Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. m.;
given Stockholms slott den 3 april 1970.

Kungl. Maj :i vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar. I likhet med nuvarande lag från år 1955 grundar sig
lagförslaget på offentligrättsliga regler. I fråga om taxa och avgifter innebär
förslaget att huvudmannen är skyldig att anta en taxa som anger vilka
avgifter som skall utgå för anläggningens brukande. Visst utrymme ges
för avtal mellan huvudman för va-anläggning och anläggningens brukare.
Avtal kan träffas om sådan va-fråga som inte regleras genom de allmänna
bestämmelser eller den taxa som huvudmannen har antagit.

Installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter om hur va-installationer
och däri ingående ledningar skall vara beskaffade och utförda, meddelas
f. n. av de flesta huvudmän. I propositionen förordas att statens planverk
skall meddela bestämmelser för va-installationer enligt samma regler
som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser.

Liksom beträffande installationsbestämmelser förekommer i stor omfattning
lokala föreskrifter, meddelade av huvudman, om installatörsrättigheter
och förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten.
Genom en denna dag beslutad proposition om ändringar i
byggnadsstadgan föreslås att möjlighet införs för planverket att med riksgiltighet
pröva frågor om kompetensen hos arbetsledare, vilka skall svara

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

för ledningen och tillsynen av större arbeten, däribland va-installationsarbeten
av mera väsentlig betydelse. Genomförs denna ändring, finns inte längre
behov av det nuvarande systemet med installatörsrättigheter. I föreliggande
proposition föreslås att huvudmannen inte skall få meddela föreskrift om
vem som har rätt att utföra installationsarbete.

Enligt förslaget skall det inrättas en central nämnd, statens va-nämnd,
med uppgift att pröva tvister mellan huvudman och fastighetsägare om vaförhållanden.
Talan mot nämndens beslut får fullföljas hos vattenöverdomstolen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om allmänna vatten» och avloppsanläggningar
Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) avses
anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse
vattenförsörjning och avlopp och som drives av kommun eller,
om den drives av annan, förklarats för allmän enligt 31 §.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

2 §

Behöver med hänsyn till den allmänna hälsovården vattenförsörjning
och avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang,
skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va-anläggning
kommer till stånd, så snart det kan ske.

Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra skyldighet enligt
första stycket.

3 §

Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som enligt
kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp
för fastigheten.

Har huvudman för allmän va-anläggning träffat avtal med annan än
fastighetsägare om brukande av anläggningen, gäller för denne vad som
i lagen föreskrives om fastighetsägare.

När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet
i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren
till marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid
gälla anläggningens ägare.

V erksamhetsområde

4 §

Allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område, inom vilket
vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

Verksamhetsområdet skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej
omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i sådan samfällighet för
va-frågor som bildats i särskild ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5 §

Huvudman för allmän va-anläggning bestämmer anläggningens verksamhetsområde
med tillämpning av denna lag och föreskrift som meddelats
med stöd av lagen.

6 §

På begäran av kommun kan länsstyrelsen föreskriva att allmän va-anläggnings
verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen, för
vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på
annat sätt. Önskar huvudman, att verksamhetsområdet för hans va-anläggning
skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet
för annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen,
om överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning
området skall hänföras.

7 §

Huvudman för allmän va-anläggning skall meddela länsstyrelsen vad han
bestämt om anläggningens verksamhetsområde. Försummas det, kan länsstyrelsen
vid vite ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig
hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskyldighet

S §

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet
inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten
behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet
ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock
berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga
arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall
väsentligt försvåras.

9 §

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall
betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för
vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses
på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet, som
enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, skall, om ej
särskilda skäl föranleder annat, behovet av anordningar för vattenförsörjning
och avlopp bedömas som om fastigheten vore bebyggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt
som anges i 13 § och underrättat fastighetsägaren därom.

10 §

Utöver vad som följer av 9 § har huvudman för allmän va-anläggning
rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan som
är avsedd för bebyggande taga ut avgift för avledande genom anläggningen
av vatten från gata, väg eller annan allmän plats inom planområdet.

Avgift får ej tagas ut innan åtgärder för avledandet blivit utförda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

11 §

Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift som förfaller
till betalning före tillträdesdagen.

Anläggningen

12 §

Allmän va-anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens intresse
tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar som kräves
för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.
Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning
eller endast för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

Allmän va-anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller
bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning försvåras.

Så länge allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla
anläggningen och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller
sitt ändamål.

13 §

Det åligger huvudman för allmän va-anläggning att för varje fastighet
vars ägare skall bruka anläggningen bestämma punkt, där inkoppling av
fastighetens ledningar till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt). Sådan
punkt skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fastighetens
omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall lämnas fastighetsägaren
inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes intresse
att kunna planera för fastighetens utnyttjande.

14 §

I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar
fram till förbindelsepunkterna som tillhör huvudmannen.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med
allmän avloppsledning samt vägdike ingår ej i allmän va-anläggning.

Inlösen av va-anordningar m. m.

15 §

Finns för fastighet som avses i 9 § anordning för vattenförsörjning eller
avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggningen, är ägaren av
anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen låta den införlivas
med anläggningen mot skälig ersättning.

16 §

Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som blir onyttig till följd
av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas, skall ersättas
av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens
art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen
och övriga omständigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Va-installation

17 §

Med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från förbindelsepunkt
samt anordning som förbundits med sådan ledning.

18 §

Regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete
finns i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd av stadgan meddelade
föreskrifter.

19 §

Huvudman får ej meddela föreskrift i fråga som avses i 18 § eller om
vem som har rätt att utföra installationsarbete.

20 §

När det behövs, får huvudman låta undersöka va-installation och dess
brukande.

Brukande av allmän va-anläggning
21 §

Allmän va-anläggning skall brukas så att olägenhet för huvudmannen
och annan såvitt möjligt undvikes.

22 §

Huvudman för allmän va-anläggning meddelar allmänna bestämmelser
för anläggningens brukande. Fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen
för dess ändamål får ej genom sådana bestämmelser oskäligt
begränsas eller försvåras.

23 §

Om huvudman ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighetsägare
skälig tid innan ändringen träder i kraft skriftligen underrättas om
ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet. Motsvarande gäller
när huvudman i annat avseende ändrar förutsättningarna för va-anläggnings
brukande.

Avgifter och taxa
24 §

Avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tager ut får ej överskrida
vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

25 §

Avgifter enligt 10 § får ej överskrida huvudmannens kostnad för att genom
anläggningen avleda vatten från gata, väg eller annan allmän plats
inom det område varom är fråga. I den mån omfattningen av platserna
uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall kostnaden bäras av
den som svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

26 §

Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och
rättvis grund.

27 §

Avgift skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse
med de grunder som anges i 24—26 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift
eller som periodiska avgifter.

Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel
i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift
till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens
ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens
ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga
inbetalningar under viss tid, högst tio år.

Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp får skälig ränta
räknas från dagen för anfordran.

Avtal om va-frågor
28 §

Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare om sådan va-fråga som
ej regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Skadeståndsskyldighet m. m.

29 §

Har huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller åsidosatt
sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han återställa vad som
rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Avstängning av vattentillförsel
30 §

Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller
att i annat väsentligt hänseende iakttaga vad som åligger honom och har
huvudmannen ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, får huvudmannen
stänga av vattentillförseln till fastigheten, om detta kan ske
utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får
påföras fastighetsägaren.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar

31 §

Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan
på ansökan av denne förklaras för allmän av länsstyrelsen, om det finns
behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från annan
allmän synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

För bifall till ansökningen fordras att berörd kommun tillstyrkt denna
och att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar
för att fullgöra uppgiften som huvudman för anläggningen.

Länsstyrelsen kan bestämma visst område, utöver vilket anläggningens
verksamhetsområde ej får utsträckas.

32 §

Har va-anläggning förklarats för allmän enligt 31 §, får kommun, inom
vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, utse tillsynsman
för anläggningen.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska
räkenskaper och övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen berättelse
över sin tillsyn till kommunen.

Förhållande som påkallar ingripande av länsstyrelse, hälsovårdsnämnd
eller annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

33 §

Kan med skal antagas, att huvudman för va-anläggning som förklarats
för allmän enligt 31 § åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller
annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna
syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva
anläggningen. Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när förhållandena
föranleder det.

Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer
arvodets belopp.

Tystnadsplikt
34 §

Den som deltagit i undersökning enligt 20 § får ej obehörigen röja eller
nyttja yrkeshemlighet eller annat förhållande som han därvid fått kunskap
om. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till
böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Prövning av va-frågor

35 §

Äi ende, som enligt 2, 6, 7, 31 eller 33 § skall handläggas av länsstyrelse,
tages upp av länsstyrelsen i det län, där va-anläggningen har eller skall
ha sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt
till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen
för den va-anläggning som ärendet rör betalar ersättningen. Om ärendet
ej avser befintlig eller planerad anläggning, betalas ersättningen av kommunen.

36 §

För prövning av mål som anges i 37 § finns statens va-nämnd. Denna
består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha sak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

kunskap och erfarenhet i va-tekniska frågor. Två ledamöter skall vara väl
fortrogna med förvaltning och skötsel av allmän va-anläggning. En ledamot
skall vara väl förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden. En
ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden som avser annan beän
bostäder. Ledamot skall vara myndig svensk medborgare.

I den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare, som
uppfyller de för ledamoten föreskrivna behörighetskraven.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen för viss tid.

Vid förberedande åtgärd, vid meddelande av beslut enligt 45 § samt vid
provning av fråga om avvisning eller avskrivning av mål kan nämnden beslå
av ordföranden ensam.

37 §

Va-namnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller
16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

1. ratt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman
och fastighetsägare,

4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser
och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,

o. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,

6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller 30 §, ’

7. annan va-fraga, som avses i denna lag.

38 §

Talan väckes hos va-nämnden genom ansökan, som skall vara skriftlig
och innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda fastigheten
samt sökandens yrkande och grunderna för detta.
f.. uPPfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss lid. Efterkommes ei föreiaggandet,
får ansökningen avvisas.

Återkallas ansökan, avskrives målet.

39 §

°m e.i ansökningen omedelbart avvisas, skall va-nämnden bereda motparten
tillfälle att inom tid som nämnden utsätter skriftligen yttra si« över
den. J °

Vid behov skall nämnden föranstalta om ytterligare skriftväxling.

40 §

Va-nämnden skall hålla förhandling, om det ej är uppenbart att förhandling
ej behovs for frågans avgörande. Förhandling skall hållas på plats
som är välbelägen för parterna.

Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig till förhandling, skall
malet avskrivas. Motparten kan vid vite föreläggas att inställa sig

41 §

Va-nämnden skall klarlägga tvistefrågorna, vara verksam för att målet utredes
och söka förlika parterna.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970
42 §

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan nämnden eller, efter
förordnande av ordföranden, ledamot i nämnden verkställa besiktning på
platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för besiktningen.

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av
handling som rör va-förhållandet och är av betydelse för tvisten, får nämnden
förelägga honom vite.

Vid behov kan nämnden anlita sakkunnig för särskild utredning. Den
sakkunnige har rätt till skälig ersättning av allmänna medel enligt nämndens
bestämmande.

43 §

Va-nämnden kan inkalla i saken insatt person för att höras i målet. Föreläggande
får meddelas honom att inställa sig vid vite. Ersättning för inställelsen
utgår av allmänna medel enligt bestämmelser som Konungen
meddelar.

44 §

I mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § skall huvudmannen
svara för kostnaderna på ömse sidor vid va-nämnden. Dock skall
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

I annat mål än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkännas
ersättning av motparten för kostnad vid va-nämnden, om det finns
särskilda skäl för det.

45 §

Va-nämnden kan på begäran av part och efter att ha lämnat andra parten
tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gälla för tiden till dess
slutligt avgörande föreligger i målet. Beslut, varigenom sådant förordnande
meddelats, länder genast till efterrättelse som domstols lagakraftägande
dom men kan när som helst återkallas av nämnden.

46 §

Mot ledamot i va-nämnden gäller samma jäv som mot domare.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av va-nämnden. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.

47 §

I va-nämndens beslut skall i den mån det är behövligt anges de skäl på
vilka beslutet grundas.

Om part kan föra talan mot beslutet skall i detta anges vad parten därvid
har att iakttaga.

Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg.

48 §

Vid va-nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
gäller i tillämpliga delar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för
tillfället upplagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.
Uppkommer särskilda kostnader, skall de ersättas.

49 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.

Om beslut är sådant som avses i 47 § andra stycket, skall beslutet delges
part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.

Fullföljd av talan

50 §

Talan mot beslut av va-nämnden, som innebär avgörande av saken, föres
genom vad. Särskild vadeanmälan behövs ej.

Mot va-nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit
mål, utlåtit sig om ersättning enligt 42 § tredje stycket eller 43 § eller
utlåtit sig i fråga som avses i 45 §, föres talan genom besvär. Mot annat av
nämnden meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken får talan
föras endast i samband med sådan talan som avses i första stycket.

51 §

Talan mot va-nämndens beslut föres hos Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

52 §

Beträffande rättegången i hovrätten gäller, med den avvikelse som följer
av 53 §, i tillämpliga dielar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om
tvistemål och om besvär.

53 §

Om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken skall huvudmannen
i mål om inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § denna
lag alltid själv bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas
motparten genom att huvudmannen fullföljt talan.

54 §

Bestämmelserna i 52 och 53 §§ gäller i tillämpliga delar rättegången i
högsta domstolen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. Genom lagen upphäves lagen
(1955: 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

2. Den nya lagen äger motsvarande tillämpning på vatten- och avloppsanläggning,
som är eller förklarats för allmän enligt den äldre lagen. I
fråga om sådan anläggning gäller dock punkterna 3—6 nedan.

3. Huvudman skall före den 1 juli 1972 ha meddelat allmänna bestämmelser
och beslutat om taxa i enlighet med 22 och 27 §§ nya lagen samt ha

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

underrättat fastighetsägare om de allmänna bestämmelserna på sätt som
föreskrives i 23 § samma lag.

Till dess allmänna bestämmelser och taxa som avses i första stycket träder
i kraft skall föreskrifter, reglemente, taxa och liknande bestämmelser,
som meddelats med stöd av äldre författning, fortfarande tillämpas. Före
den 1 juli 1972 får ändring i taxa eller annan bestämmelse som avses här
vidtagas enligt äldre författning, om det är oundgängligen nödvändigt.

4. Avgiftsskyldighet som uppkommit för fastighet i enlighet med den äldre
lagen skall fortfarande bestå utan hinder av 9 § andra stycket nya lagen.
Huvudmannen skall före den 1 juli 1972 ha bestämt förbindelsepunkt för
fastigheten i enlighet med 13 § nya lagen.

5. Bestämmelse som huvudman meddelat med stöd av äldre författning
och som rör beskaffenheten av ledningar för vattenförsörjning och avlopp
med tillbehör eller utförandet av installationsarbeten skall tillämpas till dess
regler som avses i 18 § nya lagen trätt i kraft.

I den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar
annat skall de regler om beskaffenheten av va-installation som avses
i 18 § nya lagen ej äga tillämpning beträffande installation, som före reglernas
ikraftträdande utförts i enlighet med äldre bestämmelser.

Vad huvudman bestämt om vem som har rätt att utföra installationsarbete
gäller icke efter den nya lagens ikraftträdande.

6. Huvudman skall före den 1 januari 1971 fullgöra vad som åligger honom
enligt 7 § nya lagen.

7. Mål eller ärende, som enligt den äldre lagen anhängiggjorts hos domstol
eller länsstyrelse före den nya lagens ikraftträdande men ej slutligen
avgjorts dessförinnan, handlägges i den ordning som gäller enligt den äldre
lagen.

8. Till utgången av år 1970 skall i stället för 49 § första stycket nya lagen
gälla följande.

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling, som enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest skall tillställas part, delges honom genom
va-nämndens försorg. Begär part att själv få ombesörja delgivning,
får det dock anförtros honom, om det kan ske utan olägenhet. Delgivning
genom nämndens försorg sker i enlighet med vad som gäller om delgivning
i mål och ärenden vid domstol.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman för
allmän vatten- och avloppsanläggning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För fordran på avgift till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning
får huvudmannen söka betalningsföreläggande vid allmän underrätt
ulan hinder av att tvist om anspråket skall prövas av statens va-nämnd.

2 §

Bestrider gäldenären ansökningen och hänskjutes målet med anledning
härav till rättegång, skall målet överlämnas till va-nämnden. Talan får
ej föras mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen
överlämnat målet, skall nämnden, om den finner sig icke vara behörig,
visa målet åter till den domstol som överlämnat det. Sedan nämnden
prövat frågan om återförvisning får frågan huruvida målet hör under
nämnden ej upptagas på nytt.

3 §

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till va-nämnden skall anses väckt
vid denna när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den allmänna
underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande på ansökningen
tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning
skall han hos va-nämnden göra ansökan enligt 38 § lagen (1970: 000) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar inom tid som anges i 35 § första
stycket lagsökningslagen (1946: 808).

4 §

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna
lag gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen (1946: 808).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970 men tillämpas ej i fråga om mål
där ansökan om betalningsföreläggande gjorts före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
23 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng lagstiftning
angående allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt anför.

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 maj 1964 tillkallades
den 15 maj samma år numera lagmannen Per-Erik Furst för att såsom sakkunnig
se över lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(VAL). I direktiven till utredningen angavs vissa frågor som särskilt
borde beaktas. Först påpekades att delade meningar rådde om räckvidden
av VAL:s bemyndigande för huvudman att meddela reglementariska föreskrifter
och därmed sammanhängande spörsmål. Rättsläget på detta område
borde klarläggas. Vidare angavs att ett inte oväsentligt utrymme torde
finnas för en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudmannen
och brukarna vid sidan av den offentligrättsliga. Den närmare omfattningen
av rätten att träffa sådana avtal och frågan huruvida denna rätt
borde lagfästas skulle utredas. Utredningen borde också se till att de reglementariska
föreskrifterna inte lade hinder i vägen för strävandena att göra
vissa byggnormer enhetliga. Dessutom angavs att det borde undersökas bl. a.
i vad mån ett enhetligt förfarande i vatten- och avloppsärenden kunde åstadkommas,
om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas samt om reglerna om servisledning
borde omarbetas.

Den 21 september 1964 förordnades direktören Bengt Petrelius och stadsjuristen
Erik Gustaf Westman att såsom experter biträda utredningsmannen.
Utredningen antog namnet 1964 års vatten- och avloppsutredning (vautredningen).

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utredningen avlämnade i december 1967 betänkandet Vatten och avlopp
(SOU 1967: 65). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till ny lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar (va-lag). Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, vattenöverdom stolen, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens län, socialstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, statens planverk, statskontoret,
statens naturvårdsverk, kommerskollegium, statens institut för hantverk
och industri (SHI), näringsfrihetsombudsmannen (NO), expropriationsutredningen,
kommunalrättskommittén, byggindustrialiseringsutredningen
(BIU), styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,
Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen (SKTF), Svenska Vattenoch
Avloppsverksföreningen (VAV), Svenska Elverksföreningen, Hyresgästernas
Sparkasse- och Byggnadsföreningars Biksförbund (HSB), Svenska
Riksbyggen, Hyresgästernas Riksförbund, Föreningen Sveriges kommunala
förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges Stadsarkitekter, Föreningen Sveriges
Städers Byggnadsinspektörer, Svenska Mejeriernas Riksförening
(SMR), Sveriges Slakteriförbund samt Länsingenjörers förening. Sveriges
Industriförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Rörledningsfirmornas
Riksorganisation, Rörfirmornas Landsförbund, VVS-Tekniska Föreningen
och Svenska Byggnadsentreprenörföreningen har avgett ett gemensamt yttrande
som utarbetats av Näringslivets byggbestämmelseutredning (NBU).
Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,
tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från handelskamrar, städer, kommuner,
kommunalförbund, länsläkare och länsarkitekter.

VAV har utöver sitt remissyttrande ingett två skrivelser till Kungl. Maj :t
i lagstiftningsärendet.

2, Huvuddragen i gällande rätt

Frågor om vatten och avlopp regleras i ett flertal skilda författningar. Förutom
VAL kan nämnas vattenlagen (1918:523) (VL), miljöskyddslagen
(1969: 387), byggnadslagen (1947: 385) (BL), byggnadsstadgan (1959: 612)
(BS), hälsovårdsstadgan (1958: 663) (HvS), expropriationslagen (1917:189)
(ExL) och lagen (1918: 526) om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning.

I VL finns grundläggande bestämmelser om rätt till vatten (1 kap.), regler
om hur vattentillgångar får utnyttjas för vattentäkt (2 kap.) samt bestämmelser
om avloppsföretag m. m. (8 kap.). I fråga om företag för vattenförsörjning
finns i VL inte några regler om anslutningsrätt eller anslut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ningstvång. Sådana regler, liksom bestämmelser om fördelning av kostnader
mellan deltagande fastigheter, finns däremot för avloppsföretag. Dessa bestämmelser
är emellertid inte tillämpliga inom allmän vatten- och avloppsanläggnings
(va-anläggnings) verksamhetsområde. — För tillämpningen
av VL:s va-regler svarar vattendomstolarna och i vissa hänseenden länsstyrelserna.

Miljöskyddslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1969, innebär en samlad
lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och
andra störningar. Från VL har överförts regler om skyldighet att motverka
vattenförorening.

Byggnadslagstiftningen, såväl BL som BS, innehåller bestämmelser, enligt
vilka va-frågorna skall beaktas vid planering. Dessa frågor hör till de
väsentligaste vid bebyggelseplanering. Tidigare innehöll BL regler av innehåll
att tomtägare inom stad och därmed jämförligt samhälle kunde påföras
del av kostnaden för utförande av avloppsledning såsom bidrag till
gatubyggnadskostnad. Dessa regler upphävdes när VAL genomfördes. I stället
gäller nu denna lags bestämmelser om avgifter till allmän va-anläggning.
För tillämpningen av byggnadslagstiftningens va-regler svarar bl. a. byggnadsnämnderna,
länsstyrelserna och planverket.

HvS upptar bestämmelser om vattenförsörjning och vattenundersökning
m. m. (6 kap.) samt om avledande av flytande orenlighet m. m. (7 kap.).
Bestämmelserna avser att tillgodose sanitära krav. Detta skall ske bl. a. genom
regelbunden undersökning av vatten, som inom s. k. hälsovårdstätort
tillhandahålls såsom dryck m. m. från allmän anläggning för vattenförsörjning,
och genom tillsyn att vattenförorening genom avloppsvatten motverkas.
Tillämpningen av HvS ankommer främst på hälsovårdsnämnderna,
länsstyrelserna, socialstyrelsen och veterinärstyrelsen.

Med stöd av ExL kan rätt erhållas att ta i anspråk mark för att förse en
ort med vatten eller för att ordna dess avloppsförhållanden. Mål enligt ExL
handläggs av expropriationsdomstol.

Lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till
husbehovsförbrukning ger möjlighet att mot ersättning dra fram ledning
för angivet ändamål över annans fastighet. Tvist enligt lagen avgörs av allmän
underrätt.

VAL, som trädde i kraft den 1 juli 1955, är avsedd att delvis ersätta och
delvis komplettera de bestämmelser om va-anläggningar, som vid lagens
tillkomst fanns upptagna i bl. a. vatten-, byggnads- och hälsovårdslagstiftningen.
Genom lagen regleras främst rättsförhållandet mellan huvudmannen
och va-anläggningens brukare.

Det ankommer enligt lagen på kommunen att ombesörja eller tillse, att
allmän va-anläggning kommer till stånd för område, där vattenförsörjning
och avlopp till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas i ett
större sammanhang (3 §). Med allmän va-anläggning avses dels sådan

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

anläggning som omhänderhas av kommun, dels anläggning som omhänderhas
av annan och som efter prövning i viss ordning förklarats för allmän
av länsstyrelsen (1 och 2 §§). Den som omhänderhar anläggningen är dess
huvudman och har i princip att bestämma dess verksamhetsområde, dvs.
det område som anläggningen omfattar eller avses omfatta (5 §). På framställning
av kommun kan länsstyrelse dock ålägga huvudman att ta in viss
bebyggelse i verksamhetsområdet. Lagen innehåller vidare bestämmelser
om anslutningsrätt och anslutningstvång (6 §). Fastighet, som ligger inom
verksamhetsområdet, skall i princip anslutas till anläggningen, om inte
ändamålet med anslutning kan med större fördel för fastigheten vinnas på
annat sätt. Vägras anslutning, kan länsstyrelsen på framställning föreskriva
att anslutning skall ske. I fråga om den närmare utformningen av
anläggningen innehåller lagen ingen annan bestämmelse än att den skall
utföras med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt
på det sätt dess ändamål kräver (4 §). Då anläggningen upplåts till begagnande
(7 §) skall den vara försedd med de anordningar som behövs för
att den skall tjäna sitt ändamål på tillfredsställande sätt. Om och i vad mån
servisledningar skall ingå i anläggningen bestäms av huvudmannen. Denne
är skyldig att svara för anläggningens underhåll och funktion (10 §).

I lagens 11—13 §§ finns bestämmelser rörande nyttjandet av allmän
va-anläggning. I 11 § föreskrivs att rörledningar, kranar och andra anordningar,
som för ansluten fastighet kopplas till den allmänna anläggningen,
skall hållas i sådant skick, att fara inte uppstår för driftavbrott eller annan
olägenhet vid anläggningens begagnande. När så behövs skall tillfälle beredas
huvudmannen och hans folk att undersöka sådana anordningar. Enligt
12 § får i avloppsledning inte släppas ut ämne, som genom frätning,
slambildning eller på annat sätt kan skada anläggningen. Denna skall i övrigt
för ansluten fastighets behov brukas med nödig försiktighet, så att olägenhet
för andra till anläggningen anslutna fastigheter och för huvudmannen
såvitt möjligt undviks. Huvudmannen får meddela de närmare föreskrifter
i detta hänseende som kan behövas. Sådana föreskrifter skall, om
de inte har föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande,
underställas länsstyrelsens prövning. Åsidosätter någon vad som åligger
honom enligt bestämmelserna i 11 eller 12 § eller enligt föreskrifter, som
har meddelats med stöd av sistnämnda paragraf, är han enligt 13 § skyldig
att ersätta därav föranledd skada. Enligt 21 § kan länsstyrelse sätta ut vite
i samband med åläggande om anslutning eller fastställande av föreskrifter
enligt 12 §.

Av anslutna fastigheter får tas ut avgifter (14—16 §§). Avgifterna skall
bestämmas enligt en av huvudmannen utformad taxa och får högst motsvara
självkostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och drift. Avgifterna
för de särskilda fastigheterna skall i princip stå i skäligt förhållande
till dessas större eller mindre nytta av anläggningen. Jämkning kan dock

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ske med hänsyn till särskilda förhållanden. På varje fastighet får läggas
kostnad för dess servisledningar o. d. Kostnader för avledande genom anläggningen
av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan
eller byggnadsplan får täckas genom avgifter på tomter och andra för bebyggande
avsedda fastigheter inom området. Avgiftsskyldighet får uppdelas
på engångsavgift och periodiska avgifter. För engångsavgift som erläggs
genom årliga inbetalningar skall säkerhet ställas. Vad huvudmannen bestämmer
om avgifter skall, i motsats till vad han föreskriver om brukande
av anläggningen, inte underställas länsstyrelsens prövning.

Enligt 23 § skall tvist i fråga som avses i lagen tas upp och prövas av allmän
underrätt, om inte annat är föreskrivet.

3. Huvudinnehållet i utredningens förslag

Den av utredningen föreslagna va-lagen skiljer sig inte i några väsentliga
hänseenden från gällande lag såvitt rör de grundläggande reglerna om vad
som är allmän va-anläggning, om hur sådan anläggning skall utföras, om
kommuns skyldighet att sörja för att allmän va-anläggning kommer till
stånd m. m.

Nyheterna i förslaget gäller framför allt rättsförhållandet mellan huvudman
för allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Detta rättsförhållande
har enligt VAL övervägande offentligrättsliga inslag. Utredningen
har, utan avsikt att genomgripande ändra rättsförhållandets faktiska
karaktär, velat markera de privaträttsliga inslagen. Utredningen föreslår
i enlighet härmed att rättsförhållandet mellan huvudman och brukare
skall vara grundat på avtal om villkoren för rätt att bruka den allmänna
va-anläggningen. Sådant avtal skall kallas för va-avtal.

Va-avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s. k. allmänna
bestämmelser för andra villkor. Taxan och de allmänna bestämmelserna
skall antas av huvudmannen. De skall ersätta nuvarande reglementariska
föreskrifter av olika slag med karaktär av offentliga påbud. Taxa och allmänna
bestämmelser skall inte ha denna karaktär utan vara standardbestämmelser
för va-avtal av ungefär motsvarande typ som förekommer på
andra avtalsområden.

Två huvudgrundsatser anges för hur taxa skall vara utformad, nämligen
att den övre gränsen för det sammanlagda avgiftsuttaget skall ligga vid
självkostnaden och att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna
efter skälig och rättvis grund. Såsom sådan grund skall kunna tjäna den
likställighetsprincip som tillämpas enligt kommunal praxis. Förslaget innebär,
att både periodiska avgifter och avgifter av engångsnatur kan ändras.
Ändringarna bör dock ske inom en ram, som kan anges så, att de skall
vara måttliga. Kraftiga höjningar eller sänkningar kan medföra orättvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

fördelning av avgiftsskyldigheten, i varje fall om de avser engångsavgifter.

I motsats mot vad som gäller f. n. skall brukare, som äger obebyggd tomt,
under vissa förutsättningar kunna bli skyldig att betala va-avgifter tör denna.

Utredningen har övervägt möjligheterna att införa ett enhetligt förfarande
för handläggningen av tvister som rör va-frågor. Den har inte ansett sig
böra föreslå, att gängse administrativa och judiciella förfaranden frångås.
Däremot föreslås att det skall öppnas möjlighet till ett alternativt förfarande
inför en särskild instans, statens va-nämnd. Nämnden skall bestå av
sju ledamöter. Två av dem skall vara företrädare för huvudmännens intressen,
två för brukarnas. De övriga tre ledamöterna, bland dem ordföranden,
skall vara jurister och inte ha anknytning till någondera sidan. Nämnden
skall kunna pröva va-mål om parterna på ömse sidor är överens om att
lämna målet till nämnden för avgörande. I annat fall skall nämnden kunna
verka som medlingsinstans, förutsatt att någon av parterna vill anlita
nämnden. Nämndens avgöranden i va-mål skall inte kunna överklagas. Allmänna
bestämmelser och va-avtal skall kunna innehålla en klausul om att
framtida tvist rörande rättsförhållandet mellan huvudman och brukare
skall hänskjutas till statens va-nämnd. Utredningen utgår från att huvudmän
och brukare kommer att finna det förenligt med sina intressen att använda
sig av nämnden för att slita tvister i va-mål. Om detta sker i sådan
utsträckning att det blir regel att va-mål behandlas av nämnden, kan det
sägas att ett enhetligt förfarande för dessa mål har kommit till stånd. Utredningen
förutsätter att va-nämnden vid sidan av sina uppgifter som
skiljenämnd med officiell status och medlingsinstans skall kunna anlitas
för att avge yttranden i andra mål och ärenden rörande vattenförsörjning
och avlopp.

Två va-frågor, som har viss anknytning till rättsförhållandet mellan huvudman
och brukare men som till större delen ligger vid sidan av detta förhållande,
har särskilt uppmärksammats av utredningen. Det gäller dels frågan
om installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter om hur va-installationer
och däri ingående ledningar med tillbehör skall vara beskaffade
och utförda, dels frågan om installatörsrättigheter, dvs. särskild auktorisering
av person, som skall utföra kvalificerade installationsarbeten, och förbud
för annan att utföra sådana arbeten.

Installationsbestämmelser meddelas av varje huvudman för allmän vaanläggning
för sig. Huvudmännens organisation, VAV, har till deras ledning
upprättat normalbestämmelser. I betänkandet föreslås, att huvudmännens
befattning med att utarbeta och utfärda installationsbestämmelser
skall upphöra. I stället skall sådana bestämmelser meddelas av den
centrala planmyndigheten för byggnadsverksamhet, statens planverk. Bestämmelserna
skall meddelas i den ordning som gäller för byggbestämmelser.
Genom detta förslag vill utredningen bidra till de aktuella strävandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

att genom enhetliga normer för material och materiel, som ingår i byggnad,
underlätta byggnadsverksamheten, särskilt det industrialiserade byggandet.
För att trygga att de va-tekniska synpunkterna blir beaktade förordar uti
edningen, att VAV tillförsäkras långtgående inflytande och medverkan i
installationsbestämmelsernas tillkomst samt huvudmännen motsvarande inflytande
och medverkan vid deras tillämpning.

Installatörsrättigheter skall enligt förslaget, liksom f. n., meddelas av huvudman
för allmän va-anläggning. En nyhet är, att bestämmelser om villkoren
för rätt att förvärva och inneha installatörsrättigheter föreslås bli enhetliga
för hela landet och utfärdas centralt av statens planverk. Huvudman
skall inte utan särskilt medgivande kunna ställa upp andra villkor än de
centralt fastställda.

4. Utredningens förslag och remissyttrandena

4.1 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

4.1.1 Gällande rätt. Genom VAL har kommunerna fått sig pålagd skyldighet
att svara för vattenförsörjning och avlopp. Enligt 3 § åligger det nämligen
kommun att se till att en allmän va-anläggning kommer till stånd, när
till förekommande av sanitär olägenhet vattenförsörjning och avlopp behöver
ordnas i ett större sammanhang. Kommunen kan antingen själv bli
huvudman för anläggningen eller sörja för att annan utför en anläggning,
som med tillämpning av 2 § VAL kan förklaras allmän. Skulle kommunen
inte fullgöra sin skyldighet att ordna allmän va-anläggning, kan länsstyrelsen
ålägga kommunen att göra detta. Länsstyrelsen kan ge sådant åläggande
av eget initiativ eller efter framställning från fastighetsägare eller annan
av saken intresserad. Åläggande att ordna allmän va-anläggning kan ges vid
vite (21 §).

Även i andra avseenden än de nu nämnda innehåller VAL regler av offentligrättslig
karaktär. Har allmän va-anläggning kommit till stånd, föreligger
sålunda skyldighet att ansluta fastighet, som behöver vatten och avlopp.
Skyldigheten gäller både för huvudmannen gentemot ägare av sådan fastighet
och för fastighetsägare gentemot huvudmannen. Förutsättning är dels
att fastigheten ligger inom anläggningens verksamhetsområde, dels att det
inte blir fördelaktigare för fastigheten att vatten och avlopp ordnas på annat
sätt (6 §). Verksamhetsområdet för allmän va-anläggning bestäms i
princip av huvudmannen (5 §). Om huvudman vägrar fastighetsägare anslutning
eller fastighetsägare avböjer, när huvudman påyrkar anslutning,
kan den andra parten föra saken till länsstyrelsen, som då kan ge åläggande
om anslutning enligt 6 §. Också ett sådant åläggande kan förenas med vite
(21 §).

Den offentligrättsliga prägeln förstärks ytterligare genom bindande reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ler om utformningen av de etablerade rättsförhållandena. Hit hör bestämmelserna
i 7—10 §§ om vissa med allmän va-anläggning förenade rättigheter
och skyldigheter, i 11—13 §§ om nyttjandet av allmän va-anläggning
och i 14—16 §§ om avgifter.

Vad beträffar huvudmannens skyldigheter föreskrivs i 7 §, att va-anläggning
skall vara utrustad med de anordningar, som behövs för att den skall
tjäna sitt ändamål på ett tillfredsställande sätt. De anordningar som avses
är bl. a. pump- och reningsverk samt rörledningar. Utrustningen skall i
första hand förslå för uppgiften att förse fastigheterna inom verksamhetsområdet
med vatten och avlopp. Den uppgiften regleras genom VAL. Därutöver
skall anläggningen vara sådan att de i HvS uppställda kraven på
vatten, som tillhandahålls från allmän anläggning för vattenförsörjning,
blir tillgodosedda. Även de sanitära krav, som enligt HvS gäller i fråga om
avloppsledningar, liksom andra i HvS och med stöd därav uppställda speciella
sanitära krav skall tillgodoses. Huvudmannen svarar också för att
den rening av avloppsvatten kommer till stånd, som skall ske enligt miljöskyddslagen
och därtill knuten lagstiftning. I 8 och 9 §§ VAL meddelas föreskrifter
om vad som skall iakttas, när ansluten fastighet sedan tiden före
anslutningen är utrustad med anordningar för vattenförsörjning eller avlopp.
För huvudmannens del kan dessa regler bl. a. medföra skyldighet att
betala ersättning. 10 § slår fast, att huvudmannen är skyldig att fortsätta att
driva allmän va-anläggning, så länge behovet av anläggningen står kvar.
Han skall underhålla anläggningen och i övrigt sörja för att den fyller sitt
ändamål på tillfredsställande sätt.

I detta sammanhang bör nämnas att kommun i sin egenskap av huvudman
är underkastad kommunallagarna även i sådana hänseenden, som
regleras av VAL. Det förhållandet att en kommunal verksamhet är reglerad
i lag utesluter nämligen inte supplementär tillämpning av kommunallagarna.
I den mån speciallagstiftningen inte fullständigt reglerar de rättsförhållanden,
vartill verksamheten ger upphov, blir alltså allmänna kommunalrättsliga
regler gällande. Kommunal huvudman för va-verk är sålunda
skyldig att vid sidan av de regler som VAL innehåller iaktta allmänna kommunala
principer om likställighet mellan kommunmedlemmar och om debitering
av avgifter efter självkostnad. Vidare gäller de kommunala besvärsreglerna.
Kommunallagstiftningen är däremot inte tillämplig på huvudman
för allmänförklarad va-anläggning.

Beträffande brukares förpliktelser, när han nyttjar allmän va-anläggning,
innehåller VAL vissa allmänna regler. Installationer inom byggnad
skall hållas i sådant skick alt det inte uppstår fara för driftavbrott eller
annan olägenhet. Brukaren skall vidare bereda huvudmannen och hans
folk tillfälle att undersöka installationer inom byggnad, när det behövs
(11 §). Det är förbjudet att i avloppsledning släppa ut ämnen, som kan
skada anläggningen. Över huvud taget skall anläggningen brukas med nöd -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vändig försiktighet, sa att det inte uppstår olägenheter vare sig för huvudmannen,
som svarar för att anläggningen fungerar, eller för andra brukare
(12 §). VAL ger huvudmannen rätt att komplettera lagens allmänna föreskrift
om försiktighet vid brukandet av allmän va-anläggning. Enligt 12 §
kan huvudmannen nämligen meddela närmare föreskrifter i detta hänseende,
om sådana behövs. Föreskrifterna har karaktären av ensidiga påbud från
huvudmannen. Deras offentligrättsliga prägel framträder tydligt därigenom
att de skall underställas länsstyrelsen för fastställelse. Länsstyrelsen kan i
samband med fastställelsen sätta ut vite för att trygga föreskrifternas efterlevnad.
Bestämmelsen om fastställelseprövning gäller inte föreskrifter i anledning
av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande. Ytterligare
föreskrivs i 13 § att brukare som åsidosätter sina åligganden är skyldig att
ersätta därav föranledd skada. Detta gäller både skada som tillfogas huvudmannen
och skada som drabbar annan, framför allt annan brukare.

Genom föreskrifter enligt 12 § VAL har huvudmännen försökt skapa
rättsligt underlag för ett flertal regler för brukandet av allmän va-anläggning.
Vad angår kommunala huvudmän har dessa regler i allmänhet tagits
upp i ett reglemente, som har antagits av kommunens fullmäktige. Ett sådant
leglemente riktar sig till det kommunala organ — t. ex. verksstyrelse
— som svarar för skötseln av anläggningen. Det åligger detta organ bl. a.
att av abonnenterna kräva, att de iakttar olika i reglementet upptagna villkor
för brukandet av anläggningen. Därigenom blir reglementet normerande
för rättsförhållandet mellan huvudmannen för va-anläggningen samt brukarna.

För kommunalt va-verk har år 1959 ett normalförslag till reglemente utarbetats
av SKTF, vilken organisation då svarade för den verksamhet på
va-området som senare har övertagits av den år 1962 bildade VAV. Förslaget
har lagts till grund för va-reglementen i ett betydande antal kommuner.
Dessa reglementen har vid rättslig prövning inte ansetts kunna fastställas
i hela sin vidd. SKTF:s normalreglemente innehåller bl. a. regler som förbjuder
brukare att använda andra installationer än sådana som har godkänts
av va-verket och att för arbete med installation anlita annan än
verkets egen personal eller installatör, som av verket har tilldelats entreprenörsrättigheter.
Vidare finns bestämmelser, som inskränker va-verkets
ansvar för avbrott, nedgång i vattentryck, förändring av vattnets beskaffenhet
m. m., samt föreskrifter om mätning av vattenleverans, om skyldighet
för brukare att betala avgifter och om påföljd vid försummelser i delta
hänseende. För en närmare redogörelse för normalreglementets innehåll
får jag hänvisa till betänkandet, s. 36—37.

Avgiftsreglerna i VAL 14—16 §§ innebär en ganska ingående reglering
av vad som skall gälla för va-verks debitering av avgifter. En närmare redogörelse
för avgiftsreglerna kommer att lämnas senare. Här skall beträffande
deras innehåll endast nämnas, att de fastslår huvudmannens självkost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

nåd som övre gräns för avgiftsuttaget, att fördelningen av avgifter skall
ske med hänsyn till de olika brukarnas nytta av anläggningen samt alt avgift
kan utgå dels som engångsavgift för att täcka kapitalkostnad dels som
periodisk avgift. Med periodisk avgift kan både kapitalkostnad och driftkostnad
täckas.

Avgift skall utgå enligt taxa (16 §). Huvudmannen utformar taxan efter
de grunder, som VAL anger. VAL innehåller inte någon bestämmelse, att
taxa skall underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning. Inte heller
någon annan form av kontroll är föreskriven. Taxan blir således gällande
mot brukarna i och med att den har antagits. I fråga om va-verk med kommunal
huvudman brukar taxa antas av kommunens fullmäktige. Det av
SKTF utarbetade normalförslaget till reglemente för kommunalt va-verk
motsvaras i fråga om avgiftsvillkor av ett av samma organisation år 1957
upprättat normalförslag till va-taxor. Normaltaxeförslaget har lagts till
grund för åtskilliga taxor, som antagits av kommunerna för tillämpning av
va-verken.

Taxa kan sägas innebära en norm för reglering av rättsförhållandet mellan
huvudman och brukare i fråga om villkor, som har med avgiftens bestämmande
att göra. Taxeregleringen av avgifterna torde liksom regleringen av
övriga sådana villkor ha en övervägande offentligrättslig prägel. Brukaren
får anses skyldig att underkasta sig vad huvudmannen bestämmer i fråga
om debitering av avgifter enligt taxan, låt vara att det åtminstone i somliga
fall kan finnas visst utrymme för förhandlingar. Skulle brukare anse
avgiftsdebitering strida mot lag, kan han vid domstol yrka ändring i debiteringen.
En sådan prövning kommer att gälla taxans tillämpning gentemot
just den klagande brukaren, inte taxan som sådan.

Den framställning som har lämnats här avser både va-anläggningar som
drivs med kommun såsom huvudman och andra allmänna va-anläggningar,
dvs. sådana som har auktoriserats enligt 2 § VAL. Auktorisation av ickelcommunal
anläggning torde ge denna ställning som offentlig anstalt. Rättsförhållandet
mellan huvudman för auktoriserad va-anläggning och dess brukare
får anses vara i stort sett av samma slag som det mellan andra huvudmän
och deras brukare. Det har alltså en starkt offentligrättslig prägel.

Ett speciellt problem som rör rättsförhållandet mellan huvudman och
brukare är det som uppstår då industriellt avloppsvatten släpps ut i samhälles
avloppsnät. Bestämmelser på detta område finns numera i miljöskyddslagen
och miljöskyddskungörelsen (1969:388). När utredningen
lade fram sitt betänkande gällde andra föreskrifter, bl. a. vissa regler i 8
kap. VL. Frågan hade dessförinnan behandlats av immissionssakkunniga i
betänkande med förslag till lagstiftning om luftförorening, buller och andra
immissioner (SOU 1966:65), vilket förslag ligger till grund för den nya
miljöskyddslagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

I miljöskyddslagen skiljs inte — som förut i VL — mellan kloakvatten
och industriellt avloppsvatten. Genomgående används endast beteckningen
avloppsvatten. Lagen är enligt 1 § tillämplig inte bara på utsläppande av
bl. a. avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utan även på
användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra
förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, såvida inte användningen
utgör byggande i vatten. Enligt lagen har den som avser att utöva
miljöfarlig verksamhet, exempelvis i form av utsläpp av avloppsvatten,
möjlighet att få villkoren för denna verksamhet prövade på förhand. Vidare
gäller att Kungl. Maj:t kan föreskriva obligatorisk förprövning i fråga
om vissa slag av företag. Till skillnad från vad som gällde tidigare kan förprövningsskyldighet
avse även utsläpp av avloppsvatten i allmän va-anläggnings
avloppsnät. Bestämmelser om förprövning finns i miljöskyddskungörelsen.
Vissa fabriker eller andra inrättningar får enligt denna inte anläggas
utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller dispens av
statens naturvårdsverk eller i vissa fall av länsstyrelse. Motsvarande gäller
för utsläpp av avloppsvatten av i kungörelsen närmare angivet slag.

I samband med miljöskyddslagens tillkomst upphävdes bl. a. 8:36 VL.
Denna paragraf innehöll vissa regler om förhållandet mellan huvudman
för allmän va-anläggning samt ägare av fabrik eller annan industriell inrättning
inom anläggningens verksamhetsområde. Där föreskrevs att samhället,
dvs. huvudmannen, hade rätt att ställa villkor för att avloppsvatten
från fabrik eller annan industriell inrättning inom samhället skulle få avledas
till avloppsledning som tillhörde detta. Huvudmannen kunde föreskriva
de villlkor, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen
kunde anses behövliga. Beslut om villkor skulle underställas länsstyrelsens
prövning. Sedan avloppsvattnet letts in i ledningen, var samhället ansvarigt
för de åtgärder som behövdes för att motverka förorening genom avloppsvattnet.
Samhället svarade också för skada, som vållades genom sådan förorening.

4.1.2 Utredningen. Efter en närmare redogörelse för rättsförhållandena
mellan offentliga anstalter och deras brukare konstaterar utredningen att
dessa förhållanden regelmässigt har både offentligrättsliga och privaträttsliga
inslag. De offentligrättsliga inslagen har karaktären av offentliga påbud
från olika företrädare för det allmänna, vilka brukaren har att underkasta
sig, ofta vid äventyr av straff eller annan offentligrättslig sanktion.
Påbuden kan vara av mer eller mindre ingripande slag. Särskilt ingripande
är sådana påbud, som innebär att ett rättsförhållande kan etableras med
tvång. Detta förekommer i fråga om bl. a. va-verk och renhållningsverk.
Sådana påbud får särskilt vittgående verkningar, eftersom tvångsanslutningen
grundar ett rättsförhållande, som fortlöper och inte kan avbrytas
annat än under exceptionella förhållanden. Ett påbud om tvångsanslutning

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

har enligt utredningen genom sin existens den verkan, att de anslutningsskyldiga
som till äventyrs skulle vara ovissa om nödvändigheten att anlita
anstaltens tjänster i regel frivilligt bestämmer sig för anslutning för att
undgå tillämpning av tvångsreglerna. Offentligrättsliga regler, som innebär
skyldighet att etablera rättsförhållande mellan anstalt och brukare, riktar
sig emellertid, framhåller utredningen, i allmänhet inte till enskilda utan
till anstalterna. För anstalt föreligger i regel plikt att tillhandagå dem som
önskar anlita anstalten.

