Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, m. m.; given Stockholms
slott den 10 april 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägga riksdagen härvid
fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617).

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en utvidgning av yttrande- och tryckfriheten på
olika områden. Så skilda ämnen som pornografi, yttrandefrihet vid demonstrationer
och brott mot trosfrid behandlas.

I fråga om pornografiska framställningar föreslås, att samhällets ingripanden
på detta område koncentreras på den alltmera ohämmade spridningen
av pornografiska alster till personer som inte önskar få del av sådana.
Därför införs ett straffsanktionerat förbud mot skyltning eller liknande
förfarande beträffande pornografisk bild. För straffbarhet förutsätts
att skyltningen sker på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt.
Samtidigt införs förbud mot att utan föregående beställning sända annan
pornografisk bild med posten eller på annat sätt tillställa någon sådan bild.

Förslaget utgår i övrigt från att den som vill ta del av pornografi själv
bör få bestämma däröver. De nuvarande bestämmelserna i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen om sårande av tukt och sedlighet föreslås därför
bli upphävda.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Vidare föreslås att vissa yttrandefrihetsbrott som bl. a. har aktualiserats
i samband med demonstrationer avkriminaliseras. Sålunda föreslås att
ringa fall av uppvigling skall vara straffria.

Förslaget innebär vidare att de särskilda reglerna om skymfande av
svensk eller utländsk flagga eller annan rikssymbol upphävs. Vidare föreslås
att den särskilda regeln i brottsbalken om möjlighet till straff skärpning
vid kränkning av främmande makt ändras så att den inte längre
gäller ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud eller representant
här i riket. Ärekränkning av främmande statsöverhuvud, som vistas
här i landet, och av representant för främmande makt läggs generellt under
allmänt åtal.

I detta sammanhang föreslås också en viss begränsning i polismyndighets
rätt enligt lagen om allmänna sammankomster att upplösa och förbjuda
förnyande av sådan sammankomst, t. ex. demonstration.

Enligt förslaget skall också straffbestämmelsen om brott mot trosfrid
upphävas liksom dess motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.

Slutligen föreslås viss justering i lagen om allmänna sammankomster och
allmänna ordningsstadgan på grund av ändrade regler om uttagande av bevillningsavgift
för särskilda förmåner och rättigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

1) Förslag
till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

Utan hinder av denna förordning
gälle om spridning bland barn och
ungdom av tryckt skrift, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för
de ungas sedliga fostran, vad i lag
är stadgat.

Beträffande spridande

§•

Utan hinder av denna förordning
gälle vad i lag är stadgat för det fall
att någon

1. förevisar pornografisk bild på
eller vid allmän plats genom skyltning
eller annat liknande förfarande
på sätt som är ägnat att väcka allmän
anstöt eller uian föregående beställning
med posten sänder eller på
annat sätt tillställer någon sådan
bild;

2. bland barn och ungdom sprider
tryckt skrift, som genom sitt innehåll
kan verka förråande eller eljest
medföra allvarlig fara för de ungas
sedliga fostran.

---i lag.

7 KAP.

4 §.2

Med beaktande — —----------— under 4;

6. ärekränkning mot Konungen el- 6. ärekränkning mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset ler annan medlem av konungahuset
eller mot regent som är satt i eller mot regent som är satt i
Konungens ställe eller skymfande av Konungens ställe;

Sveriges flagga eller vapen eller annat
dess höghetstecken;

7. förolämpning mot — -----hans befattning;

8. skymfande av främmande
makts flagga, vapen eller annat dess
höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom---allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot 12. mot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning el- folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse; ler trosbekännelse; eller

13. skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i

1 Omtryckt 1965: 818.

2 I prop. 1970: 87 föreslås 4 § 12 få ändrad lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riket verksamt trossamfund hålles
heligt;

14. förfarande som sårar tukt och
sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning -—■ ------ mot honom.

10 KAP.

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar
enligt 7 kap. 4 § straffbart
brott mot tukt och sedlighet, må efter
beslut av polismyndighet i avbidan
på förordnande om beslag tagas
i förvar. Är fara i dröjsmål, må även
utan sådant beslut åtgärd, som nu
sagts, vidtagas av polisman; anmälan
därom skall dock skyndsamt göras
hos polismyndigheten, vilken har
att genast pröva, om skriften skall
kvarbliva i förvar.

Då enligt 10 eller 11 § beslut meddelats
angående tryckt skrifts tagande
i förvar, skall anmälan därom
jämte ett exemplar av skriften, så
snart ske kan, överlämnas till chefen
för justitiedepartementet.

§•

(Denna paragraf utgår.)

Då enligt 11 § beslut meddelats
angående tryckt skrifts tagande i
förvar, skall anmälan därom jämte
ett exemplar av skriften, så snart
ske kan, överlämnas till chefen för
justitiedepartementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken1,

dels att 16 kap. 7 och 9 §§ samt 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 16 kap. 8 a § skall betecknas 9 §,

dels att 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 och 11 §§ samt 19 kap. 11 och 16 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

5 §•

---allmän synpunkt.

--av åklagare.

Innebär brott som avses i 1—3 §§,
att någon genom förgripelse å främmande
makts statsöverhuvud som
vistas här i riket eller å främmande
makts representant här i riket
kränkt den främmande makten, må
brottet åtalas av åklagare utan hinder
av vad som stadgas i första stycket.
Åtal får dock ej ske utan förordnande
av Konungen eller den
Konungen bemyndigat därtill.

16 KAP.

5 §•

sex månader.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar.
Vid bedömande huruvida ringa
fall föreligger skall särskilt beaktas,
om det förelegat endast obetydlig
fara för att uppmaningen eller försöket
skulle leda till efterföljd.
-----fyra år.

1 I prop. 1970: 87 har föreslagits, att 16 kap. 8'' § brottsbalken skall få ändrad lydelse samt att
en ny paragraf, 8 a §, skall Införas i 16 kap. samma balk. Ändringarna föreslås träda i kraft, såvitt
avser 8 §, samtidigt med ikraftträdandet av en i samma proposition föreslagen ändring i tryckfrihetsförordningen
och, såvitt avser 8 a §, den 1 juli 1970.

Den som

Är brottet

Brott som —------— —

Har förtal -----— —--

Karton . S. 5 rad 9. Ordet landet utbytes mot riket och kommatecknet utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Sårar någon tukt och sedlighet genom
framställning i skrift eller bild
eller genom att saluhålla, förevisa eller
annorledes sprida skrift eller bild,
dömes för sårande av tukt
och sedlighet till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Vad nu sagts skall jämväl gälla,
om någon, på allmän plats eller eljest
offentligen, i ord eller handling sårar
tukt och sedlighet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på eller vid allmän plats
genom skyltning eller annat liknande
förfarande förevisar pornografisk
bild på sätt som är ägnat att väcka
allmän anstöt dömes för otillåtet
förfarande med pornografisk
bild till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma
gäller den som med posten
sänder eller på annat sätt tillställer
någon pornografisk bild utan föregående
beställning.

19 KAP.

Om gärning som avses i 3—5 kap.
innebär, att någon genom förgripelse
å främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket
kränker den främmande makten, må
dömas till fängelse i högst två år,
om å brottet eljest kan följa fängelse
i högst sex månader, och i högst
fyra år, om å brottet eljest kan följa
fängelse i mer än sex månader men
högst två år. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning, om främmande
makt kränkes genom att någon
gör intrång i lokal som innehaves
av dess representation eller gör
skada därå eller å egendom som där
finnes.

§•

Om gärning som avses i 3 eller 4
kap. innebär, att någon genom förgripelse
å främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i
riket kränker den främmande makten,
må dömas till fängelse i högst
två år, om å brottet eljest kan följa
fängelse i högst sex månader, och i
högst fyra år, om å brottet eljest kan
följa fängelse i mer än sex månader
men högst två år. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, om
främmande makt kränkes genom att
någon gör intrång i lokal som innehaves
av dess representation eller
gör skada därå eller å egendom som
där finnes.

16 §.

Olovlig underrättelseverksamhet,
skymfande av utländsk rikssymbol
eller olovlig värvning eller försök,
förberedelse eller stämpling till olovlig
underrättelseverksamhet må ej
utan Konungens förordnande åtalas
av åklagare.

Gärning som avses i 3—5 kap. och
innebär sådan kränkning av främmande
makt som i 11 § sägs, så ock
försök, förberedelse eller stämpling
lili gärning som nu sagts eller under''atenhet
att avslöja sådan gärning

Olovlig underrättelseverksamhet
eller olovlig värvning eller försök,
förberedelse eller stämpling till
olovlig underrättelseverksamhet må
ej utan Konungens förordnande åtalas
av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller 4 kap.
och innebär sådan kränkning av
främmande makt som i 11 § sägs, så
ock försök, förberedelse eller stämpling
till gärning som nu sagts eller
underlåtenhet att avslöja sådan gärning
må ej heller åtalas av åklagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

må ej heller åtalas av åklagare utan utan förordnande av Konungen eller
att Konungen förordnat därom. den Konungen bemyndigat därtill.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 § samt 19 kap.
11 § och 16 § andra stycket, den 1 juli 1970 och i övrigt, när det förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit såsom vilande med
anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 125 till 1970 års riksdag slutligt
har antagits och erhållit kraft av grundlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 10—12 §§ lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Polismyndigheten äger inställa eller
upplösa allmän sammankomst,
om den hålles i strid mot 2 § eller
om beslut meddelats att sammankomsten
ej må äga rum. Rätt att upplösa
sammankomst föreligger jämväl,
om vid densamma förekommer
något som strider mot lag eller om
sammankomsten föranleder svårare
oordning eller avsevärd fara för de
tillstädesvarande samt andra åtgärder
visat sig otillräckliga för att förebygga
fortsatt lagstridigt förfarande,
återställa ordningen eller bereda
skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att —------

Polismyndigheten äger förbjuda
förnyande av allmän sammankomst,
som åsyftar eller innebär något som
strider mot lag. Sådant förbud må
ock meddelas om sammankomsten
visat sig föranleda svårare oordning
eller avsevärd fara för de tillstädesvarande
och detta ej kan förebyggas
genom ordningsföreskrifter eller
andra åtgärder.

Vid allmän sammankomst, som ej
utgör led i undervisningen vid högre
läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska
eller därmed likartade experiment,
med mindre medicinalstyrelsen
funnit det kunna ske utan våda. 1

(Föreslagen lydelse)

§•*

Polismyndigheten äger inställa eller
upplösa allmän sammankomst,
om den hålles i strid mot 2 § eller
om beslut meddelats att sammankomsten
ej må äga rum. Rätt att
upplösa sammankomst föreligger
jämväl, om sammankomsten föranleder
svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande samt
andra åtgärder visat sig otillräckliga
för att återställa ordningen eller bereda
skydd för de tillstädesvarande.

--innehar befälsställning.

§•

Polismyndigheten äger förbjuda
förnyande av allmän sammankomst,
om sammankomsten visat sig föranleda
svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande och
detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder.

§•

Vid allmän sammankomst, som ej
utgör led i undervisningen vid högre
läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska
eller därmed likartade experiment,
med mindre socialstyrelsen
funnit det kunna ske utan våda.

1 Senaste lydelse 1964: 673.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Beträffande filmförevisning vid
allmän sammankomst, så ock beträffande
allmän sammankomst, som
anordnas av utlänning eller därvid
utlänning skall medverka, skall utöver
bestämmelserna i denna lag
iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

Om filmförevisning vid allmän
sammankomst och om allmän sammankomst,
för vilken bevillningsavgift
för särskilda förmåner och rättigheter
skall utgå, gälla särskilda
föreskrifter utöver bestämmelserna i
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

4) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom förordnas, att 21 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Barn under —-------

Vid offentlig tillställning må ej förekomma
hypnotiska eller därmed
likartade experiment, med mindre
medicinalstyrelsen funnit det kunna
ske utan våda.

Beträffande biografföreställning,
tävling med fordon på väg, tävling
eller uppvisning med luftfartyg samt
tillställning, som anordnas av i utlandet
bosatt person eller vid vilken
sådan person skall medverka, gälla
särskilda föreskrifter utöver bestämmelserna
i denna stadga.

(Föreslagen lydelse)

å-1

---fysiska hälsa.

Vid offentlig tillställning må ej förekomma
hypnotiska eller därmed
likartade experiment, med mindre
socialstyrelsen funnit det kunna ske
utan våda.

Om biografföreställning, tävling
med fordon på väg, tävling eller uppvisning
med luftfartyg samt om tillställning,
för vilken bevillningsavgift
för särskilda förmåner och rättigheter
skall utgå, gälla särskilda föreskrifter
utöver bestämmelserna i
denna stadga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1970.

* Senaste lydelse 1967: 786.

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 20 mars 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagstiftningen
om yttrande- och tryckfrihet och anför.

1. Inledning

Under senare år har frågor som rör yttrande- och tryckfrihet varit föremål
för en livlig offentlig debatt. Man har därvid ifrågasatt om de inskränkningar
i yttrandefriheten som framför allt vissa bestämmelser i brottsbalken
(BrB) medför stämmer överens med värderingarna i dagens samhälle.
Dessa frågor har bl. a. aktualiserats i samband med det ökade antalet
demonstrationer.

De bestämmelser i BrB som ger avvägningsproblem mellan hänsynen till
fri opinionsbildning och övriga viktiga samhällsintressen finns främst i 16
kap. om brott mot allmän ordning. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades
sex sakkunniga1 ar 1965 för att i vissa hänseenden se över lagstiftningen
om yttrande- och tryckfrihet. De sakkunniga antog namnet kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet. De bestämmelser
som skulle ses över var vissa föreskrifter i 16 kap. BrB som innebär inskränkningar
av yttrandefriheten, nämligen bestämmelserna om uppvigling
(5 §), brott mot trosfrid (9 §) och sårande av tukt och sedlighet (11 §)
samt deras motsvarigheter i 7 kap. 4 § punkterna 9, 13 och 14 tryckfrihetsförordningen
(TF). I december 1967 utvidgades kommitténs uppdrag till
att omfatta viss översyn även av förtalsbrottet i 5 kap. BrB.

Kommittén överlämnade i juni 1969 ett delbetänkande om uppviglingsbrottet
(Stencil Ju 1969: 16) med förslag till lag om ändrad lydelse av 16
kap. 5 § BrB. I oktober 1969 överlämnade kommittén ytterligare ett delbe 1

Justitierådet Sven Romanus, ordf., samt riksdagsledamöterna Robert Dockered, Gudmund
Ernuif, Blenda Ljungberg, Bo Martinsson och Lisa Mattson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

tänkande, kallat Yttrandefrihetens gränser (SOU 1969:38). Betänkandet
innehåller förslag till ändringar i BrB:s regler om brott mot trosfrid,
sårande av tukt och sedlighet samt förledande av ungdom ävensom deras
motsvarigheter i TF. Vidare föreslås att förbud mot visst spridande av sedlighetssårande
framställning införs. Förslagen i de två betänkandena torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.

I november 1968 redovisade dåvarande statssekreteraren i statsrådsberedningen
Ingvar Carlsson en undersökning av behovet av reformer i syfte
att trygga utövandet av demonstrationsrätten. Detta skedde i en särskild
promemoria med titeln PM om demonstrationsrätten. Med anledning av
denna promemoria upprättades i oktober 1969 inom justitiedepartementet
en promemoria med förslag till ändrad lagstiftning rörande vissa yttrandefrihetsbrott
som inte hade varit föremål för översyn av den tidigare nämnda
kommittén. Departementspromemorian innehåller sålunda förslag till
ändring i TF, BrB och lagen (1956 : 618) om allmänna sammankomster
(LAS). Bl. a. föreslås att de särskilda straffbestämmelserna i BrB om
skymfande av svensk eller utländsk rikssymbol upphävs samt att polismyndighets
möjligheter att upplösa allmän sammankomst inskränks. Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärenden som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över de två delbetänkandena och departementspromemorian
inkommit från följande instanser.

Över båda betänkandena och promemorian har yttranden avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, radionämnden, statens
ungdomsråd, Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare (domareföreningen), Sveriges författareförening,
Sveriges Radio aktiebolag och Svenska filminstitutet.
Svenska journalistförbundet, Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen
har avgett gemensamt yttrande genom Pressens Samarbetsnämnd.
RÅ och länsstyrelserna har bifogat yttranden av myndigheter inom
polis- och åklagarväsendet, av några skolmyndigheter, barnavårdsnämnder
m. fl.

Därutöver har yttranden över betänkandet Yttrandefrihetens gränser avgetts
av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen, statens biografbyrå, domkapitlen i
Uppsala ärkestift samt Lunds och Göteborgs stift, Svenska kyrkans centralråd
för evangelisation och församlingsarbete, utredningen rörande sexualocli
samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund,
Sveriges kioskägares riksförbund, Tobakshandlarnas riksförbund, Svenska
föreningen för psykisk barn- och ungdomsvård, Föreningen Sveriges filmproducenter,
Sveriges biograf ägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening,
Folketshusföreningarnas riksorganisation, Svenska teaterförbundet, Riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

förbundet Hem och Skola, Sveriges frikyrkoråd, Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och Frälsningsarmén.

Över betänkandet om uppviglingsbrottet och departementspromemorian
har yttranden också avgetts av hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren
(ÖB), länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Föreningarna Sveriges statsåklagare, Sveriges
länspolischefer och Sveriges polismästare, Centerns studentförbund
(CSF) och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). ÖB har bifogat
yttranden av försvarsgrenscheferna och värnpliktsverket. Länsstyrelsen
i Uppsala län har överlämnat yttranden av några polismyndigheter.

Över betänkandet om uppviglingsbrottet har yttranden dessutom avgetts
av försvarets personalvårdsnämnd, vapenfrinämnden, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges
advokatsamfund, Moderata ungdomsförbundet (MUF) och Centerns
ungdomsförbund (CUF).

Yttranden över betänkandet Yttrandefrihetens gränser har även inkommit
från Sveriges kristna socialdemokratiska förbund och SSU.

I samband med att jag nu tar upp de frågor som har behandlats i de
två betänkandena och i departementspromemorian kommer jag också att
ta upp frågan om vissa ändringar i 12 § LAS och i 21 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617, AOst). 2

2. Gällande svensk rätt m. m.

2.1 Tryckfrihetsförordningen

I TF fastslås varje svensk medborgares rätt att, med iakttagande av de
bestämmelser som meddelas i förordningen till skydd för enskild rätt och
allmän säkerhet, yttra sina tankar och åsikter i tryckt skrift, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst (1 kap. 1 §). Vidare förbjuds all förhandsgranskning (1 kap.
2 §). Missbruk av tryckfriheten får inte beivras i annan ordning eller i annat
fall än TF föreskriver (1 kap. 3 §). I 7 kap. 4 § TF finns en förteckning
över vilka yttranden i tryckt skrift som skall anses som tryckfrihetsbrott.
Enligt denna förteckning, den s. k. brottskatalogen, skall som otillåtet yttrande
anses vissa framställningar som är straffbara enligt BrB som allmänt
brott. I ett följande avsnitt (2.4) anges vissa sådana brott. Enligt 7 kap. 5 §
får allmän handling som skall hållas hemlig inte offentliggöras genom
tryckt skrift. Paragrafen innehåller även vissa andra publiceringsförbud.

Enligt TF är det inte tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att
på grund av tryckt skrifts innehåll — genom åtgärd som inte har stöd i förordningen
— hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten (1 kap. 2 §). I praxis anses emellertid sådana ingri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

panden tillåtna som sker av hänsyn till allmän ordning. TF innehåller dessutom
vissa särskilt angivna inskränkningar i spridningsrätten. Utan hinder
av vad som föreskrivs i TF gäller sålunda om spridning bland barn och
ungdom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller
annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, vad som är föreskrivet
i lag (6 kap. 2 § första stycket). En särskild straffbestämmelse om
spridning bland barn och ungdom finns i 16 kap. 12 § BrB. Vidare innehåller
TF begränsningar i rätten att sprida karta m. m. över Sverige vilken är
av betydelse för rikets försvar (6 kap. 2 § andra stycket). Spridningsförbud
gäller också för tryckt skrift som saknar uppgift eller innehåller felaktig
uppgift om boktryckeri, tryckningsort m. m. samt för tryckt skrift
som har lagts under beslag eller konfiskerats eller utgetts i strid mot förbud
(6 kap. 3 §).

I fråga om innehållet i tryckt skrift gäller speciella ansvarighetsregler
(8 kap.). För periodisk skrift skall en särskild ansvarig utgivare ha anmälts
till chefen för justitiedepartementet. Utgivaren svarar i princip för allt som
publiceras i skriften. Subsidiärt ansvar inträder enligt särskilda regler för
skriftens ägare och boktryckaren, i vissa fall också för den som har spritt
skriften. För innehållet i tryckt skrift som inte är periodisk svarar i första
hand författaren. I ansvarighetskedjan för sådan skrift ingår vidare utgivaren,
förläggaren, boktryckaren och — i vissa fall — utspridaren i nämnd
ordning.

Det åligger chefen för justitiedepartementet att med biträde av särskilt
utsedda tryckfrihetsombud vaka över TF:s efterlevnad (9 kap. 1 §). Övervakningen
möjliggörs främst genom bestämmelsen i 4 kap. 7 § om skyldighet
för boktryckare att lämna granskningsexemplar av varje skrift som har
tryckts och getts ut här i riket. Finner departementschefen att åtal bör anställas,
skall han göra anmälan därom hos JK. Även utan sådan anmälan
kan denne väcka åtal för tryckfrihetsbrott som hör under allmänt åtal (9
kap. 2 §). I praxis har utbildat sig den ordningen att JK inte väcker åtal för
sedlighetssårande skrift utan föregående anmälan från departementschefen.

Tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrott kan konfiskeras (7 kap.
7 §). För att säkerställa en sådan åtgärd kan skriften tas i beslag. Innan
åtal väcks, kan chefen för justitiedepartementet förordna om beslag. Därefter
kan rätten ge sådant förordnande (10 kap. 1, 2 och 5 §§). Tryckt skrift
som uppenbart innefattar straffbart brott mot tukt och sedlighet får efter
beslut av polismyndighet tas i förvar i avbidan på förordnande om beslag.
Är fara i dröjsmål, får polisman ta skriften i förvar även utan sådant
beslut. Han skall då skyndsamt anmäla beslaget hos polismyndigheten
som genast skall pröva om skriften skall behållas i förvar (10 kap. 10 §).
Beslut om tryckt skrifts tagande i förvar skall anmälas till chefen för
justitiedepartementet så snart ske kan (10 kap. 12 §).

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

2.2 Radio och TV

För yttrandefriheten i radio och TV gäller i stort sett detsamma som beträffande
tryckt skrift. Enligt radiolagen (1966 : 755) är förhandsgranskning
av myndighet eller annat allmänt organ förbjuden. Gränserna för yttrandefriheten
i ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) anges i
en särskild lag, radioansvarighetslagen (1966 : 756). Enligt denna lag skall
missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medföra ansvar och skadeståndsskyldighet
endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Med
yttrandefrihetsbrott förstås framställning eller offentliggörande som enligt
7 kap. 4 eller 5 § TF skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen
hade begåtts genom tryckt skrift. För varje radioprogram skall i
princip finnas en programutgivare, som har till uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott.
Denne är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i program för
vilka han är förordnad. Lagen innehåller även bestämmelser om åtal och
rättegång. Allmänt åtal får väckas endast av JK. Mål om yttrandefrihetsbrott
i radioprogram tas upp av Stockholms rådhusrätt, om det inte med
hänsyn till omständigheterna är lämpligare att ta upp målet vid annan rådhusrätt
som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. I fråga om rättegången
gäller i övrigt samma regler som i tryckfrihetsmål.

2.3 Film

Film är underkastad censur. Gällande föreskrifter finns i förordningen
(1959 : 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.
och i instruktionen (1965 : 748) för statens biografbyrå. Film får sålunda
inte visas offentligt utan att den dessförinnan har godkänts av statens biografbyrå.
Till biografbyrån är knutet ett rådgivande organ, statens filmgranskningsråd.
Biografbyrån får inte godkänna film eller del av film, vars
förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang,
vari de förekommer, kan verka förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott. Biografbyrån kan även vägra att godkänna
film eller del av film, om dess förevisande uppenbarligen skulle strida mot
allmän lag. Film eller del av film får inte heller godkännas till förevisning
för barn under 11 år eller för barn som fyllt 11 år men inte 15 år, om den
kan vålla barn i sådan åldersgrupp skada.

För yttrandefrihetsbrott i film gäller BrB:s bestämmelser, och vanliga
processuella regler är tillämpliga.

2.4 Vissa yttrandefrihetsbrott och brott mot allmän ordning

Gränserna för yttrandefriheten anges främst av bestämmelser i BrB.

I 5 kap. finns regler om ärekränkning. Den som pekar ut någon som
brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning gör sig enligt 1 §
skyldig till förtal. Straffet är böter. Om brottet är att anse som grovt, kan
dömas för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år (2 §). Vid bedömande
av om ett förtalsbrott är grovt skall särskilt beaktas, om den
kränkande uppgiften var ägnad att medföra allvarlig skada. Att smäda annan
genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt
beteende mot honom är, om gärningen inte utgörs av ett förtalsbrott,
straffbelagt i 3 § som förolämpning. För normalbrottet är straffet böter och
för grovt brott böter eller fängelse i högst sex månader. Särskilda regler
om åtal finns i 5 §. Ärekränkningsbrotten kan i princip åtalas endast av
målsägande. Förtal eller grovt förtal får dock åtalas av åklagare, om målsägande
anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finns påkallat
från allmän synpunkt.

116 kap. BrB, som har rubriken ”Om brott mot allmän ordning”, upptas
brott som innebär ett störande eller hot mot samhällelig ordning och säkerhet
eller kränker medborgarnas känsla för religiösa eller etiska värden. Flera
av dessa brott innebär en inskränkning av yttrandefriheten. Av straffbestämmelserna
i 16 kap. bör i detta sammanhang nämnas följande.

Enligt 3 § kan deltagare i folksamling som stör allmän ordning dömas
för ohörsamhet mot ordningsmakten, om han underlåter att efterkomma befallning
som har meddelats för ordningens upprätthållande eller tränger in
på område som har blivit fridlyst eller avspärrat för sådant ändamål. Brottet
är subsidiärt i förhållande till de allvarligare brotten upplopp eller våldsamt
upplopp (1 och 2 §§). Straffet för ohörsamhet mot ordningsmakten är
böter eller fängelse i högst sex månader.

I 4 § straffbeläggs störande av förrättning eller av allmän sammankomst.
Det är straffbart att genom våldshandling eller oljud eller på annat sådant
sätt störa eller försöka hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning,
vigsel eller begravning eller dylik akt. Som föremål för brottet nämns
också domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning.
Paragrafen skyddar också allmän sammankomst för överläggning, undervisning
eller åhörande av föredrag. Straffet är böter eller fängelse i högst
sex månader.

Att uppmana eller eljest söka förleda till brottslig gärning, svikande av
medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet är straffbart som
uppvigling, om det sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift
som sprids eller lämnas ut för spridning eller i annat meddelande till allmänheten
(5 §). Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Är
brottet grovt, är straffet fängelse i högst fyra år. Som en omständighet som
kan göra brottet grovt nämns, att gärningsmannen har sökt förleda till allvarligt
brott.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets
höghetstecken döms enligt 7 § för skymfande av rikssymbol. Straffet

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

äi böter eller fängelse i högst sex månader. Före 1948 års strafflagsrevision
fanns inte någon särskild straffbestämmelse om skymfande av svensk rikssymbol.
Om en sådan handling utfördes på allmän plats, kunde gärningsmannen
emellertid straffas för förargelseväckande beteende.

För hets mot folkgrupp döms den som offentligen hotar, förtalar eller
smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Straffet är
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. I en proposition
(prop. 1970: 87), som Kungl. Maj:t nyligen har beslutat avlåta, har Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att godkänna en inom FN upprättad konvention
mot rasdiskriminering och att antaga viss lagstiftning som ökar möjligheterna
att straffrättsligt ingripa mot sådan diskriminering. Förslaget innebär
bl. a. att tillämpningsområdet för bestämmelserna i TF och BrB om
hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden. Sålunda föreslås att den
brottsliga handlingen beskrivs som hot mot eller uttryck för missaktning
för folkgrupp av visst slag. Detta avses i förhållande till nuvarande bestämmelse
innebära en utvidning av gärningsbeskrivningen. Vidare föreslås att
offentlighetsrekvisitet vidgas så att bl. a. uttalanden som sprids bland allmänheten
vid upprepade privata samtal blir straffbara. Förslaget innebär
vidare att fler folkgrupper än f. n. kommer att bli skyddade.

I den nämnda propositionen har också lagts fram förslag till bestämmelse
om ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen, som föreslås
bli intagen i en ny paragraf, 8 a §, innebär att näringsidkare som i sin
näringsverksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom
till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar
i förhållande till andra kan straffas med böter eller fängelse i högst sex
månader. Detsamma föreslås gälla också anställd i näringsverksamhet och
anställd i allmän tjänst, vari han har att gå allmänheten till handa. Enligt
förslaget skall bestämmelsen gälla också i fråga om tillträde till allmän
sammankomst eller offentlig tillställning.

I 9 § är det straffbelagt som brott mot trosfrid att offentligen skymfa
sådant som hålls heligt av svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt
trossamfund. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Vad som
straffskyddas är sådant som människors religiösa känsla är riktad på, såsom
Gud och bibeln och i sinnevärlden existerande eller osinnliga föremål
för den religiösa känslan, t. ex. hostian och ritualen vid sakramentens utdelande.

1 11 § finns bestämmelser om straff för sårande av tukt och sedlighet.
Enligt första stycket är det straffbart att såra tukt och sedlighet genom
framställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes
sprida skrift eller bild. Formuleringen inbegriper även skulpturala
arbeten och film. I andra stycket straffbeläggs att på allmän plats eller el 2

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

jest offentligen såra tukt och sedlighet i ord eller handling. Straffet för brott
mot 11 § är böter eller fängelse i högst sex månader.

12 § innehåller en särskild straffbestämmelse om spridande av skrift
eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller i övrigt medföra
allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Den som bland barn eller ungdom
sprider sådan skrift eller bild döms för förledande av ungdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Slutligen bör i detta sammanhang också nämnas straffbestämmelsen i
16 § om förargelseväckande beteende. Enligt paragrafen är det straffbart
att, i annat fall än som anges särskilt i 16 kap., offentligen bete sig på sätt
som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Straffet är penningböter,
högst 500 kronor. Vid tillkomsten av bestämmelsen betonades, att
förargelseväckande beteende inte fick fattas som en åsiktsförbrytelse. Vad
som är straffbelagt är sättet att uppträda offentligen genom att offentligen
t. ex. göra ett uttalande som med hänsyn till sitt innehåll är ägnat att väcka
allmän förargelse.

