Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
1
Nr 119
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter;
given Stockholms slott den 3 april 1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över vad föredragande departementschefen anfört.
GUSTAF ADOLF
Bengt Norling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen anges riktlinjer för lotsningsverksamheten. Servicenivån
skall primärt anpassas till efterfrågan med beaktande av säkerhetskrav
och internationella överenskommelser. En ordning som i princip innebär
lotsfrihet införs. Lotstvång avses dock gälla för fartyg med farlig last och
för fartyg i allmänhet i svårnavigabla farvatten, varvid förutsätts undantag
för mindre fartyg. Huvudmannaskapet för lotsningen med undantag för
Vänern bör liksom hittills åvila staten.
Vidare redovisas — utifrån en bestämning av handelssjöfartens kostnadsansvar
— grunderna för ett nytt avgiftssystem för sjöfarten inklusive inrikes
sjöfart. Nuvarande fyr- och båkavgift och lotsavgift ersätts av särskilda
s.k. fyravgifter och lotsavgift. De nya avgifterna beräknas totalt ge
intäkter som ungefär motsvarar vad som beräknas inflyta med nuvarande
avgifter. Lotsavgiften minskas relativt sett för att lotsningsbenägenheten
skall bibehållas vid en från säkerhetssynpunkt tillfredsställande nivå. Kostnaderna
för statens isbrytarverksamhet undantas från handelssjöfartens
kostnadsansvar. Sjöfartsinspektionens periodiska sjösäkerhetsbesiktningar
avgiftsbeläggs.
1—0102260
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott,
den 3 april 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Aspling, Sven-Erik Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter
och anför.
I. Inledning
Lotsorganisationsutredningen1, som tillsattes år 1963 för att utreda vissa
organisatoriska frågor inom lots- och fyrväsendet, har i september 1968 av
lämnat betänkandet Lots- och fyrväsendets organisation (Stencil K 1968:8).
Sjöfartsutredningen, som tillsattes år 1965 för att se över sjöfartsverkets
organisation, lämnade år 1967 förslag i organisationsfrågan (Stencil K
1967: 10, prop. 1969: 58, JoU 17, 2LU 50 och SU 96, rskr 200, 224 och 243.
Utredningen2 har vidare i december 1968 avlämnat betänkandet De statliga
sjöf artsavgifterna (Stencil K 1968:9).
Yttranden över betänkandet Lots- och fyrväsendets organisation har avgetts
av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, televerket, sjöfartsstyrelsen,
luftfartsverket, transportnämnden, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket,
fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,
statens brandinspektion, statens vattenfallsverk, hamnutredningen,
räddningstjänstutredningen, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Vänerns seglationsstyrelse,
Stockholms stad, Kalmar stad, Malmö stad, Göteborgs stad,
Gävle stad, Näringslivets trafikdelegation, Handelskamrarnas nämnd, Svenska
hamnförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Statstjänstemännens
1 Ledamöter: byråchefen C. Gösta Malmström, ordf., kanslirådet Åke Hartvig och sjöfartsrådet
Peter Simonsson; direktiv se 1964 års riksdagsberättelse s. 198.
2 Ledamöter: byråchefen C. Gösta Malmström, ordf., departementsrådet Göran Appelgren
och direktören F. H. Alexej Pellijeff; direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s. 185.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
riksförbund (SR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Sveriges redareförening, Rederiföreningen för
mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Lotsförbundet, Sjöassuradörernas
förening, Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet),
Ostkustens sjöfartsförening, Sjösportens samarbetsdelegation,
Sveriges fiskares riksförbund, Kungl. Svenska Aeroklubben
(KSAK), Trafik AB Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ), Stockholms
samt Skånes handelskammare och Samarbetskommittén för hamntrafiken
i Västerås och Köpings hamn.
Länsstyrelserna och Svenska hamnförbundet har bilagt yttranden från
bl. a. städer, hamnar, handelskamrar, föreningar och sammanslutningar.
Yttranden över betänkandet De statliga sjöfartsavgifterna har avgetts av
statens järnvägar, sjöfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket,
fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens vattenfallsverk, hamnutredningen,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste
länen, Vänerns seglationsstyrelse, Näringslivets trafikdelegation i vars yttrande
Handelskamrarnas nämnd och Sveriges allmänna exportförening instämt,
Svenska hamnförbundet, TCO, LO, Sveriges redareförening, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Sveriges
stuvareförbund, Lotsförbundet, Sjösportens samarbetsdelegation, Sveriges
fiskares riksförbund, Sveriges varvsindustriförening, Skogsindustriernas
samarbetsutskott, Västernorrlands läns landsting, Skånes samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, Norrlandsförbundet, The Baltic
and Internationel Maritime Conference, Piteå F.C.O. och Piteås socialdemokratiska
partikrets samt Nordström & Thulin AB.
Länsstyrelserna och Svenska hamnförbundet har bilagt yttranden från
bl. a. städer, hamnar, handelskamrar, industrier, föreningar och sammanslutningar.
II. Lots- och fyrväsendets organisation
1. Nuvarande organisation
Den långsträckta svenska kusten tillsammans med gynnsamma betingelser
för byggande av hamnar har medfört ett i hög grad decentraliserat hamnväsende.
Många hamnar har genom landtransportmedlens utveckling och
koncentrationssträvandena inom näringslivet förlorat sin tidigare betydel
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
se. Trots detta finns fortfarande kvar 198 hamnar med av sjöfartsstyrelsen
fastställd hamntaxa. Av dessa är 114 handelshamnar, 55 lastageplatser och
29 fiskehamnar. Handelshamnarna ägs nästan helt av kommuner (102)
medan lastageplatserna är industriägda. Därjämte förekommer trafik över
hamnar utan fastställd taxa.
Åtskilliga hamnar har numera en helt obetydlig trafik. Av de 190 taxehamnar,
som redovisar godstransporter, har 60 en total godsomsättning
som är mindre än 10 000 ton. Omkring 80 % av den totalt omsatta varukvantiteten
i utrikes trafik lastas och lossas i de 40 största hamnarna. Koncentrationen
av utskeppningen har de senaste åren gått mycket snabbt, särskilt
i samband med att större industriföretag lagt om sin transportorganisation
med koncentration av utlastningen till ett fåtal hamnar och ökad
landtransport av godset som följd.
Utom koncentrationstendenserna är det viktigaste utvecklingsdraget inom
sjöfarten under senare tid den starkt ökade specialiseringen. Denna har
möjliggjorts genom framsteg inom fartygsbyggande och hanteringsteknik
och har till stor del följt med den ökade konkurrensen inom sjöfarten samt
mellan sjöfarten och andra transportmedel. Specialiseringen har tagit sig
uttryck i allmänt sett större fartyg och fartyg för transport av ett eller ett
fåtal godsslag. övergången till stortonnage har alltmer lett till att trafiken
koncentrerats till vissa tungtrafikleder till havs och till ett färre antal djupleder
i kustområdena. Krav har framförts om utmärkning även av djuplederna
till havs, åtminstone i de trånga passagerna. För att möjliggöra en
säker navigering till havs har speciella positionsbestämningshjälpmedel
(decca) tagits i bruk.
De trånga passagerna i Södra och Norra Kvarken samt i infarterna till de
viktigare hamnavsnitten inom olika kustområden kräver säkerhetsanstalter
av speciell typ. Fyrskeppen ger inte tillräcklig ledning och har dessutom
den olägenheten att de måste tas in under den kritiska isläggningsperioden.
En omläggning pågår som innebär att fyrskeppen successivt ersätts av
bottenfasta fyrar med avancerad teknisk utrustning. Denna omläggning
beräknas vara slutförd om 3 å 4 år. Som komplement kan ytterligare någon
bottenfast fyr behövas i de yttre seglationsområdena.
Djupfarlederna in till de olika hamnarna har förbättrats. Farledsdjupen
bestämdes tidigare ofta av kol- och kokstrafikens behov. Numera är de i särskild
grad avhängiga av oljetrafikens behov. Kraven på farledsdjup ökar
genom att fartygen successivt blir större.
Hamnarna har ännu inte mer än i begränsad omfattning hunnit anpassa
sig till de nya trafikbetingelserna. Bland annat kan fortfarande konstateras
en splittring av trafiken på ett större antal hamnar. Detta svarar inte mot
den strukturrationalisering, som skett inom andra områden av samhälle och
näringsliv, och den utveckling som skett både på landtransportsidan och
inom sjöfarten. Utvecklingen tyder emellertid på en snabb koncentration
och specialisering även inom hamnväsendet.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
Lots- och fyrväsendet skall betjäna sjöfarten och trygga fartygens säkra
framförande. Bestämmelser om lots- och fyrväsendet är intagna i lotsförordningen
(1937: 330). I förordningen finns föreskrifter om skyldighet att
anlita kronoiots för fartygs vägledning i lotsleder och övriga farleder som
fartyget passerar (lotsplikt) samt stadganden om skyldighet för fartygsbefälhavare
att erlägga lotspenningar (lotsavgift). Lotspenningar erläggs enligt
en vid lotsförordningen fogad lotstaxa och enligt bestämmelser i själva
förordningen.
Lotsplikten hänför sig enbart till fartyg i direkt utrikes trafik vid färd
in till första svenska hamn och färd ut från sista svenska hamn under resan.
Åtskilliga undantag från lotsplikten finns. Befriade från skyldighet att
anlita lots är bl. a. fartyg med en nettodräktighet av högst 80 registerton
samt fartyg som anlöper hamn för proviantering, bunkring, reparation o. d.
Lotsplikten upphör i vissa fall efter åtta resor per år. Den som åsidosätter
lotsplikten straffas inte om stadgade lotspenningar erläggs inom viss tid. I
Mälaren har tankfartyg med större last än 2 000 ton skyldighet att anlita
kronoiots.
En sammanfattning av lotsningsverksamheten under den senaste tioårsperioden
för hela riket framgår av följande tablå.
Antal debiterade fartyg |
Debiterat |
|||
År |
lots anlitad |
lots ej |
summa |
belopp, 1 000 kr |
1960 .......................... |
84 239 |
7 490 |
91 729 |
12 218 11 812 |
1961 .......................... |
83 478 |
7 669 |
91 147 |
|
1962 .......................... |
80 651 |
8 362 |
89 013 |
11 814 12 802 |
1963 .......................... |
80 585 |
7 491 |
88 076 |
|
1964 .......................... |
86 149 |
9 299 |
95 448 |
15 438 |
1965 .......................... |
86 645 |
9 486 |
96 131 |
15 710 17 881 |
1966 .......................... |
77 124 |
10 948 |
88 072 |
|
1967 .......................... |
58 022 |
19 377 |
77 399 |
28 308 |
1968 .......................... |
53 610 |
22 580 |
76 190 |
29 397 |
1969 .......................... |
51 566 |
22 545 |
74 111 |
30 357 |
Uppgifterna påverkas bl. a. av å ena sidan de höjningar av lotstaxan
som skett med i genomsnitt 20 % år 1964, 20 % år 1966, 100 % år 1967
och ca 6 % år 1968, å andra sidan de lättnader i bestämmelserna om lotsavgiftsplikt
som infördes under åren 1966—1968. För år 1969 kan vidare
erinras om lotskonflikten som varade i nära en månad.
Lots- och fyrväsendet är organiserat på sex lotsdistrikt, nämligen övre
norra (distriktsexpedition i Umeå), nedre norra (Gävle), mellersta (Stockholm),
östra (Kalmar), södra (Malmö) och västra (Göteborg). I proposition
1970:1 (bil. 8 sid. 83 och 92) har vid beräkningen av medel under an
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
slaget Allmänna sjövägar förutsatts en sammanläggning av det mellersta
och östra distriktet. Chef för lotsdistrikt är en lotsdirektör. Inom varje
distrikt finns 4—6 lotsplatser med lotsuppassningsställen och ett distriktsförråd.
Med hänsyn till det starkt decentraliserade hamnväsendet — nu en
hamn på ungefär var 12 :e km — är lotsplatsorganisationen i hög grad
splittrad och omfattar f. n. 30 lotsplatser med 44 lotsuppassningsställen.
Personalen utgörs av ca 430 lotsar och ca 270 båtmän (år 1963 ca 650 resp.
ca 300). Antalet anställda på lotsplatserna varierar från några få man till
omkring 80.
Vissa uppgifter om personal och lotsbåtar per den 1 juli 1969 och kostnader
och intäkter under budgetåret 1968/69 vid rikets lotsplatser.
Lotsplats |
Antal |
Kost- nader |
Intäkter |
|||
lotsar |
båt- män |
lots- båtar |
utförda lots- ningar |
|||
1 000 kr |
||||||
Kalix |
5 |
5 |
3 |
479 |
986 |
189 |
Luleå |
12 |
12 |
4 |
982 |
1 579 |
933 |
Skellefteå |
12 |
6 |
4 |
1 135 |
1 467 |
446 |
Umeå |
9 |
6 |
5 |
913 |
1 136 |
410 |
Örnsköldsvik |
11 |
7 |
3 |
1 129 |
1 157 |
622 |
Härnösand! |
8 |
5 |
3 |
638 |
886 |
359 |
Sundsvall |
10 |
10 |
4 |
1 172 |
1 277 |
681 |
Hudiksvall |
5 |
6 |
2 |
543 |
662 |
244 |
Söderhamn |
8 |
8 |
4 |
861 |
988 |
319 |
Gävle |
16 |
14 |
6 |
2 950 |
2 117 |
1 176 |
Svartklubben |
5 |
7 |
3 |
736 |
793 |
471 |
Furusund |
15 |
14 |
6 |
1 474 |
1 952 |
941 |
Stockholm |
52 |
22 |
8 |
4 304 |
5 048 |
4 043 |
Mälaren |
33 |
— |
2 |
2 594 |
3 063 |
1 912 |
Landsort |
19 |
19 |
5 |
2 033 |
2 596 |
1 401 |
Visby |
9 |
7 |
11 |
661 |
994 |
212 |
Oxelösund |
37 |
21 |
8 |
3 861 |
3 853 |
2 703 |
Västervik |
8 |
5 |
6 |
432 |
1 123 |
140 |
Oskarshamn |
10 |
5 |
5 |
810 |
847 |
247 |
Kalmar |
8 |
6 |
5 |
727 |
935 |
241 |
Karlskrona |
5 |
5 |
3 |
421 |
712 |
130 |
Karlshamn |
7 |
5 |
3 |
1 046 |
655 |
404 |
Åhus |
6 |
4 |
4 |
769 |
687 |
237 |
Trelleborg |
13 |
9 |
5 |
1 156 |
1 423 |
1 261 |
Malmö |
17 |
7 |
3 |
2 554 |
1 452 |
1 109 |
Hälsingborg |
18 |
9 |
7 |
2 672 |
1 838 |
1 091 |
Halmstad |
10 |
6 |
5 |
1 593 |
1 168 |
468 |
Göteborg |
45 |
37 |
8 |
10 205 |
5 779 |
5 981 |
Marstrand |
15 |
10 |
2 |
2 299 |
1 684 |
1 420 |
Smögen2 |
8 |
4 |
4 |
500 |
827 |
190 |
Nordkoster |
3 |
2 |
2 |
29 |
303 |
10 |
Totalsumma |
439 |
283 |
143 |
51 678 |
49 987 |
29 991 |
1 Indragen den 1.9.1969
2 Lysekils lotsplats fr. o. m. den 1.9.1969.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
I kostnaderna enligt tabellen ingår ca 36 milj. kr. för löner inklusive lönebikostnader,
ca 2 milj. kr. för resor och övriga omkostnader, ca 7 milj. kr.
för drift-, reparations- och underhållsutgifter samt kapitalkostnader m.m.
avseende tjänstebåtar, fastigheter m.m. och prickning, samt ca 5 milj. kr.
för central och regional administration. Intäkterna avser enbart lotsavgifter.
Det bör vidare påpekas att personalens arbete förutom lotsning omfattar
de övriga arbetsuppgifter som framgår av det följande.
Arbetet vid en lotsplats leds av en lotsplatschef. Denne ser till att personalen
fullgör sina tjänsteåligganden, vakar över att lotsplatsens materiel hålls
1 gott skick och svarar för upphörd och redovisning av de lotsavgifter som
flyter in vid lotsplatsen. Lotsarna utför i första hand lotsningstjänst inom
lotsplatsens lotsningsområde. I mån av tid skall lots även utföra öppensjölotsning
eller delta i andra arbeten som förekommer vid lotsplatsen. Vid de
flesta lots platserna är lotsarna dessutom skyldiga att medverka i arbetet med
prickhållningen och är ansvariga för att prickarna sätts ut i rätta lägen.
Båtmännen biträder i detta arbete.
Inom varje lotsdistrikt finns ett lotsdistriktsfartyg. Genom fartygen och
lotsplatserna ombesörjs utsättning, intagning, underhåll m.m. av sjöfartsverkets
ca 200 bojar och lysprickar och ca 4 000 prickar. I farledsnätet ingående
ca 1 000 obemannade mindre fyrar, 23 bemannade större fyrar och
tre fyrskepp ävensom ca 500 fasta säkerhetsanordningar underhålls av
lotsdistriktsfartygens personal. Tillsynen sker både genom denna och genom
annan personal inom lots- och fyrväsendet. Fyrpersonalen omfattar nu
ca 150 man. Utöver sjöfartsverkets anordningar finns omkring 400 bojar,
2 700 prickar samt ett relativt stort antal fyrar och andra fasta säkerhetsanordningar
som handhas av enskilda intressenter.
Vissa hamnar har egen hamnlotsning. Lotsplikt föreligger i olika
utsträckning i Oxelösund, Malmö och Göteborg. Företrädesrätt för hamnpersonal
att utföra viss lotsning inom hamnområde eller del därav gäller i
Gävle, Stockholm, Oxelösund, Kalmar och Göteborg. Företrädesrätten omfattar
i Stockholm och Göteborg alla typer av förflyttning, i Oxelösund
ankommande fartyg jämte skiftningar, förhalningar o. d. samt i Gävle och
Kalmar enbart skiftningar och förhalningar. Området för företrädesrätten
är i Oxelösund, Göteborg och Stockholm hela hamnområdet samt i Gävle
och Kalmar viss del av hamnområdet.
