Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

Nr 129

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1951: 790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m.m.;
given Stockholms slott den 10 april 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1951: 790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vid övergång till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder gäller f. n. att avdrag får åtnjutas för värdet av
samtliga djur som finns på fastigheten vid övergången. Vid den årliga varulagervärderingen
skall djur vid bokföringsmässig redovisning upptas lägst
till de värden som fastställts av riksskattenämnden och som i princip motsvarar
80 % av dj urens värde.

I propositionen föreslås att skattskyldig som övergår till bokföringsmässig
redovisning inte skall få åtnjuta avdrag för värdet av andra djur än
s. k. stamdjur. Vidare föreslås en uppmjukning av varulagervärderingsreglerna
så till vida att andra djur än stamdjur skall få tas upp till lägst 40 %
av allmänna saluvärdet. Slutligen föreslås en anpassning härtill av de beskattningsregler
som gäller för skattskyldig som övergår till kontantredovisning
av jordbruksinkomst.

De nya bestämmelserna avses i princip tillämpas första gången vid 1971
års taxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. .Vr 129

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1951: 790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1951: 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3.1 För skattskyldig, som vid senare
tidpunkt än ovan under 2. sägs
övergår till beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna
under 2. äga motsvarande tilllämpning,
dock att, därest den ursprungliga
kostnaden för nyuppsättning
av inventarier och djur samt
anskaffningskostnad för byggnad
icke kunna visas, värdet å befintliga
inventarier och djur skall, där icke
särskilda omständigheter till annat
föranleda, upptagas till belopp, som
motsvara de värden, som av riksskattenämnden
fastställts närmast före
det första räkenskapsårets ingång,
samt värdet å byggnader skall upptagas
till belopp, motsvarande två
tredjedelar av summan av vid den
närmast före sistnämnda tidpunkt
verkställda fastighetstaxeringen
åsatta jordbruksvärdet, skogsmarksvärdet,
värdet av övrig mark och värdet
av särskilda tillgångar, minskat
med skäligt värde av mera betydande
naturtillgångar och särskilda förmåner.
Skogsmarksvärdet inräknas
dock med högst 25 000 kronor. Har
riksskattenämnden icke fastställt
värde å djur, bestämmes värdet till
allmänna saluvärdet, reducerat med
det procenttal, varmed de av nämnden

1 Senaste lydelse 1968: 730.

(Föreslagen lydelse)

3. För skattskyldig, som vid senare
tidpunkt än ovan under 2. sägs
övergår till beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna
under 2. äga motsvarande tilllämpning,
om ej annat följer av andra
eller tredje stycket nedan.

Vad under 2. c) sägs om djur skall
hava avseende endast på sådana djur
som äro hänförliga till stamdjursbesättning
(stamdjur). Å djur av
annat slag må värde icke upptagas
vid övergången.

Om den ursprungliga kostnaden
för nyuppsättning av inventarier och
stamdjur samt anskaffningskostnad
för byggnad icke kunna visas, skall
värdet å befintliga inventarier och
stamdjur, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, upptagas
till belopp, som för inventarier
motsvara de värden, som av riksskattenämnden
fastställts närmast
före det första räkenskapsårets ingång,
och för stamdjur motsvara fem
fjärdedelar av de värden, som fastställts
av riksskattenämnden närmast
före sistnämnda tidpunkt, samt
värdet å byggnader upptagas till belopp,
motsvarande två tredjedelar av
summan av vid den närmast före
samma tidpunkt verkställda fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

(Nuvarande lydelse)

närmast före nyssnämnda tidpunkt
fastställda värdena å olika slag av
djur understiga motsvarande genomsnittspriser
å dessa djurslag.

(Föreslagen lydelse)

hetstaxeringen åsatta jordbruksvärdet,
skogsmarksvärdet, värdet av övrig
mark och värdet av särskilda tillgångar,
minskat med skäligt värde av
mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Skogsmarksvärdet
inräknas dock med högst 25 000
kronor. Har riksskattenämnden icke
fastställt värde å stamdjur (såsom
i fråga om dyrbarare avelsdjur), bestämmes
värdet till allmänna saluvärdet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970 och tillämpas beträffande räkenskapsår
som börjat den 1 januari 1970 eller senare. De nya bestämmelserna
om värde å djur tillämpas även i fråga om räkenskapsår, som börjat under
år 1969, om den skattskyldige icke senast den 31 mars 1970 i avgiven självdeklaration
eller i annan skriftlig form meddelat taxeringsmyndighet att
han under år 1969 övergått eller ämnar övergå till beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet enligt boltföringsmässiga grunder. I övriga fall gäller
äldre bestämmelser i fråga om räkenskapsår som börjat före den 1 januari
1970.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928; 370)

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 21 § och punkt 1
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(.Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 21 §.

3.1 Såsom intäkt —----------35 §.

Sådan gottgörelse-------av jordbruksfastighet.

Redovisar arbetsgivare —---tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.

Därest inkomst----—--även i fråga om jordbruksfastighet.

Har skattskyldigs inkomst av jord- Har skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet
året före beskatt- bruksfastighet året före beskattningsåret
beräknats enligt bokfö- ningsåret beräknats enligt bokföringsmässiga
grunder men skall in- ringsmässiga grunder men skall in -

1 Senaste lydelse 1967: 546.

It Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 129

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

(Nuvarande lydelse)

komsten av jordbruksfastigheten för
beskattningsåret icke beräknas efter
sådana grunder, skall i 23 § angiven
nettointäkt för beskattningsåret ökas
med ett belopp, motsvarande allmänna
saluvärdet vid ingången av beskattningsåret
å djur, maskiner och
andra dylika inventarier å fastigheten
ävensom med det i senaste balansräkning
bokförda beloppet av
varuskulder och andra skulder avseende
verksamheten samt minskas
med ett belopp, motsvarande det värde,
som i nyssnämnda balansräkning
upptagits å djur, maskiner och andra
dylika inventarier samt å lager av
varor o. dyl., ävensom med bokförda
beloppet av varufordringar och andra
fordringar avseende verksamheten
enligt nämnda balansräkning. Fordringar
och skulder avseende verksamheten
upptagas allenast i den
mån influten likvid eller erlagd betalning
blir att hänföra till skattepliktig
intäkt respektive avdragsgill
utgift i förvärvskällan. Är allmänna
saluvärdet å djur, maskiner och
andra dylika inventarier lägre än det
värde för tillgång av motsvarande
slag, som riksskattenämnden jämlikt
punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 7 december
1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370) fastställt närmast före
beskattningsårets ingång, skall sistnämnda
värde i stället tillämpas.

(Föreslagen lydelse)

komsten av jordbruksfastigheten för
beskattningsåret icke beräknas efter
sådana grunder, skall i 23 § angiven
nettointäkt för beskattningsåret ökas
med ett belopp, motsvarande allmänna
saluvärdet vid ingången av beskattningsåret
å sådana djur som
äro hänförliga till stamdjursbesättning
å fastigheten (stamdjur), maskiner
och andra dylika inventarier
å fastigheten ävensom med det i senaste
balansräkning bokförda beloppet
av varuskulder och andra skulder
avseende verksamheten samt
minskas med ett belopp, motsvarande
det värde, som i nyssnämnda balansräkning
upptagits å djur, maskiner
och andra dylika inventarier
samt å lager av varor o. dyl., ävensom
med bokförda beloppet av varufordringar
och andra fordringar avseende
verksamheten enligt nämnda
balansräkning. Fordringar och skulder
avseende verksamheten upptagas
allenast i den mån influten likvid eller
erlagd betalning blir att hänföra
till skattepliktig intäkt respektive avdragsgill
utgift i förvärvskällan. Är
allmänna saluvärdet å stamdjur, maskiner
och andra dylika inventarier
lägre än det värde för tillgång av
motsvarande slag, som riksskattenämnden
jämlikt punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till lagen den
7 december 1951 (nr 790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) fastställt
närmast före beskattningsårets ingång,
skall sistnämnda värde i stället
tillämpas.

I.1 Inkomst av —---

För skattskyldig, — •—
Därest vinstresultatet -

Den i------

Lagret vid--—---

Därest värdet —- — —

till 41 §.

---- — ---särskilt stadgas.

-— -------av följande.

------stadgade grunder.

-----nedan sägs.

------för inkurans.

------- —---- icke gälla.

1 Senaste lydelse 1966: 724.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Utan avseende---------

Vad i-----------

Förvärvas aktie-------

Avdrag för---------

Vid bestämmande------

När fråga---------

Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av lagertillgångar enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må
godkännas endast i den mån det visas,
att inköpspriset för tillgångar av
samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller det
göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försäljas. Beträffande värdet å
rättigheter till leverans av maskiner
och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning
av värdet därå godkännas endast
i den mån den skattskyldige risar,
att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras. Djur å jordbruksfastighet
skola, därest icke särskilda
förhållanden till annat föranleda,
upptagas lägst till värden, som
för olika slag av djur i skilda åldersgrupper
fastställas av riksskattenämnden.
I vissa fall (såsom i fråga
om dyrbarare avelsdjur) fastställas
icke dylika värden; i sådant fall må
värdet å djuret icke upptagas lägre
än till allmänna saluvärdet, reducerat
med det procenttal, varmed de av
riksskattenämnden fastställda värdena
å olika slag av djur understiga
genomsnittspriserna å dessa djurslag
under tiden från och med den 1 oktober
året före beskattningsåret till
och med den 30 september beskattningsåret.

(Föreslagen lydelse)

------vara påkallat.

----såsom skäligt.

------ inbetald insats.

-----skattskyldiga angivit.

-----eget kapital.

----skulle ifrågakommit.

Djur som äro hänförliga till stamdjursbesättning
(stamdjur) å jordbruksfastighet
skola, därest icke särskilda
förhållanden till annat föranleda,
upptagas lägst till värden, som
för olika slag av djur i skilda åldersgrupper
fastställas av riksskattenämnden.
I vissa fall (såsom i fråga
om dyrbarare avelsdjur) fastställas
icke dylika värden; i sådant fall må
värdet å djuret icke upptagas lägre
än till allmänna saluvärdet, reducerat
med det procenttal, varmed de av
riksskattenämnden fastställda värdena
å olika slag av djur understiga
genomsnittspriserna å dessa djurslag
under tiden från och med den 1 oktober
året före beskattningsåret till
och med den 30 september beskattningsåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

{Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Andra djur å jordbruksfastighet
än stamdjur må icke upptagas till
lägre värde än hälften av de värden,
som för olika slag av djur i skilda
åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.
Värdet å sådana
andra djur må emellertid, om den
skattskyldige övergått till beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet enligt
bokföring smässiga grunder med
tillämpning av övergångsbestämmelserna
till lagen (1951: 790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) i deras lydelse
den 1 juli 1970, för de tre första
beskattningsåren efter övergången
upptagas till lägst nedan angiven del
av de av riksskattenämnden fastställda
värdena av sådana djur, nämligen för

det första beskattningsåret en
åttondel,

för det andra beskattningsåret två
åttondelar,

för det tredje beskattningsåret tre
åttondelar.

Vad här--—- —• — —-------årets inkomst.

Har avverkningsrätt------—---—- — influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet, ---— ----till beskattning.

Motsvarande gäller-------— — års inkomstberäkning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970 och tillämpas första gången vid
1971 års taxering.

2. De nya bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § tillämpas
även vid 1970 års taxering i fråga om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet,
om den skattskyldige med tillämpning av övergångsbestämmelserna
till lagen (1951: 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) i deras lydelse den 1 juli 1970 övergått till beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.

3. Äldre bestämmelser gäller i övrigt vid 1970 års taxering och vid eftertaxering
för år 1970 och tidigare år.