Härefter redogör utredningen för förhållandet beträffande va-verk mellan
det allmänna, representerat av staten, den offentliga anstalten, representerad
av den kommunala eller auktoriserade huvudmannen, samt allmänheten
i egenskap av avnämare-brukare. De grundläggande förpliktelserna för
allmän va-anläggnings huvudman finns upptagna i VAL. Detalj reglerna för
va-verk föreligger i fråga om verk med kommunal huvudman i form av ett
särskilt, av kommunens fullmäktige utfärdat reglemente och eventuellt
även andra föreskrifter. Där bestäms hur va-verket skall drivas och vad
som skall åligga det kommunala organ som utgör styrelse för verket. Bl. a.
regleras vad som skall gälla i förhållandet mellan verket och dess abonnenter.
Styrelsen för kommunalt va-verk är således bunden gentemot centrala
kommunala instanser genom reglementen och andra föreskrifter som dessa
har utfärdat. Innehållet i föreskrifterna är i sin tur beroende av bestämmelserna
i VAL. Lagen och de därpå grundade föreskrifterna reglerar hur vaverket
skall fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla vattenförsörjning och
avlopp. Reglementet, som i och för sig är riktat till verket, får betydelse
även för den enskilde. Det innehåller nämligen en rad klausuler, som det
förutsätts att verket gör tillämpliga i sina rättsförhållanden med brukarna.
Regleringen i reglementet torde i allmänhet gå ganska långt i detalj. Styrelsen
för va-verket får i motsvarande mån begränsat utrymme för speciella
överenskommelser av privaträttslig karaktär. Verkets kapacitet som part i
ett privaträttsligt avtal blir därigenom begränsad. Vad beträffar de auktoriserade
va-verken har dessa i praktiken en nära anknytning till kommunen
och står i ett faktiskt beroende till denna. De torde vara nödsakade att tilllämpa
i stort sett samma föreskrifter som de kommunala verken och får
därför inte mycket friare ställning än dessa. Även deras kapacitet som part
i avtal med brukare torde med andra ord i regel vara begränsad.

Inskränkningen i va-verkens frihet att inverka på utformningen av rättsförhållandena
till brukarna torde enligt utredningen gå längre än för många
andra offentliga anstalter. Detta medför, att rättsförhållandet mellan vaverk
och dess brukare framstår som offentligrättsligt präglat.

Emellertid är det inte bara den offentliga anstaltens ställning i fråga om
bundenhet vid fastställda normer av olika slag som inverkar på karaktären
av de rättsförhållanden som uppkommer mellan anstalten och dess brukareavnämare.
Även den andra parten kan genom lagstiftning vara bunden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

olika hänseenden. Det kan finnas ett lagstadgat tvång att anlita den offentliga
anstaltens tjänster. Så är fallet bl. a. i fråga om va-verk. Förekomsten
av ett anslutningstvång skapar en monopolsituation, som dels berövar den
enskilde den grundläggande friheten att avgöra om han vill etablera ett
rättsförhållande eller inte, dels kan vara ägnad att sätta en ofri prägel på
utformningen av rättsförhållandet.

Utredningen konstaterar att utvecklingen på olika områden synes vara på
väg mot en utjämning av skillnaderna mellan offentligrättsliga och privaträttsliga
förhållanden och belyser detta med ett antal här ej redovisade exempel.
Utredningen anser det önskvärt att man närmare undersöker möjligheterna
att bereda ökat utrymme åt de privaträttsliga inslagen i rättsförhållandet
mellan huvudman för va-anläggning och anläggningens brukare. En undersökning
med denna inriktning har förefallit utredningen motiverad dels
på grund av rättsförhållandets affärsmässiga karaktär dels på grund av att
en jämkning mot privaträtten kan anses vara ett naturligt led i en process,
vilken utredningen uppfattar som en pågående utjämning mellan offentlig
rätt och privaträtt. Vid sina kontakter med organisationer och myndigheter
har utredningen kunnat konstatera intresse för att få utrymmet för avtalsmässig
reglering så stort som möjligt. Utredningen har ansett sig böra ta
hänsyn till detta intresse och samtidigt tillgodose önskemål om klarhet och
reda i fråga om förhållandets karaktär. Utredningen framhåller emellertid
att det också måste beaktas att lagstiftningens huvuduppgift är att på kommunerna
lägga en långtgående plikt att tillgodose intresset att fastigheter
under vissa förutsättningar blir utrustade med vatten och avlopp genom
allmän va-anläggning.

Det bör enligt utredningen inte komma i fråga att ändra reglerna om
skyldighet för kommun att i vissa fall svara för att allmän va-anläggning
kommer till stånd. De sanitära skäl som motiverar denna skyldighet bör
också anses föranleda plikt för huvudman att bereda fastighet inom verksamhetsområdet
vattenförsörjning och avlopp, om ägaren önskar detta och
fastigheten har behov därav. Intresset att kostnaderna för den allmänna
va-anläggningen skall kunna täckas och fördelas på ett rimligt sätt bör
vidare föranleda, att ägare av fastighet med behov av vattenförsörjning och
avlopp skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Sanitära skäl
kan därutöver medföra att han bör kunna åläggas att utnyttja va-anläggningen.
Åläggande om sådan faktisk anslutning eller tillkoppling bör emellertid
enligt utredningens mening meddelas med stöd av hälsovårdslagstiftningen
och inte grundas på lagen om va-anläggningar.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anser utredningen att själva
etablerandet av rättsförhållandet mellan huvudman för va-verk samt enskild
fastighetsägare bör bibehålla sin offentligrättsliga karaktär. Liksom
enligt gällande rätt bör vidare ett förhållande, som en gång har etablerats,
inte kunna bringas att upphöra annat än under speciella omständig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

heter, främst på grund av att fastighetens behov av vattenförsörjning och
avlopp upphör till följd av att byggnad rivs och fastigheten inte längre
skall användas för bebyggande. Utredningen framhåller emellertid att den
offentligrättsliga prägeln inte behöver vara så påfallande och att tvångsreglerna
endast sällan behöver tillgripas.

Utredningen anser att det bör bli regel att rättsförhållandet mellan huvudman
och brukare bekräftas och dess innehåll regleras genom ett avtal.
I sitt förslag till va-lag har utredningen tagit in bestämmelser, som reglerar
avtalens innehåll i vissa centrala hänseenden, medan det lämnas öppet, hur
avtalen skall vara beskaffade i andra delar. Avtal skall enligt förslaget gälla
villkoren för rätt att bruka allmän va-anläggning och betecknas va-avtal
(13 §). Självfallet får ett va-avtal inte strida mot bestämmelser i va-lagen
eller mot andra i författning eller med stöd av författning meddelade föreskrifter.

Den speciella begränsning i parternas avtalsfrihet och handlingsfrihet,
som föranleds av att rättsförhållandet inte kan avbrytas på grund av parts
avtalsbrott, hör till de huvudfrågor, som utredningen har uppmärksammat.
Förslaget till ny va-lag reglerar frågan om sanktioner vid avtalsbrott i 18 §.
Enligt första stycket av denna paragraf åligger det part som har överskridit
någon rätt eller åsidosatt någon skyldighet enligt va-avtal att återställa vad
som har rubbats eller fullgöra vad som har eftersatts samt ersätta skadan.
Däremot kan en sådan försummelse inte medföra att avtalet hävs.

Skyldighet att fullgöra och att betala skadestånd är de privaträttsliga
sanktioner som normalt står till buds i ett förhållande, där möjligheten till
uppsägning vid svårare avtalsbrott saknas. Dessa sanktioner — vilka kan
utformas som för särskilda fall bestämda avtalsviten — skall enligt utredningens
förslag ersätta de offentligrättsliga sanktioner som nu finns i form
av vite enligt 12 § VAL och böter enligt äldre vatten- och avloppsstadgor.
Utredningen anser nämligen, att regler om vad som är tillåtet och otillåtet
för brukare av allmän va-anläggning inte längre bör utformas som offentligrättsliga
påbud utan som avtalsvillkor.

De privaträttsliga sanktionsmöjligheterna mot försumlig brukare är inte
uttömda genom vad som nu har angetts. Enligt 18 § andra stycket i förslaget
skall nämligen huvudmannen kunna reagera mot brukare, som inte har
betalt avgift eller som har försummat sina skyldigheter i annat väsentligt
hänseende, genom att stänga av vattentillförseln till hans fastighet. Kostnaderna
härför kan påföras brukaren som särskild avgift. En förutsättning
för att avstängning skall få ske är att åtgärden inte vållar sanitär olägenhet.

I va-avtal skall enligt utredningen kunna fixeras villkor om avgift och
vad som har samband därmed, om mätning av kvantiteten levererat vatten,
om återhållsamhet i fråga om konsumtion av vatten, om beskaffenheten av
det vatten som skall tillhandahållas och om vem som skall anlägga och underhålla
servisledning. Över huvud taget kan och bör i va-avtalen tas upp
sådana villkor för brukandet som nu vanligen gäller.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Endast på två punkter har utredningen funnit skäl att göra undantag från
den privaträttsliga linjen när det gäller regleringen av huvudmans och brukares
skyldigheter. Den ena avser föreskrifter om att installation skall vara
utförd och anordnad enligt särskilda bestämmelser, den andra regler om att
endast installatör med rättigheter, utfärdade av huvudmannen, får utföra
installationsarbete. I båda dessa fall har utredningen funnit, att det krävs
en offentligrättslig reglering. Anledningen till detta är att sådana föreskrifter
har verkningar, som sträcker sig utöver rättsförhållandet mellan huvudman
och brukare.

Enligt utredningens förslag till ny va-lag (14 §) skall huvudmannen upprätta
taxa för avgifter samt allmänna bestämmelser för övriga villkor. Taxan
och de allmänna bestämmelserna skall ligga till grund, när de särskilda
va-avtalen upprättas. Taxa skall utformas med beaktande av att avgift får
las ut endast för att täcka nödvändiga kostnader och att avgiftsskyldigheten
skall fördelas efter skälig och rättvis grund. De allmänna bestämmelserna
avses ersätta de delar av nuvarande reglementen för va-verk som reglerar
rättsförhållandet mellan verket och brukarna. De allmänna bestämmelserna
bör inte antas som ”reglemente”, eftersom detta ord för tanken till en
offentligrättslig reglering.

Metoden med på förhand uppgjorda allmänna bestämmelser som reglerar
innehållet i de enskilda avtalen är enligt utredningen i och för sig inte
något som särskilt utmärker offentliga anstalter och de rättsförhållanden
som dessa etablerar, utan den förekommer också i andra sammanhang.
Huvudman för allmän va-anläggning måste emellertid ta större hänsyn till
brukarnas krav på likställighet än en privat företagare i förhållande till
sina avnämare. Dessutom finns ytterligare vissa skillnader. Kommunal
huvudmans taxa och allmänna bestämmelser antas av kommunens fullmäktige.
Detta innebär en viss kontroll av och garanti för att de är skäliga.
Det kan desssutom sägas innebära, att kretsen av brukare har möjlighet att
inverka på utformningen av bestämmelserna i den mån brukarna är kommunmedlemmar
och röstberättigade inom kommunen. Vidare kan brukare,
som är kommunmedlem, om han är missnöjd med beslut om antagande av
taxa och allmänna bestämmelser, fora talan mot beslutet genom kommunalbesvär.
Avnämare eller tilltänkt avnämare till enskild företagare har som
regel inte någon liknande möjlighet att inverka på utformningen av normalkontrakt.
Men i stället har han en starkare ställning vid förhandlingar om
avtal, eftersom han kan avböja att sluta något avtal på de villkor som
bjuds. Han kan antingen övertala företagaren att ändra sina villkor till hans
förmån eller söka upp konkurrerande företagare för att få andra och bättre
villkor. Brukare eller tilltänkt brukare av allmän va-anläggning saknar
i regel sådana möjligheter. Hans möjligheter inskränker sig till att inom ramen
för gällande taxa och allmänna bestämmelser välja mellan olika alternativ.
Endast tilltänkta brukare med så speciella anspråk, att de faller utan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 29

för de normalfall, som regleras av taxa och allmänna bestämmelser, har
ett mera vidsträckt utrymme, inom vilket de kan träffa avtal.

Huvudman för va-verk kan tvinga fram det rättsförhållande som avses
med va-avtalet. Han kan därmed sägas gentemot sina brukare ha ett monopol,
som är så starkt att det t. o. m. kan genomföras med tvång. Det är från
allmän synpunkt angeläget, att en sådan monopolsituation inte missbrukas.
En viss garanti mot missbruk ligger däri att innehavaren som regel är kommun
och i annat fall måste ha auktorisation av statlig myndighet. Enligt utredningens
mening bör emellertid garantin byggas ut. Utredningen anser, att
detta kan ske genom att det inrättas en särskild instans, som vid tvist kan
pröva ingånget va-avtal eller av huvudmannen framlagt förslag till sådant
avtal. Utredningen föreslår en sådan instans, statens va-nämnd. Detta förslag
behandlas närmare i avsnittet om prövningsinstanser.

Utredningens konstruktion av rättsförhållandet mellan huvudman och
brukare såsom väsentligen ett avtalsförhållande kräver enligt utredningen
ytterligare vissa speciella regler.

Ett rättsförhållande mellan huvudman och brukare måste ibland upprättas
mot endera partens vilja. I sådana fall kan det hända, att det inte går
att reglera villkoren för brukandet av den allmänna va-anläggningen genom
avtal. Brukaren kan ha motsatt sig att anlita den allmänna va-anläggningen
just därför att han är missnöjd med erbjudna villkor. Det kan då tänkas
att han, efter att ha tvingats bli brukare, vägrar att inom den ram, som taxa
och allmänna bestämmelser ger, diskutera villkoren för sitt brukande. Det
kan också förekomma andra fall, då faktiskt brukande är för handen men
avtal inte kan träffas, t. ex. att brukaren inte är anträffbar eller att han är
sjuk eller att det är ovisst vem som är brukare. Emellertid måste villkoren
fastställas. Parternas skyldigheter och rättigheter på grund av det faktiskt
föreliggande rättsförhållandet måste klarläggas. Denna fråga kan inte lämnas
öppen. Detta problem har utredningen löst så, att huvudmannen skall
vara skyldig att med ledning av taxa och allmänna bestämmelser fastställa
den avgift och de villkor i övrigt, som skall vara tillämpliga. Vad huvudmannen
sålunda har bestämt skall gälla som va-avtal (15 §). Denna lösning
och den situation som därigenom uppkommer avviker emellertid från vad
utredningen i sitt förslag har utgått från såsom normalt. Lösningen är att
betrakta som ett provisorium. Lagförslaget förutsätter i princip, att detta
provisorium skall bringas att upphöra. Det kan ske antingen genom en kontakt
mellan huvudmannen och brukaren som leder till avtal eller genom att
brukaren vänder sig till behörig prövningsinstans, i första hand statens vanämnd,
och där får de av huvudmannen bestämda villkoren prövade. Det
kan möjligen också anses, att en utebliven hänvändelse till prövningsinstans,
i förening med faktisk efterlevnad av de villkor huvudmannen har bestämt,
efter förloppet av någon tid kan betraktas som ett tyst godtagande
med verkan att ett va-avtal har kommit till stånd genom s. k. konkludent
handlande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Va-avtal, som en fastighetsägare har slutit med huvudman för allmän vaanläggning,
skall inte gälla för ny ägare av fastigheten. Vid överlåtelse avfastighet
bör därför den tidigare ägarens avtal upphöra att gälla och den
nye ägaren inträda i hans ställe. Den situation som uppkommer, när någon
till följd av överlåtelse av fastighet eller av annan anledning har upphört att
vara brukare och i denna egenskap efterträtts av annan, behandlas i 16 § i
utredningsförslaget. Där föreskrivs att huvudmannen skall underrättas om
den nye brukarens namn och adress. Till dess sådan underrättelse har kommit
huvudmannen tillhanda, skall avtalet med den tidigare brukaren bestå
och denne alltså svara för sina åtaganden enligt avtalet.

Va-avtalet kan enligt utredningens förslag inte sägas upp till upphörande
annat än om brukarens behov av vattenförsörjning och avlopp för fastigheten
har upphört. Däremot bör det inte föreligga hinder att i va-avtal ta
in en klausul, att avtalet kan sägas upp för ändring av villkor. Uppsägningstiden
ger då brukaren rådrum att gå till statens va-nämnd, om han anser
det påkallat. När kretsen av brukare är stor, blir emellertid en hänvändelse
till varje brukare om jämkning av avgiften eller ändring i annat villkor
mycket tidsödande och föga ändamålsenlig. Utredningen föreslår därför
(17 §), att nytt villkor som överensstämmer med ändring i taxa eller allmänna
bestämmelser skall gälla mot brukarna och anses ingå i deras avtal,
om de har blivit underrättade om det nya villkoret skälig tid i förväg.
Har särskild uppsägningstid avtalats, skall den gälla. Skyldigheten att underrätta
brukare skall kunna fullgöras genom annonsering i tidning med
spridning inom orten.

Den betoning av de privaträttsliga sidorna i förhållandet mellan huvudman
och brukare som utredningens förslag innebär bör enligt utredningen
slå igenom även då det gäller industriellt avloppsvatten. Huvudman och
företagare bör få avtala om vilka villkor som skall gälla i detta hänseende.

Enligt utredningens förslag skall liksom hittills huvudmannen vara ansvarig
för att reningsåtgärder har vidtagits innan avloppsvatten från allmän
va-anläggnings avloppsnät avbördas till recipient. I den mån företagares
brukande av allmän va-anläggning medför, att huvudmannen måste utföra
och bekosta anordningar, som annars inte skulle vara nödvändiga, eller att
huvudmannen åsamkas andra särskilda kostnader på grund av att företagare
blir brukare, skall huvudmannen kunna ta ut dessa kostnader av företagaren
i form av avgifter. Även om särskilda anordningar inte behövs i
det aktuella fallet, bör vid avgiftssättningen hänsyn tas till avloppsvattnets
mängd, särskilda art eller sammansättning och de kostnader utöver de
normala, som kan föranledas därav.

Utredningen har mot bakgrund av det anförda föreslagit att reglerna om
befogenhet för huvudman att föreskriva villkor för fabrik eller industriell

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

inrättning och om prövning av sådana föreskrifter skulle utgå ur den dåvarande
8: 36 VL. Däremot har utredningen ansett att de regler paragrafen
innehöll om samhälles skyldighet att svara för de åtgärder som behövs för
att motverka vattenförorening genom avloppsvattnet och för skada, som vållas
genom sådan förorening, borde stå kvar.

Utredningen har inte ansett sig ha anledning att lägga fram förslag till
utformning av bestämmelserna om förprövning utan hänvisar i denna del
till immissionssakkunnigas förslag. Enligt utredningen bör emellertid undantag
från förprövningsskyldighet gälla för fabrik och annan industriell
inrättning, vars avloppsvatten avleds genom samhälles avloppsnät. Sådan
inrättning bör i stället åläggas anmälningsplikt i de fall då annars förprövning
skulle ha skett.

4.1.3 Remissyttrandena. Det övervägande antalet remissinstanser som har
yttrat sig i frågan om rättsförhållandet mellan huvudman och brukare har
anslutit sig till den av utredningen föreslagna konstruktionen. Några har
emellertid ställt sig kritiska närmast på den grunden att de anser förslaget
om va-avtal vara en fiktion, eftersom avtalsfriheten enligt förslaget är starkt
begränsad.

Av de remissinstanser som har intagit en positiv hållning kan här nämnas
länsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs län, vissa kommunala organ
i Stockholm, kommunalrättskommittén, styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet, VAV, HSB, Svenska Riksbyggen, Hyresgästernas
Riksförbund och Länsingenjörers förening.

Stockholms stads gatunämnd anför att utredningens strävan att gestalta
rättsförhållandet mellan huvudman och brukare enligt i huvudsak privaträttsliga
riktlinjer måste betraktas som en avgjord fördel och att det inte
torde finnas anledning att betrakta förhållandet annorlunda på va-området
än när det gäller kommunala el-, gas- och värmeverk. Utredningens förslag
kommer att bidra till administrativa lättnader vid ärendenas behandling.
VAV framhåller att de blivande va-avtalen kan i möjlig mån samordnas med
de avtal som tillämpas av el-, gas- och värmeverken.

Kommunalrättskommittén anför följande.

Kommitténs erfarenheter från andra områden av kommunal verksamhet
visar att den regleringsteknik som utredningen stannat för ofta är att
föredra framför en mera ingående reglering. Verklighetens skiftande krav
kan med nuvarande utvecklingstakt endast förutses på kortare sikt och detaljföreskrifter
brukar snart nog visa sig hinderliga när det gäller att finna
rimliga lösningar i oförutsedda situationer. Kommunernas vilja och förmåga
att med ledning av allmänt hållna anvisningar uppehålla rättvisa och
skäliga relationer till den enskilde behöver inte ifrågasättas. Kommittén biträder
därför i princip den föreslagna ordningen att rättsförhållandet mellan
huvudman och brukare regleras genom avtal. Förslaget ligger i linje med
den utveckling som kan iakttas på andra offentligrättsliga områden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
framhåller att kommunerna genom den föreslagna, mera privaträttsligt betonade
regleringen får större möjligheter än tidigare att genom va-avtal utforma
de bestämmelser som skall gälla mellan dem och abonnenterna. Därmed
säkerställer man en smidig anpassning av bestämmelserna till växlande
förhållanden och utvecklingens krav. Den nuvarande ordningen med dess
starkt offentligrättsliga prägel har utan tvivel inneburit betydande olägenheter
för kommunerna.

HSB finner det lämpligt att i största möjliga utsträckning ge rättsförförhållandet
mellan huvudman och brukare privaträttslig karaktär. När det
gäller huvudmannens prestationsskyidighet gentemot brukare synes emellertid
denna målsättning inte ha fullföljts i önskvärd grad utan t. o. m. försvagats.
Förbundet anser det vara angeläget att en ny va-lag klart anger omfattning
och kvalitet i huvudmans prestationsskyidighet. Huvudmans skyldigheter
bör i vissa fall vara privaträttsligt reglerade.

En grupp remissinstanser visar upp en tveksam attityd mot förslaget men
anser sig ändå inte böra motsätta sig det. Planverket slår sålunda fast att
de avtal det här är fråga om har karaktären av diktat från huvudmans
sida. Det ifrågasätts därför om det inte hade varit lämpligare att redan från
början ange brukares skyldigheter mot huvudman i offentligrättslig ordning.
Även NBU framhåller att villkoren i de föreslagna överenskommelserna
normalt dikteras av huvudmannen utan möjlighet för den andra parten,
brukaren, att påverka dem och att va-avtalen i dessa fall närmast får karaktären
av tvångsavtal i stället för frivilliga överenskommelser. Uttrycket vaavtal
anses därför något vilseledande. När det gäller partsförhållanden där
den ena parten har en mycket stark ställning gentemot den andra, har rättsordningen
nu mer än förut med hjälp av tvingande regler ingripit till stöd
åt den senare. En vidgad offentligrättslig reglering av förhållandet mellan
huvudman för va-anläggning och brukare skulle därför enligt NBU ha tett
sig naturlig. Efter ingående överväganden vill dock NBU inte motsätta sig
utredningens förslag, under förutsättning att den av utredningen föreslagna
va-nämnden kommer till stånd. Motsvarande ståndpunkt intas av
Skånes Handelskammare, som framhåller att utredningsförslaget i praktiken
kommer att innebära en försvagning av brukarnas ställning i förhållande
till gällande rätt. Kommerskollegium påpekar att den avtalsmässiga konstruktionen
kan te sig illusorisk på grund av den dominans en offentlig anstalt
som va-verk har i förhållande till sina brukare. Kollegium anser det
dock principiellt riktigt att den föreslagna lösningen väljs i stället för en
offentligrättslig reglering.

Till den grupp som intar en kritisk hållning hör hovrätten över Skåne
och Blekinge. Enligt hovrätten kan den föreslagna avtalskonstruktionen med
fördel strykas utan att lagförslaget därigenom ändras i något väsentligt hänseende.
Det måste, främst av sanitära skäl, vara en samhällelig skyldighet att

Knngl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd och det kan inte få
stå huvudmannen fritt att av det ena eller andra skälet vägra fastighetsägare
anslutning. Inom verksamhetsområdet måste därför varje fastighetsägare
ha rätt att bruka anläggningen för fastighetens behov och skyldighet att genom
avgifter bidra till kostnaderna. Härav följer att etablerandet av rättsförhållandet
mellan huvudman och brukare måste bygga på tvingande lagregler.
Av lagens bestämmelser måste då också med tillräcklig tydlighet
framgå vad brukandet innebär och hur långt huvudmannens och brukarens
skyldigheter sträcker sig. Det hade legat nära till hands att utredningen
hade försökt precisera, vilka bestämmelser som måste vara obligatoriska
och inom vilken sektor avtalsfrihet skulle kunna råda. Utredningens förslag
om va-avtal är i allt väsentligt en fiktion eftersom det inte är meningen att
det skall finnas någon avtalsfrihet eller ingås något egentligt avtal — bortsett
från speciella undantagsfall. Begreppet avtal används i en helt annan
bemärkelse än den annars i lag vanliga. Det är obehövligt att tillgripa denna
konstruktion för att gardera huvudmannen mot överraskningar. Om lagen
ger huvudmannen rätt att anta taxor och allmänna bestämmelser blir dessa
gällande mot brukaren i den utsträckning som följer av lagen. Kravet på
avtal leder endast till ett helt onödigt exercerande med avtalsblanketter när
någon önskar få vatten och avlopp inkopplade. Avtalskonstruktionen innebär
inte heller att den enskilde brukaren skyddas mot oskäliga villkor eftersom
huvudmannen alltid, om brukaren vägrar att gå in på något villkor,
kan föreskriva att detta likväl skall gälla såsom om det vore avtalat. Härtill
kommer att det för det stora flertalet brukare inte är möjligt att överblicka
vilken innebörd de allmänna bestämmelserna har. Det är först när någon
konkret händelse inträffar som bestämmelsernas innebörd klargörs. Det är
då föga tilltalande att begära att enskilda brukare i förväg skall skriva på en
förpliktelse att underkasta sig dessa allmänna bestämmelser. Hovrätten tar
av nu angivna skäl avstånd från den föreslagna avtalskonstruktionen. Vattenöverdomstolen
anser att betydelsen av lagförslagets privaträttsliga inslag
inte bör överskattas. Den väsentligaste frågan för en brukare är hur hans
avgiftsskyldighet och övriga villkor för brukandet skall bestämmas. Flertalet
avgöranden i sådana frågor kommer liksom hittills att för många brukare
ligga utanför deras rådighet. Därmed blir för dem avtalsfriheten i förhållandet
till huvudmannen i hög grad illusorisk.

Förslaget om att ersättningen och villkoren för avledande av industriellt
avloppsvatten skall fastställas genom avtal mellan huvudmannen och brukaren
får enligt SMR.s mening anses innebära skyldighet för huvudmannen
att ta upp verkliga förhandlingar med industriföretaget. Det skall alltså inte
få bli så, att huvudmannen, utan att industriföretaget har inbjudits till förhandlingar,
underrättar detta om de villkor som huvudmannen tänker sig
och, vid avböjande svar på frågan om villkoren antas, bestämmer vad som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skall gälla. Mot bakgrund av vad som sålunda får antas vara förslagets innebörd
finner sig SMR kunna tillstyrka detta.

Vad utredningen anför om utsläpp av industriellt avloppsvatten i samhälles
avloppsnät har i stort sett mottagits positivt av remissinstanserna eller
lämnats utan erinran. Åtskilliga remissinstanser har emellertid reagerat mot
utredningens ståndpunkt att den av immissionssakkunniga föreslagna förprövningen
bör ersättas med enbart anmälningsplikt när det gäller industriella
inrättningar som skall släppa ut avloppsvatten i samhälles avloppsnät.
Enligt dessa remissinstanser är det nödvändigt att förprövning kan ske
i sådana fall.

4.2 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter

4.2.1 Gällande rätt. VAL innehåller i 6 § bestämmelser om anslutningsrätt
och anslutningstvång. I paragrafen föreskrivs att fastighet som ligger inom
verksamhetsområdet för allmän va-anläggning och behöver anordningar för
vattenförsörjning och avlopp skall anslutas till anläggningen, när det begärs
av huvudmannen eller fastighetsägaren, om inte ändamålet med anslutningen
kan med större fördel för fastigheten uppnås på annat sätt. Om
anslutning vägras kan länsstyrelsen efter framställning från den som begär
anslutning ge åläggande om att sådan skall ske.

Vid lagens tillkomst uttalades (prop. 1955: 121 s. 122 och 127) att anslutning
i va-lagstiftningens mening borde anses föreligga så snart möjlighet
till faktiskt nyttjande hade beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen
utfört allt vad på honom ankom. Fastighetsägaren är alltså inte
skyldig att skaffa de anordningar som behövs för faktisk anslutning av
fastigheten till va-anläggningens ledningsnät, utan han kan avstå från att
utnyttja va-verkets tjänster. I detta hänseende är han inte underkastad annat
tvång än som kan följa av hälsovårdsbestämmelser. Det sagda innebär
att anslutning kan föreligga redan när huvudmannen har dragit fram rörledning
till en fastighets omedelbara närhet och för sin del ordnat så att
tillkoppling kan ske. Den väsentliga innebörden av en sådan anslutning är
från huvudmannens synpunkt att den i princip medför avgiftsskyldighet
och andra förpliktelser för fastighetsägaren gentemot huvudmannen.

Från fastighetsägarens synpunkt har de gällande bestämmelserna om anslutning
sin största betydelse däri att han genom att begära anslutning kan
i viss utsträckning påverka ledningsnätets utbyggnad.

Bestämmelserna om anslutningstvång i VAL anses inte gälla obebyggda
fastigheter. Sådana fastigheters ägare kan därför inte åläggas att bidra till
kostnaderna för den allmänna va-anläggningen. Grunden härför är att det
i dessa fall inte anses föreligga något aktuellt behov av anordningar för
vattenförsörjning och avlopp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

4.2.2 Utredningen. Utredningen diskuterar i olika sammanhang frågan om
skyldighet för fastighetsägare att åstadkomma faktisk anslutning,
dvs. att vidta sådana anordningar att den allmänna va-anläggningen verkligen
brukas för fastigheten. Enligt utredningen finns det inte anledning
att i va-lagen ta in föreskrifter, som tvingar fastighetsägare att begagna sig
av allmän va-anläggning för att få vattenförsörjning och avlopp. Det anses
tillräckligt att HvS ger hälsovårdsmyndigheterna möjlighet att ingripa, om
fastighetsägares underlåtenhet att utnyttja anläggningen medför sanitära
olägenheter.

Utredningen berör problemet med faktisk anslutning även i samband med
en redogörelse för frågan om fastighetsägarnas medverkan vid övergång till
s. k. duplikatsystem och andra åtgärder för att i framtiden förbättra vattenvården.
Utredningen anför rörande frågans bakgrund följande.

Åtskilliga allmänna va-anläggningar tillämpar i fråga om avledningen av
avloppsvatten s. k. kombinerat system, d. v. s. spillvatten och dagvatten avledes
i gemensam ledning, eller separatsystem, d. v. s. det finns ledning för
spillvatten men ej för dagvatten. Detta avledes med rännstenar, diken o. s. v.
För allmänna va-anläggningar med kombinerat system eller separatsystem
kan det bli aktuellt att gå över till det mera utvecklade duplikatsystemet.
Detta system innebär att avloppsvattnet avledes genom två särskilda ledningar,
en för spillvatten och en för dagvatten. Övergång till duplikatsystem
medför väsentliga arbeten och kostnader för huvudmannen, övergången kan
emellertid inte genomföras i sin helhet utan medverkan från fastighetsägarna.
I vissa på senare tid tillämpade bestämmelser stadgas, att fastighetsägare,
vars fastighet anslutes till avloppsnätet, när huvudmannen anlagt
dagvaltenledning i gatan, framdeles skall vara skyldig att låta ansluta
sin dagvattenavledning till denna. Sådan fastighet kan exempelvis redan
från början förses med särskilda spill- och dagvattenledningar och motsvarande
serviser. Dessa kopplas båda till den kombinerade ledningen i gatan,
men sedan dagvattenledning anlagts där, omkopplas dagvattenservisen till
denna. För fastighet, vars spill- och dagvattenavledning till kombinerad ledning
i gatan utförts utan tanke på en framtida övergång till duplikatsystem
— och detta torde vara fallet med större delen av det befintliga fastighetsbeståndet
—- kan övergången nödvändiggöra mer eller mindre omfattande
arbeten. —---I vissa fall kan allt dagvatten, t. ex. dagvatten från garage nedfarter,

inte utan oproportionerligt stora kostnader föras till dagvattenledning
i gatan, utan man måste tolerera att en mindre del alltjämt tillföres
spillvattenledningen.---Om inte fastighetsägarna också vidtar erfor derliga

åtgärder inom fastigheterna så att spill- och dagvatten avledes i
separata serviser till resp. ledning i gatan, blir hela duplikatsystemet delvis
förfelat.

Utredningen anför vidare att det är ett diskuterat men inte klarlagt problem
i vad mån krav på fastighetsägarnas medverkan kan ställas med stöd
av VAL. Beträffande möjligheterna att vid sidan av VAL tvångsvis ålägga
fastighetsägare att begagna sig av dagvattenledningen anför utredningen.

Hälsovårdsnämnden torde ha möjlighet ingripa och ålägga fastighetsägare
att koppla till en nyanlagd avloppsledning för dagvatten om underlåten till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

koppling medför sanitär olägenhet. Denna förutsättning torde regelmässigt
föreligga i de ofta förekommande fall, där underlåten tillkoppling av dagvatten
från fastighet till dagvattenledning i gata innebär, att dagvatten även
i fortsättningen avledes till spillvattenledning. Härigenom uppnås inte vad
övergång till duplikatsystem åsyftar, nämligen att befria spillvattenledning
från dagvattentillförsel och därmed undvika de sanitära olägenheter som
det innebär, att obehandlat avloppsvatten via bräddavlopp tillförs recipienten
eller att föroreningstillförseln till recipienten annars ökas genom att
reningseffekten sjunker när belastningen på reningsverket växer, till följd
av att spillvattnet utspätts med dagvatten.

Frågan om brukares skyldighet att medverka vid övergång till duplikatsystem
bör enligt utredningens mening lösas genom föreskrift i de allmänna
bestämmelserna att sådan skyldighet föreligger och genom att en däremot
svarande klausul tas in i de särskilda va-avtalen. Detaljfrågor som hänger
samman med en sådan övergång anser utredningen böra överlämnas till
VAV och huvudmännen för avgörande. Utredningen föreslår att frågorna
löses efter följande riktlinjer.

Brukare skall genom va-avtal kunna förpliktas att medverka till övergång
till duplikatsystem och f. ö. även till andra åtgärder för att i framtiden
förbättra eller intensifiera vattenvården. I enlighet härmed bör brukare
vara skyldig att på anmodan av huvudmannen ändra sina avloppsanordningar
så att dag- och spillvatten genom separata ledningar tillföres resp.
ledning i gatan. — — — Övergång från kombinerat system till duplikatsystem
brukar inte ske på en gång utan successivt under lång tid. Huvudmannen
har därför inte anledning att yrka omläggning beträffande fastighet,
vars bebyggelse på grund av ålder och beskaffenhet ej bedömes komma
att stå kvar under längre tid och ej heller beträffande fastighet för vilken
kostnaderna för en fullständig omläggning skulle bli oproportionerligt stora.
I det senare fallet kan stundom befinnas skäligt att stanna vid en partiell
omläggning.

Beträffande utformningen av klausulen i va-avtalen i de olika aktuella
detaljfrågorna framhåller utredningen vikten av att huvudmannen inte antar
allmänna bestämmelser, där kraven på brukares medverkan drivs alltför
långt. Vad angår fall, då huvudman underlåter att beröra parternas
skyldigheter och rättigheter i händelse av övergång till duplikatsystem i
allmänna bestämmelser och va-avtal, torde rättsläget komma att bli detsamma
som f. n. då reglemente eller andra föreskrifter inte innehåller något
härom. Det kommer alltså att vara oklart vad som kan krävas av bni o karen.

Möjligheterna att med hälsovårdsnämndens biträde framtvinga tillkoppling
till dagvattenledning kommer att finnas kvar.

Utredningen uppger att den efter vanligt språkbruk oegentliga betydelse,
som tillagts termen ”anslutning” i VAL, har skapat missförstånd
och ovisshet hos fastighetsägare och andra. Utredningen anser därför att termen
bör slopas i den nya lagen och föreslår i stället att parternas grundläggande
förpliktelser i lagen beskrivs som skyldighet för huvudman att låta

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

fastighetsägare bruka anläggningen och för fastighetsägare att bidra till huvudmannens
kostnader för anläggningen.

Förutsättningarna för huvudmannens skyldighet att låta
fastighetsägare bruka anläggningen skall enligt utredningen
vara i sak desamma som gäller för anslutningstvång och anslutningsrätt
enligt VAL. Prövningen om anordningar för vattenförsörjning och avlopp
behövs för den aktuella fastigheten och om detta behov med större fördel
för fastighetsägaren kan tillgodoses på annat sätt, skall alltså grunda
sig på samma omständigheter och på liknande bedömningar som vid hittillsvarande
prövning av ärenden enligt 6 § VAL. Enligt den av utredningen
föreslagna lagtexten krävs att fastighetsägare har behov av vattenförsörjning
och avlopp eller endera för att huvudmans skyldighet skall inträda.

Beträffande fastighetsägares skyldighet att bidra till
huvudmannens kostnader för anläggningen anför utredningen
följande. Om fastighetsägaren kan konstateras ha behov av vattenförsörjning
och avlopp och om detta behov inte kan tillgodoses med större fördel
på annat sätt än genom allmän va-anläggning, är det skäligt, att fastighetsägaren
får delta i kostnaderna för anläggningen genom avgifter, vare sig
han begagnar sig av sin rätt till vattenförsörjning och avlopp eller inte. En
ägare av bebyggd fastighet torde i första hand kunna debiteras bidrag till
kostnader för anläggningens utförande samt till löpande kostnader för avledande
av dagvatten från fastigheten och från allmänna platser, när avgift
för detta kommer ifråga. I princip torde huvudmannen dessutom böra
ha rätt att påföra fastighetsägare brukningsavgifter för att täcka vad som
belöper på fastigheten av va-anläggningens fasta kostnader, d. v. s. sådana
kostnader som inte påverkas av vattenförbrukningens och avloppsvattenmängdens
kortsiktiga ändringar. Det får ankomma på huvudmännen och
på rättstillämpningen att avgöra, i vad mån det kan vara rättvist och skäligt
att medge reduktion av avgiftsskyldigheten i de angivna hänseendena
för fastighetsägare som inte begagnar sig av sin rätt att bruka va-anläggningen.

Hindret enligt gällande lag mot att ta ut bidrag för obebyggda fastigheter
har enligt utredningen i åtskilliga fall medfört att huvudman inte har kunnat
avgiftsvägen bereda sig avsedd täckning för kostnader som har lagts
ned på allmän va-anläggning. Utredningen anser att det kan vara skäligt,
att ägare till obebyggd fastighet får delta i kostnaderna för allmän va-anläggning,
om fastigheten ligger inom område under stadsplan eller byggnadsplan
och enligt planen är avsedd att bebyggas. Genomförandet av stadsplan
eller byggnadsplan förutsätter att anordningar vidtas för att tillgodose
gemensamma behov. Ett av de mest påtagliga gemensamma behoven för de
fastigheter som skall bebyggas är i regel just särskilda anordningar för
vattenförsörjning och avlopp. Stadsplan och byggnadsplan skall inte ges
större omfattning än att planen kan förväntas bli genomförd inom nära

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

förestående tid. Det bör därför kunna förutsättas, att bebyggelse enligt planen
som regel kommer till stånd inom överskådlig tid och att anordningar
för att tillgodose gemensamma behov kan utföras och komma till användning
inom en relativt nära framtid från det att planen har fastställts. Den
som utför anordningarna bör då också kunna räkna med att få ersättning
för nedlagda kostnader av ägarna till de för bebyggelse avsedda fastigheterna
i och med att anordningarna är färdiga att tas i bruk och oavsett om
fastigheterna ännu har blivit bebyggda eller inte. Det förutsätts naturligtvis
att det rör sig om anordningar, som fastighetsägaren alls skall kunna
åläggas att betala för och att det inte finns särskild anledning att undanta
honom från skyldighet att delta i betalningen.

Utredningen föreslår att det i lagen införs en regel om att ägare av obebyggd
fastighet, som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande,
skall anses ha behov av anordningar för vattenförsörjning och
avlopp genom den allmänna va-anläggningen, om det inte finns särskilda
skäl till annat. Bedömningen av när undantag från bidragsskyldighet skäligen
bör göras blir beroende av omständigheterna. Är tillgången på mark,
som är avsedd för enskild bebyggelse, så stor att det kan bedömas dröja
flera år innan all sådan mark har tagits i anspråk, bör detta i rimlig utsträckning
vara skäl för undantag. Om underlåtenheten att bebygga fastigheten
kan tillskrivas åtgärd eller bristande aktivitet från myndighets eller
kommunens sida, t. ex. byggnadsförbud eller långvarigt dröjsmål med att
åstadkomma behövliga gemensamma anordningar, kan detta befria från
bidragsskyldighet. Om däremot fastighetsägaren har underlåtit att bebygga
fastigheten utan att faktiskt eller rättsligt hinder har förelegat, bör han
normalt vara skyldig att betala. Vill fastighetsägaren inte själv bebygga
fastigheten och väntar han, i syfte att tillgodogöra sig markvärdestegringen,
med att försälja den till annan, är det enligt utredningens mening särskilt
befogat att han åläggs att betala va-avgift. Frågan hur avgift för obebyggd
fastighet skall bestämmas torde kunna lösas efter i stort sett samma riktlinjer
som motsvarande fråga för bebyggd fastighet, vars ägare inte begagnar
sig av sin rätt att bruka den allmänna va-anläggningen.

4.2.3 Remissyttrandena. SKTF och VAV anför att särskilda lagbestämmelser
som ålägger fastighetsägare att faktiskt begagna sig av den allmänna
va-anläggningen torde behövas, eftersom hälsovårdslagstiftningen inte alltid
är tillräcklig för att åstadkomma faktiska anslutningar som
kan vara önskvärda från va-teknisk synpunkt. Det framhålls att svårigheter
kan uppstå beträffande avledningen av dagvatten från områden med
separat spillvattensystem. Det förhållandet att en fastighetsägare sedan flera
år tillbaka avleder dagvattnet antingen ovanpå marken eller till en stenkista
på tomten torde exempelvis långtifrån alltid kunna betecknas som en
sanitär olägenhet. En sådan separat dagvattenavledning kan emellertid med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

föra olägenheter genom överbelastning av spillvattenledningarna på grund
av dels inläckning, dels otillåtna inkopplingar som inte kan kontrolleras.
En skärpning av lagbestämmelserna på denna punkt anses angelägen, bl. a.
med tanke på blivande övergång till duplikatsystem.

Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i fråga om fastighetsägares
skyldighet att medverka vid övergång till duplikatsystem har varit positivt
inställda till utredningens förslag. Hit hör länsstyrelsen i Skaraborgs län,
drätselkammaren i Malmö, gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnden i
Svålon, Gävle stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet samt VAV.

VAV anför att det, inte minst med hänsyn till det från vattenvårdssynpunkt
angelägna önskemålet, att övergång från kombinerat system till duplikatsystem
sker så snart omständigheterna medger, är värdefullt om övergången,
såsom utredningen föreslår, kan förberedas och underlättas genom
att huvudmannen får befogenhet att i va-avtal införa en regel om skyldighet
för fastighetsägare att medverka till sådan övergång. YAV anser det önskvärt
att det i propositionen klart anges att, oberoende av tidigare rättsförhållanden
mellan huvudmannen och fastighetsägarna, huvudmannen har
en obetingad rätt att i va-avtal enligt den nya lagen förbinda brukarna att
medverka vid övergång till duplikatsystem genom att vidta härför erforderliga
åtgärder inom sina fastigheter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser
att den föreslagna regleringen av frågan om övergång till duplikatsystem
bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Remissyttrandena berör inte utredningens förslag att slopa termen
”anslutning” i annan mån än att VAV ifrågasätter, om man i detta
fall kan och bör påverka det praktiska språkbruket lagstiftningsvägen, samt
framhåller att anslutning och anslutningsavgift är invanda begrepp och att
det knappast torde föreligga risk för missförstånd.

Remissinstanserna har inte framfört några synpunkter på utredningens
förslag när det gäller huvudmannens skyldigheter i stort.

Beträffande fastighetsägares skyldighet att bidra till
huvudmannens kostnader för anläggningen har remissinstanserna
i allmänhet inte berört vad utredningen anfört beträffande avgiftsslcyldighet
för bebyggda fastigheter. Kommunalnämnden i Svalöv anser
det motiverat att fastighetsägare kan åläggas att betala åtminstone engångsavgift
för bebyggd fastighet som inte faktiskt ansluts till va-nätet.
SMR utgår från att den föreslagna föreskriften om skyldighet att bidra till
kostnaderna innebär att det avgörande skall vara om fastighetens ägare
själv finner sig med större fördel kunna tillgodose behovet på annat sätt.
Ansvaret för riktigheten av denna bedömning bör helt ligga på fastighetsägaren.

När det gäller de obebyggda fastigheternas avgiftsskyldighet är remissyttrandena
av blandat innehåll. Flertalet remissinstanser berör inte frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Uttalanden som innebär att den föreslagna regeln tillstyrks eller lämnas
utan erinran har avgetts av gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnden
i Svalöv, länsarkitekten i Malmöhus län, styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet samt VAV. Enligt VAV torde den
föreslagna möjligheten att ta ut avgift av obebyggd fastighet vara av underordnad
betydelse för dess medlemmar. Föreningen anser det dock i princip
vara riktigt att denna möjlighet tillskapas. Det torde kunna förutses att avgiftsuttaget
kan komma att medföra vissa praktiska svårigheter. För obebyggd
tomt, där några säkrare uppgifter om planerad bebyggelse inte föreligger,
torde avgiften få baseras på byggnadsrätt enligt stadsplan eller på en
bedömning av den blivande bebyggelsens art och storlek. Avgiften får preliminär
karaktär och får slutligt regleras vid byggnadstillfället.

Planverket anser, bl. a. med hänsyn till att nuvarande praxis på kreditområdet
inte är anpassad till sådant avgiftsbeläggande, att det föreslagna
stadgandet inte kan godtas. Planverket föreslår att paragrafen formuleras
om så att va-verk får möjlighet att kräva ut avgifter från obebyggd fastighet
om skäl föreligger till det och att dessa skäl närmare utvecklas i kommentarer
till lagen. NBU anser på de av planverket anförda skälen och med hänsyn
till att det kan förekomma att fastighetsägare på grund av byggnadsförbud
e. d. inte kan utnyttja anläggningen, att bestämmelsen om avgiftsskyldighet
för obebyggda fastigheter har fått en alltför vid utformning.

Gatukontoret i Eskilstuna föreslår att avgiftsskyldigheten skall fullgöras
så att för varje obebyggd tomt som har möjlighet att ansluta till den allmänna
va-anläggningen betalas en viss minsta grundavgift. Dessutom skall
för tomten erläggas kostnaden för det dagvatten, som från tomtytan tillförs
ledningsnätet. Övriga avgifter bör knytas till bebyggelsen och erläggas
då denna kommer till stånd.

4.3 Taxa och avgifter

4.3.1 Gällande rätt. VAL har under rubriken Avgifter tre lagrum, 14—10
§§, vilka innehåller en ganska ingående reglering av frågan om avgifter
för brukandet av allmän va—anläggning. Av de tre lagrummen behandlar

14 § storleken av det belopp huvudmannen totalt får ta ut genom avgifter,

15 § avgifternas fördelning mellan brukarna samt 16 § tid och sätt för betalning
av avgifterna.

I 14 § föreskrivs inledningsvis, att avgifter får tas ut för att täcka nödiga
kostnader för utförande samt underhåll och drift av allmän va-anläggning.
Med VAL:s terminologi heter det att dessa kostnader kan tas ut av de fastigheter,
vilka har anslutits till anläggningen. Bestämmelsen ånger alltså
som en övre gräns för det totala avgiftsbeloppet vad som utgör huvudmannens
nödiga kostnader. Detta innebär, att självkostnadsprincip skall tilllämpas.
Emellertid står det kommunal huvudman fritt att helt eller delvis

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

finansiera va-anläggning med skattemedel. Detta betyder att kommunal
huvudman har möjlighet att fördela kostnaden mellan kommunens skattekollektiv
och va-kollektivet efter vad som anses lämpligt och skäligt.

I 14 § andra stycket ges en föreskrift om s. k. utvecklingskostnad, dvs.
merkostnad som föranleds av att allmän va-anläggning för att framdeles
kunna utsträckas till ytterligare bebyggelse har utförts på väsentligen annat
sätt än som annars skulle ha skett. Utvecklingskostnad får inte tas ut
genom avgifter, förrän utvidgningen har kommit till stånd. Slutligen finns
i sista stycket av 14 § en bestämmelse, som ger huvudmannen rätt att under
vissa förutsättningar debitera kostnader för att genom den allmänna vaanläggningen
avleda dagvatten från gator, vägar och andra allmänna platser.