Bestämmelser om hamnlotsorganisationen finns f. n. endast för hamnarna
i Gävle, Stockholm, Oxelösund och Göteborg. Även för hamnarna i Kalmar
och Malmö finns formellt sådana bestämmelser, men dessa hamnar har inte
någon organisation för hamnlotsning i vedertagen mening.
Lotsningstjänsten i Trollhätte kanal handhas av statens vattenfallsverlc
som förvaltar kanalen och ombesörjer farledsutmärkningen. Verksamheten
leds av en kanaldirektör med förvaltningskontor i Trollhättan. Antalet lotsar
är ca 30. I kanalen råder lotstvång för fartyg över viss nettodräktighet och
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
längd. Kanalverket får dock medge, att fartygsbefäl efter särskild prövning
får föra fartyg i kanalen utan att anlita lots. I kanalen finns mellan Vänersborg
och Göteborgs hamnområdesgräns ett 100-tal bojar, ca 15 prickar och
ca 120 obemannade fyrar.
Säkerhetsanstalterna och lotsningsverksamheten i Vänern handhas av
Vänerns seglationsstyrelse. Under seglationsstyrelsen leds verksamheten av
lotsbefälhavaren i Åmål, dit även styrelsens tjänstefartyg är förlagt. Antalet
väner lotsar är sex. Lotsplikt råder ej. Vänerlots har företrädesrätt till
lotsning.
Genom anslutning till 1960 års internationella konvention om säkerheten
för människoliv till sjöss har Sverige förbundit sig att säkerställa, att alla
erforderliga åtgärder vidtas för kustbevakning och för räddning av nödställda
till sjöss runt rikets kuster. Därmed följer också skyldighet tillse
att sådana inrättningar för livräddning till sjöss tillskapas, drivs och vidmakthålls
som med hänsyn till sjötrafikens intensitet och farvattnets farliga
beskaffenhet befinns möjliga och nödvändiga. Anordningar som krävs
för att upptäcka och rädda nödställda personer skall så vitt möjligt tillhandahållas.
Enligt gällande riktlinjer för sjöräddningstjänsten bär staten huvudansvaret
för att sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Härmed
sammanhängande frågor handläggs av sjöfartsverket och sjöräddningstjänsten
ombesörjs i huvudsak av lots- och fyrpersonalen och Svenska
Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet). Sjöfartsverket
svarar främst för räddningsverksamheten i närheten av kusten,
medan Sjöräddningssällskapets verksamhet inriktas på räddningsaktioner
längre ut till sjöss och på Vänern.
Förutom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet är följande myndigheter
engagerade i räddningstjänsten, nämligen televerket — vars kuststationer
är centraler för alarmering och information — tullverkets kustövervakning,
polisen, marinen, flygvapnet och luftfartsverket. Vidare är
befälhavare på fartyg som anträffar någon i sjönöd skyldig att lämna bistånd
åt denne.
Till lots- och fyrväsendets uppgifter hör slutligen att tillsammans med
tullverket och polisverket utöva havsövervakning. Häri ingår att rapportera
till militär myndighet, om bl. a. främmande örlogsfartyg iakttas inom
eller nära Sveriges territorium.
2. Lotsorganisationsutredningen
Med tillämpning av grundsatserna för den statliga trafikpolitiken bör enligt
lotsorganisationsutredningen den primära målsättningen för lots- och
fyrväsendet vara att servicenivån skall vara anpassad till efterfrågan. Häri
ligger att tjänster skall tillhandahållas effektivt och inom ramen för sjö
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
säkerheten i en omfattning som i princip motsvarar en beredvillighet att betala
de härmed förenade kostnaderna. Därvid bör trafikservicen inom varje
lokalt sjöfartsområde eller för varje hamn (hamnregion) i princip bära
sina egna kostnader. Principen om självbärighet inom lots- och fyrväsendet
får dock enligt utredningens mening inte utesluta, att verksamheten när
speciella skäl så kräver finansieras helt eller delvis på annat sätt än genom
avgifter. Detta kan ske genom att de kostnader som inte täcks av avgifter
bestrids av statsmedel eller av medel från hamnägare eller från enskilt
företag enligt överenskommelser. När ställning tas i dessa frågor måste
också säkerhetskrav och internationella åtaganden beaktas.
Lots plikt gäller i princip för fartyg som ankommer från eller avgår till
utrikes ort. För fartyg i trafik mellan svenska hamnar gäller lotsfrihet, trots
att fartygen i denna fart inte sällan passerar svårnavigabla farvatten. Från
dessa huvudregler finns åtskilliga undantag. Sålunda råder lotstvång bl. a.
i Trollhätte kanal och i Göteborgs hamn samt för viss trafik i Oxelösunds
och Malmö hamnar.
Den föreskrivna lotsplikten gäller oavsett om biträde av lots kan anses
nödvändigt för fartygets säkra framförande eller ej. Åsidosätts lotsplikten
följer därav dock inte straff, om den stadgade lotsavgiften betalas inom viss
tid. Det kan därför sägas att bestämmelserna om lotsplikt inte är absoluta,
och att de i första hand inte hänför sig till sjösäkerheten utan mera avser
att utgöra underlag för en lotsavgiftsplikt.
Försök har på lotsorganisationsutredningens initiativ gjorts med undantag
från lotsplikten för sjöfarten i Mälaren, på Gotland samt i hamnarna och
farlederna på kuststräckan Sölvesborg—Varberg. Erfarenheterna ger enligt
utredningen anledning att ifrågasätta, om lotsplikt i lotsförordningens
mening bör bibehållas. Utredningen har funnit att det bör ankomma på befälhavare
att med ledning av bestämmelserna i sjölagen avgöra, om han
behöver anlita lots för eget och andra fartygs säkerhet i farled eller i hamn.
Utredningen förordar därför, att lotsförordningens bestämmelser om lotsplikt
slopas och att i stället införs ett system med lotsfrihet som allmän
princip.
När det gäller tankfartyg och andra fartyg med farlig last såsom gas,
kemikalier m.m. är förhållandena mer komplicerade. En sjöolycka där sådant
fartyg blir inblandat kan få utomordentligt svåra konsekvenser. Enligt
utredningens mening bör därför lots finnas ombord i fartyg över en viss
storlek med sådan allmänfarlig last, och utredningen förordar att lotstvång
efter förslag av sjöfartsverket meddelas av Kungl. Maj:t i fråga om fartyg
över viss dräktighet (1 000 ton netto) och längd (75 m) som oberoende av
fart för allmänfarlig last. Utredningen förutsätter att sådana fartyg skall
äga företräde att erhålla lots. Vidare förordar utredningen lotstvång för
fartyg i allmänhet vid resa i farvatten som är särskilt svåra och farliga att
passera, s. k. svårnavigabel fart.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
Konstruktionen av lotsplikten i Oxelösunds hamn med lotsplikt för ankommande
och lotsfrihet för avgående fartyg anser lotsorganisationsutredningen
inte hållbar. Vid Oxelösunds järnverk råder lotsfrihet. Lotsplikten
i Oxelösunds och Malmö hamnar bör därför avskaffas.
I Göteborgs hamn förekom tidigare en livlig tvärgående färjtrafik över
Göta älv liksom ett stort antal sjösättningar. Kommunikationerna mellan
fartyg och land var bristfälliga. Sedan Älvsborgsbron och Tingstadstunneln
tillkommit, en betydande del av varvsrörelsen flyttat ut mot älvens mynning
och moderna telekommunikationsmedel i land och ombord tagits i
bruk, är lotsplikten enligt utredningen inte längre motiverad. Lotsplikten
föreslås därför avvecklad i etapper. Före år 1975 bör frågan om en fullständig
avveckling ha klarlagts. Utredningen har utgått från att lotstvånget
i Trollhätte kanal skall bestå.
I fråga om huvudmannaskapet för lotsningen får enligt lotsorganisationsutredningens
uppfattning lotsväsendet ses som ett geografiskt uppbyggt och
sammanhängande säkerhetssystem kring rikets kuster, i vilket fyrväsendet
är en integrerad del. För att kunna utnyttja personal och materiel effektivt
krävs en för hela riket genomförd samordning av disponibla resurser. En
helhetsbedömning måste göras av faktorer, som hänför sig till möjligheterna
att bl. a. uppnå en för landets olika delar tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader och under former som medger företagsekonomisk
effektivitet och transportmedlens sunda utveckling. Sådan
samordning och helhetsbedömning skulle enligt utredningens mening i hög
grad försvåras vid ett huvudmannaskap som inte geografiskt täcker hela
lotsorganisationen. Huvudmannaskapet bör därför enligt utredningen liksom
hittills åvila staten med undantag för Vänern, där Vänerns seglationsstyrelse
— med hänsyn till de speciella förhållandena med bl. a. mycket
långa lotsningsdistanser — bör vara huvudman. Sjöfartsverket bör bibehållas
som central myndighet för lots- och fyrväsendet. I Gävle, Stockholm,
Oxelösund, Kalmar, Malmö och Göteborg har hamnpersonalen företrädesrätt
att utföra hamnlotsning. Utredningen har funnit att bärande motiv saknas
för att hålla två olika organisationer för en uppgift som kan utföras av en
enda och föreslår att detta huvudmannaskap avvecklas, i Gävle och Oxelösund
vid utgången av år 1970, i Stockholm vid utgången av år 1972 samt i
Göteborg vid den tidpunkt som bör föreslås av sjöfartsverket i samråd med
Göteborgs stad. I Kalmar och Malmö finns ingen hamnlotsorganisation,
varför en avveckling blir formell.
Handelssjöfarten på Vänern som frivilligt eller på grund av bestämmelser
om lotsplikt anlitar lots får lotshjälp från upp till fyra olika organisationer,
nämligen sjöfartsverket, Göteborgs hamn, Trollhätte kanalverk och
Vänerns seglationsstyrelse. Denna ordning ger ofta anledning till missförstånd,
försenar fartygen, belastar sjöfarten med onödiga kostnader och
leder till ett dåligt utnyttjande av personal. En ökad integration och sam
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
ordning av verksamheten bör totalt sett innebära en mindre personalkrävande
organisation, i vart fall när det gäller Göteborg och Trollhätte kanal.
Lotsorganisationsutredningen föreslår därför att lotsningsverksamheten i
Trollhätte kanal överförs till sjöfartsverket och hänförs till Göteborgs lotsplats.
Lotsväsendets kostnader kan delas upp på lotsning, båttjänst, vakttjänst,
utprickning och arbetsledning med tillhörande administration jämte sjöräddning,
övervakning av obemannade fyrar och av farleder, som inte utnyttjas
som lotsleder, samt transporter med lotsbåtar. Olika grad av koncentration
av lotsplatser och lotsuppassningsställen påverkar posternas andelar
av totalkostnaderna. Strävandena i denna verksamhet måste enligt
utredningens mening vara att — inom ramen för de krav sjösäkerheten
ställer — nå en fördelning som ger lägsta totalkostnad vid den servicenivå
som bestäms i samråd med trafikanterna.
Handelssjöfarten är inne i ett dynamiskt utvecklingsskede. Fartygens
storlek ökar, tonnaget differentieras efter transportuppgifter och lasthantering
osv. Dygnskostnaderna ökar. Tonnagets utveckling ställer nya och
ökade krav på farlederna. Lotsorganisationsutredningen anser mot bakgrund
härav, att planeringen av de allmänna sjövägarna framdeles bör ske
så, att resurserna inriktas på farleder med ett ekonomiskt bärkraftigt underlag.
Detta innebär en ökad koncentration av insatserna. Inom ramen för
kravet att en tillfredsställande sjösäkerhet upprätthålls bör inga andra
projekt förverkligas än sådana som kan finansieras med avgifter eller av
särskilda skäl med medel i annan ordning. Annan verksamhet bör avvecklas.
En anpassning av verksamheten efter principen full kostnadstäckning
måste enligt utredningen ske genom en kombination av rationaliseringsåtgärder
och lokala avgiftsökningar. Med de stora kostnader som är förbundna
med bastjänsten torde enligt utredningen en rationalisering av lotsorganisaiionen
i första hand förutsätta en långtgående centralisering av
uppassningen. Utredningen lägger med utgångspunkt från 1967 års lotsningsfrekvens
fram alternativa modeller för utformningen av en framtida
lotsningsorganisation. Som bakgrund härtill har utredningen undersökt
möjligheterna till intern rationalisering. Med ledning därav föreslås bl. a.
att uppbörden av avgifterna för handelssjöfarten samlas hos tullverket.
Utredningen anför vidare synpunkter på förutsättningarna att ändra servicenivån
beträffande lotsningen genom inskränkning i uppassningstider
och begränsning av antalet farleder.
Enligt lotsorganisationsutredningens förslag bör, utan att sjösäkerheten
eftersätts, en minskning kunna ske av antalet lotsplatser från nuvarande
30 till 11 och av antalet lotsuppassningsställen från nuvarande 45
till 28. Av de uppassningsställen som skall dras in torde dock 11 bibehållas
under en övergångsperiod. Skall lotsningsverksamhet bedrivas inom
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
samtliga kustområden, beräknar utredningen personalbehovet år 1975 till
ca 340 lotsar och ca 190 båtmän. Ett femtiotal lotsbåtar samt fastigheter
till ett värde av ca 1,8 milj. kr. kommer inte längre att behövas. Förslaget
innebär i förhållande till 1967 års organisation en kostnadsminskning med
ca 11 milj. kr. per år i 1967 års kostnadsnivå (löner m. m. dock korrigerade
till 1968 års nivå).
Trots kostnadsminskningen kvarstår enligt utredningen ett underskott på
nära 8 milj. kr. och det blir därför ofrånkomligt att för de flesta lotsplatserna
höja avgifterna för att nå kostnadstäckning. Sjöfartsverket bör i förekommande
fall bemyndigas att förhandla med företrädare för berörda hamnar
och lastageplatser om avvägningen av servicenivån och härav följande
avgifter. För några lotsplatser och lotsuppassningsställen anser utredningen
det inte möjligt att med hänsyn till underskottens storlek och den ringa
trafiken konstruera ett avgiftssystem som ger kostnadstäckning. Här krävs
således bidrag för att verksamheten skall kunna upprätthållas.
Lotsväsendets kostnader hänför sig — förutom till den verksamhet som är
direkt förenad med lotsningen — till utprickning av farleder samt till
bl. a. övervakning av obemannade fyrar och av farleder som inte utnyttjas
som lotsleder. Viss utprickning och farledsbelysning är motiverad av andra
än handelssjöfartens behov. Såväl timmerbogseringstrafiken som fritidsbåttrafiken
och yrkesfisket drar nytta därav. Särkostnaderna för bogseringsoch
fritidsbåttrafiken beräknar utredningen till 354 000 kr. och för yrkesfisket
till minst 400 000 kr. Kostnadsansvaret för denna verksamhet bör
överföras till vederbörande intressenter. Frågan om säkerhetskrav och
säkerhetsnormer för farledsanordningar och övervakning av dessa anordningars
tillförlitlighet från sjösäkerhetssynpunkt bör även i fortsättningen
åvila sjöfartsverket. Kostnaderna för utprickning av farleder, som av beredskapsskäl
bibehålls i fredstid trots att någon handelssjöfart inte längre
förekommer, bör betalas över fjärde huvudtiteln.
Sammanfattningsvis beräknar utredningen de ekonomiska verkningarna
av sina förslag, tillämpat på år 1968, bli att underskottet minskas från
20,2 milj. kr. till ca 7,3 milj. kr. eller med ca 12,9 milj. kr. Underskottet
förutsätts täckas genom ökade avgifter, bidrag från staten, hamnägare eller
enskilt företag enligt den angivna målsättningen.
Beträffande fyrväsendet understryker utredningen angelägenheten från
såväl säkerhets- som ekonomisk synpunkt att kvarvarande fyrskepp ersätts
med bottenfasta fyrar och framhåller att sjöfartsverkets långsiktiga planering
vad avser fyrväsendets automatisering synes rationell.
När det gäller sjöräddningstjänsten understryker utredningen den nytta
och användbarhet för räddning och spaning som helikoptern numera fått
i denna tjänst. Utredningen föreslår att flygklubbarna inordnas i sjöräddningstjänsten.
Behovet av samordning mellan olika sjöräddningsorgan, inte minst i
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
fråga om utnyttjande regionalt av personal, påpekas. Därjämte framhålls
vikten av att alla åtgärder, motiverade av resp. myndigheters primärfunktion,
blir till samtidigt gagn för sjöräddningen.
Vid en genomförd lotsningsorganisation enligt utredningens modeller
och dess förslag till rationalisering av fyrväsendet uppstår luckor i havsövervakningen.
Om den nuvarande ambitionsgraden i fråga om denna skall
uppehållas anger utredningen olika linjer efter vilka detta kan tänkas ske.
Utredningen har inte ansett sig böra ta hänsyn till annan havsövervakning
än den som handelssjöfarten kräver och är beredd att bestrida kostnaderna
för. Den försämring från militär synpunkt av havsövervakningen som kan
bli en följd av en i övrigt mera rationell lotsningsorganisation har utredningen
sålunda inte beaktat.
Utredningen har diskuterat frågan om den framtida lotsdistriktsorganisationen
och övervägt en begränsning av det nuvarande antalet lotsdistrikt
från sex till tre alternativt att på längre sikt helt slopa distriktsindelningen.
Utredningen har emellertid funnit att svårigheter föreligger att f. n. kunna
med rätt avvägning bedöma denna fråga och förordar därför att förutsättningarna
för distriktsorganisationen undersöks när ändringarna enligt sjöfartsutredningens
organisationsförslag, lotsorganisationsutredningens modeller
och den slutliga rationaliseringen av fyrverksamheten genomförts och
vunnit erforderlig stadga. Det bör ankomma på sjöfartsverket att lämna
förslag härom senast under år 1974.