4. Punkt 3 av anvisningarna till 21 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande
i fråga om beskattning av jordbruksfastighet, om den skattskyldige med
tillämpning av övergångsbestämmelserna till lagen (1951: 790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) i deras lydelse
före den 1 juli 1970 övergått till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10
april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg,
Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler
för bestämmande av ingångsvärde för djur vid beskattning av jordbruksinkomst,
m. m., och anför.

1. Inledning

Inkomst av jordbruksfastighet får enligt gällande regler redovisas till
statlig och kommunal inkomstbeskattning antingen enligt s. k. kontantmetod
eller enligt bokföringsmässiga grunder. Den sistnämnda redovisningsmetoden
skiljer sig från kontantmetoden bl. a. däri, att hänsyn till värdet
av djur på fastigheten vid årets början och slut tas vid den bokföringsmässiga
inkomstberäkningen. I kontantmetoden sker ingen motsvarande värdering
av djur. En skattskyldig, som väljer att övergå från kontantmässig
till bokföringsmässig redovisning av jordbruksinkomst, är enligt särskilda
föreskrifter berättigad att tillgodoföra sig ett värde vid beskattningsårets
ingång av den djurbesättning som han har vid övergången till ny redovisningsmetod
(ingångsvärde). Reglerna om ingångsvärde för djur vid byte av
redovisningsmetod antogs av 1951 års riksdag (prop. 1951:191, BeU 63,
rskr 360).

Det åligger riksskattenämnden att årligen fastställa värden på djur som
är avsedda att användas som ingångsvärden vid övergång till beräkning av
jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga grunder. De av nämnden senast
fastställda värdena på djur finns intagna i nämndens meddelande nr
8/1969. För skattskyldig, som redan tillämpar bokföringsmässig inkomstredovisning,
ligger de fastställda djurvärdena till grund för den värdering av
djurbesättning som skall ske vid utgången av varje beskattningsår enligt
anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (1928: 370), KL. De fastställda

Kungl. May.ts proposition nr 129 år 1970

värdena utgör för sådan skattskyldig minimivärden, som inte får underskridas,
om inte särskilda förhållanden visas föreligga.

Med skrivelse den 30 december 1969 har riksskattenämnden till Kungl.
Maj :t överlämnat en inom nämndens kansli upprättad promemoria med förslag
till ändrade regler för bestämmande av ingångsvärde på djur vid övergång
till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, m. m. Till stöd för ändringsförslagen framhålls i promemorian
att nuvarande beskattningsregler om ingångsvärden för djur kan ge upphov
till betydande opåkallade skattefavörer mot bakgrunden av nyare domstolspraxis
rörande beskattning av inkomst av jordbruksfastighet. Förslagen avser
ändringar i reglerna om ingångsvärde vid övergång från kontantmässig
till bokföringsmässig inkomstredovisning och bestämmelserna om återgång
till beräkning av jordbruksinkomst enligt kontantprincipen. I promemorian
föreslås även ändrade regler beträffande värderingen av djur vid beskattningsårets
utgång när beräkning av inkomst av jordbruksfastighet sker enligt
bokföringsmässiga grunder.

Yttranden över promemorian och ett författningsförslag, som upprättats
inom finansdepartementet på grundval av promemorian, har avgelts av
kammarrätten, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och
Västerbottens län, jordbruksbeskattningskommittén, Svenska kommunförbundet,
Sveriges industriförbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Vidare har Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF) avgett gemensamt yttrande genom lantbrukets skattedelegation.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 november 1968 tillkallade
jag särskilda sakkunniga med uppdrag att se över gällande bestämmelser
för inkomstbeskattning av jordbruk. De sakkunniga, som antagit benämningen
jordbruksbeskattningskommittén, har till uppgift att bl. a. överväga
obligatorisk övergång till bokföringsmässig redovisning av inkomst av
jordbruksfastighet. Enligt vad jag erfarit har kommittén uppmärksammat
bl. a. problemen i fråga om bestämmandet av ingångsvärde för djur vid
övergång till bokföringsmässiga grunder. Kommittén kan beräknas slutföra
sitt arbete tidigast under år 1971.

Med hänsyn till vad som anförts i riksskattenämndens promemoria anser
jag att de beskattningsfrågor som tas upp där bör behandlas nu, även
om kommittén kan beräknas komma att framlägga förslag i samma ämne
i ett större sammanhang.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

2. Behandlingen av djur vid byte av redovisningsmetod

Gällande rätt m. m.

Redovisning av jordbruksinkomst

Inkomst av jordbruksfastighet kan redovisas antingen enligt den s. k.
kontantmetoden eller enligt bokföringsmässiga grunder. Det står varje
jordbrukare fritt att välja mellan dessa redovisningsmetoder. De huvudsakliga
bestämmelserna angående redovisningen finns i 21—23 §§ KL.

Kontantmetoden innebär att det skattemässiga resultatet av jordbruksfastighet
fastställs utan hänsynstagande till balansposter i form av varulager,
varufordringar och varuskulder vid beskattningsårets ingång resp. utgång.
Till skattepliktig inkomst hänförs endast vad som under beskattningsåret
kommit ägaren eller brukaren av fastigheten till godo, exempelvis
kontanta likvider för sålda produkter från jordbruket. Från dessa inkomster
får avdrag göras för omkostnader för jordbruksdriften. Såvitt avser
levande eller döda inventarier räknas som skattepliktig inkomst i förvärvskällan
jordbruksfastighet endast inkomst Aid normal omsättning härav
(s. k. löpande försäljning). Vid försäljning av samtliga eller den väsentligaste
delen av de levande eller döda inventarierna, exempelvis i samband
med upphörande av jordbruk eller övergång till kreaturslös drift, hänförs
däremot inkomsten till inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Inkomsten
beskattas då i den mån förutsättningar härför föreligger enligt bestämmelserna
om beskattning av realisationsvinst. I konsekvens härmed medges
inte avdrag för kostnaderna för den första anskaffningen av levande eller
döda inventarier s. k. nyuppsättningskostnad. Däremot får avdrag göras för
kostnader för anskaffande av levande eller döda inventarier till ersättning
för sålda eller utrangerade sådana inventarier, s. k. ersättningsanskaffning
eller nyanskaffning.

Bestämmelserna om bokföringsmässig redovisning infördes i KL genom
lagstiftning år 1951 (SFS 1951: 790). Redan tidigare hade emellertid sådan
redovisning godtagits i praxis varför lagändringen kan anses endast ha lagfäst
rättstillämpningen. För rätt till redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder förutsätts att räkenskaper förts enligt förordningen (1951:793)
om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper
såsom underlag för taxering.

Reglerna om bokföringsmässig redovisning överensstämmer i stort sett
med dem som avser inkomst av rörelse. Årsresultatet påverkas således inte
bara av inkomster och utgifter utan även av förändringar beträffande varulager
— vartill hänförs bl. a. djur — fordringar och skulder. All ersättning
vid försäljning av djur och andra inventarier utgör skattepliktig inkomst
i förvärvskällan jordbruksfastighet oavsett om fråga är om enstaka

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

försäljningar eller total avyttring av djurbesättning. Å andra sidan är alla
utgifter för anskaffning av djur avdragsgilla, således även nyuppsättningskostnad.
Djuren skall dock upptas till visst lägsta värde i utgående balans
(punkt 1 trettonde stycket av anvisningarna till 41 § KL). Kostnader för
inköp av döda inventarier får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag.

Den helt övervägande delen av landets jordbrukare har valt kontantprincipen
som redovisningsmetod. Vid 1969 års taxering redovisade sålunda i
runt tal 8 400 jordbrukare inkomsten av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder. Antalet motsvarar ungefär 5 % av det totala antalet
jordbrukare i landet.

Behandlingen av djur vid tillämpning av kontantmetoden

Bestämmelserna i KL om levande inventarier bör ses mot bakgrunden
av de förhållanden under vilka det svenska jordbruket bedrevs i början av
1900-talet. Jordbruket var då i stor utsträckning inriktat på självhushållning.
Djurbesättningarna var tämligen homogena och hade huvudsakligen
karaktär av inventarier. Någon egentlig uppfödning av djur för försäljning
torde knappast ha förekommit. Vid den skattemässiga behandlingen ansågs
härvid regelmässigt att endast försäljning av enstaka djur av besättningen
skulle beskattas i förvärvskällan jordbruksfastighet. Den första anskaffningen
av djur, alltså även smådjur som svin och höns, hänfördes alltid till
inte avdragsgill nyuppsättning. Total utförsäljning av djur beskattades
endast i den mån skattepliktig realisationsvinst förelåg.

Jordbrukets allmänna utveckling mot i vissa fall långt driven specialisering
och förändrade produktionsmetoder i förening med övergång till mer
yrkesmässigt inriktad produktion av djur för försäljning har medfört att
djurbeståndet på en jordbruksfastighet alltmer förlorat sin ursprungliga
inventariekaraktär. Redan i mitten av 1940-talet torde djurbesättningarna i
viss utsträckning ha övergått till att bli varulager. Numera används därför
mer differentierade djurbenämningar såsom stamdjur, avelsdjur eller inventariedjur
i stället för benämningen levande inventarier, medan övriga djur
som är föremål för snabb omsättning betecknas som omsättningsdjur, göddjur
eller uppfödningsdjur. I fortsättningen används här benämningarna
stamdjur resp. omsättningsdjur.

Förändringarna inom jordbruket har även gett återverkningar på den
skattemässiga behandlingen av djuren vid tillämpning av kontantmetoden.
I praxis har man på det sätt dragit konsekvenserna av att djuren övergått
från att uteslutande vara inventarier till att — i vart fall till viss del -—
vara lagertillgångar, att avdrag numera regelmässigt medges för även den
första anskaffningen av omsättningsdjur (biffkor, svin, höns m. m.). Även
inköp av ungnöt som anskaffas uteslutande för uppfödning och försäljning
betraktas som avdragsgill omkostnad. Vid total utförsäljning av omsätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970 11

ningsdjur anses hela köpeskillingen som inkomst i förvärvskällan jordbruksfastighet.

I s. k. blandade nötkreatursbesättningar, dvs. sådana besättningar som
används för såväl mjölkproduktion som uppfödning av djur för försäljning,
anses i praxis en del djur numera alltid ha karaktären av omsättningsdjur.
I dessa fall delas således besättningen upp i en stamdjursdel och en ornsättningsdjursdel.
Till stamdjuren hänförs därvid mjölkdjursbesättningen,
bestående av befintliga mjölkkor och till dessa hörande rekryteringsunderlag
i form av ungnöt i olika åldrar, medan överskjutande djur betraktas
såsom omsättningsdjur.

Genom ändringarna i praxis har möjligheterna till skattefri realisation
av djur i viss mån beskurits. Frågan om gränsdragningen mellan realisation
och löpande försäljning har förorsakat ett stort antal skatteprocesser.
Riksskattenämnden och regeringsrätten har i denna fråga sedan början av
1960-talet tillämpat en schablonregel som innebär att rekryteringsundei-laget
i regel beräknas till lika många ungnöt som antalet kor. Tillämpningen
av denna schablonregel har medfört att antalet skatteprocesser nedgått avsevärt.