I 15 § första stycket föreskrivs att avgifterna för de särskilda fastigheterna
skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre
nytta av den allmänna va-anläggningen. Innebörden av denna fördelningsregel
är att avgifterna bör stå i relation till den omfattning, i vilken vaanläggningen
kan utnyttjas av resp. fastighet. Följaktligen bör t. ex. avgifterna
för två fastigheter av samma storlek och med samma användningssätt
vara åtminstone någorlunda lika stora. En gradering kan vara påkallad,
om fastigheterna skiljer sig åt t. ex. i fråga om antalet lägenheter eller den
sanitära utrustningen. En gradering efter mängden förbrukat vatten ter sig
ofta naturlig. Vattenförbrukningen, vilken i allmänhet kan antas medföra
en motsvarande användning av avloppet, ger ett mått på den omfattning
i vilken fastigheten faktiskt drar nytta av anläggningen. Kostnadsfördelning
enligt angivna regler innebär, att kostnaderna för hela anläggningen
slås ut på samtliga anslutna fastigheter oavsett längden av de ledningar
som utnyttjas för var och en av dem. Det är enligt VAL:s förarbeten naturligt
att för anläggningar av den storleksordning det här är fråga om tillämpa
en huvudregel för kostnadsfördelningen, som förutsätter bidrag från
varje faslighet till anläggningen i dess helhet och som bortser från huvudmannens
kostnader för anslutning av varje särskild fastighet och för olika
delar av anläggningen. Denna regel har i lagens förarbeten betecknats ”den
sociala kostnadsfördelningsregeln”. Den motsatta regeln, som alltså avser
fördelning efter vad anslutningen av varje fastighet för sig kan beräknas
kosta huvudmannen, har ibland kallats ”den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln”.

15 § andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln i första
stycket. Om anslutningskostnaderna för viss eller vissa fastigheter är avsevärt
högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av bebyggelsens
lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter, kan avgifterna
anpassas med hänsyn därtill. Någon skyldighet att göra en sådan anpassning
föreligger alltså inte. Av VAL:s förarbeten framgår, att undantagsregeln
kan tänkas bli tillämpad t. ex. om ett mindre eftertraktat bostadsområde,
där självkostnaderna för vattenförsörjning och avlopp är
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

Kung!. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

låga, kan göras mera begärligt genom att va-avgifterna hålls på en låg nivå.
Det kan också vara lämpligt bl. a. från markpolitisk synpunkt, att ägarna
av fastigheter inom område, där kostnaderna är osedvanligt höga, genom
höjda anslutningsavgifter eller i annan ordning får bestrida den merkostnad
som områdets förseende med vatten och avlopp drar utöver den genomsnittliga
kostnaden per fastighet eller enhet inom verksamhetsområdet i
övrigt. Ytterligare kan det enligt förarbetena finnas anledning att tillämpa
undantaget, om industribebyggelse fordrar vatten- och avloppsanordningar
av större kapacitet eller i övrigt av annan beskaffenhet än den övriga bebyggelsen.
I 15 § tredje stycket finns ytterligare undantag från regeln om
kostnadsfördelning efter nytta. Undantaget gäller servisledningar och andra
anordningar som är avsedda för viss fastighet särskilt. Kostnaden för sådana
anordningar kan läggas på denna fastighet för sig genom särskild
debitering. Det är emellertid inte nödvändigt att så sker. Stycket innehåller
dessutom en bestämmelse om fastighet, som har anslutits enbart för vattenförsörjning
eller enbart för avlopp. Sådan fastighet får inte belastas med
kostnad, som hänför sig till det andra ändamålet.

16 § inleds med en bestämmelse i första stycket, enligt vilken avgift skall
utgå enligt taxa. Huvudmannen för den allmänna va-anläggningen utformar
taxan i överensstämmelse med de grunder som anges i 14 och 15 §§.
Taxa skall inte underställas länsstyrelsen för fastställelse. Avgiftsskyldigheten
kan delas upp i engångsavgift samt årliga eller på annat sätt periodiska
avgifter. Andra stycket innehåller närmare bestämmelser om engångsavgiften.
Grundregeln är, att denna inte får sättas högre än till vad
som motsvarar fastighetens andel i kostnaden för att utföra anläggningen.
Engångsavgiften är med andra ord ett kapitaltillskott, maximerat till fastighetens
beräknade andel i den på anläggningen nedlagda totala kapitalkostnaden.
Om engångsavgiften uppgår till belopp som kan anses betungande
med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft skall fastighetsägaren
ha rätt att få den fördelad på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio
år. Förutsättning för sådant uppskov med betalningen är att nöjaktig säkerhet
ställs. Huvudmannen har rätt att räkna skälig ränta på den del av engångsavgiften,
som är obetald. Det finns inte något hinder i VAL för att
brukarna påförs mer än en engångsavgift. Anledning att ta ut ny engångsavgift
kan uppkomma då anläggningen utrustas med nya anordningar,
t. ex. avloppsreningsverk. I praktiken torde emellertid, enligt vad som har
upplysts, sådana debiteringar inte förekomma. Det har av olika skäl ansetts
lämpligare att ta ut kostnader för att utföra nya anordningar genom periodiska
avgifter, brukningsavgifter. I och för sig kan alla slags kapitalkostnader,
helt eller delvis, tas ut genom brukningsavgifter.

Huvudman kan i vissa fall få tillskott till anläggningen i annan ordning
än genom avgifter enligt VAL. Detta kan ske dels enligt bestämmelserna
i 70 och 73 §§ BL, dels i fråga om tomträttsfastigheter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Nyssnämnda paragrafer i BL avser fall då stadsplan läggs över område
som är i en ägares hand. Kungl. Maj :t kan då på kommunens begäran förordna,
att mark som för områdets ändamålsenliga användning behövs bl. a.
till gata eller annan allmän plats under vissa förutsättningar skall tillfalla
kommunen utan ersättning. I förordnandet kan föreskrivas, att områdets
ägare skall bekosta anläggning av gator samt va-anordningar inom området.
Det ligger i sakens natur, att nu avsedda kostnader allteftersom området
exploateras tas ut av dem som köper tomter där. Huvudman för allmän
va-anläggning får givetvis inte ta ut avgift av sina brukare för kostnad för
va-anordningar, som har tillkommit på grund av ett förordnande enligt
nyssnämnda bestämmelser i BL. Om så skedde skulle brukaren ju få betala
denna kapitalkostnad två gånger, först som en del av tomtpriset, sedan
genom avgift enligt VAL. Förordnande enligt 70 och 73 §§ BL ersätts i
praktiken alltid av en överenskommelse mellan kommunen och markexploatören,
ett s. k. stadsplaneavtal, där exploatören frivilligt går med på
åtgärder av det slag som Kungl. Maj:t i annat fall kan förordna om. Situationen
i fråga om överföring av kostnad på tomtköpare och huvudmans
debitering av avgift för kostnad för allmän va-anläggning blir i sådant fall
densamma som om förordnande bar meddelats.

Avgäld för tomträtt kan inbegripa kostnaden för att tomträttsfastigheten
utrustas med va-anordningar. Också i dessa fall skall brukaren vara fri
från att behöva betala samma kostnader genom avgift enligt VAL.

4.3.2 Utredningen. Med hänsyn till att utredningen föreslår en starkare
betoning av det privaträttsliga inslaget i förhållandet mellan huvudman och
brukare har utredningen övervägt att helt slopa avgiftsreglerna i en ny va-lag.
Följden av en sådan ändring skulle bli, att de kommunala va-verken kunde
påföra avgifter inom den ram som i allmänhet gäller för kommunala affärsföretag.
Huvudman för va-verk skulle därigenom likställas med huvudman
för annat ledningsverk — gas-, el- och värmeverk — i detta hänseende. Utredningen
har emellertid stannat för att bibehålla en markering av självkostnadsprincipen
i lagen och föreslår en bestämmelse av innehåll att huvudman
för allmän va-anläggning får ta ut avgift bara för att täcka nödvändiga
kostnader. Genom en sådan regel vinner man en fastare anknytning till
självkostnaden såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget än den som
följer av allmänna regler. Utredningen anser, att en sådan fastare anknytning
bör bestå, trots att detta innebär att en viss skillnad i fråga om avgiftsreglering
mellan kommunalt va-verk och andra kommunala affärsverk kommer
att finnas kvar. Utredningen påpekar vidare, att om avgiftsfrågorna
lämnades oreglerade i va-lagen skulle varken denna lag eller kommunal
praxis komma att medföra några begränsningar i fråga om de icke-kommunala,
auktoriserade va-verken, utan dessa skulle, i varje fall formellt,
kunna tillämpa en helt fri avgiftssättning. Det är sannolikt, att denna frihet

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skulle inskränkas genom villkor i samband med auktorisationen. Det synes
emellertid lämpligt att stöd i lag för sådana villkor finns. Utredningen har
med tanke bl.a. på de auktoriserade allmänna va-anläggningarna ansett, att
lagen bör innehålla vissa allmänna riktlinjer för avgiftssättningen.

Den likställighetsprincip, som tillämpas enligt kommunal praxis, innebär,
att kommunal huvudman skall fördela avgifterna mellan brukarna efter
objektiva grunder, dvs. att lika förutsättningar skall medföra lika avgifter.
En motsvarande skyldighet att behandla brukarna lika bör enligt utredningens
mening gälla för icke-kommunala huvudmän. Därför har utredningen
i sitt förslag tagit upp en föreskrift, att avgiftsskyldigheten skall fördelas
mellan brukarna efter skälig och rättvis grund. De avtal om vatten
och avlopp, som enligt den av utredningen föreslagna lagen skall ingås mellan
huvudman för allmän va-anläggning och dess brukare, skall, bl. a. för att
kravet på likställighet och likabehandling av brukarna skall bli beaktat, upprättas
efter mall. I fråga om andra villkor än sådana som avser avgifter skall
huvudman upprätta s. k. allmänna bestämmelser. För avgifterna skall han
upprätta taxa. I va-lagen skall enligt förslaget, liksom i gällande lag, finnas
en regel härom.

Utöver reglerna om taxa, om begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga
kostnader och om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis
grund upptar den föreslagna va-lagen inte några regler om avgifter.

Utredningen redogör inledningsvis för innebörden av den kommunala
själv kostnads principen och för avgiftsregeln i 74 § kommunallagen
(1953: 753) (KL). Utredningen redovisar vidare de självkostnadsregler
som finns i hainntaxekungörelsen (1950: 152), köttbesiktningslagen
(1959:99), lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter samt lagen
(1957: 259) om rätt för kommun alt uttaga avgifter för vissa upplåtelser
å allmän plats m. m.

Rådande meningsskiljaktigheter om innebörden av VAL:s självkostnadsprincip
har gett utredningen anledning överväga i vad mån självkostnadsprincipen
i fråga om allmän va-anläggning har och bör ha en striktare innebörd
än den självkostnadsprincip som i övrigt gäller enligt kommunal
praxis. Frågan har aktualiserats genom en i kommunala sammanhang förd
diskussion om beräkning av s. k. internränta på medel, som kommun investerat
i va-anläggning.

Bakgrunden till frågan om internränteberäkning är enligt utredningen
följande. Av anläggningens brukare tas ofta ut brukningsavgifter, som är så
beräknade, att viss del därav skall användas för framtida investeringsändamål.
Härför avsedda medel blir i va-verkets årliga redovisning upptagna som
vinst och utgör formellt ett överskott på rörelsen. Eftersom va-verket ingår
som ett organ i den kommunala enheten, skall överskottet inlevereras till
kommunens kassa och där bokföras såsom andra till kommunen inflytande
medel. Trots att medlen härrör från va-verket, gottskrivs detta inte intern

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ränta. När det blir aktuellt för va-verket att företa de planerade investeringarna
måste verket i vanlig ordning begära anslag för ändamålet. Kommunens
centrala instanser tar ställning till anslagsäskandena från verket på
samma sätt som till andra anslagsäskanden. Den omständigheten att från
va-verket har inlevererats medel, som i form av avgifter tagits ut av brukarna
för att användas till investeringar, anses inte skapa någon ovillkorlig rätt
för verkets styrelse att få anslaget beviljat till önskat belopp eller vid önskad
tid. Om anslaget beviljas, brukar de anslagna medlen enligt de numera
tillämpade kommunala redovisningsmetoderna bokföras såsom kommunens
i anläggningstillgångar hos va-verket placerade, ränteberättigade kapital.
Sett från va-verkets sida betyder delta, att verket i förhållande till kommunens
kassa påförts en skuld, på vilken skall beräknas ränta. Räntan skall
från va-verket betalas till kommunens kassa. Den blir därmed en kostnad
för verket.

Efter en redogörelse för de synpunkter som har anförts från styrelserna
för de kommunala va-verken och från centralt kommunalt förvaltningshåll
anför utredningen vidare följande.

I fråga om kommunala el- och gasverk kan det genom rättspraxis anses
fastslaget, att kommunen får tillgodogöra sig överskott, som inte kan anses
innebära, att det totala avgiftsuttaget väsentligt överstiger självkostnaden.
Härav får anses följa att när det gäller dessa verk internräntedebitering i
enlighet med vad här tidigare har angetts inte strider mot lag, så länge de
inlevererade överskotten ligger inom den godtagna gränsen. Detta innebär,
att kommunerna faktiskt har möjlighet att driva el- och gasverk på sådant
sätt, att de genom driften tillförs viss, ej obetydlig vinst. Det ligger i sakens
natur, att denna möjlighet har kommit att begagnas i ökad utsträckning
allteftersom de kommunala uppgifterna har vidgats och därmed anspråken
på skattemedel ökats.

Emellertid uppkommer frågan, om kommunalt va-verk i här ifrågavarande
hänseende är att jämställa med el- och gasverk. Denna fråga har inte
avgjorts i rättspraxis. I formellt avseende föreligger den skillnaden, att för
va-verken skall tillämpas en självkostnadsprincip, som i VAL har uttryckts
genom föreskriften om begränsning till ”nödiga kostnader för utförande
samt underhåll och drift”, medan den allmänna kommunala självkostnadsprincipen
inte är till sin innebörd fixerad i lag. 1 sakligt hänseende föreligger
den skillnaden mellan va-verk på den ena sidan samt el- och gasverk
på den andra, att va-avgifterna kan sägas ha en mera offentligrättslig bakgrund
än el- och gasavgifterna. Det är en skyldighet för kommunen att under
i lagen angivna förutsättningar anordna allmän va-anläggning. Fastighetsägarna
kan tvingas att anlita va-verket. Inslaget av skyldighet och möjligheten
till tvång skall väsentligen bibehållas enligt utredningens förslag,
fastän i annan form. Det kan därför sägas vara särskilt angeläget, att vaverk
inte drivs med tanke på förtjänst. Ett förhållande med sådana inslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

av tvång och monopol som det mellan kommun såsom huvudman för vaverk
samt verkets brukare bör inte få leda till affärsvinst för huvudmannen.
El- och gasverk står i ett delvis annat förhållande till sina avnämare. Kommun
tillhandagår i princip kommunmedlemmarna med dessa nyttigheter
såsom en serviceåtgärd. Även om det med fog kan sägas, att en faktisk monopolställning
föreligger också för kommun såsom leverantör av el och gas,
så är denna monopolställning inte lika påtaglig som den kommunen har såsom
huvudman för va-verk. Brukare av el och gas har i varje fall teoretiskt
frihet att avstå från elverkets eller gasverkets tjänster. De kan i vissa hänseenden
ersätta el och gas med andra kraft- och värmekällor. En något
större frihet vid debiteringen av el- och gasavgifter kan därför vara motiverad.

Utredningen erinrar vidare om att man som en speciell grund för att bl. a.
debitera internränta har anfört att vad som kan komma att tillfalla kommunen
utöver den siffermässiga självkostnaden i själva verket utgör skälig
ersättning från vederbörande verk för tjänster och förmåner från kommunens
centrala förvaltning, vilka inte kan specificeras till sitt belopp, exempelvis
de centrala organens bestyr med verkens budgetfrågor samt verkens
nyttjande av kommunens mark eller annan egendom för olika med driften
sammanhängande ändamål.

Utredningen har för sin del funnit, att en mera strikt självkostnadsregel
än den allmänna kommunala i princip bör gälla för va-verkets taxesättning.
I förslaget till va-lag har detta uttryckts på liknande sätt som i gällande lag,
nämligen med att avgift får tas ut bara för att täcka nödvändiga kostnader.
Innebörden härav avses vara, att alla kostnader som har ett normalt samband
med en affärsmässig drift skall godtas såsom nödvändiga kostnader.
Dit skall således räknas bl. a. vad som används för att anskaffa, vidmakthålla
och förnya för driften erforderliga anläggningstillgångar. I fråga om
avskrivning, ränteberäkning och avsättning till framtida investering bör
huvudmannen kunna handla inom ramen för vad som är vedertaget i fråga
om affärsverksamhet av liknande slag. Hinder bör inte föreligga att verkställa
avskrivningar efter dagens återanskaffningsvärde (nuvärde) eller
annat från företagsekonomiska synpunkter godtagbart värde. Avskrivningar
bör dock inte göras i sådan takt att dolda reserver skapas. På medel, som
kommunen anslår till va-verks kapitalbildning, bör skälig ränta beräknas
i den mån medlen inte motsvaras av tidigare från va-verket inbetalda, för
sådant ändamål inlevererade överskott av uppburna avgifter. Under tid, då
sådana överskottsmedel disponeras av kommunens centrala kassa, bör ränta
gottskrivas va-verket. Procentsatsen bör vara densamma som den kassan
tillgodoräknar sig av va-verket i fall då intern ränta skall tillkomma kassan.
Till va-verks självkostnad bör även i skälig utsträckning få räknas avsättningar
för framtida, från tekniska och ekonomiska synpunkter motiverad
utbyggnad av va-verkets anläggningar. Sådana avsättningar utgör led i en

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

fortlöpande konsolidering. Hinder däremot kan inte anses möta på grund
av en självkostnadsprincip, som tillämpas med rimlig hänsyn till affärsmässighet
och företagsekonomi. Den i kommunala sammanhang tillämpade
principen, att en tids betalare inte skall betungas med en senare tids utgift,
måste i detta fall stå tillbaka dels för de nyss angivna ekonomiska hänsynen
dels för det faktum att lånefinansiering kan vara utesluten på grund
av förhållandena på kapitalmarknaden och att det därför kan vara nödvändigt
att göra avsättningar till framtida investeringar.

Det är enligt utredningens mening befogat, att va-verket internt debiteras
för olika tjänster och förmåner, som kommer verket till del från den centrala
kommunala förvaltningens sida. En sådan debitering måste emellertid
kunna fixeras till sitt belopp på ett godtagbart sätt. Debiteringen måste kunna
motiveras såsom till beloppet skälig ersättning för en av kommunen
lämnad prestation eller nyttighet eller som kompensation för utgift eller
förlust, som kommunen ådrar sig. I den mån så inte kan ske, bör någon
debitering inte äga rum.

Beträffande frågan om kommun har rätt att ta ut avgift för upplåtelse
av mark till ledningar anser utredningen att detta i vissa fall inte torde
vara möjligt inom ramen för den föreslagna självkostnadsregeln. Som exempel
nämns dels att markexploatörer har tillhandahållit marken, dels att
fastighetsägarna har betalat gatumarkskostnaden enligt bestämmelser i BL.
Utredningen anser att en upplåtelseavgift för gatumark o. d. inte är en avgift
som skall täcka in en nödvändig kostnad utan en debitering ägnad att
bereda kommunen förtjänst.

De nu angivna reglerna bör enligt utredningens mening medföra att debitering
av internränta kan företas bara i den mån de kommunala tillskottsmedlen
inte ursprungligen kommer från va-verlcets brukare.

Utredningen understryker att uttrycket ”nödvändiga kostnader” såsom
norm för vad som kan påföras va-verks brukare i form av avgifter medför
en skyldighet för huvudman att utöva kostnadskontroll och att pressa kostnaderna
så långt som möjligt genom fortlöpande åtgärder för rationalisering.
Om åtgärd skulle vara onödigt kostsam t. ex. på grund av uppenbart
bristfällig rationalisering eller på grund av att andra än affärsmässiga hänsyn
har tillåtits inverka, bör detta medföra att kostnaden inte i sin helhet
betraktas som nödvändig.

Den självkostnadsprincip som utredningen förordar avses inte medföra
någon avsöndring av va-verkens ekonomi från kommunens ekonomi i övrigt,
såsom fallet har blivit med kommunernas hamnrörelse.

Den föreslagna lagens självkostnadsbegrepp kan enligt utredningen tilllämpas
även på icke-kommunala allmänna va-anläggningar. Det är tänkbart
att bedömningen av vad som skall anses vara skälig utdelning på aktiekapital
— om va-anläggningens huvudman är aktiebolag — leder till ett
resultat som något avviker från resultatet av motsvarande bedömning i

Kangl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

fråga om skälig intern ränta på kapital som kommun har tillskjutit till
kommunalt va-verk. Även andra skiljaktigheter i utfallet av bedömningen
av olika detaljfrågor kan tänkas utan att därför de allmänna principerna
och riktlinjerna behöver vara annorlunda.

Experten Westman har i ett särskilt yttrande tagit avstånd från utredningens
förslag rörande internränteberäkningen. Förslaget medför att man
får ett helt annat redovisningssystem än det som tillämpas för andra kommunala
affärsverk, trots att man i övrigt har försökt gestalta de rättsliga
formerna så likartade som möjligt. Den omständigheten att va-verken till
skillnad från de andra verken har möjlighet att tvångsvis etablera ett rättsförhållande
till sina avnämare anser Westman inte utgöra tillräckligt skäl
för att ge självkostnadsprincipen i fråga om va-verk ett helt annat innehåll
än då det gäller elverk m. m. Rätten att tvångsvis anskaffa brukare till
va-verk torde så sällan aktualiseras att man kan bortse från den i sammanhanget.
Det är i vart fall inte tänkbart, att kommunerna såsom huvudmän
för va-verk skulle vilja utnyttja tvånget för att skaffa sig vinst. Intresset
för fastighetsägare av va-försörjning torde vidare inte vara mindre än intresset
av elförsörjning. I realiteten är fastighetsägarnas möjligheter till
alternativ behovstäckning ofta mera inskränkta i fråga om energileveranser
än då det gäller va-frågan.

Möjligheten att tvångsvis inlemma fastighetsägare i va-kollektivet är alltså
enligt Westmans mening inte en tillräcklig grund för att upprätthålla
den föreslagna skiljaktiga ekonomiska principen för va-verken. Härtill
kommer att för va-verkens och elverkens vidkommande samma motiv kan
anföras för att alla investeringar ■— även de som motsvaras av överskott —
skall göras räntebärande till stadskassan. Kostnader för central administration
och markupplåtelser m. m. belastar i lika mån stadskassan i vad avser
båda verktyperna.

Avgörande synes emellertid enligt Westman vara att ett sådant särskiljande
av vissa investeringar till va-verken som utredningen föreslår i praktiken
torde visa sig ogörligt. Enligt utredningen skall i vissa fall den omstridda
räntegottgörelsen för överskotten vara tillåten, nämligen när stadskassan
bevisligen har haft utgifter som inte kompenserats på annat sätt
eller när avgifterna inte är så stora att va-verkens samtliga utgifter därigenom
täcks utan skattemedel måste tillskjutas. Ibland skall alltså reinvesterade
överskott kunna föranleda räntor till stadskassan, ibland inte.
Det lär inte vara möjligt att i verkligheten upprätthålla ett så variabelt
system.

Slutligen påpekar Westman, att även om den av utredningen företrädda
uppfattningen skulle ha fog för sig, det ändå knappast kan vara av betydelse
för de intressen som här är i fråga, nämligen skattebetalarkollektivets
å ena sidan och va-avnämarkollektivets å den andra, att den föreslagna
principen upprätthålls. Den avgiftsminskning som genom förslaget kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

åstadkommas för den enskilde medlemmen av va-kollektivet torde nämligen
bli ringa. Härtill kommer alt de personkategorier som ytterst skall bära
skattekollektivets och va-kollektivets utgifter i stort sett sammanfaller.
Skattebetalarna är ju nämligen regelmässigt i behov av vatten och avlopp.

Utredningen tar härefter upp vissa frågor rörande engångsavgifter.
Numera tillgodogör sig nästan alla huvudmän engångsavgift, antingen
direkt enligt VAL:s regler eller genom överenskommelse i stadsplaneavtal.
I vissa fall ingår ett mot engångsavgiften svarande bidrag till
den allmänna va-anläggningen i tomträttsavgälden för fastighet som har
upplåtits med tomträtt.

Efter att ha gett exempel på engångsavgifternas storlek för olika byggnadstyper
i en del städer konstaterar utredningen att det föreligger en klar
tendens till höjning av dessa avgifter. Orsakerna härtill anges vara dels att
man vill kompensera penningvärdeförsämringen, dels att olika omständigheter
kan göra det påkallat att ta ut engångsavgifter som representerar ett
höjt realvärde. Avgiftshöjning kan sålunda bero på att huvudmannen för
att undgå låne- och skattefinansiering önskar öka avgiftsfinansieringen.
En annan orsak kan vara, att anläggningen genom tillkomsten av nya och
förbättrade anordningar, såsom reningsverk, övergång från kombinerat ledningssystem
till duplikatsystem e. d. har fått sin standard så höjd att
kapitalkostnaden per fastighet eller enhet stegrats väsentligt. En tredje
orsak kan vara, att nytillkommande fastigheter inom viss stadsdel på grund
av sin lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter vållar
särskilt höga anslutningskostnader. Det kan också tänkas, att kostnaderna
för anslutning allmänt sett ställer sig dyrare per enhet sedan en allmän
va-anläggning har byggts ut att omfatta ytterligare bebyggelseområden.

Utredningen anför att tvekan har uppstått om och i vilken utsträckning
det låter sig förena med principen om fördelning av avgifter efter de anslutna
fastigheternas nytta och med den allmänna kommunala likställighetsprincipen
att ändra del belopp till vilket engångsavgiften en gång har
fastställts. Frågan gäller om detta kan ske utan kompensation till fastighetsägare,
som genom ändringen kommer att få betala mera för anslutningen,
i fall då han inte får större nytta av den än den som har sluppit
undan med en lägre engångsavgift. Differentiering av brukningsavgifter
mellan olika grupper av brukare kan tekniskt genomföras utan större svårigheter.
Huvudmännen är emellertid angelägna att undvika olikheter i
debiteringen. De vill inte komma i sådana situationer att kompensation eller
utjämning mellan olika grupper av brukare kan komma på tal. Såvitt utredningen
har sig bekant har åtgärder för kompensation eller utjämning
inte förekommit i praktiken.

Utredningen anser det uppenbart atl det måste finnas ganska vidsträckta
möjligheter att ändra avgifter. Va-verken bör i princip drivas på
ett från företagsekonomiska synpunkter godtagbart sätt och huvudmannen

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

måste därför ha sådan rörelsefrihet i fråga om taxesättningen att han kan
anpassa sig efter rådande förhållanden, t. ex. i de hänseenden som nyss har
angetts. Det problem som ter sig aktuellt för utredningen är i vad mån höjningar
av engångsavgifter kan genomföras utan konsekvenser i form av
särskilda åtgärder för utjämning mellan olika grupper av brukare. Problemet
har tydligen uppkommit till följd av att VAL föreskriver, att fördelning av
brukarnas avgifter skall ske efter nytta. Det har väsentligen teoretisk karaktär.
I praktiken har nämligen höjningar ägt rum i betydande utsträckning
utan att brukarna ifrågasatt lagligheten därav och utan att särskilda åtgärder
för utjämning har varit på tal. Det kan möjligen antas, att tvekan
om lagstiftningens innebörd har haft en viss dämpande effekt på den takt,
i vilken höjningar av engångsavgifter har genomförts.

I utredningens förslag finns inte någon uttrycklig anknytning av avgiftsfördelningen
till brukarnas nytta. I stället föreslås att avgiftsskyldigheten
skall fördelas mellan brukarna ”efter skälig och rättvis grund”.

Utredningen anser, att frågan om huvudmans bundenhet vid en en gång
fastställd taxa kommer i ett ändrat läge, om lagen får den föreslagna lydelsen.
Det kommer inte längre att föreligga någon tvekan om att huvudman
har rätt att inom skäliga gränser ändra engångsavgiften. Höjningar bör
emellertid, oavsett anledningen, inte göras som chockhöjningar utan vara
måttliga. Om höjningar av engångsavgiften genomförs i etapper, där varje
höjning framstår som måttlig, kan befogad kritik för orättvis behandling
av va-anläggningens brukare inte anföras. Det kan vara klokt av huvudman
att tillämpa en rutinmässig ordning för höjningar i anledning av penningvärdeförsämring,
dels därför att oförändrad engångsavgift under lång tid
i realiteten betyder att avgiften sjunker, om hänsyn tas till realvärdet, dels
därför att inflationshöjningen annars kan komma att inkräkta på möjligheterna
att göra höjning därutöver, om detta skulle bli aktuellt. Att godta
måttliga höjningar av engångsavgiften förefaller utredningen stå i god
överensstämmelse med det närmande till de allmänna kommunala principerna
i fråga om bestämmande av avgifter, som skall ske enligt utredningens
förslag. Den kommunala självkostnadsprincipen anses inte innebära
förbud mot att vissa överskott uppkommer. Principen om likställighet kommunmedlemmar
emellan hindrar inte ändringar i taxa från tid till annan,
förutsatt alt likställigheten iakttas när ändringarna görs och att ändringarna
inte överstiger den gräns, som utredningen betecknar med uttrycket måttlig.

Utredningen har ingående övervägt hur den gräns skall kunna anges närmare,
som markeras av det flexibla uttrycket ”måttlig höjning”. Utredningen
har därvid funnit att det lämpligen får överlämnas åt huvudmännen
att med ledning av erfarenheter från detta och andra områden avgöra, vad
som kan anses tillåtet med hänsyn till den kommunala likställighetsprincipen,
där denna är tillämplig, och till den föreslagna va-lagens föreskrift
om skälig och rättvis grund för fördelningen av avgifter. Skulle tilltänkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

brukare vilja anföra klagomål t. ex. över att han har drabbats av högre
engångsavgift än andra, kan han vända sig till behörig prövningsinstans, i
första hand statens va-nämnd.

De synpunkter, som utredningen har anfört på möjligheterna att höja engångsavgift,
har motsvarande tillämpning på sänkning av sådana avgifter,
om och när ändring i sänkande riktning skulle komma att bli aktuell.

Utredningen påpekar slutligen att förekomsten av kapitaltillskott vid sidan
av va-lagens regler kan ge upphov till speciella problem vid ändring av
engångsavgifterna och att huvudmännen kan behöva vidta åtgärder för att
utjämna belastningen av skilda kategorier brukare inom verksamhetsområdet.

Förslaget till va-lag nämner inte något om att avgift kan utgå såsom engångsavgift
och såsom periodiska avgifter. Hinder för en uppdelning av avgiftsskyldigheten
enligt detta mönster skall emellertid inte föreligga. Utredningen
förutsätter vidare, att engångsavgift även i framtiden skall få
erläggas genom delbetalningar.

Utredningen har övervägt frågan om huvudmans möjligheter att ta ut
avgifter vid sanering av olika slag och omfattning. Bakgrunden
är, att det f. n. anses ovisst om huvudmannen vid omregleringar av fastighetsindelning
och bebyggelse kan ta ut en ny engångsavgift av ägare till
nybildad tomt eller nyuppfört hus. Frågan har varierande innehåll allt efter
omregleringens karaktär och omfattning.

Efter att ha gett exempel på olika fall av omreglering konstaterar utredningen
att ovissheten om möjligheterna att i de antydda fallen ta ut en
engångsavgift sammanhänger med att det inte kan anses klart vad erläggandet
av engångsavgift har för rättsliga konsekvenser. Uttrycket engångsavgift
torde inte innebära annat än att avgiften skall täcka kostnader av engångsnatur,
dvs. kapitalkostnader. Det torde vara lagligen möjligt att påföra
brukare ny engångsavgift, om huvudmannen har ådragit sig nya kapitalkostnader
på grund av förbättring eller liknande åtgärd beträffande anläggningen,
som kommer hela va-kollektivet eller väsentliga grupper inom
detta till godo. Den omständigheten att engångsavgiften bestäms och betalas
vid brukningstidens början och att dess belopp är maximerat efter
huvudmannens kapitalkostnader för anläggningen innebär inte, att avgiften
ger brukare någon andel i anläggningen eller något delägarskap eller över
huvud taget någon rättighet mot huvudmannen utöver rätten att bruka anläggningen
och därmed få vattenförsörjning och avlopp.

Vad beträffar frågan om engångsavgift på annat sätt medför allframtidskonsekvenser
kan enligt utredningens mening goda skäl anföras både för och
emot uppfattningen att så är fallet. För en sådan uppfattning talar bl. a. att
avgiften enligt VAL är knuten till fastigheten oavsett den därpå uppförda
bebyggelsen — låt vara att avgiften liksom bidrag till gatubyggnadskostnad i
vad avser avlopp bestäms med hänsyn inte bara till tomtens storlek utan

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

också i väsentlig grad till bebyggelsens eller byggnadsrättens omfattning och
art. Vidare torde man inte kunna bortse från att en fastighetsägare som har
gjort ett kapitaltillskott i form av engångsavgift kan hävda berättigade anspråk
på att för all framtid få avkastning av detta tillskott. Avkastningen
gottlörs honom genom lägre brukningsavgifter. Nedsättningen motsvarar i
princip räntan på engångsavgiften. Huvudmannen har ju kunnat välja mellan
att ta id engångsavgifter upp till den tillåtna maximigränsen och att ta
ut enbart brukningsavgifter. I det förra fallet måste brukningsavgifternas
totala belopp i princip vara så mycket lägre än i det senare fallet, att skillnaden
motsvarar ränta på engångsavgifternas totala belopp. Mot uppfattningen
om engångsavgiftens allframtidskonsekvenser kan främst anföras,
att avgiften i praktiken huvudsakligen motiveras av och till beloppet bestäms
efter bebyggelsen på fastigheten, inte efter tomten. När bebyggelsen
är uttjänt och avskriven, är det också rimligt att motsvarande engångsavgift
för vatten och avlopp och den därmed förenade rätten skall anses avskriven.
Riktigare uttryckt är det de med kapitaltillskottet bekostade ledningarna
som får anses uttjänta och avskrivna. Det berättigade i detta betraktelsesätt
är särskilt markerat i de fall, då sanering innebär att befintliga
ledningar, trots att de har varit fullt tillfredsställande för den tidigare bebyggelsen,
måste läggas om på grund av ökad bebyggelse eller i övrigt behov
av ökad kapacitet till följd av stadsplaneändring, ändrade gatu- eller
ledningssträckningar osv.

Utredningen anser, att frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på
förut bebyggd mark främst bör bedömas från praktiska synpunkter och på
basis av huvudregeln att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna
efter skälig och rättvis grund. Det torde således finnas anledning för huvudmännen
alt utforma sina taxor och allmänna bestämmelser enligt den
föreslagna lagen så, att engångsavgifterna i huvudsak anknyts till bebyggelsen
på fastigheten, inte till tomten. När bebyggelsen rivs, kan det följaktligen
bli fråga om att ta ut ny engångsavgift. Rivning av byggnader sker sällan
förrän efter minst femtio år. Mot bakgrund av de förändringar beträffande
va-anläggningen, dess kapacitet och utnyttjande, penningvärde, brukningsavgifter
osv. som måste antas ha inträtt under en femtioårsperiod,
framstår avskrivningen av engångsavgiften efter en sådan period som väl
motiverad. Utredningen påpekar vidare att om nybildad tomt inom saneringsområde
skulle tillgodoräknas engångsavgift, som betalats för tomter
eller delar av tomler, vilka ingår i den nya tomten, så skulle detta innebära
ett administrativt mycket betungande arbete. Resultatet skulle dessutom
lätt och ofta kunna föranleda delade meningar och ge upphov till
tvister.

Emellertid kan det förekomma fall, då det skulle vara stötande om inte
skälig hänsyn togs till den erlagda engångsavgiften, t. ex. när byggnad brinner
ned eller när den av någon anledning rivs efter relativt kort tid. Utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ningen anser att man kan förutsätta att huvudmännen — med beaktande av
regeln om kostnadsfördelning efter skälig och rättvis grund — kommer att
ta hänsyn till fastighetsägarnas berättigade anspråk på gottskrivning av engångsavgift,
som ännu inte kan anses helt avskriven, när det i de antydda
situationerna blir fråga om att ta ut nya avgifter. Det kan förväntas att huvudmännen
genom sin organisation, VAV, utformar erforderliga riktlinjer
för avskrivning av engångsavgift och att regler om detta införs i taxor och
allmänna bestämmelser.

Vad beträffar periodisk a avgifter anser utredningen det vara
naturligt att dessa förändras med hänsyn till förändringar i penningvärdet
och i andra betingelser för verksamheten. I flertalet fall torde höjningar
kunna genomföras utan kollision med avgiftsreglerna vare sig i gällande lag
eller i utredningens lagförslag.

Utredningen påpekar att avvägningen mellan avgiftsfinansiering
och skattefinansiering påverkar fördelningen av kostnaderna
för va-anläggningen. Skattefinansiering kan betyda att kommunmedlemmar,
som bor utanför va-anläggningens verksamhetsområde och som inte
får vattenförsörjning och avlopp genom den, trots detta såsom skattebetalare
deltar i kostnaderna för anläggningen. Frågan i vad mån detta är rimligt
beror på en rad olika omständigheter, bl. a. vilken fördel dessa kommunmedlemmar
kan anses ha eller få av anläggningen. Frågan är i och för sig inte
reglerad i VAL och inte heller i förslaget till ny lag. Men den har så nära
anknytning till avgiftsfrågorna, att utredningen anser att den förtjänar att
nämnas. Som framtida fördelar framhålls framför allt möjligheten att anläggningens
verksamhetsområde kan komma att omfatta även glesbygden.
Det är emellertid tydligt, att hänsynen till kommunmedlemmar, som inte får
vattenförsörjning och avlopp genom den allmänna va-anläggningen, ibland
kan ge huvudmannen särskild anledning att överväga en höggradig avgiftsfinansiering.
Hänsyn av detta slag kan tänkas — jämte de ökande kraven på
kommunala skattemedel för olika ändamål — medverka till den på va-området
liksom på andra områden märkbara tendensen att övergå från skattefinansiering
till avgiftsfinansiering eller i varje fall att öka avgiftsfinansieringen.

Utredningen har i sitt lagförslag slopat det nu gällande förbudet för huvudman
att ta ut avgift för s. k. utvecklingskostnad. Detta innebär
inte, att utredningen vill ge huvudman frihet att ta ut hela kostnaden för en
överdimensionerad anläggning av de brukare, som först blir satta i tillfälle
att utnyttja anläggningen. Tvärtom anser utredningen att dessa brukare
maximalt skall kunna debiteras avgifter motsvarande de kostnader, som behövts
för att just de skulle kunna förses med vatten och avlopp. Utvecklingskostnaden
skall huvudmannen alltjämt vara skyldig att förskjuta till
dess den kan tas ut av de nytillkommande brukare med tanke på vilka anläggningen
har dimensionerats. Utredningen anser, att detta följer av de

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

kortfattade regler om avgifter som förslaget innehåller. Begränsningen till
nödvändiga kostnader hindrar huvudman att ta ut högre kapitalkostnader
av en grupp brukare, som ansluter sig i en första omgång, än vad som är
nödvändigt för att förse just dem eller rättare deras bebyggelseområde med
vattenförsörjning och avlopp. I anslutning till redogörelse för ett par tänkta
fall av avgiftsuttag där frågan om utvecklingskostnad blir aktuell anför utredningen
under hänvisning till principen om avgiftsfördelning efter skälig
och rättvis grund, alt huvudmannen i sin kalkyl är skyldig att räkna med
den planerade utvidgningen och fördela avgifterna så, att han tar ut samma
eller ungefär samma avgift för kapitalkostnad av senare tillkommande brukare.

Utredningen ifrågasätter, om det i praktiken annat än rent undantagsvis
förekommer utvecklingskostnad av det slag som åsyftas i VAL. Det vanliga
torde vara, att allmän va-anläggnings verksamhetsområde successivt ökas
och att anläggningen efter hand förses med nya anordningar, dimensionerade
med tanke på att det samhälle, som den betjänar, befinner sig i fortlöpande
utveckling. Att fastslå vad som skall anses som utvecklingskostnad
är under sådana omständigheter inte möjligt. Ett förbud mot avgiftsfinansiering
av utvecklingskostnad framstår för dessa fall som meningslöst. Intrycket
att förbudet är överflödigt förstärks ytterligare av den omständigheten,
att kapitalkostnaderna för allmän va-anläggning ofta endast till en del
täcks genom avgiftsfinansiering. Viss skattefinansiering tillämpas i många
fall och torde komma att tillämpas också i fortsättningen, även om tendensen
går mot ökad avgiftsfinansiering. Vad som har anförts torde ge vid handen,
att det förtydligande av huvudreglerna om avgifter i VAL som regeln
om utvecklingskostnad innebär har haft ringa praktisk betydelse och att regeln
kan undvaras i en ny lag.

Utredningen anser det inte erforderligt med ett särskilt stadgande om
skyldighet för fastighetsägare att betala ränta på oguldet avgiftsbelopp.

Beträffande kostnaderna för omläggning till duplikatsystem
anser utredningen att huvudmannen bör kunna kräva att brukare
själv står för de kostnader som drabbar fastigheten, åtminstone när
omläggningen blir av måttlig omfattning. Paralleller kan dras t. ex. med
skyldigheten att anordna skyddsrum och att anordna skyddsräcken på tak.
Emellertid kan omläggningen i vissa fall bli mer omfattande och kostsam
än normalt. Då kan det vara rimligt att brukarkollektivet bestrider en skälig
del av kostnaden, i princip vad som överstiger en normalkostnad. Övergång
från kombinerat system till duplikatsystem brukar inte ske på en
gång utan successivt under lång tid. Huvudmannen liar därför inte anledning
att fordra omläggning beträffande fastighet, vars bebyggelse på grund
av ålder och beskaffenhet bedöms inte komma att stå kvar under längre tid,
och inte heller beträffande fastighet för vilken kostnaderna för en full -

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

ständig omläggning skulle bli oproportionerligt stora. I fall av sistnämnda
typ kan det ibland vara skäligt att stanna vid en partiell omläggning.

Principerna om maximering av avgifterna till vad som behövs för att
täcka nödvändiga kostnader och om fördelning av avgifterna efter rättvisa
och skälighet skall gälla. Ny engångsavgift bör emellertid inte tas ut. Däremot
bör hinder inte föreligga att engångsavgiften höjs för nytillträdande
brukare. Utredningen finner det dock sannolikt att huvudmännen kommer
att föredra att ta ut huvuddelen av kostnaderna för övergång till duplikatsystem
— i den mån de inte bestrids med skattemedel — i form av brukningsavgifter.
Härigenom blir kostnaden fördelad på hela brukarkollektivet,
vilket med hänsyn till åtgärdens vattenvårdande ändamål synes rättvist och
riktigt. Viss vägledning för bedömning av hithörande frågor kan möjligen
vinnas genom jämförelse med vad som praktiseras av elverken vid övergång
till annan strömart eller spänning. Jämförelsen bör dock göras med försiktighet,
eftersom förhållandena inte är fullt jämförbara och rättspraxis är
begränsad och inte entydig.

4.3.3 Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig om
huvuddragen i utredningens förslag till regler för taxa och avgifter. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län säger sig tillstyrka utredningens förslag. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län och Länsingenjörers förening förklarar sig inte
ha någon erinran mot vad utredningen har anfört beträffande taxa och
avgifter.

Stockholmstraktens vattenverksförbund anser att va-lagen inte bör innehålla
avgiftsregler för de kommunala va-verken men att taxesättningen för
övriga va-verk bör regleras i lagen.

VAV anser att uttrycket ”skålig och rättvis grund” i den föreslagna 14 §
av brukarna gärna torde komma att tolkas så att endast den sociala fördelningsregeln
får tillämpas. VAV finner det för den praktiska tillämpningen
vara i hög grad önskvärt att även den s. k. privaträttsliga kostnadsregeln får
uttryckligt stöd i lagtexten och föreslår därför att paragrafen kompletteras
med en mening av motsvarande innehåll som 15 § andra stycket VAL.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
anser att den kommunala besvärsrätten och den bevakning av taxefrågor,
som företrädare för fastighetsägar-, hyresgästs- och företagsintressen utövar
i de kommunala församlingarna, är tillräcklig garanti mot oskäliga
avgiftsuttag. Den av utredningen föreslagna tillämpningen av självkostnadsprincipen
skulle i praktiken bli redovisningsmässigt mycket komplicerad.
Styrelserna anser därför att de föreslagna avgiftsreglerna i 14 § andra stycket
bör slopas och avgiftsrätten bedömas enbart med ledning av kommunallagens
principer. Möjlighet att debitera anslutningsavgift efter särskilda
kostnader bör bibehållas, och styrelserna framhåller att en sådan möjlighet
skulle föreligga om avgiftsrätten bedömdes med ledning av allmänna kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

munalrättsliga principer. Skulle särskild avgiftsreglering tas in i va-lagen
ifrågasätter styrelserna om det inte behövs en uttrycklig lagbestämmelse om
rätt att debitera särkostnader och instämmer i så fall i VAV:s förslag. Anordningar
för viss eller vissa fastigheters behov i form av tryckstegringspumpar
vid leverans av renvatten till höghus och pumpar för avledande av
avloppsvatten från fastigheter med stort källardjup bör enligt styrelsernas
mening ombesörjas och bekostas av vederbörande fastighetsägare.

SMR finner utredningens uttalanden beträffande vad som skall anses
vara skälig och rättvis grund väl avvägda. Förbundet hemställer om ett
klargörande uttalande i propositionen att mängdrabatt kan och bör lämnas,
i varje fall med belopp motsvarande den kostnadsminskning som uppkommer
vid leverans av färskvatten till och avledande av avloppsvatten från
storförbrukare.

NBU har inga erinringar vad gäller de ganska allmänt hållna grundsatserna
för avgiftsberäkning och avgiftsfördelning utan finner det riktigt att
kommunala serviceinrättningar av detta slag skall vara självbärande. De
angivna reglerna kan emellertid medföra en viss risk för missbruk genom att
kommunerna tar ut avgifter, som utöver ersättning för kostnaderna innefattar
en skatteliknande pålaga, och därmed frångår de företagsekonomiska
principer som redovisas i betänkandet.

Svenska Riksbyggen delar utredningens mening att va-lagen inte bör betungas
med detaljerade avgiftsregler.

Länsläkaren i Malmöhus län anser att länsstyrelse eller annan myndighet
bör fastställa den taxa som skall gälla.

Det övervägande antalet remissinstanser som har uttalat sig i fråga om
självkostnadsprincipen har anslutit sig till Westmans särskilda
yttrande. Vissa har utan att uttryckligen instämma med Westman framfört
synpunkter som närmar sig dennes uppfattning. Ett fåtal remissinstanser
har tillstyrkt utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som delar Westmans uppfattning eller framför
synpunkter som ansluter sig till den kan nämnas länsstyrelsen i Stockholms
län, vissa kommunala organ i Stockholm, drätselkamrarna i Luleå, Malmö
och Sandviken, gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnderna i Höör och
Svalöv, kommerskollegium, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,
Svenska Riksbyggen samt Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsj
uris t er.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
anför utöver de av Westman framlagda synpunkterna följande.

Mot utredningens resonemang rörande internräntedebitering måste först
den invändningen göras, att brukningsavgifterna endast i undantagsfall torde
innefatta någon särskild andel för framtida investeringar frånsett smärre,
årliga sådana. Däremot skall självfallet avskrivning å va-anläggningarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

inrymmas i avgifterna. De kommunala va-verken lämnar också i det alldeles
övervägande antalet fall årliga driftunderskott vilket i regel beror på att
driften avsiktligt delvis skattefinansieras. Enligt den bearbetning av den
kommunala finansstatistiken som stadsförbundet verkställer redovisade städernas
va-verk för 1966 ett sammanlagt driftunderskott å ca 44 miljoner kronor
och endast ett fåtal verk uppvisade överskott. En va-taxa baseras på en
kalkyl för ett antal år framåt över de beräknade kostnaderna och intäkterna
(brukningsavgifterna), varvid i regel en balans mellan dessa eftersträvas.
Givetvis blir utfallet av va-verlcets drift icke helt i överensstämmelse
med kalkylen utan normalt uppstår under de olika åren vissa måttliga överellcr
underskott, men på sikt bör, om kalkylen är hållbar, dessa i stort sett
utjämna varandra. De driftöverskott som omväxlande med underskott kan
uppkomma kan således icke — såsom utredningen synes vilja göra gällande
— sägas bero på överuttag av avgifter och vara avsedda för framtida investeringar.
Överskotten torde i stället i regel sammanhänga med den periodisering
till ett år som ett års bokslut innebär.