I 19 kap. BrB finns bestämmelser om brott mot rikets säkerhet. Kapitlet
innehåller föreskrifter om sådana brott som högförräderi, spioneri och
olovlig underrättelseverksamhet. Här finns också för utländska rikssymboler
en motsvarighet till den i 16 kap. 7 § intagna bestämmelsen om skymfande
av svensk rikssymbol. Enligt 10 § är det straffbart som skymfande
av utländsk rikssymbol att offentligen skymfa främmande makts flagga
eller vapen eller annat dess höghetstecken. Straffet är detsamma som för
skymfande av svensk rikssymbol, d. v. s. böter eller fängelse i högst sex
månader. Bestämmelsen torde inte ge skydd åt FN-flaggan eller andra
internationella organs flaggor (SOU 1966: 62 s. 77 f).

I 19 kap. 11 § finns en straff skärpning sr eg el för vissa kränkningar av
främmande makt. Denna bestämmelse är tillämplig, om gärning som avses
i 3 kap. (om brott mot liv och hälsa), 4 kap. (om brott mot frihet och frid)
eller 5 kap. (om ärekränkning) innebär att någon genom förgripelse på
främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kränker
den främmande makten. Straffskärpningsregeln gäller också, om främmande
makt kränks genom att någon gör intrång i lokal som innehas av dess
representation eller skadar lokalen eller egendom som finns i lokalen. Bestämmelsen
innebär att för brott, varå annars kan följa fängelse i högst sex
månader, sträffmaximum höjs till fängelse i högst två år och att för brott,
varå annars kan följa fängelse i mer än sex månader men högst två år,
maximum i stället blir fängelse i högst fyra år. För ärekränkningsbrotten
i 5 kap. innebär straffskärpningsregeln att förtal i 1 § och förolämpning i
3 § första stycket, som är rena bötesbrott, inte berörs, medan regeln blir
tillämplig på grovt förtal i 2 § och grov förolämpning i 3 § andra stycket.

Enligt 19 kap. 16 § får skymfande av utländsk rikssymbol inte åtalas av
åklagare utan Kungl. Maj:ts förordnande. Detta gäller också gärning som

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

avses i 3—5 kap. och innebär sådan kränkning som sägs i 19 kap. 11 §.
Ätalsbegränsningen gäller även försök, förberedelse eller stämpling till sådan
gärning eller underlåtenhet att avslöja gärningen. Beträffande ärekränkningsbrotten
i 5 kap., som i princip är målsägandebrott, får åtalsregeln
i 19 kap. 16 § anses innebära att allmänt åtal kan anställas vid alla former
av ärekränkning mot främmande makts statsöverhuvud eller representant
här i riket. Angivelse behövs alltså inte. Däremot fordras alltid tillstånd
av regeringen. Den enskilda åtalsrätten berörs dock inte av denna begränsning.

I 21 kap. BrB med rubriken ”Om brott av krigsmän” finns en särbestämmelse
som kompletterar straffbestämmelsen i 16 kap. 5 § om uppvigling.
Enligt 21 kap. 10 § döms krigsman som muntligen inför samling av
krigsmän eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes
söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman
åsidosätter sin tjänsteplikt, för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen
har sökt förleda till allvarligt brott eller av andra skäl att anse som grovt,
är straffet fängelse i högst fyra år.

Flera av de tidigare nämnda straffbestämmelserna har sin motsvarighet i
tryckfrihetsförordningen. Enligt 7 kap. 4 § TF gäller detta förtal och förolämpning,
uppvigling, skymfande av rikssymbol, hets mot folkgrupp, brott
mot trosfrid, sårande av tukt och sedlighet, skymfande av utländsk rikssymbol
samt uppvigling av krigsmän. Dessa brott kan således bestraffas
som tryckfrihetsbrott i den mån de begås genom tryckt skrift. Med anledning
av hänvisningen i radioansvarighetslagen till TF kan dessa gärningar
beivras även som yttrandefrihetsbrott i radio och TV.

I TF finns däremot inte någon hänvisningsbestämmelse till straffskärpningsregeln
i 19 kap. 11 § BrB vid ärekränkning mot främmande makts
statsöverhuvud eller dess representant här i riket. Ärekränkning mot sådant
statsöverhuvud eller sådan representant blir därför att bedöma enligt
de allmänna ärekränkningsreglerna i 5 kap. BrB, när ärekränkningen sker
genom tryckt skrift eller i radio- eller TV-program.

2.5 Allmänna sammankomster m. m.

I LAS dras gränserna upp för myndigheternas insyn i och ingripande mot
vissa s. k. allmänna sammankomster. Med allmän sammankomst avses i lagen
sammankomst som anordnas för allmänheten eller till vilken allmänheten
äger tillträde eller som, med hänsyn till de villkor under vilka tillträde
lämnas, är att jämställa med sådan sammankomst. LAS är tillämplig på sådan
allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller
upplysning i allmän eller enskild angelägenhet. Lagen är också tillämplig
på allmän sammankomst som är att hänföra till föreläsning eller föredrag

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller
till religionsövning (1 §). Demonstration anses vara en form för allmän
sammankomst.

Från allmän sammankomst har man att skilja offentlig tillställning. För
sådana tillställningar finns bestämmelser i AOst. Med offentlig tillställning
avses bl. a. teaterföreställning, tävling och uppvisning i sport och idrott,
biografföreställning, festtåg samt tillställning av annat slag som anordnas
för allmänheten och som inte avses i LAS. Man brukar inte hänföra tillställningar
av detta slag till församlingsrätten i egentlig mening.

Enligt 3 § LAS fordras tillstånd för att hålla allmän sammankomst på
gata, torg, park eller annan plats som är allmän plats enligt stadsplan eller
byggnadsplan. Utan tillstånd får sådan sammankomst inte heller hållas på
bl. a. allmän väg eller annat område som används för allmän samfärdsel.
Tillstånd meddelas av polismyndigheten. Vid tillståndsprövningen skall beaktas
vikten från allmän synpunkt att församlingsfriheten upprätthålls. Innebörden
härav är att tillstånd i regel skall beviljas, om hinder inte möter
från trafik- och ordningssynpunkt (prop. 1956 : 143 s. 175).

För anordnande av allmän sammankomst utomhus på annat område än
allmän plats i stad eller köping krävs anmälan till polismyndigheten (4 §).

I 5 och 6 §§ LAS ges bestämmelser om ansökan om tillstånd att anordna
allmän sammankomst och om anmälan om sådan sammankomst. Ansökan
skall innehålla vissa uppgifter. Om det behövs uppgifter utöver vad ansökningshandlingen
innehåller, får polismyndigheten förelägga anordnaren att
komma in med ytterligare upplysningar eller också själv göra utredning.
Föreläggande får dock inte avse skyldighet att tillhandahålla handling angående
eller redogörelse för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig
framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten. Enligt
grunderna för denna bestämmelse anses polismyndighet sakna befogenhet
att förhandsgranska plakat, banderoller e. d. som skall användas vid demonstration
(RÅ 1963 : 43 och JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 337). För anmälans
innehåll och komplettering gäller i huvudsak samma regler som för
ansökan.

Enligt 7 § LAS skall anordnaren av allmän sammankomst svara för att
god ordning råder vid sammankomsten. Polischef eller annan företrädare
för polismyndigheten har enligt 9 § LAS rätt att få tillträde till allmän sammankomst.

I 10 § LAS ges polismyndighet befogenhet att inställa eller upplösa allmän
sammankomst, om den hålls i strid mot sådant allmänt förbud som enligt
2 § LAS kan meddelas vid bl. a. krig eller om beslut har meddelats att
sammankomsten inte får äga rum. Polismyndigheten har också rätt att
upplösa sammankomst, om det vid denna förekommer något som strider
mot lag eller om sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande. I dessa fall är det dessutom en förutsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

ning för upplösning att andra åtgärder liar visat sig otillräckliga för att förebygga
fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller skydda de
närvarande. Med uttrycket ”något som strider mot lag” förstås enligt förarbetena
(prop. 1956 : 143 s. 176) i lag förbjudna handlingar som strider
mot något offentligt intresse. Att tillstånd inte har sökts i de fall där detta
krävs utgör i och för sig inte grund för polismyndigheten att inställa eller
upplösa sammankomsten.

I 11 § LAS föreskrivs att polismyndighet kan förbjuda förnyande av allmän
sammankomst som åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Sådant
förbud kan också meddelas, om sammankomsten har visat sig föranleda
svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och detta inte
kan förebyggas genom ordningsföreskrifter eller andra åtgärder.

Enligt 12 § andra stycket LAS skall beträffande bl. a. allmän sammankomst,
som anordnas av utlänning eller därvid utlänning skall medverka,
utöver bestämmelserna i LAS gälla vad som är särskilt föreskrivet. De föreskrifter
som paragrafen hänvisar till finns intagna i kungörelsen (1913 :
380) om rätt för den som är bosatt i utlandet att giva eller medverka i offentlig
föreställning m. m. i Sverige. Enligt denna kungörelse krävs särskilt
tillstånd för anordnande av bl. a. föreställning som anordnas av i utlandet
bosatt fysisk person.

I AOst finns bestämmelser om bl. a. allmänt förbud, tillstånd och anmälan
för offentlig tillställning, vilka bestämmelser motsvarar dem som gäller
för allmänna sammankomster. Även reglerna om rätt att upplösa allmän
sammankomst och om förbud mot förnyande av sammankomst har sin motsvarighet
i AOst (19 och 20 §§). Vid offentlig tillställning krävs dock inte
svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande för att polismyndigheten
skall kunna upplösa tillställningen eller meddela förbud mot förnyande.
Det räcker att tillställningen föranleder oordning eller fara för de
närvarande. I övrigt gäller samma förutsättningar för upplösning och förbud
mot förnyande som för allmän sammankomst. En motsvarighet till
12 § andra stycket LAS finns i 21 § tredje stycket AOst.

Beslut som polismyndighet har meddelat på grund av LAS eller AOst kan
överklagas hos länsstyrelsen (13 § LAS och 27 § AOst). Mot länsstyrelsens
beslut förs talan genom besvär hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Föreskrifterna i LAS är straffsanktionerade. Enligt 15 § LAS straffas
bl. a. den som anordnar allmän sammankomst utan att ha erhållit tillstånd
eller utan att ha gjort anmälan, när detta krävs. Den som fortsätter allmän
sammankomst, sedan beslut har meddelats att den skall upplösas, och den
som inte rättar sig efter de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat
för allmän sammankomst straffas också enligt detta lagrum i den mån
gärningen inte blir att bedöma enligt 16 kap. 3 § BrB som ohörsamhet mot
ordningsmakten. Straffet är böter. Motsvarande straffbestämmelser finns
för offentliga tillställningar (AOst 29 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

3. Utländsk rätt

De brottsbestämmelser som tas upp i förevarande sammanhang d. v. s.
uppvigling, skymfande av rikssymbol, ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud och representant, brott mot trosfrid samt sårande av tukt
och sedlighet, har i allmänhet någon form av motsvarighet i utländsk
strafflagstiftning. Det är emellertid svårt att i en redogörelse av den omfattning
som här kan komma i fråga ge en riktig bild av andra länders lagstiftning
i dessa ämnen. Enbart en beskrivning av innehållet i motsvarande
lagbestämmelser torde inte vara tillräckligt upplysande som jämförelsematerial
utan måste följas av en redovisning av rättstillämpningen och av lagstiftning
på näraliggande områden. Inom Norden är dock rättsförhållandena
så likartade att en kortfattad redogörelse kan vara av värde. Redovisningen
av utländsk rätt har därför begränsats till de nordiska grannländernas lagstiftning.

3.1 Uppvigling

I Danmark finns en särskild straffbestämmelse för den som ”offentlig tilskynder
til forbrydelse”. Straffet är hsefte eller fängelse intill fyra år eller
vid förmildrande omständigheter böter. Att offentligen uttrycka sitt gillande
av brott mot statens självständighet och säkerhet samt av brott mot
statsförfattningen och de högsta statsmyndigheterna m. m. bestraffas med
hsefte eller fängelse intill två år eller vid förmildrande omständigheter med
böter (§136 straffeloven).

I den finska strafflagen finns flera bestämmelser om uppvigling. Enligt
huvudbestämmelsen består den brottsliga handlingen i att offentligen i
folksamling eller genom skrift eller annan framställning, som har spritts,
uppmana eller söka förleda till brott. Följs uppmaningen, döms gärningsmannen
som anstiftare till brottet. I annat fall döms till straff enligt nämnda
bestämmelse. Straffet varierar efter brottets grovhet. Det är också straffbart
att offentligen uppmana till olydnad mot lag eller att lovorda en
straffbar handling. Straffet är i detta fall fängelse i högst ett år eller böter
(16 kap. 8 § strafflagen). Enligt en särskild bestämmelse är det vidare
straffbelagt att förleda värnpliktig att inte infinna sig till tjänstgöring.
Straffet är strängare, om förledandet har skett offentligen. Minimistraffet
är då fängelse ej under ett år (16 kap. 9 §).

Enligt norsk rätt kan den som offentligen ”opfordrer eller tilskynder til”
en straffbar handling eller förhärligar en sådan handling eller erbjuder sig
att utföra eller bistå vid handlingen dömas till böter eller hefte eller fängelse
intill åtta år. Frihetsstraff får dock inte bestämmas högre än två tredjedelar
av det högsta straffet för den gärning som avsågs (§ 140 straffeloven).

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Det föreskrivs också strängare straff för bl. a. den som offentligen uppmanar
till utförandet av vissa förbrytelser mot rikets självständighet eller säkerhet
(§ 94 straffeloven).

3.2 Skymfande av rikssymbol och ärekränkning av främmande statsöverhuvud
m. fl.

Den danska strafflagen saknar särskild bestämmelse om straff för skymfande
av det egna landets flagga.

För främmande stats flagga o. d. finns däremot en särskild sträffregel.
Enligt denna regel är det straffbelagt att offentligen skymfa främmande nation,
främmande stat, dess flagga eller annat erkänt nationalmärke, FNflaggan
och Europarådets flagga. Straffet är böter, haefte eller vid försvårande
omständigheter fängelse i högst två år (§ 110 e straffeloven).

Den danska strafflagen innehåller även en straffskärpningsregel, enligt
vilken det föreskrivna straffet kan höjas med intill hälften vid vissa brott,
om dessa begås mot främmande statsöverhuvud eller chefen för en främmande
beskickning. Regeln gäller sådana brott som mord, misshandel, olaga
tvång och frihetsberövande, hemfridsbrott och ärekränkning (§ 110 d
straffeloven).

I den finska strafflagen finns en motsvarighet till den svenska brottsbalksregeln
om straff för skymfande av det egna landets rikssymbol. Det är
enligt den finska bestämmelsen straffbart att olovligen taga bort eller uppsåtligen
skada eller vanställa Finlands flagga eller riksvapen, som har utställts
offentligen på myndighets föranstaltande. Samma bestämmelse
straffbelägger också skymfande genom tryckt skrift eller bildlig framställning,
som har spritts, anslagits offentligen eller utställts. Straffet är böter
eller fängelse i högst tre månader. Har flagga eller vapen skadats som ett
uttryck för missaktning mot myndighet, är straffet fängelse i högst sex månader
(16 kap. 16 § strafflagen).

Den finska strafflagens 14 kap. innehåller bestämmelser som reglerar
”brott mot vänskaplig stat”. I kapitlet finns bl. a. en bestämmelse om straff
för skymfande av vänskaplig stats offentligt utställda riksvapen eller annat
makttecken (4 §). Detta brott bestraffas med fängelse i högst tre månader.

I 14 kap. ges vidare straffbestämmelser för vissa brott mot främmande
makts statsöverhuvud och representant, t. ex. mord, dråp och ärekränkning.
För sådana brott föreskrivs strängare straff än för motsvarande gärningar
som riktar sig mot enskilda personer (1—4 §§).

Den norska strafflagen saknar — liksom den danska — särskild straffbestämmelse
till skydd för kränkningar av det egna landets flagga.

Enligt norsk rätt är det däremot särskilt straffbelagt att skymfa främmande
stats flagga eller riksvapen. Straffet är böter, hefte eller fängelse i
högst ett år (§ 95 straffeloven).

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Främmande statsöverhuvud skyddas genom en straffskärpningsregel
som hänvisar till bestämmelser om brott mot bl. a. Konungen, regenten eller
medlem av konungahuset. Straffskärpningsregeln omfattar bl. a. mord,
misshandel, olaga frihetsberövande, ärekränkning och sedlighetsbrott. När
frihetsstraff ingår i straffskalan för sådana brott, kan straffet, om brottet
har begåtts mot främmande statsöverhuvud, höjas intill det dubbla utsatta
straffet eller vid strängare fängelsestraff till fängelse på livstid. Dessutom
kan angrepp med våld eller genom ärekränkning på främmande statsöverhuvud,
som befinner sig i Norge med den norska regeringens samtycke,
straffas enligt de särskilda bestämmelser som gäller för den norska konungen
eller regenten. Enligt samma bestämmelser straffas den som hindrar
främmande statsöverhuvud i utövande av hans myndighet (§ 96).

Att kränka främmande stat genom att utöva våld mot eller uppträda hotande
eller förnärmande mot den främmande statens representant är straffbelagt
som särskilt brott liksom att tränga in i, skada eller smutsa ned byggnad
eller lokal som används av representanten. Straffet är böter, hefte eller
fängelse i högst ett år (§ 95). Främmande stats sändebud skyddas också genom
en särskild bestämmelse om höjning av straffskalan för vissa brott
som mord, misshandel, olaga frihetsberövande och ärekränkning. Om sådant
brott begås mot sändebud medan han uppehåller sig i Norge, kan
straffet höjas med intill hälften (§ 96).

3.3 Brott mot trosfrid

I den danska strafflagen finns en bestämmelse som motsvarar den svenska
trosfridsparagrafen. Genom den danska bestämmelsen ges straffskydd
åt troslära eller gudsdyrkan som omfattas av något i Danmark tillåtet bestående
religionssamfund. Den straffbara handlingen beskrivs med uttrycket
”offentlig driver spot med eller forhåner”. Straffet är hsefte eller vid
förmildrande omständigheter böter. Åtal kan ske endast efter förordnande
av rigsadvokaten (§ 140 straffeloven).

Den danska strafflagen innehåller även en motsvarighet till den svenska
bestämmelsen om störande av förrättning eller av allmän sammankomst
(§ 137).

I Finland finns bestämmelser om de egentliga religionsbrotten i 10 kap.
strafflagen. Den som offentligen hädar Gud straffas med tukthus i högst fyra
år eller fängelse eller, om brottet har skett av obetänksamhet eller i hastighet,
med böter eller fängelse i högst sex månader. Det är också straffbart att offentligen
göra gäckeri med Guds heliga ord eller med något i Finland erkänt,
tillåtet eller tålt religionssamfunds lära, sakrament eller kyrkliga bruk.
Straffet för detta brott är fängelse i högst sex månader eller böter (1 och
2 §§). I samma kapitel ges även bestämmelser om störande av gudstjänst
eller andaktsövning, tubbande att övergå till annan troslära och hindrande

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970 25

av husfolk m. m. att bevista gudstjänst. I 41 kap. finns vissa bestämmelser
om sabbatsbrott.

I en proposition som har förelagts den finska riksdagen föreslås att hela
41 kap. upphävs. Trosfridsparagrafen får enligt förslaget rubriken ”Om
brott mot trosfrid” och föreslås att gälla den som offentligen på grovt sätt
smädar eller skymfar vad som hålls heligt inom i Finland verksamt trossamfund.
Straffet blir böter eller fängelse i högst sex månader. I övrigt innehåller
förslaget bestämmelser om straff för hindrande och störande av gudstjänst
eller andaktsövning.

I norsk strafflag finns också en motsvarighet till den svenska trosfridsparagrafen.
Brottsobjektet är här dels i Norge tillåten trosbekännelse, dels
något i landet tillåtet trossamfunds troslära eller gudsdyrkan. Den brottsliga
handlingen består i att offentligen håna eller på ett kränkande eller sårande
sätt visa ringaktning i ord eller handling. Brottet kan straffas med
böter, hefte eller fängelse intill sex månader (§ 142 straffeloven).

Den som hindrar eller avbryter bl. a. offentlig religiös sammankomst kan
dömas till böter eller fängelse intill sex månader (§ 138).

3.4 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

I Danmark har pornografiska alster i princip blivit tillåtna genom beslut
i två etapper under senare år. Sålunda blev skriftlig pornografi i alla former
tillåten genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1967. Förbudet att
sprida pornografiska bilder upphävdes två år senare, d. v. s. den 1 juli 1969.
Det är att märka att det i Danmark inte finns särregler för tryckt skrift eller
bild utan dessa behandlas på samma sätt som skrift eller bild av annat
slag.

För spridning av pornografiska alster finns emellertid fortfarande vissa
förbudsregler. Det är således straffbart att sälja otuktiga bilder till barn
under 16 år. Straffet är böter (§ 234 straffeloven). Den som genom ”uterligt
forhold” kränker anständigheten eller åstadkommer allmän förargelse
kan straffas med fängelse intill fyra år eller under förmildrande omständigheter
med hsefte eller böter (§ 232 straffeloven). Bestämmelsen kan
bl. a. tillämpas beträffande den som påtvingar någon åsynen av otuktiga
bilder. Enligt bestämmelser i politivedtsegter är det vidare belagt med bötesstraff
att ställa ut anstötliga bilder på eller ut mot gator eller andra platser,
till vilka allmänheten har tillträde, samt att i hus avlämna anstötliga skrifter
eller bilder till andra personer än sådana som har gjort uttrycklig beställning.
Med anstötlig avses en viss utvidgning av det straffbara området i förhållande
till uttrycket ”utugtig” i straffeloven.

I Finland finns en särskild lag från 1927 angående undertryckande av
osedliga publikationers spridning. Enligt denna lag är det straffbart att offentligen
eller med undvikande av offentlighet saluhålla, sälja eller på an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

nät sätt sprida tryckalster, skrift, bildlig framställning eller annat alster
som sårar tukt eller anständighet. Det är vidare straffbart att utställa sådant
alster på ställe, som är tillgängligt för allmänheten, eller att för spridning
eller utställning förfärdiga eller inneha sådant alster eller att tillkännage
hur det kan erhållas. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
Det är också straffbart att till landet införa och därifrån utföra alster
som sårar tukt eller anständighet.

Åtal för innehållet i tryckt skrift sker efter beslut av justitieministeri et.

I Norge finns huvudbestämmelsen om pornografi i straffeloven (§ 211).
Den som håller offentligt föredrag eller anordnar offentlig föreställning eller
utställning med otuktigt innehåll kan dömas till fängelse intill två år.
Samma straff kan ådömas den som sprider otuktiga skrifter, bilder eller
liknande alster eller som överlåter sådant alster till personer under 18 år.
Även oaktsamt handlande är straffbart men enligt en lägre straffskala, böter
eller fängelse i högst sex månader.

Liksom i Danmark behandlas i tryckpress framställd skrift i Norge inte
annorlunda än skrift som har framställts på annat sätt.

4. Kommittén och departementspromemorian

4.1 Yttrandefrihetsbrott och demonstrationsrätt

4.1.1 Uppvigling

I sitt betänkande om uppviglingsbrottet anför kommittén inledningsvis,
att demonstrationer och möten under de senaste åren har anordnats över
hela världen. Man har gjort detta för att protestera mot olika företeelser eller
för att öva press på de bestämmande eller andra grupper i samhället eller
för att väcka opinion. Många av dessa demonstrationer har föranlett polisingripanden.
Kommittén framhåller, att text på banderoller och skyltar samt
muntliga uttalanden ofta formuleras så tillspetsat att de — såvitt avser
svenska förhållanden — kommer i konflikt med BrB:s bestämmelser om
uppvigling. I vårt land har särskilt uppmaning till värnpliktsvägran lett till
ingripanden från myndigheternas sida med åtal och rättegång till följd. Kommittén
anser att det i många situationer kan vara tveksamt, om samhället
skall ingripa med åtal och straff för uppvigling även om formellt en uppvigling
har ägt rum. Vissa fall kan väl snarast vara att betrakta som förfarande
som stör den allmänna ordningen genom att väcka förargelse hos allmänheten.
Brottsbeteckningen uppvigling kan också synas onödigt sträng, när
faran för att uppmaningen skall följas får anses helt obetydlig.

Kommittén tar därefter upp de problem rörande uppviglingsbrotten som
sammanhänger med demonstrationsrätten. Många ungdomar har tagit församlingsfriheten
och demonstrationsrätten i anspråk för att snabbt kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

skapa opinion eller uttrycka sina åsikter i olika ämnen. I frågan om uppvigling
i samband med demonstration uttalar kommittén — efter att ha
redogjort för vissa uttalanden av dåvarande statssekreteraren Ingvar Carlsson
i dennes PM om demonstrationsrätten — att demonstrationen visserligen
är ett värdefullt medel för opinionsbildning i ett demokratiskt samhälle.
Man bör dock enligt kommitténs uppfattning inte befria polisen från
den allmänna skyldigheten att ingripa mot brott och upprätthålla ordning,
därför att det finns risk för att polisen inte rätt kan bedöma vad som är
brottsligt eller för att demonstranterna skall sätta sig till motvärn mot polisen.
En uppmaning till brott under en demonstration kan enligt kommitténs
uppfattning vara särskilt samhällsfarlig. Under de upprörda och upphetsade
förhållanden, som onekligen kan råda vid vissa slag av demonstrationer
liksom vid ”ockupationer”, kan uppmaningen lätt komma att åtlydas.
Yttrandefriheten vid demonstrationer bör enligt kommittén i princip inte
vara större än i andra sammanhang.

Det är enligt kommittén inte självklart, att gränserna för yttrandefriheten
bör vidgas för att vissa grupper i samhället ohindrat skall få agitera för
lagöverträdelser o. d. och på så vis mera slagkraftigt få uttrycka sitt missnöje
med t. ex. vissa medborgerliga skyldigheter. I första hand bör man i
stället undersöka, om det är något fel på de bestämmelser som kritiseras.
Kommittén anser, att det redan nu finns stora möjligheter att kritisera
t. ex. värnpliktslagarna utan att för den skull uppmana till lagbrott. Att utvidga
gränserna för yttrandefriheten så att offentlig uppmaning till värnpliktsvägran
alltid skulle vara tillåten kan enligt kommitténs mening inte
komma i fråga, så länge vi har ett försvar som bygger på allmän värnplikt.
Kommittén anser dock, att demonstrationsrätten är en så viktig rättighet
att gränserna för yttrandefriheten inte bör vara alltför snäva.

Kommittén har prövat frågan om en ändring av de allmänna reglerna om
åtalsunderlåtelse och av regeln om påföljdseftergift (20 kap. 7 § rättegångsbalken
och 33 kap. 4 § tredje stycket BrB) skulle kunna undanröja eventuella
stötande resultat av bestämmelsen om straff för uppvigling. En sådan
lösning är emellertid inte lämplig enligt kommitténs uppfattning. Kommittén
har också övervägt att införa särskilda åtalsregler i fråga om detta
brott men finner inte heller detta vara acceptabelt. Om uppviglingsbestämmelsen
anses ha ej önskvärda effekter bör i stället lagrummet ändras så att
de avsedda fallen lämnas fria.

Enligt nuvarande bestämmelse kan det förekomma fall av uppvigling som
inte förtjänar denna brottsrubricering, vilken tyder på ett allvarligt brott.
För straffbarhet bör krävas att uppmaningen inte ter sig alltför bagatellartad.
I sådana fall anser kommittén det inte särskilt angeläget för samhället
att kunna ingripa, om inte uppmaningen har framställts på sådant
sätt att den väcker allmän förargelse. I så fall kan bestämmelsen i 16 kap.
16 § BrB om förargelseväckande beteende bli tillämplig. Kommittén erinrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

i detta sammanhang om alt förargelseväckande beteende inte kan beivras
som tryckfrihetsbrott eller som yttrandefrihetsbrott i radio eller TV.

Ett annat fall, som enligt kommitténs uppfattning bör falla utanför det
kriminaliserade området, är då risken är liten att den offentligt framförda
uppmaningen skall följas. Till stöd för en sådan undantagsbestämmelse i
uppviglingsparagrafen anför kommittén vad som gäller om stämpling enligt
23 kap. 2 § BrB. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar
viss brottslig gärning eller att någon söker anstifta annan eller åtager
eller erbjuder sig att utföra gärningen. Stämpling, som är straffbar endast
vid vissa grövre brott, består sålunda i uppmaning till viss person att begå
brott, medan uppvigling förutsätter att man vänder sig till en allmänhet.
Stämpling är vidare inte straffbar, om faran för brottets fullbordan var
ringa. Kommittén menar att om risken för att uppmaningen följs är liten
samhällets intresse av att upprätthålla allmän ordning bör kunna tillgodoses
antingen genom bestämmelsen om förargelseväckande beteende (16
kap. 16 § BrB) eller genom bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten
(16 kap. 3 § BrB).

Från uppviglingsparagrafens område bör sålunda undantas de fall som
kan betraktas som ringa. Förslag till sådan ändring av bestämmelsen läggs
fram i betänkandet. Vid bedömandet om ett uppviglingsbrott är ringa bör
enligt kommittén beaktas dels beskaffenheten av det brott eller den gärning
som uppviglingen avser, dels risken för att uppmaningen skall följas. Är risken
för att uppmaningen skall följas obetydlig, är det enligt kommittén i
och för sig inte uteslutet att tillämpa undantagsbestämmelsen, även om
uppmaningen avser ett grovt brott. Trots att uppmaningen avser en bagatellartad
företeelse, bör å andra sidan undantagsbestämmelsen inte alltid
anses tillämplig, om risken för att uppmaningen skall lydas inte kan bedömas
som obetydlig. För straffrihet enligt den föreslagna bestämmelsen bör
fordras att gärningen vid ett samlat bedömande såväl enligt nu angivna
synpunkter som i övrigt framstår som ringa.

Kommittén anser också, alt det finns situationer som i och för sig skulle
kunna falla in under det genom uppviglingsparagrafen kriminaliserade området,
men där det kan sättas i fråga om ett ingripande med straff är den
bästa lösningen. Kommittén åsyftar sådana fall som kan sägas innebära en
kollision mellan den enskildes intresse att fritt få framföra sin åsikt och
samhällets intresse att hindra brott. Det är t. ex. rimligt att anta att en del
av dem som demonstrerar mot värnplikten gör detta på grund av starka
ideella böjelser och att de genom denna sin verksamhet anser sig arbeta för
världsfreden. Det kan då förefalla orätt att som uppviglare behandla alla
dem som bara vill sprida sina åsikter och få allmänheten att tänka igenom
problemen. Hänsyn till den allmänna yttrandefriheten och kiätikrätten kan
i dessa fall göra straffrihet motiverad. Som jämförelse hänvisar kommittén
till straffbestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § BrB, vari har tagits in en

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

undantagsbestämmelse om straffrihet i vissa situationer där det kan anses
ha varit försvarligt att lämna vederbörande uppgift. De fall som kommittén
åsyftar är sådana där inte själva uppmaningen är viktigast för den enskilde
ulan rätten att hävda en viss åsikt. Kommittén föreslår därför, att undantag
görs från det straffbara området också i nyss angivna fall av intressekollisioner.
Därmed har kommittén velat skapa möjlighet till straffrihet
främst i sådana fall där gärningsmannen inte direkt har uppsåt att förmå
en obestämd allmänhet att begå brott eller annan därmed jämställd handling,
utan där han i huvudsakligt syfte att ge uttryck för en åsikt använder
sig av uttryck och formuleringar, som objektivt sett uppfyller rekvisiten för
uppvigling. Kommittén förutsätter även i dessa fall att gärningen vid ett
samlat bedömande framstår som ringa sett från allmän synpunkt.

