Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

1

Nr 121

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
social centralnämnd m. m.; given Stockholms slott den
3 april 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om social centralnämnd m. m.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag som skall underlätta för
kommunerna att anpassa socialvårdens nämndorganisation till nya arbetsformer
inom socialvården. Enligt förslaget får kommunerna möjlighet att
ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd med en för
de tre vårdområdena gemensam social nämnd, kallad social centralnämnd.
En kommun får också inrätta s. k. sociala distriktsnämnder. Dessa skall i
centralnämndens ställe handlägga frågor som gäller enskild person. Varje
kommun får själv avgöra, om kommunen vill gå över till den nya nämndorganisationen.
Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att gälla i avvaktan
på resultatet av socialutredningens fortsatta arbete rörande den framtida
socialvårdens målsättning och organisation.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Förslag

till

Lag

om social centralnämnd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

De uppgifter i en kommun som enligt gällande författningar ankommer
på socialnämnd, barnavårdsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd får
efter beslut av kommunens fullmäktige i stället handhas av en för de tre
vårdområdena gemensam social centralnämnd.

Inrättas social centralnämnd, får kommunens fullmäktige också besluta
att i kommunen skall inrättas två eller flera sociala distriktsnämnder, var
och en för ett socialvårdsdistrikt, för att i den omfattning som framgår av
9 § handha uppgifter som avses i första stycket.

2 §

Har beslut fattats enligt 1 §, tillämpas icke 2—5, 8 och 9 §§ lagen
(1956: 2) om socialhjälp, 2 § andra stycket, 7, 8 och 10—12 §§ barnavårdslagen
(1960: 97), 3 § första stycket, 5—7 §§ samt 8 § 1 och 2 mom. lagen
(1954: 579) om nykterhetsvård.

Vad i övrigt i lag eller annan författning är föreskrivet om socialnämnd,
barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om social centralnämnd och, i förekommande fall, social distriktsnämnd.

Sociala centralnämnden
3 §

Ledamöter och suppleanter i social centralnämnd väljes av kommunens
fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får
dock ej vara under nio. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk och medicinsk
sakkunskap vara företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väl -

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

jande som motsvarar det tal, vilket erhålles då samtliga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid
sådant proportionellt val finns särskilda bestämmelser.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,
i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.

4 §

I fråga om social centralnämnd äger 32—42 §§ kommunallagen (1953:
753) om kommunens styrelse motsvarande tillämpning. Nämndens protokoll
behöver, förutom vad som följer av 14 § tredje stycket barnavårdslagen
(1960: 97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledamöter
samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

5 §

Social centralnämnd får vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga
i nämndens överläggningar, tillsätta tjänst hos nämnden och anlita
det biträde i övrigt som fordras. Är behovet av juridisk eller medicinsk
sakkunskap ej tillgodosett inom nämnden, bör den anlita biträde av personer
med sådan sakkunskap.

Har kommunen beslutat inrätta tjänst, som skall vara gemensam för
social centralnämnd och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
får tjänsten tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

6 §

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande
ej kan anstå till dess social centralnämnd sammanträder, får nämndens
ordförande tills vidare bevilja honom socialhjälp. Ordförandens beslut skall
anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Kan i ärende enligt barnavårdslagen (1960: 97) social centralnämnds
prövning ej avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, får nämndens ordförande
vidtaga de åtgärder samt meddela de beslut och förordnanden som
anges i 11 § första stycket barnavårdslagen. Beslut som ordföranden fattat
med stöd av detta stycke länder omedelbart till efterrättelse och gäller
tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Det skall anmälas vid nämndens
nästa sammanträde. Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller
30 § barnavårdslagen eller förbud enligt 50 § samma lag, skall ordföranden
omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Nämndens sammanträde
skall i sådant fall hållas utan dröjsmål och senast inom tio dagar
från dagen för ordförandens beslut.

7 §

Om kommunens fullmäktige bestämmer det, får social centralnämnd
uppdraga åt särskild avdelning, bestående av ledamöter eller supplean -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

ter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen
att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av socialhjälps-, barnavårds-
eller nykterhetsvårdsärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i
fullmäktiges beslut. Därvid skall de begränsningar i delegationsrätten som
anges i 12 § första stycket 1—4 barnavårdslagen (1960: 97) gälla. Såvitt
angår ärenden enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård får nämnden
endast genom samfällt beslut utdöma förelagt vite, föranstalta om åtgärd
enligt 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård, meddela beslut om övervakning
eller lydnadsföreskrifter, göra ansökan om tvångsintagning på allmän
vårdanstalt, föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning,
bevilja anstånd därmed, förklara sådant anstånd förverkat eller
göra anmälan hos överförmyndare. Framställning eller yttrande till fullmäktige
får beslutas endast av nämnden samfällt.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde.

Sociala distriktsnämnder

8 §

Ledamöter och suppleanter i social distriktsnämnd väljes av kommunens
fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock
ej vara under fem. Minst en av ledamöterna bör vara ledamot i sociala centralnämnden.
I övrigt äger bestämmelserna i 3 § motsvarande tillämpning.

9 §

Det ankommer på social distriktsnämnd att avgöra ärenden som avser
vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person enligt
lagen (1956:2) om socialhjälp, barnavårdslagen (1960:97) eller lagen
(1954:579) om nykterhetsvård. Kommunens fullmäktige får uppdraga åt
nämnden att även i övrigt avgöra ärenden som avser vård och behandling
eller annan åtgärd beträffande enskild person.

10 §

Bestämmelserna i 4 §, 5 § första stycket, 6 och 7 §§ gäller i tillämpliga
delar i fråga om social distriktsnämnd och dess ordförande. Tjänst hos
nämnden tillsättes dock av sociala centralnämnden. Det ankommer även på
sociala centralnämnden att göra framställning och avge yttrande till kommunens
fullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 april

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den kommunala
socialvårdens nämndorganisation och anför.

Socialutredningen1, som tillsattes år 1968, har avlämnat ett delbetänkande
kallat Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna (stencil S 1969:
11). I betänkandet läggs fram förslag till en lag som skall skapa formella
förutsättningar för en kommun att till en enda social nämnd samla de förvaltnings-
och vårduppgifter som f. n. är fördelade på barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd och socialnämnd.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, kammarrätten, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
samtliga länsstyrelser, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
socionomers riksförbund (SSR), Svenska nykterhetsvårdsförbundet och
Sveriges social tjänstemannaförbund. Flertalet remissinstanser har bifogat
yttranden, som de inhämtat. Sålunda har länsstyrelserna inhämtat yttranden
från kommunernas styrelser.

Gällande bestämmelser m. m.

Särskilda nämnder

Bestämmelserna om organisationen av den primärkommunala socialhjälpsverksamheten,
barnavården och nykterhetsvården återfinns i lagen

1 Ledamöter landshövdingen Thure Andersson, ordf., landstingsdirektören Gillis Albinsson,
byråchefen Ingemar Andersson, riksdagsledamöterna Lars Henriksson och Mary Holmqvist,
direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamoten Erik Larsson, hovrättsrådet Nils Mangård, tillika
sekreterare, pol. mag. Ingegerd Troedsson och riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

(1956:2) om socialhjälp (ShjL), barnavårdslagen (1960:97) (BvL) och lagen
(1954: 579) om nykterhetsvård (NvL). Enligt dessa bestämmelser skall
i varje kommun för vart och ett av de tre vårdområdena finnas en särskild
nämnd som skall vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan
för vårdområdet, socialnämnd, barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd
(2 § ShjL, 2 § 2 st. BvL, 5 § 1 st. NvL). Om kommunens ringa folkmängd eller
liknande förhållanden gör en särskilt tillsatt nämnd obehövlig får socialnämnden
vara nykterhetsnämnd. Kungl. Maj :t kan föreskriva att kommun
skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd (5 § 1 och 2 st. NvL). I november
1964 fanns särskilt tillsatt nykterhetsnämnd i 991 av landets 1 006 kommuner
(SOU 1967:36 s. 142).

Tillsättning m.m.

Ledamöter och suppleanter i de tre nämnderna väljs av kommunens
fullmäktige. Antalet ledamöter får inte i någon nämnd understiga fem.
Suppleanter i nykterhetsnämnd skall utses till minst ledamöternas halva
antal. För suppleanter i socialnämnd och barnavårdsnämnd finns inget minimiantal
föreskrivet (3 § 1 st. ShjL, 7 § 1 st. BvL, 5 § 3 st. NvL).

Beträffande val av ledamöter och suppleanter gäller olika bestämmelser
enligt å ena sidan ShjL och BvL och å andra sidan NvL. Bestämmelserna i
de båda förstnämnda lagarna är utformade i nära överensstämmelse med
bestämmelserna i kommunallagen (1953: 753) (KL) om val till kommunens
styrelse och till fakultativa nämnder för oreglerad kommunal förvaltning
(jfr 22 § 4 st. och 31 § KL). Valet skall alltså vara proportionellt, om
det begärs av ett visst minsta antal fullmäktigeledamöter. Sker ej val av
suppleanter proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna
skall inkallas till tjänstgöring (3 § 2 och 3 st. ShjL, 7 § 2 och 3 st.
BvL). Bestämmelserna i ShjL och BvL skiljer sig från varandra endast i
det avseendet, att beträffande barnavårdsnämnd — men ej beträffande
socialnämnd — föreskrivs att juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom
nämnden, där så lämpligen kan ske (7 § 1 st. BvL). Om behovet av juridisk
sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden bör denna anlita biträde av
lagfaren person (10 § 2 st. BvL).

NvL:s regler för val till särskild kommunal nykterhetsnämnd skiljer sig
från motsvarande regler i ShjL och BvL därigenom att ett minsta antal
suppleanter är föreskrivet, att läkarmedverkan rekommenderas samt att såväl
män som kvinnor obligatoriskt skall vara representerade i nämnden,
vilket medför att val av ledamöter och suppleanter ej får ske proportionellt.
I november 1964 saknade 833 kommuner —■ däribland Stockholm samt vissa
större och medelstora städer — läkare som ledamot i nykterhetsnämnden. I
närmare hälften av samtliga städer och köpingar var dock läkare ledamot
av nämnden (SOU 1967: 36 s. 142). Liksom ShjL innehåller NvL ingen rekommendation
om juristmedverkan i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

7

Valbarhet, inre organisation m. m.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av att valbarheten
upphör och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande
och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring
och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet
vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande var
och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottas, skriftväxling,
vård och förtecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende
av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet
skall enligt samtliga tre vårdlagar i huvudsak bestämmelserna i 32-—42 §§
KL rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning (4 § ShjL,
8 § BvL, 5 § 5 st. NvL). Vad beträffar socialnämnd och nykterhetsnämnd
görs endast det undantaget, att protokoll inte behöver vara lika fullständigt
som kommunens fullmäktiges och styrelses protokoll.

De för barnavårdsnämnd gällande bestämmelserna avviker i två hänseenden
från vad som föreskrivs beträffande socialnämnd och nykterhetsnämnd.
Den första avvikelsen gäller valbarheten. Genom hänvisningen i
ShjL och NvL till 32 § KL, vilken i sin tur hänvisar till 7 § samma lag, utesluts
från valbarhet bl. a. den ledande befattningshavaren inom kommunens
samfällda förvaltning samt i kommunens tjänst anställd befattningshavare
som är chef för något till styrelsens förvaltningsområde hörande verk. Motsvarande
gäller inte barnavårdsnämnd. 8 § BvL upptar en bestämmelse om
att i kommunens tjänst anställd befattningshavare inte på grund av denna
sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i
barnavårdsnämnd. Den andra avvikelsen rör protokoll vid barnavårdsnämndens
sammanträde där muntlig utredning förebragts. Enligt 14 §
3 st. BvL skall då uppteckning ske i erforderlig omfattning. Om i ärendet
inte upprättas särskild akt till vilken uppteckningen kan fogas, måste den
ingå i nämndens protokoll (8 § BvL).

Socialnämnd och barnavårdsnämnd får vid behov tillkalla särskilda sakkunniga
att deltaga i nämndens överläggningar, tillsätta befattning hos
nämnden samt anlita det biträde i övrigt som erfordras. Har kommunen
inrättat befattning som skall vara gemensam för socialnämnd resp. barnavårdsnämnd
och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
får befattningen tillsättas i den särskilda ordning som kommunen bestämmer
(5 § ShjL, 10 § BvL).

