästaren företagas till avgörande.

§-x

Minst fjorton dagar innan något
arbete å det inmutade området börjas
skall genom inmutarens försorg
underrättelse härom delgivas såväl
ägaren av den mark varå han ämnar
bedriva arbetet som den vilken med
nyttjanderätt innehar sådan mark;
dock må, där marken äges eller innehaves
av enskild person som är frånvarande
och låter egendomen för -

1 Senaste lydelse 1952:148.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ves av enskild person som är från- valtas av annan, underrättelsen övervarande
och låter egendomen förval- bringas till förvaltaren,
tas av annan, underrättelsen lämnas
förvaltaren.

Det åligger------ —är belägen.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna
ofullständiga eller någon
ytterligare upplysning erforderlig
eller önskar bergmästaren erhålla
förskott å kostnaderna för utmålsförrättningen,
äge han förelägga sökanden
att inom viss tid inkomma
med erforderlig handling eller upplysning
eller fordrat förskott, vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen
icke anses hava inkommit
förrän den dag det förelagda blivit
fullgjort. Beslutet, däri äventyr
som nu sagts skall intagas, skall genast
genom bergmästarens försorg
delgivas sökanden eller tillsändas honom
i rekommenderat brev.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren
att i rekommenderat brev
med mottagningsbevis översända
kungörelsen såväl till sökanden som
till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen
eller eljest äro för bergmästaren
kända. Kungörelsen skall avsändas
så tidigt, att densamma kan
komma mottagaren tillhanda minst
trettio dagar före förrättningen. Har
delgivning med viss sakägare på nu
anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren
föranstalta om att kungörelsen
sist å åttonde dagen före förrättningen
delgives sakägaren på sätt
som för delgivning av stämning i
tvistemål är stadgat.

Bestyrkt avskrift-------

Är mark som beröres av utmålsläggningen
samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och finnes för
samfällighet en känd styrelse eller an -

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna
ofullständiga eller någon
ytterligare upplysning erforderlig
eller önskar bergmästaren erhålla
förskott å kostnaderna för utmålsförrättningen,
äge han förelägga sökanden
att inom viss tid inkomma
med erforderlig handling eller upplysning
eller fordrat förskott, vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen
icke anses hava inkommit
förrän den dag det förelagda blivit
fullgjort. Beslutet, däri äventyr soin
nu sagts skall intagas, skall genast
genom bergmästarens försorg delgivas
sökanden.

§•*

3 mom. Härjämte skall genom
bergmästarens försorg kungörelsen i
god tid före förrättningen delgivas
såväl sökanden som de sakägare, vilka
jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5)
uppgivits i ansökningen eller eljest
äro för bergmästaren kända.

finnes tillgänglig.

1 Senaste lydelse 1952:148.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

nan som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda
delägarna i samfälligheten, utan
skall det för jordägaren avsedda
exemplaret av kungörelsen samt, där
avskrift av ansökningshandlingarna
skall tillställas jordens ägare, jämväl
nämnda avskrift översändas till
ledamot av styrelsen eller till förvaltaren;
och vare denne, där han ej
äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att
handlingarna tillställas någon som
äger behörighet härtill eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas
kännedom. Finnes ej känd styrelse
eller förvaltare och är marken
samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, må handlingarna
sändas till en av delägarna att vara
för dem alla tillgängliga. I fall varom
sist nämnts skall uppgift om vilken
delägare handlingarna tillställts intagas
i kungörelsen om förrättningen;
och skall kungörelsen anslås i socken-
eller rådstugan eller å annan
lämplig plats inom kommunen.

43 §.

Konungens befallningshavande — ■—

Häftar marken

(Föreslagen lydelse)

— förd talan,
mån förminskad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ägarna i samfälligheten, utan må
kallelsen översändas till ledamot av
styrelsen eller till förvaltaren; och
vare denne, där han ej äger att själv
föra talan för samfälligheten, delägarna
ansvarig för att kallelsen tillställes
någon som äger behörighet
härtill eller, om sådan ej finnes,
kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare
och är marken samfälld för flera
än tio fastigheter med skilda ägare,
må kallelsen sändas till en av delägarna
att vara för dem alla tillgänglig.
Delgives kallelse på sätt som sist
nämnts, skall kungörelse om sammanträdet
utfärdas med uppgift om
vilken delägare kallelsen tillställts;
och skall kungörelsen anslås i socken-
eller rådstugan eller å annan
lämplig plats inom kommunen.

Är marken---------

De med — — — —------

(Föreslagen lydelse)

ten, oavsett att nämnda lag ej är tilllämplig
i övrigt.

och kungörelse.
av gruvinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

25) Förslag
till
Lag

om ändring i uranlagen (1960:679)

Härigenom förordnas, att 16 § uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Minst fjorton dagar innan något
undersökningsarbete börjas skall innehavare
av undersökningstillstånd,
i den ordning som för delgivande av
stämning i tvistemål är stadgad eller
annorledes bevisligen, härom underrätta
såväl ägaren av den mark varå
han ämnar bedriva arbetet som den
vilken med nyttjanderätt innehar sådan
mark; dock må, där marken äges

(Föreslagen lydelse)

§•

Minst fjorton dagar innan något
undersökningsarbete börjas skall innehavare
av undersökningstillstånd
ombesörja att underrättelse härom
delgives såväl ägaren av den mark
varå han ämnar bedriva arbetet som
den vilken med nyttjanderätt innehar
sådan mark; dock må, där marken
äges eller innehaves av enskild
person som är frånvarande och låter

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

eller innehaves av enskild person
som är frånvarande och låter egendomen
förvaltas av annan, underrättelsen
lämnas förvaltaren.

Det åligger---------

(Föreslagen lydelse)

egendomen förvaltas av annan, underrättelsen
överbringas till förvaltaren.

— därav finnes.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

26) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 95 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

27) Förslag
till
Lag

om ändring i skogsvårdslagen (1948:237)

Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom., 13 § 1 mom. samt 19, 22 och 41 §§
skogsvårdslagen (1948: 237) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Skogsvårdsstyrelsens beslut
i ärende, varom i 6—10 §§ sägs,
skall innehålla de föreskrifter eller,
i fråga om yttrande enligt 10 §, de
anvisningar, som kunna anses påkallade,
samt angiva den tid, högst
tio år, för vilken beslutet skall gälla.
Beslutet skall så snart ske kan bevisligen
tillställas sökanden samt, i
fall som avses i 9 §, jämväl en var
annan, som skogsvårdsstyrelsen veterligen
äger rätt till skogsfång å
fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 mom. Skogsvårdsstyrelsens beslut
i ärende, varom i 6—10 §§ sägs,
skall innehålla de föreskrifter eller,
i fråga om yttrande enligt 10 §, de
anvisningar, som kunna anses påkallade,
samt angiva den tid, högst
tio år, för vilken beslutet skall gälla.
Beslutet skall så snart ske kan delgivas
sökanden samt, i fall som avses
i 9 §, jämväl en var annan, som
skogsvårdsstyrelsen veterligen äger
rätt till skogsfång å fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 19/0

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Kan ej---- ---- -—

Avverkningsförbud skall utan hinder
av besvär genast träda i kraft
samt, där fråga icke är om förbud
enligt första stycket sista punkten,
gälla för viss tid, högst fem år, med
rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om
så anses påkallat, vid utgången av
denna tid förlänga förbudet för ytterligare
högst fem år. Om förbudets
innehåll skall ofördröj ligen genom
skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens
ägare samt, där avverkning
verkställts eller planlagts av annan,
jämväl denne bevisligen underrättas.

Avverkningsförbud skall — — —

(Föreslagen lydelse)

— annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hinder
av besvär genast träda i kraft
samt, där fråga icke är om förbud
enligt första stycket sista punkten,
gälla för viss tid, högst fem år, med
rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om
så anses påkallat, vid utgången av
denna tid förlänga förbudet för ytterligare
högst fem år. Avverkningsförbud
skall ofördröj ligen delgivas
fastighetens ägare samt, där avverkning
verkställts eller planlagts av
annan, jämväl denne.

---— ;— av skogsmarken.

19 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen — •—

Kan ej överenskommelse träffas,
må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen
påkalla undersökning av
det område varom fråga är. Skogsstyrelsen
förordnar i anledning härav
sakkunnig person att med biträde
av två ojäviga gode män, vilka
av förrättningsmannen utses bland
dem, som äro ägodelningsnämndemän
eller gode män vid lantmäterifÖrrättningar
eller ledamöter av
nämnd vid häradsrätt, å stället undersöka
förhållandet. Om tiden för
förrättningen skola genom förrättningsmannens
försorg skogsvårdsstyi''elsen
och fastighetens ägare
ävensom annan, som kan vara ansvarig
för kostnadeima för åtgärderna,
bevisligen underrättas. Synemännen
skola till skogsvårdsstyrelsen
avgiva redogörelse med förslag
till de åtgärder, som må finnas nödiga
för att exdiålla nöjaktigt skogstillstånd.
Stanna synemännen i olika
meningar, skola de särskilda
meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

Sedan undersökning--------

---avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas,
må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen
påkalla undersökning av
det område varom fråga är. Skogsstyrelsen
föi’ordnar i anledning härav
sakkunnig person att med biträde
av två ojäviga gode män, vilka
av förrättningsmannen utses bland
dem, som äro nämndemän eller gode
män vid lantmäteriförrättningar, å
stället undersöka förhållandet. Onx
tiden för förrättningen skola genoixx
förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen
och fastighetens ägare
ävensom annan, som kan vara
ansvarig för kostnaderna för åtgärderna,
delgivas underrättelse. Synemännen
skola till skogsvårdsstyrelsen
avgiva redogörelse med förslag
till de åtgärder, som må finnas nödiga
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.
Stanna synemännen i olika
meningar, skola de särskilda
meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

— stånd överenskommelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Har den tid, inom vilken åtgärd
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd
enligt överenskommelse eller
dom skulle hava vidtagits, gått till
ända, och förekommer anledning
antaga, att åtgärden icke fullgjorts,
skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka
förhållandet genom besiktning
å marken. Dylik besiktning
verkställes efter skogsvårds styrelsens
förordnande av länsjägmästaren
eller annan sakkunnig person
jämte två av styrelsen tillkallade
sådana gode män som i 19 § andra
stycket omförmälas. Till förrättningen
skall markägaren samt, där
skogsvårdsstyrelsen avser att gent
emot annan göra gällande förpliktelse
att ansvara för kostnaderna
för åtgärden, jämväl denne genom
styrelsens försorg bevisligen kallas.
Redogörelse över förrättningen skall
avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes---— —

Det ankommer —--------

(Föreslagen lydelse)

§•

Har den tid, inom vilken åtgärd
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd
enligt överenskommelse eller
dom skulle hava vidtagits, gått till
ända, och förekommer anledning
antaga, att åtgärden icke fullgjorts,
skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka
förhållandet genom besiktning
å marken. Dylik besiktning
verkställes efter skogsvårdsstyrelsens
förordnande av länsjägmästaren
eller annan sakkunnig person
jämte två av styrelsen tillkallade
sådana gode män som i 19 § andra
stycket omförmälas. Kallelse till
förrättningen skall delgivas markägaren
samt, där skogsvårdsstyrelsen
avser att gent emot annan göra
gällande förpliktelse att ansvara för
kostnaderna för åtgärden, jämväl
denne. Redogörelse över förrättningen
skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

-----— ej besiktning.

—----befunnits eftersatt.

Virke, som enligt denna lag förklarats
förverkat, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord
som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan
frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning
skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor,
att fara föreligger för virkets
förstörelse eller att kostnaden för
dess förvarande skulle bliva större
än skäligt är, skall överexekutor
förordna, att virket skall säljas i den
ordning nyss sagts; och skall i sådant
fall virkets ägare, där han är
känd och inom riket boende, eller,
där han bor utom riket men inom
riket har känt ombud, som äger att
för honom mottaga stämning och
avgiva svaromål, ombudet genom
åklagarens försorg bevisligen under -

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

rättas om auktionen minst åtta dagar
innan den hålles. Anmälan av
åklagare, varom här ovan sägs, skall
vara åtföljd av fullständig, av två
trovärdiga personer styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och
beskaffenhet.

(Föreslagen lydelse)

rättelse om auktionen minst åtta
dagar innan den hålles. Anmälan av
åklagare, varom här ovan sägs, skall
vara åtföljd av fullständig, av två
trovärdiga personer styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och
beskaffenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

28) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 88 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

29) Förslag %

till
Lag

om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 36 § lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Angående behörighet för styrelseledamot,
så ock för den som eljest,
ensam eller gemensamt med annan,
bemyndigats teckna föreningens firma,
att mottaga delgivning i rättegång
mot föreningen är stadgat i rättegångsbalken;
och skall vad i sådant
avseende gäller äga tillämpning
jämväl då annat meddelande skall
delgivas föreningen.

Vill styrelsen-------å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

2f Bihartg till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

30) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 27, 32 och 66 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Förhör med ■—• —--—---

Beträffande kallelse till förhör inför
länsstyrelsen, hämtning och annan
påföljd av utevaro skola bestämmelserna
i 13 § 2 mom. första
och andra styckena äga motsvarande
tillämpning; dock skall i fråga
om hämtning till förhör gälla dels
att handräckning härför må meddelas,
där den uteblivne bevisligen
kallats till förhöret så tidigt att han
kunnat inställa sig å förelagd dag'',
dels ock alt person, som skall höras
upplysningsvis, ej må hämtas förrän
det befunnits, att han ej genom
viten kunnat förmås till inställelse.

Länsstyrelsens slutliga beslut
jämte besvär shänvisning, där klagan
över beslutet må föras, skall skriftligen
mot bevis ofördröj ligen delgivas
sökande samt den som beslutet
avser. Tillkännagives beslutet vid
förhör inför länsstyrelsen i den sistnämndes
närvaro, må dock skriftlig
delgivning med honom underlåtas,
och skall han i sådant fall anses hava
fått del av beslutet vid förhöret;
dock åligger det länsstyrelsen att på
begäran genast tillhandahålla utskrift
av beslutet.

Har beslut---_____--

Där nykterhetsnämnd---— - 1

(Föreslagen lydelse)

§•

ärendets bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför
länsstyrelsen, hämtning och annan
påföljd av utevaro skola bestämmelserna
i 13 § 2 mom. första
och andra styckena äga motsvarande
tillämpning; dock skall i fråga
om hämtning till förhör gälla dels
att handräckning härför må meddelas,
där den uteblivne delgivits
kallelse till förhöret så tidigt att
han kunnat inställa sig å förelagd
dag, dels ock att person, som skall
höras upplysningsvis, ej må hämtas
förrän det befunnits, att han ej genom
viten kunnat förmås till inställelse.

§-x

Länsstyrelsens slutliga beslut
jämte besvärshänvisning, där klagan
över beslutet må föras, skall
ofördröj ligen delgivas sökande samt
den som beslutet avser.

tillställas åklagaren.
----denna nämnd.

1 Senaste lydelse 1956:225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Delgivning av kallelser och andra
meddelanden enligt denna lag skall
ske genom posten, såvida icke vederbörande
myndighet finner den böra
verkställas på annat sätt. Om postdelgivning
ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning
i tillämpliga delar gälla vad
som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, lb,
23 och 25 §§ rättegångsbalken.

§•

Skall kallelser och andra meddelanden
enligt denna lag delgivas får
det ej ske med tillämpning av 12
eller 15 § delgivningslagen (1970:

000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

31) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp,
dels att 65 § samma lag skall upphöra att gälla,
dels att 25 och 57 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

Kommun, som----betala ersättningen.

Anmaningen skall ---— ----—--- — för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat
brev med mottagningsbevis,
skall mottagningsbeviset gälla
som bevis om dagen för delfåendet.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller
utslag i mål eller ärende, som avses
i denna lag, skall genom länsstyrelsens
försorg skyndsamt delgivas
varje enskild person och kommun,
som beröres därav.

Anmaningen jämte därvid fogade
handlingar skall delgivas den andra
kommunen.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Delgivning skall, om ej länsstyrelsen
finner den böra verkställas på
annat sätt, ske genom posten. Om
postdelgivning ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos
polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning
i tillämpliga delar gälla vad som
finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, It, 23
och 25 §§ rättegångsbalken.

65 §.!

Delgivning ombesörjes kostnadsfritt
av polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

32) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1936: 56) om socialregister skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.1 2

Beslutar kommunalt organ, att Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall hjälp skall utgå till viss person,
beslutet omedelbart delgivas det re- skall det registerförande organet
gisterförande organet. omedelbart underrättas om beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1964:66.

2 Senaste lydelse 1962: 414.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

33) Förslag
till
Lag

om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas, att 23, 24 och 95 §§ barnavårdslagen (1960:97)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

När barnavårdsnämnden meddelat
beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall beslutet
skyndsamt skriftligen delgivas
den det rör. Är fråga om barn under
femton år, behöver beslutet, såvitt
barnet angår, endast delgivas föräldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i
första stycket vid förhör inför
nämnden i närvaro av den som skall
erhålla del av beslutet, må skriftlig
delgivning med honom underlåtas.
Han skall då anses ha fått del av
beslutet vid förhöret. På begäran
skall nämnden dock tillhandahålla
utskrift av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

§•

När barnavårdsnämnden meddelat
beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall beslutet
skyndsamt delgivas den det rör.
Är fråga om barn under femton år,
behöver beslutet, såvitt barnet angår,
endast delgivas föräldrarna.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29
eller 30 § beslutat att någon skall
omhändertagas för samhällsvård eller
utredning, skall beslutet ofördröj
ligen på sätt som stadgas i 23 §
delgivas honom själv, om han fyllt
femton år, och hans föräldrar. Den
som delgives beslutet skall samtidigt
anmodas att skriftligen förklara, huruvida
han samtycker till att det
verkställes.

Lämnas icke —-

Har barnavårdsnämnden enligt 29
eller 30 § beslutat att någon skall
omhändertagas för samhällsvård eller
utredning, skall beslutet ofördröj -ligen delgivas honom själv, om han
fyllt femton år, och hans föräldrar.
Den som delgives beslutet skall samtidigt
anmodas att skriftligen förklara,
huruvida han samtycker till att
det verkställes.

— till länsstyrelsen.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller
andra meddelanden enligt denna
lag skall ske genom posten, såvida
icke vederbörande myndighet finner
den böra verkställas på annat sätt.

Skall kallelser, beslut eller andra
meddelanden enligt denna lag delgivas
får det ej ske med tillämpning
av 12 eller 15 § delgivningslagen
(1970:000).

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om postdelgivning ej användes, må
biträde för delgivningen påkallas
hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning
i tillämpliga delar gälla vad
som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7,

H, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

34) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1961:262) om försäkringsdomstol
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Beträffande förfarandet i övrigt
skola bestämmelserna i 9 kap. 5, 6,
8 och 9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket,
2 §, 3 § första stycket, 4 och
5 §§, 6 § andra stycket och 8—24 §§,
i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt
i 33 kap. 3—12 §§, U—22 §§, 23 §
första stycket och 25—27 §§ rättegångsbalken
lända till efterrättelse
i tillämpliga delar.

För delgivning må domstolen påkalla
biträde av polismyndighet.

Beträffande förfarandet i övrigt
skola bestämmelserna i 9 kap. 5, 6,
8 och 9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket,
2 §, 3 § första stycket, 4 och
5 §§, 6 § andra stycket och 8—24 §§,
i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt
i 33 kap. 3, 7 och 8 §§ rättegångsbalken
lända till efterrättelse i tilllämpliga
delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

35) Förslag
till
Lag

om vissa anslag på kommuns anslagstavla

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Får myndighet eller enskild på grund av lag eller annan författning påkalla
att handling anslås på kommuns anslagstavla, åligger det kommunen
att verkställa åtgärden.

2 §

Den som påkallar att handling anslås, skall lämna handlingen till kommunstyrelsen
med upplysning om den tid varunder handlingen skall vara
anslagen. Innefattar denna ett meddelande om att annan handling hålles tillgänglig,
skall meddelandet ange sistnämnda handlings huvudsakliga innehåll,
den plats där den finns tillgänglig och tiden härför. Påkallar enskild
att sådant meddelande anslås, skall den handling som nämnes i meddelandet
hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen.

3 §

Har enskild påkallat att handling anslås och finner kommunen att åtgärden
bör företagas i annan kommun, hänskjutes frågan till länsstyrelsen för
avgörande. Detsamma gäller om hinder mot åtgärden finnes föreligga av
annan anledning.

4 §

Sedan handling varit anslagen under föreskriven tid, skall bevis härom
tillställas den som påkallat åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

36) Förslag
till
Lag

om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)

Härigenom förordnas, att 54 och 55 §§, 69 § 4 mom. samt 92 och 142 §
taxeringsförordningen (1956: 623) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Finnes beträffande anmaning eller
annan i denna förordning avsedd
handling vara av betydelse att
erhålla bevis för att handlingen
kommer skattskyldig eller annan tillhanda,
må delgivning äga rum i den
ordning nedan sägs.

Rätt att använda sådan delgivning
tillkommer taxeringsnämnd,
taxeringsintendent, prövningsnämnd
och länsstyrelse.

Delgivning skall där så ske kan,
verkställas genom posten. Om sådan
delgivning skall vad i rättegångsbalken
stadgas om delgivning genom
posten av annan handling än stämning
äga motsvarande tillämpning.
Närmare bestämmelser om delgivning
genom posten av handling från
taxeringsmyndighet meddelas av
Kungl. Maj:t.

Kan delgivning ej ske genom posten,
må polismyndighet anlitas för
delgivningens verkställande.

Finnes beträffande anmaning eller
annan i denna förordning avsedd
handling vara av betydelse att erhålla
bevis för att handlingen kommer
skattskyldig eller annan tillhanda,
skall handlingen delgivas honom,
om det ej är känt att han icke kan
anträffas.

55 §.

Har i anmaning vite förelagts,
skall anmaningen delgivas enligt bestämmelserna
i 54 §, där ej delgivningen
finnes kunna på betryggande
sätt ske i annan ordning.

Har i anmaning vite förelagts,
skall anmaningen delgivas den som
avses med föreläggandet.

69 §.

4 mom. Underrättelse som---taxeringsnämndens beslut.

Underrättelsen skall tillställas den Underrättelsen skall tillställas den
skattskyldige i rekommenderat brev. skattskyldige i rekommenderat brev.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ar 19/0

(Nuvarande lydelse)

Återkommer försändelsen såsom obeställbar
och förekommer anledning
att den skattskyldige kan anträffas,
bör, där så lämpligen kan ske, underrättelsen
delgivas honom i den ordning
54 § stadgar.

Underrättelse om prövningsnämndens
beslut med angivande av skälen
därför skall inom två veckor efter
det nämndens protokoll justerats tillställas
parterna, taxeringsintendenten
dock endast om beslutet gått honom
emot. Underrättelse till skattskyldig
skall sändas i rekommenderat
brev med mottagningsbevis. Återkommer
försändelsen som obeställbar
och förekommer anledning att
den skattskyldige kan anträffas,
skall underrättelsen delgivas honom i
den ordning 54 § stadgar.

Underrättelse, som -—- — —----

(Föreslagen lydelse)

Återkommer försändelsen såsom obeställbar
och förekommer anledning
att den skattskyldige kan anträffas,
bör, där så lämpligen kan ske, underrättelsen
delgivas honom.

§•

över beslutet.

142 § i

Anmaning må -— — •—- ——- — allmän fastighetsdeklaration.

Vad i 34 § 4 mom. samt 52 § är
stadgat om anmaning skall i tillämpliga
delar gälla jämväl beträffande
anmaning som här avses. Bestämmelserna
i 53—55 §§ skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om ordförande
i fastighetstaxeringsnämnd
samt beträffande taxeringsintendent,
fastighetsprövningsnämnd, prövningsnämnd
och länsstyrelse.

Vad i 34 § 4 mom. 52, 54 och 55 §§
är stadgat om anmaning skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl beträffande
anmaning som här avses. Bestämmelserna
i 53 § skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om ordförande
i fastighetstaxeringsnämnd
samt beträffande taxeringsintendent,
fastighetsprövningsnämnd, prövningsnämnd
och länsstyrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1963:683.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

37) Förslag
till
Lag

om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen (1959:551) angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Underrättelse, som------

Underrättelse, varom i 8 § tredje
eller fjärde stycket sägs, skall översändas
i rekommenderat brev med
mottagningsbevis. Återkommer försändelsen
såsom obeställbar och förekommer
anledning antaga att vederbörande
kan anträffas, slcall underrättelsen
delgivas honom i den
ordning 5b § taxeringsförordningen
stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

(Föreslagen lydelse)

§•

---statlig inkomstskatt.

Underrättelse, varom i 8 § tredje
eller fjärde stycket sägs, skall delgivas
vederbörande, om det ej är känt
att han icke kan anträffas.

38) Förslag
till
Lag

om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring m. m.

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen (1959:552) angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m. skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §d

Underrättelse som--—---riksförsäkringsverkets beslut.

Underrättelse som nyss sagts även- Underrättelse som nyss sagts ävensom
sådan anmaning'' enligt 7 §, vari som sådan anmaning enligt 7 §, vari
vite förelagts, skall översändas i re- vite förelagts, skall delgivas vederbö- 1

1 Senaste lydelse 1961: 261.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kommenderat brev med mottagnings- rande, om det ej är känt att han icke
bevis. Återkommer försändelsen som kan anträffas.
obeställbar och förekommer anledning
antaga att vederbörande kan
anträffas, skall underrättelsen eller
anmaningen delgivas honom i den
ordning 5i § taxeringsförordningen
stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

39) Förslag
till
Lag

om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)

Härigenom förordnas, att 55 § folkbokföringsförordningen (1967:198)
skall upphöra att gälla rid utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
17 oktober 1969.

Nä i1 varande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Aspling,
Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny delgivningslag
m.m. och anför.

1. Inledning

Delgivning av handlingar sker inom rättegångsväsendet enligt bestämmelser
i 33 kap. rättegångsbalken (RB). I detta kapitel finns föreskrifter om
hur man skall förfara i olika situationer, när en handling bevisligen skall
bringas till någons kännedom. Inom förvaltningsförfarandet finns däremot
inte någon motsvarande allmän reglering av hur delgivning skall ske i olika
fall.

Frågan om att åstadkomma en enhetlig reglering beträffande delgivning
inom förvaltningen har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet. Besvärssakkunniga,
som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
4 mars 1949, avgav år 1964 betänkandet Lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964: 27). Den föreslagna lagens 5 kap. upptog bestämmelser om delgivning
som i huvudsak innebär att alla myndigheter skall få tillgång till de
delgivningsförfaranden som nu anges i RB.

Sedan besvärssakkunnigas förslag hade remissbehandlats (beträffande
remissbehandlingen, se SOU 1968: 27 s. 21), befanns vid ärendets beredninginom
justitiedepartementet att lagstiftningsfrågan om förvaltningsförfarandet
behövde övervägas ytterligare, och det ansågs lämpligt att dela upp arbetet.
Dels tillsattes en särskild arbetsgrupp inom justitiedepartementet med
uppdrag att på grundval av besvärssakkunnigas förslag och yttrandena över
det utarbeta ett mera kortfattat lagförslag om förvaltningsförfarandet, begränsat
till de allra viktigaste frågorna angående förvaltningsförfarandet.
Arbetsgruppens förslag återfinns i SOU 1968: 27 och övervägs nu inom de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

partementet. Dels tillkallades en sakkunnig för utredning av frågan om
rättegångshjälp och närliggande frågor inom förvaltningsförfarandet (direktiv
se riksdagsber. 1969: Ju 56). Dels beslöts att inom justitiedepartementet
ytterligare bereda frågan om gemensamma delgivningsbestämmelser för
rättegång och förvaltningsförfarande. Sistnämnda arbete har resulterat i en
departementspromemoria (Stencil Ju 1968: 15) med förslag till delgivningslag
och till följdändringar i rättegångsbalken m. m. Promemorians förslag
till delgivningslag och till en därtill anslutande delgivningskungörelse torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Eftersom den
föreslagna delgivningslagen avses ersätta huvuddelen av bestämmelserna i
33 kap. RB, torde för jämförelse nuvarande lydelse av detta kapitel få redovisas
i bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen
(RPS), lagberedningen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, postverket, exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON), statskontoret, kammarrätten,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, patent- och registreringsverket, statens
hyresråd, statens utlänningskommission, länsstyrelserna i Stockholms län, Södermanlands
län, Jönköpings län, Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län,
Älvsborgs län, Värmlands län, Västmanlands län, Gävleborgs län, Västernorrlands
län, Jämtlands län och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden
i Uppsala stift, kommunalrättskommittén, expropriationsutredningen,
gruvrättsutredningen, informationsutredningen, delgivningscentralen i Stockholm,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen
Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges polismästare,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges advokatsamfund och
Svenska kommunförbundet. En del av remisserna har begränsats till sådana
delar av förslagen som har särskild betydelse för den berörda remissinstansens
verksamhetsområde.

Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden från överlantmätarna i Gotlands
län, Hallands län, Örebro län och Västernorrlands län. överlantmätaren
i sistnämnda län har beträffande en rad detaljfrågor hänvisat till
yttrande av lantmäteriets specialenhet nr 2 i länet, vilket yttrande har bifogats.
Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från kronofogdemyndigheten
i Stockholm och lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi.
Länsstyrelserna i Kristianstads län och Värmlands län har bifogat yttranden
från länspolischeferna i länen. Länspolischefen i Värmlands län har
bifogat yttrande från polismyndigheten i Karlstad.

Beredningen inom justitiedepartementet av förslaget till förvaltningslag
är ännu inte avslutad. Med hänsyn till delgivningsreglernas betydelse i andra
lagstiftningssammanhang anser jag det påkallat att redan nu för sig ta upp
frågan om ny delgivningslag och följdändringar i rättegångsbalken m. m.
Beträffande ändringar i andra författningar än sådana som tillhör justitie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

departementets verksamhetsområde har jag i varje särskilt fall samrått
med vederbörande statsråd.

Jag vill tillägga, att jag i det följande tar upp även ett delförslag, ingående
i informationsutredningens betänkande Kungörelseannonsering (SOU
1969: 7). Jag återkommer senare till detta förslag och remissbehandlingen
därav.

2. Gällande ordning

2.1. RB:s delgivningsbestämmelser i huvuddrag

Delgivningsförfarandet för rättegångsväsendets del är utförligt reglerat i
RB. Bestämmelserna finns i 33 kap. 4—27 §§. Eftersom nuvarande lydelse
av detta kapitel återfinns i bilaga 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende,
inskränker jag mig till en kort översikt över kapitlets bestämmelser om delgivning.

Delgivning skall ske genom rättens försorg men part som begär det kan
få ombesörja delgivningen själv (4 §). Delgivning skall ske i första hand
genom posten (5 §). Delgivningen sker genom att handlingen överlämnas
till den som söks för delgivning. Ritningar och liknande bilagor av vidlyftig
beskaffenhet kan dock i stället för att överlämnas få hållas tillgängliga
i rättens kansli (6 §). Om den sökte inte träffas, finns det möjligheter
att lämna handlingen till annan i den söktes hemvist eller på hans kontor,
s. k. surrogatdelgivning (8 och 9 §§). Den som handlingen har lämnats till
svarar för att handlingen kommer den sökte till handa (10 §). I vissa fall kan
delgivning ske genom att handlingen anslås i rättens kansli och meddelande
därom förs in i tidningar (12 §). Om handling som skolat delges, har kommit
vederbörande till handa på annat sätt än som har beskrivits nu, har
detta samma verkan som om delgivning har ägt rum (14 §). Delgivning kan
i vissa fall ske även i muntlig form (15 §). Beträffande byalag, härad och
tingslag sker delgivning genom ett kungörelseförfarande i förening med
anslag i rättens kansli (16 § första stycket och 19 § andra stycket). Vidare
finns bestämmelser om delgivning med juridiska personer (17—19 §§), om
delgivning med ombud (20—22 §§), om skyldighet för domstol att besluta
om ny delgivning (23 §), om stämningsmän (24 §) och om bevisvärdet
av vissa delgivningsintyg (25 §). Kostnaden för delgivning genom rättens
försorg skall normalt vila på staten (26 §). Om det i lag eller annan
författning finns avvikande bestämmelser om delgivning, skall de bestämmelserna
gälla i stället (27 §).

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

2.2. Delgivningskungörelsen

Närmare bestämmelser om delgivningsförfarandet inom rättegångsväsendet
finns i delgivningskungörelsen (1947: 641), som gäller för allmän domstol,
domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol och arbetsdomstolen.
Enligt delgivningskungörelsen sker domstolsdelgivning i första
hand på det sättet att handlingen sänds till den som skall delges genom
tjänstebrev eller bud med begäran om skriftligt erkännande av mottagandet
(4 §). Kungl. Maj :t har den 30 juni 1965 föreskrivit, att delgivningserkännande
får lämnas för postbefordran utan att avsändaren förser försändelsen
med frimärken eller betalar postavgiften kontant. Postavgifter för sådana
försändelser betalas av allmänna medel enligt förordningen (1945:
329) angående utgörande av postavgifter för tjänsteförsändelser m. in.

Om det finns särskild anledning att anta att skriftligt erkännande inte
kommer att lämnas, bör delgivningen ske genom postverket (postdelgivning)
eller, om detta förfarande inte kan tillämpas, genom stämningsman
eller annan, vars intyg kan anses utgöra fullt bevis om delgivningen, s. k.
stämningsmannadelgivning (5 §). För stämningsmannadelgivning bör företrädesvis
anlitas polismyndighet eller särskilt förordnad stämningsman,
som bor i närheten av den som söks för delgivning. Delgivning med den som
är intagen i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller ungdomsvårdsskola bör ske genom tjänsteman vid anstalten (7 §).

2.3. Delgivningsbestämmelser för taxeringsförfarandet

Bestämmelser om förfarandet vid delgivning inom taxeringsväsendet
finns i taxeringsförordningen (1956: 623). Delgivning skall här i första hand
ske genom posten, varvid bestämmelserna i RB om delgivning av annan
handling än stämning skall äga motsvarande tillämpning (54 § tredje stycket).
Om postdelgivning inte är möjlig, skall polismyndighet anlitas (54 §
fjärde stycket).

Närmare föreskrifter om delgivningsförfarandet på nu berört område
finns i kungörelsen (1957: 514) med föreskrifter om delgivning genom posten
av handling från taxeringsmyndighet. Kungörelsen gäller för taxeringsnämnd,
fastighetstaxeringsnämnd, taxeringsintendent, prövningsnämnd, fastighetsprövningsnämnd,
sjömansskattenämnden och länsstyrelse.

2.4. Delgivningscirkuläret m. m.

För andra myndigheter än de förut behandlade gäller bestämmelserna i
Kungl. Maj :ts cirkulär (1943: 772) till statliga och kommunala myndigheter
om postverkets anlitande för delgivning av myndighets beslut in. m. Enligt
detta skall delgivning, om det är möjligt, ske genom att handlingen sänds
med posten, varvid försändelsen kan rekommenderas och mottagningsbevis
kan begäras. Sker översändandet under rekommendation, kan myndigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

bestämma att försändelsen får kvitteras ut endast av adressaten personligen.
Om delgivning inte kan ske på detta sätt, får myndigheten anlita stämningsman
eller polismyndighet för delgivningen. Särskilda blanketter till
delgivningsbevis används inte utan delgivningsbeviset tecknas på avskrift
eller kopia av den handling som skall delges.

För vissa myndighetsområden finns i skilda författningar delgivningsbestämmelser
av varierande utformning. Jag återkommer till dessa i det följande.

2.5. Bestämmelser om delgivning på annat sätt än genom handlingens
överlämnande

I vissa fall kan delgivning inte ske genom att handlingen överlämnas. Så
kan vara förhållandet om. den som söks för delgivning saknar känt hemvist
eller av annan anledning inte går att anträffa. För sådana situationer föreskrivs
för rättegångsväsendets del i 33 kap. 12 § RB att handlingen skall anslås
i rättens kansli och att meddelande härom skall införas i Post- och Inrikes
Tidningar och eventuellt också i annan tidning, s. k. kungörelsedelgivning.
Om den som söks har känt hemvist men ändå är oanträffbar, kan i
vissa fall delgivning ske genom att handlingen fästs på dörren till vederbörandes
bostad (s. k. spikning).

Den oftast föreskrivna, formen för delgivning på annat sätt än genom
handlingens överlämnande är delgivning genom kungörande i kyrka. I KBr
den 5 januari 1808 ges vissa bestämmelser om delgivning av länsstyrelsernas
eller kollegiernas avgöranden i sådana ekonomi- och politimål som rör antingen
hela menigheter eller så många särskilda personer att en bestyrkt
avskrift av samma beslut inte kan tillställas varje person utan större besvär
och kostnad. Sådana avgöranden skall kungöras genom uppläsande från
vederbörande predikstolar. Samma förfarande skall tillämpas beträffande
kommunikationsresolutioner i nämnda fall.

Kyrkokungörande i förening med annan form av bekantgörande föreskrivs
i RB i fråga om byalag, härad och tingslag (33 kap. 16 § första stycket
och 19 § andra stycket RB ) samt i ett avsevärt antal specialförfattningar.

Kungörandet har emellertid under senare tid endast sällan skett genom
uppläsande i kyrka. Genom lagen (1942: 117) med vissa bestämmelser om
kungörande i kyrka möjliggjordes det förfarandet att kungörelsens rubrik
eller kort uppgift om dess innehåll samt anvisning om var kungörelsen finns
fick anslås på lämplig plats i eller vid kyrkan. Kyrkoknngörandet blev därigenom
i verkligheten ett kungörande genom anslag. Ytterligare ett steg bort
från anknytningen till kyrkan har i fråga om världsliga kungörelser, beslut
och meddelanden tagits genom lagen (1968: 687) om ändring i lagen
(1942: 117) med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. I denna lag,
som träder i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar, föreskrivs nämligen att
om det i lag eller författning är föreskrivet att kungörelse skall läsas upp

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

i kyrka, anslag i stället skall ske på sätt och plats som Kungl. Maj :t föreskriver.
I fråga om kungörelser som rör kyrkliga angelägenheter har anknytningen
till kyrkan ansetts böra behållas. Beträffande sådana kungörelser
skall Kungl. Maj :t liksom nu ha rätt att förordna att kungörelsen skall
läsas upp i kyrkan förutom att den anslås.

Vid sidan om kyrkokungörande förekommer andra former av kungörande
med ungefär samma funktion. Sålunda anslås ofta förslag till tjänster och
beslut om tjänstetillsättningar enligt regler i verkens instruktioner på myndighetens
egen anslagstavla, se t. ex. 10 och 12 §§ statstjänstemannastadgan
(1965:601). Postunderrättelser och meddelanden om insändande av postsparbanksböcker
för ränteanteckning skall anslås på anslagstavla i postanstalts
lokal. Kommunala beslut får kommunens medlemmar och andra som
berörs därav reda på genom ett särskilt anslagsförfarande kombinerat med
tillgänglighållande. Se bl. a. 24 § fjärde stycket kommunallagen (1953: 753).
Kallelse till sammanträde eller förrättning i ärende som berör mark som är
samfälld för fler än tio fastigheter med skilda ägare får i de fall då det inte
finns någon känd styrelse eller förvaltare för samfälligheten sändas till en
av delägarna för att vara tillgänglig för dem alla. Uppgift om vilken delägare
som har fått kallelsen tas i sådant fall in i kungörelsen om förrättningen och
kungörelsen anslås i »socken- eller rådstugan» eller på annan plats i kommunen.
Bestämmelser med denna innebörd finns bl. a. i 57 § lagen (1917:
189) om expropriation, 23 § 3 mom. gruvlagen (1938:314) och 25 § lagen
(1939: 608) om enskilda vägar. En bestämmelse om kungörande av speciellt
slag finns i 13 § 2 mom. skogsvårdslagen (1948: 237). Om ett interimistiskt
awerkningsförbud skall delges men den som söks inte kan anträffas, får
delgivning ske genom att förbudet anslås på avverkningsplatsen och läses
upp för avverkningsmanskapet. Enligt 3 § lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m. skall ansökan om koncession att bearbeta stenkolsfyndighet
bl. a. anslås på lämpligt ställe i orten.

Delgivning genom att handling lämnas till den som söks för delgivning
eller genom kungörande i kyrka skall ibland kompletteras genom ett allmängörande,
t. ex. i en kungörelsesamling eller genom annons i pressen. Ett
sådant allmängörande ersätter inte delgivning utan har till syfte att ge eu
mera allmän spridning åt det meddelade. Bland kungörelsesamlingarna
märks särskilt länskungörelserna. Tillkännagivande som har tagits in i
länskungörelse skall under vissa förutsättningar kungöras i kyrka men kan
om det är av synnerlig vikt att tillkännagivandet vinner spridning bland allmänheten
och annat kungörelsesätt inte är föreskrivet anslås i länet. Polischefen
upprättar en plan för var sådana anslag skall ske och planen fastställs
av länsstyrelsen.

Kungl Maj:ts proposition nr 13 år 1970

3. Tidigare reformsträvanden

Inom förvaltningsförfarandet finns — förutom generella bestämmelser i
1808 års kungl. brev om delgivning med menigheter, 1942 års lag om kyrkokungörande
och 1943 års delgivningscirkulär — bestämmelser av synnerligen
växlande innehåll om delgivning i särskilda slag av ärenden. Uppmärksamheten
har sedan länge varit inriktad på spörsmålet att åstadkomma
en såvitt möjligt enhetlig reglering beträffande delgivning inom förvaltningen.
Bl. a. kan hänvisas till den utredning som har verkställts av professorn
Nils Herlitz angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter
i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor
(SOU 1946: 69 s. 127 och 136).

En fråga som har tilldragit sig särskild uppmärksamhet och som berör
både rättegångsväsendet och förvaltningsförfarandet är frågan om delgivning
genom kungörande i kyrka. Denna delgivningsform har länge ansetts
otidsenlig och förslag har tid efter annan väckts om att ersätta den med
mera moderna former av bekantgörande. En redogörelse för reformsträvandena
på detta område lämnas i avsnitt 4.3.

Besvärssakkunniga föreslog enhetliga regler om delgivning i förvaltningsärenden.
Vid utformningen av dessa bestämmelser utgick de sakkunniga
från RB:s regler. De ställdes därvid inför valet att ta upp delgivningsbestämmelser
med samma lydelse som motsvarande stadganden i RB eller att
ge bestämmelserna formen av en hänvisning till RB. Främst för att lagtexten
skulle bli överskådlig och lättläst föredrog de sakkunniga att med ett fåtal
undantag inte hänvisa till RB utan tog i stället in fullständiga regler i lagförslaget.
Reglerna redigerades emellertid i viss utsträckning annorlunda
än i RB.

De sakkunnigas förslag innebar i stora drag att alla myndigheter skall få
tillgång till de delgivningsförfaranden som nu finns angivna i RB. Delgivning
skulle i första hand ske genom posten antingen i brev, som kan rekommenderas,
eller också genom postdelgivning i särskild ordning. I sista
hand skulle stämningsman anlitas. RB:s regler om surrogatdelgivning skulle
få tillämpas inom förvaltningsförfarandet. Även vissa andra nyheter föreslogs,
varvid kan nämnas att frågan om delgivning med stora och obestämda
personkretsar förordades få en enhetlig lösning.

Remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag till delgivningsregler
för förvaltningsförfarandet var i huvudsak positiva. De anförda synpunkterna
finns redovisade i den departementspromemoria som ligger till grund för
det nu aktuella lagstiftningsärendet. I vissa delar kommer jag att beröra
dem också i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

4. De principiella ställningstagandena i departementspromemorian och
huvuddragen av promemorieförslagen

4.1. Allmänna synpunkter

I departementspromemorian konstateras inledningsvis, att 33 kap. RB
ger detaljerade föreskrifter om hur man skall förfara i olika situationer, när
en handling bevisligen skall bringas till någons kännedom. Inom förvaltningsförfarandet
finns däremot inte någon motsvarande allmän reglering av
hur delgivning skall ske i olika fall. Även där uppstår dock frågor huruvida
delgivning får ske med ställföreträdare eller ombud, hur delgivning med
juridiska personer skall gå till, hur man skall förfara när en person inte
kan anträffas eller vägrar mottaga handlingen och under vilka förutsättningar
den individuella delgivningen i övrigt kan ersättas med surrogatformer.
Det finns visserligen för vissa förvaltningsrättsliga områden regler,
likartade med dem inom rättegångsväsendet, men sådana i’egler förekommer
förhållandevis sparsamt och är delvis ofullständiga. Behov av enhetliga
delgivningsbestämmelser föreligger obestridligen även inom förvaltningsförfarandet.

I promemorian framhålls vidare, att det från rättssäkerhetssynpunkt är
av betydelse att delgivningsformerna såvitt möjligt blir desamma på olika
områden av rättslivet. I stort sett föreligger inte några sakliga skäl att i detta
avseende göra skillnad mellan förfarandena vid domstolar och förvaltningsmyndigheter.
Vidare blir det enklare för dem som skall ombesörja delgivningarna
om delgivningsförfarandet följer samma regler oavsett om domstol
eller förvaltningsmyndighet påkallar delgivningen. Genom en enhetlig lagstiftning
om delgivning kan större enhetlighet i delgivningsförfarandet på
olika rättsområden åstadkommas, och åtskilliga specialbestämmelser i skilda
författningar torde kunna utgå helt. Ytterligare framhålls att vissa sakligt
sett opåkallade skiljaktigheter mellan regleringarna i olika författningar bör
elimineras.

Mot bakgrunden av det anförda förordas i promemorian, att det införs en
central reglering av delgivningsförfarandena, gemensam för domstolarna
och övriga myndigheter.

I promemorian framhålls att man för genomförandet av en lagstiftning
som avser gemensamma delgivningsbestämmelser för rättegång och förvaltning
först och främst måste slå fast vad som menas med delgivning.
Innebörden av de olika bestämmelser som föreskriver eller förutsätter delgivning
synes vara att någon skall få kännedom om innehållet i en handling.
Används ordet delge eller böjningsformer därav synes kravet vara att kännedom
om handlingens innehåll skall meddelas genom att handlingen eller
avskrift eller kopia därav lämnas till den sökte eller någon som är behörig

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

att ta emot handlingen för denne eller att handlingen publiceras på sätt som
har angetts särskilt, t. ex. genom kungörelse. I vissa fall sägs att någon skall
underrättas. Detta torde innebära att delgivning kan ske, varvid bestämmelserna
om surrogatdelgivning dock inte alltid är tillämpliga. Även andra möjligheter
än delgivning står emellertid öppna och underrättelse torde bl. a.
kunna lämnas muntligen. Slutligen finns det också bestämmelser att meddelande
skall sändas till vissa personer, ofta i rekommenderade brev. I dessa
fall gäller i regel inte något formellt krav att meddelandet också når adressaten.

Enligt RB avses i princip med delgivning att en handling bevisligen lämnas
till någon som är behörig att ta emot den. I en lag som reglerar delgivningsförfarandet
bör delgivningsbegreppet ha samma innebörd som i RB.
Man kan då lämpligen låta delgivningslagen bli tillämplig, när en handling
skall bevisligen överbringas till någon. Däremot skulle lagen inte behöva
tillämpas om bevislig delgivning inte har föreskrivits eller förutsatts.

De författningar som reglerar olika förvaltningsförfaranden innehåller nu
i många fall särskilda bestämmelser om överbringande av handlingar. Det
förekommer sålunda bestämmelser som föreskriver endast att en handling
skall sändas till någon men också bestämmelser som innebär att överbringandet
skall ske i särskild, närmare beskriven ordning. Åtskilliga varianter
i sistnämnt hänseende förekommer.

Om en central delgivningslag skall införas, bör den vara tillämplig i de
fall då speciallagstiftningen innebär att bevislig delgivning skall ske men
saknar särskilda bestämmelser om förfarandet vid delgivning. Om speciallagstiftningen
innehåller en särskild reglering av hur överbringande av
handlingar skall gå till, skall denna reglering gälla även i fortsättningen och
delgivningslagen sålunda inte tillämpas. Innehåller speciallagstiftningen bestämmelser
som på någon särskild punkt avviker från delgivningslagen, bör
denna lag vara tillämplig i övrigt.

Delgivningslagen bör sålunda få en sådan konstruktion att delgivning
skall ske på sätt som föreskrivs i lagen utan att föreskrift därom eller hänvisning
behövs i den författning som reglerar förfarandet på ett visst område.
Å andra sidan kommer det att innebära ett slags hänvisning till delgivningslagen
när annan författning innehåller uttrycklig föreskrift att delgivning
skall ske. Det är i klarhetens intresse önskvärt att författningarna
anger i vilka fall ett tillkännagivande skall göras genom delgivning och när
det kan ske på ett mindre fonnbundet sätt.

Det sist sagda gäller särskilt författningarna på förvaltningsförfarandets
olika områden. I vissa sådana författningar är det sålunda ibland oklart om
ett tillkännagivande skall ske genom delgivning eller på annat sätt. Oklarhet
blir också följden av att ordet delgivning används i skiftande betydelse i
olika författningar. Sålunda har ordet i 7 och 22 §§ gruvlagen samt 14 §
1 mom. kommunallagen en annan mening än i RB. Vidare är det i en del

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

förvaltningsrättsliga författningar oklart i vad män ordet delgivning innebär
att det får ske delgivning enligt 33 kap. 8—10 §§ RB (surrogatdelgivning,
varmed menas att handling överbringas till annan än den som
ytterst söks för delgivning). Fastän den föreslagna delgivningslagen inte
behandlar frågan när delgivning skall ske, blir det därför nödvändigt att gå
igenom de viktigaste författningarna för att få dem att stämma överens med
delgivningslagens terminologi och systematik.

Delgivningslagen bör enligt promemorian bli tillämplig på delgivning hos
domstolar och andra myndigheter. Lagen skall sålunda i princip ersätta
RB:s delgivningsbestämmelser och de delgivningsföreskrifter som finns i
olika förvaltningsrättsliga specialförfattningar. Ibland knyts självständiga
beslutsfunktioner till ämbeten eller tjänster, vilka i organisatoriskt hänseende
hör till viss myndighet. Som exempel kan nämnas kammaradvokatfiskalsämbetet
hos kammarkollegiet, inskrivnings- och konkursdomare hos
underrätterna och taxeringsintendenter hos länsstyrelserna. Även i dessa
fall torde delgivningslagen få tillämpas. Delgivningslagen bör även få tilllämpas
av bergmästaren.

Delgivningslagen får salunda ett något mera vidsträckt användningsområde
än RB och den föreslagna förvaltningslagen sammantagna. Förvaltningslagen
avses nämligen skola tillämpas hos förvaltningsmyndigheterna alltså
främst hos länsstyrelser och centrala myndigheter med underordnade statliga
och kommunala organ, men inte hos förvaltningsdomstolarna och -—-frånsett ett fåtal bestämmelser —- inte heller hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
Bestämmelser om delgivning finns emellertid också utanför rättegångs- och
förvaltningsförfarandet. Här blir delgivningslagen i princip inte tillämplig.

1 mån av behov torde lagen dock genom föreskrift i annan författning kunna
göras tillämplig utanför sitt egentliga tillämpningsområde. Fn sådan hänvisning
som nu finns t. ex. i fråga om uppsägning av arrende- eller hyresavtal i

2 kap. 38 § och 3 kap. 36 § lagen (1907: 36) om nyttjanderätt till fast egendom
kan sålunda ersättas med hänvisning till vissa bestämmelser i delgivningslagen.

4.2. De skilda dclgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

Promemorieförslaget anknyter tämligen nära till den ordning som nu gäller
för rättegångsväsendet i fråga om de delgivningsmetoder som skall stå till
förfogande. Vissa nyheter föreslås dock, främst i syfte att de enklaste och
billigaste förfarandena skall komma till användning i första hand.

Nu gällande bestämmelser beträffande förekommande delgivningsförfaranden
för rättegångsväsendets del har redan nämnts (33 kap. 5 § RB och vissa
bestämmelser i delgivningskungörelsen som har refererats under 2.2.). I
praktiken gestaltar sig förfarandena i stora drag på följande sätt. För delgivning
inom riket anlitas posten, om inte rätten finner att den bör ske på
annat sätt. Delgivning genom posten sker på så sätt att handlingen sänds

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

till den som söks i vanligt tjänstebrev tillsammans med en blankett för erkännande
av delgivningen. Denna blankett skall mottagaren skriva under
och skicka tillbaka till domstolen, varvid han inte behöver betala porto. Om
delgivning inte går att genomföra på detta sätt, får postverket anlitas för att
utföra delgivningen i särskild ordning. Även i detta fall skickas handlingen
i tjänstebrev. På baksidan av kuvertet klistras en blankett för delgivningserkännande
fast. Försändelsen avlämnas sedan genom en brevbärare som
ser till att mottagaren skriver under delgivningsblanketten. Vägrar mottagaren
att ta emot handlingen intygar brevbäraren på blanketten, att han har
överlämnat försändelsen men att mottagaren vägrat att underteckna delgivningserkännandet.
Blanketten skils därefter från kuvertet och sänds tillbaka
till domstolen genom postverkets försorg. Om domstolsdelgivningen inte går
att genomföra med postens hjälp, för delgivningen ske genom stämningsman.
Handlingen skickas då i ett kuvert tillsammans med blankett för delgivningsbevis
till stämningsmannen som söker upp adressaten, lämnar över
handlingen och återsänder delgivningsbeviset.

Det nu sagda gäller således domstolarnas delgivningar. Inom förvaltningen
förekommer olikartade delgivningsbestämmelser. De oftast förekommande
metoderna är rekommenderat brev — med eller utan mottagningsbevis
-— samt stämningsmannadelgivning genom polismans försorg. I betydande
omfattning saknas dock författningsbestämmelser om vilka delgivningsförf
ar anden som skall användas.

I departementspromemorian förordas att både domstols och annan myndighets
delgivning i första hand skall ske genom att handlingen sänds med
posten i vanligt brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen delgivningserkännande
eller mottagningsbevis begärs. Denna delgivningsform, som benämns
ordinär delgivning, bör enligt promemorian stå öppen för alla myndigheter,
vare sig de är tjänstebrevsberättigade eller inte. Särskilda föreskrifter
bör meddelas om att delgivningserkännande skall få skickas tillbaka
till myndigheten portofritt. Det kan inte råda något tvivel om att
ordinär delgivning är den billigaste delgivningsformen. Denna delgivningsform
väcker vidare ringa uppmärksamhet och torde därför vara fördelaktig
också för adressaten. Man måste dock räkna med fall då adressaten inte är
villig att medverka till att delgivningen blir genomförd genom att skicka
tillbaka delgivningserkännande eller bege sig till postanstalt för att kvittera
ut en rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Situationer finns
då behovet av medverkan från den söktes sida kan göra att ordinär delgivning
framstår som en osäker metod. Som exempel nämns dels att preskription
är nära förstående, dels att en förhandling skall äga rum med kort varsel.

Om ordinär delgivning i sådana situationer som nu har angetts bedöms
som osäker eller utsiktslös eller om delgivningen har misslyckats därför att
adressaten inte har erkänt delgivningen, anvisar promemorian andia del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

givningsformer, antingen särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning.
Med särskild postdelgivning förstås att posttjänsteman ombesörjer
en delgivningsförrättning i särskild ordning. För stämningsmannadelgivning
anlitas stämningsman eller annan, vars intyg enligt särskilda bestämmelser
utgör fullt bevis om delgivning. Vid valet mellan dessa två delgivningsformer
bör beaktas att särskild postdelgivning är avsevärt billigare
än stämningsmannadelgivning. Delgivning genom posten väcker också
mindre uppmärksamhet. I promemorian förordas därför att särskild postdelgivning
används framför stämningsmannadelgivning. Sistnämnda delgivningsform
bör få användas om delgivningen varken går att genomföra som
ordinär delgivning eller särskild postdelgivning.

Beträffande valet mellan olika möjligheter till stämningsmannadelgivning
anläggs i promemorian följande synpunkter.

En viktig tanke när det har gällt att reformera bestämmelserna om delgivning
har varit att polisen i största möjliga utsträckning skall avlastas från
delgivningsuppgifter. Det är nödvändigt att polispersonal inte i onödan används
för andra uppgifter än de rent polisiära. Polispersonal bör inte ryckas
från sina normala arbetsuppgifter för att fullgöra delgivningsuppdrag. De
anförda skälen motiverar, att delgivningsbestämmelserna ges sådant innehåll
att det framgår att de mer kvalificerade formerna inte får användas
förrän enklare former har prövats och misslyckats eller redan från början
efter noggrann prövning har bedömts utsiktslösa. När det gäller den mest
kvalificerade formen, stämningsmannadelgivning, bör det ställas upp särskilda
villkor för att polismyndighet skall få anlitas. I enlighet härmed har
i den föreslagna delgivningsltungörelsen uppställts som villkor att delgivningsärendet
är synnerligen brådskande eller att polismyndighetens biträde
är påkallat av annan särskild anledning.

Till uppsättningen av delgivningsförfarandena bör räknas också kungörelsedelgivning
och s. k. spikning (33 kap. 12 § andra stycket andra punkten
RB). Promemorians förslag beträffande den förstnämnda delgivningsformen
behandlas dock särskilt i närmast följande avsnitt och beträffande
den sistnämnda i specialmotiveringen.

Nära samband med frågan om delgivningsmetoderna har självfallet frågan
i Vad mån handling får delges genom att den lämnas till annan än den sökte,
s. k. surrogatdelgivning. Nuvarande regler härom för domstolarnas del finns
i 33 kap. 8—10 §§ RB och innebär i korthet följande.

Om den som söks för delgivningen har känt hemvist här i landet men inte
träffas där, får handlingen lämnas till annan medlem av det hushåll han
tillhör. Träffas inte heller någon sådan person, får handlingen lämnas till
den söktes hyresvärd, förutsatt att han bor i huset, eller — under samma
förutsättning — till portvakt eller annan som har tillsyn över huset. Driver
den sökte rörelse med fast kontor, får handlingen också lämnas till biträde
på kontoret, om den sökte själv inte träffas där. Om handlingen lämnats en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ligt de nu återgivna reglerna, som finns i 8 §, skall också ett meddelande om
vad som har skett sändas med posten till den sökte under hans vanliga
adress. I 9 § ges bestämmelser om delgivning med bolag, förening eller annat
samfund eller stiftelse eller annan sådan inrättning. Om det i dessa fall
finns ett kontor där förvaltningen förs och någon som är behörig att ta emot
delgivning för bolaget etc. vanligen har sitt arbete men denne inte träffas
där under vanlig arbetstid, får handlingen i stället lämnas till biträde på
kontoret. Även i detta fall skall ett meddelande om överlämnandet sändas
med posten. Reglerna i 9 § gäller också i det fallet att kommun eller annan
sådan menighet har kontor för förvaltningen. Delgivning enligt 8 § får inte
äga rum i fall då bolag, kommuner m. fl. har kontor som avses i 9 §.

I promemorian konstateras att det för den enskilda parten i en rättegång
eller ett administrativt förfarande är en rättssäkerhetsgaranti att han får
del av handlingar och annan utredning som ligger till grund för avgörandet.
Emellertid kan kravet på delgivning inte ställas så högt att ett mål eller
ärende aldrig kan avgöras utan att parten personligen har delgetts allt
material som avgörandet skall grundas på. Detta gäller framför allt om
parten har avvikit eller håller sig undan på annat sätt i avsikt att hindra
ett avgörande. I andra fall kan det med hög grad av sannolikhet antas att
den som söks för delgivning får del av handlingen även om den lämnas till
någon i hans bostad eller på hans kontor.

I RB finns, som har framgått, utförliga bestämmelser som gör det möjligt
att delge på annat sätt än genom att lämna handlingen till den sökte personligen.
Det anses föreligga ett behov av klara bestämmelser om surrogatdelgivning
även för förvaltningsförfarandets del. Eftersom RB:s regler i
den delen i allt väsentligt har fungerat tillfredsställande, förordas att i delgivningslagen
tas in bestämmelser av i sak samma innebörd.

I departementspromemorian diskuteras vidare huruvida några bestämmelser
skall tas in i delgivningslagen som inskränker tillämpningen av vissa
av de delgivningsmetoder som anges i lagen. Därvid kommer man fram till
att en allmän delgivningslag som görs tillämplig på hela förvaltningsområdet
bör innehålla endast sådana inskränkningar som är tillämpliga i både domstolsprocessen
och förvaltningsförfarandet. De särskilda undantag beträffande
surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning som finns i fråga om
stämning anses sålunda böra stå kvar i RB. I promemorian framhålls att
sådana bestämmelser också kan behövas i den lagstiftning som reglerar förvaltningsförfarandet.
Inskränkande bestämmelser förekommer redan nu i
bl. a. lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp
och barnavårdslagen (1960:97). Överväganden i vad mån det i övrigt är
nödvändigt att inskränka tillämpningen av de allmänna delgivningsbestämmelserna
på samma sätt som har skett i RB anses emellertid inte böra
göras i detta skede utan först när författningarna ses över i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

4.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

I departementspromemorian finns en redogörelse för tidigare reformsträvanden
med avseende på bestämmelserna om delgivning genom olika
former av kungörande. Det framhålls att frågan om delgivning genom kungörande
i kyrka länge har varit föremål för uppmärksamhet. I fråga om de
reformkrav som vid olika tidpunkter har framställts på detta område kan
hänvisas till prop. 1968: 151 s. 8—10. Beträffande frågans behandling under
senare tid kan här nämnas följande.

Besvärssakunniga föreslog i 5 kap. 7 § lagen om förvaltningsförfarandet
bestämmelser om delgivning genom anslag på postanstalts anslagstavla som
ersättning för bestämmelserna om delgivning genom kungörande i kyrka.
Om det kunde antas att den sökte skulle få kännedom om delgivningen genom
annons i tidning, skulle anslaget kompletteras med en sådan annons.
Kände man namn och adress på någon eller några av dem som söktes, skulle
de underrättas i vanligt brev, om det kunde ske utan större kostnad eller besvär.
Enligt huvudregeln skulle delgivningshandlingen anslås. Om denna var
av vidlyftig beskaffenhet eller om det av andra skäl inte var lämpligt att den
anslogs, skulle handlingen hållas tillgänglig hos myndigheten. Ett meddelande
om den tid under vilken handlingen hölls tillgänglig och om handlingens
innehåll skulle då anslås och föras in i tidning samt sändas med posten.

Under remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag gjordes inga
invändningar mot förslaget att ersätta kungörande i kyrka med annan
form för delgivning genom anslag.

En del av remissinstanserna, som inte ville motsätta sig delgivning genom
anslag pa postanstalts anslagstavla, framhöll dock att det var nödvändigt att
anslaget kompletterades med andra former för publicering, i första hand annonsering
i tidning. I flera yttranden berördes frågan på vilken anslagstavla
anslag lämpligen borde ske. Därvid förordade flertalet remissinstanser kommunens
officiella anslagstavla. Vissa uttalanden gjordes också till förmån
för anslag på myndighetens egen anslagstavla. Bl. a. anförde lagberedningen
att det var naturligt att handlingen anslogs hos myndigheten, om denna disponerade
fast lokal. Anslaget hos myndigheten borde enligt beredningen
vara det konstitutiva och anslag på postanstalt och kungörande i tidning
skulle användas som komplettering.

I departementspromemorians motivering konstateras inledningsvis, att
BB:s bestämmelser om kungörelsedelgivning har ansetts behöva ses över
och likaså bestämmelserna om delgivning med delägare i samfällighet. Dessutom
måste enligt promemorian en delgivningslag som skall gälla för både
rättegång och förvaltning innehålla bestämmelser om delgivning med obestämda
kretsar av personer. När det har gällt att finna en lämplig delgivningsform
för de situationer som avses här bör valet stå mellan delgivning
genom anslag och delgivning genom annonsering i pressen. I promemorian
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

stannar man för anslagsdelgivning och föreslår, att uppsättandet av anslag
skall bli det konstitutiva elementet i delgivningen. Som ett av skälen för
denna ståndpunkt anges att delgivning så ofta bildar utgångspunkt för beräkning
av fatalietider. Som en annan orsak varför annonsering inte har
valts som konstitutivt element anges i promemorian att annonseringen ställer
sig dyrbar. För att göra förfarandet mera effektivt föreslås emellertid
att meddelande skall föras in i lämplig tidning, om man kan räkna med att
den sökte därigenom får reda på var den handling som skall delges finns. Vid
delgivning med obestämda personkretsar föreslås vidare att kända personer
som ingår i sådana kretsar skall tillställas meddelanden om anslagsdelgivningen.

När det har gällt att bestämma vilken anslagstavla som bör användas för
anslagsdelgivning, väljs i promemorian den lösningen att anslag skall ske
på kommunens officiella anslagstavla. Detta fordrar särskilda bestämmelser
om användandet av denna anslagstavla för andra än kommunala ändamål.
Sådana bestämmelser föreslås också i en särskild lag om användande av
kommunens anslagstavla för anslag enligt delgivningslagen.

4.4. Övriga frågor

När det gäller hur delgivning i övrigt skall ske, vem som skall sökas för
delgivning, när delgivning skall anses ha skett och övriga bestämmelser i
delgivningslagen intas i promemorian den ståndpunkten att RB:s delgivningsbestämmelser
med endast smärre förändringar kan föras över till
delgivningslagen. Bestämmelserna om delgivning med delägare i samfällighet
föreslås dock bli moderniserade. Olika regler föreslås för de fall där
delägarna företräds av styrelse eller särskilt utsedd förvaltare och när så
inte är fallet. Finns styrelse eller förvaltare, skall delgivning ske med
styrelseledamot eller med förvaltaren. Finns ingen företrädare för delägarna,
föreslås anslagsdelgivning kunna användas om delägarna är flera än tio.
Är de färre, får delgivning ske med varje delägare. En nyhet är att underrätterna
föreslås bli befriade från bestyret att förordna stämningsmän. Detta
hänger samman med att delgivningslagen är avsedd att tillämpas av alla
myndigheter och således inte bara av — i huvudsak — domstolarna. I promemorian
föreslås att stämningsmän skall förordnas av länsstyrelserna.