När den föreslagna undantagsbestämmelsen blir tillämplig, kommer gärningar
som faller under denna inte att bli betraktade som brott och kan därför
inte heller bli föremål för polisingripande. Denna konstruktion är enligt
kommitténs mening att föredra framför en anordning, enligt vilken gärningen
fortfarande skulle utgöra brott men där polisundersökning och åtal skulle
kunna underlåtas med stöd av allmänna bestämmelser om polisens och
åklagarens rätt att underlåta ingripande och åtal.

Om förslaget genomförs, kan polisen vid demonstrationer o. d. begränsa
sina ingripanden till situationer där ingripande finns påkallat av ett allmänt
intresse. Kommittén förutsätter att närmare anvisningar om i vilka
fall polisen skall ingripa kommer att utfärdas av rikspolisstyrelsen efter
samråd med RÅ.

Kommittén har också övervägt om straffbestämmelsen i 21 kap. 10 § BrB
om uppvigling av krigsmän bör ändras. Det framhålls, att denna bestämmelse
är ett specialstadgande och ett komplement till 16 kap. 5 § BrB. Vidare
nämner kommittén, att det i 21 kap. 10 § inte ställs samma krav på
offentlighet och att uppviglingen enligt detta lagrum dessutom måste avse
uppmaning till lydnadsbrott eller annan gärning varigenom krigsman åsidosätter
sin lydnadsplikt. Slutligen krävs att gärningsmannen skall vara
krigsman. Med hänsyn till dessa olikheter mellan 16 kap. 5 § och 21 kap.
10 § anser kommittén inte så starka skäl föreligga för att införa en undantagsbestämmelse
i 21 kap. 10 § som är fallet beträffande 16 kap. 5 §. Någon
ändring av 21 kap. 10 § föreslås sålunda ej.

Slutligen anför kommittén, att den föreslagna undantagsbestämmelsen
även utan ändring i TF:s brottskatalog blir gällande för uppviglingsbrott
som begås genom tryckt skrift. Bestämmelsen blir på grund av hänvisning
i radioansvarighetslagen tillämplig även på radio- och TV-program. På
dessa områden anser dock kommittén att undantagsbestämmelsen inte torde
få större praktisk betydelse, eftersom man får utgå ifrån att uppmaning
till brott, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet
i dessa media får en sådan spridning och slagkraft att gärningen i
regel inte kan betraktas som bagatellartad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

4.1.2 Skymfande av rikssymbol m. m.

I departementspromemorian konstateras, att dåvarande statssekretaren
Ingvar Carlssons promemoria om demonstrationsrätten visar att även andra
yttrandefrihetsbrott i BrB än dem som kommittén för lagstiftningen om
yttrande- och tryckfrihet har haft att behandla bör ses över. Möjligheterna
att genom en begränsning av det straffbara området vidga yttrandefriheten
i samband med demonstrationer utan att därvid riskera upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet eller obehörigt kränkande av
enskilds fri- och rättigheter bör undersökas. Enligt promemorian anses
en översyn av reglerna om skymfande av rikssymbol (16 kap. 7 §), skymfande
av utländsk rikssymbol (19 kap. 10 §) och straffskärpningsregeln vid
kränkande av främmande makt (19 kap. 11 §) samt deras motsvarigheter i
TF böra komma i fråga i första hand. Som motiv för att se över brotten
skymfande av svensk och av utländsk rikssymbol anges också det förhållandet
att ett alltmer markerat internationellt synsätt kommer till uttryck i
folkopinionen och att skälen för att genom särskilda straffbestämmelser
skydda nationella symboler, såväl egna som andras, därigenom har försvagats.

I fråga om straffbestämmelsen i 16 kap. 7 § BrB om skymfande av rikssymbol
uppges, att något särskilt svenskt höghetstecken vid sidan av flaggan
och riksvapnet inte torde finnas. Straffskyddet infördes i samband med
1948 års strafflagsrevision. Anledningen var närmast att sådant straffskydd
redan fanns för utländska rikssymboler och att det kunde anses stötande
att svenska sådana inte skulle få åtnjuta samma skydd. I promemorian
anförs att den allmänna inställningen till värdet av att hålla rikets vapen
och flagga i helgd genom en särskild straffbestämmelse i våra dagar
torde vara en annan än vid tiden för införandet av straffskyddet. Det framhålls
att ett upphävande av straffbestämmelsen om skymfande av svensk
rikssymbol inte medför att skymfande behandling av den svenska flaggan
blir helt straffritt. Reglerna om förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §
BrB) och skadegörelse (12 kap. BrB) kan i viss utsträckning tillämpas vid
sådant skymfande. Enligt promemorian får intresset av en fri opinionsbildning
anses väga tyngre än angelägenheten för samhället att kunna ingripa
mot kränkningar av svensk rikssymbol genom särskild straffbestämmelse.
I promemorian betonas att skymfande av egen rikssymbol inte är särskilt
straffbelagt i t. ex. dansk eller norsk lagstiftning.

Beträffande brottet skymfande av utländsk rikssymbol (19 kap. 10 §
BrB) erinras om att det särskilda straffskyddet för främmande makts flagga,
vapen eller annat höghetstecken infördes först år 1940 och motiverades
i första hand av riskerna för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande
makt stördes, om sådan stats rikssymbol skymfades här i landet.
Tidigare kunde sådana kränkningar bedömas som förargelseväckande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

teende. Enligt promemorian torde uppfattningen om behovet av ett särskilt
straffskydd för utländska rikssymboler numera vara en annan än under
krigsåren. Värdet av en fri opinionsbildning har framstått klarare för den
allmänna opinionen både i vårt land och utomlands. Intresset av att t. ex.
demonstrationer får försiggå utan ingripande från samhällets sida har
ökat. Ett särskilt straffskydd för utländska höghetstecken kan enligt promemorian
knappast sägas ha något berättigande i dagens samhälle. Liksom
fallet är beträffande skymfande av svensk rikssymbol blir inte allt skymfande
av utländska rikssymboler straffritt, om man tar bort det speciella
straffskyddet. En sådan gärning torde i åtskilliga fall kunna bestraffas som
förargelseväckande beteende och, i förekommande fall, som skadegörelse.
Om motsvarande skydd för svensk rikssymbol upphävs, torde det enligt
promemorian vara än mindre motiverat med ett särskilt straffskydd för utländsk
rikssymbol.

När det gäller folkrättens regler sägs i promemorian, att en stat torde
vara skyldig att respektera och skydda främmande stats rikssymbol. Dessa
folkrättsliga grundsatser torde dock inte sträcka sig så långt att det är nödvändigt
att upprätthålla skyddet genom särskild straffbestämmelse. Enligt
promemorian torde det få anses tillräckligt att man kan tillämpa straffbestämmelser
av mera allmän räckvidd som exempelvis 16:16 BrB (förargelseväckande
beteende). En genom flaggskändning kränkt stat kan få sitt
anspråk på upprättelse tillgodosett på annat sätt än genom bestraffning av
gärningsmannen. Slutligen nämns i promemorian, att flera europeiska länders
strafflagstiftning ger ett mycket begränsat straffskydd åt utländska
höghetstecken.

I promemorian föreslås sålunda, att straffbestämmelserna i 16 kap. 7 §
och 19 kap. 10 § BrB upphävs samt att deras motsvarigheter i 7 kap. 4 §
punkterna 6 och 8 TF utgår ur TF.

I fråga om straffskärpning sregeln i 19 kap. 11 § BrB för vissa kränkningar
av främmande makt anförs i promemorian, att även TF tidigare innehöll
en särskild bestämmelse som avsåg att skydda främmande makts statsöverhuvud
och representant här i riket mot smädliga eller kränkande angrepp.
Denna bestämmelse upphävdes emellertid år 1965 under motivering att de
allmänna bestämmelserna om ärekränkning torde lämna tillräckligt skydd
vid kränkningar genom tryckt skrift (prop. 1964 : 133, KU 1964 : 13, KU
1965 : 1 och rskr 1965 : 64). Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud
eller representant som sker genom tryckt skrift eller i radioprogram
bedöms sedan dess uteslutande enligt 5 kap. BrB, medan sådan ärekränkning
i annan form är underkastad straffskärpningsregeln i 19 kap.
11 §. I promemorian anförs, att kränkande angrepp på främmande statsöverhuvud
eller representant i de flesta fall torde få betydligt större
spridning, om det sker genom press, radio eller TV än på annat sätt. Att
smäda ett statsöverhuvud genom tryckt skrift eller i radioprogram torde

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

därför i regel vara allvarligare än att göra detta t. ex. i tal under en demonstration.
Eftersom det särskilda straff skyddet har upphävts i TF, torde det
knappast finnas anledning att behålla skyddet för ärekränkning i annan
form. De allmänna reglerna om straff för ärekränkning i 5 kap. bör enligt
promemorian även i sådana fall ge tillräckligt utrymme för att strängt bedöma
förgripelser som innebär en mera allvarlig kränkning av främmande
makt. Den särskilda straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § föreslås därför
ändrad så att den inte längre omfattar ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud eller dess representant här i riket. I promemorian sägs, att
det från folkrättslig synpunkt inte torde föreligga något hinder mot en sådan
ändring. Krav på särskilt skydd mot kränkande av främmande makt
genom ärekränkning av dess statsöverhuvud eller representant här i riket
anses kunna tillgodoses inom straffskalan för det vanliga ärekränkningsbrottet.

Slopandet av det särskilda straffskyddet i TF för ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud och dess representant här i riket får anses
innebära, att sådan ärekränkning i tryckt skrift numera följer åtalsreglerna
i 5 kap. 5 § BrB. Detta brott kan alltså beivras genom allmänt åtal endast
om det är fråga om förtal samt om målsäganden har angett brottet till åtal
och JK finner åtal vara av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt.
Även om straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB inte längre blir tillämplig
på ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud och representant här
i riket, finner man det i promemorian lämpligt att behålla en särskild åtalsregel
för dessa fall. Sådan ärekränkning bör ligga under allmänt åtal och
målsägandeangivelse bör inte vara villkor för åklagares rätt att åtala. För
främmande statsöverhuvud bör detta gälla endast om ärekränkningen sker
medan han vistas här i riket. Enligt promemorian bör en särskild åtalsregel
införas i ärekränkningskapitlet. Den kommer då att gälla också i tryckfrihetsmålen.
Den åtalsprövning som nu är förbehållen Kungl. Maj :t anses
böra behållas men modifieras så att Kungl. Maj:t ges möjlighet att bemyndiga
annan att förordna om åtal. Föreskriften i gällande rätt om förordnande
av Kungl. Maj:t i statsrådet som förutsättning för att åtal skall få väckas
motiveras med att brottet är förenat med fara för utrikespolitiska förvecklingar.
I promemorian uttalas, att samma skäl kan anföras för att förlägga
prövningen till en från regeringen fristående myndighet (jfr SOU
1944 : 69 s. 153 och prop. 1948 : 80 s. 142). I promemorian föreslås sålunda,
att 5 kap. BrB utökas med en särskild åtalsregel för ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket och av främmande
makts representant här i riket. Förslaget innebär att sådan ärekränkning
förs in under allmänt åtal. Till regeln bör enligt promemorian fogas
föreskrift om att åtal inte får ske utan förordnande av Kungl. Maj:t eller
den som Kungl. Maj :t har bemyndigat därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

I 19 kap. 16 § BrB föreslås ändringar som följd av ett upphävande av bestämmelsen
i 19 kap. 10 § om skymfande av utländsk rikssymbol och en
ändring av straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 §. Dessutom föreslås, att
åtalsregeln i 19 kap. 16 § andra stycket — liksom den föreslagna regeln i
5 kap. 5 § BrB — skall ge möjlighet till åtal efter förordnande av den som
Kungl. Maj :t bemyndigat därtill.

I promemorian anförs, att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om skymfande av rikssymbol samt det förut nämnda kommittéförslaget i
fråga om uppviglingsbrottet torde medföra färre ingripanden från polisens
sida i samband med demonstrationer. Efter ett genomförande av sådana
lagändringar torde inte föreligga samma skäl att, som dåvarande statssekreteraren
Ingvar Carlsson har ifrågasatt, ge anordnaren av en demonstration
möjlighet att utse en ansvarig ledning för denna.

Med anledning av vad som anförs i promemorian om demonstrationsrätten
har i departementspromemorian gjorts en översyn även av bestämmelserna
i LAS och AOst om upplösning och förbud mot förnyande av sammankomst
eller tillställning (10 och 11 §§ LAS samt 19 och 20 §§ AOst).

I promemorian konstateras, att det fordras starka skäl för att upplösning
eller förbud mot förnyande skall få tillgripas. Därefter lämnas en redogörelse
för praxis i fråga om upplösning av sammankomst eller tillställning.
Enligt uppgifter från rikspolisstyrelsen har under överskådlig tid upplösning
inte skett eller förbud meddelats mot förnyande av allmän sammankomst
på den grund att det vid sammankomsten har förekommit något som
strider mot lag. Offentliga tillställningar av nattklubbstyp har däremot —
framför allt i Stockholm — vid åtskilliga tillfällen blivit upplösta, därför
att det vid tillställningen förekommit något lagstridigt, t. ex. olaga öl- eller
spri tu Iskänkning, narkotikaförsäljning, dobbleri o. d. Beträffande övriga
grunder för upplösning och förbud mot förnyande har upplysts från rikspolisstyrelsen
att upplösning etc. av allmän sammankomst på grund av ”avsevärd
fara” för de närvarande inte har förekommit under senare tid. Upplösning
på grund av ”svårare oordning” har däremot skett.

I promemorian uttalas, att rätten att upplösa allmän sammankomst enligt
LAS innefattar möjlighet för polisen att upplösa t. ex. en demonstration,
om deltagarna gör sig skyldiga till yttrandefrihetsbrott. Enligt förarbetena
är det främst denna typ av lagstridigt handlande som åsyftas med ”något
som strider mot lag”. En sådan inskränkning i församlingsrätten synes inte
längre vara berättigad. Det betonas att denna grund för upplösning av allmän
sammankomst inte kommer till användning i praktiken. Från ordnings-
och säkerhetssynpunkt anses det tillräckligt att upplösning av sammankomst
kan ske vid svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande.
Samma skäl anförs för att motsvarande grund för förbud mot förnyande
av sammankomst bör utgå ur LAS.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Beträffande upplösning och förbud mot förnyande av offentlig tillställning
sägs i promemorian, att lika starka skäl inte synes tala för ändring av
bestämmelserna i AO st. Det är här inte fråga om inskränkning i den egentliga
församlingsrätten. Dessutom synes upplösning på grund av lagstridigt
handlande i praktiken ske i fall då det kan vara angeläget att kunna tillgripa
upplösning. Någon ändring föreslås därför inte i bestämmelserna i AOst
om upplösning och förnyande.

4.2 Brott mot trosfrid

I betänkandet Yttrandefrihetens gränser redovisar kommittén de bestämmelser
i svensk lagstiftning som är uppställda till skydd för religionsfriheten.
Främst nämns 16 § regeringsformen, som bl. a. föreskriver att ”Konungen
bör —---ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var

och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Kommittén hänvisar
också till den särskilda religionsfrihetslagen (1951 : 680). I denna har
den svenska religionsfriheten definierats som en rätt inte bara att ansluta
sig till en annan religion än svenska kyrkans utan även att ställa sig utanför
varje religiös gemenskap. I religionsfriheten ingår enligt lagen också
rätt att för religionsutövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga
sammankomster utan någon annan inskränkning än som gäller för varje
sammankomst, med hänsyn till den allmänna ordningens upprätthållande.

I religionsfrihetens natur ligger att ingen bör få hindras att utöva vilken
religion som helst eller riskera att förföljas, skymfas eller annorledes förorsakas
lidande för sin religions skull. Religionsfriheten i denna betydelse
skyddas genom flera bestämmelser i 16 kap. BrB, framför allt bestämmelserna
om störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 §), hets
mot folkgrupp (8 §), brott mot trosfrid (9 §) och förargelseväckande beteende
(16 §). Genom bestämmelsen om brott mot trosfrid straffskyddas
sådant som hålls heligt av religiösa människor. Kommittén har övervägt om
de bestämmelser som finns vid sidan av denna paragraf är tillräckliga för
att garantera religionsfrihet.

Som religionsfriheten har bestämts i bl. a. 16 § regeringsformen och religionsfrihetslagen
är ytterligare lagregler enligt kommitténs mening inte
nödvändiga för att garantera religionsfriheten, såvitt rör åtgärder från
statsmyndigheternas sida. Möjligen kan läget bli annorlunda om under begreppet
religionsfrihet i framtiden skall anses falla allt som berörs i ett
inom FN utarbetat förslag till internationell konvention rörande avskaffande
av alla former av ofördragsamhet och diskriminering grundade på religion
eller övertygelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Beträffande allmänhetens inställning i religionsfrihetsfrågor finner kommittén,
att utvecklingen går mot en allt större tolerans och förståelse för
oliktänkande. Under de senaste åren har den enskilde tack vare massmedias
snabba utveckling lärt känna meningsyttringar och förhållanden som
är helt olika hans egna. I en situation där riskerna för intolerans och bristande
hänsyn kan bedömas som små blir det enligt kommitténs uppfattning
onödigt att behålla den inskränkning i yttrandefriheten som trosfridsparagrafen
innebär. Kommittén understryker, att friheten att hysa vilken åsikt
som helst i religiösa frågor är en rätt som bör skyddas. Utsätts den enskilda
människan för offentlig skymf på grund av sina religiösa åsikter eller blir
föremålet för hennes religiösa tro utsatt för sådan skymf, bör samhället
kunna ingripa. Enligt kommitténs mening har förståelsen och hänsynen
individerna emellan inte nått så långt att samhället kan undvara en möjlighet
att ingripa i nämnda situationer. Inte heller anser kommittén att individens
behov av skydd i förevarande hänseende är tillräckligt tillgodosett
genom BrB:s regler om störande av förrättning eller allmän sammankomst,
hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende i deras nuvarande utformning.
Kommittén kan därför inte förorda att 16 kap. 9 § slopas helt.
Mot en sådan lösning talar enligt kommitténs uppfattning också att arbetet
på det tidigare nämnda konventionsförslaget inte har avslutats inom FN.

Kommittén har övervägt möjligheten att ändra det som straff skyddas i
trosfridsparagrafen från att vara religiösa symboler eller föremål för religiös
vördnad till att vara den enskilde individens åsikt i exempelvis livsåskådningsfrågor.
En sådan bestämmelse skulle dock inskränka yttrandefriheten
i allt för hög grad och kommittén har därför inte ansett sig böra
föreslå en sådan utvidgning. Man bör även i fortsättningen behålla ett
skydd för de människor som har en bestämd trosuppfattning. Den nuvarande
bestämmelsen bör dock ändras i viss mån. Sålunda bör den svenska kyrkan
enligt kommittén inte ges någon särställning genom att uttryckligen
nämnas i lagtexten. Vidare bör skyddet knytas mera direkt till den enskilde
och hans trosuppfattning än som f. n. är fallet. Brottsobjektet bör bli det
som enligt den enskildes trosuppfattning hålls heligt, d. v. s. det som är av
central betydelse i hans tro. Det fordras alltså inte någon samfundstillhörighet
för att åtnjuta skydd enligt förslaget, vilket stämmer väl överens
med vår religionsfrihet. Kommittén föreslår sålunda, att 16 kap. 9 § BrB
ändras i enlighet med det anförda.

Vidare föreslår kommittén ett nytt rekvisit i paragrafen, nämligen att det
skymfande uttalandet skall stå i strid mot rätten till religionsfrihet. Därmed
avses en inskränkning i det straffbara området. Med kravet att uttalandet
skall stå i strid mot rätten till religionsfrihet avser kommittén, att
uttalandet skall vara så nedsättande eller ske under sådana omständigheter
att det är ägnat att utöva ett obehörigt tryck på den enskilde att inte
öppet bekänna sin tro. Uttalandet skall vara sådant att den kränktes rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

till religionsfrihet i vidsträckt mening sätts i fara. Förutom själva uttalandet
och den situation i vilken det fälldes blir även brottsobjektet och intensiteten
i uttalandet av betydelse. Kommittén framhåller att bedömningen
måste ske med hänsyn till alla föreliggande omständigheter. Det föreslås
också att brottsbenämningen ändras till brott mot religionsfriheten.

Kommittén föreslår även att motsvarande bestämmelse i TF:s brottskatalog
(7 kap. 4 § 13) ändras, så att den ansluter till den föreslagna ordalydelsen
i 16 kap. 9 § BrB.

Kommittén är inte enig i sin bedömning av trosfridsbrottet. I en reservation
till betänkandet föreslår ledamöterna Lisa Mattson och Martinsson, att
16 kap. 9 § upphävs. Reservanterna anför att de anser bestämmelserna i
16 kap. 4, 8 och 16 §§ BrB vara en tillräcklig garanti för religionsfriheten.
Enligt deras uppfattning finns inte skäl att genom speciella lagbestämmelser
slå vakt om något som av anhängare till viss religion eller övertygelse
hålls heligt eller att skapa ett speciellt skydd för personers eller gruppers
känsla för metafysiska idéer. I vart fall finner reservanterna inte detta intresse
så starkt att det bör föranleda begränsningar i yttrande- och tryckfriheten.

I reservationen föreslås även att motsvarande bestämmelse i TF upphävs.

4.3 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

I betänkandet Yttrandefrihetens gränser har kommittén, som förut har
nämnts, lagt fram förslag till bl. a. ändring av de nuvarande bestämmelserna
om sårande av tukt och sedlighet och om förledande av ungdom samt införande
av förbud mot spridning av sedlighetssårande framställning.

Det bör anmärkas att kommittén i utredningsarbetet har samarbetat med
filmcensurutredningen, som enligt sina direktiv skulle pröva behovet av
särskild samhällskontroll av film. I juni 1969 avgav utredningen ett slutbetänkande
med titeln Filmen — censur och ansvar (SOU 1969: 14). 1
detta lades fram förslag om avskaffande av vuxencensuren för film samt om
införande av en filmansvarighetslag, vilken på samma sätt som radioansvarighetslagen
skulle anknyta till TF.

I fråga om utbud och konsumtion av pornografiska alster finner kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet, att det av olika anledningar
är svårt att få exakta uppgifter om de pornografiska hildtidningarnas
upplagor och de belopp som årligen används för inköp av pornografi.
Med pornografi avser kommittén framställning i ord eller bild som på ett
ohöljt sätt behandlar ämnen med sexuell eller erotisk anknytning. Kommittén
konstaterar dock, att utbudet av pornografiska alster numera är
mycket omfattande här i landet och att ett stort antal tidningar framställs
för mer eller mindre öppen export. De svenska ambassaderna har enligt
uppgift fått många belägg för att reklambroschyrer med avancerat in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

nehåll skickas till utlandet med hjälp av namn- och adresslistor. Det förekommer
också en viss import av pornografi, framför allt från Danmark.

Kommittén konstaterar vidare att inte endast bildtidningar säljs i stor
omfattning utan även film, fotografier, grammofonskivor m. m med pornografiska
motiv. Försäljningen av dessa artiklar sker huvudsakligen genom
postorder eller specialaffärer. Visning av pornografiska filmer och stripteaseföreställningar
i klubbar med höga medlemsavgifter har enligt kommittén
blivit en ny inkomstkälla. Däremot har pornografi som huvudsakligen
består av text fått minskad betydelse.

Tillsammans med filmcensurutredningen har kommittén låtit göra två
undersökningar rörande allmänhetens inställning till filmcensur och till
pornografiska alster liksom rörande konsumtion av och läsfrekvens i fråga
om pornografi. Närmare uppgifter om undersökningarna finns i bilaga 1 till
betänkandet Yttrandefrihetens gränser.

Kommittén framhåller att, även om resultatet av undersökningarna på
grund av vissa felkällor måste behandlas med stor försiktighet, man dock
kan få en viss uppfattning i frågan om vilka som konsumerar pornografi
i olika media. Uppgifterna om pornografikonsumtionen kan enligt kommittén
tas som en minimi-skattning av det antal personer som verkligen har
konsumerat pornografi. Enligt den ena undersökningen hade 41,1 % under
året före undersökningen läst eller bläddrat i någon pornografisk tidning
och 29,8 % under samma tid läst någon pornografisk bok. Båda undersökningarna
visar att de lägre åldrarna har störst intresse för pornografi.
Detta gäller oberoende av medium. Likaså framgår av båda undersökningarna,
att män i betydligt högre grad än kvinnor intresserar sig för pornografi.
Enligt en av undersökningarna anser 49,3 % av allmänheten att pornografi
i form av skriftligt material och pornografiska bilder bör få finnas,
medan 45,0 % anser att den bör motarbetas. Toleransen mot pornografi är
liksom konsumtionen störst i de yngre åldersgrupperna.

Beträffande eventuella skadeverkningar genom konsumtion av pornografi
och framställningar med våldsinslag redovisar kommittén vissa uttalanden
och vetenskapliga undersökningar. Av det redovisade materialet
drar kommittén slutsatsen att det inte finns några vetenskapliga belägg för
uppfattningen att det ökade utbudet av pornografi och framställningar med
våldsinslag har en brottsstimulerande effekt, i vart fall inte på normala
individer. Det finns emellertid inte heller belagt, att pornografi och våldsframställningar
är absolut ofarliga. När det gäller attitydpåverkan och förändringar
i värderingar finner kommittén att resultaten av undersökningarna
är svårtolkade. Kommittén anser sig dock kunna konstatera att upprepad
konsumtion av pornografiska framställningar och framställningar
med våldsinslag i vart fall kan påverka redan etablerade asociala attityder
och värderingar och möjligen också grundlägga sådana. Detta kan medföra
en risk för större tolerans mot våld såväl i som utan samband med sexualitet

Kiingl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

och till ett accepterande av våld och mot en ökad likgiltighet för andra
människor. Enligt kommitténs uppfattning finns det inte något vetenskapligt
stöd för antagandet att pornografiska framställningar förorsakar psykiska
störningar på normala individer. Konsumtion av framställningar med
våldsinslag anser kommittén däremot medföra en viss risk för sådana skadliga
effekter.

Med hänsyn till bristen på säkra forskningsresultat om vilka skadeverkningar
pornografin har och till ovissheten om hur den framtida pornografin
kommer att gestalta sig, är det enligt kommitténs mening motiverat att
genom en straffbestämmelse behålla en möjlighet för myndigheterna att
ingripa mot vissa pornografiska framställningar i olika media. Bestämmelsen
bör vara tillämplig på framställningar över huvud taget, t. ex. skrifter,
målningar, muntliga skildringar, dansuppvisning, film, ljudband och grammofonskivor.
Enligt kommitténs uppfattning bör en yttersta gräns dras
även för framställningar med våldsinslag.

Kommittén anser sålunda att 16 kap. 11 § BrB f. n. inte kan slopas helt
utan finner att bestämmelsen i stället bör vidgas att omfatta även framställningar
med vissa våldsinslag. Den yttersta gränsen för pornografiska
framställningar bör dras så snävt att den drabbar endast sådana framställningar
som uppenbart måste anses förkastliga samt förhindrar att pornografin
utvecklas mot omänsklighet och sadism. Enbart det förhållandet att
en framställning innehåller klart sexuella motiv som samlag, homosexuella
beteenden, gruppsex och sådana former av sexualitet bör enligt kommittén
inte vara tillräckligt för att framställningen skall falla inom det straffbara
området. Däremot bör bestämmelsen tillämpas när framställningen innehåller
exempelvis beskrivningar av sexuella övergrepp mot barn eller
utpräglat sadistiska och förråande sexuella beteenden. Detta bör i princip
anses gälla alla media. Kommittén anser dock att en framställning i text
inte kan anses lika påträngande och ge ett sådant sken av verklighet som
en film eller teaterföreställning. Vad som därför utan vidare kan tolereras
som tryckt text kan bli att bedöma på annat sätt i ett annat medium.

När det gäller framställningar med våldsinslag finner kommittén särskilt
med hänsyn till att filmcensuren för vuxenfilm föreslås avskaffad att en
gräns bör sättas för vad som skall få förekomma. Straffbiidet bör tills vidare
drabba främst de allra grövsta våldsinslagen, d. v. s. utdragna och detaljerade
skildringar med grovt våld samt våld mot underlägsna eller sjuka
individer. Inslag med annan brutalitet, där våldsinslagen med hänsyn till
intensitet och längd inte kan anses motiverade av handlingen, bör också omfattas
av straffbestämmelsen. Däremot bör nyhetsförmedlingen inte lida
inskränkningar av straffbudet. Dokumentära skildringar bör få innehålla
sådana inslag av våld som är nödvändiga för att belysa ämnet. Även vetenskapliga
och konstnärliga framställningar bör i princip falla utanför det
kriminaliserade området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Enligt kommitténs förslag bör förbudet mot pornografiska framställningar
och framställningar med våldsinslag tas in i 16 kap. 11 § BrB. Det nuvarande
andra stycket i denna paragraf har i förslaget förts in i en ny
paragraf i samma kapitel, betecknad 11 b §.

Kommittén intar i princip den ståndpunkten i fråga om pornografiska
alster — såväl i tryckt skrift och film som annorstädes — att den som så
vill skall kunna få del av så avancerade framställningar han önskar, under
förutsättning att de som inte vill komma i kontakt med dessa företeelser på
något sätt kan skyddas och slippa att utan egen aktiv medverkan ta del av
dem. Genom att inskränka rätten att sprida pornografiska alster kan man
enligt kommittén undvika de negativa effekterna av en ökad yttrande- och
tryckfrihet såvitt avser pornografi. Kommittén anser att den i TF fastslagna
spridningsrätten i fråga om tryckt skrift bör kunna begränsas i detta
hänseende, eftersom vissa begränsningar har gjorts redan tidigare. Beträffande
radio och film finns det inte grundlagsmässiga hinder att ge särskilda
bestämmelser om hur framställningar av visst slag skall förmedlas till
publiken. Inte heller från näringsfrihetsrättslig synpunkt anser kommittén
hinder föreligga att straffa den spridning av pornografiska alster som
kan verka störande på allmän ordning eller av annan anledning kan anses
som ej önskvärd.