Om i överensstämmelse med utredningens tankegång va-verken skulle
gottskrivas ränta på förekommande årliga driftöverskott och vid en nyinvestering
icke påföras ränta till den del investeringen skett med överskottsmedlen
kräves att överskotten på något sätt fortlöpande särskiljes i kommunens
räkenskaper. Utredningen har dock icke anvisat någon metod härför.
En redovisning av medlen på ett avräkningskonto med va-verket skulle
innebära att kommunen anses ha en skuld till en av sina förvaltningar eller
till brukarna — ett betraktelsesätt som är främmande för den kommunala
förvaltningen och redovisningen. Enligt kommunala bokföringsprinciper
med uppdelning på en driftbudget och en kapitalbudget är det framkomna
överskottet eLt driftöverskott och bör behandlas som sådant. Ur rent bokföringsmässig
synpunkt skulle således en metod att särredovisa verkens driftöverskott
på samma sätt som är föreskrivet i fråga om överskott å hamnrörelse
vara tänkbar, varvid ett års överskott skulle ingå som inkomst i verkets
driftbudget två år senare. En så genomgripande åtgärd synes dock ej
utredningen vilja förorda och bör ej heller vidtagas. Slutligen återstår möjligheten
alt avsätta överskotten till en investeringsfond för va-verket eller
till allmänna investeringsfonden, i senare fallet med någon redovisning
”inom linjen” av va-verkets andel av fonden. Det är dock icke förenligt med
kommunala redovisningsprinciper att ett driftöverskott föres till en kapitalfond.
För övrigt kan enligt de kommunala fondbildningsbestämmelserna
avsättning till en investeringsfond för ett va-verk icke ske utan Kungl.
Maj :ts medgivande och en uppdelning av allmänna investeringsfonden på
olika ändamål strider mot fondens syfte. När en ny investering i va-anläggningen
blir aktuell skulle enligt utredningens förslag de ackumulerade överskotten
så långt de räcker tagas i anspråk härför och vid beräkning av intern
ränta på anläggningens bokförda värde skulle överskottsmedlen undantagas.
Ett iakttagande av en sådan regel skulle framtvinga ytterligare en
fortlöpande avräkning med va-verket. Hur man skall förfara med va-verkens
driftunderskott — sådana är som ovan angivits ojämförligt mycket
vanligare än överskott — har utredningen icke berört. Konsekvensen borde
fordra att även underskotten särredovisades och att va-verken i stället belastades
med intern ränta härå, vilket för närvarande icke sker. Men om elt
va-verks överskott har tillförts en investeringsfond och underskott sedan
uppstår ett år kan fonden kommunalrättsligt icke tagas i anspråk för täckning
av underskottet. Ett fullständigt avskiljande av va-verkens ekonomi

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

från kommunens i övrigt torde därför kunna upprätthållas endast när verken
lämnar överskott medan systemet brytes då underskott uppkommer.
Enligt vår mening skulle en fortlöpande särredovisning och särskild ränteberäkning
av va-verkens år från år ackumulerade över- och underskott och
av investerade överskottsmedel bli mycket komplicerad och i längden helt
enkelt praktiskt ogörlig. Det kan för övrigt ifrågasättas om icke ett förfarande
att balansera över- och underskotten eller att föra dem till en fond i
stället för att låta dem ingå i kommunens samlade över- eller underskott
står i strid med kommunallagens budgeteringsregler i 53 § enligt vilka i utgitls-
och inkomststaten skall intagas kommunens samlade under- respektive
överskott för nästföregående år. Vi vidhåller den principiella ståndpunkt
som intogs vid våra av utredningen omnämnda diskussioner i dessa
trågor för ett tiotal år sedan med el- och gasverksföreningarna, nämligen
att fondering hos affärsverksförvaltning ej bör förekomma, att förvaltningens
avskrivnings- och överskottsmedel ej skall förbehållas denna förvaltning
utan höra till kommunens gemensamma finansförvaltning och att det måste
ankomma på kommunens fullmäktige att i varje särskilt läge avväga användningen
av kommunens samlade resurser för investeringsändamål.

I samband med frågan om intern ränteberäkning vill vi framhålla, att vi
förutsätter att i kostnaderna för va-anläggnings utförande får inräknas
även intern ränta på det kapital som ianspråktages under byggnadstiden,
s. k. intern kreditivränta. Det investerade egna kapitalet bör ju förräntas
även under investeringsskedet och räntekostnaderna ingå bland anläggningskostnaderna,
d. v. s. aktiveras.

Stockholms stads drätselnämnd anför i huvudsak samma synpunkter som
städs- och kommunförbunden och vill ha förslaget omarbetat så att va-verk
blir helt likställda med annan kommunal verksamhet som har till ändamål
alt tillhandahålla kommunmedlemmar rättigheter av olika slag. Stockholms
stads industriverksstyrelse påpekar att rättsförhållandet mellan huvudman
och brukare beträffande va-verken enligt utredningsförslaget kommit att i
övrigt regleras nära nog helt överensstämmande med vad som gäller i fråga
om kommunala el-, gas- och värmeverk och deras avnämare. Med hänsyn
härtill finns det inte anledning att i detta speciella fall göra åtskillnad mellan
dessa verk och va-verken, allra helst som motivet för en annan tillämpning
av självkostnadsprincipen synes svagt grundat och förslaget i denna
del skulle leda till praktiska svårigheter vid tillämpningen.

Kommunalnämnden i Svalöv säger sig bestämt avstyrka utredningens
törslag om särbehandling av va-verken inom de kommunala räkenskaperna.
Förslaget betecknas som direkt verklighetsfrämmande. Det saknar nu motsvarighet,
men en liknande ordning skulle enligt nämnden säkerligen med
lika stor rätt kunna anses motiverad på andra områden. Systemet anses
innebära ett betydande ingrepp i den kommunala handlingsfriheten och
risker för onödiga missförstånd, som endast skapar irritation och stridigheter.
I praktiken torde bestämmelsen kunna förutses få liten reell betydelse,
då möjligheterna till interna pålägg bokföringsmässigt förhindrar redovisning
av överskott. Det torde inte kunna påvisas att nuvarande bestämmelser
har medfört att abonnenterna fått erlägga oskäliga avgifter. Eftersom abon~

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

nenterna som regel även är kommunmedlemmar har de enligt nämnden
möjlighet att få tillräcklig insyn i och inflytande på verkets drift.

Kommunalrättskommittén anför att utredningens behandling av självkostnadsregeln
synes inbjuda rättstillämpningen till alltför långtgående anspråk
på precision vid kostnadsberäkningen. Vid överprövning av kommunala
taxebeslut måste enligt kommitténs mening betydande marginaler lämnas
för olika uppfattningar om exempelvis avsättning till framtida utbyggnad,
avskrivningsförfaranden och räntesatser. Kommittén anför vidare att
överskott som framstår som ringa när de slås ut på de enskilda brukarna
inte bör tillmätas legal betydelse och att utredningens synpunkt att onödigt
kostsamma åtgärder inte i sin helhet får inverka på kostnadsberäkningen
med hänsyn till gängse bevisregler praktiskt taget lär sakna betydelse för
rättskipningen på området.

Drätselkammaren i Luleå kan, i allt fall vad gäller kommunalägda vaanläggningar,
inte acceptera resonemanget att man vid prövningen huruvida
kostnaderna har varit nödvändiga även skall ge sig in på en bedömning
av om de har varit affärsmässigt motiverade eller kunnat reduceras
genom rationaliseringsåtgärder. Man bör kunna utgå ifrån att de kommunala
organen själva utövar tillräcklig bevakning i dessa avseenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att skäl synes tala för att upplåtelse
av gatumark till de ledningsdragande verken bör kunna beläggas med rimlig
avgift och att, om sådan kompensation inte erhålls, motiv torde föreligga
för kommunen att i rimlig grad gottskriva sig eventuellt uppkommande
överskott. Även Stockholms stads gatunämnd och drätselnämnd anser
att upplåtelse av gatumark till de ledningsdragande verken bör kunna beläggas
med skälig avgift.

Utredningens förslag beträffande självkostnadsprincipen tillstyrks av
SKTF och VAV.

VAV anför följande. Va-verkens inkomster består av dels engångsavgifter,
dels brukningsavgifter. Engångsavgifterna inlevereras f. n. i flera fall
till kommunens kassa utan att komma va-kollelctivet till godo. Särskilt med
tanke på att engångsavgifterna numera ofta uppgår till betydande belopp —
som exempel nämns att engångsavgiften för en normal enfamilj svilla kan
överstiga 10 000 kr. — är det enligt föreningens mening stötande för den
allmänna rättskänslan att taxeavgifter av detta slag inte används för avsett
ändamål utan att, när motsvarande belopp anvisas va-verket för investeringar,
verket genom att påföras internränta och återbetalningsskyldighet
genom amortering eller avskrivning av anvisat belopp åsamkas merkostnader
som måste täckas med brukningsavgifter. Härigenom får va-kollektivet
betala engångsavgiften två gånger. Den första avgiften blir helt att
jämställa med en skatt till kommunen. VAV:s styrelse har enhälligt uttalat
sin principiella anslutning till de riktlinjer och förslag som utredningen
senare har lagt fram i sitt betänkande. Sedermera har emellertid nio av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

fyrtiotal medlemmar som yttrat sig till föreningen, däribland Stockholms
stad, anslutit sig till den avvikande mening som Westman har anfört i sitt
särskilda yttrande. Föreningen påpekar avslutningsvis att, om principen om
strikt självkostnad skulle slopas i va-lagen, logiken torde kräva att en motsvarande
ändring görs i lagen om kommunala renhållningsavgifter.

SKTF säger sig vilja starkt framhålla det berättigade i utredningens förslag
och anför följande. Med hänsyn till det mycket stora investeringsbehovet
för va-anläggningar både när det gäller reningsverk, men kanske framför
allt för rörnät och speciellt vid övergång till duplikatsystem, tas av brukarna
ofta ut brukningsavgifter, så beräknade att viss fondering av medel
kan ske med tanke på framtida investeringar. På samma sätt tas anslutningsavgifter
ut, som ofta är av betydande storleksordning. Det är av avgörande
betydelse för va-verkens framtida ekonomi, att dessa avgifter verkligen
kommer va-kollektivet till godo och inte, som nu i vissa fall sker, tillförs
stadskassan för att sedan få lånas av va-verken att förräntas och amorteras
som vanliga lånemedel. Ett sådant förfarande blir i längden betungande
för va-taxan och kan inte heller anses förenligt med brukarnas rättmätiga
intressen. Det kan från bokföringssynpunkt inte erbjuda någon som helst
svårighet att åstadkomma den kostnadsredovisning, som utredningens
förslag innebär. Från rent statistisk synpunkt skulle man även vinna den
fördelen, att va-taxorna blev jämförbara och grundade på samma förutsättningar.

Hyresgästernas Riksförbund understryker starkt utredningens synpunkter
rörande taxa och avgifter men tillägger att förbundet har sig bekant att
möjligheten att i självkostnaderna inräkna avsättning till framtida utbyggnader
har kommit att missbrukas. Det har sålunda förekommit att avgifterna
med nämnda motivering under en lång följd av år hållits på mycket hög
nivå utan att anläggningarna ens projekterats. En begränsning synes enligt
förbundet motiverad, exempelvis så att avgift inte får avse kostnad som
ligger längre fram i tiden än fem år.

Några remissinstanser, som godtar utredningens grundläggande principer,
har anfört vissa speciella synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
pekar på de ökade krav som från vattenvårdssynpunkt för framtiden måste
ställas på avloppsanordningarnas rationella utformning och skötsel samt
därav föranlett större behov av planering och provtagningar i recipienten
såväl för klarläggande av reningsmetod som för uppföljning av reningsresultatet.
Kostnader härför som faller på huvudmannen bör enligt länsstyrelsen
få inräknas i självkostnaderna och alltså kunna tas ut av brukarna.
SHI anför att samhället genom oförbehållsam tillämpning av självkostnadsprincipen
frånhänder sig möjligheten att med ekonomiska medel
påverka förbrukningen av den naturtillgång som råvatten utgör och att
detta kanske inte är önskvärt under alla förhållanden. En utväg ur detta
dilemma torde enligt institutet vara att självkostnaderna för va-anläggning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ar beräknas i enlighet med utredningens förslag i syfte, att fastställa den
ersättning som tillkommer va-verken och att möjligheter dessutom bereds
alt i speciella fall fastställa ett tillägg till de beräknade avgifterna.

Naturvårdsverket påpekar att reglerna för uttag av va-avgifter från brukare
har stor betydelse för vattenvårdsverksamheten eftersom finansieringen
av avloppsreningsanläggningar i hög grad påverkas härav. Verket
ifrågasätter därför om man behöver ange några gränser för sådana uttag.
Om en begränsning av avgiftsuttaget ändå anses erforderlig bör emellertid
huvudman ha möjlighet att utöver självkostnaden ta ut viss utvecklingskostnad
exempelvis till en särskild va-fond. En avgiftspolitik med viss planering
för framtida behov måste enligt verket vara i brukarnas intresse.

HSB anser, främst med hänsyn till nödvändigheten att hålla bostadskostnaderna
på en rimlig nivå, men också på grund av att miljövården är ett
intresse för alla, att investeringar för att tillgodose de ökade kraven på
vattenvård i sin helhet bör finansieras skattevägen.

Flertalet remissinstanser har inte behandlat utredningens uttalanden
rörande engångsavgifter. De remissinstanser som uttalat sig har
haft olika uppfattningar. Såvitt avser frågan om uttagande av ny engångsavgift
har följande synpunkter framförts.

Vattenöverdomstolen anser att förslaget inte kan anses helt invändningsfritt
och att uttag av ny engångsavgift bör komma i fråga bara vid ökat
brukande eller när nybyggnad föranleder att va-nätet måste läggas om,
varvid den nya engångsavgiften bör ha karaktär av tilläggsavgift.

Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län torde i realiteten svårigheterna att
ta ut förhöjda engångsavgifter kvarstå om utredningens förslag genomförs.
Det hade därför varit önskvärt att enhetliga och mer precisa regler hade
utarbetats i detta avseende. Om sådana inte anses kunna införas i den nya
lagen bör åtminstone ett klarläggande ske i tillämpningsbestämmelser till
lagen. För att inte onödigtvis betona karaktären av engångsföreteelse anser
länsstyrelsen alt man bör ersätta begreppet engångsavgift med anslutningsavgift.

Om utredningens uttalanden även syftar på dem som redan är brukare,
kan de enligt SMR inte lämnas utan erinran. Förbundet utgår från att ett
avtal mellan huvudman och industriföretag står fast under avtalstiden, om
inte annat uttryckligen har överenskommits. Även bortsett härifrån synes
det emellertid förbundet egendomligt att en av huvudmannen fastställd
engångsavgift för en industribyggnad skulle kunna ändras av andra skäl
än att fastighetens vatten- och avloppsförhållanden förbättras. Tanken att
huvudmannen för att undgå låne- och skattefinansiering skulle kunna debitera
ytterligare tillskott i form av engångsavgifter avvisas bestämt. Att
nytillkommande fastigheter inom viss stadsdel på grund av särskilda förhållanden
vållar särskilt höga anslutningskostnader avvisas också som
grund för ändring av engångsavgiften, eftersom dessa merkostnader bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

bäras av de nytillkommande fastigheterna. Att ytterligare engångsavgifter
skulle kunna utkrävas som kompensation för ändring i penningvärdet finner
SMR uteslutet om inte motsvarande regler införs på andra rättsområden.
Det här anförda gäller i tillämpliga delar även i fråga om periodiska
avgifter.

I övrigt har remissinstanserna, utöver vad som i det följande anförs
beträffande saneringsfastigheter, inte haft andra synpunkter på engångsavgifterna
än att NBU anser att bestämmelsen i 16 § andra stycket VAL
om rätt till uppdelning av engångsavgiften bör behållas. Denna rätt är så
betydelsefull för den enskilde brukaren att vad som har anförts i motiven
inte utgör tillräcklig garanti.

Med anledning av vad utredningen anför om avgifter vid sanering
påpekar Gävle stads gatukontor, att uttalandet om att engångsavgiften
skulle anknytas till bebyggelsen i viss mån synes strida mot den
föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obebyggd tomt.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
ansluter sig till utredningens synpunkter samt tillägger att det i vart fall
då befintlig bebyggelse ersätts av ny bebyggelse med annan karaktär och
omfattning inte rimligtvis kan göras gällande att anslutning skulle kunna
påkallas utan att ny anslutningsavgift tas ut. Frågan anses ha väsentlig
betydelse för kommunerna i samband med den intensifierade ombyggnad
av äldre tätortskärnor som nu pågår eller planeras. VAV vitsordar att frågan
om engångsavgifter vid sanering f. n. är oklar från både administrativa
och rättsliga synpunkter och därför kan orsaka segslitna meningsskiljaktigheter
mellan huvudmän och brukare och föranleda ett administrativt
arbete av oproportionerlig omfattning. Det anses därför angeläget att entydiga
och enkla regler tillskapas på detta område. Utredningens förslag
tillstyrks. VAV finner det angeläget att understryka, att uttagande av engångsavgifter
vid sanering inte är något fiskaliskt intresse för huvudmannen
utan en fråga om skälig kostnadsfördelning mellan brukarna. Eftersom
huvudmannen har rätt att skaffa sig täckning för samtliga kostnader för
va-anläggningen genom avgifter, blir avgiftsuttagets fördelning i första
hand en fråga om rättvisa och skälighet.

NBU kritiserar vad utredningen anför om att engångsavgift normalt
måste anses avskriven efter en femtioårsperiod. Utredningen synes ha förbisett
att huvudmannen via löpande brukningsavgifter kan ha betingat sig
kompensation för avskrivningar på ett realistiskt återanskaffningsvärde
under lång tid. Huvudmannen skulle i ett sådant fall kunna bli dubbelkompenserad.
Även om fastighetsägare, som genomför en sanering, har förvärvat
fastigheten ganska nyligen och alltså själv inte nämnvärt bidragit
till de avskrivningar, som huvudmannen bekostat via löpande va-avgifter,
måste han rimligen få tillgodoräkna sig företrädarnas avskrivningsbidrag.

Vattenöverdomstolen anför beträffande utvecklingskostnader -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

na följande synpunkter. Om brukare maximalt skall kunna debiteras avgifter
som motsvarar de just för honom erforderliga kostnaderna för anläggningen
kommer överskjutande kostnader för denna att bestridas med
skattemedel och sålunda betunga också dem som inte har någon direkt
nytta av anläggningen. Dessa överskjutande kostnader, utvecklingskostnader,
har nedlagts för att anläggningen vid den fortsatta exploateringen inte
skall onödigtvis fördyras. Utvecklingskostnaden kommer således de ursprungliga
brukarna till godo framdeles genom lägre brukningsavgifter.
Det synes därför rimligt att dessa brukare till en början ensamma får svara
också för de årliga utgifter som betingas av utvecklingskostnaden, i allt fall
så långt avgiftshöjningen blir måttlig.

Beträffande kostnaderna för omläggning till duplikatsystem
har inte framförts några andra synpunkter än att VAV
framhåller att frågan om fördelning av kostnaderna mellan fastighetsägare
och va-verlc, i de fall åtgärderna inom fastigheten är förenade med så stora
kostnader att det inte rimligen kan fordras att de skall bäras av fastighetsägaren
ensam, kan väntas bli förknippad med relativt komplicerade bedömningsfrågor.
VAV framhåller att det inte torde vara tillfyllest att, såsom
utredningen har angett, skälig kostnad för fastighetens del bedöms
endast efter dess och bebyggelsens storlek. Hänsyn torde även böra tas till
bebyggelsens ålder, värde och avkastning eller räntabilitet.

Vissa remissinstanser har pekat på de svårigheter som kan uppkomma
om det finns flera va-verk i en kommun. Vattenöverdomstolen
samt kommunalnämnderna i Höör och Svalöv anser det önskvärt med ett
klarläggande av frågan om flera va-verk i samma kommun från avgiftssynpunkt
är att anse som en eller flera anläggningar. Nämnden i Svalöv
tillägger att det från administrativ synpunkt får betraktas som synnerligen
tungrott om självkostnadsprincipen skulle framtvinga en omfattande
differentiering av taxorna inom samma kommun. Drätselkammaren
i Trelleborg anser att författningsförslaget bör arbetas om så att det möjliggör
att den totala självkostnaden för huvudmannens hela va-verksamhet
blir övre gräns för avgiftsuttaget. Styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet anser att det i samband med en
ny va-lag bör beredas möjligheter att vid kommunsammanläggningar eller
i andra fall få till stånd en utjämning av taxorna för olika va-anläggningar
med samma huvudman. Från rationell synpunkt anses en sådan utjämning
med enhetliga taxor som slutresultat synnerligen motiverad och utjämningen
anges kunna ske genom att de olika anläggningarna betraktas som
en enhet, varvid taxorna kan bestämmas med hänsyn till den totala kostnaden
för anläggningarna.

SKTF och VAV anser det önskvärt med en bestämmelse om att avgiften
under alla förhållanden binds till fastigheten på samma sätt
som exempelvis lantmäterikostnader. Liknande synpunkter framförs av

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1D70

styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet såvitt
gäller anslutningsavgifter.

Drätselkammaren i Malmö och Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings
jurister anser under hänvisning till rättsfallet NJA 1966: 199 att en
uttrycklig bestämmelse om skyldighet för fastighetsägare att betala ränta
på oguldet avgiftsbelopp är önskvärd.

4.4 Installationsbestämmelser

4.4.1 Gällande ordning m. m. Regler om installationer på va-området finns
inte upptagna i VAL. Som framgår av vad som sägs i det följande finns vissa
regler härom i BS. SKTFrs normalförslag år 1959 till reglemente för kommunalt
vatten- och avloppsverk innehåller en rad bestämmelser om va-installationer.

Med installationer avses enligt punkt 8 i normalförslaget alla för anslutning
till den allmänna va-anläggningen avsedda ledningar med tillbehör
inom fastighet, dock inte va-verkets mätapparater eller sådana verket tillhöriga
ledningar, som verket enligt avtal eller på annan grund har fått rätt
att dra fram och bibehålla. Bestämmelserna om installation i normalförslaget
skall också gälla den del av servisledning som inte ingår i den allmänna
va-anläggningen.

Normalförslaget förutsätter, att va-verket skall utöva en långt gående
tillsyn över installationernas utförande och beskaffenhet, över anbringande,
reparationer och andra arbeten med installationer och i någon mån även
över deras underhåll och brukande. Installationsarbete får, enligt punkt 10
i normalförslaget, utföras endast av verket självt och av den som innehar
av huvudmannen för va-verket meddelad entreprenörsrättighet. Frågan om
sådan rättighet återkommer jag till i följande avsnitt.

Utförande av installationsarbete kräver enligt punkt 9 i normalförslaget,
liksom ändring eller komplettering av befintlig installation, anmälan till
va-verket på fastställt formulär. Punkt 11 i normalförslaget förutsätter, att
bestämmelser skall utfärdas om beskaffenheten av materiel och material
för installation och om ”sättet för dess utförande, kontroll och besiktning
samt underhåll och nyttjande”. Bestämmelserna skall meddelas dels i form
av föreskrifter, som huvudmannen utfärdar och länsstyrelsen fastställer,
dels såsom anvisningar, meddelade av va-verket i varje särskilt fall. Normalförslaget
innehåller vidare i punkt 12 bestämmelse om rätt för va-verket
att för uppsikt och kontroll få tillträde till installation, både då den utförs
och sedan den har färdigställts. Enligt punkt 13 skall installation, innan
den tas i bruk, efter besiktning ha godkänts av va-verket.

Bestämmelser rörande installationer torde enligt utredningen ha utfärdats
av de flesta huvudmän. Dessa bestämmelser synes vara dels generella
regler, överensstämmande helt eller väsentligen med de bestämmelser i
normalförslaget, för vilka nyss redogjorts, och upptagna i reglemente för

Knngl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

va-verket, dels sådana speciella föreskrifter om installationsenheternas beskaffenhet
och installationernas utförande m. m. som avses i punkt 11 av
normalförslaget, dels anvisningar för särskilda fall och för detaljer. De två
förstnämnda slagen av bestämmelser skall enligt 12 § VAL antas av huvudmannen
och fastställas av länsstyrelsen. Anvisningar kan däremot meddelas
av va-verket utan medverkan av annan.

Innebörden och omfattningen av bemyndigandet i 12 § VAL har belysts
genom två avgöranden av Kungl. Maj :t med anledning av besvär över vägrad
fastställelse av reglementen för va-verlc, som grundats på normalförslaget.
Avgörandena visar att 12 § skall ges en mycket begränsad tillämpning.

I vissa kommuner torde enligt vad utredningen anför reglementen från
tiden före VAL alltjämt tillämpas. Dessa äldre reglementen för vattenverk
liksom övriga bestämmelser som avser vattenverk och vattenledning har
annat rättsligt underlag än reglementen för avloppsverk och andra bestämmelser
om avloppsverk och avloppsledning. De förra har i regel grundats
på 1868 års ordningsstadga för rikets städer, de senare på 1919 års hälsovårdsstadga.
Vissa bestämmelser, bland dem framför allt sådana, som innehöll
sanktioner i form av böter, förutsatte för att bli gällande fastställelse
av länsstyrelsen.

SKTF, i det nu aktuella hänseendet efterträdd av VAV, har till ledning
för de anslutna va-verken förutom normalförslag till reglemente för kommunalt
va-verk utfärdat normalförslag till bestämmelser om installationers
utförande samt deras underhåll och nyttjande.

Va-verken är i regel kommunala affärsdrivande verk. De hör till den typ
av kommunala verk som brukar betecknas ledningsverk. Till samma verktyp
hör de kommunala gasverken och elverken. Även för gasverk och elverk
har regelmässigt utfärdats kommunala reglementen med förhållningsregler
för verkstyrelserna. Dessa reglementen har i allmänhet väsentligen samma
utformning som reglementena för kommunala va-verk.

De lokala bestämmelserna rörande vatten och avlopp har undersökts av
justitieombudsmannen (JO) och föranlett en framställning från honom till
Kungl. Maj:t. Framställningen, som återges i JO:s ämbetsberättelse år
1958 s. 324, ger vid handen, att de äldre lokala vattenstadgorna, avloppsstadgorna
osv. redan vid sin tillkomst var behäftade med allvarliga brister
i formella och andra hänseenden. Beträffande lokala föreskrifter om besiktning
och godkännande av ledningsarbeten samt om ledningars utförande
och beskaffenhet har JO bl. a. uttalat tveksamhet om lämpligheten av att,
såsom ofta skett i de äldre stadgorna, straffbelägga avvikelser från föreskrifterna.
JO har vidare anmärkt på att såväl 1919 års hälsovårdsstadga,
vilken alltjämt gällde då JO:s framställning gjordes, som VAL innehöll bemyndiganden
att utfärda lokala föreskrifter om installationer.

Vid olika tillfällen har framförts förslag att installationsbestämmelser

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

borde utfärdas i samma ordning som föreskrifter och anvisningar enligt
byggnadslagstiftningen. Med anledning härav kan det vara lämpligt att här
i korthet nämna vad som gäller i detta hänseende.

Befogenheten att meddela föreskrifter och anvisningar enligt BS utövas
enligt 76 § stadgan av planverket, vilket tillkom den 1 juli 1967 efter uppdelning
av byggnadsstyrelsen. Föreskrifter, dvs. bindande bestämmelser,
skall, om de är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse eller om de av annan
orsak är av större vikt, för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj :t.
Föreskrift, som rör även annan myndighets verksamhetsområde, meddelas
efter samråd med den myndigheten.

Byggnadsstyrelsen hade tidigare sammanfört bestämmelser enligt 76 §
BS i en särskild regelsamling, Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan,
BABS, utgiven 1960. En ny upplaga av denna regelsamling,
benämnd Byggnorm 1967, gäller fr. o. m. den 1 januari 1968. Samtliga bestämmelser
i 1960 års BABS hade formellt karaktären av anvisningar.
BABS innehöll inte några bestämmelser om va-installationer. 1967 års regelsamling
innehåller såväl föreskrifter som anvisningar. Inte heller däri
ingår bestämmelser om va-installationer.

BS ger visst underlag för planmyndigheten att utfärda installationsbestämmelser.
I 44 § 7 mom. föreskrivs nämligen, att bl. a. ledningar för vatten
och avlopp skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller
sanitär olägenhet inte uppkommer. Emellertid handhas ärenden om vainstallationer
inte — annat än möjligen i enstaka undantagsfall — av byggnadsnämnderna,
utan av andra organ, nämligen va-verken och i någon mån
hälsovårdsnämnderna.

När det gäller tillsynen över byggnadsföretag finns bestämmelser i 64 §
BS. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över sådana företag, för vilka krävs
byggnadslov, och får verkställa de besiktningar som behövs. Nämnden får
också besiktiga företag, vartill byggnadslov inte behövs. Av paragrafen
framgår vidare att vid slutbesiktning den byggande skall förete bevis av
vederbörande skorstensfejare i fråga om eldstäder m. m. Om byggnadsnämnden
finner det nödvändigt skall också företes bevis av sakkunnig person,
att kontroll verkställts av bl. a. värmeledningsanläggning.

På va-området utövas en viss typgodkännande verksamhet. Detta sker
genom en särskild, inom VAV tillsatt prövningsnämnd, bestående av sju
personer. Prövningsnämnden undersöker apparater, maskiner och andra
installationsenheter på begäran av fabrikant och yttrar sig över dem. I yttrande
förklaras antingen att installationsenheten kan godkännas eller att
den inte kan godkännas. Detta innebär, att nämnden inte uttryckligt godkänner
eller underkänner prövad installationsenhet utan ger va-verken en
rekommendation att godkänna eller inte godkänna enheten i fråga. Nämndens
yttranden är inte bindande för va-verken. Dessa är formellt oförhindrade
att godkänna en installationsenhet som prövningsnämnden har för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

klarat inte kunna godkännas och tvärtom. I praktiken torde emellertid vaverken
numera inte avsiktligt avvika från prövningsnämndens rekommendationer.

4.4.2 Utredningen. Utredningen framhåller att bemyndigandet för allmän
va-anläggnings huvudman i 12 § VAL är svårtolkat och dess räckvidd omdiskuterad.
Det avser rätt att utfärda närmare föreskrifter om brukandet
av anläggningen för ansluten fastighets behov. Frågan om bemyndigandet
omfattar installationsbestämmelser i form av speciella föreskrifter kan inte
med säkerhet besvaras. Ett negativt svar framstår dock såsom det sannolikt
mest riktiga. Enligt utredningen är det angeläget att den oklarhet som
sålunda råder bringas att försvinna.

Installationsbestämmelser på va-området behövs enligt utredningen för
att tillgodose viktiga allmänna intressen. Undermåliga va-installationer kan
medföra sanitära olägenheter av allvarligt slag och framkalla skador på
person och egendom. Skadorna kan drabba både den brukare, som äger installationen,
andra brukare, huvudmannen och utomstående. Huvudmannen
bär enligt VAL ansvar för att den allmänna va-anläggningen fungerar
väl. För att han skall kunna ta detta ansvar fordras, att han kan räkna med
att installationsenheter, som kopplas till anläggningen, är av tillfredsställande
beskaffenhet.

Utredningen betonar att installationsbestämmelserna till en del har byggnadsteknisk
karaktär. I varje fall griper de in i byggnadsverksamheten. Installationsenheter
utgör en både till omfång och antal betydande del av det
material, som används vid husbygge. De med byggnadsproduktion sysselsatta
företagarna har ett påtagligt intresse av att installationsbestämmelserna
är enhetliga. Detta intresse gör sig gällande med särskild styrka vid
industrialiserat byggande. Installationsbestämmelser, som varierar från den
ena kommunen till den andra, är ägnade ait lägga hinder i vägen för byggnadsverksamheten.
Bestämmelser, som binder de godkännande myndigheterna
vid klart angivna och enhetliga krav, är däremot ägnade att främja
byggnadsverksamheten och sådana bestämmelser eftersträvas därför av
byggföretagarna.

Enligt utredningen är det uppenbart, att kravet på enhetlighet för sitt
förverkligande förutsätter någon form av centralisering av befogenheten att
meddela installationsbestämmelser. Vidare förutsätter det, att de lokala instanserna
blir bundna av vad den centrala instansen har bestämt eller att
de, utan att vara formellt bundna, faktiskt tar hänsyn till detta på grund
av den centrala instansens ställning och auktoritet. En centralisering av här
åsyftat slag har redan kommit till stånd på åtskilliga områden, såsom byggområdet
samt hälsovårdens och brandförsvarets områden.

Enligt utredningens mening finns det fog för anspråket på att installationsbestämmelser
skall vara enhetliga för hela landet och att de skall ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

färdas av den centrala myndigheten för byggnadsverksamhet. De standardiseringskrav,
som har gjort sig gällande med sådan styrka på byggområdet
och föranlett att centraliseringen av befogenheten att utfärda tekniska bestämmelser
där har drivits längre än på andra områden, framträder enligt
utredningens mening i lika hög grad i fråga om installationsenheter som i
fråga om annan byggnadsmateriel. Utredningen föreslår därför att planverket
får befogenhet att centralt utfärda installationsbestämmelser i den
ordning, som föreskrivs i 76 § BS, och att låta installationsbestämmelser,
som utfärdas i denna ordning, efter hand ersätta de lokala bestämmelser,
vilka huvudmännen för allmänna va-anläggningar har utfärdat och som
f. n. tillämpas. Bestämmelserna bör utgöras både av bindande föreskrifter
och av anvisningar med karaktär av rekommendationer.

Vid utformningen av bestämmelserna måste enligt utredningen hänsyn
tas till huvudmännens ansvar för va-anläggningarnas funktion och därav
följande intresse av att installationsenheterna är så beskaffade och utförda,
att anläggningens funktion inte äventyras. Detta intresse, som i varje fall till
en del kan gå utöver eller vid sidan av de byggnadstekniska intressena, måste
tillgodoses i installationsbestämmelserna även när dessa utfärdas av planmyndigheten.
Denna måste därför samråda och samverka med centralt organ
för va-verken för att få kännedom om dessas önskemål. Centralt organ
för va-verken är VAV. Ett nära samråd och samverkan med VAV är påkallat
även därför att VAV i väsentligt högre grad än planverket har och tills vidare
kan beräknas fortsätta att ha tillgång till expertis på va-området.

Utredningen framhåller att installationsbestämmelserna på va-området i
princip bör kunna omfatta alla installationsenheter, som kan kopplas till
ledningssystemet inom byggnad. De bör alltså omfatta även apparater, maskiner
och liknande tillbehör till va-ledningar. De bör kunna utformas så
att de tillgodoser krav i fråga om standard, standardisering och liknande.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande installationsbestämmelser
att va-lagen skall inrymma en regel, att va-installation skall
vara så beskaffad och utförd, att den är godtagbar från den allmänna hälsovårdens
synpunkt och tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglighet
och ändamålsenlighet. Vidare föreslås att föreskrifter samt råd
och anvisningar om beskaffenheten och utförandet av va-installation skall
utfärdas i den ordning, som enligt byggnadslagstiftningen i allmänhet gäller
för bestämmelser rörande anordningar, som ingår i byggnad, och rörande
byggnadsarbeten.

På det lokala planet representeras de byggnadstekniska synpunkterna i
första hand av byggnadsnämnden och va-synpunkterna av va-verket. Eftersom
synpunkterna griper i varandra och tillgänglig expertis på va-installationer
till övervägande del finns hos va-verken är enligt utredningen nära
samråd och samverkan påkallad även på det lokala planet. Från principiella
utgångspunkter skulle uppgifterna mellan de två lokala instanserna möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ligen kunna fördelas så, att byggnadsnämnden ansvarade för tillsyn Över
tillämpningen av bestämmelser om installationsenheters beskaffenhet och
montering m. m. i samband med att byggnad uppförs eller ändras, medan
va-verket svarade för tillsyn över den fortsatta användningen och underhållet
av installationerna. I praktiken kan emellertid en sådan uppdelning
inte genomföras. Samarbete mellan byggnadsnämnden och va-verket måste
förekomma både vid nybyggnad och vid efterföljande tillsyn. Planverket
bör ge byggnadsnämnderna anvisningar med riktlinjer för hur deras och
va-verkens arbete skall samordnas. Det bör ankomma på byggnadsnämnden
att vara samordnande organ.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan byggnadsnämnd
och va-verk anför utredningen ytterligare bl. a. följande. Byggnadsnämnden
bör ha och utöva de uppgifter som enligt BS ankommer på detta organ i
samband med nybyggnad även såvitt gäller va-installationer. Samtidigt bör
garantier skapas för att nämnden inte godkänner installation som huvudmannen
för allmän va-anläggning finner inte vara godtagbar. Fördelningen
av uppgifter mellan byggnadsnämnd och huvudman skall kunna variera, beroende
på skilda lokala förutsättningar. Det bör vara möjligt för byggnadsnämnden
att inhämta va-verkets yttrande rörande planerat och utfört arbete
med installation. Det förutsätts att va-verket grundar detta yttrande på handlingar
och besiktningar. Byggnadsnämndens beslut kan därefter meddelas
på grundval av va-verkets yttrande. Det bör å andra sidan vara möjligt för
va-verket att avstå från att delta i granskning och besiktning av installationer
i nybygge, om huvudmannen för va-verket är övertygad om att byggnadsnämnden
har resurser att utföra dessa uppgifter på sätt som även från
verkets synpunkter är fullt betryggande. Det finns skäl för båda parter och
för kommunen såsom huvudman för både byggnadsnämndens och kommunal
va-anläggnings verksamhet att se till att dubbelarbete undviks, så långt
detta är möjligt utan att någondera verksamhetsgrenens berättigade intressen
eftersätts.

Utredningen har ansett, att den sålunda skisserade ordningen bör komma
till uttryck i BS. Så synes kunna ske genom ett tillägg i 64 §. Utredningen
föreslår, att det där infogas en bestämmelse för byggnad, som är förbunden
med allmän va-anläggning. Enligt förslaget skall beträffande sådan
byggnad vid slutbesiktning bevis företes från huvudmannen, att ledningar
för vatten och avlopp med tillbehör, som har installerats inom byggnaden,
undersökts på sätt huvudmannen har bestämt och därvid befunnits överensstämma
med gällande bestämmelser.

När det gäller kontroll av va-installationer efter nybyggnadsskedet lägger
utredningen huvuddelen av kontrolluppgifterna på huvudmannen för vaverket.
Det får betraktas som naturligt och riktigt, att brukare vänder sig
till va-verket i löpande ärenden som rör hans vattenförsörjning och avlopp.
Emellertid bör byggnadsnämnden ha möjlighet att delta i kontrollen, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

de vid nybyggnad genom byggnadslov och besiktning godkända va-installationerna
skulle ändras i väsentliga hänseenden. Utredningen föreslår därför,
att huvudman för allmän va-anläggning skall anmäla större ändringar
och installationsarbeten till byggnadsnämnden.

Vad gäller installationernas brukande och underhåll skall övervakningen
i princip ankomma på va-verken. Huvudman för va-verk skall emellertid
inte utfärda installationsbestämmelser rörande brukandet. Däremot kan
regler härom tas in i de allmänna bestämmelser, som skall ligga till grund
för va-avtalen. Va-verkens övervakning bör ske genom kontroll och ingripanden
i de särskilda fallen. Skulle av särskild anledning regler beträffande
brukandet eller underhållet av installation behöva utfärdas såsom installationsbestämmelser,
skall även sådana bestämmelser utfärdas av planverket.

Det förslag till omläggning av verksamheten med installationsbestämmelser,
som utredningen föreslår, förutsätter åtskilliga ändringar i organisatoriska
och andra hänseenden i nu rådande förhållanden. Planverket som
central instans för vissa va-frågor torde sålunda behöva förstärkning av
va-expertisen inom verket samt en ordning varigenom VAV:s medverkan
i arbetet med installationsbestämmelserna tryggas. Byggnadsnämnderna
som lokala instanser för vissa va-frågor behöver tillgång till va-expertis.
Den kan finnas inom nämnden. Men i allmänhet torde nämnden sakna
egen expertis. Den får då vända sig till annan myndighet, främst det lokala
va-verket. Nämnderna behöver dessutom anvisningar rörande ordningen
för samarbete med va-verken i fråga om installationerna.

I fråga om typgodkännande av installationsenheter anser utredningen,
att det finns behov av en fastare ordning än den som kan åstadkommas av
VAV, som är en organisation av privat karaktär. Det synsätt, som utredningen
har anlagt på installationsbestämmelserna, föranleder utredningen
att föreslå att planverket skall tilläggas uppgiften att leda och samordna
verksamheten för typgodkännande av installationsenheter. I denna verksamhet
skall VAV spela en väsentlig roll. Expertisen inom VAV skall tas
till vara och medverka. Planverket bör kunna uppdra åt olika institutioner
att utföra prov enligt egna eller andras provningsbestämmelser och att utfärda
bevis om typgodkännande. Utredningen förordar alltså, att verksamheten
för typgodkännande av installationsenheter framdeles skall ankomma
på planverket såsom samordnande, central instans. Planverket bör ha
frihet att lägga ut uppgifter inom den typgodkännande verksamheten på
andra lämpliga myndigheter, institutioner och företag eller på särskilt upprättade
organ. Verksamheten bör avse att meddela s. k. frivilligt typgodkännande.
Det bör alltså inte föreligga någon skyldighet att låta pröva
materiel för typgodkännande eller något förbud mot att använda materiel
som inte har fått sådant godkännande.

I frågan om tillverkningskontroll anför utredningen följande. Det indu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

strialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan också
byggelement eller t. o. m. hela hus framställs i fabrik. I sådana fall kan
den erforderliga kontrollen av byggnadsmaterial och -materiel med större
fördel utföras i fabriken än på byggplatsen. Den vid traditionellt byggande
gängse byggkontrollen bör ersättas av en tillverkningskontroll. I den mån
va-installationer utförs i fabrik, som tillverkar byggelement eller hela hus
för industrialiserat byggande, bör installationsenheternas beskaffenhet och
installationernas utförande kontrolleras i samband med tillverkningen på
samma sätt som övrig materiel och material. Kontrollen bör avse både
byggnadstekniska och va-tekniska synpunkter. Utredningen framhåller, att
frågan om godkännande från va-tekniska synpunkter kräver särskild uppmärksamhet,
eftersom va-verket på den plats, där huset skall uppföras,
som regel inte torde kunna engageras att medverka i kontroll på tillverkningsplatsen.
Frågan torde kunna lösas genom att kontrollmetoder och i
kontrollen deltagande personer för va-verkens räkning godtas av VAV.

Experten Petrelius har i fråga om installationsbestämmelserna redovisat
en avvikande mening. Sammanfattningsvis anför han följande.

Utredningens förslag att installationsbestämmelser för vatten och avlopp
skall utfärdas som byggnadsbestämmelser och att såväl va-verk som byggnadsnämnd
skall ha ansvar för och befogenhet att kontrollera deras efterlevnad,
innebär ett flertal allvarliga olägenheter i form av risker för dualism,
dubbelarbete, överorganisation, merkostnader och kompetenstvister.
Det kan vidare medföra att det oundvikliga problemet om gränsdragningen
mellan de centrala installationsbestämmelserna å ena sidan och huvudmannens
allmänna bestämmelser i va-avtal å andra sidan onödigtvis kompliceras
av att installationsbestämmelserna lokalt skall tolkas och tillämpas
av både byggnadsnämnd och va-verk. Det angelägna är enhetliga och bindande
installationsbestämmelser, inte en från begränsade, formella synpunkter
önskad men sakligt omotiverad överföring, helt eller delvis, av
installationsärenden och installationskontroll från va-verk till byggnadsnämnd.
Sådana enhetliga och bindande installationsbestämmelser bör, enbart
med stöd av va-lagen, kunna utarbetas och revideras av ett lämpligt
sammansatt särskilt organ med företrädare för olika berörda intressen, en
va-installationsnämnd, och fastställas av denna eller av planverket. De blir
genom att utfärdas enbart med stöd av va-lagen inte generellt giltiga för
installationer, som inte är anslutna till allmän va-anläggning, men de kan
med stöd av bestämmelser i BS eller HvS, i den mån så är påkallat, göras
gällande även beträffande sådana installationer.

4.4.3 Remissyttrandena. Utredningens förslag att installationsbestämmelser
skall utfärdas centralt av planverket och att kontrollen av att bestämmelserna
efterlevs i första hand skall åvila byggnadsnämnderna har fått ett
blandat mottagande. Remissinstanserna instämmer genomgående i att in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

stallationsbestämmelserna bör vara enhetliga för hela landet, men i fråga
om vem som skall meddela bestämmelserna och svara för kontrollen är
meningarna delade. Bland dem som ansluter sig till utredningens förslag
i detta hänseende kan nämnas planverket, NBU, BIU, HSB, Svenska Riksbyggen
och Hyresgästernas Riksförbund. Den avvikande uppfattning som
Petrelius redovisar delas regelmässigt av de kommuner som har avgett yttranden
till länsstyrelser samt av styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet. Samma inställning har i princip länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus och Gävleborgs län, VAV, Svenska Elverksföreningen
och Länsingenjörers förening.

Planverket ser förslaget om att överföra ansvaret för installationsbestämmelser
till verket som ett led i den samordning som pågår för att främja ett
rationellt byggande. Verket finner det på längre sikt vara mest ändamålsenligt
att koncentrera all lokal verksamhet beträffande tillståndsgivning,
kontroll etc. i fråga om byggenskapen till byggnadsnämnderna, med möjlighet
för dem att i vart fall under en övergångstid överföra vissa specialfunktioner
till annan institution, exempelvis kommunalt va-verk. Sådant
verk representerar ofta den enda va-sakkunskapen inom den kommunala
administrationen. De av Petrelius framlagda förslagen är enligt planverket
inte ägnade att förenkla eller på annat sätt bidra till en rationell lösning av
frågan om bestämmelser på va-installationsområdet och samordningen av
byggandet. NBU betonar vikten av att endast en myndighet handhar kontrollen
av utförda installationer i kommunen. Detta kan uppnås genom en
lämplig delegering av kontrollen på det lokala planet. Föreningen Sveriges
Stadsarkitekter finner ett överförande av va-frågorna inom byggnader till
planverket och byggnadsnämnderna vara principiellt riktigt men påpekar
att det är oklart hur kontrollen skall ske vid förändringar av va-system som
inte kräver byggnadslov. Vice stadsjuristen i Stockholm anser att Petrelius.
farhågor för dubbelarbete och kompetenstvister bör få vika inför intresset
av enhetliga bestämmelser på området, särskilt som det får förutsättas att
byggnadsnämnden normalt accepterar resultatet av den granskning av anläggningen
med tillbehör, varom bevis skall företes från huvudmannen vid
slutbesiktning.

För att få ett enhetligt förfarande vid kontrollen på det lokala planet bör
enligt BIU planverket utfärda bestämmelser om kontrollens omfattning och
utförande. Eftersom byggnadsnämnden har en samordnande roll vid kontroll
och besiktning av byggandet och måste ges ett ansvar för hela denna
verksamhet är det enligt BIU inte motiverat att just inom va-området föreskriva
att huvudmannen skall utfärda bevis om installationens utförande
efter en kontroll på sätt huvudmannen bestämt, speciellt som detta skulle
leda till ett lokalt bestämt kontrollförfarande.

Ett särskilt skäl till att vissa va-installationer skall vara underkastade
byggnadsnämndens kontroll drar Föreningen Sveriges Städers Byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

inspektörer fram. Föreningen påpekar att för anordnande av bl. a. toalettrum
och badrum ställs krav på lämpligt utrymme och lämplig konstruktiv
utformning med hänsyn till speciellt avloppsrör. Sådana va-installationer
bör därför kontrolleras av byggnadsnämnd.

HSB förutsätter, att planverket vid upprättandet av installationsbestämmelserna
samverkar med VAV, samt påpekar att det är av lika stor betydelse
att bostadskonsumenterna bereds möjlighet att delta i utformningen
av installationsbestämmelserna, särskilt vad gäller kostnads-, standardiserings-
och bullerfrågor. Förbundet anser att detta lämpligen kan ske i samma
ordning som vid tillkomsten av Byggnorm 1967. Planverket finner det
självklart att samråd skall ske med VAV. Anledning finns emellertid inte
att utforma denna samrådsskyldighet på annat sätt än vad som gäller planverkets
samrådsskyldighet i förhållande till andra institutioner och myndigheter.