Genom den föreslagna delgivningslagen ersätts 32 kap. 2 § första stycket
och de flesta bestämmelserna i 33 kap. RB. I fråga om nuvarande 33 kap. 7 §
RB enligt vilken bestämmelse delgivning inte får ske där gudstjänst pågår
eller sammankomst för gemensam andaktsövning äger rum på annat sätt
uttalas i promemorian att det ligger i sakens natur att delgivningsåtgärder
inte bör företas i sådant sammanhang och att särskild bestämmelse av denna
innebörd därför inte behövs.

Vissa delgivningsbestämmelser i 33 kap. RB är utformade med speciell
tanke på rättegångsväsendet. De har därför ansetts böra stå kvar i RB. Den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

na uppläggning innebär sålunda att allmänna delgivningsbestämmelser tas
in i en delgivningslag och vissa för rättegångsväsendet speciella delgivningsbestämmelser
får stå kvar i RB.

Som förut har nämnts förutsätter promemorieförslaget att bestämmelser
om när delgivning skall ske finns i RB och specialförfattningar. Den föreslagna
delgivningslagen reglerar bara sättet för delgivning. F. n. finns emellertid
i specialförfattningar bestämmelser som föreskriver både när delgivning
skall ske och hur den skall verkställas. I departementspromemorian har
efter genomgång av de olika författningarna föreslagits ändringar i delgivningsbestämmelserna
för att anpassa dem till delgivningslagen.

Vid genomgången av specialförfattningarna har vissa huvudtyper av delgivningsföreskrifter
kunnat urskiljas. De vanligaste bär formen av mera
allmänna hänvisningar till RB:s delgivningsregler. Dessa hänvisningar är
dels av sådant slag att den föreslagna delgivningslagen kan få bli tillämplig
utan inskränkning, dels av sådant slag att vissa bestämmelser måste undantas.
Det förekommer också fall där hänvisning sker direkt till vissa bestämmelser
i 33 kap. RB. Som exempel på sådan hänvisning nämns i promemorian
66 § nykterhetsvårdslagen. Här föreskrivs att delgivning skall ske genom
posten och att biträde för delgivning får påkallas hos polismyndigheten
om postdelgivning inte används. I övrigt hänvisas beträffande delgivning
till 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ RB. Med den som har känt hemvist eller
känd vistelseort utomlands får delgivning i dessa fall sålunda inte ske enligt
lagen på den orten. Inte heller får surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning
användas. I departementspromemorian uttalas att dessa delgivningsformer
inte heller i fortsättningen bör få tillämpas med hänsyn till den
ömtåliga och strängt personliga natur som de ärenden som här avses har.

Andra typer av delgivningsföreskrifter som i departementspromemorian
har ansetts böra ändras till överensstämmelse med den föreslagna delgivningslagen
är sådana som innebär att handling skall översändas i rekommenderat
brev med mottagningsbevis eller att underrättelse eller kallelse
skall ske bevisligen.

Föreskrivs att en handling skall tillställas någon, anses detta i promemorian
i princip innebära att delgivning skall ske med adressaten personligen.

1 promemorian behandlas vidare vissa bestämmelser i jorddelningslagen
och vissa andra författningar rörande fastighetsförhållanden som handlar
om kollektivdelgivning med delägare i samfälld mark. Dessa bestämmelser
har befunnits överensstämma med delgivningslagens bestämmelser om
delgivning i dessa situationer och därför kunna upphävas.

Ytterligare anmärks i departementspromemorian att det vid genomgången
av författningarna har påträffats bestämmelser som inte kan hänföras till
någon av de typer delgivningsföreskrifter som har beskrivits förut. Det finns
sålunda bestämmelser om att delgivning skall ske skriftligen eller att del -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

givning skall ske bevisligen. Det finns också bestämmelser där ordet delgivning
används i annan bemärkelse än ordet avses få i delgivningslagen.
Vidare förekommer bestämmelser där delgivning innefattar flera möjliga
förfaranden än de som nämns i delgivningslagen. Även i de fall som nu har
angetts har överensstämmelse med delgivningslagen eftersträvats.

De ändringar som behövs till följd av lagen om ändring i 1942 års lag med
vissa bestämmelser om kungörande i kyrka behandlas också i promemorian.
Föreskrifter om kungörande i kyrka finns i ett stort antal författningar.
Dessa föreskrifter har ansetts böra ersättas med föreskrift om kungörande
genom anslag, så långt detta är möjligt.

1 departementspromemorian framhålls slutligen att en reform av delgivningsbestämmelserna
får verkningar i ekonomiskt avseende. Förfrågningar
har gjorts hos ett par länsstyrelser om hur många av de delgivningsuppdrag
som under ett visst år har lämnats till stämningsmän eller polismyndighet
(delgivningscentral), som i stället skulle ha kunnat lämnas till postverket.
Därvid har framkommit att drygt en tredjedel av delgivningarna bör ha
kunnat ske på billigare sätt genom postverket. I promemorian stryks under
att man vid utarbetandet av den nya delgivningslagstiftningen har strävat
efter att begränsa belastningen på polisen. Kostnadssynpunkten har också
varit avgörade vid valet mellan anslagsdelgivning och delgivning genom annonsering.
Dock kan enligt promemorian även de föreslagna bestämmelserna
om anslagsdelgivning medföra viss fördyring. Det torde nämligen bli nödvändigt
att meddela föreskrifter om att särskilda personer (anslagsförrättare)
skall verkställa anslagen och svara för skötseln av tavlorna. Den belastning
som de nya uppgifterna kan komma att innebära för kommunerna måste
dock enligt promemorian antas bli ringa. 5

5. Remissinstansernas allmänna uttalanden

5.1. Allmänna synpunkter

Den allmänna inställningen till förslagen i departementspromemorian
är klart positiv. Ingen remissinstans avstyrker att förslagen läggs
till grund för lagstiftning. I de flesta yttrandena görs uttalanden av allmänt
tillstyrkande innebörd. Som exempel kan anföras följande. RÅ finner förslaget
ändamålsenligt och ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Inte
heller JK finner anledning till erinran mot att förslaget upphöjs till lag i
huvudsakligen befintligt skick. Riksförsäkringsverket framhåller, att det
inom socialförsäkringen föreligger ett behov av klara och enhetliga delgivningsregler.
Enligt verkets mening kommer detta behov att fyllas av den
föreslagna delgivningslagen och delgivningskungörelsen. Verket har ingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

erinran mot de bestämmelser som ingår i dessa författningsförslag. Enligt
överlantmätaren i Gotlands län innebär förslagen en förtjänstfull avvägning
mellan rättssäkerhetens krav och nödvändigheten av att få till stånd så
enkla förfaranden som är möjligt i varje särskild situation. Lantmäteristyrelsen
anser, att förslagen i huvudsak har sådant innehåll att de tillgodoser
kravet på rättssäkerhet och kravet på ett tillräckligt enkelt förfarande. Positiva
uttalanden av liknande innebörd görs av advokatsamfundet, skogsstyrelsen,
statens hyresråd, länsstyrelserna i Jönköpings län, Kristianstads
län, Västerbottens län och Älvsborys län samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Förslaget om gemensamma delgivningsbestämmelser
för rättegångsväsendet och förvaltningsförfarandet hälsas med tillfredsställelse
av så gott som alla remissinstanser. Ingen remissinstans har negativ
inställning i detta hänseende. RÅ anför, att det torde vara förenat med betydande
praktiska fördelar att göra delgivningsreglerna inom förvaltningsförfarandet
i möjligaste mån likartade med dem inom rättegångsväsendet.
Svea hovrätt anser, att generella och lättfattliga bestämmelser om delgivning
är önskvärda och har ingen erinran mot att sådana bestämmelser samlas
i en särskild delgivningslag. Statskontoret framhåller, att förslaget med
förutsatt tillämpning inom såväl rättegångsväsendet som förvaltningsförfarandet
tillgodoser önskemålet om en enhetlig reglering av delgivningsverksamheten.
Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, poststyrelsen
och kammarrätten. Föreningen Sveriges polismästare finner det logiskt
och rationellt att bestämmelserna om delgivning förs samman i en
lag som är gemensam för domstolar och andra myndigheter. EON delar den
uppfattning som uttalas i promemorian att det från rättssäkerhetssynpunkt
är av betydelse att delgivningsformerna blir desamma på olika områden av
rättslivet och att det i stort sett inte föreligger några sakliga skäl att göra
skillnad på domstolar och andra myndigheter. EON finner den föreslagna
delgivningslagen väl ägnad att tillgodose dessa synpunkter. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Dohus län framhåller, att förslaget innebär att för de förvaltande
myndigheterna all tvekan försvinner om 33 kap. RB skall tillämpas eller
inte. Redan från denna synpunkt måste enligt länsstyrelsen förslaget hälsas
med tillfredsställelse. Överlantmätaren i Örebro län uttalar, att en för
domstolsväsendet och förvaltningen gemensam delgivningslag torde innebära
väsentliga lagtekniska förenklingar och medföra betydande lättnader i lagtillämpningen.
Enhetliga regler för delgivningsförfarandet på skilda rättsområden
underlättar arbetet för den som skall svara för delgivningen och
medför över huvud taget ökad rättssäkerhet. RPS stryker under att det för
dem som skall verkställa delgivningar är angeläget att så enhetliga regler
som möjligt gäller för delgivningsförfarandet. Liknande uttalanden görs av
statskontoret och länspolischefen i Kristianstads län.

Några myndigheter är något mera återhållsamma i sina uttalanden i denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

del, dock utan att avstyrka gemensamma delgivningsbestämmelser. Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser sålunda, att det ur domstolssynpunkt
närmast innebär en nackdel att de centrala delgivningsbestämmelserna
bryts ut från RB medan vissa för delgivning i rättegång speciella
regler kvarstår där. Allmänt sett är det dock enligt föreningen så pass
stora praktiska fördelar med en för alla myndigheter gemensam delgivningslag
att föreningen anser sig böra tillstyrka förslaget i detta avseende. Överlantmätaren
i Hallands län anser, att det innebär en fördel för förvaltningen
om det ges enhetliga regler för delgivningsförfarandet så att detta i princip
blir en fristående procedur som i normalfallet är oberoende av vilken myndighet
som handlägger ärendet. En förutsättning är dock att enhetligheten
inte medför ökad tyngd i de särskilda förfaranden som hittills har visat sig
fungera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Södermanlands län delar uppfattningen
att det är lämpligt med en gemensam delgivningslag men befarar att
de föreslagna bestämmelserna för vissa verksamhetsgrenar, som t. ex. i fråga
om överexekutors handräckningsärenden hos länsstyrelsen, kan komma
att vålla de administrativa myndigheterna ett inte oväsentligt merarbete.
Liknande farhågor för ökad arbetsbelastning hos länsstyrelserna uttalas av
länsstyrelsen i Stockholms län.

Under remissbehandlingen har någon väsentlig anmärkning inte riktats
mot den föreslagna delgivningslagens konstruktion och
principer. Socialstyrelsen vitsordar, att det är angeläget att det slås
fast vad som förstås med delgivning och att begreppet ges samma innebörd
i all lagtext. Även poststyrelsen anser det vara fördelaktigt att man söker
åstadkomma en enhetlig innebörd i författningarna av begreppet delgivning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner, att det är praktiskt
att delgivningsbeslämmelserna så långt sig göra låter samlas i en lag och
en kungörelse samt att en enhetlig terminologi genomförs i de många till
delgivningsväsendet spridda författningarna. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har intet att invända mot de principer som ligger till grund för förslaget
utan anser att det är väl genomtänkt och att det bör kunna godtas
i huvudsak. Positiva uttalanden av liknande art görs av länsstyrelsen i Västerbottens
län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands län och
Hallands län samt domkapitlet i Uppsala stift.

JK finner, att den anpassning av reglerna i 33 kap. RB som påkallas
av att delgivningslagen görs tillämplig även på förvaltningsmyndigheterna
synes väl avvägd och att de särskilda bestämmelser som förvaltningens krav
föranleder inte ger anledning till någon erinran. Svea hovrätt anser, att
den föreslagna fördelningen mellan delgivningslagen och specialförfattningarna
synes väl avvägd. Kammarrätten uttalar sig i samma riktning.

I anslutning till den föreslagna delgivningslagens uppbyggnad ifrågasätter
länsstyrelsen i Västernorrlands län, om inte lagen blir mera lättillgänglig
för allmänheten om det i en inledande paragraf helt allmänt talas

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

om vad delgivning är och att reglerna i lagen beskriver tillvägagångssättet
när en handling bevisligen skall bringas till någons kännedom. I
samma syfte skulle enligt länsstyrelsen reglerna om på vad sätt delgivning
verkställs genom parts försorg kunna sammanfattas i en paragraf.

En något kritisk inställning har länsstyrelsen i Jönköpings län som ifrågasätter,
om inte ytterligare överväganden beträffande vissa delar av speciallagstiftningen
bör ske för att eliminera risken för misstolkningar.
Länsstyrelsen anser sålunda t. ex. att de nuvarande anslagsföreskrifterna i
bl. a. 209 § utsökningslagen, 150 § byggnadslagen och 44 § förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik bör behållas i sak i avvaktan på
en större revision på respektive områden. Dessa bestämmelser bör därför
enligt länsstyrelsen uttryckligen undantas från förfarandet enligt 17 § delgivningslagen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län gör ett liknande uttalande.

Några remissinstanser gör uttalanden om lagens tillämpningsområde.
Riksförsäkringsverket framhåller sålunda, att de allmänna försäkringskassorna,
för vilka verket är tillsynsmyndighet, inte kan anses utgöra myndighet
i förevarande sammanhang. Den föreslagna delgivningslagen och
delgivningskungörelsen blir således inte utan vidare tillämpliga för försäkringskassorna.
Riksförsäkringsverket anser det önskvärt, att delgivningslagen
och delgivningskungörelsen genom stadgande i särskild författning
sätts i kraft för kassorna. Patent- och registreringsverket anför, att delgivningslagens
bestämmelser i och för sig skulle bli tillämpliga på vissa av
patentverkets försändelser beträffande vilka uttryckliga delgivningsföreskrifter
saknas i de författningar som ämbetsverket har att tillämpa. En
sådan tillämpning på patentverkets område skulle innebära en betydande
belastning för patentverkets kontorsorganisation. Eftersom en omläggning
enligt förslaget skulle medföra en allvarlig komplikation för patentverket,
avstyrks att de föreslagna delgivningsstadgandena görs tillämpliga för verket.

5.2. De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

Departementspromemorians förslag beträffande de olika delgivning sfö
rf arande n as utformning och tillämpningsområden
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Flera remissinstanser uttalar särskild tillfredsställelse över att delgivningsformen
särskild postdelgivning föreslås få ett vidare användningsområde.
Bl. a. understryks detta för utsökningsväsendets del av EON och
kronofogdemyndigheten i Stockholm. Lantmäteristyrelsen anser, att formen
särskild postdelgivning är av stort intresse i fastighetsbildningssammanhang.
Denna form torde enligt styrelsen vara effektivare och snabbare
än ordinär delgivning samtidigt som merkostnaden synes vara förhållandevis
obetydlig. På grund härav och då metoden synes ha fått en ganska

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

omfattande användning vid tillämpning av nuvarande delgivningsregler
anser styrelsen, att möjligheten bör stå öppen för myndigheterna att använda
särskild postdelgivning i den utsträckning det är rationellt med hänsyn
till bl.a. kostnaderna. Styrelsen ifrågasätter, om inte departementspromemorians
förslag innebär att möjligheterna att använda särskild postdelgivning
är för begränsade. Man kan ha anledning att överväga en kombinerad
metod, t. ex. så att särskild postdelgivning automatiskt träder i funktion
i fall då liggetiden för försändelse med mottagningsbevis löpt ut utan att försändelsen
har avhämtats.

Departementspromemorians förslag om ordningsföljden vari
de olika formerna för delgivning skall användas, har i allt väsentligt vunnit
remissmyndigheternas gillande. Poststyrelsen uttalar i detta sammanhang
följande.

Förslaget till delgivningslag innebär bl. a. att ett större antal myndigheter
än för närvarande skall få möjlighet att använda sig av den delgivningsform
som i lagförslaget kallas särskild postdelgivning. Samtidigt synes
man dock kunna vänta sig att den delgivningsform som kallas ordinär
delgivning skall komma till användning i en del fall där man nu använder
de mera kvalificerade formerna för delgivning. Det vill därför synas som
om den ökade användningen av den särskilda postdelgivningen inte skulle
behöva bli så stor. Det går dock inte att med någon större grad av säkerhet
bedöma hur stor denna ökning kan bli. Under alla förhållanden bör
dock en måttlig ökning i användningen av den särskilda postdelgivningen
inte bereda Postverket några problem. Det är emellertid nödvändigt att
se till att ökningen hålls inom rimliga gränser. Den särskilda postdelgivningen
är från Postverkets synpunkt ett så pass speciellt uppdrag att en
avsevärt ökad användning kan komma att medföra driftsmässiga problem
och ökade styckekostnader för uppdraget. Redan mot bakgrund härav framstår
det som angeläget att starkt poängtera att den särskilda postdelgivningen
inte onödigtvis kommer till användning när enklare delgivningsform
är möjlig. Den strävan som kommer till uttryck i promemorian att
så mycket som möjligt föra över delgivningen till den enkla formen att
sända handlingen i vanligt brev tillsammans med en blankett till delgivningserkännande
hälsar Poststyrelsen med stor tillfredsställelse. Styrelsen
är av den uppfattningen att de kvalificerade formerna för delgivning —
den nuvarande postdelgivningen och stämningsmannadelgivningen — för
närvarande i inte så liten utsträckning används i onödan, när delgivning
i enklare form mycket väl skulle kunna användas i stället. Promemorians
syftemål i detta avseende har dock främst varit att avlasta stämningsmännen
och polismyndigheterna. Men det är också en angelägenhet
av hög rang att undvika onödigt användande av den särskilda postdelgivningen.
Åtgärder med dessa syften blir så mycket mera angelägna nu när
alla myndigheter kommer att omfattas av delgivningsbestämmelserna och
flera myndigheter än tidigare får rätt att använda särskild postdelgivning.
Enligt Poststyrelsens mening måste man ännu mera än vad som skett i
promemorian och förslagen till lag och kungörelse poängtera fördelarna
med och önskvärdheten av att delgivning alltid sker på enklast möjliga
sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Efter redogörelse för de kostnader som olika slag av försändelser medför
(jfr under 5.4.) konstaterar poststyrelsen, att det ligger i öppen dag att delgivning
med vanligt brev är den från kostnadssynpunkt fördelaktigaste delgivningsmetoden.
Vanligt brev når i regel snabbt och direkt adressaten i hans
bostad eller på hans kontor. Jämfört med den särskilda postdelgivningen har
det vanliga brevet den fördelen att det enkelt kan eftersändas om adressaten
har ändrat vistelseort. Delgivning med en ordinarie postförsändelse är för övrigt
över huvud taget smidigare och mindre uppseendeväckande än särskild
postdelgivning. Poststyrelsen framhåller, att delgivning med vanligt
brev har stora fördelar även i förhållande till delgivning genom rekommenderat
brev med mottagningsbevis. Poststyrelsen anser, att sistnämnda
delgivningsform bör användas bara när det anses befogat av särskilda skäl.
Poststyrelsen berör vidare hur portofriheten för delgivningserkännande
skall ordnas och kommer därvid fram till att det lämpligaste systemet är
det som nu används för delgivningserkännande till domstolar in. fl. Detta
system, som förutsätter tillstånd av Kungl. Maj :t, anser poststyrelsen vara
att föredra såväl ur myndighetens som postverkets synpunkt. Poststyrelsen
föreslår därför, att systemet med frankeringsfrihet för delgivningserkännande
får tillämpas av alla myndigheter, såväl statliga som kommunala.
Detta skulle innebära, att statsverket tar på sig portokostnaderna för dessa
försändelser även för de kommunala myndigheterna.

De förslag i departementspromemorian som syftar till att minska
polismyndighets medverkan vid delgivning har vunnit de
flesta remissinstansernas gillande. RÅ framhåller sålunda som en särskild
fördel, att bestämmelsen att stämningsmannadelgivning bara skall tillgripas
om ordinär delgivning med posten eller särskild postdelgivning inte
kan äga rum blir gällande även inom förvaltningsförfarandet. Han anser,
att detta torde medföra åtskillig arbetsbesparing för polisen. RPS, statskontoret,
länsstyrelsen i Stockholms län och länspolischefen i Värmlands
län understryker vikten av att polisens medverkan i delgivningsarbetet begränsas
i så stor utsträckning som möjligt. RPS tillägger, att det dock kan
finnas en viss fara för att polismyndigheten kommer att anlitas i samma
utsträckning som tidigare, eftersom begreppen »synnerligen brådskande»
och »annan särskild anledning» kan tolkas på sådant sätt att polisen blir
belastad i större utsträckning än som har avsetts. RPS anser, att polismyndigheten
bör anlitas endast om det på grund av ärendets synnerliga
brådska eller eljest är uteslutet att bruka annat delgivningssätt eller att anlita
stämningsmän. Även Föreningen Sveriges polismästare hälsar med tillfredsställelse,
att den nya delgivningskungörelsen ålägger myndigheterna
större restriktivitet när det gäller att använda polismyndigheterna för
stämningsmannadelgivning. Föreningen ifrågasätter, om inte detta bör
komma till tydligare uttryck i lagtexten. Liknande farhågor för att myndigheterna
inte följer rekommendationen att inte använda polismyndighe3|
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

terna i onödan för delgivning hyser länspolischefen i Kristianstads län.
Han ifrågasätter, om inte polisen bör avlastas helt från arbete med delgivningarna.
Bestyret med dessa kan tas över av kronofogdemyndigheterna,
åtminstone när det inte är fråga om brottmål. Länspolischefen anser att
delgivningscentraler sådana som de i Stockholm, Göteborg och Malmö bör
inrättas i större omfattning.

Tre remissinstanser anser, att man inte bör gå så långt som har föreslagits
i promemorian när det gäller att avlasta polispersonal från delgivningsuppgifter.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare instämmer
i att ett visst utrymme bör finnas för en ökad användning av särskilt
förordnade stämningsmän. Föreningen anser dock, att det i ett betydande
antal fall kommer att innebära olägenheter för domstolsarbetet att
delgivningsuppdragen flyttas över från polisen till särskilt förordnade delgivningsmän.
Bl. a. pekas på de praktiska svårigheter som kan uppkomma
vid delgivning med personer som är bosatta utanför myndighetens verksamhetsområde.
Den föreslagna bestämmelsen i 7 § delgivningskungörelsen
och anslutande motivuttalanden ger en alltför snäv begränsning av möjligheterna
till polismannadelgivning. Det bör göras fullt klart, att domstolarna
får välja det delgivningssätt som är mest ändamålsenligt för deras verksamhet.
En tänkbar utväg att tillgodose syftet med förslaget i denna del är
att organisatoriskt inordna stämningsmännen i polisorganisationen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att det beträffande vissa typer av
ärenden inte är lämpligt att privatpersoner anlitas för stämningsmannadelgivning.
Länsstyrelsen avser att även i fortsättningen anlita polisen i dessa
fall. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Västmanlands län.

Departementspromerorians förslag såvitt avser surrogatdelgivning
har — frånsett vissa anmärkningar mot lagtextens utformning —
lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Delgivningscentralen
i Stockholm ifrågasätter dock, om inte möjligheterna till surrogatdelgivning
bör utökas. Vidgade möjligheter i detta avseende efterlyses också av länsstyrelsen
i Gävleborgs län.

Delgivningscentralen i Stockholm väcker också fråga, om lagstiftningsåtgärder
som går ut på att ge stämningsmän möjligheter att begära handräckning
hos överexekutor för att få tillträde till lägenhet för delgivning
med person som vägrar öppna dörren.

Från ett par håll tas upp frågan, om inte vissa begränsningar bör gälla
för användningen av surrogatdelgivning.

Socialstyrelsen ifrågasätter sålunda, om inte förbud mot surrogatdelgivning
redan nu bör övervägas beträffande delgivning i fall som avses i 8
kap. föräldrabalken, lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och
smittskydd slagen (1968:231). Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

tveksam till ett uttalande i promemorian, nämligen att frågan i vad mån
ytterligare inskränkning i tillämpningen av de olika delgivningsformerna
inom förvaltningsförfarandet behövs bör övervägas först när författningarna
som reglerar detta förfarande ses över i annat sammanhang. Länsstyrelsen
anför som exempel på fall där problem kan uppstå 33 § 4 mom.
vägtrafikförordningen (1951: 648) som handlar om återkallelse av körkort.
1 dessa fall tillämpar länsstyrelsen f. n. 33 kap. RB analogivis. De överväganden
som ligger bakom förbudet mot surrogatdelgivning i fall som avses
i 33 kap. 13 § har därvid ansetts böra leda till att surrogatdelgivning inte
heller får användas i förevarande fall. Detta bör gälla även delgivning av
slutliga beslut enligt nykterhetsvårdslagen m. fl. och besked om återkallelse
av pass. Delgivningslagen medför enligt länsstyrelsen en annan situation.
Varken i delgivningslagen eller i flertalet specialförfattningar finns
undantag. Av delgivningslagen framgår inte, att förvaltningsmyndighet utan
ledning av författningsbestämmelser i fortsättningen skall pröva vilka delgivningsformer
i lagen som lämpligen bör användas. Om inte de olika specialförfattningarna
på förvaltningssidan redan i nu förevarande sammanhang
kan kompletteras med erforderliga delgivningsföreskrifter, torde i
vart fall lämpligen i delgivningskungörelsen förvaltningsmyndighet böra
uttryckligen åläggas att pröva om undantag skall göras från de allmänna
delgivningsreglerna.

Departementspromemorians uttalande, att en allmän delgivningslag bör
innehålla endast sådana inskränkningar i tillämpningsområdet
för de olika delgivningsformerna som gäller både för domstolsprocessen
och förvaltningsförfarandet, har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser.

5.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

Departementspromemorians förslag om anslagsdelgivning har blivit föremål
för stort intresse hos remissinstanserna. Olika meningar uttalas dels
i frågan huruvida anslag bör ges företräde framför annonsering i pressen
som konstitutivt element i delgivningsformen, dels beträffande valet av anslagstavla
som bör användas. Departementspromemorians förslag i dessa
hänseenden har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande
antalet av de remissinstanser som har uttalat sig. Viss kritik riktas dock mot
promemorians förslag till närmare utformning av delgivningsmetoden.

Vad angår frågan huruvida anslag eller annonsering bör väljas
som konstitutivt element anför Föreningen Sveriges häradshövdingar och
stadsdomare, att ett anslagsförfarande under nuvarande förhållanden inte lär
kunna undvaras för de delgivningssituationer som det är fråga om här. Av de
alternativ till lösning som har framkommit är enligt föreningen det som
har föreslagits i departementspromemorian det lämpligaste. Bland övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

remissinstanser som uttalar sig för anslag som konstitutivt element är Svea
hovrätt, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms län, Örebro län, Gävleborgs
län och Jämtlands län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Västernorrlands
län och i Gotlands län samt Föreningen Sveriges kommunala
förvaltnings jurister.

Informationsutredningen, länsstyrelsen i Västernorrlands län och Föreningen
Sveriges polismästare uttalar sig mot departementspromemorians
förslag och förordar, att annonsering görs till konstitutivt element vid delgivning
av det slag som avses här. Som skäl för denna ståndpunkt anför informationsutredningen
i första hand den bristande effektiviteten hos anslagsförfarandet.
Informationsutredningen anser sig vidare inte kunna vitsorda
vad som sägs i departementspromemorian om att delgivning genom annonsering
från samhällsekonomisk synpunkt är mer kostnadskrävande än
delgivning genom anslag. Inte heller den omständigheten att delgivning ofta
bildar utgångspunkt för beräkning av fatalietider finner informationsutredningen
vara ett skäl för att föredra anslag på anslagstavla framför annonsering
i pressen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser också, att tidningsannonsering
bör vara det konstitutiva elementet i delgivningen. Utgångspunkt
för beräkning av fatalietider blir då dagen för meddelandets införande
i tidning. Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveriges polismästare.
Föreningen uttalar, att metoden med anslagsdelgivning för ett modernt tänkesätt
måste förefalla som en relikt från en svunnen tid där massmedia inte
alls hade den betydelse och utbredning de har nu. Föreningen ifrågasätter
därför, om man inte bör låta den urgamla metoden med anslagsdelgivning
upphöra helt och ersätta den med annonsering.

De flesta remissinstanserna har i princip inte något att erinra mot förslaget
att kommunens officiella anslagstavla skall användas
för anslag enligt delgivningslagen. Poststyrelsen noterar sålunda med tillfredsställelse,
att tanken på delgivning genom anslag på postanstalterna nu
har övergetts. Anslag på kommunens anslagstavla synes vara en riktigare
lösning.

Några remissinstanser erinrar om att det särskilt i stora kommuner kan
bli nödvändigt att sätta upp anslaget på andra kommunala anslagstavlor än
kommunens officiella anslagstavla. Uttalanden av denna innebörd görs av
lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Gotlands län. Kommunalrättskommittén
påpekar, att det efter kommunindelningsreformen återstår endast
282 kommuner, av vilka en del får mycket stora områden. Överlantmätaren
i Västernorrlands län tillstyrker förslaget om anslagsdelgivning
men ifrågasätter om inte anslagen bör skötas av en fristående organisation.
Han framhåller, att effektiviteten av anslagsdelgivningen är beroende av var
anslagstavlan placeras. Annan placering än den kommunens officiella anslagstavla
har nu bör övervägas. Möjligheten att anordna mer än en anslagstavla
bör utnyttjas i folkrika och vidsträckta kommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Svenska Kommunförbundet säger sig inte ha något att erinra mot promemorieförslaget
men förordar att slutligt ställningstagande inte sker förrän
informationsutredningens förslag föreligger.

Några remissinstanser uttalar den åsikten att annan anslagstavla än kommunens
officiella bör användas. Svea hovrätt har den uppfattningen att anslag
hos myndighet skall vara huvudregel och att anslag på annan plats skall
användas bara när utsikterna att nå den sökte ökar därigenom. Hovrätten
framhåller dock, att detta övervägande inte utesluter att det i speciallagstiftningen
kan vara lämpligt att föreskriva anslag på kommunens anslagstavla.
I de situationer där kungörelsedelgivning används nu anser hovrätten att det
inte finns större möjligheter att nå den sökte genom anslag på kommunens
anslagstavla än genom anslag hos myndigheten. När det är fråga om delgivning
med delägare i samfällighet eller med obestämda personkretsar, bör
däremot lokalt anslag ha visst värde. Även här är emellertid sannolikheten
liten för att ett anslag i kommunal- eller stadshus — vid sidan av annonsering
och brevmeddelanden — får självständig betydelse för delgivningens
effektivitet. Kammarrätten delar Svea hovrätts åsikt att anslag hellre bör
ske hos myndigheten i de fall, då kungörelsedelgivning används nu. Överlantmätaren
i Örebro län anser, att anslaget bör ske på postanstalts anslagstavla.
Föreningen Sveriges polismästare, vilken som förut har nämnts i princip
är mot delgivning genom anslag och i stället är förespråkare för att delgivning
i de fall som avses här sker genom annonsering, framför som ett
alternativ att anslaget sker på myndighetens anslagstavla. Härigenom kan
man komma ifrån den kostnad som skötseln av kommunens anslagstavla
medför.

Förslaget att jämte anslag skall kunna förekomma kompletterande
annonsering i pressen berörs särskilt av några remissinstanser. Överlantmätaren
i Västernorrlands län framhåller, att annonsering utan tvekan
är en effektiv meddelelseform som bör tillämpas i all den utsträckning som
det bedöms försvarligt med hänsyn till kostnaderna men också till sakens betydelse
objektivt sett för den person som man vill nå med delgivningen. RPS
anför, att annonsering i pressen särskilt i stora kommuner, där anslagstavlan
inte uppmärksammas fortlöpande, torde vara ett nödvändigt komplement till
anslaget på kommunens anslagstavla. Kammarrätten anser, att myndigheterna
bör ha större möjligheter än som anges i departementspromemorian att använda
annonsering i pressen som komplement till anslaget. Kostnaderna för
annonsering torde enligt kammarrätten kunna nedbringas genom att annonseringen
samordnas. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att föreskriften
om komplettering av anslaget genom tidningsannonsering bör utformas som
en fakultativ bestämmelse med servicesyfte. Bedömningen i fråga om tidningskungörandet
är nämligen vansklig, och en vidsträckt tillämpning av sådant
kungörande torde komma att förorsaka betydande kostnader.

Komplettering på annat sätt än genom annons i tidning ifrågasätts av två

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

remissinstanser. Sålunda vill poststyrelsen väcka frågan om att använda
gruppkorsband, medan länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att frågan om
att använda radions regionalprogram bör övervägas.

Även i fråga om den möjlighet som promemorieförslaget ger att vid delgivning
med obestämda personkretsar skicka meddelanden till
kända personer som ingår i sådana kretsar har olika åsikter uttalats under
remissbehandlingen. Från flera håll uttalas sålunda önskemål om att den
möjlighet som nu finns i vissa fall att vid kollektivdelgivning skicka meddelande
till endast en delägare för övriga delägares räkning skall finnas med i
delgivningslagen. Uttalanden av sådan innebörd har gjorts av företrädare för
lantmäteriväsendet och av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

5.4. Övriga frågor

Av de bestämmelser i förslaget till delgivningslag som har berörts under
4.4. har främst bestämmelserna om delgivning med delägare i samfällighet
och om förordnande av stämningsmän föranlett uttalanden från remissmyndigheternas
sida. Viss kritik har dock riktats mot utformningen av bestämmelserna
om delgivning med ombud.

Vad först angår bestämmelserna om delgivning med delägare i
samfällighet ifrågasätter kammarrätten, om inte de restriktiva bestämmelser
om kollektivdelgivning som finns i 33 kap. 16 § RB i stället bör
användas i en något uppmjukad form. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare anser, att det är tveksamt om de föreslagna bestämmelserna
är i alla avseenden praktiskt lämpliga. Den av rättssäkerhetsskäl föreslagna
föreskriften om meddelande till varje delägare vid anslagsdelgivning, vilket
dock skall kunna underlåtas i vissa fall, anser föreningen inte heller vara invändningsfri
ur principiell synpunkt. Föreningen anför vidare.

De interna organisatoriska förhållandena inom byar och liknande samfälligheter
torde vara mycket skiftande. Där anordningen med byaålderman
förekommer, är dennes formella behörighet av varierande omfattning och
stundom ej fullt klar. I praxis lär väl i förrättningssammanhang och vid
domstol byaåldermannen i allmänhet anses behörig företräda byn, åtminstone
i viss omfattning. På många håll torde emellertid varken byaålderman
eller annan motsvarande funktionär finnas utsedd för samfälligheten.

Föreningen förordar, att samfällighet i delgivningshänseende behandlas
som kollektiv på ett mera genomfört sätt än som har skett i departementspromemorian.
Vidare anser föreningen, att frågan om byaåldermannens
behörighet bör klarläggas samt ifrågasätter om inte behörighet att ta emot
delgivning bör ges även åt den som har rätt att sammankalla delägarna i
gemensamma angelägenheter. Beträffande föreskriften om meddelande till
varje känd delägare vid anslagsdelgivning ifrågasätter föreningen om inte
denna bör bytas ut mot föreskrift om meddelande till någon eller några

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

i orten bosatta delägare. En utredning om ägarförhållandena i samfällighet
kommer otvivelaktigt ofta att vålla besvär som inte är sakligt motiverat,
anför föreningen.

Som har nämnts tidigare anser företrädare för lantmäteriväsendet, att
möjlighet bör finnas att som sker nu i vissa fall sända meddelande till en
delägare i samfällighet för att hållas tillgängligt för dem alla. Lantmäteristyrelsen
menar sålunda, att en sådan möjlighet bör finnas, när det skulle
innebära betydande kostnad och besvär att sända meddelande till alla
delägarna. Styrelsen framhåller, att det skulle innebära betydande olägenheter
utan motsvarande vinst i rättssäkerhetshänseende att nu skärpa
kraven när det gäller innehavare av obetydliga andelar. Överlantmätarna
i Hallands län och Västernorrlands län anser, att man vid bedömningen av
om meddelande skall sändas eller inte bör ta hänsyn även till det värde
som står på spel för vederbörande.

Svea hovrätt uttalar, att meddelanden till kända delägare i samfällighet
bör sändas i den utsträckning som föreskrivs för anslagsdelgivning i alla
de fall där delgivning sker med annan än den sökte eller någon som har
rätt att föra hans talan. I annat fall kan resultatet av delgivning med styrelseledamot
eller förvaltare bli sämre än om anslagsdelgivning har skett,
påpekar hovrätten.

Departementspromemorians förslag att i fortsättningen stämning smän
skall för ordnas av länsstyrelserna har godtagits
så gott som genomgående. Förslaget avstyrks av endast två remissinstanser,
nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och delgivningscentralen
i Stockholm. Båda dessa myndigheter förordar, att nuvarande ordning i
huvudsak behålls. RPS förutsätter, att stämningsmän förordnas till sådant
antal att även brådskande delgivningar kan verkställas genom deras
försorg. Detta är nödvändigt för att belastningen på polisen skall kunna
begränsas i erforderlig omfattning.

Förslaget till bestämmelse om delgivning med ombud har kritiserats
av Styrelsen för Sveriges advokatsamfund som finner det angeläget
att bestämmelsen utformas så att det framgår att — då part har anlitat
ombud — delgivningen regelmässigt skall ske med ombudet.

Den i departementspromemorian föreslagna fördelningen av delgivningsbestämmelserna
mellan delgivningslagen och RB har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Svea hovrätt uttalar,
att med hänsyn till den detaljrikedom som i övrigt präglar RB det
bör erinras i 33 kap. RB om att särskilda bestämmelser gäller om delgivning
i allmänhet. Kapitlet skulle därvid behålla sin nuvarande rubrik.

Mot den metod som har valts i departementspromemorian när det gäller
följdändringar till delgivningslagen har några invändningar
inte rests under remissbehandlingen. Inte heller har några erinringar
gjorts mot den indelning i olika typer av delgivningsföreskrifter

Kungl. May.ts proposition nr 13 år 1970

som departementspromemorian innehåller. RÅ finner sålunda de föreslagna
ändringarna i stort sett ändamålsenliga. Ändringarna är dock enligt RÅ:s
mening inte i alla hänseenden invändningsfria och en ytterligare översyn
synes önskvärd ''sid den fortsatta behandlingen av förslaget.

Uttalanden av mera allmänt innehåll har gjorts om följdändringarna i
de delgivningsföreskrifter som f. n. har formen av hänvisning till RB:s delgivningsregler
eller som innebär att underrättelse eller kallelse skall ske
bevisligen. Allmänna omdömen har också lämnats om följdändringarna till
lagen om ändring i 1942 års lag med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka. Mera ingående uttalanden har gjorts om ändringarna i bestämmelserna
om kollektivdelgivning. Beträffande vissa följdändringar har anmärkts
att de inte bör göras i detta sammanhang, eftersom det pågår översyn
av den aktuella författningen i dess helhet. De följdändringar som berör
utsökningslagstiftningen har i huvudsak tillstyrkts.

Vad först angår ändringarna i de delgivningsföreskrifter som har formen
av hänvisning till RB:s delgivningsbestämmelser anför RÅ, att det
beträffande flera specialförfattningar, där det f. n. föreskrivs att delgivning
skall ske »på sätt om stämning är stadgat» eller »på sätt som för stämning
i tvistemål är stadgat» men enligt förslaget i departementspromemorian
endast »delgivning» skall ske synes råda tvekan huruvida inte i
stället den för delgivning av stämning i tvistemål stadgade ordningen bör
gälla.

Uttalandet i departementspromemorian att surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning
samt delgivning enligt lagen på utrikes ort inte bör få
tillämpas vid delgivning i ärenden enligt nykterhetsvårdslagen m. fl. lagar
med den som avses med viss åtgärd har inte föranlett gensaga från
remissinstanserna. RÅ uttrycker emellertid önskemål om viss omarbetning
av de särskilda delgivningsbestämmelserna i berörda författningar för att
möjliggöra undantag från de mera stränga delgivningsf öreskrift erna när det
gäller att kalla andra personer än den mot vilken åtgärden riktar sig för att
höras upplysningsvis.

De följdändringar som avser att delgivningslagen blir tillämplig i stället
för bestämmelser om bevislig kallelse eller underrättelse innebär enligt
lantmäteristijrelsen inte några större sakliga ändringar, eftersom delgivning
i huvudsak är detsamma som bevislig underrättelse.

Följdändringarna till lagen om ändring i 1942 års lag med vissa bestämmelser
om kungörande i kyrka har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av det övervägande antalet remissmyndigheter. Svea hovrätt och överlantmätaren
i Västernorrlands län vänder sig dock mot uttrycket att tillkännagivanden
»med tillämpning av 17 § första stycket delgivningslagen»
skall anslås på kommuns anslagstavla. Det citerade uttrycket bör enligt
dessa remissinstanser lämpligen utgå och ersättas med en generell hänvisning
för de fall där anslag på kommunens anslagstavla föreskrivs.

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

Departementspromemorians förslag till ändringar i specialförfattningars
bestämmelser om kollektiv delgivning med delägare i sa mfälld
mark har föranlett följande uttalande från lantmäteristyr elsen.

Bland de nuvarande bestämmelserna om kallelse till lantmäteriförrättningar
in. m. finns bestämmelser rörande förenklat förfarande när delägare
i samfälld mark skall kallas (ex. 7 kap. 1 § och 21 kap. 10 § jorddelningslagen,
6 § ensittarlagen, 25 § lagen om enskilda vägar). Innehållet i
dessa motsvaras i huvudsak av bestämmelser i 10, 16 och 17 §§ delgivningslagen.
Enligt motiven avses dessa bestämmelser ersätta de nu gällande
bestämmelserna. Vid utformningen av ändringarna i 7 kap. 1 § jorddelningslagen
etc. har emellertid hänvisning till delgivningslagen inte intagits.
En sådan hänvisning torde väl vara nödvändig om man vill göra delgivningslagen
tillämplig för de fall som här avses. Den omständigheten att
ordet »delgives» nu förekommer på ett ställe i 7 kap. 1 § jorddelningslagen
etc. synes inte innebära att det kallelseförfarande som regleras i paragrafen
utgör delgivning i den mening varom nu är fråga. Emellertid
anser lantmäteristyrelsen att man bör undvika att nu genomföra här åsyftade
ändringar i 7 kap. 1 § jorddelningslagen och de övriga ovan angivna
paragraferna. Ändringarna skulle visserligen bli ganska obetydliga i sak,
men det torde underlätta tillämpningen om man avstår från att införa delgivningslagen
i detta avseende under den korta tid som nuvarande fastighetsbildningslagstiftning
kan beräknas komma att gälla. I fråga om lagen
om enskilda vägar kan frågan om ändring tas upp senare i annat sammanhang.
I fråga om motsvarande bestämmelser i 6 § sammanföringslagen
har en hänvisning till delgivningslagen införts i det föreliggande ändringsförslaget,
men eftersom likformighet i kallelseförfarandet är önskvärd bör
gällande bestämmelser kvarstå också här. Detsamma gäller bestämmelserna
om annons i tidning. Liknande synpunkt kan anläggas på bestämmelsen i 3 §
bysamfällighetslagen om kallelse i fall då delägarna är flera än tio. Bysamfällighetslagen
torde inom några år komma att ersättas av en ny lag.

Även Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare påpekar, alt
delgivning inle är avsedd i 7 kap. 1 § jorddelningslagen varför de supplerande
reglerna i 10 § och 16 § andra stycket delgivningslagen inte utan
vidare blir tillämpliga.

Överlantmätaren i Gotlands län anser, att ändringarna i 7 kap. 1 § jorddelningslagen
in. fl. lagar kommer att medföra viss oklarhet för förrättningsmannen,
när han skall kalla en samfällighet med många delägare
och utan styrelse. Överlantmätaren anför vidare.

F. n. sker kallelse när flera än tio delägare finns dels kollektivt genom
anslag (kungörelse) dels genom personlig kallelse till en av delägarna. Om
kallelse nu i stället skall ske enligt 16 § delgivningslagen måste förrättningsmannen
dels kollektivt kalla med anslag, dels enligt 17 § andra stycket
delgivningslagen utsända »meddelande» om den anslagna kallelsen — vilket
meddelande i praktiken lika lätt utformas som en kopia av kallelsen —
»till varje känd person ... om det kan ske utan betydande kostnad eller
besvär». Om man tar det ej så ovanliga fallet att förrättningsmannen skall
företa ägoutbyte vid vägomläggning och har att kalla en samfällighet med
30—40 delägare (motsvarande gäller vid sammanföringsförrättning m. fl.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

så kan han f.n. i fråga om personliga kallelser inskränka sig till att ta reda
på och personligen kalla en delägare. I fortsättningen skulle förrättningsmannen
behöva överväga innebörden av uttrycket »varje känd person» och
vad som är »betydande kostnad och besvär». Onekligen bör lagtekniskt sett
person vara känd, om han finnes upptagen i t. ex. fastighetsbok eller taxeringsmyndigheternas
fastighetslängd. Större besvär eller betydande kostnader
kan det knappast vara att utsända maskinellt mångfaldigade kallelser
till de personer, som utretts vara delägare. Besväret och kostnaderna
ligger vanligen i att utreda vilka som är delägare. Möjligen skulle vissa
förrättningsmän våga läsa lagen så, att känd person endast är sådan, som
angivits i ansökan eller i övriga till ärendet hörande handlingar. I sådant
fall torde resultatet merendels bli, att intet personligt meddelande alls utgår
till någon delägare i samfällighet med fler än tio delägare. Ett sådant
resultat måste bedömas som sämre än vad nuvarande lag ger.

Överlantmätaren är tveksam inför angivna ändringar av sättet att kalla
samfällighetsdelägare och framhåller att det nuvarande systemet måste anses
ha fungerat väl, varför överlantmätaren är närmast böjd för att avstyrka
om inte ett lämpligt klarläggande departementschefsuttalande görs.
Detta bör enligt överlantmätarens mening innehålla, att minst en samfällighetsdelägare
alltid bör kallas och att i övrigt myndigheten har att i
det aktuella fallet avväga huruvida kostnader och besvär att utreda vilka
som är delägare och att sända meddelanden motiverar att skicka personliga
meddelanden.

Överlantmätarna i Hallands län och Västernorrlands län uttalar sig på
liknande sätt.

Frågan om de ekonomiska verkningarna av den föreslagna
reformen har också föranlett uttalanden under remissbehandlingen
av promemorian. P o st stp r elsen lämnar i sitt remissyttrande en
redogörelse för de möjligheter som finns till ordinär delgivning med postförsändelse
och anger därvid vilka postavgifter som utgår. Poststyrelsen
anför.

Det normala vid ordinär delgivning bör vara att handlingen sänds i vanligt
brev. Portot för ett brev som väger högst 20 g är 55 öre. Om brevet
väger mera än 20 g men högst 100 g är portot 1 kr. Till detta kommer portot
för återsändande av delgivningserkännandet, 45 öre. Den sammanlagda
portokostnaden blir 1 kr resp. 1 kr 45 öre, när denna form av ordinär delgivning
används. Om det på grund av innehållets värde anses behövligt
kan brevet rekommenderas eller, om innehållet är särskilt värdefullt, assureras.
Såväl rek. som ass. lämnas ut endast mot kvitto av adressaten eller
befullmäktigat ombud för denne. Avgiften för rekommendation är 2 kr.
Assuransavgiften utgörs av en fast avgift på 2 kr för brev och 2 kr 20
öre för paket med tillägg av 10 öre per 1 000 kr eller del av 1 000 kr av
assuransbeloppet. Assurans för 1 000 kr kostar alltså 2 kr 10 öre resp.
2 kr 30 öre i tillägg utöver portot. Är innehållet så skrymmande att det
inte kan sändas i brev kan det i stället sändas i paket, vanligt eller assurerat.
Postavgiften för ett vanligt paket om högst 1 kg är 3 kr 50 öre och
för ett paket av samma vikt som är assurerat för 1 000 kr 5 kr 80 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Om det av någon särskild anledning anses behövligt kan avsändaren begära
mottagningsbevis beträffande rek., ass. och vanligt paket. Adressaten
eller hans befullmäktigade ombud får då på mottagningsbeviset teckna erkännande
om att han kvitterat ut försändelsen. Avgiften för mottagningsbevis
är 70 öre. Den lägsta sammanlagda avgift som utgår för en rekommenderad
försändelse med mottagningsbevis är sålunda 3 kr 25 öre.

Statskontoret stryker under att en strikt tillämpning av den i departementspromemorian
angivna ordningen vid val av delgivningsmöjligheter
vid stämningsmannadelgivning förutom en önskvärd begränsning av polisens
belastning med delgivningsbestyr är ägnad även att medföra inte
oväsentliga kostnadsbesparingar.

Kammarrätten framhåller som har nämnts förut att fördelarna med
annonsering i tidning av rättssäkerhetsskäl kan vara så betydande att
myndigheterna bör ha större möjligheter att använda sig därav än som synes
vara avsett i departementspromemorian. Enligt kammarrätten skulle
besparingar kunna göras vid användande av det i och för sig kostnadskrävande
kungörelseförfarandet genom annons i tidning, nämligen om kungörelser
från samma myndighet samordnades och fick en enklare utformning
än vad som för närvarande synes vara fallet. Som förut har nämnts
befarar länsstyrelsen i Stockholms län, att de nya reglerna för delgivning
kommer att medföra ökad arbetsbelastning för länsstyrelsen. Fråga kan
enligt länsstyrelsen uppkomma om viss personalförstärkning på prövningsnämndens
kansli och på överexekutorssektionen. Vidare påpekar länsstyrelsen
den väsentliga ökning av expensanslagen som blir nödvändig, om tidningsannonsering
införs i föreslagen utsträckning. Länsstyrelsen vill dock
framhålla, att väntade ökade kostnader för tidningsannonsering i viss utsträckning
kommer att minska på grund av att den för närvarande obligatoriska
annonseringen i Post- och Inrikes Tidningar enligt förslaget inte
vidare skall förekomma som ett led i en allmän delgivningsmetod. Även
länsstyrelsen i Södermanlands län befarar, att de föreslagna bestämmelserna
kommer att medföra ett inte oväsentligt merarbete för de administrativa
myndigheterna. Föreningen Sveriges polismästare föreslår att anslagsdelgivning
sker på myndighetens egen anslagstavla, varigenom man kommer ifrån
de inte obetydliga kostnader som skötseln av de kommunala anslagstavlorna,
uppsättande av nya sådana m. fl. åtgärder torde komma att medföra.

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

6. Informationsutredningens förslag och remissyttranden över det

6.1. Utredningsförslaget

Informationsutredningen1 (direktiv se riksdagsber. 1968: Ju 61) avgav
den 20 mars 1969 betänkandet Kungörelseannonsering (SOU 1969: 7). Beträffande
remissbehandlingen av betänkandet hänvisas till 6.3.

Informationsutredningens förslag redovisas här i sådana delar där förslagen
har intresse för utformningen av delgivningsreglerna.

Som framgår under 5.3. gav utredningen redan i sitt remissyttrande över
departementspromemorian uttryck för uppfattningen att bestämmelserna
om delgivning genom kungörande borde utformas på annat sätt än enligt
departementspromemorians förslag. Utredningen har sedan utvecklat sina
synpunkter närmare i sitt betänkande.

Utredningen anger därvid till en början ändamålen med den verksamhet
som utredningen benämner kungörelseannonsering. Ändamålen är av två
slag, nämligen dels ersättning för personlig delgivning i vissa situationer
och dels s. k. allmängörande, varmed avses spridning av ett konkret beslut
eller besked som bör vara eller i en framtid kan bli av intresse för en
större eller mindre grupp medborgare. Ofta eller kanske oftast föreligger
sammanblandning av de båda ändamålen.

Utredningen anför, att det självfallet inte finns någon effektivare form
för delgivning av domstols eller myndighets beslut med den eller dem som
direkt berörs av beslutet än den personliga delgivningen. Det finns emellertid
situationer där något som kan rubriceras som personlig delgivning är
helt omöjligt eller där möjlighet visserligen föreligger men där kostnaderna
för personlig delgivning inte står i god relation till objektets värde. Här får
kungörelsedelgivning utgöra ett mer eller mindre gott surrogat för personlig
delgivning. Utredningen nämner som exempel på situationer där personlig
delgivning är omöjlig kallelse på okända arv- eller testamentstagare eller
okända borgenärer. Situationer där personlig delgivning är möjlig men oekonomisk
kan exemplifieras med delgivning med byalag som har fler än tio
delägare och dödande av inteckning i mark som är samfälld för fler än tio
fastigheter. Intressekretsen när det gäller allmängörande genom kungörelseannonsering
kan svänga mellan en enda person och dem som för visst ändamål
kan komma i kontakt med honom, å ena sidan, och mycket stora medborgargrupper
å den andra. Exempel på först avsedda situationer är omyndigförklaring
och på sist avsedda kungörande om tid och plats för allmänna
val och om tid och plats för sammanträden med olika kommunala korporationer.
Framför allt på det ekonomiska området förekommer emellertid

1 Landshövdingen Per Eckerberg'', ordförande, direktören Erik Braunerhielm, kansliråden
Bengt Dennis och Åke Fors, pressombudsmannen Manfred Nilsson, riksdagsmannen Olle Svensson
och förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

situationer då kungörelseannonseringen innehåller inslag av både delgivning
och allmängörande. Exempel på detta finns i bolags- och föreningslagstiftningen,
konkurslagstiftningen och patentlagstiftningen.

Den utformning som författningsbestämmelserna om kungörelseannonsering
har erhållit kan enligt informationsutredningens uppfattning diskuteras.
Enligt utredningen förefaller det som om det emellanåt varit minst
lika angeläget för författningsskrivaren att få en formell utgångspunkt för
beräkning av besvärstid o. dyl. som att tillkännagivandet verkligen skall nå
den som behöver ha kännedom om det för att kunna bevaka sin rätt.

Utredningen framhåller, att kungörelseannonseringen är av stor betydelse
från rättssäkerhetssynpunkt. För att fylla sitt ändamål måste den därför
vara effektiv i den meningen att den sker på ett sådant sätt att de meddelanden
den innehåller så långt det är möjligt verkligen når de personer
som behöver få del av dessa meddelanden. Samtidigt måste de kostnader
som föranleds av kungörelseannonseringen vara rimliga.

Informationsutredningen föreslår en systematisering av föreskrifterna om
media för kungörelseannonsering. Förslaget går ut på att minska antalet
särskilda media som är föreskrivna i författning och därmed obligatoriska.
För varje kungörelsesituation bör ett eller flera sådana obligatoriska media
vara bestämda. Utan författningsföreskrift bör domstol eller annan
myndighet dessutom ha rätt och i vissa situationer även skyldighet att använda
vissa andra media som komplement till de obligatoriska. Sådana media
benämner utredningen stödjande media.

Informationsutredningen förordar i likhet med departementspromemorian
att kungörande i kyrka inte längre skall förekomma som medium för
kungörelseannonsering. Vidare innebär utredningsförslaget att ett annat
medium, nämligen länskungörelserna skall uteslutas helt. Som redan har
framgått intar informationsutredningen den ståndpunkten att annonsering
i pressen bör ges företräde framför anslag som generellt obligatoriskt medium
för kungörelsedelgivning. Utredningen anför följande synpunkter på
frågan.

Båda de angivna formerna av kungörelsedelgivning förutsätter aktivitet.
Denna innefattar vid delgivning genom anslag uppsättning av anslaget, noggrann
notering av dagen härför och nedtagning när ifrågakommade fatalietid
gått till ända. Dessa åtgärder verkställs vid anslag på rättens/myndighetens
tavla av den tjänsteman som handlägger målet (ärendet) och vid anslag
på kommuntavla av nämnda tjänsteman och den kommunala s. k. anslagsförrättaren
i visst samspel. Kungörelsedelgivning genom annonsering
i pressen förutsätter också ett samspel, nämligen mellan den handläggande
tjänstemannen och vederbörligt pressorgan. Det sammanhållande ansvaret
för att kungörelsedelgivningen sker i laga ordning och för fastställandet av
utgångspunkten för beräkning av besvärs- och andra fatalietider tillkommer
i båda fallen den handläggande tjänstemannen. Utgångspunkten är i ena
fallet dagen för anslaget, i det andra dagen för annonseringen. Möjligen bereder
annonseringsformen emellanåt något mera bestyr för tjänstemannen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

men skillnaden är i varje fall obetydlig. Ur säkerhetssynpunkt finner utredningen
de båda kungörelseformerna fullt likvärdiga. Besvärs- och andra
fatalietider är alltså enligt utredningens mening inget skäl för att bibehålla
anslag på rättens, myndighetens eller kommuns anslagstavla såsom mera
generellt obligatoriskt medium.

Om domstolen eller annan myndighet för särskilt fall exempelvis med
hänsyn till angelägenheten av att tillkännagivandet är aktuellt under längre
tid, finner att anslag på myndighetens tavla bör ske skall enligt utredningen
detta medium användas som stödjande medium. Endast i ärenden om
tjänstetillsättning och för att bekantgöra expeditionstider, domstolssammanträden
och andra s. k. inre förvaltningsärenden finns det skäl att behålla
myndighets anslagstavla som obligatoriskt medium.

Inte heller beträffande kommunernas anslagstavlor föreslår informationsutredningen
någon utökad användning som obligatoriskt medium. Dessa
anslagstavlor bör endast utgöra sådant medium för vissa kungörelser enligt
vallagarna, kommunallagen, lagen om församlingsstyrelse och landstingslagen.
Om myndighet för visst fall skulle finna särskilt angeläget att få använda
kommuntavla för kungörelseannonsering bör detta kunna ske om
vederbörande kommun medger det. Kommunens anslagstavla är i så fall att
anse som stödjande medium.

Utredningen föreslår följande system när det gäller media för kungörelseannonsering.

I. Obligatoriska media

A. med generell användning:

1) Post- och Inrikes Tidningar för s. k. nationella och — jämte medium
A.2) — blandade målgrupper,

2) ortstidningar för s. k. lokala och — jämte medium A.l) — blandade
målgrupper.

B. för speciella situationer:

1) specialpublikationer för s. k. exklusiva målgrupper, exempelvis vid patentärenden,

2) domstols/myndighets anslagstavla för kungörande av tjänst och andra
inre förvaltningsärenden,

3) kommuns anslagstavla för vissa kungörelser enligt vallagarna, kommunallagen,
lagen om församlingsstyrelse och landstingslagen,

4) Radio/TV för exceptionella situationer, exempelvis försvarsberedskap,

5) vissa centrala och regionala register, exempelvis äktenskapsregistret.

II. Stödjande media i andra fall än under I B. nämnda:

1) domstols/myndighets anslagstavla,

2) kommuns anslagstavla,

3) Radio/TV,

4) »annat lämpligt sätt».

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Beträffande Post- och Inrikes Tidningar anser informationsntredningen,
att tidningen bör omgestaltas för att kunna tjäna kungörelseannonseringens
ändamål bättre.

Särskild uppmäi\ksamhet ägnar utredningen åt annonseringen i ortstidning.
Detta medium anser utredningen vara det ojämförligt mest effektiva
när det gäller att tillgodose det konkreta syftet med kungörelseannonseringen
på regional och lokal nivå. Utredningen kommer fram till att kungörelseannonseringen
i dessa fall för effektivitetens skull bör utsträckas att avse
de ortstidningar vilkas spridning täcker en klar majoritet av medborgarna
i orten eller området inte bara totalt utan även inom skilda samhällsgrupper.
Även vid ett rationellt tidningsval medför förslaget dock obestridligen
ökade kostnader. Emellertid bör kostnadshänsyn enligt utredningen i princip
inte hindra en kungörelseannonsering i ortstidningar av den omfattning
utredningen har funnit angelägen från effektivitetssynpunkt.

6.2. Justitiedepartementets promemoria till remissbehandlingen av utred -ningsbetänkandet

Till remissen av betänkandet fogades en promemoria som hade upprättats
inom justitiedepartementets processrättsenhet och som i det följande kallas
remisspromemorian. I denna anfördes att under den fortsatta behandlingen
av det i departementspromemorian framlagda förslaget till delgivningslag
tagits under övervägande att utforma bestämmelserna om anslagsdelgivning
på annat sätt än som hade föreslagits i departementspromemorian, övervägandena
gick ut på att det skulle bli obligatoriskt att meddelandet anslogs
i myndighetens lokal och att konstitutiva verkningar i första hand skulle
anknytas till att anslag hade skett på detta sätt. För att göra anslagsdelgivningen
så effektiv som möjligt kunde det därjämte göras obligatoriskt att
meddelandet fördes in i lämplig tidning. Anslag på kommuns anslagstavla
borde också kunna förekomma men endast som stödjande medium i vissa
situationer då anslag av lokal natur var av värde.

Remissinstanserna ombads att yttra sig även över den nu berörda lösningen
samtidigt med att yttrande avgavs över utredningsförslaget.

6.3. Remissyttranden

Yttrande över informationsutredningens betänkande och den förut nämnda
remisspromemorian har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre
Norrland, RPS, lagberedningen, försvarets civilförvaltning, civilförsvarsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk,
sj öf art sstyrelsen, statens planverk, statskontoret, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

sumentråd, länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Jönköpings län,
Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs och
Bohus län, Älvsborgs län, Gävleborgs län, Jämtlands län, Västernorrlands
län och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala stift,
expropriationsutredningen, gruvrättsutredningen, aktiebolagsutredningen,
sjölagskommittén, vattenlagsutredningen, utredningen om författningspublicering,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Svenska
landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen,
Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
industriförbund, Landsorganisationen och Sveriges Akademikers Centralorganisation.

Svea hovrätt har vid sitt yttrande fogat yttranden från borgmästarna vid
Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Västerås samt från häradshövdingarna
i Sollentuna och Färentuna, Lindes och Nora samt Nedansiljans
domsagor. Hovrätten för Nedre Norrland har bifogat yttranden från rådhusrätten
i Sundsvall, Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt och häradshövdingarna
i Norra Hälsinglands domsaga och Jämtlands östra domsaga.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna
i Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, av kommerskollegium
från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg
och Skånes handelskammare samt bergmästarämbetena i södra, östra,
västra och norra distrikten, av länsstyrelsen i Stockholms län från kronofogdemyndigheten
i Stockholm och av länsstyrelsen i Malmöhus län från
landstingets förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Trelleborg.

Den utformning av bestämmelserna om anslagsdelgivning som har skisserats
i remisspromemorian har vunnit anslutning av de flesta av de remissinstanser
som har uttalat sig i den aktuella frågan.

De remissinstanser som tämligen oreserverat har anslutit sig till den i
remisspromemorian berörda lösningen är Svea hovrätt, hovrätten för Nedre
Norrland, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges
advokatsamfund, rådhusrätten i Sundsvall, Ångermanlands mellersta domsagas
häradsrätt, häradshövdingarna i Sollentuna och Färentuna domsaga,
i Nedansiljans domsaga, i Norra Hälsinglands domsaga och i Jämtlands östra
domsaga, länsstyrelserna i Jönköpings län, Älvsborgs län, Gävleborgs län
och Västernorrlands län, överlantmätaren i Värmlands län, domkapitlet och
stiftsnämnden i Uppsala stift, expropriationsutredningen och vattenlagsutredningen.
De som i princip godtar samma förslag, ehuru med reservation i
någon detaljfråga är lagberedningen, borgmästarna i Stockholm och Västerås,
häradshövdingen i Lindes och Nora domsaga, sjöfartsverket, länsstyrelserna
i Malmöhus län och Västerbottens län och Svenska landstingsförbundet.
Av de remissinstanser som nämnts sist har två yppat tvekan om
förslaget att meddelande i tidning skall vara obligatoriskt. Vidare har några

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

remissinstanser ifrågasatt värdet av att kommuns anslagstavla i vissa situationer
skall användas som stödjande medium.

De remissinstanser som har förordat det förslag till lösning av frågan om
kungörelseannonsering som betänkandet innehåller framför departmentsförslaget
är statskontoret, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala
län och Jämtlands län, överlantmätarna i Malmöhus län, Jämtlands län
och Norrbottens län, arbetsmarknadsstyrelsen, stadsfullmäktige i Trelleborg,
Svenska bankföreningen och Svenska Tidningsutgivareföreningen.

Av uttalanden från i princip tillstyrkande myndigheter kan återges följande.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser inte, att
»anslåendet på rättens dörr» är en tom formalitet. Föreningen menar, att
stor vikt bör läggas vid att säker utgångspunkt finns för fatalietiders beräkning.
Att införande i förstärkande syfte görs i tidning synes lämpligt, särskilt
med hänsyn till den nya underrättsorganisationens stora domkretsar. I
yttrande över promemorian Ju 1968: 15 har föreningen biträtt förslaget om
anslag på kommuns anslagstavla. Föreningen anser väl fortfarande att sådant
anslående, särskilt ifråga om små och medelstora kommuner, väl fyller
den avsedda funktionen. Med hänsyn till de skäl informationsutredningen
anfört mot användandet av kommuns anslagstavla, kan föreningen emellertid
ansluta sig till förslaget om denna som enbart stödjande medium. Liknande
synpunkter anförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Även om man kan
anta att delgivning genom anslag endast undantagsvis når adressaten finner
länsstyrelsen dock att rättssäkerheten kräver ett dylikt förfarande. Annonsen
skulle då kunna göras mycket kortfattad och ges karaktären av ett meddelande
om att beslut om kungörelsedelgivning har anslagits på myndighetens
anslagstavla. Länsstyrelsen upplyser vidare att kungörelsedelgivning
endast förekommer i ett fåtal ärenden per år.

Häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga anför som främsta
skäl mot informationsutredningens förslag att konstitutiva verkningar knyts
till annonsering i tidning svårigheten att rätta fel i förekommande fält. Ytterligare
ett skäl mot att med konstitutiva verkningar göra ortstidning till
enda obligatorium för lokala målgrupper är också att tvekan kan uppstå i
det enskilda fallet vilka tidningar det är som har en sådan spridning att en
riktig annonsering kan sägas ha ägt rum.