Kommittén föreslår därför att pornografiska framställningar endast
skall få förmedlas till dem som aktivt medverkar för att få del av framställningarna
i fråga. I förslaget har kommittén använt termen sedlighetssårande.
Därmed avses framställning som anses såra den sexuella anständighetskänslan
hos allmänheten. Enligt den i dag rådande samhällsuppfattningen
bör ingen mot sin vilja utsättas för åsynen av exempelvis samlagsbilder eller
bilder som på ett påträngande och onaturligt sätt framhäver modellens
könsorgan. En stor del av dagens pornografiska bildtidningar har sådant
innehåll att ingen mot sin vilja bör tvingas att ta del därav. Det är således
kommitténs mening att begreppet sedlighetssårande framställning skall
tolkas något mera omfattande än sårande av tukt och sedlighet i gällande
rätt. Förslaget innebär förbud mot skyltning av foton och tryckta bilder
med sedlighetssårande motiv samt mot utsändning utan föregående beställning
av reklambroschyrer och prover som kan betraktas som sedlighetssårande.
Genom den föreslagna bestämmelsen vill kommittén också förhindra,
att en biograf visar pornografisk film utan att dessförinnan ha gjort
klart för publiken vad som skall komma, liksom att en teaterpjäs med sedlighetssårande
innehåll framförs utan att publiken är medveten om dess
karaktär i förväg. För radio- och TV-sändningar bör fordras att sedlighetssårande
program inte sänds på sådan tid att man kan räkna med att många
tar in programmet utan att ha fått reda på vilket program som sänds. Med
hänsyn till det avtal som finns mellan staten och Sveriges Radio förutsätter
kommittén dock, att den föreslagna bestämmelsen inte skall behöva tilläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

pas i praktiken beträffande radion. Vid bedömningen av om en framställning
är sedlighetssårande måste hänsyn också tas till vilket medium som
har använts och i vissa fall på vilket sätt påtvingandet har skett.

I fråga om utformningen av det föreslagna spridningsförbudet, som har
förts in som 11 a § i 16 kap. BrB, uttalar kommittén följande. Lagrummet
kan sägas innehålla två olika gärningar. För det första straffbeläggs att på
allmän plats eller eljest offentligen utställa eller förevisa sedlighetssårande
framställningar. Offentlighetsrekvisitet är här detsamma som i 16 kap.
16 § BrB. Det är således tillräckligt för straffbarhet att man på allmän plats
ställer ut eller förevisar framställningen, om den kan ses av någon som befinner
sig på allmän eller enskild plats. Det är också tillräckligt, att den
brottsliga handlingen sker på enskild plats men inför offentligheten t. ex.
i ett fönster ut mot gatan. Skyltning som sådan kan bli att betrakta som
sedlighetssårande, även om de enskilda skrifterna var för sig inte uppfyller
detta krav. Med allmän plats avses detsamma som i allmänna ordningsstadgan.

Den andra gärningen som straffbeläggs i det föreslagna lagrummet är att
eljest, d. v. s. på annat sätt än som nyss har nämnts, utan hänsyn till mottagaren
sprida sedlighetssårande framställning. Härmed avses spridning
genom olika media som inte sker på allmän plats eller eljest inför allmänheten,
t. ex. gratisutdelning av reklambroschyrer, visning av film, framförande
av en teaterpjäs och utsändande av radio- och TV-program. Enligt
kommittén måste den som sprider framställningen i dessa fall ha tagit sådan
hänsyn til! mottagarens inställning att han antingen vet att alla som
får del av framställningen verkligen vill ta del av den, eller i vart fall har
vidtagit nödvändiga åtgärder för att hindra dem som inte är intresserade
att få del av framställningen.

Beträffande den svenska exporten av pornografi anför kommittén, att
Sverige har fått dåligt anseende utomlands på grund av att reklambroschyrer
och prover har sänts även till personer som inte har beställt sådant material.
Enligt världspostkonventionen den 13 juli 1964, som Sverige har ratificerat
den 14 januari 1966, är försändelse av oanständiga och osedliga föremål
förbjuden. Sverige har inte kunnat följa denna bestämmelse helt på
grund av den fria spridningsrätten samt bestämmelserna om förbud mot
brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar. Kommittén menar,
att den föreslagna ändringen i spridningsrätten skall göra det möjligt
att i nämnda fall bestraffa avsändaren. Enligt kommitténs mening är en
försändelse till utlandet att betrakta som fullbordat brott enligt den föreslagna
bestämmelsen, så snart försändelsen har lämnats för befordran.

Vad sedan angår bestämmelsen i 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom
anser kommittén, att det skydd som genom bestämmelsen ges det
uppväxande släktet inte bör inskränkas till de media som kan ingå under
begreppen skrift eller bild. Bestämmelsen bör bli tillämplig beträffan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

de spridning i alla media. Som exempel på fall då bestämmelsen skulle
kunna tillämpas nämner kommittén avancerad pornografisk film, till vilken
biljetter har sålts till skolbarn under en rast, eller förevisande av
olämplig skolfilm eller skolteater.

Kommittén föreslår slutligen sådana ändringar i tryckfrihetsförordningen
som svarar mot de föreslagna brottsbalksändringarna.

5. Remissyttrandena

5.1 Yttrandefrihetsbrott och demonstrationsrätt

5.1.1 Uppvigling

Kommitténs förslag att införa straffrihet för ringa fall av uppvigling har
fått ett positivt mottagande av det övervägande flertalet remissinstanser.
Bland dessa befinner sig JK, RÄ, rikspolisstyrelsen, ÖB, de fem hörda länsstyrelserna,
radionämnden, statens ungdomsråd, LO, TCO, SR, advokatsamfundet,
domareföreningen, Pressens samarbetsnämnd, Sveriges författareförening,
Sveriges Radio samt de hörda politiska ungdomsförbunden.

Några av dessa remissinstanser framför dock invändningar mot förslaget
om straffrihet även i de s. k. intressekollisionsfallen, d. v. s. när gärningsmannen
inte har haft direkt uppsåt att förmå en obestämd allmänhet
att begå brott eller annan därmed jämställd handling utan det huvudsakliga
syftet har varit att ge uttryck för en åsikt. Sålunda anser rikspolisstyrelsen
och länsstyrelsen i Malmöhus län, att straffrihet enbart på grund av intressekollision
inte bör förekomma utan att tonvikten bör ligga på om gärningen
vid ett samlat bedömande framstår som ringa. Vid bedömningen bör
då främst beaktas risken för att uppmaningen följs och beskaffenheten av
den gärning som uppviglingen avser. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt,
lånsåklagarmyndigheten i Västerbottens län, polismyndigheten i
Malmö samt domareföreningen avstyrker att fall av intressekollision bedöms
som ringa. Föreningen anser det inte uteslutet att underlåta åtal i sådana
fall men menar att sådan underlåtelse bör kunna ske enligt gällande
bestämmelser eller med stöd av särskilda åtalsregler för uppvigling. Länsåklagarmyndigheten
i Västerbottens län anser att straffrihet bör få förekomma
endast när risken för att uppmaningen skall följas är ringa.

RÅ delar kommitténs uppfattning om straffrihet i vissa fall av intressekollision.
Enligt RÅ framgår det emellertid inte av betänkandet om kommittén
har avsett att man vid intressekollisioner av ifrågavarande slag skall
tillämpa de bägge andra rekvisiten, som nämns i motiven, mindre restriktivt
än i andra fall och således fria gärningsmannen exempelvis även om
risken för att uppmaningen skulle följas inte var obetydlig. Om detta inte
är meningen, finner RÅ kommitténs uttalande om intressekollision sakna
självständig betydelse. Enligt RÅ:s mening bör straffrihet kunna förekom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

ma i de fall då den handlandes egentliga syfte inte är att förleda till brottslig
gärning utan främst att väcka debatt och kritisera gällande lagstiftning,
även om handlingen inte skulle vara att anse som ringa enligt de tidigare
berörda kriterierna. Ansvarsfrihet till följd av intressekollision bör föreskrivas
i en särskild bestämmelse, som torde kunna formuleras efter mönster
av regeln i 5 kap. 1 § andra stycket BrB om ansvarsfrihet vid förtal. RÅ
anser att åtalsprövningen i dessa fall inte bör ligga hos de lokala åklagarmyndigheterna
utan anförtros ett överordnat rättsligt organ och möjligen
anknytas till reglerna om beivrande av tryckfrihetsbrott.

Flera remissinstanser anser, att de ringa fall av uppvigling som skall
vara straffria bör preciseras närmare genom exemplifiering i lagtexten. En
sådan uppfattning kommer till uttryck i remissvaren från JK, RÅ, rikspolisstyrelsen
samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Uppsala län.
Sveriges författareförening menar att man i intressekollisionsfallen inte
bara, som kommittén föreslår, skall skapa möjlighet för att ”underlåta att
ingripa” utan i stället bör införa ett förbud mot att ingripa, när det inte är
påkallat av hänsyn till värdet av fri kritikrätt och fri opinionsbildning. Detta
bör ske genom en begränsning i själva huvudbestämmelsen om straff för
uppvigling. Begränsningen bör ges innebörden antingen att uppvigling skall
anses föreligga, endast om gärningen innefattar omedelbar fara för effekt,
eller att uppvigling föreligger, endast när handlingen inte ingår som ett led
i den fria åsiktsbildningen och kritikrätten.

Sveriges Radio och radionämnden har kritiserat kommitténs uttalande
att undantagsbestämmelsen om ringa fall inte torde få någon större praktisk
betydelse för radio- och TV-program, därför att uppmaning till brott

o. d. får en sådan spridning och slagkraft i radio och TV att gärningen som
regel inte kan betraktas som bagatellartad. Remissinstanserna anser detta
uttalande vara alltför onyanserat. Enligt deras uppfattning kan framför allt
i direktsända program och inom nyhetsförmedlingen förekomma yttranden,
som enligt sin ordalydelse kan anses som uppvigling men enligt kommitténs
förslag om straffrihet för intressekollision inte bör föranleda ingripande.
Sådana yttranden bör kunna bedömas som ringa fall av uppvigling,
även om de förekommer i radioprogram.

Kommitténs förslag avstyrks av bl. a. hovrätten för Västra Sverige, överåklagarna
i Stockholms och Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna i Uppsala,
Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län, polismästaren i Stockholms
polisdistrikt, SAF samt Föreningarna Sveriges statsåklagare, Sveriges länspolischefer
och Sveriges polismästare. Som skäl för den negativa inställningen
anges främst, att det inte finns något befogat intresse av att låta kritik
få formen av uppmaning till lagbrott. Flera remissinstanser framhåller,
att för bagatellfallen kan redan nu meddelas åtalsunderlåtelse och att detta
är tillräckligt för att undvika stötande resultat. Några remissinstanser betonar
också att förslaget medför svåra ställningstaganden för polisen. Över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

åklagaren i Malmö anser, att den föreslagna bestämmelsen ger utrymme för
diskretionär prövning som kan uppfattas som politiskt åsiktsförtryck. Liknande
synpunkter anförs av polismästaren i Stockholm.

I fråga om intressekollisionsfallen understryker överåklagaren i Stockholm,
att syftet med den föreslagna lagändringen är att införa möjlighet till
straffrihet för uppmaning att vägra värnplikt och att förslaget bör granskas
med utgångspunkt därifrån. Enligt hans uppfattning kan man med
större utsikt till gensvar verka för ändringar i värnpliktens omfattning
eller dess avskaffande utan att bryta mot gällande lag. Enligt överåklagaren
är de fall ytterst sällsynta då den handlandes egentliga syfte inte är att förleda
till brottslig gärning utan att väcka debatt. Hos de grupper som argumenterar
mot värnplikten synes finnas en klar målsättning att bland ungdomen
stimulera till ett ökat antal totalvägran.

Vapenfrinämnden, som inte har tagit ställning till förslaget, redovisar i
sitt svar statistiska uppgifter rörande ansökningar om vapenfri tjänst och
anmälningar om vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring och vapenfri
tjänst. Antalet ansökningar om vapenfri tjänst, som under åren 1955—1965
uppgick till i medeltal omkring 500 per år, ökade under år 1967 till omkring
1 200 och under år 1968 till omkring 2 000. De argument som används i den
allmänna debatten återspeglas enligt vapenfrinämnden i hög grad i de resonemang
som förs av de värnpliktiga vid utredningar med anledning av
ansökningar om vapenfri tjänst. Nämnden anför vidare, att propagandan
för sökande av vapenfri tjänst innehåller oriktiga eller snedvridna uppgifter
om möjligheterna att få tillstånd till sådan tjänst. Många sökande har
uppenbarligen vilseletts av propagandan, vilket visar sig i ett ökat antal avslag
på ansökningar om vapenfri tjänst. Medan antalet avslagna ansökningar
om vapenfri tjänst under åren 1955—1965 knappast torde ha utgjort
1 % av ärendena, uppgick antalet avslag under år 1967 till 8,3 % av hela antalet
slutligt avgjorda ansökningar. För år 1968 och de tre första kvartalen
1969 var motsvarande procenttal 21,9 resp. 35,3. Antalet personer, som av
uppgivna samvetsskäl har vägrat att fullgöra värnpliktstjänst och vapenfri
tjänst, har ökat de senaste åren. Antalet anmälningar om vägran enligt 26 §
kungörelsen (1966 : 414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga
utgjorde vid inryckningarna till värnpliktstjänstgöring i juni/juli
1969 134 stycken mot 46 resp. 21 för motsvarande perioder åren 1968 och
1967.

Några remissinstanser, däribland polismästaren i Stockholm, föreslår att
ringa fall av uppvigling görs till bötesbrott. Polismästaren anser dock att
förledande till ringa brott bör vara straffritt.

Frågan huruvida regeln i 16 kap. 16 § BrB om förargelseväckande beteende
kan tillämpas på fall som går in under den föreslagna undantagsbestämmelsen
i uppviglingsparagrafen har tagits upp av några remissinstanser.
Hovrätten för Västra Sverige anser detta tveksamt med hänsyn till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

16 kap. 16 § BrB enligt ordalagen inte kan tillämpas på fall som är nämnt
förut i kapitlet. Överåklagaren i Stockholm är av samma uppfattning.

Kommitténs förslag att rikspolisstyrelsen efter samråd med RÅ skall utfärda
närmare anvisningar om i vilka fall polisen skall ingripa har berörts
i flera remissyttranden. Därvid har krav på tydliga anvisningar framställts
särskilt från polishåll.

5.1.2 Skymfande av rikssymbol m. m.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget i departementspromemorian
att upphäva bestämmelserna om skymfande av såväl svensk som utländsk
rikssymbol. Bland dessa är JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige,
rikspolisstyrelsen, ÖB, de fem hörda länsstyrelserna, statens ungdomsråd,
LO, Pressens samarbetsnämnd, Sveriges författareförening, Sveriges Radio,
CSF och SSU. Domareföreningen tillstyrker förslaget beträffande svensk
rikssymbol men avstyrker att bestämmelsen om utländsk rikssymbol upphävs.
Länsåklagaren i Uppsala län intar samma ståndpunkt.

Flera remissinstanser är helt negativa till förslaget och vill behålla straffskyddet
för rikssymboler. Denna ståndpunkt intar bl. a. överåklagarna i
Stockholm och Malmö, länsåklagarna i Malmöhus och Västerbottens län,
SAF, SACO samt Föreningarna Sveriges statsåklagare, Sveriges länspolischefer
och Sveriges polismästare. I de avstyrkande remissyttrandena motiveras
den negativa inställningen med att ändringen är onödig, därför att
nuvarande regler inte kan sägas vara en inskränkning i yttrandefriheten.
Förslaget anses vara en eftergift mot en liten grupp i samhället. Vidare menar
man att det är stötande att bestraffa skymfande av ett lands flagga endast
som förargelseväckande beteende och att det behövs ett starkare straffskydd
än som ges genom bestämmelsen om förargelseväckande beteende.
Det framhålls också av vissa remissinstanser, att förargelseväckande beteende
inte bör användas mot en åsiktsförbrytelse. Någon remissinstans
anser att effekten av lagändringen blir inkonsekvent, eftersom förfarandet
blir straffbart på allmän plats som förargelseväckande beteende men — eftersom
detta brott inte är tryckfrihetsbrott — straffritt enligt TF och radioansvarighetslagen.

Förslaget i promemorian att upphäva straffskärpningsregeln i 19 kap.
11 § BrB för ärekränkning av främmande statsöverhuvud m. fl. har tillstyrkts
av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Detsamma gäller de
föreslagna ändringarna i åtalsreglerna.

Beträffande dessa uttalar JK, att bemyndigande enligt 5 kap. 5 § BrB bör
avse JK, när det är fråga om åtal enligt TF och radioansvarighetslagen.

Förslaget att upphäva straffskärpningsregeln avstyrks dock av polismyndigheterna
i Hälsingborg och Trelleborg, SACO och Föreningen Sveriges
polismästare.

Frågan huruvida främmande makts statsöverhuvud och dess represen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

tant här i riket över huvud taget bör ha förstärkt straffskydd samt huruvida
samordning bör ske med straffskärpningsbestämmelserna i 18 kap. 2 §
BrB för Konungen m. fl. har tagits upp av några remissinstanser. RÅ föreslår
att straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § upphävs helt. Även bestämmelsen
i 18 kap. 2 § om straff skärpning vid vissa brott mot bl. a. Konungen
bör enligt hans uppfattning utgå. I vart fall bör bestämmelserna i 19 kap.
11 § och 18 kap. 2 § samordnas. Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt
delar RÅ:s uppfattning att 19 kap. 11 § bör upphävas helt. Svenska filminstitutet
anser inte, att det finns någon anledning att behålla det förstärkta
straffskyddet i 18 kap. 2 § för Konungens familj. Institutet föreslår därför,
att straffskärpningsregeln ändras så att den gäller endast ärekränkning
mot Konungen eller mot regent som är satt i Konungens ställe.

Departementspromemorians förslag till ändring av LAS så att allmän
sammankomst inte längre får upplösas, om därvid förekommer något som
strider mot lag, har tillstyrkts av övervägande antalet remissinstanser. Detsamma
gäller förslaget till motsvarande ändring beträffande förbud mot
förnyande av allmän sammankomst. Bland dessa remissinstanser är JK,
RÄ, ÖB, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus län samt Västerbottens
län, statens ungdomsråd, LO, SACO, Föreningen Sveriges statsåklagare,
Sveriges författareförening, Sveriges Radio, Svenska filminstitutet,
CSF och SSU.

Vissa remissinstanser har tillstyrkt dessa förslag endast delvis. Rikspolisstyrelsen
och länsstyrelsen i Malmöhus län betonar, att uttrycket ”något
som strider mot lag” visserligen främst avser yttrandefrihetsbrott men även
andra lagstridiga handlingar som strider mot ett offentligt intresse, t. ex.
narkotikabrott, brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen och dobbleri.
En rätt att upplösa eller förbjuda förnyande av allmän sammankomst på
grund av sådana lagstridiga handlingar kan inte anses vara en otillbörlig inskränkning
i yttrandefriheten. Trots att upplösningsgrunden inte har använts
på lång tid får den anses ha preventiv effekt. Pdkspolisstyrelsen och
länsstyrelsen tillstyrker sålunda förslagen endast i fråga om sådana lagstridiga
handlingar, som kan anses som yttrandefrihetsbrott. Hovrätten för
Västra Sverige tillstyrker ändring beträffande upplösning av allmän sammankomst
men avstyrker i fråga om förbud mot förnyande av sammankomst.
Hovrätten anser att förslaget i denna senare del innebär att polismyndigheten
medvetet måste åsidosätta det särskilda åliggandet i polisinstruktionen
att förebygga brott samt att hindra att den allmänna ordningen och
säkerheten störs genom brott. Liknande synpunkter anförs av Föreningen
Sveriges polismästare.

Förslaget om ändring i LAS har helt avstyrkts av bl. a. överåklagaren
i Malmö, länsåklagarna i Uppsala och Malmöhus län, länsstyrelsen i Stockholms
län, domareföreningen samt Föreningen Sveriges länspolischefer.
Ett par av åklagarmyndigheterna och länspolischefsföreningen motiverar

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

sitt avstyrkande med att polisen ej bör avhändas möjligheten att ingripa
mot brott vid allmän sammankomst. Länsstyrelsen i Stockholms län anser,
att regeln om upplösning och förbud mot förnyande på grund av lagstridigt
handlande behövs vid andra och mera renodlade former av allmänna
sammankomster än demonstrationer.

5.2 Brott mot trosfrid

Kommitténs förslag att ändra bestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB så att det
som enligt individens trosuppfattning hålls heligt skyddas mot sådant
offentligt skymfande som står i strid mot rätten till religionsfrihet tillstyrks
av övervägande antalet remissinstanser, däribland JK, rikspolisstyrelsen,
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, statens
ungdomsråd, advokatsamfundet, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och
Frälsningsarmén. Domkapitlet i Lunds stift, som också tillstyrker förslaget,
har uttalat att något särskilt behov av lagregler till skydd för kristen tro
och livssyn inte finns från den kristna människans egen ståndpunkt. Domkapitlet
anser dock att en bestämmelse behövs för att garantera öppen och
värdig debatt kring väsentliga livsfrågor. En annan tillstyrkande remissinstans,
Sveriges frikyrkoråd, anför att det inom svensk frikyrklighet inte
längre finns behov av lagligt skydd för trosfriden men anser det motiverat
att behålla paragrafen och utsträcka den till alla som lyder under svensk
lag oavsett religion.

Åtskilliga remissinstanser delar i stället reservanternas uppfattning att
bestämmelsen om brott mot trosfrid skall upphävas. Denna ståndpunkt intar
bl. a. RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, Svenska
kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, LO, Sveriges
författareförening, Svenska filminstitutet, Svenska teaterförbundet, Sveriges
kristna socialdemokratiska förbund och SSU. Mot kommitténs förslag
anförs bl. a., att det inte finns anledning att inskränka yttrandefriheten för
att ge kristna trosföreställningar ett särskilt skydd utöver vad som gäller
enligt bestämmelserna om störande av förrättning eller av allmän sammankomst,
hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende. Vidare anses
kommitténs förslag innebära en utvidgning av straffskyddet som skulle leda
till orimliga konsekvenser. Rekvisitet ”i strid mot rätten till religionsfrihet”
har också kritiserats som för vagt samt obegripligt.

En del remissinstanser anser att den nuvarande bestämmelsen inte bör
ändras och avstyrker förslaget av denna anledning. Bland dessa är hovrätten
för Övre Norrland, länsstyrelsen i Stockholms län, statens biografbyrå,
domkapitlet i Uppsala ärkestift samt domareföreningen. Dessa remissinstanser
anser, att det finns ett behov av en bestämmelse om brott mot trosfrid
men finner inte kommittéförslaget godtagbart. Man anser liksom de
avstyrkande remissinstanserna att den föreslagna bestämmelsen är för vag

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

och svår att tillämpa. Hovrätten anser dessutom att det finns anledning att
avvakta resultatet av det konventionsarbete som pågår inom FN på detta
område. Domkapitlet förordar att ”svenska kyrkan” utgår ur den nuvarande
lagtexten.

Ett par remissinstanser godtar delvis kommitténs förslag. Stockholms
rådhusrätt anser att skyddet för trosfrid bör, som kommittén har föreslagit,
knytas mera direkt till den enskilde men föreslår att rekvisitet ”i strid mot
rätten till religionsfrihet” utgår. Domkapitlet i Göteborgs stift hävdar, att
helighållandet står i relation till ett trossamfunds trossatser och inte till
enskild livsåskådning eller trosuppfattning, och föreslår därför att ”här i riket
verksamt trossamfund” ersätter uttrycket ”annans trosuppfattning” i
kommitténs förslag. Sveriges Radio anser att det finns skäl både för kommitténs
förslag och för reservanternas uppfattning.

5.3 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

Kommitténs förslag att man bör behålla en straffbestämmelse, en ”yttersta
gräns”, som ger myndigheterna möjlighet att ingripa mot vissa pornografiska
framställningar i alla media, och att denna gräns bör gälla också
vissa våldsinslag har tillstyrkts av de flesta remissintanserna. Bland dessa
är JK, hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, radionämnden, statens ungdomsråd, de tre hörda domkapitlen,
Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete,
LO, SACO, advokatsamfundet, domareföreningen, Pressens samarbetsnämnd
och Sveriges författareförening. Av dessa har LO, domareföreningen
samt Sveriges författareförening dock förklarat sig tillstyrka förslaget
med stor tvekan. Några remissinstanser, bl. a. hovrätten för övre
Norrland och socialstyrelsen, betonar sambandet mellan kommitténs förslag
och förslaget att avskaffa filmcensuren för vuxna.

USSU och Svenska teaterförbundet anser att straffbestämmelsen bör begränsas
till att gälla framställningar med våldsinslag.

Åtskilliga remissinstanser anser att den nuvarande bestämmelsen i 16
kap. 11 § BrB om sårande av tukt och sedlighet kan upphävas utan att ersättas
av någon annan bestämmelse. Bland dem som sålunda av detta skäl
avstyrker förslaget befinner sig RÄ, hovrätten över Skåne och Blekinge,
Sveriges Radio, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund,
Sveriges filmuthyrareförening, Folketshusföreningarnas riksorganisation,
Svenska filminstitutet och SSU.

RÅ finner det betänkligt att göra ingrepp i ett så vitalt intresse som
yttrande- och tryckfriheten utan mycket starka skäl, såsom vetenskapligt
belagda risker för omfattande och allvarliga skador eller olägenheter av
annat slag. RÅ framhåller att pornografin numera helt avkriminaliserats i
Danmark och att nordisk rättslikhet på detta område i det långa loppet

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

inte kan uppnås annat än genom total avkriminalisering. Beträffande framställningar
med våldsinslag anser RÅ att forskningsresultaten närmast tyder
på att det är individens attityder och värderingar som påverkas. Det
är således framställningens allmänna tendens och innehåll som betyder
mera än råa och sadistiska inslag. RÅ ifrågasätter därför om man kan
motverka skadeeffekter av våldsskildringar utan att gå betydligt längre i
fråga om kriminalisering än kommittén har föreslagit. Det bör i stället
få ankomma på hem och skola att genom ändamålsenlig uppfostran göra
det uppväxande släktet motståndskraftigt mot negativ påverkan av olika
slag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framför liknande synpunkter. Beträffande
den föreslagna utvidgningen till andra våldsskildringar än pornografiska
anför hovrätten dessutom, att en sådan straffbestämmelse inte
får innebära en avskärning av verkligheten eller hindra nyhetsförmedlingen.
Enligt hovrättens uppfattning torde det vålla oöverstigliga svårigheter i
tillämpningen att försöka avgränsa ett förbud mot våldsskildringar till att
gälla endast fantasiskapelser och sådana föregivna verklighetsskildringar
som är osanna. Förslaget är således inte genomförbart i denna del.

Sveriges Radio ifrågasätter kriminalisering på grund av svårigheterna
att precisera en gräns och objektivt avgöra när den överträds. Folketshusföreningarnas
riksorganisation anser att om straffbestämmelser över huvud
taget skall finnas för sårande av tukt och sedlighet begreppet ”förargelseväckande
beteende” är att föredra. SSU, som inte uttalar sig om framställningar
med våldsinslag, menar att tiden borde vara mogen för att rensa
ut bestämmelser om sårande av tukt och sedlighet. Kommittén har själv
med rik dokumentation visat att framställningar med sådant innehåll inte
har någon skadlig inverkan. Enligt SSU:s mening finns det snarare skäl
att anta att den öppnare attityd, som har kännetecknat inställningen till
dessa frågor under senare år, har haft en positiv effekt. I den mån kriminalisering
behövs torde bestämmelserna om förargelseväckande beteende
vara tillräckliga. Svenska filminstitutet är starkt kritiskt mot kommitténs
argumentering och slutsatser beträffande olika framställningars skadliga
inverkan och anser inte att bakgrunden till kommitténs förslag rimligen
kan sökas i modern filmforskning.

Vissa remissinstanser avstyrker kommitténs förslag om den yttersta gränsen
och förordar att nuvarande bestämmelse om sårande av tukt och sedlighet
behålls. Bland dessa remissinstanser är länsstyrelsen i Malmöhus län,
Riksförbundet Hem och Skola och Frälsningsarmén.

Flera remissinstanser har riktat invändningar mot den föreslagna bestämmelsens
lagtekniska utformning. Framför allt har man kritiserat användningen
av ordet ”anständighet”. Sådan kritik har framförts av bl. a.
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapitlet i Göteborgs stift,

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

USSU, domareföreningen, Sveriges författareförening, Svenska filminstitutet
och Svenska teaterförbundet.

Kommitténs förslag att införa en särskild bestämmelse som begränsar
spridningsrätten i vad avser sedlighetssårande framställningar har mottagits
positivt av de flesta remissinstanserna. Bland dessa kan nämnas JK,
RÄ, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, de tre hörda länsstyrelserna, statens ungdomsråd, de tre
hörda domkapitlen, Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete,
USSU, LO, SACO, advokatsamfundet, domareföreningen,
Pressens samarbetsnämnd, Sveriges författareförening, Sveriges kioskägares
riksförbund, Tobakshandlarnas riksförbund och Sveriges frikyrkoråd.
Åtskilliga av dessa instanser framhåller dock, att de föreslagna inskränkningarna
i spridningsrätten möter starka principiella betänkligheter från
tryckfrihet srättslig synpunkt och kan godtas endast med tanke på de fördelar
som man vinner genom förbiulet. Bl. a. rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser det också vara en nackdel att förslaget
inför två gränser för vad som är sedlighetssårande.

LO Iramhåller, att en bestämmelse som begränsar spridningen av pornografiska
alster är en förutsättning för att man skall kunna utöka det strafffria
området i enlighet med kommitténs förslag om den yttersta gränsen.
Några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Malmöhus län, anser att
redan den nuvarande bestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet kan
kompletteras med det föreslagna spridningsförbudet.

Socialstyrelsen, domkapitlet i Göteborgs stift, SACO och domareföreningen
förordar att det föreslagna spridningsförbudet vidgas att gälla också förråande
framställningar. Sveriges biograf ägareförbund och Sveriges filmuthyrareförening
föreslår att spridningsförbudet skall drabba grovt sedlighetssårande
och uppenbart förråande affischering och skyltning.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är överträdelser av det
föreslagna spridningsförbudet närmast att betrakta som ordningsförseelser
jämförbara med förargelseväckande beteende, varför ett bötesstraff borde
vara tillräckligt.

Pressens samarbetsnämnd anser, att inskränkningar i spridningsrätten
bör ske endast genom bestämmelser i TF och motsvarande lagstiftning för
andra media.

Kommitténs uttalande rörande innebörden av begreppet sedlighetssårande
i den föreslagna bestämmelsen om spridningsförbud har ingett USSU
och Sveriges författareförening farhågor beträffande bestämmelsens konsekvenser
för vetenskapliga och konstnärliga framställningar. Remissinstanserna
syftar därvid på uttalandet att ingen bör ”mot sin vilja utsättas för
åsynen av exempelvis samlagsbilder eller bilder som på ett påträngande och

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

onaturligt sätt framhäver modellens könsorgan”. De anser att den nya
spridningsbestämmelsen inte får hindra spridande av broschyrer om sexuallitteratur
och preventivmedel eller uppsättande av affischer om utställningar
och föreställningar. Inte heller bör bestämmelsen hindra skyltning med
konstnärlig, vetenskaplig eller upplysande litteratur som har t. ex. en samlagsbild
på omslaget.