Gällande bestämmelser om byte av redovisningsmetod

Särskilda bestämmelser har införts för att reglera de skattemässiga verkningarna
i samband med byte av redovisningsmetod. Bestämmelserna härom
vid övergång från kontantmetod till bokföringsmässig redovisningsmetod
finns i övergångsbestämmelserna i 1951 års lagstiftning. I fråga om
djur gäller därvid följande. Vid beräkning av inkomsten av jordbruksfastigheten
för det år övergången skett upptas värdet av djuren vid beskattningsårets
ingång (ingångsvärdet) som en avgående post. I första hand
skall ingångsvärdet bestämmas till den skattskyldiges ursprungliga kostnad
för nyuppsättning av djur. Om denna kostnad inte kan visas — exempelvis
på grund av att nyuppsättningen ligger långt tillbaka i tiden — fålen
schablonmässig värdering ske. Ingångsvärdet för de vid övergångstillfället
befintliga djuren bestäms därvid till belopp som motsvarar de värden på
djur som riksskattenämnden fastställt närmast före det första räkenskapsårets
ingång. Nämnden fastställer dessa värden under sista kvartalet varje
år (senast RN I nr 8/1969). Värdena grundas därvid på genomsnittspriserna
under perioden den 1 oktober—30 september närmast före fastställelsen.
Riksskattenämndens värden motsvarar i princip 80 % av dessa genomsnittspriser.
Jämkning av ett schablonberäknat ingångsvärde för djur kan
förekomma om djurbesättningen är av särskilt god eller dålig kvalitet. Beträffande
sådana djur för vilka riksskattenämnden inte fastställer något
värde — exempelvis dyrbarare avelsdjur — bestäms värdet till allmänna
saluvärdet reducerat med det procenttal, med vilket riksskattenämndens
värden understiger genomsnittspriset, eller således f. n. 20 %.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 129

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

Vid övergång till bokföringsmässig redovisning får avdrag inte ske för
värdet av ingående fordringar. Ej heller skall värdet av ingående varuskulder
upptas som inkomst. Undantag härifrån gäller emellertid för vissa inköp
och försäljningar av djur på kredit. Har sådant inköp av djur som är
att hänföra till nyuppsättning skett på kredit före övergången och skall likvid
erläggas efter övergången får avdrag för ingående varulager göras med
köpeskillingens belopp. Samma belopp skall även tas upp som ingående varuskuld,
d. v. s. som inkomstpost. Då betalning sker av den skattskyldige,
får beloppet dras av, varvid den ingående varuskulden utjämnas. Hade i
detta fall inköpet skett mot omedelbar kontant likvid, skulle likviden inte
ha fått dras av. Att köpet skett på kredit har inte ansetts böra medföra
att transaktionen i skattehänseende skall behandlas annorlunda än om den
skett mot omedelbar kontant likvid. Har å andra sidan sådan försäljning
av djur på kredit, vilken är att betrakta som realisation, ägt rum före övergången
men likvid influtit efter övergången, får köpeskillingen dras av som
ingående varufordran. Då likvid inflyter, tas denna upp som inkomst, varvid
den ingående varufordran utjämnas. Vid omedelbar kontant likvid
skulle den nämligen inte tagits upp som inkomst.

Enligt 30 § 2 mom. taxeringsförordningen (1956: 623), TF, åligger det idkare
av jordbruk eller skogsbruk, som yrkar att bli taxerad för inkomst av
jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, att senast tre månader
före ingången av det första beskattningsår, för vilket taxering skall ske
enligt sådana grunder, göra anmälan härom till förste taxeringsintendenten
i det län där jordbruksfastigheten är belägen. Föreskriften har tillkommit
bl. a. för att taxeringsmyndigheterna skall få möjlighet att kontrollera att sådana
skattskyldiga fullgjort skyldigheten att föra räkenskaper. Underlåtenhet
att göra sådan anmälan är emellertid inte förbunden med någon i författning
angiven påföljd. I rättstillämpningen har ej heller sådan underlåtenhet
betagit skattskyldig rätten att bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder
(RÅ 1969 ref. 24).

För jordbrukare som övergår från den bokföringsmässiga metoden till
kontantmetoden gäller ett särskilt avräkningsförfarande. Enligt punkt 3
femte stycket av anvisningarna till 21 § KL skall som inkomst för det beskattningsår
under vilket övergång sker tas upp ett belopp, som motsvarar
allmänna saluvärdet av djuren vid beskattningsårets ingång. Å andra sidan
får avdrag göras med belopp motsvarande det värde som i senaste balansräkning
upptagits för djuren. År allmänna saluvärdet av djuren lägre än
det värde som riksskattenämnden fastställt närmast före beskattningsårets
ingång, skall nämndens fastställda värde i stället tillämpas. Reglerna innebär
att den dolda reserven i djurlagret tas till beskattning.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1970

Bakgrunden till 1951 års lagstiftning

1951 års lagstiftning angående jordbriiksbeskattningen byggde på ett av
1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga avlämnat betänkande (SOU 1946:
29). De sakkunniga föreslog att samtliga jordbrukare skulle taxeras enligt
bokföringsmässiga grunder. I prop. 1951: 191 föreslogs emellertid att det
jämsides med kontantmetoden skulle införas en rätt för jordbrukare att redovisa
inkomst enligt bokföringsmässiga grunder. Bestämmelser härom antogs
genom beslut av 1951 års riksdag.

I fråga om den skatterättsliga bedömningen av djuren påpekade de sakkunniga
att djurbeståndet på en jordbruksfastighet kunde sägas på en gång
utgöra inventarier och varulager. Det utmärkande för dessa tillgångar var
nämligen att djuren å ena sidan utgjorde ett produktionsmedel i jordbruksdriften
och å den andra omsattes som varulager. Med hänsyn till att de till
övervägande del torde få hänföras till varulager föreslog emellertid de sakkunniga
att djurbeståndet i sin helhet skulle anses som varulager.

Beträffande bestämmandet av ingångsvärdet för befintligt djurbestånd
vid övergång till bokföringsmässig redovisning erinrade de sakkunniga
först om skillnaden mellan inte avdragsgill nyuppsättningskostnad och avdragsgill
nyanskaffningskostnad för djur. Vidare påpekade de sakkunniga
att nyuppsättning och nyanskaffning sinsemellan kunde likställas så till vida,
som nyanskaffning endast har till ändamål att hålla det vid nyuppsättning
nedlagda kapitalet vid samma storlek. De sakkunniga anförde vidare.

I djurbeståndets värde ingår även det värde, som uppkommit genom egen
uppfödning. Värdet å djurbeståndet påverkas vidare av prisstegring eller
prisfall å den del av beståndet, som anskaffats genom nyuppsättning.

Djurbeståndets nuvärde kan sålunda i princip uppdelas i två särskilda
delar, nämligen

a) en del, som motsvarar nyuppsättning i skatteteknisk mening, samt

b) en del, som uppkommit genom egen uppfödning eller till följd av prisstegring
(respektive prisfall) å nyuppsättning i nyss angiven mening.

Principiellt skall det belopp, som erlagts för nyuppsättning, icke beskattas
vid övergången, enär vid tidigare inkomsttaxering avdrag ej medgivits
för inköpet. I följd härav bör jordbrukaren få avdraga detta belopp (motsvarande
a) såsom ingående lager för övergångsåret.

Det värde, som uppkommit genom egen uppfödning eller på grund av
prisstegring å nyuppsättning, utgör en verklig inkomst av jordbruksdriften
och skall sålunda i princip bliva föremål för inkomstbeskattning. Härav följer
att, då denna inkomst icke tidigare beskattats, ett häremot svarande belopp
motsvarande b) principiellt icke bör få avdragas såsom ingående lager
för övergångsåret. Värdeminskning genom prisfall är å andra sidan i princip
att anse som en förlust i driften och bör sålunda vara avdragsgill vid inkomstbeskattning.
Det belopp, som bör få avdragas såsom ingående lager av
djur för övergångsåret, bör därför bestämmas på sådant sätt att värdeökning
respektive värdeminskning, som uppkommit under tiden mellan nyuppsättning
och övergången, bliva beskattade respektive avdragna vid
framtida taxeringar. Detta skulle ernås därigenom att vid övergången hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

syn Icke tages till sådan värdeökning respektive värdeminskning; jordbrukaren
skulle sålunda såsom ingående lager av djur vid övergången få upptaga
den verkliga nyuppsättningskostnaden för dessa.

De sakkunniga konstaterade emellertid att en uppdelning av djurbesättningens
värde vid övergången på sätt ovan angivits i praktiken endast torde
kunna ske i ett mindre antal fall. Mot den bakgrunden föreslogs att hänsyn
vid fastställande av ingångsvärdet skulle tas till hela djurbeståndet, oavsett
om detsamma härrörde från nyuppsättning eller egen uppfödning. Denna
metod skulle visserligen medföra, att en jordbrukare undgick beskattning
av värdet av den egna uppfödningen liksom även för viss del av prisstegringen.
Då metoden emellertid kunde förväntas ge ett rättvist resultat jordbrukarna
emellan och då den var enkel att tillämpa, förordade de sakkunniga
att ingångsvärdet baserades på det vid övergången befintliga djurbeståndet.
Därvid borde emellertid värdesättningen av djuren ej ske med utgångspunkt
från gällande dagspriser utan med ledning av de priser, som var
gällande omedelbart före då rådande krigskonjunktur, dock med skälig
hänsyn tagen till den del av penningvärdeförsämringen, som kunde tänkas
bli bestående. Om jordbrukaren emellertid kunde visa de verkliga anskaffningskostnaderna
för nyuppsättningen, skulle givetvis dessa upptas såsom
ingångsvärden.

Departementschefen uttalade i prop. 1951: 191 sin anslutning till de sakkunnigas
uppfattning att vid bokföringsmässig redovisning av jordbruksfastighet
hela djurbeståndet skulle hänföras till varulager. Han ansåg vidare
i likhet med de sakkunniga att jordbrukare vid övergång till bokföringsmässig
redovisning sladle som ingående lager få ta upp kostnader för nyuppsättning
av djur. I de fall dessa inte kunde visas borde hela djurbeståndet
värderas schablonmässigt. Värdena skulle därvid sättas lika med de
värden som fastställdes av riksskattenämnden närmast före utgången av
det första räkenskapsåret.

Som framgått av det föregående ansåg departementschefen att jordbrukare
skulle bibehållas vid möjligheten att redovisa inkomsten enligt kontanlmetoden.
De tidigare gällande reglerna skulle därför behållas i huvudsak
oförändrade.

Bevillningsutskottet förordade i sitt betänkande 1951: 63 endast den ändringen
i de här behandlade reglerna, att värdet av djuren vid schablonmässig
värdering skulle sättas lika med de värden som fastställdes av riksskattenämnden
närmast före det första räkenskapsårets ingång. 1951 års riksdag
godkände betänkandet.

Riksskattenämndens promemoria

I riksskattenämndens promemoria lämnas vissa uppgifter om tillämpningen
av bestämmelserna om ingångsvärde för djur i samband med några
avgöranden i högsta instans.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 ur 1970

Av redogörelsen framgår, att bestämmelserna till en början inte synes ha
vållat några tvister om beräkningen av ingångsvärde. Detta förhållande berodde
på det ringa intresset för övergång till redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder. I de fåtal fall skattskyldiga övergick till sådan redovisning
torde skattemyndigheterna Lill en början praktiskt taget undantagslöst
godtagit principen med ingångsvärde för alla vid övergången befintliga
djur, oavsett om fråga var om stamdjur eller omsättningsdjur.

Den ändring som skett i praxis genom att avdrag numera medges för nyuppsättning
av omsättningsdjur har emellertid från skattemyndigheternas
sida ansetts böra innebära att ingångsvärde inte skall medges för dessa
djur. Detta borde åtminstone vara fallet i fråga om besättningar av enbart
omsättningsdjur och blandade besättningar där omsättningsdjuren dominerade.

Rättsläget beträffande ingångsvärde för djur har dock under många år
varit oklart. Det första avgörandet av regeringsrätten i mål av denna art
synes ha tillkommit år 1963. I detta mål medgav regeringsrätten avdrag
för ingångsvärde för svin (RÅ 1963: 372). Då besättningen i detta fall bestod
av såväl stamdjur (häst och kor) som omsättningsdjur (svin) och den
sistnämnda djurgruppen inte dominerade i värdemässigt hänseende, har
utgången i målet inte ansetts vara prejudicerande för besättningar med
övervägande eller uteslutande omsättningsdjur. Under år 1969 har regeringsrätten
emellertid meddelat ett flertal utslag, av vilka klart kan utläsas
hur bestämmelserna angående ingångsvärde tolkats. Här lämnas en kortfattad
redogörelse för tre av målen.