Att problem kan uppstå om konstitutiva verkningar knyts till att kungörandet
har skett i tidning har även framhållits av länsstyrelsen i Malmöhus
län. Denna anför att om kungörandet sker i flera tidningar det inte är
säkert att kungörelsen kommer in på samma dag i alla. Det måste då finnas
bestämmelser om vilken tidpunkt som skall vara avgörande. Även andra
komplikationer kan enligt länsstyrelsen uppstå av ett sådant förfarande. Så
kan t. ex. kungörelsen bli liggande på tidningsofficinen en längre tid innan
den införes. Det synes i stället vara att föredra att ha en för alla tillfällen
fast tidpunkt att falla tillbaka på. Anslagsdatum synes därför böra vara av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

görande. Det måste emellertid tillses, att kungörandet sker utan tidsutdräkt.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga framhåller, att domstolens
kansli regelbundet besöks av en grupp personer åt vilka allmänheten i stor
utsträckning anförtror sig i juridiska och ekonomiska angelägenheter. Helt
verkningslöst torde förfarandet därför inte vara, menar häradshövdingen,
och tillägger att besväret med anslag på domstolens anslagstavla är mycket
ringa. Liknande synpunkter anförs av häradshövdingen i Lindes och Nora
domsaga.

Borgmästaren i Stockholm delar synpunkterna i promemorian i vad gäller
anslag i myndighets lokal, konstitutiv verkan av sådant anslag samt anslag
på kommuns anslagstavla som stödjande medium. Han ställer sig dock tveksam
inför tanken att det skulle bli obligatoriskt att föra in meddelandet i
lämplig tidning. I såväl domstols- som förvaltningsärenden måste nämligen
av särskilda skäl förekomma anslagsdelgivningar som, oavsett vilket förfarande
som tillämpas, är en juridisk fiktion. Det ter sig meningslöst att i sådana
fall införa meddelande i tidning. Det är tvärtom mera angeläget att man
inte belastar ett så relativt effektivt medium som en tidning med onödiga
kungörelser. Sådan annonsering minskar ju effekten av övrig kungörelseannonsering.
Det synes därför lämpligt med en bestämmelse som ger domstolen
eller myndigheten möjlighet att underlåta att föra in meddelandet i tidning,
om det är uppenbart att den som söks inte kommer att nås av meddelandet.
Ett liknande uttalande görs av s jöfartsverket.

Borgmästaren i Västerås, som ansluter sig till remisspromemorians förslag
om anslag som generellt obligatoriskt medium, anser att större vikt bör läggas
vid annonsering i ortspress än vad som synes vara tänkt i det förslag
som övervägs inom departementet. Annonsering bör sålunda ske om det inte
kan antas att den saknar betydelse.

Häradshövdingen i Lindes och Nora domsaga samt länsstgrelserna i Malmöhus
län och Västerbottens län som i övrigt inte har något att erinra mot
remisspromemorians förslag menar, att anslag på kommuns anslagstavla
som stödjande medium inte har någon större effekt.

Även lagberedningen och Svenska landstingsförbundet betonar, att kommunala
anslagstavlor inte bör användas för andra kungörelser än sådana
man verkligen har anledning att vänta sig där. Enligt lagberedningen förefaller
det inte lämpligt att delgivningsbeslut e. d. i rättegång anslås på kommunal
anslagstavla, om inte beslutet till äventyrs rör kommun eller kommunmedlemmarna
(såsom i vattenmål o. d.).

Patent- och registreringsverket och aktiebolag sutredning en uttalar sig för
att myndighets anslagstavla skall användas som obligatoriskt medium i större
omfattning än enligt informationsutredningens förslag.

Gruvrättsutredningen har i vissa avseenden förordat den i promemorian
berörda lösningen och i andra anslutit sig till informationsutredningens förslag.
Gruvrättsutredningen anser, att det med hänsyn till syftet med delgiv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ningen föreligger en artskillnad som torde böra påverka kungörelsebestämmelsernas
utformning. Till en första kategori kan föras fall enligt 33 kap.
12 § rättegångsbalken. Om den med vilken delgivning önskas inte är anträffbar
med nutida informationskanaler, torde detta ofta tyda på att vederbörande
håller sig undan eller saknar intresse att mottaga delgivningen. I
vart fall torde omständigheterna i regel vara sådana att ett kungörande
främst tjänar formella syften och att ett omständligt och kostsamt kungörelseförfarande
därför framstår som meningslöst. Det obligatoriska förfarandet
bör då vara så enkelt och billigt som möjligt och kan lämpligen
inskränkas till anslag hos myndighet. En annan kategori utgörs av fall då
delgivning skall ske med en obestämd krets av personer. Här är tydligen av
vikt att få till stånd en så effektiv information som rimligen kan åstadkommas.
I dessa fall torde delgivning genom anslag inte kunna anses uppfylla
berättigade krav på effektivitet. Däremot synes det av informationsutredningen
föreslagna systemet beträffande media för kungörelseannonsering
vara väl ägnat att ligga till grund för bestämmelser om delgivning i dessa
situationer. Detsamma gäller de fall då delgivningsförfarandet innehåller ett
inslag av s. k. allmängörande. I fråga om valet mellan anslag i vederbörande
myndighets lokal och anslag på kommunens anslagstavla anser gruvrättsutredningen
att ett förfarande som utgår från användning av myndighetens
anslagstavla är att förorda.

Av de uttalanden som har gjorts av remissinstanser som förordar informationsutredningens
linje kan nämnas följande.

Statskontoret anför följande synpunkter:

Enligt statskontorets uppfattning är det en juridisk bedömningsfråga om
de konstitutiva verkningarna skall knytas an till anslag i myndighetens lokal
eller tidningsannonsering. Med hänsyn till det antal ärenden som bekantgörs
t. ex. vid länsstyrelserna förefaller det dock opraktiskt att det skall
vara obligatoriskt att anslå meddelanden härom i myndighetens lokal. Mot
bakgrund av vad statskontoret tidigare anfört beträffande kungörelseannonseringens
former, nämligen att dessa bör bestämmas med hänsyn till ärendenas
vikt och natur, förefaller informationsutredningens förslag vara det
lämpligaste. Utredningens förslag ger större valmöjligheter när det gäller
formerna för kungörelseannonsering, varför ämbetsverket vill förorda det
alternativet.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen finns det inte skäl att behålla anslag på
anslagstavla som generellt obligatoriskt medium. Länsstyrelsen i Jämtlands
län anför som främsta skäl för sin ståndpunkt den bristande effektiviteten
hos anslagsformen.

Stadsfullmäktige i Trelleborg hyser den uppfattningen att det inte kan
innebära olägenhet att som utgångspunkt för beräkning av besvärs- och fatalietider
använda dagen för annonsering i ortstidning.

Lantmäteristyrelsen finner informationsutredningens förslag om kungörelseannonsering
ägnade att förbättra effektiviteten i sådan delgivning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

skall ske i kollektiv form eller som skall ersätta personlig delgivning när
sådan inte skall ske. Förslaget innebär därför fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt.
Kostnadsmässigt kan det föreslagna kungörelseförfarandet bli
betungande för sakägarna vid vissa lantmäteriförrättningar. Några olägenheter
ur andra synpunkter synes inte uppkomma. Styrelsen tillstyrker därför
förslagen. Dock ifrågasätts förenklat kungörelseförfarande i de fall kostnaderna
för ett kungörande enligt utredningsförslaget skulle stå i orimligt förhållande
till förrättningsobjektets värde. Tanken att ge kungörelsen genom
anslag i myndighetens lokal väsentlig betydelse vid kungörelsedelgivning avstyrks.

Även överlantmätaren i Norrbottens lån hyser den uppfattningen att annonsering
i ortstidning bör vara obligatorisk och att till tidpunkten för annonseringen
bör knytas konstitutiva verkningar.

7. Departementschefen

7.1. Allmänna synpunkter

För rättegångsväsendets del är delgivningsförfarandet enhetligt reglerat
genom 33 kap. RB. Erfarenheterna av gällande ordning är i allt väsentligt
goda. För förvaltningsförfarandet saknas däremot allmängiltiga regler
om hur man skall förfara i olika situationer, när en handling bevisligen
skall bringas till någons kännedom. Även på det området uppstår dock
ofta skilda delgivningsproblem, exempelvis frågor huruvida delgivning får
ske med ställföreträdare eller ombud, hur delgivning med juridiska personer
skall gå till, hur man skall förfara när en person inte kan anträffas
eller vägrar att ta emot handlingen och under vilka förutsättningar den individuella
delgivningen i övrigt kan ersättas med surrogatformer. Det är
bara på en del förvaltningsrättsliga områden det finns regler som behandlar
sådana frågor. Dessa regler är ibland mindre utförliga.

Behovet av enhetliga regler för delgivning inom förvaltningsförfarandet
har klart vitsordats i föreliggande lagstiftningsärende. I departementspromemorian
har nu föreslagits att enhetliga bestämmelser införs och att dessa
blir gemensamma för domstolar och förvaltningsmyndigheter.

Förslaget till nya delgivningsbestämmelser, liksom tanken att göra dem
gemensamma för domstolar och förvaltningsmyndigheter, har mottagits väl
vid remissbehandlingen. Det allmänna omdömet är att förslaget är ändamålsenligt
och väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Det har också
framhållits att förslaget tillgodoser kraven på rättssäkerhet och enkelhet.
En ordning med gemensamma föreskrifter för domstols- och övriga
myndighetsområden har i allmänhet ansetts vara förenad med betydande
praktiska fördelar, särskilt för dem som skall verkställa delgivningar. En -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

dast från ett par hall har uttalats farhågor att de föreslagna delgivningsbestämmelserna
kan komma att vålla en del administrativa myndigheter
visst merarbete.

Jag delar den i promemorian och under remissbehandlingen uttryckta
uppfattningen, att det är önskvärt med enhetliga delgivningsbestämmelser
för förvaltningsförfarandet. Jag tror också, att det är en riktig lösning att,
som har föreslagits, införa gemensamma bestämmelser för domstolar och
Övriga myndigheter. Sålunda kan knappast anföras några sakliga skäl att
göra skillnad mellan delgivningsförfarandena vid domstolar och vid förvaltningsmyndigheter.
Tvärtom torde kunna hävdas att, som har framhållits
i promemorian och flera remissyttranden, det är värdefullt från
rättssäkerhetssynpunkt att delgivningsformerna blir desamma på alla områden
av rättslivet. Jag kan också ansluta mig till den från flera håll framförda
synpunkten, att det är av praktiskt värde för dem som skall verkställa
delgivningar att så enhetliga regler som möjligt gäller för delgivningsförfarandet.
I enlighet med det anförda ansluter jag mig till förslaget
att gemensamma delgivningsbestämmelser införs för domstolar och andra
myndigheter.

Sakligt sett anknyter promemorians förslag tämligen nära till den ordning
som nu gäller för domstolarna enligt 33 kap. RB, men vissa nyheter
föreslås också. I systematiskt avseende förordas att de grundläggande
bestämmelserna förs samman i en särskild delgivningslag. Jag skall i det
följande behandla förslagets enskildheter närmare. Redan nu vill jag dock
allmänt konstatera, att de sakliga och lagtekniska lösningaima i promemorieförslaget
i alla väsentliga delar har tillstyrkts under remissbehandlingen,
och även enligt min mening framstår de som ändamålsenligt utformade.
Som kommer att framgå av det följande har jag uppfattningen att promemorieförslaget
med vissa, ganska begränsade jämkningar bör genomföras.
Den grundläggande regleringen bör sålunda ske i en särskild lag, i enlighet
med förslaget kallad delgivningslagen. De allmänna delgivningsbestämmelserna
för rättegångsväsendets del kan alltså utmönstras ur 33 kap. RB,
och detta kapitel kan därvid såvitt angår delgivning begränsas till sådana
regler som skall vara specifika för domstolarna.

Promeinorieförslaget bygger på att delgivningslagen i princip bara skall
ge svaret på hur delgivning skall ske, medan annan lagstiftning som reglerar
de särskilda rättsområdena eller verksamhetsfälten skall ge besked om
när delgivning är behövlig. Denna teknik, som allmänt har godtagits under
remissbehandlingen, anser också jag vara lämplig. Inom denna ram blir
det möjligt att tillgodose vissa nyss nämnda remissynpunkter som går ut
på att merarbete skulle åsamkas vissa förvaltningsmyndigheter, om de
måste tillämpa de nya delgivningsbestämmelserna i stället för sådana mer
formlösa förfaranden, som nu används i vissa slag av ärenden. I den mån
synpunkter av nu angiven innebörd framstår som befogade, kan i den sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

skilda lagstiftning som gäller berörda ärenden ges erforderliga undantagsbestämmelser.
Jag vill i detta sammanhang kraftigt betona, att intresset av
enhetlighet i regleringen av delgivningsförfarandet inte får tillgodoses på bekostnad
av effektiviteten och rationaliseringssträvandena i det allmännas
verksamhet. I föreliggande lagstiftningsärende finns dock inte förutsättningar
att på skilda författningsområden ompröva om nu gällande krav på
hevislig delgivning av vissa handlingar är motiverat. Riktmärket vid utformningen
av följdändringar till delgivningslagen får därför bli att nuvarande
krav på hevislig delgivning resp. nu gällande frihet från delgivningstvång
skall bestå, och följdändringarna bör därför nu inriktas endast
på att det skall åstadkommas överensstämmelse med delgivningslagens terminologi
och systematik. Huruvida det på skilda författningsområden bör
ifrågakomma uppmjukningar i nu förekommande krav på delgivning —
eller eventuellt skärpningar — får prövas när vederbörande författning
överses i annat sammanhang.

Av grundläggande betydelse för en lagstiftning om delgivning är självfallet
att det står klart vad som åsyftas med begreppet delgivning. F. n.
förekommer att uttrycket delgivning används med olika innebörd i olika
författningar. I RB och därtill anknytande författningar brukas termen för
att ange att en handling skall överbringas på sådant sätt att avsändaren får
kännedom om eller — på grund av legala presumtioner — äger utgå från
att handlingen verkligen når adressaten. I förvaltningsrättslig lagstiftning
förekommer ett flertal olika uttryckssätt för att beteckna att bevislig delgivning
krävs. Det förekommer där också att ordet delgivning används i fall
då det uppenbarligen inte krävs bevis om att handlingen når adressaten.
I skilda sammanhang har uttalats önskemål om att man skall försöka
åstadkomma en enhetlig innebörd av begreppet delgivning. Enligt departementspromemorian
bör detta ske genom att man lägger RB:s nyss beskrivna
delgivningsbegrepp till grund för den nya lagstiftningen. Med utgångspunkt
från att delgivningsbegreppet sålunda avses få en bestämd innebörd
har i promemorian förutsatts, att i de skilda specialförfattningarna inte
skall behöva anges mer än att viss handling skall delges, varav då framgår
att avsikten är att delgivningslagens bestämmelser skali tillämpas.

I flera remissyttranden har på nytt betonats det angelägna i att det slås
fast vad som menas med delgivning och att begreppet ges samma innebörd
i all lagtext. Departementspromemorians förslag i det avseendet har i allt
väsentligt vunnit remissinstansernas gillande. Detsamma gäller förslaget till
utformning av speciaiförfattningar, som skall anvisa att delgivningslagens
förfaranden skall användas.

För egen del ansluter jag mig till ställningstagandet i departementspromemorian
i nu berörda avseenden. Jag anser sålunda, att delgivningslagen
bör bli tillämplig bara i de fall då det krävs att en handling bevisligen kommer
adressaten till handa eller att ett i lagen reglerat surrogat härför före -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ligger. En uttrycklig bestämning av delgivningsbegreppet — något som har
efterlysts av en remissinstans — anser jag dock inte behövlig.

Enligt promemorieförslaget skall lagen bli tillämplig bara på sådan delgivning
som blir aktuell i mål och ärenden hos myndighet. Jag anser det
dock fördelaktigt att lagen i tillämpliga delar får gälla även när enskild
utan samband med mål eller ärende har att ombesörja delgivning. Jag återkommer
härtill i specialmotiveringen till delgivningslagen (under 23 §).

Lagstiftningen bör vidare i enlighet med förslaget få en sådan utformning
att det framgår att delgivning skall ske på sätt som föreskrivs i delgivningslagen
utan att det i den författning som reglerar förfarandet på
ett visst område skall behöva göras uttrycklig hänvisning till delgivningslagen.
Det blir tillräckligt att berörd författning innehåller föreskrift om
att en handling skall delges.

Om å andra sidan det enligt speciallagstiftningen inte föreligger något
uttryckligt eller — vilket kan vara förhållandet — underförstått krav på
delgivning, skall delgivningslagen inte tillämpas. Patent- och registreringsverket
har uttryckt farhågor att merarbete skulle uppstå för verket om lagens
bestämmelser skulle bli tillämpliga beträffande vissa försändelser, för
vilka nu formligt delgivningsförfarande inte används. Med anledning därav
vill jag framhålla, att delgivningslagen i sig själv inte föranleder att delgivningskrav
uppställs på områden där sådant nu inte gäller. Medger specialförfattningarna
att mer formlöst förfarande för överbringande av handlingar
används, kommer den ordningen alltså att bestå. Skulle det bli aktuellt
att i en allmän förvaltningslag uppställa krav på delgivning för vissa
slag av expeditioner (t. ex. slutliga beslut), kan frågan komma i ett annat
läge. Frågan om undantag från ett sådant delgivningskrav bör komma i
fråga för viss myndighet, får emellertid övervägas i det lagstiftningsärendet.

Delgivningslagen föreslås i promemorian också få en bestämmelse att om
det beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärende meddelats bestämmelser
som avviker från lagen, dessa bestämmelser i stället skall gälla.
Denna ordning, som har godtagits under remissbehandlingen, finner
också jag vara praktisk. En allmän delgivningslag kan inte tillgodose alla
de skiftande behov som kan föreligga på olika verksamhetsfält. I viss utsträckning
kan — som kommer att framgå av specialmotiveringen — redan
nu befintliga särregler behållas på områden där de har befunnits praktiska.
Kvarstår sådana regler, innebär detta alltså att delgivningslagens regler i
motsvarande ämne sätts ur spel.

Av det sist anförda framgår, att det inte är behövligt att — som länsstyrelsen
i Jönköpings län har ifrågasatt — införa särskilda undantagsbestämmelser
för att vissa speciella regleringar om kungörelse skall bestå
orubbade. I och med att dessa avvikande regleringar förutsätts kvarstå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

kommer delgivningslagens bestämmelser om kungörelsedelgivning inte att
bli tillämpliga på berörda områden.

Riksförsäkringsverket har framfört önskemål om att de nya delgivningsbestämmelserna
görs tillämpliga på de allmänna försäkringskassorna, trots
att dessa inte är att anse som myndigheter i förevarande sammanhang.
Med anledning därav vill jag nämna, att föreskrifter av sådan innebörd kan
meddelas med stöd av 20 kap. 16 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Innan sådana föreskrifter kommer i fråga, behöver dock övervägas för vilka
av försäkringskassornas försändelser delgivningskrav behöver gälla.
Sådana överväganden torde få ske i annat sammanhang.

7.2. De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

För domstolsväsendets del finns nu detaljerade föreskrifter om hur delgivning
genom överbringande av handling skall ske. Enligt RB och delgivningskungörelsen
gäller i korta drag följande. Delgivning inom riket skall
ske genom posten, om inte rätten finner att den bör ske på annat sätt. I
första hand bör domstolsdelgivningen ske genom att handlingen i tjänstebrev
eller med bud sänds till den som söks. Det bifogas en blankett för erkännande
av mottagandet, som den sökte har att återsända utan att därvid
betala porto. Om det finns särskild anledning att anta att delgivningserkännande
av angiven art inte kommer att lämnas, får postverket anlitas för att
utföra delgivningen i särskild ordning, som har beskrivits i det föregående.
Om domstolsdelgivningen inte går att genomföra med postens hjälp, får
stämningsmannadelgivning tillgripas. För sådan skall enligt nuvarande bestämmelser
företrädesvis användas polismyndighet eller särskilt förordnad
stämningsman, som bor eller tjänstgör i närheten av den plats där delgivningen
väntas ske.

Inom förvaltningsförfarandet gäller, som förut har redovisats, skiftande
bestämmelser på olika områden. Delvis saknas närmare bestämmelser om
förfarandet. I praktiken sker delgivning ofta på det sättet att handlingen
sänds i rekommenderat brev med begäran om mottagningsbevis. I mycket
stor utsträckning anlitas dock polismyndigheten för att verkställa delgivning
i förvaltningsärenden. Vidare bör nämnas att — ehuru detta inte är
bevislig delgivning i den bemärkelse som avses i nu förevarande sammanhang
— i åtskilliga författningar har föreskrivits att meddelanden skall
skickas i rekommenderat brev, varvid ej har uppställts krav på mottagningsbevis.

En annan brist i den förvaltningsrättsliga lagstiftningens delgivningsregler
är att det, frånsett vissa författningsområden, inte finns närmare föreskrifter
om s. k. surrogatdelgivning, dvs. om möjlighet att i och för delgivning
lämna handling till annan än den sökte, varvid den andre har att vidarebefordra
handlingen till den som skall delges. Därför råder ovisshet om i

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

vilken utsträckning surrogatdelgivning får ske inom förvaltningsförfarandet.
Avsaknaden av bestämmelser härom har i rättstillämpningen lett till att
surrogatdelgivning i regel inte har ansetts tillåten.

I departementspromemorian föreslås, att både domstolar och förvaltningsmyndigheter
skall få tillgång till de metoder för delgivning som nu står
öppna för domstolarna enligt RB och delgivningskungörelsen. Beträffande
formerna för handlings överbringande föreslås inte några nyheter, men
däremot förordas skärpta bestämmelser för att få ökad användning av enklare
och billigare iörfaranden och en däremot svarande minskning av de mer
kvalificerade och kostnadskrävande metoderna.

Delgivning skall enligt förslaget i första hand ske genom att handlingen
sänds med posten i vanligt brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen
delgivningserkännande eller mottagningsbevis begärs. I promemorian framhålls
att man inte kan räkna med att denna delgivningsmetod, som benämns
ordinär delgivning, kan ge resultat i alla situationer. Den förutsätts dock
komma att användas i det övervägande antalet fall.

I andra hand skall myndigheterna — dock med begränsning till vissa
särskilt angivna verksamhetsområden — enligt förslaget få använda en mer
kvalificerad delgivningsmetod som benämns särskild postdelgivning. Den
metoden motsvarar det förfarande som nu förekommer enligt RB och delgivningskungörelsen
och som innebär att delgivningsförsändelse tillställs
postverket som sedan genom sin personal verkställer en delgivningsförrättning,
i regel samordnad med gängse brevutbäring.

Den tredje formen, stämningsmannadelgivning, får enligt förslaget i
promemorian tas i anspråk endast om delgivning enligt de två nyss berörda
metoderna inte kan ske. Ytterligare har inom stämningsmannadelgivningens
område skett en differentiering som siktar till att andra stämningsmän än
polismän skall anlitas i första hand och att sålunda polispersonal inte skall
få tas i anspråk för delgivningsuppdrag annat än när det verkligen behövs.
Reglerna i sistnämnt avseende föreslås bli införda i den föreslagna nya delgivningskungörelsen.
Villkoret för att polispersonal skall få anlitas är enligt
förslaget att delgivningsärendet är synnerligen brådskande eller att av annan
särskild anledning polismyndighets biträde är påkallat.

Departementspromemorians förslag beträffande de nu berörda formerna
för delgivning har genomgående bemötts positivt av remissinstanserna. I huvudsak
är det bara de föreslagna förutsättningarna för att polisen skall få
användas vid stämningsmannadelgivning som från några håll har önskats
ändrade. Därvid har förordats ändringar både i skärpande och i uppmjukande
riktning. Jag återkommer härtill i det följande.

För egen del vill jag anföra följande synpunkter i fråga om de nu behandlade
förslagen beträffande formerna för delgivning. Det kan inte råda något
tvivel om att ordinär delgivning genom posten är den billigaste delgivningsformen.
Detta gäller vare sig handlingen sänds i vanligt brev eller i rekom4
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

menderad försändelse. Försändelsen behandlas hos postverket på samma
sätt som andra försändelser av motsvarande slag. Genom sådan delgivning
kan adressaten vidare nås snabbt och direkt i sin bostad eller — i vissa fall
— på arbetsplatsen. En annan fördel med denna delgivningsform är, som
har framhållits av poststyrelsen, att försändelsen kan eftersändas om adressaten
har ändrat vistelseort. Delgivningsmetoden väcker också ringa uppmärksamhet
och är därför fördelaktig även för adressaten. Jag ansluter mig
därför till departementspromemorians förslag att delgivning i första hand
skall ske i denna form. Den bör få tillämpas av alla myndigheter vare sig de
är tjänstebrevsberättigade eller inte och oavsett på vilken ort adressaten befinner
sig. Jag räknar med att delgivning i nu berörd form kan ge resultat
i ett stort antal av sådana fall där positivt resultat inte kan uppnås med den
mer kvalificerade postdelgivningen enligt nuvarande bestämmelser. Vid sistnämnda
förfarande är nämligen försändelserna i regel adresserade till den
söktes bostad. Brevbäringsturerna äger rum på sådan tid att adressaten ofta
befinner sig på sin arbetsplats eller på annan plats utom bostaden. Resultatet
blir därför ofta att försändelsen går tillbaka till myndigheten med besked
att adressaten inte har kunnat anträffas, varefter myndigheten förordnar
om stämningsmannadelgivning genom polismyndighet.

Ordinär delgivning genom postförsändelse medför dock att adressaten
måste medverka genom att sända tillbaka ett delgivningserkännande eller
genom att bege sig till en postanstalt för att kvittera ut den rekommenderade
försändelsen. För att delgivningsmetoden skall ge så bra resultat som
möjligt bör adressaten besväras i minsta möjliga utsträckning. I detta syfte
avser jag att föreslå, att Kungl. Maj :t meddelar bestämmelser som går ut på
att delgivningserkännande alltid får skickas tillbaka portofritt för avsändaren.

Som har framgått inbegrips i ordinär delgivning genom postförsändelse
både det förfarandet att till den sökte sänds brev, innehållande blankett för
skriftligt erkännande av mottagandet, och förfarandet med rekommenderad
försändelse med mottagningsbevis. Till den ordinära delgivningen bör i enlighet
med promemorieförslaget och i likhet med gällande rätt hänföras
också delgivning som sker genom att handling lämnas genom bud under begäran
om delgivningserkännande. Det ligger dock i sakens natur att sistnämnda
form inte kommer i fråga särskilt ofta. Användningsområdet torde
liksom hittills främst avse fall då den som skall delges råkar uppehålla sig
i myndighetens lokaler eller har fast kontor i myndighetens närhet.

Uppenbarligen har man dessutom att räkna med fall där man inte kan
förvänta att adressaten skall vara villig att medverka till att ordinär delgivning
genomförs genom att skicka tillbaka ett delgivningserkännande eller
genom att uppsöka en postanstalt för att kvittera ut en rekommenderad försändelse.
Detta gäller framför allt, om adressaten kan vinna tid genom att
fördröja delgivningen eller om han helt enkelt inte bryr sig om det pågående

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ärendet. Ordinär delgivning är inte heller lämplig i mycket brådskande delgivningsfall,
t. ex. när preskription är nära förestående eller när förhandling
eller törhör skall äga rum med kort varsel. Om ordinär delgivning sålunda
bedöms som utsiktslös eller om delgivningen har misslyckats därför att
adressaten inte vill medverka genom att skicka tillbaka delgivningserkännande
eller kvittera mottagningsbevis, måste det finnas möjlighet att anlita
andra delgivningsförfaranden. Enligt departementspromemorian skall i sådana
fall kunna ifrågakomma särskild postdelgivning, eller — i sista hand
■— stämningsmannadelgivning.

Vad först beträffar särskild postdelgivning har från flera håll uttryckts
tillfredsställelse över att den föreslås få utbredd användning. Även jag
finner det lämpligt att denna delgivningsform tillgrips när ordinär delgivning
påräknas ej leda till resultat. Som poststyrelsen har framhållit torde
den ökade användning av särskild postdelgivning som blir följden av att den
får tillämpas både av domstolar och av vissa andra myndigheter inte behöva
medföra olägenheter, eftersom ordinär delgivning bör kunna användas i ett
stort antal av de fall där man nu använder de mera kvalificerade delgivningsformerna.
Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att myndigheterna
inte onödigtvis använder de kvalificerade delgivningsformerna
när ordinär delgivning är möjlig.

Emellertid kan man, som har framhållits i departementspromemorian och
även av poststyrelsen, inte gå så långt att man tillåter alla myndigheter att
använda den särskilda postdelgivningen. Svårigheter uppkommer, om myndigheter
som saknar tjänstebrevsrätt skulle få använda sig av den, eftersom
det åtminstone f. n. inte finns möjlighet att fastställa postavgiften så att
avgiften kan betalas när försändelsen lämnas till postbefordran. Behovet av
denna delgivningsform måste också växla avsevärt hos olika myndigheter.
Jag anser därför, att det genom bestämmelser av Kungl. Maj :t bör bestämmas
vilka myndigheter som skall få använda den särskilda postdelgivningen.
Jag vill nämna, att den avgränsning i det avseendet som har föreslagits i departementspromemorian
(jfr den förteckning som har fogats till det i bilaga
1 ingående förslaget till delgivningskungörelse) har godtagits av flertalet
remissinstanser.

Om ordinär delgivning har misslyckats eller bedöms vara utsiktslös och
särskild postdelgivning inte kan äga rum, återstår ingen annan delgivningsform
än stämningsmannadelgivning. Enligt promemorian bör bestämmelserna
om denna delgivningsform utformas på ett sådant sätt att polismyndigheternas
befattning med delgivningsärendena begränsas så mycket som möjligt.
Under remissbehandlingen har denna principiella ståndpunkt allmänt
godtagits, och invändningar har förekommit endast från ett par håll såvitt
angår detaljutformningen av bestämmelserna i ämnet.

För min del betraktar jag det som en praktiskt och samhällsekonomiskt
viktig fråga i vad mån polisen skall få tas i anspråk för delgivningsgöro -

100

Kungl. Ma j:ts proposition nr 13 år 1970

mål. Polisen anlitas nu i betydande utsträckning för att verkställa delgivningar.
Uttryckligt stöd för detta finns både i delgivningskungörelsen och
i ett stort antal specialförfattningar. Skyldighet för polismyndighet att lämna
handräckning för bl. a. delgivning föreskrivs på flera ställen i den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen. Olägenheten av att polispersonal rycks
från sina normala arbetsuppgifter för att fullgöra brådskande delgivningsuppdrag
blir emellertid alltmer påfallande med hänsyn till dagens omfattande
brottslighet. I departementspromemorian framhålls att det är nödvändigt
att polispersonal inte i onödan används för andra uppgifter än de
rent polisiära. Vikten av att polispersonalen utnyttjas effektivt har på senare
tid betonats kraftigt i olika sammanhang. Senast har i prop. 1969:
114, som gäller vissa ändringar i förundersökningsförfarandet, understrukits
att det för rättssäkerheten i samhället är nödvändigt att rättsväsendets
resurser används på sådant sätt, att den allvarligare brottsligheten kan bemästras.
Jag vill också erinra om att rikspolisstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 20 februari 1969 har framhållit det angelägna i att polispersonal
används endast för uppgifter som har samband med polisverksamheten och
att personalens befattning med andra göromål såvitt möjligt begränsas.

Departementspromemorians förslag innebär, att ytterligare förutsättningar
skapas för att komma till rätta med problemen på detta område. Det
förekommer nu på sina håll att polismyndigheterna slentrianmässigt anlitas
lör delgivning i situationer då delgivningen utan tvivel kan ske på
betydligt enklare sätt. En sådan onödig belastning på polismyndigheterna
måste undvikas. Jag vill därför, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta
mig till promemorians uppfattning att polismyndigheterna i största
möjliga utsträckning bör befrias från delgivningsuppdrag. Detta tillgodoses
enligt min mening väl genom att man, som har föreslagits i promemorian,
bygger upp delgivningsbestämmelserna på sådant sätt att de mera kvalificerade
delgivningsformerna i princip inte får användas förrän man först
har prövat de enklare formerna. En ytterligare begränsning bör i enlighet
med promemorieförslaget vara att, när stämningsmannadelgivning bedöms
nödvändig, särskilt förordnad stämningsman och inte polis bör användas
i första hand. Särskilda villkor bör sålunda uppställas för att polis skall
få anlitas. De i promemorians förslag till delgivningskungörelse uppställda
villkoren synes vara sådana att de fall där det inte går att undvika att polismyndigheten
kopplas in på delgivningsförfarandet inte behöver bli många
med en riktig tillämpning av bestämmelserna. Det synes därför knappast
befogat att, som har ifrågasatts av bl. a. rikspolisstyrelsen, göra begränsningarna
när det gäller polisens medverkan i delgivningsförfarandet ännu
snävare än enligt promemorieförslaget. Eftersom emellertid de bestämmelser
som behövs i nu berörda ämne kan meddelas av Kungl. Maj :t, såsom
också har förutsatts i promemorian, har jag inte anledning att nu gå in
ytterligare på hur föreskrifterna bör utformas i detalj.

101

Kung i Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Genom alt, på sätt jag senare kommer att beröra, avsikten är att ett större
antal stämningsmän skall förordnas bör även svårare och mera brådskande
delgivningar klaras med hjälp av stämningsmän. Därmed bör man
komma från de problem som Föreningen Sveriges häradshövdingar och
stadsdomare har påtalat i sitt remissyttrande. Med anledning av vad två
länsstyrelser har uttalat om att privatpersoner som förordnats till stämningsman
inte lämpligen bör sköta delgivningar i ärenden av mera ömtålig
natur, vill jag påpeka att också de särskilt förordnade stämningsmännen
givetvis handlar under ämbetsansvar och får förutsättas fullgöra
små delgivningsuppdrag med omdöme och takt. Att ett ärende är av ömtålig
natur far därför endast i sällsynta undantagsfall tas till intäkt för att
delgivning genom polis ges företräde framför delgivning genom särskilt
förordnad stämningsmän.

Beträffande personer som är intagna i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola bör stämningsmannadelgivning
ske genom tjänsteman vid anstalten. I enlighet med önskemål
som bär framställts under remissbehandlingen avser jag att föreslå,
att man även beträffande personer som vistas på sjukvårdsinrättningar
skall anlita tjänstemän vid inrättningen för att verkställa delgivningen.
I dessa fall kommer sålunda inte stämningsmannaförordnande att behövas.

Det bör anmärkas att, utöver nu behandlade delgivningsmetoder, kommer
i fråga anslags- eller kungörelsedelgivning. Dithörande frågor behandlar
jag i närmast följande avsnitt. Vidare bör nämnas sådan form av delgivning
som benämns »spikning» och som innebär att handling i slutet
kuvert fästs på den söktes husdörr (jfr 33 kap. 12 § andra stycket RB).
Härtill återkommer jag i specialmotiveringen. Det finns emellertid anledning
att i anslutning härtill beröra den av delgivningscentralen i Stockholm
väckta frågan om att stämningsmän skulle ges möjlighet att begära handräckning
hos överexekutor för att få tillträde till lägenhet för delgivning
med person som vägrar öppna dörren. Enligt min mening måste en sådan
ordning medföra betänkligheter med hänsyn till intresset av att skydda
privatlivets helgd. Övertygande skäl har inte anförts för att intresset av att
delgivning kommer till stånd i ena eller andra fallet skulle väga så tungt
att ett ingrepp av ifrågavarande art framstår som motiverat. Jag framlägger
därför inte något förslag i denna del.

En annan fråga som bör tas upp i detta sammanhang är i vad mån det
bör krävas att delgivning sker personligen med den som är enskild part
i en rättegång eller ett administrativt förfarande. För denne är det en viktig
rättssäkerhetsgaranti att han far del av handlingar och annan utredning
som skall ligga till grund för avgörandet. Emellertid kan kravet på delgivning
i regel inte ställas sa högt att ett mål eller ärende aldrig kan avgöras
utan att parten personligen har delgetts allt material som avgörandet skall
grundas på. Visst utrymme måste ges för förfaranden som medger att

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

handling avlämnas utan personlig kontakt med den som skall nås men
ändå på sådant sätt att det kan presumeras att denne slutligen erhåller
meddelandet (s. k. surrogatdelgivning). Sådant förfarande behövs framför
allt, om parten har avvikit eller håller sig undan på annat sätt i avsikt att
hindra ett avgörande. Ytterligare förekommer fall då det med hög grad av
sannolikhet kan antas att den som söks för delgivning får del av handlingen,
även om den lämnas till någon i hans bostad eller — beträffande
rörelseidkare m. fl. — på hans kontor. I RB finns utförliga bestämmelser
som gör det möjligt att delge på annat sätt än genom att lämna handlingen
till den sökte personligen. Behovet av sådana bestämmelser är uppenbarligen
inte mindre när det gäller en mångfald områden inom förvaltningen.

I departementspromemorian har RB:s bestämmelser om surrogatdelgivning
fått tjäna som förebild, när det har gällt att utforma motsvarande bestämmelser
i delgivningslagen. Hänsyn har dessutom tagits till vissa delgivningssituationer,
som är mera vanliga inom förvaltningsförfarandet.
Som exempel på sådana situationer nämns det fallet att man vill nå en obestämd
krets av personer för delgivning. Liksom i 33 kap. RB har delgivningsbestämmelserna
i delgivningslagen fått subsidiär karaktär, vilket
innebär att de skall gälla endast i den mån avvikande bestämmelser om
delgivning inte har meddelats i annan lag eller författning. Tanken är sålunda
att i specialförfattningar vid behov skall anges när på grund av
ifrågavarande måls eller ärendes beskaffenhet surrogatdelgivning skall
vara utesluten.

Under remissbehandlingen har departementspromemorians nu redovisade
principer för regleringen av surrogatdelgivningen godtagits. Även jag kan
i stort biträda förslaget i den delen.

Emellertid finns det anledning att särskilt uppmärksamma frågan om
vilka delgivningssituationer som är sådana att krav på personlig delgivning
bör uppställas och sålunda surrogatdelgivning inte bör tillåtas. Ehuru jag
ännu inte berört frågan om anslags- eller kungörelsedelgivning, vill jag
nämna att för sådan delgivningsforms del uppkommer ett helt parallellt
problem. De här anförda synpunkterna äger därför tillämpning även på
sådan delgivning.

I 33 kap. 13 § RB föreskrivs att surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning
inte får användas vid delgivning av stämning i brottmål. Vid delgivning
av stämning i tvistemål får de tillämpas endast om det finns anledning
att anta att den sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt.
Inskränkningar av liknande karaktär finns i nykterhetsvårdslagens, socialhjälpslagens
och barnavårdslagens delgivningsbestämmelser. I åtskilliga
författningar, som jag får anledning att behandla i specialmotiveringen,
föreskrivs begränsningar på det sättet att det anges att det vid delgivning
av vissa handlingar skall iakttas vad som är föreskrivet om delgivning av
stämning i tvistemål.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

I departementspromemorian uttalas att en allmän delgivningslag som
skall vara tillämplig på hela förvaltningsområdet bör innehålla endast sådana
inskränkningar som gäller i både domstolsprocessen och förvaltningsförfarandet.
De inskränkande bestämmelser som finns i RB och de övriga
lagar som nämndes nyss avses stå kvar i dessa lagar. Ytterligare uttalas, att
begränsning av liknande art kan behövas också i annan lagstiftning i förvaltningsrättsliga
ämnen. Det bör enligt promemorian åstadkommas genom
att, när olika förvaltningsrättsliga författningar i framtiden ses över, man
får överväga i vad mån tillämpningen av de allmänna delghmingsbestämmelserna
behöver inskränkas på samma sätt som har skett i RB beträffande
surrogat- och kungörelsedelgivning i vissa fall.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har godtagit promemorians
tankegångar även i dessa delar. Emellertid är det två instanser — socialstyrelsen
och länsstyrelsen i Stockholms län — som ställer sig tveksamma
till tanken att frågan om begränsningar i vissa delgivningsformers användning
skulle övervägas först senare. Det nämns i yttrandena flera exempel
på författningar där begränsningar beträffande surrogatdelgivning anses
behövliga redan nu (jfr slutet av avsnitt 5.2.).

Enligt min mening är socialstyrelsens och länsstyrelsens betänkligheter
välgrundade. Om delgivningslagen med föreslaget innehåll i nu aktuell del
genomförs, kommer möjlighet till surrogatdelgivning att formellt stå öppen
på åtskilliga områden av förvaltningen där regler om sådan delgivning nu
inte finns och delgivningsformen därför inte anses tillämplig. I flertalet fall
lär detta inte vara någon nackdel utan tvärtom en fördel, men man måste
också räkna med att det — utanför de författningsområden där uttryckligt
krav på personlig delgivning nu gäller och enligt förslaget också skall bestå
i framtiden — förekommer ärendetyper där personlig delgivning måste
anses påkallad. En del exempel återfinns som nämnts i de nyss angivna
yttrandena. En kartläggning för att få en fullständig överblick över sådana
ärenden skulle bli mycket tidskrävande, eftersom det inte är fråga endast
om genomgång av ett stort författningsmaterial utan även om att materiellt
bedöma mångskiftande ärendetyper med sikte på vilka delgivningsregler
vederbörande typ kräver. Jag vill nämna, att mycket arbete har krävts
redan för den genomgång som i detta lagstiftningsärende har gjorts för att
— rent formellt — anpassa speciallagstiftningens delgivningsregler till delgivningslagens
terminologi och systematik. Enligt min mening bör inte de
redan hårt belastade lagstiftningsresurserna tas i anspråk för en ny arbetsuppgift
av förut antydd art. Man bör därför följa promemorians linje att
omprövning av speciallagstiftningens delgivningsregler får anstå tills de
skilda författningarna överses i annat sammanhang. För att det i ett övergångsskede
inte skall bli ett för stort tillämpningsområde för surrogatdelgivning,
synes det lämpligt att, som har framkastats av länsstyrelsen i
Stockholms län, ge myndigheterna en viss befogenhet att pröva om ett

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ärendes beskaffenhet är sådan att annat än personlig delgivning inte bör
komma i fråga. Beträffande utformningen av en bestämmelse i ämnet återkommer
jag i specialmotiveringen till 1 § delgivningslagen.

7.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

Om den som avses med delgivning saknar känt hemvist eller om det av
annan anledning inte går att få reda på var han finns, kan handlingen
inte överbringas till honom personligen eller till någon som kan beräknas
lämna den vidare till honom. Om delgivningen avser stora eller obestämda
personkretsar kan visserligen ett överbringande åstadkommas men detta är
både kostnadskrävande och arbetsamt.

Beträffande den förstnämnda situationen finns det i 33 kap. 12 § RB för
rättegångsväsendets del bestämmelser om hur man skall förfara. Bestämmelserna
innebär, att handlingen skall anslås i rättens kansli och att meddelande
härom skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och eventuellt
också i annan tidning. Förfarandet benämns kungörelsedelgivning. I RB
finns även vissa bestämmelser om delgivning med stora eller obestämda
personkretsar. Sålunda gäller i fråga om byalag, härad och tingslag att delgivning
skall ske genom kyrkokungörande i förening med anslag i rättens
kansli (33 kap. 16 § första stycket och 19 § andra stycket RB). I 33 kap.
16 § andra och tredje styckena RB finns vidare bestämmelser om delgivning
med delägare i gruva som ägs av flera gemensamt och med delägare i gemensamhetsfiske.

För förvaltningsförfarandet saknas enhetliga bestämmelser om delgivning
i nu angivna situationer. När det gäller delgivning med bortovarande, förekommer
i vissa fall en analogisk tillämpning av 33 kap. 12 § RB. I övrigt
kan, när vederbörande författning inte anvisar kungörande i en eller annan
form, delgivning inte komma till stånd.

Skall inom förvaltningsförfarandet delgivning äga rum med en stor eller
obestämd personkrets, sker detta vanligen genom kungörande i kyrka. Regler
härom finns i KBr den 5 januari 1808 om delgivning av länsstyrelsernas
och kollegiernas avgöranden och kommunikationsresolutioner i sådana ekonomi-
eller politimål som rör antingen hela menigheter eller ett mycket
stort antal personer. Vid sidan av kyrkokungörandet förekommer andra
former av kungörelser med ungefär samma funktion. Som medium för
dessa kungörelser kan i huvudsak ifrågakomma myndighets anslagstavla,
postanstalts anslagstavla eller kommuns anslagstavla.

Frågan om reformering av bestämmelserna om delgivning genom olika
former av kungörande har diskuterats länge. Reformsträvandena har i
första hand gällt kungörelsedelgivning inom förvaltningsområdet. På senare
tid har dock även RB:s regler i detta hänseende blivit föremål för kritiska
omdömen. Efter remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

— som gick ut på att bestämmelserna om delgivning genom kungörande
i kyrka skulle ersättas av delgivning genom anslag på postanstalts anslagstavla
— togs frågan upp till ny behandling i justitiedepartementet. Besvärssakkunnigas
tanke att kungörande i kyrka skulle ersättas av någon form av
delgivning genom anslag godtogs tämligen allmänt av remissinstanserna,
men olika meningar uttalades när det gällde valet av anslagstavla. Uttalanden
gjordes sålunda till förmån för både kommunens officiella anslagstavla
och myndighetens egen anslagstavla. Användande av postanstalts anslagstavla
avstyrktes från många håll.

I departementspromemorian diskuteras två alternativ för utformning av
bestämmelser om delgivning i de situationer som avses här. Det ena går ut
på att delgivning skall ske genom anslag och det andra innebär att delgivningen
skall ske genom annonsering i pressen. Anslagsalternativet får därvid
förord. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas att delgivning så ofta
bildar utgångspunkt för beräkning av besvärs- och andra fataiietider. Dessutom
skulle enligt promemorian det dra alltför stora kostnader, om delgivning
i ifrågavarande fall genomgående skulle ske genom annonsering i
tidning. I departementspromemorian föreslås därför att anslagsdelgivning
skall ske genom att handlingen hålls tillgänglig viss tid hos myndigheten
eller på plats, som myndigheten bestämmer, och att meddelande härom
och om handlingens huvudsakliga innehåll anslås. Förslaget innebär, att
uppsättandet av anslag blir det konstitutiva elementet i delgivningen. För
att göra förfarandet mera effektivt föreslås att anslaget skall kompletteras
genom att meddelande av samma innehåll som anslaget tas in i lämplig tidning.
Denna föreskrift är dock inte obligatorisk. Tidningsmeddelande skall
sålunda ske endast om man har anledning att räkna med att den sökte
därigenom får reda på var handlingen finns. Även viss annan komplettering
föreslås för speciella situationer. I fråga om valet av anslagstavla innebär
promemorieförslaget den skillnaden mot besvärssakkunnigas förslag att det
förordas att kommunens officiella anslagstavla skall användas.

Departementspromemorians förslag att konstitutiva verkningar bör knytas
till anslag och inte till annons i tidning har flertalet remissinstanser godtagit.
Däremot har departementspromemorians val av anslagstavla mött kritik
från en del håll. Med hänsyn till att kommunernas storlek i många fall
kommer att ökas väsentligt efter genomförandet av kommunindelningsreformen
ifrågasätts sålunda om förfarandet är tillräckligt effektivt. Även
kostnadshänsyn anses tala mot att anslag sker på kommuns anslagstavla.
Anslaget bör i stället enligt ifrågavarande remissinstanser ske på myndighetens
egen anslagstavla. Anslag på kommuns anslagstavla anses dock kunna
användas som komplettering, när det gäller ärenden av mera lokal natur.

Några remissinstanser, däribland informationsutredningen, förordar att
annonsering görs till konstitutivt element vid delgivning av det slag som
avses här. Både i sitt remissyttrande och i sitt sedermera avgivna betänkan4f
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

de om kungörelseannonsering framhåller informationsutredningen vikten
av att meddelanden i största möjliga utsträckning når dem som avses med
delgivning. Anslag på anslagstavla är enligt utredningen ingen effektiv form
för att nå detta syfte. Informationsutredningens förslag går ut på att endast
tidningsannonsering skall komma i fråga som generellt obligatoriskt
medium för delgivning med personer som av en eller annan anledning inte
kan nås med personlig delgivning. I ärenden av riksomfattande karaktär bör
annonsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ärenden av lokal natur
bör ortstidningar användas. Enligt utredningen kan den omständigheten att
delgivning ofta bildar utgångspunkt för beräkning av besvärs- och andra
fatalietider inte anses utgöra fullgott skäl för att man inte skall kunna använda
sig av den mera effektiva form av bekantgörande som annonsering
utgör. Inte heller finner informationsutredningen att den kostnadsökning
som dess förslag kommer att medföra utgör skäl för att inta en annan
ståndpunkt.

Innehållet i vissa remissyttranden över departementspromemorian föranledde
nya överväganden inom justitiedepartementet om utformningen av
bestämmelserna om anslagsdelgivning. Dessa överväganden redovisades i en
remisspromemoria som sändes ut för yttrande tillsammans med informationsutredningens
betänkande. Remisspromemorian gick ut på att det skulle
bli obligatoriskt att meddelandet anslås i myndighetens lokal och att konstitutiva
verkningar i första hand skulle anknytas till att anslag har skett på
detta sätt. För att göra anslagsdelgivningen så effektiv som möjligt skulle
det enligt remisspromemorian även kunna göras obligatoriskt att meddelandet
införs i lämplig tidning. Anslag på kommuns anslagstavla föreslogs kunna
förekomma men endast som stödjande medium i vissa situationer, då
anslag av lokal natur är av värde.

Det förslag till utformning av bestämmelserna om anslagsdelgivning som
jag har redovisat sist har vunnit anslutning hos de flesta remissinstanserna.
I flera remissyttranden har betonats att det från rättssäkerhetssynpunkt är
ett ofrånkomligt krav att det finns en säker utgångspunkt för beräkning av
besvärs- och andra fatalietider. Informationsutredningens förslag att konstitutiva
verkningar skall knytas till annonsering i tidning anses enligt dessa
remissinstansers mening inte lämpligt. Bl. a. har framhållits att problem
kan uppstå när kungörandet skall ske i flera tidningar. Om det därvid inträffar
att kungörelsen kommer in på olika dagar i olika tidningar, uppkommer
problem när det gäller att fastställa utgångspunkten för en fatalietid.
Med ett anslagsförfarande skulle dessa svårigheter inte uppkomma. Flera remissinstanser
lägger också vikt vid kostnadssynpunkten och framhåller att
ett system med tidningsannonsering ställer sig dyrare. De remissinstanser
som har ställt sig avvisande till remisspromemorians förslag och förordat
den lösning som föreslås av informationsutredningen har betonat annonseringens
fördelar i effektivitetshänseende.

För egen del vill jag anföra följande synpunkter på frågan om vilken me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 107

tod som skall väljas för den delgivningsform som avses här. De nya bestämmelserna
bör utformas mot bakgrunden av de typfall som avses med
nuvarande bestämmelser om kungörelsedelgivning. Man har sålunda att räkna
med dels det fallet att den som söks för delgivning inte har känt hemvist
och det inte heller i övrigt kan klarläggas var han finns, dels det fallet
att han visserligen har hemvist men det visar sig att delgivning inte kan ske
där och man har anledning att anta att den sökte håller sig undan, dels det
fallet att delgivning skall ske med en obestämd krets personer eller med en
så stor krets att det inte kan krävas personliga meddelanden till var och en.

Den första frågan måste självfallet bli vilket förfarande — anslag eller
tidningsannonsering — som ger den största sannolikheten för att den som
söks för delgivning får kännedom om meddelandet. Någon tvekan kan inte
råda om att tidningsannonsering, allmänt sett, måste ges försteg från den
synpunkten. Även om annonsering sålunda antas vara mest ägnad att ge resultat,
kan man dock fastslå att utsikterna att verkligen nå ett resultat lika
fullt är synnerligen små i många fall. I all synnerhet gäller det fall av den
första kategorien som nyss nämndes. Frågan är då om det förhållandet skall
få leda till att man nöjer sig med ett i princip mindre effektivt förfarande,
t. ex. anslag i myndighetens lokal. Detta skulle i så fall innebära, att man
accepterar att delgivningsåtgärden får karaktären av en ren formalitet eller
symbolisk åtgärd. Även om verkligheten många gånger är sådan att det inte
tjänar något till att göra mer än en symbolisk åtgärd, är det inte tillfredsställande
att bygga upp systemet med utgångspunkt härifrån. Rättssäkerhetssynpunkter
talar för att det effektivaste — eller minst ineffektiva —
förfarandet tillgrips så länge det finns någon möjlighet att den sökte nås på
det sättet. Ett skäl för denna ståndpunkt är också att det i vissa fall kan vara
svårt att förutsäga om utsikterna att nå den sökte i praktiken verkligen är
obefintliga. Det hittills anförda talar för att tidningsannonsering bör väljas
som huvudmetod för att ge spridning åt meddelande som skall delges i nu
avsedda fall. Praktiska och ekonomiska hänsyn talar dock för att en sådan
regel inte bör gälla helt undantagslöst. Är det uppenbarligen meningslöst att
införa annons i tidning, bör anslag i myndighetens lokal kunna komma i
fråga.

De invändningar som har riktats mot att ha tidningsannonsering som huvudmetod
för delgivning i nu avsedda fall har som nämnts framför allt gällt
att det blir vissa olägenheter när det gäller att fastslå utgångspunkt för besvärs-
och andra fatalietider som skall räknas från delgivningsdagen. De
synpunkter som har anförts i det avseendet anser jag vara i och för sig
beaktansvärda. Emellertid bör det uppmärksammas att det med tidningsannonsering
inte är nödvändigt att, som informationsutredningen har tänkt
sig, låta dagen för annonsens införande i tidning bli avgörande när det gäller
att fastslå utgångspunkten för fatalietidernas beräkning. Man kan i stället
använda samma teknik som förekommer i departementspromemorian såvitt
angår anslagsdelgivning, nämligen att ha en schablonmässig regel om att

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

delgivning skall anses ha skett viss angiven tid efter det att publiceringsförfarande
initieras. Enligt promemorians förslag skulle delgivning anses
ha skett på sjunde dagen efter det att handlingen har blivit tillgänglig och
meddelande härom anslagits på anslagstavla. På motsvarande sätt kan man
vid tidningsannonsering ha en schablonregel som anger att delgivning anses
ha skett på sjunde dagen efter det att kungörelsedelgivning beslutades. En
sådan regel behöver kompletteras med en föreskrift om att annonsering
skall ske inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning. Bestämmelser
av nu angiven innebörd för med sig samma fördelar som departementspromemorians
förslag innebär och som många remissinstanser uppenbarligen
har funnit utslagsgivande. Sålunda får man en utgångspunkt för
fatalietidernas beräkning som är lätt att fastställa och som låter sig fastställas
redan när delgivningsåtgärderna påbörjas. Vidare kan därigenom
slutdagen för ifrågavarande frist från början beräknas och anges i det annonserade
meddelandet, och det blir därmed ett tydligare besked om vad de
berörda har att iaktta. Arbetstekniskt blir det också en fördel att få arbetsmomenten
i delgivningsgöromålen koncentrerade till det tillfälle då delgivningsförfarandet
sätts igång. Den här beskrivna uppläggningen förutsätter
att i akt, på dagboksblad eller i diarium görs anteckning om när kungörelsedelgivning
beslutas.

Om bestämmelserna om kungörelsedelgivning genom tidningsannonsering
utformas på nu angivet sätt, anser jag att remisskritiken mot användande
av detta medium i allt väsentligt förlorar sin grund.

Ytterligare har under remissbehandlingen framhållits att tidningsannonseringen
medför större kostnader än anslagsdelgivning. Jag skall behandla
kostnadsfrågan närmare i nästa avsnitt. Redan nu kan förutskickas att den
kostnadsökning som uppkommer i nu behandlat avseende enligt min mening
inte blir av sådan storlek att förslaget om kungörelsedelgivning genom
tidningsannonsering av den anledningen bör falla. Jag vill också erinra
om att det förslag i remisspromemorian, som fick den största anslutningen
under remissbehandlingen, innebar att tidningsannonsering skulle vara ett
obligatoriskt komplement till den som huvudform föreslagna anslagsdelgivningen.
Jämfört med det förslaget innebär den nu behandlade ordningen
inte någon merkostnad. Emellertid är det självfallet angeläget att man inte
drar på sig andra eller större kostnader än som motiveras av ändamålet
med delgivningsförfarandet. Som nämnts bör annonsering inte komma i
fråga om den är uppenbarligen meningslös, dvs. när det kan tas för visst
att den som söks för delgivning inte kommer att nås av meddelandet i tidning
(t. ex. när det är känt att han har lämnat landet för lång tid sedan).
En ytterligare begränsning bör — i överensstämmelse med vad som nu gäller
enligt 33 kap. 12 § första stycket sista punkten RB — vara att när
bortovarande söks för delgivning det skall räcka att kungörelsedelgivning
sker en gång i vederbörande mål eller ärende. Vid ytterligare behov av del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 109

givning i samma mål eller ärende bör anslag på myndighetens anslagstavla
räcka.

I enlighet med det anförda förordar jag att i delgivningslagen införs
bestämmelser om kungörelsedelgivning av följande innebörd. Vid sådan
delgivning skall handlingen hållas tillgänglig viss tid hos myndigheten
eller på plats som myndigheten bestämmer. Meddelande härom införs i
lämplig tidning inom sju dagar från det beslut om kungörelsedelgivning
fattades. Är införande i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet
i stället anslås i myndighetens lokal inom samma tid. Sistnämnda förfarande
får också användas när i fråga om bortovarande kungörelsedelgivning
har skett och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende.
Delgivning skall anses ha skett på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning.
Frågan om val av tidning berörs i specialmotiveringen.

Det bör tilläggas att delgivningslagen bör innehålla en bestämmelse som
motsvarar nuvarande 33 kap. 23 § första stycket RB, vari föreskrivs bl. a.
att om delgivning inte har skett enligt kapitlets föreskrifter rätten kan förordna
om ny delgivning. En sådan föreskrift föranleder bl. a. att om genom
förbiseende eller av annan anledning annonsen har influtit för sent i tidningen,
förfarandet får göras om. Det kan tilläggas att det normalt måste
förväntas att en tid på sju dagar skall vara fullt tillräcklig för att få in
annonsen i tidningen.

En annan fråga är i vad mån det bör finnas komplement till huvudmetoden
för kungörelsedelgivning. En allmän mening synes vara att det för
vissa delgivningssituationer är lämpligt att — utöver huvudmetoden —
använda också anslag på kommuns anslagstavla. Detta är också min uppfattning.
I mål och ärenden som rör ett flertal intressenter i viss bygd får
en sådan delgivningsform påräknas bli av praktiskt värde.

När det gäller förutsättningarna för att kungörelsedelgivning skall få
användas, innebär promemorieförslaget att man väsentligen anknyter till
vad som nu enligt RB gäller för rättegångsväsendets del. I likhet med re
missinstanserna anser jag detta vara en riktig linje. Flertalet av detaljerna
återkommer jag till i specialmotiveringen, där jag också behandlar den
närliggande frågan om s. k. spikning som nu regleras i 33 kap. 12 § andra
stycket andra punkten RB.

En särskild fråga när det gäller den närmare utformningen av delgivningslagens
bestämmelser om kungörelsedelgivning vill jag dock beröra redan
nu. I åtskilliga författningar, särskilt sådana som angår fastighetsförhållanden,
finns nu bestämmelser om kollektivdelgivning med ägare till
samfälld mark som tillhör flera fastigheter. Därvid gäller att när de särskilda
delägarna i samfälligheten skall kallas till förrättning eller sammanträde,
kallelsen får skickas till en av delägarna för övriga delägares räkning.
I kungörelse om förrättningen eller sammanträdet skall anges vem

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

som på detta sätt har fått kallelsen. Kungörelsen skall i sådant fall anslås
i socken- eller rådstuga eller på annan lämplig plats i kommunen. Departementspromemorians
förslag till central reglering av hithörande situationer
som innebär att meddelande i dessa fall skall sändas till varje känd person
som söks för delgivning under hans vanliga adress, om det kan ske utan betydande
kostnad eller besvär, har ansetts medföra oklarhet vid tillämpningen.
Under remissbehandlingen av förslaget i den delen uttalades från flera
håll önskemål om att för de fall då anslagsdelgivning skall ske med obestämda
personkretsar eller med ett stort antal personer, ges möjlighet att
skicka meddelande till någon eller några av de personer som ingår i kretsen
för att vara tillgängligt för de övriga. Jag kan instämma i att den utformning
som föreskriften om sändande av meddelande har fått i departementspromemorian
kan leda till svårigheter i tillämpningen. Med beaktande
av de synpunkter som har framförts under remissbehandlingen föreslår
jag därför, att föreskriften om meddelande får sådan utformning att meddelande
skall sändas till någon eller några av de personer som söks för delgivning
att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen. Vidare
bör föreskrivas att statlig myndighet och kommun alltid skall erhålla
sådant meddelande. Självfallet är det ingenting som hindrar att meddelande
skickas även till andra juridiska personer. Sålunda kan det vara lämpligt
att på detta sätt underrätta bolag som ingår bland delägarna i en samfällighet
om kungörelsedelgivning. Delgivningen kan exempelvis avse en förrättning
som äger rum långt från den ort, där bolaget har sitt säte. Någon
särskild föreskrift härom anser jag inte nödvändig. I

I åtskilliga specialförfattningar finns bestämmelser om att förrättning,
sammanträde eller annat dylikt skall bekantgöras på visst sätt. Bestämmelsernas
utformning varierar, men vanligast är att det föreskrivs kungörande
i kyrka och införande i tidning inom orten. De föreskrivna åtgärderna
har ett delgivningssyfte även om de i regel inte formellt har utformats
såsom föreskrifter om delgivning i egentlig mening. Det skulle kunna
övervägas att för berörda fall föreskriva delgivning i vederbörande specialförfattning,
vilket i så fall skulle leda till att delgivningslagens regler,
bl. a. om kungörelsedelgivning, blir tillämpliga. Emellertid torde det, såsom
också promemorians ståndpunkt är, inte vara av behovet påkallat att införa
ett formellt delgivningskrav i berörda situationer. Det får anses tillräckligt
att, med anslutning till gällande ordning, ha ett allmängörande i
vissa former och lämna därhän exempelvis om och i så fall vid vilken tidpunkt
delgivning skall anses ha skett. De skäl som har fått fälla utslaget
när det har gällt kungörelsedelgivningens utformning gör sig emellertid
gällande även när det gäller de aktuella bestämmelserna om allmängörande
av förrättning o. dyl. Det primära sättet att sprida kännedom om visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

förhållande bör därför även i de sammanhangen vara annons i tidning.
Kungörande i kyrka bör däremot i stort sett utrensas som publiceringsmetod,
något som förutsattes redan i prop. 1968: 151.

1 departementspromemorian redovisas ett stort antal författningar med
bestämmelser av nyss berörd art. Som jag kommer att beröra närmare i
följande avsnitt tar jag nu inte upp fråga om ändring i alla de redovisade
författningarna. Undantag görs framför allt i fråga om författningar som
inom en tämligen snar framtid skall ersättas av ny lagstiftning eller i varje
fall bli föremål för ingripande översyn. Ytterligare är att framhålla att
det måste påräknas att det finns författningar med föreskrift om kyrkokungörande,
vilka författningar inte har uppmärksammats i förevarande
lagstiftningsärende.

1 enlighet med det nu sagda kommer föreskrifter om kyrkoltungörande
att tills vidare finnas kvar här och var i lagstiftningen. Jag vill erinra
om att den förut nämnda lagen (1968: 687) om ändring i lagen (1942: 117)
med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka innebär, att om det i lag
eller förlattning är föreskrivet att kungörelse skall läsas upp i kyrka
anslag i stället skall ske på sätt och plats som Kungl. Maj :t föreskriver.
Den anslagsform som därvid i första hand förutsätts komma i fråga är
kommuns anslagstavla. Detta innebär, att i de författningar där bestämmelser
om kyrkokungörande kvarstår förfarandet i praktiken i stället
kommer att bli att anslag sker, enligt hittillsvarande planer på kommuns
anslagstavla.

Av det sagda följer att kommuns anslagstavla behöver tas i anspråk för
vissa delgivningskungörelser och för vissa andra meddelanden som skall
offentliggöras i delgivningssyfte. lanspråktagandet får visserligen avsevärt
mindre omfattning än som förutsattes i departementspromemorian, vari
anslag på kommuns anslagstavla föreslogs bli det primära sättet för kungörelsedelgivningen.
Emellertid torde det ändå föreligga ett behov av att —
som föreslogs i promemorian — uttryckliga bestämmelser övervägs om sådan
tavlas användning för vissa delgivningsändamål.

De grundläggande bestämmelserna om kommunens anslagstavla finns
i 14 § kommunallagen och 15 § kommunallagen (1957: 50) för Stockholm.
Av dessa bestämmelser som handlar om kungörelse om fullmäktigsammanträden
framgår att varje kommun måste anordna en kommunens anslagstavla.
Fullmäktiges ordförande ansvarar för att lagbestämda meddelanden
om fullmäktiges sammanträden, protokolljustering m. m. anslås på
kommunens anslagstavla. I motiven till bestämmelserna sägs dock att kommunens
anslagstavla kan användas även för icke-kommunala tillkännagivanden,
dock endast efter fullmäktiges bestämmande.

Även om den nya användningen av anslagstavlan enligt vad som nyss har
sagts blir av mindre omfattning torde den nödvändiggöra särskilda bestämmelser
om anslagstavlans användande för andra än kommunala ändamål.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Jag anser att kommunernas skyldighet att upplåta kommunens officiella
anslagstavla för anslag enligt delgivningslagen och annan författning bör
slås fast i en särskild lag.