Förslag till lots- och fyrkungörelse läggs fram. En tillämpningskungörelse
och/eller ett tjänstereglemente föreslås bli utfärdade av sjöfartsverket.
3. Remissyttranden
Mot huvudlinjerna i lotsorganisationsutredningens
förslag har följande remissinstanser i princip inte något att erinra,
nämligen rikspolisstyrelsen, televerket, sjöf artsstyrelsen, luftfartsverket,
statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Blekinge
och Västmanlands län, Vänerns seglationsstyrelse, Stockholms stad, Gävle
stad, Malmö stad, Näringslivets trafikdelegation, Svenska hamnförbundet,
Sveriges allmänna exportförening, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges redareförening,
hamnutredningen, Rederiföreningen för mindre fartyg, Ostkustens
sjöfartsförening, KSAIi och Sjöräddningssällskapet. I flera fall anförs
dock avvikande synpunkter när det gäller enskildheterna i förslagen.
Några remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län liksom överbefälhavaren och Sjöassuradörernas
förening framhåller, att konsekvenserna från samhällsekonomisk
synpunkt eller från arbetsmarknads- och beredskapssynpunkt inte belysts,
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
och anser sig därför inte kunna tillstyrka förslagen förrän ytterligare utredningar
gjorts.
Bland remissinstanserna i övrigt som av olika i det följande redovisade
skäl intagit en kritisk ståndpunkt till utredningens förslag återfinns länsstyrelserna
i Hallands och Västerbottens län, fiskeristyrelsen, Göteborgs
stad, Kalmar stad, SR, TCO, Lotsförbundet, Sveriges far ty g sbefälsförening,
Sveriges fiskares riksförbund, Sjösportens samarbetsdelegation, Skånes handelskammare
och TGOJ.
Utredningens förslag om principiell lotsfrihet har — i vissa
fall med reservationer — tillstyrkts eller lämnats utan erinran av sjöfartsstyrelsen,
kommerskollegium, överbefälhavaren, länsstyrelserna i Blekinge
samt i Göteborgs och Bohus län, Stockholms, Gävle och Malmö stad, Sjöassuradörernas
förening, Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre
fartyg, Svenska hamnförbundet, Vänerns seglationsstyrelse, Näringslivets
trafikdelegation, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges allmänna exportförening
och Lotsförbundet.
För sjöfartsstyrelsen framstår det som naturligt att det i en efterfrågeanpassad
lotsningsorganisation bör gälla lotsfrihet som allmän princip.
Det nya avgiftssystemet bör dock vara så avvägt, att det inte har en negativ
effekt på benägenheten att frivilligt anlita lots. Styrelsen anser sig därför
ej böra göra något slutligt ställningstagande förrän i samband med att den
yttrar sig om det nya avgiftssystemet. Sjöassuradörernas förening motsätter
sig inte utredningens förslag om lotsfrihet men framhåller att en
befälhavares ställningstagande till frågan om lots skall anlitas kan bli beroende
av den avgift som skall utgå i det ena eller andra fallet. Lotsförbundet
delar utredningens uppfattning att lotsfrihet kan gälla men med bestämda
och noggrant preciserade inskränkningar. Generaltullstyrelsen erinrar
allmänt om att det åvilar lots att enligt tullstadgan utöva viss tullkontroll
i samband med lotsförrättningar. Ehuru inga direkta ingripanden från
lots skett, innebär en minskad skydighet för handelsfartyg att anlita lots att
det smugglingspreventiva moment som lotsningen innefattar minskar i motsvarande
grad.
Rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, TCO, SR, Sveriges
fartygsbefälsförening och Skånes handelskammare kan inte tillstyrka förslaget
om principiell lotsfrihet. Remissinstanserna framhåller bl. a. att
säkerheten till sjöss inte bör avgöras enbart med hänsyn till ekonomiska
bedömningar och pekar på den svåra valsituation som fartygsbefälet ställs
inför vid avgörandet mellan att å ena sidan undvika den merkostnad som
anlitandet av lots innebär och att å andra sidan ta de risker som kan vara
förbundna med att avstå från lots. Skånes handelskammare finner skäl
tala för att bibehålla den nuvarande ordningen med viss skärpning.
Förslaget att införa lotstvång då sådant är påkallat från säkerhets -
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
synpunkt för fartyg som har allmänfarlig last och i farvatten där navigeringen
är förenad med särskilda faror och svårigheter biträds — förutom av
dem som avstyrker principiell lotsfrihet -—• av sjöfartsstyrelsen, överbefälhavaren,
generaltullstyrelsen, kommerskollegium, statens naturvårdsverk,
länssstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Näringslivets trafikdelegation,
Stockholms stad, Gävle stad, Sveriges redareförening, Sjöassuradörernas
förening, Svenska hamnförbundet, Vänerns seglationsstyrelse och Sjöräddningssällskapet.
Flera remissinstanser understryker den fara som tanktonnaget
representerar. Generaltullstyrelsen förordar, att alla tankfartyg åläggs
att anlita lots. Näringslivets trafikdelegation anser, att den av utredningen
föreslagna storleksgränsen för lotsplikt på tankfartyg bör sättas väsentligt
högre. Liknande synpunkter framförs av Stockholms stad, Svenska hamnförbundet
och Vänerns seglationsstyrelse. överbefälhavaren anser, att det
bör övervägas, om inte atomdrivna fartyg bör jämställas med fartyg med allmänfarlig
last. För att förbättra möjligheterna till övervakning av skyddsoch
kontrollområden bör vidare lotsplikt enligt utredningens nya modell
införas för utländska fartyg vid passage av sådana områden. Sjöassuradörernas
förening anser, att när det gäller definition av begreppet allmänfarlig
last hänsyn bör tas även till andra fartyg än tankfartyg och sådana
som har last av gaser, syror o. d.
Utredningen har också tagit upp frågan om huvudmannaskapet
för lotsväsendet och förordat att detta framgent — utom vad beträffar
lotsningen i Vänern — skall tillkomma staten, närmast då sjöfartsverket.
Denna uppfattning delas uttryckligen av bl.a. sjöfartsstyrelsen, Lotsförbundet,
TCO, Sveriges redareförening och Vänerns seglationsstyrelse —
de båda sistnämnda dock med vissa förbehåll. TCO och reservanter till
sjöfartsstyrelsens yttrande vill gå längre än utredningen och menar, att det
i princip måste vara rationellt att även verksamheten i Vänern på sikt inordnas
i det statliga lotsväsendet. Sveriges redareförening vill enligt vad
som framgår av det följande göra undantag för hamnlotsningen i Göteborg.
Utredningens förslag beträffande huvudmannaskapet för lotsväsendet
innefattar också den lotsning som f. n. utförs avhamnpersonal i
vissa städer, nämligen i Gävle, Göteborg, Kalmar, Malmö, Oxelösund och
Stockholm, samt lotsningen i Trollhätte kanal. Svenska hamnförbundet
och två av de städer som särskilt berört hamnlotsningen — Gävle
stad och Stockholms stad — har ingen erinran mot att företrädesrätten till
lotsning för den ifrågavarande hamnpersonalen successivt avvecklas. Gävle
stad anser emellertid att sjöfartsstyrelsens övertagande av hamnlotsningen
i Gävle bör ske samtidigt som i Stockholm, dock tidigast vid utgången
av år 1972. Den kommande hamnlotsningen i sjöfartsverkets regi förutsätts
vidare utförd mot taxor, som är lägre än nu tillämpade distanslotstaxor.
Utredningsförslaget i fråga om hamnlotsningen föranleder däremot erin
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
ringar eller avstyrks helt eller delvis av vissa andra remissinstanser, nämligen
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, Göteborgs
stad, Malmö stad, Skånes handelskammare, TGOJ, SR och — som
nämnts —■ Sveriges redareförening. Skånes handelskammare opponerar
sig allmänt mot utredningens tanke, att samtidigt som lotsverkets service
minskar de därav berörda hamnarna skall förhindras att genom egna hamnlotsar
upprätthålla erforderlig service. Göteborgs stad framhåller som sin
mening, att den nuvarande hamnlotsningen i Göteborg inte bör nedläggas
så länge krav på säkerhet till sjöss, i hamnar och i farleder utgör grunden
för lotstvång. Staden hemställer att en utredning tillsätts av Kungl. Maj :t
för att lösa problemen beträffande lotsning till och från samt inom och
genom Göteborgs hamnområde och förutsätter, att i varje fall i avvaktan på
resultatet av denna utredning ingen ändring vidtas när det gäller hamnlotsningen
i Göteborg. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
frågan om huvudmannaskapet för hamnlotsningen i Göteborg så komplicerad
att ytterligare utredning bör göras innan någon förändring kan
tillstyrkas. Sveriges redareförning förordar, att den nuvarande ordningen
med såväl sjölots som hamnlots vid trafik på Göteborg ersätts med en
ordning där Göteborgs stad övertar hela verksamheten. TGOJ slutligen uttalar
sig närmast om hamnlotsningen i Oxelösund och anser sig inte
finna några vägande skäl som talar för att sjöfartsnäringen skulle tjäna
på att denna slopas.
Om lotsningsverksamheten i Trollhätte kanal har statskontoret och statens
vattenfallsverk särskilt yttrat sig och därvid framhållit, att frågan om
kanallotsarnas överförande till sjöfartsverket bör avgöras först i samband
med ett slutligt ställningstagande till den av sjöfartsutredningen förordade
utredningen angående kanalverksamhetens organisatoriska ställning. Vänerns
seglationsstyrelse, som har goda erfarenheter av vattenfallsverkets nuvarande
huvudmannaskap för kanalleden, anser inte att någon ändring härvidlag
f. n. är motiverad. Sveriges redareförening slutligen anser, att Trollhätte
kanal bör ingå i det område kring Göteborg inom vilket staden enligt
föreningen bör ha lotsningsansvaret.
Utredningens överväganden när det gäller den yttre och inre rationaliseringen
av lotsväsendet har föranlett uttalanden av åtskilliga remissinstanser.
Den av utredningen i alternativa organisationsmodeller presenterade skissen
till en efterfrågeanpassad lotsningsorganisation
tillstyrks, godtas eller lämnas i princip utan erinran av överbefälhavaren,
sjöfartsstyrelsen, luftfartsverket, länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands
samt Göteborgs och Bohus län, statskontoret, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,
hamnutredningen, Handelskamrarnas nämnd, Vänerns seglationsstyrelse,
Gävle, Göteborgs och Stockholms stad, Sveriges redareförening,
Svenska hamnförbundet och Sveriges allmänna exportförening. Sjöfartsstyrelsen
lämnar dock förslag till en modiferad lotsningsorganisation.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
Styrelsen ställer sig vidare tveksam till lämpligheten av bidrag från hamnägare
eller annan intressent när det gäller för kommunägda hamnar att
upprätthålla viss lotsningsservice. Tillskottet av kommunala medel bör i
princip inte bedömas annorlunda än då fråga är om statsbidrag. I de fall
tillskott finansieras på annat sätt än genom hamnavgifter upprätthålls inte
principen om konkurrens på lika villkor. Överbefälhavaren finner rationaliseringens
värde för sjöfarten uppenbar men erinrar om att nuvarande organisation
har väsentliga uppgifter för totalförsvaret i krig och att den genom
sin existens ålagts uppgifter av beredskapskaraktär redan i fred. Samtliga
dessa uppgifter finns kvar även om lotsorganisationen rationaliseras, och
ingen annan myndighet kan utan vidare ta över dem. Sveriges redareförening
framhåller att förslaget innebär att fartyg i en del fall tvingas till deviationer
som orsakar kostnader. Även om en sänkning av servicenivån ej helt
kan undvikas med hänsyn till nödvändigheten att begränsa kostnaderna för
lotsväsendet, är det emellertid av sjösäkerhetsskäl angeläget att inte tillskapa
en organisation som medför risk för att fartygen till följd av vägförlängningar
och därmed förenade kostnader och andra olägenheter undviker
att ta lots. En deviation för också med sig att lotsen tvingas följa med fartyget
längre eller kortare distans utan att lotsa. Om lotsen skall kunna fullgöra
lotsningsuppdraget på ett meningsfullt och från säkerhetssynpunkt
betryggande sätt, är det ett oeftergivligt villkor att han väl känner farvattnen.
Med en begränsning av antalet lotsplatser och lotsuppassningsställen
kommer det till varje enhet hörande lotsningsområdet åtminstone i vissa fall
att bli av den storleksordningen, att det ej kan förutsättas att lotsen äger erforderlig
kännedom om hela lotsningsområdet. Föreningen understryker
med hänsyn härtill behovet av en differentierad utbildning av lotsarna i
syfte att erhålla specialister på olika farledsavsnitt.
Synpunkter liknande redareföreningens anförs av Sveriges fartygsbefälsförening,
Rederiföreningen för mindre fartyg, Skånes handelskammare,
Lotsförbundet och SR. Samtliga går dock längre än redareföreningen och
anser, att de negativa konsekvenserna i olika hänseenden för sjöfarten inte
kan godtas och att en efterfrågeanpassad lotsorganisation enligt utredningens
förslag inte kommer att kunna ges en tillfredsställande utformning i
praktiken. Sveriges fartygsbefälsförening understryker sin ståndpunkt genom
att peka på bl. a. de allvarliga risker som följer av att fartygen i vissa
fall kommer att tvingas in nära land för att hämta lots och de brister som
kommer att uppstå när det gäller sjöräddningsverksamheten och havsövervakningen,
om utredningens förslag genomförs. Särskilt sistnämnda förhållande
anser föreningen vara så allvarligt att den måste klart avstyrka
de modellförslag till framtida lotsorganisation som utredningen framlagt.
Bl.a. SR och TCO är av samma mening i sistnämnda hänseende. SR framhåller
i sammanhanget, att det i stället bör ankomma på sjöfartsverket att
successivt vidta de rationaliseringsåtgärder inom lotsväsendet som detta an
-
2—0102250
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
ser lämpliga. TCO framhåller att förslaget kommer att medföra att lotsningstjänsten
blir än mer påfrestande och krävande och ifrågasätter, om det
blir möjligt att pålägga lotsen det ansvar som man nu kräver i hans tjänsteutövning.
Avvisande till förslagen i denna del ställer sig också länsstyrelsen i
Hallands län, Malmö stad, Svenska hamnförbundet och Sjöassuradörernas
förening. Länsstyrelsen anför, att konkurrensförhållandena mellan hamnarna
rubbas om utredningens förslag genomförs, eftersom de större hamnarna
kommer att kunna erbjuda bättre lotsningsservice än de mindre.
Malmö stad och Svenska hamnförbundet fäster uppmärksamheten på konkurrensförhållandet
mellan de svenska och danska öresundshamnarna och
Sjöassuradörernas förening ifrågasätter om det på längre sikt är ändamålsenligt
och ekonomiskt att söka lösa lots- och fyrväsendets organisation som
ett avgränsat problem. Föreningen anser att denna fråga bör sättas in i ett
större trafikpolitiskt sammanhang i samband med frågan om hamnarnas
lokalisering och organisation.
Några remissinstanser har särskilt uttalat sig om utredningens ståndpunkt
i anslutning till rationaliseringsförslagen att i enlighet med de trafikpolitiska
riktlinjerna ingen kostnadsutjämning i framtiden hör ske
mellan de olika lots platserna. Lotsförbundet hänvisar till att
lotsningsorganisationen även i framtiden kommer att fullgöra en stor del av
samhällsuppgifterna på sjösäkerhetsområdet och framhåller, att den därför
från avgiftssynpunkt bör behandlas som en enhet. Förbundet gör i sammanhanget
jämförelse med SJ och de för hela landet gemensamma taxorna
för person- och godsbefordran.
Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att den företagsekonomiska målsättningen
om full kostnadstäckning enligt utredningens förslag kommer i
konflikt med den samhällsekonomiska och även med den av statsmakterna
uttalade målsättningen för lokaliseringspolitiken. Även länsstyrelsen i Norrbottens
län anför kritiska synpunkter mot att utredningen inte beaktat förslagens
näringspolitiska och lokaliseringspolitiska effekt. Länsstyrelsen tar
också upp den risk för dubblering av kostnader som kan inträffa, om en rad
medelstora hamnar med en ökande varuomsättning bli ställda utan en egen
lotsningsservice och starka krav från kommunerna uppstår om ändring
av bestämmelserna angående huvudmannaskapet för lotsningsverksamheten
så att de kan anordna en egen hamnlotsservice samtidigt som staten
tvingas fortfara att svara för lotsningen längs kusten och i farleder.
Slutligen har några remissinstanser — Svenska hamnförbundet, Sveriges
redareförening, Skånes handelskammare och Sveriges fartygsbefälsförening
■— berört den särskilda rationaliseringsåtgärd som ligger i förslaget
att där förhållandena så medger begränsa uppassningstidens
längd. Samtliga finner en sådan ordning rimlig och påpekar, att föreskrifterna
om förutbeställning av lots i stort sett torde eliminera eventuella nackdelar
av denna serviceinskränkning.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
Lotsorganisationsutredningens förslag beträffande fyrväsendet
samt utpric k ningen och farledsbelysningen liksom övriga
föreslagna åtgärder tillstyrks eller lämnas principiellt utan erinran av
sjöfartsstyrelsen, statskontoret, Malmö stad, Sveriges redareförening, Näringlivets
trafikdelegation, Handelskamrarnas nämnd och Sveriges allmänna
exportförening.
Rederiföreningen för mindre fartyg erinrar om nödvändigheten för den
allmänna säkerheten att nuvarande farleder bibehålls i största möjliga utsträckning.
Föreningen anser, att fyrväsendet och farledsutmärkningen
måste i högre grad än lotsservicen utgöra en del av samhällets servicefunktioner.
Fritidsbåtarnas särskilda problem har uppmärksammats av TCO
och Sjösportens samarbetsdelegation. Den sistnämnda instansen påpekar, att
en minskning av lotspersonalen inte får leda till att skyddade inomskärsleder
dras in. Den snabbt ökande fritidsbåtsflottan och den svenska kustens
speciella karaktär fordrar enligt delegationen av säkerhetsskäl inte endast
att nuvarande inomskärsleder bibehålls utan även att planerade fritidsleder
kommer till utförande. Härigenom tillgodoses den tyngre yrkessjöfartens
önskemål om en avlastning av leder som är viktiga för den.