Enligt dessa bestämmelser får således socialnämnd och barnavårdsnämnd
själva avgöra, om någon utomstående bör tillkallas att som sakkunnig delta
i överläggningarna. Vad beträffar nykterhetsnämnd gäller däremot för vissa
läkare en tjänsteplikt att närvara (6 § NvL). I övrigt får nykterhetsnämnden
i den mån det finns erforderligt, till sitt biträde kalla därtill skickade
män och kvinnor (7 § NvL). Med stöd av denna paragraf får nämnden inte

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

bara anställa fast personal utan också knyta tillfälliga (frivilliga) medhjälpare
till sin verksamhet.

Ordförandebeslut och delegation

Såväl i ShjL som i BvL har ordföranden i vederbörande nämnd tillagts
behörighet att själv fatta beslut i brådskande ärenden. Beslutet skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde (8 § ShjL, 11 § BvL).

För socialnämndens ordförande gäller att han får fatta beslut i de fall då
någons behov av socialhjälp är så trängande, att med dess avhjälpande inte
kan anstå till dess socialnämnden sammanträder. I BvL anges uttryckligen
vilka åtgärder som barnavårdsnämndens ordförande får vidta och vilka
beslut han får fatta för den händelse nämndens prövning inte kan avvaktas
utan fara eller allvarlig olägenhet. Ordförandens åtgärder och beslut
med stöd av 11 § BvL är endast av interimistisk natur och gäller tills
vidare i avbidan på nämndens prövning. Medan socialnämndsordförandens
beslut att tills vidare bevilja någon socialhjälp skall anmälas för nämnden,
skall barnavårdsnämndsordförandens beslut sakligt prövas av nämnden.
Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt
50 § BvL, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta
i ärendet. Nämndens sammanträde skall i så fall hållas utan dröjsmål
och senast inom 10 dagar från dagen för ordförandens beslut.

Någon motsvarande behörighet att ingripa i brådskande fall har i NvL
inte tillagts ordförande i nykterhetsnämnd.

Enligt såväl ShjL som BvL får resp. nämnd i Viss omfattning delegera
beslutanderätten till särskild avdelning inom nämnden eller till viss person
(8 § 2 st. ShjL, 12 § BvL). Bestämmelserna härom är utformade i anslutning
till kommunallagens bestämmelser rörande nämnder för oreglerad
förvaltning. Om kommunens fullmäktige beslutar det, får socialnämnd eller
barnavårdsnämnd uppdra åt särskild avdelning, bestående av ledamöter eller
suppleanter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman
hos kommunen att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i fullmäktiges beslut. Från denna
regel gäller enligt båda lagarna det undantaget, att framställning eller yttrande
till fullmäktige inte får beslutas annorledes än av nämnden samfällt.
I vad gäller barnavårdsnämnden är delegationsrätten av hänsyn till rättssäkerheten
begränsad i ytterligare vissa hänseenden. Från delegation har
sålunda undantagits vissa i 12 § BvL uppräknade beslut och åtgärder. Beslut
meddelat på grund av delegation är fattat på nämndens vägnar. Det
är bindande för nämnden och får alltså inte återkallas av denna. Beslutet
skall emellertid anmälas vid nämndens nästa sammanträde för kännedom
och registrering.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

I fråga om nykterhetsnämnd föreligger enligt NvL endast en mycket begränsad
delegationsrätt. Nykterhetsnämnd får uppdra åt ordföranden, en
eller flera ledamöter eller viss befattningshavare hos nämnden att avge yttrande
till polismyndighet i ärende rörande ansökan om eller innehav av
körkort. Åtgärd som vidtagits i anledning av sådant uppdrag skall anmälas
för nämnden så snart det kan ske (8 § 2 mom. NvL). Delegationsrätt i
större omfattning kan medges nykterhetsnämnd endast genom dispens, som
meddelas av Kungl. Maj :t.

Distriktsindelning

Endast ShjL anvisar uttryckligen en möjlighet att ge nämnden en lokal
anknytning till de olika delarna av kommunens område. Enligt 9 § får kommunens
fullmäktige eller efter bemyndigande av dem socialnämnden indela
kommunen i distrikt om det finns påkallat för att åstadkomma en lämplig
arbetsfördelning mellan socialnämndens ledamöter. Har så skett skall nämnden
för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva den närmaste
uppsikten över hjälpverksamheten inom distriktet. Distriktsindelning har i
ett par kommuner genomförts inom samtliga tre vårdområden efter dispens
av Kungl. Maj :t.

Tillsgnsmgndigheter

Nykterhetsnämnderna står under tillsyn av socialstyrelsen (3 § 2 st.
NvL) och nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar
angående verksamheten som socialstyrelsen meddelar (4 § 1 mom. 3 st.
NvL). Inom övriga vårdområden är socialstyrelsens uppgifter huvudsakligen
av rådgivande och vägledande karaktär. Sålunda har styrelsen att genom
råd och anvisningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt (53 § ShjL). Styrelsen har vidare att
följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom råd och anvisningar verka
för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt samt att öva tillsyn över
barnavårdsanstalter som avses i 8 kap. BvL (5 § BvL).

Länsstyrelserna har tillagts tämligen vidsträckta befogenheter att övervaka
såväl socialnämndernas som barnavårdsnämndernas verksamhet. Sålunda
föreskrivs i ShjL att länsstyrelserna, var inom sitt län, noga skall
följa tillämpningen av lagen och därvid tillse, att socialhjälpsverksamheten
ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun att lämna
erforderlig obligatorisk socialhjälp, skall länsstyrelsen ålägga kommunen
att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Yppas annars missförhållande,
har länsstyrelsen att vidta den åtgärd som behövs för att avhjälpa missförhållandet
(52 § ShjL). Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i BvL
i fråga om barnavården. Länsstyrelsen är sålunda skyldig att tillse bl. a.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

att barnavården inom länet ordnas och handhas ändamålsenligt, den skall
ålägga försumlig barnavårdsnämnd att fullgöra sina skyldigheter och den
skall i mån av behov ingripa med andra åtgärder som behövs för att vinna
rättelse i missförhållanden (4 § BvL).

Några bestämmelser om tillsyn från länsstyrelsernas sida över nykterhetsvården
finns inte i NvL. I viss mån motsvarande uppgifter läggs i stället
på länsnykterhetsnämnderna. Det åligger sådan nämnd bl. a. att hålla
sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet,
att öva tillsyn över att dessa fullgör sina uppgifter samt att lämna
dem vägledning och bistånd. Finner länsnykterhetsnämnd att kommunal
nykterhetsnämnd underlåter att vidta åtgärd som enligt NvL ankommer
på den kommunala nämnden eller att sådan nämnd inte handlägger
ärende på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden söka få till stånd
rättelse genom råd och anvisningar. Kan rättelse inte åstadkommas eller
kräver ärendets art omedelbart ingripande, har länsnykterhetsnämnden att
vidta de åtgärder som annars ankommer på den kommunala nämnden. Har
så skett får den kommunala nämnden ej ta befattning med ärendet i vidare
mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver. Länsnykterhetsnämnden har
i sådana fall samma befogenheter som tillkommer den kommunala nämnden
(4 § 3 mom. NvL).

Dispensbestämmelser

För organisationen av socialhjälpsverksamheten, barnavården och nykterhetsvården
i Stockholm gäller särskilda bestämmelser som efter förslag
av stadsfullmäktige fastställts av Kungl. Maj:t (11 § 1 st. ShjL, 13 § 1 st.
BvL, 8 § 3 mom. NvL). Dessa särskilda bestämmelser har fastställts genom
kungl. brev den 14 december 1956 (1956: 631) i fråga om socialhjälpsverksamheten,
genom en kungörelse (1960: 721) i fråga om barnavården
och genom kungl. brev den 9 mars 1962 (senaste lydelse 1967: 475) i fråga
om nykterhetsvården.

Även för annan kommun än Stockholm finns möjlighet att genomföra
en från de allmänna bestämmelserna avvikande organisation av socialhjälpsverksamheten,
barnavården och nykterhetsvården. Om organisationen
inte lämpligen kan ordnas efter vad som sägs i ShjL, BvL eller NvL, får
Kungl. Maj :t på framställning av kommunens fullmäktige medge undantag
(11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL, 8 § 3 mom. NvL). För nykterhetsvårdens del
innebär detta stadgande, som infördes i NvL fr. o. m. den 1 januari 1965,
en utvidgning av Kungl. Maj :ts möjligheter att ge dispens från lagens
regler. Tidigare kunde Kungl. Maj:t enligt dåvarande 8 § 2 mom. 2 st. NvL
endast meddela föreskrift om att handläggningen av andra ärenden än körkortsärenden
fick i viss kommun delegeras till arbetsutskott som utsetts
inom nykterhetsnämnden.

Med stöd av dispensreglerna har Kungl. Maj :t förordnat att särskilda be -

11

Kungl. Maj:ls proposition nr 121 år 1970

stämmelser för organisationen av nykterhetsvården, socialhjälpsverksamheten
och barnavården skall gälla dels i Göteborg genom kungl. brev den
28 oktober 1966 (1966:571) och dels i Hälsingborg genom kungl. brev den
25 augusti 1967 (1967:560). Dessutom har nykterhetsnämnderna i ett tiotal
av de större städerna i landet efter beslut av Kungl. Maj :t enligt dispensbestämmelserna
i NvL inrättat arbetsutskott för handläggning av vissa
ärenden.

Socialutredningens förslag

Allmänna synpunkter

Socialutredningen framhåller inledningsvis att dess uppdrag innefattar
inte bara en allmän översyn av de tre sociala vårdlagarna i syfte att anpassa
lagstiftningen till dagens situation utan också en undersökning av möjligheterna
till vidareutveckling. Arbetet skall enligt direktiven således omfatta
frågor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose
vård- och hjälpbehov. Möjligheterna att göra den förebyggande vården effektivare
skall beaktas. Uppsökande verksamhet skapar ökade förutsättningar
för den ekonomiska och personliga trygghet, som samhällets vittförgrenade
anordningar på det sociala området syftar till. Lika viktig som
den uppsökande verksamheten är den uppföljande. Det framhålls i direktiven
att det är angeläget att följa resultatet av insatta åtgärder och pröva
nya, om så behövs. Vård- och behandlingsmetoder skall granskas. Behov
av vård och omvårdnad från samhällets sida kan föreligga oavsett om det
finns ekonomiskt hjälpbehov eller inte. Samordning av åtgärder och samarbete
mellan olika samhällsorgan och institutioner skall granskas.

Enligt direktiven står det utredningen fritt att ta upp sådana spörsmål
som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för en
allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. I den mån det är motiverat
och lämpligt skall utredningen kunna lägga fram delförslag innan arbetet
slutförts.

Direktiven ger enligt socialutredningens mening utrymme för en allmän
och omfattande prövning av socialvårdens framtida utformning och innehåll.
Utredningen ställs inför långtgående krav och förväntningar. Dessa
har kommit till uttryck inte endast i direktiven utan också genom en aktiv
opinion. Sedan ett antal år tillbaka pågår en engagerad socialvårdsdebatt.
Den kritik som i detta sammanhang har framförts kan i stort sett sägas ligga
på två plan. Dels har, från skilda utgångspunkter, framförts allmänt samhällskritiska
synpunkter, där t. ex. stora delar av socialvårdens mål ifrågasatts,
dels har framförts en mer konkret utformad kritik, riktad i första
hand mot den nuvarande sociallagstiftningen samt de former för organisation
och metodik som gäller för huvuddelen av den primärkommunala so -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

cialvården av i dag. Det har bl. a. sagts att nuvarande sociala vårdlagar utgör
ett direkt hinder för en ändamålsenlig socialvårdsverksamhet.

Mot bakgrunden härav konstaterar utredningen att det ingalunda huvudsakligen
är en lagteknisk samordning av de sociala vårdlagarna som eftersträvas.
Tvärtom anser utredningen det vara sin uppgift att i stora
delar ge lagstiftningen ett nytt innehåll. En ny och samordnad lagstiftning
bör grundas på en klar målsättning för samhällets sociala ansvarstagande.

Socialutredningen betonar att den har att ta ställning till utformningen
av socialvården i vid mening. Frågeställningarna omfattar socialvårdens
hela inriktning, såsom social planering, allmänt förebyggande arbete samt
vård och behandling i olika sammanhang, ävensom kommunikationen mellan
socialvården och till denna gränsande områden. Utredningen behöver
ett omfattande material som underlag för sina ställningstaganden. Vissa
områden av det sociala fältet har visserligen redan vid utredningens början
kunnat anses relativt väl kartlagda. Beträffande andra områden har utredningen
däremot funnit det angeläget med ytterligare kartläggningar.