Lagens innehåll torde inte behöva bli särskilt omfattande. Till att börja
med behöver slås fast att kommunen är skyldig att verkställa anslag som
med stöd av lag eller annan författning påkallas av myndighet eller enskild.
Vidare behövs förskrifter om vad den som enligt författning får påkalla
sådant anslag har att iaktta. Därvid bör gälla att framställning skall ske
hos kommunstyrelsen. Samtidigt bör till styrelsen lämnas eller sändas den
handling som skall anslås och uppgift om den tid varunder anslag skall
ske. Denna handling kan i och för sig utgöras av själva den urkund som
skall bekantgöras, t. ex. eu kallelse till förrättning. Är det förhållandet,
behövs inga särskilda bestämmelser, eftersom det bara blir fråga om att
sätta upp den handlingen. Det kan emellertid också vara lämpligt att i stället
för att anslå den handling vars innehåll skall bekantgöras, anslå ett
mera kortfattat meddelande om denna. Det bör därför finnas föreskrifter
om hur detta meddelande skall vara utformat. Sådana föreskrifter finns
visserligen i den föreslagna delgivningslagen, men eftersom man har att
räkna också med andra anslagsfall bör i förevarande lag ges generella bestämmelser
om sådant meddelandes form. Det är därvid naturligt att bestämmelserna
utformas så att de korresponderar mot delgivningslagen. Sålunda
bör föreskrivas att när anslaget skall avse ett meddelande om att
annan handling finns tillgänglig för någon att ta del av, meddelandet skall
innehålla uppgift om sistnämnda handlings huvudsakliga innehåll, om den
plats där den hålls tillgänglig och om den tid varunder detta sker.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att i vissa fall enskild
kommer att ha att påkalla anslag, t. ex. styrelse för vissa samfälligheter
när sammanträde utlyses. I sådana fall synes inte lämpligt att den enskilde
fritt får bestämma var man skall förvara den handling som nämns i meddelandet.
Det synes lämpligast alt föreskriva att handlingen i sådant fall
genomgående skall hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen.

När det är myndighet som påkallar anslag, bör det ankomma på denna
att bestämma i vilken kommun anslaget skall ske. Har enskild påkallat anslaget,
bör det dock ske en kontroll att valet av kommun inte blir godtyckligt
eller olämpligt på annat sätt. Kontrollen kan lämpligen anordnas så att
om kommunen finner att anslaget bör ske i annan kommun, frågan får hänskjutas
till länsstyrelsen för avgörande. Sådant hänskj utande bör också
vara möjligt om hinder av annan anledning finnes föreligga för anslag som
påkallas av enskild, t. ex. om det meddelande som begärs anslaget är otydligt
eller ofullständigt. Beslut om hänskj utande och andra verkställighetsåtgärder
ankommer på styrelsen eller annan nämnd som kommunen föreskriver.
Det kan förutsättas att delegation sker från nämnden till ledamot eller
suppleant eller till tjänsteman.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Jag vill betona, alt det inte kommer att bli några betungande åtgärder för
kommunerna i förevarande hänseende. Med hänsyn särskilt till den uppläggning
av delgivningslagens kungörelsedelgivningsbestämmelser som förordas
här, blir anslagen på kommuns anslagstavla inte särskilt talrika. De
ifrågakommer huvudsakligen när stödjande medium anses önskvärt vid
tillämpning av delgivningslagen och när i speciallagstiftningen föreskrivs
kungörande i kyrka. I sistnämnt avseende vill jag erinra om att ett stort
antal föreskrifter om kyrkokungörande nu föreslås skola utgå. Vidare kommer
under nära förestående eller pågående lagstiftningsarbete ytterligare
föreskrifter av nämnd innebörd att utgå (t. ex. ur fastighetsbildnings- och
inskrivningslagstiftning).

7.4. Övriga frågor

Utöver reglering av de frågor jag redan har behandlat innebär departementspromemorians
förslag till delgivningslag att flertalet av delgivningsbestämmelserna
i 33 kap. RB får motsvarigheter i delgivningslagen. Förvaltningsmyndigheterna
avses sålunda inte bara få tillgång till de förfaranden
för delgivning som nu står öppna för domstolarna utan även i övrigt
få närmare regler om vad som skall gälla i delgivningssammanhang.

Promemorians förslag till delgivningslag i de delar som jag inte har berört
i de föregående avsnitten har i huvudsak godtagits av remissinstanserna.
Även jag har funnit att de föreslagna bestämmelserna i flertalet avseenden
är lämpliga. I vissa, huvudsakligen detalj betonade frågor förordar jag
dock vissa jämkningar enligt vad som kommer att framgå av specialmotiveringen
till delgivningslagen. Flera av jämkningarna har skett för att tillgodose
remissynpunkter.

En delgivningsbestämmelse i 33 kap. RB som i promemorian inte föreslås
få någon motsvarighet i den nya lagstiftningen är föreskriften i kapitlets
7 § att delgivning inte får ske där gudstjänst pågår eller sammankomst
för gemensam andaktsövning eljest äger rum. I motiven anförs att det är
självklart att de som sköter delgivningsgöromål har att iaktta detta och att
särskild föreskrift därför inte behövs. I likhet med remissinstanserna ansluter
jag mig till denna uppfattning.

Beträffande promemorians förslag till följdändringar i andra författningar
kan anföras följande.

Förslaget om vissa för domstolväsendet speciella delgivningsbestämmelser,
vilka avses få ha kvar sin placering i 33 kap. RB, har i huvudsak godtagits
av remissinstanserna. Jag anser också att förslaget i allt väsentligt
bör följas i det avseendet. Till ett par detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Vid utarbetandet av följdändringar i övrigt har i promemorian dels genomgåtts
skilda författningar för att kartlägga vilka föreskrifter som finns
om sättet att verkställa delgivning, dels undersökts i vad mån ändringar i

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

dessa föreskrifter bör ske för att göra delgivningslagen tillämplig. Sakligt
opåkallade avvikelser har därvid föreslagits skola utgå. I en del fall innebär
författningarnas delgivningsbestämmelser att vissa delgivningsförfaranden
inte skall få användas. Dessa bestämmelser har i promemorian översetts,
varvid har eftersträvats att erforderliga undantag från delgivningslagens bestämmelser
i möjligaste mån utformas på samma sätt i de olika författningarna.
Det har också befunnits att vissa författningar innehåller föreskrifter
om behörighet att mottaga delgivningar, vilka föreskrifter blir obehövliga
genom att delgivningslagen föreslås få bestämmelser i det ämnet. Även
i övrigt har specialförfattningar översetts för att åstadkomma överensstämmelse
med delgivningslagens terminologi.

I likhet med remissinstanserna har jag funnit att promemorians lösningar
av nu berörda frågor i regel kan godtas. Vissa jämkningar bör
dock ske på sätt närmare kommer att framgå vid redovisning av de olika
förslagen.

En avvikelse från promemorieförslagen av mera allmän räckvidd bör dock
behandlas redan nu. Enligt promemorian skulle ändringar för att få överensstämmelse
med delgivningslagens system och terminologi ske även i författningar,
vars återstående giltighetstid kan bedömas bli tämligen kort eller
vilka i allt fall får påräknas bli föremål för översyn inom den närmaste
framtiden. Sålunda föreslogs ändringar i ett sammanlagt ganska stort antal
bestämmelser i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet, lagen (1917:
269) om fastighetsbildning i stad, förordningen (1875:42 s. 1) angående
lagfart å fång till fast egendom, förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning
i fast egendom, lagen (1917: 189) om expropriation, lagen (1921:
299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter, lagen (1939: 608) om enskilda vägar samt i vissa ytterligare
författningar som ansluter till vissa av de nu nämnda. Med hänsyn till
pågående lagstiftningsarbete på dessa författningsområden har jag dock funnit
det mest tilltalande att inte nu göra ändringar i författningarnas bestämmelser
om delgivning eller kungörande. Även om ny lagstiftning på berörda
områden träder i kraft senare än en ny delgivningslag, synes några större
olägenheter inte kunna uppkomma om äldre bestämmelser om delgivning
eller kungörelse blir gällande under en övergångstid. Jag framlägger därför
inte nu något förslag till ändrade delgivning^- eller kungörelsebestämmelser
på berörda författningsområden. Även ett par andra av promemorians förslag
till följdändringar har fått utgå, eftersom där avsedda jämkningar är
obetydliga och utan egentlig saklig betydelse.

I detta avsnitt vill jag slutligen något beröra de ekonomiska verkningarna
av den föreslagna delgivningslagen. En kostnadsminskning, jämfört med nuläget,
måste kunna förväntas genom den uppläggning som delgivningsbestämmelserna
föreslås få i den nya delgivningslagen. Dessa innebär nämligen,
att delgivning i första hand skall ske genom att handlingen sänds med

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

115

posten med begäran om delgivningserkännande och att de mera kvalificerade
delgivningsformerna inte får användas förrän ordinär delgivning har misslyckats
eller efter noggrann prövning bedöms utsiktslös. Beträffande de obetydliga
kostnaderna för de enklare delgivningsformerna vill jag hänvisa till
poststyrelsens yttrande över departementspromemorian. Jag vill vidare
erinra om den begränsning av polismyndigheternas medverkan i delgivningsförfarandet
som föreslås. Att detta från samhällsekonomisk synpunkt
innebär en vinst framstår som självklart.

En viss kostnadsökning, jämfört med nuläget föranleds av de nya bestämmelserna
om kungörelsedelgivning. När det gäller att bedöma storleken
av denna kostnadsökning, kan viss ledning erhållas från de uppgifter om
kostnader för en utökad kungörelseannonsering som redovisas i informationsutredningens
betänkande (s. 46—47) och som avser framtida kungörelseannonsering
över huvud taget och sålunda även annan publiceringsverksamhet
än sådan som hänger samman med delgivning. Utredningen räknar
med att utredningens förslag leder till en ökning av kostnaderna för annonsering
i ortspressen med 50 procent. I kronor räknat emotses en årlig
kostnadsökning med omkring 100 000 kr. för staten och omkring 400 000 kr.
för kommuner, enskilda m. fl. Utredningen framhåller att kostnadsökningen
i viss mån motverkas av att andra kostnadskrävande media såsom länskungörelserna
föreslås slopade. Som redan har antytts måste vid bedömningen
av dessa siffror beaktas att den annonsering som blir nödvändig med anledning
av de av mig nu framlagda förslagen utgör endast en begränsad del av
den annonsering som informationsutredningen behandlar. Erfarenheterna
av tillämpningen av nu gällande bestämmelser om kungörelsedelgivning
ger också anledning att förmoda att annonseringen i delgivningssyfte
inte kommer att bli särskilt omfattande. 8

8. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande i fråga om
fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende på handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

18) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

19) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

36) lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

37) lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

38) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

39) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
3.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

117

9. Lagförslagen
9.1. Förslaget til! delgivningslag

Mot departementspromemorians förslag till indelning av delgivningslagen
i olika avsnitt har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen. Lagen
har i likhet med förslaget i promemorian indelats i sex avsnitt som har
fått rubrikerna allmänna bestämmelser, vem som skall sökas för delgivning,
delgivning genom att handlingen lämnas till annan än den sökte,
kungörelsedelgivning m. in., när delgivning skall anses ha skett i vissa fall
och övriga bestämmelser. Även indelningen i paragrafer överensstämmer
med den i departementspromemorian. I fråga om de särskilda paragraferna
har remissbehandlingen lett till att en del ändringar har gjorts. Dessa är i
huvudsak av formell natur. En del sakliga ändringar har också företagits.

Allmänna bestämmelser

1 §

1 paragrafen anges delgivningslagens tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser. Bestämmelserna om delgivning i 33 kap. RB gäller
för de allmänna domstolarna, domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol,
arbetsdomstolen och åklagare. Enligt taxeringsförordningen
gäller liknande bestämmelser i taxeringsprocessen. 1 33 kap. 27 § RB
sägs emellertid att om avvikande bestämmelser har getts i lag eller författning
de avvikande bestämmelserna skall tillämpas. Sådana avvikande bestämmelser
finns bl. a. i 96 § lagen om aktiebolag, 46 § lagen om sparbanker,
36 § lagen om ekonomiska föreningar, 94 § växellagen (1932: 130), 72 §
checklagen (1932: 131) och i vissa paragrafer i patentlagen (1967:837).

Departementschefen. Delgivningslagen skall bli tillämplig på delgivning i
mål eller ärende hos domstol och annan myndighet. Detta framgår av paragrafens
första stycke. I fortsättningen av lagen talas endast om myndighet,
varvid åsyftas även domstol.

Ibland knyts självständiga beslutsfunktioner till tjänster vilka i organisatoriskt
hänseende hör till viss myndighet. Som exempel kan nämnas kammaradvokatfiskalsämbetet
hos kammarkollegiet, inskrivnings- och konkursdomare
hos de allmänna underrätterna och taxeringsintendenter hos länsstyrelserna.
Även i dessa fall blir delgivningslagen tillämplig. Lagen bör
också få tillämpas av bergmästare.

Bestämmelser om delgivning finns också utanför rättegångs- och förvaltningsförfarandet.
Att delgivningslagen skall vara tillämplig också i sådana
fall följer av 23 § andra stycket.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

I delgivningslagen ges allmänna föreskrifter om de olika tekniska åtgärder
som får användas, när delgivning skall ske. En förutsättning för att delgivningslagen
skall bli tillämplig är att det föreskrivs i annan författning
att delgivning skall ske. Står det bara att en handling skall sändas med posten,
skall delgivningslagen alltså inte tillämpas. I samband med arbetet med
delgivningslagen bär en genomgång gjorts av de viktigaste författningarna
för att få dem att stämma överens med delgivningslagens terminologi och
teknik. I annan författning bör sålunda klart anges om ett tillkännagivande
skall ske genom delgivning eller om det kan ske på ett mindre formbundet
sätt.

Delgivningslagen är avsedd att få väsentligen samma karaktär som lagen
(1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut, vilken
kan bli tillämplig i alla typer av mål eller ärenden. I ett flertal författningar
finns emellertid speciella delgivningsföreskrifter för vissa slag av
mål eller ärenden. Sådana avvikande bestämmelser finns i vissa författningar
på vilka exempel nämndes inledningsvis under denna paragraf i avsnittet
»Gällande bestämmelser». Min avsikt är inte att sådana delgivningsföreskrifter
skall upphävas genom delgivningslagen. Denna lag skall tillämpas endast
i den mån delgivningsförfarandet inte är reglerat i annan ordning.
Emellertid kan det i samband med att specialförfattningarna ses över av
andra skäl övervägas, om inte vissa särskilda delgivningsregler kan upphävas
så att de ersätts av de allmänna bestämmelserna i delgivningslagen. I
paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse som innebär att delgivningsföreskrifter
som har meddelats beträffande visst slag av mål eller
ärende och som avviker från delgivningslagen skall gälla framför denna lag.

De avvikande bestämmelserna i andra författningar kan ha den innebörden
att delgivning måste ske med den sökte personligen och att följaktligen
surrogatdelgivning eller anslagsdelgivning inte får användas. Nu gällande
bestämmelser av sådan innebörd har vid arbetet med följdändringarna inte
omprövats i sak utan endast formellt anpassats till delgivningslagens bestämmelser.
Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (under 7.2.) har
man emellertid att beakta, att det kan förekomma mål och ärenden av sådan
natur att — även om detta inte uttryckligen anges i vederbörande författning
— surrogatdelgivning eller kungörelsedelgivning inte lämpligen bör
komma i fråga. Exempel på författningsområden där mål och ärenden av
den typen förekommer har nämnts i det föregående. I enlighet med de synpunkter
som jag anförde i den allmänna motiveringen bör med tanke på sådana
mål och ärenden införas en bestämmelse som ålägger myndigheterna
att göra en lämplighetsprövning huruvida surrogat- eller kungörelsedelgivning
bör komma i fråga. Min tanke är inte att en sådan bestämmelse skall
behöva finnas på lång sikt. Vid den översyn av förvaltningsrättsliga specialförfattningar
som sker successivt bör bedömas om personlig delgivning skall
krävas beträffande vissa handlingar eller i vissa situationer, och i så fall bör

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

uttrycklig bestämmelse härom skrivas in i författningen. Med hänsyn härtill
skulle kunna övervägas att den aktuella föreskriften i delgivningslagen
skulle kunna tas upp bland övergångsbestämmelserna. Emellertid har man
att räkna med att det blir ett ganska långt övergångsskede innan alla berörda
författningar har hunnit ses över. Det är också mindre tilltalande att eu
bestämmelse som blir principiellt och praktiskt betydelsefull tas upp som
övergångsbestämmelse med därav följande risk att den kan bli förbisedd av
de tillämpande myndigheterna. Av dessa skäl har jag stannat för att bestämmelsen
bör tas in i själva lagen. Jag har ansett det lämpligast att den får sin
plats i 1 § andra stycket, eftersom den naturligt anknyter till regeln i detta
styckes första punkt som ju handlar om de fall där uttryckliga föreskrifter
om avvikelser från delgivningslagen finns. Den nu diskuterade regeln tar
sikte på fall där uttrycklig föreskrift om avvikelse inte finns men där specialförfattningen
får anses förutsätta att personlig delgivning skall ske. Mot
bakgrunden av det anförda har jag funnit att bestämmelsen bör ges lydelsen
att, även om så ej uttryckligen föreskrivs i annan författning, 12—15 §§
delgivningslagen inte skall tillämpas, om myndigheten finner att det på
grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot
delgivning i den ordning som anges i nämnda paragrafer.

Vid tillämpningen av den behandlade regeln om viss lämplighetsprövning
om surrogat- eller kungörelsedelgivning bör kunna användas, torde myndigheterna
i viss utsträckning kunna få ledning av förarbetena till aktuell specialförfattning.
I övrigt får det bli en allmän bedömning vad målets eller
ärendets beskaffenhet kräver. Därvid kan RB:s bestämmelser (nuvarande 33
kap. 13 §) och även de specialförfattningar där uttryckliga föreskrifter om
personlig delgivning nu finns ge viss vägledning. Anledning att anse personlig
delgivning erforderlig torde framför allt föreligga när det kan bli fråga
om åtgärd av särskilt ingripande betydelse för den enskilde, såsom frihetsberövande
eller annan inskränkning i den personliga handlingsfriheten, utdömande
av vite eller annat åläggande av ekonomisk förpliktelse och återkallelse
av tillstånd eller i övrigt förlust av rättighet av ej oväsentlig betydelse.
I analogi med vad som gäller för rättegångsmålen torde personlig delgivning
i främsta rummet kunna bli behövlig, när den enskilde skall underrättas
om att mål eller ärende av antydd art har väckts mot honom. Vid
senare meddelanden torde däremot krav på personlig delgivning oftast kunna
undvaras. I likhet med vad som gäller beträffande stämning i tvistemål
får anses berättigat att vara liberalare med surrogatdelgivning om anledning
förekommer att den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan. I sammanhanget
bör framhållas att man inte har anledning att underskatta effektiviteten
i surrogatdelgivningen. Det är att märka att överbringandet av
handlingen till hushållsmedlem eller annan (jfr 12 §) följs av ett särskilt
meddelande som sänds med posten under den söktes vanliga adress. Hittills -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

varande erfarenheter av detta förfarande ger vid handen att det är mycket
sällan som den sökte själv inte nås av delgivningshandlingarna.

Jag vill betona, att de bedömningar som enligt det sagda ankommer på
myndigheterna inte torde bli av särskilt krävande art. Tämligen snart lär
en fast praxis växa fram hos berörda myndigheter. I och med det torde det
— att döma av erfarenheterna vid domstolarna — regelmässigt bli en ren
rutinsak att göra ifrågavarande bedömning som i praktiken sker genom
att man väljer blankett för delgivningsförrättningen, dvs. oftast om man
skall använda blankett som ger utrymme för surrogatdelgivning eller inte.
När riktlinj erna väl finns, är detta ett bestyr som i allmänhet kan klaras av
ansvarig handläggare inom biträdespersonalen.

Slutligen bör understrykas att det nu behandlade problemet praktiskt sett
får begränsade proportioner med tanke på att ordinär delgivning (vanlig
postförsändelse med begäran om delgivningserkännande eller mottagningsbevis)
avses komma till användning i första hand.

2 §

I paragrafen anges att delgivning ombesörjs av myndigheten men under
vissa villkor kan ankomma på part. Bestämmelsens motsvarighet i RB finns
i 33 kap. 4 §.

Gällande bestämmelser. Domstolsdelgivning sker enligt 33 kap. 4 § RB genom
rättens försorg. Om part begär det, kan delgivningen anförtros åt honom,
om det kan ske utan olägenhet. Har åklagare utfärdat stämning, skall
delgivningen ske genom hans försorg. Åklagare har också rätt att ombesörja
delgivning av kallelser och förelägganden som han själv har utfärdat. Förundersökning
i brottmål kan ledas av åklagare eller polismyndighet enligt
23 kap. 3 § RB. Delgivning av kallelse eller beslut under förundersökning
ombesörjs av den som har utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet. Delgivning
i förvaltningsförfarandet sköts i regel av myndigheten. UL innehåller
inga delgivningsbestämmelser för processen inför överexekutor, men överexekutor
torde i allmänhet ålägga sökanden att ombesörja delgivning med
förklaranden. I fråga om ansökan om att få ta strömfall i anspråk enligt
1 kap. 14 § VL skall delgivning enligt samma stadgande ske genom sökandens
försorg. I vissa andra fall har part en obetingad rätt att, om han begär
det, få ombesörja delgivningen själv (t. ex. 5 § lagen om utmätningsed, 94 §
växellagen, 72 § checklagen och 5 § lagsökningslagen).

Enligt 32 kap. 2 § RB skall rätten vid partsdelgivning förelägga parten
viss tid inom vilken delgivning skall ha skett och delgivningsbevis ha kommit
in till rätten. Kommer inte beviset in inom förelagd tid, skall rätten i regel
förordna om ny delgivning. Avser delgivningen stämning eller vade-,
besvärs- eller revisionsinlaga och har delgivningsbevis inte kommit in när

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

rätten företar målet, är partens talan förfallen, om motparten inte har inställt
sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring.

Besvärssakkunniga. Som huvudregel föreslog de sakkunniga, att delgivning
skulle ske genom myndighetens försorg men att part under vissa förutsättningar
efter begäran skulle kunna anförtros att ombesörja delgivningen
själv.

Remissyttranden. Besvärssakkunnigas förslag att delgivning enligt huvudregeln
skall ske genom myndighetens försorg lämnades utan erinran. Från
några håll framfördes önskemål att myndigheten skulle få möjlighet att
ålägga en part att ombesörja delgivning även om han inte har begärt detta.
Vidare framhölls att myndigheten borde ha rätt att förklara partens talan
förfallen, om parten inte fullgör delgivningsuppdraget.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det föreliggande
förslaget. Av motiven framgår att det inte ansetts lämpligt med bestämmelse
om att part skulle kunna åläggas att sköta delgivning även
om han inte själv har begärt det. Det framhålls att en sådan bestämmelse
skulle kunna medföra att huvudregeln om delgivning genom myndighetens
försorg sattes ur spel.

Departementschefen. Bestämmelserna i RB synes ha fungerat fullt tillfredsställande.
I stor utsträckning vilar skyldigheten att ombesörja delgivning
även i förvaltningsförfarande! på myndigheten. Departementspromemorians
förslag att delgivning enligt huvudregeln skall ombesörjas av myndigheten
har inte väckt gensaga från remissinstansernas sida. Jag ansluter
mig till promemorians förslag i detta hänseende. Som huvudregel har därför
upptagits den bestämmelsen att delgivning ombesörjs av myndigheten.
Av bestämmelsen torde utan vidare följa att åklagare eller polismyndighet
på samma sätt som nu skall ombesörja vissa delgivningar av handlingar
som de själva har utfärdat. Nuvarande bestämmelser i 33 kap. 4 § andra
och tredje styckena behövs alltså inte längre.

En part kan ha ett berättigat intresse av att själv få sköta delgivningen.
Bl. a. kan förhållandena vara sådana att parten har bättre möjligheter att
ge anvisningar om var den sökte kan anträffas. Om parten begär det, bör
myndigheten därför ha möjlighet att uppdra åt parten att ombesörja delgivningen.
Enligt RB drabbas part som inte fullgör uppdraget av påföljd
endast i vissa särskilda delgivningsfall (32 kap. 2 § andra stycket första
punkten). Domstolen skall i övrigt själv se till att delgivning sker. I promemorian
har föreslagits att sist angivna ordning skall gälla även i förvaltningsförfarandet.

Under remissbehandlingen har länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, att
myndigheten bör kunna föreskriva att partens talan förfaller, om han inte

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

har kommit in med bevis om delgivning eller begärt anstånd eller sänt in
handlingarna till myndigheten med begäran att myndigheten skall ta över
delgivningsbestyret inom den tid som har föreskrivits. Härigenom skall
man enligt länsstyrelsen kunna undvika att både myndigheten och parten
försöker delge efter den förelagda tiden. Jag har dock inte funnit anledning
att frångå promemorieförslaget i denna del. Det kan därvid anmärkas att
den nyssnämnda bestämmelsen i 32 kap. 2 § RB har fått liten praktisk betydelse.

De bestämmelser i lagen om utmätningsed, växellagen, checklagen och
lagsökningslagen som ger parten obetingad rätt att delge själv om han begär
det anser jag böra gälla även i fortsättningen. Att dessa bestämmelser
tar över regeln att delgivning ombesörjs av myndigheten framgår av 1 §
andra stycket delgivningslagen.

Kammarrätten har i anslutning till den nu behandlade 2 § upplyst, att
dess utslag i flertalet fall delges genom vederbörande länsstyrelses försorg.
Denna ordning grundar sig på en sedan länge utbildad praxis och har visst
stöd dels i kungörelsen (1916: 338) angående sättet för skriftväxling mellan
domstolar, civila, militära och ecklesiastika myndigheter samt ämbets- och
tjänstemän i tjänsten rörande ärenden, dels i 43 § Kungl. Majrts stadga
(1959: 545) för kammarrätten. Kammarrätten önskar, att denna ordning
för delgivning av domstolens utslag behålls. Detta kan enligt kammarrätten
åstadkommas bäst genom en bestämmelse av generell räckvidd, som eventuellt
kan tas upp i en lag rörande förfarandet vid domstolen.

Enligt kungörelsen angående sättet för skriftväxling mellan domstolarna
m. fl. rörande ärenden får länsstyrelse eller annan ämbetsmyndighet anlitas
som mellanhand, när frågan rör person, vars hemvist inte är med säkerhet
känd, eller område, som inte kan bestämmas utan medverkan av länsstyrelse
eller sådan myndighet. Så får också ske om saken är av beskaffenhet
att vara av betydelse för länsstyrelsens eller annan anlitad ämbetsmyndighets
verksamhet, eller dess särskilda kontroll eller yttrande är nödvändigt
med hänsyn till sakens vikt. I Kungl. Maj:ts cirkulär (1933: 614) om tilllämpningen
av föreskrifterna i 1916 års kungörelse erinras om angelägenheten
av att föreskrifterna i kungörelsen noggrant iakttas, så att inte länsstyrelse
eller annan ämbetsmyndighet anlitas som mellanhand vid delgivning
i andra fall än när sådant är påkallat med hänsyn till bestämmelserna
i kungörelsen. I 43 § i stadgan för kammarrätten uttalas att, där så finnes
lämpligt, till part eller annan riktat föreläggande eller meddelande får delges
genom vederbörande länsstyrelse eller genom myndighet, som har meddelat
det beslut som prövningen i målet gäller.

Som framgår av redogörelsen för de bestämmelser som har åberopats av
kammarrätten har domstolen endast för vissa fall stöd för att anlita länsstyrelserna
för delgivning. Införs den nya delgivningslagen, synes inte längre
finnas anledning att ha kvar omgången att kammarrätten använder sig av

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

123

länsstyrelserna för delgivningsbestyren. Kammarrätten får själv tillgång till
alla delgivningsmetoder som föreskrivs i lagen, och det naturliga och praktiska
måste vara att kammarrätten, i likhet med övriga domstolar och andra
myndigheter, ombesörjer de egna delgivningsåtgärderna. Eftersom det förutsätts
att delgivningsformen ordinär delgivning skall få den största användningen,
vore det f. ö. direkt opraktiskt med en ordning som innebär att en
myndighets delgivningsbestyr övervältrades på annan myndighet. På grund
av det anförda anser jag inte motiverat med någon lagstiftningsåtgärd av
den art som kammarrätten har satt i fråga.

Statens utlänningskommission anser, att delgivningsbestämmelserna bör
utformas så att kommissionen får möjlighet att delge genom den lokala
polismyndigheten även i fortsättningen. Till detta vill jag säga, att jag inte
avser att föreslå någon ändring i utlänningslagstiftningens bestämmelser
om överbringande av handlingar. Jag vill dock erinra om vad som har anförts
i den allmänna motiveringen om det angelägna i att polispersonal inte
i onödan belastas med delgivningsuppgifter.

Slutligen vill jag nämna, att jag under 15 § kommer att beröra vad som
bör iakttas om det, sedan parten har fått delgivningsuppdrag, visar sig att
kungörelsedelgivning behövs.

3 §

I paragrafen meddelas huvudreglerna om de olika delgivningsmetoderna
och om valet mellan dem. I viss mån finns motsvarighet till dessa bestämmelser
i 33 kap. 5 § RB och 4—8 §§ delgivningskungörelsen.

Gällande bestämmelser. Beträffande nuvarande ordning hänvisas till redogörelserna
i avsnitt 2 och 4.2.

Promemorian. Promemorieförslaget överensstämmer i stort med det föreliggande
förslaget. I det sistnämnda har gjorts vissa tillägg som berörs i
det följande. — Regleringen i frågan vilka myndigheter som skall få använda
särskild postdelgivning bör enligt promemorian ske genom delgivningskungörelsen.
Beträffande den närmare innebörden av förslaget i den
delen får jag hänvisa till Bilaga 1.

Departementschefen. Jag har i den allmänna motiveringen redovisat de
principiella överväganden som ligger till grund för den föreslagna regleringen
i denna del. Jag kan därför nu inskränka mig till vissa huvudsakligen
tekniska frågor.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen är det från alla synpunkter
mest lämpligt, att delgivning om möjligt sker genom vanligt brev
med begäran om delgivningserkännande eller genom rekommenderat brev
med mottagningsbevis. Formuleringen av 3 § framhäver, att delgivning i
första hand skall ske på något av dessa två sätt. Eftersom dessa delgivnings -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

former är avsedda att användas i normalfallen och tillämpas i första hand,
kallas sådant delgivningssätt ordinär delgivning. Det bör erinras om att ett
gott resultat av delgivningsmetoden ordinär delgivning förutsätter att försändelserna
sänds ut i god tid.

Till ordinär delgivning hänförs också att handling lämnas med bud under
begäran om delgivningserkännande. Något större användningsområde för
denna delgivningsform är, liksom hittills, inte att påräkna. Metoden torde
främst komma i fråga vid delgivning med annan myndighet som finns i närheten
eller när den sökte råkar befinna sig i den delgivande myndighetens
lokaler, varvid handlingen kan förmedlas till honom genom någon tjänsteman
vid myndigheten. Trots att metoden sålunda inte används så ofta, bör
den betecknas som ordinär delgivning, eftersom den har i huvudsak samma
karakteristika som de förut nämnda formerna för ordinär delgivning.

Om ordinär delgivning inte kan genomföras eller på förhand kan anses
utsiktslös, innebär förslaget att myndigheten skall anlita postverket som
ombesörjer att handlingen lämnas till den sökte i särskild ordning. Detta
förfarande kallas nu postdelgivning och i förslaget särskild postdelgivning.
Jag vill framhålla vikten av att myndighetens bedömning att en ordinär delgivning
är utsiktslös verkligen föregås av en noggrann prövning.

Av praktiska skäl kan inte alla myndigheter f. n. få tillgång till delgivningsmetoden
särskild postdelgivning. Vilka som skall få använda metoden
bör, som föreslås i promemorian, regleras genom bestämmelser av
Kungl. Maj :t. Jag vill i detta sammanhang tillägga att, liksom f. n. är förhållandet,
postverket av organisatoriska skäl inte kan tillhandagå med särskild
postdelgivning på alla adressorter.

Om särskild postdelgivning inte är möjlig eller om försök med särskild
postdelgivning har misslyckats eller om sådan delgivning av något skäl inte
bör försökas, återstår att delge genom stämningsman eller annan vars intyg
är fullt bevis om att delgivning har skett. Denna delgivningsmetod kallas
stämningsmannadelgivning. Frågan om vilka intyg som skall anses vara
fullt bevis om delgivning behandlas närmare under 25 §.

I förhållande till förslaget i departementspromemorian har 3 § kompletterats
såtillvida att även delgivningsformen kungörelsedelgivning presenteras
i denna paragraf. Det förefaller nämligen lämpligt att i det avsnitt som
innehåller allmänna bestämmelser ge en samlad presentation av samtliga
delgivningsformer. Närmare bestämmelser om delgivningsförfarandet bör
liksom nu meddelas av Kungl. Maj :t.

4 §

Paragrafen gäller befordran av meddelande genom telegraf m. m.

Departementschefen. För rättegångsväsendets del gäller enligt 33 kap. 6 §
första stycket sista punkten RB, att meddelande som skall delges kan be -

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

fordras genom telefon eller telegram till den som skall verkställa delgivningen.
Närmare bestämmelser om förfarandet får meddelas av Kungl.
Maj:t, och sådana har getts i delgivningskungörelsen. Motsvarande regler
som dem i RB har ansetts böra ingå även i delgivningslagen. Därmed klargörs
att det även inom förvaltningsförfarandet är möjligt att genom telegraf
eller telefon underrätta den som skall verkställa delgivningen om innehållet
i meddelandet. Med de tekniska framsteg som görs på det teletekniska området
bör man även räkna med andra liknande sätt för att underrätta delgivningsmannen
om meddelandets innehåll. Jag tänker närmast på telex
som redan nu används i stor utsträckning inom polisväsendet. Närmare bestämmelser
om tillvägagångssättet vid användningen av berörda metoder
bör liksom nu meddelas av Kungl. Maj :t.

5 §

I denna paragraf behandlas delgivning utomlands.

Departemenschefen. Promemorians förslag i denna del innebär, att 33 kap.
It § första stycket RB i sak oförändrad förs över till delgivningslagen. Någon
erinran mot förslaget har inte gjorts under remissbehandlingen. Även
jag har fnnnit, att en bestämmelse av föreslaget innehåll bör finnas i en
allmän delgivningslag. Det förtjänar att påpekas att bestämmelsen inte innebär
att delgivning utomlands måste ske enligt där gällande rätt. Den utsäger
endast, att delgivning som har skett enligt vederbörande utländska
lagstiftning skall godtas även om det tillämpade förfarandet inte hade fått
tillämpas vid delgivning i Sverige. F. n. gäller enligt 33 kap. 13 § RB undantag
på den punkten såvitt angår delgivning av stämning i brottmål. Samma
undantag avses kvarstå enligt den föreslagna bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB.

6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur handling skall överbringas
vid delgivning. RB:s bestämmelser i samma ämne finns i 33 kap. 6 §.

Gällande bestämmelser. Delgivning i rättegång sker enligt 33 kap. 6 §
första stycket RB genom att handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift
lämnas till den som söks för delgivning, om annat inte följer av andra bestämmelser.
Om karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet
har fogats vid handling som skall delges, får bilagan hållas tillgänglig på
x-ättens kansli i stället för att lämnas till den sökte. Underrättelse härom skall
då fogas vid den handling som delges. Enligt 33 kap. 2 § RB är part skyldig
att tillhandahålla avskrifter av handling som skall delges. Gör han inte det,
får rätten göra avskrifter av handlingen på partens bekostnad.

Även inom förvaltningsförfarandet förekommer det att delgivning sker

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

genom att handlingen hålls tillgänglig och att underrättelse härom sänds till
den som skall delges. Detta delgivningssätt används företrädesvis, när vidlyftiga
handlingar skall delges. Som exempel kan nämnas 17 § byggnadsstadgan
om utställande av plan till granskning, 23 § 3 mom. gruvlagen om
tillgänglighållande av ansökningshandlingar i ärende om utmål, 152 § taxeringsförordningen
om tiligänglighållande av fastighetstaxeringslängd och
40 § lagen om val till riksdagen om framläggande av röstlängd för granskning.

Besvärssakkunniga. Enligt 5 kap. 2 § första stycket i den föreslagna lagen
om förvaltningsförfarandet skulle som huvudregel gälla att handling delges
genom att överbringas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift till den med vilken
delgivning skall ske. I 5 § finns särskilda bestämmelser om delgivning av
handling som är vidlyftig eller inte lämpligen kan mångfaldigas. Delgivning
av sådan handling föreslås kunna ske genom att handlingen viss tid hålls
tillgänglig hos myndigheten och meddelande därom och om handlingens
innehåll lämnas till den med vilken delgivning skall ske eller som är behörig
att ta emot handlingen för denne, innan denna tid börjar löpa. De sakkunniga
anförde, att huvudregeln bör vara att handling delges genom att lämnas
till den med vilken delgivning skall ske. Det inträffar emellertid i förvaltningsförfarandet
att handling som skall delges är mycket vidlyftig. I patent-,
väg- och planärenden kan det t. ex. bli fråga om att delge omfattande ritningar
och beskrivningar. Det möter ej sällan betydande svårigheter att delge
genom att överbringa handlingarna till den sökte. Det bör därför alltjämt
finnas möjlighet att delge genom att hålla handlingarna tillgängliga. Praktiska
svårigheter att delge genom att lämna över handlingen kan uppkomma
också i de fall när det endast finns en huvudskrift som bör få ligga kvar hos
myndigheten och som inte lämpligen kan mångfaldigas, t. ex. när en större
akt skall delges. I regel torde visserligen de flesta handlingar kunna mångfaldigas
genom ljuskopiering eller på annat liknande sätt utan alltför stora
kostnader och svårigheter men det kan inträffa fall då handlingar inte kan
mångfaldigas utan betydande kostnader och besvär. En handling torde i
allmänhet böra hållas tillgänglig hos den myndighet som handlägger ärendet.
Om den som söks för delgivning bor långt från myndigheten, kan det
komma i fråga att hålla handlingen tillgänglig hos myndighet på eller i närheten
av den ort där den sökte uppehåller sig, t. ex. hos åklagarmyndighet,
kronofogdemyndighet, lokal skattemyndighet, distriktslantmätare, drätselkammare,
kommunalnämnd eller på pastorsexpedition. Den tid under vilken
handlingen skall hållas tillgänglig bör bestämmas så att den sökte får skäligt
rådrum för att ta del av handlingen.

Remissyttranden. Den av besvärssakkunniga föreslagna huvudbestämmelsen
godtogs allmänt men från flera håll framfördes önskemål att delgivning

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

genom att handlingen hålls tillgänglig skulle få ett vidsträcktare användningsområde.
Regeringsrättens ledamöter framhåller sålunda, att sådan delgivning
sker i betydande utsträckning inom förvaltningen. Anledningen härtill
antas vara att avskrifter av handling som skall delges ofta inte finns till
hands och att det skulle innebära en avsevärd belastning för myndigheterna
att i sådana fall behöva ombesörja avskrifter eller fotokopior. Tillräckliga
skäl att hindra en fortsatt tillämpning av denna praxis föreligger inte. Förutsättningarna
för denna delgivningsform bör därför mjukas upp så att den
kan användas -— utöver i de fall som har föreslagits — när myndigheten
eljest finner det vara lämpligt. Det förutsätts härvid att befogenheten inte
används, när det inte skulle föranleda någon extra kostnad att sända över
handlingen och inte heller när parten har ett berättigat intresse av att kunna
ha en handling tillgänglig hos sig under längre tid för ett bemötande eller
annat yttrande. Också Svea hovrätt ifrågasätter, om inte denna delgivningsform
bör ges en vidare användning än vad de sakkunniga har föreslagit. Hovrätten
föreslår för sin del, att den vidgas till att omfatta också fall när det
skulle medföra större kostnad eller besvär att mångfaldiga handlingen eller
när denna delgivningsform eljest framstår som lämplig. Som exempel nämns
ett slutligt beslut som angår flera sakägare men i vilket endast något avsnitt
har betydelse för var och en eller som innehåller uträkningar, tabeller eller
uppställningar som saknar intresse för flertalet sakägare.

Även universitetskanslersämbetet och förvaltningsdomstolskommittén förordar
en liberalisering av förutsättningarna för att använda denna delgivningsform
med tanke på nödvändigheten av att parter och myndigheter inte
betungas över hövan. Kommittén pekar på fall när det är fråga om en av
mera formella skäl betingad delgivning. Riksförsäkringsverket uttalar, att
för socialförsäkringarnas del en handling bör kunna hållas tillgänglig inte
bara hos en myndighet utan även hos en allmän försäkringskassa. Konsistorierna
vid tekniska högskolan i Stockholm och vid karolinska institutet finner
det vara angeläget, att handlingar i t. ex. tjänstetillsättningsärenden och
stipendieärenden skall kunna delges genom att hållas tillgängliga, även om
handlingen inte är av vidlyftig beskaffenhet.

Promemorian. Promemorieförslaget överensstämmer med det föreliggande
förslaget, frånsett vissa smärre redaktionella skiljaktigheter.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har inte framställts någon
erinran av saklig innebörd mot promemorieförslaget i denna del. Endast
vissa påpekanden av formell natur har gjorts och dessa har kunnat tillgodoses
genom redaktionella jämkningar.

För förvaltningsförfarandet finns f. n. ingen motsvarighet till RB:s bestämmelser
i 33 kap. 2 § att part är skyldig att tillhandahålla avskrifter av
handling som skall delges. Detta har lett till att delgivning ibland sker på

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

det sättet att den sökte får ta del av handlingen i samband med delgivningen
och därefter omedelbart lämna tillbaka den. Detta förfarande är inte alltid
tillfredsställande. Även om det inte finns någon skyldighet för part att tillhandahålla
de avskrifter som behövs för delgivning, torde parten ofta vara
villig härtill. Med de nuvarande enkla metoderna att kopiera handlingar
torde det vidare för åtskilliga myndigheter vara möjligt att framställa
kopior som behövs för delgivning. Huvudregeln bör därför vara att delgivning
sker genom att handlingen överbringas i huvudskrift eller i bestyrkt
avskrift eller kopia. Paragrafens första stycke har utformats i enlighet härmed.

Uttrycket »överbringas» används här och i senare paragrafer i stället för
»överlämnas» (jfr 33:6 RB) för att markera att i delgivningsförfarandet
även kan ingå annat tillvägagångssätt än egentligt överlämnande, t. ex. vid
ordinär delgivning, varvid försändelsen kan läggas i den söktes brevlåda.
Denna terminologi, som har använts både av besvärssakkunniga och i departementspromemorian,
har accepterats vid båda remissbehandlingarna.

Särskilt inom förvaltningsförfarandet händer det att ett mycket omfattande
utredningsmaterial skall delges med klagande eller annan. Det kan då
möta svårigheter att framställa avskrifter eller kopior av hela utredningsmaterialet.
Det bör därför finnas möjlighet att delge genom att den sökte
får tillfälle att gå igenom materialet och därefter återställa det. Ett sådant
tillvägagångssätt lämpar sig också när handlingarna utgörs av kartor och
ritningar. Dessa slag av handlingar är ofta i sådant format att de inte kan
kopieras i de apparater som står till myndigheternas förfogande. Ibland är
de dessutom framställda i flera färger vilket ytterligare försvårar kopieringen.
Med tanke på fall av nu angiven art har i paragrafens andra stycke
tagits in bestämmelser om delgivning genom att handling hålls tillgänglig.
Förutsättningen för detta förfarande har angivits vara att handlingen är
av vidlyftig beskaffenhet eller att det av annan anledning inte är lämpligt
att handlingen mångfaldigas. Vad som föreskrivs om handling bör självfallet
gälla också sådan handling som utgör bilaga till annan handling. Detta
torde inte behöva anges särskilt.

Det kan vara en olägenhet för parten att söka upp den plats där handlingen
hålls tillgänglig. Det är därför viktigt att handlingen tillhandahålls
på en plats där parten kan ta del av den utan alltför stora kostnader eller
besvär. Vanligen är det lämpligast att handlingen hålls tillgänglig hos den
myndighet som föranstaltar om delgivningen. Om den som söks för delgivning
bor långt från myndigheten, kan det komma i fråga att hålla handlingen
tillgänglig hos myndighet på eller i närheten av den ort där den
sökte uppehåller sig, t. ex. hos åklagarmyndighet, kronofogdemyndighet,
lokal skattemyndighet, distriktslantmätare, kommunstyrelse eller pastorsexpedition.
Man torde även kunna tänka sig att handlingen hålls tillgänglig
på annan plats än hos myndighet. Det föreskrivs därför, att handlingen skall

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

hållas tillgänglig hos myndighet eller på plats som myndigheten bestämmer.
Den tid under vilken handlingen skall hållas tillgänglig bör bestämmas så
att den sökte får skäligt rådrum att ta del av handlingen.

För att den sökte skall få reda på att han söks för delgivning av handling
som på detta sätt hålls tillgänglig krävs att han underrättas därom.
Underrättelsen bör delges honom på vanligt sätt.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis av stor vikt att parten får tillgång
till alla handlingar som har betydelse för avgörandet på sådant sätt att
han i lugn och ro kan ta del av innehållet i dem. Principen bör därför vara
att materialet ställs till partens förfogande genom att överbringas till honom.
Delgivning genom att handlingen hålls tillgänglig bör tillgripas bara när
starka praktiska skäl talar härför.

När det gäller handling, varigenom talan i mål eller ärende anhängiggörs,
torde partens intresse av att få handlingen i allmänhet vara så stort att den
bör överbringas till honom. I paragrafens tredje stycke har därför tagits in
en föreskrift som innebär att möjligheten att delge genom att handlingen
hålls tillgänglig inte föreligger när det gäller delgivning av stämningsansökan
eller annan handling varigenom talan anhängiggörs. Undantaget har
inte ansetts böra inbegripa bilaga till sådan handling (jfr 33 kap. 6 § andra
stycket RB).

Slutligen vill jag också förutskicka att undantag från huvudregeln att
handlingen skall överbringas ges också i 17 §.

Vem som skall sökas för delgivning

Under förevarande rubrik har i 7—11 §§ sammanförts bestämmelser om
vem som skall sökas för delgivning i olika fall. Att under vissa förutsättningar
handlingen får lämnas till annan än den sökte behandlas i 12 och
13 §§■

Jag vill i detta sammanhang nämna, att förslaget anknyter till RB:s terminologi
när det gäller distinktionen mellan »den med vilken delgivning
skall ske» och »den som sökes för delgivning». Det förstnämnda uttrycket
åsyftar det rättssubjekt mot vilken processhandlingen formellt sett är riktad.
Detta kan vara exempelvis en juridisk person eller enskild utan rättshandlingsförmåga.
Det andra uttrycket åsyftar den som i praktiken avses
mottaga delgivningen. Oftast blir det naturligtvis samma rättssubjekt, men
det kan också, som paragraferna under denna rubrik visar, vara fråga om
någon som äger företräda rättssubjektet.

7 §

Paragrafen innehåller regler om förfarandet vid delgivning med enskild
person. Den motsvarar delar av 33 kap. 6 § första stycket första punkten RB. 5

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

Gällande bestämmelser. Om delgivning skall ske med enskild person, skall
handlingen enligt nyssnämnda bestämmelse i RB i första hand lämnas till
honom. Är enskild person part och råder han inte över tvisteföremålet eller
rör tvisten rättshandling som han inte själv får ingå, förs enligt 11 kap. 1 §
RB hans talan av ställföreträdare, t. ex. konkursförvaltare eller förmyndare.

I dessa fall sker delgivning med ställföreträdaren. Enligt åtskilliga bestämmelser
har omyndig rätt att föra talan själv, t. ex. enligt 20 kap. 14 § och
21 kap. 1 § RB, 20 kap. 4 § föräldrabalken och 19 § barnavårdslagen.

Promemorian. Förslaget i promemorian innebär, att om delgivning skall
ske med enskild person, handlingen skall överbringas till honom eller, om
han ej själv får föra talan, till hans ställföreträdare.

Departementschefen. Den avdelning av lagförslaget som upptar bestämmelser
om vem som skall sökas för delgivning har ansetts böra inledas med
en bestämmelse om delgivning med enskild person. Att huvudregeln måste
vara att delgivning i sådant fall skall ske genom att handlingen överbringas
till vederbörande själv, torde utan vidare vara klart. Ehuru detta är självfallet,
bör det för fullständighetens skull och med tanke på paragrafens
fortsättning få anges i en första punkt.

Enligt promemorieförslaget skall vidare gälla att, om delgivning avser
enskild person och denne ej själv får föra talan, handlingen skall överbringas
till hans ställföreträdare. Under remissbehandlingen har den föreslagna
bestämmelsen härom inte mött någon invändning. Enligt min mening
kan dock vissa anmärkningar riktas mot den. Framför allt är det en
brist att bestämmelsen enbart tar sikte på det fallet att den företrädde har
eller kan få ställning som part i målet eller ärendet. Den beaktar sålunda
inte situationen då en part saknar processhabilitet — t. ex. därför att han
är underårig och saken inte gäller sådan fråga som underårig disponerar
över — men ändå själv bör sökas för delgivning, därför att saken gäller
något som han personligen måste fullgöra i målet eller ärendet, t. ex. att
inställa sig för förhör under sanningsförsäkran eller — i ett förvaltningsärende
avseende exempelvis körkortsåterkallelse — för att lämna upplysningar.
Inte heller har hänsyn tagits till att personlig delgivning ofta behöver
ske med en underårig som inte har partsställning, nämligen för att
denne skall fullgöra något i målet eller ärendet, såsom att inställa sig för
förhör. En ytterligare situation som inte beaktats är den då både en omyndig
och dennes förmyndare är behöriga att föra talan (jfr bl. a. 21 kap.
1 § RB).

Vid utformningen av en regel om vem som skall sökas när den, med vilken
delgivning skall ske. på grund av omyndighet eller av annan anledning
har ställföreträdare, är det enligt min mening lämpligast att skilja mellan
tre huvudfall. För enkelhetens skull utgår jag från att fråga är om en omyn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970 131

dig, men resonemanget kan tillämpas också på andra fall när ställföreträdare
finns.

Det första fallet avser att den omyndige personligen äger föra talan eller
själv — som part eller i annan egenskap — skall fullgöra något i målet
eller ärendet. I detta fall bör han själv sökas för delgivning. Fallet inbegrips
i paragrafens förut behandlade första punkt och har därför inte nämnts
särskilt där. Alt fallet är hänförligt till första punkten framgår f. ö. indirekt
av paragrafens fortsättning.

Det andra fallet avser läget när ställföreträdaren är behörig att företa
ifrågakommen processhandling. När han ensam har behörighet att föra talan
för den omyndige eller har behörighet att — oavsett eventuell partsställning
— vidta viss åtgärd i målet eller ärendet (t. ex. att ställa ett den omyndiges
föremål till förfogande för syn eller att utlämna handling efter editionsföreläggande),
bör han sökas för delgivning. Detta fall har reglerats
i en andra punkt av paragrafen. Jag har funnit det lämpligast att i lagtexten
beskriva detta fall genom att ange att ställföreträdare finns och att
denne är behörig att företräda huvudmannen i målet eller ärendet.

Som en tredje kategori fall bör slutligen beaktas följande. Läget kan vara
sådant att det ligger i både den omyndiges och ställföreträdarens intresse
att sökas för delgivning. Detta gäller framför allt när båda har behörighet
att föra talan (t. ex. enligt 21 kap. 1 § RB). Ytterligare är att beakta att
situationen visserligen kan vara sådan att den omyndige personligen har
att fullgöra något i målet eller ärendet och alltså första punkten i princip
är tillämplig, men att det av praktiska skäl är motiverat att koppla in även
ställföreträdaren vid delgivningen. Exempel på en sådan situation är när
ställföreträdarens medverkan behövs för att ett barn skall kunna iaktta inställelse.
I vissa sådana fall kan det på grund av barnets ringa ålder vara
meningslöst att det söks för delgivning. Med tanke på de olika fall som nu
har berörts har i en tredje punkt av paragrafen föreskrivits att när anledning
därtill förekommer både ställföreträdaren och den företrädde skall
sökas för delgivning. Det bör vid tillämpningen av denna föreskrift inte
komma i fråga att ställföreträdaren söks i den företräddes ställe när fråga
är om sådana fall som angavs i den först behandlade gruppen.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att vissa bestämmelser om delgivning
med ombud har tagits upp i 11 §.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med staten. Den motsvarar
33 kap. 19 § RB.

Gällande bestämmelser. Delgivning med kronan skall enligt 33 kap. 19 §
RB ske genom att handlingen lämnas till länsstyrelsen i det län där domstolen
finns eller, om kronans talan skall bevakas av annan myndighet, till

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

denna. Bestämmelsen gäller inte vid delgivning med riksdagen och dess
verk, t. ex. vid delgivning med riksbanken (jfr NJA I 1959 s. 385).

Besvärssakkunniga. Enligt 5 kap. 2 § andra stycket i förslaget till lag om
förvaltningsförfarandet skulle behörighet att ta emot handling vid delgivning
med staten tillkomma myndighet, som har att bevaka statens talan i
ärendet, och länsstyrelsen i det län där den myndighet hos vilken ärendet
är anhängigt finns.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det nu föreliggande
förslaget.

Departementschefen. Jag anser inte, att det föreligger något praktiskt behov
av att i delgivningshänseende göra skillnad mellan sådana statliga verk
som lyder under Kungl. Maj :t och verk som hör under riksdagen. Bestämmelsen
har därför fått en sådan utformning att den avser delgivning med
staten. Härigenom får den anses bli tillämplig även vid delgivning med
riksdagen och dess verk. Delgivning med staten sker på så sätt att handlingen
Överbringas till den myndighet som skall bevaka statens talan i målet
eller ärendet eller till länsstyrelsen i det län, där den myndighet finns
hos vilken målet eller ärendet är anhängigt.

9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med annan juridisk
person än staten. Samma ämne regleras i RB i 33 kap. 17—19 §§.

Gällande bestämmelser. Delgivning med kommun eller annan sådan menighet
sker enligt 33 kap. 18 § RB genom att handlingen lämnas till någon
som har rätt att sammankalla dem som har att besluta om talans utförande,
i allmänhet fullmäktiges ordförande. Landstingskommun kan alltid delges
genom länsstyrelsen i länet. I 30 § andra stycket kommunallagen föreskrivs
att kommunens styrelse har att själv eller genom ombud föra kommunens
talan i alla mål och ärenden där detta inte på grund av lag eller fullmäktiges
beslut ankommer på annan. Motsvarande bestämmelser finns i övriga kommunallagar.
Delgivning med kommun kan sålunda i regel med laga verkan
ske med dess styrelses ordförande.

I 33 kap. 17 § RB anges vem som har rätt att ta emot delgivning för dödsbo
eller konkursbo eller för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse
eller annan sådan inrättning. Delgivning skall ske med någon som äger företräda
boet, samfundet eller inrättningen. Om flera är behöriga därtill gemensamt,
kan delgivning ske med någon av dem. Behörig delgivning med dödsbo
kan dock ske endast med dödsbodelägare som sitter i boet. Dödsbodelägare
som har tagit emot delgivning är skyldig att genast underrätta de övriga

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

dödsbodelägarna. Delägare som sitter i boet har rätt att ta emot delgivning,
även om boet inte förvaltas av delägarna. I sådant fall ansvarar han för att
handlingen utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.
Saknar samfund behörig företrädare, kan delgivning ske med någon som
äger sammankalla samfundets beslutande organ.

Med härad eller tingslag sker delgivning enligt 33 kap. 19 § andra stycket
RB på så sätt att handlingen läses upp i kyrkorna i de församlingar som
hör till häradet eller tingslaget och anslås i rättens kansli.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 2 § förslaget till lag om förvaltningsförfarande!
togs upp en bestämmelse som innebar att delgivning i de fall som avses
här i första hand skulle ske med den juridiska personens ställföreträdare.
Om menighet eller samfund saknade behörig ställföreträdare, skulle enligt
törslaget delgivning kunna ske med den som har rätt att sammankalla den
juridiska personens beslutande organ.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer i sak med det nu
föreliggande förslaget. Av motiven till förslaget framgår att viss remisskritik
mot besvärsakkunnigas förslag ansetts böra tillgodoses. Kritiken gick ut på
att om flera var behöriga att företräda juridisk person det borde vara tillräckligt
att någon av dem söktes för delgivning. Vidare önskades en regel
om att delgivning med dödsbo skulle kunna ske även med dödsbodelägare
som sitter i boet.

Departementschefen. I denna paragraf ges delgivningsföreskrifter som
är gemensamma för alla juridiska personer utom staten. Paragrafen är sålunda
tillämplig på dödsbon, konkursbon, bolag, föreningar, stiftelser, kommuner,
landstingskommuner, församlingar, kyrkliga samfälligheter och andra
menigheter. Som exempel på menigheter kan nämnas häradsallmänningar,
allmänningsskogar, fiskevårdsområden, samfälligheter enligt vattenlagen
och lagen om enskilda vägar samt vissa samfälligheter enligt lagen (1966:
700) om vissa gemensamhetsanläggningar (22 § andra stycket).

En delgivningslag bör inte innehålla några bestämmelser om vem som är
behörig ställföreträdare för olika juridiska personer. Sådana regler hör
hemma i lagstiftningen om dessa juridiska personer. Det torde vara uppenbart
att ställföreträdare för juridisk person skall ha rätt att ta emot delgivning
för den juridiska personen. Om en juridisk person skall företrädas av
flera personer gemensamt, är det emellertid opraktiskt om delgivning måste
ske med alla dess ställföreträdare för att få rättsverkan. Enligt 33 kap. 17 §
RB gäller f. n. den principen att det räcker om delgivning har skett med en
av flera gemensamt behöriga ställföreträdare. Denna delgivningsregel har
fungerat tillfredsställande för domstolarnas del, och det finns ingen anledning
att ha en annan bestämmelse i förvaltningsför farand et. Principen torde

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

kunna tillämpas beträffande samtliga de juridiska personer som avses i förevarande
paragraf. Saknas behörig ställföreträdare, bör delgivning kunna ske
med den som har rätt att sammankalla dem som har beslutanderätten. Om
delgivning inte kan ske enligt dessa bestämmelser, återstår i princip inte
något annat än att delge handlingen med samtliga delägare. Att lättnader
i vissa sådana fall kan föreskrivas kommer jag att behandla senare (16 §).

De nu berörda bestämmelserna avser som förut har nämnts även dödsbon.
Beträffande dessa juridiska personer innehåller 33 kap. 17 § RB vissa
ytterligare delgivningsföreskrifter. Delgivning med en av flera gemensamt
behöriga dödsbodelägare får sålunda ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare
som sitter i boet är behörig att ta emot delgivning även om boet
inte förvaltas av dödsbodelägare. Han skall dock svara för att handlingen
utan dröjsmål överlämnas till någon som har rätt att företräda boet.

Mot departementspromemorians förslag till bestämmelser om delgivning
med dödsbo, vilka bestämmelser har utformats med 33 kap. 17 § som förebild,
anmärkte kammarrätten, att delgivning inte borde få ske med annan
än boutredningsman om sådan är förordnad. Med anledning härav vill jag
framhålla, att bestämmelserna i RB om delgivning med dödsbon synes ha
fungerat tillfredsställande och någon anmärkning har inte riktats mot att
handling som skall delges dödsbo får lämnas till den som sitter i boet även
om annan person har förordnats till boutredningsman. Särskilt när fråga är
om fastighetsförhållanden torde det inte så sällan förekomma att det inte
är bekant för den myndighet som skall ombesörja delgivningen att ett dödsbo
har avträtts till förvaltning av boutredningsman. Däremot bör myndigheten
i regel utan svårighet kunna få kännedom om vem som sitter i boet.
Ofta bor denne på den fastighet som det är fråga om. Jag har därför anslutit
mig till promemorians förslag i fråga om delgivning med dödsbo. Viss formell
jämkning har dock företagits vid utformningen av bestämmelsen.

10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med delägare i samfälligheter
och medlemmar i sammanslutningar som inte är att anse som
juridiska personer. Med samfällighet åsyftas här närmast det fastighetsrättsliga
begreppet (jfr prop. 1966: 128 s. 230 och 354 samt prop. 1969: 128 s.
B 80). Eftersom också medlemmar i vissa associationer åsyftas, har dessutom
använts uttrycket sammanslutning. Ytterligare har tagits med eu bestämmelse
om gruva, som tillhör flera gemensamt. Paragrafen ersätter 33
kap. 16 § RB, men har ett vidare tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser. I 33 kap. 16 § RB finns vissa bestämmelser om ett
enklare förfarande vid delgivning med byalag, när delägarna är fler än tio,
och om delgivning med delägare i gruva och i gemensamhetsfiske. Delgivning
med delägare i sådant byalag som har nämnts får ske genom att styrkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

135

avskrift av handlingen lämnas till någon av delägarna att vara tillgänglig
för alla delägarna och att handlingen därefter läses upp i församlingens
kyrka och anslås i rättens kansli tillsammans med uppgift om vem av delägarna
som har fått avskriften. Delgivning med delägare i gruva får i mål
som avser gruvan ske genom att handlingen lämnas till gruvföreståndaren.
Denne svarar för att handlingen utan dröjsmål föredras på stämma eller
lämnas till varje delägare i styrkt avskrift. För delgivning med delägare
i gemensamhetsfiske finns motsvarande bestämmelser, om syssloman har
utsetts.

I andra lagar och författningar finns speciella bestämmelser om delgivning
med sammanslutningar som inte är juridiska personer. I 57 § expropriationslagen
sägs, att om expropriation sker från samfällighet och denna
har känd styrelse eller annan som är satt att förvalta den, kallelse till sammanträde
för fördelning av expropriationsersättning inte behöver sändas
till varje delägare. Den kan i stället sändas till ledamot av styrelsen eller till
förvaltare. Om denne inte själv äger föra talan, skall han se till att delägarna
blir underrättade. Finns det inte känd styrelse eller förvaltare, sänds kallelsen
till en av delägarna. Uppgift härom tas in i kungörelsen, som anslås
på lämplig plats i kommunen. Liknande bestämmelser gäller bl. a. enligt 23 §
3 mom. gruvlagen vid kungörande av utmålsförrättning och enligt 43 § samma
lag vid kallelse till sammanträde för fördelning av lösen eller annan ersättning
som har betalats enligt utmålsförrättning samt enligt 25 § lagen
om enskilda vägar vid kallelse till sammanträde för förrättning enligt nämnda
lag.

Promemorian. Förslaget i promemorian avviker från det nu föreliggande
i det avseendet att det inte innehåller någon bestämmelse som ger behörighet
åt person med sammankallande funktion att ta emot delgivning.

Remissyttranden. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
ifrågasätter, om inte behörighet att ta emot delgivning bör ges även åt den
som har rätt att sammankalla delägarna i en samfällighet eller medlemmarna
i en sammanslutning. Föreningen avser här närmast byaåldermän
och liknande personer. Sådana personer har i förrättningssammanhang och
vid domstol ansetts behöriga att företräda byalag, åtminstone i viss omfattning.

Departementschefen. Delgivning med obestämda personkretsar eller med
ett mycket stort antal personer bör enligt vad jag har föreslagit i 16 § kunna
ske genom delgivningsformen kungörelsedelgivning. Denna delgivningsform
kommer även att bli tillämplig i vissa fall vid delgivning med delägare i samfällighet
och medlemmar i sammanslutning (jfr 16 § andra stycket). Emellertid
synes mig de bestämmelser som nu finns i 33 kap. 16 § RB och inne -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

bär att handlingen kan lämnas till gruvföreståndare, styrelseledamot eller
förvaltare vara mera praktiska att tillämpa och framför allt ge ett säkrare
delgivningsresultat än någon form av kungörelse- eller anslagsdelgivning.
En sådan ordning synes därför böra gälla i alla de fall då delgivning skall
avse delägare i samfälligheter eller medlemmar i sammanslutningar. Kretsen
av personer som är behöriga att ta emot handlingen bör dock på de skäl som
har anförts av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare utökas
så att även person med sammankallande funktion tas med. Bestämmelsen
har i detta avseende utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse
i 9 §.

Att bestämmelserna i 10 § åsyftar endast mål eller ärende som gäller
samfälligheten, sammanslutningen resp. gruvan torde få anses självklart
utan att detta särskilt anges i lagtexten. Det bör understrykas, att förevarande
paragraf åsyftar delgivning som skall ske med delägarna resp. medlemmarna.
Utgör samfälligheten eller sammanslutningen juridisk person
och denna som sådan avses med delgivningen, tillämpas 9 §. Emellertid
kan förekomma mål och ärenden där delägarna eller medlemmarna skall
delges trots att fråga är om juridisk person, t. ex. vid inbördes tvister mellan
delägarna eller medlemmarna. I sådana fall gäller 10 §. Denna gäller
dessutom när fråga är om samfällighet eller sammanslutning som inte är
juridisk person. Att förutom 10 § även 16 § kan vara tillämplig framgår av
vad jag nyss har sagt.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när handling får överbringas till
ombud för den med vilken delgivningen skall ske. Den motsvarar i huvudsak
33 kap. 21 § RB (jfr även 12 kap. 14 § första stycket 2. RB).

Gällande bestämmelser. Enligt 12 kap. 14 § första stycket 2. RB äger ombud
ta emot delgivning av inlagor och andra handlingar, dock inte föreläggande
för parten att infinna sig personligen. I 33 kap. 21 § RB sägs vidare
att delgivning bör ske med ombud, om parten har uppgivit ombud och
delgivningen avser handling som ombudet är behörigt att ta emot. Även
inom förvaltningen godtas delgivning med ombud. Uttryckliga bestämmelser
härom saknas dock.

Tidigare ändringsförslag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund begärde
i skrivelse till Kungl. Maj :t (jfr TSA 1958 s. 297), att Kungl. Maj :t skulle
överväga huruvida det inte borde sörjas för att advokater som företräder enskilda
sökande, klagande eller förklarande i mål och ärenden som handläggs
i statsdepartementen och de administrativa myndigheterna underrättas
om beslut, utslag, förelägganden eller andra meddelanden som expedieras
direkt till parten. Besvärssakkunniga föreslog i lagen om förvaltningsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

137

farandet dels i 3 kap. 10 § bestämmelser om när ombud skulle ha rätt att ta
emot delgivning för parten, dels i 5 kap. 2 § en föreskrift om att delgivning
bör ske med ombudet.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det nu föreliggande
förslaget. Beträffande första styckets andra punkt som innebär en
nyhet i förhållande till gällande rätt anfördes i motiven följande. I RB finns
ingen uttrycklig föreskrift om att ombud skall få meddelande om att delgivning
skett med parten. Domstolarna torde emellertid i regel sända ombudet
en kopia av det föreläggande som har lämnats till parten personligen. Också
inom förvaltningsförfarandet torde ett sådant tillvägagångssätt vara det naturliga
även om någon uttrycklig föreskiäft inte finns i lag. Det har emellertid
ansetts lämpligt att i lagtexten erinra om att ombudet bör underrättas
när delgivning sker med huvudmannen. Underrättelse kan ofta ske
på det sättet att en kopia av föreläggande eller annan handling sänds till
ombudet med posten (jfr NJA I 1963: 294).