Det första avsåg eu jordbrukare som sedan år 1958 övergått till att vid
sidan av mjölkproduktion bedriva göddjursuppfödning (RÅ 1969: 719). Vid
ingången av år 1963 övergick jordbrukaren till bokföringsmässig redovisning
och upptog härvid ingångsvärdet enligt schablonmetoden till 189 675
kr., varav 149 000 kr. belöpte på 300 tjurkalvar. Taxeringsintendenten yrkade
hos prövningsnämnden att ingångsvärde inte skulle medges för tjurkalvarna,
då fråga var om en djurgrupp som inte varit föremål för nyuppsättning
i skatteteknisk mening. Avdrag för kostnader för inköp och uppfödning
av kalvar för göddjursproduktionen hade yrkats och medgetts vid
1959—1963 års taxeringar. Om ingångsvärde medgavs för tjurkalvarna
skulle detta innebära dubbelavdrag. Samtliga instanser medgav emellertid
avdrag för ingångsvärde för tjurkalvarna.

Genom utslag av regeringsrätten den 21 oktober 1969 medgavs en jordbrukare,
som övergått till bokföringsmässig redovisning vid 1963 års taxering,
avdrag för ingångsvärde med 33 300 kr. fördelat med 1 100 kr. på eu
häst, 19 800 kr. på göddjur, 12 000 kr. på 105 mindre gödsvin och 400 kr.
på höns. Taxeringsintendenten hade i målet yrkat att ingångsvärdet skulle
nedsättas till 3 000 kr. motsvarande beräknad nyuppsättningskostnad för en
häst. Intendenten framhöll att jordbrukaren i vart fall efter år 1955 inte haft
andra stamdjur på gården än en häst och att avdrag för inköpen av omsättningsdjuren
yrkats och medgetts vid tidigare taxeringar. En ledamot av
regeringsrätten ville bifalla intendentens yrkande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

Ett annat av regeringsrätten den 21 oktober 1969 avgjort mål avsåg en
jordbrukare som vid 1966 års taxering erhöll avdrag vid övergång till bokföringsmässig
redovisning för ingångsvärde med 24 300 kr. avseende 19
göddjur. En tidigare nötkreatursbesättning hade realiserats under år 1962.
Även i detta fall var en ledamot skiljaktig. Han ville inte medge något avdragsgillt
ingångsvärde.

Angående dessa mål uttalas i promemorian att det av utgången klart
framgår att regeringsrätten strikt följt lagtexten i övergångsbestämmelserna
i 1951 års lagstiftning och således inte låtit ändrad praxis i fråga om nyuppsättning
av omsättningsdjur vid kontantmässig redovisning av jordbruk
inverka på grunderna för bestämmandet av ingångsvärdet för djur vid
övergång till bokföringsmässig redovisning. Anledningen till regeringsrättens
ståndpunktstagande torde vara att i övergångsbestämmelserna i 1951
års lagstiftning används uttryck ”djur” som har en vidare innebörd än uttrycket
”levande inventarier” i bestämmelserna om kontantmässig redovisning
av jordbruksfastighet.

Riksskattenämnden påpekar att grundförutsättningarna för övergångsbestämmelserna
i 1951 års lagstiftning väsentligt rubbats genom strukturförändringarna
inom jordbruket i förening med den ståndpunkt regeringsrätten
intagit i frågan om bestämmande av ingångsvärde för djur. Vid kontantmässig
redovisning medges nämligen numera avdrag för alla kostnader
för anskaffning och uppfödning av omsättningsdjur. Tillgodoräknas
jordbrukare vid övergång till bokföringsmässig redovisning ingångsvärde
för omsättningsdjur, kommer han att erhålla avdrag två gånger för i stort
sett samma kostnader. Detta innebär att en kontantmässigt redovisande
jordbrukare vid byte av redovisningsmetod får en mycket betydande opåkallad
skatteförmån.

F. n. torde finnas ett relativt stort antal kontantmässigt redovisande
jordbrukare, vilkas djurbesättningar uteslutande eller till väsentlig del utgörs
av omsättningsdjur. Att så få jordbrukare över huvud taget övergått
till bokföringsmässig redovisning trots att gällande regler för bestämmande
av ingångsvärde för djur och inventarier vid en sådan övergång i allmänhet
anses som mycket gynnsamma beror enligt riksskattenämnden såväl på
aversion mot den därav följande skyldigheten att föra räkenskaper som en
övervärdering av den skattemässiga fördelen av att någon gång kunna skattefritt
realisera djurbesättningarna. Emellertid torde numera hos åtskilliga
av landets jordbrukare uppfattningen vara den att jordbruksbeskattningskommittén
i sinom tid kommer att föreslå övei-gångsbestämmelser beträffande
ingångsvärde för djur och inventarier som inte blir lika gynnsamma
som de nuvarande. Nämnden betonar den risk som föreligger att jordbrukare
med omsättningsdjur kommer att gå över till bokföringsmässig redovisning
innan jordbruksbeskattningslcommittén hinner avsluta sitt arbete.
Även om antalet skattskyldiga som kan tänkas få betydande skattefavörer
genom att skyndsamt gå över till bokföringsmässiga grunder ej torde vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

särskilt stort, kan den beloppsmässiga vinsten i det enskilda fallet uppgå
till mycket betydande belopp. Riksskattenämnden anser det därför vara i
hög grad angeläget — av bl. a. rättviseskäl gentemot andra jordbrukare och
andra kategorier skattskyldiga — att denna möjlighet till opåkallad skattelättnad
snarast avskaffas.

Även om det enligt riksskattenämndens mening kan finnas skäl att i sammanhanget
också behandla vissa andra frågor som har samband med övergång
till bokföringsmässig redovisning anser nämnden att en ändring nu
bör innebära ett så litet ingrepp i lagstiftningen som möjligt för att ej föregripa
jordbruksbeskattningskommitténs arbete. Därför bör i princip nu endast
åsyftas en mer rättvisande metod för bestämmande av ingångsvärde
för djur vid byte av redovisningsmetod. Så anser nämnden bli fallet om ingångsvärde
vid övergång till bokföringsmässig redovisningsmetod endast
får tas upp för sådana djur, som vid försäljning enligt kontantprincipens
regler skulle hänföras till realisation, d. v. s. stamdjuren. En sådan regel
torde inte behöva medföra några mera betydande tillämpningssvårigheter,
eftersom praxis på detta område får anses relativt klarlagd bl. a. genom förhandsbesked
som lämnats av riksskattenämnden. Regeln borde vidare utan
större ändringar kunna accepteras vid en eventuell framtida obligatorisk
övergång till bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet.

Riksskattenämnden anser vidare att huvudregeln om ingångsvärde motsvarande
den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av djur alltjämt
bör gälla för den som kan visa densamma.

En ändring av bestämmelserna i 1951 års lagstiftning om beräkning av
ingångsvärde för djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning bör
enligt riksskattenämnden föranleda en motsvarande justering av de bestämmelser
i KL, som reglerar återgång från bokföringsmässiga grunder
till kontantprincip. Skilda regler bör gälla för stamdjur och omsättningsdjur
även vid återgång till inkomstredovisning enligt kontantmetod. I analogi
med förslaget att ingångsvärde inte bör få tas upp för omsättningsdjur
bör — i fråga om jordbrukare, som inte fått beräkna ingångsvärde för omsättningsdjur
— vid återgången inte ske något tillägg för värdet av omsättningsdjur.
Däremot bör avdrag på sätt nu gäller medges för det i senaste
balansräkning bokförda värdet av djuren. Härigenom uppkommer en skattemässig
nollställning beträffande omsättningsdjuren.

Rem issy ttrandena

Remissyttrandena redovisar en i huvudsak positiv inställning till riksskattenämndens
förslag om att slopa rätten till ingångsvärde för omsättningsdjur
vid övergång till bokföringsmässig redovisning av jordbruksinkomst.
Behovet av materiellt rättvisande beskattningsregler på detta omx*åde

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1970

erkänns allmänt. Även de föreslagna följdändringarna i reglerna om återgång
till kontantmässig inkomstredovisning godtas. Förslagen tillstyrks i
sina huvuddrag eller lämnas utan erinran av kammarrätten, lantbruksstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, jordbruksbeskattningskommittén,
Svenska kommunförbundet liksom av samtliga länsstyrelser som yttrat sig.

Lantbrukets skattedelegation anser att ändringar i bestämmelserna om
övergång till bokföringsmässig inkomstredovisning av lantbruk är i och för
sig motiverade men hävdar att ändringarna bör genomföras efter en samlad
översyn, d. v. s. sedan jordbruksbeskattningskommittén slutfört sitt arbete.
En enstaka deländring kan delegationen däremot inte acceptera. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund uttalar sig i samma riktning.

Några remissinstanser befarar att gränsdragningen mellan stamdjur och
omsättningsdjur kan vålla svårigheter från tillämpningssynpunkt.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller att problemen
beträffande gränserna mellan stamdjur och omsättningsdjur kommer att
aktualiseras vid varje övergång till bokföringsmässig redovisning. Deklarationerna
behandlas efter övergången regelmässigt av särskild taxeringsnämnd,
där ledamöterna äger erfarenhet av rörelsetaxering men i mindre
grad av jordbrukstaxering. Dessa nämnder har heller inte samma lokalkännedom
som de lokala nämnderna. Det finns därför anledning förmoda att
processer uppkommer vid övergången beträffande redovisning av djurlagret.

Även länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att den föreslagna utformningen
av ändringsbestämmelserna kan antas medföra skattetvister men tillstyrker
förslaget med hänsyn till bl. a. att en generellt tillämplig, mera fixerad
gränsdragning mellan omsättningsdjur och övriga djur torde vara svår
att åstadkomma.

Kammarrätten anser att lagstiftarens medvetet generösa inställning 1951
inte gärna kan bibehållas till följd av strukturutvecklingen inom jordbruket
och att beaktansvärda skäl talar för omedelbara lagstiftningsåtgärder. Emellertid
synes det kammarrätten inte orimligt att begränsa de nya bestämmelserna
till fall där omsättningsdjuren inte utgör endast en mindre eller
ringa del av djurbeståndet. Även om vissa gränsdragningsproblem skulle tillskapas
genom sådana bestämmelser torde detta från tillämpningssynpunkt
möjligen vara mindre besvärande än en ordning som i samtliga fall förutsätter
en ingående prövning av om någon del av besättningen kan ha karaktär
av omsättningstillgång. Vidare pekar kammarrätten på att det kan finnas
anledning att överväga en särskild föreskrift för det fall att jordbrukare
som förvärvat omsättningsdjur inte tillgodoförts avdrag för anskaffningskostnaden
för dem.

Frågan om bestämmandet av ingångsvärde för stamdjur berörs i några
remissyttranden.

Jordbruksbeskattningskommittén upplyser att de förberedande Överlägg -

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

ningarna inom kommittén lett fram till att den uppdelning av djur på jordbruksfastighet
i stamdjur och omsättningsdjur, som i praxis numera förekommer
vid kontantmässig redovisning, bör ske även vid beräkning av ingångsvärde
för djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning. Det
föreliggande förslaget till ändring i detta avseende torde, såvitt nu kan bedömas,
inte komma att utgöra något hinder för kommitténs fortsatta arbete.
Emellertid ifrågasätter kommittén lämpligheten av att ingångsvärde
lör djur, som vid en försäljning före en övergång till bokföringsmässig redovisning
skulle ha varit att hänföra till skattefri realisation, skall få tas
upp till endast 80 % av saluvärdet. Kommittén anför.