Utredningen framhåller att utredningsuppdragets omfattning medför att
det kommer att dröja innan utredningen hinner slutföra sin allmänna revision
av den sociala vårdlagstiftningens materiella innehåll. Med tanke på
detta har socialutredningen funnit två skäl för att med förtur behandla
en av de många frågor som närmare berörts i utredningens direktiv, nämligen
frågan om den kommunala socialvårdens nämndorganisation. Det
ena skälet är att nästa etapp av kommunindelningsreformen skall genomföras
vid årsskiftet 1970/71. Organisationen för den kommunala verksamheten
i de då nybildade kommunerna kommer att fastläggas inom den
närmaste tiden. Utredningen har därför ansett det ändamålsenligt att dessa
kommuner får möjlighet att från början anpassa organisationen av sin
socialvård till den nya helhetssyn som börjat tillämpas inom socialvården.
Det andra skälet är att utredningen funnit det angeläget att de formella
hinder för en bättre socialvård som vårdlagarnas bestämmelser om de specialiserade
nämnderna ansetts utgöra snarast möjligt undanröjs. Utredningen
har nämligen den bestämda uppfattningen att de materiella bestämmelserna,
särskilt efter 1968 års ändringar i ShjL, redan nu ger utrymme
för en aktiv och effektiv socialvårdande verksamhet.

Utredningen framhåller att nuvarande sociallagstiftning och socialvårdsorganisation
har byggts upp enligt den s. k. funktions- eller specialiseringsprincipen,
med en lag och ett kommunalt socialvårdsorgan för vart och ett
av tre avgränsade vårdområden. Eftersom ärendena brukar fördelas efter
lagområde, blir en person som i flera olika hänseenden behöver råd, stöd,
hjälp och omvårdnad hänvisad till skilda socialvårdsorgan alltefter karaktären
av det problem eller symtom som för tillfället ger sig till känna. Det
kan därför förekomma att tre socialassistenter och tre förtroendemannaorgan
samtidigt behandlar en och samma persons problem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

13

Utredningen konstaterar att man i det sociala vård- och behandlingsarbetet
i stället på många håll har börjat tillämpa den så kallade familjevårds-
eller familjeprincipen, vilken bl. a. innebär att all kommunal socialvård
som rör en och samma person eller familj skall handläggas av en och
samma socialvårdstjänsteman, helst också av samma beslutande organ. En
och samma tjänsteman bör vidare ansvara för hela handläggningen av ett
ärende — från anhängiggörandet till den slutliga verkställigheten av beslutet
— i den mån dessa uppgifter åligger socialförvaltningen.

Detta sätt att arbeta kan också enligt utredningen uttryckas så att socialvården
bör tillämpa en helhetssyn. Företrädarna för socialvården skall
inte nöja sig med att söka behandla enstaka symtom. De skall sträva efter
att komma fram till en samlad bild av den enskildes eller familjegruppens
olika problem och till en helhetssyn på hur dessa bäst skall lösas. Socialutredningen
anser att termerna helhetssyn och helhetsprincip bör användas
i stället för termerna familj evårdsprincip och familj eprincip. Även den
ensamstående kan enligt utredningen ha problem av olika karaktär, vilka
kräver en samlad bedömning av de åtgärder som bör sättas in.

Efter sina överläggningar med förtroendemän och tjänstemän vid ett flertal
socialförvaltningar och på grundval av det material i övrigt som varit
tillgängligt för utredningen anser den sig redan i detta skede av sitt arbete
kunna ta principiell ställning till förmån för helhetsprincipen inom socialvården.
I det sociala arbetet bör eftersträvas en helhetssyn på den hjälpbehövande
och hans situation och ett samordnat utnyttjande i varje enskilt
fall av alla tjänliga stöd- och hjälpåtgärder. Detta bör gälla även på förtroendemannaplanet.

Gemensam social nämnd

Utredningen framhåller att i helhetssynen bör ingå att den enskildes och
familjens problem tas upp till bedömning inte bara från socialvårdssynpunkt
utan också från medicinsk synpunkt. Bedömningen bör omfatta även
behovet av andra sociala stödåtgärder såsom arbetsvärd, arbetsanskaffning,
bostadsförsörjning osv. Viktigt för en praktisk tillämpning av detta synsätt
är uppenbarligen att organisatoriska förutsättningar finns för en sådan
helhetsbedömning. En kommunal socialvårdsorganisation uppbyggd efter
en renodlad funktionsprincip synes då enligt utredningen vara mindre
ändamålsenlig.

Utredningen framhåller vidare att gällande lagstiftning inte lägger hinder
i vägen för en önskad integrering av den kommunala socialvården på
tjänstemannaplanet. En samordning av tjänstemannafunktionerna har vanligen
uppnåtts genom att dessa sammanförts till ett kommunalkontor eller
en socialvårdsbyrå. På de håll där man ansett det angeläget att genomföra
helhetsprincipen också när det gäller beslutsfunktionerna, dvs. i första hand
på förtroendemannaplanet, har man däremot uppfattat vårdlagarnas be -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

stämmelser om de obligatoriska sociala nämnderna som ett hinder. Detta
problem har man i praktiken fått försöka lösa bl. a. genom personalunion
mellan ledamöterna i de olika sociala nämnderna. I sitt betänkande lämnar
utredningen exempel på mer eller mindre långtgående integration av socialvården
på olika nivåer i skilda kommuner. Efter hand har positiva erfarenheter
av att tillämpa en helhetssyn kunnat redovisas. Dessa har varit såväl
vård- och behandlingsmetodiska som administrativa. Erfarenheterna har enligt
utredningen lett till att det från kommunalt håll, inom socialarbetarnas
organisationer och i den allmänna debatten höjts allt fler röster för att
lagstiftningen borde ändras så att den öppnade möjlighet för kommunerna
att låta en enda nämnd få ansvaret för hela den kommunala socialvården.
Detta önskemål har kommit till uttryck bl. a. i en skrivelse av den 14 mars
1967 från Svenska kommunförbundet till Kungl. Maj :t.

Hur förvaltningsorganisationen för den primärkommunala socialvården
skall vara utformad i framtiden beror enligt socialutredningen på vilken
ställning man tar till frågorna om socialvårdens inriktning, innehåll och medel.
Först efter det att ställning tagits till dessa frågor kan man bedöma
bl. a. vilken roll förtroendemannaorganet bör få i framtidens sociala arbete,
vilka uppgifter som bör förbehållas detta organ och vilka typer av avgöranden
som bör kunna delegeras till socialvårdstjänstemän på olika nivåer.
Utredningen är därför inte beredd att f. n. lägga fram något slutligt förslag
till sådan förvaltningsorganisation.

För att underlätta för de kommuner som önskar utveckla socialvården
enligt helhetsprincipen bör man emellertid redan nu skapa formella förutsättningar
för kommunerna att samordna socialvårdsverksamheten till en
enda social nämnd. Detta är det huvudsakliga syftet med det lagförslag
som socialutredningen nu lagt fram och som bygger på frivillighet. Utredningen
har nämligen funnit det lämpligt att varje kommun tills vidare själv
får avgöra, om kommunen vill övergå till det nya systemet. Ett skäl för frivilligheten
är att det på sina håll gjorts gällande att en alltför långt gående
integrering av vårdområdena i organisatoriskt hänseende skulle medföra
risk för att vissa speciella delar av socialvården skulle bli eftersatta. Innan
utredningen i sitt slutliga organisationsförslag tar ställning till frågan om
ett obligatorium, måste därför fördelar och nackdelar av helhetsprincipen
analyseras mer ingående än utredningen hittills kunnat göra.

Utredningen betonar att förslaget även i övrigt har begränsad räckvidd.
Det syftar endast till att skapa formella förutsättningar för en integration
av de tre vårdnämnderna. En sammanjämkning i lagtekniskt hänseende av
de delvis skiljaktiga organisatoriska bestämmelserna i vårdlagarna har
därför företagits. I och för sig önskvärda sakliga ändringar i gällande bestämmelser
bör däremot enligt utredningens mening tills vidare anstå.

De organisatoriska bestämmelser som finns i vårdlagarna rör endast förtroendemannaorganen,
nämnderna. Utredningens förslag avser därför bara

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

15

en samordning på nämndplanet. En samordning av vård- och behandlingsarbetet
har i åtskilliga kommuner redan skett på tjänstemannaplanet. En
bedömning av i vilken utsträckning och på vilket sätt en sådan samordning
lämpligen bör komma till stånd har utredningen däremot inte ansett sig
böra göra i förevarande sammanhang.

Sociala distriktsnämnder

Socialutredningen har funnit att den i detta sammanhang också borde
la upp till behandling frågan om en distriktsorganisation för socialvården.
Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv skall pröva om en
sådan organisation kan skapas där den är lämplig med hänsyn till kommunens
folkmängd eller areal. Distriktsorganen borde enligt direktiven i
den utsträckning det kan anses lämpligt inom sitt geografiska område avgöra
ärenden som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande
enskild person.

Utredningen pekar på att frågan tidigare behandlats av kommunalrältskommittén
i dess betänkande VI, Om den kommunala självstyrelsens lokala
förankring (SOU 1965:6) och konstaterar att utredningen i allt väsentligt
kan ansluta sig till kommunalrättskommitténs uppfattning om värdet av
en distriktsorganisation för socialvården och om hur denna bör vara utformad.
Utredningen anser att en sådan organisation i princip bör förbehållas
relativt stora kommuner.

Socialutredningen erinrar om den oro som på många håll uttryckts över
den försvagning av den kommunala demokratin som kommunsammanläggningarna
och den därav föranledda kraftiga reduceringen av antalet kommunala
förtroendeposter innebär. Utredningen framhåller att ett av skälen
till att kommunalrättskommittén förordade en distriktsorganisation inom
socialvården var att detta skulle innebära en god lösning från kommunaldemokratisk
synpunkt, eftersom fler lekmän inom de stora kommunerna
skulle kunna knytas till förvaltningen av socialvårdsangelägenheterna. Om
de nybildade storkommunerna utnyttjar den av utredningen föreslagna
möjligheten att inrätta en enda social nämnd — vilket alltså skulle medföra
en ytterligare minskning av antalet förtroendeuppdrag — måste det
anses vara angeläget att en distriktsindelning samtidigt kan genomföras i
sådana kommuner, där en decentralisering av vissa socialvårdsärenden till
lokala beslutande organ också kan anses funktionellt motiverad.

Lokala distriktsnämnder kan f. n. inrättas genom beslut av Kungl. Maj :t
med stöd av dispensbestämmelserna i 11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL och
8 § 3 mom. NvL. Så har skett i Göteborg och Hälsingborg. Socialutredningen
föreslår nu att det införs en lagfäst rätt för kommun att, oberoende av
dispens, under vissa förutsättningar inrätta sociala distriktsnämnder med
behörighet att på den centrala nämndens vägnar avgöra ärenden som avser
vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Lag -

16

Kungl. Maj:is proposition nr 121 år 1970

förslaget bygger i denna del i stort på de särskilda bestämmelser för Göteborg
och Hälsingborg som Kungl. Maj :t meddelat.

Utredningen har diskuterat olika alternativ för en styrning av utvecklingen
så att ett lämpligt befolkningsunderlag för distriktsnämndens verksamhet
garanteras.

Ett alternativ är enligt utredningen att i lagtexten endast ställa upp ett
allmänt krav på att distriktsindelningen skall vara påkallad av hänsyn till
kommunens folkmängd eller areal — detta som underlag för en besvärsprövning
och ett undanröjande av fullmäktiges beslut i mer uppenbart
olämpliga fall — och att i övrigt lita till de styrande verkningarna på kommunernas
handlande av uttalanden i detta betänkande och av statsmakterna
vid lagförslagets fortsatta behandling.

Ett annat tänkbart alternativ skulle enligt utredningen vara att, utöver
rekvisitet att indelningen skall vara påkallad av hänsyn till folkmängd eller
areal, i lagtexten föreskriva en lägsta gräns för ett distrikts invånarantal.
I detta hänseende har utredningen diskuterat olika lösningar.