Åtskilliga remissinstanser är kritiska mot brottsrubriceringen och anser
att den bör förtydligas. Till dessa hör Stockholms rådhusrätt, rikspolisstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län, SACO, advokatsamfundet, domareföreningen
samt Sveriges författareförening. I flera av dessa remissvar förordas,
att den av kommittén föreslagna brottsbenämningen olaga spridning
kompletteras så att det framgår vilken brottslighet som avses, t. ex. olaga
spridning av sedlighetssårande framställning.

Förslaget att införa ett spridningsförbud för sedlighetssårande framställningar
har avstyrkts av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, radionämnden,
Sveriges Radio, Föreningen Sveriges filmproducenter, Svenska
teaterförbundet och SSU.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att kommittén har överdrivit
behovet av bestämmelser om olaga spridning. Vill man skydda människor
mot obehaget av oblyg skyltning, kan det enligt hovrättens mening finnas
lika god anledning att skydda dem mot obehagliga kontakter i andra sammanhang.
Hovrätten kan inte instämma i påståendet att man genom att
skylta med ohöljt pornografiska bilder tvingar många att se på dem mot
sin vilja. Den som inte vill se dem, ser dem inte heller enligt hovrättens
uppfattning. Hovrätten finner det överdrivet att tro att människor blir
överraskade av pornografi. Man vet var den finns och säljs. Det är sålunda
inte visat, att det finns ett tillräckligt behov av bestämmelser om olaga
spridning. Hovrätten framhåller även, att en ökad öppenhet för sexuella
företeelser i massmedia och på andra sätt har inträtt under senare år. Även
toleransen mot pornografiska framställningar har ökat. Enligt hovrättens
mening är det inte motiverat att försöka hejda denna liberalisering i tänkesätten
genom att införa nya spridningsförbud. För extrema fall torde redan
gällande lagbud vara tillräckliga. Hovrätten nämner bestämmelserna om
ofredande och förargelseväckande beteende. — De allvarligaste betänkligheterna
mot det föreslagna spridningsförbudet anser hovrätten dock vara
av tryckfrihetsrättslig natur. Förslaget innebär att det tryckfrihetsrättsliga
ansvarighetssystemet sätts ur spel för tryckt skrift som är sedlighetssårande.
Om förslaget följs, skulle varje bokhandlare eller tidskriftsförsäljare bli
tvungen att från sedlighetssynpunkt granska de alster som han nu har rätt
att sprida på författarens eller utgivarens ansvar. Framgår det sedlighetssårande
av skriftens yttre, måste han hålla den dold men kan sälja den
när den efterfrågas. Är skriftens yttre inte sedlighetssårande men väl innehållet
i övrigt, måste han varna eventuella spekulanter så att ingen råkar

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

köpa en sådan skrift trots sin motvilja mot pornografi. Kommitténs förslag
innebär vidare, att de nyligen införda reglerna om radioansvarigheten sätts
ur funktion i fråga om sedlighetssårande inslag i radio och TV. Kommittén
förutsätter visserligen att bestämmelsen inte skall behöva tillämpas med
hänsyn till avtalet mellan staten och Sveriges Radio. Hovrätten anser det
dock inte uteslutet att radio eller TV kan råka sända något som väcker anstöt
och leder till åtal. Om man då gör gällande att programmet är sedlighetssårande
och att det inte har annonserats på sådant sätt att den pryde
har kunnat stänga av sin apparat, blir ansvaret inte programutgivarens
utan man måste utreda vem som i det enskilda fallet har försummat sig.
Därigenom åsidosätter man anonymitetsprincipen som har ansetts vara av
betydelse även för radioansvarigheten. Hovrätten anför vidare att dessa invändningar
också kommer att gälla film, om filmcensurutredningens förslag
till filmansvarighetslag genomförs. Både när det gäller ansvaret för tryckt
skrift och i fråga om radioansvar och filmansvar anser hovrätten det vara
ovisst om förslaget bör tolkas så att ansvar för olaga spridning kan komma
i fråga vid sidan om ansvar för kränkande av anständigheten. Enligt hovrättens
mening tyder kommitténs uttalande om förledande av ungdom på
att ett sådant dubbelt ansvar skall kunna förekomma.

I fråga om förslagets betydelse för det särskilda ansvarighetssystemet
för radioprogram intar radionämnden och Sveriges Radio samma ståndpunkt
som hovrätten över Skåne och Blekinge. Spridning av sedlighetssårande
framställning i radio och TV skulle enligt dessa remissinstanser regelmässigt
falla in under den föreslagna bestämmelsen. Det finns inte någon
särskild sändningstid, när man kan sända sedlighetssårande program och
räkna med att flertalet lyssnare eller tittare är beredda på att få se ett
sådant program. Kommittén har förbisett, att man i radion inte kan skilja
mellan ”spridning” och ”utgivning” så som kan ske beträffande tryckt
skrift. Resultatet blir således en verklig begränsning av yttrandefriheten
i radio och TV. Remissinstanserna finner det betänkligt, att sedlighetssårande
program genom att bedömas som olaga spridning, som inte är ett
tryckfrihetsbrott och därmed ej heller yttrandefrihetsbrott enligt radioansvarighetslagen,
kommer att bedömas enligt vanliga processuella regler och
inte enligt reglerna för tryckfrihetsmål. Radionämnden föreslår att undantag
för radioprogram görs i den föreslagna bestämmelsen om spridningsförbud.
Sveriges Radio anser att spridningsförbudet innebär en sådan urholkning
av de principer som gäller för tryckfriheten att bestämmelsen
över huvud taget inte bör införas. Vad kommittén avser att kriminalisera
torde komma att undvikas i Sveriges Radios program även utan straffsanktion.
Dessutom kan avtalet med staten kompletteras med en klausul om att
bolaget, om det i visst fall skulle finna det påkallat att sända program som
kan befaras vara sedlighetssårande, skall meddela publiken programmets
karaktär i presentation av detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Svenska teaterförbundet, som avstyrker det föreslagna spridningsförbudet,
hävdar att följden av förbudet snarast skulle bli en reklam ef fekt för
vissa produkter. För att vara på den säkra sidan skulle varje ansvarig för
sedlighetssårande framställning inom litteratur, teater, film, T\ och varieté
bli tvungen att sätta ut ett varningstecken av typ ”Obs! Innehåller inslag
som kan uppfattas som sedlighetssårande”. Skydd mot olaga spridning bör
begränsas att gälla påträngande reklam för pornografiska framställningar
t. ex. genom utdelning i brevlådor.

Beträffande innebörden av ”allmän plats” i den föreslagna bestämmelsen
om spridningsförbud har kommittén förklarat att därmed avses detsamma
som i allmänna ordningsstadgan. Denna definition har kritiserats av hovrätten
över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, vilka påpekar att samma uttryck har en annan, vidsträcktare innebörd
i 15 och 16 §§ i samma kapitel. Hovrätten framhåller dock att om uttrycket
”allmän plats” i den föreslagna bestämmelsen skulle tolkas i brottsbalkens
mening, förslaget skulle få en innebörd som kommittén inte torde ha avsett.

Kommitténs förslag att utan ändring i sak föra innehållet i nuvarande
16 kap. 11 § andra stycket till en särskild paragraf, 11 b §, och beteckna
brottet sårande av tukt och sedlighet har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Några remissinstanser, nämligen RÅ, Sveriges författareförening, Statens
biografbyrå och SSU, anser dock att den nuvarande bestämmelsen i 16
kap. 11 § andra stycket BrB bör upphävas.

Förslaget att utvidga den särskilda bestämmelsen till skydd för barn och
ungdom i 16 kap. 12 § till att gälla alla slags framställningar har överlag
fått ett positivt mottagande. En del av de tillstyrkande remissinstanserna
har dock föreslagit att en åldergräns förs in i bestämmelsen. Därvid har
föreslagits att gränsen bör sättas vid 15 eller 16 år. Sveriges författareförening
anser att Kungl. Maj :t bör ta avstånd från ett uttalande i förarbetena
till bestämmelsen att spridning bland värnpliktiga inte skulle falla under
denna. Enligt föreningen bör vissa militära s. k. vänjningsfilmer anses som
förråande framställningar. Riksförbundet Hem och Skola anser att endast
den som har fyllt 18 år skall ha rätt att utan vårdnadshavares sällskap få
tillträde till film-, teater- och varietéföreställning av sedlighetssårande
eller förråande art. Denna åldersgräns bör enligt förbundets mening införas
även för rätt att förvärva skrifter av sådant slag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges Radio och Svenska teaterförbundet
är negativa till kommitténs förslag i denna del. Hovrätten anser
att det kan starkt ifrågasättas, om man inte borde upphäva bestämmelsen
om förledande av ungdom. Sveriges Radio menar att bestämmelsen åtminstone
inte bör utvidgas så att den drabbar radio och TV. Teaterförbun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970 53

det anför att det torde vara svårt att i den svenska barnteaterns historia
hitta någon teaterföreställning som kan motivera den föreslagna kriminaliseringen.

6. Departementschefen

6.1 Allmän motivering

6.1.1 Yttrandefrihetsbrott och demonstrationsruit

I vårt land hävdas och värnas yttrandefriheten och församlingsfriheten
som grundläggande medborgerliga rättigheter. De utgör hörnstenar i en demokratisk
samhällsbyggnad. En viktig form av församlingsfrihet är rätten
att demonstrera. Demonstrationer har sedan lång tid spelat en väsentlig
roll som politiskt uttrycksmedel. Under senare år har särskilt ungdomen
funnit de traditionella vägarna att påverka statsmakterna och allmänheten
otillräckliga och valt demonstrationen för att på ett mera slagkraftigt sätt
föra fram sina åsikter. Demonstrationerna har i vårt land inte fått ett så
våldsamt förlopp som på andra håll i världen. I flera fall har dock polisingripanden
skett.

Demonstrationen är ett värdefullt komplement till andra medel för
opinionsbildning, bl. a. beroende på att den kan genomföras utan egentliga
ekonomiska resurser. I ett demokratiskt samhälle är det därför ett starkt
allmänt intresse att medborgarna kan i princip fritt begagna sig av demonstrationsrätten.
Denna rätt bör därför, i likhet med församlingsfriheten
i övrigt, inte underkastas andra inskränkningar än sådana som framstår
som nödvändiga av hänsyn till andra viktiga samhällsintressen.

Demonstrationer kan emellertid inte få förekomma i sådana former att
demonstranternas eller andra medborgares säkerhet äventyras eller att allvarliga
ordningsstörningar inträffar. I dessa hänseenden regleras församlingsrätten
genom lagen om allmänna sammankomster (LAS) som innehåller
bestämmelser om myndigheternas rätt till insyn och ingripande i allmänna
sammankomster. Bestämmelserna i denna lag drar upp vissa gränser
för demonstrationsrätten från ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Församlingsfriheten måste emellertid begränsas också av regler om vad
som får förekomma vid allmänna sammankomster i form av tal, sång, slagord
på plakat o. d. Gränserna för yttrandefriheten bestäms framför allt genom
den allmänna strafflagstiftningen. I brottsbalken (BrB) ges regler till
skydd för olika allmänna eller enskilda intressen som har ansetts så angelägna
att yttrandefriheten har fått vika. Hit hör framför allt bestämmelserna
om ärekränkning, uppvigling, skymfande av rikssymbol, hets mot folkgrupp,
brott mot trosfrid, skymfande av utländsk rikssymbol och den särskilda
straffskärpningsregeln för bl. a. ärekränkning av främmande makts

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

statsöverhuvud. Vissa av dessa brott har sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningen
(TF).

Några av yttrandefrihetsbrotten har fått särskild aktualitet i samband
med demonstrationer. Jag syftar då främst på uppvigling, skymfande av
svensk eller utländsk rikssymbol samt ärekränkning av främmande statsöverhuvud
m. fl. Beträffande dessa brott har det ifrågasatts, om avvägningen
mellan å ena sidan intresset av yttrandefrihet och församlingsfrihet
samt å andra sidan de intressen som straffbestämmelserna avser att, skydda
är tillfredsställande. Bestämmelsen om uppvigling har kritiserats främst
för att den kriminaliserar även rena bagatellfall av uppmaning till brott
eller liknande gärningar och för att den inte lämnar utrymme för straffrihet
i fall då det föreligger en intressekollision mellan det allmänna intresset
att förhindra brott och rätten till åsiktsfrihet. När det gäller skymfande
av rikssymbol har det ifrågasatts, om man med vår tids mera internationella
inställning bör skydda nationella symboler genom särskilda straffbestämmelser.
Straffskärpningsregeln om ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud m. fl. gäller efter en ändring i TF år 1965 inte ärekränkning
som begås i tryckt skrift eller i radioprogram men väl ärekränkning
i andra former, och detta förhållande har betecknats som inkonsekvent.

Om yttrandefrihetsbrott förekommer i samband med en demonstration,
är polisen — liksom i andra fall —- skyldig att ingripa mot gärningsmannen.
Polisen har dessutom i vissa fall rätt att med stöd av 10 § LAS upplösa
demonstrationen. Sådana ingripanden leder ofta till oroligheter och
ibland också till sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Med
anledning härav har man i debatten om demonstrationerna också fört fram
tanken på att begränsa polisens skyldighet att ingripa under pågående demonstration.

Mot denna bakgrund har det ansetts motiverat att se över bestämmelserna
om de nu särskilt nämnda yttrandefrihetsbrotten och vissa regler i LAS.
Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet har haft i uppdrag
att se över bl. a. uppviglingsbrottet och har redovisat sina överväganden
i den delen i ett särskilt betänkande (Stencil Ju 1969 : 16). Bestämmelserna
om skymfande av svensk eller utländsk rikssymbol samt straffskärpningsregeln
för ärekränkning av främmande statsöverhuvud m. fl. har varit
föremål för översyn inom justitiedepartementet. Förslag till ändring av
dessa bestämmelser och till viss ändring i LAS har lagts fram i en departementspromemoria
(Stencil Ju 1969: 25).

Jag kommer i det följande att i tur och ordning behandla de ändringar
som sålunda har föreslagits beträffande uppvigling, skymfande av svensk
eller utländsk rikssymbol, straffskärpning för ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud m. fl. och de härmed sammanhängande åtalsreglerna
samt upplösning av och förbud mot förnyande av allmän sammankomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Enligt bestämmelsen i 16 kap. 5 § BrB om uppvigling straffas den som
genom meddelande till allmänheten uppmanar eller söker förleda till brott,
svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet.
Till sådana medborgerliga skyldigheter som avses här hör bl. a. värnplikten
och skyldigheten att avge självdeklaration. Som exempel på ohörsamhet
mot myndighet kan nämnas underlåtenhet att efterkomma ett vitesföreläggande.
Brottet är uppdelat i ett ”normalbrott”, för vilket straffskalan
är böter eller fängelse i högst sex månader, och ett grovt brott, som bestraffas
med fängelse i högst fyra år. Som exempel på fall då uppviglingsbrott
kan anses som grovt anges i bestämmelsen att gärningsmannen har sökt
förleda till allvarligt bigott.

Bestämmelsen om uppvigling bör jämföras med reglerna om stämpling
till brott. Med stämpling förstås enligt 23 kap. 2 § andra stycket BrB att någon
i samråd med annan beslutar viss brottslig gärning eller att någon söker
anstifta annan till brott eller åtar sig eller erbjuder sig att utföra brottslig
gärning. Stämpling skiljer sig alltså såtillvida från uppvigling, att den består
i en uppmaning till viss person att begå brott, medan uppvigling förutsätter
att man vänder sig till allmänheten. Stämpling bestraffas endast
när den avser sådana grövre brott vid vilka man har ansett det nödvändigt
att ingripa med straff på ett tidigt stadium. Vidare föreskrivs i fråga om
stämpling — till skillnad från vad som gäller beträffande uppvigling — att
ansvar inte skall ådörnas om faran för brottets fullbordan var ringa.

Kommittén har föreslagit, att ringa fall av uppvigling skall vara strafffria.
Med ringa fall avser kommittén i första hand bagatellartade fall av
uppvigling, där samhällets behov att ingripa med straff blir tillräckligt tillgodosett
genom straffbestämmelserna i 16 kap. 3 § BrB om ohörsamhet mot
ordningsmakten och i 16 kap. 16 § BrB om förargelseväckande beteende.
Vid bedömande av om uppvigling skall anses ringa bör enligt kommitténs
mening främst beaktas dels beskaffenheten av det brott eller den gärning
som uppviglingen avsett, dels i vilken mån det har förelegat risk för att
uppmaningen skulle följas eller försöket till förledande lyckas. Till ringa
fall av uppvigling vill kommittén vidare hänföra de s. k. intressekollisionsfallen.
Härmed avses de fall då medborgarnas rätt att hysa vilken åsikt som
helst och hävda denna bör väga tyngre än samhällets intresse av att brott
och därmed i detta sammanhang jämställda gärningar förhindras genom
uppviglingsbestämmelsen. Situationer av detta slag föreligger typiskt sett
när det väsentliga för gärningsmannen inte är själva brottsuppmaningen
och syftet att denna skall följas utan hans önskan att på ett slagkraftigt
och effektfullt sätt uttrycka sin åsikt i en viss fråga.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag fått ett övervägande
positivt mottagande. En del invändningar har dock gjorts från åklagar- och
polishåll. Man har menat, att förslaget medför svåra ställningstaganden för
polisen och att möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse för bagatellfallen

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

är tillräcklig för att undvika stötande resultat. Vissa kritiskt inställda remissinstanser
har också anfört, att det inte finns något befogat intresse av
att låta samhällskritik få formen av uppmaning till lagbrott.

Jag delar kommitténs uppfattning att uppviglingsbestämmelsen i sin nuvarande
utformning omfattar handlingar som måste bedömas som i och för
sig föga straffvärda och att de i varje fall inte bör rubriceras som uppvigling,
en brottsbenämning som för tanken till grova brott. Det kan t. o. m.
tänkas fall där -— med hänsyn till det sätt på vilket uppmaningen framförs,
det sammanhang i vilket uppmaningen görs och beskaffenheten av det
brott som uppmaningen gäller — ett ingripande med straffrättsliga medel
skulle te sig närmast löjeväckande. Visserligen kan man enligt gällande
rätt undvika de mest stötande resultaten genom att meddela åtalsunderlåtelse.
Men denna lösning är, som också kommittén framhåller, inte helt
tillfredsställande. Inte heller anser jag det lämpligt att införa en särskild
åtalsbestämmelse för uppviglingsbrottet. En ordning som innebär att polisen
inte behöver ingripa i bagatellartade fall är enligt min mening att
föredra. Ett sådant resultat uppnås om man inför en straffrihetsregel motsvarande
den som nu finns för vissa ringa fall av stämpling enligt 23 kap.
2 § andra stycket BrB.

Om en uppmaning eller annat försök till förledande till brott eller därmed
jämställd gärning har skett i sådan form och i sådant sammanhang att
risken för att den skall följas framstår som ringa, bör sålunda förfarandet
enligt min mening inte bestraffas som uppvigling. Det får anses tillräckligt
att försöket, om det har gjorts på sådant sätt att det väcker allmän förargelse,
kan bestraffas som förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB.
I motsats till vad ett par remissinstanser har hävdat anser jag att ordalagen
i den bestämmelsen inte hindrar att den tillämpas vid ringa fall av uppvigling.

Kommittén har också förordat, att man skall kunna fria från straff för
uppvigling, när den handling som uppmaningen eller försöket till förledande
syftar till är av bagatellartad karaktär. Jag är ense med kommittén om
att vissa sådana fall kan bedömas som ringa, även om faran för att uppmaningen
skall följas inte framstår som obetydlig. Har en uppmaning avsett
en i och för sig bagatellartad förseelse — t. ex. åsidosättande av parkeringsföreskrifter
— men skulle konsekvenserna av att uppmaningen följs av ett
stort antal människor blir allvarliga, bör dock gärningen inte kunna anses
som ringa.

Kommitténs förslag att hänföra intressekollisionsfallen till ringa fall av
uppvigling har mött invändningar från flera håll. En del remissinstanser
avstyrker förslaget helt i denna del medan andra anser att straffrihet enbart
på grund av intressekollision inte bör förekomma.

Vid demonstrationer har under senare år demonstranterna ofta använt
ord och uttryck som har haft formen av uppmaning till brott, svikande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Detta har särskilt
gällt uppmaningar att vägra värnplikt o. d. Flera av dessa demonstranter
har gjort sina slagord tillspetsade på detta sätt, inte i första hand för att få
en omedelbar effekt av uppmaningen utan för att väcka den allmänna opinionen.
Det kan ifrågasättas om man inte för dessa fall bör vidga yttrandefrihetens
gränser till förmån för den fria kritikrätten. Det är visserligen
riktigt att det finns andra möjligheter att kritisera t. ex. värnpliktslagarna
än att uppmana till lagbrott. I fall av den art som här har beskrivits
bör man emellertid — liksom när det gäller tryckfrihetsbrott — se
mera till syftet än till formen för uppmaningen. Jag delar därför kommitténs
uppfattning att de fall, då gärningsmannens huvudsakliga syfte inte är
att förleda till brott eller därmed jämställd handling utan uppmaningen
till lagstridigt handlande får ses främst som ett led i opinionsbildningen,
bör vara straffria. Detta innebär inte att jag anser att alla fall av t. ex. uppmaning
till värnpliktsvägran skall vara straffria. Frågan om man bör fria
från ansvar på grund av intressekollision får avgöras med hänsyn till samtliga
föreliggande omständigheter.

Jag föreslår i enlighet med det anförda att en bestämmelse införs i 16
kap. 5 § BrB av innebörd att straff för uppvigling inte skall ådömas i ringa
fall. I specialmotiveringen återkommer jag till frågan om utformningen av
straffrihetsbestämmelsen och dennas praktiska tillämpning.

Bestämmelsen om uppvigling har sin motsvarighet i 7 kap. 4 § 9 TF. Denna
bestämmelse är så utformad att den föreslagna ändringen i 16 kap. 5 §
BrB inte behöver föranleda någon ändring i TF.

För skymfande av rikssymbol finns straffbestämmelser beträffande
svensk rikssymbol i 16 kap. 7 § BrB och beträffande utländsk symbol i 19
kap. 10 § BrB. I det förra fallet hänförs sålunda brottet till brott mot allmän
ordning men i det senare fallet anses det som ett brott mot rikets säkerhet.
Gärningsbeskrivningarna för de båda brotten överensstämmer emellertid
och straffskalan är i båda lagrummen böter eller fängelse i högst sex
månader.

I departementspromemorian föreslås att dessa bestämmelser upphävs.
Förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande. De flesta myndigheter
och organisationer som hörts över förslaget anser särskilda straffbestämmelser
för skymfande av rikssymbol inte längre vara behövliga. Några
remissinstanser menar dock, att det behövs ett starkare straffskydd än som
kan ges genom tillämpning av andra bestämmelser, varvid man i första
hand har tänkt på bestämmelsen om förargelseväckande beteende.

De båda bestämmelserna om skymfande av rikssymbol tillfördes svensk
strafflagstiftning först på 1940-talet. Tidigare kunde sådant kränkande
straffas endast som förargelseväckande beteende. Skymfande av utländsk
rikssymbol blev ett särskilt brott år 1940. Som motiv för bestämmelsen angavs
riskerna för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

skulle störas. Det särskilda straffskyddet för skymfande av svensk rikssymbol
infördes i samband med 1948 års straff lagsrevision. Bestämmelsen
motiverades främst med att det borde finnas en motsvarighet till bestämmelsen
om skydd för utländskt höghetstecken. Något svenskt höghetstecken
vid sidan av flaggan och riksvapnet finns inte.

Jag är medveten om att skymflig! beteende mot det egna landets eller
annat lands flagga eller mot andra statssymboler av många fortfarande
anses stötande. Skyddet för utländsk rikssymbol infördes emellertid som
nämnts under krigsåren och detta kan under då rådande förhållanden ha
framstått som en naturlig åtgärd. Bestämmelsen om skydd för svensk rikssymbol
var knappast betingad av något konkret behov. Dess tillkomst får
närmast ses som en teknisk konsekvens av att en straffbestämmelse om utländsk
rikssymbol redan fanns. Under senare tid har skett en påtaglig förskjutning
av värderingarna från nationalism till internationalism. Det kan
f. ö. nämnas, att skymfande av inhemsk rikssymbol inte är särskilt straffbelagt
i t. ex. dansk eller norsk lagstiftning.

I fråga om utländsk rikssymbol måste hänsyn givetvis tas till folkrättens
regler. En stat torde vara skyldig att respektera och skydda främmande
stats rikssymbol. Jag ansluter mig emellertid till den uppfattning som har
kommit till uttryck i departementspromemorian och som går ut på att folkrätten
i denna del inte förpliktar ett land att upprätthålla skyddet genom
särskild straffbestämmelse. Flera europeiska länders strafflagstiftning ger
f. ö. ett mycket begränsat skydd åt utländska höghetstecken.

Jag anser under dessa förhållanden att särskilda straffbestämmelser för
skymfande av rikssymbol inte längre har någon egentlig funktion att fylla.
Det får för Sveriges del anses tillräckligt att reglerna om förargelseväckande
beteende och skadegörelse kan tillämpas i förekommande fall.

Jag föreslår i enlighet med det anförda att de särskilda bestämmelserna
i 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 § BrB om skymfande av svensk resp. utländsk
rikssymbol samt deras motsvarigheter i 7 kap. 4 § 6 resp. 8 TF upphävs.

I fråga om ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl. innebär
straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB bl. a. att den som gör sig
skyldig till grovt förtal eller grov förolämpning av främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket kan ådömas strängare straff än
som annars hade kunnat följa på ärekränkningsbrottet. I 19 kap. 16 § andra
stycket BrB föreskrivs bl. a. att gärning som innebär sådan kränkning av
främmande makt som nu sagts samt försök, förberedelse eller stämpling till
eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning får åtalas av åklagare endast
om Kungl. Maj :t har förordnat därom.

I departementspromemorian föreslås att de nämnda bestämmelserna
ändras så att de inte längre kommer att gälla ärekränkningsbrott samt
att en särskild åtalsregel vid ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud
m. fl. förs in i 5 kap. 5 § BrB samtidigt som en justering av de nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

varande åtalsreglerna i 19 kap. 16 § BrB företas. Praktiskt taget samtliga
remissinstanser har tillstyrkt förslaget i denna del.

Som nämns i promemorian gäller f. n. olika regler för ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud och representant här i riket beroende på
om ärekränkning har skett i tryckt skrift eller radioprogram eller om den
har skett på annat sätt. Efter en ändring år 1965 i brottskatalogen i 7 kap.
4 § TF bedöms sådan ärekränkning i det förra fallet uteslutande enligt allmänna
regler om ärekränkning i 5 kap. BrB, medan i det senare fallet även
straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB är tillämplig. Eftersom det särskilda
straffskyddet inte längre gäller vid ärekränkning genom tryckt skrift
eller i radioprogram saknas det enligt min uppfattning anledning att behålla
skyddet för ärekränkning i andra former — i all synnerhet som det i allmänhet
måste anses allvarligare att smäda främmande makts statsöverhuvud
eller representant genom angrepp i press, radio eller TV med hänsyn
till att en sådan kränkning normalt får mycket större spridning än ett angrepp
genom kränkande yttranden i andra sammanhang, t. ex. under en demonstration.
De allmänna reglerna om ärekränkning får också från folkrättslig
synpunkt anses ge tillräckligt skydd även i sådana fall. Jag förordar
sålunda att hänvisningarna i 19 kap. 11 och 16 §§ BrB till 5 kap. samma
balk utgår.

Straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB omfattar inte bara ärekränkningsbrott
utan också vissa gärningar som avses i 3 kap. om brott mot liv
och hälsa och i 4 kap. om brott mot frihet och frid. I paragrafen föreskrivs
vidare, att straffskärpningsregeln skall äga motsvarande tillämpning när
främmande makt kränks genom att någon gör intrång i lokal som innehas
av dess representation eller gör skada på lokalen eller på egendom som
finns där. I 18 kap. 2 § BrB finns en regel, motsvarande 19 kap. 11 § BrB,
om straffskärpning vid förgripelse mot Konungen eller annan medlem av
konungahuset eller mot regent som är satt i Konungens ställe.

RÅ föreslår i sitt remissvar, att straffskärpningsregeln för främmande
statsöverhuvud m. fl. i 19 kap. 11 § upphävs helt. Han anser också att bestämmelsen
i 18 kap. 2 § om straffskärpning för vissa brott mot Konungen
m. fl. bör utgå. I varje fall bör enligt RÅ:s mening de båda bestämmelserna
samordnas, så att det vid ärekränkning mot Konungen m. fi. inte tillämpas
andra straffskalor än vid ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud.

Jag kan inte helt ansluta mig till RÅ:s uppfattning i denna del. De brott
som straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § kommer att avse efter ett genomförande
av promemorieförslaget är av annan karaktär än ärekränkningsbrotten.
Det är här inte fråga om brott mot yttrandefriheten, och det kan
alltså inte föreligga någon sådan diskrepans mellan de allmänna straffbestämmelserna
och de tryckfrihetsrättsliga reglerna som vid ärekränkningsbrotten.
När det som här gäller angrepp på statsöverhuvudets eller repre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

sentantens fysiska person eller på beskickningens egendom har en straffskärpningsregel
enligt min mening ett större berättigande än när det är
fråga om ärekränkning. På liknande sätt anser jag att man bör bedöma
reglerna i 18 kap. 2 § BrB om straffskärpning, när gärning som avses i 3
eller 4 kap. BrB begås mot Konungen m. fl. Det kan visserligen anföras
goda skäl för en samordning av bestämmelserna i 18 kap. 2 § och 19 kap.
11 § BrB såvitt gäller ärekränkningsbrott. Utan en föregående utredning
och remissbehandling av ett förslag i ämnet är jag likväl inte beredd att nu
förorda någon sådan anpassning av 18 kap. 2 § till den föreslagna nya
lydelsen av 19 kap. 11 § som RÅ åsyftar.

Den särskilda åtalsregeln i 19 kap. 16 § BrB gäller bl. a. vid ärekränkning
av främmande makts statsöverhuvud och representant här i riket. Slopandet
av det särskilda straffskyddet i TF för sådan ärekränkning får dock anses
innebära att, om kränkningen har skett i tryckt skrift eller i radioprogram,
de vanliga åtalsreglerna i 5 kap. 5 § BrB är tillämpliga. Det innebär
att allmänt åtal i sådant fall kan komma till stånd endast om målsäganden
anger brottet till åtal och JK finner åtal påkallat från allmän synpunkt.

I promemorian föreslås, att en särskild åtalsregel för ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket och för främmande
makts representant här i riket förs in i 5 kap. 5 § BrB i samband med
att den föreslagna ändringen av 19 kap. 11 § BrB genomförs. Enligt förslaget
förs sådana fall av ärekränkning under allmänt åtal och skall åtalsprövningen
ankomma på Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t bemyndigat
därtill. Angivelse av målsäganden skall inte krävas. Samtidigt föreslås att
Kungl. Maj :t får möjlighet att bemyndiga annan att förordna om åta!
också i de fall av kränkning av främmande makt som även framdeles kommer
att omfattas av straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB, d. v. s. kränkning
av vissa intressen genom gärning som avses i 3 eller 4 kap. BrB.