Kommittén anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att kommittén
för sin del diskuterat en ej oväsentligt gynnsammare princip för bestämmandet
av ingångsvärde å djur. Med utgångspunkt från antagandet att eu
relativt stor del av landets jordbrukare skall redovisa inkomsten av jordbruk
enligt bokföringsmässiga grunder har det för kommittén varit naturligt
att överväga övergångsbestämmelser, som inte innebär en försämring i
jämförelse med bibehållen kontantmässig redovisning. Kommittén har därför
diskuterat ett förslag om att ingångsvärdet för djur vid tillämpning av
schablonmetoden skall bestämmas till fulla saluvärdet av sådana vid övergången
befintliga djur, som vid försäljning enligt kontantprincipens regler
skulle kunna hänföras till realisation dvs. stamdjur. Genom att anknyta det
schablonmässigt beräknade ingångsvärdet å befintliga stamdjur till dessas
saluvärde synes materiell rättvisa åstadkommas.

Även om kommittén ännu ej tagit slutlig ställning till det inom kommittén
diskuterade förslaget — ett definitivt beslut i denna fråga kan fattas
först sedan övriga problem som har samband med övergång från kontantmässig
till bokföringsmässig redovisning utretts — vill kommittén ifrågasätta
om ej den ändringen i det föreliggande förslaget bör göras, att ingångsvärdet
å stamdjur får upptas till 100 % av saluvärdet i stället för föreslagna
80 %. Skulle en kommande ändrad lagstiftning på jordbruksbeskattningens
område få en sådan utformning skulle därmed vinnas, att den nu
aktuella lagändringen bleve permanent och inte behövde ändras inom några
få år.

Lantbruksstyrelsen uttalar som sin mening att ingångsvärdet på stamdjuren
bör upptas till hela genomsnittspriset. Den 20-procentiga nedskrivningen
av ingångsvärdena på stamdjuren saknar betydelse för det fall då
besättningen helt eller nära nog helt utgörs av omsättningsdj ur. De nya
bestämmelserna föreslås emellertid bli tillämpliga även vid kombinerad produktion
och på rena stamdjursbesättningar, exempelvis mjölkkor utan rekryteringsunderlag
eller med ungdjur endast för självrekrytering. Styrelsen
anför vidare.

Den retroaktiva beskattningen av 1/5 av ingångsvärdena kan anses ha
varit berättigad genom att mjölkproduktionen ofta kombineras med köttdj
ursuppfödning, varvid en successiv utökning av ungnötsantalet kan äga
rum. Däremot har det blivit alltmer ovanligt med en motsvarande uppbyggnad
av den egentliga mjölkbesättningen genom eget pålägg. Av lönsamhetsskäl
måste mjölkproduktionen numera redan från början bedrivas i full

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1970

skala. Ett borttagande av rätten till ingångsvärde för omsättningsdjur bör
därför enligt styrelsens uppfattning medföra rätt till 100-procentigt ingångsvärde
för stamdjuren.

Ett par remissinstanser anser att vid behandlingen bör upptas samtliga
problem som sammanhänger med byte av redovisningsmetod.

Lantbrukets skattedelegation anser motiv saknas för en brådstörtad ändring
i en detaljfråga av bestämmelserna som reglerar övergången till bokföringsmässig
redovisning. Djuruppfödning för försäljning förekom tidigt.
Vanligt var s. k. blandade besättningar såväl i fråga om nötkreatur som
svin. Att man i lantbruket förr praktiskt taget enbart skulle ha arbetat
med besättningar av vad som nu kallas för stamdjur är alltså en felaktig
redovisning av sakläget. Vidare har delegationen den uppfattningen att det
redan av ett regeringsrättsutslag 1963 klart kunnat utläsas hur bestämmelserna
om övergång till bokföringsmässig redovisning skall tolkas. Delegationen
understryker att detta utslag liksom utslagen år 1969 helt ligger i
linje med uttryckliga uttalanden både i 1943 års jordbrukstaxeringssakkunnigas
betänkande och i prop. 1951: 191.

Skall övergångsbestämmelserna ändras nu måste det enligt delegationens
bestämda uppfattning ske på alla de punkter där bestämmelserna är oklara
eller ger felaktigt materiellt resultat. Förslaget tar endast i beaktande en
situation där de skattskyldiga genom övergångsbestämmelserna får materiell
fördel. Någon reaktion av samma slag kommer däremot inte till uttryck
när de skattskyldiga lider materiell orätt. Delegationen pekar på
att nuvarande övergångsbestämmelser ger egendomliga effekter om den
skatt skyldige vid övergångstillfället har inventarieskulder. Enligt delegationens
mening är det vidare klart att någon reduktion av allmänna saluvärdet
inte bör ske om underlaget för ingångsvärdeberäkningen begränsas
till att avse endast stamdjur. Hänsyn måste även tas till alla de fall där
nyuppsättningskostnad för djur av ett eller annat slag kvarstår outnyttjad.

Ej heller Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser det lämpligt
att tillskapa särregler för endast en ur de skattskyldigas synpunkt förment
fördelaktig regel. Enligt riksförbundets mening bör översynen innefatta
samtliga de balansposter som ifrågakommer vid bokföringsmässigt jordbruk.
Nuvarande regler angående övergången innebär bl. a. att avdrag inte får ske
för ingående lager av spannmål o. d., att ingående varufordringar inte redovisas
och att inte heller ingående varuskulder medtas.

Riksförbundet påpekar att regeringsrätten i flera avgöranden medgett
avdrag såväl i fråga om ingående varulager som ingående varufordringar
när taxeringsmässig korrigering skett beträffande rörelseidkare, som felaktigt
tillämpat kontantprincipen. Även lantbrukets skattedelegation erinrar
härom i sitt yttrande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

Departementschefen

Enligt gällande bestämmelser kan jordbrukare fritt välja att redovisa inkomsten
av jordbruksfastighet till beskattning enligt kontantmetoden eller,
om räkenskaper förts i föreskriven omfattning, enligt bokföringsmässiga
grunder. Som regel behåller i flertalet fall tillgångarna i jordbruket
sin karaktär av inventarier, lager m. m. i skattehänseende, oavsett vilken
redovisningsmetod som tillämpas. Undantag härifrån gäller emellertid för
djuren. Ursprungligen ansågs djuren vid kontantmässig redovisning som
inventarier. De strukturförändringar som sedan länge skett inom jordbruket
har emellertid haft återverkningar på den skattemässiga behandlingen
av djuren vid tillämpning av kontantmetoden. Från någon gång under
1950-talet räknas endast s. k. stamdjur som inventarier medan övriga djur,
som brukar benämnas omsättningsdjur, betraktas som varor i kontantredovisat
jordbruk. Vid bokföringsmässig redovisning har alla djur behandlats
som varor alltsedan möjligheten till sådan redovisning lagfästs år 1951.

När en jordbrukare övergår från kontantmässig till bokföringsmässig
redovisning upptas som en avgående post värdet av djur till belopp motsvarande
den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av djuren (ingångsvärde).
Om denna kostnad inte kan visas beräknas värdet efter en
schablonmetod med utgångspunkt från hela djurbesättningen vid övergången.
Vid schablonberäkningen av ingångsvärde för djur används värden som
riksskattenämnden fastställer varje år, f. n. svarande mot 80 % av genomsnittspriserna
under en tolvmånadersperiod. När undantagsvis en övergång
sker från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning skall allmänna saluvärdet
på djuren, dock lägst riksskattenämndens värde, tas upp som inkomstpost
och djurens bokförda värde som avgående post.

Utformningen av 1951 års bestämmelser om byte av redovisningsmetod
bör främst ses mot bakgrunden av att alla djuren på kontantmässigt redovisat
jordbruk vid tidpunkten för bestämmelsernas tillkomst allmänt betraktades
som inventarier. För levande inventarier gäller vid kontantprincipen
alt avdrag inte medges för kostnader för nyuppsättning och att total
utförsäljning beskattas endast i den mån skattepliktig realisationsvinst
föreligger. Då kostnader för nyuppsättning inte fick dras av vid kontantredovisning,
godtogs att ingångsvärde vid byte av redovisningsmetod skulle
medges för hela djurbeståndet på fastigheten. Med hänsyn vidare till att
djuren vid tillämpning av kontantprincipen kunde realiseras skattefritt,
ansågs att allmänna saluvärdet minskat med oavskrivet värde på djuren
skulle beskattas vid återgång till kontantmässig redovisning. De bestämmelser
som reglerar skattekonsekvenserna vid byte av redovisningsmetod
har i princip bibehållits oförändrade sedan år 1951.

Det förslag till ändrade regler vid byte av redovisningsmetod som riksskattenämnden
framlagt innebär främst att något ingångsvärde inte skall

Kungi. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

beräknas för omsättningsdjur vid övergång till bokföringsmässig inkomstredovisning.
Som jag berört inledningsvis har man i rättstillämpningen gått
över till att anse omsättningsdjuren som varor även vid kontantmässig
redovisning. Detta medför att avdrag numera medges för kostnaden för
nyuppsättning av sådana djur och att inkomst genom försäljning av omsättningsdjuren
alltid beskattas i förvärvskällan jordbruksfastighet. Riksskattenämnden
framhåller i sin promemoria att den omständigheten att
omsättningsdjur i kontantmässigt redovisat jordbruk anses som varor medför
att jordbrukare med djurbesättningar, som uteslutande eller till väsentlig
del utgörs av sådana djur, får mycket betydande opåkallade skattefavörer
vid övergång till bokföringsmässig redovisning. Eftersom enligt
kontantprincipen alla kostnader för anskaffning och uppfödning av omsättningsdjuren
får dras av före övergången, innebär ett medgivande av ingångsvärde
för dessa djur att avdrag tillgodoförs två gånger för i stort sett samma
kostnader.

Riksskattenämnden föreslår i promemorian att avdrag för ingångsvärde
vid övergång till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder skall medges
endast för sådana djur som vid försäljning enligt kontantprincipens regler
kan hänföras till realisation, d. v. s. för stamdjuren. Jag anser i likhet
med nämnden att skattelättnad i form av avdrag för ingångsvärde för omsättningsdjur
inte kan godtas utan snarast bör avskaffas. Lagstiftarens avsikt
1951 då det var nödvändigt att åstadkomma regler för övergång till
bokföringsmässigt jordbruk, var givetvis inte att bereda möjligheter till
opåkallad lättnad i beskattningen utan endast att tillskapa regler som anslöt
sig till då rådande rättstillämpning. Den ändrade tillämpning, som
framgår av senare avgöranden i högsta instans, bör naturligen enligt min
mening föranleda en anpassning av bestämmelserna om ingångsvärde för
djur så att materiellt oriktiga förmåner inte medges. Sedan numera fullständig
klarhet vunnits om bestämmelsernas tillämpning i praxis bör utan
dröjsmål ett tillrättaläggande göras. Jag vill därför förorda lagstiftning på
grundval av riksskattenämndens förslag.

Att som en remissinstans föreslår begränsa ändringen till att avse endast
fall där djurbesättningen uteslutande eller till huvudsaklig del utgörs av
omsättningsdjur anser jag inte tillrådligt. I praxis har utstakats en klar
linje beträffande djurens karaktär av stamdjur eller omsättningsdjur vid
kontantmetoden. Med hänsyn härtill torde den föreslagna ändringen inte
behöva medföra några mera betydande tillämpningssvårigheter. Om en rätt
till ingångsvärde för omsättningsdjur bibehålls i de fall sådana djur inte
utgör den huvudsakliga delen av djurbesättningen, skulle en omotiverad
förmån kvarstå. En sådan regel kan f. ö. förväntas föra med sig svåra gränsdragningsproblem
i tillämpningen.