Remissyttranden. Styrelsen för Sveriges advokatsamfuitd framhåller, att
de administrativa myndigheternas praxis är otillfredsställande i det att beslut,
utslag, förelägganden och andra meddelanden expedieras till part även
i sådana fall då parten anlitat advokat som ombud och anmält detta hos
myndigheten. Det måsle enligt samfundet anses betänkligt att det även framdeles
blir möjligt för såväl domstolar som administrativa myndigheter att
tillämpa skiftande delgivningspraxis genom att det stadgas i 11 § delgivningslagen
att delgivning »bör» ske med ombudet. Styrelsen finner det angeläget,
att bestämmelsen utformas så att det framgår att — då part har anlitat
ombud — delgivningen regelmässigt skall ske med ombudet. I vart fall är
det befogat med en skärpning från »bör» till »skall», när ombudet är advokat.
Det kan ej sällan ha psykologisk betydelse att huvudmannen får del av
inlagor, beslut och andra handlingar genom sin advokat och inte direkt.
Vidare anser styrelsen, att det bör föreskrivas som obligatoriskt alt ombudet
underrättas om handlingen av någon anledning har överbringats till huvudmannen.

Departementschefen. I 11 § anges som huvudregel att handling bör överbringas
till ombudet när ombudet är behörigt att mottaga den. En bestämmelse
av detta innehåll torde bäst överensstämma med vad parterna önskar
när de anlitar ombud i ett mål eller ärende. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
har föreslagit, att handlingen obligatoriskt skall överbringas till
ombudet, i varje fall då ombudet är advokat. Enligt min mening finns det
dock anledning att tro att en fakultativ regel kommer att vara tillräcklig och
regelmässigt efterföljas av myndigheterna, om inte särskild anledning motiverar
annat. Som exempel kan nämnas att myndigheten av någon anled 5f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. AV 13

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ning har fått reda på att det råder misstroendeförhållande mellan ombudet
och hans huvudman. Huvudmannen kan t. ex. ha anmält att han har för
avsikt att vända sig till annan advokat sedan målet har anhängiggjorts. Ett
annat skäl mot en obligatorisk regel är att den inte skulle fylla någon formell
funktion. Även om den åsidosattes, skulle nämligen enligt 20 § laga
delgivning ändå föreligga i och med att huvudmannen har blivit delgiven.
På grund av det anförda har jag inte funnit tillräcklig anledning att frångå
promemorieförslaget.

I RB finns ingen uttrycklig föreskrift om att ombud skall få meddelande
om att delgivning har skett med parten. Domstolarna torde emellertid i regel
sända ombudet en kopia av föreläggande som har lämnats till parten personligen.
Också inom förvaltningsförfarandet torde ett sådant tillvägagångssätt
vara det naturliga, även om någon uttrycklig föreskrift inte finns i lag.
Jag anser, att det är lämpligt att i lagtexten tas in en föreskrift om underrättelse
till ombudet när handlingen av någon anledning har överbringats till
huvudmannen. Underrättelsen kan lämpligen ske på det sättet att en kopia
av föreläggande eller annan handling samtidigt sänds med posten till ombudet.
Enligt min uppfattning är det även i nu behandlat avseende tillräckligt
med en fakultativ regel. Det finns nämligen situationer där det vore direkt
opraktiskt om myndigheten undantagslöst skulle behöva underrätta
ombud om att delgivning har skett med huvudmannen. Som exempel kan
nämnas, att huvudmannen vid en lantmäteriförrättning, där han men inte
ombudet är närvarande, får ta del av exempelvis kartor. Det vore en onödig
omgång om förrättningsmannen skulle behöva skicka särskild underrättelse
härom till ombudet.

Som nämndes förut saknas för förvaltningsförfarandets del allmänna regler
om ombuds behörighet. Några sådana regler har inte heller tagits upp i
det förut omnämnda förslaget till förvaltningslag. Jag har ansett det lämpligt
att i delgivningslagen närmare ange ombuds behörighet att ta emot
delgivningar. Vissa inskränkningar bör gälla i fråga om denna behörighet.
Inskränkningarna bör i första hand avse det fallet att parten skall
infinna sig personligen inför myndigheten. Delgivning av sådant föreläggande
bör ske med parten och inte med ombudet. Vidare föreslås att delgivning
skall ske med parten när ett beslut avser något annat som parten
skall fullgöra personligen. Sådana beslut torde vara sällsynta inom det område
som är föremål för domstolarnas verksamhet men har betydligt större
frekvens inom förvaltningen i övrigt. En bestämmelse att parten skall delges
alla förpliktande beslut har övervägts men ansetts föra för långt. Genom att
anlita ett ombud får parten anses ha gått med på att delgivning i princip får
ske med ombudet. Bestämmelsen om ombuds behörighet att ta emot delgivningar
har tagits in i andra stycket av 11 §. Här har även erinrats om alt
vad som föreskrivs bara gäller om annat inte följer av fullmakten eller av
särskilda bestämmelser (jfr 12 kap. 14 § andra stycket RB).

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

139

Part som saknar hemvist i riket kan enligt 33 kap. 22 § RB föreläggas att
ställa ombud för sig. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte
tagits upp i förslaget till delgivningslag. Bestämmelsen bör emellertid stå
kvar oförändrad i RB. Om det finns behov av motsvarande bestämmelse inom
andra områden, kan övervägas att föra in en sådan bestämmelse i den
lagstiftning som reglerar dessa förvaltningsområden. En bestämmelse av
nu nämnt slag finns redan i 2 kap. 12 § i patentlagen.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 och 13 §§

Paragraferna handlar om s. k. surrogatdelgivning. De motsvarar 33 kap. 8
och 9 §§ RB.

Gällande bestämmelser. Om den som söks för delgivning bar känt hemvist
i riket men inte träffas där, får handlingen enligt 33 kap. 8 § RB lämnas till
vuxen medlem i det hushåll som han tillhör. Träffas inte heller någon sådan
hushållsmedlem, får handlingen lämnas till hyresvärd, portvakt eller någon
annan som har tillsyn över huset. Förutsättningen härför är dock att denne
bor i huset. Om den som söks för delgivning driver rörelse med fast kontor
men inte träffas på kontoret under vanlig arbetstid, får handlingen lämnas
till biträde som är anställt på kontoret. Underrättelse om vem som har fått
handlingen skall sedan sändas med posten till den sökte under hans vanliga
adress.

Enligt 33 kap. 9 § RB gäller särskilda bestämmelser för delgivning med
juridisk person i vissa fall. Om bolag, förening eller annat samfund, stiftelse
eller annan sådan inrättning, med vilken delgivning skall ske, har kontor
där förvaltningen förs och någon som äger ta emot delgivning för samfundet
eller inrättningen vanligen har sitt arbete, skall handlingen i första hand
lämnas till den som äger ta emot delgivningen. Träffas inte någon sådan person
under vanlig arbetstid, får handlingen i stället lämnas på kontoret till
biträde som är anställt där. Detsamma gäller om delgivning skall ske med
kommun eller annan sådan menighet som har kontor där förvaltningen förs.
Om någon som äger företräda menigheten inte träffas på kontoret under
vanlig arbetstid, får handlingen lämnas till biträde som är anställt på kontoret.
I detta fall krävs dock inte såsom beträffande samfund och inrättningar
att ställföreträdaren vanligen har sitt arbete på kontoret. Meddelande
om alt handlingen har lämnats på detta sätt skall sändas till den juridiska
personen under dess vanliga adress.

Enligt 33 kap. 9 § tredje stycket får delgivning inte ske enligt 8 § med
ställföreträdare för juridisk person som har kontor som nämns i 9 §. Enligt
33 kap. 13 § RB får bestämmelserna i 8 § inte tillämpas vid delgivning av
stämning i brottmål. Delgivning enligt 8 § får inte heller ske av stämning i

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

tvistemål, om inte anledning förekommer att den sökte har avvikit eller håller
sig undan på annat sätt.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 4 § den föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet
anges, att bestämmelserna i 33 kap. 8 och 9 §§ RB skall vara tilllämpliga
vid delgivning i förvaltningsförfarandet.

Promemorian. Förslagen i promemorian överensstämmer i sak med de nu
föreliggande förslagen. Vissa redaktionella ändringar har dock gjorts i de
remitterade förslagen.

Remissyttranden. Under remissbehandlingen av departementspromemorian
har länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalat, att möjligheterna till surrogatdelgivning
bör vidgas. Länsstyrelsen föreslår, att delgivning med person
som har fast arbetsplats skall kunna ske även på så sätt att handlingen
lämnas på samma arbetsplats till annan person, lämpligen i arbetsledande
ställning. Delgivningscentralen i Stockholm har föreslagit, att myndigheten
skall kunna besluta att handlingen i de fall som avses här även skall
få lämnas i slutet kuvert i den söktes hemvist eller om detta inte kan ske
fästas på dörren till hans bostad. Möjligheterna att använda s. k. spikning
bör alltså enligt delgivningscentralen ökas. Den ökade möjligheten att
använda spikning skulle främst få betydelse i fråga om betalningsföreläggande.

Departementschefen. Förfarandet med delgivning genom att handlingen
lämnas i den söktes bostad eller på hans kontor har tillämpats i rättegång
i stor utsträckning. I enstaka fall, när kallelse till rätten har delgivits på
detta sätt, har den med vilken delgivning har skett uppgivit, att han inte
har fått kallelsen och inte heller har nåtts av meddelandet om vem som
har fått kallelsen. I stort sett har dock förfarandet fungerat väl i rättegång,
och det finns ingen anledning att anta annat än att det skall vara lika
användbart och effektivt i förvaltningsförfarandet.

Med anledning av de remissuttalanden som har redovisats nyss vill jag
anföra följande. Med hänsyn till den uppläggning som delgivningslagen
föreslås få torde enligt min mening behovet av att öka möjligheterna till
surrogatdelgivning vara litet. Jag räknar nämligen med att ordinär delgivning
kommer att ge resultat i ett betydande antal fall där stämningsmannadelgivning
nu används. Därtill kommer att det beträffande båda
förslagen från remisshåll starkt kan ifrågasättas, om de i tillräcklig grad
tillgodoser den enskilda individens intressen av att ärenden som berör honom
inte i onödan kommer till utomståendes kännedom. Jag anser därför,
att paragrafen i sakligt hänseende bör utformas så som har föreslagits i

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970 141

departementspromemorian. Vissa redaktionella ändringar i lagtexten har
dock vidtagits.

Hänsynen till rättssäkerheten fordrar emellertid alltjämt vissa inskränkningar
i förfarandets användningsområde. De undantag som behövs för
delgivning av stämning behandlas i specialmotiveringen till 33 kap. 6 § RB.
Även inom förvaltningsförfarande! finns det situationer, när surrogatdelgivning
av det slag som avses här inte bör få användas. Nu gällande förbud
mot surrogatdelgivning i t. ex. 66 § nykterhetsvårdslagen, 57 § socialhjälpslagen
och 95 § barnavårdslagen avses sålunda förbli gällande. Att
surrogatdelgivning även i vissa ytterligare fall inte bör komma i fråga har
jag närmare utvecklat i avsnitt 7.2. och i specialmotiveringen till 1 § andra
stycket andra punkten.

14 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad den skall iaktta som har
fått handlingen vid surrogatdelgivning. Den motsvarar 33 kap. 10 § andra
stycket RB.

Gällande bestämmelser. Om handlingen har lämnats i den söktes bostad
eller på kontoret enligt bestämmelserna i 33 kap. 8 eller 9 § RB, åligger
det enligt 10 § andra stycket samma kapitel den som har tagit emot handlingen
att se till att adressaten eller behörig företrädare för denne så snart
som möjligt får handlingen. Den som mottar handlingen skall erinras om
denna skyldighet.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det föreliggande
förslaget.

Remissyttranden. Svea hovrätt anser, att de skäl som föranleder att erinran
enligt paragrafens andra punkt skall lämnas talar för att motsvarande
erinran lämnas också dödsbodelägare som sitter i boet eller styrelseledamot
eller förvaltare om deras skyldighet enligt 9 § tredje stycket och 10 § tredje
stycket.

Departementschefen. Bestämmelserna i denna paragraf har i sak oförändrade
förts över från RB. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att ansluta
mig till Svea hovrätts nyssnämnda förslag. I de fall som hovrätten
nämner torde nämligen framgå utan vidare att skyldighet att överlämna
handlingen föreligger. Dessa personer representerar på ett helt annat sätt
den eller dem som delgivningen avser, och skyldigheten att vidarebefordra
den mottagna handlingen får anses följa av det rättsförhållande vari mottagaren
står till adressaten.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

Kungörelsedelgivning in. in.

15 §

Paragrafen reglerar de situationer där kungörelsedelgivning och s. k. spikning
skall få användas. Nuvarande bestämmelser i samma ämne finns i
33 kap. 12 § RB.

Gällande bestämmelser. Om den som söks för delgivning inte har känt
hemvist inom eller utom riket och man inte heller kan få upplysning om
var han uppehåller sig, får rätten enligt 33 kap. 12 § första stycket RB
besluta om s. k. kungörelsedelgivning. Handlingen anslås då i rättens
kansli. Meddelande därom förs in i Post- och Inrikes Tidningar. Om det
kan antas att den sökte därigenom får kännedom om meddelandet, förs
det också in i annan tidning. Om delgivning med part har skett på detta
sätt, behöver meddelande inte föras in i tidning vid ny delgivning med
parten i samma mål.

Bestämmelserna om kungörelsedelgivning är också tillämpliga, om den
sökte har känt hemvist i Sverige men inte träffas i hemvistet. Förutsättningarna
för att man skall få använda sig av kungörelsedelgivning i detta
fall är enligt 33 kap. 12 § andra stycket RB att man inte finner någon i
den söktes bostad eller på hans kontor som man kan lämna handlingen till
och att man inte heller kan få upplysning om var den sökte uppehåller
sig. I stället för kungörelsedelgivning kan man i detta fall lämna handlingen
i ett slutet kuvert i den söktes hemvist eller fästa kuvertet med
handlingen på hans husdörr (s. k. spikning).

Enligt 33 kap. 13 § RB får dessa förfaranden inte användas för delgivning
av stämning i brottmål. Delgivning av stämning i tvistemål med den
som har känt hemvist i riket får ske på något av dessa sätt endast om det
finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller håller sig undan
på annat sätt.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 6 § förslaget till lag om förvaltningsförfarandet
angavs att anslagsdelgivning skulle få användas dels när den sökte saknade
känt hemvist eller känd uppehållsort inom eller utom riket och dels
när han hade känt hemvist eller känd uppehållsort inom riket men inte
träffades där. I sistnämnda fall krävdes dock att det finns anledning att
anta att han har avvikit eller håller sig undan på annat sätt. Bestämmelsen
borde enligt de sakkunniga gälla delgivning inte bara av beslut utan även
av inlagor, utredningsmaterial in. m.

Promemorian. Förslaget i promemorian skiljer sig från föreliggande departementsförslag
genom att där förutsattes anslagsdelgivning på sätt har

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

143

redovisats i den allmänna motiveringen (7.3.)- I sammanhanget bör också erinras
om att promemorieförslaget saknar motsvarighet till 1 § andra stycket
andra punkten i departementsförslaget och att det alltså förutsätts vidare
tillämpning av delgivning genom anslag än vad som nu föreslås för
kungörelsedelgivning.

Departementschefen. Den bestämmelse som nu föreslås har utformats i
nära anslutning till 33 kap. 12 § RB. En olikhet föreligger dock så till vida
att kravet på publicering i Post- och Inrikes Tidningar har slopats. Frågan
om val av tidning behöver inte regleras i lag. Utan närmare förtydligande
torde framgå att bestämmelsens första stycke inte får tillämpas, om den
sökte har känt hemvist eller känd uppehållsort utom riket. I detta fall kan
delgivning ske enligt 5 §.

Det får anses ligga i sakens natur att det är myndigheten som skall besluta
om delgivning genom kungörelse även i det fall då part ursprungligen
med stöd av 2 § har fått att ombesörja delgivningen. Förfarandet torde i
sådant läge böra vara att, om det visar sig att kungörelsedelgivning behövs,
myndigheten återkallar medgivandet för parten att sköta delgivningen.

Kungörelsedelgivning av stämning i tvistemål får nu inte ske med den
som har känt hemvist i Sverige annat än om det finns anledning att anta
att den sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt. Denna inskränkning
föreslås enligt andra stycket skola gälla generellt. Kungörelsedelgivning
enligt andra stycket bör inte komma i fråga annat än i de undantagsfall
när annat delgivningsförfarande inte står till buds. Beslut om
delgivning enligt andra stycket måste grundas på utredning som verkligen
ger myndigheten anledning att anta att den sökte har avvikit eller håller
sig undan på annat sätt. Härigenom tillgodoses bäst det krav på rättssäkerhet
som bör gälla för delgivningsförfarandet.

Om de i andra stycket angivna förutsättningarna för kungörelsedelgivning
är uppfyllda, bör — liksom f. n. — som alternativ kunna komma i fråga
att handlingen i slutet kuvert lämnas i den söktes hemvist eller fästs
på dörren till hans bostad. Utrymmet för sådant förfarande blir sålunda
enligt förslaget något snävare än enligt gällande rätt, eftersom det genomgående
krävs att anledning förekommer att den sökte avvikit eller på annat
sätt håller sig undan. Sådant krav gäller nu endast när fråga är om delgivning
av stämning i tvistemål (33 kap. 13 § andra punkten, jfr med 12 § andra
stycket RB). På de skäl som angavs under 12 och 13 §§ anser jag att det
skulle vara alltför riskabelt att ge efter på dessa krav och öka möjligheterna
att använda spikning.

Liksom nu måste vissa inskränkningar gälla i bestämmelsernas användningsområde.
Frågan vilka undantag som behövs för delgivning av stämning
i brottmål behandlas i specialmotiveringen till 33 kap. 6 § RB. Även för
förvaltningsförfarandets del förekommer situationer när kungörelsedelgiv -

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ning inte bör få förekomma. Bl. a. vill jag därvid hänvisa till förslagen till
ändringar i 66 § nykterhetsvårdslagen, 57 § socialhjälpslagen och 95 § barnavårdslagen
(avsnitt 9.30, 31 och 33). Jag vill också erinra om de begränsningar
som följer av 1 § andra stycket andra punkten delgivningslagen.

16 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med en obestämd krets
personer eller med ett stort antal personer. I paragrafen regleras också hur
delgivning med delägare i samfällighet o. d. skall ske i fall då det inte finns
någon person som är behörig att ta emot handlingen för de övrigas räkning.
Paragrafen motsvarar närmast 33 kap. 16 § och 19 § andra stycket RB.

Gällande bestämmelser. Om delägarna i byalag är fler än tio, får delgivning
med byalaget ske genom att handlingen lämnas till en av delägarna och underrättelse
därom läses upp i församlingens kyrka och anslås i rättens
kansli. Delgivning med delägare i gruva kan i mål om gruvan ske genom
att handlingen lämnas till gruvföreståndaren. 1 mål om gemensamhetsfiske
kan delgivning ske genom att handlingen lämnas till sysslomannen, om sådan
har utsetts. Dessa bestämmelser finns i 33 kap. 16 § RB. Delgivning med
härad eller tingslag sker enligt 33 kap. 19 § andra stycket RB genom att
handlingen läses upp i kyrkorna i de församlingar som hör till häradet eller
tingslaget och anslås i rättens kansli.

I förvaltningsförfarandet måste delgivningen ofta rikta sig till stora och
därvid i regel obestämda personkretsar. Bestämmelser om kungörelseförfarande
finns i ett stort antal författningar. En generell reglering av förfarandet
vid delgivning i ekonomi- och politimål som rör antingen hela menigheter
eller så många särskilda personer att eu bestyrkt avskrift av beslutet
inte kan tillställas varje person utan större besvär eller kostnad finns i
det förut (avsnitt 2) nämnda kungl. brevet den 5 januari 1808. I fråga om
olika former av kungörande hänvisas till avsnitt 2.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 6 § första stycket förslaget till lag om förvaltningsförfarandet
angavs att ett anslagsförfarande skulle få användas, när
delgivning skulle ske med en obestämd krets av personer eller med så många
att handlingen eller underrättelse om var handlingen fanns tillgänglig inte
kunde lämnas till envar av dem utan större kostnad eller besvär.

Promemorian. Förslaget i promemorian avviker något från departementsförslaget
när det gäller förutsättningarna för kungörelsedelgivning med ett
stort antal personer. Promemorieförslaget i den delen går ut på att delgivning
i berörda fall får tillgripas när det skulle medföra betydande kostnad
eller besvär att lämna handlingen till envar av de sökta. En ytterligare

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970 145

skillnad är att i promemorian förutsätts anslagsdelgivning i stället för kungörelsedelgivning.

Remissyttranden. Under remissbehandlingen har nödvändigheten av bestämmelsen
som sådan inte satts i fråga. Den konstruktion som bestämmelsen
hade fått i promemorian väckte dock kritik från några håll, främst beträffande
förutsättningarna för anslagsdelgivning vid delgivning med ett
stort antal personer. Lantmäteristijrelsen och två överlantmätare framhåller
sålunda, att man vid bedömningen av om det lönar sig att använda anslagsdelgivning
skall ta hänsyn även till sakens betydelse objektivt sett. Man bör
sålunda inte bara ta hänsyn till besväret och kostnaden utan också till värdet
i varje enskilt fall.

Departementschefen. Det torde inte råda något tvivel om att det finns behov
av ett särskilt förfarande, när delgivning skall ske med en obestämd
krets personer. Detsamma gäller när personkretsen är bestämd men mycket
vid, t. ex. avser en stor mängd delägare i mark som är samfälld för flera
fastigheter med olika ägare eller alla medlemmar i en kommun. I 10 § föreslås
som jag förut har nämnt vissa bestämmelser som innebär att delgivning
skall få ske med delägare eller medlemmar i samfällighet m. in. genom
att handlingen lämnas till styrelseledamot eller förvaltare, om någon sådan
är utsedd för samfälligheten. Saknas sådan person men finns någon som har
rätt att sammankalla dem som skall besluta i samfällighetens eller sammanslutningens
angelägenheter, får handlingen överbringas till denne. Delgivning
med kommun eller liknande juridisk person skall enligt 9 § på samma
sätt kunna ske genom att handlingen lämnas till någon som har rätt att
sammankalla den juridiska personens beslutande organ. Delgivning torde
oftast kunna ske enligt de bestämmelser i delgivningslagen som nu har
nämnts. Kungörelsedelgivning blir då aktuell endast i de undantagsfall när
någon annan delgivningsform inte står öppen. Jag anser dock att det bör
finnas en allmän reservbestämmelse för dessa fall. En sådan har tagits in i
16 § första stycket.

De anmärkningar som från lantmäterihåll har riktats mot promemorieförslagets
utformning i fråga om förutsättningar för kungörelsedelgivning
med ett stort antal personer anser jag ha fog för sig. Sålunda bör kungörelsedelgivning
i sådant fall kunna användas, även om överbringande av handlingen
till envar av de berörda inte skulle medföra kostnad eller besvär som,
absolut sett, kan anses betydande. Det bör vara tillräckligt att kostnaden eller
besväret skulle bli större än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet
med delgivningen. Särskilt gäller detta om delgivningen avser delägare i en
samfällighet och endast en obetydlig del av samfälligheten berörs av det
ärende som det är fråga om. Bestämmelsen har utformats i enlighet med
det nu sagda.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

För delgivning med delägare eller medlemmar som avses i 10 § har i andra
stycket fastslagits att det skall vara tillåtet med kungörelsedelgivning om antalet
delägare resp. medlemmar överstiger tio. Detta är i överensstämmelse
med den nuvarande bestämmelsen om delgivning med byalag i 33 kap. 16 §
RB. Därigenom undviker man varje tvekan om när delgivning med delägare
i samfällighet eller medlemmar i sammanslutning kan ske genom
kungörelse. Andra stycket blir tillämpligt även i vissa fall, där nuvarande bestämmelse
i speciallagstiftning hänvisar till bestämmelserna i RB om delgivning
med byalag. Sådana hänvisningar kan därför utgå.

17 §

Departementschefen. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet
vid kungörelsedelgivning. 1 detta hänseende hänvisas till vad som har anförts
i den allmänna motiveringen (under 7.3.). Jag vill endast i fråga om annonseringen
tillägga följande. Frågan om publicering av statliga kungörelser utreds
f. n. Till dess denna utredning är avslutad och dess förslag har prövats
bör myndigheterna obundna av närmare föreskrifter kunna välja den eller de
tidningar som i det särskilda fallet är mest lämplig. Syftet med annonseringen
är att den som söks för delgivning skall få kännedom härom. Valet
av tidning bör därför träffas så att den sökte om möjligt nås av meddelandet.
Annonseringen bör i regel ske i tidning som har spridning i den ort där
den sökte kan tänkas uppehålla sig. Närmare anvisningar om valet av tidning
kan i ett senare skede meddelas av Kungl. Maj :t.

När delgivning skall anses ha skett i vissa falt
18 §

Paragrafen innehåller en reglering av när delgivning skall anses ha skett
i vissa fall, i vilka detta förhållande inte omedelbart framgår av bestämmelserna
om hur delgivningen sker.

Gällande bestämmelser. Om karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig
beskaffenhet hålls tillgänglig hos myndigheten enligt 33 kap. 6 § RB, torde
utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse, delgivning anses ha skett, när huvudhandlingen
och underrättelsen om var bilagan hålls tillgänglig har lämnats
till den sökte. Enligt 33 kap. 6 § RB skall delgivning anses ha skett,
även om den sökte vägrar att ta emot handlingen.

Delgivning med fysisk person genom att handlingen lämnas till någon
där han har sitt hemvist eller på hans kontor och delgivning med juridisk
person genom att handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd
där anses enligt 33 kap. 10 § RB ha skett, när handlingen har lämnats på
detta sätt och meddelande därom har sänts till den sökte med posten.

Kungörelsedelgivning anses enligt 33 kap. 12 § RB ha skett, när hand -

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

lingen har anslagits och meddelande därom har förts in i tidningarna. Sker
delgivning genom att handlingen i sintet kuvert lämnas i den söktes hemvist
eller fästs på hans husdörr, anses delgivning ha skett, när kuvertet har lämnats
eller fästs på dörren.

När delgivning enligt specialförfatlningar skall ske genom anslag, anses
delgivningen i regel ha skett, när anslaget har satts npp. Detta sägs ibland
uttryckligen i författningen, t. ex. i 18 § andra stycket allmänna verksstadgan
(1965: 600). Besvärstiden räknas i dessa fall från anslagsdagen. Det förekommer
också att anslaget skall innehålla endast ett meddelande om att
beslut kommer att ges en viss dag. Så är fallet i t. ex. 209 § UL, 65 § lagen
(1943: 431) om allmänna vägar och 150 § byggnadslagen (1947: 385). I dessa
fall räknas besvärstiden från den dag då utslaget har meddelats. Enligt
kommunallagen, landstingslagen och lagen om församlingsstyrelse räknas
besvärstiden från den dag då tillkännagivandet om protokolljusteringen har
anslagits och protokollet hålls tillgängligt.

Besvärssakkunniga. Om handling som är vidlyftig eller inte lämpligen kan
mångfaldigas hålls tillgänglig, skall enligt 5 kap. 5 § förslaget till lag om
förvaltningsförfarandet delgivning anses ha skett, när den tid har gått ut
under vilken handlingen hålls tillgänglig. Delgivning genom anslag på postanstalts
anslagstavla skall enligt 5 kap. 7 § anses ha skett på anslagsdagen,
om själva handlingen anslås. Hålls handlingen tillgänglig och anslås ett meddelande
därom, skall delgivning anses ha skett, när den tid går ut under vilken
handlingen hålls tillgänglig. Genom en hänvisning i 5 kap. 4 § skall
RB:s bestämmelser om delgivning genom att handlingen lämnas i den söktes
hemvist eller på kontoret gälla även i förvaltningsförfarandet. Enligt 5 kap.
2 § anses delgivning ha verkställts, även när den till vilken handlingen
skall överbringas vägrar att ta emot den.

I fråga om tidpunkten när delgivning genom tillgänglighållande skall anses
ha skett har de sakkunniga uttalat, att man har att välja mellan den dag
meddelandet om att handlingen hålls tillgänglig delgavs, den första dagen
för lillgänglighållandet och sista dagen för tillgänglighållandet. De två första
dagarna kan enligt de sakkunnigas mening inte komma i fråga, därför att
tidsfristen skulle bli för kort för den som inte omedelbart tar del av handlingen.
Eftersom det med visst fog kan göras gällande att delgivningen inte
har fullbordats förrän den tid under vilken handlingen hålls tillgänglig har
gått till ända, ter det sig enligt besvärssakkunniga mest naturligt att anse,
att delgivning har skett den sista dagen när handlingen hålls tillgänglig.

En delgivning bör inte kunna omintetgöras genom att den med vilken delgivning
skall ske vägrar att ta emot handlingen. Den omständigheten att ett
rekommenderat brev inte har lösts ut kan emellertid inte utan vidare tolkas
som en vägran att ta emot handlingen. Anledningen kan visserligen vara att
den sökte tredskas men hans underlåtenhet kan också bero på att han är

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

bortrest. Först om det utreds att den sökte vägrat att lösa ut försändelsen,
kan delgivning anses ha skett.

Remissyttranden. Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag
riktade patent- och registreringsverket invändningar mot förslaget att delgivning
skall anses ha skett vid utgången av den tid under vilken handlingen
hålls tillgänglig. Detta beräkningssätt skulle kullkasta hela systemet för
s. k. tekniska förelägganden i patentärenden, för vilka tiden vanligen uppgår
till sex månader. Luf tf arts stg r ds en ifrågasatte om inte anslagsdagen bör anses
som delgivningsdag även när själva handlingen inte anslås utan bara ett
meddelande om var och när handlingen hålls tillgänglig.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer i huvudsak med
det föreliggande förslaget. Beträffande den tidpunkt då delgivning enligt 17 §
skall anses ha ägt rum erinras i promemorian om besvärssakkunnigas förslag
och yttrandena över detta. Härefter anförs bl. a. följande. I de fall när delgivningen
bildar utgångspunkt för beräkning av fatalietider torde det utan tvivel
innebära en viss risk för rättsförlust, om man anser delgivningen fullbordad
redan i och med att handlingen hålls tillgänglig och meddelande därom
anslagits. Det kan ju myckel väl hända att den som skall delges får se anslaget
så sent att han inte hinner vidta erforderliga åtgärder innan fristen har
gått till ända. Det synes därför vara lämpligt att ge den som skall delges
något längre tid på sig. Är det däremot fråga om delgivning av kallelser och
liknande meddelanden, kan man inte anföra lika starka skäl mot att anse
delgivningen fullbordad så snart handlingen är tillgänglig. En sådan utväg
som besvärssakkunniga föreslagit kan i dessa fall medföra vissa nackdelar
ur praktisk synpunkt, t. ex. när det är fråga om att sätta ut sammanträden.

I promemorian föreslås i stället efter förebild från 22 § i den finska lagen
om delgivning i förvaltningsärenden ett tredje alternativ, nämligen att delgivningen
skall anses ha skett på sjunde dagen efter den dag då handlingen
blev tillgänglig och meddelandet härom anslagits. Med en sådan lösning spelar
det enligt promemorian inte så stor roll, om den som ämnar överklaga ett
beslut som har delgivits genom anslag inte genast får se anslaget. Vidare
torde det vara lättare att planera utsättandet av sammanträden, om kallelser
och liknande meddelanden anses delgivna russ kortare tid efter det att handlingen
blev tillgänglig.

Med anledning av patentverkets remissyttrande påpekas att bestämmelserna
i delgivningslagen enligt 1 § andra stycket inte skall tillämpas, om det
finns avvikande bestämmelser i annan författning. Det saknas anledning att
i detta sammanhang ändra de bestämmelser om s. k. tekniska förelägganden
i patentärenden som nu finns.

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

Departementschefen. I 18 § ges en samlad reglering av när delgivning skall
anses ha skett i vissa fall. I likhet med vad som nu gäller skall delgivning
genom att handlingen lämnas i den söktes hemvist eller på kontoret anses
ha skelt, när handlingen har lämnats och underrättelse därom har sänts
med posten till den sökte. Lämnas handlingen i slutet kuvert i den söktes
hemvist eller fästs kuvertet på den söktes husdörr, skall också liksom nu
delgivning anses ha skett i och med detta.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket förslaget till delgivningslag skall tillämpas
i de fall, när handlingens beskaffenhet gör att ett överbringande inte går
att genomföra. Den som söks för delgivning delges i detta fall en underrättelse
om att handlingen hålls tillgänglig i stället för att överbringas. Enligt
förevarande paragraf skall delgivning anses ha skett, när handlingen är tillgänglig
och den sökte har fått underrättelsen.

Promemorians förslag om när delgivning skall anses ha skett i fall som
avses i 12 eller 13 § och i 15 § andra stycket sista punkten har godtagits
under remissbehandlingen, och även jag har anslutit mig till det.

När det är fråga om kungörelsedelgivning på sätt som anges i 17 g beror
det på olika omständigheter att handlingen måste hållas tillgänglig i stället
för att överbringas. Sålunda är det ibland oklart var den sökte finns. När delgivning
skall ske med en obestämd personkrets, är det naturligen så, att man
inte har fullständig kännedom om vilka som skall delges. Under sådana förhållanden
och med hänsyn till delgivningsmetodens karaktär är det rimligt
att en viss tid får förflyta från delgivningens inledande till dess att delgivningen
fingeras ha lett till resultat. I promemorian föreslås — efter förebild
från den finska lagen om delgivning i förvaltningsärenden -- att delgivningen
skall anses ha skett på sjunde dagen efter den dag då handlingen blev
tillgänglig och meddelandet härom har anslagits.

Förslaget om när delgivning i nu ifrågavarande fall skall anses ha skett
har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Som framgår av den
allmänna motiveringen har jag funnit att den principiella lösningen i promemorieförslaget
är lämplig, oavsett att annonsering i tidning är den huvudsakliga
delgivningsmetoden. Med hänsyn till den ändrade utformning som bestämmelsen
har fått i departementsförslaget har som utgångspunkt för sjudagarsfristen
angivits den dag då beslutet om kungörelsedelgivning fattades.

Den som söks för delgivning bör inte kunna förhindra att delgivning sker
genom att vägra att ta emot handlingen. Förekommer sådan vägran, skall
delgivning ändå anses ha skett. Den som verkställer delgivningen bör om
möjligt lämna handlingen kvar så att den kan tas om hand av den sökte.
Bestämmelsen härom är inte tillämplig när handlingen enligt 12 eller 13 §
delgivningslagen lämnas till annan än den sökte. Vägrar sådan person att ta
emot handlingen, kan sålunda delgivning inte anses ha skett. Uppenbarligen
krävs det utredning om att den som söks för delgivning har vägrat att ta
emot handlingen. Utredningen torde i praktiken inte kunna ske på annat

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

sätt än genom sådant intyg som avses i 25 §. Bestämmelsen kan därför inte
tillämpas vid ordinär delgivning utan endast vid särskild postdelgivning eller
stämningsmannadelgivning.

Övriga bestämmelser
19 §

I paragrafen föreskrivs att handling som skall delges inte får lämnas till
motpart till den som söks för delgivningen.

Gällande bestämmelser. En viss motsvarighet till den föreslagna föreskriften
finns i 33 kap. 10 § tredje stycket RB. Vad som sägs där syftar dock
bara på situationen vid surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 och 9 §§. I bl. a.
96 § lagen om aktiebolag, 46 § lagen om sparbanker och 36 § lagen om ekonomiska
föreningar finns bestämmelser om delgivning av stämning, när
styrelsen vill föra talan mot bolaget, sparbanken eller föreningen. Delgivning
anses enligt dessa bestämmelser ha skett, när stämningen har föredragits
inför det beslutande organet dvs. bolagsstämman, sammanträdet
med huvudmännen eller föreningsstämman. För andra juridiska personer,
t. ex. handelsbolag, dödsbon och stiftelser, saknas motsvarande bestämmelser.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer i sak med det
föreliggande förslaget.

Departementschefen. Rättegångsbalkens bestämmelse om att handling som
skall delges någon inte kan lämnas till motpart gäller formellt bara situationen
vid surrogatdelgivning, även om analogisk tillämpning på vissa
andra fall är naturlig. På några håll i speciallagstiftningen finns regler
som vilar på samma princip, nämligen när talan mot vissa juridiska personer
har väckts av vederbörande styrelse. Regleringen i detta avseende
är dock långt ifrån fullständig.

När en ställföreträdare vill föra talan mot en juridisk person, måste tillses
att delgivning sker med annan som äger företräda den juridiska personen.
Detsamma bör gälla vid delgivning i mål mellan ställföreträdare
för fysisk person och denne. Jag har därför ansett det motiverat med en
allmän bestämmelse att handlingen inte får lämnas till någon som i samma
mål eller ärende är motpart till den med vilken delgivning skall ske. En
sådan bestämmelse får betydelse även i sådana i 10 § avsedda fall då tvist
föreligger mellan olika delägare eller olika medlemmar.

Det bör anmärkas att det kan föreligga stridiga intressen mellan t. ex.
olika delägare i en samfällighet utan att dessa formellt är motparter (jfr
4 kap. 22 § förslaget till fastighetsbildningslag). Det skulle kunna övervägas
att uttryckligen föreskriva att — främst i fall som avses i 10 § eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

151

16 § första stycket första punkten — handlingen inte får överlämnas till
eller hållas tillgänglig hos någon, vars intressen strider mot den slutliga
adressatens. En sådan föreskrift synes dock inte nödvändig. Att förhållanden
av nyssnämnd art om möjligt bör beaktas får anses följa av grunderna
för 19 §.

20 §

Bestämmelsen i denna paragraf innebär att, om handling som skulle ha
delgivits någon har kommit denne till handa på annat sätt än som beskrivits
förut i lagen, delgivning likväl skall anses ha skett.

Gällande bestämmelser. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 33 kap.
14 § RB. Det är delvis oklart i vad mån principen i detta lagrum gäller
inom förvaltningsförfarandet. I några författningar finns bestämmelser
som uttryckligen säger att 33 kap. 14 § RB skall gälla, t. ex. 66 § nykterhetsvårdslagen,
57 § lagen om socialhjälp och 95 § barnavårdslagen. Även
om det saknas en uttrycklig bestämmelse därom, torde nämnda princip anses
gälla när delgivning under handläggningen sker av inlagor, meddelanden,
förelägganden etc. Däremot är det mera tveksamt i vad mån principen
kan tillämpas på expedition som innehåller slutligt beslut, om det inte
finns en uttrycklig föreskrift därom.

Promemorian. Förslaget i promemorian innehåller i första stycket samma
regel som 33 kap. 14 § RB. I andra stycket görs undantag beträffande expedition
som innehåller slutligt beslut eller annat beslut som kan överklagas
särskilt. Undantaget har ansetts motiverat av den betydelse delgivningen
har för besvärstidens beräkning. Härom anförs i promemorian bl. a.
följande. Bestämmelsen i 20 § första stycket motsvarar i sak 33 kap. 14 §
RB och 5 kap. 10 § förslaget till lag om förvaltningsförfarandet. I 17 § förslaget
till förvaltningslag föreslås att beslut skall bringas till parts kännedom
genom delgivning av en expedition, om det inte är obehövligt. Denna
bestämmelse skall gälla både slutligt beslut och beslut under förfarandet.
I motiven till 17 § i nämnda förslag sägs att det givetvis finns beslut som
det inte tjänar något förnuftigt ändamål att delge. Som exempel på fall
där undantaget från huvudregeln om delgivning kan bli tillämpligt nämns
muntligt beslut som meddelas i form av tillsägelse. Part behöver i sådant
fall expedition endast om han vill klaga.

I anslutning till vad som nu sagts har i andra stycket promemorieförslaget
angivits att bestämmelsen i första stycket inte gäller för delgivning
av expedition som innehåller slutligt beslut eller annat beslut som kan
överklagas särskilt. Den omständigheten att klaganden har löst ut expeditionen
hos myndigheten kommer att sakna betydelse för beräkningen av
besvärstiden. Detsamma blir förhållandet, om klaganden har fått ett ex -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1370

emplar av expeditionen i samband med att den bär massdistribnerats. Intet
torde emellertid hindra att förfarandet när part löser en expedition ordnas
så, att parten samtidigt får erkänna att han har delgivits. I sådant fall
börjar besvärstiden givetvis att löpa, när han får handlingen.

Departementschefen. Som har föreslagits i promemorian bör en bestämmelse
av samma innebörd som 33 kap. 14 § RB finnas i delgivningslagen och,
i den mån särskilda föreskrifter inte anvisar annan grundsats, bli gällande
även på förvaltningens område.

Promemorians förslag att undantag skall gälla i fråga om expeditioner
med slutligt beslut eller annat beslut som kan överklagas särskilt har under
remissbehandlingen avstyrkts av RÅ. Denne har anfört att, om någon gör
gällande att handling inte har kommit honom till handa förrän vid viss tidpunkt,
denna uppgift får godtas, om inte tillförlitlig bevisning om annat
föreligger. Enligt RÅ kan det knappast möta hinder från rättssäkerhetssynpunkt
att låta den föreslagna huvudregeln gälla även slutliga beslut och
andra beslut som kan överklagas särskilt.

RÅ:s uppfattning i den nu berörda frågan synes ha goda skäl för sig. Visserligen
är det för besvärstidens beräkning av värde att delgivning av slutliga
beslut och beslut, som kan överklagas särskilt, sker i enlighet med delgivningslagens
huvudbestämmelser. Ett sådant förfarande bör också eftersträvas
i praxis. Det vore emellertid opraktiskt att ovillkorligen kräva, att
delgivning av berörda beslut måste ha skett enligt tillämpliga bestämmelser
i lagen i övrigt och alt således delgivning i någon annan ordning inte skxdle få
till verkan att besvärstid börjar löpa. Det kan ju vara obestridligt att den
sökte faktiskt fått del av beslutet, ehuru detta skett på sätt som, kanske i
någon detalj, avviker från lagens föreskrifter. Som exempel kan tas att vid
surrogatdelgivning enligt 12 § handlingen råkar lämnas till någon som noga
taget inte hör till den där angivna kretsen av behöriga mottagare, t. ex. till
någon som vistas i den söktes lägenhet utan att tillhöra hans hushåll eller till
någon som bor i en grannlägenhet. Den sökte får i varje fall sig tillsänt meddelande
enligt 12 § andra stycket om hur handlingen har avlämnats. Om det
i fall av nu berörd art är vitsordat eller på annat sätt klarlagt att den sökte
faktiskt har fått del av beslutet, är det inte rimligt att anse delgivningen
utan verkan såvitt angår besvärstidens början. Jag har med hänsyn till det
anförda funnit, att det i promemorian föreslagna undantaget bör utgå. Jag
vill avslutningsvis stryka under att paragrafens tillämpning förutsätter att
det är styrkt, att handlingen har kommit den sökte till handa.

21 §

I paragrafen har tagits in en bestämmelse som ger myndighet möjlighet
att underlåta formlig delgivning av föreläggande eller annat beslut som
meddelas vid förhandling, förhör eller annat sammanträde. Sådant beslut an -

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ses enligt bestämmelsen ha delgivits den som var närvarande när beslutet
meddelades. Myndigheten är dock skyldig att genast tillhandahålla utskrift
av beslutet, om det begärs.

Gällande bestämmelser. En motsvarighet till bestämmelsen i den föreslagna
21 § finns i 33 kap. 15 § RB. I 32 § nykterhetsvårdslagen och 23 § barnavårdslagen
finns bestämmelser enligt vilka beslut, som har meddelats vid
förhör i närvaro av den som beslutet avser, anses delgivet i och med det
muntliga meddelandet. Bestämmelserna i RB avser i praktiken endast beslut
under rättegång medan bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen
avser slutliga beslut som kan överklagas särskilt. Det gemensamma
för dessa beslut enligt RB, nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen är
att besluten avkunnas vid en förhandling, till vilken parterna har kallats,
och i parternas närvaro. Beslutens innehåll och parternas närvaro antecknas
i protokoll.

Promemorian. Bestämmelsen i promemorian ansluter sig närmast till bestämmelsen
i RB. Beträffande slutliga beslut i förvaltningsförfarandet anförs
att delgivning ofta är utgångspunkt för beräkning av besvärstiden och
att denna utgångspunkt måste kunna fixeras. Detta kan enligt promemorian
i regel inte ske på annat sätt än genom att beslutet, skriftligen avfattat,
överbringas till parten. Om annat inte sägs i specialförfattningarna, som
t. ex. i nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen, bör därför enligt promemorian
delgivning av beslutet inte anses ha skett, förrän expedition som
upptar beslutet har överbringats till parten.

Departementschefen. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag, att
en bestämmelse av föreslagen innebörd bör ingå i delgivningslagen. En tveksam
fråga är dock om tillräckligt vägande skäl har anförts för att slutliga
beslut skall undantas från tillämpningen av bestämmelsen. RÅ har i sitt
yttrande anfört, att det inte torde medföra fara från rättssäkerhetssynpunkt
om huvudregeln får omfatta även slutliga beslut, i varje fall om besvärshänvisning
ges vid beslutets uppläsande. Även jag har denna uppfattning.
Jag vill dessutom framhålla, att det inte behöver föreligga någon svårighet
att fixera utgångspunkten för besvärstiden om ett slutligt beslut avkunnas.
En sådan åtgärd bör nämligen regelmässigt antecknas i protokoll
eller på annat ställe i akten. Avgörande betydelse kan vidare inte fästas
vid risken att en part inte fattar innebörden av ett muntligen avkunnat beslut.
Erfarenheterna från de allmänna domstolarna talar för att några nämnvärda
farhågor i det avseendet inte behöver föreligga. En garanti för att
parten skall kunna tillgodogöra sig beslutets innebörd ligger dessutom i hans
rätt att få utskrift av beslutet, om han begär det. Jag har på grund av det
anförda stannat för att undantag beträffande slutliga beslut inte bör göras

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

i detta sammanhang. Detta för med sig att de förut angivna föreskrifterna
om muntlig delgivning i 32 § nykterhetsvårdslagen och 23 § barnavårdslagen
kan utgå som överflödiga. Härtill återkommer jag i avsnitten 9.30
och 9.33.

Enligt promemorieförslaget skall myndigheten, om det begärs, tillhandahålla
utskrift av beslutet genast. I och för sig är det önskvärt med omgående
leverans av en utskrift, men otvivelaktigt kan det förekomma situationer
när detta är praktiskt omöjligt, exempelvis vid en förrättning i det fria. Jag
har därför föreslagit att utskriften skall tillhandahållas skyndsamt. Däri
bör anses ligga att myndigheten har att, så snart praktiska förutsättningar
finns, åstadkomma att utskrift står till förfogande. Väntetiden, när sådan
ovillkorligen behövs, bör inte få uppgå till mer än en eller ett par dagar.

Den största praktiska betydelsen torde paragrafen få i fråga om förelägganden
och andra beslut som meddelas under förfarandet. Som exempel kan
nämnas föreläggande för sakägare att infinna sig vid ett fortsatt förrättningssammanträde.
Det är främst i fråga om sådana och liknande beslut som det
torde innebära någon mera betydande lättnad för myndigheten att inte behöva
avfatta besluten skriftligen och delge dem.

Som förutsättning för att delgivning av expedition skall kunna underlåtas
i nu berörda fall, bör självfallet gälla att vederbörande är närvarande
när beslutet meddelas.

22 §

Departementschefen. Om delgivning inte har skett på det sätt som lagen
föreskriver, får myndigheten enligt denna paragraf förordna om ny delgivning.
Vidare innehåller paragrafen en bestämmelse om att den som vill framställa
invändning om att delgivning med honom inte skett på behörigt sätt
skall göra detta så snart det kan ske.

Bestämmelserna i denna paragraf har oförändrade i sak överförts från
33 kap. 23 § första stycket RB.

23 §

Enligt denna paragrafs första stycke skall bestämmelserna om delgivning
av handling tillämpas även vid delgivning av annat än handling. I andra
stycket regleras sådana fall då enligt föreskrifter i andra författningar delgivning
skall ske utan samband med mål eller ärende. Andra stycket saknar
motsvarighet i promemorieförslaget.

Departementschefen. Den föreslagna bestämmelsen i första stycket går
tillbaka på 5 kap. 12 § i besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet.
De sakkunniga framhöll, att det i förvaltningsförfarandet inte
sällan förekommer att annat än handling, t. ex. varuprover, skall delges.
Ibland behöver man också låta part få del av modeller. Delgivningen bör

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

normalt ske genom att föremålet lämnas till den sökte, men ibland är det
lämpligt att delge föremålet genom att det hålls tillgängligt. Även anslagsdelgivning
kan komma i fråga.

Den av besvärssakkunniga föreslagna bestämmelsen har tagits upp också
i promemorieförslaget. Därvid påpekades att det även i rättegång kan behövas
att annat än handling delges.

Remissutfallet över de båda förslagen har varit genomgående positivt.
Även jag har funnit, att en bestämmelse av föreslagen innebörd bör finnas
i delgivningslagen.

Bakgrunden till andra stycket är att det i annan lagstiftning (t. ex. 2 kap.
38 § och 3 kap. 8 § nyttjanderättslagen) förekommer bestämmelser att i
vissa fall bevislig'' delgivning skall ske, trots att något mål eller ärende inte
föreligger. Delgivningslagens huvudsakliga tillämpningsområde är enligt 1 §
första stycket i förslaget bestämt att gälla delgivningar i mål och ärenden.
Även när det gäller andra delgivningar är det emellertid praktiskt att det
finns vissa allmänna bestämmelser att rätta sig efter. Det har därför i andra
stycket föreskrivits, att i de nu berörda fallen delgivningslagen gäller i tilllämpliga
delar. Vissa bestämmelser kan enligt sakens natur inte bli tillämpliga
i dessa fall, såsom 3 § andra stycket, 6 § andra stycket och 21 §. Inte
heller kan bestämmelser om kungörelsedelgivning m. m. i 15—17 §§ bli omedelbart
tillämpliga när en enskild skall ombesörja delgivning. Emellertid kan
det uppkomma situationer där det, trots att enskild i princip har att ombesörja
delgivningen, finns behov att använda någon delgivningsform som avses
i sistnämnda paragrafer, t. ex. när arrendators uppsägning skall ske
under förhållanden som avses i 16 § andra stycket. Nu berörda former av
delgivning är dock sådana att myndighets medverkan inte kan undvaras.
Det behövs sålunda en prövning att laga förutsättningar för ifrågavarande
delgivningsform föreligger. Vidare behöver från opartiskt håll bestämmas
var tidningsannonsering skall ske. Med tanke på det nu anförda har jag funnit
lämpligt att i paragrafens andra stycke ange att om i fall, som avses i det
stycket, 15—17 §§ behöver tillämpas, den enskilde har att påkalla biträde
hos länsstyrelsen. Utan att detta behöver uttryckligen utsägas i paragrafen,
har självfallet länsstyrelsen då att fullgöra vad som ankommer på handläggande
myndighet enligt 15—17 §§. Att kostnaderna för annonsering skall
betalas av den enskilde som utan samband med mål eller ärende påkallar
länsstyrelsens biträde enligt denna paragraf, följer motsatsvis av 26 §.

24 §

Paragrafen innehåller organisatoriska bestämmelser angående särskilt
förordnade stämningsmän. För varje kommun skall finnas en eller flera sådana,
förordnade av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall också föra förteckning
över stämningsmän inom länet.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Gällande bestämmelser. Enligt 33 kap. 24 § RB skall underrätten förordna
stämningsinän och anslå en förteckning över dessa på rättens dörr. Förordnandet
meddelas för viss tid eller tills vidare och får återkallas, om det finns
skäl till detta. Bestämmelser finns också om årlig prövning av förordnandenas
bestånd och om skyldighet för stämningsman att avlägga ed.

Promemorian. De skäl som hittills har talat för att låta underrätterna ha
hand om bestyret med att utse stämningsmän får inte samma betydelse om
den nya delgivningslagen genomförs. Eftersom lagen skall gälla både för
rättegång och förvaltningsförfarande, ligger det enligt promemorian närmast
till hands att anförtro denna uppgift åt länsstyrelserna i stället.

Stämningsmän förordnas f. n. för viss tid eller tills vidare. Det anses
lämpligt att föreskriva, att så skall ske även i fortsättningen. Däremot torde
sådan årlig prövning av förordnandenas bestånd som föreskrivs i 33 kap. 24 §
RB innebära en onödigt omständlig procedur och kunna undvaras. Någon
föreskrift om sådan prövning föreslås därför inte. Stämningsman kan emellertid
på grund av sjukdom eller av annan anledning bli förhindrad att full*
göra sina åligganden. Det kan också tänkas att han visar sig olämplig för
uppdraget. Liksom nu är fallet bör det därför finnas möjlighet att återkalla
förordnandet.

För att myndigheterna och även allmänheten skall få kännedom om vilka
som har förordnats till stämningsmän bör meddelande härom tas in i länskungörelserna.
Även entledigande av stämningsman bör tillkännages i dessa
kungörelser. Länsstyrelserna bör vidare åläggas att upprätta förteckning
över stämningsmännen i länet och föra in förteckningen i länskungörelserna
en gång om året, t. ex. i januari. De myndigheter som kan komma att behöva
anlita stämningsmän för delgivningsärenden bör ha tillgång till sådana
förteckningar. Länsstyrelserna bör så snart det av någon anledning blir
aktuellt att utse stämningsman ta kontakt med vederbörande kommun för
att få förslag på lämplig person.

Stämningsman fullgör sitt uppdrag under ämbetsansvar. Krav på att han
skall avlägga ed torde inte längre behöva upprätthållas. Det synes inte heller
finnas anledning att i delgivningslagen införa bestämmelser om jäv mot
stämningsman. Jävsbestämmelserna i kommande förslag till förvaltningslag
kan förutses lösa uppkommande jävsfrågor.

Departementschefen. Som har framhållits i den allmänna motiveringen
innebär paragrafen en nyhet i förhållande till gällande rätt i det att bestyret
med att förordna stämningsmän flyttas över från underrätterna till länsstyrelserna.
För att få en ur geografisk synpunkt lämplig spridning av stämningsmännen
bör föreskrivas att det i varje kommun skall finnas en
eller flera stämningsmän. I och för sig bör det inte vara någonting som
hindrar att samma person förordnas till stämningsman för flera kom -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

muner. Detta torde särskilt komma i fråga när en kommunsammanslagning
är förestående. Det är angeläget, att stämningsmän förordnas till sådant
antal att de hinner med även brådskande delgivningsuppdrag. Gällande bestämmelser
om ersättning för stämningsmannauppdrag torde inte behöva
revideras på grund av den föreslagna nya lagstiftningen.

Under remissbehandlingen av promemorian har från något håll uttryckts
önskemål om att stämningsmannaeden skall behållas. Jag finner dock inte
anledning att i detta hänseende frångå promemorieförslaget.

Däremot anser jag inte att det behövs en uttrycklig föreskrift om att
stämningsmannaförordnandet skall gälla viss tid eller tills vidare. Man behöver
då inte heller föreskriva att förordnandet kan återkallas om det föreligger
skäl till detta. Frågan om publiceringen av förteckningar över stämningsmän
torde inte, som har förutsatts i promemorian, behöva regleras i
lagen. Bestämmelser i ämnet kan meddelas av Kungl. Maj :t. I sammanhanget
kan erinras om att fråga väckts om att avskaffa länskungörelserna
(jfr SOU 1969: 7).

25 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att vissa intyg om delgivning
skall gälla som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i
intyget.

Gällande bestämmelser. Som norm för bevisprövningen vid vissa delgivningar
finns i 33 kap. 25 § RB bestämmelser om att en del intyg om delgivning
skall godtas som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges
i intyget. Sådant vitsord tillkommer intyg av stämningsmän, nämndeman,
notarius publicus, svensk konsul, vid svenskt konsulat anställd tjänsteman,
åklagare, polisman, utmätningsman eller exekutiv tjänsteman som är underställd
utmätningsman. Detsamma gäller beträffande intyg av posttjänsteman
enligt bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar och beträffande advokats
skriftliga erkännande av delgivning med honom själv. Har delgivning
skett utomlands, gäller där utfärdat intyg om delgivning som fullt bevis, om
intygsgivarens behörighet har styrkts av svensk eller i Sverige anställd diplomatisk
eller konsulär tjänsteman.

Promemorian. I promemorian uttalas att bestämmelser om att vissa intygskall
utgöra fullt bevis om delgivning bör finnas också för förvaltningsförfarandet
och inte bara för rättegång.

Flertalet bestämmelser i 33 kap. 25 § RB har förts över till delgivningslagen
utan sakliga ändringar. Särskild bestämmelse om advokats erkännande
av delgivning har dock ansetts överflödig och därför inte tagits med i
promemorieförslaget. Med hänsyn till det vid tionde Haag-konferensen utarbetade
förslaget till en ny konvention om delgivning i utlandet av i-ätte -

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

gångshandlingar och andra handlingar i ärenden av civil eller kommersiell
natur föreslås i promemorian att Kungl. Maj:t skall få rätt att föreskriva i
vilka fall fullt bevisvärde skall tillerkännas utländska delgivningsintyg.

Departementschefen. I rättegång gäller principen om fri bevisprövning.
Även om åtskilliga intyg och andra uppgifter genom sådan prövning kan
godtas som bevis att delgivning har skett, är det uppenbarligen praktiskt att
ha schablonmässiga bestämmelser om att vissa intyg utan särskild prövning
skall kunna godtas som fullt bevis om delgivning. Nuvarande bestämmelser
för rättegångsväsendets del har visat sig ändamålsenliga och har
därför ansetts böra i stort sett oförändrade flyttas över till delgivningslagen.
En avvikelse är alt, eftersom delgivning genom vanligt brev med delgivningserkännande
är avsett att vara en normal form för delgivning, har bestämmelsen
om att advokats skriftliga erkännande skall gälla som fullt bevis
ansetts böra utgå. En bestämmelse av sådant innehåll skulle nämligen kunna
föranleda tvekan om bevisvärdet av liknande delgivningserkännande
från annan person.

För att tillgodose önskemål som under remissbehandlingen har uttalats
från flera håll har jag bland de personer vars intyg utgör fullt bevis om delgivning
även tagit med styresmän och kuratorer vid sjukvårdsinrättningar.
En ytterligare komplettering av nu gällande bestämmelser är att det anges
att fullt bevisvärde tillerkänns intyg som utfärdas enligt särskilda bestämmelser
om anslag på kommuns anslagstavla. Jag vill i det sammanhanget
erinra om vad jag anförde i slutet av avsnitt 7.3. Vidare föreskrivs, att
fullt bevisvärde skall tillkomma vissa utländska delgivningsintyg oberoende
av om intygsgivarens behörighet styrks på sätt som gäller nu och enligt den
föreslagna huvudregeln. Denna regel är föranledd av bl. a. innehållet i konventionen
den 15 november 1965 i Haag om delgivning i utlandet av handlingar
i mål och ärenden av civil och kommersiell natur, vilken konvention
för Sveriges del har trätt i kraft den 1 oktober 1969. (Se SFS 1969: 495). Det
i konventionen avsedda förfarandet förutsätter inte att bevis om delgivningsförrättarens
behörighet skall behöva förekomma.

26 §

Enligt denna paragraf är part inte skyldig att ersätta kostnad för delgivning
genom myndighetens försorg. Vidare innehåller paragrafen att om annan
än myndighet skall ombesörja delgivning han får anlita stämningsman
eller, om delgivningen skall ske utrikes, påkalla biträde därmed i utrikesdepartementet.

Gällande bestämmelser. Enligt 33 kap. 26 § RB är part inte skyldig att betala
kostnaden för delgivning genom rättens försorg, om annat inte är stadgat.
Bestämmelser om att part skall bekosta delgivning som sker genom rät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

159

tens försorg finns i bl. a. 11 kap. 97 § vattenlagen, 10 § lagen (1946: 816)
om bevisupptagning åt utländsk domstol och 7 § lagen (1946: 818) om bevisupptagning
åt vissa internationella organ. Enligt 33 kap. 11 § andra stycket
RB äger part påkalla biträde i utrikesdepartementet, när part skall ombesörja
delgivning utomlands.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det nu föreliggande
förslaget, frånsett den avvikelsen att befogenheten att anlita stämningsman
resp. utrikesdepartementet var begränsad till part.

Departementschefen. För att undvika att det blir någon tvekan om att part
inte skall bekosta delgivning som i mål eller ärende sker genom myndighetens
försorg sägs med RB:s bestämmelse i 33 kap. 26 § som förebild att part
inte är skyldig att ersätta kostnad för delgivning genom myndighetens försorg.
Bestämmelsen omfattar även det fallet att myndigheten ombesörjer delgivning
utomlands. Indirekt torde framgå att part får bekosta delgivning
som han ombesörjer själv, varför det inte behövs någon särskild bestämmelse
härom. RB:s nuvarande erinran om att det kan finnas avvikande bestämmelser
i specialförfattningar synes vara överflödig med hänsyn till den allmänna
bestämmelsen i 1 § andra stycket i förslaget till delgivningslag.

Liksom nu bör part ha rätt att anlita stämningsman för delgivningar inom
riket och få biträde i utrikesdepartementet med delgivningar utomlands.
Samma rätt bör tillkomma enskild som, utan samband med mål eller ärende,
har att ombesörja delgivning (jfr 23 § andra stycket).

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. Delgivningslagen föreslås träda i kraft den 1 januari
1971.

Det kan inte antas med säkerhet att alla lagar och författningar som hänvisar
till rättegångsbalkens bestämmelser om delgivning kan ändras i samband
med att delgivningslagen träder i kraft. En hänvisning till RB:s bestämmelser
om delgivning bör därför i stället avse delgivningslagens bestämmelser.
En övergångsbestämmelse av detta innehåll föreslås.

Vidare föreslås en föreskrift om att sådant förordnande att tills vidare
vara stämningsman som meddelats före lagens ikraftträdande gäller till dess
länsstyrelsen bestämmer annat. Att tidsbestämt förordnande skall gälla enligt
sitt innehåll får anses vara klart utan att bestämmelse därom ges.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9.2. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

32 KAP.

2 §

Delgivningslagen innehåller i 2 § bestämmelser som motsvarar de bestämmelser
som no finns i 32 kap. 2 § RB om att parten skall föreläggas viss tid
för delgivningen, när han skall ombesörja denna själv, och att rätten skall
överta delgivningsbestyret, om rätten inte får delgivningsbeviset inom förelagd
tid. Däremot finns ingen motsvarighet i delgivningslagen till bestämmelsen
att partens talan skall vara förfallen, om han inte fullgör delgivningsuppdrag
som avser delgivning av stämning, vade-, besvärs- eller
revisionsinlaga. Någon anledning att upphäva denna bestämmelse i RB anser
jag inte finnas, och jag föreslår därför att den står kvar i 32 kap. 2 § RB
med erforderlig redaktionell ändring.

33 KAP.

4 §

Enligt Svea hovrätt bör RB i tydlighetens intresse innehålla en hänvisning
till de allmänna bestämmelserna om delgivning som föreslås i delgivningslagen.
Jag har ansett mig böra godta detta förslag. En sådan hänvisning har
därför fått inleda delgivningsbestämmelserna i 33 kap. RB. 5

5 §

Delgivning sker enligt huvudregeln i 2 § delgivningslagen genom myndighets
försorg. Av nämnda paragraf följer också att part under vissa förutsättningar
kan få sköta delgivningen själv. De bestämmelser av detta innehåll
som nu finns i 33 kap. 4 § första stycket RB blir därför överflödiga.
Som nämndes i motiven till 2 § delgivningslagen behövs inte heller motsvarigheter
till bestämmelserna i 33 kap. 4 § andra och tredje styckena, eftersom
innehållet i dessa bestämmelser täcks av delgivningslagen.

För delgivning av tredskodomar gäller nu följande. Om tredskodomen
innebär att intecknad fordran har fastställts till betalning ur fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt, sker delgivning enligt RB:s allmänna regler,
dvs. i första hand genom rättens försorg, men delgivningen kan efter rättens
prövning i stället anförtros part. Om däremot tredskodomen inte innebär
sådant fastställande av intecknad fordran till betalning, ankommer delgivningen
inte på rätten annat än om parten begär det. Bestämmelse av detta
innehåll finns i 33 kap. 4 § första stycket RB.

Enligt promemorieförslaget skall i förevarande paragraf anges att tredsko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

161

dom delges genom rättens försorg endast i tre fall. Det första av dessa avser
tredskodom som innebär fastställande av intecknad fordran till betalning.

1 och för sig kan hävdas att de allmänna reglerna i delgivningslagen utan
vidare bör gälla också sådan tredskodom. I tydlighetens intresse är det dock
till fördel att av RB klart framgår vad som gäller i fråga om delgivning av
tredskodomar i olika fall. Jag har därför ansett det lämpligt att i paragrafen
uttryckligen anges att tredskodomar av nämnd art skall delges genom rättens
försorg.

Det andra fallet avser att beträffande tredskodomar i övrigt vinnande
parts begäran skall utgöra förutsättning för att rätten skall ombesörja delgivningen.

Svea hovrätt har ifrågasatt om det är lämpligt med den nuvarande och
föreslagna ordningen som innebär att tredskodom i allmänhet delges genom
den vinnandes försorg. Hovrätten anför bl. a. att vinnande part, som känner
till att domstolen på begäran ombesörjer och bekostar delgivning av tredskodomar
och lagsökningsutslag, ofta brukar utnyttja denna möjlighet att
slippa kostnader och besvär. Från allmän synpunkt synes det hovrätten
vara av värde att domstolen ser till att tvisten kommer till ett lagakraftvunnet
avgörande. I vart fall underlättas domstolens möjligheter att avgöra
om återvinning sökts i rätt tid.

Nu gällande undantag beträffande delgivning av tredskodom — som inte
fanns med i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:44)
— sattes in i 33 kap. 4 § RB efter förslag av lagrådet. Lagrådet uttalade följande
om processlagberedningens förslag att huvudregeln om delgivning genom
rättens försorg skulle gälla även beträffande delgivning av meddelad
tredskodom.