Under remissbehandlingen har någon invändning inte riktats mot de föreslagna
åtalsreglerna. Även jag finner det lämpligt att ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller av främmande
makts representant här i riket läggs under allmänt åtal och att angivelse
från målsäganden inte skal! krävas. Diplomatisk hövlighet torde kräva att
främmande makts statsöverhuvud som ärekränks under vistelse i vårt land
skall kunna få upprättelse genom lagföring för brottet utan att ange brottet
till åtal eller väcka enskilt åtal. För dessa fall bör dock som hittills föreskrivas
särskild åtalsprövning. De allmänna reglerna om åtal för ärekränkningsbrott
bör däremot gälla vid ärekränkning av främmande statsöverhuvud
som inte vistas i Sverige.

Jag biträder förslaget att den särskilda åtalsprövningen skall tillkomma
Kungl. Maj :t men kunna delegeras till annan.

Genom den i promemorian föreslagna åtalsregeln i 5 kap. BrB vinner
man den fördelen att åtal för ärekränkning av främmande makts statsöver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

huvud och representant här i riket kommer att följa samma regler oberoende
av i vilken form ärekränkningen sker. Regeln kommer nämligen att gälla
även i tryckfrihetsmål och i mål enligt radioansvarighetslagen.

Innehållet i församlingsrätten bestäms, som framgår av det föregående,
till väsentlig del av hur gränserna dras för yttrandefriheten. Men församlingsfriheten
begränsas även av hänsyn till allmän ordning och säkerhet i
samhället. I vår lagstiftning finns bestämmelser i detta hänseende främst i
LAS. Här ges bl. a. bestämmelser om polismyndighets befogenhet att inställa
eller upplösa allmän sammankomst (10 §). Polismyndigheten har bl. a.
rätt att upplösa sammankomst, om det vid sammankomsten förekommer
något som strider mot lag eller om sammankomsten föranleder svårare
oordning eller avsevärd fara för de närvarande. Innan upplösning företas,
skall andra åtgärder ha prövats och visat sig otillräckliga för att förebygga
fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller skydda de närvarande.
Motsvarande föreskrifter finns i fråga om polisens rätt att förbjuda
förnyande av allmän sammankomst (11 §).

I departementspromemorian föreslås sådan ändring av 10 och 11 §§ LAS
att upplösning eller förbud mot förnyande av allmän sammankomst inte
längre skall få ske enbart på grund av lagstridigt handlande. Det övervägande
antalet remissinstanser har ställt sig positiva till förslaget. En del
remissinstanserna har dock avstyrkt detta. De flesta av dessa anser att polisen
inte bör avhändas möjligheten att ingripa mot brott vid allmän sammankomst
och finner sig därför inte kunna godta förslaget.

För egen del vill jag först framhålla, att ifrågavarande bestämmelser reglerar
endast polismyndighets rätt att inställa eller upplösa allmän sammankomst
resp. meddela förbud mot förnyande av sådan sammankomst,
däremot inte polisens möjlighet att ingripa mot enskild gärningsman. Den
föreslagna ändringen berör alltså inte denna möjlighet.

Det kan enligt min mening ifrågasättas, om polisen bör ha rätt att upplösa
allmän sammankomst eller förbjuda förnyande av sådan sammankomst
uteslutande på den grund att därvid förekommer resp. har förekommit något
som strider mot lag. Denna grund för upplösning och förbud mot förnyande
avser främst yttrandefrihetsbrotten. Intresset av att värna församlingsfriheten
bör emellertid väga tyngre än samhällets intresse av att kunna
stävja och förebygga brott av detta slag. I praktiken lär dessutom endast
”svårare oordning” användas som grund för upplösning av allmän sammankomst.

Bl. a. rikspolisstyrelsen har påpekat, att uttrycket ”något som strider
mot lag” omfattar även t. ex. narkotikabrott och brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen
samt att förslaget därför medför att polismyndighet
inte kan upplösa eller förbjuda förnyande av allmän sammankomst, vid
vilken sådan eller liknande brottslighet förekommer. Jag är medveten om
att promemorieförslaget får denna konsekvens. Det torde dock hittills inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

ha visats föreligga något behov av att kunna upplösa allmän sammankomst
endast på den grund att därunder begås narkotikabrott eller liknande. Förslaget
påverkar som nämnts inte polisens möjligheter att under pågående
sammankomst gripa personer som har gjort sig skyldiga till brott. Det synes
mig under dessa förhållanden inte vara nödvändigt att begränsa den ifrågasatta
reformen till att avse endast upplösning eller förbud med anledning
av yttrandefrihetsbrott.

I likhet med de flesta remissinstanserna ansluter jag mig sålunda till förslaget
i promemorian att bestämmelserna om polisens rätt att upplösa och
meddela förbud mot förnyande av allmän sammankomst begränsas till —
förutom fall då sammankomst hållits i strid mot förbud eller beslut meddelats
att sammankomsten inte får äga rum — fall då sådan sammankomst
föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande.

I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om vissa ändringar i
12 § LAS och 21 § AOst. I förstnämnda paragraf föreskrivs bl. a. att i fråga
om allmän sammankomst som anordnas av utlänning eller vid vilken utlänning
skall medverka skall gälla vad som är särskilt föreskrivet därom. En
motsvarande hänvisning finns i 21 § tredje stycket AOst. Med dessa hänvisningar
avses kungörelsen (1913: 380) om rätt för den som är bosatt i utlandet
att giva eller medverka i offentlig föreställning m. m. i Sverige. I kungörelsen
hänvisas till förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter. Kungörelsen hade ursprungligen
rubriken ”Kungl. kungörelse ang. rätt för utlänning och i utlandet bosatt
svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att
därvid medverka”. I samband med att här i landet bosatta utländska artister
ålades att betala inkomstskatt i stället för bevillningsavgift (prop.
1966: 127, BevU 54, rskr 338) ändrades 1908 års förordning och 1913 års
kungörelse år 1966 att gälla person som var bosatt i utlandet. Sådan person
fick inte utan tillstånd anordna eller medverka vid vissa föreställningar
eller tillställningar. Hänvisningen i 21 § AOst ändrades samtidigt för att
stämma överens med det nya innehållet i kungörelsen (SFS 1966: 733).

I januari 1970 trädde nya ändringar i 1908 års förordning och 1913
års kungörelse i kraft (prop. 1969: 153, BeU 72, rskr 426, SFS 791 och 794).
Genom ändringar i kungörelsen har tiilståndskravet anknutits direkt till
de fall i vilka bevillningsavgift skall utgå enligt förordningen. Enligt förordningens
nya lydelse skall bevillningsavgift utgå i flera fall än tidigare.
Bestämmelserna i 12 § LAS och 21 AOst bör ändras för att anknyta bättre
till de nya reglerna om tillståndskrav. Lagrummen bör i dessa delar lämpligen
formuleras så att däri hänvisas till särskilda föreskrifter beträffande
allmän sammankomst resp. offentlig tillställning, för vilken bevillningsavgift
för särskilda förmåner och rättigheter skall utgå. Någon tveksamhet
om vad som avses torde inte uppkomma med hänsyn till att 1908 års
förordning är den enda nu gällande förordningen om bevillningsavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970 63

Jag föreslår sålunda att 12 § LAS och 21 § AOst ändras i enlighet medj
det nu sagda.

Samtidigt bör den ändringen göras i dessa båda lagrum att ordet »medicinalstyrelsen»
byts ut mot »socialstyrelsen».

6.1.2 Brott mot trosfrid

Det reella innehållet i rätten till religionsfrihet är främst beroende av vilka
möjligheter staten ger den enskilde att fritt utöva religion eller att ställa
sig utanför varje religiös gemenskap. Av betydelse för individens religionsfrihet
i en vidsträcktare bemärkelse är emellertid också i vad mån han kan
utöva sin religion utan att riskera att av andra grupper eller enskilda i samhället
skymfas eller förföljas eller på annat sätt utsättas för lidande för sin
religions skull.

Rätten till religionsfrihet är en mänsklig rättighet. I FN:s förklaring om
de mänskliga rättigheterna anges även denna rätt. Den innefattar enligt förklaringen
frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap
med andra offentligt eller enskilt utöva religion eller tro genom undervisning,
andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.
I dessa rättigheter får —- liksom i övriga mänskliga rättigheter — göras endast
sådana inskränkningar som har fastställts i lag och uteslutande syftar
till att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter
samt att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på
moral, allmän ordning och allmän välfärd. I den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som Sverige
har ratificerat, finns vissa motsvarande bestämmelser om rätten till
religionsfrihet.

I Sverige anges religionsfrihetens princip i 16 § regeringsformen. Religionsfrihet
i den meningen att staten tillåter medborgarna att fritt utöva
sin religion, byta religion eller stå utanför statskyrkan eller annat trossamfund
garanteras genom religionsfrihetslagen.

Religiösa personer eller grupper åtnjuter vidare skydd för sin tro och dess
utövande genom vissa bestämmelser i BrB, vilka uttryckligen hänför sig till
religion och religionsutövning. Genom dessa bestämmelser straffskyddas
mötesfriden vid allmänna andaktsövningar liksom vid vissa andra förrättningar
och sammankomster. Det är sålunda straffbelagt som störande av
förrättning eller störande av allmän sammankomst (16 kap. 4 §) att genom
våldshandling eller oljud eller på annat jämförligt sätt störa eller försöka
hindra allmän gudstjänst eller annan allmän andaktsutövning. Störande
uppträdande i kyrka eller annan gudstjänstlokal på tid då det inte pågår
gudstjänst eller sammankomst för andaktsövning kan, om det inte är ett
försök att hindra en följande andaktsövning, vara att bedöma som förargelseväckande
beteende. BrB innehåller också en straffbestämmelse som är
mera direkt riktad mot religionsförföljelse, nämligen stadgandet i 16 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

8 § om hets mot folkgrupp. Enligt denna paragraf är det straffbart att offentligen
hota, förtala eller smäda folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse. Ett förslag till ändrad lydelse av paragrafen, vilket Kungl.
Maj:t har beslutat förelägga riksdagen i prop. 1970: 87, kommer att beröras
i det följande. Genom bestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB om brott mot
trosfrid ges också skydd för sådant som religiösa människor håller heligt.
För sådant brott kan den dömas som offentligen skymfar det som hålls
heligt av svenska kyrkan eller annat trossamfund som är verksamt i
Sverige. Denna bestämmelse och bestämmelsen om hets mot folkgrupp har
sin motsvarighet i 7 kap. 4 § 13 resp. 12 TF.

Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet har granskat
de bestämmelser till skydd för religionsfriheten som finns i vår lagstiftning
och har därvid särskilt övervägt huruvida bestämmelsen om brott mot trosfrid
kan upphävas. Enligt kommittén kan emellertid individens behov av
skydd i detta avseende inte tillgodoses enbart genom bestämmelserna om
störande av förrättning eller av allmän sammankomst, hets mot folkgrupp
och förargelseväckande beteende. Kommittén föreslår därför, att trosfridsbestämmelsen
i princip behålls men att den ges ett delvis förändrat innehåll.
Enligt kommittéförslaget skall det vara straffbart att i strid mot rätten till
religionsfrihet offentligen skymfa sådant som enligt annans trosuppfattning
hålls heligt.

Kommittén har inte varit enhällig i denna del. Två reservanter har föreslagit,
att trosfridsparagrafen upphävs utan att ersättas av någon annan
bestämmelse.

Under remissbehandlingen har meningarna om kommittémajoritetens
förslag varit delade. Flera remissinstanser anser i likhet med denna
majoritet, att det finns behov av en bestämmelse till skydd för det som hålls
heligt av religiösa människor. En hel del av dessa finner dock majoritetens
förslag för vagt och svårt att tillämpa och föredrar därför att den nuvarande
bestämmelsen behålls oförändrad. Åtskilliga remissinstanser delar emellertid
reservanternas uppfattning och anser att trosfridsbestämmelserna i
BrB och TF bör utgå. För min del vill jag i denna fråga anföra följande.

I dagens samhälle anses det angeläget att en fri och öppen debatt kan
föras i alla viktiga frågor som har anknytning till mänsklig samlevnad. En
förutsättning för en sådan debatt är en vidsträckt rätt till yttrande- och
tryckfrihet. Inga andra inskränkningar bör göras i denna rättighet än som
oundgängligen påkallas av hänsyn till motstående allmänna eller enskilda
intressen. En demokratisk samhällsordning bygger också på medborgarnas
tolerans och respekt för andra medborgares åsikter och värderingar i olika
frågor. Utvecklingen i samhället har gått mot en allt generösare inställning
mot oliktänkande. När det gäller de religiösa grupperna i samhället bör
hänsyn givetvis tas till deras rätt att få komma samman och utöva sin religion
utan att störas av andra. Förföljelse av människor med viss trosbekän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år W70

nelse genom hot och smädelse kan inte heller accepteras. I vår lagstiftning
ges också straffskydd mot sådana angrepp genom bestämmelserna i BrR om
straff för störande av förrättning eller allmän sammankomst och för hets
mot folkgrupp. Angrepp på enskilda personer med förtal eller smädelse på
grund av deras religiösa uppfattning kan i vissa fall straffas enligt bestämmelserna
i 5 kap. om ärekränkning. Om någon angriper religiösa värden på
ett sätt som väcker allmän förargelse, kan detta bli att bedöma som förargelseväckande
beteende.

I en proposition med förslag till lagstiftning mot rasdiskriminering m. m.,
(prop. 1970:87), vilken på min anmälan beslutades av Kungl. Maj:t den
27 februari 1970, föreslås en ändring i bestämmelsen om hets mot folkgrupp.
Förslaget innebär — förutom en utvidgning av de kategorier som
skyddas genom bestämmelsen — en utvidgning av det straffbara området i
vissa hänseenden vilken påverkar skyddet för folkgrupp med viss trosbekännelse.
Enligt förslaget skall sålunda vid sidan av hot varje uttryck
för missaktning för viss folkgrupp vara straffbart. Med uttrycket missaktning
avses även andra kränkande omdömen än sådana som är kriminaliserade
genom den nuvarande bestämmelsen, som tar sikte på förtal och
smädelse. I motiven till förslaget anges, att det bör vara tillräckligt för
straffbarhet att ett uttalande om viss folkgrupp är nedsättande för gruppens
anseende, t. ex. genom att den förlöjligas. En annan utvidgning av bestämmelsen
gäller offentlighetsrelcvisitet. Enligt förslaget skall straff
ådömas inte bara den som offentligen hotar eller uttrycker missaktning för
en viss folkgrupp utan också den som på annat sätt sprider ett brottsligt
meddelande bland allmänheten, t. ex. genom upprepade uttalanden vid
privata samtal.

I propositionen föreslås vidare en ny bestämmelse om straff för olaga
diskriminering. För detta brott skall straff kunna ådömas näringsidkare
som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom
till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar
i förhållande till andra. Bestämmelsen gäller också den som är anställd i
näringsverksamhet samt den som är anställd i allmän tjänst, vari han har
att gå allmänheten till handa. Det föreslås vidare, att anordnare av allmän
sammankomst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare
skall kunna dömas för olaga diskriminering, om han diskriminerar
på nämnda grunder genom att vägra någon tillträde till sammankomsten
eller tillställningen på de villkor som gäller för andra. Om riksdagen bifaller
dessa förslag, kommer skyddet för religiösa grupper att ökas i flera avseenden.

En fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn för
samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför
att uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te si.«

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

stötande för vissa grupper. Den gällande eller föreslagna nya lagstiftning
som jag nu har redogjort för ger enligt min mening ett tillfredsställande
skydd mot att medborgarnas känsla för religiösa värden kränks genom
otillbörliga förfaranden. Jag delar därför reservanternas och åtskilliga remissinstansers
uppfattning att den inskränkning i yttrande- och tryckfriheten
som bestämmelsen om brott mot trosfrid medför inte längre är berättigad.

Som jag tidigare har nämnt pågår inom FN:s ram arbete på en internationell
konvention rörande avskaffande av alla former av ofördragsamhet
och diskriminering grundade på religion och övertygelse. Det torde dröja
flera år innan detta arbete är avslutat och konventionen kan öppnas för
undertecknande. De bestämmelser som gäller vid sidan av 16 kap. 9 § BrB
torde vara tillräckliga för att från folkrättslig synpunkt tillgodose de krav
på lagstiftning i detta hänseende som konventionen kan antas komma att
ställa.

Jag föreslår i enlighet med det sagda att såväl 16 kap. 9 § BrB som motsvarande
bestämmelse i 7 kap. 4 § 13 TF upphävs.

6.1.3 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

Bestämmelsen i 16 kap. 11 § första stycket BrB föreskriver straff för den
som sårar tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller
genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild. Enligt
paragrafens andra stycke gäller detsamma om någon, på allmän plats eller
eljest offentligen, i ord eller handling sårar tukt och sedlighet. Bestämmelserna
har avseende på förfaranden som anses sårande för den sexuella anständighetskänslan.
Stadgandet i paragrafens första stycke har sin motsvarighet
i 7 kap. 4 § 14 TF. Det är framför allt på tryckta framställningar
i skrift eller bild som bestämmelserna i BrB om sårande av tukt och sedlighet
har kommit att tillämpas.

Genom 16 kap. 11 § första stycket BrB kriminaliseras som nämnts framställning
som är sårande för den sexuella anständighetskänslan. Var gränsen
för det straffbara området skall gå får avgöras med hänsyn till de värderingar
som vid varje tid är förhärskande i samhället. Dessa värderingar
förändras givetvis och har under senare år kommit att präglas av allt större
tolerans. Det är en vansklig uppgift för åklagare och domstolar att efter
en mera objektiv måttstock söka avgöra om en framställning faller inom
eller utom det straffbara området. Man torde inte kunna ge någon närmare
beskrivning av åtals- och domstolspraxis för tryckt skrift än att man i rättstillämpningen
numera följer principen att en framställning anses som sedlighetssårande,
om den är sadistisk eller förråande. Detta gäller framför
allt bilder, medan textframställningar tämligen sällan anses falla inom det
kriminaliserade området.

Det finns anledning anta att denna lagstiftning inte längre svarar mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

den rådande samhällsuppfattningen. Detta var också skälet till att kommittén
lör lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet fick i uppdrag att se
över bestämmelserna om sårande av tukt och sedlighet. Kommittén har i
betänkandet Yttrandefrihetens gränser lagt fram förslag till ändrad lagstiftning
på detta område. Enligt kommittén hör det fortfarande finnas en gräns
för yttrandefriheten beträffande sedlighetssårande framställningar. Det
straffria området för sådana framställningar bör dock vidgas i jämförelse
med vad som gäller i dag. Endast grovt sedlighetssårande framställningar
bör enligt kommittén träffas av kriminaliseringen. Vidare föreslår kommittén
att det sätts en gräns även för rena våldsskildringar, så att uppenbart
förråande framställningar blir straffbara. Dessa begränsningar föreslås gälla
framställningar över huvud taget och inte enbart framställningar i skrift
eller bild. Kommittén föreslår även att det införs ett straffsanktionerat förbud
mot spridning av sedlighetssårande alster. Slutligen föreslås, att den
särskilda bestämmelsen i 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom inte
skall som nu vara begränsad till att gälla spridning av skrift eller bild utan
skall avse även andra framställningar.

Samtidigt med att kommittén för lagstiftningen om yttrande- och
tryckfrihet övervägt dessa frågor har filmcensurutredningen utrett frågan
om den statliga filmcensuren. I betänkandet Filmen — censur och ansvar,
som överlämnades till chefen för utbildningsdepartementet någon tid innan
betänkandet Yttrandefrihetens gränser avgavs, föreslår utredningen, att
vuxencensuren avskaffas men att barncensuren, dvs. censur av film för barn
under 15 år, behålls. Vidare föreslås att ansvar för yttrandefrihetsbrott i
film i likhet med vad som nu gäller i fråga om tryckt skrift och radioprogram
skall kunna utkrävas endast av särskilt ansvarig person. Förslag läggs
därför fram om införande av en särskild filmansvarighetslag med radioansvarighetslagen
som förebild. Enligt förslaget skall för varje film finnas
en ansvarig filmutgivare som förordnas av producenten. Filmutgivaren
är ansvarig i första hand. Vidare föreslås att det genom en hänvisning till
TF:s brottskatalog anges i filmansvarighetslagen vad som är yttrandefrihetsbrott
i film. Enligt förslaget får allmänt åtal för sådant brott väckas
endast av JK. Åtal skall las upp av Stockholms rådhusrätt eller annan rådhusiätt
som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. För rättegången i övrigt
föreslås samma regler som nu gäller för tryckfrihetsmål.

Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet har samarbetat
med filmcensurutredningen. Samarbetet har framför allt gällt undersökningar
av filmens eventuella skadeverkningar.

Vid sin behandling av frågan om yttrandefrihetens gränser, när det gäller
framställningar som kan tänkas såra tukt och sedlighet eller över huvud
taget den allmänna känslan för anständighet, har kommittén betonal
sambandet med frågan om avskaffande av filmcensuren för vuxna. Förslaget
att det också framgent bör finnas straffbestämmelser som sätter grän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

ser för yttrandefriheten i dessa hänseenden har sålunda av kommittén
väsentligen motiverats med en hänvisning till det utbud av filmer med sedlighetssårande
innehåll eller våldsinslag'' som man kan vänta, om vuxencensuren
avskaffas. Filmcensurutredningen synes å sin sida ha utgått från,
som en förutsättning för censurens avskaffande, att kommitténs nu berörda
förslag genomförs.

Uppenbart är emellertid att det inte finns något oupplösligt samband
mellan frågan om att avskaffa filmcensuren och eventuellt ersätta den med
en filmansvarighetslag samt det av kommittén behandlade mer allmänna
problemet rörande yttrandefrihetens gränser. Frågan om behovet av en
samhällskontroll över filmen och om formerna för en sådan kontroll kan i
sak bedömas helt fristående från spörsmålet, i vilken utsträckning t. ex.
pornografiska eller sadistiska framställningar eller våldsskildringar i andra
media skall vara tillåtna eller bör kriminaliseras. Inte heller i lagtekniskt
hänseende föreligger något sådant samband mellan dessa frågor som gör
det nödvändigt att lösa dem i ett sammanhang. Filmcensurutredningens förslag
om en särskild filmansvarighetslag med anknytning till TF och med
bibehållande av en möjlighet till straffrättsligt ingripande mot sedlighetssårande
eller sadistiska filmer kan i princip genomföras, även om man ur
BrB och ur TF:s brottskatalog avlägsnar bestämmelsen om sårande av tukt
och sedlighet utan att ersätta den med någon sådan regel som kommittén har
föreslagit. Det är nämligen ingenting som hindrar att man i en filmansvarighetslag,
vid sidan av hänvisningar till TF:s brottskatalog, inför en särskild
straffbestämmelse beträffande filmer med sedlighetssårande innehåll eller
sadistiska våldsinslag. Den omständigheten, att frågan om filmcensuren och
om en eventuell filmansvarighetslagstiftning ännu inte är slutbehandlad
inom utbildnings- och justitiedepartementen, utgör därför inte hinder mot
att man redan nu tar u.pp frågan om ett upphävande eller en ändring av
bestämmelserna i BrB och TF om sårande av tukt och sedlighet till en förutsättningslös
prövning.

En vidsträckt yttrandefrihet är nödvändig för en väl fungerande opinionsbildning
och debatt i samhälls- och kulturfrågor. Samhället bör överhuvud
taget inte genom lagstiftning göra andra inskränkningar i yttrandefriheten
än som är nödvändiga för att värna om andra betydande allmänna
eller enskilda intressen. En viktig synpunkt är också att den enskilde
i vidaste möjliga omfattning själv bör få bestämma vilka framställningar
i skrift, bild eller andra media han vill ta del av. En annan sak är
att det kan finnas skäl att begränsa rätten att sprida framställningar av
skilda slag på ett sådant sätt att den enskilde inte direkt eller indirekt
tvingas att mot sin vilja ta del av sådant som enligt gängse värderingar
uppfattas som sedlighetssårande, kränkande eller på annat sätt stötande.

I våra dagar förs den allmänna debatten på olika samhällsområden med
avsevärt större öppenhet än tidigare. Detta gäller inte minst på sexuallivets

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

område. Framställningar som för bara något 10-lal år sedan av såväl den
allmänna opinionen, speglad framför allt i massmedia, som de rättsvårdande
organen bedömdes som sedlighetssårande, betraktas idag som fullt acceptabla
företeelser, ja ibland t. o. m. som önskvärda inslag i kulturlivet.

Det har sålunda skett en påtaglig förskjutning i uppfattningen om vad
som skall anses såra tukt och sedlighet. Förändringarna i synsättet på
delta område har inte minst kommit till uttryck i rättstillämpningen, framför
allt i vissa tryckfrihetsmål, där fråga har uppkommit om en tillämpning
av gällande straffbestämmelser om framställningar som sårar tukt
och sedlighet. Även om man kan påvisa betydande skillnader i bedömningen
vid olika domstolar i landet går utvecklingen oförtydbart i riktning mot
en avsevärt ökad tolerans. I belysning av ett flertal avgöranden i tryckfrihetsmål
av vissa av de största underrätterna kan man med visst fog
påstå, att de nuvarande straffbestämmelserna i själva verket har överlevt
sig själva. Gränserna för yttrandefriheten har åtminstone i vissa underrätters
praxis förskjutits så långt, att man när det gäller tryckta skrifter
kan ifrågasätta om dessa straffbestämmelser tillgodoser något meningsfullt
ändamål. Vid andra underrätter är rättstillämpningen något mindre
liberal. Den bristande enhetligheten i rättstillämpningen får delvis sin förklaring
av att ett frikännande juryutslag inte kan överklagas.

Under dessa förhållanden ligger del nära till hands att i överensstämmelse
med den principiella uppfattning om en så långt möjligt oinskränkt
yttrandefrihet som jag här har gett uttryck åt helt upphäva de ifrågavarande
bestämmelserna. Alternativet är att som kommittén har föreslagit
ersätta dessa bestämmelser med nya straffstadganden, som står i bättre
överensstämmelse med nutida etiska värderingar. Hur valet mellan dessa
båda alternativ skall träffas blir beroende av i vad mån en särskild strafflagstiftning
kan anses nödvändig för att skydda enskilda personer mot
skadeverkningar till följd av konfrontation med sedlighetssårande framställningar
eller med våldsskildringar.

Som tidigare nämnts har kommittén i sitt betänkande redovisat resultatet
av vissa vetenskapliga undersökningar i frågan huruvida konsumtionen
av pornografi och skildringar med våldsinslag inverkar skadligt på
konsumenterna. Det konstateras bl. a., alt det inte kan anföras vetenskapliga
belägg för att det ökade utbudet av framställningar av detta slag har
någon brottsstimulerande effekt, åtminstone inte på psykiskt friska personer.
Däremot kan det enligt vad kommittén uttalar antas, att upprepad
konsumtion av sådana framställningar kan påverka redan etablerade asociala
attityder och värderingar samt möjligen också grundlägga sådana
attityder eller värderingar. Kommittén anser sig också kunna konstatera
viss risk för psykiska störningar hos den som tar del av framställningar med
våldsinslag.

Av de undersökningar rörande pornografins och våldsskildringarnas ska -

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

deverkningar som ligger till grund för kommitténs bedömningar kan inte
dras några säkra slutsatser. Det vetenskapliga underlaget är enligt min
mening i varje fall inte av den art att det ensamt motiverar inskränkningar
i yttrandefriheten.

Kommittén har intagit en annan ståndpunkt i dessa frågor. Ett avgörande
motiv härför synes ha varit uppfattningen om ett behov av möjligheter för
samhället att utöva kontroll över filmproduktionen, särskilt när det gäller
våldsskildringar. Som jag redan har sagt kan emellertid den frågan lösas
separat i ett senare sammanhang. Man bör emellertid inte förbise, att ett
upphävande av de nuvarande bestämmelserna om straff för framställningar
som sårar tukt och sedlighet kommer att avse också sådana filmen närstående
media som teater, varieté, TV och radio. Såvitt gäller de två sistnämnda
media kan man dock inom ramen för avtalet mellan staten och Sveriges
Radio angående radioföretagets programverksamhet skapa tillfredsställande
garantier för att sedlighetssårande framställningar eller sadistiska våldsskildringar
inte släpps fram i radio eller TV. I fråga om teater och närstående
media har hittillsvarande erfarenheter inte gett vid handen att det för
dessa medias vidkommande finns behov av sådana straffbestämmelser som
här är aktuella. Detta torde åtminstone delvis sammanhänga med alt redan
framställningsformerna i dessa fall begränsar möjligheterna alt skildra våld
eller sexuella förhållanden på ett sätt som idag inte anses tolerabelt.

På grundval av dessa överväganden förordar jag, att den nuvarande straffbestämmelsen
i 16 kap. 11 § BrB i vad den innebär en begränsning i yttrande-
och tryckfriheten liksom bestämmelsens motsvarighet i 7 kap. 4 § TF
helt upphävs. Till frågan om behov föreligger av inskränkningar i rätten att
sprida framställningar av detta slag skall jag återkomma i det följande.

Om endast denna ändring i 16 kap. 11 § BrB görs, kommer vissa beteenden
som inte innefattar bruk av yttrande- eller tryckfriheten att alltjämt
vara straffbara som sårande av tukt och sedlighet. Som exempel kan nämnas
sådant utövande av eller sådan inbjudan till könsumgänge som sker i
park eller på annan allmän plats.

Kommittén har föreslagit, att beteenden av detta slag skall straffbeläggas
genom en särskild bestämmelse i 16 kap. BrB. Under remissbehandlingen
har några remissinstanser, bland dem RÅ och Sveriges författareförening,
ansett att 16 kap. 11 § BrB bör upphävas i sin helhet utan att i nu förevarande
avseende få någon motsvarighet på annat håll i lagstiftningen. Dessa
remissorgan har framhållit, att den enskilde åtnjuter tillräckligt skydd genom
bestämmelsen i 6 kap. 6 § BrB om straff för otuktigt beteende och att
vissa av de gärningar som nu omfattas av 16 kap. 11 § andra stycket BrB
kommer att kunna bestraffas som förargelseväckande beteende.

För egen del ansluter jag mig till dessa remissinstansers uppfattning. Jag
föreslår i enlighet härmed att 16 kap. 11 § BrB upphävs i sin helhet.

Med dessa förslag har jag inte tagit ställning till frågan om det även efter

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

upphävandet av de berörda straffstadgandena skall stå envar fritt att — med
stöd bl. a. av den grundlagsfästa rätten till spridning av tryckt skrift — på
vilket sätt som helst sprida sådana framställningar som av åtminstone vissa
medborgargrupper uppfattas som sedlighetssårande. Av skäl som jag förut
har anfört lämnar jag spridning genom filmförevisning utanför diskussionen,
som därför praktiskt sett kommer att röra sig om spridning av skrift
eller bild samt spridning genom teater, varieté o. d. eller genom radio
och TV.