Ett par remissinstanser anser att en ändring av bestämmelserna beträffande
ingångsvärde för djur vid övergång till bokföringsmässig redo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

visning bör ske i samband med en översyn av samtliga bestämmelser som
berör övergång till sådan redovisning. Härvid pekas bl. a. på att vid övergången
existerande inventarieskulder inte får dras av vare sig vid övergången
eller senare. Jag anser mig emellertid inte nu böra ta ställning till i vad
mån skäl kan anses föreligga att i andra avseenden än beträffande ingångsvärde
för djur ändra gällande bestämmelser. Det kommer jag att göra när
jordbruksbeskattningskommittén avlämnat sitt förslag och detta har remissbehandlats.
Rättviseskäl olika skattskyldiga emellan talar för att riksskattenämndens
förslag genomförs snarast. Det finns därför enligt min mening
ingen anledning att behålla nuvarande ordning i avvaktan på att kommittén
slutför sitt arbete. Jag vill dock understryka, att övergång till bokföringsmässig
redovisning är helt frivillig. Den skattskyldige kan alltså själv
bestämma om och i så fall när han vill byta redovisningsmetod. Med hänsyn
härtill torde åtminstone i det stora flertalet fall en sådan tidpunkt för övergången
kunna väljas att den skattskyldige inte går miste om väsentliga avdrag
för inventarieskulder.

Några remissinstanser har framfört synpunkten alt outnyttjade nyuppsättningskostnader
bör beaktas vid övergången till bokföringsmässig redovisning.
Om omsättningsdjur anskaffats under sådan tid då alla djur ansågs
ha inventariekaraktär eller om undantagsvis ett djurbestånd successivt
ändrats från stamdjur till omsättningsdjur utan att realisation förekommit,
kan en kvarstående nyuppsättningskostnad finnas. Som rättstillämpningen
är i dag kan en kostnad av detta slag inte utnyttjas vid en försäljning
i ett kontantredovisat jordbruk. Jag är emellertid inte beredd att förorda
en sådan utformning av bestämmelserna att en jordbrukare genom byte av
redovisningsmetod skall kunna erhålla ett avdrag för nyuppsättningskostnad
som inte kan medges vid bibehållen kontantredovisning.

Till detta kommer att en rätt till avdrag för outnyttjad nyuppsättningskostnad
kan antas ge anledning till komplikationer i tillämpningen. Det
torde i många fall bli svårt för jordbrukare att visa storleken av outnyttjade
sådana kostnader. Jag vill i detta sammanhang erinra om att flertalet
jordbrukare använder den s. k. schablonmetoden för beräkning av ingångsvärde
vid byte av redovisningsmetod. I de fall nyuppsättningen skett långt
tillbaka i tiden finns deklarationsmaterialet inte bevarat. Detta omöjliggör
i praktiken en undersökning huruvida någon outnyttjad nyuppsättningskostnad
återstår.

Som framgått av det anförda föreslår jag sådan ändring i bestämmelsei--na om övergång till bokföringsmässig redovisning att avdrag för ingångsvärde
vid övergången skall få åtnjutas bara för stamdjur på jordbruksfastigheten.
Detta bör gälla oavsett om den skattskyldige tillgodogör sig avdraget
enligt huvudregeln med belopp motsvarande den ursprungliga nyuppsätlningskostnaden
eller med ett schablonmässigt beräknat belopp. Som
en följd av detta förslag anser jag vidare att de regler som gäller inköp

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

eller försäljning av djur på kredit före ett byte av redovisningsmetod skall
ha avseende endast på stamdjur.

I ytterligare ett hänseende synes en jämkning av nuvarande ordning för
behandlingen av djur vid byte av redovisningsmetod vara motiverad.
I flera remissyttranden föreslås att, om riksskattenämndens förslag genomförs,
ingångsvärdet för stamdjur bestäms till fulla saluvärdet i motsats
till hittills tillämpad schablonvärdering, f. n. i princip motsvarande SO %
av genomsnittspriset. Även om flera skäl talar för att behålla nuvarande
ordning synes mot bakgrunden av vad som framkommit vid remissbehandlingen
den uppmjukningen av nuvarande regler böra ske, att ingångsvärdet
för stamdjuren vid schablonberäkning bestämmes till allmänna
saluvärdet för djuren. En sådan uppmjukning motiveras av bl. a. att en
kontantredovisande jordbrukare kan skattefritt realisera sin stamdjursbesättning
om han innehaft den i minst fem år. Medges ingångsvärde med
belopp motsvarande allmänna saluvärdet kommer jordbrukaren vid övergången
att erhålla avdrag med samma belopp som han skattefritt skulle
ha erhållit vid en försäljning vid samma tidpunkt. Härigenom får jordbrukaren
anses ha blivit fullt kompenserad för att han genom bytet av redovisningsmetod
avstått från möjligheten att i framtiden avyttra alla stamdjuren
utan skattekonsekvenser.

Av det sagda framgår att jag är beredd förorda att den schablonmässiga
värderingen av stamdjur får ske med utgångspunkt från det allmänna saluvärdet
på djuren vid tidpunkten för övergången till bokföringsmetod. För att
underlätta deklarations- och taxeringsarbetet bör värderingen liksom hittills
ske med ledning av värden på djur som fastställs av riksskattenämnden
på grundval av genomsnittspriser under en tolvmånadersperiod. Som
nämnts i det föregående motsvarar de värden som nämnden fastställer i
princip 80 % av genomsnittspriserna på olika slags djur i skilda åldersgrupper.
Denna värderingsprincip, som använts sedan 1953 års taxering, bör
enligt min mening kunna bibehållas även framdeles i avbidan på resultatet
av pågående översyn av jordbruksbeskattningen. Såvitt gäller schablonberäknat
ingångsvärde för stamdjur bör reduktionsfaktorn dock elimineras.
Jag föreslår därför en bestämmelse av innebörd att — om nyuppsättningskostnaden
inte kan visas — värdet av stamdjur bestäms till belopp som
motsvarar fem fjärdedelar av de värden som fastställts av riksskattenämnden
närmast före det första räkenskapsårets ingång. Liksom nu bör ingångsvärdet
kunna jämkas i särskilda fall, när stamdjuren i en besättning
på grund av särskilda omständigheter bör åsättas ett högre eller lägre saluvärde
än de normalvärden som beräknas enligt den föreslagna regeln.

Mina förslag beträffande ingångsvärde för djur föranleder ändring i
punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen (1951:790) om ändring i
KL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1970

I riksskattenämndens promemoria föreslås en justering av de bestämmelser
i KL som reglerar återgång från bokföringsmässig redovisningsmetod
till kontantmetod. Om rätten till ingångsvärde för omsättningsdjur slopas,
bör en jordbrukare, som vid övergång till bokföringsmässig redovisning
inte fått beräkna något ingångsvärde, inte heller vid en återgång till kontantmetod
göra sådant tillägg för värdet av omsättningsdjur vid inkomstberäkningen
som är föreskrivet f. n. Däremot bör i ett sådant fall rätten
att dra av det i senaste balansräkningen bokförda värdet av djuren kvarstå.
Genom den föreslagna ändringen åstadkommes en skattemässigt neutral
behandling av omsättningsdjur vid byte av redovisningsmetod. Jag ansluter
mig till riksskattenämndens förslag, som lämnats utan invändning av remissinstanserna.
Jag anser vidare i likhet med nämnden att den jordbrukare,
som övergått till bokföringsmässig redovisning enligt hittills gällande
regler och som således kunnat tillgodoräkna sig ingångsvärde även för omsättningsdjur,
alltjämt skall vara skyldig att ta upp saluvärdet av omsättningsdjuren
till beskattning vid en eventuell återgång till kontantmetod.
Eftersom ingångsvärde för omsättningsdjur medgetts, skulle det nämligen
innebära en oberättigad skattefavör för den skattskyldige, om saluvärdet
för omsättningsdjuren inte beskattades vid en återgång till kontantmetod.
Däremot bör enligt min mening en jordbrukare, som redan från
starten tillämpar bokföringsmässiga grunder för sin inkomstredovisning,
inte beskattas för värdet av omsättningsdjur, om han skulle välja att övergå
till kontantmässig redovisning. Denne har nämligen i räkenskaperna tagit
upp värdet av omsättningsdjur i utgående balans varje år och har således
inte erhållit avdrag för anskaffningskostnaden för djuren till den del
denna motsvaras av bokförda värdet.

Vad jag här anfört föranleder ändring i punkt 3 av anvisningarna till
21 § KL.

I den föreslagna lagtexten betecknas de djur för vilka avdrag för ingångsvärde
enligt mitt förslag skall medges med uttrycket stamdjur. Av rådande
praxis rörande taxering av jordbruksinkomst enligt kontantmetoden framgår
att till stamdjur i regel hänförs stamtjurar och mjölkkor samt ett rekryteringsunderlag
i form av kvigor och kalvar till högst samma antal som
antalet kor. Vidare räknas i allmänhet hästar som uppnått två års ålder
som stamdjur liksom smådjur (svin, får etc.) som används för avelsändamål.
Uttrycket stamdjur får anses vara allmänt vedertaget och torde inte ge
anledning till större tolkningsproblem. Något behov av att i lagtexten klargöra
uttryckets innebörd anser jag därför inte föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

3. Värdering av djur vid bokföringsmässig redovisning
Gällande rätt m. m.

Enligt punkt 1 av anvisningarna till 41 § KL skall djur på jordbruksfastighet
vid beskattningsårets utgång i regel tas upp till lägst de värden
som riksskattenämnden fastställer för olika slag av djur i skilda åldersgrupper.
Som tidigare angetts fastställer riksskattenämnden årligen på
grundval av genomsnittspriserna under perioden den 1 oktober—den 30
september närmast före fastställelsen sådana värden till 80 % av genomsnittspriserna.
Endast om särskilda förhållanden föreligger får dessa minimivärden
underskridas. En lägre värdesättning torde kunna komma i fråga
exempelvis om skattskyldig visar att det verkliga värdet på djurbeståndet
till följd av kreaturssjukdom eller annan liknande orsak ligger under minimivärdet.
Beträffande djur för vilka riksskattenämnden inte fastställer något
värde, såsom i fråga om dyrbara avelsdjur, skall värdet tas upp till
deL allmänna saluvärdet reducerat med det procenttal, med vilket riksskattenämndens
värden understiger genomsnittspriserna, eller således f. n. 20 %.

Vid bestämmelsernas tillkomst genom lagstiftning år 1951, som i huvudsak
byggde på jordbrukssakkunnigas betänkande (SOU 1946: 129), gällde
enligt 41 § KL i fråga om rörelse att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
på tillgångar som var avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen endast skulle frångås om särskilda omständigheter föranledde
därtill. Den s. k. fria lagervärderingen begränsades i princip endast
av bokföringslagens bestämmelse om att bokföringen skulle ske i överensstämmelse
med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av god
köpmannased. De sakkunniga ansåg sig emellertid inte kunna förorda fri
värdering av djurbeståndet på en jordbruksfastighet.

Till stöd för sin åsikt att fri lagervärdering inte borde tillämpas beträffande
djurbestånd åberopade de sakkunniga, att det kapital som investerats
i varulagret i ett jordbruk, främst djurbeståndet, i regel torde vara
betydligt större än motsvarande kapitalinvestering i en ur inkomstsynpunkt
jämförbar rörelse. Till detta kom att djurlagret ofta omsattes långsammare
än varor i rörelse. Om samma värderingsregler tillämpades för djurlager
som för rörelselager, skulle detta innebära en relativt sett större förmån
för jordbrukarna än för andra företagare. Vidare kunde det ifrågasättas
om jordbrukarna i allmänhet — åtminstone under de första åren efter den
nya lagens ikraftträdande — skulle förstå att rätt tillvarata en sådan förmån.
Det kunde nämligen enligt de sakkunniga förutses att jordbrukare
genom nedskrivning vid inkomsttaxeringen av djurlagrets värde skulle kunna
tillskapa en dold reserv i detta lager, som vid slutrealisation måste
tagas upp till beskattning i sin helhet. Sådana fall av realisation torde vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

vanliga i jordbruket och beskattningen i samband härmed skulle inte sällan
komma att bli betungande. De sakkunniga beaktade även de konsekvenser
med avseende på skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången
som skulle kunna bli följden om rätt till större nedskrivning av djurlagret
skulle medges.