Utredningens förslag vad avser fördelning på särskilda intressenter
av vissa särkostnader som belastar lotsväsendet
tillstyrks av Gävle stad och Rederiföreningen för mindre fartyg, som liksom
utredningeen anser att alla särkostnader som kommer på timmerbogseringstrafiken,
fritidstrafiken, fisket och försvaret bör betalas av vederbörande intressent
eller på annat sätt över sjöfartsverkets budget. Statens naturvårdsverk
godtar förslaget, att kostnaderna för fritidstrafiken vad beträffar farleder
m.m. bekostas av särskilda medel under förutsättning att stödet åt
fritidstrafiken inte försämras eller eftersätts.
Fiskeristyrelsen däremot avstyrker utredningens förslag, att fiskerinäringen
årligen skall tillskjuta minst 400 000 kr. till kostnaderna för befintliga
säkerhetsanordningar, och föreslår att dessa i fortsättningn bekostas på
samma sätt som hittills. Liknande uppfattning framförs av Sveriges fiskares
riksförbund, som framhåller att fiskerinäringen inte har någon som helst
möjlighet att bära dessa kostnader.
När det gäller den inverkan på sjöräddningen och havsövervåkningen
som sammanhänger med utredningens förslag till lotsningsorganisation
uppger flera remissinstanser farhågor för att de långtgående
förslagen om koncentration av lotspersonal och båtar till ett fåtal platser
skall få en negativ effekt på dessa aktiviteter. Allmänna påpekanden av
denna natur gör bl. a. rikspolisstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Blekinge och Hallands län, Malmö stad, SR, TCO, Lotsförbundet,
Skånes handelskammare och Sjöassuradörernas förening. Vissa av
dessa instanser ställer dessutom tillsammans med andra myndigheter och
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
organisationer konkreta yrkanden i sammanhanget och tar upp särskilda
aspekter på denna fråga. Sålunda understryker sjöfartsstyrelsen i likhet
med luftfartsverket, generaltullstyrelsen, räddningstjänstutredningen, Stockholms
stad, Sveriges fartygsbefälsförening, Sjöräddningssällskapet och Sjösportens
samarbetsdelegation behovet av en samordning av de olika myndigheternas
sjöräddningsverksamhet. Sjöfartsstyrelsen och Stockholms stad
förordar en utredning i samordningsfrågan. Även statskontoret framhåller
behovet härav och föreslår dessutom i likhet med överbefälhavaren, SR,
och Sveriges redareförening, att även havsövervakningsfunktionen utreds.
Sjöfartsstyrelsen berör också liksom kommerskollegium totalförsvarsaspekterna
och erinrar om att utredningen inte tagit upp de väsentliga uppgifter
i krig som lotspersonalen har. Sveriges fiskares riksförbund slutligen
fäster uppmärksamheten på den försämring i trygghet för fiskets utövare
som den föreslagna omorganisationen medför.
Generaltullstyrelsen finner i och för sig liksom televerket att den föreslagna
lotsorganisationen visserligen innebär en minskning av den totala
sjöräddningskapaciteten men anser samtidigt att minskningen uppvägs av
den standardhöjning som skett och kommer att ske inom samtliga i sjöräddningen
verksamma organ.
Några remissinstanser har i korthet berört huvudmannaskapet för de
här ifrågavarande funktionerna, nämligen televerket, räddningstjänstutredningen
och Svenska hamnförbundet. Alla tre är ense om att ingen annan
än staten bör ha denna uppgift. Svenska hamnförbundet påpekar i anslutning
härtill, att i stället för lotsväsendet t. ex. försvaret och tullverket i
framtiden bör ha ansvaret för sjöräddningen och havsövervakningen.
Utredningens förslag att flygklubbarna inordnas i sjöräddningstjänsten
tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av överbefälhavaren,
televerket, luftfartsverket, statskontoret, generaltullstyrelsen
och KSAK. Länsstyrelsen i Hallands län finner det tveksamt om flygklubbarnas
medverkan i sjöräddningsoperationer kan uppväga den försämring
från sjöräddningssynpunkt som indragning av lotsuppassningsställen
utgör. Länsstyrelsen i Stockholms län och SR anser, att flygklubbarnas
medverkan inte torde ha något större värde. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, fiskeristyrelsen och Sjösportens samarbetsdelegation understryker
allmänt, att sjösäkerheten kräver att en försvagning av sjöräddningsmöjligheterna
genom minskning av lots- och fyrpersonalen kompenseras
med en förstärkning av andra organ ingående i sjöräddningsorganisationen.
När det slutligen gäller kostnadsansvaret för sjöräddninge
n framhåller Sveriges redareförening och Svenska hamnförbundet, att
räddning av människoliv till sjöss bör betraktas som en samhällsuppgift
och bekostas av allmänna medel.
Utredningens förslag att låta anstå med ny lotsdistriktsindel -
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
ning lämnas utan erinran av överbefälhavaren, statskontoret, sjöfartsstyrelsen,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och SR. Sveriges redareförening
säger sig också kunna biträda utredningens förslag att behålla nuvarande
antal lotsdistrikt under pågående omorganisation av lots- och fyrväsendet.
I längden torde emellertid nuvarande distriktsindelning bli mindre
tillfredsställande. Redareföreningen anser det därför vara angeläget, att sjö1
artsverket inkommer med förslag till en ny distriktsorganisation så snart
ske kan.
Beträffande de ekonomiska verkningarna av utredningens
förslag anför Göteborgs stad, att om det beräknade underskottet
på 7,3 milj. kr. skulle få täckas genom ökade avgifter, bidrag från staten,
hamnägare eller från enskilt företag enligt målsättningen, förefaller det
som om handelssjöfarten för minst ytterligare fem år kan se fram emot
ökade avgifter. TCO framhåller att de besparingar som utredningen räknat
med vid en genomförd organisation inte torde vara möjliga att uppnå, om
kravet bibehålls på en effektiv sjöräddningstjänst och havsövervakning.
Enligt TCO:s mening övervältras de inbesparade kostnaderna i stor utsträckning
på andra organ. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i sammanhanget
att vissa av de kommuner inom vilka lotsuppassningsställen nu ligger
kommer att vid en genomförd omorganisation att drabbas hårt. En betydande
del av skatteunderlaget försvinner och avfolkningen ökar varigenom
önskvärd service försvinner. Att i skärgården bibehålla en levande bygd anses
allmänt sett vara av mycket stort intresse bl. a. med hänsyn till det ökade
och allt viktigare fritidslivet. Länsstyrelsen förordar att problemen tas upp
i en ny förutsättningslös utredning så att de blir allsidigt belysta. Liknande
synpunkter anförs av Stockholms stad.
III. De statliga sjöfartsavgifterna
i. Nuvarande avgiftssystem
De statliga sjöf artsavgifter som berör farledsväsendet är f. n. fyr- och
båkavgift samt lotsavgift. Inom fartygverksamheten uttas avgifter för
skeppsmätningsförrättningar. Tillsynsförrättningar som sjöfartsinspektionen
utför i enlighet med sjösäkerhetslagstiftningen är f. n. inte avgiftsbelagda.
Fyr- och båkavgift utgår för fartyg som ankommer från eller avgår till
utrikes ort för att avlämna eller hämta gods eller passagerare. Avgiften
beräknas på fartygets nettodräktighet vid tullklareringen och utgör 1,50 kr.
lör varje ton till och med 300 och 1 kr. för varje ton däröver. Antalet av
-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
gifter som skall erläggas per fartyg och kalenderår är f. n. maximerat
till tolv.
Avgiftslindring gäller för linjefartyg i fjärrzonsfart med dellast till Sverige
och för fartyg som i barlast ankommer från utrikes ort och här lastar
järnmalm. Avgiftsbefrielse föreligger för fartyg under 80 ton, för bl. a.
turist-, bärgnings- och fiskefartyg och för SJ :s tågfärjor.
Lotsavgift utgår då lotsplikt föreligger, alltså i princip oberoende av om
lots anlitas eller ej. Den i lotsförordningen stadgade lotsplikten är följaktligen
i realiteten en lotsavgiftsplikt. Befälhavare straffas sålunda inte
för underlåtenhet att ta lots, om han betalar lotspenningar. Lotsplikt
föreligger endast för fartyg som ankommer från eller avgår till utrikes
ort.
Lotsavgiften är baserad på en kombination av fartygets nettodräktighet
och lotsad distans.
Halv lotsavgift — beräknad efter högst 15 nautiska mil —- utgår företrädesvis
då lots inte anlitas dels för fartyg under 400 ton, dels försöksvis för
samtliga fartyg på vissa kuststräckor. Samma avgiftslindring gäller för fartyg
i linjefart oberoende av om lots anlitas eller inte under förutsättning av
bl. a. viss turtäthet i trafiken. Avgiftsbefrielse föreligger bl. a. för fartyg
om högst 80 ton, för fiskefartyg och SJ:s tågfärjor. Vidare betalar fartyg
i östersjöfart lotsavgift endast för åtta resor per kalendeår.
Som framgår av det sagda är fartyg i inrikessjöfart befriade från sjöfartsavgifter.
Då lots anlitas utgår dock lotsavgift.
Tullverket handhar uppbörden av fyr- och båkavgiften, och sjöfartsverket
uppbär lotsavgifterna.
Intäkterna avseende farledsväsendet för budgetåret 1970/71 som tas till
uppbörd under riksstatens inkomsttitel beräknas enligt följande.
Milj. kr.
Fyr- och båkmedel .................................................................. 45,0
Lotspenningar ........................................................................ 30,8
Försäljning av sjökort m. m.................................................... 1,8
77,6
2. Sjöfartsutredningens förslag
Allmänt
Utgångspunkt för utredningens arbete har varit de år 1963 av statsmakterna
antagna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken, enligt vilka de
olika trafikgrenarna fritt och på i möjligaste mån lika villkor skall konkurrera
om transportuppgifterna. I förutsättningen om lika villkor ingår
att varje trafikgren själv skall svara för de kostnader den orsaker det all
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970 23
manna. Dessa kostnader har definierats som de kostnader vilka det allmänna
skulle undgå, om trafikgrenen i fråga inte existerade.
Utredningen har vad beträffar sjöfarten tolkat dessa riktlinjer så att varje
trafikantgrupp bör bestrida åtminstone de kostnader för erhållna tjänster,
som skulle bortfalla om tjänsterna inte tillhandahålls (särkostnaderna).
Varje trafikantgrupp bör vidare lämna något bidrag till att täcka de s. k.
samkostnaderna, dvs. sådana gemensamma kostnader vilka inte utan
vidare kan hänföras till vissa trafikanter eller trafikantgrupper. Någon
utjämning av särkostnaderna mellan skilda trafikanter, kustavsnitt eller
hamnar bör inte komma i fråga. Detta skulle enligt utredningen vara oförenligt
med strävan att få till stånd en transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska
kostnad. Utredningen ser utformningen av de statliga sjöfartsavgifterna
som ett viktigt led i strävandena att nå fram till en rationell
hamn- och sjötransportpolitik och en önskvärd samordning mellan
sjöfarten och övriga transportgrenar. En förutsättning härför är, att avgifterna
utformas utifrån principen om kostnadsansvarighet.
Enligt utredningen bör företagsekonomiska bedömningar vara vägledande
för verksledningen i fråga om inriktning och omfattning av sjöfartsverkets
verksamhet. En konsekvens av dessa riktlinjer blir, att den verksamhet
som genom avgifter på sjöfarten inte täcker sina särkostnader vid en enligt
sjöfartsverkets normer godtagbar säkerhetsnivå bör upphöra.
Från angivna utgångspunkter föreslår utredningen, att de nuvarande för
hela riket gemensamma avgifterna •—- fyr- och båkavgift och lotspenningar
— ersätts med ett mer differentierat system, nämligen fyravgift, isavgift,
farledsavgift och lotsavgift.
Kravet på full kostnadstäckning har utredningen inte begränsat till trafikgrenen
sjöfart i dess helhet utan förutsätter att det tillämpas på olika
delar av verksamheten. Varje del skall i princip svara åtminstone för sina
särkostnader. Någon kostnadsutjämning mellan olika transporttjänster,
mellan olika geografiska områden osv. skall inte äga rum. Utredningen
förutsätter emellertid att utöver avgifter på sjöfarten kan tillskott av statsmedel
förekomma. Anser statsmakterna nämligen att olönsam verksamhet
skall bibehållas av näringspolitiska, sociala eller andra skäl, får ersättning
för ifrågavarande kostnader utgå av skattemedel. Utredningen har dock
inte framlagt några förslag i detta avseende. Utredningens förslag till avgifter
har avvägts med hänsyn till faktiskt föreliggande kostnader. Det föreslagna
avgiftssystemet innebär bl. a., att de hänsyn som man under årens
lopp funnit sig böra ta till vissa trafikantgruppers intressen blir eliminerade.
Av utredningens förslag följer bl. a. att fartyg som gör flera anlöp per resa
i Sverige drabbas relativt sett hårdare. Utredningen har begränsat de specificerade
rabattbestämmelserna till att avse fartyg i relativt tät reguljär
trafik och i fråga om fyravgiften dessutom till linjefartyg i fjärrzonsfart.
Avgiftssystemet har byggts upp på grundval av en indelning av riket i sjö -
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
fartsområden. Vidare förordar utredningen att sjöfartsavgifterna tills vidare
i huvudsak tas ut efter fartygens nettodräktighet. Uppbörden bör handhas
av generaltullstyrelsen.
Utredningens uppläggning innebär dels en fortsatt betydande utjämning
mellan olika regioner av kostnaderna för den genomgående trafiken — detta
särskilt i ett inledningsskede — dels en långtgående uppdelning av kostnaderna
för den lokala trafiken på berörda kustavsnitt. I senare fallet förutsätts
successiva avgiftshöjningar, som för vissa regioner skulle bli förhållandevis
kraftiga.
Kostnadsfördelningen
Som underlag för avgiftsavvägningen har utredningen fördelat sjöfartsverkets
kostader för budgetåret 1969/70 på olika intressentgrupper, nämligen
handelssjöfarten, yrkesfisket, fritidsbåttrafiken och övrig sjöfart samt
säkerheten på fartyg.
Kostnaderna för handelssjöfarten fördelar utredningen i sin tur på lokal
och genomgående sjöfart. Den har därvid utgått från vissa definitioner av
olika typer av farleder, nämligen genomfartsled, tillfartsled och infartsled.
Kostnaderna för den lokala sjöfarten avser huvudsakligen lotsväsendet
samt farledsutmärkning och sjömätning i hamnarnas tillfarts- och infartsleder.
De betraktas som särkostnader för en hamn eller ett antal närliggande
hamnar. Kostnaderna och intäkterna för denna sjöfart uppvisar stora
geografiska variationer, och den ekonomiska bärigheten för huvuddelen
av lotsplatserna är f. n. klart otillfredsställande. Underskottet för samtliga
lotsplatser utgör ca 20 milj. kr. exklusive lokal sjömätning. Utredningen
anser att varje lotsplats och i princip varje farled skall vara ekonomiskt
självbärande och att det inte är möjligt att med nuvarande konstruktion av
taxan för lotspenningar åstadkomma denna totala kostnadstäckning. Den
av utredningen föreslagna farledsavgiften och lotsavgiften som båda bygger
på nuvarande lotsavgifter men är lokalt differentierade avses täcka ifrågavarande
kostnader.
Fyravgiften avses täcka kostnaderna för genomgående sjöfart. Dessa hänför
sig i huvudsak till havsfyrar, positionsbestämningsmedel, sjömätning
utanför den yttre kustlinjen (tungtrafikkorridorer) samt isbrytarverksamhet.
Kostnaderna är till viss del gemensamma för praktiskt taget all sjöfart i
Sverige. I övrigt är de att se som särkostnader för en större region t. ex.
norrlandshamnarna. I förhållande till nuvarande fyr- och båkavgift är den
föreslagna fyravgiften väsentligt utvidgad och förutsätts bl. a. i princip avse
samtliga resor. Även om väst- och sydkusten redan bär en väl stor del av
fyr- och båkavgiften anser utredningen, att underlaget för en regional kostnadsfördelning
f. n. är otillräckligt, och föreslår inte någon regional differentiering
av fyravgiften.
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
25
Nära en fjärdedel av sjöfartsverkets kostnader för handelssjöfartens
framkomlighet, ca 24,4 milj. kr., hänför sig till isbrytarverksamheten. De
fasta kostnaderna för isbrytningen har utredningen räknat in i de kostnader
som skall täckas av fyravgiften, som alltså utgår för fartyg oberoende
av vilken kuststräcka som trafikeras. Den särskilda isavgiften föreslås
täcka de rörliga kostnaderna. Avgiften bör belasta trafiken på den kuststräcka
isbrytaren betjänar.
För yrkesfisket och fritidsbåttrafiken föreslår inte utredningen några
särskilda avgifter. Kostnaderna får i dessa delar täckas över budgeten genom
bidrag från anslag under nionde huvudtiteln, för fritidsbåttrafikens
del genom avräkning mot automobilskattemedlen.
Kostnadsfördelningarna är delvis schematiska och präglade av viss osäkerhet,
då sjöfartsverkets redovisnings- och bokföringssystem ännu inte är
helt utbyggt. Utredningen framhåller att fördelningen av samkostnaderna
mellan de olika kostnadsbärarna är och måste bli skönsmässig.
Det föreslagna avgiftssgstemets konstruktion
Fgravgiften bör i princip omfatta samtliga resor i utrikes fart. Den bygger
på en grundavgift per resa av 150 kr. samt en avgift per registerton av 120
öre med tillägg av 80 öre för den del av nettodräktigheten som överstiger
5 000 ton. Avgift föreslås utgå endast för inkommande resor. En tilläggsavgift
föreslås kunna utgå för fartyg med en dräktighet av minst 20 000 registerton
netto och ett faktiskt djupgående av minst 12 m.