Som jag tidigare har uttalat bör inte någon person mot sin vilja tvingas
att konfronteras med sådana pornografiska framställningar som enligt eu
mera utbredd opinion kan uppfattas som sedlighetssårande eller stötande
för anständighetskänslan. Behovet av skydd för den enskilde i detta hänseende
varierar emellertid, beroende på vad slags medium det är fråga om.

Vad först angår skrifter och bilder har redan den liberalisering i rättstillämpningen
på tryckfrihetsområdet som ägt rum under senare år i förening
med den grundlagsfästa fria spridningsrätten medfört, att pornografiska
alster i dag kan förevisas för allmänheten i skyltfönster eller under liknande
förhållanden på ett sätt som stora medborgargrupper uppfattar som
stötande och utmanande. Uet förekommer också att reklambroschyrer för
pornografiska alster tillställs personer som inte har beställt dem. Utvecklingen
har gått i riktning mot en alltmer ohämmad spridning av avancerade
pornografiska alster bland personer som själva inte vill ta del av dem. Det
är enligt min mening angeläget att denna utveckling bryts. Så kan lämpligen
ske genom att i lagstiftningen införs ett straffsanktionerat förbud mot
vissa former av spridning av pornografiska bilder. Jag skall senare återkomma
till frågan om den närmare utformningen av en sådan förbudsbestämmelse.

När det gäller de övriga media som jag har anledning att behandla i detta
sammanhang föreligger enligt min mening inte behov av något motsvarande
spridningsförbud. I fråga om spridning genom radio och TV kan genom statens
avtal med radioföretaget skapas garantier för att mera avancerade
sexuella framställningar inte sänds utan att detta tillkännages på lämpligt
sätt.

I fråga om teater och andra liknande media saknas i och för sig motsvarighet
till de möjligheter alt hindra spridning av pornografiska framställningar
som radioavtalet innefattar. I princip gäller visserligen också i fråga
om dessa media, att det skall ankomma på den enskilde själv att bestämma
om han vill ta del av en pornografisk framställning eller inte. När det gäller
teater och liknande kan man dock i allmänhet räkna med att allmänheten
genom recensioner och genom den allmänna debatt som regelmässigt förekommer
kring program av det slag som det här gäller får klart för sig vad
slags föreställning e. d. det rör sig om i varje särskilt fall. Det synes i fråga
om dessa media inte föreligga något egentligt praktiskt behov av särskilda
bestämmelser om spridningsförbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Enligt det förslag om begränsning av rätten att sprida sedlighetssårande
framställningar som kommittén har lagt fram skall det vara straffbart att
på allmän plats eller eljest offentligen utställa eller förevisa sedlighetssårande
framställning. Ett straffsanktionerat förbud skall enligt förslaget
också gälla mot spridning på annat sätt av sådan framställning, när spridningen
sker utan hänsyn till mottagarens inställning. De nya brotten rubriceras
med en gemensam beteckning som ”olaga spridning”. Kommittén
åsyftar med sitt förslag förbud mot bl. a. skyltning med foton eller andra
bilder med sedlighetssårande motiv, utsändning av sedlighetssårande reklambroschyrer
utan föregående beställning, visning av sedlighetssårande
film eller teaterföreställning eller utsändande av sedlighetssårande radioeller
TV-program till en publik som inte i förväg har underrättats om filmens,
föreställningens eller programmets innehåll.

Enligt kommitténs förslag skall brottet olaga spridning inte utgöra
tryckfrihetsbrott utan ett allmänt brott av karaktären brott mot allmän
ordning. För brottet skall därför gälla vanliga ansvarsregler och bestämmelser
om rättegången. Det föreslagna spridningsförbudet innebär en inskränkning
i bl. a. rätten alt sprida tryckt skrift. Kommittén föreslår därför
att i TF förs in en bestämmelse som uttryckligen begränsar den i TF
fastslagna spridningsrätten.

Kommitténs förslag om ell spridningsförbud har i princip fått ett positivt
mottagande hos remissinstanserna. Starka betänkligheter mot framför
allt förslagets tryckfrihetsrättsliga konsekvenser har dock framförts från en
del remissinstanser. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge hävdar, att den
föreslagna inskränkningen i spridningsrätten sätter såväl det tryckfrihetsrättsliga
ansvarighetssystemet som de nyligen införda reglerna om radioansvarigheten
ur spel. Radionämnden och Sveriges Radio framställer samma
invändning såvitt gäller radioprogrammen.

I det föregående har jag föreslagit alt straffbestämmelsen i 16 kap. 11 §
BrB om sårande av tukt och sedlighet upphävs. Därvid framhöll jag, att
den utvidgning av yttrande- och tryckfriheten som en sådan åtgärd medför
bör kombineras med en bestämmelse som hindrar alt pornografiskt
alster presenteras eller förevisas för allmänheten på ett sätt som väcker
allmän anstöt. Jag tänkte då närmast på den alltmer påträngande skyltning
med pornografiska fotografier eller bilder av annat slag som förekommer
i skyltfönster vid gator, torg och andra allmänna platser, både
inom- och utomhus. Förbipasserande personer har i många fall svårt att
undgå att lägga märke till sådan skyltning. Också andra former av anstötlig
förevisning på allmän plats av bilder med pornografiskt innehåll
kan tänkas, t. ex. affischering på affischpelare, väggar och plank, ljusreklam
på husvägg och bärande av plakat.

Sådant förevisande av pornografiska bilder som jag här åsyftar torde i
många fall i och för sig kunna betraktas som förargelseväckande beteende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Som regel torde det dock vara fråga om tryckta skrifter, och det har ifrågasatts
om ingripande med stöd av bestämmelsen i BrB om straff för förargelseväckande
beteende då kan ske. En sådan åtgärd liar ansetts stå i strid
med den allmänna spridningsrätt som föreskrivs i TF.

Enligt min mening är det, som jag tidigare anfört, angeläget att det nu införs
straffbestämmelser som begränsar rätten att skylta med eller på annat
liknande sätt förevisa pornografiska bilder på eller vid allmän plats. Föreskrifter
i ämnet bör utformas med utgångspunkt i den principiella uppfattningen
att pornografiska framställningar inte bör påtvingas någon mot hans
uttalade eller på annat sätt tillkännagivna önskan.

I delta sammanhang bör lagstiftaren ingripa också mot den form av
spridning av pornografiska bilder som består i utsändning per post av reklambroschyrer
o. d. till personer som inte har beställt materialet. Sådan
utsändning av pornografiskt reklammaterial till utlandet sker i ökande
omfattning, och delta har gett upphov till att klagomål allt oftare framförs
till de svenska ambassaderna.

Ett förbud mot sådan spridning av pornografisk bild som har angetts
i det föregående kan leda till att försäljare av pornografiska alster i större
utsträckning än hittills försöker sprida sina reklambroschyrer m. m. genom
att dela ut dem direkt i bostäderna. Även sådan utdelning bör hindras
i de fall då någon tillställs pornografiska bilder utan föregående beställning.

I det föregående har jag utgått från att ett spridningsförbud behöver
avse endast bild och inte textmaterial. En sådan åtskillnad har enligt min
mening goda skäl för sig. Skyltning och affischering m. in. av skrifter som
har ett textinnehåll av pornografisk karaktär kan knappast i något fall
anses vara ägnad att väcka allmän anstöt. Detsamma kan sägas i fråga
om utdelning och försändning per post av sådant textmaterial. Ett spridningsförbud
bör därför begränsas till att avse bilder.

Med de utgångspunkter jag här har angett bör ett spridningsförbud vara
betydligt mera begränsat än det förbud kommittén har föreslagit, både
beträffande framställningens art och i fråga om spridningssättel. Förbudet
bör sålunda som nämnts omfatta endast bild och inte som kommittén har
föreslagit alla slag av framställningar. Vidare bör endast sådan spridning
vara straffbar som innebär att allmänheten mer eller mindre påtvingas
åsynen av pornografiska bilder på eller vid allmän plats eller att den enskilde
medborgaren mot sin vilja tvingas ta emot sådana bilder i postförsändelse
eller vid utdelning i hans bostad.

Spridningsförbudet bör tas in i 16 kap. 11 § BrB i stället för bestämmelsen
om sårande av tukt och sedlighet som enligt vad jag tidigare har föreslagit
bör utgå.

Ett förbud av det nu beskrivna slaget kan inte sägas innebära ett ingrepp
i rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter. Det är inte riktat

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

mot innehållet i pornografiska framställningar i och för sig utan mot vissa
former av spridning av sådana. Förbudet kommer dock — i den mån det
avser tryckt skrift — i strid mot TF:s bestämmelser om fri spridningsrätt.
Det förutsätter därför en bestämmelse i TF som uttryckligen begränsar
spridningsrätten i nu angivna hänseenden. En sådan bestämmelse bör
lämpligen tas in i 6 kap. 2 § TF. Denna paragraf innehåller redan nu bestämmelser
om vissa andra undantag från spridningsrätten. Enligt min
uppfattning finns inget hinder från tryckfrihetsrättslig synpunkt mot ett
spridningsförbud av den begränsade karaktär som förut har angetts. Ett
förbud av detta slag får anses närmast ha karaktär av en ordningsföreskrift
och kan inte med fog sägas vara ett alllför hårt ingripande i yttrandefriheten.

Kommittén har föreslagit viss utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen
i 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom. Enligt kommittén
bör lagrummet, som avser att hindra mera planenlig spridning biand barn
och ungdom av tryckalster av förråande eller neddragande karaktär, inte
vara begränsat till att gälla skrift eller bild utan bör kunna tillämpas oberoende
av vilket medium som kommer till användning vid spridningen.

Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser
anser det dock omotiverat att vidga bestämmelsens tillämpningsområde
och är inte främmande för tanken att helt upphäva den.

Bestämmelsen, som infördes i och med BrB, avser f. n. spridning av skrift
eller bild. Även om den i praktiken torde ha tillämpats endast mycket sällan,
om ens någonsin, är det inte uteslutet alt den har haft en viss preventiv verkan.
Jag anser därför inte tillräckliga skäl föreligga att upphäva paragrafen.
Å andra sidan kan invändningar göras mot förslaget att vidga bestämmelsens
tillämpningsområde. Kommitténs syfte med förslaget i denna del
har varit att — mot bakgrund av den utökade yttrandefrihet som kommittén
föreslår i fråga om pornografiska framställningar -— hindra att det
för barn och ungdom visas radio- eller TV-program eller teater- eller varietéföreställning
eller film av förråande art.

Vad först angår radio- och TV-px*ogram kan man utgå från att Sveriges
Radio på grund av det avtal som har slutits mellan bolaget och staten inte
kommer att sända sådant program. Som Sveriges Radio har framhållit i
sitt remissvar kan avtalet möjligen kompletteras med en uttrycklig bestämmelse
av samma innehåll som den föreslagna straffbestämmelsen.

När det gäller teaterföreställningar har Svenska teaterförbundet påpekat,
att barnteater ges uteslutande av stats- och kommnnalunderstödda institutioner
och att det får anses osannolikt att dessa skulle ge sig hän åt spekulationer
i grovt våld eller ”olika perversiteter”. Jag delar denna uppfattning
och anser således att det inte behövs någon särskild bestämmelse för teatrarnas
del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Den nuvarande bestämmelsen om förledande av ungdom torde omfatta
också film. Kommitténs förslag torde därför i denna del inte innebära någon
ändring av vad som nu gäller. Vad slutligen angår varietéer och liknande
föreställningar torde det hittills inte ha förekommit att dylika har anordnats
med sådant innehåll och på sådant sätt att de skulle ha fallit under
ifrågavarande straffbestämmelse, om den hade varit tillämplig på annat än
skrift eller bild.

Det kan ifrågasättas om ett upphävande av 16 kap. 11 § BrB kommer att
leda till att framställningar med sådant innehåll som avses i 16 kap. 12 §
BrB kommer att öka i en omfattning som motiverar den av kommittén föreslagna
utvidgningen. Emellertid har bestämmelsen i 16 kap. 11 § BrB i
praktiken tillämpats mycket liberalt under senare år, varför redan nu mycket
avancerade framställningar bedöms som lillåtna. Vidare finns, som jag
nyss har nämnt, viss garanti för att framställningar med sådant innehåll
som avses i 16 kap. 12 § BrB inte sprids bland barn och ungdom.

Med hänsyn till nu nämnda omständigheter lägger jag inte fram något
förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för 16 kap. 12 § BrB. Skulle
utvecklingen efter ett upphävande av 16 kap. 11 § BrB bli sådan att åtgärder
till skydd för barn och ungdom skulle visa sig motiverade, är jag emellertid
beredd att ompröva detta ställningstagande. Det är inte uteslutet att
det i en framtid kan bedömas lämpligt att införa en bestämmelse som den
av kommittén föreslagna.

Vid remissbehandlingen har det från några remissinstanser föreslagits att
en åldersgräns införs i bestämmelsen. Denna fråga togs upp i förarbetena
till bestämmelsen. Därvid avvisades dock tanken på en sådan åldersgräns.
Det framhölls bl. a. att frågan huruvida ett straffbart spridande skulle anses
ha skett fick bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Vidare uttalades, att akademisk ungdom och värnpliktiga borde falla
utanför bestämmelsen.

I likhet med kommittén finner jag det inte lämpligt att ange någon viss
åldersgräns. Var gränsen i ett aktuellt fall bör gå måste bedömas med hänsyn
till bl. a. beskaffenheten av den skrift eller bild som frågan gäller. Jag
finner inte heller anledning att i detta sammanhang, som en remissinstans
har föreslagit, byta ut rekvisitet ”fara för de ungas sedliga fostran” mot en
annan formulering. I

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till ändring i tryckfrihetsföx-ordningen, förslag till lag om ändring
i brottsbalken, förslag till lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster och förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956: 617). I fråga om det sist nämnda förslaget har samråd
ägt rum med chefen för civildepartementet.

Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

6.2 Specialmotivering

6.2.1 Tryckfrihetsförordningen

6 KAP.

2 §•

Som framgår av den allmänna motiveringen förordar jag, att i förevarande
paragraf tas in en föreskrift som begränsar rätten att sprida tryckt
skrift i de fall då sådan spridning är straffbar enligt den föreslagna nya
bestämmelsen i BrB om förbud mot viss skyltning m. m. Föreskriften har
tagits in i första stycket, som i samband härmed har underkastats en viss
omredigering.

7 KAP.

4 §•

Förevarande paragraf innehåller den s. k. brottskatalogen. I denna föreslås
vissa ändringar, som har samband med förslaget att upphäva BrB:s
bestämmelser i 16 kap. 7, 9 och 11 §§ om skymfande av rikssymbol, brott
mot trosfrid resp. sårande av tukt och sedlighet samt i 19 kap. 10 § om
skymfande av utländsk rikssymbol. Som en följd av dessa ändringar i BrB
föreslås, att de bestämmelser i punkterna 6, 8, 13 och 14 i förevarande paragraf
som motsvarar berörda stadganden i BrB utgår.

10 KAP.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tagande i förvar av tryckt
skrift som uppenbart innefattar brott mot tukt och sedlighet. Jag har tidigare
föreslagit att punkten 14 om framställning som sårar tukt och sedlighet
skall utgå ur 7 kap. 4 § TF. Som en följdändring härtill föreslås att
förevarande paragraf upphävs.

12 §.

I denna paragraf finns bestämmelser om anmälan till chefen för justitiedepartementet
av beslut enligt 10 kap. 10 och 11 §§. Hänvisningen till 10 §
har fått utgå till följd av att nämnda paragraf upphävs enligt förslaget.

6.2.2 Brottsbalken

5 KAP.

5 §•

Denna paragraf innehåller f. n. regler om åtaisrätt vid ärekränkningsbrott.
Enligt första stycket första punkten är åtal för förtal eller förolämpning
ett målsägandebrott. Åtal för förtal eller grovt förtal kan dock enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

andra punkten väckas av åklagare under förutsättning att målsäganden
anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finns påkallat från allmän
synpunkt. Andra stycket innehåller en bestämmelse om vem som har rätt
att väcka åtal för förtal av avliden.

Det föreslås nu att till paragrafen fogas ett tredje stycke med särskilda
åtalsbestämmelser beträffande sådant förtal eller sådan förolämpning av
främmande makts statsöverhuvud och representant här i riket som innebär
kränkning av den främmande makten. Av skäl som har angetts i den allmänna
motiveringen bör sådan ärekränkning falla under allmänt åtal. Vidare
föreslås att åtal för sådant brott inte får väckas utan förordnande av
Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t har bemyndigat därtill. Detta tillägg
ersätter — med de ändringar som j ag har angett i den allmänna motiveringen
— nuvarande bestämmelser i 19 kap. 16 § andra stycket BrB om åtal
för gärning som avses i 5 kap. och som innebär sådan kränkning som sägs
i 19 kap. 11 §. I det följande föreslås att dessa åtalsregler upphävs i denna
del.

Förtal och förolämpning av främmande makts statsöverhuvud och representant
här i riket är i likhet med ärekränkning av annan person i princip
straffbar oberoende av var den kränkte befinner sig. Den nu föreslagna åtalsregeln
gäller — till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i 19 kap.
16 § andra stycket BrB — i fråga om statsöverhuvud endast för sådan
kränkning som har skett under statsöverhuvudets vistelse här i landet.
I andra fall av kränkning av främmande statsöverhuvud gäller åtalsreglerna
i paragrafens första stycke.

Den nya åtalsregeln för främmande statsöverhuvud m. fl. blir tillämplig
även vid åtal för förtal och förolämpning av sådan person genom tryckt
skrift eller i radioprogram. Begeln medför således — som jag har framhållit
i den allmänna motiveringen — att samma åtalsregler kommer att gälla
oberoende av på vilket sätt en kränkning sker.

Förslaget ger som nämnts Kungl. Maj :t rätt att bemyndiga annan att förordna
om väckande av åtal. Enligt min mening är det, som också framhölls
i departementspromemorian, lämpligt att Kungl. Maj :t befrias från prövningen
av de åtalsfrågor som avses här. Genomförs den föreslagna lagstiftningen,
avser jag att efter ikraftträdandet ta upp bemyndigandefrågan. Bemyndigande
bör ges JK i fråga om åtal enligt TF och radioansvarighetslagen.
Införs en filmansvarighetslag i enlighet med filmcensurutredningens
förslag, bör bemyndigandet för JK omfatta åtal också enligt den lagen. För
övriga fall bör åtalsprövningen delegeras till RÅ.

I samband med att bemyndigande lämnas bör anges att JK och RÄ
har rätt att till Kungl. Maj:t hänskjuta åtalsfråga om anledning därtill
förekommer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

16 KAP.

5§.

Denna paragraf innehåller straffbestämmelsen om uppvigling. Det föreslås,
att i paragrafen införs ett nytt andra stycke, vari föreskrivs straffrihet
för ringa fall av uppvigling, och att bestämmelsen i det nuvarande andra
stycket, vilket avser grov uppvigling, tas upp i ett nytt tredje stycke.

Enligt det förslag till en ny bestämmelse om straffrihet för ringa fall av
uppvigling som kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet
lade fram i sitt betänkande om uppviglingsbrottet skulle i lagtexten inte
ske någon exemplifiering av vilka fall av uppvigling som kan anses som
ringa. Flera remissinstanser har efterlyst en precisering i detta hänseende.
Detta önskemål liar — med hänsyn till bl. a. att en sådan teknik i allmänhet
används i BrB i liknande fall — ansetts böra tillgodoses. Härvid bör
framhävas den omständighet som i första hand kan tänkas föranleda att
uppvigling bedöms som ringa. I det föreslagna nya stycket har i enlighet
härmed angetts att det vid bedömningen huruvida ringa fall kan anses föreligga
skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara för att sådan
handling, vartill gärningsmannen sökt förleda, skulle utföras. Med
handling avses här inte bara positiv handling utan också underlåtenhet.

Faran för att en uppmaning eller annat försök att förleda till brott, svikande
av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet skall
lyckas kan vara obetydlig av flera orsaker. Hänsyn får tas til! den form uppmaningen
har och det sätt på vilket den har framställts. Av betydelse är
givetvis också storleken och sammansättningen av den krets uppmaningen
riktas till. Om en uppmaning framställs i en krets som måste antas ha föga
intresse av att utföra gärningar av det slag uppmaningen avser, kan detta
göra risken för efterföljd obetydlig. Det sagda innebär bl. a. att uppvigling
kan vara att bedöma som ringa, även om uppmaningen eller förledandet
avser ett grovt brott. En sådan tillämpning av straffrihetsbestämmelsen står
inte i strid med paragrafens andra stycke, trots att denna anger just uppmaning
till allvarligt brott som en omständighet vilken kan medföra att
uppviglingsbrott skall bedömas som grovt. Bestämmelsen innebär nämligen
alt det förhållandet att ett brott är allvarligt kan men inte behöver vara
skäl att bedöma uppviglingen som grov.

Jag vill understryka att den obetydliga faran för att uppmaningen följs
eller att försöket till förledande lyckas är endast ett exempel på sådana omständigheter
som kan föranleda att gärningen bedöms som ringa. Som jag
har anfört i den allmänna motiveringen bör straffrihet i vissa fall kunna
förekomma, fastän faran för att uppmaningen skall följas inte framstår
som obetydlig, om det nämligen på grund av andra förhållanden finns skäl
att se mindre allvarligt på gärningen. Jag tänker bl. a. pa de situationer då
uppvigling avser en bagatellartad förseelse och gärningsmannen har vänt

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

sig till endast en mera begränsad krets eller det av andra skäl är uppenbart
att konsekvenserna av att uppmaningen följs inte blir så allvarliga att handlingen
kan anses straffvärd.

Som ringa fall bör också de s. k. intressekollisionsfallen kunna betraktas.
Härmed avses, som jag tidigare har framhållit, fall då den handlandes huvudsakliga
syfte inte varit att förleda till brott eller därmed jämställd
handling utan att ge uttryck för en åsikt. Enbart detta förhållande bör dock
inte kunna medföra straffrihet. Samtliga omständigheter vid gärningen
måste beaktas. I åtskilliga fall sker emellertid denna typ av försök till förledande
på sådant sätt och i sådant sammanhang att risken för att gärningen
skall få praktiska konsekvenser är obetydlig. Bedömningen av risken
för efterföljd påverkas givetvis av i vilken mån uppmaningen av de närvarande
har uppfattats mera som en opinionsyttring än som ett verkligt försök
att förleda till brott eller liknande.

7 och 9 §§.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört föreslås att bestämmelserna
om skymfande av rikssymbol och om brott mot trosfrid i 16 kap. 7 resp.
9 § BrB upphävs.

Som jag förut nämnt har Kungl. Maj :t beslutat att till riksdagen avlåta
proposition med förslag till lagstiftning mot rasdiskriminering m. m. Såvitt
gäller BrB föreslås i propositionen — förutom att viss ändring företas
i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 8 § detta kapitel — att i en
ny paragraf i samma kapitel, betecknad 8 a, tas upp en bestämmelse om
olaga diskriminering. Den nya paragrafen är avsedd att träda i kraft den
1 juli 1970.

Till undvikande av att det i 16 kap. ingår en paragraf med litterabeteckning
efter det att ett par paragrafer i samma kapitel har upphört att gälla
föreslår jag att den föreslagna nya 8 a § får beteckningen 9 § i samband med
alt nuvarande 9 § upphävs.

11 §•

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslås att den nuvarande
bestämmelsen i 11 § om sårande av tukt och sedlighet upphävs samt
att i paragrafen införs en ny bestämmelse om straff för spridning i vissa
former av pornografiska bilder. Brottet har betecknats otillåtet förfarande
med pornografisk bild.

Enligt första punkten skall den som på eller vid allmän plats genom
skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på
sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt dömas för otillåtet förfarande
med pornografisk bild.

Det sålunda föreslagna spridningsförbudet gäller bilder vilka betecknas
som pornografiska. Med pornografisk bild förstås här bild, som utan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

besitta några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande
sätt återger ett sexuellt motiv. Detta betyder, att förbudet kommer
att omfatta även andra bilder som skildrar sexuella förhållanden än
sådana som enligt nuvarande praxis i fråga om tillämpning av 16 kap. 11 §
BrB anses såra tukt och sedlighet.

En förutsättning för straffbarhet är att bilden förevisas på eller vid allmän
plats. Uttrycket ”allmän plats” har här samma innebörd som i övriga
bestämmelser i 16 kap. BrB, där uttrycket förekommer, d. v. s. 15 och 16 §§.
Härmed avses sålunda plats, inom- eller utomhus, som är upplåten för eller
frekventeras av allmänheten, t. ex. gata, torg, tunnelbane- eller järnvägsstation.
Även tåg, båtar, hotell, restauranger, affärslokaler, teater- eller biograflokaler
o. d. utgör allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten
har tillträde till dem.

Skyltning eller annan liknande förevisning av pornografisk bild är enligt
förslaget straffbar inte endast om den förekommer på allmän plats utan
även vid sådan plats, t. ex. i ett skyltfönster som vetter mot gata eller annan
allmän plats.

Den straffbara handlingen beskrivs som ”skyltning eller annat liknande
förfarande”. Med skyltning avses utställning i skyltfönster, skyltskåp
o. d. men däremot inte t. ex. enbart tillhandahållande av bildmaterial för
försäljning inne i en butik. Med annat liknande förfarande avses bl. a. affischering
på pelare, väggar och plank, ljusreklam på husvägg och bärande
av plakat. Alla slag av bilder omfattas av bestämmelsen, vare sig de har
framställts genom tryckpress eller på annat sätt. Skulptur eller annat tredimensionellt
föremål avses också falla in under begreppet bild (jfr motsvarande
uttryck i 16 kap. 12 § BrB).

Varje slag av skyltning o. d. av pornografisk bild avses inte vara straffbar.
Det krävs att bilden eller bilderna förevisas på ett sätt som är ägnat
att väcka allmän anstöt. Vid bedömningen om denna förutsättning är uppfylld
bör beaktas varje bilds speciella karaktär men även helhetsintrycket
av skyltningen eller den förevisning medelst annat liknande förfarande
som det gäller. Avsikten är att straffbelägga skyltning eller liknande förevisning
av sådana bilder som förekommer i boulevardtidningar och liknande
tidskrifter och som t. ex. visar samlag eller på ett påträngande och detaljerat
sätt återger könsorgan.

Genom bestämmelsen i andra punkten straffbeläggs som otillåtet förfarande
med pornografisk bild utsändning genom posten och utdelning i bostad
av pornografisk bild. Sådan utsändning eller utdelning föreslås bli
straffbar när den sker utan föregående beställning. Har en person tidigare
beställt pornografiskt bildmaterial från en försäljare, bör denne kunna fortsätta
att sända sådant material till dess beställaren meddelar att han inte
längre vill ha det. Fortsätter sändningarna även därefter, blir spridningsförbudet
tillämpligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Förbudet mot utsändning i postförsändelse är, som framgår av den allmänna
motiveringen, motiverat främst av den omfattande exporten från
Sverige av reklambroschyrer o. d. av pornografisk karaktär. Brottet bör
anses fullbordat i och med att avsändaren har lämnat försändelsen för
postbefordran. Förbudet medför givetvis inte att postverket får rätt att
hindra befordran av sådan pornografisk bild som omfattas av förbudet (jfr
6 kap. 4 § TF).

För otillåtet förfarande med pornografisk bild föreslås samma straffskala
gälla som för förledande av ungdom, nämligen böter eller fängelse i högst
sex månader.

19 KAP.

10 §.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslås att
19 kap. 10 § BrB, som innehåller bestämmelse om straff för skymfande av
utländsk rikssymbol, upphävs.

11 §•

I denna paragraf finns f. n. en straffskärpningsregel för bl. a. förgripelse
på främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket. I överensstämmelse
med vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås,
att hänvisningen i paragrafen till 5 kap. BrB, som innehåller bestämmelser
om straff för ärekränkning, utgår ur paragrafen. Ärekränkning av
sådana personer som nyss nämnts skall sålunda i fortsättningen bedömas
enligt de regler som gäller i fråga om förtal eller förolämpning av annan
person.

16 §.

Förevarande paragraf innehåller särskilda åtalsbestämmelser för vissa
brott enligt 19 kap. BrB.

Som en följdändring till förslaget att upphäva bestämmelsen om skymfande
av utländsk rikssymbol i 19 kap. 10 § BrB föreslås, att denna brottsbenämning
utgår ur första stycket av förevarande paragraf. Som en följd
av förslaget att straffskärpningsregeln i 11 § inte längre skall gälla i fråga
om ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud eller representant
i Sverige föreslås vidare att hänvisningen till 5 kap. BrB i paragrafens andra
stycke utgår. Slutligen föreslås — i överensstämmelse med vad som har
föreslagits i fråga om åtal för ärekränkning mot nyss angivna personer genom
den nya bestämmelsen i 5 kap. 5 § tredje stycket BrB — att Kungl.
Maj :t får möjlighet att bemyndiga annan att förordna om åtal för sådan
förgripelse mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i
riket som har skett genom gärning som avses i 3 eller 4 kap. BrB. Sådant
bemyndigande synes böra lämnas RÅ.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

6.2.3 Lagen om allmänna sammankomster

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för polismyndighet att
i vissa fall inställa eller upplösa allmän sammankomst. F. n. föreligger sådan
rätt bl. a. om det vid allmän sammankomst förekommer något som strider
mot lag.

I enlighet med vad jag har sagt i den allmänna motiveringen föreslås sådan
ändring av paragrafen, att upplösning av sammankomst på nyss angiven
grund inte skall kunna ske. Detta föranleder viss ytterligare ändring
av paragrafens första stycke.

11 §•

I förevarande paragraf regleras polismyndighets rätt att förbjuda förnyande
av allmän sammankomst. I överensstämmelse med var jag har förordat
i den allmänna motiveringen föreslås, att den nuvarande bestämmelsen
om rätt att förbjuda förnyande av sammankomst som åsyftar eller innebär
något som strider mot lag utgår ur paragrafen.

12 §.

I fråga om grunderna för den här föreslagna ändringen av förevarande
paragraf hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

6.2.4 Allmänna ordningsstadgan

21 §.

Även i fråga om denna paragraf hänvisar jag till vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen.

6.2.5 Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till den ordning som är föreskriven för ändring av grundlag
kan de föreslagna ändringarna i TF inte genomföras förrän tidigast under
första halvåret 1971. Förslaget att ge 16 kap. 11 § BrB ändrad lydelse förutsätter
att den föreslagna ändringen i 6 kap. 2 § TF vidtas. Detta förslag
har också, liksom förslaget i vad avser 16 kap. 7 och 9 §§ samt 19 kap. 10 §
och 16 § första stycket BrB, så nära samband med ändringen i 7 kap. 4 § TF
att brottsbalksändringarna i dessa hänseenden bör genomföras endast under
förutsättning att nämnda lagrum i TF ändras. Förslagen till ändrad lydelse
av 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 § samt 19 kap. 11 § och 16 § andra stycket BrB
hänger däremot inte samman med någon ändring i TF. I dessa delar bör
därför den föreslagna lagen om ändring i brottsbalken träda i kraft redan
den 1 juli 1970. Detsamma bör gälla den föreslagna lagen om ändring i lagen
om allmänna sammankomster och den föreslagna kungörelsen om ändring i
allmänna ordningsstadgan.

Övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

och i förslagen till lag om ändring i lagen om allmänna sammankomster
och till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan har utformats
i överensstämmelse med vad jag nu har sagt.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankonster.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Bilaga 1

(Kommitténs förslag)

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 16 kap. 5 § brottsbalken

Härigenom förordnas att 16 kap. 5 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse)

Den som muntligen inför menighet
eller folksamling, i skrift som
sprides eller utlämnas för spridning
eller i annat meddelande till allmänheten
uppmanar eller eljest söker
förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet, dömes
för uppvigling till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen
sökt förleda till allvarligt
brott eller eljest att anse som
grovt, skall dömas till fängelse i
högst fyra år.

(Föreslagen lydelse)

Den som---sex månader.

Är brottet---fyra år.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Bilaga 2

(Kommitténs förslag)

1) Förslag
till

ändrad lydelse av 6 kap. 2 §, 7 kap. 4 § och 10 kap. 10 § tryckfrihets

förordningen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

2 §

Utan hinder av denna förordning
galle om spridning bland barn och
ungdom av tryckt skrift, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för
de ungas sedliga fostran, vad i lag är
stadgat.

Beträffande spridande-----

Utan hinder av denna förordning
gälle om spridning av sedlighetssårande
framställning så ock om spridning
bland barn och ungdom av
framställning, som genom sitt innehåll
kan verka förråande eller eljest
medföra allvarlig fara för de ungas
sedliga fostran, vad i lag är stadgat.
-----i lag.

7 KAP.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt
framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat — •—---

13. skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt; 14.

förfarande, som sårar tukt och
sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning------

skrift anses sådan enligt lag straffbar

•--eller trosbekännelse;

13. brott mot religionsfriheten genom
skymfande av sådant som enligt
annans trosuppfattning hålles
heligt;

14. kränkande av den allmänna
känslan för anständighet genom
grovt sedlighetssårande eller uppenbart
förråande innehåll; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

----mot honom.

10 KAP.

10 §

Tryckt skrift, som uppenbart in- Tryckt skrift, som uppenbart innefattar
enligt 7 kap. 4 § straffbart nefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart
brott mot tukt och sedlighet, må efter kränkande av anständigheten, må efbeslut
av polismyndighet i avbidan ter beslut av polismyndighet i avbi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

på förordnande om beslag tagas i
förvar. Är fara i dröjsmål, må även
utan sådant beslut åtgärd, som nu
sagts, vidtagas av polisman; anmälan
därom skall dock skyndsamt göras
hos polismyndigheten, vilken har att
genast pröva, om skriften skall kvarbliva
i förvar.

(Föreslagen lydelse)

dan på förordnande om beslag tagas
i förvar. Är fara i dröjsmål, må även
utan sådant beslut åtgärd, som nu
sagts, vidtagas av polisman; anmälan
därom skall dock skyndsamt göras
hos polismyndigheten, vilken har att
genast pröva, om skriften skall kvarbliva
i förvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

2) Förslag
till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 9, 11 och 12 §§ brottsbalken skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels ock att i samma kapitel skall
införas två nya paragrafer, 11a och 11b §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

9 §

Om någon offentligen skymfar sådant
som av svenska kyrkan eller annat
här i riket verksamt trossamfund
hålles heligt, dömes för brott mot
trosfrid till böter eller fängelse i
högst sex månader.

11 §

Sårar någon tukt och sedlighet genom
framställning i skrift eller bild
eller genom att saluhålla, förevisa eller
annorledes sprida skrift eller bild,
dömes för sårande av tukt och sedlighet
till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Vad nu sagts skall jämväl gälla,
om någon, på allmän plats eller eljest
offentligen, i ord eller handling sårar
tukt och sedlighet.

9 §

Den som i strid mot rätten till religionsfrihet
offentligen skymfar sådant
som enligt annans trosuppfattning
hålles heligt, dömes för brott
mot religionsfriheten till böter eller
fängelse i högst sex månader.

11 §

Den som kränker den allmänna
känslan för anständighet genom
grovt sedlighetssårande eller uppenbart
förråande framställning eller genom
att sprida sådan framställning,
dömes för kränkande av anständigheten
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

11 a §

Den som på allmän plats eller eljest
offentligen utställer eller förevisar
sedlighetssårande framställning
eller som eljest sprider sådan framställning
utan hänsyn till mottagarens
inställning därtill, dömes för
olaga spridning till böter eller fängelse
i högst sex månader.

11 b §

Den som i annat fall än i 11 eller
11 a § sägs på allmän plats eller eljest
offentligen i ord eller handling
sårar tukt och sedlighet, dömes för
sårande av tukt och sedlighet till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

12 §

Den som bland barn eller ungdom
sprider skrift eller bild, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för
de ungas sedliga fostran, dömes för
förledande av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.

(Föreslagen lydelse)

12 §

Den som inför barn eller ungdom
utställer eller förevisar framställning,
som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller eljest medföra
allvarlig fara för de ungas sedliga
fostran eller på annat sätt bland barn
eller ungdom sprider sådan framställning,
dömes för förledande av
ungdom till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Bilaga 3

(Departementspromemorians förslag)

1) Förslag
till

ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom förordnas, att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen1 skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

4 §•

Med beaktande--------under 4;

Sveriges flagga, vapen eller annat
dess höghetstecken;

7. förolämpning mot--------hans befattning;

8. skymfande av främmande
makts flagga, vapen eller annat dess
höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom--------- enskild person.

Med ärekränkning--------mot honom.

1 Omtryckt 1965: 818.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 § brottsbalken
skall upphöra att gälla, dels att 5 kap. 5 § samt 19 kap. 11 och 16 §§
samma balk skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

5 §•

Brott som--------allmän synpunkt.

Har förtal---------av åklagare.

Innebär brott som avses i 1—3 §§,
att någon genom förgripelse å främmande
makts statsöverhuvud som
vistas här i riket eller å främmande
makts representant här i riket, kränker
den främmande makten, må
brottet åtalas av åklagare utan hinder
av vad som stadgas i första stycket.
Åtal får dock ej ske utan förordnande
av Konungen eller den
Konungen bemyndigat därtill.

16 KAP.

7 §•

Skymfar någon offentligen Sveriges
flagga eller vapen eller annat
rikets höghetstecken, dömes för
skymfande av rikssymbol till böter
eller fängelse i högst sex månader.

19 KAP.

10 §.

Skymfar någon offentligen främmande
makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken, dömes för
skymfande av utländsk rikssymbol
till böter eller fängelse i högst sex
månader.

11 §•

Om gärning som avses i 3—5 kap. Om gärning som avses i 3 eller 4
innebär, att någon genom förgri- kap. innebär, att någon genom för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

pelse å främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket
kränker den främmande makten, må
dömas till fängelse i högst två år,
om å brottet eljest kan följa fängelse
i högst sex månader, och i högst fyra
år, om å brottet eljest kan följa fängelse
i mer än sex månader men högst
två år. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, om främmande
makt kränkes genom att någon
gör intrång i lokal som innehaves av
dess representation eller gör skada
därå eller å egendom som där finnes.

Gärning som avses i 3—5 kap.
och innebär sådan kränkning av
främmande makt som i 11 § sägs, så
ock försök, förberedelse eller stämpling
till gärning som nu sagts eller
underlåtenhet att avslöja sådan gärning
må ej heller åtalas av åklagare
utan att Konungen förordnat därom.

(Föreslagen lydelse)

gripelse å främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i
riket kränker den främmande makten,
må dömas till fängelse i högst
två år, om å brottet eljest kan följa
fängelse i högst sex månader, och i
högst fyra år, om å brottet eljest kan
följa fängelse i mer än sex månader
men högst två år. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, om
främmande makt kränkes genom att
någon gör intrång i lokal som innehaves
av dess representation eller gör
skada därå eller å egendom som där
finnes.

§•

Olovlig underrättelseverksamhet
eller olovlig värvning eller försök,
förberedelse eller stämpling till olovlig
underrättelseverksamhet må ej
utan Konungens förordnande åtalas
av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller i kap.
och innebär sådan kränkning av
främmande makt som i 11 § sägs, så
ock försök, förberedelse eller stämpling
till gärning som nu sagts eller
underlåtenhet att avslöja sådan gärning
må ej åtalas av åklagare utan
förordnande av Konungen eller den
som Konungen bemyndigat därtill.

Denna lag träder i kraft när det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
som riksdagen antagit såsom vilande med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr till 1970 års riksdag slutligt antagits och erhållit
kraft av grundlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Polismyndigheten äger inställa eller
upplösa allmän sammankomst,
om den hålles i strid mot 2 § eller
om beslut meddelats att sammankomsten
ej må äga rum. Rätt att
upplösa sammankomst föreligger
jämväl, om vid densamma förekommer
något som strider mot lag eller
om sammankomsten föranleder svårare
oordning eller avsevärd fara för
de tillstädesvarande samt andra åtgärder
visat sig otillräckliga för att
förebygga fortsatt lagstridigt förfarande,
återställa ordningen eller bebereda
skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att —- -----— -

(Föreslagen lydelse)

§•

Polismyndigheten äger inställa eller
upplösa allmän sammankomst,
om den hålles i strid mot 2 § eller
om beslut meddelats att sammankomsten
ej må äga rum. Rätt att
upplösa sammankomst föreligger
jämväl, om sammankomsten föranleder
svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande samt
andra åtgärder visat sig otillräckliga
för att återställa ordningen eller bereda
skydd för de tillstädesvarande.

— innehar befälsställning.

§•

Polismyndigheten äger förbjuda
förnyande av allmän sammankomst,
om sammankomsten visat sig föranleda
svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande och detta
ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Bilaga 4

(Remitterade förslaget)

1) Förslag
till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

6 KAP.

2 §•

Beträffande spridande-----

(Föreslagen lydelse)

Utan hinder av denna förordning
gälle vad i lag är stadgat:

1. om förevisning av pornografisk
bild på eller vid allmän plats genom
skyltning eller annat liknande förfarande
på sätt som är ägnat att väcka
allmän anstöt samt om utsändning
i postförsändelse eller utdelning
i bostad av pornografisk bild till
annan utan föregående beställning;

2. om spridning bland barn och
ungdom av tryckt skrift, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för
de ungas sedliga fostran.

---i lag.

7 KAP.

4 §.2

— under 4;

6. ärekränkning mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset
eller mot regent som är satt i
Konungens ställe;

Med beaktande--------

6. ärekränkning mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset
eller mot regent som är satt i
Konungens ställe eller skymfande av
Sveriges flagga eller vapen eller annat
dess höghetstecken;

7. förolämpning mot-----hans befattning;

8. skymfande av främmande
makts flagga, vapen eller annat dess
höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom--— allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse;

13. skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i

1 Omtryckt 1965: 818.

2 I prop. 1970: 87 föreslås 4 § 12 få ändrad lydelse.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

12. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riket verksamt trossamfund hålles
heligt;

14. förfarande som sårar tukt och
sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning------mot honom.

10 KAP.

10 §.

Tryckt skrift, som uppenbart inne- (Denna paragraf utgår.)

nefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart
brott mot tukt och sedlighet, må efter
beslut av polismyndighet i avbidan
på förordnande om beslag tagas
i förvar. Är fara i dröjsmål, må även
utan sådant beslut åtgärd, som nu
sagts, vidtagas av polisman; anmälan
därom skall dock skyndsamt göras
hos polismyndigheten, vilken har
att genast pröva, om skriften skall
kvarbliva i förvar.

12 §.

Då enligt 10 eller 11 § beslut med- Då enligt 11 § beslut meddelats
delats angående tryckt skrifts tagan- angående tryckt skrifts tagande i
de i förvar, skall anmälan därom förvar, skall anmälan därom jämte
jämte ett exemplar av skriften, så ett exemplar av skriften, så snart
snart ske kan, överlämnas till chefen ske kan, överlämnas till chefen för
för justitiedepartementet. justitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken1,

dels att 16 kap. 7 och 9 §§ samt 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 16 kap. 8 a § skall betecknas 9 §,

dels att 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 och 11 §§ samt 19 kap. 11 och 16 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

5 §•

Brott som---— — •-------— allmän synpunkt.

Har förtal —------- — av åklagare.

Innebär brott som avses i 1—3 §§,
att någon genom förgripelse å främmande
makts statsöverhuvud som
vistas här i riket eller å främmande
makts representant här i riket,
kränkt den främmande makten, må
brottet åtalas av åklagare utan hinder
av vad som stadgas i första stycket.
Åtal får dock ej ske utan förordnande
av Konungen eller den
Konungen bemyndigat därtill.

16 KAP.

5 §•

Den som ----—----- sex månader.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar.
Vid bedömande huruvida gärningen
är ringa skall särskilt beaktas,
om det förelegat endast obetydlig
fara för att sådan handling vartill
gärningsmannen sökt förleda skulle
utföras.

Är brottet-------— fyra år.

1 I prop. 1970:87 har föreslagits, att 16 kap. 8 § brottsbalken skall få ändrad lydelse samt att en
ny paragraf, 8 a §, skall införas i 16 kap. samma balk. Ändringarna föreslås träda i kraft, såvitt
avser 8 §, samtidigt med ikraftträdandet av en i samma proposition föreslagen ändring i tryckfrihetsförordningen
och, såvitt avser 8 a §, den 1 juli 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Vad nu sagts skall jämväl gälla,
om någon, på allmän plats eller eljest
offentligen, i ord eller handling sårar
tukt och sedlighet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på eller vid allmän plats
genom skyltning eller annat liknande
förfarande förevisar pornografisk
bild på sätt som är ägnat att väcka
allmän anstöt dömes för otillåtet
förfarande med pornografisk
bild till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma
gäller den som i postförsändelse
eller genom utdelning i bostad
tillställer annan pornografisk bild
utan föregående beställning.

19 KAP.

Gärning som avses i 3—5 kap. och
innebär sådan kränkning av främmande
makt som i 11 § sägs, så ock
försök, förberedelse eller stämpling
till gärning som nu sagts eller underlåtenhet
att avslöja sådan gärning

§•

Om gärning som avses i 3 eller
kap. innebär, att någon genom förgripelse
å främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i
riket kränker den främmande makten,
må dömas till fängelse i högst
två år, om å brottet eljest kan följa
fängelse i högst sex månader, och i
högst fyra år, om å brottet eljest kan
följa fängelse i mer än sex månader
men högst två år. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, om
främmande makt kränkes genom att
någon gör intrång i lokal som innehaves
av dess representation eller
gör skada därå eller å egendom som
där finnes.

§•

Olovlig underrättelseverksamhet
eller olovlig värvning eller försök,
förberedelse eller stämpling till
olovlig underrättelseverksamhet må
ej utan Konungens förordnande åtalas
av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller k kap.
och innebär sådan kränkning av
främmande makt som i 11 § sägs, så
ock försök, förberedelse eller stämpling
till gärning som nu sagts eller
underlåtenhet att avslöja sådan gärning
må ej heller åtalas av åklagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

må ej heller åtalas av åklagare utan utan förordnande av Konungen eller
att Konungen förordnat därom. den som Konungen bemyndigat där till.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 § samt 19 kap.
11 § och 16 § andra stycket, den 1 juli 1970 och i övrigt, när det förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit såsom vilande
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 125 till 1970 års riksdag
slutligt har antagits och erhållit kraft av grundlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 10—12 §§ lagen (1956: 618) om allmanna sammankomster
skall ha nedan angivna lydelse.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §P

Befogenhet att — — — — —

Beträffande filmförevisning vid
allmän sammankomst, så ock beträffande
allmän sammankomst, som

1 Senaste lydelse 1964: 673.

Polismyndigheten äger inställa eller
upplösa allmän sammankomst,
om den hålles i strid mot 2 § eller
om beslut meddelats att sammankomsten
ej må äga rum. Rätt att
upplösa sammankomst föreligger
jämväl, om sammankomsten föranleder
svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande samt
andra åtgärder visat sig otillräckliga
för att återställa ordningen eller bereda
skydd för de tillstädesvarande.

-— — — innehar befälsställning.

§•

För filmförevisning vid allmän
sammankomst och för allmän sammankomst,
för vilken bevillningsav -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

anordnas av utlänning eller därvid
utlänning skall medverka, skall utöver
bestämmelserna i denna lag
iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

gift för särskilda förmåner och rättigheter
skall utgå, gälla särskilda
föreskrifter utöver bestämmelserna i
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

4) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas, att 21 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Barn under---------

Vid offentlig tillställning må ej förekomma
hypnotiska eller därmed
likartade experiment, med mindre
medicinalstyrelsen funnit det kunna
ske utan våda.

§-x

— fysiska hälsa.

Vid offentlig tillställning må ej förekomma
hypnotiska eller därmed
likartade experiment, med mindre
socialstyrelsen funnit det kunna ske
utan våda.

För biografföreställning, tävling
med fordon på väg, tävling eller uppvisning
med luftfartyg samt för tillställning,
för vilken bevillningsavgift
för särskilda förmåner och rättigheter
skall utgå, gälla särskilda föreskrifter
utöver bestämmelserna i
denna stadga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1970.

1 Senaste lydelse 1967: 786.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

101

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 april 1970.

N ärva rande:

f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 8 april 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet den 20 mars 1970, hade Kungl. Majt förordnat, att
enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade
förslag till 1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i lagen
om allmänna sammankomster.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Till grund för det föreslagna förbudet mot vissa former av spridning av
pornografiska framställningar ligger uppfattningen att — även om det i 16
kap. 11 § första stycket stadgade förbudet mot sårande av tukt och sedlighet
icke längre svarar mot den rådande samhällsuppfattningen och därför bör
upphävas — det likväl kan finnas skäl att begränsa rätten att sprida framställningar
av skilda slag på ett sådant sätt, att den enskilde inte direkt eller
indirekt tvingas att mot sin vilja ta del av sådant, som enligt gängse värderingar
uppfattas som sedlighetssårande, kränkande eller på annat sätt stötande.
Av skäl som närmare framgår av remissprotokollet har departementschefen
funnit det i denna tankegång grundade spridningsförbudet kunna
begränsas till att avse förbud mot att skylta med eller på annat liknande sätt
förevisa pornografiska bilder på eller vid allmän plats jämte förbud mot att
i postförsändelse eller genom utdelning i bostad tillställa annan pornografisk
bild utan föregående beställning. Vad sålunda föreslagits finner lagrådet i
princip kunna godtagas.

Förslaget att upphäva andra stycket av 16 kap. 11 § innebär, såsom i remissprotokollet
anges, att vissa där avsedda beteenden icke vidare blir straffbara
som sårande av tukt och sedlighet. Såsom exempel härpå nämnes sådant
utövande av eller sådan inbjudan till könsumgänge, som sker i park

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

eller på annan allmän plats. Kommittéförslaget innebar i detta hänseende, att
beteenden av sådant slag alltjämt skulle straffbeläggas genom en särskild
straffbestämmelse, vilket förslag i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
I remissprotokollet hänvisas till att den enskilde åtnjuter tillräckligt skydd
genom bestämmelsen i 6 kap. 6 § brottsbalken om straff för otuktigt beteende
och att vissa av de gärningar som nu omfattas av 16 kap. 11 § andra
stycket kommer att kunna straffas såsom förargelseväckande beteende.

Emellertid bör anmärkas, att medan straffet enligt 16 kap. 11 § är böter
eller fängelse i högst sex månader, är straffet för förargelseväckande beteende
endast böter högst femhundra kronor. Enligt mångas uppfattning
torde de förseelser varom här är fråga dock vara av betydligt svårare art
än de som i allmänhet straffas såsom förargelseväckande beteende. Vissa
sådana förseelser är, även om förfarandet i det enskilda fallet ej riktas mot
viss person och 6 kap. 6 § brottsbalken alltså ej är direkt tillämplig, fullt
jämförliga med gärningar som avses i detta lagrum, där straffet är böter
eller fängelse i högst ett år. Härtill kommer att det måste anses vara av värde,
att de här ifrågavarande förseelserna alltjämt får utgöra en särskild
brottsgrupp och icke hänföres till en så allmän och därför obestämd grupp
som förargelseväckande beteende.

Då sådana beteenden, som nu faller under straffstadgandet i 16 kap. 11 §
andra stycket, anses i allmänhet alltjämt böra straffas, låt vara endast såsom
förargelseväckande beteende, torde det vara uppenbart att grunden härför
i själva verket ytterst är densamma som ansetts motivera spridningsförbudet,
nämligen att den enskilde medborgaren bör skyddas mot att konfronteras
med förfaranden som enligt en utbredd opinion uppfattas såsom sedlighetssårande
och stötande för anständighetskänslan. På grund härav och
då de ifrågavarande förseelserna till sin natur i allmänhet knappast kan anses
vara mindre straffvärda än de som enligt förslaget är avsedda att falla
under spridningsförbudet, föreslår lagrådet att detta straffstadgande utvidgas
till att avse även beteenden av här berörda slag.

Vad härefter angår förbudsregelns utformning anmärkes följande.

Den föreslagna brottsbeskrivningen upptager endast förevisning av bild.
Enligt motiven är avsikten att även skulptur eller annat tredimensionellt
föremål skall falla in under begreppet bild. Härvid synes dock egentligen
endast avses föremål som utgör eller kan anses utgöra avbildningar. Stadgandet
bör emellertid även omfatta apparater o. d., som är avsedda för
sexuellt bruk. Lagtexten synes därför böra fullständigas genom att jämte
bild även nämnes föremål. Det torde ej vara nödvändigt att göra motsvarande
komplettering i 16 kap. 12 §.

Det i brottsbeskrivningen använda ordet pornografisk har enligt svenskt
språkbruk knappast en tillräckligt bestämd betydelse och synes ej heller i
övrigt vara sådant att det bör införlivas med svenskt lagspråk. Enligt lagrådets
mening bör i stället användas ordet sedlighetssårande, som ansluter

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

103

till den hittills använda terminologin på det förevarande området och även
till utryckssättet i 6 kap. 6 § brottsbalken. Att ordet sedlighetssårande bibehålies
hindrar icke den av departementschefen föreslagna skärpningen i bedömandet
av vad förbudet skall omfatta.

I paragrafens andra punkt förklaras straffbestämmelsen i första punkten
gälla även den som i postförsändelse eller genom utdelning i bostad tillställer
annan pornografisk bild utan föregående beställning. Enligt motiven bör
brott genom utsändning i postförsändelse anses fullbordat i och med att
avsändaren har lämnat försändelsen för postbefordran. Detta framgår dock
knappast av lagtexten. Den bör därför förtydligas i detta avseende. Vad angår
annan spridning synes begränsningen av straffbarheten till utdelning i
bostad knappast vara motiverad, så mycket mindre som någon motsvarande
begränsning ej skall gälla för postförsändelse. Även utdelning på kontor och
andra arbetsplatser eller på gatan bör kunna föranleda ingripande. Straffbestämmelsen
i denna del torde därför helt allmänt kunna förklaras avse den
som, utan föregående beställning, tillställer annan sedlighetssårande bild
eller föremål.

Såsom gemensam beteckning för de brott som enligt lagrådets förslag
straffbelägges i paragrafen föreslås anstötlig handling.

I enlighet med det anförda föreslås att paragrafen får följande lydelse:
Den som på eller vid allmän plats beter sig sedlighetssårande eller genom
skyltning eller på annat liknande sätt förevisar sedlighetssårande bild eller
föremål dömes, om beteendet eller förevisandet är ägnat att väcka allmän
anstöt, för anstötlig handling till böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma gäller om sedlighetssårande bild eller föremål utan föregående
beställning lämnas för postbefordran eller tillställes någon på annat sätt.

Det erinras att, om lagrådets förslag beaktas, den i remissprotokollet föreslagna
nya lydelsen av 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen bör jämkas.

Om straffbarhet en begränsas på sätt här föreslagits torde det icke vara
otänkbart att vissa varietéer och andra nöjesföretag kommer att i kommersiellt
syfte anordna förevisningar av grova sexuella perversiteter, grova
våldshandlingar o. d. Av uppenbara skäl torde detta få anses vara från allmän
ordningssynpunkt otillfredsställande. Det bör därför övervägas om icke
i allmänna ordningsstadgan, förslagsvis i 21 §, bör införas ett förbud riktat
mot att vid offentliga tillställningar förekommer framställningar, som visar
utpräglat förråande sexuella eller sadistiska beteenden.

Förslaget till lag om ändring i lagen em allmänna sammankomster
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
10 april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg,

Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

I fråga om förslaget till lag om ändring i brottsbalken har lagrådet förordat
vissa ändringar i 16 kap. 11 §.

Lagrådet förordar till en början att den i remissprotokollet föreslagna
bestämmelsen utvidgas att omfatta även sådana beteenden som nu faller
under 16 kap. 11 § andra stycket, t. ex. sådant utövande av eller inbjudan
till könsumgänge som sker i park eller på annan allmän plats.

För egen del kan jag inte anse att de beteenden som nu omfattas av
16 kap. 11 § andra stycket är så straffvärda att de bör föras till en särskild
brottsgrupp med fängelse i straffskalan. I den mån sådana företeelser
inte blir straffbara enligt 6 kap. 6 § brottsbalken som otuktigt beteende,
kan de anses bli tillräckligt bestraffade som förargelseväckande beteende.
Att straffet i den föreslagna bestämmelsen i 16 kap. 11 § om otilllåtet
förfarande med pornografisk bild har bestämts till böter eller fängelse
i högst sex månader har väsentligen sin grund i att dessa förfaranden är
uttryck för en grov kommersiell spekulation. Sådana skäl kan däremot inte
åberopas i de fall som nu omfattas av 16 kap. 11 § andra stycket. Jag kan
sålunda inte dela lagrådets uppfattning att det föreslagna spridningsförbudet
bör utvidgas i berörda hänseenden.

Det nya spridningsförbudet i 16 kap. 11 § omfattar pornografisk bild. I motiven
anges att med bild avses även skulptur eller annat tredimensionellt
föremål. Lagrådet har ansett stadgandet begränsat till föremål som utgör
eller kan anses utgöra avbildning. Enligt lagrådets uppfattning bör även
apparater o. d. som är avsedda för sexuellt bruk omfattas av bestämmelsen.

Remissförslaget omfattar visserligen endast sådana föremål som kan

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

hänföras till avbildningar. Förevisning genom skyltning eller annat liknande
förfarande av enbart apparater som inte är avbildningar kan knappast
anses vara ägnad att väcka allmän anstöt. I vart fall kan den skyltning
av sådana föremål som hittills har förekommit inte anses påkalla något förbud
i detta avseende. Att låta bestämmelsen gälla föremål över huvud
taget skulle dessutom enligt min mening ge upphov till betydande tillämpningssvårigheter.
Jag kan därför inte godta lagrådets förslag att föra in
begreppet föremål i lagtexten.

Lagrådet har vidare föreslagit att ordet pornografisk skall ersättas med
sedlighetssårande. I utlåtandet anförs som grund härför att ordet pornografisk
inte har tillräckligt bestämd betydelse i svenskt språkbruk och inte
heller i övrigt är sådant att det bör införlivas med svenskt lagspråk. Om
uttrycket sedlighetssårande skulle användas, är det viss risk för att förbudet
skulle komma att begränsas till samma typ av bilder som faller under
nuvarande 16 kap. 11 §. Det straffbara området skulle därmed bli alltför
begränsat. Ordet pornografisk har medvetet valts för att markera den
skillnad i fråga om det straffbara området som avses i förhållande till nuvarande
bestämmelse. Jag ser inte heller något hinder mot att ordet pornografisk,
som har vunnit insteg i allmänt språkbruk, används i lagtext.

Lagrådet föreslår att lagtexten i 16 kap. 11 § andra punkten förtydligas,
så att därav framgår att — som avsikten med det remitterade förslaget var
— brott genom utsändning i postförsändelse skall anses fullbordat i och med
att försändelsen har lämnats för postbefordran. Jag godtar lagrådets förslag
i denna del men vill förorda en mindre redaktionell jämkning.

I det remitterade förslaget begränsades spridningsförbudet i paragrafens
andra punkt till utsändning per post och utdelning i bostad. Anledningen var
att det i praktiken inte torde ha förekommit andra former av utdelning utan
föregående beställning. Det torde emellertid inte vara otänkbart att det i
remissprotokollet föreslagna skyltnings- och spridningsförbudet kan komma
att medföra att allmänheten även på annat sätt än genom postförsändelse
eller utdelning i bostad påtvingas pornografiska bilder. Som lagrådet anför
kan utdelning på kontor eller andra arbetsplatser eller på gatan länkas.
Jag kan därför ansluta mig till lagrådets förslag att utvidga straffbarheten i
denna del att helt allmänt gälla den som tillställer någon pornografisk bild
vare sig det sker genom postbefordran eller på annat sätt.

Det remitterade förslaget till 11 § andra punkten bör sålunda ändras i
de två hänseenden jag nu har berört. Som lagrådet påpekat bör i så fall
också den i remissprotokollet föreslagna nya lydelsen av 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
jämkas och i samband därmed underkastas viss redaktionell
justering.

Som förut sagts anser jag mig inte kunna ansluta mig till lagrådets förslag
att vidga omfattningen av det straffbara området enligt 16 kap. 11 § första
punkten. Under sådana förhållanden finns det inte anledning att, som lagrådet
har föreslagit, ändra brottsbeteckningen i denna paragraf.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Lagrådet har slutligen framhållit, att det bör övervägas om det inte i
allmänna ordningsstadgan bör införas ett förbud mot förekomsten vid
offentliga tillställningar av framställningar som visar utpräglat förråande
sexuella eller sadistiska beteenden. Ett sådant förbud står emellertid enligt
min uppfattning i strid mot grundtanken bakom förslaget att upphäva straffbestämmelsen
om sårande av tukt och sedlighet, nämligen att den enskilde
i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar
i olika media han vill ta del av. I remissprotokollet framhöll jag dessutom
i fråga om teater och närstående media, att redan framställningsformerna
i dessa fall av naturliga skäl begränsar möjligheterna att skildra
våld eller sexuella förhållanden på ett sätt som i dag inte anses tolerabelt.
I frågan om det behövs särskilt skydd mot att den enskilde mot sin vilja
konfronteras med sedlighetssårande framställningar vid teater- och varietéföreställningar
och liknande uttalade jag, att man i regel kan räkna med
att allmänheten i dessa fall har fått klart för sig vad slags föreställning
det rör sig om i varje särskilt fall. Man behöver därför inte i någon större
utsträckning räkna med att någon utan att i förväg känna till programmets
karaktär konfronteras med sådana framställningar i dessa media.
Jag kan därför inte biträda lagrådets förslag om en särskild reglering genom
allmänna ordningsstadgan. Skulle utvecklingen efter ett upphävande
av straffbestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet visa att lagrådets
farhågor besannas, kan frågan emellertid tas upp till förnyad prövning.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i det remitterade förslaget samt i förslaget till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan {1956: 617).

Under framhållande av att ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession
hemställer jag att Kungl. Maj :t genom proposition

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägger riksdagen inom
justitiedepartementet upprättat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,

dels inhämtar riksdagens yttrande över det till statsrådsprotokollet den

20 mars 1970 fogade förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
{1956: 617).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700215