En möjlighet är att gränsen sätts tämligen lågt, exempelvis vid 8 000
invånare. Därmed skulle man i fråga om befolkningsunderlaget inte ställa
större krav på ett distrikt än på de minsta kommunerna med självständig
socialförvaltning efter det indelningsreformen genomförts. Vad gäller kravet
på effektiv service och god omvårdnad inom distriktet bör i detta fall
observeras att organisationen på tjänstemannaplanet inte behöver följa distriktsindelningen
och att avgörandena om ekonomi, planering osv. ligger
på den centrala nämnden.

En annan utväg är enligt utredningen att sätta nedre gränsen för ett
distrikts invånarantal vid 20 000 eller 25 000. Därmed skulle kravet på att
distriktet skall kunna bära en effektiv och allsidigt utrustad socialvårdsförvaltning
kunna tillgodoses. Mot detta alternativ kan anmärkas bl. a. att
en alltför liten andel av landets kommuner i så fall skulle ha möjlighet att
utnyttja lagens bestämmelser om distriktsindelning och att en sådan därför
lika gärna även i fortsättningen kunde göras beroende av Kungl. Maj :ts
dispens i det enskilda fallet.

Utredningen har stannat för att rekommendera att en lägsta gräns för
distriktets invånarantal anges i författningstexten och att denna gräns sätts
vid 15 000 invånare. Samtidigt bör författningstexten innehålla en bestämmelse
om att gränsen får underskridas om särskilda skäl föranleder detta.
Därmed öppnas möjlighet för en kommun att inrätta mindre distrikt om
befolkningskoncentration eller särskilda geografiska förhållanden påkallar
det och att behålla en distriktsindelning även om i något distrikt till följd av
befolkningsminskning gränsen senare kommer att underskridas. Utredningen
framhåller att det ankommer på en kommun som utnyttjar en sådan
undantagsbestämmelse att i händelse av ett överklagande övertyga den överprövande
instansen om de särskilda skälens existens och styrka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

17

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen erinrar om att justitieombudsmannen under senare år aktualiserat
frågan om obligatorisk juristmedverkan i vissa barnavårdsärenden.
Utredningen anser emellertid att denna fråga inte bör lösas i förevarande
sammanhang. Rekommendationen i BvL att jurist om möjligt bör
vara ledamot av barnavårdsnämnd överför utredningen därför till sitt lagförslag.
Detsamma gäller rekommendationen i NvL om att läkare om möjligt
bör vara ledamot av kommunal nykterhetsnämnd. Utredningen är visserligen
av den uppfattningen att det inte står i god överensstämmelse med
moderna demokratiska tankegångar att föreskriva eller ens rekommendera
yrke eller utbildning som kompetensgrund när det gäller valbarhet till
offentligt uppdrag. Ett förtroendemannaorgans behov av särskild expertis
bör i princip tillgodoses på annat sätt. Utredningen anser emellertid att
den i förevarande förslag, vilket endast syftar till att göra en formell integration
av de tre vårdnämnderna möjlig, så långt som möjligt bör avstå från
att föreslå sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Vid sitt slutliga
ställningstagande till den framtida socialvårdsorganisationen kommer utredningen
att också behandla hithörande frågor.

Från BvL överförs också rekommendationen att nämnden vid behov skall
anlita biträde av person med juxädisk sakkunskap. Rekommendationen
bör gälla alla typer av ärenden där behov av sådan sakkunskap kan tänkas
föreligga, alltså t. ex. även vissa nykterhetsvårdsärenden. Dessutom
tar utredningen i sitt lagförslag in en rekommendation om att medicinsk
sakkunskap bör anlitas om det behövs. Denna rekommendation skall
enligt utredningen ersätta bestämmelsen i 6 § NvL om skyldighet för tjänsteläkare,
stadsläkare m. fl. att som en tjänsteplikt närvara vid nykterhetsnämndens
sammanträden. Utredningen finner särskilda skäl föreligga att
i detta hänseende avvika från sin principiella ståndpunkt, att det nu framlagda
lagförslaget inte bör innehålla ändringar i sak i förhållande till gällande
rätt. I kommun med distriktsnämnder är det avsikten att enskilda
vård- och behandlingsärenden skall handläggas av dessa nämnder. Behovet
av tillgång till medicinsk expertis kommer därför troligen att oftast göra
sig gällande i distriktsnämnderna. Att föreskriva skyldighet för vederbörande
tjänsteläkare i kommunen att delta i samtliga distriktsnämnders sammanträden,
så snart där behandlas ett nykterhetsvårdsärende, är emellertid
knappast realistiskt med hänsyn till dennes många andra tjänsteåligganden.
Till detta kommer att en av socialstyrelsen planerad utredning rörande
tjänsteläkareorganisationen kan leda till att begreppet tjänsteläkare försvinner
och utmönstras ur författningarna, låt vara att dessa läkares nuvarande
uppgifter kommer att finnas kvar och i så fall får läggas på andra
kategorier av läkare. — Socialutredningen anser det inte vara nödvändigt
att nu föreslå motsvarande ändring i NvL.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

I ett behandlingsteam inom socialvården bör enligt utredningens uppfattning
ingå även andra experter än läkare, t. ex. psykolog och sociolog.
Utredningen kommer därför att vid sin slutliga revidering av vårdlagstiftningen
ta ställning till frågan, i vilken utsträckning det kan vara motiverat
att i fortsättningen i lagtexten särskilt framhäva betydelsen av den medicinska
— liksom den juridiska — expertisen.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Nästan alla remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om en
provisorisk lagstiftning som skall göra det möjligt för de kommuner som
så önskar att vid årsskiftet 1970/71 ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd med en gemensam social nämnd.

Socialstyrelsen anser att den nya organisationsformen bör göras tillgänglig
för kommunerna så snart som möjligt.

Åtskilliga remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, finner
det angeläget att den föreslagna lagen träder i kraft den 1 juli 1970 så att
de kommuner som nybildas den 1 januari 1971 kan bygga upp sin organisation
enligt de nya reglerna.

Allmänt kritiskt mot utredningens förslag är Svenska nykterhetsvårdsförbundet
som dock framhåller att förbundet i princip inte har något att
invända mot att man undanröjer formella hinder för de kommuner som så
önskar att praktisera en starkt centraliserad socialvård.

En enhällig remissopinion delar utredningens uppfattning att det sociala
vård- och behandlingsarbetet bör präglas av en helhetssyn på den enskildes
eller familjegruppens problem.

Flera remissinstanser bland dem socialstyrelsen och SSR ansluter sig till
utredningens uppfattning att i fortsättningen termerna helhetssyn och helhetsprincip
bör användas i stället för termerna familj evårdsprincip eller
familj eprincip.

Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, AMS och LO m. fl. understryker
att helhetssynen på den hjälpbehövande inte bör leda endast till ökad samordning
inom socialvården som sådan utan att den också bör skapa gynnsamma
förutsättningar för samarbete mellan socialvården och myndigheter
och organisationer utanför densamma. AMS understryker särskilt behovet
av samordning med arbetsvärden. Riksförsäkringsverket framhåller behovet
av en utbyggd samverkan med socialförsäkringens administration och
pekar på att sjukdom i flertalet fall är upprinnelsen till eller utflödet av
sociala vårdproblem.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet kritiserar socialutredningen för att
den enligt förbundets uppfattning synes använda begreppet helhetssyn en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

19

dast för det socialvårdsarbete som bedrivs enligt familjevårdsprincipen och
betonar att helhetssyn kan prägla även arbetet enligt funktionsprincipen.

Gemensam social nämnd

Remissinstanserna tar upp frågan om fördelar och nackdelar med en gemensam
social nämnd.

Riksförsäkringsverket, AMS, länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs och
Kopparbergs län, LO m. fl. understryker de fördelar som står att vinna
genom att de tre vårdnämnderna fors samman till en gemensam social
nämnd. Flera länsstyrelser säger sig ha fått goda erfarenheter av den integration
av den kommunala socialvården som redan ägt rum på många
håll. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att den i sin verksamhet
funnit många fall, där hjälpbehovet skulle ha kunnat tillgodoses bättre om
enhetsprincipen varit helt genomförd. Andra länsstyrelser redovisar liknande
erfarenheter. LO anser att koncentrationen till en nämnd kommer att
medföra att förtroendemännens inflytande och styrning över målsättningsoch
planeringsfrågor stärks.

Socialstyrelsen anser att en enhetlig nämndorganisation har både fördelar
och nackdelar. Utöver de av utredningen redovisade fördelarna pekar styrelsen
på att en enhetlig nämndorganisation skapar gynnsamma förutsättningar
för att socialvården kan utvidgas till att omfatta gränsområden som
hittills släpat efter. Den samlade nämnden får vidare ökade möjligheter att
göra prioriteringar mellan olika angelägna projekt inom den totala socialvården.
Ledamöterna i den samlade sociala nämnden får ökad tyngd för
sina argument såväl gentemot kommunens anslagsbeviljande organ som
inom de politiska partierna. Härigenom främjas insyn och allmän debatt.
Förtroendemännens ställning stärks. Bland de nackdelar som det nya systemet
i vissa fall kan medföra och som det kan ta tid att övervinna pekar
styrelsen på att det minskade antalet förtroendemän torde medföra att en
allt större del av ansvaret flyttas över på tjänstemännen. Tjänstemännen
har vidare på många håll varit specialiserade på olika arbetsuppgifter och
kan därför knappast beräknas vara kompetenta att utan vidareutbildning
ha hand om alla de uppgifter som den samlade organisationen kan lägga
på dem. Styrelsen kan heller inte bortse från att en specialiserad nämnd
med specialtränade tjänstemän i vissa fall kan vara att föredra framför det
förordade systemet. Helhetsprincipen kan bli mer tidskrävande för tjänstemännen
än den gamla funktionsprincipen. Arbetsbelastningen på förtroendemännen
och särskilt på ordföranden kommer att öka med det nya systemet.
Styrelsen anser det därför ofrånkomligt med en relativt lång prövotid
innan definitiv ställning kan tas till organisationsfrågan.

Svenska kommunförbundet understryker att lagändringen inte bör uppfattas
som en rekommendation till kommunerna att gå över till ett system
med gemensam social nämnd. Enligt förbundet får det ankomma på kom -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

munerna själva att pröva i vilken utsträckning samordningen inom socialvårdsarbetet
bör drivas. Erfarenheterna från de kommuner som redan har
gemensam nämnd och de som efter en lagändring går in för denna organisation,
bör vara av värde för socialutredningens framtida bedömningar
om socialvårdens organisation. Därvid kan även jämföras med erfarenheterna
från de kommuner som i linje med familjevårdsprincipen byggt upp
en gemensam förvaltningsapparat men ändå behållit skilda nämnder.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att man förutsättningslöst måste
pröva olika organisationsformer för primärkommunal socialvård. I avvaktan
på resultatet av de jämförande undersökningar mellan olika organisationsformer,
som senare bör komma till stånd, får man acceptera att socialvården
är olika organiserad och arbetar efter olika mönster i kommunerna.
Förbundet anser det emellertid oklart i vad mån socialutredningen
verkligen har för avsikt att förutsättningslöst jämföra socialvård bedriven
enligt funktionsprincipen respektive familj evårdsprincipen eller enligt ytterligare
något alternativ. Utredningens förslag är nämligen så utformade
att de närmast kan uppfattas som en rekommendation till kommunerna
att genomföra en integration enligt familj evårdsprincipen. Förbundet finner
det otillfredsställande att på detta tidiga stadium av utredningsarbetet
söka dirigera utvecklingen av den kommunala socialvården i en bestämd
riktning. Den utredning som lagts fram i betänkandet är påtagligt ensidig.
Den enligt familjevårdsprincipen genomförda centraliseringen av socialvården
har skett under de senaste två—tre åren och ger därför ofta inte underlag
för säkra slutsatser. Förbundet anser att det hade varit önskvärt att
den synnerligen viktiga frågan om verkningarna för de människor som behöver
bistånd av socialvården blivit ingående undersökt och resultaten redovisats
i betänkandet. Ur betänkandet utläser förbundet flera olägenheter
som är förenade med en integrerad organisation. Förbundet finner det angeläget
att det kommer till klart uttryck att förslaget inte är att fatta som
en rekommendation utan endast avser att öppna en möjlighet att i smidigare
former än som hittills varit möjligt ordna integrerad socialvård i de
kommuner som önskar en sådan lösning.