Rabattbestämmelser föreslås för vissa fartyg i regelbunden trafik. Linjefartyg
i fjärrzonstrafik får erlägga halv fyravgift under förutsättning att den
inkommande lasten inte överstiger viss del av fartygets nettodräktighet. För
fartyg i annan linjetrafik som under resan endast anlöper en svensk hamn
föreslås att antalet avgiftspliktiga resor begränsas till tolv per kalenderår.
För fartyg som vid resa direkt från utrikes ort trafikerar tre på förhand angivna
hamnar bör antalet avgiftspliktiga resor beränsas till 24 per år. Förutsättning
härför är att trafikanten löser ett helårs- eller halvårskort. En
liknande rabattform — men utan begränsning av antalet hamnar — föreslås
för inrikestrafiken.
De rörliga kostnaderna för isbrytarverksamheten föreslås skola täckas
genom särskilda isavgifter som för sjöfarten på Bottenviken och Bottenhavet
bör utgå för både fartyg och vara. Isavgifterna skall liuvudskaligen vara
almanacksbundna och utgå med lägre belopp under avgiftsperiodens början
och slut. Avgiftsperiodens längd och avgifternas storlek är differentierade
efter de tre områdena Bottenviken, Norra Bottenhavet samt Södra Bottenhavet.
Isavgifterna för fartyg bör avvägas efter fartygens lämplighet för gång
i is.
Den föreslagna lotsavgiften motsvarar i princip hälften av nuvaranade
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
lotspenningar och utgår endast då lots tas i anspråk. Sjöfartsutredningen
anser det inte rimligt att samtliga kostnader för det lokala farledsväsendet
bestrids enbart av de fartyg som tar lots i anspråk då detta skulle tvinga
fram så höga avgifter att fartygen i praktiken skulle upphöra att anlita lots.
Ett sådant resultat anser utredningen knappast vara förenligt med sjösäkerhetens
krav. Enligt utredningens förslag uttas därför kostnaderna för
det lokala farledsväsendet genom en kombination av lots- och farledsavgifter.
För att göra en lokalt differentierad taxesättning möjlig förordar utredningen
ett system, enligt vilket en gemensam lotstaxa kompletteras med
ett för resp. lotsplatser bestämt distanstillägg. 1 förslaget till lotstaxa utgör
grundbeloppet 75 kr. för distansklassen 4—5 nautiska mil. Tillägget för
varje distansklass i lägsta dräktighetsklass utgör 15 kr. För ökad dräktighet
utgör tillägget 18 % av beloppet i lägsta dräktighetsklass.
Farledsavgiften utgår oberoende av om lots anlitas eller inte. Avgiften
som förutsätts bli debiterad endast ankommande fartyg utgår med dubbla
lotsavgiften. Farledsavgiften bör enligt utredningen utgå för resor i såväl
direkt som kombinerad utrikes fart samt i inrikes fart. Liksom vad gäller
jfyravgiften förutsätter utredningen vissa rabattbestämmelsfer. AVgiftsplikten
bör begränsas i viss utsträckning och bör enligt utredningen sammanfalla
med den tolvresorsrabatt som förutsatts för fyravgiften. Förutsättning
härför bör vara att vederbörande rederi förvärvar ett årskort för fartyget.
Vad gäller fartyg i inrikes fart motiveras viss rabatt av kontrollskäl.
Priset på ett halvårskort föreslås svara mot balva priset för motsvarande
avseende fyravgiften. Utredningen förutsätter att sjöfartsverket från företagsekonomiska
utgångspunkter skall kunna överväga även andra former
av nedsättning av lots- och farledsavgifterna.
För bogserat gods, främst timmer, har utredningen inarbetat farledsavgiften
i fyravgiften. Fyravgiften har för bogserat timmer beräknats till 30
öre per kubikmeter.
Beträffande sjöfartsinspektionen anser utredningen att krav på full kostnadstäckning
bör uppställas. Inom ramen för denna målsättning bör avgifter
tas ut även för de förrättningar sjöfartsinspektionen utför i anledning
av den särskilda lagstiftningen om säkerheten på fartyg. Viss del av sjöfartsinspektionens
tillsynsverksamhet bör emellertid av särskilda skäl inte avgiftsbeläggas
enligt utredningen. Detta gäller de icke regelbundet återkommande
inspektionerna som bl. a. avser fartygs lastning och bemanning samt
åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall ombord. Kostnaderna för
denna inspektionsverksamhet har utredningen föreslagit skall täckas av
fyravgiften.
Grunden för taxan är att varje typ av förrättning skall täcka sina kostnader.
Avgiften enligt den av utredningen föreslagna taxan beräknas ge en
årlig intäkt av ca 3,5 milj. kr. Den slutliga utformningen och fastställandet
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970 27
av sjöfartsinspektionens taxor bör enligt utredningen ankomma på sjöfartsverket.
Plan för kostnadstäckning
Utredningens förslag till avgiftssystem för genomgående och lokal sjöfart
beräknas för budgetåret 1970/71 ge följande intäkter.
Milj. kr.
Fyravgift ...................................................................-.......... 49,0
Farledsavgift ........................................................................ 21,0
Lotsavgift .............................................................................. 16,0
Isavgift ................................................................................. 5,0
Försäljning av sjökort ............................................................ 2,0
93,0
Utöver angivna intäkter räknar utredningen med ett tillskott av 2,5
milj. kr. över statsbudgeten av automobilskattemedel som samkostnadsbidrag
från fritidsbåttrafiken. Utredningen räknar med att ett underskott
om 10 milj. kr. kommer att kvarstå. Detta förutsätts kunna avecklas med
2,5 milj. kr. per budgetår.
3. Remissyttranden
Remissinstanserna har överlag inte haft något att erinra mot utgångspunkten
för utredningens arbete nämligen den att varje trafikgren i princip
skall svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. Några instanser
— statens järnvägar, sjöfartsstgrelsen, statskontoret och riksrevisionsverket
— framhåller att sjöfartsutredningens förslag innebär en anpassning
till gällande trafikpolitiska riktlinjer och är ägnat att på sikt förverkliga
den ekonomiska målsättningen för verket, dvs. full kostnadstäckning.
Sjöfartsstgrelsen konstaterar dock att förslaget är behäftat med vissa
brister och olägenheter, och statskontoret framhåller att de olika transportgrenarnas
kostnader — såväl samhällsekonomiska som företagsekonomiska
—- såvitt möjligt bör beräknas på ett likvärdigt sätt, om den totala
transportförsörjningen skall få en från samhällelig synpunkt önskvärd
inriktning och omfattning.
Åtskilliga remissinstanser framhåller emellertid, att en strikt tillämpning
avkostnadsansvarighetsprincipen inte är möjlig i fråga om
sjöfartsavgifterna med hänsyn till de allmänna samhällsekonomiska aspekterna.
Bland dessa märks kommerskollegium, länsstgrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Vösternorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redare
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
förening, Rederiföreningen för mindre fartyg, LO, TCO och Svenska hamnförbundet.
Näringslivets trafikdelegation liksom länsstyrelserna i Stockholms,
Västernorrlands och Västerbottens län samt Sveriges redareförening
understryker särskilt, att de samhällsekonomiska konsekvenserna inte beaktats
i tillräcklig utsträckning. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar
att enskilda trafikgrenars ekonomiska situation inte får läggas till grund
för den statliga trafikpolitiken, eftersom det kan leda till negativa effekter
av långt större omfattning än de begränsade positiva resultat man får genom
att skapa balans mellan inkomster och utgifter inom de enskilda trafikgrenarna.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför liknande synpunkter och förutsätter
vidare, att särskild ersättning skall kunna utgå för företagsekonomiskt
icke motiverade tjänster som befinns påkallade av hänsyn till bl.a.
sysselsättningen. Arbetsmarknadsstyrelsen liksom länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län, LO, Samarbetsdelegationen för de
fyra nordligaste länen, Norrlandsförbundet och Skånes handelskammare tar
också upp de lokaliseringspolitiska aspekterna. De nämnda länsstyrelserna
anser, att statsmakternas beslut och uttalanden om en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik
måste uppfattas som klara uttryck för att den regionalpolitiska
målsättningen utgör en överordnad samhällsmålsättning, med vilken
den traditionella sektorsplaneringen måste samordnas. Övriga instanser
framhåller allmänt vikten av att de aktiva arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
insatser som görs inte motverkas. Arbetsmarknadsstyrelsen
konstaterar i sammanhanget, att utredningen inte belyst de återverkningar
som ett genomförande av de framlagda avgiftsförslagen skulle få för näringslivet
och arbetsmarknaden i Norrland. Kommerskollegium anser att
sjöfartsutredningens avgiftsförslag kommer att få allvarliga negativa konsekvenser
för en betydande del av det tonnage som nu trafikerar våra kuster
och menar att konkurrensförmågan hos viktiga delar av vårt näringsliv
påverkas härav. Liknande synpunkter anförs av bl. a. landstinget i Västernorrlånds
län, Näringslivets trafikdelegation, TCO, Skogsindustriernas samarbetsutskott
och länsstyrelserna i Stockholms, Västmanlands och Västerbottens
län. Den sistnämnda framhåller särskilt exportindustrins situation
i Norrland. De båda övriga länsstyrelserna samt Näringslivets trafikdelegation
påpekar även, att en strikt tillämpning av självbärighetsprincipen
uppenbart kan komma i konflikt med sjösäkerhetskraven och även orimligt
hårt drabba vissa hamnar.
De remissinstanser som sålunda ställt sig kritiska till sjöf artsutredningens
förslag i olika hänseenden drar samtidigt på anförda skäl slutsatsen
att detta inte bör genomföras i befintligt skick utan bör ses över, kompletteras
eller omarbetas i vissa delar för att kunna läggas till grund för beslut.
När det gäller avgränsningen av kostnadsansvaret framhåller
flera remissinstanser — sjöf artsstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium,
länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och Västerbot
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
tens län, Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redareförening, Skånes
handelskammare, Rederiföreningen för mindre fartyg, Västernorrlands läns
landsting och Svenska hamnförbundet — att sjötrafiken kan ställa anspråk
på allmänna medel för viss verksamhet eller del därav för att upprätthålla
en tillfredsställande transportförsörjning sjöledes på samma sätt som fallet
är för järnvägstrafiken i glesbygdsområden. Sjöfartsstyrelsen framhåller
allmänt, att det inte torde vara möjligt att genom besparingar och avgiftsökningar
nå full kostnadstäckning för alla delar av landet. För vissa trafiksvaga
eller genom klimatiska förhållanden missgynnade områden finner
styrelsen det skäligt att räkna med tillskott av skattemedel inte blott undei
en övergångstid utan även på längre sikt. Enligt styrelsen bör redan i samband
med det nya avgiftsystemets införande företagsekonomiskt olönsam
verksamhet utskiljas och statsmakterna ta ställning till dess fortbestånd.
I detta sammanhang framhåller Svenska hamnförbundet att Sverige har en
internationellt sett hög grad av kostnadstäckning inom sjöfarten samt att
olikheterna mellan Sverige och närliggande länder påverkar godsströmmarna
i negativ riktning. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län och Näringslivets trafikdelegation.
Sveriges redareförenings principiella uppfattning är att kostnaderna för
isbrytningen bör täckas av allmänna medel. Föreningen anser vidare,
att ett belopp motsvarande värdet av de tjänster som tillhandahålls den sjötrafik
som utan att beröra svensk hamn använder svenska farleder och navigationshjälpmedel,
s. k. tredjela ndstrafik, bör bekostas på samma
sätt. Skånes handelskammare anser att den sjöräddningstjänst
som upprätthålls av sjöfartsverket är en samhällsuppgift som rimligen bör
bekostas av allmänna medel. Samma betraktelsesätt har Svenska hamnförbundet,
Norrlands läns landsting och Rederiföreningen för mindre fartyg
i fråga om sjökartläggninen. Kommerskollegium och Näringslivets
trafikdelegation ifrågasätter om inte värdet för yrkesfisket och marinen av
sjöfartsverkets allmänna verksamhet bör beräknas och täckas på annat sätt
än genom avgifter på handelssjöfarten.
Utredningens förslag till fördelning av sjöfartsverkets
kostnader mellan olika s j ö f art s k ategorier dvs. handelssjöfart,
yrkesfiske, marin och fritidsbåtstrafik, har ifrågasatts av flera
remissinstanser. Det gäller kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län,
Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redareförening, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Svenska hamnförbundet, Skånes handelskammare och
Föreningen Sveriges inrikessjöfart. Dessa anser allmänt att alltför stor kostnadsandel
hänförts till handelssjöfarten. Länsstyrelserna i Västmanlands
och Västerbottens län samt Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller
i sammanhanget, att det statistiska underlag som f. n. är tillgängligt inte ger
möjlighet till en så detaljerad uppdelning av kostnaderna som är önskvärd.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
Sveriges redareförening hänvisar till ett genom föreningens försorg utarbetat
förslag vari handelssjöfartens andel uppskattats till 70 % i stället
för 95 % enligt utredningen.
Tre remissinstanser tar upp det kostnadsbidrag om 2,5 milj. kr. som utredningen
föreslagit beträffande fritidsbåttrafiken. Sjösportens samarbetsdelegation
har i princip inte något att erinra mot att fritidsbåttrafiken
lämnar föreslaget samkostnadsbidrag. Länsstyrelsen i Stockholms län anser
att beloppet är alltför litet med hänsyn till den omfattning som denna trafik
har i inomskärslederna särskilt i stockholmsområdet. Svenska hamnförbundet
anser, att det föreslagna beloppet varken står i proportion till fritidsbåttrafikens
andel av skattemedlen eller denna trafiks kostnadsansvar
gentemot sjöfartsverket.
Utredningens förslag till avgiftssystem innefattande fyra slag av avgifter
nämligen fyravgift, isavgift, farledsavgift och lotsavgift, lämnas i
sin helhet i princip utan erinran av statens järnvägar, sjöfartsstgrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län. Som tidigare nämnts konstaterar dock sjöfartsstyrelsen, att utredningens
förslag är behäftade med vissa brister och olägenheter. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län finner däremot det av utredningen skisserade avgiftssystemet
med dess olika avgiftsslag i stort sett tillfredsställande från
teknisk kostnadsfördelningssynpunkt.
I fråga om konstruktionen m. m. av de skilda komponenterna i avgiftssystemet
har synpunkter anförts av åtskilliga remissinstanser.
Förslaget till konstruktion av fyravgift tillstyrks i princip av länsstyrelsen
i Gävleborgs län, Skånes handelskammare och Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen. Samarbetsdelegationen har i princip inte
något att erinra mot utredningens förslag att införa en fyravgift som i stort
sett skall avse samtliga resor för fartyg i genomgående trafik. Delegationen
har inte heller någon erinran mot fyravgiftens uppbyggnad med bl.a.
progressivitet vid ökad dräktighet.
Allmänna erinringar mot fyravgiftens konstruktion anförs däremot av
Rederiföreningen för mindre fartyg och Näringslivets trafikdelegation. Rederiföreningen
framhåller, att fartygsägarna inte går iland med en fyravgift
med den konstruktion utredningen föreslagit. För de mindre fartygen
gäller att fartygsägarna blir nödsakade att hålla sig inom ett område där de
befrias från avgifter. För ett något större fartyg blir situationen inte bättre,
eftersom det inte finns möjlighet för varje typ av mindre enhet att befara
de närbegränsade område där fyravgift inte skall utgå. Näringslivets trafikdelegation
framhåller att utredningens konstruktion försvårar trafik med
dellaster vilket från avlastarsynpunkter är ogynnsamt. En förutsättning för
användning av större fartygsenheter är ofta just samlastning från olika
hamnar. Delegationen framhåller, att det är angeläget att fartyg som ofta
anlöper svenska hamnar beviljas vissa lättnader i fyravgifterna.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
Delade meningar råder om förslaget att man efter någon tid bör överväga
en regional differentiering av fyravgiften. Förslaget
tillstyrks av statens järnvägar, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län och Sveriges redareförening. Statens järnvägar onser att en
differentiering av fyravgiften är motiverad såväl regionalt som säsongmässigt.
Riksrevisionsverket menar, att en regional differentiering av fyravgiften
bör genomföras senast ett år efter det de nya avgifterna införts då sjöfartsverket
enligt utredningens förslag skall redovisa det regionala utfallet
av intäkter och kostnader. Sveriges redareförening anser inga skäl föreligga
att fördröja den regionala differentieringen. Länsstgrelsen i Göteborgs och
Bohus län slutligen anser, att utredningen i hög grad lämnat de väsentliga
problemen olösta genom att inte omedelbart föreslå en regional differentiering
av fyravgiften. Länsstyrelsen pekar vidare på att det borde varit en
viktig uppgift för utredningen att göra en så rättvisande regionindelning
som möjligt och anser att en regionindelning bör göras som framför allt tar
hänsyn till det aktuella ekonomiska utfallet för olika kustavsnitt.
Motståndare till en regional differentiering av fyravgiften är däremot
länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen, LO, hamnstyrelsen i Gävle och Norrlandsförbundet.
Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anser, att ett
avsteg från principen om att varje trafikgren skall bära sina kostnader
måste vara motiverat från samhällsekonomisk synpunkt. Näringslivet i en
bygd kan komma att bli belastat i så ogynnsam riktning att dess fortsatta
existens mer eller mindre äventyras. Detta är en utveckling som bl. a. från
försvarssynpunkt måste te sig föga önskvärd. LO framhåller att den regionala
differentieringen går rakt emot de lokaliseringssträvanden i Norrland
som under senare år blivit ett allt väsentligare moment i näringspolitiken.
Även Norrlandsförbundet menar att allvarlig skada skulle förorsakas det
norrländska näringslivet, om en regional differentiering skulle ske.