Av de uttalanden som gjorts av remissinstanser vilka stöder Petrelius uppfattning
återges här följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det angeläget att enhetliga bestämmelser
utfärdas men anser att det är olämpligt att anknyta installationsbestämmelserna
till BS. På skäl som Petrelius har anfört bör i stället föreskrifterna
kunna utfärdas enbart med stöd av va-lagen. Utredningens förslag att
byggnadsnämnderna skall kontrollera att bestämmelserna följs medför att
va-verken och byggnadsnämnderna i viss utsträckning parallellt kommer att
utöva sådan kontroll. Byggnadsnämndernas personal är emellertid i regel
inte utbildad inom va-området och torde därför sakna möjligheter till rationell
granskning och effektiv kontroll. För brukaren torde olägenheter uppkomma
vid kontakter med myndigheter i byggnadsfrågor. Även om det får
förutsättas att byggnadsnämnden i regel skulle godta resultatet av den
granskning av anläggningen, varom bevis från huvudmannen skall företes
vid slutbesiktningen, torde kommun tills vidare böra få efter eget skön avgöra
vilket organ som skall handha uppgiften att kontrollera bestämmelsernas
efterlevnad eller hur kontrollen eventuellt skall fördelas mellan olika
organ. Även styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
anser att kommunerna såsom huvudmän för va-verken inom ramen
för enhetliga och för hela riket gällande installationsbestämmelser bör
få bestämma vilken kommunal myndighet som skall handlägga installationsfrågorna.

Stockholmstraktens vattenverksförbund anser att i va-lagen bör tas in föreskrift,
att huvudman skall ha rätt att inspektera va-installationerna. Med
hänsyn till att ansvaret för va-uppgifterna avses komma att helt åvila vaverken
bör dessa även ha befogenhet och skyldighet att handha kontrollen
av installationsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till utredningens uppfattning
såvitt avser behovet av enhetlighet, standardisering och byggnadsteknisk

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

samordning. Va-verken synes emellertid, med tanke på anläggningarnas anpassning
till lokalt betingade förhållanden, böra beredas möjlighet att utfärda
kompletterande installationsbestämmelser av lokal art. Enligt länsstyrelsens
uppfattning bör kravet på enhetlighet i installationsföreskrifterna
kunna tillgodoses genom att ett centralt organ utfärdar anvisningar, dock
inte av bindande art. Dessa anvisningar kan sedan i tillämpliga delar antas
av de kommunala va-verken, som bör ha rätt att komplettera dem med egna
bestämmelser, övervakningen av installationsutförandet bör även i fortsättningen
främst åvila va-verken.

Enligt SKTF kommer det — även för det fall att det finns för hela landet
gemensamma installationsbestämmelser — alltid att kvarstå så stort behov
av lokala tolkningar och anvisningar att sådana frågor med nödvändighet
måste handhas av det i va-frågor sakkunniga verket. En annan sak som enligt
föreningen bör beaktas är, att va-verket som mottagare av industriellt
avloppsvatten genom sin expertis har att avgöra vilka skyddsåtgärder industrin
måste företa för att få tillstånd att släppa sitt avloppsvatten i kommunens
ledningsnät. Det finns ingen möjlighet att detaljera installationsbestämmelserna
så, att de är tillämpbara i alla tänkbara fall när det gäller
industriella installationer, utan här fordras med nödvändighet va-verkens
expertis.

VAV anför sammanfattningsvis bl. a. följande. En lämpligt sammansatt
va-installationsnämnd — närmast efter mönster av statens betongkommitté
— bör ha ansvaret för installationsbestämmelsernas innehåll, centrala tolkning
och successiva revidering. Om byggnadsnämnderna skall handha installationskontrollen,
blir det i flertalet fall svårt att anställa och behålla för
uppgiften kompetent personal. Detta medför risker för en mindre sakkunnig
behandling av ärendena. Om installationskontrollen läggs på byggnadsnämnderna,
måste va-verken och deras expertis ändå i många avseenden inkopplas.
Det förhållandet att va-verket har intresse inte bara av hur installationerna
utförs utan även, i kraft av va-avtal med brukarna, av hur de används,
sköts, underhålls och ändras talar med styrka för att va-verket bör
anförtros installationskontrollen. Under alla omständigheter bör det liksom
hittills överlämnas åt kommunen att med hänsyn till skiftande organisation,
personaltillgång m. fl. lokala omständigheter avgöra, åt vilket organ installationskontrollen
skall uppdras. Av en till remissutlåtandet fogad sammanställning
framgår att 32 av förbundets medlemmar stöder Petrelius förslag

och bara tre medlemmar utredningens förslag.

Svenska Elverksföreningen framhåller att det borde vara möjligt och fördelaktigt
att utforma kontrollsystemet i närmare anslutning till vad som
gäller inom elområdet, vilket skulle avsevärt underlätta va-verkets besiktningsverksamhet.

Länsingenjörers förening föreslår att arbetet med installationsbestämmelser
tilldelas statens naturvårdsverk samt anför till stöd härför att natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vårdsverket redan nu har att svara för väsentliga va-tekniska uppgifter och
att utformningen av va-installationer är av betydelse från vattenvårdssynpunkt.

SHI anför att det torde vara lämpligt att erforderligt underlag för installationsbestämmelserna
införs i själva va-lagen men att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att fastställa dels formerna för samarbetet mellan berörda
myndigheter dels vilken myndighet som skall ha att utfärda bestämmelserna.
Även de synpunkter som har framförts av Petrelius synes syfta mot en
sådan lösning.

Vad beträffar installationsbestämmelsernas innehåll anför BIU att villkoren
för anslutning bör begränsas till att gälla egenskaper hos installationen
som påverkar den allmänna va-anläggningens funktion. Ansvaret för dennas
funktionsduglighet kan enligt BIU:s mening inte motivera att huvudmannen
ges ett inflytande över det tekniska utförandet av installationen i sådana
avseenden som inte påverkar anläggningen som helhet. Planverket anser
inte att va-verks mätningsanordningar bör falla utanför det område
som regleras genom installationsbestämmelser eftersom denna fråga i vissa
fall kan ha stor betydelse för möjligheten att industriellt tillverka standardiserade
installationsenheter och utföra rationella installationer.

I fråga om den typgodkännande verksamheten har endast ett begränsat
antal remissinstanser yttrat sig. Ett positivt mottagande får utredningens
förslag av bl. a. BIU, Svenska Riksbyggen och planverket. Svenska Riksbyggen
framhåller att det är synnerligen angeläget att bestämmelserna rörande
typgodkännande och tillverkningskontroll utformas så att inte ansvarsfrågorna
lägger hinder i vägen för vidareutvecklingen av det industrialiserade
byggandet. Planverket säger att det ännu inte har tagit någon definitiv
ståndpunkt till frågan om typgodkännande skall vara obligatoriskt eller
frivilligt. Verket anser dock att vissa skäl talar för att det kan vara
lämpligt med någon form av begränsat obligatorium i fråga om vissa från
säkerhetssynpunkt viktiga varor.

NO understryker att ett obligatoriskt typgodkännande lätt kan få negativa
verkningar, hämma den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen
och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och allmänhet. Då
även frivilligt typgodkännande kan få liknande skadeverkningar anser NO
att typgodkännande över huvud taget inte bör komma i fråga annat än när
det är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. I de fall där sådana
säkerhetsskäl blir avgörande för frågan om typgodkännade skall användas,
är det enligt NO angeläget att säkerhetskraven inte ställs högre än vad som
verkligen bedöms nödvändigt för att trygga säkerhetsaspekten.

Med tillfredsställelse ser SHI att utredningen förordar att typgodkännade
skall kunna ske på vilken provningsanstalt som helst med erforderliga
provningsresurser. Institutet förklarar sig berett att i önskad omfattning utföra
sådana provningsuppdrag. Enligt SHI bör man vid kraven för typgod -

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kännande uppmärksamma att marknaden för VVS-material är internationell.

4.5 Installatörsrättigheter

4.5.1 Gällande ordning. VAL innehåller inte några bestämmelser rörande
installatörsrättigheter. Däremot finns sådana bestämmelser i SKTF:s normalförslag
år 1959 till reglemente för kommunalt vatten- och avloppsverk.
I punkt 10 föreskrivs, att installation, förutom av verket, får utföras endast
av den som har entreprenörsrättigheter, vilka huvudmannen (kommunal
styrelse) har meddelat. Entreprenörernas (rörinstallatörernas) namn skall
på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Huvudmannen skall
utfärda instruktion för entreprenörerna.

Föreskrifter om entreprenörsrättigheter torde enligt utredningen ha
meddelats i de flesta — men inte alla — kommuner som har allmän vaanläggning.
I vissa fall torde så ha skett med stöd av bemyndigandet i 12 §
VAL för allmän va-anläggnings huvudman att utfärda föreskrifter. Det är
känt att fastställelse av reglementen med föreskrifter enligt normalförslaget
i några fall har vägrats och att sådana reglementen därefter har antagits
utan att underställas länsstyrelsen för fastställelse.

I vissa kommuner torde alltjämt finnas föreskrifter om entreprenörsrättigheter,
vilka har meddelats med stöd av äldre lagstiftning. Sådana föreskrifter
har i fråga om vattenledningar ibland utfärdats såsom lokala ordningsstadgor,
”vattenstadgor”, med stöd av 1868 års ordningsstadga för rikets
städer och i fråga om avloppsledningar såsom lokala hälsovårdsanordningar,
”avloppsstadgor”, med stöd av 1919 års HvS. Både vattenstadgor och
avloppsstadgor med bestämmelser om förbud mot att anlita annan entreprenör
än den som har fått auktorisation av vederbörande kommunala organ
torde ha sanktionerat förbudet med böter.

Fordringarna för entreprenörsrättigheter varierar något från kommun till
kommun. Som regel uppställs vissa krav i fråga om personliga förutsättningar,
teknisk kompetens och ekonomisk vederhäftighet. Auktorisation
gäller inom verksamhetsområdet för den va-anläggning, vars huvudman
har meddelat auktorisationen. Det förekommer, i varje fall i Stockholm, att
den begränsas till viss del av området. Auktorisation kan gälla tills vidare
eller för viss tid, t. ex. ett år. Om företag söker auktorisation, skall de personliga
förutsättningarna och kompetensfordringarna fyllas av namngiven,
hos företaget anställd person, som leder företagets arbeten och får företräda
detta.

De personliga kvalifikationer som brukar krävas gäller främst att sökanden
skall ha gjort sig känd för pålitlighet och ordentlighet. Vid sidan därav
krävs ibland svenskt medborgarskap och viss ålder, t. ex. att sökanden inte
har fyllt 65 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

I fråga om teknisk kompetens brukar ställas krav på viss utbildning och
viss praktisk erfarenhet som rörinstallatör och som arbetsledare inom facket,
förmåga att planera och kostnadsberäkna ledningsarbeten inom fastighet,
kännedom om de lokala bestämmelserna för installationer m. m. Den
som söker entreprenörsrättigheter skall, om det begärs, undergå prövning
vid va-verket för att styrka sin kompetens. Som bevis på teknisk kompetens,
kvalificerande för entreprenörsrättigheter, godtas regelmässigt mästarbrev
för rörinstallatörsyrket.

Ekonomisk vederhäftighet skall i vissa kommuner styrkas genom att sökanden
visar att han ”disponerar tillräckligt kapital” för att utöva entreprenörsverksamhet.
I andra kommuner krävs deposition av visst belopp eller
annan form av säkerhet. Regelmässigt ställs vidare krav att sökanden har
verkstad och kontor i den kommun där han vill utöva verksamhet. I Stockholm
och på andra platser kan undantag medges från detta krav.

De kommunala instruktionerna för rörentreprenörer brukar innehålla bestämmelser
enligt vilka entreprenören tar på sig åtskilliga skyldigheter. Han
skall beredvilligt verkställa av allmänheten lämnade uppdrag, använda sig
av kunnig och ordentlig personal, utföra ett fullgott arbete till skäligt pris,
använda material som godkänts av va-verket och stå ekonomiskt ansvar för
fel och brister i utförda arbeten. Om någon som har fått entreprenörsrättigheter
åsidosätter sina skyldigheter, kan rättigheterna återkallas.

4.5.2 Utredningen. Med installationsarbeten åsyftas sådana arbeten som
utförs inom byggnad och avser rörledningar och andra installationer, vilka
tillhör annan än huvudmannen, i regel fastighetsägaren. Installationerna
ingår inte i den allmänna va-anläggningen. De är emellertid kopplade till
denna och deras beskaffenhet och skötsel är av betydelse för alt anläggningen
skall fungera väl. Felaktigheter på installation inom byggnad kan
medföra skador inte bara för den brukare som installationen tillhör utan
också för andra brukare och för huvudmannen. Huvudman för allmän vaanläggning
har ansvar mot det allmänna och mot sina brukare för att anläggningen
utförs i enlighet med gällande bestämmelser, för att den underhålls,
för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål och för att
den tillgodoser höga krav på säkerhet. Installationsbestämmelserna skall
trygga att material och materiel, som används vid utförande av va-installation,
är av godtagbar beskaffenhet. Systemet med installatörsrättigheter
innebär, att huvudmannen får en garanti för att kompetent person eller
företagare övervakar, att godtagbar material och materiel används till vainstallationer
och att installationsarbetena utförs fackmässigt.

Utredningen redogör härefter för installatörernas verksamhet, som kan
sägas ha två huvudformer. Den ena är att medverka vid nyproduktion av
byggnader, nybyggen, som entreprenör för arbetena med va-installationen.
Den andra är att ägna befintliga va-installationer service, dvs. medverka i
deras skötsel med reparationer, översyn osv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

De två verksamhetsformerna skiljer sig åt i flera betydelsefulla hänseenden.
Arbetsinsatserna är av olika slag och omfattning. De ekonomiska förutsättningarna
för dem är olika. Uppgörelse med rörinstallatör i samband
med nybygge torde ofta träffas i den form som är vanlig mellan byggherre
och entreprenör, dvs. genom entreprenadkontrakt. Rörinstallatör som anlitas
för service torde, i varje fall när det rör sig om enklare reparation eller
översyn, engageras utan att speciella former iakttas. Nybygge fordrar regelmässigt
byggnadslov och besiktningar enligt byggnadslagstiftningen. För
detta finns regler i BS. I kontrollen att byggbestämmelser av skilda slag följs
medverkar en av den byggande utsedd och av byggnadsnämnden godkänd
ansvarig arbetsledare (61 § BS). Denne skall ha vissa i BS föreskrivna
kvalifikationer. Han svarar gentemot det allmänna, företrätt av byggnadsnämnden,
för att byggbestämmelser och andra föreskrifter iakttas. Service
utövas sedan va-installation har färdigställts. Åtgärd som är att hänföra
till service torde sällan eller aldrig vara av sådant slag, att de särskilda
reglerna om byggnadslov blir tillämpliga. Ansvarig arbetsledare enligt BS
erfordras då heller inte.

Utredningen understryker att systemet med installatörsrättigheter är till
för att huvudmannen skall ha garanti för att va-installationerna inom verksamhetsområdet
för hans allmänna va-anläggning blir riktigt utförda och
skötta. Utan sådan garanti kan huvudmannen inte ta det ansvar för anläggningen
och dess funktionsduglighet, som enligt lag åligger honom gentemot
det allmänna och brukarna. Meningen med installatörsrättigheterna är således
inte att garantera brukarna att rörinstallatör, som de anlitar, fullgör
sitt uppdrag utan anmärkning.

Allmän va-anläggning tillgodoser enligt utredningen ett behov, som till
stor del är motiverat från den allmänna hälsovårdens synpunkt. Därför och
med hänsyn till det behov av kontroll, varom nyss talats, bör systemet med
installatörsrättigheter kunna godtas, trots att det innebär ett intrång i näringsfriheten.
De skäl som talar för ett auktorisationssystem utgörs av allmänna
intressen av sådan vikt, att de enligt utredningens mening får anses
väga tyngre än betänkligheterna mot auktorisation från näringsfrihetens
synpunkt.

Utredningen föreslår att huvudman för allmän va-anläggning skall få
rätt att besluta att vissa arbeten med va-installationer, som är förbundna
med anläggningen, skall få utföras bara av installatör som har fått installatörsrättigheter.
Villkoren för förvärv och innehav av sådana rättigheter
skall enligt förslaget fastställas centralt av den som Kungl. Maj :t bemyndigar.

Den föreslagna regleringen av installatörsrättigheterna gäller i första hand
förhållandet mellan huvudman och installatör, men den griper också in i
förhållandet mellan huvudman och brukare. Den innebär nämligen ett åläggande
för brukare att, om han inte själv innehar installatörsrättigheter,
avhålla sig från att utföra installationsarbeten, i den mån de får utföras en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 79

dast av auktoriserad installatör, och från att för sådana arbeten anlita annan
än den som har rättigheter.

I fråga om området för installatörsrättigheters giltighet förordar utredningen
ingen ändring av rådande förhållanden. Installatörsrättigheter bör
således enligt utredningens mening gälla för allmän va-anläggnings verksamhetsområde.
De bör meddelas av huvudmannen.

Utredningen anser i och för sig att skäl talar för en ordning med riksrättigheter,
dvs. att företag med riksomfattande verksamhet skall kunna
få av central myndighet meddelade installatörsrättigheter som berättigar
dem att utföra installationsarbeten inom verksamhetsområdet för vilken vaanläggning
som helst i landet utan annan åtgärd än anmälan till huvudmannen.
Samma och liknande skäl talar emellertid för att ansvarig arbetsledare
enligt 61 § BS skall kunna godkännas av central instans med giltighet för
hela landet. Utredningen anser, att de båda frågorna har så nära samband
med varandra att de bör tas upp till avgörande samtidigt. Eftersom utredningen
inte anser det falla inom ramen för dess uppdrag att pröva frågan om
riksrättigheter för ansvarig arbetsledare enligt BS, har utredningen funnit
att frågan om installatörsrättigheter med riksgiltighet bör anstå tills motsvarande
fråga om ansvarig arbetsledare tas upp och avgörs.

Önskemålet att företag med riksomfattande verksamhet lättare skall bli
godtagna som installatörer inom olika kommuner har emellertid inte lämnats
obeaktat av utredningen. Detta önskemål kan enligt dess mening tillgodoses
om dels villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter
blir i stort sett desamma över hela landet, dels huvudman i fråga om företag
med riksomfattande verksamhet får möjlighet att meddela tillfälliga
rättigheter. Utredningen förordar, att regleringen utformas i enlighet härmed.

För att villkoren skall bli enhetliga landet över måste de bestämmas centralt.
Enligt utredningens förslag skall föreskrifter om installatörsrättigheter
utfärdas av den som Kungl. Maj :t bemyndigar. Utredningen föreslår, att
sådant bemyndigande lämnas till statens planverk. Förslaget är en konsekvens
av att detta ämbetsverk föreslås få till uppgift att utfärda installationsbestämmelser.
Planverket bör bereda YAV tillfälle att medverka i arbetet
med föreskrifterna. VAV :s medverkan bör, efter vad planverket och
VAV finner lämpligt, bestå i att avge yttrande eller i att upprätta förslag.
Det torde vara lämpligt att yttrande inhämtas även från de två riksorganisationerna
i rörbranschen, Rörledningsfirmornas Riksorganisation och Rörfirmornas
Landsförbund, och från andra organisationer med intressen på
va-området. Va-verken har sedan att tillämpa föreskrifterna om förvärv
och innehav av installatörsrättigheter, i den mån de beslutar att sådana rättigheter
skall krävas för den som skall utföra installationsarbeten. Avvikelser
från föreskrifterna bör som regel inte godtas. Föreskrifterna bör emellertid
ge utrymme för lokala variationer, där detta är påkallat av särskilda
förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Installatörsrättigheter skall kunna återkallas av huvudmannen, om innehavaren
upphör att fylla villkor som krävs för förvärv eller innehav av sådana
rättigheter. Återkallelse kan således bli aktuell t. ex. om rörinstallator
eller hos honom anställd person genom vårdslöshet eller försumlighet i
arbetet visar, att rörinstallatören saknar de personliga förutsättningar i fråga
om pålitlighet och ordentlighet, som krävs för att inneha installatörsrättigheter.
Rör det sig om mindre allvarliga försummelser eller om försummelser,
som kan antas bero på tillfälliga omständigheter och därför inte
komma att upprepas, kan huvudmannen i stället ha anledning att meddela
en varning.

Kommunal huvudmans beslut att avslå ansökan om installatörsrättigheter
bör av sökanden kunna överklagas hos länsstyrelsen. Klagan över länsstyrelsens
beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, som prövas
av regel ingsrätten. Talan mot beslut av annan huvudman än kommun, varigenom
ansökan om installatörsrättigheter har lämnats utan bifall, torde
enligt utredningen kunna föras vid allmän domstol, eftersom det bör anses
att person med föreskrivna kvalifikationer har en rätt att få installatörsrättigheter.

Utredningens förslag innebär som nämnts att planverket under medverkan
från VAV och rörbranschens organisationer m. fl. skall utfärda föreskrifter
om villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter. Utl
edningen anför vissa synpunkter, som enligt dess mening bör övervägas när
föreskrifterna utarbetas. För ett närmare studium av dessa synpunkter får
jag hänvisa till betänkandet s. 157—162.

4.5.3 Remissyttrandena. De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig om
lagförslaget i denna del. Av dem som berört frågan har länsstyrelsen i Malmöhus
län, länsarkitekten i Norrbottens län, VAV och SHI tillstyrkt utredningsförslaget.

Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot förslaget. De anser att de
lokala rättigheterna bör ersättas av rättigheter som gäller över hela landet
och som meddelas av centralt organ. Bland instanser med denna uppfattning
märks planverket, kommer skollegium, NBU, NO, Svenska Riksbyggen och
SMR. HSB, BIU och Hyresgästernas Riksförbund ifrågasätter om auktorisation
över huvud taget behövs. Om sådan ändå anses nödvändig bör enligt
HSB och BIU rättigheterna få riksgiltighet.

VAV hälsar med tillfredsställelse att frågan om installatörsrättigheter
blir lagligt reglerad. Systemet med installatörsrättigheter är enligt VAV
ofrånkomligt om man utan en mycket omfattande och kostnadskrävande
kontrollapparat vill skapa garantier för att installationer utförs, vidmakthålls,
ändras eller utvidgas på ett fackmässigt och med gällande föreskrifter
överensstämmande satt. Av skäl som utredningen har anfört avstyrker föreningen
införande av riksrättigheter. Innan ett sådant system införs, bör en
rad därmed förenade frågor, såsom frågan om systemet med ansvarig ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr tt8 år 1970

betsledare enligt 61 § BS, närmare utredas och belysas. Det synes VAV föga
lämpligt att föregripa en generell lösning genom att införa ett nytt system
på ett mindre delområde. Föreningen tillmäter i likhet med utredningen frågan
om service- och jourkravet stor betydelse. Om man på nuvarande stadium
skulle tvingas i väsentlig utsträckning slopa service- och jourkravet
genom att införa riksrättigheter skulle betydande svårigheter uppstå för
både allmänheten och va-verken. De viktiga problem som sammanhänger
med en industrialiserad installations- och byggnadsproduktion torde kunna
lösas utan införande av riksrättigheter. Frågan hör närmast samman med
frågor om typgodkännande och tillverkningskontroll. Gatunämnden i Hälsingborg
anser det uteslutet, att va-verken kan ta på sig någon form av
jourtjänst, som även skulle täcka brukarnas behov. Varken personal eller
förrådsorganisation är anpassad för sådana arbetsuppgifter. Det anses möjligt
att medverka med avstängningsåtgärder, uppsättande av ståndrör, borttagande
av vattenmätare samt tillfälliga åtgärder i samband med översvämningar
o. d., men det måste vara fråga om undantagsfall. Den egentliga servicen
måste enligt nämnden omhänderhas av entreprenörer med viss lokal
organisation.

Av de kritiska remissinstanserna ifrågasätter planverket om va-installationer
är ett område där det är nödvändigt med restriktioner. Planverket
anser dock att ett system helt fritt från auktorisation f. n. är svårt att genomföra.
Systemet med lokala installatörsrättigheter medför emellertid enligt
planverket bl. a. att företag med riksomfattande verksamhet måste söka
rättigheter på varje ort där arbete skall utföras. Det ger en onödig komplikation
som medför ökade administrativa besvär och kostnader, speciellt
genom att en strikt industriell arbetsplanering ofta äventyras av väntan på
bifall till en sådan ansökan. Det kan enligt planverket även i praktiken
komma att medföra en viss begränsning i konkurrensen. Planverket anser
därför att utredningens förslag om lokala installatörsrättigheter inte är
lämpligt och föreslår i stället riksomfattande rättigheter.

Enligt NBU är det inte förenligt med industriella produktionsformer att
ett företags medverkan i ett projekt är avhängigt av ett besked från lokal
myndighet, om företaget kan godkännas eller inte. Ett företag kan aldrig
vara helt säkert på att accepteras i den aktuella kommunen, även om det
har utfört installationsarbeten till full belåtenhet över stora delar av landet.
NBU förordar därför ett system med riksrättigheter, som meddelas centralt
av planverket. Ett system med central prövning kräver emellertid väl genomarbetade
regler för hur denna skall gå till. NBU förutsätter att planverket
utarbetar ändamålsenliga regler för kompetensprövningen.

Kommerskollegium anför att huvudmannen berörs så intimt av hur vainstallationer
utförs i brukarens fastighet att han har rätt att kräva att någon
form av garantier uppställs. Det är emellertid nödvändigt att sådana
garantier utformas så att de inte skapar underlag för konkurrensbegräns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ningar. Redan från denna synpunkt finns anledning att inte anförtro tillståndsgivningen
åt lokala organ. Att lägga avgöranden av detta slag hos huvudmannen
innebär också risk för olikartad bedömning. Med hänsyn härtill
bör närmare övervägas om inte tillståndsgivningen bör anförtros åt ett centralt
organ.

NO finner det tillfredsställande att utredningen dels tar avstånd från att
frågan om det finns behov av ytterligare rörinstallatörer beaktas vid prövningen
av ansökan om rättigheter, dels anser det ovidkommande om sökanden
har hemvist och kontor inom eller utom verksamhetsområdet. NO anser
emellertid även de av utredningen föreslagna villkoren för installatörsrättigheter
onödigt konkurrenshämmande. Enligt NO:s uppfattning kan man
inte acceptera andra krav för auktorisation än teknisk kompetens. Att som
utredningen föreslår därutöver ställa vissa krav på personliga förutsättningar
och ekonomisk vederhäftighet synes enligt NO:s mening kunna medföra
risk för godtycke och konkurrensbegränsande skadeverkningar. NO
förordar att en ordning med riksrättigheter införs redan nu utan att prövningen
av motsvarande fråga för ansvarig arbetsledare avvaktas.

Svenska Riksbyggen har ingen erinran mot utredningens allmänna resonemang
om installatör srättighet er men anser att det borde vara möjligt
att ordna en auktorisation av installatörer som omfattar hela landet. De
lokala avvikelserna anses i vart fall böra vara så små som möjligt. Inom ramen
för den friare konkurrens, som skulle bli en följd av riksgiltig auktorisation,
anser Svenska Riksbyggen att servicefrågan kan lösas utan svårighet.

Mot förslaget att låta planverket utfärda bestämmelser om villkoren för
installatörsrättigheter är Länsingenjörers förening kritiskt inställd. Föreningen
vill på skäl som har anförts beträffande installationsbestämmelserna
att naturvårdsverket skall tilldelas denna uppgift.

Även SHI ställer sig tveksamt till förslaget att föreskrifter beträffande
installatörsrättigheter skall utfärdas av planverket. Lagförslaget medger
också att annan myndighet får utfärda föreskrifterna. Åläggs kommerskollegium
att göra detta får man förutsätta att arten och omfattningen av de
tekniska kraven fastställs i samråd med planverket och övriga berörda myndigheter
och verk samt med VAV och liknande intresseorganisationer. SHI
anser att det kan bli erforderligt med olika typer av kompetens, varvid institutet
ifrågasätter om någon som har förvärvat kompetens på området
verkligen kan övervaka ett arbete av större omfattning än motsvarande
10—12 montörers produktion.

Hyresgästernas Riksförbund och HSB delar inte utredningens uppfattning
att ett system med auktorisation bör upprätthållas. Riksförbundet anför att
ett nedbrytande av den alltjämt skråbetonade indelningen av entreprenadmarknaden
måste underlättas, medan HSB menar att en auktorisation måste
betraktas som hinder för önskvärd konkurrens inom va-branschen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Beträffande installatörsrättigheternas omfattning betonar NBU att sådana
rättigheter inte bör krävas för arbeten enbart med förbindelseledningar. Dessa
har sedan länge i stor utsträckning utförts av anläggningsentreprenörer i
samband med arbeten för gator, vägar etc.

I fråga om gränsdragningen mellan nyinstallationer och reparationer
framhåller planverket lämpligheten av att åtskilja dessa sektorer och låta
varje sektor bära sina egna kostnader. En sammankoppling mellan dem,
som exempelvis medför att nyproducerande företag på ett eller annat sätt
tvingas svara för reparation av de av företaget installerade anläggningarna,
hindrar en rationell utveckling av installationsverksamheten. Detta visar
inte minst de nuvarande ogynnsamma förhållandena inom reparationssektorn.

När det gäller reglerna för kompetensprövningen förutsätter NBU att
planverket utarbetar ändamålsenliga sådana regler. Ett system med för hela
landet gällande rättigheter kan medföra viss risk för att lokala installatörer
utan mästarbrev e. d. men med långvarig praktisk erfarenhet av på orten
förekommande enklare arbeten kan komma att utestängas. Sådana företag
bör beredas möjlighet att med tillstånd av planverket efter hörande av huvudmannen
bedriva viss installationsverksamhet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför slutligen att det beträffande talan
mot kommunal huvudmans beslut att avslå ansökan om installatörsrättigheter
får antas att utredningen har avsett besvär enligt kommunallagen.
Skulle så inte vara fallet synes detta böra klart utsägas.

4.6 Prövningsinstanser

4.6.1 Gällande rätt. Frågor enligt VAL kan prövas antingen i administrativ
väg av länsstyrelse, eller i rättegång vid allmän domstol. Till domstols prövning
hör enligt 23 § alla tvistiga frågor, om vilkas prövning annat inte är
föreskrivet.

De administrativa va-frågorna är till en del angivna i VAL. Som exempel
kan nämnas frågor om kommuns skyldighet att ordna så att allmän va-anläggning
kommer till stånd (3 §), om allmän va-anläggnings verksamhetsområde
i vissa fall (5 §, 2 § tredje stycket), om skyldighet att ansluta fastighet
(6 §), om fastställelse av föreskrifter för brukandet (12 §), om auktorisation
av va-anläggning med annan huvudman än kommun (2 §) samt
om förordnande av syssloman för sådan anläggning (18 §). Den instans
som prövar dessa administrativa va-ärenden är länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens
beslut kan talan fullföljas hos Kungl. Maj :t. Ärendena upptas och
avgörs av regeringsrätten med undantag av ärenden om fastställelse av
kommunal representations beslut att anta föreskrifter enligt 12 §. Sådana
ärenden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet, efter hörande av regeringsrätten.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Beslut som i va-ärenden har fattats av kommunalt organ kan vidare
bringas under länsstyrelsens prövning genom kommunalbesvär. Länsstyrelsens
beslut i sådant ärende kan överklagas till regeringsrätten. Fullföljd
genom kommunala besvär är ett speciellt rättsmedel för vilket gäller inskränkningar
i olika hänseenden. Klagan får föras endast av medlem i den
kommun, som har iattat beslutet. Besvären måste vara grundade på någon
av följande besvärsgrunder, nämligen att beslutet inte har tillkommit i laga
ordning, att det står i strid mot allmän lag eller författning eller på annat
sätt överskrider den myndighets befogenhet, som har fattat beslutet, eller
att det kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis
grund. Sammanfattningsvis kan sägas, att besvären kan föranleda en laglighetsprövning
men däremot inte någon lämplighetsprövning.

Av det nu sagda framgår att frågor om föreskrifter enligt 12 § VAL kan
komma under Kungl. Maj :ts prövning antingen i statsrådet eller i regeringsrätten,
beroende på om det överklagade beslutet har meddelats i underställningsärende
eller med anledning av kommunalbesvär. Om talan har förts
samtidigt på båda dessa vägar, skall enligt 3 § lagen (1909:38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt det för talan mot fastställelsebeslutet föreskrivna
förfarandet iakttas även beträffande det kommunala besvärsmålet.

Bland frågor som skall prövas av domstol kan nämnas tvister om ersättning
enligt 8 och 9 §§ VAL för befintliga anordningar, som tas i anspråk
för allmän va-anläggning eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan
anläggning. Den viktigaste gruppen av domstolsfrågor torde emellertid vara
sådana som rör brukares avgifter. Andra frågor som kan komma under
domstols prövning är krav på skadestånd med anledning av att part har
åsidosatt sina skyldigheter mot den andra parten samt frågor om villkors
giltighet, tolkning, skälighet och laglighet. Av vad som har sagts i det föregående
framgår att brukare när huvudmannen är kommun ofta har möjlighet
att i stället för att väcka talan vid domstol överklaga det kommunala beslutet
genom kommunalbesvär.

Vissa bestämmelser om prövningen av frågor enligt VAL finns i 19—
23 §§. 19—22 §§ avser frågor som prövas av länsstyrelse och 23 § frågor
som prövas av domstol. Behörig länsstyrelse är enligt 19 § länsstyrelsen i
det län, där allmän va-anläggning huvudsakligen har eller skall ha sitt verksamhetsområde.
Enligt 20 § kan länsstyrelsen i va-ärende anlita sakkunnigt
biträde och bestämma om ersättning åt den sakkunnige. 21 § ger länsstyrelsen
befogenhet att sätta ut vite i ärenden om skyldighet enligt 3 § för
kommun att ombesörja allmän va-anläggning, i anslutningsärenden enligt
6 § och vid fastställande av föreskrifter enligt 12 §. 22 § slutligen innehåller
regler om besvär. I 23 § föreskrivs bl. a. att behörig domstol i tvist enligt
VAL är allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen
har sitt verksamhetsområde.

Vad som anförts om va-frågor, vilka prövas av länsstyrelse, gäller all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

manna va-anläggningar med kommun som huvudman. Har anläggningen
förklarats allmän enligt 2 § VAL och har den således annan huvudman än
kommun, medför detta ett bortfall av de möjligheter till prövning i administrativ
ordning genom kommunala besvär, som står till buds när huvudmannen
är kommun.

4.6.2 Utredningen. Utredningen framhåller inledningsvis att åtskilliga beslut
av huvudman för allmän va-anläggning kan prövas i både administrativ
och judiciell ordning. I vissa fall kan administrativ prövning ske dels på
grundval av bestämmelser i VAL dels efter allmänna kommunala besvär.
Frågan om de olika prövningsinstansernas kompetens och funktioner är
enligt utredningen tveksam och komplicerad.

Vissa av utredningens förslag är ägnade att minska de komplikationer
som f. n. föreligger. En sådan effekt får förslaget att slopa den i 12 § VAL
föreskrivna fastställelseprövningen av vissa föreskrifter och övergå till avtalsreglering
av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare. En annan
ändring som är avsedd att medföra förenkling och enhetlighet är förslaget
att ersätta reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång i 6 § med
bestämmelser om skyldighet för huvudmannen att under vissa förutsättningar
låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka
anläggningen och för fastighetsägare att under vissa förutsättningar genom
avgifter delta i kostnaderna för den allmänna va-anläggningen. I fråga
om prövningsförfarandet betyder utredningens förslag i denna del, att länsstyrelsen
inte vidare skall pröva frågan om skyldighet för huvudman och
fastighetsägare att etablera rättsförhållande med varandra. Sådan prövning
skall ankomma på judiciell myndighet. Därigenom undviks de svårigheter
som f. n. kan uppkomma genom att frågan om etablerandet av rättsförhållandet
prövas i administrativ ordning men frågan om avgifter och andra
villkor i judiciell ordning.

De ändringar som nu har redovisats bör enligt utredningens mening
vara ägnade att minska de särskilda komplikationer, som kan sägas föreligga
på va-området. Utredningen har bl. a. avsett att reducera problemen i
fråga om gränsdragning mellan de administrativa myndigheternas och domstolarnas
befogenheter så att de såvitt möjligt skall bli desamma som på
andra närliggande områden, främst elområdet och gasområdet. Emellertid
har utredningen inte velat begränsa sig till åtgärder av detta slag. Både
domstolsprövningen och den administrativa prövningen är nämligen i och
för sig förenade med vissa olägenheter.

Utredningen redogör i betänkandet för den ordning för prövning av i första
hand taxefrågor som föreligger på elområdet. Där finns en särskild
nämnd, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, med uppgift att
pröva sådana frågor. Nämnden har enligt utredningen inrättats för att
hindra innehavare av koncession för leverans av elektrisk ström att miss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

bruka den monopolställning, som koncessionen medför. Saken kan också
uttryckas så, att elleverantören har fått förmånen av ensamrätt till vissa elleveranser
men i gengäld får underkasta sig prisreglering. Dessutom och
likaledes som en motprestation för koncessionen är han skyldig att leverera
till den krets av avnämare, som avses med koncessionen och som har behov
av elleverans. Prisregleringsförfarandet kan numera avse både priset på
levererad ström och övriga villkor för strömmens tillhandahållande.

Inrättandet av prisregleringsnämnden har inte medfört några inskränkningar
i fråga om elabonnents rätt och möjlighet att begära prövning i vanlig
ordning av fråga, som rör hans förhållande till elleverantör. Elabonnenten
är alltså bibehållen vid sin möjlighet att gå till domstol. Likaså kan han, om
elleverantören är kommunalt elverk och han själv kommunmedlem, anföra
kommunala besvär i fall, då detta enligt 76 § kommunallagen är möjligt, t. ex.
mot kommuns antagande av eltaxa. I praktiken torde emellertid elabonnenterna
föredra att vända sig till prisregleringsnämnden. Denna kan verkställa
en generell prövning av en taxa likaväl som en prövning, som avser en tvistefråga
mellan viss elabonnent och elverket. Nämnden kan i det förra fallet
sägas verkställa en prövning, som ersätter den administrativa prövningen
efter kommunalbesvär. Nämnden är emellertid inte bunden av de begränsningar
i prövningen som gäller för kommunalbesvär. Prövningen i det senare,
individuella fallet kan sägas ersätta domstolsprövning. Nämndens prövning
är av annan art än domstols, vilket för part kan innebära såväl fördelar
som nackdelar. Till fördelarna hör, att prövningen inte föranleder
annan kostnad än en mindre stämpelavgift.

Prisregleringsnämnden kan sägas ge elabonnenterna tillgång till ett
enhetligt förfarande i tvister mellan dem och deras elleverantör. Elabonnenterna
kan undgå tvekan i valet mellan länsstyrelse och domstol genom att
hänskjuta tvistefråga till prisregleringsnämnden.

Enligt utredningen har brukare av allmän va-anläggning en ställning
gentemot huvudman som i åtskilliga hänseenden motsvarar elabonnents
gentemot elleverantör. Huvudmannen för allmän va-anläggning har, liksom
elleverantör, en monopolställning. Gentemot fastighetsägare inom anläggningens
verksamhetsområde har han under angivna förutsättningar leveransplikt.
Till skillnad från elleverantör har han viss möjlighet att tvinga
fastighetsägare inom verksamhetsområdet att ”ansluta” fastigheten till anläggningen.

Även om de privaträttsliga inslagen i rättsförhållandet mellan huvudman
och brukare framhävs på det sätt som utredningen har föreslagit och förhållandet
i väsentliga delar byggs på avtalsrättslig grund, kommer brukaren
såsom avtalsslutande part i ett underläge gentemot huvudmannen. Denne
skall på förhand ha utarbetat normer i form av taxa och allmänna bestämmelser
för avtalen med de enskilda brukarna. Utrymmet för förhandlingar
mellan huvudman och brukare blir i allmänhet ringa, ibland kanske obe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970 87

fintligt. Möjligheterna för brukare att få krav och önskemål beaktade är i
motsvarande mån begränsade.

Det finns enligt utredningen skäl att skapa ett särskilt prövningsförfarande
även på va-området, bl. a. för att ge brukarna möjlighet att få befogade
krav och önskemål, som inte har tillgodosetts av huvudmannen när rättsförhållandet
etablerades, beaktade i efterhand. Utredningen föreslår, att som
organ för ett särskilt, enhetligt prövningsförfarande i va-ärenden skall
inrättas en statens va-nämnd.

Va-nämnden bör i första hand ta befattning med sådana ärenden enligt
va-lagen, som föranleds av tvister mellan huvudman och brukare eller tilltänkt
brukare, i andra hand även med andra va-ärenden. Nämnden bör, beroende
på omständigheterna, kunna fungera som beslutande eller medlande
organ eller som sakkunnig remissinstans.

Enligt förslaget skall nämnden få besluta i tvist mellan huvudman och
brukare, om parterna gemensamt har hänskjutit tvisten till nämnden eller
om den ena parten har fort frågan dit och den andra medgett, att tvisten
avgörs av nämnden. Såväl brukare som huvudman skall kunna ta upp en
tvistefråga hos nämnden. Vanligen torde det bli brukaren som tar initiativet.
Nämndens beslut skall inte kunna överklagas.

Om bara den ena av parterna i en tvist mellan huvudman och brukare
vill föra saken till nämnden skall denna kunna fungera som medlingsorgan.
Nämnden kan i så fall avge ett medlingsförslag, som det står parterna fritt
att anta eller förkasta. Förkastas medlingsförslaget, kan tvisten tas upp i
vanlig ordning inför administrativ eller judiciell prövningsinstans. Om en
tvist är anhängig hos länsstyrelse eller domstol skall vidare detta organ
kunna överlämna saken till va-nämnden för medling och i avbidan på medlingsärendets
handläggning förklara målet vilande.

Va-nämnden föreslås också få befogenhet att som sakkunnigt organ yttra
sig i va-ärenden, när domstol eller annan myndighet finner anledning utnyttja
nämndens sakkunskap. Så kan tänkas bli fallet i tvister mellan
huvudman och brukare rörande tillämpningen av va-lagen, när ingen av
parterna har velat hänskjuta frågan till nämnden. Men det kan också finnas
intresse av och anledning att anlita nämnden som sakkunnigt organ i vaärenden
av andra slag, t. ex. i ärenden om skyldighet för kommun att inrätta
allmän va-anläggning eller om auktorisering av icke-kommunal va-anläggning,
vid länsstyrelses prövning av taxa eller allmänna bestämmelser eller
i va-ärenden som avser tillämpning av annan lagstiftning än va-lagen,
t. ex. HvS.

Enligt utredningens förslag bör va-nämnden, liksom prisregleringsnämnden
för elektrisk ström, inom sig rymma företrädare för ”leverantörs”-intressena
—- dvs. va-verken — och för brukarnas intressen. Med tanke på
den viktiga domstols- eller skiljenämndsliknande funktionen liksom också
på den medlande uppgiften bör nämnden ha ett starkt inslag av ledamöter,

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

som inte kan anses företräda partsintressen och som är jurister, biand dem
sådana som har kunskap och erfarenheter i kommunal förvaltningsrätt.
Utredningen föreslår, att nämnden skall bestå av ordförande och sex ordinarie
ledamöter samt ett lämpligt antal suppleanter, alla utsedda av Kungl.
Maj :t. Ordföranden och ytterligare två ledamöter föreslås skola vara jurister.
Av de återstående ledamöterna skall två företräda va-verkens intressen
och två brukarnas. Av representanterna för brukarnas intressen bör den
ene företräda detalj abonnenterna och den andre företagen. Utredningen
förutsätter att nämndens behov av särskild sakkunskap kommer att tillgodoses
framför allt genom att VAV får medverka vid utseende av ledamöter.
Det förutsätts också att nämnden skall kunna remittera frågor till
VAV för yttrande.

De centrala frågorna inom nämndens verksamhet som beslutande instans
blir enligt utredningen sådana, som rör avgifter och andra villkor för brukande
enligt va-avtal eller tilltänkt va-avtal. Bakom va-avtalens bestämmelser
om avgifter och andra villkor skall ligga huvudmannens taxa och allmänna
bestämmelser. Nämndens prövning av bestämmelse i va-avtal kommer
ofta att innebära en prövning också av taxan och de allmänna bestämmelserna.
Prövningen kan föranleda huvudmannen att ändra dessa.
Nämndens prövning av taxa och allmänna bestämmelser sker emellertid
som ett led i prövningen av va-avtalet. Prövningen riktar sig inte direkt mot
taxan och de allmänna bestämmelserna. Resultatet av prövningen i denna
del ingår som skäl för ett slut, vilket avser det egentliga föremålet för
prövningen, nämligen va-avtalet. Någon prövning, som direkt avser taxa och
allmänna bestämmelser, skall inte kunna förekomma inför va-nämnden.
Sådan prövning skall — i fråga om kommunal huvudman — vara förbehållen
länsstyrelsen, dit frågan kan föras genom kommunala besvär. Länsstyrelsen
skall emellertid kunna inhämta va-nämndens yttrande i sådant
ärende. Den bör också enligt utredningens mening göra detta.

Vad beträffar andra tvister än de nu nämnda bör enligt utredningen vanämndens
kompetens vara vidsträckt och i princip omfatta alla tvistefrågor,
som har samband med det rättsförhållande genom va-avtal, som har blivit
etablerat mellan huvudman och brukare eller som någon av parterna vill
få till stånd. Va-nämnden bör kunna pröva om åtgärd eller avtalsklausul
är förenlig med va-lagen och i övrigt rättsenlig. Nämnden bör vidare kunna
pröva tvist om tolkningen av va-avtal. Skäligheten av avgift kan bli föremål
för tvist, t. ex. om brukare gör gällande att hans avgift har bestämts på ett
sätt, som inte överensstämmer med den föreslagna lagens regel om fördelning
av brukarnas avgiftsskyldighet efter skälig och rättvis grund. Även
den kommunala principen om likställighet kan åberopas som grund för
yrkande från brukares sida om lindring i skyldigheten att betala avgift
eller i annan skyldighet enligt va-avtal.

Utanför gränserna för nämndens behörighet som beslutande instans faller

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

med den av utredningen angivna gränsdragningen tvister i frågor enligt
va-lagen mellan andra än huvudman och brukare eller tilltänkt brukare
samt tvister, som visserligen rör va-frågor men som inte härrör av va-avtal
utan av annat avtal eller rättsförhållande.

Tvist enligt 10 § i den föreslagna va-lagen om ersättning för anordningar,
som införlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir
onyttiga genom att allmän va-anläggning kommer till stånd, kan ibland falla
innanför och ibland utanför va-nämndens koiupetens. De faller utanför,
om ersättningsfrågan inte berörs i föreliggande va-avtal mellan huvudmannen
och den som yrkar ersättning, eller om den som yrkar ersättning inte
är vare sig brukare eller tilltänkt brukare.

Tvist kan tänkas uppkomma mellan huvudman och fastighetsägare, om
fastigheten ligger inom eller utom va-anläggningens verksamhetsområde.
Denna fråga kan aktualiseras genom att fastighetsägaren kräver att få bli
brukare. En sådan tvist, som sammanhänger med frågan om hur gränserna
skall gå för verksamhetsområdet, torde enligt utredningen inte böra prövas
av va-nämnden. Den får anses röra förhållandet mellan det allmänna och
huvudmannen för va-anläggningen, även om dess avgörande får konsekvenser
för förhållandet mellan huvudmannen och fastighetsägaren.

Utredningen anser det önskvärt att va-nämnden undviker att inkräkta på
parternas avtalsfrihet. Om nämnden vid prövningen av en tvist konstaterar
brister i ett avtal bör den därför i regel nöja sig med att förklara att avtalet
på angivna skäl inte kan godtas samt hänvisa parterna att åstadkomma rättelse.
Ibland kan dock nämnden finna sig nödsakad att meddela direkta föreskrifter
om vad som skall gälla mellan parterna. Sådana föreskrifter bör då
göras tidsbegränsade. Nämnden bör undvika att ge sina ingripanden retroaktiv
verkan. Undantagsvis bör emellertid sådan verkan kunna ifrågakomma.

Utredningen behandlar åtskilliga frågor rörande förfarandet vid vanämnden.
Bl. a. föreslås att nämnden skall få möjlighet att ålägga part att
ersätta motpartens kostnader för förfarandet. Sådant beslut bör dock meddelas
bara när det föreligger särskilda skäl. Som nämndens beslut skall enligt
förslaget gälla den mening om vilken minst fyra av nämndens ledamöter
enas. Skulle majoritet inte kunna uppnås för viss mening får nämnden
avstå från att meddela beslut i frågan.

4.6.3 Remissyttrandena. Utredningens förslag om inrättande av en vanämnd
har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Bland de remissinstanser
som tillstyrker förslaget kan nämnas hovrätten över Skåne och
Blekinge, vattenöverdomstolen, vice stadsjuristen i Stockholm, länsstyrelserna
i Malmöhus och Skaraborgs län, statskontoret, kommerskollegium, kommunalrätt
skommittén, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kommunförbundet, VAV, HSB, Svenska Riksbyqqen, Huresqästernas Riksförbund
och SMR.