Flertalet remissorgan delar utredningens uppfattning att den nya lagstiftningen
bör bygga på frivillighet. Socialstyrelsen hänvisar till att det
inte föreligger någon större erfarenhet av hur det nya systemet kommer att
verka och framhåller att man bör gå fram med försiktighet och låta förslaget
bygga på frivillighet även om ett obligatorium ur vissa synpunkter skulle
vara att föredra. Svenska kommunförbundet motiverar sitt ställningstagande
med att det f. n. finns ett antal kommuner som genom val av samma
ledamöter i social-, barnavårds- och nykterhetsnämnd i praktiken redan
har en gemensam social nämnd medan andra kommuner överväger att sammanföra
uppgifterna till en nämnd. Länsstyrelserna i Södermanlands och
Kopparbergs län anser det vara en inte helt betydelselös nackdel att förslaget
bygger på frivillighet. Då länsstyrelserna är medvetna om behovet att

Kungl. Majrts proposition nr 121 år 1970 21

under en försöksperiod mera ingående analysera helhetsprincipens fördelar
och nackdelar har de dock inte något att erinra mot frivilligheten.

LO accepterar frivilliglinjen med hänsyn till att lagförslaget endast är avsett
som ett provisorium men förutsätter att det slutgiltiga förslaget kommer
att innebära att helhetsprincipen genomförs i samtliga kommuner.
SACO och SSR anser att frivillighetsprincipen bör gälla endast övergångsvis
och att ett obligatorium bör införas relativt snart, förslagsvis vid årsskiftet
1973/74, då kommunindelningsreformen skall vara genomförd. SSR vänder
sig också mot att Stockholms stad enligt utredningen skall kunna behålla
sin nuvarande organisation där den funktionella uppdelningen nu
medför svårigheter för ett effektivt behandlingsarbete.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att den föreslagna lagstiftningen
överhuvudtaget inte blir direkt tillämplig på Stockholms stads sociala nämnder.
För Stockholm skall nämligen beträffande organisationen av den sociala
verksamheten gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag
av stadsfullmäktige fastställs av Kungl. Maj :t.

Sociala distriktsnämnder

Det stora flertalet remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet,
tillstyrker i princip utredningens förslag om en lagfäst rätt
för kommun att under vissa förutsättningar inrätta distriktsnämnder.

Länsstyrelsen i Kalmar län och ytterligare ett par remissinstanser anser
förslaget om distriktsnämnder ändamålsenligt och välmotiverat, inte minst
ur kommunaldemokratisk synpunkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det däremot tveksamt om man redan
i nuläget genom särskild lagstiftning bör binda sig för distriktsnämnder
som ett fakultativt organisationsalternativ. I avbidan på socialutredningens
slutliga organisationsförslag bör i stället även i fortsättningen lokala
distriktsnämnder med fördel kunna inrättas genom beslut av Kung],
Maj :t med stöd av dispensbestämmelserna i de olika vårdlagarna. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anför liknande synpunkter och pekar även på
risken för att distriktsnämnderna kan komma att tillämpa olika praxis.
Länsstyrelsen anser att den i förslaget intagna delegationsrätten är tillräcklig
för att avlasta sociala nämnden mera rutinmässiga arbetsuppgifter.

Förvaltningscheferna för Stockholms stads socialnämnd och barnavårdsnämnd
samt drätselkammaren i Lidingö kritiserar förslaget om distriktsnämnder
på grund av att det dels inte ger utrymme för försöksverksamhet
innan ett fullständigt genomförande av socialverksamhetens omorganisation
enligt de nya riktlinjerna kommit till stånd i en kommun, dels inte
beaktar att det kan behövas beslutsinstanser med liknande befogenheter
även inom ramen för en organisation utan distriktsindelning. Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller emellertid att dessa synpunkter kan beaktas
under utredningens fortsatta arbete.

Utredningens rekommendation att lägsta gräns för ett distrikts invånar -

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

antal skall vara 15 000 invånare har godtagits av ungefär hälften av remissinstanserna.

I några remissyttranden hävdas att invånarantalet helst bör vara högre.
Länsstyrelsen i Jämtlands län m. fl. remissinstanser anser, utan att ange
något invånarantal, att möjligheten att inrätta distriktsnämnder bör förbehållas
endast de verkligt störa, folkrika kommunerna, där en uppdelning
kan anses vara motiverad av arbetstekniska skäl. Länsstyrelsen i Västerbottens
län anser att invånarantalet i varje distrikt bör uppgå till 25 000. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller att om distriktsnämnder överhuvudtaget
bör få inrättas bör det lägsta tillåtna invånarantalet i ett distrikt
höjas avsevärt. Socialvårdskonsulenterna i andra, tredje, femte och nionde
distrikten anser att distriktsnämnder bör användas sparsamt och att invånarantalet
i ett distrikt inte bör få understiga 15 000.

I andra remissyttranden görs gällande att ett lägre invånarantal än 15 000
bör tillåtas som riktmärke eller att inget lägsta invånarantal bör anges.
Socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Hallands och Kalmar län anser att
om någon gräns skall sättas bör den ligga vid 8 000 invånare dvs. det lägsta
invånarantal som efter indelningsreformen får förekomma i kommuner med
självständig förvaltning. Socialstyrelsen pekar på att man härigenom uppnår
närdemokrati. Drätselkammaren i Solna stad föreslår att gränsen sätts
vid 10 000 invånare.

Svenska kommunförbundet framhåller att det kan diskuteras om en begränsning
av distriktsindelningen överhuvudtaget bör ske med hänsyn till
invånarantal eller till geografiska eller andra förhållanden. I en kommun
av tätortskaraktär och t. ex. 60 000—70 000 invånare eller mer anser förbundet
det vara osannolikt att en distriktsindelning avpassad efter normen
15 000 invånare i varje distrikt ger underlag för en rationellt och funktionellt
uppbyggd vårdorganisation. I kommuner med glesbygdsområden kan
däremot ett invånarantal av den föreslagna storleksordningen eller lägre
vara motiverat för ett distrikt. Invånarantalet är därför en ofullständig
måttenhet. Att finna en bättre metod för en bedömning beträffande behovet
av uppdelning i socialvårdsdistrikt kan vara svårt. Förbundet finner emellertid
inte att detta är nödvändigt eftersom det finns anledning förutsätta
att kommunerna prövar frågan om distriktsindelning med hänsynstagande
såväl till uppbyggnaden av en rationell och funktionell socialvårdsorganisation
som till andra faktorer, t. ex. behovet av nämndorganisationens anknytning
till visst geografiskt område. Det saknas därför anledning att i
lagtexten ange något lägsta invånarantal för kommunernas rätt att besluta
om socialvårdsdistrikt.

I anledning av utredningens förslag att kommun under särskilda förhållanden
skall få inrätta mindre distrikt framhåller länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands och Gotlands län att avgörandet i dessa frågor bör
ligga hos någon annan instans än hos kommunen själv. Länsstyrelsen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

23

Stockholms län ifrågasätter om inte kommun, som önskar göra undantag
från huvudregeln, skall vara skyldig att antingen på förhand påkalla länsstyrelsens
prövning av lämpligheten härav eller också underställa länsstyrelsen
sina beslut för att dessa skall bli giltiga.

LO framhåller däremot att lokala särförhållanden kan motivera att kommunerna
ges något större frihet att inrätta distriktsnämnder än vad utredningen
föreslår. LO hävdar vidare att möjligheten att avvika från den uppställda
normen inte bör vara så lösligt formulerad som i förslaget.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det i alla situationer måste
krävas, att minst två distriktsnämnder inrättas. Inom en och samma
kommun kan geografiska och kommunikationsförhållanden vara sådana
att distriktsnämnd framstår som lämplig för den ena kommundelen, medan
det är mest ändamålsenligt att huvudnämnden på vanligt sätt behandlar
gemensamma ärenden och ärenden från den övriga delen av kommunen.
Drätselkammaren i Nyköping anför liknande synpunkter.

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen har föreslagit att jurist och läkare om möjligt bör vara ledamot
av den centrala nämnden och distriktsnämnderna samt att nämnd
bör anlita biträde av personer med juridisk eller medicinsk sakkunskap
om behovet av sådan sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Kopparbergs län, SACO m. fl. finner
förslaget riktigt. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län beklagar
att utredningen inte i detta sammanhang ansett sig böra gå längre och
ta ställning till frågan om obligatorisk juristmedverkan i ärenden som gäller
administrativa frihetsberövanden.

Flera remissinstanser föreslår att bestämmelserna om specialistledamöter
i nämnderna bör utgå. Kommunförbundet anser att den rätt för nämnderna
att tillkalla särskilda sakkunniga som utredningens förslag innehåller
är tillräcklig för att ge nämnden möjlighet att erhålla all slags sakkunnigmedverkan,
som kan behövas för nämndens arbete. Landstingsförbundet
finner att man redan nu, utan att avvakta utredningens slutliga
förslag till socialvårdsorganisation, bör pröva i vad mån de något förlegade
bestämmelserna om juridisk eller medicinsk expertis som ledamöter i nämnderna
bör överföras till den nya lagen om gemensam social nämnd. LO
och Kommunalarbetareförbundet framhåller att det är främmande för en
demokratisk valordning att specialdestinera mandat till vissa yrkesgrupper.
Om nämnden anses ha behov av en speciell expertis bör sådan kunna
knytas till nämnden i andra former. Om rekommendationen följs kan detta
inverka menligt på den i kommunallagarna i övrigt gängse principen om
proportional!tet. SSR anser föreskriften om att vissa yrken skall vara företrädda
i nämnden så störande att den bör tas bort redan nu.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Nuvarande sociallagstiftning bygger på en ordning med en lag och ett
kommunalt förtroendemannaorgan för vart och ett av de tre verksamhetsområdena
socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård. Även på tjänstemannaplanet
är den kommunala socialvårdsorganisationen oftast uppbyggd
i samma ordning. Allt oftare tillämpas emellertid i kommunerna
en arbetsmetod som innebär att olika slag av ärenden rörande samma person
eller familj handläggs av en och samma tjänsteman och av samma förtroendemän
oavsett om det rör sig om socialhjälp, barnavård eller nykterhetsvård.
Bl. a. denna motsättning mellan gällande ordning och nya principer
har uppmärksammats i direktiven för socialutredningen. Jag framhöll i
dessa att utredningen borde undersöka om lagreglerna kan utformas så att
det blir möjligt för kommunerna att låta en enda nämnd få ansvaret för
hela den kommunala socialvården och om en distriktsorganisation kan
skapas där en sådan är lämplig med hänsyn till kommunens folkmängd eller
areal.

I ShjL, RvL och NvL finns bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att
meddela en kommun dispens från de organisationsregler som finns i de
olika lagarna. Denna dispensrätt har i några fall använts för att ge vissa
kommuner möjlighet att organisera sin sociala verksamhet på ett sätt som
kommunen ansett mer ändamålsenligt än den organisationsform som de
olika vårdlagarna anvisar. Kungl. Maj :t kan emellertid inte genom dispens
upphäva t. ex. en kommuns skyldighet att ha socialnämnd och barnavårdsnämnd.
De kommuner som önskar åstadkomma integration av sin socialvård
på förtroendemannaplanet har fått göra detta genom att skapa personunion
mellan ledamöterna i de olika nämnderna.

Särskilt med tanke på den nya etapp i kommunindelningsreformen som
kommer att genomföras vid årsskiftet 1970/71 har socialutredningen nu
lagt fram förslag till en lagstiftning som skall göra det möjligt för de kommuner
som så önskar att bl. a. ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd och
nykterhetsnämnd med en gemensam nämnd. Förslaget innebär först och
främst en formell sammanjämkning av de delvis skiljaktiga organisatoriska
bestämmelserna i de tre sociala vårdlagarna, ShjL, BvL och NvL. Därutöver
föreslår utredningen att en kommun under vissa förutsättningar skall få
inrätta sociala distriktsnämnder. Dessa skall ha rätt att avgöra ärenden
som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person.

Liksom utredningen finner jag det angeläget att möjligheter öppnas för
de kommuner som så önskar att inrätta en annan nämndorganisation än
den som kan skapas inom ramen för vårdlagarnas bestämmelser om specialiserade
nämnder. Med stöd från en stor remissmajorilet förordar jag

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

därför att en lagstiftning genomförs med i huvudsak det innehåll som
utredningen föreslagit.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1970 med hänsyn till
att ett stort antal kommunsammanläggningar kommer att genomföras den
1 januari 1971 och att val till kommunala nämnder kommer att äga rum
i slutet av år 1970.