Emellertid är det ej sällan överflödigt att tredskodom delgives den mot
vilken domen givits. Rätten bör därför ej självmant vidtaga några åtgärder
för verkställande av sådan delgivning utan avvakta att framställning därom
göres från den vinnande partens sida. Och för sådana fall då delgivning erfordras
synes det icke heller vara av behovet påkallat att part, som önskar
själv ombesörja åtgärden, skall inhämta tillstånd därtill hos rätten.

Enligt min mening finns det inte någon anledning att nu gå ifrån de synpunkter
som lagrådet uttalade. Jag har därför anslutit mig till departementspromemorians
förslag att särskilda förutsättningar skall gälla för att

2 § första stycket delgivningslagen skall bli tillämpligt beträffande delgivning
av tredskodom i allmänhet.

Genom paragrafen regleras även ett tredje fall. I det förslag till lag om
rättegångshjälp som har lagts fram i betänkandet Rättegångshjälp (SOU
1965: 13) föreslås att 33 kap. 4 § RB ändras så, att det klart framgår att rätten
skall ombesörja delgivning av tredskodom, om part har åtnjutit rättegångshjälp.
Det har gjorts gällande att redan med nuvarande bestämmelser
det åligger rätten att se till att återvinningsfristen efter tredskodomen börjar
6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 13

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

löpa och att därför ombesörja delgivning av tredskodomen (se JO:s ämbetsber.
1967 s. 137). Jag anser att en sådan skyldighet lämpligen bör åvila rätten
och jag har därför fogat in en bestämmelse härom i förevarande paragraf.

6 §

Som har nämnts förut är inte alla delgivningsbestämmelser i RB tillämpliga
vid delgivning av stämning. Enligt 33 kap. 13 § RB får stämning i brottmål
inte delges genom att lämnas till medlem av den söktes hushåll, till
hyresvärd etc. eller på den söktes kontor. Om stämning i brottmål delges
utomlands, skall de svenska bestämmelserna om delgivning av sådan stämning
ha iakttagits för att delgivningen skall anses ha skett på rätt sätt. Stämning
i brottmål får inte heller delges genom kungörelse eller genom att lämnas
i den söktes hemvist eller fästas på hans husdörr.

För delgivning av stämning i tvistemål gäller att handlingen inte får lämnas
till någon i den söktes hemvist eller på hans kontor, om det inte finns
anledning att anta att han har avvikit eller håller sig undan på annat sätt.
Har den sökte känt hemvist i riket, får stämning i tvistemål delges genom
kungörelse eller genom att fästas på hans husdörr endast under den förutsättning
som nyss har nämnts.

De inskränkningar som nu finns för delgivning av stämning bör enligt
promemorian alltjämt gälla. Detta är också min mening. Delvis följer motsvarande
inskränkningar redan av förslaget till delgivningslag. Enligt 15 §
skall sålunda delgivning med den som har känt hemvist i riket över huvud
taget inte få ske genom kungörelse eller genom fästande på husdörr, med
mindre det finns anledning att anta att han har avvikit eller håller sig
undan på annat sätt. Övriga nu gällande inskränkningar skall enligt förslaget
i förevarande paragraf finnas även i fortsättningen.

I promemorian föreslogs dessutom att en ytterligare begränsning skulle
gälla. När det är fråga om delgivning av stämning i tvistemål med den som
har känt hemvist i riket borde enligt promemorian med hänsyn till rättssäkerheten
stämningen inte få delges genom kungörelse i de fall som regleras i
16 § delgivningslagen. Under remissbehandlingen har bl. a. Svea hovrätt uttalat,
att det är tveksamt om ett sådant förbud är lämpligt. Förbudet torde
nämligen enligt hovrätten kunna leda till att ett käromål över huvud taget
inte kan prövas. Även Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
har reagerat mot att bestämmelsen i 16 § inte skall få användas på stämning
i tvistemål och framhåller att någon olägenhet inte har konstaterats
med nuvarande ordning. Jag har funnit att remisskritiken i denna del bör
beaktas. Av denna anledning har det föreslagna undantaget slopats i departementsförslaget.

Delgivningscentralen i Stockholm har framkastat tanken, att man kan
tillämpa olika förfaranden vid stämning i brottmål allt efter brottens art,

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

163

varvid t. ex. stämning i bötesmål skulle kunna få delges genom surrogatdelgivning.
Jag har dock inte funnit anledning att i detta sammanhang ta upp
denna fråga. Jag vill erinra om att 1968 års brottmålsutredning har till uppgift
att utreda frågan om formerna för handläggning av mål angående vissa
lindrigare brott (se Riksdagsberättelsen 1969 Ju: 54).

7 och 8 § §

Bestämmelserna har i sak oförändrade förts över från 33 kap. 20 och
22 §§ RB.

Ikraftträdande

Ändringarna i RB bör träda i kraft samtidigt som den föreslagna delgivningslagen.

9.3. Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

16 kap. 5 §

Om en arvinge eller testamentstagare undandrar sig att ge till känna huruvida
han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamente, kan rätten
enligt 16 kap. 5 § ärvdabalken förelägga honom att göra sin rätt gällande
inom sex månader från det föreläggandet tillställdes honom i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift. Preskriptionstiden löper alltså från det domstolens
föreläggande har tillställts arvingen eller testamentstagaren. Om
arvingen eller testamentstagaren inte anträffas, kan preskription inte inträda.
Delgivning av föreläggandet kan därför inte ske t. ex. i den ordning
som sägs i 33 kap. 8 § rättegångsbalken.

För att motsvarande ordning skall bestå i sak, bör följdändringen utformas
så att det föreskrivs att anspråk som avses här skall framställas inom
sex månader från det föreläggandet delgavs vederbörande. Surrogatdelgivning
enligt 12—14 §§ delgivningslagen bör dock inte få användas och inte
heller kungörelsedelgivning enligt 15 §, eftersom enligt vad förut har sagts
uttrycket att handling skall tillställas någon får anses innebära att denne
delges personligen. Paragrafen har utformats i enlighet med det nu sagda.

25 kap.4 §

Kungörelse om ansökan om dödförklaring skall av rätten sändas till pastorsämbetet
i den församling, där den bortovarande senast har haft hemvist
inom riket för att läsas upp i kyrkan. Dessutom skall kungörelsen genom
rättens försorg införas i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen bör kyrkokungörande
inte vidare förekomma i ärenden av förevarande art. Något praktiskt värde
av att i kyrkokungörandets ställe ha anslag på anslagstavla någonstädes kan
inte anses föreligga. Däremot synes lämpligt att kungörandet skall kunna
ske i mer än en ortstidning. Paragrafen har ändrats i enlighet med det sagda.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom

6 §

I 6 § föreskrivs att åklagaren skall bevisligen underrätta godsets ägare om
sådan auktion som avses i paragrafen, om ägaren är känd och boende inom
riket. Om ägaren bor utom riket men har känt ombud inom riket som har
rätt att för ägarens räkning ta emot stämning och avge svaromål, kan sådan
underrättelse i stället ske till ombudet.

I de fall då bevislig underrättelse, bevislig kallelse e. d. föreskrivs bör i regel
samtliga bestämmelser i delgivningslagen kunna göras tillämpliga. Detta
är förhållandet när det gäller förevarande bestämmelse. Som framgår av motiven
till 2 § delgivningslagen blir denna lag tillämplig beträffande delgivning
i ärende hos åklagaren. Föreskriften om bevislig underrättelse har i enlighet
med det anförda bytts ut mot föreskrift att underrättelsen skall delges
vederbörande.

9.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom

2 kap. 38 §

Nyttjanderättslagens 2 kap. 38 § innehåller i fråga om uppsägning en hänvisning
till vad som föreskrivs om stämning i äldre RB 11 kap. 11—19 §§.
Hänvisning skall enligt 3 § lagen om införande av nya RB anses gälla motsvarande
bestämmelser i nya RB. Dessa bestämmelser i sin tur får sin motsvarighet
i 8—10 §§ och 16 § andra stycket delgivningslagen. Hänvisningen
skulle i och för sig kunna begränsas till dessa bestämmelser. Emellertid är
att beakta att delgivningslagen i princip reglerar också sådana fall då -—
såsom enligt nyttjanderättslagen — delgivningen skall ombesörjas av enskild
utan samband med mål eller ärende (jfr 23 § andra stycket). Under
sådana förhållanden synes det lämpligare att i förevarande paragraf anges
dels att skriftlig uppsägning skall delges, vilket som nämnts i princip innebär
att delgivningslagens regler skall iakttas, dels att, i den mån så behövs,
undantag görs för de paragrafer i delgivningslagen som inte bör gälla i det
aktuella sammanhanget. Undantaget bör här avse 12—15 §§. I 2 kap. 38 §
andra stycket andra punkten samt tredje och fjärde styckena nyttjanderättslagen
finns nämligen bestämmelser vilka reglerar samma ämnen som nyssnämnda
paragrafer i delgivningslagen och vilka inte finns skäl att ändra i
nu förevarande sammanhang. Jag vill erinra om att det finns anledning att
återkomma till dessa bestämmelser när förslagen i betänkandet Jordbruksarrende
(SOU 1968: 57) prövas.

Kungl. Majrts proposition nr 13 år 1970

165

3 kap. 8 §

Samma synpunkter som har åberopats under föregående paragraf gäller
även denna bestämmelse. Denna har sålunda ändrats på samma sätt.

9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder

19 §

Paragrafen innehåller i första stycket den föreskriften att delgivning skall
ske genom hyresnämndens försorg men att part som begär att få sköta delgivning
själv kan få göra detta om det kan ske utan olägenhet. I andra
stycket sägs bl. a. att delgivning genom nämndens försorg sker enligt de
regler som gäller för domstolsdelgivning. Dessa föreskrifter kommer i allt
väsentligt att täckas av bestämmelserna i den föreslagna delgivningslagen
och har därför ansetts kunna utgå. De för domstolarna särskilda bestämmelserna
som kommer att kvarstå i 33 kap. RB synes inte behöva göras tilllämpliga
för hyresnämndernas del.

9.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

6 §

Denna paragraf innehåller nu bl. a. en utförlig bestämmelse om hur delägare
i samfälld mark skall kallas till förrättning. Något krav på att delgivning
i formell mening skall ske uppställs inte. Detta följer av hänvisningar
i lagrummet till vissa bestämmelser i jorddelningslagen. Emellertid
föreskrivs, när det gäller frågan hur kallelsen skall adresseras eller spridas
i övrigt, förfaranden som nära ansluter till vad som föreslås i 10 §, 16 §
andra stycket och 17 § delgivningslagen. För att få önskvärd förkortning
av paragrafen har angivits, att i ifrågavarande fall kallelse till de särskilda
delägarna i samfälligheten — oavsett att delgivning enligt delgivningslagen
inte krävs — får ske på sätt som anges i 10 § eller 16 § andra stycket och
17 § delgivningslagen. En sådan bestämmelse torde tillgodose de synpunkter
som under remissbehandlingen har anförts från företrädare för
lantmäteriet (jfr under 5.4.).

9.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred

25 §

Om det är uppenbart vilka som är sakägare vid en förrättning för behandling
av stängsel- och betesfrågor, behöver det i 25 § första stycket föreskrivna
kallelse- och kungörelseförfarandet inte iakttas, utan förrättningen
får företas om samtliga sakägare infinner sig eller av förrättningsmannen
blivit bevisligen kallade till förrättningen viss tid före denna.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Åtgärderna för att bevisligen kalla sakägarna bör här kunna ske enligt de
allmänna bestämmelserna i delgivningslagen. Följdändringen har därför utformats
som en föreskrift att undantag från det i paragrafens första stycke
föreskrivna kallelse- och kungörelseförfarandet får ske, om samtliga sakägare
infinner sig till förrättningen eller delgivning av kallelse skett minst
14 dagar före denna. Delgivningen i fråga kan ske enligt 10 § eller 16 och
17 §§ delgivningslagen.

31 §

I paragrafens andra stycke finns nu en specialregel för delgivning, när
sakägarna på någon sida är flera än tio. Delgivning skall då ske enligt bestämmelsen
i 33 kap. 16 § RB om delgivning med byalag. Denna bestämmelse
kommer att ersättas av 10 § och 16 § andra stycket delgivningslagen.
Dessa bestämmelser kommer att gälla utan att särskild föreskrift härom behövs
i ägofredslagen. Nuvarande bestämmelse i paragrafens andra stycke
kan därför utgå.

44 och 52 §§

Paragraferna innehåller föreskrifter om kallelse till sammanträde i
stängsel- och betessamfällighet resp. om tillkännagivande om intagning av
annans hemdjur. I båda fallen är fråga om delgivning utan samband med
mål eller ärende och sålunda om sådan situation som avses i 23 § andra
stycket delgivningslagen. Emellertid är bestämmelserna av sådan natur att
det inte torde finnas anledning att göra mera ingripande ändringar för att
anpassa dem till delgivningslagen. I huvudsak torde gällande ordning kunna
bestå, frånsett att nu föreskrivet kyrkokungörande bör utgå av skäl som
har anförts i den allmänna motiveringen. Med tanke på arten av de förhållanden
som regleras i paragraferna torde det vara lämpligt att i kyrkokungörandets
ställe föreskriva att anslag skall ske på vederbörande kommuns
anslagstavla.

9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar

24 §

I paragrafen anges att 33 kap. 17 § RB skall ha motsvarande tillämpning
när det gäller befogenhet för styrelseledamot att ta emot delgivning för delägarna.
Att styrelseledamot har sådan behörighet kommer emellertid att
följa av 9 § delgivningslagen. Bestämmelsen i lagen om häradsallmänningar
kan därför utgå.

9.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 167

23 §

Ändringen i denna paragraf betingas av samma förhållande som har angetts
under 9.9.

9.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

31 §

Hänvisningar av innebörd att delgivning skall ske på det sätt som är stadgat
för delgivning i rättegång blir överflödiga genom delgivningslagen. Det
räcker med att ange att en handling skall delges. Paragrafens första stycke
har jämkats i enlighet härmed. Andra stycket har jämkats med hänsyn till
den ändring som förordas i 41 §.

41 §

Om beslut som länsstyrelse meddelar enligt lagen om rätt till fiske angår
så många att avskrift av beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av
dem, skall beslutet enligt 41 § kungöras i kyrkan för den eller de församlingar,
där fiskevattnet är beläget, samt bekantgöras genom anslag i länsstyrelsens
lokal och genom tillkännagivande i länskungörelserna och i en
eller flera tidningar inom orten. Delgivning av beslutet skall anses ha skett
när kyrkokungörandet ägde rum.

Det föreslagna förfarandet i 17 § delgivningslagen får anses tillgodose delgivningsbehovet
i de situationer som här är i fråga. Kungörelseförfarande
torde liksom nu böra få tillgripas så snart länsstyrelse finner det lämpligt
och alltså även om förutsättningarna enligt 16 § första stycket andra punkten
delgivningslagen inte föreligger. Paragrafen har utformats i enlighet
med det nu sagda. Ärendenas natur är sådan att vid tillämpningen av 17 §
både annons i tidning och anslag på kommuns anslagstavla regelmässigt bör
anses motiverade.

9.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden 18

I 18 § hänvisas beträffande delgivning av kallelser till RB:s bestämmelser
om delgivning av annan handling än stämning. Denna hänvisning blir
med den nya delgivningslagen överflödig och kan utgå. Särregleringen i
nuvarande tredje—femte punkterna av paragrafens andra stycke har ansetts
kunna lämnas orubbade.

9.13. Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

3 kap. 18 §

I fråga om skälet för ändring i denna paragraf hänvisas till vad som har
anförts under 9.9.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970
10 kap. 38 och 65 §§

I dessa paragrafer anges att vissa handlingar skall delges i den för stämning
stadgade ordningen. Dessa hänvisningar som härrör från äldre RB:s
tid får numera anses åsyfta 33 kap. helt allmänt. I och med att sistnämnda
kapitel ersätts av delgivningslagen, behöver i nu aktuella bestämmelser i
vattenlagen inte anges mer än att ifrågavarande handlingar skall delges.

9.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän
flottled

46 §

I fråga om skälet för ändring av denna paragraf hänvisas till vad som
har anförts under 9.9.

9.15. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

1 §

Enligt 1 § skall avhandling om lösöreköp för att det köpta skall skyddas
mot säljarens borgenärer upprättas i viss form och bekantgöras i särskild
ordning. I det senare avseendet gäller f. n. följande. Kungörandet av köpet
skall ske närmast påföljande söndag i kyrkan i den församling där säljaren
bor. Finns egendomen i stad med rådhusrätt, skall köpehandlingen därefter
inom åtta dagar efter kungörandet uppvisas inför rådhusrätten för att tas
in i dess protokoll. Finns egendomen på annan ort, skall köpehandlingen
inom åtta dagar efter kungörandet visas upp för utmätningsmannen i orten
och tillställas honom i bestyrkt avskrift samt inom en månad efter kungörandet
företes inför häradsrätten för att tas in i dess protokoll.

Det vore i och för sig önskvärt att inte behöva göra ingrepp i förevarande
ålderdomliga bestämmelse. Emellertid blir den genom olika reformer rent
missvisande beträffande det formella förfarandet, om inte vissa ändringar
görs. Jag har därför funnit att paragrafen nu bör ändras i vissa sakliga avseenden,
dock utan att några andra redaktionella ingrepp görs än de som är
nödvändiga.

Kravet att kungörelse om avhandlingen skall uppläsas i kyrka bör av förut
anförda skäl slopas. Som ersättning bör föreskrivas annonsering i tidning
med spridning inom orten.

Vidare bör föreskrifter som gäller landsfiskal och stadsfogde utgå, och i
stället bör anges att ifrågavarande åtgärder vidtas i förhållande till kronofogdemyndighet.

Ytterligare bör ändringar ske med anledning av de ändrade reglerna i
fråga om de allmänna underrätternas organisation som träder i kraft den 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

169

januari 1971 (se SFS 1969: 244). Den nuvarande olikheten i bestämmelserna
för land och stad hänger samman med både den nuvarande dualismen i
underrättsorganisationen och det förhållandet att rådhusrätt tidigare i egenskap
av magistrat hade befattning med exekutionsgöromål. Handlingens
uppvisande inför rådhusrätten innebar därför samtidigt också ett tillkännagivande
för exekutionsmyndigheten i staden (se SOU 1967: 4 s. 170). I och
med att rådhusrätternas dubbla egenskap av domstol och magistrat har
upphört, saknas givetvis grund för ett sådant synsätt. Anpassning bör vidare
ske till den nya underrättsorganisationen enligt vad som uttalades i prop.
1969: 119 (s. 49).

En enhetlig reglering i 1 § lösöreköpsförordningen har ansetts böra ske
på följande sätt. De nu för landet gällande bestämmelserna ges generell
giltighet. Köpehandlingen skall uppvisas för kronofogdemyndigheten och
tingsrätten. De tidsfrister som gäller för uppvisandet bör löpa från den dag
då kungörelsen infördes i tidning i stället för, som nu, från kyrkokungörandet.

I anslutning till ändringarna torde övergångsbestämmelser böra ges beträffande
lösöreköp, vari det formella förfarandet inletts genom kyrkokungörande
före ändringarnas ikraftträdande. Eftersom äldre frister torde böra
bestå i sådana fall, har i övergångsbestämmelserna angetts att äldre bestämmelser
har fortsatt giltighet för sådana köp.

2 och 4 §§

Den nya benämningen på underrätterna som följer av lagen (1969: 244)
om ändring i rättegångsbalken föranleder viss redaktionell ändring i 2 §.
Vidare har ordet domaren i 4 § ersatts med rätten.

9.16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och
enkla bolag

17 §

I fråga om skälen för upphävande av denna paragraf hänvisas till vad som
har anförts under 9.9.

9.17. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

12, 17 och 123 §§

Delgivning av konkursansökan (12 och 17 §§) och av edgångsföreläggande
(123 §) sker nu enligt bestämmelserna om delgivning av stämning i
tvistemål med den jämkningen att kungörelsedelgivning enligt 33 kap. 12 §
RB i visst fall får ske även då den som skall delges vistas på känd utrikes
ort. Eftersom delgivning enligt 33 kap. 12 § RB kommer att motsvaras av
6f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

kungörelsedelgivning enligt 15 § förslaget till delgivningslag, bör hänvisningen
ske dit i stället.

Att förslag om ändring även i 12 § första stycket föreligger framgår av
prop. 1969: 119 s. 38.

9.18. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

12 §

I 12 § 1 mom. utsökningslagen (UL) sägs att närmare föreskrifter angående
förfarandet i utsökningsmål meddelas av Kungl. Maj :t. Vidare föreskrivs
i 2 mom. att, om underrättelse eller annan handling skall tillställas
någon genom överexekutors eller utmätningsmans försorg och särskild ordning
inte är föreskriven i lag, det får ske enligt RB:s delgivningsbestämmelser,
om Kungl. Maj :t bestämmer detta. Eftersom den föreslagna delgivningslagen
utan särskild föreskrift blir tillämplig på förfarandet hos överexekutor
och utmätningsman, kan föreskriften i 2 mom. utgå. Något hinder
för Kungl. Maj :t att för vissa situationer ge särskilda föreskrifter om förfarandet
som avviker från delgivningslagen, t. ex. att rekommenderat brev
skall användas, kommer inte att föreligga (jfr 1 § andra stycket delgivningslagen).

193 §

Förordnande om vräkning från fast egendom eller ur hus får enligt 193 §
UL inte verkställas annat än om den som skall vräkas genom utmätningsmannen
har meddelats underrättelse om vräkningsansökningen sist fyra
dagar före vräkningen. Vräkning får också ske dels om en av utmätningsmannen
utfärdad skriftlig underrättelse bevisligen har kommit den som
skall vräkas till handa på annat sätt inom samma tid, dels om underrättelse
har meddelats hans make eller husfolk, när han har sökts i sitt hemvist
utan att kunna anträffas, dels om s. k. spikning har skett, när make eller
husfolk ej har anträffats. Har den som skall vräkas inte stadigt hemvist
inom riket och inte heller känt ombud i orten, är underrättelse inte nödvändig.

Delgivningslagen skall tillämpas vid delgivning som verkställs av utmätningsman,
om inte föreskrift om avvikelse meddelas. Nuvarande föreskrifter
om hur skriftlig underrättelse om vräkningsansökan skall ske beträffande
den som har stadigt hemvist i riket motsvaras i stort sett av bestämmelserna
om delgivning i förslaget till delgivningslag. Sådan underrättelse bör därför
ske enligt dessa bestämmelser. I ett hänseende innebär detta en avvikelse
från vad som gäller nu. Delgivning genom att underrättelsen lämnas i den
söktes hemvist eller sätts fast på dörren till hans bostad kan nu ske, om
den sökte, hans make eller hans husfolk inte träffas. I förslaget till delgivningslag
förutsätts för motsvarande fall dessutom att det kan antas att den

171

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt. Mot denna skärpning
av förutsättningarna för spikning har kronofogdemyndigheten i Stockholm
reagerat. Kronofogdemyndigheten anser, att den föreslagna inskränkningen
i möjligheten att använda spikning kan göra förfarandet tidsödande och alltså
fördröja den vräkning som skall ske skyndsamt. För egen del anser jag
dock, att rättssäkerhetsskäl talar för att denna form av delgivning inte används
i andra fall än som har föreslagits i delgivningslagen. Förhållandena
torde för övrigt i regel vara sådana att det är relativt lätt att konstatera om
det finns anledning att antaga att den sökte har avvikit, när man inte träffar
honom, hans make eller hans husfolk. Från praktisk synpunkt torde
ändringen därför inte ha större betydelse.

Vid utformningen av paragrafen har jag beaktat önskemål från lagberedningen
och EON om bättre överensstämmelse mellan 193 § 1 mom. andra
punkten och 59 § 2 mom. andra punkten UL.

195 a §

Bestämmelser om förfarandet hos överexekutor i handräckningsmål saknas
i stort sett. I 195 § UL sägs, att ansökan om handräckning skall göras
skriftligen och att ansökningen inte får bifallas innan förklaranden har fått
tillfälle att svara. Beslut om annan handräckning än vräkning kan dock
meddelas interimistiskt, om saken är sådan att man inte kan avvakta förklarandens
yttrande. Överexekutors föreläggande för förklaranden att yttra sig
över ansökningen brukar i praxis delges denne genom sökandens försorg.

Enligt 5 § lagsökningslagen skall ansökningen med föreläggande för gäldenären
att svara delges denne på sätt som är föreskrivet om stämning i
tvistemål. Delgivningen skall ske genom rättens försorg, om borgenären inte
hellre vill ombesörja delgivningen själv. En motsvarighet till denna föreskrift
finns i 5 § lagen (1921:244) om utmätningsed. I 9 § lagsökningslagen
sägs vidare att underrättelse som rätten meddelar part i annat fall
genast skall sändas till parten.

Förfarandet i handräckningsmål inför överexekutor är i allt väsentligt
av samma karaktär som förfarandet i lagsökningsmål. De bestämmelser om
delgivning som gäller i lagsökningsmål bör därför bli gällande även i handräckningsmålen.
I en ny paragraf, 195 a §, föreslås därför alt ansökningen
med föreläggande för motparten att yttra sig skall delges motparten på
sätt om stämning i tvistemål är föreskrivet och att delgivning skall ske genom
överexekutors försorg, om sökanden inte hellre vill ombesörja delgivningen
själv. Underrättelser om andra förelägganden som överexekutor
meddelar parterna skall sändas med posten. De föreslagna bestämmelserna
är avvikelser från vad som i dessa delar sägs i förslaget till delgivningslag,
men i övrigt skall denna lag tillämpas hos överexekutor.

Eftersom UL f. n. överses av lagberedningen, vill jag tillägga att den här
förordade ändringen har godtagits av lagberedningen.

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970
215 §

I 215 § utsökningslagen föreskrivs nu att det ankommer på överexekutor
att på begäran förordna om delgivning enligt 33 kap. 12 § RB om sådan delgivning
är aktuell. Av delgivningslagen framgår att förordnande om delgivning
enligt 15—17 §§ skall meddelas av myndigheten. Följdändringen har
utformats som en föreskrift att beslutet skall delges genom den vinnandes
försorg utom när delgivning skall ske enligt 15—17 §§ delgivningslagen.

9.19. Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

24 §

Nuvarande föreskrift att delgivning inte får ske enligt 33 kap. 12 § RB
har ändrats till att avse 15 § delgivningslagen som ersätter nämnda lagrum.

9.20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare

4 §

Beslut om åtalseftergift skall enligt 4 § på lämpligt sätt delges den underårige.
Delgivningsmetoden får därvid avpassas efter omständigheterna. Sålunda
kan vid bagatellartade brott delgivning ske enligt 33 kap. RB.

Uttrycket delgivning har här en mera vidsträckt innebörd än som avses i
delgivningslagen och omfattar även muntlig underrättelse till vederbörande.
RÅ har föreslagit att paragrafen ändras på så sätt att det föreskrivs att beslutet
skall tillkännages på lämpligt sätt för den underårige. Jag har anslutit
mig till RÅ:s förslag, och paragrafen har därför utformats i enlighet med
detta.

9.21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken

17 §

Sådan stämning som avses i denna paragraf skall enligt särskild föreskrift
kungöras enligt 33 kap. 12 § RB. Här föreligger således ett undantag från
33 kap. 13 § RB, som i övrigt förbjuder kungörelsedelgivning av stämning i
brottmål. Motsvarande förbud skall enligt förslaget finnas i 33 kap. 6 § RB.
Föreskriften i förevarande paragraf har utformats så att det anges att stämningen
utan hinder av 33 kap. 6 § första stycket RB skall delges genom
kungörelse. Nuvarande enklare förfarande, när egendomens värde uppenbart
ej uppgår till 100 kr., har ansetts böra bestå i sak.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

173

9.22. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

15 §

Hänvisningarna till 33 kap. 8 och 12 §§ RB har här bytts ut mot hänvisningar
till de motsvarande bestämmelserna i 12 och 15 §§ delgivningslagen.

9.23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya
fastighetsböcker för landet

6 §

Föreskriften om att kallelse till sammanträde, som avses i paragrafen,
skall läsas upp i församlingens kyrka har ansetts kunna utgå. Med hänsyn
till de underrättelseformer som föreskrivs i övrigt i paragrafen har någon
ersättning för kyrkokungörandet inte ansetts påkallad.

9.24. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314)

Gruvrättsutredningen har den 14 maj 1969 avgett betänkande med förslag
till ny gruvlag (SOU 1969: 10). När förslaget har utarbetats har
gruvrättsutredningen haft tillgång till departementspromemorian med förslag
till ny delgivningslag. I remissyttrande över departementspromemorian
anför gruvrättsutredningen, att ändring i de delgivningsföreskrifter som
finns i den gruvlag som gäller nu bör ske i så liten utsträckning som möjligt
med hänsyn till att det inte torde dröja så länge förrän den nya gruvlagen
ersätter den som nu gäller. Gruvrättsutredningen har även lagt fram
förslag hur ändringarna i delgivningsföreskrifterna bör utformas. 7

7 §

Om ansökningshandlingarna är ofullständiga vid ansökan om inmutningsrätt,
kan bergmästaren besluta att förelägga sökanden att komplettera
dem. Beslutet skall delges sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat
brev (7 § första stycket gruvlagen).

Enligt gruvrättsutredningens mening anpassas stadgandet bäst till förslaget
till delgivningslag, om man slopar möjligheten att skicka beslutet i
rekommenderat brev och endast föreskriver att beslutet skall delges sökanden.
Jag har anslutit, mig till gruvrättsutredningens förslag. Bestämmelsen
har utformats i enlighet med detta.

I 7 § andra stycket föreskrivs att delgivning skall ske på sätt om delgivning
av stämning i tvistemål är stadgat eller eljest bevisligen. Formuleringen
anses innebära bl. a. att, om den som söks för delgivning inte anträffas,
reglerna i 33 kap. 8—12 §§ RB om surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning
är tillämpliga (jfr Digman, Svensk Gruvrätt, 1953, s. 134).

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Eftersom bestämmelserna i förslaget till delgivningslag sålunda bör kunna
tillämpas utan begränsning, har en föreskrift om att föreläggandet skall
delges tagits in i andra stycket.

12 §

I 12 § föreskrivs att delgivning skall ske på sätt om stämning är stadgat
eller eljest bevisligen. Även här har det ansetts tillräckligt med en föreskrift
om att den handling som avses skall delges. I 12 § första stycket sista punkten
har dessutom i överensstämmelse med delgivningslagens terminologi uttrycket
»lämnas» bytts ut mot »överbringas».

22 §

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad som har anförts under 7 §
första stycket.

23 § 3 mom.

Bergmästaren skall översända kungörelsen om utmålsförrättning i rekommenderat
brev med mottagningsbevis till sökanden och kända sakägare.
Detta bör ske så tidigt att kungörelsen kommer mottagaren till handa minst
30 dagar före förrättningen. Om viss sakägare inte har kunnat nås på detta
sätt, skall bergmästaren föranstalta om delgivning på sätt som för delgivning
av stämning i tvistemål är stadgat, vilket såsom har angetts ovan under
7 § gruvlagen anses innebära delgivning enligt 33 kap. RB.

Som har nämnts förut skall delgivningslagen tillämpas på delgivning i
ärenden hos bergmästaren. Eftersom denna lag bland delgivningssätten tar
upp översändande i rekommenderat brev med mottagningsbevis, behöver
detta inte särskilt utsägas i momentet. Följdändringen bör därför utformas
så, att det föreskrivs endast att kungörelsen genom bergmästarens försorgdelges
vederbörande. Det synes inte nödvändigt att delgivningen skall ha
verkställts 30 dagar före förrättningen. Å andra sidan förefaller den tid
av 8 dagar som nu är föreskriven för delgivning av sakägare som inte har
kunnat nås med rekommenderad försändelse med mottagningsbevis alltför
snäv för att erhålla allmän giltighet. Gruvrättsutredningen föreslår i sitt
nämnda betänkande att kungörande om utmålsförrättning skall delges sökanden
och samtliga kända sakägare i god tid (6 § andra stycket förslaget
till ny gruvlag). Som förebild till denna bestämmelse har enligt gruvrättsutredningen
förslaget till ny fastighetsbildningslag använts. Jag anser, att
man med hänsyn till den utformning som delgivningsföreskriften får redan
nu kan ersätta de olika tidsfrister som finns med en föreskrift att delgivning
skall ske i god tid. Bestämmelsen har utformats i enlighet härmed.

I 23 § 3 mom. sista stycket finns en föreskrift om kollektivdelgivning med
delägare i samfälld mark. Eftersom krav på delgivning skall gälla enligt
momentets första stycke, blir delgivningslagens bestämmelser i 10 eller 18 §
tillämpliga. Sista stycket kan därför utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 175

43 §

I motsats till förhållandet i 23 § 3 mom. sista stycket avser förevarande
paragrafs tredje stycke ett kallelseförfarande, vari formell delgivning inte
krävs. För att få 10, 16 och 17 §§ delgivningslagen tillämpliga, har därför i
styckets tredje punkt tagits in en likadan bestämmelse som i ensittarlagen
(9.7.).

9.25. Förslaget till lag om ändring i uranlagen (1960: 679)

16 §

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad som har anförts under 7 §
andra stycket och 12 § i avsnittet 9.24.

9.26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

95 §

I fråga om skälen för upphävande av denna bestämmelse hänvisas till
vad som har anförts under 9.9.

9.27. Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

11 § 2 mom.

Skogsvårdsstyrelsens beslut i avverkningsfrågor skall enligt 11 § 2 mom.
skogsvårdslagen bevisligen tillställas sökanden samt annan sakägare.

Eftersom skogsvårdsstyrelsen skall ha rätt att tillämpa delgivningslagen,
har föreskriften att beslutet skall bevisligen tillställas vederbörande bytts ut
mot en föreskrift att beslutet skall delges.

13 §

Genom skogsvårdsstyrelsens försorg skall fastighetsägaren eller annan
som bär verkställt eller planlagt avverkning bevisligen underrättas om avverkningsförbud
som har meddelats av skogsvårdsstyrelsen (13 § 1 mom.).
Om särskild skyndsamhet är påkallad, kan i vissa fall länsjägmästaren eller
annan tjänsteman med högre skoglig utbildning efter bemyndigande av
skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud. Sådant förbud skall delges
den som har verkställt eller planlagt avverkningen. Kan denne inte anträffas,
får delgivningen ske genom att meddelande om förbudet anslås på
avverkningsplatsen och läses upp för avverkningsmanskapet (13 § 2 inom.).

Delgivningslagen skall som nämnts bli tillämplig på delgivning som sker
i ärende hos skogsvårdsstyrelsen. Delgivning av avverkningsförbud bör ske
enligt bestämmelserna i denna lag såväl när förbudet har meddelats av
skogsvårdsstyrelsen som när det är fråga om förbud som avses i 13 § 2 mom.
Den speciella delgivningsform som nu gäller beträffande avverkningsförbud

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

som avses i 13 § 2 mom. bör emellertid behållas såsom ett undantag från
delgivningslagen. Följdändringarna kan sålunda inskränkas till att 1 mom:s
föreskrift om bevislig underrättelse om innehållet i avverkningsförbud ersätts
med en föreskrift att förbudet skall delges. Detta torde i och för sig
medföra en viss skärpning av de formföreskrifter som nu gäller beträffande
avverkningsförbud. Underrättelse om innehållet i sådant förbud lär f. n.
kunna meddelas muntligen i vittnens närvaro. Skärpningen torde dock inte
få någon större praktisk betydelse. Man torde f. ö. inte behöva avstå från
att ge också muntlig underrättelse om sådan anses önskvärd. Underrättelse
bör sålunda kunna ske i den formen att förbudet uppläses, varvid dessutom
en avskrift av förbudet lämnas till vederbörande mot delgivningserkännande.

19 §

Fn föreskrift om bevislig underrättelse har ändrats till att avse att underrättelsen
skall delges.

Vid paragrafens avfattning har jag vidare tagit hänsyn till den nya organisationen
av de allmänna underrätterna som införs den 1 januari 1971.
I 19 § andra stycket föreskrivs sålunda nu att skogsstyrelsen i visst fall förordnar
sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män företa
undersökning av skogsområde. Gode män utses av förrättningsmannen
bland dem som är ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar
eller ledamöter av nämnd vid häradsrätt. Denna bestämmelse
har ändrats till att avse, förutom gode män vid lantmäteriförrättningar,
nämndemän i allmänhet, varunder bör anses inbegripna nämndemän i alla
domstolar i första instans.

22 och 41 §§

I dessa paragrafer föreskrivs för vissa situationer bevislig kallelse resp.
bevislig underrättelse. Även här har i stället angetts att berörda handlingar
skall delges vederbörande.

9.28. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

88 §

I fråga om skälen för upphävande av denna paragraf får jag hänvisa till
vad som har anförts under 9.9.

9.29. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar

36 §

Även här får jag hänvisa till 9.9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

177

9.30. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

27 §

Även i denna paragraf finns en föreskrift om bevislig kallelse som har
bytts ut mot en föreskrift om delgivning av kallelsen.

32 §

I 32 § första stycket första punkten föreskrivs att länsstyrelsens beslut
jämte besvärshänvisning i visst fall skall delges sökanden och den som beslutet
avser »skriftligen mot bevis». Eftersom delgivningslagen blir tillämplig
på delgivning i ärenden hos länsstyrelsen, har uttrycket »skriftligen
mot bevis» fått utgå. Enligt andra punkten i samma stycke får skriftlig
delgivning underlåtas om beslutet tillkännages vid förhör inför länsstyrelsen
i närvaro av den som beslutet avser. Denne skall i så fall anses ha fått del
av beslutet vid förhöret. 21 § delgivningslagen innehåller en bestämmelse
om tillkännagivande vid förhör som överensstämmer med nu angivna bestämmelse.
Hela andra punkten har därför fått utgå som överflödig.

66 §

I 66 § föreskrivs att delgivning av kallelser och andra meddelanden enligt
lagen om nykterhetsvård skall ske genom posten, såvida inte vederbörande
myndighet finner att den skall verkställas på annat sätt och att delgivningen
skall ske genom polismyndigheten, om postdelgivning inte används.
I övrigt hänvisas i paragrafen till 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ RB.
Delgivning kan sålunda inte ske med tillämpning av 33 kap. 8—12 §§.

Delgivningslagen skall i princip vara tillämplig på delgivning i ärenden
hos de myndigheter som har att tillämpa lagen om nykterhetsvård. Det
måste dock övervägas i vad mån undantag skall göras från tillämpningen
av de bestämmelser i delgivningslagen som motsvarar 33 kap. 8—12 §§ RB.
Med hänsyn till den speciella karaktären hos ärenden av hithörande slag bör
någon sakligt ingripande ändring i delgivningsreglerna i nykterhetsvårdslagen
inte komma i fråga i detta sammanhang. I enlighet härmed har nu
gällande ordning beträffande förbud mot surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning
ansetts böra bestå. Undantagen behöver dock bara avse enskild
person, ej myndighet eller juridisk person med vilken skriftväxling skall
ske i nykterhetsvårdsärende. På grund av det anförda har i paragrafen angivits,
att 12 och 15 §§ delgivningslagen inte får tillämpas vid delgivning
av kallelser och andra meddelanden enligt lagen.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9.31. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

25 §

I denna paragraf föreskrivs att kommun som vill erhålla ersättning av annan
kommun inom viss tid skall skriftligen anmana den andra kommunen
att betala ersättningen. Översänds anmaningen i rekommenderat brev med
mottagningsbevis, skall mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för
delfåendet.

Delgivningslagen är avsedd att tillämpas på delgivning som verkställs av
kommun. En kommun är f. n. inte hänvisad enbart till metoden att översända
anmaningen i rekommenderat brev med mottagningsbevis utan kan
välja andra sätt att bevisligen överbringa anmaningen till den andra kommunen.
Eftersom en kommun i här avsett fall alltid torde skaffa bevis
om att anmaning har gjorts, anser jag att delgivning utan olägenhet kan
föreskrivas som obligatorisk. Den anmanande kommunen torde regelmässigt
kunna använda delgivningsmetoden vanligt brev med begäran om delgivningserkännande.

57 §

I fråga om skälet till ändring i denna paragraf får jag hänvisa till vad som
har anförts beträffande 66 § nykterhetsvårdslagen i avsnittet 9.30.

65 §

I 65 § socialhjälpslagen föreskrivs att delgivning skall ombesörjas kostnadsfritt
av polismyndighet. Denna föreskrift blir överflödig, om den föreslagna
delgivningslagen antas, och kan därför utgå.

9.32. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister

4 §

Här föreskrivs att beslut av kommunalt organ i visst fall skall delges det
registerförande organet. Jag anser, att det är uppenbart att det här inte
krävs delgivning i delgivningslagens bemärkelse. I bestämmelsen har därför
i stället föreskrivits att det registerförande organet skall underrättas om beslutet.

9.33. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

23 §

I fråga om denna paragraf kan hänvisas till vad som har anförts i avsnittet
9.30. under 32 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 179

24 §

Denna paragrafs hänvisning till föreskriften om delgivning i 23 § kan
utgå som överflödig.

95 §

Denna paragraf har ändrats enligt samma grunder som har anförts i avsnitt
9.30. under 66 §.

9.34. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol

11 §

Delgivningslagen förutsätts utan vidare bli tillämplig på delgivning i mål
eller ärende hos försäkringsdomstolen. Vissa av de bestämmelser i 33 kap.
RB som 11 § nu hänvisar till kommer inte att motsvaras av bestämmelserna
i delgivningslagen. De kommer i stället att stå kvar i 33 kap. RB under beteckningarna
3, 7 och 8 §§. Hänvisningen har ändrats i enlighet därmed.
Samtidigt bör 11 § andra stycket utgå som onödigt.

9.35. Förslaget till lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla

I fråga om detta förslag hänvisar jag till vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (7.3.).

9.36. Förslaget till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)

54 §

I 54 § taxeringsförordningen finns föreskrifter om hur delgivning skall
ske och vem som har rätt att använda sådan delgivning. Delgivning verkställs
genom posten, varvid RB:s regler om delgivning genom posten av
annan handling än stämning skall tillämpas. Kan delgivning inte ske genom
posten, får polismyndighet anlitas. Närmare föreskrifter om hur postdelgivning
skall gå till meddelas i kungörelsen (1957: 514) med föreskrifter
om delgivning genom posten av handling från taxeringsmyndighet, vilken
kungörelse nära ansluter sig till delgivningskungörelsen.

Avsikten är att den nya delgivningslagen skall vara tillämplig inom taxeringsförfarandet.
Eftersom delgivning enligt 33 kap. 12 § RB f. n. inte sker
inom taxeringsförfarandet måste övervägas huruvida kungörelsedelgivning
enligt delgivningslagen skall få användas. Något större behov av denna
delgivningsform torde inte föreligga. Då det sålunda inte finns anledning
att i denna ordning öka antalet delgivningssätt inom taxeringsförfarandet
bör följdändringen i 54 § första stycket utformas så att, om det beträffande
anmaning eller annan handling befinns vara av betydelse att få

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

bevis om att handlingen kommit skattskyldig eller annan till handa, handlingen
skall delges honom om man inte vet att han är oanträffbar. Är det
notoriskt att vederbörande är oanträffbar, behöver försök till delgivning sålunda
inte ske. I regel måste dock de delgivningsmetoder som anges i delgivningslagen
med undantag av kungörelsedelgivning prövas innan man kan
konstatera att vederbörande inte kan anträffas. Övriga bestämmelser i 54 §
blir med denna ändring överflödiga och föreslås upphävda.

55 och 142 §§

Dessa paragrafers hänvisningar till 54 § kan utgå såsom överflödiga.

69 §

I 69 § föreskrivs att sådan underrättelse som avses i paragrafen skall tillställas
den skattskyldige i rekommenderat brev. Återkommer försändelsen
som obeställbar bör underrättelsen delges den skattskyldige enligt vad som
föreskrivs i 54 §, där det är lämpligt att så sker. Delgivning skall dock endast
ske om det finns anledning att anta att den skattskyldige kan anträffas.

Också denna bestämmelse bör anpassas till förslaget till delgivningslag.
Eftersom kungörelsedelgivning inte torde behövas inom taxeringsförfarandet,
bör delgivning krävas endast i de fall, när man räknar med att nå den
skattskyldige. Får man i samband med att den rekommenderade försändelsen
kommer tillbaka outlöst klart för sig att det inte går att få tag i honom,
bör delgivning alltså kunna underlåtas.

92 §

I 92 § taxeringsförordningen föreskrivs att underrättelse till skattskyldig
om prövningsnämndens beslut skall sändas i rekommenderat brev med
mottagningsbevis. Återkommer försändelsen som obeställbar och förekommer
anledning att den skattskyldige kan anträffas, föreskrivs att underrättelsen
skall delges honom med posten enligt vad som gäller för delgivning
av annan handling än stämning. Saknar den skattskyldige känt hemvist
eller känd uppehållsort behöver någon delgivning sålunda inte ske.

Delgivning bör i detta fall ske enligt delgivningslagen. På samma skäl som
har anförts under 54 och 69 §§ torde det inte finnas behov av kungörelsedelgivning.
Vet man att vederbörande inte kan anträffas, kan man alltså
avstå från delgivning.

9.37. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring 9

Ändringen i denna paragraf är av samma karaktär som den i 92 § taxeringsförordningen
(9.36.).

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

181

9.38. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring

15 §

Även denna ändring är av samma karaktär som den i 92 § taxeringsförordningen
(9.36.).

9.39. Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)

55 §

Här föreskrivs att Kungl. Maj :t skall förordna om förfarandet vid delgivning
av länsstyrelses, domkapitels eller kammarrätts beslut eller utslag enligt
denna förordning. Eftersom delgivningslagen förutsätts utan vidare bli
tillämplig på delgivning hos dessa myndigheter, kan bestämmelsen upphävas.

10. Hemställan

Som förut har nämnts föreligger förslag till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925:221) om bulvanförhållande i fråga om
fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845:50 s. 1) i avseende på handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkur slag en (1921:225),

18) lag om ändring i utsökning slag en (1877: 31 s. 1),

19) lag om ändring i lag sökning slag en (1946: 808),

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

20) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

36) lag om ändring i taxering sför ordning en (1956: 623),

37) lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

38) lag om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

39) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslagen under 1—35.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

183

Bilaga 1

1) Förslag
till

Delgivningslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Skall delgivning ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet,
verkställes delgivningen enligt denna lag.

Har beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden i annan författning
meddelats bestämmelser som avviker från denna lag, gäller dock
de bestämmelserna. Även om så ej uttryckligen föreskrives i annan författning,
skall 12—15 §§ icke tillämpas, om myndigheten finner att det på
grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot
delgivning i den ordning som anges i dessa paragrafer.

2 §

Delgivning ombesörjes av myndigheten.

Begär part att själv få ombesörja delgivning, kan myndigheten medge
detta, om det kan ske utan olägenhet. Myndigheten skall i sådant fall förelägga
parten att inom viss tid komma in till myndigheten med bevis om
delgivning. Har sådant bevis ej inkommit inom föreskriven tid, skall myndigheten
själv utan dröjsmål ombesörja delgivningen. 3 4

3 §

Delgivning genom myndighets försorg sker genom att handlingen sändes
till den sökte med posten eller lämnas till honom med bud, varvid som bevis
att adressaten mottagit försändelsen begäres delgivningserkännande eller
mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Finns särskild anledning antaga, att delgivningserkännande eller mottagningsbevis
ej kommer att lämnas, skall myndigheten ombesörja att handlingen
lämnas den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild
postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, anlitas stämningsman
eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning).

I fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning).

4 §

Om befordran av meddelande som skall delges, genom telegraf, telefon
eller på annat liknande sätt meddelas bestämmelser av Konungen.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han på ort utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den orten.

6 §

Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift
eller kopia.

Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av
annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten
besluta, att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten
eller på plats, som myndigheten bestämmer. Underrättelse därom och om
den tid, under vilken handlingen hålles tillgänglig, delges den sökte.

Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan handling,
varigenom talan anhängiggöres. I fråga om bilaga till sådan handling
får andra stycket dock tillämpas.

Vem som skall sökas för delgivning

7 §

8 §

9 §

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av
dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare
som mottagit handlingen skall utan dröj smål underrätta övriga delägare om
delgivningen.

10 §

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i
sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällig -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

hetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare
men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta
i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen
överbringas till denne.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom
att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.

11 §

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,
bör handling, som ombudet är behörigt att mottaga, överbringas till ombudet.
överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas
härom.

Om annat ej följer av fullmakt eller särskilda bestämmelser, är ombud
behörigt att mottaga delgivning av inlagor, beslut och andra handlingar.
Detta gäller dock ej handling som avser föreläggande för huvudmannen
att infinna sig personligen eller att eljest personligen fullgöra något.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 §

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande
härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress.

13 §

Har annan juridisk person än staten kontor, där förvaltningen föres och
där någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen
vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,
får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där. Skall
delgivning ske med kommun, får handlingen lämnas på kontor enligt vad
som sagts nu oavsett om någon som har rätt att taga emot delgivningen
vanligen har sitt arbete på kontoret.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande
härom sändas med posten till den juridiska personen under dess vanliga
adress.

I fall då denna paragraf är tillämplig får delgivning med företrädare för
juridisk person icke ske enligt 12 §.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970
14 §

Den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller 13 § svarar för att
handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan ske. Han skall
erinras därom, när handlingen lämnas till honom.

Kungörelsedelgivning m. m.

15 §

Saknar den som sökes för delgivning känt hemvist och kan det ej klarläggas
var han uppehåller sig, sker delgivningen genom kungörelse.

Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon
som handlingen kan lämnas till enligt 12 § och kan det ej klarläggas var
han uppehåller sig, får kungörelsedelgivning användas, om det finns anledning
antaga att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
Myndigheten kan i stället besluta, att handlingen skall i slutet kuvert lämnas
i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans
bostad.

16 §

Delgivning med en obestämd krets personer sker genom kungörelse. Kungörelsedelgivning
får också användas, om ett stort antal personer skall delges
och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt
med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingen eller
underrättelse enligt 6 § andra stycket till envar av dem.

17 §

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid
hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att
meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll inom sju
dagar från beslut om kungörelsedelgivning införes i lämplig tidning. Är införande
i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet i stället anslås
i myndighetens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas,
om 15 § och första punkten i detta stycke har tillämpats och därefter ny delgivning
skall ske i samma mål eller ärende.

Om det kan antagas att den som sökes för delgivning därigenom nås av
meddelande som avses i första stycket, bör meddelandet även anslås på
kommunens anslagstavla i kommun där det med hänsyn till ändamålet med
delgivningen är lämpligt.

I fall som avses i 16 § sändes dessutom meddelande med posten till någon
eller några av de personer som sökes för delgivning under deras vanliga
adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen.
Statlig myndighet och kommun skall därvid alltid erhålla meddelande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

187

När delgivning skall anses ha skett i vissa fall
18 §

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket, när handlingen är tillgänglig och underrättelsen
överbringats,

enligt 12 eller 13 §, när det blivit fullgjort som föreskrives där,
enligt 15 § andra stycket sista punkten, när handlingen lämnats i den
söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning.
Vägrar den som sökes för delgivning att taga emot handlingen, anses
delgivning ändå ha skett.

Övriga bestämmelser

19 §

Vid delgivning får handling ej lämnas till någon som i samma mål eller
ärende är motpart till den som skall delges handlingen.

20 §

Har handling som skulle ha delgivits någon kommit denne till handa på
annat sätt än som sagts förut, anses delgivning likväl ha skett.

21 §

Om föreläggande eller annat beslut meddelas vid förhandling, förhör
eller annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett med den som var
närvarande, när beslutet meddelades. Myndigheten skall skyndsamt tillhandahålla
utskrift av beslutet, om det begäres.

22 §

Har delgivning ej skett på sätt som sägs i denna lag, kan myndigheten förordna
om ny delgivning. Den som vill framställa invändning om att delgivning
med honom ej skett på behörigt sätt skall göra detta så snart det kan
ske.

23 §

Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid
delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning
har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning.
Behöver i sådant fall 15—17 §§ tillämpas, skall han påkalla biträde hos
länsstyrelsen.

24 §

För varje kommun skall finnas en eller flera stämningsmän. Stämningsman
förordnas av länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning
över stämningsmän inom länet.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

25 §

Intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt
som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämndeman, notarius
publicus, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman,
utmätningsman, exekutiv tjänsteman som är underställd utmätningsman,
och styresman eller kurator vid sjukvårdsinrättning. Detsamma gäller intyg
som utfärdas av tjänsteman vid postverket enligt bestämmelser som Konungen
meddelar, och intyg som utfärdas enligt särskilda föreskrifter om anslag
på kommuns anslagstavla.

26 §

Part är ej skyldig att bekosta delgivning som sker genom myndighets
försorg.

Skall annan än myndighet ombesörja delgivning, får han anlita stämningsman
eller, om delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde
därmed i utrikesdepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas i stället.

Sådant förordnande att tills vidare vara stämningsman som meddelats
före lagens ikraftträdande gäller till dess att länsstyrelsen bestämmer annat.

5) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 38 § och 3 kap. 8 § lagen (1907: 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

38 §.i

Uppsägning av--------uppsägningen lämnas.

Vad i 11 kap. 11—19 §§ rätte- Skriftlig uppsägning skall delgivas
gångsbalken stadgas angående stäm- den mot vilken den riktas, dock utan
ning skall äga motsvarande tillämp- tillämpning av 12—15 §§ delgiv 1

Senaste lydelse 1939:364.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ning i fråga om uppsägning. Är någon
satt att å jordägarens vägnar
uppbära arrende, vare uppsägning,
som hos honom sker, lika gill, som
hade den skett hos jordägaren själv.

Träffas ej---------

Har jordägare — ------ —--

Stämning, däri-------• ■—•

(Föreslagen lydelse)

ningslagen (1969:000). Är någon
satt att å jordägarens vägnar uppbära
arrende, vare uppsägning, som
hos honom sker, lika gill, som hade
den skett hos jordägaren själv.

— blivit fullgjort.

— allmänna tidningarna.

--icke iakttagits.

3 KAP.

8 §d

Uppsägning skall-------

Bestämmelserna i 33 kap. 16—

19 §§ rättegångsbalken om delgivning
äger motsvarande tillämpning i
fråga om uppsägning. Uppsägning
får ske hos den som är behörig att
mottaga hyra på hyresvärdens vägnar.

Träffas ej--■ ---------

Har hyresvärd-------- —

Stämningsansökan med-----

om uppsägningen.

Skriftlig uppsägning skall delgivas
den mot vilken den riktas, dock utan
tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen
(1969: 000). Uppsägning
får ske hos den som är behörig att
mottaga hyra på hyresvärdens vägnar.

— blivit fullgjort.

Post- och Inrikes Tidningar.

---- behörig ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

7) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Har ansökan---—----

I fråga om kungörelse angående
förrättningen, jordägarens och nyttjanderätt
shavarens kallande till densamma
ävensom andra underrättel -

(Föreslagen lydelse)

§-1 2

—-— eller orten.

I fråga om kungörelse angående
förrättningen, jortdägarens och nyttjanderättshavarens
kallande till densamma
ävensom andra underrättel -

1 Senaste lydelse 1968:346.

2 Senaste lydelse 1950: 212.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ser om förrättningen skola de i 3
kap. 1 § första, andra och tredje
styckena samt 2 § av lagen om delning
av jord å landet meddelade
stadgandena äga motsvarande tilllämpning,
dock med iakttagande att
kungörelsen städse skall införas i
ortstidning och att den skall innehålla,
att de, vilkas rätt är beroende
av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma
och bevaka sin rätt.
Rörer ansökan mark som ingår i
stadsplan eller byggnadsplan, skall
kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden
eller sakkunnig enligt
101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan
mark, som är samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare, och
finnes för samfälligheten känd styrelse
eller annan, som är satt att den
förvalta, erfordras ej kallelse till de
särskilda delägarna i samfälligheten,
utan må kallelsen översändas till ledamot
av styrelsen eller till förvaltaren;
och vare denne, där han ej
äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att
kallelsen tillställes någon, som äger
behörighet härtill, eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas
kännedom. Finnes ej känd styrelse
eller förvaltare och är marken samfälld
för flera än tio fastigheter med
skilda ägare må kallelsen sändas till
en av delägarna att vara för dem alla
tillgänglig; därjämte skall underrättelse
om förrättningen, såframt fastighet,
som står under allmän myndighets
vård och inseende har del i
samfälligheten, tillställas Konungens
Befallningshavande samt, där stad,
köping eller municipalsamhälle är
delägare däri, översändas till den
person eller myndighet, på vilken
det ankommer att sammankalla
dem, som i avseende å talans utförande
hava att för menigheten besluta.
Delgives kallelse på sätt, som
sist nämnts, skall uppgift om vilken
delägare kallelsen tillställts in -

(Föreslagen lydelse)

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tagas i kungörelsen om förrättningen,
och skall kungörelsen anslås i
socken- eller rådstugan, eller å annan
lämplig plats inom kommunen.

Besväras marken--------- allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

11) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 31 och 41 §§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §.

Kan överenskommelse ej träffas
eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,
skall fiskeritjänstemannen
anmäla förhållandet till länsstyrelsen
och därvid angiva vilka föreskrifter
rörande fiskets bedrivande
som enligt hans uppfattning böra
meddelas för avhjälpande av vanskötseln.
Då sådan anmälan skett,
skall länsstyrelsen därom underrätta
sakägare som sägs i 30 § med föreläggande
av viss tid, inom vilken yttrande
i ärendet må avgivas. Underrättelsen
skall delgivas sakägare.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

visst slags fisk. Fiskeriplan skall
avse viss tid, högst tio år, och, sedan
lässtyrelsens beslut kungjorts i
den ordning 41 § stadgar, gälla jämväl
mot ny sakägare. Vid fastställande
av fiskeriplan äger länsstyrelsen
stadga vite för underlåtenhet att
följa planen.

Beslut om — — —-------

(Föreslagen lydelse)

visst slags fisk. Fiskeriplan skall
avse viss tid, högst tio år, och, sedan
länsstyrelsens beslut delgivits i den
ordning 41 § stadgar, gälla jämväl
mot ny sakägare. Vid fastställande
av fiskeriplan äger länsstyrelsen
stadga vite för underlåtenhet att följa
planen.

— därtill äro.

41 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar
enligt denna lag angår så många
att avskrift av beslutet ej lämpligen
kan tillställas envar av dem,
skall beslutet kungöras i kyrkan för
den eller de församlingar, där fiskevattnet
är beläget, samt tillika anslås
i länsstyrelsens lokal och på statsverkets
bekostnad tillkännagivas i länskungörelserna
ävensom i en eller
flera tidningar inom orten; delgivning
skall anses hava skett den dag
då kungörandet i kyrka ägde rum.

Är någon —------------

Beslut, som —• — — —------

Då beslut som länsstyrelse meddelar
enligt denna lag angår så många
att avskrift av beslutet ej lämpligen
kan tillställas envar av dem, får
delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen
(1969: 000).

sådant beslut.
—- efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

18) Förslag
till

Lag

om ändring i utsöknimgslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 12, 193 och 215 §§ utsökningslagen (1877:31
s. 1) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges samt att i lagen skall
införas en ny paragraf, betecknad 195 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.2

Närmare föreskrifter —--------av Konungen.

När underrättelse eller annan
handling skall tillställas någon genom
överexekutors eller utmätnings 1

Senaste lydelse 1955: 42.

2 Senaste lydelse 1963: 255.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

mans försorg och särskild ordning
därför ej är föreskriven i lag, må det,
om Konungen så bestämmer, ske genom
delgivning på sätt i rättegångsbalken
är stadqat.

193

Förordnande, varom i 192 § sägs,
må ej verkställas, med mindre underrättelse
därom, att verkställighet är
sökt, blivit genom utmätningsman
meddelad den, som ansökningen avser,
sist fyra dagar före vräkningen.
Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit den, som ansökningen
avser, annorledes till handa inom
tid, som nyss är sagd, eller ock, om
han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat
där anträffas, blivit inom samma tid
meddelad hans make eller husfolk
eller, om de ej kunnat anträffas, i
slutet kuvert avlämnad i hans hemvist
eller fäst å hans husdörr; vare
det ock gillt. Har han ej stadigt hemvist
i riket och ej heller känt ombud
i orten, vare underrättelse, som nu är
sagd ej av nöden.

Utmätningsmannen äger —--—

Vad här---—----— —

195

§-x

Förordnande, varom i 192 § sägs,
må ej verkställas, med mindre underrättelse
därom, att verkställighet
är sökt, delgivits den, som ansökningen
avser, sist fyra dagar före
vräkningen. Underrättelse erfordras
ej, om det ej är känt var denne
har sitt hemvist eller eljest uppehåller
sig eller var ombud för honom
finns.

---ej vållas.

äga rum.

a §.

Föreläggande som överexekutor i
annat fall meddelar part enligt detta
kapitel sändes med posten.

215

1 Senaste lydelse 1963: 255.

2 Senaste lydelse 1946: 814. 7

§-2

Skall besvärstid räknas från erhållen
del av beslutet, delgives beslutet
motparten genom den vinnandes försorg
utom när delgivning skall ske
enligt 15—17 §§ delgivningslagen
(1969: 000).

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kap. 12 § nämnda balk, ankomme
på överexekutor att på begäran förordna
därom; och skall vad i sagda
paragraf stadgas om rätten gälla
överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

24) Förslag
till
Lag

om ändring i gruvlagen (1938: 314)

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 22 §§, 23 § 3 mom. samt 43 § gruvlagen
(1938: 314) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §.*

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna
äro ofullständiga
i något av de avseenden som angivas
i 6 § eller att eljest upplysning erfordras
rörande omständighet som
för ansökningens bedömande är av
betydelse, eller har sökanden underlåtit
att erlägga ansökningsavgift eller
förskott, skall bergmästaren ofördröj
ligen förelägga sökanden att
inom viss tid avhjälpa bristen vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen
förfaller i sin helhet eller
såvitt angår viss del av det med ansökningen
avsedda området; bergmästaren
likväl obetaget att, när det
med hänsyn till särskilda omständigheter
finnes skäligt, meddela nytt
föreläggande. Beslutet, däri äventyr
som nu sagts skall intagas, skall genast
genom bergmästarens försorg
delgivas sökanden eller tillsändas
honom i rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, skall

Senaste lydelse 1952: 148.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bergmästaren förelägga envar sökande
att, om han vill göra gällande att
inmutningsrätten till det gemensamma
området enligt vad i 3 § andra
stycket är stadgat skall tillhöra honom
ensam, inom viss i föreläggandet
angiven tid väcka talan därom
vid domstol, vid äventyr att han eljest
förlorat sin talan. Föreläggandet
skall delgivas sökandena i den
ordning, som för delgivning av stämning
i tvistemål är stadgat, eller annorledes
bevisligen. Innan nämnda
tid gått till ända och, där talan därinom
väckts, tvisten slutligen avgjorts,
må ärendet icke av bergmästaren
företagas till avgörande.

Minst fjorton dagar innan något
arbete å det inmutade området börjas
skall inmutaren härom, i den
ordning som för delgivande av stämning
är stadgad eller annorledes bevisligen,
underrätta såväl ägaren av
den mark, varå han ämnar bedriva
arbetet som den vilken med nyttjanderätt
innehar sådan mark; dock
må, där marken äges eller innehaves
av enskild person som är frånvarande
och låter egendomen förvaltas
av annan, underrättelsen lämnas
förvaltaren.

1 Senaste lydelse 1952: 148.

bergmästaren förelägga envar sökande
att, om han vill göra gällande att
inmutningsrätten till det gemensamma
området enligt vad i 3 § andra
stycket är stadgat skall tillhöra honom
ensam, inom viss i föreläggandet
angiven tid väcka talan därom
vid domstol, vid äventyr att han eljest
förlorat sin talan. Föreläggandet
skall delgivas sökandena. Innan
nämnda tid gått till ända och, där
talan därinoin väckts, tvisten slutligen
avgjorts, må ärendet icke av
bergmästaren företagas till avgörande.

belägen.

§•

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

som nu sagts skall intagas, skall genast
genom bergmästarens försorg
delgivas sökanden eller tillsändas
honom i rekommenderat brev.

(Föreslagen lydelse)

nu sagts skall intagas, skall genast
genom bergmästarens försorg delgivas
sökanden.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren
att i rekommenderat brev
med mottagningsbevis översända
kungörelsen såväl till sökanden som
till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

Bestyrkt avskrift----—---

Är mark som beröres av utmålsläggningen
samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och finnes för
samfällighet en känd styrelse eller annan
som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda
delägarna i samfälligheten, utan
skall det för jordägaren avsedda
exemplaret av kungörelsen samt, där
avskrift av ansökningshandlingarna
skall tillställas jordens ägare, jämväl
nämnda avskrift översändas till
ledamot av styrelsen eller till förvaltaren;
och vare denne, där han ej
äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att
handlingarna tillställas någon som
äger behörighet härtill eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas
kännelom. Finnes ej känd styrelse
eller förvaltare och är marken
samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, må handlingarna

§.J

finnes tillgänglig.

1 Senaste lydelse 1952: 148.

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sändas till en av delägarna att vara
för dem alla tillgängliga. I fall varom
sist nämnts skall uppgift om vilken
delägare handlingarna tillställts intagas
i kungörelsen om förrättningen;
och skall kungörelsen anslås i socken-
eller rådstugan eller å annan
lämplig plats inom kommunen.

43 §.

Konungens befallningshavande -— -

Häftar marken---- -— ---

Sammanträde för fördelningen
skall hållas så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom
Konungens befallningshavandes försorg
minst fjorton dagar förut med
posten sändas till jordägaren och
kända innehavare av fordran som
skall utgå ur de nedsatta medlen
ävensom innehavare av sådan rättighet
för vilken särskild ersättning
blivit bestämd; är innehavare av
fordran okänd, skall kungörelse om
sammanträdet minst fjorton dagar
förut införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. Är marken
samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och finnes för samfälligheten
känd styrelse eller annan
som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna
i samfälligheten, utan må
kallelsen översändas till ledamot av
styrelsen eller till förvaltaren; och
vare denne, där han ej äger att själv
föra talan för samfälligheten, delägarna
ansvarig för att kallelsen tillställes
någon som äger behörighet
härtill eller, om sådan ej finnes,
kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare
och är marken samfälld för flera
än tio fastigheter med skilda ägare,
må kallelsen sändas till en av delägarna
att vara för dem alla tillgänglig.
Delgives kallelse på sätt som sist
nämnts, skall kungörelse om sammanträdet
utfärdas med uppgift om
vilken delägare kallelsen tillställts;

---förd talan.