VAV anför att antalet tvisteärenden visserligen hittills har varit ringa
men att det ändå får anses både befogat och önskvärt att den föreslagna
nämnden kommer till stånd. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till att
den nuvarande ordningen på området är oklar och otillfredsställande och
med tanke på att de riktlinjer för avgiftsuttaget som utredningen har angett
beträffande saneringsfall, obebyggd fastighet och övergång till duplikatsystem
endast är summariska. Genom nämnden bör enligt VAV en klar
rättspraxis relativt snabbt och enkelt kunna utbildas. VAV förutsätter att
länsstyrelser och domstolar regelmässigt kommer att inhämta nämndens
yttrande i mål inom området för nämndens speciella sakkunskap.

Vice stadsjuristen i Stockholm framhåller att en förenkling av prövningsförfarandet
blir en följd av den privaträttsliga reglering av va-förhållandena
som utredningen har föreslagit. Vad den föreslagna va-nämnden beträffar
anser han att intresset av en i möjligaste mån för hela riket enhetlig praxis
förefaller vara så stort att eventuella betänkligheter mot införande av ytterligare
ett organ för prövning av va-frågor bör få vika. Fördelarna med
en enhetlig, snabb och sakkunnig prövning på området understryks också
av länsstyrelsen i Malmöhus län och kommunalrättskommittén.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat tveksamhet om lämpligheten
av det föreslagna systemet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om
det är rationellt att inrätta specialinstanser med relativt små ämnesområden.
Det är inte självklart att ett förenklat förfarande uppnås med utredningens
förslag, eftersom detta innebär att man får tre prövningsorgan i
stället för de nuvarande två. De föreslagna reglerna för va-nämndens kompetens
och verksamhet förefaller också relativt komplicerade. Samma uppfattning
i frågan har Länsingenjörers förening. Svalövs kommun ifrågasätter
också behovet av ett nytt organ och pekar på att antalet prövningsinstanser
ökar. Planverket uppger sig efter viss tvekan kunna acceptera förslaget
om va-nämnden. Verket understryker dock att nämnden bör ges så stora
befogenheter som möjligt utan att göras till domstol. En sådan ordning
medför en smidig handläggning och ger brukarna möjlighet att rättsligt
hävda sina intressen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att den föreslagna lagens
grundkonstruktion är sådan att utrymmet för en saklig prövning är magert.
Hovrätten anser att utrymmet för prövning skulle ökas om huvudmannen
fick rätt att anta taxa för avgifter och allmänna bestämmelser samt det
uttryckligen föreskrevs att vad huvudmannen bestämt i dessa hänseenden
skall gälla för brukare, om det inte kan anses oskäligt eller stridande mot
god sed.

Beträffande nämndens sammansättning föreslår vattenöverdomstolen att
en av de opartiska ledamöterna skall vara tekniker. Denne ledamot bör få

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

befogenhet att ensam eller tillsammans med ordföranden hålla undersökning
eller syn på platsen. Länsstyrelsen i Stockholms län redovisar en liknande
uppfattning. HSB föreslår att en av de två representanterna för huvudmanna-
resp. brukarintressena skall vara tekniker med goda specialkunskaper
och erfarenheter på va-området. Med hänsyn till att många intressen
finns företrädda på brukarsidan anser Hyresgästernas Riksförbund
att antalet ledamöter i nämnden bör ökas till nio eller elva. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län säger sig anse det välbetänkt att nämnden för särskilda fall
bereds möjlighet att anlita sakkunskap från VAV.

Stockholmstraktens vattenverksförbund ifrågasätter om inte möjlighet
bör finnas att anföra besvär över nämndens beslut. Industriverks styr ds en i
Stockholm är tveksam om bestämmelsen att nämndens beslut inte får överklagas
stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen. Planverket
förklarar sig acceptera de juridiska svårigheter som har gjort att utredningen
inte föreslagit möjligheter till överklagande av va-nämndens beslut
men framhåller det otillfredsställande i denna ordning. Nämndens befogenheter
bör med hänsyn härtill framhållas tydligare.

I fråga om den tidpunkt från vilken nämndens beslut skall gälla anser
vattenöverdomstolen att denna bör vara dagen för anhängiggörande av talan
hos nämnden. Annars kan brukare föredra att låta tvist i avgiftsfråga
prövas av domstol. Svenska Riksbyggen ifrågasätter, med tanke på att vanämndens
beslut inte skall kunna överklagas, om den föreslagna möjligheten
att fatta beslut med retroaktiv verkan bör vara så ovillkorligt utformad.
Enligt Riksbyggens mening bör retroaktiviteten begränsas exempelvis till
den tid som har förflutit sedan anmälan i ärendet inlämnades till va-nämnden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det skulle ha varit värdefullt
om utredningen diskuterat lämpligheten av ett obligatoriskt medlingsförfarande
inför nämnden innan va-ärenden prövades administrativt eller judiciellt.
Till ett sådant förfarande kunde knytas ett åläggande för nämnden
att lämna part upplysning om rätt forum, om nämnden inte kan avgöra
ärendet. Frågan om rätt forum är trots utredningens förslag om förenklingar
tämligen svårtillgänglig för den rättssökande allmänheten.

Kommerskollegium anser att förslaget om va-nämnden från brukarens
synpunkt lider av den svagheten att det för att ärendet skall kunna dras
inför va-nämnden krävs att huvudmannen är villig att underkasta sig
nämndens avgörande. Enligt kollegiets mening är det önskvärt att förstärka
brukarens ställning genom att öppna möjlighet för honom att på motsvarande
sätt som gäller för elkonsumenter även utan huvudmannens medgivande
dra frågan inför en särskild prövningsinstans. Om inte en sådan möjlighet
öppnas torde det vara nödvändigt att överväga en mera detaljerad
rättslig reglering av förhållandet mellan huvudman och brukare i syfte att

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skapa garantier för den sistnämndes ställning. En sådan reglering synes
emellertid vara svår att utforma.

Beträffande vissa andra frågor om prövningsförfarandet återges här följande
uttalanden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det skulle vara en fördel för de
enskilda fastighetsägarna om prövningen av anslutningsfrågorna fick ligga
kvar hos länsstyrelserna. Hyresgästernas Riksförbund ifrågasätter om inte
mål om taxans konstruktion och höjd bör avgöras av va-nämnden med för
parterna bindande verkan. Svenska Elverksf öreningen berör frågan om kostnader
för förfarandet och tillstyrker särskilt förslaget att part i vissa fall
skall kunna tillerkännas ersättning av motpart för sådan kostnad. På så sätt
kan omotiverade anmälningar avsevärt begränsas.

5. Departementschefen

5.1 Inledande synpunkter

Före tillkomsten av VAL var va-frågorna reglerade i bl. a. hälsovårds-,
plan- och vattenlagstiftningen. Genom VAL bröts ut till särskild behandling
vissa frågor om kommunala och andra från allmän synpunkt särskilt betydelsefulla
va-anläggningar. Lagen innehåller bestämmelser bl. a. om skyldighet
för kommun att svara för tillkomsten av va-anläggningar, om anslutningsrätt
och anslutningstvång samt om kostnadsfördelning. Tillämpningsområdet
för lagen är inskränkt i flera avseenden. Sålunda tar den inte sikte
på mindre va-anläggningar. För sådana anläggningar finns f. n. inga andra
bestämmelser än reglerna om avloppssamfälligheter i 8 kap. VL. Vidare gäller
lagen huvudsakligen rättsförhållandet mellan den som driver anläggningen
och ägarna eller innehavarna av de fastigheter som är beroende av anläggningen.
Frågor som rör förhållandet till tredje man regleras i andra författningar.
Rätten att utnyttja vattentäkt, exempelvis, behandlas i VL och
frågor om avloppsutsläpp i miljöskyddslagen. HvS innehåller en rad bestämmelser,
som reglerar vatten- och avloppsfrågorna från sanitär synpunkt.

De erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av VAL har gett upphov till
kritik mot lagen på ett flertal punkter. I anledning härav tillsattes 1964 års
va-utredning för att se över lagen. Enligt direktiven skulle utredningen ta
upp frågan om räckvidden av VAL:s bemyndigande för huvudman att meddela
reglementariska föreskrifter och överväga om det fanns utrymme för
en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudmannen och
fastighetsägarna vid sidan av den offentligrättsliga. Vidare skulle undersökas
bl. a. i vad mån ett enhetligt förfarande kunde åstadkommas i va-ärenden
och om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas.

Utredningen lägger i sitt betänkande fram förslag till en ny lag om all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

manna vatten- och avloppsanläggningar. Förslaget skiljer sig inte i några
mera väsentliga hänseenden från VAL när det gäller de grundläggande
reglerna om vad som är allmän va-anläggning, om hur allmän va-anläggning
skall utföras och om kommuns skyldighet att sörja för att allmän
va-anläggning kommer till stånd. Nyheterna i förslaget gäller främst rättsförhållandet
mellan huvudman för allmän va-anläggning och anläggningens
brukare. Utredningen, som framhäver de privaträttsliga inslagen i va-lagstiftningen,
föreslår att rättsförhållandet mellan huvudman och brukare
skall grundas på avtal om villkoren för rätt att bruka va-anläggningen.
Avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s. k. allmänna bestämmelser
för andra villkor. Taxa och allmänna bestämmelser skall antas av
huvudmannen. När det gäller taxans utformning anges endast ett par huvudgrundsatser,
den ena byggd på principen att det sammanlagda avgiftsuttaget
inte får överskrida huvudmannens självkostnader, den andra på tanken
att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. För att
tillgodose önskemålet om ett enhetligt förfarande i va-ärenden föreslår utredningen
att det skall öppnas möjlighet till ett alternativt förfarande vid sidan
av prövningen hos länsstyrelse och allmän domstol. Under vissa förutsättningar
skall va-frågor kunna behandlas vid en särskild instans, statens
va-nämnd. Vidare lägger utredningen fram förslag på två områden som
tidigare inte reglerats i VAL, nämligen i fråga om installationsbestämmelser,
dvs. tekniska bestämmelser om hur va-installationer skall vara beskaffade
och utförda, och installatörsrättigheter, dvs. godkännande av person
som skall utföra kvalificerade installationsarbeten.

Utredningens förslag visar klart att VAL bör ändras på ett flertal punkter.
Den uppfattningen vinner också stöd i remissyttrandena. Såsom särskilt
betydelsefulla, inte minst med hänsyn till utvecklingen av det industrialiserade
byggandet, framstår frågorna om installationsbestämmelser
och om behörighet att utföra va-installationer. Nya bestämmelser om förfarandet
i va-ärenden behövs för att man skall få till stånd en ändamålsenlig
behandling av dessa ärenden. Även en rad betydelsefulla detaljregler behöver
ändras. De ändringar och kompletteringar av lagen som behövs är enligt
min mening av den omfattningen att det är motiverat att, som utredningen
föreslår, ersätta VAL med en ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Den nya lagen bör behandla i huvudsak samma ämnen som f. n. regleras
i VAL. Även om vissa skäl kan tala för en längre gående samordning än
hittills av lagstiftningen på va-området vill jag inte ta upp denna fråga nu.
Utredningen har, utan att gå in på närmare överväganden, berört ett par
frågor av betydelse för de allmänna va-anläggningarna, som inte behandlas
i VAL. Jag syftar dels på frågan om regler rörande samfällt utnyttjande
för flera kommuners räkning av större vattentäkter och dels på frågan
om behovet av nya bestämmelser om rätt att dra ledningar för vattenför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

sörjning och avlopp över annans fastighet. Inte heller jag har för avsikt att
behandla dessa frågor i detta sammanhang. De torde f. ö. komma att övervägas
av två nu pågående utredningar, vattenlagsutredningen och utredningen
om ledningsrätt. Vad beträffar de mindre va-anläggningarna har
den 19 december 1969 beslutats remiss till lagrådet av förslag om en enhetlig
rättslig reglering genom utvidgning av tillämpningsområdet för lagen
(1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag återkommer
längre fram till vissa samordningsproblem som uppkommer i förhållandet
mellan denna lagstiftning och lagstiftningen om allmänna va-anläggningar.

5.2 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

F. n. regleras rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning
och anläggningens brukare huvudsakligen genom offentligrättsliga
bestämmelser. För flertalet kommunala va-verk gäller sålunda vid sidan
av VAL särskilda reglementen, som har antagits av kommunernas fullmäktige
och som innehåller bestämmelser om brukarnas rättigheter och skyldigheter.
Utredningen tar i betänkandet upp frågan om en ökning av det
privaträttsliga inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare
och påpekar att sådana inslag f. n. har mindre omfattning i fråga om vaverken
än när det gäller andra s. k. ledningsverk såsom gasverk och elverk.

Det bör enligt utredningen inte komma i fråga att ändra bestämmelserna i
VAL i den del de föreskriver skyldighet för kommun att i vissa fall svara
för att allmän va-anläggning kommer till stånd och bereda fastighet inom
verksamhetsområdet vattenförsörjning och avlopp. Vidare bör liksom hittills
gälla att ägare av fastighet, som har behov av vattenförsörjning och
avlopp, skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Dessa ställningstaganden
leder till att själva etablerandet av rättsförhållandet mellan
huvudman för va-verk samt enskilda fastighetsägare bör bibehålla sin
offentligrättsliga karaktär. Utredningen anser det emellertid önskvärt att
det sålunda uppkomna rättsförhållandet bekräftas och dess närmare innehåll
regleras genom ett privaträttsligt avtal. Detta avtal skall gälla villkoren
för rätt att bruka den allmänna va-anläggningen och betecknas vaavtal.
Tanken är att i va-avtal skall kunna fixeras exempelvis villkor om
avgift och vad som har samband därmed, om mätning av kvantiteten levererat
vatten, om återhållsamhet i fråga om konsumtion av vatten, om beskaffenheten
av det vatten som skall tillhandahållas och om vem som skall
anlägga och underhålla servisledning.

Utredningen föreslår vidare att nuvarande offentligrättsliga sanktioner
i form av böter och viten skall slopas. I stället föreslås regler om plikt för
den som har åsidosatt sina skyldigheter att vidta rättelse och betala skadestånd
samt om rätt för huvudman att stänga av vattentillförseln.

Även enligt utredningens förslag kvarstår åtskilliga begränsningar i par -

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ternas avtals- och handlingsfrihet också efter det att rättsförhållandet har
etablerats. Avtal får självfallet inte utformas så att det strider mot bestämmelser
i va-lagen eller annan författning. Vidare är vissa ämnen undantagna
från avtalsreglering. Detta gäller frågor om installationsbestämmelser
och installatörsrättigheter. En annan begränsning i handlingsfriheten
är att rättsförhållandet inte får hävas på grund av parts avtalsbrott. Eftersom
en reglering av förhållandet mellan parterna måste ske även om dessa
inte kan komma överens om villkoren, har det vidare varit nödvändigt för
utredningen att komplettera lagens regler om avtal med en föreskrift, att
det i sådana situationer skall ankomma på huvudmannen att med ledning
av taxa och allmänna bestämmelser själv fastställa den avgift och de villkor
i övrigt, som skall gälla mellan parterna.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att lagen bör innehålla
vissa grundläggande regler av offentligrättslig karaktär, varigenom
huvudman för allmän va-anläggning åläggs att bereda fastigheter inom
verksamhetsområdet möjlighet att utnyttja anläggningen och fastigheterna
förpliktas att genom avgifter bidra till anläggningens finansiering. Detta
får till följd att det inte kan överlämnas åt parterna att fritt bestämma om
ett rättsförhållande dem emellan skall etableras eller inte. Den omständigheten
att själva uppkomsten av rättsförhållandet sålunda kommer att bygga
på tvång föranleder också att parterna inte kan ges obegränsad handlingsfrihet
när det gäller den närmare utformningen av de villkor som skall
gälla mellan dem. Huvudmannen bör inte få utnyttja situationen till att
betinga sig oskäliga förmåner, och han bör vidare vara skyldig att iaktta
den likställighetsprincip som är en grundläggande regel för kommunal verksamhet.
Med hänsyn härtill bör, såsom utredningen också föreslår, dels vissa
allmänna regler om parternas rättigheter och skyldigheter anges i lagen,
dels huvudmännen åläggas att upprätta taxa och allmänna bestämmelser
som skall vara normerande för regleringen av förhållandet till de enskilda
brukarna.

Ett system av angivet slag leder till att utrymmet för parternas avtalsfrihet
i realiteten blir mycket begränsat. I normalfallen torde förhållandet
mellan huvudmannen och brukaren helt komma att regleras genom de
allmänna regler som finns i lagen och i huvudmannens taxa och allmänna
bestämmelser. Möjligheterna att i dessa fall få till stånd en avvikande reglering
torde i allmänhet vara praktiskt taget obefintliga. För sådana fall
skulle ett va-avtal enbart komma att innebära en bekräftelse av att de allmänna
reglerna skall gälla. Det förefaller mot bakgrund härav onödigt att
kräva, att avtal alltid skall upprättas, och knyta rättsverkningarna till detta.
Samma resultat kan nås genom en föreskrift att taxa och allmänna bestämmelser
är bindande för parterna. En sådan lösning är rättstekniskt enklare
än den utredningen förordar, eftersom man därigenom undgår de problem
som uppstår när brukaren vägrar att godta de uppställda villkoren. Den

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

synes mig också ge en mera rättvisande bild av de faktiska förhållandena
än den av utredningen föreslagna ordningen. Något skäl att upprätthålla avtalskonstruktionen
av hänsyn till brukarnas intressen synes mig inte föreligga.
Jag vill erinra om att det enligt utredningsförslaget alltid skall finnas
möjlighet för huvudmannen att, om brukaren vägrar gå med på något villkor,
föreskriva att detta ändå skall gälla, som om det vore avtalat, eller i
efterhand införa villkoret genom en ändring i de allmänna bestämmelserna

Av nu angivna skäl förordar jag att rättsförhållandet mellan huvudman
och brukare i princip skall grundas, förutom på lagens regler, på taxa och
allmänna bestämmelser, som upprättas av huvudmannen och som utan särskild
överenskommelse gäller mellan parterna.

Det nu sagda innebär inte att jag helt tar avstånd från tanken på privaträttsliga
avtal mellan huvudman och brukare. Sådana avtal kan ibland behövas
för att komplettera de regler som annars gäller. Beträffande frågor
som inte regleras av lag, allmänna bestämmelser eller taxor, bör det föreligga
avtalsfrihet. Om huvudmannen inskränker föreskrifterna i taxan och
de allmänna bestämmelserna, medför detta att området för avtalsfriheten utvidgas.
Huvudmannen får emellertid förutsättas besluta om taxa och allmänna
bestämmelser som är tillämpliga för flertalet brukare inom verksamhetsområdet,
och avtalsreglering torde därför företrädesvis bli aktuell när det
gäller industrier, sjukhus och andra liknande brukare. Det förefaller lämpligt
att sådana brukare får tillfälle till verkliga förhandlingar med huvudmannen
om regleringen av va-förhållandet, eftersom det ofta kan finnas behov
av särskilda föreskrifter om t. ex. vattentryck, vattenbeskaffenhet och
avlopp srening. Även avgiftsfrågorna kan kräva speciella överväganden för
denna kategori av brukare. Jag vill emellertid framhålla att huvudmannen
även vid förhandlingar om villkoren för dessa brukare måste iaktta de allmänna
principer om skälig och likvärdig behandling som jag tidigare har
antytt och får anledning att behandla närmare i det följande.

Skulle parterna inte kunna komma överens vid förhandlingar om avtal
i frågor som inte behandlas i taxa eller allmänna bestämmelser bör de ha
möjlighet att vända sig till ett utomstående opartiskt organ för att få tvisten
avgjord. Jag kommer längre fram att föreslå att det inrättas en särskild
nämnd, statens va-nämnd, med uppgift att pröva tvister om va-frågor.
Förslaget innebär att en tvist av här åsyftad typ skall kunna hänskjutas
till nämnden för avgörande. I sista hand har f. ö. huvudmannen möjlighet
att lösa frågan genom att komplettera taxan eller de allmänna bestämmelserna
så att avtalsreglering blir överflödig.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det, eftersom taxa och allmänna
bestämmelser i allmänhet kommer att omfatta fastigheter av flera
olika kategorier, kan vara av värde att parterna klargör vad slags fastighet
det är fråga om i det enskilda fallet och vilka regler som alltså är tillämpliga.
Detta kan lämpligen ske i skriftlig form. En sådan handling får dock

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

ingen självständig rättslig betydelse utan är bara att betrakta som ett gemensamt
uttalande rörande tolkningen av taxan och de allmänna bestämmelserna.

Som jag nyss nämnde kan det ofta finnas anledning att sluta särskilt avtal
rörande industriers och andra storförbrukares va-förhållanden. Med anledning
av vad utredningen i övrigt anför om industriellt avloppsvatten vill jag
ytterligare nämna följande.

Genom den nya miljöskyddslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli
1969, har de frågor som sammanhänger med avloppsvatten från industri
kommit i ett annat läge än vid den tidpunkt då utredningen lade fram sitt
förslag. Sålunda gäller numera regler om förprövning i fråga om utsläpp av
avloppsvatten såväl från bostäder och samhällen som från industrier. I
miljöskyddskungörelsen anges vissa slag av fabriker eller inrättningar som
inte får anläggas utan tillstånd eller dispens. I kungörelsen finns också bestämmelser
om att avloppsvatten av visst angivet slag från mark, byggnad
eller anläggning inte får släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
eller ledas till annan tillhörig avloppsanläggning utan tillstånd eller
dispens. Förprövningen äger rum vid koncessionsnämnden för miljöskydd
eller, efter dispens, vid naturvårdsverket eller i vissa fall vid länsstyrelse.

De hinder som tidigare har ansetts föreligga mot förprövning av frågor
om utsläpp från industri i samhälles avloppsnät har undanröjts genom den
nya lagstiftningen. Detta har lagtekniskt kommit till uttryck på så sätt att
bestämmelserna i 8: 36 VL om rätt för kommun att föreskriva villkor för
industriutsläppet och om prövning av villkoren hos länsstyrelsen har utgått.
Vidare har miljöskyddslagens 1 § utformats så, att lagen är tillämplig
på användning av mark, byggnad eller anläggning som, oavsett på vilket
sätt det sker, kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
om användningen inte utgör byggande i vatten.

Genom att förprövning sålunda efter den 1 juli 1969 kan äga rum beträffande
industriutsläpp i samhälles avloppsnät har den kritik som vid remissbehandlingen
har riktats mot utredningens uttalanden på denna punkt
blivit tillgodosedd.

5.3 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter

När det i 6 § VAL talas om anslutningsrätt och anslutningstvång anses
att anslutning kan föreligga så snart möjlighet till faktiskt nyttjande har
beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen utfört allt vad på honom
ankommer. Den väsentliga innebörden för fastighetsägaren av en sådan anslutning
är att den medför avgiftsskyldighet och andra förpliktelser gentemot
huvudmannen. Fastighetsägaren är alltså inte skyldig att på grund av
bestämmelserna i VAL faktiskt koppla ihop fastigheten med den allmänna
va-anläggningens ledningsnät.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utredningen anser att en ny va-lag, i likhet med vad som nu gäller, inte
bör innehålla några regler som ålägger fastighetsägare att åstadkomma faktisk
anslutning till allmän va-anläggning. Sådana regler har enligt
utredningen i första hand sin plats i hälsovårdslagstiftningen. Emellertid
kan enligt utredningen vissa va-tekniska problem uppstå i samband med att
huvudmannen genomför tekniska förbättringar, t. ex. inför duplikatsystem,
dvs. ett avloppssystem enligt vilket spillvatten och dagvatten avleds i skilda
ledningar. En sådan åtgärd skulle enligt utredningen förfela sin verkan om
inte brukarnas installationer rättades efter de nya förutsättningarna för
driften. Utredningen anser därför lämpligt att huvudmannen i allmänna bestämmelser
föreskriver skyldighet för brukare att medverka vid övergång
till duplikatsystem och tar in motsvarande klausul i de särskilda brukarnas
va-avtal. Innebörden i en sådan skyldighet skall vara att brukaren efter anmodan
av huvudmannen har att ändra sina avloppsanordningar så att dagoch
spillvatten genom separata ledningar tillförs resp. ledning i gatan.

Några remissinstanser framhåller att hälsovårdslagstiftningens regler inte
är tillräckliga för att åstadkomma alla de faktiska anslutningar som är
önskvärda från va-teknislc synpunkt. De anser därför att det i va-lagen bör
tas in bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att begagna sin rätt
att utnyttja allmän va-anläggning.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att regler om faktisk anslutning,
som motiveras av intresset att förhindra sanitär olägenhet, hör
hemma i hälsovårdslagstiftningen. I vissa fall kan emellertid krav på faktisk
anslutning motiveras med va-tekniska synpunkter. Detta gäller särskilt
vid övergång till duplikatsystem. Med hänsyn härtill finns det anledning att
överväga särskilda regler som ger huvudmannen möjlighet att framtvinga
medverkan från fastighetsägarnas sida i sådana situationer. Frågan ställer
sig emellertid olika i skilda fall.

Till en början bör slås fast att den allmänna va-anläggningens tekniska
utförande inte bör påverka bedömningen av vilka fastigheter som skall vara
avgiftsskyldiga mot huvudmannen. Den omständigheten att huvudmannen
beslutar att anlägga duplikatsystem kan alltså i och för sig inte vara tillräcklig
anledning att en fastighet blir avgiftsskyldig. Om en fastighet inte är avgiftsskyldig,
kan det inte heller komma i fråga att ålägga dess ägare att
åstadkomma faktisk anslutning.

Vad härefter gäller de fastigheter som är avgiftsskyldiga vill jag först behandla
det fallet att anläggningen ursprungligen har utförts som separatsystem,
dvs. ett system enligt vilket endast spillvatten avleds. Då innebär övergången
till duplikatsystem endast att det tillskapas en möjlighet att ta hand
om dagvatten. Vid separatsystem torde ofta finnas föreskrifter om att fastighetsägare
inte har rätt att leda in dagvatten i avloppsledningen. I så fall har
huvudmannen redan före den planerade övergången till duplikatsystem haft
att räkna med de av vissa remissinstanser omnämnda riskerna för inläckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

av dagvatten i den för spillvatten avsedda ledningen och för otillåtna inkopplingar.
Riskerna synes inte öka genom att anläggningen byggs ut till duplikatsystem.
De va-tekniska synpunkterna torde därför bli tillräckligt tillgodosedda
om det tidigare förbudet att leda in dagvatten i avloppsledningen görs
tillämpligt på spillvattenledningen. Risken för att fastighetsägare i strid mot
givna bestämmelser skulle göra sådana kopplingar att dagvatten kan ledas in
i spillvattenledningen kan inte vara tillräcklig anledning att införa tvingande
bestämmelser om faktisk anslutning.

I de fall anläggningen tidigare har varit utförd som ett kombinerat system,
dvs. ett system där spillvatten och dagvatten avleds i gemensam ledning,
synes frågan gestalta sig på ett annat sätt. För att klarlägga problemen bör
man skilja mellan fastigheter som faktiskt brukar va-anläggningens avloppsnät
och fastigheter som är avgiftsskyldiga men inte begagnar sig av
avloppsnätet. Det övervägande antalet fastigheter torde tillhöra den förstnämnda
gruppen. För dessa fastigheter torde i allmänhet gälla att de har
en sådan va-installation att spillvatten och dagvatten samlas upp i en gemensam
ledning inom fastigheten innan det tillförs va-anläggningens ledningsnät.
Som framgår av utredningens redogörelse skulle en fortsatt tillförsel
av dagvatten till spillvattenledningen i dessa fall kunna omintetgöra eller
minska effekten av duplikatsystemets tillkomst. I vissa fall medför en fortsatt
dagvattentillförsel till spillvattenledningen så allvarliga olägenheter att
det blir möjligt att med stöd av hälsovårdslagstiftningen tvinga fastighetsägaren
att utnyttja den nyanlagda dagvattenledningen. För dessa fall behövs
inga bestämmelser i va-lagen. Emellertid torde i många fall en fortsatt
dagvattentillförsel inte medföra så allvarliga olägenheter att hälsovårdsbestämmelserna
blir tillämpliga men väl orsaka fördyringar av va-verkets
drift eller kräva onödigt omfattande utbyggnader av reningsverk och andra
gemensamma anläggningar. Sådana fördyringar drabbar va-kollektivet i
dess helhet och kan eventuellt medföra att de fastigheter som faktiskt utnyttjar
va-anläggningens dagvattenledning drabbas av dubbla kostnader,
dels kostnaden för den egna anslutningen till dagvattenledningen, dels de
fördyringar som uppstår till följd av att andra fastigheter leder sitt dagvatten
till spillvattenledningen. I dessa fall behövs bestämmelser som hindrar
att vissa fastighetsägare under åberopande av tidigare bestämmelser och vaanslutningar
förhindrar eller försvårar en anpassning av den allmänna vaanläggningen
till en modernare och ändamålsenligare standard. Detta syfte
synes emellertid kunna uppnås genom att huvudmannen i samband med
omläggning till duplikatsystem i de allmänna bestämmelserna tar in förbud
mot vidare utsläpp av dagvatten i spillvattenledning. Fastighetsägaren måste
då vidta vissa åtgärder med sitt ledningssystem för att kunna rätta sig efter
förbudet. I allmänhet torde en faktisk anslutning till va-anläggningens dagvattenledning
vara den enda praktiskt möjliga lösningen. Ett förbud av angivet
slag kan därför antas medföra att ett stort antal faktiska anslutningar

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

till dagvattenledningen kommer till stånd. Föreskrifter om skyldighet för
fastighetsägare att begagna sig av dagvattenledningen i vidare utsträckning
än som följer av hälsovårdslagstiftningen skulle därför inte behövas såvitt
avser de fastigheter som faktiskt brukar ett kombinerat system. För de fastigheter
som har avstått från sin rätt att bruka det kombinerade systemet
och som inte kan åläggas att åstadkomma faktisk anslutning med stöd av
hälsovårdsbestämmelserna synes det inte finnas tillräckliga skäl att tillskapa
skyldighet att begagna anläggningen bara därför att huvudmannen
utför va-anläggningen på ett annat sätt.

Jag finner av nu angivna skäl att det saknas anledning att i va-lagen
införa regler om skyldighet för fastighetsägare att begagna sig av den allmänna
va-anläggningen eller ge huvudmannen rätt att i allmänna bestämmelser
föreskriva sådan skyldighet. Däremot anser jag att huvudman bör
ha rätt att i allmänna bestämmelser förordna att dagvatten inte får inledas
i spillvattenledning och att sådana föreskrifter bör få giltighet också mot
fastigheter som tidigare har haft rätt att göra sådan inledning.

Enligt min mening kan den i VAL begagnade termen ”anslutning”
ge upphov till missuppfattningar och onödiga tvister, vilket också har framhållits
av utredningen. Termens oegentlighet framstår än tydligare om
man, som jag avser att föreslå, inför möjlighet att ta ut avgifter för obebyggda
fastigheter. Jag föreslår därför att anslutningsbegreppet får utgå
ur lagen och ersättas med de av utredningen föreslagna begreppen skyldighet
för huvudman att låta fastighetsägare bruka anläggningen och skyldighet
för fastighetsägare att bidra till huvudmannens kostnader för anläggningen.

Någon kritik har inte riktats mot utredningens förslag att de allmänna
förutsättningarna för huvudmannens skyldighet att låta
fastighetsägare bruka anläggningen skall motsvara vad
som nu gäller för anslutningsrätt. Jag finner därför att va-lagen i denna
del bör få den av utredningen föreslagna innebörden.

Beträffande skyldigheten för fastighetsägare att bidra
till huvudmannens kostnader för anläggningen vill jag
framhålla följande.

Såvitt avser bebyggda fastigheter anser utredningen att fastighetsägare
skall vara skyldiga att bidra till kostnaderna för va-anläggningen, om det
kan konstateras att fastigheten har behov av vattenförsörjning eller avlopp
och behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Avgiftsskyldighet
skall föreligga även om va-anläggningen inte begagnas. Jag
delar utredningens ståndpunkt. Även om fastighetsägaren avstår från att begagna
anläggningen bör han alltså kunna åläggas att betala avgifter för
denna. Hans egen uppfattning om behovet att begagna va-anläggningen har
härvid inte någon betydelse. Vid bestämmande av avgifterna bör dock hänsyn
tas till att anläggningen inte utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 101

Jag vill framhålla att frågan om fastighetsägarnas avgiftsskyldighet vid
utbyggnad av va-nätet med särskild dagvattenavledning skall bedömas med
hänsyn till fastighetens behov av anordning just för detta ändamål. Det
torde förekomma fall där en fastighet får anses ha behov av anordning
för spillvattenavledning via allmän va-anläggning men där dagvattenavledningen
kan ske på annat sätt, t. ex. genom naturlig avrinning. Kretsen av
avgiftspliktiga fastigheter kan således bli olika för spillvattenledningen och
för dagvattenledningen. Detta torde också ofta återspeglas i ledningsnätets
utbyggnad så att duplikatsystem byggs ut endast inom en del av anläggningens
verksamhetsområde.

En av orsakerna till beslutet att se över va-lagstiftningen var att det hade
visat sig uppstå olägenheter för huvudmännen till följd av att avgifter enligt
VAL inte kan tas ut för obebyggda fastigheter. Utredningen anser att
sådan avgiftsskyldighet kan och bör införas, och denna uppfattning har
godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Även jag anser att sådan
avgiftsskyldighet bör föreskrivas i va-lagen. Frågan om avgiftens storlek
för de obebyggda fastigheterna kan enligt min mening lösas inom ramen
för en allmän regel om fördelning av avgifterna efter skälig och rättvis
grund. I likhet med utredningen anser jag att endast sådana obebyggda
fastigheter som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedda för bebyggande
bör vara avgiftspliktiga. Såsom några remissinstanser har anfört
kan det i vissa fall vara obilligt att ta ut avgifter även från fastigheter som
är avsedda för bebyggande. Denna synpunkt tillgodoses emellertid genom
det av utredningen föreslagna förbehållet att regeln skall gälla endast om
det inte finns skäl till annat.

5.4 Taxa och avgifter

VAL innehåller i 14—16 §§ regler rörande huvudmans debitering av vaavgifter.
I 14 § fastställs såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget
huvudmannens självkostnad, dvs. nödiga kostnader för utförande samt
underhåll och drift av va-anläggningen. Paragrafen innehåller vidare bestämmelser
om s. k. utvecklingskostnad och om kostnader för avledande
av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan.
I 15 § ges bestämmelser om fördelningen av avgifterna mellan
de anslutna fastigheterna. Huvudregeln är att avgifterna skall stå i skäligt
förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av den allmänna
va-anläggningen. Om kostnaderna för en viss fastighets anslutning
är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av särskilda
omständigheter såsom bebyggelsens lokalisering eller terrängförhållandena,
kan dock avgifterna anpassas med hänsyn därtill. Vidare kan kostnaderna
för servisledningar och andra för en fastighet särskilt avsedda anordningar
alltid debiteras denna fastighet. Slutligen gäller att fastighet som
har anslutits endast för vattenförsörjning eller endast för avlopp inte får

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

betungas med kostnad som belöper på anordningar för det andra ändamålet.
I 16 § föreskrivs att avgift skall utgå enligt en av huvudmannen utformad
taxa. Taxan skall inte fastställas av länsstyrelse eller annan myndighet.
Avgiftsskyldigheten kan uppdelas att avse dels engångsavgift, dels
periodiska avgifter. Engångsavgift får inte sättas högre än vad som svarar
mot fastighetens andel i kostnaden för anläggningens utförande. Avgiften
kan under vissa förutsättningar fördelas på årliga inbetalningar under viss
tid, högst tio år.

Utredningen har, mot bakgrund av sitt betonande av det privaträttsliga
inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare, övervägt att
helt slopa avgiftsreglerna i lagen. Härigenom skulle huvudman för va-verk
likställas med huvudman för andra ledningsverk, såsom gas-, el- och värmeverk,
för vilka lagregler saknas beträffande avgiftsfrågorna. Utredningen
har emellertid med tanke på bl. a. de va-anläggningar som har annan
huvudman än kommun ansett det lämpligt att en ny va-lag innehåller
vissa allmänna riktlinjer för avgiftssättningen. Utredningen föreslår därför
att det i lagen tas in bestämmelser om skyldighet för huvudman att
upprätta taxa samt regler om begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga
kostnader och om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis
grund.

Jag anser i likhet med utredningen att regler om avgiftsskyldighetens
omfattning bör finnas i den nya lagen. Jag har tidigare förklarat att jag i
högre grad än utredningen vill betona rättsförhållandets offentligrättsliga
karaktär. Med ett sådant synsätt ter det sig naturligt att i lagen ta in vissa
regler om avgifternas storlek och fördelning. Reglerna bör inte, som några
remissinstanser har föreslagit, begränsas till de anläggningar som har annan
än kommun till huvudman utan de bör gälla för alla typer av allmänna
va-anläggningar. Brukarna måste nämligen anses ha befogade anspråk på
att bli behandlade efter samma grundprinciper oavsett om va-verket har
kommunal eller annan huvudman.

Utredningens förslag innebär att avgiftsuttagets storlek liksom
i gällande lag maximeras till vad som motsvarar huvudmannens självkostnader
för anläggningen. Detta markeras genom uttrycket ”nödvändiga
kostnader”. Alla kostnader som har normalt samband med en affärsmässig
drift av anläggningen och som är motiverade från företagsekonomisk synpunkt
bör enligt utredningen godtas som nödvändiga. Utredningen framhåller
att huvudmannen skall vara skyldig att utöva kostnadskontroll och
att kostnad som är onödigt hög, t. ex. på grund av uppenbart bristfällig rationalisering
eller på grund av att andra än affärsmässiga hänsyn har tilllåtits
inverka, inte i sin helhet bör betraktas som nödvändig.

Enligt utredningen råder det tvekan om den rätta innebörden av VAL:s
självkostnadsprincip i förhållande till den allmänna kommunala självkostnadsprincipen.
Denna tvekan har aktualiserats genom en i kommunala sam -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

xnanhang diskuterad fråga om beräkning av s. k. internränta. För egen del
säger sig utredningen ha funnit att en mera strikt självkostnadsregel än
den allmänna kommunala i princip bör gälla för va-verks taxesättning.
Beträffande internräntefrågan anser utredningen, att va-verket bör gottskrivas
ränta på för investering avsedda överskottsmedel som verket har levererat
in till kommunens centrala kassa samt att kommunen bör få debitera
ränta på medel som har anvisats åt va-verket för investeringsändamål. Detta
skall dock gälla bara när medlen härrör från upplåning eller från kommunal
uppbörd av annat än avgifter från va-verkets brukare. Som skäl för en
annan och för va-verket oförmånligare ordning har ibland åberopats att
verket tillgodogör sig tjänster och förmåner av olika slag från kommunens
centrala organ. Utredningen anser att va-verket i princip bör kunna debiteras
ersättning för sådana tjänster och förmåner men att det bör vara
fråga om klart motiverade belopp. Vad beträffar frågan om kommun kan
betinga sig avgift av va-verket för att ledningar har nedlagts i gata anför
utredningen vissa fall då detta enligt dess mening inte bör få förekomma.
Den självkostnadsprincip som utredningen förordar avses inte medföra att
va-verkens ekonomi skall avsöndras från kommunens ekonomi i övrigt.

En av utredningens experter, stadsjuristen E. G. Westman, har i ett särskilt
yttrande uttalat att han inte anser att det finns tillräckliga skäl för att
ge självkostnadsprincipen i fråga om va-verk ett helt annat innehåll än då
det gäller elverk m. m. Som avgörande skäl mot den föreslagna ordningen
i fråga om ränteberäkning anför Westman att det i praktiken torde visa sig
ogörligt att skilja mellan de fall då räntegottgörelse åt kommun för investeringsmedel
är tillåten och de fall då den inte är det. Westman framhåller
också att de personkategorier som ytterst skall bära skattekollektivets och
va-lcollektivets utgifter i stort sett sammanfaller eftersom skattebetalarna
regelmässigt utnyttjar den allmänna va-anläggningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har i huvudsak inte
haft något att erinra mot utredningens grundläggande principer för beräkning
av taxa och avgifter. Vad beträffar den föreslagna självkostnadsregeln
har flertalet av dem som direkt berör denna fråga, under åberopande av
främst bokföringsmässiga svårigheter, instämt i Westmans yttrande. Vissa
av remissinstanserna har också anfört att utredningens förslag strider mot
kommunallagarna. De remissinstanser som närmast företräder va-verkens
intressen har däremot anslutit sig till utredningens förslag och till stöd härför
främst åberopat att förslaget minskar riskerna för att dubbelbetalning
tas ut från va-kollektivet, vilket nu förekommer i vissa fall. Vissa remissinstanser
har anfört att skäl synes tala för att upplåtelse av gatumark till de
ledningsdragande verken bör kunna beläggas med skälig avgift och att om
så inte sker kommunen bör ha rätt att i rimlig grad gottskriva sig eventuellt
uppkommande överskott på verkens rörelse.

I likhet med utredningen anser jag att huvudmannen inte bör få ta ut

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

högre kostnader av brukarna än vad som motsvarar huvudmannens självkostnader
för anläggningen. En regel härom bör tas in i lagen. Jag vill framhålla
att en lagregel som maximerar avgifterna för allmän va-anläggnings
brukare är av begränsad praktisk betydelse när det gäller kommunala anläggningar,
eftersom dessa ofta i betydande grad finansieras med skattemedel.
Några regler om skattefinansieringens omfattning bör inte tas in i
lagen, utan det bör liksom hittills tillkomma de enskilda kommunerna att
själva avgöra denna fråga.

För den allmänna kommunala verksamheten gäller en självkostnadsprincip
som innebär att man så långt det är beräkningsmässigt och redovisningstekniskt
möjligt skall eftersträva en för brukarna rättvis avgiftssättning,
som inte ger utrymme för vinst. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen
ger inte i och för sig underlag för tillämpning av någon annan
självkostnadsprincip. Utredningen har emellertid, genom uttalanden rörande
bl. a. internräntedebitering, velat ange att en mera preciserad och affärsmässigt
betonad självkostnadsregel än den allmänna kommunala bör gälla
för kommunala va-verks taxesättning. För egen del ställer jag mig tveksam
till om det är lämpligt att binda sig för en sådan affärsmässig självkostnadsregel
när det gäller va-verk. Hänsyn måste enligt min mening tas till att
dessa i hög grad tillgodoser allmännyttiga intressen. Brukarkollektivets omfattning
och sammansättning kan vidare förändras avsevärt från tid till
annan. Inte minst viktigt är att verksamheten i stor utsträckning finansieras
med skattemedel. Otvivelaktigt är det fördelaktigt att anknyta till en
ordning som kommunerna har ingående erfarenhet av. Kommunernas möjligheter
och förmåga att hantera de många komponenterna i en självkostnadsberäkning
så att avgiftsuttagen fyller rimliga krav på skälighet och
rättvisa behöver inte betvivlas. Med hänsyn till det anförda saknas anledning
att ange bestämda lösningar av olika detaljer i beräkningssätt eller
redovisningsmetoder. Inte heller är det nödvändigt att i lagtexten eller motiven
närmare precisera självkostnadsregelns innebörd.

Beträffande frågan om rätt för kommun att betinga sig ersättning av
va-verket för tjänster och förmåner av olika slag finner jag i likhet med utredningen
att sådan debitering kan vara befogad. Debitering bör emellertid
ske med fixerade belopp, som motsvarar skälig ersättning för en av kommunen
lämnad prestation eller nyttighet. Såvitt avser den speciella frågan
om avgift för upplåtelse av kommunal mark för ledningsdragning delar
jag utredningens mening att sådan avgift inte bör komma i fråga i de av
utredningen redovisade fallen när kommunen har förvärvat marken genom
avtal med markexploatör eller fått ersättning enligt bestämmelserna i BL.
Det torde f. ö. kunna ifrågasättas om kommun över huvud taget bör få
betinga sig avgift för att gatumark o. d. används för sådana allmänna ändamål
som det här är fråga om. Om förekomsten av brunnar eller liknande
medför att gatuunderhållet fördyras bör givetvis ersättning kunna utgå
härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

105

De av naturvårdsverket, länsstyrelsen i Skaraborgs län och SHi framförda
synpunkterna på vilka kostnader som skall få tas ut av brukarna föranleder
inget annat uttalande från min sida än att sådana kostnader för verkställt
undersökningsarbete och projektering som hänför sig till viss bestämd anläggning
bör kunna tas ut av anläggningens brukare, medan översiktliga
undersökningar och planeringsverksamhet bör bekostas av allmänna medel.

VAL innehåller i 14 § en speciell bestämmelse om förbud för huvudman
att ta ut s. k. utvecklingskostnader. Utredningen anser att bestämmelsen
kan undvaras i va-lagen utan att det blir någon saklig skillnad. Jag ansluter
mig till denna bedömning. Av den föreslagna självkostnadsregeln
torde följa att det totala avgiftsuttaget från fastigheter som är anslutna till
en utvecklingsförberedd anläggning under tiden fram till dess att utvidgningen
kommer till stånd kan bestämmas högst till belopp som motsvarar de
kostnader fastigheten skulle ha haft om anläggningen inte hade varit utvecklingsförberedd.

Utredningen föreslår att nu gällande bestämmelser om fördelning
av avgiftsskyldigheten skall ersättas med en allmän regel om
fördelning efter skälig och rättvis grund. Remissinstanserna har i allmänhet
inte haft några erinringar mot detta förslag. Några remissinstanser har anfört
att det torde vara av värde att i lagtexten klart framhålla att avgifterna
kan varieras beroende på förekommande särskilda omständigheter i likhet
med vad som föreskrivs i 15 § andra stycket VAL.

Jag delar utredningens uppfattning att fördelningsreglerna kan göras
mindre omfattande i en ny va-lag. Den av utredningen föreslagna fördelningen
efter skälig och rättvis grund synes vara så pass vidsträckt att den
i och för sig innefattar de speciella fördelningsregler som finns i andra och
tredje styckena i 15 § VAL. Dessa behöver därför inte tas in i den nya lagen.
Den allmänna regeln bör också tolkas så att storförbrukare kan få tillgodoräknas
en lämpligt utformad mängdrabatt om det kan anses motiverat
med hänsyn till minskade kostnader per brukningsenhet e. d.

Utredningen föreslår inte någon motsvarighet till de i VAL intagna reglerna
om engångsavgifter. Enligt utredningen skall det emellertid även i fortsättningen
finnas möjlighet att erlägga sådan avgift genom delbetalningar.
En remissinstans har hemställt att rätten att få engångsavgift uppdelad
på delbetalningar skrivs in i lagen, eftersom den är mycket betydelsefull
för den enskilde brukaren. Jag delar denna bedömning och anser att
lagen bör innehålla en bestämmelse härom.

Utredningen diskuterar två speciella problem rörande engångsavgifterna,
dels frågan om i taxa bestämd engångsavgift kan ändras, dels frågan om
betydelsen av att engångsavgift har erlagts när det blir aktuellt att verkställa
fastighetsreglering eller nybyggnad på fastighet.

Såvitt avser ändring av engångsavgift framhåller utredning 4^

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

en att frågan i praktiken inskränker sig till att avse om engångsavgifter
kan höjas och att den tveksamhet som råder i denna fråga tydligen hänger
samman med att VAL föreskriver att fördelning av brukarnas avgifter skall
ske efter nytta. Som motiv för huvudmännen att höja engångsavgift pekar
utredningen på dels önskan att bibehålla avgiften vid oförändrat realvärde,
dels önskan att ta ut verkliga höjningar som beror på omläggning av finansieringssättet,
förbättringar av anläggningen eller allmänt sett fördyrade
anslutningskostnader. Enligt utredningen kommer frågan om huvudmans
bundenhet vid fastställd taxa i ett ändrat läge om va-lagen får den av utredningen
föreslagna lydelsen. Utredningen anser att måttliga höjningar
av engångsavgifterna bör godtas och att en sådan ordning inte står i strid
med de kommunala principerna för avgiftsuttag.

Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig speciellt över vad utredningen
anför om engångsavgifterna. De som har uttalat sig i frågan om engångsavgifternas
höjning liar emellertid varit kritiska mot utredningen.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att det är helt klart att
en i taxa bestämd engångsavgift kan höjas om kostnaderna för anläggningen
stiger genom att nya anläggningsdelar såsom reningsverk e. d. tillkommer.
Hinder bör inte heller möta mot att höja engångsavgiften på grund av omläggning
av anläggningens finansiering. Även höjningar på grund av penningvärdeförsämring
bör kunna godtas. När det gäller verkningarna av
taxeändring beträffande engångsavgiften bör skillnad göras mellan sådana
fastigheter för vilka betalningsskyldigheten redan har fullgjorts och sådana
som ännu inte har betalat någon avgift när ändringen träder i kraft.
För den senare gruppen bör den nya taxan utan vidare bli tillämplig. I fråga
om den förra gruppen är en mera nyanserad bedömning påkallad. Om höjningen
orsakas av att någon ny anläggningsdel har tillkommit bör ytterligare
engångsavgift kunna tas ut av brukarna för den kostnad som föranleds
härav. Om huvudmannen vill ändra sättet för finansiering av anläggningen
bör däremot detta normalt inte medföra, att fastighetsägare som redan har
betalt tidigare föreskriven engångsavgift får betala tilläggsavgift. Sådan höjning
som betingas av penningvärdeförsämring får inte leda till sådant resultat.
Som ett specialfall då ytterligare engångsavgift bör få tas ut kan
nämnas det av utredningen behandlade fallet att en utvecklingsförberedd
anläggning i slutligt skick inte får den omfattning man från början hade
räknat med. Huvudmannen bör då kunna ta ut mellanskillnaden mellan
den faktiskt erlagda engångsavgiften och den engångsavgift som skulle ha
tagits ut om anläggningen från början hade dimensionerats för det antal
brukare den slutgiltigt får. I likhet med utredningen anser jag det vara
naturligt att taxan för periodiska avgifter skall få ändras med hänsyn till
förändringar i betingelserna för verksamheten.