Jag vill betona att förslaget endast syftar till en provisorisk lagstiftning
som skall gälla i avvaktan på resultatet av socialutredningens fortsatta arbete.
Detta arbete innefattar en förutsättningslös genomgång av hela frågan
om den framtida socialvårdens målsättning och organisation.

Gemensam social nämnd

Enligt utredningen har från skilda kommuner redovisats positiva erfarenheter
av en integration av socialvården på olika nivåer. Dessa erfarenheter
har enligt utredningen lett till att från kommunalt håll, inom socialarbetarnas
organisationer och i den allmänna debatten allt fler röster höjts
för att lagstiftningen skall ändras så att den öppnar direkt möjlighet för
kommunerna att låta en enda nämnd få ansvaret för hela den kommunala
socialvården. Socialutredningen pekar för egen del på att den kommunala
socialvårdens framtida utformning beror på vilken ställning man tar till
frågorna om socialvårdens inriktning, innehåll och medel. Först sedan
ställning tagits till dessa frågor kan man bedöma bl. a. vilken roll förtroendemannaorganet
bör få i framtidens sociala arbete, vilka uppgifter som bör
förbehållas detta organ och vilka typer av avgöranden som bör kunna delegeras
till socialvårdstjänstemän på olika nivåer.

Utredningen och remissinstanserna pekar på både fördelar och nackdelar
med en gemensam social nämnd. Vissa remissinstanser säger sig ha
erfarenhet av många fall där hjälpbehovet hade kunnat tillgodoses bättre
om en organisation med gemensam nämnd varit helt genomförd. Bl. a. socialstyrelsen
framhåller att en enhetlig nämndorganisation skapar gynnsamma
förutsättningar för att socialvården skall kunna utvidgas till att
omfatta gränsområden som hittills släpat efter. LO m. fl. anser att koncentrationen
till en nämnd kommer att medföra att förtroendemännens inflytande
över och styrning av målsättnings- och planeringsfrågor stärks.
Bland nackdelarna med det nya systemet nämner några remissinstanser
att det minskade antalet förtroendemän kan medföra att en allt större del
av ansvaret flyttas över på tjänstemännen. Andra menar att tjänstemännen,
som på många håll varit specialiserade på olika arbetsuppgifter, knappast
kan vara kompetenta att utan vidareutbildning ha hand om alla de uppgifter
som den samlade organisationen lägger på dem. Det nya systemet
kan vidare bli mera tidskrävande för tjänstemännen än det gamla. Arbetsbelastningen
på förtroendemännen och särskilt på ordföranden kommer
sannolikt att öka. Några remissinstanser anser att vissa delar av social -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

vården på grund av nämndledamöternas tidigare inriktning och erfarenheter
kan komma att bli eftersatta.

Jag är fullt ense med utredningen att man f. n. inte bör ta slutlig ställning
till förvaltningsorganisationen. Först bör resultatet av utredningens
fortsatta arbete avvaktas. Man bör dock som utredningen förordat redan
nu göra det möjligt för de kommuner, som så önskar, att samordna socialvårdsverksamheten
till en enda social nämnd. Erfarenheterna från en sådan
fullständig integration kan därmed läggas till grund för det slutliga
ställningstagandet till organisationsformerna i den framtida socialvården.
De olika uppfattningar om värdet av en gemensam social nämnd som kommit
till uttryck understryker ytterligare att den nu föreslagna lagstiftningen
utformas så att den lämnar kommunerna valfrihet i fråga om övergång
till den alternativa organisationsformen.

I detta sammanhang vill jag också betona att övergången till den nya organisationsformen
kommer att ställa stora krav på fortbildning av såväl
förtroendemän som tjänstemän. Det är utomordentligt viktigt att detta beaktas
när kommunerna tar ställning till en ändring av organisationen. En
förutsättning för att det nya systemet skall kunna tillämpas är att de som
skall handlägga de samlade socialvårdsfrågorna är väl förtrogna med alla
hithörande vårdgrenar.

Sociala distriktsnämnder

Lokala distriktsnämnder kan f. n. inrättas genom beslut av Kungl. Maj :t
med stöd av dispensbestämmelserna i 11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL och
8 § 3 inom. NvL. Så har skett i Göteborg och Hälsingborg. Socialutredningen
föreslår nu att det införs en lagfäst rätt för kommun att •—• oberoende
av dispens — under vissa förutsättningar inrätta sociala distriktsnämnder
med behörighet att på centralnämndens vägnar avgöra ärenden som avser
vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Utredningens
förslag bygger i denna del i stort sett på de särskilda bestämmelser
för Göteborg och Hälsingborg som Kungl. Maj :t meddelat dispensvägen.
Enligt dessa bestämmelser finns bl. a. fem distriktsnämnder i Göteborg och
två i Hälsingborg. Utredningen diskuterar olika alternativ för en styrning
av utvecklingen så att ett lämpligt befolkningsunderlag för distriktsnämndens
verksamhet garanteras. Den rekommenderar att en lägsta gräns för
distriktets invånarantal anges i författningstexten och att denna gräns
sätts vid 15 000 invånare. Samtidigt bör dock författningstexten innehålla en
bestämmelse om att gränsen får underskridas om särskilda skäl föranleder
detta.

Utredningens förslag om en lagfäst rätt för kommun att under vissa förutsättningar
inrätta distriktsnämnder tillstyrks i princip av det stora flertalet
remissinstanser. Vissa remissinstanser ifrågasätter dock om det är
lämpligt att redan nu binda sig för distriktsnämnder som ett fakultativt

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

organisationsalternativ. De menar att i avvaktan på socialutredningens slutliga
organisationsförslag bör lokala distriktsnämnder liksom tidigare inrättas
endast genom beslut av Kungl. Maj :t med stöd av de olika vårdlagarnas
dispensbestämmelser.

Utredningens rekommendation att lägsta gräns för ett distrikts invånarantal
skall vara 15 000 invånare har ungefär halva antalet remissinstanser
ansett sig kunna acceptera. I några remissyttranden hävdas att invånarantalet
bör vara högre och att möjligheterna att inrätta distriktsnämnder
bör förbehållas endast de störa folkrika kommunerna där en uppdelning
kan anses vara motiverad av arbetstekniska skäl. I andra remissyttranden
görs gällande att ett lägre invånarantal än 15 000 bör vara riktmärke eller
att inget lägsta invånarantal bör anges. Bl. a. socialstyrelsen och några länsstyrelser
anser att om någon gräns skall sättas bör den ligga vid 8 000 invånare.
Svenska kommunförbundet anser att det saknas anledning att i lagen
ange något lägsta invånarantal för kommunernas rätt att besluta om
socialvårdsdistrikt.

I anledning av utredningens förslag att kommun under särskilda förhållanden
skall få inrätta distriktsnämnder även om det föreslagna invånarantalet
inte uppnås framhåller vissa länsstyrelser att avgörandet härvid
bör ligga hos någon annan instans än kommunen. LO framhåller däremot
att lokala särförhållanden kan motivera att kommunerna ges något större
frihet att inrätta distriktsnämnder än vad utredningen föreslår.

Som framgår av redogörelsen för utredningens förslag i denna del och
av remissyttrandena kan många synpunkter läggas på frågan huruvida
och i vilken utsträckning kommunerna skall ha rätt att inrätta en särskild
distriktsorganisation för socialvården. Frågan kan bl. a. ses som en organisationsfråga
och som en kommunaldemokratisk fråga. Socialutredningen
har i sitt förslag gjort en avvägning mellan de olika intressen som gör sig
gällande i detta sammanhang. Utredningen har ansett att en distriktsorganisation
i princip bör förbehållas relativt stora kommuner. Utredningen
har därför rekommenderat att en distriktsindelning inte bör komma till
stånd om inte invånarantalet i ett distrikt kan bli relativt stort, nämligen
omkring 15 000. Distrikt med lägre invånarantal bör enligt utredningen endast
inrättas om befolkningskoncentration eller särskilda geografiska förhållanden
påkallar det.

Jag delar utredningens och de flesta remissinstansernas uppfattning att
kommunerna bör ges möjlighet att inrätta en distriktsorganisation utan
särskild dispens och utan att frågan underställs någon statlig myndighets
prövning. Detta bör komma till uttryck i författningstexten. Det är däremot
inte nödvändigt att i författningstexten ange någon nedre gräns för invånarantalet
i ett socialvårdsdistrikt. Jag anser mig — i likhet med vad
Svenska kommunförbundet anfört i sitt remissyttrande — kunna utgå
från att kommunerna då de prövar frågan om distriktsindelning tar tillbör -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 är 1970

lig hänsyn såväl till behovet av en rationell och funktionell socialvårdsorganisation
som till andra faktorer, t. ex. behovet av att nämndorganisationen
knyts till visst geografiskt område. Därvid bör utredningens synpunkter
tjäna till vägledning. Jag vill betona att möjligheten att införa en
distriktsorganisation enligt den föreslagna lagstiftningen endast är avsedd
att gälla som ett provisorium i avvaktan på resultatet av socialutredningens
fortsatta arbete rörande den framtida socialvårdens målsättning och organisation.
Det finns därför anledning för en kommun att ingående och från
olika utgångspunkter pröva frågan om uppdelning av kommunen i socialvårdsdistrikt.

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen har till sitt förslag flyttat över rekommendationerna från
BvL och NvL att en jurist och en läkare om möjligt skall vara ledamöter av
den gemensamma sociala nämnden och distriktsnämnderna. Förslaget, som
endast syftar till att under en övergångstid göra en formell integration av de
tre vårdnämnderna möjlig, bör enligt utredningen så långt möjligt inte medföra
några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Från ShjL och
BvL har vidare förts över bestämmelserna att vederbörande nämnd får tillkalla
särskilda sakkunniga om så behövs. Dessutom har utredningen från
BvL fört över rekommendationen att nämnden om så behövs skall anlita biträde
av person med juridisk sakkunskap. I detta sammanhang har utredningen
även tagit in en rekommendation om att vid behov medicinsk sakkunskap
bör anlitas. Bestämmelsen är avsedd att ersätta skyldigheten enligt
6 § NvL för tjänsteläkare, stadsläkare m. fl. att såsom en tjänsteplikt i
vissa fall närvara vid nykterhetsnämndens sammanträden.

Vissa remissinstanser finner förslaget om specialistledamöter i nämnderna
riktigt. Några länsstyrelser beklagar att utredningen inte i detta sammanhang
ansett sig böra gå längre och ta ställning till frågan om obligatorisk
juristmedverkan i ärenden som gäller administrativa frihetsberövanden.
Andra remissinstanser förordar att bestämmelsen om specialistledamöter
i nämnderna redan nu utgår. Om nämnden anses ha behov av en särskild
expertis bör en sådan knytas till nämnden i andra former.

Jag har förståelse för åsikten att ett kommunalt förtroendemannaorgans
behov av särskild expertis i princip bör tillgodoses på annat sätt än
genom att experter ingår som ledamöter. Då utredningen har för avsikt
att under sitt fortsatta arbete ta upp dessa frågor i ett större sammanhang,
bör dock ingen saklig ändring nu göras i gällande ordning. Jag vill
emellertid framhålla att medverkan av juridisk och medicinsk sakkunskap
inte synes lika angelägen i den gemensamma sociala nämnden i en
kommun där sociala distriktsnämnder finns inrättade. I sådan kommun bör
denna sakkunskap i första hand vara representerad i distriktsnämnderna.

Mot utredningens förslag att i den nya lagen inte ta med skyldigheten för
tjänsteläkare att i vissa fall delta i behandlingen av nykterhetsvårdsärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

29

har inga invändningar riktats under remissbehandlingen. Jag ansluter mig
till utredningens förslag i denna del.

Upprättat förslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag om social centralnämnd m. m.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till lagförslaget.

Specialmotivering

1 §

Några särskilda krav på kommunen i fråga om folkmängd e. d. har inte
ställts upp när det gäller rätten att gå över till den nya nämndorganisationen.
I den allmänna motiveringen har dock närmare angivits under vilka
förutsättningar en kommun bör överväga att inrätta sociala distriktsnämnder.

I paragrafen anges vilka kommunala socialvårdsorgan som enligt den
föreslagna organisationen skall handlägga sådana uppgifter som enligt
gällande författningar annars vilar på någon av de specialiserade vårdnämnderna.
Med gällande författningar avses även andra författningar än
de tre vårdlagarna såsom föräldrabalken, lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, lagen (1964: 143) om bidragsförskott m. fl.