Sjöfartsutredningens förslag att en f a r 1 e d s a v g i f t och en lotsavgift
— båda regionalt differentierade — skall täcka kostnaderna
för den lokala sjöfarten tillstyrks i princip av sjöfartsstyrelsen, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, hamnstyrelsen i Gävle, Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen och Föreningen Sveriges inrikessjöfart.
Sjöfartsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att kostnaderna för
det lokala farledsväsendet i princip skall avräknas mot särskilda avgifter
som är avpassade efter de faktiska kostnaderna inom varje region och
föreslår samtidigt att avgifternas nivå bör ligga vid ungefär två tredjedelar
av nuvarande lotstaxa. Föreningen Sveriges inrikessjöfart framhåller att utredningens
förslag är en väsentlig förbättring, eftersom det är olämpligt att
framtvinga onödiga lotsningar enbart av fiskala skäl. Föreningen framhåller
emellertid, att farledsavgiftens höjd kommer att få icke godtagbara konsekvenser
genom att den skall utgå för i princip varje anlöp av varje lots
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
distrikt. Detta drabbar främst vissa fartyg i kombinerad in- och utrikesfart.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Svenska hamnförbundet, Näringslivets
trafikdelegation och Sveriges redareförening avstyrker den föreslagna konstruktionen
av farledsavgiften och lotsavgiften. Länsstgrelsen anser, att
dessa avgifter bör konstrueras på ett mellan olika lotsplatser mer utjämnat
sätt med en högre fast andel. Svenska hamnförbundet framhåller att
självkostnadsprincipen i fråga om lots- och farledsavgiften måste genomföras
mer konsekvent, vilket innebär att avgifterna bör fastställas var för
sig med normalt lägre farledsavgifter som följd. Sveriges redareförening
förordar bibehållande av den nu gällande bestämmelsen att halv avgift
i det fall lots tas i anspråk skall utgå för fartyg som går i linjetrafik mellan
svensk och utrikes ort och som enligt en av sjöfartsverket godkänd turlista
gör minst en resa i veckan. Föreningen framhåller vidare att farledsavgiftens
utsträckning till att gälla även kombinerad utrikes fart innebär en avsevärd
merbelastning för ifrågavarande fartyg.
Även flertalet av övriga remissinstanser ställer sig avvisande till utredningens
förslag till regionalt differentierade farleds- och lotsavgifter, vilket
följer av deras allmänna inställning till utredningens tillämpning av kostnadsansvarighetsprincipen.
Förslaget att införa enalmanacksbunden isavgift möter ingen
erinran i princip från Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen,
hamnstyrelsen i Gävle och Näringslivets trafikdelegation. Samarbetsdelegationen
och Näringslivets trafikdelegation framhåller dock att det inte kan
uteslutas att den föreslagna isavgiften kan få mycket allvarliga återverkningar
för Norrlands näringsliv. Samarbetsdelegationen framhåller bl. a.
de allvarliga ingrepp i malmtransporternas fördelning på Luleå och Narvik
som blir följden av de extra kostnader som kommer att drabba transporterna
över Luleå och anser därför att en för hela landet lika isavgift är den
enda riktiga lösningen. Hamnstyrelsen i Gävle förordar att isavgiften för
de sydligare norrlandshamnarna sätts väsentligt lägre än vad utredningen
föreslagit för att en godsavledning till landväga transportgrenar inte skall
bli följden.
En klart avvisande hållning till införande av en isavgift intas av generaltullstyrelsen,
kommerskollegium, länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges
redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, LO och TCO.
Utredningens förslag att avgiftsbelägga den inrikes sjöfarten tillstyrks
i princip av länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län
samt Rederiföreningen för mindre fartyg. Den förstnämnda länsstyrelsen
förordar dock med hänvisning till bl. a. den stora osäkerhet som vidlåder
det utnyttjade statistiska materialet att avgifterna införs successivt, även om
det i och för sig inte gäller extremt höga pålagor. Rederiföreningen för
mindre fartyg framhåller också, att avgifterna måste vara riktigt avvägda
och skäliga så att vederbörande fartygsägare förmår att erlägga dem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
33
Närlingslivets trafikdelegation och Skånes handelskammare motsätter
sig att den inrikes sjöfarten, som f. n. inte betalar fyr- och båkavgift, i avgiftshänseende
jämställs med övrig sjöfart. Näringslivets trafikdelegation
framhåller, att sjöfarten i Östersjön, Vänern och Mälaren med mindre och
medelstort tonnage skulle drabbas så hårt att trafikens bestånd skulle allvarligt
äventyras. Handelskammaren framhåller med hänsyn till det betryckta
ekonomiska läge i vilket den svenska kustsjöfarten med mindre
fartyg befinner sig att åtminstone denna trafik bör fritas från avgiftsplikt.
Vad gäller den särskilda avgiften för bogserat gods, närmast
timmer, framhåller Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen att
det med tanke på bl. a. den norrländska skogsindustrins betydelse för vårt
lands export förefaller både omotiverat och oberättigat att utkräva särskild
avgift för timmersläpen. Delegationen påpekar också i fråga om de skador
som timmersläpen förorsakar på farledsutmärkningen att vederbörande befälhavare
oftast rapporterar missödet och att ägarebolaget ersätter sjöfartsverkets
kostnader för eventuella återställningsarbeten. Norrlandsförbnndet
instämmer i delegationens synpunkter på avgift för bogserat gods. Med
hänvisning till att utredningen baserat den föreslagna avgiften på en årlig
kvantitet av 2 miljoner kubikmeter framhåller Näringslivets trafikdelegation,
att enbart för fyra större skogsindustrier utgör de bogserade kvantiteterna
totalt ca 4 miljoner kubikmeter per år. Kubikmeteravgiften för
bogserat gods bör med hänsyn härtill kunna sättas väsentligt lägre än den
föreslagna.
Det av utredningen förordade rabattsystemeti fråga om fyravgiften
och farledsavgiften har mött erinringar från flera remissinstansers sida.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar allmänt, att det förefaller vara en
begränsad del av sjöfarten som kan utnyttja de föreslagna rabatterna.
Svenska hamnförbundet anser, att det inte finns skäl att göra den stora skillnad
mellan linjefart och annan regelbunden trafik, som förslaget bygger på,
och föreslår därför att flera typer av rabattkort införs oavsett om linjefart
föreligger eller ej och att rabattsatserna även differentieras för anlöp
av en, två eller valfri hamn. Förbundet anser vidare — med hänsyn till att
fraktavtal i regel sluts på tider som inte sammanfaller med utredningens
definitioner — att års- och halvårskort skall kunna lösas för valfri avgiftsperiod.
Förbundet påpekar slutligen att förslaget om att rabatt endast skall
utgå efter förhandsbetalning inte är lämpligt då svårigheter kan föreligga
att på förhand avgöra om ett årskort kan vara lönsamt eller ej. Sveriges redareförening
har i och för sig en positiv inställning till utredningens förslag
om förhandsbetalning men anför om rabattsystemet som sådant liknande
synpunkter som Svenska hamnförbundet. Föreningen framhåller i övrigt,
att skillnaden i rabatt är alltför stor mellan olika trafikformer, och
föreslår vissa förändringar av rabatterna i avsikt att erhålla ett rättvisare
förhållande mellan olika trafikantgrupper. Bl. a. förordas att rabattkort bör
3—0102250
34 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
kunna köpas för landet i dess helhet efter en rikstaxa. Vidare framhålles
att ett och samma fartyg inte bör behöva betala mer än ett årskort inom
ramen för en och samma avgift. I anslutning till förslaget att sjöfartsverket
skall ha rätt att bevilja andra generella rabatter i den mån det står i överensstämmelse
med riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken och verkets
företagsekonomiska målsättning understryker föreningen vikten av att rättvisa
åstadkoms för nytillkommande trafikformer som inte förutsetts vid
bestämmelsernas tillkomst. Slutligen framhåller föreningen att den delar
sjöfartsutredningens uppfattning att det inte är motiverat att ge vissa malmlastade
fartyg halv avgift. Även kommerskollegium anför synpunkter på
rabattbestämmelserna, som enligt dess mening fått en alltför begränsad
omfattning med en ej rättvisande avgiftsfördelning som följd. Bl. a. påpekas
att en stor del av det särskilt i Östersjön vanliga tonnaget, nämligen mindre
och medelstora fartyg som årligen gör många resor på Sverige och därvid
anlöper flera för olika resor ofta skilda sjöfartsområden i huvudsak synes
ha ställts utanför det förordade rabattsystemet. För exempelvis den nyssnämnda
fartygskategorin och andra grupper som inte kan dra nytta av
rabatterna torde ökningen i avgiftsuttaget i åtskilliga fall kunna uppgå till
500 å 600 procent, vilket kommer att medföra en belastning av sådan relativ
storleksordning att den inte kan anses överensstämma med kostnadsansvarighetprincipen.
Kollegium föreslår att mer generellt verkande och
differentierade former för nedsättning av fyr- och farledsavgifterna övervägs.
En möjlig lösning anges vara införande av årsrabattkort för exempelvis
två, fyra, sex etc. eller obegränsat antal anlöp av genomfarts- resp.
lokalleder med rabattsatser som varierar om anlöpen avser en, två, tre
etc. bestämda hamnar eller valfri sådan.
Utredningens förslag om besiktningsavgifter för sjöfartsinspektionens
verksamhet godtas av statens naturvårdsverk
och länsstyrelsen i Blekinge län. Naturvårdsverket anser det angeläget att
denna avgiftsbeläggning genomförs bl. a. mot bakgrund av att den förväntade
ökningen av fartygstonnage med allmänfarlig last kan komma att
innebära skärpta krav på handläggningen av säkerhetsfrågorna. Även sjöfartsstyrelsen
tillstyrker i huvudsak utredningens förslag i denna del men
finner det rimligt med vissa justeringar av de föreslagna avgiftsgränserna
för att uppnå en bättre anpassning till de verkliga förrättningslcostnaderna.
Styrelsen anför även att avgiftsbelastningen för mindre fartyg inte torde
bli rimlig med hänsyn till den ekonomiska bärkraften hos fartygsägarna.
Av detta skäl föreslås att fartyg under 500 ton brutto skall beläggas med
avgifter som är direkt proportionella mot bruttodräktigheten. För att kompensera
det intäktsbortfall som blir resultatet av avgiftssänkningen för det
mindre tonnaget anser styrelsen att statsmedel bör utgå. Även fiskeristyrelsen
och Sveriges fiskares riksförbund har påpekat konsekvenserna för
det mindre tonnaget av de föreslagna avgifterna. Sveriges fiskares riksför
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
hund hemställer med hänvisning till fiskets otillfredsställande lönsamhet
under senare år att någon ändring i fråga om fiskefartygens besiktningskostnader
inte företas.
Några remissinstanser — länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges redareförening,
Rederiföreningen för mindre fartyg och LO — avstyrker utredningens
förslag till besiktningsavgifter. Sveriges redareförening och LO
anser, att de icke regelbundet återkommande inspektionerna, som sjöfartsinspektionen
företar i samarbete med yrkesinspektionen och som avser
fartygs lastning och bemanning och åtgärder för att förebygga olycksfall,
bör undantas från avgiftsskyldighet. Denna verksamhet är att betrakta som
en uppgift som bör bekostas av allmänna medel liksom fallet är med yrkesinspektionen
i land. När det gäller sjöfartsinspektionens övriga uppgifter
framhåller redareföreningen, att dessa i första hand bestäms av en
lagstiftning som i stor utsträckning är grundad på internationella konventioner
och att införandet av avgifter för dessa förrättningar inte bör ifrågakomma
och i vart fall anstå tills kostnadsansvarigheten för staten och
övriga intressenter utretts. Även Rederiföreningen för mindre fartyg anser
det omotiverat att en fartygsägare skall erlägga besiktningsavgift för
förrättningar enligt lagen om säkerhet på fartyg. Beträffande oklassade
fartyg har föreningen dock inga invändningar mot att besiktningar enligt
tillsynslagen avgiftsbeläggs.
Utredningen har slutligen föreslagit att generaltullstyrelsen skall handa
debitering och uppbörd av fyravgifter, isavgifter samt lots- och
farledsavgifter. Sveriges redareförening anser att denna ordning blir väsentligt
billigare än om sjöfartsverket upprättar en ny kameral avdelning
för uppbördsverksamheten. Riksrevisionsverket har inte något att erinra
mot förslaget vad avser fyravgiften samt farleds- och isavgiften för utrikestrafiken
men påpekar att tullverket f. n. inte har någon organisation för
uppbörden av den inrikes fyravgiften. Denna omständighet bör närmare
övervägas innan ställning tas till vilken myndighet som skall ombesörja
denna uppbörd. Riksrevisionsverket anser vidare att debitering och uppbörd
av lotsavgifter bör åvila sjöfartsverket. Som skäl härför åberopas den omständigheten
att fartyg efter lotsning ej alltid anlöper svensk hamn varför
indrivningen av lotsavgifterna i vissa fall skulle omöjliggöras eller i vart
fall avsevärt försvåras för tullverket. Generaltullstyrelsen framhåller allmänt
att styrelsen till skillnad från sjöfartsstyrelsen har en väl utbyggd organisation
för uppbörd av statsverket tillkommande avgifter och att några
invändningar därför inte kan resas mot förslaget att tullstyrelsen medverkar
vid uppbörden av sjöfartsavgifter. Styrelsen framhåller vidare att uppbördsförfarandet
i vad avser fartyg i utrikes trafik inte torde innebära några
större svårigheter eftersom alla fartyg i sådan trafik skall anmälas för
tullklarering varje gång en hamn angörs. När det gäller fartyg i inrikes trafik
bekräftar styrelsen dock de av riksrevisionsverket påpekade svårigheter
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
na. I den mån rederierna väljer att med tillämpning av det föreslagna rabattsystemet
lösa halvårskort synes dock inte några större svårigheter behöva
uppstå eftersom tullstyrelsens kontroll över att avgifter erlagts skulle
kunna utövas stickprovsvis. För att styrelsen skall kunna medverka vid uppbörd
av orabbaterade avgifter och vid kontroll över att avgiftsplikten vederbörligen
fullgjorts när det gäller fartyg i ren inrikes trafik måste emellertid
övervägas en annan ordning för avgifternas erläggande än den som utredningen
förutsatt. Generaltullstyrelsen förordar ett system med deklarationsskyldighet
enligt vilket redarna deklarerar och erlägger avgifterna periodvis
till sjöfartsstyrelsen eller eventuellt till distriktstullanstalten i det tulldistrikt
där fartyget är hemmahörande. Deklarationerna kan stickprovsvis
granskas, och straffbestämmelser bör införas för falskdeklaration.
IV. Departementschefen
Den 1 juli 1969 omorganiserades sjöfartsverkets centrala förvaltning.
Den tidigare på åtta byråer uppdelade verksamheten sammanfördes till fem
huvudavdelningar, nämligen driftavdelningen, sjökarteavdelningen, sjöfartsinspektionen,
ekonomiavdelningen och administrativa avdelningen. Sjöfartsverkets
uppgifter koncentrerades till handelssjöfartens behov. Vissa uppgifter,
bl. a. sådana som närmast avsåg att tillgodose fritidsbåttrafikens och
fiskets intressen, överfördes till andra myndigheter.
I samband med omorganisationen uttalades att verksamheten i fortsättningen,
med beaktande av sjösäkerhetens krav, borde ges en mera ekonomisk
inriktning med i princip full kostnadstäckning som mål. Härvid
förutsattes de av statsmakterna antagna trafikpolitiska riktlinjerna vara
vägledande för sjöfartverkets handlande. I enlighet härmed borde verksamheten
bl. a. ges en omfattning och inriktning, som i huvudsak svarade
mot efterfrågan på verkets tjänster och trafikanternas villighet att betala
härför.
De genomförda organisatoriska förändringarna inom sjöfartsverkets centrala
förvaltning skulle senare följas upp med en anpassning även av vissa
delar av den regionala organisationen. Vidare förutsattes en ändring av
gällande avgiftssystem. Lotsorganisationsutredningen har nu framlagt förslag
till ny organisation av lots- och fyrväsendet, och sjöfartsutredningen
har föreslagit nya sjöfartsavgifter.
I det följande kommer jag först att behandla lots- och fyrväsendets
organisation.
Lots- och fyrväsendet dominerar sjöfartsverkets lokala verksamhet.
Inom ramen för verkets allmänna målsättning skall denna verksamhet
trygga fartygens säkra framförande i svenska farvatten. I arbetsuppgifterna
ingår förutom lotsning underhåll av fyrar, utsättning, intagning och
37
Kungi. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
underhåll m.m. av bojar, prickar etc. Lots- och fyrväsendet ingår också
tillsammans med bl. a. tullverket, polisväsendet och krigsmakten i den
statliga sjöräddningsverksamheten och havsövervakningen.
Lotsningen och de övriga arbetsuppgifterna på sjösäkerhetsområdet bedrivs
f. n. i huvudsak från 44 lotsuppassningsställen utefter kusten och i
Mälaren. De administrativa enheterna, lotsplatserna är 30 till antalet. Organisationen
hålls samman regionalt inom sex lotsdistrikt, som vart och
ett förestås av en lotsdirelctör. På lotsplatserna finns ca 430 lotsar och ca
270 båtmän. Antalet anställda på varje lotsplats varierar från några få
man till omkring 80.
Lots- och fyrväsendets nuvarande organisation är i hög grad historiskt
betingad. De fortgående förändringarna inom sjöfartsnäringen med övergång
till allt större, mer specialiserade och tekniskt allt bättre utrustade
fartyg och med en koncentration av trafiken till färre hamnar har successivt
ändrat betingelserna för serviceverksamheten inom lots- och fyrväsendet.
Som framgått av den tidigare redovisningen har lotsningsfrekvensen
sjunkit de senaste åren. Under större delen av 1960-talet har mot bakgrund
härav rationaliseringssträvandena inom lots- och fyrväsendet inriktats
på en successiv anpassning av organisationen till de ändrade
förutsättningarna. En koncentration till ett färre antal uppassningsställen
har eftersträvats, samtidigt som servicen anpassats för att motsvara
sjösäkerhetens och främst den kommersiella sjöfartens behov. När det
gäller utvecklingen i övrigt kan noteras den nu snart genomförda automatiseringen
av fyrarna samt uppbyggnaden av ett sammanhängande system
för positionsbestämning (decca) runt våra kuster, till vilka ändamål riksdagen
under en följd av år ställt medel till förfogande.