Beträffande frågan om engångsavgiftens betydelse vid
omreglering av fastighetsindelningen och vid nybebyggelse framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

107

utredningen att det f. n. anses ovisst om huvudmannen kan ta ut ny engångsavgift
av ägare till nybildad tomt eller nyuppfört hus. Enligt utredningens
mening bör frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på förut
bebyggd mark bedömas främst från praktiska synpunkter och på basis av
huvudregeln att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna efter
skälig och rättvis grund. Utredningen anser därför att taxorna bör utformas
så att engångsavgifterna i huvudsak anknyts till bebyggelsen på fastigheten
och inte till tomten. När bebyggelsen försvinner kan det bli fråga om att ta
ut ny engångsavgift, eftersom den erlagda avgiften då kan betraktas som avskriven.
Det kan visserligen förekomma fall, då det skulle vara stötande att
ta ut ny engångsavgift vid nybyggnad utan hänsyn till den avgift, som har
betalats tidigare. Detta gäller t. ex. när byggnad har brunnit ned eller av
någon anledning rivits efter kort tid. Utredningen förutsätter emellertid
att huvudmännen i dessa fall kommer att ta hänsyn till fastighetsägarnas
anspråk på gottskrivning av del av den erlagda engångsavgiften.

Vissa av de remissinstanser som bär uttalat sig om engångsavgifterna
vid fastighetsreglering eller nybebyggelse har anslutit sig till utredningens
förslag, medan andra har varit tveksamma och påpekat att förslaget i viss
mån strider mot den föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obebyggd
tomt.

Som jag tidigare har framhållit anser jag att den nya lagen bör ge möjlighet
att ta ut avgifter för obebyggda fastigheter inom planområden. Mot
denna bakgrund synes det oegentligt att knyta engångsavgiftens räckvidd
till bebyggelsen på fastigheten. Av vad utredningen själv anför framgår
f. ö. att en ordning som innebär att ny engångsavgift får tas ut vid nybyggnad
kan leda till godtyckliga resultat. Jag kan inte ansluta mig till utredningens
ståndpunkt att ny engångsavgift i regel skall få tas ut vid omreglering
av fastigheter eller nybebyggelse. Frågan om ytterligare engångsavgift
skall komma i fråga i sådana situationer bör enligt min mening bedömas
från fall till fall med ledning av den allmänna regeln om skälig och rättvis
fördelning.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har utredningen beträffande
kostnaderna för övergång till duplikatsystem
anvisat ett system som i huvudsak innebär att fastighetsägarna själva bör
stå för sina egna kostnader för omläggningen när dessa blir av måttlig
omfattning men att det kan vara rimligt att va-kollektivet bestrider en skälig
del av kostnaderna om dessa blir större än vad som i allmänhet påräknas.
Huvudmannens kostnader för övergången bör enligt utredningen fördelas
enligt de allmänna principerna om rättvisa och skälighet. Jag ansluter
mig till vad utredningen sålunda har anfört.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om flera va-verk i
samma kommun från avgiftssynpunkt är att anse som en eller flera
anläggningar. Enligt min mening bör man så länge man har skild förvalt -

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ning i princip beräkna avgifterna särskilt för varje va-verk. Det torde
emellertid vara mest förenligt med grundläggande principer för dagens
kommunala verksamhet att man eftersträvar att organisatoriskt och ekonomiskt
sammanföra all verksamhet av samma slag till en enhet. Det
bör härvid inte vara något som hindrar att verksamhetsområdet för kommunens
va-verksförvaltning kommer att omfatta två eller flera åtskilda
geografiska områden. Möjligheterna att genom sammanföring till ett vaverk
få enhetliga avgifter kan ha särskild betydelse för fall då kommuner
sammanläggs. Om stora skillnader råder i avgiftshänseende mellan olika
verk torde det emellertid ibland bli nödvändigt att åtminstone övergångsvis
använda sig av avgiftsdifferentieringar.

Från ett par håll har vid remissbehandlingen föreslagits att skyldigheten
att betala avgifter binds till fastigheten, så att avgifter kan tas
ut även av ny ägare till denna. VAL innehåller i 25 § en föreskrift att ny
ägare eller innehavare inte svarar för avgift, som förfaller till betalning
innan han skall tillträda fastigheten. Vid tillkomsten av denna bestämmelse
uttalade dåvarande departementschefen att en regel av motsatt innehåll,
såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, inte borde komma i fråga. Jag
har samma inställning. Olägenheterna för huvudmännen med den nuvarande
regeln torde f. ö. minska om det, såsom jag föreslår, blir möjligt att
ta ut avgift för obebyggda fastigheter. Skall engångsavgift delas upp på
flera delbetalningar får man förutsätta att huvudmännen garderar sig genom
krav på säkerhet och särskilda föreskrifter i de avtal som torde upprättas
i sådana fall. Med hänsyn till det nu anförda finner jag inte skäl att
i den nya lagen ta in föreskrifter som innebär att avgiftsskyldigheten binds
vid fastigheten. Även utan uttrycklig lagbestämmelse torde det vara klart
att erlagd engångsavgift får tillgodoräknas ny fastighetsägare.

De avgifter som skall utgå enligt va-lagen är till sin karaktär likartade
med ersättningar för gatumark. För sistnämnda ersättningar föreskrivs i
63 § BL att skälig ränta enligt stadens bestämmande skall betalas
på oguldet belopp redan från den dag då krav på ersättning har framställts.
Jag finner det lämpligt att införa motsvarande bestämmelse för vaavgifter
i den nya lagen.

5.5 Installationsbestämmelser

Enligt utredningen torde installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter
om hur va-installationer och däri ingående ledningar med tillbehör
skall vara beskaffade och utförda, ha meddelats av de flesta huvudmän. Till
huvudmännens ledning har VAV utarbetat normalbestämmelser. Stöd för
att utfärda installationsbestämmelser har huvudmännen sökt i 12 § i nuvarande
VAL. Denna paragraf innehåller regler om vad som skall iakttas vid
brukande av allmän va-anläggning för ansluten fastighets behov och om

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 109

rätt för huvudmannen att meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende
som behövs. Det är tveksamt om bemyndigandet för huvudmannen
att meddela föreskrifter omfattar installationsbestämmelser av den typ det
här är fråga om. Utredningen anser det angeläget att den oklarhet som sålunda
råder undanröjs.

Utredningen föreslår att huvudmännens befattning med att utarbeta och
utfärda installationsbestämmelser skall upphöra. I stället skall enligt förslaget
gemensamma sådana bestämmelser meddelas för hela landet av den
centrala planmyndigheten för byggnadsverksamheten, statens planverk. Bestämmelserna
föreslås bli utfärdade i samma ordning som gäller för byggnadsbestämmelser.
Förslaget innebär vidare att kontrollen över bestämmelsernas
efterlevnad, liksom när det gäller byggnadsbestämmelser, i första
hand skall ankomma på byggnadsnämnderna. För att de va-tekniska synpunkterna
skall bli vederbörligen beaktade förordar utredningen att VAV
tillförsäkras långtgående inflytande och medverkan vid tillkomsten av installationsbestämmelserna
och huvudmännen motsvarande inflytande och
medverkan vid deras tillämpning.

En av utredningens experter, direktören Bengt Petrelius, har i ett särskilt
yttrande kritiserat utredningens förslag i denna del. Eftersom såväl va-verk
som byggnadsnämnd skall ha ansvar för och befogenhet att kontrollera installationsbestämmelsernas
efterlevnad, medför förslaget enligt hans mening
olägenheter i form av dubbelarbete, överorganisation, merkostnader och
kompetenstvister. Han förordar att det uppdras åt en särskild va-installationsnämnd
att utarbeta enhetliga och bindande installationsbestämmelser,
vilka därefter fastställs av nämnden eller planverket, samt att det får ankomma
på huvudmännen att kontrollera efterlevnaden av dessa bestämmelser.

Under remissbehandlingen har från flera håll understrukits vikten av att
allmängiltiga installationsbestämmelser finns. Delade meningar råder endast
i fråga om den ordning i vilken bestämmelserna skall meddelas och deras
efterlevnad kontrolleras. En del remissinstanser har anslutit sig till den
uppfattning som Petrelius redovisar, medan andra har förordat utredningens
förslag.

Det råder enligt min mening inte något tvivel om behovet av tekniska bestämmelser
rörande beskaffenheten av installationsenheter och utförandet
av installationer. Sådana bestämmelser behövs framför allt för att förhindra
sanitära olägenheter av allvarligt slag och skador på person och egendom.
Ett gott belägg för att installationsbestämmelser behövs är att praktiskt
taget alla huvudmän har meddelat sådana bestämmelser, trots att det är
ytterst tveksamt om bestämmelserna har någon rättslig betydelse.

Utredningen anser att installationsbestämmelser bör meddelas av ett centralt
organ med giltighet för hela landet. Denna uppfattning delas allmänt
av remissinstanserna, och även jag ansluter mig till den. Jag vill i detta sam -

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

manhang peka på de strävanden till rationalisering genom standardisering
av produkter och industrialisering av deras tillverkning som under senare år
har präglat utvecklingen på byggnadsområdet. Som ett led i dessa strävanden
har byggnadslagstiftningen förenklats. 1959 års byggnadsstadga tillkom i
detta syfte. Bestämmelserna har där så långt möjligt gjorts enhetliga för
hela landet. Specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden
har undvikits, byggnadsärenden har decentraliserats till byggnadsnämnderna
och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk
natur, har rensats ut ur stadgan. Tillämpningsbestämmelser meddelas nu av
planverket genom föreskrifter och anvisningar till BS. De formella möjligheterna
härtill har getts i 76 §. För att ytterligare främja rationaliseringen
inom byggnadsindustrin ändrades denna paragraf år 1967 bl. a. så att föreskrift
som planverket meddelar i fråga om tillämpningen av BS inte längre
skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande annat än när
frågan är av särskilt stor betydelse.

Det nära samband som otvivelaktigt råder mellan de va-tekniska och
byggnadstekniska inslagen inom byggnadsproduktionen talar starkt för att
bestämmelser för va-installationer bör meddelas av planverket enligt samma
regler som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser i övrigt. Vad utredningen
har anfört i denna del har emellertid utsatts för åtskillig kritik
framför allt med hänsyn till de följdverkningar det får på det lokala planet.

Utredningens förslag innebär att den lokala kontrollen av att installationsbestämmelserna
efterlevs vid nybyggnadsverksamhet och därmed likartade
arbeten i första hand kommer att vila på byggnadsnämnderna. Det
har gjorts gällande att detta inte är någon lämplig ordning och att kontrollen
hellre bör anförtros åt va-verket eller att det bör överlåtas åt kommunen
att själv bestämma vem som skall handha kontrollen. För egen del finner
jag i hög grad önskvärt att övervakningen av byggnadsproduktionen så
långt som möjligt samlas hos en instans, som får svara för kontrollen av
att olika slag av föreskrifter blir vederbörligen beaktade. Jag är därför positivt
inställd till utredningens förslag. En särskild fördel med detta är f. ö.
att samma regler kommer att gälla vare sig byggnaden ligger inom allmän
va-anläggnings verksamhetsområde eller inte. De farhågor för komplikationer
som har kommit till uttryck i Petrelius’ reservation och de remissyttranden
som stöder den är enligt min mening överdrivna. Det får givetvis
förutsättas att byggnadsnämnderna, om de får till uppgift att handha byggkontrollen
över va-installationerna, anlitar särskild va-teknisk expertis för
detta ändamål, i den mån de inte själva förfogar över sådan expertis. Härvid
ligger det uppenbarligen nära till hands att anlita det lokala va-verket, vilket
i de allra flesta fall har kommunen som huvudman. Jag vill dock framhålla
att ett sådant förfarande inte är att betrakta som någon delegation av övervakningen,
utan det primära ansvaret skulle även i ett sådant fall ligga hos
nämnden.

111

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Jag har kommit till den uppfattningen att de betänkligheter som har anförts
mot utredningens förslag inte bör tillmätas avgörande betydelse. Jag
ansluter mig därför till förslaget och förordar att installationsbestämmelser
för va-installationer meddelas av planverket, vilket kan ske i den ordning
som föreskrivs i 76 § BS. Jag förutsätter att planverket vid utarbetandet
av bestämmelserna samråder med företrädare för berörda intressen,
såsom VAV och, om milj övårdsfrägor berörs, med naturvårdsverket, samt att
byggnadsnämnderna bedriver sin kontroll i nära samarbete med va-verken.

Byggnadsnämndens befogenhet att handha byggkontrollen över va-installationer
omfattar bara nybyggnadsarbeten och vissa andra arbeten som
kräver byggnadslov. Emellertid kan, så som BS f. n. är utformad, även
mycket betydande va-installationsarbeten förekomma utan att förhållandena
är sådana att byggnadslov behövs. Byggnadsnämndernas kontrollverksamhet
bör dock omfatta alla installationsarbeten av någon betydelse.
Efter samråd med chefen för civildepartementet vill jag förorda att det i
54 § BS upptagna kravet på byggnadslov utsträcks att gälla alla va-installationsarbeten
som är av mera väsentlig omfattning. Chefen för civildepartementet
avser att senare i vår lägga fram förslag till ändring i BS:s regler
om ansvarig arbetsledare — en fråga som jag strax återkommer till. De
ändringar i BS som föranleds av vad jag här har förordat kan lämpligen
tas upp i det sammanhanget.

Även om reglerna om byggnadslov utvidgas i enlighet med vad jag nu
har anfört kommer givetvis en hel del installationsarbeten, särskilt reparations-
och underhållsarbeten, att falla utanför. Installationsbestämmelser
som planverket meddelar med stöd av 76 § BS täcker emellertid även
arbeten som inte fordrar byggnadslov. Med hänsyn härtill finns det ingen anledning
alt ge huvudmännen befogenhet att meddela några installationsbestämmelser.
En sådan befogenhet skulle f. ö. kunna medföra praktiska
komplikationer, exempelvis när planverket ändrar sina bestämmelser.

I fråga om de arbeten som inte kräver byggnadslov kommer någon automatisk
kontroll från byggnadsnämndens sida av att installationsbestämmelserna
följs inte att äga rum. Byggnadsnämnd får dock enligt 64 § BS besiktiga
även sådana arbeten. Enligt det lagförslag jag nu avser att lägga fram
skall vidare huvudmannen ha rätt att låta undersöka va-installation. Även
härigenom ges möjlighet till en viss kontroll av dessa arbeten. Ansvaret
för att installationsarbete blir utfört i enlighet med gällande föreskrifter
vilar på fastighetens ägare. Har föreskrifterna inte följts kan byggnadsnämnden
vidta åtgärder mot fastighetsägaren. Det torde vidare vara möjligt
för huvudmannen att ingripa med stöd av den lag jag föreslår, exempelvis
genom att stänga av vattentillförseln.

Lagen om va-anläggningar bör innehålla en erinran om att regler angående
va-installationer finns i BS. Vidare bör i lagen tas upp en bestämmelse
om att huvudman inte får meddela föreskrifter i detta ämne samt en re -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

gel om rätt för huvudman att undersöka va-installation. 44 § 7 mom. BS
innehåller för närvarande bestämmelse om hur va-ledningar skall anordnas.
Bestämmelsen bör kompletteras så att den kommer att omfatta även med
sådana ledningar förbundna anordningar. Förslag härom kommer att läggas
fram av chefen för civildepartementet i samband med de tidigare nämnda
förslagen till ändringar i BS. Efter denna komplettering får av BS anses
framgå att va-installation skall vara godtagbar från den allmänna hälsovårdens
synpunkt och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglighet
och ändamålsenlighet.

Utredningen har ingående behandlat en rad frågor som närmast hänger
samman med utformningen av installationsbestämmelserna. Eftersom dessa
skall meddelas av planverket och till stora delar måste grundas på ytterligare,
noggranna tekniska överväganden anser jag mig inte böra ta närmare
ställning till dessa frågor här. Endast ett par principer vill jag beröra.

I prop. 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. anförde
chefen för inrikesdepartementet att byggnadsbestämmelserna borde ges
sådan form att de fyller sin uppgift utan att i onödan binda den tekniska
utvecklingen. Bestämmelserna borde därför ges i form av funktionskrav
på egenskaperna hos den färdiga produkten. Också byggnadsbestämmelser
som är tekniskt detaljerade ansågs kunna utformas som funktionskrav.
Det sålunda anförda torde bli vägledande även när det gäller installationsbestämmelserna
på va-området.

Den av utredningen behandlade frågan om typgodkännande har tilldragit
sig vissa remissmyndigheters uppmärksamhet. Utredningen förordar en
form av frivilligt typgodkännande. Verksamheten föreslås ankomma på
planverket som samordnande, central instans. Enligt utredningen bör verket
ha frihet att lägga ut uppgifter inom den typgodkännande verksamheten
på andra lämpliga organ. Bland remissinstanserna framförs olika uppfattningar.
Sålunda anser NO att typgodkännande verksamhet på grund
av konkurrenshämmande verkan inte bör få förekomma om det inte
är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. VAV anser att den av
Petrelius föreslagna va-installationsnämnden bör få hand om verksamheten.
Planverket uppger sig inte ha tagit ställning till om typgodkännandet
skall vara obligatoriskt eller frivilligt men anser vissa skäl tala för ett begränsat
obligatorium för vissa från säkerhetssynpunkt viktiga varor.

Typgodkännadeverksamheten är av värde därigenom att den förenklar
den lokala granskningen av installationen. Den kan också bidra till en
önskvärd standardisering på området. Jag anser därför att regler om sådan
verksamhet bör kunna tas upp bland installationsbestämmelserna.
Verksamheten bör dock inte utformas så att den motverkar konkurrens
på marknaden. Bl. a. av detta skäl synes det mig inte lämpligt att f. n. införa
regler om obligatoriskt typgodkännande. Sådana regler förekommer f. ö.
inte beträffande byggnadsarbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

113

Det industrialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan
också byggelement eller t. o. m. hela hus framställs i fabrik. Den behövliga
kontrollen kan i sådana fall med större fördel utföras i fabriken än på
byggplatsen. Detta gäller också va-installationer. Planverket har utarbetat
system för tillverkningskontroll genom fortlöpande driftskontroll och stickprovsmässig
opartisk kontroll på tillverkningsplatsen. Liksom typgodkännandeverksamheten
bör ett system för tillverkningskontroll kunna regleras
i installationsbestämmelserna.

5.6 Installatörsrättigheter

Enligt nu gällande ordning kan föreskrifter om installatörsrättigheter inte
meddelas med stöd av VAL. Lagen kan sålunda inte användas för att åstadkomma
rättsligt oangripliga förbud att anlita rörinstallatör utan sådana
rättigheter. Som framgått av den tidigare redogörelsen förekommer emellertid
i stor omfattning lokala föreskrifter om installatörsrättigheter och
förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten.

Utredningens förslag innebär att huvudman för allmän va-anläggning
skall få rätt att föreskriva att vissa va-installationsarbeten inte får utföras
av annan än den som har fått installatörsrättigheter. Sådana rättigheter
skall meddelas av huvudmannen. Som en nyhet föreslås att bestämmelser
om villkoren för att förvärva och inneha rättigheter skall bli enhetliga för
hela riket och meddelas centralt av planverket. Enligt förslaget skall huvudmannen
inte utan särskilt medgivande kunna ställa upp andra villkor än de
centralt fastställda.

Utredningens förslag har utsatts för åtskillig kritik. Vissa remissinstanser
har ansett det vara obehövligt med auktorisation på området. Ett flertal
andra instanser har ansett att rättigheterna bör tillerkännas giltighet för
hela landet och att de bör meddelas av ett centralt organ. De kritiska remissinstanserna
har bl. a. pekat på att både det nuvarande och det föreslagna
systemet innebär risk för konkurrensbegränsningseffekter och försvårar för
företag att bedriva verksamhet i flera kommuner.

Det huvudsakliga motivet för ett system med installatörsrättigheter är att
huvudmannen för en allmän va-anläggning därigenom får en viss garanti
för att installationer som skall förbindas med anläggningen utförs på ett
fackmässigt sätt, så att det inte uppstår risk för skador på denna. Det är av
stor allmän betydelse att sådana skador undviks. Detta ligger också i hög
grad i huvudmannens intresse, eftersom han ansvarar för att anläggningen
är funktionsduglig. Med hänsyn härtill synes det mig befogat att ställa upp
särskilda krav på kompetens hos den som skall svara för va-installationsarbeten,
åtminstone när det gäller arbeten av mera betydande omfattning.
Det f. n. tillämpade systemet med installatörsrättigheter är emellertid förenat
med olägenheter, som bara delvis undanröjs genom utredningens för -

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

slag. Sålunda innebär systemet vissa risker för ej önskvärda konkurrensbegränsningseffekter.
Vidare blir det allt vanligare att installationsföretag
driver verksamhet inom flera olika kommuner. Genom att auktorisation
meddelas av varje huvudman för hans verksamhetsområde skapas svårigheter
för sådana företag. Detta gäller även om handläggningen av auktorisationsfrågorna
binds genom centrala direktiv. Man kan nämligen inte
därigenom helt utesluta alt praxis blir olika i olika kommuner. Än mindre
kan man undvika besvärande tidsutdräkt vid handläggningen av ärendena.
För installatörsrättigheter torde f. n. i princip krävas att installatören är
kompetent för alla slag av installationsarbeten. Detta är ägnat att motverka
en specialisering som i vissa fall skulle kunna medföra rationaliseringsvinster
vilka kunde komma de enskilda brukarna till godo.

Den kritik som sålunda kan riktas mot systemet med installatörsrättigheter
har gett mig anledning att överväga om inte de synpunkter som ligger
till grund för detta system kan tillgodoses på annat sätt. Det ligger härvid
nära till hands att anknyta till den ordning som gäller i fi-åga om byggnadsarbete.
Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om att reglerna i BS
om byggnadslov bör utvidgas att omfatta alla va-installationsarbeten som
är av mera väsentlig omfattning.

Enligt 61 § BS skall arbete som avser bl. a. nybyggnad och ändring av
befintlig byggnad utföras under ledning och tillsyn av en av den byggande
utsedd och av byggnadsnämnden godkänd ansvarig arbetsledare, vilken
skall svara för att arbetet blir behörigen fullgjort. Byggnadsnämnden skall
enligt 64 § öva tillsyn över arbetet och företa erforderliga besiktningar. Statens
planverk har nyligen hemställt att det införs möjlighet för planverket
att med riksgiltighet pröva frågor om arbetsledares kompetens. Som jag
tidigare har nämnt avser chefen för civildepartementet att ta upp denna
fråga senare i vår. Han ämnar föreslå att BS ändras i enlighet med planverkets
hemställan.

Den förordade ändringen av reglerna angående byggnadslov får till resultat
att bestämmelserna i BS om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga på
alla va-installationsarbeten av större betydelse. Detta ger en tillräcklig garanti
för ett korrekt utfört arbete och det finns då inte längre behov av
regler som förbehåller arbetena för i särskild ordning auktoriserade installatörer.
Genomförs planverkets förslag om riksgiltigt godkännande av ansvariga
arbetsledare, tillgodoses även de synpunkter som ligger till grund
för förslagen om riksgiltiga installatörsrättigheter. De nu berörda konsekvenserna
av en utvidgning av reglerna om byggnadslov ser jag som en väsentlig
fördel och de kan enligt min mening anföras som ett starkt skäl för
en sådan reform.

Bedömningen av frågan om en person skall godkännas som ansvarig arbetsledare
bör ske uteslutande med hänsyn till hans personliga kompetens
för uppgiften. Det bör inte vara något som hindrar att en arbetsledare god -

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

känns enbart för va-installationsarbeten eller enbart för andra slag av arbeten.
I den mån närmare bestämmelser rörande ansvariga arbetsledare på det
nu aktuella området behövs synes de mig lämpligen böra meddelas av planverket
i samma ordning som installationsbestämmelserna.

Även efter en utvidgning av reglerna om byggnadslov återstår, som jag
har påpekat vid behandlingen av frågan om installationsbestämmelser, en
hel del arbeten som inte kommer att kräva byggnadslov och där alltså inte
heller reglerna om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga. Det kan därför
ifrågasättas om det i fråga om sådana arbeten finns anledning att ha ett
system med installatörsrättigheter. För egen del kan jag inte finna att de
skäl som kan åberopas till stöd för ett sådant system är tillräckligt starka
för att motväga de invändningar som, bl. a. från konkurrensbegränsningssynpunkt,
kan resas däremot. Det torde f. ö. under alla omständigheter
vara nödvändigt att undanta de enklaste slagen av reparations- och underhållsarbeten,
såsom byte av packningar och rengöring av vattenlås. Jag vill
också erinra om att, i den mån installationsbestämmelser har meddelats,
brukaren ansvarar för att dessa bestämmelser följs. Även om det inte finns
några regler om skyldighet att anlita auktoriserad installatör ligger det därför
i brukarens intresse att arbetet blir korrekt utfört, och man torde kunna
räkna med att även servicearbeten och liknande i stor utsträckning kommer
att utföras av installatörer som har kompetens såsom ansvarig arbetsledare.

Under hänvisning till det nu anförda förordar jag att det nuvarande systemet
med installatörsrättigheter avvecklas och att det i lagen uttryckligen
anges att huvudman inte har rätt att föreskriva några särskilda inskränkningar
i fråga om vem som skall få utföra installationsarbete.

Auktorisation enligt den ordning som gäller i dag förutsätter i regel skyldighet
för rörinstallatören att stå allmänheten till tjänst och utföra begärda
arbeten. VAV har som ett viktigt skäl mot en ordning med riksrättigheter för
va-installatörer anfört att kravet på service och jourtjänst inte kan upprätthållas
annat än om huvudmannen får meddela auktorisation inom sitt eget
verksamhetsområde. Jag är medveten om att huvudmännen, om systemet
med installatörsrättigheter slopas, inte längre får möjlighet att med hjälp
av auktorisationen kräva av installatörer att de står till allmänhetens förfogande
för att utföra behövliga arbeten. Den ökade konkurrensfrihet som
mitt förslag medför bör dock innebära en garanti för att servicen mot allmänheten
inte eftersätts. En lämplig ordning för att tillgodose behoven i
detta hänseende i större orter kan vara att företagen i branschen gemensamt
eller i samverkan med huvudmannen inrättar någon form av jourtjänst.
Enligt utredningen förekommer redan i dag ansatser till en sådan ordning
på vissa håll. Skulle verksamheten inte naturligen ta sig sådan inriktning
bör huvudmannen kunna ta initiativet till behövlig samverkan eller också
själv svara helt eller delvis för i vart fall sådana arbeten som behövs i nödsituationer.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Det nya systemet kan medföra viss kostnadsövervältring från sektorn för
nyinstallationer till sektorn för reparationer. Mot en sådan utveckling finns
emellertid inte något att invända. Den innebär bara att de verkliga kostnaderna
på reparationssidan, som tidigare kan ha varit subventionerade från
nyinstallationssidan, kommer i dagen, ökar sålunda kostnaderna för reparationerna
bör emellertid kostnaderna för nyinstallationer minska i motsvarande
mån. Det torde f. ö. vara värdefullt om den nuvarande kopplingen
mellan de båda sidorna i möjligaste mån upphör. Som planverket framhåller
bör nyproducerande företag inte tvingas att svara för reparation av de
anläggningar som de har installerat.

5.7 Prövningsorgan

Frågor enligt VAL kan prövas antingen av länsstyrelse eller av allmän
domstol.

Bland ärenden som enligt VAL ankommer på länsstyrelses prövning kan
nämnas frågor om kommuns skyldighet att ordna allmän va-anläggning, om
allmän va-anläggnings verksamhetsområde i vissa fall, om skyldighet att
ansluta fastighet, om fastställelse av föreskrifter för brukare, om auktorisation
för va-anläggning med annan huvudman än kommun samt om förordnande
av syssloman för sådan anläggning. Vidare kan beslut, som har
fattats av kommunal huvudman, komma under länsstyrelses prövning med
anledning av kommunala besvär. Sådana besvär kan röra allmänna taxefrågor
eller avgiftsdebitering som avser viss fastighet. De kan också gälla
huvudmans beslut att anta föreskrifter om villkor för brukande av allmän
va-anläggning. Samma fråga kan komma under länsstyrelsens bedömning
genom ett underställningsförfarande enligt 12 § VAL.

Tvist i fråga som avses i VAL skall prövas av allmän underrätt, om inte
annat är föreskrivet. Tvisten skall tas upp av domstolen i den ort, där anläggningen
huvudsakligen har sitt verksamhetsområde. Bland frågor som
skall prövas av domstol kan nämnas tvister om ersättning enligt 8 och 9 §§
VAL för befintliga anordningar, som tas i anspråk för allmän va-anläggning
eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan anläggning. Domstol kan
vidare få pröva bl. a. tvister som rör brukares avgifter, frågor om skadestånd,
då huvudman eller brukare anser sig ha lidit skada till följd av att
andra parten har överträtt bestämmelser i avtal mellan dem samt frågor om
villkors giltighet, tolkning, skälighet och laglighet.

Kritik har riktats mot det gällande prövningssystemet bl. a. därför att
vissa ärendegrupper kan prövas av både länsstyrelse och domstol. Detta gäller
särskilt i fråga om taxa och avgifter. Om huvudmannen är kommun
kan själva taxebeslutet prövas av länsstyrelsen efter kommunala besvär. I
samma ordning kan beslut rörande avgift för viss brukare överprövas. Sådan
fråga kan emellertid också komma under domstols prövning i tvist
mellan huvudmannen och brukaren.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Trots de brister som utmärker det nuvarande systemet har utredningen
inte ansett sig böra föreslå några principiella förändringar i detta. Däremot
föreslår utredningen att det skall bli möjligt att använda ett alternativt förfarande.
Vissa va-mål skall kunna behandlas av en för hela landet gemensam
särskild nämnd, statens va-nämnd. Nämnden skall under vissa förutsättningar
kunna meddela för parterna bindande avgöranden, vilka inte
skall kunna överklagas. Den skall också kunna fungera som medlingsinstans
samt anlitas som sakkunnig remissinstans i va-frågor. Utredningen räknar
med att huvudmän och brukare kommer att utnyttja nämnden för alt få
sina tvister lösta. På så sätt skulle ett enhetligt förfarande komma till stånd.

Förslaget om inrättande av en va-nämnd har mottagits positivt vid remissbehandlingen.
Det har framhållits att man härigenom får ett snabbt, smidigt
och billigt förfarande för handläggning av tvister i va-frågor. Den väsentligaste
invändningen hos remissinstanserna har varit att man genom att
inrätta va-nämnden får tre prövningsinstanser i stället för de nuvarande
två, vilket kan leda till motsatt effekt mot den avsedda.

För egen del anser jag att det är angeläget att man på detta område får
tillgång till ett ändamålsenligt prövningsförfarande. Detta är särskilt viktigt
av hänsyn till brukarna, eftersom dessa ofta befinner sig i underläge gentemot
huvudmannen. Prövningsreglerna bör vara utformade så att de underlättar
skapandet av en enhetlig praxis och så långt som möjligt undanröjer
de nuvarande svårigheterna för huvudman och brukare att avgöra vilken
prövningsinstans som är den rätta i det enskilda fallet. Utredningens förslag
ligger uppenbarligen i linje med dessa syften.

Enligt min mening är emellertid det föreslagna systemet behäftat med
vissa brister. Genom att nuvarande regler om prövning hos domstol och
länsstyrelse bibehålls leder förslaget till att man för tvister i va-frågor mellan
huvudman och brukare får tre prövningsinstanser i stället för nuvarande
två. Visserligen räknar utredningen med att parterna skall finna det förenligt
med sina intressen att anlita nämnden i uppkommande tvister. Reglerna
om nämndens behörighet är dock utformade på sådant sätt att det i
vissa fall blir omöjligt för nämnden att ta upp ett ärende till prövning eller
fullfölja det till ett avgörande besked. Sålunda kan nämnden besluta i en
tvist endast om parterna är ense om att överlämna målet till nämndens avgörande.
Vidare krävs enligt förslaget för att nämnden skall kunna meddela
beslut att majoriteten av ledamöterna förenar sig om en viss mening. Slutligen
framgår av utredningens motiv att det i princip inte är meningen att
nämnden skall meddela beslut som innefattar bindande föreskrifter för parterna.
Besluten skall utformas så att det lämnas åt parterna själva att genom
ändring i va-avtalet åstadkomma rättelse.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att handläggningen av tvister i
va-frågor mellan huvudman och brukare i princip bör ankomma på en
central nämnd av det slag utredningen föreslår. Nämnden bör dock få exklu -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

siv behörighet att som första instans avgöra sådana tvister och alltså överta
de uppgifter som f. n. ankommer på underrätten. Nämndens avgöranden bör
få samma verkan som domstols dom. Med hänsyn till att nämndens kompetens
inte blir beroende av parts samtycke bör det finnas möjlighet att
överklaga nämndens avgöranden, överprövningen bör förläggas till domstol.
För att ingen onödig tidsutdräkt skall uppstå bör dock tal erätten avskäras
vid lämplig nivå.

Jag föreslår alltså att det inrättas en särskild central nämnd, kallad statens
va-nämnd, samt att det i lagen föreskrivs att tvister mellan huvudman
och fastighetsägare i frågor om tillämpningen av lagen skall prövas av denna
nämnd.

Vissa administrativa va-ärenden bör även i fortsättningen prövas av länsstyrelse.
Länsstyrelse kommer vidare liksom hittills att få pröva va-frågor
med anledning av kommunala besvär. Förslaget löser alltså inte i och för
sig de problem om gränsdragningen mellan olika organs behörighet som nu
föreligger. Vissa svårigheter bör dock kunna undanröjas. Jag vill härom
anföra följande.

Några ändringar bör inte göras i fråga om länsstyrelses behörighet att
pröva frågor om allmänförklaring av va-anläggning, som skall drivas av
annan än kommun, om skyldighet för kommun att se till att allmän va-anläggning
kommer till stånd, om omfattningen av allmän va-anläggnings
verksamhetsområde i vissa fall och om förordnande av syssloman att i huvudmannens
ställe och för hans räkning driva allmän va-anläggning. Däremot
anser jag inte att reglerna om länsstyrelses fastställelse av vissa föreskrifter
som huvudman meddelar bör bibehållas. Är huvudmannen kommun
kan beslut i sådan fråga — liksom exempelvis beslut i avgiftsfrågor — överklagas
genom kommunala besvär. Om fastställelseprövningen slopas, undanröjs
de olägenheter som det innebär att frågan om föreskrifter i vissa
fall kan komma att prövas enligt VAL och i andra enligt allmänna kommunala
besvärsregler.

Enligt gällande lag skall länsstyrelse pröva frågor om skyldighet för
huvudman och fastighetsägare att upprätta rättsförhållande mellan varandra,
medan tvister om avgifter och andra villkor prövas av domstol. Jag föreslår
att va-nämndens kompetens skall omfatta såväl frågor om rätt att bruka
allmän va-anläggning och skyldighet att genom avgift bidra till kostnaden
för sådan anläggning som frågor rörande avgifter och andra villkor. Härigenom
uppnås den fördelen att alla dessa frågor, som har ett intimt samband
med varandra, kommer att prövas i samma ordning. I fråga om nämndens
prövning av avgiftsfrågor vill jag framhålla, att skäligheten av avgift kan
prövas, t. ex. om brukare påstår att hans avgift har bestämts på ett sätt, som
inte överensstämmer med lagens regler om fördelning av avgiftsskyldigheten
efter skälig och rättvis grund. Va-nämnden skall emellertid inte kunna göra
någon allmän prövning av taxa och allmänna bestämmelser, utan prövningen

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

skall alltid avse en viss eller vissa brukare. En allmän prövning skall däremot
liksom hittills ske hos länsstyrelse efter kommunala besvär med tilllämpning
av allmänna kommunalrättsliga regler. Även om va-nämndens avgörande
formellt är begränsat till den brukare som tvisten rör torde dock det
slutliga resultatet ofta bli detsamma som om en allmän prövning hade ägt
rum. Om nämndens beslut i en fråga rörande taxa eller allmänna bestämmelser
har allmän räckvidd kan det nämligen förutsättas att huvudmannen
ändrar taxan eller de allmänna bestämmelserna i överensstämmelse med
nämndens beslut, eftersom han annars riskerar att andra brukare drar motsvarande
fråga under nämndens prövning.

Utredningen har ansett, att tvist mellan huvudman och fastighetsägare,
om fastigheten ligger inom eller utom verksamhetsområdet, inte faller under
va-nämndens kompetens. Skälet härför är att sådan tvist anses i första hand
röra förhållandet mellan det allmänna och huvudmannen. Jag kan inte dela
denna uppfattning. Det ankommer visserligen på huvudmannen att bestämma
verksamhetsområdets omfattning och han kan inte åläggas att ta in en
viss fastighet i detta. Frågan om tolkningen av huvudmans beslut rörande
verksamhetsområdets omfattning bör dock prövas i rättslig ordning på samma
sätt som andra tvister, dvs. av va-nämnden.

Vissa ersättningsfrågor av närmast expropriationsrättslig art kan uppkomma
enligt VAL. Här åsyftas frågor om ersättning för anordningar, som
införlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir onyttiga
genom att allmän va-anläggning kommer till stånd. Motsvarande regler
bör finnas i den nya lagen. Vissa skäl kan synas tala för att tillämpningen
av dessa regler bör ske i samma ordning som avses skola gälla enligt
annan tvångslagstiftning, dvs. med fastighetsdomstol som första instans. Med
hänsyn till att värderingen skall avse va-tekniska anordningar anser jag
det dock lämpligt att även dessa tvister prövas av va-nämnden, som skall
ha särskild sakkunskap i va-frågor. Fastighetsdomstol kommer däremot att
få pröva vissa andra frågor rörande va-verk, nämligen sådana som avser
tillämpningen av miljöskyddslagen. Det kan exempelvis gälla påstådd luftförorening
från verket. Tvistar huvudman och tredje man, som även kan
vara brukare, om ersättning för föroreningar skall denna fråga tas upp av
fastighetsdomstol.

Om brukare försummar att betala va-avgifter till huvudmannen kan
denne ansöka om betalningsföreläggande vid allmän domstol för brukaren.
Den möjligheten bör stå öppen även i fortsättningen. Om ansökningen bestrids
skall enligt vanliga regler tvisten hänskjutas till rättegång. Även
en sådan tvist bör prövas av va-nämnden. Jag förordar därför — med lagen
(1947:638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön
som förebild — att det föreskrivs att sådana va-mål om betalningsföreläggande
i vilka gäldenären bestritt ansökningen och målet med anledning
härav hänskjutits till rättegång skall överlämnas till va-nämnden för avgörande.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

De regler jag föreslår om va-nämndens behörighet medför att nämnden
kan få pröva inte bara rent va-rättsliga frågor utan också exempelvis frågor
om ogiltighet av avtal, om skadeståndsskyldighet och andra frågor av
allmänrättslig art. Tvister av detta slag torde dock bli fåtaliga, och jag har
ingen anledning att undandra dem från nämndens prövning genom gränsdragningsregler
som med nödvändighet måste bli svåra att tillämpa.

Va-nämnden skall enligt mitt förslag i huvudsak kunna pröva bara tvister
mellan huvudman och brukare. Andra tvister i va-frågor skall tas upp av
allmän domstol. Som exempel på sådana tvister kan nämnas skadeståndskrav
som brukare framställer mot annan brukare samt tvist mellan brukare
och installatör rörande installation i brukarens fastighet.

Slutligen bör nämnas att även hälsovårdsnämnden har att ta befattning
med vissa va-frågor. Sålunda faller under nämndens kompetens bl. a. att
pröva om sanitär olägenhet uppkommer genom avstängning av vattentillförseln
från huvudmans sida. Hälsovårdsnämnden kan vidare genom åläggande
åstadkomma att fastigheter, till förhindrande av sanitär olägenhet,
faktiskt ansluts till allmän va-anläggning.

Enligt utredningens förslag skall va-nämndens beslut inte kunna överklagas.
Den ändrade ställning nämnden får enligt mitt förslag bör dock,
som jag tidigare har nämnt, föranleda att klagorätt till domstol införs. Jag
vill i detta sammanhang anföra att det med hänsyn till nämndens sakkunskap
på va-området kan antas att tyngdpunkten när det gäller de rent va-tekniska
avgörandena kommer att ligga hos nämnden samt att domstolens överprövning
i första hand kommer att ta sikte på de rättsliga frågorna.

Eftersom va-nämnden skall vara central för hela landet, bör detsamma
gälla den instans som skall överpröva nämndens avgöranden. Jag har stannat
för den lösningen att målen koncentreras till en fastighetsdomstol —- lämpligen
Stockholms tingsrätt. Parternas intresse av snabba avgöranden talar
starkt för att det inte bör vara möjligt att överklaga fastighetsdomstolens beslut.
Visserligen skulle det kunna göras gällande att frågor av principiell
rättslig innebörd borde få fullföljas till högre rätt. Med hänsyn till svårigheten
att avskilja sådana frågor och till att tyngdpunkten när det gäller de
rent va-rättsliga bedömningarna bör ligga på va-nämnden har jag emellertid
kommit till den uppfattningen att någon möjlighet att fullfölja talan mot
fastighetsdomstolens beslut inte nu bör införas. Det kan emellertid finnas anledning
att överväga denna fråga på nytt i samband med att slutlig ställning
tas till frågan om fullföljd mot fastighetsdomstols avgöranden och om hovrätts
framtida utformning.

Enligt uLredningens förslag skall va-nämnden bestå av ordförande och sex
andra ledamöter vilka jämte suppleanter utses av Kungl. Maj:t. Ordföranden
och två av de övriga ledamöterna skall vara lagfarna. Beträffande ordföranden
och en av nyssnämnda två ledamöter, vilken skall vara nämndens

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vice ordförande, krävs dessutom att han innehar eller har innehaft domarämbete.
De tre lagfarna ledamöterna får inte utses bland personer, som
kan anses representera partsintressen. Nämndens övriga fyra ledamöter
skall däremot utses bland personer som kan anses företräda dessa intressen.
Två av dem skall ha anknytning till huvudmännen och två till brukarna.
Utredningen hänför brukarna till två huvudgrupper, nämligen dels de
som behöver vattenförsörjning och avlopp till bostäder och för annan detaljförbrukning,
dels de som behöver anlita den allmänna va-anläggningen
för industriella eller liknande ändamål. Av de två ledamöterna på brukarsidan
bör den ena representera detaljförbrukarna och den andra storförbrukarna.

I huvudsak kan jag ansluta mig till utredningens förslag att i nämnden
skall finnas juridisk sakkunskap samt ledamöter med goda insikter i huvudmännens
och brukarnas problem. Jag anser det emellertid inte påkallat
att ge nämnden ett så starkt inslag av intresserepresentation som utredningen
föreslår. Enligt min mening bör inga ledamöter utses som företrädare
för vissa partsintressen, utan i fråga om samtliga ledamöter bör
kvalifikationskraven utformas som krav på vissa insikter och erfarenheter.
Jag anser det vidare inte nödvändigt att mer än en jurist ingår i
nämnden. Däremot bör nämnden få ett starkare inslag av teknisk sakkunskap
än utredningen föreslår. Av nu angivna skäl föreslår jag att nämnden
skall bestå av ordförande och fem övriga ledamöter. Ordföranden bör
vara jurist med domarerfarenhet. En ledamot bör ha sakkunskap och erfarenhet
i va-tekniska frågor. Två ledamöter bör vara väl förtrogna med
förvaltning och skötsel av va-verk och två väl förtrogna med va-förhållandexr
som avser resp. bostadsfastigheter och annan bebyggelse. Trots att
alltså inga ledamöter skall utses som representanter för berörda intressen
kan det vara lämpligt att organisationer som företräder dessa intressen
bereds tillfälle att framföra synpunkter på valet av ledamöter. Detta synes
mig kunna ske utan stöd av någon uttrycklig lagbestämmelse.

Förfarandet vid va-nämnden bör utformas i nära överensstämmelse med
de regler som gäller för hyresnämnd. På så sätt blir handläggningen domstolsliknande,
men den kommer att äga rum under något friare former än
en domstolsprocess. Liksom hyresnämnderna bör va-nämnden få vidsträckta
medlande funktioner. Med hänsyn till va-nämndens sammansättning
av experter på olika områden bör den vidare — såsom utredningen föreslår
— anlitas för att avge yttrande även i mål och ärenden om vattenförsörjning
och avlopp, vilka handläggs i annan ordning. I första hand torde länsstyrelserna
ha anledning att infordra yttranden i va-ärenden från nämnden.
En bestämmelse om skyldighet för nämnden att avge yttranden i vafrågor
bör tas in i nämndens instruktion.

122

Kung!. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5.8 Samordning med annan lagstiftning

Som jag tidigare nämnt har den 19 december 1969 till lagrådet remitterats
förslag till ändringar i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
(LGA). Ändringarna innebär att LGA:s tillämpningsområde utvidgas så att
det blir möjligt att genom förrättning enligt lagen inrätta gemensam anläggning
för vattenförsörjning eller avlopp för två eller flera fastigheter.
Samtidigt föreslås att den möjlighet som f. n. finns enligt 8 kap. VL att
■ordna avloppssamfällighet mellan enskilda fastigheter slopas utom i fall då
det är fråga om gemensam ledning för avlopps- och torrläggningsföretag.
8 kap. VL kommer härefter att innehålla regler endast om förhållandet mellan
allmänna va-anläggningar inbördes samt mellan sådan anläggning och
fastigheter som ligger utanför dess område.

Vattenöverdomstolen har i remissyttrande över förslaget till ändringiLGA
pekat på vissa problem som kan uppstå, om verksamhetsområdet för en allman
va-anläggning utvidgas så att det kommer att innefatta en va-anläggning
tillkommen enligt LGA. Jag vill med anledning härav framhålla följande.

Den omständigheten att vissa fastigheter inom en allmän va-anläggnings
verksamhetsområde är delägare i en va-samfällighet enligt LGA bör inte
hindra att frågan om fastigheternas rätt att bruka den allmänna anläggningen
eller om deras avgiftsskyldighet till dennas huvudman tas upp och prövas.
Vid bedömningen av om fastigheternas va-behov med större fördel kan
tillgodoses på annat sätt än genom den allmänna va-anläggningen får man
ta hänsyn till den fördel de har av gemensamhetsanläggningen och de kostnader
som följer med denna. I och för sig är det inget som hindrar att en
provning enligt va-lagen av frågan om de i samfälligheten ingående fastigheternas
skyldighet att bidra till den allmänna va-anläggningen leder till
att vissa men inte alla dessa fastigheter åläggs sådan bidragsskyldighet.
Frågan om samfälligheten därefter skall bestå för de återstående fastigheterna
får prövas enligt reglerna i LGA. Om samfälligheten inte kan bestå,
kan även de övriga fastigheterna komma att anslutas till den allmänna vaanläggningen.

En samfällighet enligt LGA som sådan bör inte i något fall kunna få
ställning av brukare i förhållande till den allmänna va-anläggningen.

Om en samfällighet enligt LGA upplöses på grund av att de deltagande
fastigheterna ansluts till en allmän va-anläggning, torde den allmänna vaanläggningens
huvudman ofta kunna åläggas skyldighet att inlösa eller
ersätta samfällighetens anordningar enligt reglerna i va-lagen. Det kan tänkas
att en gemensamhetsanläggning, som ursprungligen har avsett både vatten
och avlopp, efter tillkomsten av en allmän va-anläggning kan bli överflödig
när det gäller det ena av dessa ändamål men stå kvar för det andra
ändamålet. Vad som anförts om gemensamhetsanläggningar enligt LGA sy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

123

nes kunna tillämpas också på sådana avloppssamfälligheter mellan enskilda
fastigheter som kan ha bildats enligt 8 kap. VL i dess hittillsvarande lydelse.