— mån förminskad.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och skall kungörelsen anslås i socken-
eller rådstugan eller å annan
lämplig plats inom kommunen.

Är marken— — —-----och kungörelse.

De med---------av gr mi nn eh ava ren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

30) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 27, 32 och 66 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Förhör med----—---ärendets bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför
länsstyrelsen, hämtning och annan
påföljd av utevaro skola bestämmelserna
i 13 § 2 mom. första
och andra styckena äga motsvarande
tillämpning; dock skall i fråga
om hämtning till förhör gälla dels
att handräckning härför må meddelas,
där den uteblivne bevisligen
kallats till förhöret så tidigt att han
kunnat inställa sig å förelagd dag,
dels ock att person, som skall höras
upplysningsvis, ej må hämtas förrän
det befunnits, att han ej genom
viten kunnat förmås till inställelse.

Beträffande kallelse till förhör inför
länsstyrelsen, hämtning och annan
påföljd av utevaro skola bestämmelserna
i 13 § 2 mom. första
och andra styckena äga motsvarande
tillämpning; dock skall i fråga
om hämtning till förhör gälla dels
att handräckning härför må meddelas,
där den uteblivne delgivits
kallelse till förhöret så tidigt att
han kunnat inställa sig å förelagd
dag, dels ock att person, som skall
höras upplysningsvis, ej må hämtas
förrän det befunnits, att han ej genom
viten kunnat förmås till inställelse.

32 §,

Länsstyrelsens slutliga beslut
jämte besvär shänvisning, där klagan
över beslutet må föras, skall skriftligen
mot bevis ofördröjligen delgivas
sökanden samt den som beslutet
avser. Tillkännagives beslutet vid
förhör inför länsstyrelsen i den sist -

Länsstyrelsens slutliga beslut
jämte besvärshänvisning, där klagan
över beslutet må föras, skall
ofördröj ligen delgivas sökanden
samt den som beslutet avser.

1 Senaste lydelse 1956: 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

199

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nämndes närvaro, må dock skriftlig
delgivning med honom underlåtas,
och skall han i sådant fall anses hava
fått del av beslutet vid förhöret;
dock åligger det länsstyrelsen att på
begäran genast tillhandahålla utskrift
av beslutet.

Har beslut-------tillställas åklagaren.

Där nykterhetsnämnd — — — —---denna nämnd.

I övrigt skall beträffande delgivning
i tillämpliga delar gälla vad
som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14,
23 och 25 §§ rättegångsbalken.

§■

Delgivning av kallelser och andra
meddelanden enligt denna lag får ej
ske med tillämpning av 12 eller 15 §
delgivningslagen (1969: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

31) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 25 och 57 §§ lagen (1956:2) om socialhjälp
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges samt att 65 § samma lag
skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

Kommun, som---—----betala ersättningen.

Anmaningen skall — —---—--för kravet.

Översändes anmaning i rekom- Anmaningen jämte därvid fogade
menderat brev med mottagning sb e- handlingar skall delgivas den andvis,
skall mottagningsbeviset gälla ra kommunen,
som bevis om dagen för delfåendet.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ar 1970

(Nuvarande lydelse)

Delgivning skall, om ej länsstyrelsen
finner den böra verkställas på
annat sätt, ske genom posten. Om
postdelgivning ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos
polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning
i tillämpliga delar gälla vad som
finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23
och 25 §§ rättegångsbalken.

(Föreslagen lydelse)

§•

65 §d

Delgivning ombesörjes kostnadsfritt
av polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

33) Förslag
till
Lag

om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas, att 23, 24 och 95 §§ barnavårdslagen (1960: 97)
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

När barnavårdsnämnden meddelat
beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall beslutet
skyndsamt skriftligen delgivas
den det rör. År fråga om barn under
femton år, behöver beslutet, såvitt
barnet angår, endast delgivas föräldrarna.

(Föreslagen lydelse)

§■

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Tillkännagives beslut som avses i
första stycket vid förhör inför
nämnden i närvaro av den som skall
erhålla del av beslutet, må skriftlig
delgivning med honom underlåtas.

Han skall då anses ha fått del av
beslutet vid förhöret. På begäran
skall nämnden dock tillhandahålla
utskrift av beslutet.

Har barnavårdsnämnd enligt 29
eller 30 § beslutat, att någon skall
omhändertagas för samhällsvård eller
utredning, skall beslutet ofördröjligen
på sätt som stadgas i 23 §
delgivas honom själv, om han fyllt
femton år, och hans föräldrar. Den
som delgives beslutet skall samtidigt
anmodas att skriftligen förklara huruvida
han samtycker till att det
verkställes.

Lämnas icke —- —

§•

Har barnavårdsnämnd enligt 29
eller 30 § beslutat, att någon skall
omhändertagas för samhällsvård eller
utredning, skall beslutet ofördröjligen
delgivas honom själv, om han
fyllt femton år, och hans föräldrar.
Den som delgives beslutet skall samtidigt
anmodas att skriftligen förklara
huruvida han samtycker till att
det verkställes.

--till länsstyrelsen.

Delgivning av kallelser, beslut eller
andra meddelanden enligt denna
lag skall ske genom posten, såvida
icke vederbörande myndighet finner
den böra verkställas på annat sätt.
Om postdelgivning ej användes, må
biträde för delgivningen påkallas
hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning
i tillämpliga delar gälla vad
som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7,
14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

§•

Delgivning av kallelser, beslut eller
andra meddelanden enligt denna
lag får ej ske med tillämpning av
12 eller 15 § delgivningslagen (1969:
000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

7| Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 13

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

35) Förslag
till

Lag

om vissa anslag på kommuns anslagstavla

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Får myndighet eller enskild på grund av lag eller annan författning påkalla
anslag på kommuns anslagstavla, åligger det kommunen att verkställa
anslaget.

2 §•

Den som har att påkalla anslag på kommunens anslagstavla, skall göra
detta hos kommunstyrelsen med upplysning om den tid varunder anslag
skall ske. Därvid lämnas den handling som skall anslås. Är denna ett meddelande
om att annan handling finns tillgänglig för någon att ta del av, skall
meddelandet innehålla uppgift om sistnämnda handlings huvudsakliga innehåll,
om den plats där den hålles tillgänglig och om den tid varunder detta
sker. Påkallar enskild anslag av meddelande som nu sagts, skall den handling
som nämnes i meddelandet hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen.

3 §•

Valet av kommun där anslag skall ske träffas av den myndighet som
påkallar anslaget. Har anslag påkallats av enskild och finner kommunen
att anslaget bör ske i annan kommun, hänskjutes frågan till länsstyrelsen
för avgörande. Detsamma gäller om det av annan anledning föreligger hinder
för anslag som påkallas av enskild.

Sedan anslag skett under föreskriven tid, skall bevis om vidtagna åtgärder
tillställas den som påkallat anslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. May.ts proposition nr 13 år 1970

203

Bilaga 2

Nuvarande lydelse av 33 kap. rättegångsbalken
33 KAP.

Om inlaga i rättegång och om delgivning

1 §

Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift
å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den
är honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter,
som äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat
ombud att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas.
I skriftligt svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och
de övriga omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom,
samt, om han vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och
postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan
dröjsmål anmäla det till rätten.

2 §

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som
nu sagts, ombesörjer rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses
ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen,
då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finnes
innesluten, avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få
ombesörja delgivning, må det anförtros honom, om rätten finner det kunna
ske utan olägenhet. Delgivning av tredskodom, som ej innebär fastställande
av intecknad fordran till betalning ur fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,
skall ske genom rättens försorg, allenast om parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom
hans försorg. Åklagare äge ock ombesörja delgivning av kallelse eller föreläggande,
som utfärdats av honom.

Under förundersökning i brottmål ombesörj es delgivning av kallelse eller
beslut av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5 §

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, om
ej rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser om delgivning genom posten meddelas av
Konungen.

6 §

Delgivning skall, om ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen
i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.
Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.
Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf
eller telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga
av vidlyftig beskaffenhet, äge rätten föreskriva, att bilagan i stället för
att överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom
skall fogas vid handlingen.

7 §

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemensam
andaktsövning eljest äger rum.

8 §

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas
han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll
han tillhör eller, om sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor
i samma hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har
tillsyn över huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast
kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å
kontoret överlämnas till där anställt biträde.

Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med
posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen
föres och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning,
vanligen har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid
å kontoret, må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt
biträde. Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte
med posten sändas till samfundet eller inrättningen under dess vanliga
adress.

Lag samma vare, då kommun eller annan sådan menighet, med vilken
delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon, som
för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas å
kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med
den som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10 §

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda paragrafer
föreskrivits blivit fullgjort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

205

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för
att den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens
överlämnande skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,
med vilken delgivning skall ske.

11 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den
orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, äge han i utrikesdepartementet
påkalla biträde därmed.

12 §

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt
hemvist och kan ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne
rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats
i dess kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och,
om det kan antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan
tidning. Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras
ej i samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den
parten, att meddelande införes i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om den sökte har känt hemvist
inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må
överlämnas, ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte
uppehåller sig. Finner rätten skäl därtill, må den i stället förordna, att handlingen
i slutet kuvert skall avlämnas i den söktes hemvist eller, om så ej
kan ske, fästas å hans husdörr.

Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga
rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer,
att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

14 §

Har handling, som skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses
delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än
ovan stadgats.

15 §

Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling,
anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen;
dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift
av tillkännagivandet.

16 §

Äro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom
att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara
tillgänglig för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

av delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås
å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angående
gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren;
han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i
styrkt avskrift överlämnas till varje delägare.

I mål angående gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, må
delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till sysslomannen;
han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde
med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av
dem.

17 §

Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller
annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon,
som äger företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt
behöriga därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo
dock endast om han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i
dödsbo, åligge honom att utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej
står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjsmål
överlämnas till någon, som äger företräda boet.

Är ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall
ske, men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i
samfundets angelägenheter, skall delgivning ske med honom.

18 §

Delgivning med kommun eller annan sådan menighet skall ske med den,
på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menigheten
besluta rörande talans utförande; med landsting må delgivning ock ske genom
att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.

19 §

Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, om kronans talan i målet
skall bevakas av annan myndighet, till denna.

Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen uppläses
i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget,
samt anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

20 §

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som
äger för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning
anmälan avser delgivning ske med ombudet.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,
äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med
denne, med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

207

21 §

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet
äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22 §

23 §

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna
om ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom
ej skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske
kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall
är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

24 §

Underrätt förordne erforderligt antal stämningsmän att, då de därför
anlitas, verkställa delgivning. Förordnande meddelas för viss tid eller tills
vidare och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Rätten skall årligen
pröva förordnandets bestånd. Stämningsmän skall, då han första
gängen förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och utan försumlighet
skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsmän skall finnas
anslagen å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §

Intyg av stämningsmän gälle som fullt bevis, att delgivning blivit så
verkställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som
meddelats av nämndeman eller notarius publicus eller av svensk konsul
eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman eller av åklagare eller polisman
eller av utmätningsman eller honom underställd exekutiv tjänsteman,
så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser utfärdats
av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av delgivning
med honom gälle ock som fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, om intygsgivarens behörighet
styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär
tjänsteman, gälla som fullt bevis, om att delgivning verkställts så, som intyget
innehåller.

26 §

Part vare ej skyldig att utgiva kostnad för delgivning genom rättens försorg,
om ej annat är stadgat.

27 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om delgivning,
vare de gällande.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Bilaga 3

Departementspromemorians förslag
till

Delgivningslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Skall delgivning ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet,
verkställes delgivningen enligt denna lag.

Har beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden meddelats
bestämmelser som avviker från denna lag, gäller dock de bestämmelserna.

2 §

Delgivning ombesörj es av myndigheten.

Begär part att själv få ombesörja delgivning, kan myndigheten medge
detta, om den finner att det kan ske utan olägenhet. Myndigheten förelägger
då parten att inom viss tid komma in till myndigheten med bevis om delgivning.
Har sådant bevis ej inkommit inom föreskriven tid, ombesörjer myndigheten
själv delgivningen utan dröjsmål.

3 §

Myndighets delgivning sker genom att handlingen sändes med posten
eller lämnas med bud. Som bevis att adressaten mottagit försändelsen begäres
delgivningserkännande eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Finns särskild anledning att antaga, att delgivningserkännade eller mottagningsbevis
ej kommer att lämnas, ombesörjer myndigheten att handlingen
lämnas den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild
postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, anlitas stämningsman
eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning (stämning smannadelgivning).

Närmare bestämmelser om ordinär delgivning, särskild postdelgivning och
stämningsmannadelgivning meddelas av Konungen.

4 §

Om befordrande av meddelanden, som skall delges, genom telegraf, telefon
eller på annat liknande sätt, meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han på ort utom riket, får delgivning ske enligt lagen på den orten.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

6 §

Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift
eller kopia.

Är handling som skall delges eller bilaga till handlingen av vidlyftig beskaffenhet
eller är det av annan anledning ej lämpligt att handlingen eller
bilagan mångfaldigas, får myndigheten besluta, att handlingen eller bilagan
i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten eller på plats, som myndigheten
bestämmer. Underrättelse därom och om den tid under vilken
handlingen eller bilagan hålles tillgänglig överbringas enligt vad som sägs
nedan om handling.

Bestämmelserna om handling i andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan
eller annan handling, varigenom talan anhängiggöres.

Vem som skall sökas för delgivning

7 §

Skall delgivning ske med enskild person, överbringas handlingen till honom
eller, om han ej själv får föra talan, till hans ställföreträdare.

8 §

9 §

Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas
handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller,
om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig
ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som
skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas handlingen
till denne.

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till dödsbodelägare
får ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare som mottagit
handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.
Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även
om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen
utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

10 §

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i
sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighetens
eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom
att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

11 §

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,
bör handling, som ombudet har rätt att mottaga, överbringas till ombudet.
Överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas härom.

Om annat ej följer av fullmakten eller särskilda bestämmelser, är ombud
behörigt att mottaga delgivning av inlagor, beslut och andra handlingar.
Detta gäller dock ej handling som avser föreläggande för huvudmannen att
infinna sig personligen eller att eljest personligen fullgöra något.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 §

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas
han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll, som
han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen lämnas till den
söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till portvakt eller annan
som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver den sökte
rörelse med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, får
handlingen även lämnas på kontoret till någon som är anställd där.

Meddelande om att handlingen lämnats på sätt som nu sagts sändes med
posten till den sökte under hans vanliga adress.

13 §

Har juridisk person i fall som avses i 9 § kontor, där förvaltningen föres
och någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen
vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,
får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där. I
fråga om kommun gäller vad som nu sagts oavsett om någon som har rätt
att taga emot delgivningen vanligen har sitt arbete på kontoret.

Meddelande om att handlingen lämnats på sätt som nu sagts sändes med
posten till den juridiska personen under dess vanliga adress.

I de fall som avses i denna paragraf får delgivning med företrädare för
den juridiska personen icke ske enligt 12 §.

14 §

Den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller 13 § svarar för att handlingen
kommer den sökte till handa så snart det kan ske. Han skall erinras
därom, när handlingen lämnas till honom.

Delgivning genom anslag m. m.

15 §

Saknar den som sökes för delgivning känt hemvist och kan ej klarläggas
var han uppehåller sig, sker delgivningen genom anslag.

Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon
som handlingen kan lämnas till enligt 12 § och kan ej klarläggas var
han uppehåller sig, får delgivning ske genom anslag, om det finns anledning
att antaga att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Myn -

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

digheten kan i stället besluta, att handlingen skall lämnas i slutet kuvert
i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans
bostad.

16 §

Skall delgivning ske med en obestämd krets personer eller med så många
alt handlingen eller underrättelse enligt 6 § andra stycket icke kan lämnas
till envar av dem utan betydande kostnad eller besvär, får delgivningen ske
genom anslag.

Företrädes delägare eller medlemmar som avses i 10 § ej av känd styrelse
eller förvaltare och är de fler än tio, får delgivning ske genom anslag.

17 §

Delgivning genom anslag sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss
tid hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och att
meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll anslås på
kommunens anslagstavla i den kommun, där den som skall delges kan antagas
uppehålla sig eller där det med hänsyn till anslagets ändamål eljest
är lämpligt. På meddelandet anges därvid under vilken tid det skall vara anslaget.
Om det kan antagas att den sökte därigenom nås av meddelandet, införes
detta i lämplig tidning.

I fall som avses i 16 § sändes sådant meddelande som avses i första stycket
med posten till varje känd person som sökes för delgivning under hans
vanliga adress, om det kan ske utan betydande kostnad eller besvär.

Närmare bestämmelser om delgivning genom anslag meddelas av Konungen.

När delgivning skall anses ha skett i vissa fall
18 §

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket, när handlingen är tillgänglig och underrättelsen
överbringats,

enligt 17 § på sjunde dagen efter det att handlingen blivit tillgänglig och
meddelandet anslagits.

Vägrar den som sökes för delgivning att taga emot handlingen, anses delgivning
ändå ha skett.

Övriga bestämmelser

19 §

Handling får ej lämnas till någon som i samma mål eller ärende är motpart
till den med vilken handlingen skall delges.

20 §

Har handling som skolat delges någon kommit denne till handa på annat
sätt än som sagts förut, anses delgivning likväl ha skett.

Första stycket gäller ej expedition som innehåller slutligt beslut eller annat
beslut som kan överklagas särskilt.

212

Iiungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

21 §

Om föreläggande eller annat beslut, som inte är slutligt, meddelas vid förhandling,
förhör eller annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett
med dem som var närvarande, när beslutet meddelades. Myndigheten skall
genast tillhandahålla utskrift av beslutet, om det begäres.

22 §

23 §

Vad som sägs i denna lag om delgivning av handling skall tillämpas även
vid delgivning av annat än handling.

24 §

För varje kommun skall finnas ett efter behovet avpassat antal stämningsmän.
Stämningsman förordnas för viss tid eller tills vidare av länsstyrelsen.
Förordnandet kan återkallas, om särskilda skäl föranleder detta.
När stämningsman förordnats eller entledigats, införes meddelande härom
i länskungörelserna. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning över
stämningsmän inom länet. Förteckningen skall årligen införas i länskungörelserna.

25 §

Intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt
som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämndeman, notarius
publicus, svensk konsul eller tjänsteman, som är anställd vid svenskt
konsulat, åklagare, polisman och utmätningsman eller exekutiv tjänsteman,
som är underställd honom, samt intyg, som utfärdats av tjänsteman vid postverket
enligt bestämmelser, som Konungen meddelar.

Intyg, att delgivning skett på utrikes ort, skall gälla som fullt bevis, att
delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet
styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman
eller på annat sätt, som Konungen bestämmer.

26 §

Part är ej skyldig att ersätta kostnad för delgivning genom myndighetens
försorg.

Part som skall ombesörja delgivning får anlita stämningsman eller, om
delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde därmed i utrikesdepartementet.

Denna lag träder i kraft den

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas i stället.

Förordnande av stämningsman som meddelats före lagens ikraftträdande
skall fortfarande gälla.

ICungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

213

Departementspromemorians förslag
till

Delgivningskungörelse1

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §

Myndigheten beslutar om sättet för delgivning.

2 §

Vid myndighet föres delgivningsförteckning. Denna skall innehålla upplysning
i de avseenden som anges i det formulär som fogats vid denna kungörelse.

Vid allmän underrätt, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol får motsvarande
uppgifter i stället antecknas i dagbok, om det prövas lämpligt. Delgivningarna
numreras i sådant fall särskilt för varje mål och ärende.

Det nummer under vilket delgivningen införts i förteckningen eller dagboken
anges på inneliggande och utgående exemplar av den handling som
skall delges. Antecknas delgivningen i dagbok, anges även målets eller ärendets
nummer i dagboken.

3 §

Myndighet som har rätt att använda tjänstebrev sänder handlingen med
tjänstepost. Annan myndighet sänder handlingen i betalt brev. Handlingen
får också lämnas genom bud.

Ordinär delgivning

4 §

Vid ordinär delgivning sändes handlingen genom brev eller lämnas genom
bud med begäran om skriftligt erkännande att handlingen mottagits.
Kuvert eller postkort för erkännande av delgivning skall vara försett med
anteckning att adressaten betalar postavgiften, om försändelsen icke får
lämnas till postbefordran utan att avsändaren förser försändelsen med frimärken
eller erlägger postavgiften kontant enligt bestämmelser som meddelas
särskilt.

Handlingen får också sändas i rekommenderat brev med begäran om
mottagningsbevis. På försändelsens adressida och mottagningsbeviset lämnas
en kortfattad uppgift om handlingens datum, diarienummer eller dylikt.
Uppgiften bestyrkes med signatur av den tjänsteman som ställer i
ordning försändelsen. Om det anses påkallat, anmärkes på försändelsen,
att den får kvitteras ut endast av adressaten personligen.

1 I kungörelsen nämnda formulär har här uteslutits.

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Särskild postdelgivning

5 §

De myndigheter som finns upptagna i den förteckning som fogats vid
denna kungörelse får anlita postverket för delgivning.

Poststyrelsen tillställer dessa myndigheter förteckning över de postanstalter
vid vilka särskild postdelgivning kan verkställas.

6 §

Vid särskild postdelgivning inneslutes den handling som skall delges i kuvert,
som på framsidan förses med tydlig och fullständig uppgift om myndighetens
namn och postadress samt den söktes namn, yrke och postadress.
Skall delgivning ske med juridisk person som har kontor, där förvaltningen
föres, anges den juridiska personen som adressat och försändelsen
ställes till kontoret.

Eu av postverket upprättad blankett till delgivningsbevis fästes vid kuvertet.
På blanketten antecknas de uppgifter om myndigheten, adressaten
och handlingens nummer som anges ovan och i 2 §.

Fyra olika typer av blanketter till delgivningsbevis tillhandahålles, en på
grönt papper för delgivningar i allmänhet, en pa blått papper för personlig
delgivning, en på gult papper för delgivning med fysisk person som
driver rörelse med fast kontor, och en på rött papper för delgivning med
juridisk person, som har kontor, där förvaltningen föres.

Myndighet bestämmer vilken blankett som skall användas. Försändelsen
får icke rekommenderas eller assureras.

Stämningsmannadelgivning

För stämningsmannadelgivning anlitas stämningsman, företrädesvis sådan
som bor eller tjänstgör i närheten av den plats, där delgivning^ kan
väntas ske. Även polismyndighet får anlitas för stämningsmannadelgivning.
Som villkor härför gäller dock att delgivningsärendet är synnerligen brådskande
eller att av annan särskild anledning polismyndighets biträde är
påkallat.

Delgivning med den som är intagen i fångvårdsanstalt, häkte, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola bör ske genom
tjänsteman vid anstalten.

Delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten bör ske
genom hans chef. 8

8 §

Den handling som skall delges inneslutes i kuvert, vars framsida förses
med uppgift om myndighetens namn och postadress, handlingens nummer
enligt 2 §, den söktes fullständiga namn, personnummer, yrke och bostad
eller annan tillgänglig upplysning som kan vara till ledning, när delgivningsuppdraget
skall verkställas. Vid kuvertet fogas sådan blankett till
delgivningsbevis som myndigheten bestämmer. Blanketten skall ha det
innehåll som anges i något av de formulär som fogats vid denna kungörelse.
På blanketten antecknas uppgift om myndigheten, handlingens nummer
enligt 2 § och den sökte.

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Kuvertet och blanketten sändes genom brev eller på annat sätt till den
som skall utföra delgivningsuppdraget. Därvid bör uppges vilken dag delgivningen
senast bör vara verkställd.

9 §

Är särskild skyndsamhet påkallad, kan myndigheten genom telefon eller
telegram befordra det meddelande som skall delges till den som skall ombesörja
delgivningen. Anlitas telegraf, tillämpas bestämmelserna om överbringande
av rättegångsfullmakt genom telegram. Befordras meddelandet
genom telefon, upptecknar mottagaren meddelandet, kollationerar det och
låter skriva ut det. På utskriften anges, att den utgör ett riktigt återgivande
av det telefonmeddelande som har mottagits från myndigheten.

Delgivningen verkställes genom att telegrammet eller utskriften av telefonmeddelandet
lämnas till den sökte. Delgivningsbevis tecknas på avskrift
eller kopia av telegrammet eller utskriften.

Anslagsdelgivning
10 §

Vid anslagsdelgivning sändes meddelandet genom brev eller på annat
sätt till anslagsförrättaren i den kommun där meddelandet skall anslås.
Meddelandet skall utfärdas i två exemplar och innehålla upplysning i de
avseenden som anges i det formulär som fogats vid denna kungörelse. Anslagsförrättaren
skall genast anslå det ena exemplaret av meddelandet,
som förses med anteckning om anslagsdagen. Det andra exemplaret skall
med intyg om anslagsdagen snarast möjligt sändas tillbaka till den myndighet
som begärt anslaget.

Meddelande som införes i tidning eller sändes med posten till den som
sökes för delgivning skall innehålla upplysning i de avseenden som anges i
det formulär som fogats vid denna kungörelse.

11 §

Om särskild anledning förekommer införes meddelande som avses i 17 §
första stycket tredje punkten delgivningslagen i flera tidningar.

Övriga bestämmelser
12 §

Utan hinder av bestämmelserna i denna kungörelse får delgivning ske på
annat sätt, om särskilda omständigheter föranleder det.

13 §

Om ersättning till postverket för särskild postdelgivning eller till nämndeman
eller särskilt förordnad stämningsman för delgivning på begäran av
myndighet gäller särskilda bestämmelser.

Har statlig myndighet påkallat biträde i utrikesdepartementet för delgivning
av handling utom riket och behöver handling översättas till främmande
språk, bäres översättningskostnaden av departementet.

Kostnad som uppkommer i andra fall för delgivning genom myndighets
försorg betalas av myndigheten.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

14 §

Har myndighet anförtrott part att ombesörja delgivning inom riket, äger
bestämmelserna i 8 § första stycket motsvarande tillämpning.

Kuvertet med bifogad blankett till delgivningbevis och myndighetens
föreläggande om delgivning lämnas eller sändes med posten till parten eller
hans ombud.

15 §

När bevis om delgivning eller om anslag inkommer till myndigheten,
granskas beviset omedelbart för kontroll av att delgivning eller anslag
skett på behörigt sätt.

Har försändelsen vid särskild postdelgivning utlämnats enligt 12 eller
13 § delgivningslagen, sänder myndigheten genast meddelande till den
sökte om vem som mottagit försändelsen. På beviset antecknas vilken dag
meddelandet avsänts.

Har meddelande anslagits på rätt sätt, ombesörjer myndigheten att anslagsdagen
antecknas på den handling som hålles tillgänglig.

Har hinder mött för delgivning eller framgår det av beviset att delgivning
eller anslag ej skett enligt de anvisningar som meddelats eller att annan
brist i delgivningsförfarandet föreligger, vidtager myndigheten utan dröjsmål
de åtgärder som betingas därav.

16 §

Kuvert och postkort för erkännande av delgivning och blanketter till delgivningsbevis
som avses i 6 och 8 §§ och till meddelanden enligt 10 § samt
till meddelanden enligt 12 eller 13 § delgivningslagen erhålles kostnadsfritt
efter rekvisition från postverkets centralförråd.

Denna kungörelse träder i kraft den

Genom kungörelsen upphäves

delgivningskungörelsen den 10 juli 1947 (nr 641),

Kungl. Maj :ts brev den 5 januari 1808 om kungörelse av resolutioner och
utslag genom uppläsande från vederbörande predikstol,

Kungl. Maj :ts cirkulär den 15 juni 1935 (nr 289) till samtliga underrätter
och domhavande ävensom länsstyrelserna i riket med vissa föreskrifter
för stämningsmän m. m.,

Kungl. Maj :ts cirkulär den 5 november 1943 (nr 772) till statliga och
kommunala myndigheter om postverkets anlitande för delgivning av myndighets
beslut m. m.,

Kungl. Maj :ts cirkulär den 31 oktober 1947 (nr 873) om vad stämningsman
i vissa fall har att iakttaga in. m.,

kungörelsen den 24 oktober 1957 (nr 569) om rätt för åklagare att använda
postdelgivning,

kungörelsen den 27 juni 1957 (nr 514) med föreskrifter om delgivning
genom posten av handling från taxeringsmyndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

217

Förteckning över myndigheter som får anlita postverket för delgivning
(5 § delgivningskungörelsen)

Allmänna domstolarna

Arbetsdomstolen

Expropriationsdomstolarna

Fastighetsbildningsmyndigheterna

Fastighetstaxeringsnämnderna

Fastighetsprövningsnämnderna

Försäkringsdomstolen

F örsäkringsrådet

Hyresnämnderna

Kammarrätten

Kronofogdemyndigheterna

Kupongskat tenämnden

Lokala skattemyndigheterna

Länsstyrelserna

Polismyndigheterna

Prövningsnämnderna

Riksförsäkringsverket

Riksskattenämnden

Riksåklagaren

Sjömansskattekontoret

Sj ömansskattenämnden

Statens hyresråd

Statsdepartementen

Taxeringsnämnderna

V attendomstolarna

Vattenöverdomstolen

Åklagarmyndigheterna

Ägodelningsrätterna

Överexekutor

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 november 1969.

N ärvarande:

f. d. justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet

Lind,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 11 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 17 oktober 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) delgivningslag, 2) lag om ändring i rättegångsbalken,
3) lag om ändring i ärvdabalken, 4) lag om ändring i lagen (1925:
221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, 5) lag om ändring i
lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, 6) lag om ändring
i lagen (1968: 349) om hyresnämnder, 7) lag om ändring i lagen (1925:
334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, 8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,
9) lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar, 10)
lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna, 11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske, 12) lag
om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden, 13) lag om ändring
i vattenlagen (1918: 523), 14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning
i allmän flottled, 15) lag om ändring i förordningen (1845:50 s. 1)
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
16) lag om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla
bolag, 17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 18) lag om ändring i
utsökning slag en (1877:31 s. 1), 19) lag om ändring i lag sökning slag eu
(1946: 808), 20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare, 21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om
införande av nya rättegångsbalken, 22) lag om ändring i lagen (1957: 132)
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m. m., 23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet, 24) lag om ändring i gruvlagen
(1938: 314), 25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679), 26) lag om ändring
i lagen (1944: 705) om aktiebolag, 27) lag om ändring i skogsvårdslagen
(1948: 237), 28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,
29) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, 30) lag

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

219

om ändring i lagen (195i: 579) om ngkterhetsvård, 31) lag om ändring i lagen
(1956:2) om socialhjälp, 32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,
33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), 34) lag om
ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol och 35) lag om vissa anslag
på kommuns anslagstavla.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bertil Werner.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till delgivningslag

1 §

Enligt uttalande i lagrådsremissen ger lagen regler för delgivning, vilka
blir tillämpliga om enligt annan lagstiftning delgivning skall ske. Vidare
sägs att det ej behövs att i sistnämnda lagstiftning finns uttrycklig hänvisning
till delgivningslagen utan att det är tillräckligt med föreskrift att
en handling skall delges. I omedelbar anslutning härtill yttras att delgivningslagen
inte skall tillämpas om det enligt den andra lagstiftningen inte
föreligger något uttryckligt eller — vilket kan vara förhållandet —- underförstått
krav på delgivning. Uttalandena tyder på att departementschefen
intar den ståndpunkten att delgivningslagen blir tillämplig även när speciallagstiftningen
visserligen saknar uttrycklig föreskrift i lagtext om att delgivning
skall ske men en föreskrift härom framstår som underförstådd.
Ordalagen i 1 § första stycket skulle kunna sägas stöda den uppfattningen
att man skall gå än längre och anse lagen tillämplig även när en myndighet
helt på eget bevåg av lämplighetsskäl beslutar om delgivning.

Frågan om gränserna för lagens tillämplighetsområde är av särskilt intresse
när det gäller verkningarna av ett förfarande som syftar till delgivning.
Det måste sålunda beaktas att t. ex. surrogatdelgivning erhåller sin
verkan på grund av lagens föreskrifter. Är lagen inte tillämplig — vare sig
direkt eller analogiskt — innefattar en surrogatdelgivning ingen delgivning;
en annan sak är att om förfarandet leder till att handlingen sedermera
överlämnas till vederbörande, detta överlämnande innebär delgivning.
Med hänsyn till att det här är fråga om en lagreglering med starka
formella inslag är det önskvärt med en så långt möjligt exakt precisering
av regleringens omfattning.

Lagrådet anser för sin del den lämpligaste lagtekniska lösningen vara
att lagen görs direkt tillämplig endast på fall när det i speciallagstiftningen
förekommer uttrycklig föreskrift om delgivning.

Vid förslagets utarbetande har företagits en omfattande genomgång av

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

lagar och författningar och denna har resulterat i att uttrycklig föreskrift
om delgivning föreslås införd på en mångfald ställen. Det får förutsättas
att i fortsättningen vid stiftande av ny lag eller vid ändring av gammal lag
överväges huruvida i något avseende delgivning i delgivningslagens mening
bör användas, och att om så anses vara fallet, detta bringas till uttryck i
lagtext genom en föreskrift att delgivning skall ske. Likaså bör givetvis, om
det i annat sammanhang befinnes att en gällande lag saknar föreskrift om
delgivning ehuru delgivning måste anses avsedd, denna formella brist i
lagen fyllas. — Det måste understrykas att i framtiden ordet »delgiva» kommer
att vara förbehållet delgivning enligt delgivningslagen.

Beträffande kallelser, förelägganden eller andra underrättelser förekommer
bestämmelser i åtskilliga sammanhang i olika nu gällande lagar utan
att det sägs något om på vilket sätt man skall söka underrätta vederbörande.
Dessa bestämmelser har vid genomgången av lagar och författningar
ansetts böra bestå i oförändrat skick. Exempel härpå är flertalet kallelser
och förelägganden enligt rättegångsbalken, bl. a. de som avser inställelser
av part eller vittne. Lagrådsremissen utgår enligt uppgift från att 33 kapitlets
delgivningsbestämmelser här skall tillämpas och det har upplysts att
i praktiken delgivningsförfarande kommer till användning.

Om, som lagrådet förordat, nu förevarande paragraf preciseras, bör
frågan om delgivning av kallelser, förelägganden och andra underrättelser
göras till föremål för särskild reglering med avseende på sådan speciallagstiftning
som kommer att äga fortsatt giltighet. Ett stadgande härom synes
lämpligen få sin plats i övergångsbestämmelserna. Lagrådet återkommer
härtill i det följande.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet att i första stycket av
förevarande paragraf efter ordet »Skall» införes uttrycket »i enlighet med
föreskrift i lag eller annan författning». — Det må här anmärkas att föreskriften
i speciallagstiftningen givetvis inte behöver ha den innebörden att
delgivning måste ske i en viss angiven situation; det är tillräckligt att föreskriften
medger en myndighet att besluta om delgivning.

För det fall att myndigheten jämlikt 2 § andra stycket medger part att
själv ombesörja delgivning torde meningen vara att myndigheten, om den
finner att 12 och 13 §§ ej skall tillämpas, anger detta i sitt besked. Detta torde
komma till tydligare uttryck i förevarande paragraf om slutorden i andra
stycket får lyda »särskilda skäl mot att delgivning sker i den ordning som
anges i dessa paragrafer». 2

2 §

Den som påkallar en förvaltningsmyndighets prövning av en sak brukar
vanligen kallas i första instans sökanden och i besvärsinstansen klaganden.
I ett förvaltningsärende, där det råder ett motsatsförhållande, åsätts ofta
den som står mot sökanden eller klaganden beteckningen förklaranden.

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Även om ordet part stundom användes som en gemensam benämning på
dem som för talan i förvaltningsärenden är detta ord dock för närvarande
inte brukligt i alla slags sådana ärenden. Ordet part kan därför i förevarande
sammanhang komma att uppfattas såsom innebärande en begränsning
av myndighetens rätt att medge delgivning genom annans försorg till sådana
fall, där den som begär att få ombesörja delgivningen vanligen brukar åsättas
beteckningen part. Detta undvikes om i likhet med det uttryckssätt, som
kommit till användning i 10 § i den nu gällande delgivningskungörelsen,
till ordet »part» fogas orden »sökande eller annan sakägare». Någon olägenhet
av att bestämmelsen därigenom skulle kunna få en alltför vid avfattning
föreligger knappast, eftersom det alltid ligger i myndighetens hand att vägra
det sökta medgivandet.

3 §

I förevarande paragraf anges de olika delgivningsförfarandena och lämnas
föreskrifter angående valet mellan dem. Bestämmelserna gäller delgivning
som sker genom myndighets försorg och de innefattar vissa anvisningar om
vad myndigheten därvid har att iaktta.

Paragrafens första stycke föreskriver att delgivning genom myndighets
försorg sker genom att handlingen sändes till den sökte med posten eller
lämnas till honom med bud. Stadgandet anvisar det tillvägagångssätt som i
första hand skall användas vid delgivning men reglerar självfallet icke under
vilka förutsättningar eller vid vilken tidpunkt delgivning i detta fall
skall anses ha skett. Bestämmelsens karaktär av anvisning till myndigheten
för valet av delgivningsform skulle emellertid framträda klarare om bestämmelsen
erhöll den lydelsen att myndighet ombesörjer delgivning genom att
sända handlingen med posten eller med bud till den sökte, varvid som bevis
att denne mottagit försändelsen begäres delgivningserkännande eller mottagningsbevis.

Delgivningslagen bygger på distinktionen mellan »den med vilken delgivning
skall ske» och »den som sökes för delgivning». I vissa, i 7—11 §§ närmare
angivna fall skall handling sålunda överbringas till annan än den
mot vilken processhandlingen formellt sett är riktad. Vid ordinär delgivning
medför detta förhållande att fråga kan uppkomma vem som skall anges som
adressat. Formellt torde huvudregeln härvid vara att som adressat skall anges
den till vilken handlingen skall överbringas. Vid delgivning med aktiebolag,
föreningar och liknande juridiska personer kan det emellertid ofta
vara opraktiskt att förfara på detta sätt. Om den juridiska personen driver
rörelse med fast kontor torde det ej heller vara nödvändigt att göra så. Det
torde då vara tillräckligt att adressera försändelsen till den juridiska personen
själv. I hithörande fall kan man nämligen utgå från att organisationen
på kontoret är sådan, att handlingen genom personalens försorg kommer
att överbringas till person som enligt delgivningslagen är behörig att mot -

222

Kungi. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

taga den. Jämför, angående postdelgivning enligt nu gällande rätt, 6 § i 1947
års delgivningskungörelse.

Enligt paragrafens andra stycke skall det åligga myndigheten att i vissa
fall föranstalta om s. k. särskild postdelgivning. Efter orden gäller detta
stadgande alla myndigheter som har att tillämpa den föreslagna lagen. Enligt
uttalanden i remissprotokollet är det emellertid avsett att endast de
myndigheter som Kungl. Maj :t bestämmer skall ha möjlighet att använda
den särskilda postdelgivningen, och i förteckning som bifogats departementspromemorians
förslag till delgivningskungörelse har dessa myndigheter angivits.
Enligt lagrådets mening bör det redan i förevarande paragraf komma
till uttryck att möjligheten att använda särskild postdelgivning inte står
öppen för alla myndigheter utan blott för dem som Konungen bestämmer.

Särskild postdelgivning skall enligt förslaget användas om det finns särskild
anledning antaga att delgivningsbevis eller mottagningsbevis ej kommer
att lämnas. Enligt uttalanden i remissprotokollet är denna delgivningsform
avsedd att tillgripas när man inte kan förvänta att den sökte skall vara
villig att medverka till att ordinär delgivning genomföres men också i mycket
brådskande fall t. ex. när preskription är nära förestående eller när förhandling
eller förhör skall äga rum med kort varsel. Med den föreslagna
formuleringen av lagtexten skulle i dessa sist angivna fall möjligheten att
använda särskild postdelgivning icke alltid stå till buds. Ett annat fall som
kan nämnas i detta sammanhang är det då beslut skall delgivas och klagotiden
räknas från delgivningsdagen. Det kan då stundom befaras att den som
skall delgivas beslutet avsiktligt dröjer med att erkänna mottagandet. En
viss jämkning av de i lagtexten angivna villkoren för användning av delgivningsformen
särskild postdelgivning synes därför erforderlig.

Med hänsyn till det anförda förordas att andra stycket av förevarande
paragraf erhåller följande lydelse: »Myndighet som Konungen bestämmer
får ombesörja att handlingen lämnas till den sökte i särskild ordning genom
postverkets försorg om det finns anledning antaga, att delgivningserkännande
eller mottagningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas
i tid (särskild postdelgivning).»

Såsom förut sagts gäller bestämmelserna i förevarande paragraf delgivning
som ombesörjes av myndighet. Beträffande ordinär delgivning enligt
första stycket och särskild postdelgivning enligt andra stycket framgår detta
klart av den föreslagna lagtexten. Så är emellertid icke fallet beträffande
stämningsmannadelgivning enligt tredje stycket. För tydlighetens skull bör
dock även i detta stycke uttryckligen föreskrivas att myndigheten, om delgivning
ej kan ske enligt första eller andra stycket, skall anlita stämningsman
eller annan vars intyg utgör fullt bevis om delgivning.

I den allmänna motiveringen till lagförslaget har departementschefen under
stämningsmannadelgivning inbegripit sådan delgivning som genom
tjänsteman vid fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbru -

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

kare och ungdomsvårdsskola sker med någon som är intagen på dylik anstalt.
Lagrådet finner för sin del hinder inte föreligga att stadgandet i tredje
stycket får anses avse även delgivning genom tjänsteman vid allmän anstalt
med någon där intagen, om Kungl. Maj :t i en blivande delgivningskungörelse
förordnar därom. Jfr departementspromemorians förslag till delgivningskungörelse
7 § och vad lagrådet i det följande anför under 25 §.

Såsom inledningsvis framhållits innefattar förevarande paragraf anvisningar
om vad myndighet har att iaktta i fråga om delgivning. Har enskild
part — härunder inbegripes myndighet som för talan — jämlikt 2 § medgivits
att ombesörja delgivning, får han själv välja det delgivningssätt som
han anser lämpligen kunna leda till bevislig delgivning. Härvid kan även
andra former än de i 3 § angivna förekomma, exempelvis överlämnande i
närvaro av vittnen. Givetvis får han inte begagna sig av särskild postdelgivning.
Skulle kungörelsedelgivning finnas erforderlig, får parten anmäla
detta hos myndigheten, som då återkallar medgivandet för parten att sköta
delgivningen; se yttrande av departementschefen under 15 §.

Motsvarande gäller delgivning i enskilda mellanhavanden enligt 23 § andra
stycket, vilket stadgande vinner ytterligare belysning av vad departementschefen
anfört om detsamma. Framhållas bör, att frågan om kungörelsedelgivning
här regleras på ett något annorlunda sätt.

Angående åklagare märkes att stadgandet i 45 kap. 1 § rättegångsbalken
alltjämt skall stå kvar; jfr departementschefens anförande under 2 §.

4 §

Såsom framgår av departementschefens anförande avser bestämmelsen,
på samma sätt som gäller enligt 33 kap. 6 § första stycket sista punkten
rättegångsbalken, bara det förhållandet att meddelande som skall delges
får befordras genom telegraf, telefon eller på annat liknande sätt till den
på vilken delgivningsuppdraget ankommer men däremot ej att själva delgivningen
kan ske på sådant sätt. Det torde vara önskvärt att förhållandet
kommer till tydligt uttryck.

På sätt framgår av 23 § andra stycket är det avsett att lagen i tillämpliga
delar skall gälla även när någon på grund av föreskrift i författning har
att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning. Det kan
också förekomma att part enligt 2 § andra stycket tillätes att själv ombesörja
delgivning i mål eller ärende. Om tillämpningsföreskrifterna till
4 § kommer att utformas på ett sådant sätt, att det även står enskilda
personer till buds att befordra meddelande som skall delges genom telegraf,
telefon eller på annat liknande sätt, förutsätter lagrådet att därav
betingade kontrollföreskrifter kommer att övervägas, särskilt i fråga om
uppteckning och kollationering vid överbringande av meddelande genom
telefon.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

8 §

Enligt denna paragraf skall vid delgivning med staten handlingen överbringas
antingen till den myndighet som skall bevaka statens talan i målet
eller ärendet eller också till länsstyrelsen i det län där den myndighet
finns hos vilken målet eller ärendet är anhängigt. För att delgivning
skall kunna ske enligt det senare alternativet förutsättes sålunda enligt
ordalydelsen att mål eller ärende anhängiggjorts hos myndighet inom länet
varunder innefattas det fall att myndighet självmant upptagit ärendet.
Enligt 23 § andra stycket i förslaget är lagen avsedd att i tillämpliga delar
gälla även när någon på grund av föreskrift i författning har att utan
samband med mål eller ärende ombesörja delgivning. Detta gäller exempelvis
delgivning av uppsägning enligt nyttjanderättslagen. Enligt den avfattning
förevarande paragraf erhållit kommer i dessa fall delgivning inte
att kunna ske med länsstyrelsen. Med hänsyn till svårigheten att i förväg
avgöra vilken myndighet som skall upptaga målet eller ärendet och
därmed vilken länsstyrelse som får mottaga delgivningen, synes denna
ståndpunkt motiverad.

14 §

Enligt paragrafen skall den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller
13 § svara för att handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan
ske; han skall erinras härom när handlingen lämnas till honom. Stadgandet
motsvarar bestämmelsen i 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken.

Varken i förarbetena till den nämnda bestämmelsen i rättegångsbalken
eller i föreliggande förslag har man närmare klargjort innebörden av den
skyldighet som sålunda åvilar den som i här berörda fall mottagit handling.
Vanligen får väl denne tillfälle att kort efter mottagandet överlämna
handlingen till den sökte. Om denne är bortrest, kanske för längre tid och
utan att ha lämnat sin adress, kan det emellertid stundom vara tveksamt
vilka åtgärder den som anmodas mottaga handlingen skall vidtaga för att
handlingen skall nå den sökte. Han lär under sådana förhållanden ha anledning
att vägra mottaga handlingen. Detta leder å andra sidan till att delgivning
enligt förevarande metod i regel icke bör användas i här avsedda
fall. I de anvisningar angående delgivning som finns anbragta på de av
justitiedepartementet fastställda blanketterna för delgivningsbevis anges också
att så icke bör ske.

Även om vederbörande mottager handlingen lär det icke kunna ställas
alltför stora krav när det gäller de åtgärder som han skall vidtaga för
att handlingen skall komma den sökte till lianda. Han berörs ju inte av det
rättsförhållande som saken gäller. Det torde räcka att han vidtar sådana
åtgärder som är rimliga med hänsyn till det personliga eller rättsliga förhållande
som kan föreligga mellan honom och den sökte. Skulle han emellertid

225

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

underlåta att vidtaga sådana åtgärder, torde åtminstone i vissa fall skadeslåndsskyldighet
kunna åläggas honom. Det får överlämnas åt rättspraxis att
här närmare fastställa förutsättningarna för skadeståndsansvar.

För att klargöra att skyldigheten att föranstalta om att handlingen kommer
den sökte till handa sålunda är i viss mån begränsad synes stadgandet
böra ges avfattningen att den till vilken handlingen lämnats skall tillse att
handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan ske.

Enligt 9 § tredje stycket svarar dödsbodelägare, som under i lagrummet
angivna omständigheter mottagit handling, för att denna utan dröjsmål
lämnas till någon som har rätt att företräda boet. Såsom departementschefen
påpekar får skyldigheten att vidarebefordra den mottagna handlingen
i detta fall anses följa av det rättsförhållande vari mottagaren står till
adressaten. Detta torde innebära att man i fråga om sådana mottagare
kan ställa större krav på aktivitet då det gäller de åtgärder som skall vidtagas
för att nå den sökte än enligt förevarande paragraf. Motsvarande
gäller den skyldighet att vidarebefordra mottagen handling som enligt
10 § sista stycket ålagts styrelseledamot in. fl. Även för de nu berörda fallen
torde det få överlämnas åt rättspraxis att fastställa den närmare innebörden
av mottagarens ansvar.

18 §

Förevarande paragraf avser enligt rubriken att ge regler om när delgivning
skall anses ha skett i vissa fall. Frågan om tidpunkten inträtt sammanfaller
givetvis i allmänhet med frågan huruvida förutsättningarna
för att delgivning skall anses ha skett är uppfyllda. Enligt lagrådets uppfattning
är det emellertid sistnämnda fråga som paragrafen bör avhandla.

Härvid bör frågan i klarhetens intresse lämpligen behandlas mera uttömmande
än som skett i lagtexten. Om paragrafen får avse även ordinär
delgivning, särskild postdelgivning och stämningsmannadelgivning vinnes
också bland annat att sista stycket får bättre anknytning till föregående
stycken. Vägran av den som sökes för delgivning att taga emot
handlingen kan nämligen ej förekomma vid surrogatdelgivning eller kungörelsedelgivning.
Däremot kan länkas att den som vid surrogatdelgivning
anmodas mottaga handlingen vägrar att göra detta; se härom vad lagrådet
yttrat under 14 §.

Att en jämkning av paragrafens innehåll i denna riktning är önskvärd
från mera principiella synpunkter torde också framgå av några allmänna
anmärkningar som skall göras i det följande.

Delgivning kan ha den verkan att en person viss tid efter delgivningen förlorar
klagorätt eller går miste om annan rättighet. Det är därför av vikt att
förutsättningarna för att delgivning skall anses ha skett blir angivna på
ett klart och lättillgängligt sätt. 8

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

226

Kungl. Maj ds proposition nr 13 år 1970

Här bör även beaktas att bevisning om delgivning givetvis måste hänföra
sig till vad som är att anse såsom konstitutivt vid ett visst delgivningssätt.
Medan det sålunda är självklart att, vid delgivning enligt de tre första styckena
i 3 § och vid åberopande av 20 §, bevisningen skall inriktas på att
handlingen mottagits, behöver man vid surrogatdelgivning och kungör elsedelgivning
inte bevisa mera än att det förfarits så som är stadgat för dessa
delgivningsf ormer.

Beträffande surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning uppkommer ytterligare
en fråga rörande bevisningen. Dessa förfaringssätt är avsedda att
tillgripas när man inte kan direkt och omedelbart uppnå resultatet att den
sökte mottager handlingen. 1 lagen anges vissa förutsättningar för att dessa
förfaringssätt får begagnas. Frågan blir då i vilken utsträckning förhandenvaron
av sådana förutsättningar skall vara föremål för bevisning. Enligt
äldre rättegångsbalken, som föreskrev delgivning genom parts försorg,
gällde att en tvistemålskärande måste föra bevisning härom (se Kallenberg
Civilprocessrätt II s. 321 med not 133). Att detsamma är förhållandet även
enligt nya rättegångsbalken och delgivningslagen kan knappast vara föremål
för tvekan när det gäller surrogatdelgivning. Förutsättningarna för en
sådan delgivning prövas ju vid delgivningens verkställande. Intyg som sägs
i 25 § är då bevis om att förutsättningarna förelegat, men motbevisning
kan föras. I fråga om kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen däremot
är att märka att det är myndigheten som beslutar om sådan delgivning och
följaktligen även har att i det sammanhanget pröva om förutsättningarna
för en delgivning av detta slag är för handen. Utredning i sådant hänseende
måste föreligga när myndigheten fattar beslut om kungörelsedelgivning
(jfr NJA II 1943 s. 431). Huruvida även i dessa fall motbevisning sedermera
skall kunna föras, d. v. s. bevisning om att förutsättningar för en verkställd
kungörelsedelgivning i själva verket saknats, är mera tveksamt. Frågan lär
kunna överlämnas till rättstillämpningen. Motsvarande gäller delgivning
enligt 6 § andra stycket.

Ytterligare kan framhållas att lagen ju handlar om delgivning av handling;
enbart uppläsning av innehållet innebär i regel inte delgivning. Undantag
härifrån gäller för de fall som anges i 21 §. Möjligen blir det också
fråga om undantag härifrån vid delgivning med stöd av föreskrifter enligt
4 § och vid delgivning enligt 5 §. Detta är emellertid beroende av innehållet
i nämnda föreskrifter och innehållet av den utländska lagstiftning som
reglerar delgivning enligt 5 §. — Att det inte behöver vara själva originalet
av handlingen som överlämnas framgår av 6 §; det är tillräckligt med styrkt
avskrift eller kopia. Detta måste gälla även enligt 20 §, ehuru det inte blivit
utsagt. Ett förtydligande på denna punkt framstår dock såsom önskvärt.

Lagrådet är av den uppfattningen att förevarande paragraf bör utformas
med beaktande av de allmänna synpunkter som anförts här, och lagrådet

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

227

anser det då vara av visst värde om innehållet av 20 § överförs hit. Av det
förnt sagda framgår att i paragrafen inte kan npptas något om delgivning
enligt 4 eller 5 §.

Lagrådet hemställer att rubriken till det avsnitt som 18 § bildar utgår, att
paragrafen får ingå i det avsnitt som har rubriken »Övriga bestämmelser»
närmast efter 19 §, att sistnämnda paragraf följaktligen betecknas som 18 §
och att den nu ifrågavarande paragrafen, under beteckningen 19 §, erhåller
förslagsvis följande lydelse:

»Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning har mottagit
handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia, oavsett
på vilket sätt den kommit honom till handa.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning
att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, anses
delgivning ändå ha skett.

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och meddelandet
delgivits,

enligt 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som föreskrives där,

enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i
den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under
förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första
stycke.»

Bifalles lagrådets hemställan, bör 20 § utgå och följande paragrafer erhålla
ändrad numrering.

Anmärkas må att för delgivning av meddelande enligt 6 § andra stycket
andra punkten lagens övriga regler om delgivning av handling givetvis gäller.

22 §

Stadgandet i andra punkten, som motsvarar 33 kap. 23 § första stycket
andra punkten rättegångsbalken, innehåller i likhet med detta lagrum intet
om påföljder. Att underlåtenhet att iakttaga vad som föreskrivs i sistnämnda
lagrum likväl kan ha vissa verkningar framgår av förarbetena till lagrummet
(NJA II 1943 s. 437). Dessa verkningar grundas alltså på andra
lagrum eller principerna för rättegångsförfarandet eller andra allmänna
rättsgrundsatser. Samma förhållande gäller det nu föreslagna stadgandet.
Sett fristående, utgör stadgandet sålunda enbart en deklaratorisk regel.
Vad som eventuellt kan bli följden av att invändning inte framställs så
snart det kan ske utsäges inte här, utan får antagas vara reglerat annorstädes
eller följa av mera allmänna rättsliga överväganden.

Från viss synpunkt kan det sägas vara mindre lyckligt att det direkta
sambandet mellan det nämnda lagrummet i 33 kap. rättegångsbalken och

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

balkens innehåll i övrigt blir brutet. Å andra sidan är det en fördel att vad
som sägs i stadgandet får gälla över delgivningslagens hela tillämpningsområde;
det kan anmärkas att lagrummet i rättegångsbalken redan nu förlänats
utsträckt giltighet genom att i lagen om nykterhetsvård, lagen om
socialhjälp och barnavårdslagen särskilt hänvisats till detta lagrum. Ehuru
det nu föreslagna stadgandet, såsom förut påvisats, i rättsligt hänseende är
av begränsad betydelse, anser lagrådet följaktligen att ett införande av stadgandet
bör kunna godtagas.

Emellertid torde en jämkning av ordalydelsen vara lämplig. När i lagrummet
i rättegångsbalken sägs att erinran skall framställas så snart ske
kan, förutsätter detta uppenbarligen att ett förfarande inletts. En antydan
härom förekommer också i det nu föreslagna stadgandet genom att ordet
»erinran» utbytts mot »invändning». Förhållandet skulle emellertid komma
till tydligare uttryck om i stadgandet tillädes orden »i mål eller ärende».
Härigenom vinnes klarhet om att stadgandet inte avser delgivning i enskilda
mellanhavanden, t. ex. vid uppsägning av arrende- eller hyresavtal.

25 §

Bland de personer, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning, bär på
grund av önskemål under remissbehandlingen av lagförslaget även tagits
med styresmän och kuratorer vid sjukvårdsinrättningar. När en sådan befattningshavare
utfärdar intyg om delgivning av en handling med en person
som är intagen på den sjukvårdsinrättning där befattningshavaren är
anställd, kommer denne — om det inte är fråga om en enskild sjukvårdsinrättning
— att utfärda delgivningsintyget under tjänsteansvar. Intyget
kommer därigenom att få ett högt bevisvärde, även om befattningshavaren
inte skulle ha den särskilda behörighet som följer av den här ifrågavarande
paragrafen. På grund härav och då det ej är avsett att styresmän och kuratorer
vid sjukvårdsinrättningar skall utföra delgivningsuppdrag i allmänhet,
synes de angivna befattningshavarna inte böra tas upp bland dem vars
intyg har sådant bevisvärde som avses i förevarande paragraf. Det bör för att
tillgodose de under remissbehandlingen framställda önskemålen i stället
vara tillräckligt att det, på liknande sätt som i fråga om delgivning med den
som är intagen i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller ungdomsvårdsskola, i en blivande delgivningskungörelse tas in
en bestämmelse av innebörd att delgivning med den som är intagen på allmän
sjukvårdsinrättning bör ske genom styresman eller kurator vid inrättningen.

26 §

Av de skäl som anförts vid 2 § bör till ordet »part» fogas »sökande eller
annan sakägare». Det bör påpekas att när någon, i enlighet med bestäm -

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1!)70

melsen i 23 § andra stycket, i fall som avses i 15 eller 16 § påkallar biträde
hos länsstyrelsen och länsstyrelsen på grund därav har att föranstalta om
kungörelsedelgivningen, denna ej anses ske genom länsstyrelsens försorg.
Den som påkallat länsstyrelsens biträde har att i detta fall själv stå för
kostnaderna.

Övergångsbestämmelser

I enlighet med vad lagrådet anfört under 1 § förordar lagrådet att i första
stycket av övergångsbestämmelserna tilläggs en föreskrift av förslagsvis följande
innehåll: »I fråga om bestämmelse som avser kallelse, föreläggande
eller annan underrättelse skall lagen äga tillämpning om det med hänsyn
till syftet med bestämmelsen framgår att delgivning bör ske».

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

193 §

Det föreliggande förslaget innefattar i två hänseenden ändring av vad
som nu gäller angående underrättelse om sökt verkställighet av vräkningsbeslut.
Enligt gällande regler skall underrättelsen lämnas i den söktes hemvist
eller sättas fast på dörren till hans bostad om den sökte, hans make
eller hans husfolk inte träffas. Den föreslagna ändringen innebär att ett
motsvarande förfarande kan tillämpas endast om det finns anledning antaga
att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Enligt den gällande
lydelsen erfordras vidare ej underrättelse om den som avses med vräkningsansökningen
inte har stadigt hemvist i riket och ej heller har känt
ombud i orten. Den föreslagna ändringen innebär att underrättelse skall
ske även när den som avses med ansökningen har känt hemvist utomlands
eller utan att ha stadigt hemvist vistas på känd ort inom eller utom riket
eller när han har ett ombud vars vistelseort är känd.

Till stöd för ändringen i det först angivna hänseendet åberopas i lagrådsremissen
rättssäkerhetsskäl. Det framhålles vidare att det i regel torde
vara relativt lätt att kontrollera om det finns anledning antaga att den
sökte avvikit, när man inte träffar honom, hans make eller hans husfolk,
varför ändringen från praktisk synpunkt inte torde ha större betydelse. —
Att lagreglerna angående underrättelseskyldigheten bör utformas så att de
ger största möjliga säkerhet för att den underrättelse varom här är fråga
verkligen når den som avses med vräkningsansökningen är tydligt. Endast
om han får kännedom om att verkställighet sökts kan han utnyttja den lagstadgade
varselfristen eller utverka anstånd med vräkningen i syfte att
skaffa annan bostad eller andra lokaler för sitt behov. Å andra sidan måste
beaktas att den sökte redan i samband med delgivning av vräkningsansökan
fått kännedom om yrkandet om avhysning och haft anledning hålla sig

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

underrättad om ärendets fortgång. Hänsynen till exekutionsförfarandets
effektivitet kräver vidare att verkställighetsåtgärderna genomföres utan
dröjsmål. Bl. a. kommer här in synpunkten att nytillträdande arrendator
eller hyresgäst snarast bör få komma i besittning av den arrenderade egendomen
eller den förhyrda lägenheten. Det kan anmärkas att kronofogdemyndigheten
i Stockholm i sitt remissyttrande anfört, att den föreslagna
inskränkningen i möjligheten att använda spikning kan göra förfarandet
tidsödande och kan antagas fördröja den vräkning som skall ske skyndsamt.

Vid lagstiftningen har man här att väga stridiga intressen mot varandra.
Det hade varit av värde om yttranden förelegat från berörda intresseorganisationer,
såsom Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas
Riksförbund. I föreliggande läge anser lagrådet för sin del tillrådligt att de
nu gällande reglerna i denna del tills vidare bibehålies oförändrade.

Till stöd för den andra ändringen, som avser sista punkten i första stycket,
har anförts önskemålet om bättre överensstämmelse mellan denna punkt och
59 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen. På grund av de praktiska
svårigheter som ofta möter vid delgivning utomlands kan den föreslagna
ändringen i vissa fall medföra hinder eller dröjsmål vid genomförande av
verkställigheten. I 59 § 2 mom. stadgas att underrättelse ej erfordras när
saken är brådskande. Motsvarande undantag finns ej i 193 §. Eftersom
ärenden rörande verkställighet av vräkning merendels är av brådskande
natur kan skyldigheten att delge underrättelse utomlands medföra olägenheter
som inte har motsvarighet beträffande utmätningsförfarandet. Full
överensstämmelse mellan de båda lagrummen vinnes således inte. Lagrådet
är av den uppfattningen att i denna del nu gällande regler bör bibehållas
i avvaktan på att pågående översyn av utsökningsrätten slutföres.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

231

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
5 december 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulv anför hållande i fråga om
fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende på handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

18) lag om ändring i ut sökning slag en (1877: 31 s. 1),

19) lag om ändring i lag sökning slag en (1946: 808),

20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

21) lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nija rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in.,

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet anser att en så långt möjligt exakt precisering av delgivningslagens
tillämpningsområde är önskvärd med hänsyn till att det här är fråga
om en lagreglering med starka formella inslag. Delgivningslagen bör därför
enligt lagrådet göras tillämplig endast på de fall när det i speciallagstiftning
förekommer uttrycklig föreskrift om delgivning. En lösning i enlighet
med lagrådets förslag synes ägnad att underlätta för både myndigheter och
enskilda att avgöra om ett överbringande skall ske genom delgivning eller
om det kan ske på annat sätt. En sådan precisering som lagrådet föreslår
skapar också större klarhet när det gäller att bestämma verkningarna av ett
förfarande som syftar till delgivning. Jag kan därför ansluta mig till lagrådets
förslag. Som lagrådet har framhållit nödvändiggör en sådan precisering
av lagens tillämpningsområde att frågan om delgivning av kallelser,
förelägganden och andra underrättelser görs till föremål för särskild reglering
med avseende på sådan speciallagstiftning som kommer att äga fortsatt
giltighet. Bestämmelsen bör utformas enligt lagrådets förslag och placeras i
övergångsbestämmelserna.

De ändringar i delgivningslagen som lagrådet har föreslagit i övrigt är
av redaktionell och teknisk natur. Jag kan godta ändringsförslagen.

Utsökningsrätten är föremål för allmän översyn. Det är inte förenat med
några betydande olägenheter att avvakta resultatet av denna översyn, innan
man tar ställning till frågan om behovet av att ändra delgivningsbestämmelserna
i 193 § UL. Jag kan därför godta lagrådets förslag att denna paragraf
t. v. behålls oförändrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

233

Utöver vad jag nu anfört bör göras vissa redaktionella jämkningar.