De sakkunniga ansåg emellertid att värdet av djurbeståndet inte borde
fastställas till de vid beskattningsårets utgång gällande priserna. Reglerna
för värdesättningen av djurlagret borde i stället utformas på sådant sätt,
att en genom fluktuationer i marknadspriserna uppkommen tillfällig värdeförändring
i djurlagret inte påverkade vinstresultatet för ett visst beskattningsår.
Med hänsyn härtill föreslog de sakkunniga att det årligen
skulle fastställas vissa minimivärden för olika slag av djur och att dessa
minimivärden endast fick underskridas om särskilda förhållanden förelåg.
Minimivärdena borde bestämmas till belopp något understigande de priser
som djuren kunde anses betinga under normala förhållanden.

Från jordbrukarnas sida har senare vid skilda tillfällen framställts yrkanden
om en ändring av nu gällande värderingsregler för djurlager i jordbruk
med bokföringsmässig redovisning syftande till en friare lagervärdering.
Frågan har senast behandlats av bevillningsutskottet vid 1969 års
riksdag i anledning av motioner om rätt till nedskrivning vid beskattningen
av värdet av djurbesättning. I motionerna hemställdes att motionerna
skulle överlämnas till jordbruksbeskattningskommittén för beaktande vid
fullgörande av dess uppdrag. I sitt av riksdagen godkända betänkande sade
sig utskottet inte vilja förneka att en anpassning av varulagervärderingsreglerna
till de i viss mån ändrade driftförhållandena inom jordbruket kunde
vara befogad, inte minst med hänsyn till kravet på en mer generell
övergång till bokföringsmässig redovisning av jordbruksinkomst. Enligt
vad utskottet erfarit hade emellertid frågan om grunderna för värderingen
av djurvarulagret i inkomstkällan jordbruksfastighet redan uppmärksammats
av jordbruksbeskattningskommittén. Med hänsyn härtill avstyrktes
bifall till motionerna (BeU 1969: 54).

Riksskattenämndens promemoria

I promemorian påpekas att den föreslagna ändringen angående ingångsvärde
för djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning aktualiserar
frågan om principen för värdering av djurlagret vid beskattningsårets utgång.
Förslaget innebär, som framgått, att ingångsvärde inte skall medges
för omsättningsdjur på grund av att dessa djur i kontantmässigt redovisat
jordbruk kan anses sakna inventariekaraktär utan i stället får anses vara
att jämställa med andra lagertillgångar. En konsekvens av denna ståndpunkt
blir enligt promemorian att omsättningsdjur bör värderas efter samma
grunder som gäller för övriga lagertillgångar. Om den föreslagna änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

ringen beträffande ingångvärde för omsättningsdjur genomförs, bör alltså
lagret av sådana djur vid beskattningsårets utgång få upptas till lägst 40 %
av allmänna saluvärdet. Däremot föreligger enligt nämndens mening inte
någon anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av nu gällande
värderingsregler beträffande stamdjur.

Vidare föreslås i promemorian att skattskyldig vid övergång till bokföringsmässig
redovisning bör medges möjlighet att under en övergångsperiod
tillämpa en lägre värdesättning av lagret av omsättningsdjur med en successiv
uppskrivning till minimivärdet 40 % av allmänna saluvärdet. I detta
sammanhang uttalas i promemorian att gällande bestämmelser angående
beräkning av ingångsvärde vid övergången ofta torde ha medfört att skattskyldig
med betydande lager av omsättningsdjur av skatteskäl inte ansett
sig kunna gå över till bokföringsmässig redovisning. Så som dessa bestämmelser
före regeringsrättsutslagen år 1969 i allmänhet tolkats såväl av de
skattskyldiga som av taxeringsmyndigheterna -— nämligen att skattskyldig
som enbart haft omsättningsdjur inte varit berättigad till något avdrag för
ingångsvärde för djuren — skulle följden nämligen kunna bli en orimligt
stor skattebelastning för övergångsåret. Den skattskyldige skulle för det året
såsom inkomstpost vara tvungen att redovisa såväl värdet av utgående
djurlagret som värdet av andra lagertillgångar — beträffande de senare
dock med reducerat belopp — utan att ha möjlighet att häremot sätta något
belopp för värdet av lagerbehållningarna vid årets ingång. Även om utgående
lagret av omsättningsdjur får nedskrivas till lägst 40 % av allmänna
saluvärdet, kan fall tänkas uppkomma, där skattskyldig med en ingångsbesättning
bestående av huvudsakligen omsättningsdjur måste redovisa en
osedvanligt hög inkomst av jordbruksfastigheten för övergångsåret.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår riksskattenämnden att skattskyldig
under de tre första åren efter övergång till bokföringsmässig redovisning
bör medges rätt att skriva ned värdet av djurlagret med 90, 80 resp.
70 %. Detta innebär således att sådant lager under dessa år skall tas upp
till lägst 10, 20 resp. 30 % av allmänna saluvärdet. De allmänna lagervärderingsreglerna
kommer att tillämpas till fullo först under det fjärde
beskattningsåret efter övergången.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i regel godtagit den föreslagna värderingsprincipen
för omsättningsdjur vid bokföringsmässig redovisning.

Lantbrukets skattedelegation framhåller svårigheterna vid den praktiska
tillämpningen av förslaget. Vid värdesättningen av djurlagret varje år skall
enligt förslaget göras en avvägning mellan stamdjursdelen och övriga djur
enligt grunder som gäller i fråga om den av den skattskyldige övergivna
kontantmetoden. Delegationen förordar i stället att enhetliga lagervärde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

ringsprinciper efter övergången tillämpas i fråga om samtliga djur. I den
bokföringsmässiga redovisningsmetoden skiljs endast mellan omsättningsoch
förbrukningstillgångar å ena sidan och anläggningstillgångar å den
andra. Sedan övergången väl skett saknas således logisk täckning för ett
resonemang om djur av inventariekaraktär och djur utan sådan karaktär.
Eftersom det inte kan ifrågasättas att sådana djur som riksskattenämnden
benämner omsättningsdjur skall tas upp till högre värde än 40 % av allmänna
saluvärdet, måste konsekvensen bli att denna värderingsgrund får
gälla i fråga om hela djurlagret. Några allvarliga invändningar kan enligt
delegationen inte riktas häremot eftersom fråga endast är om rätt beskattningsår
och något inkomstbortfall för det allmänna på längre sikt inte uppstår.

Även kammarrätten, länsstyrelsen i Uppsala län och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund pekar på de svårigheter som gränsdragningen
mellan stamdjur och omsättningsdjur kan medföra.

Kammarrätten anför att de föreslagna reglerna blir tillämpliga inte bara
för jordbrukare som med stöd av den nya lagstiftningen helt eller delvis
vägrats avdrag för ingångsvärde för omsättningsdjur vid övergång till bokföringsmässig
redovisning utan även för andra jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning i den mån deras djurbesättningar helt eller delvis utgörs
av omsättningsdjur. De nya reglerna innebär vidare ett föregripande av jordbruksskattekommitténs
ställningstaganden i ännu ett hänseende. Kommittén
kan måhända redovisa skäl som föranleder andra bedömanden. Därav
kan följa att lagstiftningen på detta område efter kort tid ånyo får ändras.

Flertalet remissinstanser tillstyrker även förslaget om att skattskyldig
under de tre första åren efter övergång till bokföringsmässig redovisning
skall ges möjlighet att tillämpa eu lägre värdesättning av lagret av omsättningsdjur.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar dock som sin uppfattning att lägre
värdesättning endast bör medges under de två första åren och att värdet
första året efter övergången bör tas upp till lägst 20 % av allmänna saluvärdet.

Lantbrukets skattedelegation anser den föreslagna uppskrivningsperioden
för kort. Uppskrivning av värdet bör enligt delegationens mening ske
endast vart annat år. Med denna takt skulle de allmänna lagervärderingsreglerna
bli tillämpliga först under sjunde beskattningsåret efter övergången.

Departementschefen

Enligt KL gäller f. n. särskilda regler om värdering av djur på en bokföringsmässigt
redovisad jordbruksfastighet. Djuren får i utgående balansräkning
i regel inte värderas lägre än de minimivärden som fastställs år

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

från år av riksskattenämnden. De värden som nämnden för detta ändamål
uppför i årlig förteckning över djurvärden motsvarar i princip 80 % av genomsnittspriserna
för skilda djurslag och åldersgrupper. För en sådan värdesättning
har nämnden haft stöd i vissa motivuttalanden till 1951 års lagstiftning
om regler för bokföringsmässig redovisning av jordbruksinkomst.
När i särskilda fall något värde inte fastställts, som t. ex. i fråga om dyrbarare
avelsdjur, skall värdering ske efter allmänna saluvärdet reducerat med
samma procenttal som tillämpats av nämnden, dvs. med 20 %.

Riksskattenämnden har i promemorian tagit upp frågan om ändrade regler
för bestämmande av utgående värde för omsättningsdjur som en konsekvens
av att avdrag för ingående värde föreslås slopat beträffande sådana
djur. Nämnden anser att värdet av omsättningsdjuren vid redovisning enligt
bokföringsmässiga grunder bör få tas upp till lägst 40 % av allmänna
saluvärdet i likhet med vad som gäller för värdering av lagertillgångar i
allmänhet. Vidare föreslår nämnden att skattskyldig för övergångsåret och
de två närmast följande beskattningsåren skall få tillämpa en särskilt
gynnsam värdesättning av omsättningsdjuren så att en successiv uppskrivning
kan ske till det föreslagna minimivärdet.

Förslagen tillstyrks utan erinran av nästan alla remissinstanser. Lantbrukets
skattedelegation vill emellertid gå längre än riksskattenämnden
och anser att även i djurbeståndet ingående stamdjur bör få nedskrivas till
lägst 40 % av allmänna saluvärdet. Delegationen framhåller den praktiska
svårigheten att vid värdesättningen dela upp djurbeståndet i stamdjur och
omsättningsdjur. Dessutom bör uppskrivningen av lagervärdet efter en
övergång enligt delegationen fördelas över sex år i stället för föreslagna
tre år.

För egen del anser jag att riksskattenämndens förslag är en lämplig lösning
av föreliggande beskattningsfråga. Genomförs förslaget att avdrag för
ingångsvärde inte skall medges för omsättningsdjur, bör enligt min mening
reglerna om värdesättning av denna djurgrupp i utgående balans samtidigt
ändras, så att omsättningsdjuren får värderas efter samma normer som allmänt
gäller för andra lagertillgångar. Jag förordar således regler som innebär
en likabehandling i skattehänseende av omsättningsdjur och lagertillgångar
som inte utgörs av djur. En sådan likabehandling finner jag vara
naturlig i fråga om djur som omsätts jämförelsevis ofta i djurhållningen.
Frågan huruvida även stamdjur bör värderas efter andra grunder än som
nu gäller anser jag mig däremot inte kunna ta ställning till i detta sammanhang.
Vad jag förordar beträffande omsättningsdjuren bör ses i samband
med förslaget om slopande av ingångsvärde för dessa djur vid övergång
till bokföringsmässig inkomstredovisning. Värderingsprinciperna för
stamdjuren sammanhänger inte nära härmed och bör därför lämpligen
övervägas av jordbruksbeskattningskommittén vid fullgörandet av uppdraget
att överse olika regler inom jordbruksbeskattningsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

Jag är medveten om att det i praktiken i vissa fall kan vara svårt att
avgöra vilka djur som kan anses Ixänförliga till stamdjursbesättningen
på en jordbruksfastighet. Särskilt gäller detta sådana fall då ett djurlager
successivt utökas eller minskas eller förändras till sammansättningen. Svårigheterna
bör emellertid inte överdrivas. I det föregående har jag redogjort
för den huvudsakliga innebörden av den praxis som utbildats på området
och uttryckt uppfattningen att tillräcklig ledning för avgränsningen av
stamdjur från övriga djur bör kunna hämtas från denna praxis. De skattskyldigas
och taxeringsmyndigheternas merarbete vid värdesättningen av
djurbeståndet bör mot den bakgrunden inte behöva bli särdeles omfattande.