Lotsorganisationsutredningen har haft till uppgift att mot bakgrund av
den pågående utvecklingen närmare utreda den framtida målsättningen för
sjöfartsverkets engagemang i fråga om lotsservice och sjösäkerhetsåtgärder.
Utredningens överväganden har resulterat i en skiss till framtida
organisation för det lokala lotsväsendet. Skissen har givits formen av alternativa
modeller för en anpassning av verksamheten vid varje lotsupppassningsställe
till efterfrågan på service.
Den organisation, som utredningen stannat för, innebär en minskning av
antalet lotsuppassningsställen från nuvarande 44 till 28. Lotsplatsernas
antal förutsätts minska från 30 till 11. Av de uppassningsställen som förutsätts
indragna torde enligt utredningen dock 11 bibehållas under en
övergångsperiod. Under förutsättning att lotsningsverksamhet alltjämt
skall bedrivas inom samtliga kustområden, beräknar utredningen personalbehovet
år 1975 till ca 340 lotsar och ca 190 båtmän.
Förslaget ger enligt utredningens bedömning den organisation som till
lägsta möjliga kostnad fortfarande medger en tillfredsställande lotsservice
runt hela Sveriges kust och som samtidigt är förenlig med sjösäkerhetens
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
krav. Utredningen har då inte räknat med att lotsväsendet helt kommer
att finansieras med lotsningsavgifter. I sådant fall måste organisationen
ytterligare begränsas.
Utredningens förslag utgår bl. a. från förutsättningen att ett system med
i princip allmän lotsfrihet införs. Skyldighet att anlita lots bör dock
gälla för tankfartyg och andra fartyg med allmänfarlig last samt vid passage
av svårnavigabla farvatten, varvid förutsätts undantag för mindre fartyg.
Flertalet remissinstanser har mot bakgrund av målsättningen om en
efterfrågeanpassad lotsorganisation ansett sig böra acceptera huvudlinjerna
i utredningens förslag inklusive tanken på att införa principiell lotsfrihet
med vissa undantag. Vissa remissinstanser har dock pekat på de negativa
konsekvenser som de av utredningen föreslagna förändringarna i organisationen
kan få. Farhågor uttrycks sålunda för att ett genomförande av
utredningens förslag kan komma att medföra en försvagning av de samlade
resurserna för havsövervakningen och en försämring av sjöräddningsberedskapen.
Några remissinstanser anser sig av sistnämnda skäl böra avstyrka
en ytterligare begränsning av lotsorganisationen.
Det system med lotsplikt, som -— visserligen med väsentliga inskränkningar
— ännu är gällande, infördes år 1894 och motiverades huvudsakligen
med sjösäkerhetens krav. Bestämmelserna i gällande lotsförordning
om lotsplikt hänför sig primärt inte till sjösäkerheten som sådan utan avser
i första hand att skapa underlag för en lotsavgiftsplikt.
Den tekniska utvecklingen har lett till att allt fler fartyg numera är
utrustade med kvalificerade anordningar för säker navigering och att
utmärkningen av farlederna sucessivt förbättrats genom tillkomsten av
nya och effektivare säkerhetsanordningar. Jag vill också erinra om att
den försöksverksamhet med befrielse från lotsplikten, som sedan några
år på lotsorganisationsutredningens förslag bedrivits i vissa farvatten, har
visat sig fungera tillfredsställande. Med hänsyn bl. a. härtill förordar
jag att en omläggning av lotsplikten sker i enlighet med utredningens
förslag. Utifrån en ordning med allmän lotsfrihet som huvudprincip bör
det i fortsättningen ankomma på befälhavare att med ledning av bestämmelserna
i sjölagen avgöra om han behöver anlita lots för eget och andra
fartygs säkerhet i farled eller i hamn. Vissa remissinstanser har påpekat
att fartygsbefälhavare av sitt rederi kan utsättas för påtryckning att avstå
från att anlita lots när han själv skulle vara benägen att begära sådan
medverkan. Jag vill i anslutning härtill erinra om att befälhavare enligt
sjölagen är skyldig att sörja för att fartyget framförs och handhas på
sätt som är förenligt med gott sjömanskap.
Undantag från regeln om lotsfrihet bör som utredningen förordat i regel
gälla för tankfartyg och andra fartyg med allmänfarlig last samt i svårnavigabla
farvatten, varvid förutsätts undantag för mindre fartyg. En föreskrift
om skyldighet att anlita lots i sådana fall ter sig i hög grad berättigad
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
mot bakgrund av den snabba utvecklingen mot allt större tankfartyg. Riskerna
har därigenom ökat för bl. a. vittgående skadeverkningar vid en
sjöolycka, särskilt i inre farvatten. Från allmänna säkerhetssynpunkter
finns det all anledning att såvitt möjligt eliminera de risker som är
förenade med framförandet av sådana fartyg. Samma skyddssynpunkter
kan med fog anföras i fråga om fartyg med annan allmänfarlig last, såsom
gas, syror o. d. Enligt överbefälhavaren bör övervägas om inte atomdrivna
fartyg skall jämställas med fartyg med allmänfarlig last. Jag vill
i anslutning härtill erinra om att rätten för sådana fartyg att färdas i
svenska farvatten redan reglerats i särskild ordning.
Sjösäkerhetssynpunkterna talar också för att lotstvång införs i vissa fall
t. ex. vid fart i trånga farleder, i hamninlopp och i farleder med intensiv
trafik. Som exempel på farvatten där sådant lotstvång bör kunna komma i
fråga kan nämnas farlederna till Luleå, Stockholms skärgård, Södertälje
kanal, samt Göteborgs skärgård.
Bestämmelser om en straffsanktionerad lotsplikt av i huvudsak den omfattning
jag här förordat i förening med en lämplig avvägning av avgifterna
för utförda lotsningar bör enligt min mening kunna skapa betydligt bättre
garantier för sjösäkerheten än nuvarande bestämmelser i lotsförordningen.
Jag återkommer till avgiftsfrågan vid behandlingen i det följande av sjöfartsutredningens
förslag.
Det bör åvila Kungl. Maj :t att efter förslag av sjöfartsverket meddela
bestämmelser om straffsanktionerad lotsplikt. I samband härmed bör
— med ledning bl. a. av utredningens synpunkter härvidlag — avgränsningen
av ifrågavarande lotsplikt med avseende på fartygstorlek m.m.
närmare klarläggas. Jag utgår i sammanhanget vidare från att befälhavare
efter särskild prövning skall kunna av sjöfartsverket erhålla bevis
som befriar honom från lotsplikten i vissa farleder.
Som framgår av redogörelsen i det föregående har den totala lotsningsfrekvensen
minskat betydligt. På vissa kuststräckor har antalet lotsningar
gått ned mycket kraftigt, vilket får ses som ett uttryck för att något
reellt behov för sjöfarten av en så vittförgrenad lotsorganisation som den
nuvarande knappast längre föreligger. Jag finner det därför naturligt, att
en ytterligare koncentration av lotsningsverksamheten sker till de kustavsnitt
och hamnar som alltjämt är av betydelse för sjöfarten. Den framtida
efterfrågan på lotsningstjänster bör i princip vara avgörande för i vilken
utsträckning denna koncentration bör ske. I likhet med flertalet remissinstanser
delar jag alltså utredningens principiella ståndpunkt härvidlag.
Jag är emellertid inte beredd att nu ansluta mig till den modell eller
plan för ytterligare rationaliseringsåtgärder som utredningen förordat.
I sammanhanget vill jag nämna, att sjöfartsverket för sin del räknar med
att under de närmaste åren följande ytterligare förändringar kan komma
i fråga, nämligen sammanläggning av Hudiksvalls, Söderhamns och
40
Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
Gävle lotsplatser, inordning av Furusunds lotsplats under Stockholms lotsplats,
sammanläggning av Lysekils och Nordkosters lotsplatser samt indragning
av lotsuppassningsställena Dalarö, Storugns och Ystad. Mot
bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen av lotsningsfrekvensen anser
jag sjöfartsverkets bedömning i och för sig rimlig. De ingående och
allsidiga överväganden som förändringar i lotsorganisationen motiverar
talar dock enligt min mening för att i fortsättningen även planerade indragningar
eller sammanläggningar av lotsuppassningsställen underställs
Kungl. Maj :ts prövning.
I fråga om återverkningarna för personalen inom lotsväsendet bör nämnas,
att de rationaliseringar som hittills genomförts i stort sett kunnat ske
i anslutning till en naturlig personalavgång och ålderspension vid nedre
pensionsgränsen. Jag räknar med att det skall bli möjligt att i huvudsak
bibehålla en sådan ordning vid fortsatta förändringar av lotsorganisationen.
Det kan vidare nämnas att den av statsmakterna nyligen beslutade
lagstiftningen om generell arbetstidsförkortning från 42 y2 till 40
timmar i veckan i viss utsträckning kommer att motverka förutsatt
minskning av främst antalet båtmän.
Som framhållits i det föregående bär staten huvudansvaret för att sjöräddningsväsendet
anordnas på ett ändamålsenligt sätt. Det åligger sjöfartsverket
att samordna sjöräddningsarbetet. Personal och övriga resurser
inom lots- och fyrväsendet spelar en betydelsefull roll i samarbetet
mellan olika statliga och andra organ för att upprätthålla en effektiv sjöräddningstjänst
och övervakning av våra kuster. I detta samarbete deltar
med viktiga uppgifter sådana statliga myndigheter och institutioner som
televerket, tullverket, polisen, marinen, flygvapnet och luftfartsverket. 1
fråga om lots- och fyrväsendets medverkan har farhågor uttryckts för att
en fortsatt rationalisering kan försämra effektiviteten inom sjöräddningen
och kustövervakningen. Även om det bör konstateras att lots- och fyrväsendet
primärt är inriktat på andra uppgifter, är jag medveten om de
problem som den fortsatta rationaliseringen i vissa fall kan innebära.
Genom den tidigare angivna handläggningsordningen, enligt vilken Kungl.
Maj :t kommer att underställas ändringar i lotsorganisationen bör emellertid
garantier skapas för att även sjöräddnings- och övervakningsaspekterna
blir beaktade i rimlig utsträckning.
Bortsett härifrån vill jag understryka vikten av att frågan om sjöräddningens
framtida verksamhetsformer blir föremål för närmare överväganden.
Frågan kommer också snarast att utredas i lämplig form.
I anslutning till sina mera allmänna överväganden av lots- och fyrväsendets
framtida organisation har utredningen även tagit upp vissa speciella
frågor, som sammanhänger med huvudmannaskapet för lotsningsverksamheten.
Härvidlag ansluter jag mig till utredningens grundläggande uppfattning
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
att huvudmannaskapet för all lotsning i riket i princip bör åvila staten.
Härför talar såväl effektivitets- och samordnings- som säkerhetssynpunkter.
En avveckling av hamnlotsorganisationen i det fåtal städer som fortfarande
har en sådan organisation liksom av hamnlotstvånget är enligt
min mening önskvärd. Det bör uppdras åt sjöfartsverket att i samråd med
vederbörande hamn klarlägga de ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenserna
av ett statligt övertagande av förekommande hamnlotsning
och av behovet av hamnlotstvång samt inkomma till Kungl. Maj :t med
därav föranledda förslag. Frågan hur lotsningsverksamheten till och i
Göteborgs hamn, i Trollhätte kanal och i Vänern skall ordnas på ett från
ekonomiska och säkerhetsmässiga synpunkter tillfredsställande sätt bör
utredas särskilt i samråd med berörda intressenter.
I fråga om lots- och fyrväsendets regionala organisation har utredningen
övervägt en begränsning av antalet lotsdistrikt från nuvarande sex till tre
ävensom möjligheterna att på längre sikt helt slopa distriktsindelningen.
Utredningen har dock velat avvakta organisationsförändringarna i lotsplatsorganisationen
och den slutliga rationaliseringen av fyrverksamheten.
Jag vill i anslutning härtill erinra om att i prop. 1970: 1 förutsatts att
östra lotsdistriktet skall sammanslås med mellersta lotsdistriktet varigenom
antalet distrikt nedbringas till fem. Flera skäl talar enligt min mening för
en ytterligare begränsning av antalet lotsdistrikt. Det bör härvidlag ankomma
på sjöfartsverket att successivt följa upp lotsorganisationsutredningens
överväganden och att — när säkrare underlag erhållits för en
värdering av de organisatoriska, ekonomiska och driftmässiga konsekvenserna
av en sådan begränsning •— inkomma med förslag till Kungl.
Maj :t.
Jag vill slutligen ta upp vissa frågor som mera specifikt berör det statliga
farledsväsendet. Lotsorganisationsutredningen har anfört att betydande besparingar
i materiel och arbetskraft torde kunna åstadkommas genom en
begränsning av antalet farleder. I fråga om fyrväsendet understryks angelägenheten
av att föreliggande planer för den fortsatta rationaliseringen
följs upp. Vidare konstateras att det finns såväl utprickning som farledsbelysning
som mera direkt är motiverad av timmerbogsering, fritidsbåttrafik
och yrkesfiske och att kostnadsansvaret för dessa anordningar bör
överföras till vederbörande intressenter. I anslutning till dessa utredningens
påpekanden vill jag betona vikten av att sjöfartsverket tar till vara de
möjligheter till besparingar som kan föreligga genom en begränsning av
antalet farleder i fall där detta är utan påtaglig olägenhet för sjöfarten och
genom en fortsatt automatisering av fyrar och andra säkerhetsanordningar.
Jag vill också understryka vikten av att en successiv inventering och värdering
sker av olika nyttodragares kostnadsansvar för verkets anläggningar.
En sådan värdering bör självfallet ske i samverkan mellan sjöfartsverket
och de myndigheter som handhar frågorna om fritidsbåttrafik och yrkes
-
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
fiske. Till kostnadsansvarighetsfrågan återkommer jag närmare i det
följande.
Jag övergår nu till att behandla frågan om de statliga sjöfart savgifterna.
Med utgångspunkt i de av statsmakterna antagna trafikpolitiska riktlinjerna
har sjöfartsutredningen förutsatt att varje sjötrafikantgrupp bör bestrida
åtminstone de kostnader för erhållna tjänster som skulle bortfalla
om tjänsterna inte tillhandahålls vederbörande (särkostnaderna). Varje
trafikantgrupp bör vidare enligt utredningen lämna något bidrag till täckning
av sådana gemensamma kostnader vilka inte utan vidare kan hänföras
till vissa trafikanter eller trafikantgrupper (samkostnaderna). En utjämning
av särkostnaderna mellan skilda trafikanter, kustavsnitt eller hamnar
skulle enligt utredningen vara oförenlig med strävan att få till stånd
en transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Utredningen
ser utformningen av de statliga sjöfartsavgifterna som ett viktigt
medel i strävandena att nå fram till en rationell hamn- och sjötransportpolitik
och en önskvärd samordning mellan sjöfarten och övriga transportgrenar.
En förutsättning för att sjöfartsavgifterna skall svara mot dessa
krav är att avgifterna utformas utifrån kostnadsansvarighetsprincipen. I
enlighet härmed föreslår utredningen, att nuvarande för hela riket gemensamma
avgifter — fyr- och båkavgift och lotsavgift — ersätts med ett mer
differentierat avgiftssystem innefattande fyravgift, isavgift, farledsavgift
och lotsavgift. Även den inrikes sjöfarten som hittills varit befriad från
avgifter — utom lotsavgift då lots anlitas — föreslås i fortsättningen bli
avgiftsbelagd. Kravet på full kostnadstäckning begränsar utredningen
inte till trafikgrenen sjöfart i dess helhet utan förutsätter, att kravet
skall hänföras till olika delar av verksamheten, till olika geografiska områden
etc. Utredningen förutsätter emellertid också, att utöver avgifter
på sjöfarten tillskott av statsmedel skall kunna förekomma, när statsmakterna
anser att olönsam verksamhet bör bibehållas av näringspolitiska,
sociala eller andra skäl.
Åtskilliga remissinstanser har ansett sig i och för sig kunna acceptera
grundtankarna i utredningens förslag, men flertalet har menat att utredningen
gått för långt när det gäller uppdelningen av kostnadsansvaret
i olika hänseenden och därför avstyrkt att det föreslagna avgiftssystemet
genomförs utan väsentliga modifieringar.
För min del är jag inte heller beredd att förorda ett avgiftssystem
som är lika långtgående vad gäller uppdelningen av kostnadsansvaret som
sjöfartsutredningen föreslagit. Inom ramen för de trafikpolitiska riktlinjerna
anser jag det motiverat att beakta exempelvis de särskilda problem
som sjöfarten på norrlandskusten erbjuder, det mindre och medelstora
tonnagets speciella betingelser etc. Efter ingående överväganden har
jag stannat för de förslag som jag redovisar i det följande.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
Det avgiftssystem som jag föreslår bygger på en fördelning av sjöfartsverkets
kostnader på verkets huvudsakliga verksamhetsområden farledsoch
fartygsverksamhet, vilka i stort sett motsvaras av anslagen Allmänna
sjövägar resp. Säkerheten på fartyg. Jag vill dock göra ett väsentligt undantag.
De i anslaget Allmänna sjövägar ingående kostnaderna för den statliga
isbrytningen, som utredningen inräknat i kostnadsansvaret, bör enligt
min mening även i fortsättningen bestridas av skattemedel. De bör således
betraktas som ett driftbidrag till sjöfarten främst på norrlandskusten.
Jag vill i sammanhanget erinra om mina uttalanden i prop. 1970: 81 angående
ett regionalpolitisk! betingat transportstöd till Norrland. Jag vill
vidare erinra om att inriktningen och omfattningen av den framtida isbrytarverksamheten
lämpligen bör klarläggas i anslutning till behandlingen
av hamnutredningens kommande betänkande om vintersjöfarten på Norrland.