.Tåg hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga

dels de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar,

dels de vid statsrådsprotokollet den 17 oktober 1969 fogade förslagen till

1. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

2. lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

3. lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

4. lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 2

Lagförslag

Förslag till delgivningslag, 4

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, 9

Förslag till lag om ändring i ärvdabalken, 11

Förslag till lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom, 12

Förslag till lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, 13

Förslag till lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder, 15
Förslag till lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, 16

Förslag till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred, 17

Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,
19

Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, 19

Förslag till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske, 20
Förslag till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,
21

Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), 22

Förslag till lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän
flottled, 24

Förslag till lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, 25
Förslag till lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och
enkla bolag, 26

Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 26

Förslag till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1), 28

Förslag till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808), 30

Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestäm ser

om unga lagöverträdare, 30

Förslag till lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken, 31

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m., 32

Förslag till lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av
nya fastighetsböcker för landet, 33

Förslag till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), 33

Förslag till lag om ändring i uranlagen (1960: 679), 37

Förslag till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, 38

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237), 38

Förslag till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,
41

Förslag till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,
41

Förslag till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, 42

Förslag till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp, 43

Förslag till lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister, 44

Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), 45

Förslag till lag om ändring i lagen (1961:"262) om försäkringsdomstol,
46

Förslag till lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla, 47

Förslag till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623), 48

Förslag till lag om ändring i förordningen (1959:551) angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän
försäkring, 50

Förslag till lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m., 50

Förslag till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:

198). " " 51

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 oktober 1969 52

1. Inledning 52

2. Gällande ordning 54

2.1 RB:s delgivningsbestämmelser i huvuddrag 54

2.2 Delgivningskungörelsen 55

2.3 Delgivningsbestämmelser för taxeringsförfarandet 55

2.4 Delgivningscirkuläret m. m. 55

2.5 Bestämmelser om delgivning på annat sätt än genom handlingens
överlämnande 56

3. Tidigare reform strävanden 58

4. De principiella ställningstagandena i departementspromemorian
och huvuddragen av promemorieförslagen 59

4.1 Allmänna synpunkter 59

4.2 De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem

emellan 61

4.3 Kungörelse- eller anslagsdelgivning 65

4.4 Övriga frågor 66

5. Remissinstansernas allmänna uttalanden 68

5.1 Allmänna synpunkter 68

5.2 De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem

emellan 71

5.3 Kungörelse- eller anslagsdelgivning 75

5.4 Övriga frågor 78

6. Informationsutredningens förslag och remissyttranden över det 84

6.1 Utredningsförslaget 84

av utredningsbetänkandet 87

6.2 Justitiedepartementets promemoria till remissbehandlingen

6.3 Remissyttranden 87

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

7. Departementschefen 92

7.1 Allmänna synpunkter 92

7.2 De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem

emellan 95

7.3 Kungörelse-eller anslagsdelgivning 104

7.4 Övriga frågor 113

8. Upprättade lagförslag 115

9. Lagförslagen 117

9.1 Förslaget till delgivningslag 117

Allmänna bestämmelser 117

1 § 117

2 § 120

3 § 123

4 § 124

5 § 125

6 § 125

Vem som skall sökas för delgivning 129

7 § 129

8 § 131

9 § 132

10 § 134

11 § 136

Delgivning genom att handlingen lämnas till annan än den sökte 139

12 och 13 §§ 139

14 § 141

Kungörelsedelgivning m. m. 142

15 § 142

16 § 144

17 § 146

När delgivning skall anses ha skett i vissa fall1 2 146

18 § (19)2 146

Övriga bestämmelser 150

19 § (18)2 150

20 § (19)2 151

21 § (20)2 152

22 § (21)2 154

23 § (22)2 154

24 § (23)2 155

25 § (24)2 157

26 § (25)2 158

1 Rubriken utgår i det vid propositionen fogade förslaget till delgivningslag.

2 Inom parentes anges paragrafens nummer i det vid propositionen fogade förslaget till
delgivningslag.

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Övergångsbestämmelser 159

9.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken, 160

9.3 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken, 163

9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1925:221) om bul vanförhållande

i fråga om fast egendom, 164

9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1907: 26 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, ‘ 164

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,
255

9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1925:334) om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, '' 165

9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred, 165

9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 166) om härads allmänningar,

100

9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmän ningsskogar

i Norrland och Dalarna, 166

9.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till

fiske, 107

9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiske vårdsområden,

167

9.13 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), 167

9.14 Förslaget till lag om ändring i lagen"(1919: 426) om flott ning

i allmän flottled, 168

9.15 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1)

i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva, 168

9.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag
och enkla bolag, 169

9.17 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 169

9.18 Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877:31

s. D, 170

9.19 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808), 172

9.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare, 172

9.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande
av nya rättegångsbalken, 172

9.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m„ 173

9.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet, '' 173

9.24 Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), 173

9.25 Förslaget till lag om ändring i uranlagen (1960: 679), 175

9.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
175

9.27 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237), 175

9.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,
176

9.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiskaföreningar,
176

238 Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

9.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykter hetsvård,

177

9.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp,
178

9.32 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:56) om socialregister,
178

9.33 Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), 178

9.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäk ringsdomstol,

179

9.35 Förslaget till lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla, 179

9.36 Förslaget till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956:

623), 179

9.37 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 551) an gående

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
om allmän försäkring, 180

9.38 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 552) an gående

uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring
m. m., 181

9.39 Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen

(1967:198). 181

10. Hemställan 181

Bilagor

1. Lagförslag 183

2. Nuvarande lydelse av 33 kap. rättegångsbalken 203

3. Departementspromemorians förslag till delgivningslag och

till delgivningskungörelse 208

Utdrag av lagrådets protokoll den 28 november 1969 218

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 december 1969. 231

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690648

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1970

Nr 14

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upplösning av Gotlands läns landstingskommun, m. m.;
given Stockholms slott den 9 januari 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun,

2) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),

3) lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231),

4) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i skollagen (1962: 319),

6) lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521),

7) lag om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser,

8) lag om ändring i förordningen (1934: 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Kommunerna i Gotlands län har nyligen hemställt om sammanläggning
den 1 januari 1971 till en kommun. De har vidare — tillsammans med
landstingskommunen -—- hemställt att den primärkommunala och den
landstingskommunala förvaltningen i länet samtidigt förs samman.

I propositionen föreslås nu att Kungl. Maj :t genom en särskild lag ges
befogenhet att förordna att Gotlands läns landstingskommun skall upplösas,
när primärkommunerna i länet läggs samman till en kommun.

Vidare föreslås i propositionen bl. a. vissa författningsändringar som en
konsekvens av upplösningen av landstingskommunen.

Den föreslagna lagen om upplösning av Gotlands läns landstingskommun
avses träda i kraft snarast möjligt. Lagstiftningen i övrigt föreslås träda
i kraft den 1 januari 1971.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 14

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om upplösning av Gotlands läns landstingskommun

Härigenom förordnas som följer.

I samband med beslut om sammanläggning av kommunerna i Gotlands
län till en kommun kan Konungen förordna, att Gotlands läns landstingskommun
skall upplösas, när beslutet träder i kraft. Konungen får meddela
särskilda bestämmelser om sammanläggningsdelegerade för kommunen enligt
den nya indelningen och de övriga föreskrifter som behövs till följd
av upplösningen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

2) Förslag
till

Lag

om ändring i landstingslagen (1954:319)

Härigenom förordnas i fråga om landstingslagen (1954:319),
dels att 2 § 1 mom. skall upphöra att gälla,
dels att 1 § och 2 § 2 och 3 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Varje län utgör en landstingskommun.

Där vid tiden för denna lags
ikraftträdande flera landstingskommuner
finnas inom ett län eller kommun
icke tillhör landstingskommun,
skall därvid förbliva, såvitt icke annorlunda
bestämmes i enlighet med
vad i 2 § sägs.

För Stockholms---särskilda

(Föreslagen lydelse)

§•*

Varje län utom Gotlands län utgör
en landstingskommun.

Där vid tiden för denna lags
ikraftträdande kommun icke tillhör
landstingskommun, skall därvid förbliva,
såvitt icke annorlunda bestämmes
i enlighet med vad i 2 § sägs.

bestämmelser.

2 §.

2 m o m. Kommun, som icke tillhör
landstingskommun, äger inträda
i sådan kommun, såvida samstämmande
beslut därom fattats av kommunen
och landstingskommunen.
Då synnerliga skäl äro därtill, må
ock Konungen besluta om kommuns
inträde i landstingskommun.

3 m o m. Skola landstingskommuner
förenas eller skall kommun in -

2 mom.1 2 Annan kommun, som
icke tillhör landstingskommun, än
Gotlands kommun äger inträda i
landstingskommun, såvida samstämmande
beslut därom fattats av kommunen
och landstingskommunen.
Då synnerliga skäl äro därtill, må
ock Konungen besluta om sådan
kommuns inträde i landstingskommun.

3 m o m.2 Skall kommun inträda
i landstingskommun, bestämmer Ko -

1 Senaste lydelse 1969: 214 och 217, jfr prop. 1969:63, KU 49, rskr 407.

2 Senaste lydelse jfr prop. 1969: 63, KU 49, rskr 407.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

(Nuvarande lydelse)

träda i landstingskommun, bestämmer
Konungen tiden för föreningen
eller inträdet och meddelar övriga
i ärendet erforderliga föreskrifter.

(Föreslagen lydelse)

nungen tiden för inträdet och meddelar
övriga i ärendet erforderliga
föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb år 1970

3) Förslag
till

Lag

om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom förordnas, att 14, 22 och 25 §§ smittskyddslagen (1968: 231)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Underlåter någon —------

Om länsstyrelsens — —- —---

Vad i denna paragraf föreskrives
om länsstyrelse skall i stad som ej
tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd,
när fråga är om inställelse
hos läkare för undersökning
eller behandling.

(Föreslagen lydelse)

§•

anmaning skett,
förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives
om länsstyrelse skall i kommun som
ej tillhör landstingskommun gälla
hälsovårdsnämnd, när fråga är om
inställelse hos läkare för undersökning
eller behandling. Vad som sagts
nu gäller dock ej Gotlands kommun.

Beträffande stad som ej tillhör
landstingskommun skall vad i denna
lag eller med stöd därav meddelade
föreskrifter sägs om landstingskommun
gälla staden och vad
som sägs om länsläkare gälla förste
stadsläkaren, allt i den mån ej annat
föreskrives.

Socialstyrelsen kan-----

Tjänsteläkare och------

§•

Beträffande kommun som ej tillhör
landstingskommun skall vad i
denna lag eller med stöd därav meddelade
föreskrifter sägs om landstingskommun
gälla kommunen och,
utom i fråga om Gotlands kommun,
vad som sägs om länsläkare gälla
förste stadsläkaren, allt i den mån
ej annat föreskrives.

— fullgöra dessa.

- meddelade föreskrifter.

25 §.

Polismyndighet skall — — —- — ----skall ske,

på begäran av länsstyrelse, på begäran av länsstyrelse,

länsläkare eller, i stad som ej till- länsläkare eller, i annan kommun

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hör landstingskommun, av hälso- som ej tillhör landstingskommun än
vårdsnämnd för verkställande av be- Gotlands kommun, av hälsovårds -

slut enligt 14 eller 15 §,	nämnd för verkställande av beslut enligt 14 eller 15 §,
på begäran av länsläkare--	-----från denna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

4) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.‘

Om i---—--till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare I kommun med mer än en stadsskall
vad sålunda stadgats gälla förs- läkare skall vad sålunda stadgats

gälla förste stadsläkaren.

9 §.*

--- länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget;
dock skall i Gotlands län
kommunfullmäktige i Gotlands
kommun utse två ledamöter samt i
annat län, som omfattar en kommun,
vilken icke deltager i landsting,
landstinget utse en ledamot och kommunfullmäktige
i den kommunen en

te stadsläkaren.

Länsnykterhetsnämnden skall--

två ledamöter, utsedda av landstinget
; dock skall i län, som omfattar
två landsting, vartdera landstinget
utse en ledamot samt i län, som omfattar
en kommun, vilken icke deltager
i landsting, landstinget utse
en ledamot och kommunfullmäktige
i den kommunen en ledamot.

ledamot.

För varje---— — — en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland -—- — — motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för ----den avgångne.

Närmare bestämmelser — --av Konungen.

Angående bestridandet —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna
tillämpas dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och
suppleanter i länsnykterhetsnämnd för tid efter utgången av år 1970. Löpande
tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnd
upphör vid utgången av år 1970.

1 Senaste lydelse 1963:339.

2 Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

Kungl. Maj:ts proposition nr li år 1970

5) Förslag
till
Lag

om ändring i skollagen (1962: 319)

Härigenom förordnas, att 22 § skollagen (1962:319) skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Länsskolnämnd utgöres av nio ledamöter,
som äro bosatta inom länet
och som utses för tre år, räknade
från och med den 1 januari året efter
det, då allmänna val av landstingsmän
och kommunfullmäktige
ägt rum. Av ledamöterna utses två
av Konungen, varav en bland företrädare
för arbetsgivare och en
bland företrädare för arbetstagare
inom länet, samt en av skolöverstyrelsen,
en av länsstyrelsen och
fem av landstinget. Finnas inom
länet två landstingskommuner, utser
vartdera landstinget två ledamöter
och landstingen i samråd en ledamot.
Omfattar länet kommun, som
icke tillhör landstingskommun, utses
tre ledamöter av landstinget och två
ledamöter av kommunfullmäktige.

(Föreslagen lydelse)

§•*

Länsskolnämnd utgöres av nio ledamöter,
som äro bosatta inom länet
och som utses för tre år, räknade
från och med den 1 januari året
efter det, då allmänna val av landstingsmän
och kommunfullmäktige
ägt rum. Av ledamöterna utses
två av Konungen, varav en bland företrädare
för arbetsgivare och en
bland företrädare för arbetstagare
inom länet, samt en av skolöverstyrelsen,
en av länsstyrelsen och fem
av landstinget. I Gotlands län utses
fem ledamöter av kommunfullmäktige
i Gotlands kommun. Omfattar
annat län kommun, som icke tillhör
landstingskommun, utses tre ledamöter
av landstinget och två ledamöter
av kommunfullmäktige.

De ledamöter,----angivna villkor.

För varje----- ---eu suppleant.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna
1 Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970 9

tillämpas dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och
suppleanter i länsskolnämnd för tid efter utgången av år 1970. Löpande
tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i länsskolnämnd upphör
vid utgången av år 1970.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr U

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

6) Förslag

till

Lag

om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521)

Härigenom förordnas, att 74 § rusdrycksförsäljningsförordningen (1954.
521) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

74 §.i

Den i 13 § angivna rådgivande
nämnden skall bestå av två av läns -

Den i 13 § angivna rådgivande
nämnden skall bestå av två av länsstyrelsen
utsedda ledamöter, den ene
tillika ordförande, två av landstinget
valda ledamöter och en ledamot
som utses av länsnykterhetsnämnden.
I Stockholms län utser dessutom
nykterhetsnämnden i Stockholm
en ledamot. Finnes inom ett
län mer än ett landsting eller finnes
där kommun som icke deltager i
landsting, utser varje landsting så
ock kommun som nu sagts vardera
två ledamöter.

styrelsen utsedda ledamöter, den ene
tillika ordförande, två av landstinget
valda ledamöter och en ledamot
som utses av länsnykterhetsnämnden.
Kommun som icke deltager i
landsting utser två ledamöter. I
Stockholms län utser dessutom nykterhetsnämnden
i Stockholm en ledamot.

För varje-----— eu suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland---rådgivande nämnd.

Ledamöter och suppleanter utses för---den avgångne.

Ledamot och---av kontrollstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna tilllämpas
dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och suppleanter
i rådgivande nämnd för tid efter utgången av år 1970. Löpande
tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i rådgivande nämnd upphör
vid utgången av år 1970.
i Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

Kungl. Maj.ts proposition nr U är 1970

7) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen (1960: 267) angående
skogsvårdsstyrelser skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju
ledamöter. Tre av dem utses av
Kungl. Maj :t för en tid av tre år,
räknad från och med den 1 januari
året efter det, då allmänna val av
landstingsmän ägt rum. Kungl. Maj :t
förordnar en av dessa ledamöter att
vara ordförande samt utser suppleant
för en var av dem. Tre ledamöter
jämte suppleanter utses av
landstinget eller, om inom styrelsens
verksamhetsområde finnas fler än
ett landsting, av dessa gemensamt
för samma tid som de av Kungl.
Maj :t utsedda ledamöterna. Såsom
självskriven ledamot ingår länsjägmästaren
hos skogsvårdsstyrelsen.

Styrelsen utser

(Föreslagen lydelse)

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju
ledamöter. Tre av dem utses av
Kungl. Maj :t för en tid av tre år,
räknad från och med den 1 januari
året efter det, då allmänna val av
landstingsmän ägt rum. Kungl Maj :t
förordnar en av dessa ledamöter att
vara ordförande samt utser suppleant
för en var av dem. Tre ledamöter
jämte suppleanter utses av
landstinget eller, i Gotlands län, av
kommunfullmäktige i Gotlands
kommun för samma tid som de av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna.
Såsom självskriven ledamot ingår
läns jägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen.

--vice ordförande.

Avgår av Kungl. Maj :t eller landsting
utsedd ledamot eller suppleant,
skall ersättare för återstoden av perioden
förordnas av den som utsett
den avgångne.

Avgår av Kungl. Maj :t, landsting
eller kommunfullmäktige utsedd
ledamot eller suppleant, skall ersättare
för återstoden av perioden förordnas
av den som utsett den avgångne,

tjänsteman.

Landshövdingen i —--förordnad

1 Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Skogsvårdsstyrelse har--— nästfoljande räkenskapsår;

2. till skogsstyrelsen och vederbörande
landstingskommun avgiva berättelse
över förvaltningen under
näst föregående räkenskapsår; samt

3. enligt vad

2. till skogsstyrelsen och vederbörande
landstingskommun eller, såvitt
avser skogsvårdsstyrelsen i Gotlands
län, Gotlands kommun avgiva
berättelse över förvaltningen under
näst föregående räkenskapsår; samt
— och redovisningshandlingar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna tilllämpas
dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och
suppleanter i skogsvårdsstyrelse för tid efter utgången av år 1970. Löpande
tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i skogsvårdsstyrelse upphör
vid utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

8) Förslag
till

Lag

om ändring i förordningen (1934:320) angående grunder för förvaltningen av

viss kronoegendom

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1934: 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom1,

dels att i 1, 5 och 7 §§, 8 § 2 mom., 9 § 1 och 4 mom., 10 § 1—3 och 5
mom., 11 § 1 och 2 mom., 12 §, 13 § 2 och 3 mom., 14 § 1 och 2 mom., 15
och 17 §§, 23 § 1 mom., 24 §, 25 § 1 och 2 mom., 26 § 1 och 2 mom., 27,
29—36, 45 och 47 §§ ordet »domänstyrelsen» skall bytas ut mot »domänverket»,

dels att 8 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

8 :

1 m o m. Då utarrendering---

Sådan uppskattning verkställes efter
domänstyrelsens förordnande av
en nämnd, bestående av vederbörande
domänintendent såsom ordförande
samt två uppskattningsmän.
Dessa, jämte lika antal suppleanter,
utses länsvis för länet i dess helhet
eller visst av domänstyrelsen bestämt
område därav för en tid av
fyra år, den ene av landstinget och
den andre av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Uppskattningsmännen,
som böra vara allmänt
betrodda samt i lantbruks- och affärsförhållanden
kunniga och med

I Senaste lydelse av

7 § 1944: 69
9 § 1 mom. 1946:110
9 § 4 mom. » »

10 § 1 mom. » »

10 § 5 mom. » »

II § 1 mom. 1966: 194

(Föreslagen lydelse)

■------bör upplåtas.

Sådan uppskattning verkställes efter
domänverkets förordnande av
en nämnd, bestående av vederbörande
domänintendent såsom ordförande
samt två uppskattningsmän.
Dessa, jämte lika antal suppleanter,
utses länsvis för länet i dess helhet
eller visst av domänverket bestämt
område därav för en tid av
tre år, den ene av landstinget eller,
i Gotlands län, av kommunfullmäktige
i Gotlands kommun och den
andre av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Uppskattningsmännen,
som böra vara allmänt be 31

§ 1944:69

33 § * *

34 § » *

45 § * *

47 § * »

11 § 2 mom. 1964: 35

12 § 1944: 69

13 § 2 mom. 1944: 69

13 § 3 mom. » »

17 § 1944:69

25 § 1 mom. 1944: 69

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

ortens förhållanden väl förtrogna
personer, skola vara valbara till
nämndemansbefattningfsamticke hava
uppnått sextiofem års ålder. Stanna
nämndens ledamöter i olika meningar,
gälle vad de flesta säga. Har
var sin särskilda mening, gälle ordförandens.

Utarrenderas jordbruksegendom
ånyo, innan fem år förflutit från
förra upplåtelsen, skall arrendeuppskattning,
som i samband därmed
ägde rum, lända till efterrättelse
jämväl vid den nya utarrenderingen,
såvida icke domänstyrelsen på
grund av särskilda omständigheter
finner ny uppskattning böra företagas.

trodda samt i lantbruks- och affärsförhållanden
kunniga och med ortens
förhållanden väl förtrogna personer,
skola vara valbara till nämndemansbefattning
samt icke hava
uppnått sextiofem års ålder. Stanna
nämndens ledamöter i olika meningar,
gälle vad de flesta säga. Har var
sin särskilda mening, gälle ordförandens.

Utarrenderas jordbruksegendom
ånyo, innan fem år förflutit från
förra upplåtelsen, skall arrendeuppskattning,
som i samband därmed
ägde rum, lända till efterrättelse
jämväl vid den nya utarrenderingen,
såvida icke domänverket på grund
av särskilda omständigheter finner
ny uppskattning böra företagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna tilllämpas
dock redan dessförinnan i fråga om utseende av uppskattningsmän
och suppleanter för tid efter utgången av år 1970. Löpande tjänstgöringstider
för uppskattningsmän och suppleanter upphör vid utgången av år
1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr li år 1970

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 januari
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den kommunala
förvaltningen på Gotland, m. m., och anför.

Inledning

Enligt 1 § landstingslagen (1954:319) (LL) utgör varje län en landstingskommun.
I de fall där det den 1 januari 1955, då LL trädde i kraft,
fanns flera landstingskommuner i ett län — vilket var fallet i Kalmar lan
— eller vid samma tidpunkt stad inte tillhörde landstingskommun skall
förhållandet dock bestå, om inte annat beslutas.

Länsstyrelsen i Gotlands län begärde i skrivelse den 11 juni 1965 till
Kungl. Maj :t utredning om bl. a. sammanförande av den landstingskommunal
och den primärkommunala förvaltningen i Gotlands län. I
skrivelse den 3 februari 1967 till Kungl. Maj :t hemställde Gotlands läns
landstings förvaltningsutskott om särlagstiftning som skulle göra det möjligt
för landstingskommunen att överta vissa primärkommunala uppgifter.

Med anledning av förvaltningsutskottets framställning utarbetades inom
kommunikationsdepartementet en promemoria (Stencil K 1967:2) över
frågan om överförande av primärkommunala uppgifter till landstingskommunen.

Sedan promemorian remissbehandlats, varvid de flesta remissinstanserna
avstyrkte ett sådant överförande, fann Kungl. Maj :t i beslut den 12 maj
1967 förvaltningsutskottets framställning inte föranleda någon ytterligare
åtgärd.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallades den 28 juni 1968 en
sakkunnig och en expert1 för att utreda frågor rörande den kommunala
förvaltningen på Gotland.

1 Hovrättsrådet Erik Borglund, sakkunnig, och rådmannen Svante Boman, expert.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

Den sakkunnige har i november 1968 avlämnat betänkandet Förfatb
ningsfrågor vid sammanläggning av primärkommunerna och landstingskommunen
på Gotland (Stencil K 1968:15). I betänkandet föreslås dels
sådan ändring i 1 § LL att Gotlands län kommer att stå utanför den landstingskommunal
indelningen, dels lagstiftning om delegerade vid sammanläggning
av primärkommunerna och landstingskommunen på Gotland. I
betankandet föreslås också författningsändringar beträffande vissa icke
kommunala organ som delvis utses av landsting.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av kammarkollegiet, socialstyrelsen,
statens vägverk, kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänverket,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län, kommunalrättskommittén,
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen har dessutom avlämnat yttranden från tretton av de fjorton
kommunerna på Gotland, från samarbetsnämnden för Gotlands kommuner
och från chefen för Gotlands militärkommando.

I en promemoria som upprättats inom kommunikationsdepartementet i
januari 1969 behandlas vissa statsbidragsfrågor vid ändrad primärkommunal
och landstingskommunal indelning på Gotland (Stencil K 1969: 3). Promemorian
har efter remissbehandling överlämnats till finansdepartementet
för handläggning.

Kommunerna i Gotlands län har i november 1969 hos kammarkollegiet
ansökt om sammanläggning till en kommun. Kommunerna och landstingskommunen
har i november och december 1969 i skrivelser till Kungl. Maj :t
hemställt om sådana författningsändringar och övriga åtgärder som behövs
för sammanförande av den landstingskommunala och den primärkommunala
förvaltningen i länet. Det förutsätts att den blivande primärkommunen
ställs utanför den landstingskommunala indelningen och tillförs de uppgifter
som ankommer på den nuvarande landstingskommunen och som
framdeles kan komma att läggas på landstingskommun.

Kungl. Maj :t har den 30 december 1969 beslutat om förening av Kalmar
lans norra landstingskommun och Kalmar läns södra landstingskommun
till en landstingskommun.

Jag anhåller att nu få anmäla frågan om författningsändringar med anledning
av dels den indelningsändring på Gotland varom framställning
gjorts, dels den beslutade ändringen i den landstingskommunala indelningen
i Kalmar län.

Den nuvarande kommunala indelningen i Gotlands län

I enlighet med huvudregeln i 1 § LL utgör Gotlands län en landstingskommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970 17

I lanet finns en stad (Visby), en köping (Slite) och tolv landskommuner

. e 1952 års kommunindelningsreform fanns 92 kommuner i länet. Den
1 januari 1969 var folkmängden i länet 54 031. Länet har det lägsta tätbebyggelsetalet
av alla län i landet. Endast 46,6 % av befolkningen bodde
enligt 1965 års folkräkning i tätorter.

Verksamhetsområdet för Gotlands läns landstingskommun motsvarar i
allt väsentligt andra landstingskommuners. Hälso- och sjukvården bedrivs
i huvudsak dels som sluten sjukvård på tre sjukhus och tre sjukhem,
dels som öppen läkarvård i åtta provinsialläkardistrikt.

Enligt gällande planer för länens indelning i kommuner (SFS 1964: 162)
skall samtliga kommuner i Gotlands län läggas samman till en kommun.

För att främja samverkan mellan kommunerna i Gotlands kommunblock
tillsattes den 1 januari 1965 en samarbetsnämnd. Denna uppdrog i
februari 1967 åt Svenska kommunförbundet att verkställa en utredning
som skulle ligga till grund för ett beslut om sammanläggning av kommunerna.
Utredningsarbetet redovisades i augusti samma år.

Landstingets förvaltningsutskott och samarbetsnämnden har uppdragit
åt Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet att gemensamt
utarbeta förslag till den särskilda förvaltningsorganisation som behövs
för att den blivande primärkommunen skall kunna överta landstingskommunens
uppgifter.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om ändring i den primärkommunala indelningen
ges i lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
(KIL). I lagen finns bestämmelser om förutsättningar för indelningsändring,
om fördelning av tillgångar och skulder och ekonomisk reglering i övrigt
mellan kommunerna i samband med ändring i kommunal indelning, om utövande
av den kommunala beslutanderätten under tiden mellan förordnande
om indelningsändring och ikraftträdandet samt om förfarandet i indelningsärende
m. m.

Enligt 2 § KIL forordnar Kungl. Maj :t om ändring i kommunindelningen.
Beslut om ändring i kommunindelning träder i kraft vid årsskifte och
skall meddelas senast åtta månader före ikraftträdandet, dvs. före utgången
av april året före ikraftträdandet (12 § KIL).

Nybildning av kommun föreligger bl. a. när två eller flera hela landskommuner
läggs samman till en kommun. Alla kommuner som ingår i sammanläggningen
upplöses. Läggs stad eller köping samman med en eller flera
landskommuner har detta hittills inte betecknats som nybildning. I stället
har staden eller köpingen ansetts bestå och utvidgas med de övriga kommunernas
område, medan dessa senare kommuner har upplösts.

Genom ändringar i kommunallagstiftningen som 1969 års riksdag be -

Kungi. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

slutat om och som skall träda i kraft den 1 januari 1971 eller, i fråga om
kommunallagen (1957:50) för Stockholm, den 15 oktober 1970 mönstras
nuvarande beteckningar på de borgerliga primärkommunerna — landskommun,
köping och stad —• ut ur kommunallagarna och ersätts med den
enhetliga beteckningen kommun (prop. 1969:63, KU 44, 45 och 49, rskr
405—407). En konsekvens av reformen blir att den sammanläggningsform
kan användas som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall
finnes vara den lämpligaste oavsett vilken beteckning de kommuner som
berörs av ändringen haft (prop. 1969: 63 s. 59).

Vid nybildning måste den nya kommunen få ett namn. Beslut i namnfrågan
meddelas i indelningsärendet.

Beslut om indelningsändring brukar meddelas vid sådan tid att det träder
i kraft vid årsskifte efter allmänna val. Nya fullmäktige i nybildad
eller i vidgad kommun utses vid det allmänna fullmäktigvalet eller, om
ikraftträdandet sker vid årsskifte efter allmänt riksdagsval och nyval skall
ske, vid särskilt kommunalval som hålls samtidigt med riksdagsvalet.

Under tiden mellan förordnandet om primärkommunal indelningsändring
och ändringens ikraftträdande utövas enligt 13 § KIL den kommunala
beslutanderätten enligt den nya indelningen. I fråga om angelägenhet som
avser kommunerna enligt den äldre indelningen skall dock denna indelning
följas tills den nya indelningen träder i kraft. Beslut som rör bara de
gamla kommunerna fattas alltså fram till indelningsändringens ikraftträdande
fortfarande av dessa, medan beslut som rör kommunen enligt den
nya indelningen fattas av denna.

Genom ändring år 1965 i KIL och tillkomsten av lagen (1965:596) om
kommunala sammanläggningsdelegerade (prop. 1965: 151, KU 41, rskr 389)
tillskapades ett särskilt organ — kommunala sammanläggningsdelegerade
— som företräder kommunen enligt den nya indelningen under tiden mellan
förordnandet om indelningsändring och ändringens ikraftträdande.
Dessförinnan fanns inget organ som företrädde nybildad kommun efter
beslutet om indelningsändringen. Så snart nya fullmäktige utsetts för den
nya kommunen inträdde dock dessa i sina funktioner och företrädde således
den nya kommunen. Vidgad kommun företräddes av de gamla fullmäktige
i staden eller köpingen fram till nyvalet, då de nyvalda omedelbart
inträdde i sina funktioner. Sammanläggningsdelegerade utses för nybildad
kommun och, efter Kungl. Maj :ts prövning, i allmänhet också för vidgad
kommun (19 § KIL).

Den princip för fördelningen av beslutanderätten som anges i 13 § KIL
är avgörande för vilka befogenheter soni tillkommer det organ som företräder
kommunen enligt den äldre indelningen, nämligen de gamla fullmäktige,
och det organ som företräder kommunen enligt den nya indelningen,
nämligen sammanläggningsdelegerade om sådana har utsetts. Av
betydelse för frågan om befogenhetsfördelningen är vidare 23 § KIL som

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

nnehaller en särskild besvärsbestämmelse för sådana fall som nu är i fråga.
Enligt lagrummet kan beslut som har fattats av företrädare för kommuner
en iSf ?..!!dre mdelningen ^ipas genom besvär om beslutet stri skälieen

fÖr indelning«ändringen eller avser ärende som

kaligen bor avgöras av kommunen enligt den nya indelningen.

Reglerna om kommunala sammanläggningsdelegerade innebär i huvudskall
FÖreskriver Kun§L beslutanderätten i kommun

.all utövas av sammanläggningsdelegerade, skall Kungl. Maj :t fastställa

antalet delegerade och suppleanter för varje kommun som berörs av indelnmgsandringen.
År kommunerna ense om antalet delegerade och suppleanter
och innebar detta att minst en delegerad och en suppleant skall utses
för varje kommun, skall antalet fastställas i enlighet härmed (1 § lagen
om kommunala sammanläggningsdelegerade). Delegerade och suppleanter
or varje kommun utses av kommunens fullmäktige. Valbar är den som
ar fullmäktig i kommunen (2 §). Lagen innehåller vidare bestämmelser om
sammanlaggningsdelegerades sammanträden, som i allt väsentligt motsvarar
bestämmelserna i kommunallagen (1953:753) (KL) om fullmäktiges
samman traden. För beredning och verkställighet av delegerades beslut skall
essa utse arbetsutskott. För sådana uppgifter kan sammanläggningsdelegerade
dessutom utse en eller flera kommittéer eller anlita nämnd eller beredning
i kommun som berörs av indelningsändringen (14 §). Enligt 19 §
skall de kommuner som berörs av indelningsändringen tillhandahålla medel
for delegerades verksamhet med fördelning i förhållande till kommunernas
skatteunderlag. KL:s bestämmelser om besvär äger motsvarande
i lampmng pa talan mot beslut av delegerade eller något av dess beredande
eller verkställande organ. Talan får föras inte bara som enligt KL av kommunmedlem
utan också av kommun som berörs av indelningsändringen
(21 §). ö ö

Bestämmelser om den reglering av de berörda kommunernas ekonomiska
mellanhavanden som måste ske vid primärkommunala indelningsändringar
ges i 4 9 §§ KIL. Enligt dessa bestämmelser och praxis i anslutning där till

regleras förhållandena på det sättet att Kungl Maj :t i samband med beslutet
om indelningsändringen fastställer en ekonomisk uppgörelse som redovisas
i sina huvuddrag i ärendet.

Lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade innehåller inte några
bestämmelser om revision. De åtgärder som har företagits av fullmäktige
i kommun kan inte bli föremål för revision (62 och 63 §§ KL). Detsamma
är forhållandet med sammanläggningsdelegerades åtgärder. I prop. 1965:
151 med förslag till bl. a. lag om kommunala sammanläggningsdelegerade
anförde föredraganden (s. 46) att några särskilda bestämmelser om revision
inte syntes nödvändiga. I den mån sammanläggningsdelegerade anförtror
förvaltning eller verkställighet åt styrelsen eller annan nämnd i kommun
som berörs av indelningsändring omfattas ju sådant uppdrag av den

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

vanliga kommunala revisionen. Enligt vad föredraganden anförde bör också
delegerades egna berednings- och verkställighetsorgan omfattas av denna
revision.

Bestämmelser om ändring i den landstingskommunala indelningen
ges i LL. Enligt 2 § 1 mom. får Kungl. Maj :t förordna om förening
av landstingskommunerna i ett län till en landstingskommun, när omständigheterna
föranleder till det. Bestämmelsen avser Kalmar län. Under vissa
förutsättningar kan vidare stad som inte tillhör landstingskommun inträda i
sådan kommun (2 § 2 mom.). När landstingskommuner skall förenas eller
stad skall inträda i landstingskommun, bestämmer Kungl. Maj :t tiden för
föreningen eller inträdet. Kungl. Maj :t meddelar också övriga i ärendet
erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom.). Härutöver finns i LL inte några regler
för sådana indelningsändringar. Varken i LL eller i annan författning
finns bestämmelser om utträde ur landstingskommun eller om sådan
kommuns upplösning på annat sätt än genom förening med annan landstingskommun.

Enligt förarbetena till 2 § 3 mom. LL (prop. 1954: 119 s. 59) bör KIL:s
bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena tillämpas
analogivis vid förening av landstingskommuner och vid stads inträde i
landstingskommun.

I beslutet den 30 december 1969 om förening av landstingskommunerna
i Kalmar län till en landstingskommun har Kungl. Maj :t meddelat
föreskrifter bl. a. om beslutande organ för den nya landstingskommunen.
Föreskrifterna ansluter nära till bestämmelserna i lagen om kommunala
sammanläggningsdelegerade.

Vad som föreskrivs om landstingskommun i författningar angående specialreglerad
landstingskommunal förvaltning äger motsvarande
tillämpning på stad som inte tillhör landstingskommun.

Riksdagen har, som redan sagts, beslutat om införande av en enhetlig kommunbeteckning
den 1 januari 1971. Enligt det därvid av riksdagen antagna
förslaget till lag med anledning av införande av enhetlig kommunbeteckning,
m. m. som skall träda i kraft samtidigt skall föreskrift i lag eller
annan författning om stad i stället avse kommun, som består av område
vilket vid utgången av år 1970 utgjorde stad (prop. 1969:63, KU 49, rskr
407). Om inte Kungl. Maj :t förordnar annat i ärende om ändring i kommunindelningen,
skall detsamma gälla kommun i vilken sådant område ingår.

Utredningsmannen

Utredningsmannen utgår från att primärkommunerna i Gotlands län
skall läggas samman till en kommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

Beträffande formen för den primärkommunala sammanläggningen anför
utredningsmannen att det från saklig synpunkt finns starka skäl att låta
indelningsändringen få formen av nybildning. I avbidan på genomförande
av författningsändringar som utjämnar skillnaderna mellan stad och landskommun
anser emellertid utredningsmannen att indelningsändringen bör
ske i form av en vidgning av Visby stad. I fråga om den blivande kommunens
namn anför utredningsmannen att det förefaller mest praktiskt att
tills vidare använda beteckningen »Visby stad». När en enhetlig kommunbeteckning
genomförts kan det bestämmas att kommunen i stället skall få
namnet »Gotlands kommun».

Vid en sammanläggning av alla primärkommunerna i länet skulle det
enligt utredningsmannen innebära fördelar både i fråga om överblick och
samordning och när det gäller att utnyttja organisatoriska och ekonomiska
resurser om landstingskommunen upplöses och den blivande kommunen får
stå utanför den landstingskommunal indelningen och således får överta
de landstingskommunal uppgifterna.

Bestämmelserna i KL avser både kommuner i allmänhet och städer som
inte tillhör landstingskommun. Utredningsmannen påpekar att det bara i
fråga om den fria lånerätten finns särskilda bestämmelser för sådana
städer (58 §). Någon ändring av bestämmelserna i KL behövs enligt utredningsmannen
inte med anledning av landstingskommunens upplösning.

Utredningsmannen har gjort en genomgång av de författningar som rör
specialreglerad landstingskommunal förvaltning. Han har därvid funnit att
vad som föreskrivs om stad som inte tillhör landstingskommun bör gälla
den landstingsfria kommun som genom indelningsändringen bildas på Gotland.
Några särskilda föreskrifter härom anser utredningsmannen inte erforderliga.
I några avseenden diskuterar utredningsmannen dock en annan
ordning än den som föreskrivs för landstingsfri stad. Utredningsmannens
överväganden i dessa avseenden redovisas i specialmotiveringen.

I samband med indelningsändringen behövs enligt vad utredningsmannen
anför föreskrifter i olika avseenden. Förtroendeuppdragen i de nuvarande
kommunerna och landstingskommunen måste bringas att upphöra i
den mån mandattiderna sträcker sig över tidpunkten för indelningsändringens
ikraftträdande, de ekonomiska mellanhavandena måste regleras osv. Utredningsmannen
föreslår att föreskrifter i sådana frågor meddelas i Kungl.
Maj :ts beslut i indelningsärendet.

Utredningsmannen erinrar om att det i KIL och lagen om kommunala
sammanläggningsdelegerade finns bestämmelser som reglerar vilket oi gan
som skall utöva beslutanderätten för kommunen enligt den nya indelningen
under tiden från beslutet om indelningsändring till ikraftträdandet.
I nu förevarande fall kompliceras situationen av att landstingskommunen
skall upplösas och för sådana fall finns inga motsvarande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

mifn A + f.eIler ™igade kommunen blir en landstingsfri primärkommun.
Ansvaret for de uppgifter som förut ankommit på landstingskommunen
kommer fr. o. m. den 1 januari 1971 att vila på primärkommunens
organ. Pnmarkommunen kommer att överta landstingskommunens tillgångar
och skulder. Någon invecklad ekonomisk uppgörelse kommer enligt
utredningsmannen inte att behövas. Det skulle därför kunna hävdas att det
organ som under övergångstiden skall företräda den nybildade eller vidgade

ommunen, sammanläggningsdelegerade, inte behöver innehålla några representanter
för landstingskommunen.

.... U*redninSsmannen anför att ett sådant synsätt dock innebär betydande
förenklingar. Landstingskommunens förtroendemän har ett ansvar för att
de uppgifter som ankommer på landstingskommunen kontinuerligt och på
lang sikt blir losta på bästa sätt. Om landstingskommunen blir representerad
i sammanläggningsdelegerade. blir förutsättningarna för en god kontinuitet
och en smidig övergång bättre. Det kan visserligen antas att landstingskommunal
erfarenhet och sakkunskap inte skulle behöva saknas,
aven om samtliga delegerade utses av primärkommunerna. Uppdragen skule
emellertid bli präglade av anknytningen till resp. primärkommun. Sammanlaggnmgsdelegerades
verksamhet kommer att bli omfattande. För de
minsta kommunerna med deras ofta små ekonomiska resurser kan det
darfor vara av betydelse att landstingskommunen får företrädare i delegerade
och således får bära en del av kostnaderna för delegerades verksamhet.
Landstingskommunens administrativa organisation måste föras över till den
nya kommunen. Det bör, anför utredningsmannen, ske under medverkan av
företrädare för landstingskommunen.

Utredningsmannen föreslår därför att landstinget får bli representerat
i sammanläggningsdelegerade. Det föreslås att 60 delegerade väljs av primärkommunernas
fullmäktige och 10—15 av landstinget.

Enligt utredningsmannens mening bör bestämmelser om delegerade vid
sammanläggning av kommunerna på Gotland inte lämpligen meddelas i
form av föreskrifter av Kungl. Maj :t i beslutet om indelningsändring. Bestämmelserna
bör i stället ges i en särskild lag om sammanläggningsdelegerade.

Den särskilda lagen behöver enligt utredningsmannen bara innehålla ett
fåtal bestämmelser. I den mån särskilda regler inte behövs kan bestäm -

melserna i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade göras tillämpliga.
Enligt utredningsmannen bör det därvid föreskrivas att vad som sägs
i denna lag om kommun skall avse också landstingskommunen.

Utredningsmannen föreslår en bestämmelse om att sammanläggningsdelegerade
skall utses samt att Kungl. Maj :t skall fastställa antalet delegerade
och suppleanter. Om kommunerna är ense om antalet delegerade och
suppleanter för varje kommun och detta innebär att minst en delegerad och
en suppleant skall utses för varje kommun, skall enligt förslaget antalet
fastställas i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr ti år 1970

Vidare föreslår utredningsmannen en föreskrift om att sammanläggningsdelegerade
skall utöva den nya kommunens beslutanderätt till dess indelningsändringen
träder i kraft. Däremot behövs enligt utredningsmannen
inte någon bestämmelse som reglerar kompetensfördelningen mellan de nuvarande
primärkommunerna och landstingskommunen å ena sidan samt
den nya kommunen å andra sidan. Någon besvärsbestämmelse motsvarande
23 § KIL anser han inte heller vara nödvändig. I fråga om de primärkommunala
uppgifterna blir 13 och 23 §§ KIL tillämpliga och beträffande
de landstingskommunala uppgifterna behöver man inte räkna med någon
kompetenskonflikt som skulle göra en särskild bestämmelse nödvändig.

Inte heller i fråga om delegerades sammanträden och arbetsformer behövs,
anför utredningsmannen, några särskilda bestämmelser. Om det i samband
med en hänvisning till bestämmelserna i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade
föreskrivs att vad som där sägs om kommun skall avse
också landstingskommunen, kommer bl. a. följande att gälla. Landstinget
väljer sina delegerade bland landstingsmännen (2 § lagen om kommunala
sammanläggningsdelegerade). Delegerades kungörelser skall anslås
på landstingskommunens anslagstavla (4, 7, 11 och 17 §§). Ordföranden
eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet och landstingskommunens
andra nämnder får rätt att i samma mån som motsvarande förtroendemän
hos primärkommunerna vara närvarande vid delegerades sammanträden
(9 §). Landstingskommunens nämnder och beredningar kan användas som
beredningsorgan (14 §). Landstingskommunen får rätt att föra talan mot
delegerades beslut (21 §).

Utredningsmannen anser, som redan sagts, att landstingskommunen bör
delta i kostnaderna för delegerades verksamhet. Han föreslår att det i den
särskilda lagen föreskrivs att kostnaderna skall fördelas mellan primärkommunerna
å ena sidan och landstingskommunen å andra sidan efter
förhållandet mellan primärkommunernas genomsnittliga utdebitering för
år 1970 och landstingskommunens utdebitering för samma år. Mellan primärkommunerna
bör fördelningen ske enligt 19 § lagen om kommunala
sammanläggningsdelegerade.

En avsevärd del av sammanläggningsdelegerades förvaltning kan enligt
vad utredningsmannen anför väntas falla på särskilda organ som delegerade
utser. Utredningsmannen föreslår att det i den särskilda lagen om sammanläggningsdelegerade
föreskrivs att delegerade skall utse minst tre revisorer
för att granska sådan förvaltning. Förvaltning som delegerade anförtror
organ hos primärkommun eller hos landstingskommunen bör däremot granskas
av primärkommunens resp. landstingskommunens ordinarie revisorer.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har i sina huvuddrag lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Landstinget, samarbetsnämndcn och elva kommuner

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

framhåller att de vid sin i huvudsak positiva bedömning av författningsförslagen
utgår från att Gotland skall förbli ett län och att regionala uppgifter,
som i framtiden kan komma att läggas på landstingskommunerna, för Gotlands
del läggs på den nya primärkommunen. Två kommuner tillstyrker
utredningsmannens förslag i dess helhet.

Beträffande den primärkommunala sammanläggningen anför
kammarkollegiet att, om en enhetlig kommunbeteckning införs, anledning
saknas att låta sammanläggningen få formen av en vidgning av Visby stad
Primärkommunerna bör i så fall i stället kunna läggas samman till en ny
kommun. Kommunalråttskommittén framhåller att det i betänkandet använda
arbetsnamnet »Visby stad» för den nya kommunbildningen inte behöver
användas, om en enhetlig kommunbeteckning införs.

Länsstyrelsen anför att, även om den primärkommunala indelningsändringen
får karaktären av en vidgning av Visby stad, den nya kommunens
namn med hänsyn till historiskt-kulturella skäl, befolkningens önskemål
och olägenheterna av ett framtida namnbyte bör vara Gotland. Liknande
synpunkter anförs av samarbetsnämnden och elva kommuner. Kammarkollegiet
anser att frågan om namnet på den nya kommunen bör prövas förutsättningslöst
även om sammanläggningen skulle få formen av en vidgning av
Visby stad.

Inte heller utredningsmannens förslag i fråga om sammanförandet av
den primärkommunala och den landstingskommunal förvaltningen
i Gotlands län föranleder någon principiell gensaga från remissinstanserna.

Länsstyrelsen, landstinget och samarbetsnämnden anser att landstingskommunen
bör vara representerad i sammanläggningsdeleger
a d e och föreslår att landstinget får utse tio delegerade. Länsstyrelsen ansluter
sig vidare till utredningsmannens förslag om en särskild lag om sammanläggningsdelegerade.

Kammarkollegiet anser i likhet med utredningsmannen att några särskilda
bestämmelser, som reglerar kompetensfördelningen mellan den nuvarande
landstingskommunen och den nya primärkommunen, inte behövs.
Det får enligt kollegiet anses ligga i sakens natur att 13 § KIL skall tillämpas
analogt. Kommunalråttskommittén framhåller, att förslaget till lag om
sammanläggningsdelegerade inte har några uttryckliga replipunkter i 13
och 23 §§ KIL. Det i förslaget använda uttrycket »den nya kommunens beslutanderätt»
avser uppenbarligen att täcka både uttrycket »beslutanderätten
enligt den nya indelningen» i 13 och 19 §§ KIL och den nya primärkommunens
landstingskommunala kompetens, allt med den i 13 § andra
stycket KIL angivna kompetensavgränsningen mot kommun enligt den
äldre indelningen. Detta skulle kunna göras tydligare genom ett tillägg till
lagen. Bättre synes dock vara att i motiven till paragrafen klarlägga denna
innebörd. Kommittén ansluter sig också till utredningsmannens ståndpunkt

Kungl. Maj. ts proposition nr lb år 1970

att någon särskild besvärsmöjlighet i analogi med den som ges i 23 § KIL inte
behövs i fråga om beslut av landstingskommunen.

Departementschefen

Enligt gällande planer för länens indelning i kommuner utgör kommunerna
i Gotlands län ett kommunblock. Efter en sammanläggning av kommunerna
inom blocket till en kommun skulle primärkommunens område
komma att stämma överens med landstingskommunens. Man skulle alltså
få två parallellt verkande beslutande kommunala organ och två parallellt
verkande kommunala förvaltningsorganisationer. En fortsatt uppdelning
på en primärkommunal och en landstingskommunal förvaltning skulle
otvivelaktigt utgöra ett allvarligt hinder för en god planering. Också från
ekonomisk synpunkt skulle en sådan uppdelning framstå som olämplig.

Med hänsyn till det anförda tillkallades en sakkunnig för utredning av
bl. a. de författningsändringar som skulle behövas för överförande av
den landstingskommunal förvaltningen på den blivande enda primärkommunen
på Gotland.

Kommunerna har nu ansökt om sammanläggning till en kommun den 1
januari 1971. Samtidigt har kommunerna och landstingskommunen hemställt
att den landstingskommunala och den primärkommunala förvaltningen
i länet förs samman och att den blivande primärkommunen ställs
utanför den landstingskommunala indelningen. Denna hemställan överensstämmer
med utredningsmannens förslag mot vilket inga erinringar
anförts under remissbehandlingen.

Också enligt min uppfattning bör en sådan samordning av den landstingskommunala
och den primärkommunala förvaltningen, som kommunerna
och landstingskommunen hemställt om, nu komma till stånd. Landstingskommunen
bör således upplösas.

LL får anses uttömmande reglera Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna
om ändring i den landstingskommunala indelningen. Någon befogenhet att
förordna om upplösning av Gotlands läns landstingskommun inryms inte
i LL. Skall ett sådant förordnande kunna meddelas behövs därför ett bemyndigande
i lag för Kungl. Maj :t. Ett sådant bemyndigande bör lämpligen
ges i en särskild lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun.
Ges ett sådant bemyndigande avser jag att i ärendet om kommunsammanläggning
föreslå att landstingskommunen upplöses samtidigt med sammanläggningen.

En upplösning av landstingskommunen på Gotland får vissa konsekvenser
för bl. a. skatteutjämningsbidragen. Detta har belysts i en särskild, inom
kommunikationsdepartementet upprättad promemoria. Det synes rimligt

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

att summan av bidragen från staten efter en sammanläggning av primärkommunerna
inte blir lägre om landstingskommunen upplöses än det belopp
som sammanlagt skulle ha utgått om landstingskommunen i ett sådant
läge hade funnits kvar. Chefen för finansdepartementet kommer att i annat
sammanhang anmäla frågan om åtgärder för att undvika en sådan konsekvens.

En upplösning av Gotlands läns landstingskommun liksom den förening
av landstingskommunerna i Kalmar län som Kungl. Maj :t beslutat om den
30 december 1969 motiverar vissa ändringar i LL:s bestämmelser angående
den landstingskommunala indelningen. Till dessa ändringar återkommer
jag i specialmotiveringen.

Som utredningsmannen funnit behövs inga ändringar i KL med anledning
av upplösningen av Gotlands läns landstingskommun.

Vad som föreskrivs om landstingskommun i författningar om specialreglerad
landstingskommunal förvaltning äger motsvarande tillämpning
på stad som inte tillhör landstingskommun. När en enhetlig kommunbeteckning
införts den 1 januari 1971 kommer föreskrift i lag eller annan
författning om stad att i stället avse bl. a. kommun i vilken ingår område
som vid utgången av år 1970 utgjorde stad, om inte Kungl. Maj :t förordnar
annat i ärende om ändring i kommunindelningen. Föreskrift om stad som
inte tillhör landstingskommun kommer därför, sedan landstingskommunen
upplösts, att avse även den kommun som skall bildas på Gotland. Som utredningsmannen
utan gensaga från remissinstanserna anfört saknas i allmänhet
anledning att låta andra bestämmelser än de som gäller för andra
landstingsfria kommuner gälla för den nya kommunen på Gotland. I ett
par avseenden är dock särbestämmelser befogade. Jag återkommer till denna
fråga i specialmotiveringen.

I sådana särbestämmelser liksom i vissa andra särskilda bestämmelser
som behövs och som likaledes skall behandlas i specialmotiveringen är det
nödvändigt att namnet på den kommun som skall bildas anges. Namnfrågan
skall avgöras i ärendet om ändring i kommunindelningen. Enighet
föreligger bland remissinstanserna om att namnet på kommunen bör vara
Gotlands kommun. Jag avser att i indelningsärendet förorda detta namn
och det bör därför kunna användas i de nu ifrågavarande bestämmelserna.

Kommunsammanläggningen och landstingskommunens upplösning utgör
anledning att se över den statliga länsförvaltningen i Gotlands län. En
sådan översyn innefattas i en inom civildepartementet pågående beredning
av vissa frågor som rör den statliga länsförvaltningen i hela landet. Avsikten
är att en proposition med principförslag till vissa ändringar i länsförvaltningens
organisation, avsedda att genomföras den 1 juli 1971, skall föreläggas
riksdagen under våren 1970.

Så snart förordandet om indelningsändringen meddelats fattas beslut på

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

den nya kommunens vägnar eller, som det uttrycks i 13 § KIL, skall den
kommunala beslutanderätten utövas enligt den nya indelningen. I fråga om
angelägenhet som avser kommunerna enligt den äldre indelningen beslutas
dock enligt denna.

I förevarande fall kan under tiden mellan förordnandet om indelningsändringen
och ikraftträdandet beslutanderätten enligt den äldre indelningen
ankomma inte bara på de nuvarande primärkommunerna utan också på
landstingskommunen. En sådan situation är inte förutsedd i 13 § KIL. Utredningsmannen
anser emellertid att det inte behövs någon särskild bestämmelse
som reglerar kompetensfördelningen mellan landstingskommunen
och den nya kommunen. Kammarkollegiet är av samma mening och
tillägger att det får anses ligga i sakens natur att 13 § KIL kan tillämpas
analogt. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Utan särskild föreskrift
kommer alltså att gälla att beslutanderätten, även i landstingskommunala
frågor, utövas enligt den nya indelningen redan från förordnandet om indelningsändringen.
I fråga om angelägenhet som avser den nuvarande landstingskommunen
utövas beslutanderätten dock av denna till dess indelningsändringen
träder i kraft.

I indelningsärendet skall förordnas att sammanläggningsdelegerade skall
utses för att företräda kommunen enligt den nya indelningen under tiden
mellan beslutet om indelningsändringen och ikraftträdandet. Sammanläggningsdelegerade
utses av de kommuner som berörs av indelningsändringen.
Utredningsmannen och remissinstanserna är ense om att i detta fall landstinget
bör få utse några av delegerade. Jag delar denna uppfattning.

En förutsättning för att landstinget skall kunna utse sammanläggningsdelegerade
är att särskilda bestämmelser ges som avviker från vad lagen om
kommunala sammanläggningsdelegerade föreskriver om val av delegerade.

Av det som anförts i det föregående om fördelningen av den landstingskommunala
beslutanderätten följer att någon särskild bestämmelse om att
sammanläggningsdelegerade företräder den nya kommunen i fråga om de
landstingskommunala uppgifterna inte behövs. I vissa andra avseenden,
t. ex. i fråga om kostnaderna för delegerades verksamhet, kan däremot, som
utredningsmannen utan gensaga från remissinstanserna anfört, behövas
föreskrifter som skiljer sig från reglerna i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade.

De särskilda bestämmelser om sammanläggningsdelegerade som sålunda
behövs bör lämpligen ges av Kungl. Maj :t i beslutet om indelningsändringen.
Befogenhet att meddela sådana bestämmelser bör tilläggas Kungl. Maj :t
i den lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun som jag förordat
i det föregående. Under förutsättning att Kungl. Maj :t får sådan befogenhet
avser jag att i indelningsärendet förorda bestämmelser om sammanläggningsdelegerade
i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmannen
föreslagit.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr lb år 1970

Specialmotivering

Landstingslagen

Upplösningen av Gotlands läns landstingskommun föranleder ändring i
bestämmelsen i 1 § första stycket LL att varje län utgör en landstingskommun.
Uttryckligt undantag från denna bestämmelse bör göras för Gotlands
län.

Vidare föranleder upplösningen viss justering av bestämmelserna i 2 § 2
mom. LL om rätt för kommun att inträda i landstingskommun, vilka bestämmelser
inte kan avse Gotlands kommun.

Med anledning av föreningen av de två landstingskommunerna i Kalmar
län bör bestämmelserna i 1 § andra stycket samt i 2 § 1 och 3 mom. LL om
det fall att det i ett län finns flera landstingskommuner utgå.

Sjukvård, länsläkarväsendet m. m.

Nuvarande ordning. För öppen läkarvård utanför sjukhus indelas
landstingskommun enligt 4 § sjukvårdslagen (1962:242) i lälcardistrikt.
Detsamma gäller stad som inte tillhör landstingskommun (1 §
2 mom.). I landstingskommunalt läkardistrikt skall enligt 15 § finnas
minst en provinsialläkare. Motsvarande läkare i stad som inte tillhör landstingskommun
är stadsdistriktsläkare. Den 1 juli 1968 övertog landstingen
huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i alla städer som då tillhörde landstingskommun
(prop. 1968: 1, bil. 7 s. 171). Den tidigare stadsdistrilctsläkarorganisationen
i Visby ändrades till följd därav till en provinsialläkarorganisation.

Varje län utgör enligt 11 § instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet
ett länsläkardistrikt. Stad som inte tillhör landstingskommun ingår
dock inte i länsläkardistrikt. Enligt 17 § fullgörs länsläkaruppgifterna i sådan
stad av förste stadsläkare. Länsläkarna har att biträda länsstyrelserna
i ärenden som kräver medicinsk sakkunskap (8 §).

Länsläkarna har också vissa uppgifter enligt smittskyddslagen (1968:
231). För stad som inte tillhör landstingskommun skall motsvarande uppgifter
ankomma på förste stadsläkare om annat inte föreskrivs (22 §).
Vissa uppgifter enligt lagen som beträffande landstingskommun ligger
hos länsstyrelsen omhänderhas i stad som inte tillhör landstingskommun
av hälsovårdsnämnden (14 §).

Enligt 14 § hälsovårdsstadgan (1958:663) skall det i stad med mer än
40 000 invånare finnas en stadsläkare (s. k. omgivningshygieniker) som
skall biträda hälsovårdsnämnden bl. a. vid tillsynen över den allmänna
hälsovården. Bestämmelsen gäller både stad som tillhör och stad som inte
tillhör landstingskommun. Också i annan kommun med minst 15 000
invånare bör stadsläkare eller motsvarande läkare finnas om det behövs.

Utredningsmannen. Att landstingskommunen i Gotlands län
upplöses och den nya primärkommunen således kommer att bli landstings -

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

fri får enligt utredningsmannen till följd att provinsialläkarna måste ersättas
med stadsdistriktsläkare. Om nuvarande ordning skall kunna behållas,
måste 15 § sjukvårdslagen ändras. Utredningsmannen anser att en
sådan författningsändring inte är motiverad.

Utredningsmannen anför att länsstyrelsen för sina uppgifter för allmän
hälsovård behöver tillgång till en statlig läkare. De städer som f. n. inte tillhör
landstingskommun och som således inte heller ingår i länsläkardistrikt
har en storlek och en struktur som motiverar en särskild organisation.
Den landstingsfria kommunen på Gotland kommer att få en helt annan
karaktär. Att det i städer med mer än 40 000 invånare skall finnas stadsläkare
beror på de större tätorternas särskilda problem i fråga om omgivningshygien.
Någon tätort som kan ge särskilda problem i det avseendet
finns inte på Gotland. Utredningsmannen föreslår därför att det i länsläkarinstruktionen
föreskrivs att den nya kommunen skall tillhöra länsläkardistrikt
och att kommunen genom ändring i 14 § hälsovårdsstadgan befrias
från skyldighet att ha stadsläkare.

Remissyttrandena. Socialstyrelsen framhåller att stadsdistriktsläkartjänster
efter den 1 juli 1968 finns kvar endast i Stockholm, Göteborg
och Malmö. I övriga städer har sådana tjänster ersatts med provinsialläkartj
änster. Vidare befinner sig den öppna läkarvården f. n. i en uppgifts- och
organisationsmässig omvandlingsprocess, som kommer att få långtgående
återverkningar på tjänsteläkarkårens åligganden och ställning. Därför bör
enligt styrelsens mening provinsialläkarorganisationen behållas på Gotland
tills vidare. Också kammarkollegiet anser att sådan ändring i sjukvårdslagen
bör göras att provinsialläkarorganisationen kan behållas på
Gotland. Det är över huvud taget olägligt med täta ändringar mellan olika
regelsystem och beträffande Gotland skulle ändringen dessutom ske av
rent formella skäl. Vidare blir den nya kommunen på Gotland av helt
annan karaktär än de kommuner av storstadstyp, där stadsdistriktsläkare
f. n. finns.

Enligt socialstyrelsens mening blir arbetsuppgifterna för länsläkaren
eller, alternativt, förste stadsläkaren på Gotland, med hänsyn till de speciella
förhållandena där, övervägande uppgifter enligt länsläkarinstruktionen
under det att övriga uppgifter blir av relativt begränsad omfattning.
Länsläkartjänsten i Gotlands län bör därför vara kvar. Styrelsen har betydande
intresse av att inom länet ha tillgång till en regional statlig representant.
Vidare behöver länsstyrelsen ha tillgång till en statlig läkare
för sina uppgifter inom allmän hälsovård m. m. Länsstyrelsen, landstinget,
samarbetsnämnden och elva kommuner förordar också att länsläkarorganisationen
i länet behålls.

Socialstyrelsen anför vidare att det om en tjänst som förste stadsläkare
inrättas inte finns anledning att inrätta en tjänst som stadsläkare enligt 14 §

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

hälsovårdsstadgan. De tre städer som har förste stadsläkare har inte någon
särskild omgivningshygieniker. Inrättas inte någon tjänst som förste stadsläkare
bör länsläkaren kunna ge hälsovårdsnämnden sådant biträde som
avses i 14 § hälsovårdsstadgan. Kammarkollegiet föreslår att Kungl. Maj :t
i beslutet om sammanläggning av kommunerna i Gotlands län förordnar
att bestämmelsen om skyldighet för stad med mer än 40 000 invånare att
ha särskild stadsläkare inte skall gälla den nya kommunen.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna anser jag
att provinsialläkarorganisationen på Gotland bör behållas även om den nya
kommunen inte kommer att tillhöra landstingskommun. Att kommunen
inte kommer att tillhöra landstingskommun motiverar inte heller att Gotlands
län förlorar länsläkarorganisationen En enhällig remissopinion har
också uttalat sig för att länsläkarorganisationen behålls. Efter samråd med
chefen för socialdepartementet förordar jag att provinsialläkarorganisationen
på Gotland behålls. De ändringar som med hänsyn härtill behövs i
sjukvårdslagen kommer att anmälas av chefen för socialdepartementet i annat
sammanghang. Om länsläkarorganisationen skall behållas måste länsläkarinstruktionen
ändras. Det ankommer på Kungl. Maj :t. Att länsläkarorganisationen
behålls föranleder också ändring i 22 § smittskyddslagen.
I samråd med chefen för socialdepartementet förordar jag vidare att 14
och 25 §§ smittskyddslagen ändras så att de uppgifter som i stad som inte
tillhör landstingskommun fullgörs av hälsovårdsnämnd i stället för av
länsstyrelsen kommer att, såvitt avser Gotlands län, fortfarande ankomma
på länsstyrelsen. Införandet av en enhetlig kommunbeteckning föranleder
vissa redaktionella ändringar i smittskyddslagen.

I frågan huruvida den nya kommunen i Gotlands län bör undantas från
skyldigheten enligt 14 § hälsovårdsstadgan att ha särskild stadsläkare kan
som kammarkollegiet framhåller Kungl. Maj :t besluta i indelningsärendet.

Vissa icke kommunala länsorgan m. m.

Landstingskommun och stad som inte tillhör landstingskommun utser
enligt flera författningar ledamöter och suppleanter i icke kommunala länsorgan.
I några av dessa författningar finns särskilda bestämmelser för det
fall att ett län omfattar mer än en landstingskommun. Dessa bestämmelser
bör upphävas med anledning av beslutet om förening av landstingskommunerna
i Kalmar län.

Bestämmelserna om hur många ledamöter resp. suppleanter som skall
utses av stad som inte tillhör landstingskommun förutsätter att det i samma
län finns en landstingskommun som också är valmyndighet. Om landstingskommunen
i Gotlands län upplöses kommer länet att, som enda län i
landet, sakna landstingskommun. Ifrågavarande bestämmelser bör med hänsyn
härtill ändras så att primärkommunen i det avseende som nu är i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

blir jämställd med landstingskommun i län där alla primärkommuner tillhör
landstingskommun.

I samråd med cheferna för vederbörande departement förordar jag att
bestämmelserna om val av ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnd,
länsskolnämnd, rådgivande nämnd enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521), skogsvårdsstyrelse och uppskattningsnämnd enligt
förordningen (1934:320) angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom ändras i enlighet med vad jag nu har anfört. De ändringar
som jag förordat nu med anledning av upplösningen av Gotlands läns landstingskommun
avses inte föregripa de ställningstaganden som i det sammanhang
jag förut omnämnt kan komina att ske i fråga om den statliga
länsförvaltningen på ifrågavarande områden för tiden fr. o. m. den 1 juli
1971.

Riksdagen har nyligen beslutat om ändring av mandattiderna för ledamöter
och suppleanter i ett flertal icke kommunala organ från fyra resp. två
år till tre år (jfr prop. 1969: 129, KU 49, rskr 407). De nya bestämmelserna
träder i kraft den 1 januari 1971 men de skall tillämpas redan dessförinnan
i fråga om utseende av ledamöter och suppleanter för tid efter utgången
av år 1970. Motsvarande ändring bör nu göras i fråga om uppskattningsnämnd.

Upplösningen av landstingskommunen i Gotlands län kan också föranleda
ändring av bestämmelserna i taxeringsförordningen (1956: 623) om
utseende av ledamöter och suppleanter i fastighetsprövningsnämnd. I den
mån sådana ändringar behövs får de anmälas i annat sammanhang.

Sammanläggningen av kommunerna i Gotlands län utgör anledning att
se över bestämmelserna om vägnämnder och länsvägnämnder i lagen (1943:
431) om allmänna vägar samt vissa bestämmelser i lagen (1943:436) om
vägnämnder och länsvägnämnder. En sådan översyn bör emellertid inte
göras i detta sammanhang. Inom kommunikationsdepartementet förbereds
nämligen för närvarande en remiss till lagrådet med förslag till ny lagstiftning
om allmänna vägar. Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1
januari 1971.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen om upplösning av Gotlands läns landstingskommun
bör träda i kraft snarast möjligt. I övrigt bör den föreslagna lagstiftningen
träda i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna bör dock
tillämpas redan före ikraftträdandet i fråga om utseende av ledamöter och
suppleanter i icke kommunala länsorgan för tid efter utgången av år 1970.
Jag utgår från att — under förutsättning av riksdagens bifall till förslagen
— beslut om upplösning av Gotlands läns landstingskommun den 1 januari
1971 kommer att meddelas samtidigt som författningarna utfärdas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14 år 1970

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag
till

1) lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun,

2) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),

3) lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231),

4) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i skollagen (1962: 319),

6) lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521),

7) lag om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser,

8) lag om ändring i förordningen (1934: 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

Samråd har skett med chefen för socialdepartementet i fråga om de under
3—4 upptagna förslagen, med chefen för finansdepartementet i fråga om
förslaget under 6, med chefen för utbildningsdepartementet i fråga om förslaget
under 5, med chefen för jordbruksdepartementet i fråga om förslaget
under 7 och med chefen för industridepartementet i fråga om förslaget under
8.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
914004