I fråga om benämningen på den nya gemensamma nämnden framhåller
utredningen att den övervägt beteckningen socialvårdsstyrelse för denna
nämnd och beteckningen socialvårdsnämnd för distriktsnämnden. Avsikten
har därvid varit att söka finna beteckningar som är särskiljande dels
i förhållande till de nuvarande specialiserade vårdnämnderna, som kommer
att finnas kvar i de kommuner som föredrar att inte gå över till det nya
systemet, dels i förhållande till varandra. Mot de nämnda beteckningarna
anfördes inom utredningen bl. a. att man borde undvika nya begreppsbildningar
och att man i stället borde överväga benämningar som redan vunnit
hävd inom svensk socialförvaltning. I första rummet borde därvid beteckningen
socialnämnd komma i fråga för den centrala instansen. För att i
någon mån markera skillnaden mellan den nya centrala instansen och den
specialiserade socialnämnden enligt ShjL har utredningen enats om att för
den centrala instansen föreslå beteckningen sociala nämnden och för den
lokala instansen beteckningen social distriktsnämnd.

Under remissbehandlingen har namnfrågan uppmärksammats av några
instanser. Det är därvid benämningen på den gemensamma sociala nämnden
som särskilt väckt intresse. Socialstyrelsen har ansett att en mera sär -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

skiljande beteckning än den som utredningen föreslagit är nödvändig och
har föreslagit benämningen social centralnämnd, som enligt styrelsens mening
dessutom kortfattat återger lagens innebörd. Andra förslag som förts
fram är gemensamma socialnämnden, socialvårdsstyrelsen, styrelsen för
socialförvaltningen eller enbart socialnämnden.

Benämningen på distriktsnämnderna har accepterats av alla remissinstanser
utom två, som föreslår benämningen socialvårdsnämnd för distriktsnämnderna.

Frågan om benämningen på de nya nämnderna är av praktisk natur och
det erbjuder uppenbarligen svårigheter att lösa den på ett tillfredsställande
sätt. Om den nu föreslagna fakultativa lösningen med en central socialnämnd
slutligen görs obligatorisk kan det förefalla naturligt att använda beteckningen
socialnämnd för den gemensamma nämnden. Så länge de nuvarande
specialiserade nämnderna finns kvar i ett antal kommuner är det
emellertid nödvändigt att finna särskiljande beteckningar för de nya nämnderna.
Den av utredningen föreslagna benämningen sociala nämnden är inte
tillräckligt särskiljande från benämningen socialnämnd för att med fördel
kunna användas i det dagliga arbetet. Vid valet mellan olika alternativ har
benämningarna social centralnämnd för den gemensamma nämnden och
social distriktsnämnd för distriktsnämnden befunnits mest lämpade under
den övergångstid det här är fråga om.

De uppgifter som enligt gällande författningar nu åligger de tre specialiserade
vårdnämnderna skall i de kommuner som inrättat distriktsnämnder
fördelas mellan dessa och den centrala nämnden enligt regler, som anges
i 9 §.

Kommun som bestämmer sig för att inrätta distriktsnämnder skall inrätta
minst två sådana, vars distrikt tillsammans skall täcka hela kommunens
yta. Föreligger inte med hänsyn till kommunens folkmängd eller ytvidd behov
av åtminstone två distrikt, kan kommunen utnyttja möjligheterna till
delegation enligt 7 § för att minska arbetsbelastningen på den sociala centralnämnden.

2 §

De i första stycket angivna lagrummen sätts ur kraft såvitt de angår
den kommunala socialvården och ersätts av bestämmelser i den nya lagen.
I övrigt gäller bestämmelserna i dessa lagrum alltjämt, t. ex. föreskriften
i 3 § 1 st. NvL om länsnykterhetsnämnd.

Enligt andra stycket skall vad som i övrigt i lag eller annan författning
föreskrivs om socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd äga
motsvarande tillämpning i fråga om social centralnämnd resp. social distriktsnämnd.
Detta innebär bl. a. att alla bestämmelser i de tre vårdlagarna
som inte ersatts av särskilda bestämmelser i denna lag äger tillämpning
på de nya nämnderna. Detsamma gäller bestämmelser i andra författningar
än de tre vårdlagarna.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

Den inbördes kompetensfördelningen mellan social centralnämnd och
distriktsnämnderna behandlas i 9 §. Denna kompetensfördelning skall enligt
andra stycket tillämpas också i förhållande till andra myndigheter.
Sålunda skall t. ex. där distriktsnämnder finns inrättade åklagares eller
domstols begäran om yttrande rörande unga lagöverträdare riktas till och
besvaras av sådan nämnd och inte av centralnämnden.

Genom bestämmelsen i andra stycket kommer vidare bl. a. de allmänna
bestämmelserna om socialstyrelsens och länsstyrelsernas övervakande uppgifter
inom resp. vårdområde att gälla också i fråga om social centralnämnd
och distriktsnämnder. De långtgående befogenheter som i 3 och
4 §§ NvL tillagts socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnd när det gäller
tillsynen över kommunal nykterhetsnämnd skall gälla endast den
del av de nya nämndernas verksamhet som rör nykterhetsvården. Någon
förändring av länsnykterhetsnämndernas tillsynsuppgifter bör med hänsyn
till lagstiftningens provisoriska karaktär inte ske nu. Inte heller berörs
nykterhetsvårdskonsulenternas ställning.

Bidrag enligt kungörelsen (1954:431) om statsbidrag till de kommunala
nykterhetsnämndernas verksamhet skall utgå endast till den del av de nya
nämndernas verksamhet som avser nykterhetsvård.

En bestämmelse som inte sätts ur kraft genom 2 § i den nya lagen är
10 § ShjL, där det sägs att socialnämnden för vård och förtecknande får
överlämna nämndens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar
till kommunens styrelse, i den mån handlingarna inte behövs för det löpande
arbetet. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i BvL och NvL men
det torde ha förutsatts att möjligheten skall stå till buds för barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd. Samma möjlighet bör i fortsättningen stå
öppen för de nya nämnderna.

Beträffande vitesföreläggande i samband med kallelse av person som
skall inställa sig inför barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd gäller f. n.
olika regler i de tillämpliga lagarna. Kallelse kan enligt BvL ske vid vite
av 100 kr. och enligt NvL vid vite av 50 kr. ShjL innehåller inga bestämmelser
om viten. Skall en person kallas att inställa sig inför social centralnämnd
eller social distriktsnämnd i ett ärende, som rör tillämpningen av
flera av dessa lagar får strängast tillämpliga vitesföreläggande användas.

I detta sammanhang bör också vissa sekretessfrågor beaktas. I 14 § 1
st. lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (sekretesslagen) finns föreskrifter som inskränker
den fria tillgången till allmänna handlingar i ärenden rörande bl. a. socialhjälp,
samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds
och barnavårdsmäns verksamhet, rätt för enskilda att inköpa
alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds
verksamhet i vad handlingarna angår enskilds personliga förhållanden.
Tillämpningen av dessa föreskrifter påverkas inte av att de upp -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

gifter som vilar på socialnämnd, barnavårdsnämnd eller kommunal nykterhetsnämnd
handläggs av en social centralnämnd eller sociala distriktsnämnder.
Inte heller påverkar denna organisatoriska förändring tillämpningen
av tystnadspliktsbestämmelserna i 64 § ShjL, 91 § BvL eller 64 §
NvL.

I 14 § 3 st. sekretesslagen sägs att vad som i övrigt stadgas i paragrafen
inte har avseende på myndighets beslut som utfärdats särskilt eller upptagits
i protokoll utom då det är fråga om bl. a. barnavårdsnämnds eller
nykterhetsnämnds beslut. Beslut av socialnämnd nämns däremot inte
i 14 § 3 st. sekretesslagen. Sålunda kan socialnämnds beslut inte sekreitessbeläggas
med stöd av denna bestämmelse till skillnad från beslut
av barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd. Någon saklig ändring i detta
förhållande är inte avsedd att ske om en kommun går över till att organisera
sin socialvårdsverksamhet enligt den nu föreslagna lagen. Sekretessbestämmelserna
utreds f. n. av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén.
Det torde få ankomma på kommittén att överväga om sakliga ändringar
är påkallade i här berörda sekretessbestämmelser. Tills vidare får
centralnämnd och i förekommande fall distriktsnämnd beakta sekretessbestämmelserna
i 14 § 3 st. sekretesslagen vid utformningen av sina
beslut. Detta bör inte möta några praktiska svårigheter. Redan av
allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att nämnderna bör ange
den lag med stöd av vilken ett beslut eller del av beslut fattats. Om
sedermera ett visst beslut efterfrågas torde det inte möta några svårigheter
att avgöra vilka beslut eller delar av ett och samma beslut som skall behandlas
som om de fattats av barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd.

3 §

Antalet ledamöter i var och en av de nuvarande vårdnämnderna skall
vara minst fem. Enligt denna paragraf skall antalet ledamöter i sociala
centralnämnden vara minst nio. Ett udda antal ledamöter synes generellt
vara att föredra i en nämnd med beslutsfunktioner.

NvL:s bestämmelser om ett visst minimiantal suppleanter och om obligatorisk
medverkan av både män och kvinnor har ingen motsvarighet beträffande
sociala centralnämnden. Vad sistnämnda fråga beträffar måste det
numera utan några särskilda bestämmelser anses självklart att båda
könen bör vara representerade i socialvårdens nämndorganisation.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör tills vidare om möjligt
såväl juridisk som medicinsk sakkunskap vara företrädd inom nämnden.

Andra och tredje styckena motsvarar 3 § 2 och 3 st. ShjL och 7 § 2 och
3 st. BvL. Eftersom det inte uppställts några speciella obligatoriska kvalifikationsvillkor
för ledamotskap i nämnderna — vad som sägs i första stycket
om medverkan av jurist och läkare utgör som tidigare framhållits endast
en rekommendation — finns det inte något hinder mot att vid val
använda proportionell valmetod.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

33

4 §

Paragrafen motsvarar 4 § ShjL, 8 § BvL och 5 § 5 st. NvL och har fått
samma sakliga innehåll som 4 § SlijL och 5 § 5 st. NvL. Det förbud för
vissa kommunala tjänstemän alt vara ledamot av eller suppleant i resp.
nämnd, som följer av bestämmelserna i ShjL och NvL, saknas i BvL men
bör alltså gälla här.

Första stycket första punkten motsvarar 5 § 1 st. ShjL, 10 § 1 st. BvL
och 7 § NvL.

Första stycket andra punkten motsvarar 10 § 2 st. BvL och 6 § NvL. Den
innebär en saklig ändring i förhållande till 6 § NvL. Ändringen innebär att
tjänsteläkares skyldighet att i vissa fall närvara vid behandlingen av ärenden
enligt NvL upphör i kommun som tillämpar den nya lagen.

I andra stycket har tagits med en bestämmelse som motsvarar 5 § 2 st.
ShjL och 10 § 3 st. BvL även om det är sannolikt att bestämmelsen inte
kommer att få så stor praktisk betydelse i kommun med enhetlig social
nämndorganisation.

6 §

Paragrafen motsvarar helt bestämmelserna om ordförandebeslut i 8 §
1 st. ShjL och 11 § BvL. Införande av ordförandebeslut även i nykterhetsvårdsärenden
har ansetts inte böra övervägas i förevarande sammanhang.

7 §

Socialutredningen. Motsvarande paragraf i utredningens förslag har utformats
så att den till sin innebörd motsvarar delegationsbestämmelserna
i 8 § 2 och 3 st. ShjL, 12 § BvL och 8 § 2 mom. NvL. Ingen ändring i sak
har åsyftats. Någon utvidgning av delegationsrätten i fråga om nykterhetsvårdsärenden
har utredningen inte ansett sig höra överväga i detta sammanhang.