Några remissinstanser har ifrågasatt, om inte staten bör svara även för
kostnaderna för sjökartläggning i likhet med vad som är fallet beträffande
kostnaderna för kartläggningen på land. Sjökartläggningen kan dock enligt
min mening inte sägas ha det allmänna intresse som kännetecknar kartläggningen
på land. Det gäller kartläggningen av såväl svenskt inre farvatten
som svenskt territorialvatten i övrigt. Jag vill i sammanhanget vidare
erinra om att Kungl. Maj:t nyligen uppdragit åt sjöfartsverket att närmare
klarlägga målsättningen för och behovet av sjökartläggning för handelssjöfarten.
I avvaktan på resultatet härav anser jag i varje fall, i likhet
med utredningen, att kostnaderna för den nuvarande sjökartläggningen i
princip bör ingå i handelssjöfartens kostnadsansvar.
De kostnader för budgetåret 1970/71 som beräknats under anslaget Övrig
verksamhet har jag hänfört till farleds- eller fartygsverksamhet med undantag
för militär sjökartläggning och radiotjänst åt sjöfarten. Den förstnämnda
verksamheten avser endast marinens behov av sjökartläggning och
radiotjänst åt sjöfarten gäller nyhetsförmedling till svenska sjömän utomlands.
Jag anser inte att kostnaderna för dessa aktiviteter bör innefattas
i handelssjöfartens kostnadsansvar. I fråga om nyhetsförmedlingen till
svenska sjömän vill jag erinra om att den liknande allmänna programverksamhet
för utlandet, som Sveriges Radio bedriver sedan mitten av
1960-talet, betalas av skattemedel över anslag under åttonde huvudtiteln.
De beräknade kostnaderna för budgetåret 1970/71 för sjöfartsverket har
i prop. 1970: 1 upptagits med 117,6 milj. kr. Härav har beräknats 24,4
milj. kr. för isbrytningen och sammanlagt 1,4 milj. kr. för militär sjökartläggning
och radiotjänst åt sjöfarten. Av återstående ca 92 milj. kr.
hänför sig ca 84 milj. kr. till farledsverksamheten och ca 8 milj. kr till
fartygsverksamheten.
Vad beträffar farledsverksamheten anser jag efter samråd med chefen
för jordbruksdepartementet att fritidsbåttrafiken och fiskerinäringen bör
lämna ett bidrag till samkostnaderna för verksamheten. I likhet med
44 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
flera remissinstanser anser jag att åtminstone fritidsbåttrafiken med hänsyn
till dess nuvarande omfattning bör betala ett högre belopp än de av
utredningen föreslagna 2,5 milj. kr. Jag har därför preliminärt beräknat
ett samkostnadsbidrag av 3,5 milj. kr. från denna intressegrupp. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdepartementet i
prop. 1970: 79 angående stöd till idrotten förklarat att de frågor som hör
samman med fritidsbåttrafiken bör utredas i särskild ordning. Frågorna
om den serviceverksamhet för fritidsbåttrafiken som bl. a. sjöfartsverket
utför och om finansieringen och fördelningen av ansvaret för denna verksamhet
förutsätts därvid närmare klarläggas. Från yrkesfisket räknar
jag med ett bidrag om 500 000 kr. Dessa samkostnadsbidrag bör fr. o. m.
budgetåret 1971/72 i likhet med vad som redan är fallet i fråga om
dessa nyttodragares bidrag till vissa särkostnader bestridas från anslagen
Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. och Bidrag till fiskehamnar
m. m. under nionde huvudtiteln.
Resterande beräknade kostnader för farledsverksamheten utgör de kostnader
som handelssjöfarten bör bestrida. Jag har fördelat dessa med ca
43 milj. kr. på genomgående sjöfart och 37 milj. kr. på lokal sjöfart. Följande
principer och riktlinjer bör enligt min mening vara vägledande för
hur dessa kostnader skall tas ut.
För att bättre anpassa avgiftssystemet till kravet på kostnadsansvarighet
bör ett större antal resor än f. n. avgiftsbeläggas. Avgifterna bör
också bättre anpassas till de lokala farledernas längd. Vidare bör som
sjöfartsutredningen föreslagit obligatoriska avgifter utgå för resor mellan
svenska hamnar. Från kostnadsansvarighetssynpunkt anser jag det motiverat
att även bogsering av gods, främst timmer, beläggs med avgifter.
Vissa rabatter som av skilda anledningar under årens lopp tillkommit för
speciella slags fartyg och speciell trafik bör vidare i huvudsak slopas. Väsentligt
är enligt min mening dessutom att avgiftssystemet inom ramen för
en rimlig fördelning av kostnadsansvaret konstrueras så att uppbörd
och administration kan ske utan ett komplicerat och kostsamt förfarande.
Slutligen bör en alltför kraftig omfördelning av avgiftsbelastningen mellan
de enskilda fartygen så långt möjligt undvikas.
För att bibehålla lotsningsbenägenheten på en från sjösäkerhetssynpunkt
godtagbar nivå bör avgifterna för lotsning i det kommande systemet sänkas
i förhållande till nuläget. Vid sådant förhållande kommer i ännu mindre
grad än f. n. full täckning att kunna erhållas för kostnaderna för lotsorganisationen.
Större delen av dessa måste därför liksom hittills täckas
av de obligatoriska avgifter som i övrigt utgår.
Beträffande de framtida obligatoriska avgifterna bör dessa enligt min
mening avpassas så att kostnaderna för genomgående resp. lokal sjöfart
i princip täcks av särskilda avgifter.
Jag vill nu lämna en närmare redogörelse för det av mig förordade nya
avgiftssgstemet inom ramen för sjöfartsverkets farledsverksamhet.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
Nuvarande fyr- och båkavgift och lotsavgift avses ersättas av en obligatorisk
fyravgift för utrikes fart, vars storlek i en allmän del är geografiskt
oberoende och i en lokal del är avpassad efter lotsledens längd. Härtill
kommer en obligatorisk fyravgift för inrikes fart samt en lotsavgift som
uttas endast när lots anlitas. De angivna fyravgifterna avses tas ut när
fartyg ankommer till svensk ort för att lämna eller hämta gods eller passagerare.
I det följande anges mera konkret de tänkta avgifternas konstruktion,
varvid de upptagna avgiftsbeloppen representerar det uttag som avses
ske vid övergången till det nya systemet.
Den allmänna fyravgiften för utrikes fart tas liksom nu ut av fartyg
som ankommer till svensk ort direkt från utrikes ort. Den beräknas efter
fartygets nettodräktighet och blir lika över hela landet. Fartyg på högst
40 ton netto befrias från avgift. Avgiftsnedsättning till hälften bör åtnjutas
enbart av linjefartyg i fjärrzonsfart. Den hittillsvarande rabatten
om 50 % för malmfartyg slopas.
För att täcka de kostnader som i det föregående ansetts böra hänföras
till den genomgående trafiken och dessutom visst underskott för lokal sjöfart
bör avgiften sättas till 2 kr. per ton netto. Vid jämförelse med nuvarande
fyr- och båkavgift bör observeras att denna tas ut vid både ankomst
till och avgång från svensk ort. Antalet avgiftspliktiga resor per år bör
ökas från sex till sju. Den allmänna fyravgiften beräknas medföra intäkter
av drygt 43 milj. kr. per år, att jämföra med de beräknade intäkterna
för budgetåret 1970/71 om ca 45 milj. kr. av nuvarande fyr- och båkavgift.
Den lokala fyraviften för utrikes fart avses tas ut av fartyg i utrikes resa
(dvs. fartyget skall lasta/lossa gods till/från utrikes ort) varje gång det
ankommer till avgiftsområde, vilket i regel kommer att motsvara tulldistrikt.
Främst för Stockholm och Göteborg synes tulldistriktet behöva uppdelas
i två eller tre avgiftsområden för att en tillfredsställande geografisk
jämställdhet med övriga avgiftsområden skall erhållas. Tulldistrikt har
valts främst av uppbördstekniska skäl. Taxan bör ha fartygets nettodräktighet
och farledens längd (eller genomsnitt av olika farleders längd inom
avgiftsområde) som avgiftsbestämmande faktorer. För frekvent trafik på en
eller flera hamnar inom avgiftsområdet bör i förväg kunna köpas rabattkort
som svarar mot tolv resor per halvår (januari—juni resp. juli—december).
Lotsningsavgiften avses i enlighet med det föregående utgå endast när
lots anlitas och då med ett lägre belopp än enligt nuvarande taxa. Jag bedömer
härvidlag en sänkning med i genomsnitt ca 25 % vara rimlig. Liksom
i nuvarande system bör avgiften beräknas efter fartygets nettodräktighet
och farledens längd. Den bör vidare i princip bygga på nuvarande taxa
men ges en tekniskt sett något modifierad utformning. Med hänsyn till att
den lokala fyravgiften tillsammans med lotsningsavgiften i stort sett skall
täcka kostnaderna för den lokala sjötrafiken bör den lokala fyravgiften
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970
motsvara lotsningsavgift i ena riktningen. Den lokala fyravgiften och
lotsavgiften beräknas tillsammans medföra intäkter av ca (12 + 22) 34
milj. kr. per år.
Den allmänna fyravgiften för inrikes fart avses tas ut av fartyg på resor
längs kusten och i Mälaren och som ankommer från avgiftsområde enligt
definitionen i det föregående till annat sådant område i inrikes resa, vilken
bör definieras så att lasten från svensk ort till annan svensk ort skall
utgöra minst en fjärdedel av fartygets nettodräktighet. För att hålla uppbördskostnaderna
inom rimlig ram bör mindre fartyg förslagsvis på högst
400 ton netto hållas utanför avgiftssystemet. För att inte skapa någon
tröskeleffekt bör avgift för övriga fartyg utgå per ton netto enbart för
den del av dräktigheten som överstiger 400 ton. Genom den tänkta begränsningen
torde huvuddelen av fartygen i inrikes fart och ca hälften av
inrikesgodset i sin helhet undantas från avgifter. Avgiften sätts i likhet
med den allmänna fyravgiften för utrikes fart till 2 kr. per ton netto
och antalet avgiftspliktiga ankommande resor till resp. avgiftsområde till
sju. För bogserat gods bör avgiften beräknas efter varans volym. Betalningsskyldighet
bör åläggas varuägaren. Avgiften sätts till 15 öre per m3,
vilket för timmer ungefär motsvarar 30 öre per ton, dvs. ungefär den
avgift som i medeltal torde komma att utgå för övrigt inrikesgods. Den
allmänna fyravgiften för inrikes fart beräknas medföra intäkter av ca
2,5 milj. kr. per år.
Det förordade avgiftssystemet beräknas således -— inklusive vissa intäkter
av försäljning av sjökort — sammanlagt medföra intäkter av drygt 80 milj.
kr. motsvarande det kostnadsansvar som angetts i det föregående. Ett oförändrat
avgiftssystem med fyr- och båkavgift, lotspenningar och försäljningsavgifter
för sjökort m. m. har i prop. 1970: 1 beräknats medföra intäkter om
sammanlagt ca 78 milj. kr. Det totala avgiftsuttaget av den utrikes fartygstrafiken,
vilken betalar avgifter redan i dag, blir således i stort sett oförändrat,
eftersom ca 2,5 milj. kr. av totalintäkterna härrör från inrikestrafiken
som f. n. inte betalar några obligatoriska avgifter.
Den totala avgiftsbelastningen (allmän fyravgift, lokal fyravgift och, då
lots anlitas, lotsavgift) innebär i förhållande till nuvarande avgiftsuttag i
stort en omfördelning av avgifterna till viss nackdel för de stora fartygen
och de fartyg som gör flera anlöp per resa. Detta beror i viss utsträckning
på att lots- och lokala fyravgiftstaxan inte har den ökande degressivitet
efter dräktighet och distans som kännetecknar nuvarande lotstaxa
samt på att minskningen i intervallet 80—300 ton (max. 300 kr.) som
den allmänna fyravgiften innebär i förhållande till fyr- och båkavgiften
får relativt mindre betydelse vid ökad dräktighet. Angivna allmänna förskjutning
i avgiftsbelastningen framstår som rimlig med hänsyn till inriktningen
av sjöfartsverkets kostnader. För fartyg i östersjöfart (alla
storleksklasser) kommer det nya avgiftssystemet att innebära en extra
avgiftshöjning på grund av bortfallet av nu gällande rabattbestämmelser.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
I sammanhanget bör erinras om att de statliga sjöfartsavgifterna normalt
utgör en ringa andel av de totala fraktkostnaderna.
Beträffande uppbördsförfarandet är utgångspunkten i princip att tullverket
som uppbär nuvarande fyr- och båkavgift skall uppbära avgifterna
i det nya avgiftssystemet. Lämpligheten av att sjöfartsverket även i fortsättningen
uppbär lotsavgiften bör dock särskilt övervägas. I varje fall i
fråga om uppbörden av avgiften för bogsering synes någon form av deklarationsskyldighet
bli aktuell för varuägaren.
Det ankommer på Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer
att i huvudsaklig överensstämmelse med de angivna riktlinjerna
fastställa de nya avgifterna.
Under förutsättning av riksdagens godkännande av den förordade avgränsningen
av handelssjöfartens kostnadsansvar och av principerna för
avgiftssystemet avser jag att senare förelägga Kungl. Maj :t detaljerade förslag
till nya taxor. Jag avser därvid också föreslå att sjöfartsverket får besluta
om sådana avvikelser — t. ex. i form av rabatter från avgiftssystemet
— som är företagsekonomiskt motiverade samt att verket får meddela specialbestämmelser
för fartyg som tillhör nationer som behandlar egna fartyg
gynnsammare än svenska i avgifts- och lotsningshänseende.
De nya lotsningsbestämmelserna inklusive den nya lotsavgiften samt de
nya fyravgifterna bör träda i kraft den 1 januari 1971. Intäkterna av de
nya avgifterna för senare hälften av budgetåret 1970/71 torde få tas till
uppbörd under de på riksstatens inkomsttitel för nämnda budgetår upptagna
posterna Fyr- och båkmedel och Lotspenningar.
Jag övergår nu till att översiktligt beröra det andra av sjöfartsverkets
huvudsakliga verksamhetsområden, nämligen fartygsverksamheten. De hit
hänförliga kostnaderna beräknas enligt det föregående till drygt 8 milj. kr.
Från detta belopp bör avräknas 1,4 milj. kr. utgörande intäkter i skeppsmätningsverksamheten
samt 3,4 milj. kr. avseende intäkter av stämpelskatt
som erläggs vid förvärv av registreringspliktigt fartyg värt mer än
25 000 kr. Någon motsvarighet till stämpelskatt finns inte inom andra trafikgrenar.
Med hänsyn till konkurrensneutraliteten bör angivna belopp
tillgodoräknas fartygsverksamheten vid fastställande av kostnadsansvaret.
Jag anser i likhet med sjöfartsutredningen och flertalet remissinstanser,
att kostnaderna för den statliga tillsynen av fartyg skall täckas och att
avgifter bör tas ut för vissa förrättningar enligt lagen (1965: 719) om
säkerheten på fartyg. Härmed avses de regelbundet återkommande inspektionerna,
sjövärdighetsbesiktning, mellanbesiktning, passagerarfartygsbesiktning
och fribordsbesiktning samt viss extra besiktning. Avgift bör
även utgå för förrättningar som erfordras för föreskrivna tidsbegränsande
certifikat. Den del av sjöfartsinspektionens tillsynsverksamhet, som avser
icke regelbundet återkommande inspektioner för att undersöka om
bostäder, last, sanitära förhållanden, arbetstid, bemanning, lastningsför
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970
hållanden m. m. fyller lagens föreskrifter, bör däremot i likhet med vad
som gäller för yrkesinspektionens och hälsovårdsnämnds verksamhet inte
avgiftsbeläggas.
Grunden för taxan bör vara den beräknade kostnaden för varje förrättning.
Härav följer att taxan i förhållande till sjöfartsutredningens förslag
bör byggas ut något för de största lastfartygen. Med beaktande av vissa synpunkter
som framkommit vid remissbehandlingen anser jag dock att avgifterna
för mindre fartyg bör minskas något bl. a. med hänsyn till den
ekonomiska bärkraften hos fartygsägarna, främst yrkesfiskarna. Avgifterna
för fartyg med en bruttodräktighet under 500 registerton bör därför
göras direkt proportionell mot bruttodräktigheten. För att kompensera
den intäktsminskning som följer härav har jag -—■ efter samråd med
chefen för jordbruksdepartementet — kommit till att sjöfartsverket
fr. o. m. budgetåret 1971/72 bör erhålla ett bidrag om ytterligare 500 000
kr. från anslaget Bidrag till fiskehamnar m. m. under nionde huvudtiteln.
De kostnader som sålunda skall täckas av förrättningsavgifter utgör —
efter frånräknande av i det föregående angivna belopp — mellan 2,5 och
3,0 milj. kr. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj :t att bemyndiga
sjöfartsverket att närmare utforma taxa för ifrågavarande besiktningsverksamhet.
Den nya taxan för besiktningsavgifter bör liksom de nya sjöf artsavgifterna
träda i kraft den 1 januari 1971. Intäkterna av dessa förrättningsavgifter
för senare hälften av budgetåret 1970/71 torde få tas till
uppbörd under den på riksstatens inkomsttitel för nämnda budgetår upptagna
posten Skeppsmätningsavgifter.
Den fråga om kostnadsfördelningen mellan sjöfartsverket och hamnägare
som behandlats av såväl sjöf artsutredningen som lotsorganisationsutredningen
skall ytterligare beredas inom kommunikationsdepartementet
och jag avser att i annat sammanhang återkomma härtill.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag
att Kungl. Maj :t genom proposition bereder riksdagen tillfälle
att avge yttrande över de av mig förordade allmänna
riktlinjerna för lotsningsverksamheten m. m. samt för bestämning
av kostnadsansvar och avgifter för sjöfarten.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
KL Beckmans Tryckerier AB* Stockholm