Den ändrade regel för värdering av omsättningsdjur som jag föreslår
bör givetvis få tillämpas även av en jordbrukare som redan använder bokföringsmässiga
grunder för inkomstredovisningen. En ordning enligt vilken
för omsättningsdjur skulle gälla skilda värderingsregler för olika jordbrukare
kan inte komma i fråga. I den mån omsättningsdjur ingår i djurbesättningen
får jordbrukaren genom nedskrivning enligt den föreslagna
värderingsregeln således en större möjlighet till tidsbegränsad skattekredit
och utjämning nxellan inkomster för olika beskattningsår än vad den gällande
värderingsnormen erbjuder. Några invändningar kan dock enligt min
mening inte resas mot en nedskrivning av omsättningsdjur i rörelsemässigt
deklarerade jordbruk som håller sig inom ramen för den allmänna lagervärderingsregeln
vid beskattningen, d. v. s. lägst 40 % av allmänna saluvärdet.

Jag anser att den årliga värderingen av omsättningsdjuren liksom nu bör
ske med ledning av de av riksskattenämnden fastställda värdena på djur.
Dessa värden motsvarar hittills 80 % av genomsnittspriserna på olika slags
djur i olika åldersgrupper. Jag har i det föregående uttalat som min mening
att denna värderingsgrund även bör bibehållas framdeles. Med hänsyn härtill
förordar jag att det lägsta värde med vilket omsättningsdjuren får redovisas
skall utgöra hälften av de av nämnden fastställda värdena.

Vad jag i det föregående föreslagit rörande omsättningsdjur kan medföra
vissa anpassningssvårigheter för jordbrukare som framdeles övergår till
bokföringsnxässig redovisningsmetod. Om ingångsvärde för omsättningsdjur
bortfaller enligt förslaget, innebär övergången i praktiken en uppskrivning
av lagervärdet på omsättningsdjur från noll till minimivärdet
40 % av saluvärdet. För att undvika de konsekvenser vid beskattningen
som följer härav föreslår riksskattenämnden att lagret av omsättningsdjur
under de tre första åren efter övergången skall få tas upp till värden i utgående
balansräkning motsvarande lägst 10 resp. 20 och 30 % av allmänna
saluvärdet. Den allmänna lagervärderingsregeln skulle därmed bli tillämplig
först fr. o. m. det fjärde beskattningsåret efter övergången.

Även jag anser att hänsyn bör las till behovet av viss tid för anpassning
av lagervärdet på omsättningsdjur när övergång till bokföringsmässig me -

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

tod skett enligt de föreslagna reglerna. Som tidigare framgått föreslår jag
att ingångsvärde för stamdjur skall kunna bestämmas schablonmässigt till
fulla saluvärdet, under det att värdet av stamdjuren i utgående balans liksom
nu skall tas upp till lägst 80 % av genomsnittspriset. I denna del
medger de föreslagna reglerna således ett visst utrymme för nedskrivning,
vilket helt eller delvis kompenserar den jordbrukare som vid övergången
har en s. k. blandad djurbesättning. Jordbrukare med ingångsbesättning
bestående huvudsakligen av omsättningsdjur skulle dock utan en särskild
anpassningsregel tvingas redovisa en orealiserad inkomst till beskattning
för det beskattningsår då övergången skett. Med hänsyn härtill finner jag
det befogat att en lägre värdesättning tillämpas för omsättningsdjur under
en skälig övergångsperiod. Den av riksskattenämnden föreslagna övergångstiden
anser jag behövlig. Någon anledning att ytterligare utsträcka denna
tid föreligger inte enligt min mening. Jag föreslår således att en successiv
uppskrivning av lagervärdet på omsättningsdjur får ske med 10 % under
ettvart av de fyra första åren efter en övergång till bokföringsmässig redovisningsmetod
som skett enligt de nya bestämmelserna.

Förslagen föranleder ändringar i punkt 1 av anvisningarna till 41 § KL.

4. Ikraftträdandet

Departementschefen

I och för sig är det önskvärt att de föreslagna lagändringarna träder i
kraft snarast möjligt. Lämpligen bör de nya bestämmelserna träda i kraft
den 1 juli 1970 och i princip tillämpas första gången vid 1971 års taxering.
De föreslagna nya reglerna om ingångsvärde för djur vid övergång till bokföringsmässig
redovisning bör enligt min mening tillämpas på räkenskapsår
som börjar den 1 januari 1970 eller senare. För dessa räkenskapsår sker
taxeringen regelmässigt första gången år 1971.

I riksskattenämndens promemoria har uttryckts farhågor för att åtgärder
kan hinna vidtas redan vid 1970 års taxering i syfte att vinna sådan skatteförmån
som aktualiserats senast genom regeringsrättens avgöranden i oktober
1969 rörande frågan om ingångsvärde för omsättningsdjur. För att
göra lagstiftningen effektiv föreslås därför i promemorian, att de nya bestämmelserna
om ingångsvärde på djur m. in. skall gälla även den som vid
1970 års taxering för första gången redovisar inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder och som ej gjort anmälan härom till
taxeringsintendenten före den 1 november 1969. I detta sammanhang erinras
i promemorian om att skattskyldig, som yrkar att bli taxerad för jordbruksinkomst
enligt bokföringsmässiga grunder, enligt 30 § 2 mom. TF har
att göra anmälan härom till förste taxeringsintendenten i det län där jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

bruksfastigheten är belägen senast tre månader före ingången av det första
beskattningsår då sådana grunder tillämpas. Enligt promemorian torde med
fog kunna antas att övergång till ny redovisningsmetod, som skett vid 1970
års taxering utan att sådan anmälan gjorts före den 1 november 1969, huvudsakligen
avsett att utnyttja den möjlighet till opåkallad skattelättnad
som föreligger enligt regeringsrättens förut nämnda avgöranden.

Vid remissbehandlingen bar erinringar och viss kritik framförts i anledning
av förslaget om retroaktiv verkan aA^ de nya bestämmelserna vid 1970
års taxering. Kammarrätten och lantbrukets skattedelegation avstyrker förslaget.
En länsstyrelse anser att det bör övervägas att som villkor för tilllämpningen
av gällande bestämmelser vid 1970 års taxering föreskriva anmälan
av skattskyldig före den 1 juli 1969. Flera remissinstanser, som godtar
den i promemorian föreslagna retroaktiviteten, anför betänkligheter av
principiell art mot retroaktiv tillämpning av ändrad lagstiftning.

Jag har förståelse för det önskemål om effektiva lagstiftningsåtgärder
som ligger bakom riksskattenämndens förslag om viss retroaktiv tillämpning
av de nya bestämmelserna i fråga om övergång till bokföringsmässig redovisningsmetod
som skett under år 1969. Jag anser mig dock inte kunna
förorda en särskild regel av den föreslagna innebörden, d. v. s. att de nya
bestämmelserna tillämpas vid taxering år 1970 om den skattskyldige försummat
att före den 1 november 1969 anmäla sin avsikt att övergå till bokföringsmässig
redovisning. Som påpekats vid remissbehandlingen och även
berörts i promemorian är TF :s bestämmelse om anmälningsskyldighet att se
närmast som en ren ordningsföreskrift. Krav på viss form av anmälan föreskrivs
inte, liksom ej heller någon påföljd för försummelse. Fullgörandet av
anmälningsskyldigheten torde ej heller i rättstillämpningen uppställas som
villkor för övergång till bokföringsmässig inkomstredovisning. Förutsättningar
synes därför knappast föreligga att i efterhand knyta rättsverkningar
till skattskyldigs underlåtenhet att göra sådan anmälan före viss tid.

För egen del förordar jag att den förut nämnda huvudregeln kompletteras
på annat sätt i syfte att eliminera vissa möjligheter till opåkallad skattelättnad
i samband med övergång till bokföringsmässig redovisning under
år 1969. Enligt min mening bör hittills gällande beskattningsregler om
övergång till bokföringsmässig redovisning äga tillämpning när yrkande om
övergång under år 1969 framställts före utgången av mars 1970, d. v. s. före
utgången av den tid inom vilken en jordbrukare med bokföringsmässig redovisning
i regel skall ha lämnat självdeklaration till ledning för 1970 års
taxering. Har skattskyldig i annat skriftligt meddelande till taxeringsmyndighet
än självdeklaration, exempelvis i ansökan om anstånd med deklarationens
avlämnande, före utgången av mars 1970 tydligt angett sin avsikt att
övergå till bokföringsmetod bör nuvarande regler likaledes vara tillämpliga.
Däremot kan inte den som först efter utgången av mars 1970 framställer
yrkande om att han någon gång under år 1969 vill övergå till bokförings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1970

mässig redovisning göra gällande samma anspråk på skattebehandling enligt
nuvarande regler. En ikraftträdanderegel enligt vilken de föreslagna nya
bestämmelserna ges tillämpning på sistnämnda undantagsfall, bör enligt
min mening inte ge anledning till principiella eller praktiska betänkligheter.

Jag föreslår att bestämmelserna om ikraftträdandet av föreslagna ändringar
i 1951 års lagstiftning utformas i enlighet härmed.

Beträffande det finansiella utfallet av den föreslagna lagstiftningen är
det egentligen endast förslaget om vidgade möjligheter till nedskrivning av
omsättningsdjur som nämnvärt påverkar statens och kommunernas skatteintäkter.
Beräkningen av det skattebortfall som föranleds av detta förslag
måste naturligen bli ungefärlig, eftersom bortfallet bl. a. beror av i vad
mån de skattskyldiga som övergår till bokföringsmässig redovisning eller redan
tillämpar sådan redovisning kommer att utnyttja den nya nedskrivningsmöjligheten.
Under sådana förhållanden torde det inte vara meningsfullt
att försöka uppskatta bortfallet i skatt för stat och kommun. Summan
torde röra sig om mycket måttfulla belopp.

Hemställan

Under åberopande av det anförda och under framhållande att ärendet bör
behandlas under riksdagens vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1951: 790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Ggllensten

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1970

Innehål!

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Författningsförslag ............................................. 2

1. Inledning ................................................... 7

2. Behandlingen av djur vid byte av redovisningsmetod.............. 9

Gällande rätt m. in......................................... 9

Redovisning av jordbruksinkomst.......................... 9

Behandlingen av djur vid tillämpning av kontantmetoden...... 10

Gällande bestämmelser om byte av redovisningsmetod........ 11

Bakgrunden till 1951 års lagstiftning........................ 13

Riksskattenämndens promemoria ............................ 14

Remissyttrandena .......................................... 17

Departementschefen ........................................ 21

3. Värdering av djur vid bokföringsmässig redovisning.............. 26

Gällande rätt m. m......................................... 26

Riksskattenämndens promemoria ............................ 27

Remissyttrandena .......................................... 28

Departementschefen ........................................ 29

4. Ikraftträdandet .............................................. 32

Departementschefen ........................................ 32

Hemställan..................................................... 34

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700266