Remissyttrandena. Ett betydande antal remissinstanser har funnit det
otillfredsställande att delegationsbestämmelserna inte överarbetats eftersom
de är olika i de olika vårdlagarna. Särskilt otillfredsställande har man ansett
de begränsade delegationsmöjligheterna enligt NvL vara. Främst från
kommunalt håll efterlyses lika omfattande rätt till delegation inom nykterhetsvården
som inom barnavården. Några av de städer, vilkas nykterlietsnämnder
fått ökade delegationsmöjligheter i nykterhetsvårdsärenden
genom beslut av Kungl. Maj :t med stöd av dispensbestämmelserna i NvL
har understrukit att det är nödvändigt att de åtminstone får behålla dessa
ökade delegationsmöjligheter även om de skulle gå över till den nya organisationsformen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Departementschefen. Erfarenheterna har visat att det särskilt inom större
socialförvaltningar finns ett praktiskt behov av ökade delegationsmöjligheter
för nykterhetsvårdsärendenas del. Detta behov kan väntas framträda
i allt fler kommuner som en följd av kommunsammanläggningarna och
särskilt i kommuner som går över till en organisation med social centralnämnd.
Behovet kan tillgodoses för de kommuner som inrättat en social
centralnämnd antingen genom att gällande dispensbestämmelser används
även för dem eller genom att delegationsbestämmelserna i 7 § utformas så
att dessa kommuner får laglig möjlighet till ökad delegation av nykterhetsvårdsärenden.
I valet mellan dessa möjligheter bör det sistnämnda alternativet
föredras.

Fråga uppkommer då i vilken utsträckning ytterligare delegation generellt
skall tillåtas i ärenden enligt NvL. En viss praxis har utbildats på detta
område under senare år. Vid de dispenser som Kungl. Maj :t meddelat
för ett tiotal större städer har nykterhetsnämnderna i dessa städer som
regel fått tillstånd att till ett inom nämnden valt arbetsutskott som består
av minst tre ledamöter delegera alla slag av ärenden enligt NvL. En annan
form för delegation av nykterhetsvårdsärenden som närmare stämmer
överens med delegationsbestämmelserna i 12 § BvL bör dock prövas. Social
centralnämnd bör sålunda få rätt att delegera vissa ärenden inte bara till
särskild avdelning utan också till viss ledamot eller suppleant eller till
tjänsteman hos kommunen. Denna vidgning av den krets till vilken delegation
får ske måste å andra sidan av rättssäkerhetsskäl medföra en begränsning
av de ärendetyper som får delegeras. Sålunda bör från delegation
undantas alla ärendetyper som har karaktär av tvångsåtgärder. Med
denna utgångspunkt föreslås undantag för beslut om utdömande av vite
(13 § 2 mom. 2 st. 2 p. NvL), beslut om avstängning från rätt att inköpa
alkoholhaltiga drycker (14 § 2 inom.), beslut om övervakning eller lydnadsföreskrifter
(15, 16, 36 och 51 §§), ansökan om tvångsintagning
(19 och 55 §§), verkställighet av beslut om tvångsintagning, villkorligt
anstånd med verkställighet av sådant beslut eller förverkande av villkorligt
anstånd (34 och 35 §§) samt anmälan hos överförmyndare (67 §).

8 §

För val av ledamöter och suppleanter i distriktsnämnd gäller samma bestämmelser
som i fråga om centralnämnd med undantag av att minsta
antalet ledamöter satts till fem och att minst en av ledamöterna i distriktsnämnden
bör vara ledamot av centralnämnden. Den sistnämnda bestämmelsen
syftar till att säkerställa en nödvändig kommunikation mellan de
olika nämnderna och att främja en enhetlig praxis inom kommunen i dess
helhet. Det torde vara naturligt att den ledamot som samtidigt är ledamot
i centralnämnden är ordförande i distriktsnämnden. Rekommendationen i
3 § 1 st. om medverkan av juridisk och medicinsk sakkunskap gäller även

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

för distriktsnämnd. Som framhållits i den allmänna motiveringen är medverkan
av juridisk och medicinsk sakkunskap i centralnämnden inte lika
angelägen i kommun där sociala distriktsnämnder finns inrättade, som i
kommuner utan distriktsnämnder. Något krav på att ledamot eller suppleant
i distriktsnämnd skall vara bosatt inom distriktet har ej uppställts.
Det förutsätts att de politiska partierna vid nomineringen av kandidater ser
till att dessa har en tillfredsställande anknytning till distriktet.

9 §

Paragrafen behandlar distriktsnämndernas kompetens och ånger alltså
i stora drag kompetensfördelningen mellan centralnämnden och distriktsnämnderna.

Socialutredningen. Utredningen anser att kompetensen för distriktsnämderna
bör vara enhetligt bestämd. Det skulle av flera skäl vara olämpligt
om i angränsande kommuner eller t. o. m. i samma kommun inrättades
nämnder med olika ställning i bebörighetshänseende. Enligt de särskilda
bestämmelser som gäller för distriktsnämnderna i Göteborg och Hälsingborg
grundas dessa nämnders behörighet på ett uppdrag från stadsfullmäktige.
Formellt anger föreskriften i de särskilda bestämmelserna för dessa
städer endast den övre gränsen för fullmäktiges delegationsrätt. Åtminstone
teoretiskt kan fullmäktige beträffande viss eller samtliga distriktsnämnder
i sitt uppdrag inskränka nämndens befogenheter, t. ex. i vad gäller tvångsingripanden.
Socialutredningen har föredragit att låta distriktsnämndernas
kompetens direkt framgå av lagtexten.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen har från flera håll efterlysts
en närmare reglering av kompetensfördelningen mellan centralnämnden
och distriktsnämnderna. Svenska kommunförbundet m. fl. anser att
en närmare precisering i lagtexten av distriktsnämndernas kompetens bör
övervägas. Beslut i ärenden som avser vård och behandling eller annan
åtgärd beträffande enskild person skall fattas av distriktsnämnden. Förbundet
förutsätter att detta avser specialreglerade vård- och behandlingsåtgärder
och att servicebetonade åtgärder som avser enskild person — t. ex.
fördelning av bostäder inom ålderdomshem, pensionärshotell etc. kan ombesörjas
centralt för kommunen om detta med hänsyn till lokaliseringen av
anläggningarna kan anses lämpligt. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter
huruvida det inte måste anses innefatta en brist att lagen inte innehåller
någon reglering av centralnämndens befogenheter i förhållande till
eventuella distriktsnämnder. Den föreslagna lagstiftningen innefattar dock
införande av en ny princip i svensk förvaltning såtillvida att — med frångående
av delegationsinstitutet — inom en kommunal nämnds ansvarsområde
tillskapas av lagtexten att döma autonoma beslutsinstanser. I betänkandet
sägs emellertid att den centrala nämnden skall ange normer och
riktlinjer för verksamheten. Enligt länsstyrelsens mening bör denna norm -

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

givningsrätt inskrivas i den nya lagen. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om
inte distriktsnämnd bör äga rätt att till centralnämnden hänskjuta ärende
av principiellt stor räckvidd och om inte sådan rätt bör komma till uttryck
i lagen. Drätselkammaren i Malmö har framfört liknande synpunkter. Socialnämnden
i Jönköping har ansett att förslaget bort utformas efter förebild
av de regler som f. n. gäller för Göteborg och Hälsingborg. Nämnden
framhåller att i Göteborg t. ex. ärenden som gäller social hemhjälp, bidragsförskott,
allmänna barnbidrag, ålderdomshem och barnstugor inte förts
över till distriktsnämndernas beslutsområde fastän de kan innebära åtgärder
beträffande enskild person. Enligt lagförslaget skulle alla sådana ärenden
komma att handläggas av distriktsnämnd. Socialnämnden anser icke
detta vara lämpligt. Sådana ärenden som bidragsförskott, allmänna barnbidrag,
handikappärenden, upplåtelse av platser på ålderdomshem m. fl. bör
icke splittras på distriktsnämnder. Konsekvensen av en sådan splittring kan
bli, att flera distriktsnämnder kan besluta att upplåta en ledigbliven plats
vid ett för hela kommunen gemensamt ålderdomshem. Enligt socialnämndens
mening bör bestämmelsen utformas så att vissa ärendegrupper obligatoriskt
skall handhas av distriktsnämnderna medan det överlämnas åt fullmäktige
att avgöra huruvida även andra grupper av ärenden skall höra under distriktsnämnderna.

Departementschefen. Social distriktsnämnd bör få behörighet alt avgöra
alla slags ärenden enligt de tre vårdlagarna som angår enskild person. Någon
begränsning av behörigheten i fråga om exempelvis sådana åtgärder och
beslut som enligt 12 § BvL inte får delegeras föreslås alltså inte. Beträffande
andra åtgärder som avser enskild person t. ex. ärenden om bidragsförskott
och allmänna barnbidrag, ärenden om fördelning av platser vid ålderdomshem
osv. bör det finnas valfrihet för kommunen att lägga dessa funklioner
på centralnämnden eller distriktsnämnderna.

Lagen innehåller inte någon bestämmelse om rätt för centralnämnden att
övervaka och ingripa i distriktsnämndens handläggning av enskilda ärenden
som enligt lagens bestämmelse eller fullmäktiges beslut faller inom distriktsnämndens
kompetens. Distriktsnämnd beslutar alltså på eget ansvar på motsvarande
sätt som en avdelning av en nämnd som fått beslutanderätt på
grund av delegation. Klagan över distriktsnämnds beslut förs också direkt
hos länsstyrelsen.

Tillgängliga uppgifter — bl. a. den undersökning rörande socialhjälpen
i kommunerna år 1967 som gjorts genom socialdepartementets försorg -—
visar att det f. n. tillämpas skilda normer i olika kommuner i fråga om
socialhjälp. Risken för all självständig beslutanderätt för distriktsnämnderna
skall medföra atl skilda normer och principer i fortsättningen kan
komma att tillämpas också inom olika delar av en och samma kommun kan
inte helt förbises. Den torde emellertid vara relativt begränsad. En garanti
för utvecklingen av en enhetlig praxis inom kommunen bör ligga i att centralnämnden
har möjlighet att utfärda allmänna råd och anvisningar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

37

distriktsnämndernas verksamhet och att minst en ledamot av varje distriktsnämnd
bör vara ledamot även av centralnämnden. Dessutom får förutsättas
att en samordning av praxis sker på tjänstemannaplanet. Kommunens förtroendemän
och tjänstemän inom socialvården får vidare förutsättas samlas
till återkommande konferenser om gemensamma problem. Det bör även
framhållas att de allmänna bestämmelserna i vårdlagarna om socialstyrelsens
och länsstyrelsernas tillsyn över respektive vårdområde kommer att
gälla också distriktsnämndernas verksamhet. I samband med att slutlig
ställning tas till organisationsfrågorna får prövas huruvida samordningsoch
samrådsproblem kräver särskilda författningsbestämmelser. Därvid
kommer erfarenheterna från de kommuner som inrättat distriktsnämnder
att beaktas.

Socialutredningen har funnit att distriktsnämnds kompetens inte borde
utvidgas till att avse även vissa allmänt förebyggande åtgärder och social
planering inom distriktet. Eftersom bl. a. den ekonomiska och administrativa
förvaltningen bör centraliseras till centralnämnden, vilken också ensam
skall ha rätt att göra framställningar och avge yttranden till kommunens
fullmäktige anser jag det olämpligt att tillägga distriktsnämnd beslutanderätt
beträffande allmänt förebyggande och planerande verksamhet. Att distriktsnämnden
ändå har att med uppmärksamhet följa hithörande frågor
liksom frågor om social service och hos centralnämnden föreslå de åtgärder
som behövs ligger i sakens natur och kräver inte särskild föreskrift i lagen.
Distriktsnämnden har alltså bl. a. att göra sig vä] förtrogen med den enskildes
levnadsförhållanden inom distriktet och att verka för att den enskildes
behov av omvårdnad blir tillgodosett.

I de kommuner där distriktsnämnder inrättats kommer centralnämnden
huvudsakligen att svara för organisation, administration och ekonomisk
förvaltning, för samordning, information och uppföljning beträffande socialvårdsverksamheten,
för planeringen inom socialvårdssektorn, för socialvårdens
medverkan i den allmänna samhällsplaneringen samt för ett allmänt
förebyggande arbete i syfte att motverka uppkomsten av sociala störningar.

10 §

De bestämmelser som gäller för centralnämnden om valbarhet, inre organisation
m. m. i 4 §, om tillkallande av sakkunnig och anlitande av biträde
i 5 § 1 st., om ordförandebeslut i 6 § och om delegation i 7 § bör gälla
i tillämpliga delar för distriktsnämnd och dess ordförande. Från hänvisningen
till 5 § 1 st. har dock undantagits befogenheten att tillsätta personal
hos nämnden. Denna befogenhet bör tillkomma centralnämnden. Som ett
förtydligande till bestämmelsen i 10 § har vidare föreskrivits att framställning
och yttrande till kommunens fullmäktige ankommer på centralnämnden.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget till lag om social centralnämnd m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK, STHLM 70
014098