Om en huvudman skulle bestämma verksamhetsområdet för allmän vaanläggning
på sådant sätt att det omfattar endast en del av de fastigheter
som är delägare i en samfällighet enligt LGA eller i en avloppssamfällighet
enligt 8 kap. VL blir problemen mer svårlösta. Jag anser det därför lämpligt
att i va-lagen ta in en föreskrift, som hindrar att verksamhetsområdet
hestäms på detta sätt. Bestämmelsen bör vara tillämplig på alla beslut som
fattas rörande verksamhetsområdets utsträckning.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Den föreslagna lagen har disponerats på ungefär samma sätt som VAL.
Antalet avsnitt i lagen har dock ökats och överskrifterna över de olika avsnitten
är nya. Alla bestämmelser i lagen, även de som har överförts från
VAL med helt eller väsentligen bibehållet sakligt innehåll, har överarbetats
från formella synpunkter.

Inledande bestämmelser

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser av mera allmän
innebörd. Sålunda definieras begreppet allmän va-anläggning. Vidare ges
regler om plikt för kommun att sörja för att allmän va-anläggning kommer
till stånd och om vad som i lagen avses med begreppen fastighet och fastighetsägare.

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § VAL. I första stycket anges vad som avses med
allmän va-anläggning. Andra stycket innehåller en bestämning av begreppet
huvudman.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Departementschefen. Enligt 1 § VAL avses med allmän va-anläggning i
första hand av kommun omhänderhavd anläggning som har till ändamål
att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse.
Anläggning som omhänderhas av annan än kommun kan förklaras allmän
enligt 2 § VAL.

Utredningen föreslår att ändamålet för allmän va-anläggning anges vara
att bereda bostäder och annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Avsikten
med den föreslagna ändringen är att markera ett visst försteg för
bostadsbebyggelse framför annan bebyggelse. Enligt utredningen är det
främst bostädernas och hushållens problem med vattenförsörjning och avlopp
som de allmänna va-anläggningarna har till uppgift att lösa. Huvudman
för allmän va-anläggning skall i första hand utrusta anläggningen med sådana
anordningar, att de krav tillgodoses som med stöd av HvS och annan lagstiftning
rörande den allmänna hälsovården kan ställas för bostäder och
hushåll. Industriföretag och annan brukare, som behöver vatten av särskild
beskaffenhet, får vara beredd att själv vidta erforderliga åtgärder för att det
levererade vattnet skall få den önskade beskaffenheten. Leverans av vatten
till industriföretag eller annan sådan brukare är, i den mån vattnet skall
användas i produktionen och inte för hushållsändamål eller hygieniska
ändamål, att bedöma som en vanlig affärstransaktion. Sådana leveranser
saknar i allmänhet de sanitära och sociala motiveringar, som utgör den väsentliga
grunden för tillkomsten av VAL. Liknande synpunkter torde enligt
utredningen kunna anläggas på frågor om avlopp.

Utredningen anser alltså, att ändamålet med allmänna va-anläggningar
redan enligt VAL i första hand skall vara att tillgodose hushållsförbrukares
normala behov av vattenförsörjning och avlopp och att täckandet av behov
därutöver kommer i andra hand. Utredningen anser, att den nya va-lagen
bör ha den angivna innebörden. I den allmänna va-anläggningens uppgifter
skall vidare enligt utredningen alltjämt kunna ingå att avleda dagvatten
såväl från brukares fastighet som från gator, vägar och andra allmänna platser
inom stadsplan och byggnadsplan.

Jag kan ansluta mig till de synpunkter utredningen sålunda har framfört.
Något behov av att markera detta genom en ändring av det slag utredningen
har föreslagit synes mig dock inte föreligga. Den av mig föreslagna definitionen
av begreppet allmän va-anläggning överensstämmer däi-för, frånsett
vissa formella jämkningar, med motsvarande bestämmelse i gällande lag.

Som framgår av den föreslagna texten kan allmän va-anläggning drivas av
kommun eller, efter särskild förklaring, av annan. En kommunal anläggnings
verksamhet är normalt lokaliserad till kommunen. Även om verksamheten
delvis skulle vara förlagd utanför kommunens gränser är anläggningen
allmän enligt den föreslagna definitionen. Med kommun förstås
borgerlig primärkommun. Primärkommuns uppgifter kan emellertid omhänderhas
av kommunalförbund. Att lagens bestämmelser om kommun i så

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

125

fall blir tillämpliga på förbundet får anses följa av 2 § lagen (1957: 281)
om kommunalförbund.

Paragrafens andra stycke innehåller, liksom sin motsvarighet i VAL, en
bestämning av begreppet huvudman för allmän va-anläggning. Huvudman
är den som driver anläggningen. Regeln överensstämmer i sak med gällande
rätt.

Utredningens förslag innehåller, förutom en definition av begreppet verksamhetsområde,
som jag återkommer till vid 4 §, ytterligare en definition,
nämligen av begreppet brukare. Med brukare avses enligt förslaget den som
för fastighet får vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning.
Utredningens motiv för att införa denna definition är en önskan att utmärka
den privaträttsliga karaktären av rättsförhållandet mellan huvudman och
den som utnyttjar anläggningen. Jag har emellertid, som framgår av den
allmänna motiveringen, inte velat betona det privaträttsliga inslaget så starkt
som utredningen och har därför avstått från att införa den föreslagna regeln.

2 §

Paragrafen motsvarar 3 § VAL. Där regleras kommuns skyldighet att sörja
för att allmän va-anläggning kommer till stånd.

Departementschefen. Enligt VAL inträder kommunens skyldighet när åtgärder
är påkallade ”till förekommande av sanitär olägenhet”. I den av mig
föreslagna lydelsen, som i sak överensstämmer med utredningens förslag,
talas i stället om att åtgärder behövs ”med hänsyn till den allmänna hälsovården”.
Detta innebär en viss utvidgning av kommunernas skyldigheter.
Jag anser i likhet med utredningen en sådan utvidgning motiverad med hänsyn
till de ökade anspråk som numera ställs på vattenförsörjning och avlopp
och som har kommit till uttryck i bl. a. hälsovårdslagstiftningen och
byggnadsbestämmelserna. Den föreslagna lydelsen ger också utrymme för
en anpassning till successivt ökande anspråk på hygienisk standard.

Vid remissbehandlingen har viss kritik riktats mot uttrycket ”i ett större
sammanhang”. Jag är medveten om att uttrycket är vagt. Något fastare kriterium
torde dock inte kunna anges och med hänsyn härtill och till att uttrycket
förekommer i gällande lag utan att några tolkningssvårigheter av
betydelse har uppkommit förordar jag att det bibehålls.

Kommunens skyldighet att sörja för tillkomsten av va-anläggning behöver
inte innebära att kommunen själv skall utföra och driva anläggningen. Den
kan också fullgöras genom att kommunen medverkar till att annan inrättar
en anläggning och att denna får auktorisation enligt 30 §.

Liksom enligt gällande lag skall länsstyrelse kunna ålägga kommun att
fullgöra skyldighet enligt denna paragraf samt förena sådant åläggande med
vite. Bestämmelse härom finns i paragrafens andra stycke. Utdömande av
vitet ankommer enligt allmänna regler på domstol.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

3 §

I denna paragraf anges vem som enligt lagen är att betrakta som fastighetsägare.
Vidare föreskrivs att reglerna om fastighet kan tillämpas även
beträffande byggnad på ofri grund. Paragrafen ersätter 24 § och 25 § första
stycket VAL samt 33 § i utredningens förslag.

Departementschefen. I första stycket anges att lagens bestämmelser om
fastighetsägare skall tillämpas på den som enligt kommunalskattelagen
(1928:370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten.
Motsvarande regel finns f. n. i 25 § första stycket andra punkten VAL.

Enligt 25 § första stycket första punkten VAL gäller att fastighetens
ägare har att svara för fullgörande av förpliktelse, som enligt VAL åvilar
fastighet, om inte annat har avtalats. Den där angivna möjligheten att i
särskild ordning avtala om att annan än fastighetsägare skall svara för de
skyldigheter som är knutna till fastigheten synes böra kvarstå i den nya
lagen. Bestämmelser härom ges i andra stycket av denna paragraf. Genom
bestämmelserna öppnas möjlighet för flera fastighetsägare att, genom en
ekonomisk förening eller på annat sätt, uppträda som en abonnent gentemot
huvudmannen. Om fastigheter bildar en samfällighet enligt LGA för
skötseln av ett gemensamt ledningssystem kan en sådan samfällighet efter
avtal med huvudmannen uppträda som brukare för fastighetsägarnas räkning.
Vidare kan en nyttjanderättshavare ersätta fastighetsägaren i va-förhållandet.
Av bestämmelsens lydelse framgår att nyttjanderättshavare och
andra inte kan träda i fastighetsägares ställe när det gäller tillämpningen
av 8 och 9 §§.

Tredje styckets första punkt överensstämmer i sak med 24 § VAL. I
andra punkten föreskrivs att lagens bestämmelser om fastighetsägare skall
tillämpas på ägaren av sådan anläggning som avses i första punkten.

V erksamhetsområde
4—7 §§

Dessa paragrafer innehåller regler om allmän va-anläggnings verksamhetsområde.
De motsvarar delvis 1 § andra stycket andra punkten och
5 § VAL.

Gällande rätt. Enligt 1 § andra stycket andra punkten VAL avses med
verksamhetsområde det område som allmän va-anläggning omfattar eller
är avsedd att omfatta. Enligt 5 § tillkommer det i princip huvudmannen
att bestämma verksamhetsområdet. De enskilda fastighetsägarna har inte
rätt att påkalla jämkning i vad huvudmannen har bestämt. Länsstyrelse
kan emellertid ingripa i vissa speciella fall. Sålunda kan länsstyrelse på

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

begäran av kommun ålägga huvudman att i sitt verksamhetsområde ta in
viss bebyggelse inom kommunen. När huvudmän är oense om viss bebyggelse
skall hänföras till den ena eller den andra anläggningen kan länsstyrelsen
besluta i frågan.

Huvudman är inte skyldig att fatta något formellt beslut om verksamhetsområdets
omfattning. Har något sådant beslut inte fattats utgör verksamhetsområdet
det område som anläggningen faktiskt betjänar. Om huvudmannen
har meddelat beslut angående verksamhetsområdet, skall lian
underrätta länsstyrelsen om detta.

Utredningen. Utredningen föreslår inte någon ändring i sak när det gäller
vad som förstås med verksamhetsområde eller reglerna om huvudmans och
länsstyrelses befogenhet att besluta rörande områdets omfattning. Utredningen
påpekar emellertid att huvudmannens bestämmanderätt kan vara
inskränkt även genom beslut av länsstyrelse med stöd av 3 § VAL. I sådant
beslut torde länsstyrelsen ange gränserna för det område inom vilket vattenförsörjning
och avlopp skall ordnas. Utredningen framhåller också att
den kommunala likställighetsprincipen kan ha viss betydelse när det gäller
att bestämma verksamhetsområdet för en kommunal va-anläggning. Vad
beträffar det fall att huvudmän har olika mening påpekar utredningen, att
de gällande reglerna kan leda till att kommunal huvudman åläggs att svara
för vattenförsörjning och avlopp utanför den egna kommunens område.
I praktiken har sådant åläggande hittills inte varit aktuellt. Utredningen
anser det tveksamt om bestämmelserna har någon praktisk betydelse men
har inte velat föreslå några ändringar i gällande rätt. Frågan hänger nära
samman med andra frågor om mellankommunala relationer och bör lämpligen
behandlas i samband därmed.

Enligt förslaget skall uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde
finnas tillgänglig hos länsstyrelsen. Denna föreskrift i förening
med reglerna om att huvudman bestämmer verksamhetsområde och är
skyldig att meddela länsstyrelsen vad han har bestämt betyder, att verksamhetsområdet
skall vara fixerat till sina gränser. Detta innebär en skärpning
i förhållande till vad som nu gäller. I och för sig skall huvudman kunna
bestämma att gränserna skall bero av anläggningens utsträckning. Meddelande
om detta med besked om anläggningens utsträckning och om de
gränser, som sålunda gäller för verksamhetsområdet, skall lämnas till länsstyrelsen
i lämplig form, t. ex. karta eller skiss med erforderliga förklaringar.
Utredningen anser det emellertid önskvärt att huvudman i den omfattning
som kan ske fattar beslut, varigenom verksamhetsområdets gränser
bestäms så, att de kommer att innefatta både område, där vattenförsörjning
och avlopp har ordnats, och område, där sådant skall ordnas genom
va-anläggningen. I fråga om område av det senare slaget är att märka
att planeringen bör ha fortskridit så långt, att behövliga anordningar kom -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

mer att bli utförda inom en ganska nära framtid. I annat fall kan beslutet
leda till att fastighetsägare inom området obehörigen hindras från att ordna
sina va-frågor på annat sätt.

Mot den föreslagna skärpningen av huvudmans skyldighet att genom
beslut fixera gränserna för allmän va-anläggnings verksamhetsområde
skulle enligt utredningen kunna anföras, att ett sådant beslut i vissa fall
kan föranleda spekulation och obehöriga vinster på markvärdestegring. En
sådan kritik kan ibland ha visst fog. Beslut att i va-anläggnings verksamhetsområde
ta in planlagt område bör dock i allmänhet inte möta hinder
från synpunkten att detta skulle avslöja kommunala åtgärder, som kan
medföra värdestegring. I fråga om områden som inte planlagts kan läget
vara ett annat. Sekretess är ibland nödvändig i planärenden berörande
mark som kommunen avser att förvärva, därför att kännedom om planutkastet
kan medföra markvärdestegring. Utsträckning av verksamhetsområdet
för va-anläggning torde emellertid i regel inte aktualiseras förrän
planläggningen har fortskridit så långt att planerna blivit offentliga.

Utredningen anser sig inte kunna ange någon för alla fall tillämplig formel
efter vilken huvudman kan gå till väga, när han bestämmer verksamhetsområdet,
utan hänvisar huvudmännen till att göra en avvägning och
därvid ta hänsyn till olika omständigheter och intressen. Utredningen vill
emellertid understryka, att den formlösa och oförbindande ordning som
f. n. kan tillämpas har visat sig medföra nackdelar inte bara för fastighetsägare
utan också för kommuner. Ovissheten om hur gränsen för va-anläggningens
verksamhetsområde går och därmed ovissheten om de rättsverkningar
har inträtt, som följer av att viss fastighet ligger inom området, har
föranlett kontroverser mellan huvudmän och fastighetsägare.

Med hänsyn till att länsstyrelsen skall vara skyldig att tillhandahålla
uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde bör den kunna
ålägga huvudman att komma in med uppgift härom. Utredningen föreslår
en regel om att länsstyrelsen skall kunna ge sådant åläggande och i samband
därmed förelägga vite.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen och SMR anser att enskild fastighetsägare
resp. var och en som inom kommunen har behov av va-anordning
bör få rätt att hos länsstyrelsen påkalla prövning av frågan om verksamhetsområdets
omfattning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Länsingenjörers förening anser att
det är överflödigt med nya bestämmelser om antagande av verksamhetsområde
och tillgänglighållande av uppgift om detta, eftersom de nuvarande
reglerna inte har vållat olägenheter som skulle kunna undvikas med de
föreslagna ändringarna. Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet anser, att den föreslagna skyldigheten att lämna uppgift
om verksamhetsområdet kan medföra praktiska svårigheter för de

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

129

kommunala huvudmännen även bortsett från de av utredningen berörda
riskerna för spekulation och obehöriga vinster på markvärdestegring. Med
hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar som är förenade med begreppet
verksamhetsområde är det emellertid angeläget att detta får otvetydiga
gränser. Styrelserna vill därför inte motsätta sig utredningens förslag
i denna del. SKTF anför att det från kommunal synpunkt torde vara
önskvärt, att verksamhetsområdet som regel kan definieras som det område,
inom vilket allmän va-anläggning vid varje tillfälle är utbyggd. Förslaget
synes enligt föreningen i vissa fall skapa stora svårigheter när det
gäller att bestämma verksamhetsområdets gränser.

VAV säger sig med hänsyn till gränsdragningens rättsverkningar anse
det i princip riktigt att verksamhetsområdes gräns skall vara klart angiven
genom beslut av huvudmannen och inte bero av vilka ledningssträckor som
för ögonblicket är utbyggda, beslutade eller eventuellt enbart planerade.
Verksamhetsområde torde kunna anges som det område som vid varje tillfälle
omfattas av fastställd stadsplan och dessutom de övriga områden som
ligger inom på karta eller på annat sätt angivna gränser. Obenägenheten att
ange bestämda gränser torde bero på farhågor för att detta skulle kunna
leda till dels markspekulation, dels krav på anslutning innan ledningsnätet
har blivit utbyggt. Den första farhågan synes numera knappast berättigad.
Att krav på anslutning skulle medföra några oönskade konsekvenser för
huvudmannen synes inte heller sannolikt med hänsyn till det sätt på vilket
både de gällande och de föreslagna lagreglerna är utformade. Några större
svårigheter eller olägenheter med att precisera ett verksamhetsområde av
lämplig omfattning och att successivt besluta och kungöra ändringar av
detta synes alltså inte föreligga. Föreningen tillstyrker därför utredningens
förslag i denna del.

Departementschefen. Med verksamhetsområde för allmän va-anläggning
bör förstås det område, inom vilket vattenförsörjning och avlopp har ordnats
eller skall ordnas genom anläggningen. Liksom enligt gällande rätt
bör det ankomma på huvudmannen att bestämma gränserna för verksamhetsområdet.
Huvudmannens bestämmanderätt kan emellertid vara inskränkt
genom föreskrifter som länsstyrelse har meddelat med stöd av
2 § eller i samband med allmänförklaring enligt 30 §. Vidare bör de befogenheter
att meddela bestämmelser i fråga om verksamhetsområde som enligt
5 § VAL tillkommer länsstyrelse i vissa speciella fall bibehållas.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om inte enskilda intressenter borde
få rätt att hos länsstyrelsen påkalla prövning av frågan om verksamhetsområdets
omfattning. Sådan rätt saknas f. n. Med hänsyn till det nära
samband som råder mellan frågor om allmän va-anläggnings verksamhetsområde
och allmänna planeringsfrågor inom kommunen är det emellertid
enligt min mening inte lämpligt att ge de enskilda intressenterna sådan

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

talerätt som har förordats under remissbehandlingen. Deras intressen får
anses vara tillräckligt tillgodosedda genom de möjligheter som finns att
överklaga kommunens beslut.

Enligt gällande rätt är huvudman inte skyldig att fatta något formellt
beslut om verksamhetsområdets omfattning. Utredningens förslag innebär
att en sådan skyldighet skall införas. Jag anser i likhet med utredningen
och vissa remissinstanser att det med hänsyn till de viktiga rättsverkningar
som är förenade med verksamhetsområdets avgränsning måste anses
angeläget att klarhet råder härom. De nuvarande reglerna är därför inte
tillfredsställande. Några remissinstanser har emellertid framhållit att den
av utredningen föreslagna skyldigheten för huvudman att fixera verksamhetsområdets
gränser och underrätta länsstyrelsen om sitt beslut skulle
medföra betydande praktiska problem. Jag är medveten om att vissa svårigheter
kan uppstå men anser inte att detta utgör tillräckliga skäl för att
avstå från att genomföra utredningens i och för sig mycket välmotiverade
förslag. Huvudmannens skyldighet bör komma till klarare uttryck i lagtexten
än utredningen har föreslagit.

I departementsförslaget har reglerna om allmän va-anläggnings verksamhetsområde
delats upp på fyra paragrafer. 4 § innehåller i första stycket
bestämmelsen om vad som avses med verksamhetsområde. I paragrafens
andra stycke finns en allmän regel om att verksamhetsområdet skall
vara fastställt till sina gränser samt en föreskrift rörande områdets avgränsning
för sådana fall då det berör området för en i särskild ordning
bildad samfällighet för va-frågor. Rörande motiven för sistnämnda regel
får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen beträffande
samordning med annan lagstiftning. I 5 § föreskrivs att verksamhetsområdet
bestäms av huvudmannen. 6 § upptar regler om de specialfall
då länsstyrelsen har befogenhet att meddela beslut som påverkar verksamhetsområdets
utsträckning. I 7 § föreskrivs att huvudman skall meddela
länsstyrelsen vad han har bestämt om verksamhetsområdet samt att länsstyrelsen
kan ålägga huvudman vid vite att fullgöra denna skyldighet. Liksom
när det gäller vite enligt 2 § ankommer det på allmän domstol att pröva
frågor om utdömande av vitet. I 7 § föreskrivs vidare att uppgift om allmän
va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskgldighet

Detta avsnitt innehåller vissa grundläggande bestämmelser om huvudmans
skyldighet att låta fastighetsägare bruka va-anläggningen och om
fastighetsägares skyldighet att betala avgifter till huvudmannen. De motsvarar
bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång i 6 § VAL
samt ansvarighetsregeln i 25 § andra stycket. I utredningens förslag finns

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

131

motsvarande regler i 5, 6 och 16 §§. Beträffande motiven för de föreslagna
bestämmelserna kan jag i huvudsak härnäsa till den allmänna motiveringen.
Här återstår bara att behandla vissa frågor om tidpunkten för skyldigheternas
inträde och om verkan av att fastighet byter ägare.

8 §

Gällande rätt och utredningen. Den tidpunkt när brukandet skall kunna
börja anges inte uttryckligen vare sig i VAL eller i utredningens förslag.
Det får emellertid enligt utredningen anses underförstått, att tidpunkten
skall infalla omedelbart eller snarast möjligt efter begäran av fastighetsägare,
beroende på om anläggningens ledningsnät har nått fastigheten eller
inte. 6 § i förslaget, som i sak överensstämmer med 6 § andra stycket VAL,
garderar huvudmannen mot krav på sådan forcering av arbetet, att tekniska
och ekonomiska hänsyn skulle sättas åt sidan. Bestämmelsen medger
huvudman att förlägga arbeten till tjänlig årstid, utföra dem i lämplig ordningsföljd
med andra va-arbeten och samordna dem med arbeten för andra
ändamål i gata, väg eller annan allmän plats. Allmän va-anläggnings
ledningar brukar regelmässigt dras i gata och annan allmän plats. Tidpunkten
då gata och allmän plats skall upplåtas regleras genom bestämmelser
i BL.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser som har yttrat sig beträffande
den av utredningen föreslagna 6 § har varit kritiska mot förslaget. Planverket
anser att paragrafen är ett exempel på en ensidig bedömning till
huvudmans förmån och att de ekonomiska fördelar som huvudman med
hjälp av paragrafen skulle kunna uppnå inte står i rimlig proportion till
de olägenheter som brukare kan åsamkas. Den produktions- och tidsplanering
som är en förutsättning för rationellt byggande påverkas i hög grad
av tidpunkten för va-anslutning. Förändringar häri kan för brukares del
medföra kostnadsuppoffringar som är avsevärt mycket större än hans vaanslutningsavgift.
Paragrafen anses bygga på ett synsätt som inte gagnar
samhällets intresse av en ekonomisk totalplanering. Planverket föreslår
därför att bestämmelsen formuleras om. NBU anför i stort sett samma synpunkter
som planverket. Regeln att huvudman har rätt att förlägga arbetena
till tjänlig årstid anses omotiverad, eftersom den moderna tekniken
medför att årstidsväxlingarna får allt mindre betydelse för va-arbetenas
rationella bedrivande. NBU föreslår att bestämmelsen får följande lydelse:
”Ägare av fastighet har rätt att bruka allmän va-anläggning enligt vad
som sägs i 5 §. Brukare äger dock ej kräva att för detta ändamål erforderliga
arbeten utförs på tid och sätt som väsentligen försvårar samordningen
med andra arbeten”. BIU framhåller att va-anläggningarna ingår som en
integrerad del i ett bebyggelseområde. Arbetet med det yttre ledningsnätet
måste inordnas i byggprocessen och även byggherrens intressen måste till -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

godoses när det gäller att bestämma tidpunkten för arbetet med va-anläggning.
Det bör ankomma på kommunen att se till att arbetet med det yttre
ledningsnätet samordnas med byggandet i övrigt.

Departementschefen. Såsom utredningen framhåller bör huvudmannen anses
skyldig att så snart som möjligt bereda fastighetsägare, som begär det,
möjlighet att bruka va-anläggningen. Svårigheter kan emellertid uppstå i
sådana situationer då erforderliga anläggningsarbeten ännu inte är utförda.
Utredningen föreslår att det i den nya lagen införs regler motsvarande
6 § andra stycket VAL, vilka ger huvudmannen vissa befogenheter att
förlägga dessa arbeten till en för honom lämplig tidpunkt. Denna regel har
kritiserats vid remissbehandlingen, och det har framhållits att den kan
leda till avsevärda fördyringar för fastighetsägarna. För egen del vill jag
framhålla att det givetvis är av stor betydelse att va-anläggningsarbetena
planeras och bedrivs på ett sätt som skapar goda förutsättningar för en
rationell byggnadsproduktion. Det är därför viktigt att en samordning
sker mellan huvudmannens arbeten på va-anläggningen och byggnadsarbetena
på de enskilda fastigheterna. Jag anser mig kunna utgå från att huvudmännen
har förståelse härför och vid sin arbetsplanering tar vederbörlig
hänsyn till dessa synpunkter. Under förutsättning att fastighetsägarna
anmäler sina önskemål att få bruka anläggningen i god tid bör en
tillfredsställande samordning i regel kunna komma till stånd. Det är emellertid
också av vikt att va-anläggningens huvudman själv kan bedriva sina
arbeten på ett rationellt sätt. Detta förutsätter att huvudmannen har viss
frihet att bestämma vid vilken tidpunkt olika arbeten skall utföras. Alltför
störa krav i fråga om huvudmans skyldighet att snabbt utföra erforderliga
arbeten kan leda till att denne tvingas att hålla en större personalstyrka
och göra större investeringar i maskiner o. d. än vad som annars
skulle vara nödvändigt, vilket kan medföra extrakostnader som kommer
att drabba va-kollektivet. Av nu anförda skäl anser jag att regler motsvarande
6 § andra stycket VAL behövs. Reglerna bör emellertid ges en mer
restriktiv utformning än de har i gällande rätt. Av den formulering jag föreslår
framgår att huvudmannen måste ha starka objektivt godtagbara motiv
för att få uppskjuta arbetena.

9 §

Gällande rätt och utredningen. Enligt VAL inträder avgiftsskyldighet när
fastighet har anslutits till va-anläggningen. Utredningen, som anser att
begreppet anslutning bör slopas, föreslår en regel om att fastighetsägares
avgiftsskyldighet skall inträda när va-anläggningens ledningsnät har nått
fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har gjort vad på honom
ankommer för att anläggningen skall kunna brukas för fastigheten.
Detta torde motsvara vad som enligt gällande rätt ligger i begreppet an -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

slutning. För bebyggda fastigheter som skall utnyttja anläggningen bör
enligt utredningen de angivna förutsättningarna anses uppfyllda när servisledning
har utförts och fastighetens ledningssystem kopplats till denna.
I fråga om fastigheter som inte utnyttjar anläggningen bör huvudmannen
anses ha fullgjort sin skyldighet redan i och med att ledningsnätet har
dragits till fastighetens omedelbara närhet så att en tillkoppling lätt kan
ske.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har avstått från att framföra
några synpunkter på denna fråga. SKTF, byggnad skontor et i Halmstad
samt vatten- och avlopp snämnd en i Göteborg anser att uttrycket ”fastighetens
omedelbara närhet” är oklart. Även VAV anser att tidpunkten då
avgift skall erläggas är oklar. Skyldigheten torde i princip inträda när
huvudmannen har gjort vad på honom ankommer för att va-anläggningen
skall kunna brukas för fastigheterna. Enligt drätselkammaren och gatunämnden
i Malmö bör klargöras om avsikten är att avgift skall kunna tas
ut av senare ägare än den som ägde fastigheten när förutsättningarna för
avgiftsskyldighet inträdde. Vidare påpekas att frågan om vilken taxa som
skall tillämpas kan bereda problem dels när huvudmannen inte kräver avgift
redan när avgiftsskyldigheten inträder, dels när ytterligare avgift skall utkrävas
vid sanering eller utökning av befintlig byggnad. Liknande påpekande
görs av Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, som dessutom
anför att den föreslagna regeln ger anledning till tveksamhet eftersom
dess formulering inte utesluter att brukare kan åläggas att betala periodiska
brukningsavgifter fr. o. m. den tidpunkt då de angivna förutsättningarna
föreligger.

Departementschefen. Jag föreslår i 12 § bestämmelser om skyldighet för
huvudman att upprätta förbindelsepunkt för varje fastighet som skall bruka
anläggningen. Fastighetsägarens avgiftsskyldighet bör lämpligen inträda
när sådan förbindelsepunkt har upprättats och fastighetsägaren har fått
underrättelse om punktens läge. Bestämmelse härom har tagits upp i 9 §
andra stycket. Frågan om avgiftsskyldighetens omfattning regleras inte
i denna paragraf. Den får bedömas från fall till fall enligt den allmänna
regel om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund
som jag har behandlat i den allmänna motiveringen. Att avgiftsskyldighet
kan föreligga för dagvattenavledning från allmänna platser redan innan
förbindelsepunkt upprättats framgår av 24 §.

10 §

I paragrafen behandlas frågan om de rättsverkningar som inträder när
fastighet byter ägare. Paragrafens första stycke ersätter 25 § andra stycket
VAL. Andra stycket motsvarar 16 § i utredningens förslag.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Gällande rätt. I 25 § VAL föreskrivs bl. a. att fastighetsägare svarar för
förpliktelse som enligt lagen åvilar fastigheten, om inte annat har avtalats,
samt att ny ägare eller innehavare inte svarar för avgift som förfaller till
betalning före tillträdesdagen.

Utredningen. Utredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarighet
till 25 § VAL. Detta sammanhänger med att rättsförhållandet mellan
parterna i princip skall regleras genom avtal. Däremot föreslår utredningen
i 16 § en särskild regel om skyldighet för brukare som överlåter sin fastighet
att underrätta huvudmannen härom. Till dess sådan underrättelse har
kommit huvudmannen till handa svarar den tidigare brukaren mot huvudmannen
enligt föreliggande va-avtal. Den praktiska innebörden av den
föreslagna paragrafen är enligt utredningen att frånträdande brukare, som
underlåter att underrätta eller låta underrätta huvudmannen, kan riskera
att få räkning på avgifter för tid efter frånträdandet. Sådan räkning blir
han då skyldig att betala. I vad mån han kan kräva tillbaka vad han erlägger
av den tillträdande brukaren, beror på vad hans avtal med denne
innehåller. Om brukare går i konkurs och konkursboet i hans ställe inträder
som brukare, bör underrättelseplikten anses gälla konkursboet. Underlåter
konkursboet att anmäla, att det har övertagit brukandet, riskerar det
att vattentillförseln stängs av, om den i konkurs försatte brukaren försummat
att betala avgift till va-verket. Har anmälan skett, kan avstängning
inte äga rum på grund av att konkursgäldenären lämnat avgifter till vaverket
obetalda. Huvudmannens fordran med anledning av att konkursgäldenären
häftar för obetalda avgifter blir, oavsett om underrättelse har
skett eller inte, en fordran i konkursen. Fordringar mot konkursboet för
tiden efter det boet har inträtt som brukare i gäldenärens ställe blir däremot
s. k. massafordringar. Huvudman skall enligt utredningens mening
inte ha rätt att betinga sig att nytillträdande brukare betalar tidigare brukares
obetalda avgifter.

Det sagda avser rättsförhållandet mellan brukare och huvudman. I avtal
mellan frånträdande och tillträdande brukare kan ha bestämts t. ex. att
den tillträdande skall betala den frånträdandes obetalda va-avgifter. En
sådan överenskommelse binder emellertid inte huvudmannen. Har den tillträdande
brukaren försummat att i rätt tid fullgöra sitt åtagande att betala
den frånträdandes avgifter, kan huvudmannen vända sig mot den frånträdande
med krav. Han är däremot förhindrad att söka tvinga fram betalning
från den nye brukaren genom att stänga av vattnet eller på annat sådant
sätt.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser påpekar att utredningens förslag
förefaller vara oklart när det gäller betalningsansvaret under den tid som
kan förflyta mellan tillträdet och underrättelsen. Hit hör vice stadsjuristen

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

135

i Stockholm, drätselkammaren i Malmö, kommunalrättskommittén, styrelserna
för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet samt
Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister. Flera av dessa remissorgan
anser det lämpligt att såväl köpare som säljare skall svara gentemot
huvudmannen för fastighetens skyldigheter. Styrelserna för stadsoch
kommunförbunden förordar att varje brukare skall svara för anslutningsavgiften
i vad den förfaller under hans innehavstid samt att frånträdande
brukare därjämte skall svara för belopp som förfallit till betalning,
innan underrättelse om frånträdandet kommit huvudmannen tillhanda.
HSB anser det tveksamt om den föreslagna regeln är motiverad och påpekar
att den kan medföra tvister mellan säljare och köpare eftersom underrättelse
till huvudmannen ofta kan komma att försummas eller fördröjas.
Länsläkaren i Malmöhus län föreslår att underrättelse om ny ägare
skall ske genom lagfartsmyndighetens försorg.

Departementschefen. I första stycket av denna paragraf har intagits en
motsvarighet till VAL:s föreskrift om att ny ägare av fastighet inte svarar
för avgift som förfaller till betalning före den dag då han skall tillträda
fastigheten. Vem som skall betraktas som fastighetsägare framgår av 3 §.

Vad gäller de av utredningen i 16 § föreslagna bestämmelserna om skyldighet
att underrätta huvudman om fastighetsöverlåtelse och om verkan
av att denna skyldighet försummas synes mig sådana bestämmelser önskvärda
med hänsyn till huvudmannens intresse av att vid varje särskild tidpunkt
känna till vem som är betalningsskyldig på grund av fastighetsinnehav
och av att kunna få ut de avgifter som belöper på fastigheterna. Dessa
synpunkter talar emellertid för att huvudmannen bör underrättas även när
äganderätten till fastighet har övergått på annat sätt än genom överlåtelse.
Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf har utformats med hänsyn
härtill. De föreskriver inte uttryckligen någon underrättelseskyldighet.
Det syfte en sådan skyldighet skulle tjäna tillgodoses nämligen i lika hög
grad genom en regel om att den förre ägaren svarar för de med fastigheten
förenade förpliktelserna så länge huvudmannen inte har fått besked om
att äganderätten har övergått på annan. Med en sådan regel kommer det att
ligga i den frånträdandes intresse att lämna besked om äganderättsövergången
i så god tid att han inte riskerar att bli betalningsskyldig för belopp
som förfaller sedan han har frånträtt fastigheten. Med hänsyn härtill saknas
enligt min mening anledning att föreskriva skyldighet för lagfartsmyndigheten
att underrätta huvudmannen. Någon beaktansvärd risk för
att de föreslagna bestämmelserna skulle kunna medföra tvister mellan säljare
och köpare synes mig inte föreligga. För att den av flera remissinstanser
påtalade oklarheten beträffande betalningsansvaret för tid som kan förflyta
mellan tillträdet och underrättelsen skall undvikas, har paragrafen
emellertid formulerats så att det klart framgår att både den tidigare och

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

den nye ägaren svarar mot huvudmannen för skyldigheter som skall fullgöras
under denna tid. Om parterna inte har avtalat om annat i samband
med överlåtelse av fastigheten torde en säljare som har blivit tvungen att
betala huvudmannen i enlighet med den föreslagna regeln kunna återkräva
erlagt belopp av köparen.

Anläggningen

Under denna rubrik har samlats vissa bestämmelser som rör allmän
va-anläggnings utformning och handhavande.

11 §

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om allmän va-anläggnings
utförande och beskaffenhet samt om vissa skyldigheter för huvudman. Den
ersätter 4 §, del av 7 § första stycket samt 10 § VAL och motsvarar 8 § och
del av 9 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 4 § VAL skall allmän va-anläggning utföras med tillbörlig
hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess
ändamål kräver. Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning
eller endast för avlopp skall anläggningen lämpas efter det.
Inom område för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
eller på annan grund gäller särskilda bestämmelser i fråga om
markens bebyggande får va-anläggning inte utföras så att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna på annat
sätt motverkas. Även fastställd regionplan skall beaktas. I 7 § föreskrivs
bl. a. att allmän va-anläggning när den upplåts till begagnande skall vara
försedd med de anordningar som behövs för att den på tillfredsställande
sätt skall fylla sitt ändamål. Enligt 10 § är huvudmannen skyldig att underhålla
anläggningen och även i övrigt sörja för att den på tillfredsställande
sätt fyller sitt ändamål så länge behovet av anläggningen kvarstår.

Utredningen. Utredningsförslaget innebär vissa formella jämkningar i förhållande
till gällande rätt, men i sak är ändringarna endast två. Den ena
är att uttrycket ”allmänna sanitära intressen” har ersatts med ”den allmänna
hälsovårdens intresse”. Innebörden av detta uttryck, som också har
införts i 3 §, framgår av betänkandet s. 179—180. Den andra sakliga skillnaden
avser skyldigheten för huvudman att driva och underhålla den allmänna
va-anläggningen så länge den behövs. Enligt utredningen bör denna
skyldighet, i motsats till vad som f. n. torde anses gälla, främst avse
förhållandet till det allmänna, inte till brukarna. Frågan om anläggningen
behövs skall alltså bedömas från den allmänna hälsovårdens synpunkt eller
från annan allmän synpunkt. Det bör emellertid inte krävas att beho -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vet är av sådan art och intensitet som enligt 3 § fordras för att kommun
skall vara skyldig att se till att allmän va-anläggning kommer till stånd.
Skyldigheten gentemot det allmänna att fortsätta att driva och underhålla
allmän va-anläggning medför också att brukarintressen tillgodoses. Praktiskt
sett blir därför skillnaden i förhållande till gällande lag inte stor. Om
antalet brukare av en allmän va-anläggning skulle gå ner mycket kraftigt,
kan det emellertid tänkas, att det inte längre finns behov från allmän synpunkt
att upprätthålla anläggningen för enstaka kvarvarande. I så fall
skall anläggningen kunna läggas ned.

Remissyttrandena. NBU anser att man bör ställa vissa allmänna krav på
huvudmannen beträffande anläggningens funktionsduglighet, bl. a. med
avseende på vattentryck och skydd mot baktrycksskador för brukaren.
NBU förutsätter vidare att enstaka kvarvarande brukare som drabbas av
en nedläggning skall kunna få skälig ersättning härför med hänsyn till
den anslutningsavgift som har erlagts och övriga omständigheter. Länsarkitekten
i Malmöhus län anser att bestämmelserna om skyldighet att beakta
fastställd plan kunde ha utvidgats att även gälla avstyckningsplaner
samt pekar på behovet av särskilda bestämmelser för va-arbeten inom äldre
tätbebyggelsegrupper där byggandet regleras endast av 3 och 5 kap. BS.
Tekniska verken i Västerås ifrågasätter om inte som villkor för att ett ledningsnät
skall få byggas ut bör gälla, att planen för utbyggandet har godkänts
av vederbörande planmyndighet. I synnerhet bör detta gälla när
fastställd plan saknas.

Departementschefen. De av mig föreslagna reglerna överensstämmer i stort
sett med gällande rätt och utredningens förslag. Med hänsyn till vad NBU
har anfört anser jag det emellertid motiverat att skärpa huvudmannens
skyldigheter i förhållande till vad utredningen föreslår. Enligt den av mig
föreslagna lydelsen krävs därför bl. a. att allmän va-anläggning skall tillgodose
skäliga anspråk på säkerhet. Några närmare föreskrifter om anläggningens
utformning anser jag inte behövliga.

Utredningens förslag innebär att den nuvarande uppräkningen av de
planinstitut som skall beaktas vid utförande av va-anläggning utgår och
ersätts av en allmän hänvisning till fastställd plan. Jag godtar detta förslag
och föreslår även en regel som innebär att anläggningen inte får inrättas
så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras.
Denna regel, vilken överensstämmer med 6 § andra stycket LGA, torde
göra det möjligt att i viss utsträckning beakta även t. ex. avstyckningsplaner.

Jag kan ansluta mig till vad utredningen anför om nedläggning av allmän
va-anläggning men vill framhålla att en sådan åtgärd inte torde komma
i fråga annat än i undantagsfall. Det får anses åligga huvudman att
5f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 11S

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vid avvecklingen underlätta för eventuella kvarvarande brukare att på rimliga
villkor överta va-anläggningen eller på annat sätt lösa sina va-frågor.
I samband därmed kan det i vissa fall vara rimligt att viss del av erlagda
engångsavgifter eller andra ersättningar återbetalas. Med hänsyn till att
antalet nedläggningsfall torde bli mycket ringa anser jag inte att några särskilda
regler för uppgörelsen i dessa fall behöver tas in i lagen.

12 och 13 §§

1 12 § finns bestämmelser om förbindelsepunkt. Paragrafen saknar motsvarighet
i VAL och i utredningens förslag. 13 § innehåller regler om vad
som ingår i allmän va-anläggning. Den ersätter delvis 7 § VAL och 9 § i utredningens
förslag. I detta sammanhang behandlas också innebörden av
begreppet va-installation, vilket definieras i 16 §.

Gällande rätt. I 7 § första stycket VAL anges som exempel på anordningar,
vilka allmän va-anläggning skall vara försedd med då den upplåts till begagnande,
brunnar, pump- och reningsverk samt rörledningar. Huvudmannen
har rätt att bestämma att servisledning inte eller endast till viss del
skall ingå i anläggningen. Med servisledning avses en rörledning som betjänar
endast en fastighet (prop. 1955: 121 s. 84, 101). Detta innebär, att
en ledning förlorar karaktären av servisledning, om och i den mån ledningen
används för att bereda även annan fastighet förbindelse med den allmänna
va-anläggningens ledningsnät. I 7 § andra stycket föreskrivs att
ledningar och andra anordningar inom byggnad inte skall räknas till anläggningen
och att detsamma skall gälla rännstenar och vägdiken.

Utredningen föreslår en huvudregel, enligt vilken i allmän va-anläggning
skall ingå vattenverk och avloppsreningsverk, ledningsnät, reservoarer och
pumpverk samt andra anordningar, som betjänar samtliga eller ett större
antal brukare. Den väsentliga förutsättningen för att viss anordning skall
ingå i den allmänna va-anläggningen är således att den används för gemensam,
kollektiv betjäning av alla eller ett större antal brukare. Det
ligger i sakens natur att vad som ingår i anläggningen också ägs av anläggningens
huvudman.

Utredningen fullföljer avgränsningen av allmän va-anläggning genom
regler om vad som inte ingår i den. Reglerna avser bl. a. servisledning och
va-installation. Beträffande bådadera föreskrivs, att de ingår i allmän vaanläggning
endast i den mån de ägs av huvudmannen och denne inte bestämt
annat.

Med servisledning menar utredningen ledning, som förbinder byggnad
eller fastighet med allmän va-anläggnings ledningsnät, d. v. s. med någon
däri ingående huvudledning eller grenledning. Detta överensstämmer med
den definition av begreppet servisledning som gavs av 1946 års avloppssak -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kunniga i det betänkande som låg till grund för VAL (SOU 1951:21 s.
XIV). Huvudledningar och grenledningar har en kollektiv uppgift. Servisledningen
kan däremot sägas vara en förbindelselänk, som på fastighetsägarens
initiativ upprättas mellan hans fastighet samt va-anläggningens
ledningsnät och övriga kollektiva anordningar. Om denna förbindelselänk
är gemensam för två eller flera fastigheter, bör detta inte inverka på dess
karaktär av servisledning. Den innebörd begreppet servisledning anses ha
i VAL har enligt utredningen väckt kritik och vållat besvär vid rättstilllämpningen.

I praktiken kan det enligt utredningen vara svårt att göra åtskillnad
mellan huvudmans ledningsnät och fastighetsägares servisledning, om man
håller sig till äganderättsförhållandena. Från tekniska synpunkter lär det
mera sällan uppkomma svårigheter att skilja mellan anläggningens kollektiva
ledningsnät och fastigheternas servisledningar. Utredningen har
inte velat ställa förslag, som framtvingar enhetlighet i fråga om äganderätt
och skyldighet att betala kostnader för servisledning. Utredningen anser
det emellertid önskvärt, att VAV rekommenderar huvudmännen att följa
normalbestämmelser i fråga om servisledningarna och att avvika från
dem endast om det finns särskilda skäl till det. Det synes utredningen
lämpligt att huvudman skall äga och bekosta servisledning från grenledning
eller huvudledning fram till visst avstånd från fastighets gräns. Återstoden
av servisledningen bör ägas och bekostas av fastighetsägaren. När
servisledning betjänar flera fastigheter, fordras särskilda regler eller överenskommelser
om hur äganderätt och skyldighet att svara för kostnader
skall fördelas mellan fastighetsägarna. Eftersom det kan vara önskvärt
trån synpunkten av ordning och reda, att va-anläggningen omfattar endast
det kollektiva ledningsnätet och övriga kollektiva anordningar, har utredningen
velat öppna möjlighet för huvudmannen att genom särskild förklaring
bestämma, att servisledning, oavsett vem som äger den och oavsett
om den betjänar en eller flera fastigheter, inte skall ingå i den allmänna
va-anläggningen.

Med va-installation avser utredningen ledningar med tillbehör inom
byggnad> vilken är förbunden med allmän va-anläggning. Utredningen anser
att det får ankomma på huvudman och brukare att genom avtal reglera
rättigheter och skyldigheter beträffande mätare och andra anordningar
som tekniskt ingår i installationen men förblir huvudmannens egendom.

Från 7 § andra stycket VAL har överförts bestämmelsen att rännsten
och vägdike inte ingår i allmän va-anläggning. 1 överensstämmelse med
praxis och för att undvika tveksamhet har i förslaget tillfogats, att inte
heller rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän
avloppsledning ingår i den allmänna va-anläggningen.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen ifrågasätter om det finns något
behov av att specificera vad som skall räknas till den allmänna va-anläggningen.
Vad som är angeläget att klarlägga är vad som inte hör till anläggningen.
Skall specifikation ske bör beaktas, att vad som skall räknas till
anläggningen får betydelse för taxesättningen. Det torde bli allt vanligare
att va-frågorna löses i större sammanhang över kommungränserna genom
bildande av kommunalförbund. I sådana fall bör till varje anläggning räknas
också huvudmannens del i det gemensamma företaget, vars utgifter
kommer att belasta denne. En beskrivning av vad som ingår i allmän vaanläggning
bör enligt vattenöverdomstolen avpassas med tanke även på
sådana fall. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande synpunkter.

V.4V påpekar att vissa av de i utredningsförslaget omnämnda anläggningsdelarna
inte nödvändigtvis måste ingå i allmän va-anläggning och att
uppräkningen därför eventuellt kan ge anledning till missförstånd. VAV
anser vidare att det i klarhetens intresse bör anges, att huvudmannen inte
skall behöva svara för anordning som erfordras endast för viss eller vissa
fastigheters behov och som utan olägenhet kan förläggas till sådan fastighet.

Beträffande utredningens synpunkter på begreppet servisledning är meningarna
delade bland remissinstanserna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
och Länsingenjörers förening vill med stöd av föreliggande erfarenheter
inte tillstyrka den föreslagna ändrade betydelsen av ordet servisledning.
Planverket och NBU framhåller att begreppet servisledning är oklart och
att det av både juridiska och tekniska skäl bör uppdelas i två begrepp. De
föreslår att den del av servisledningen som befinner sig inom fastighets
område kallas förbindelseledning. Enligt planverket bör den anses tillhöra
fastighetens installation. NBU anser däremot att den inte skall ingå
i installationen. Den ledning som ansluter förbindelseledningen till gatuledning
eller liknande föreslås få benämningen stickledning och tillhöra den
allmänna va-anläggningen eller annan gemensam anläggning. Planverket
uppger att denna ordning torde ha utsikt att bli accepterad i samtliga nordiska
länder. Planverket och NBU förordar vidare att huvudman åläggs att
utföra va-arbetena på sådant sätt, att läget av den punkt där förbindelseledning
skall anslutas kan anges med efter omständigheterna anpassad
noggrannhet, samt att lämna fastighetsägaren uppgift härom vid den tidpunkt
som behövs för hans projektering av arbetena på fastigheten. NBU
anför vidare att en uttrycklig bestämmelse om att va-anläggningens huvudman
skall äga och bekosta stickledning från distributionssystemet fram
till förbindelsepunkten skulle undanröja många rättstvister och att det
torde vara lämpligt att förlägga förbindelsepunkterna så nära tomtgräns
som omständigheterna medger. Frågan om vem som skall utföra arbetet
med stick- och förbindelseledningar bör enligt NBU praktiskt kunna lösas
från fall till fall med kostnadsersättning från den part för vars räkning

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970 141

arbetet utförts. Brukare bör dock alltid ha rätt att själv låta utföra förbindelseledning.

Vissa remissinstanser har anfört synpunkter på sambandet mellan begreppen
servisledning och va-installation. Hit hör länsstyrelsen i Stockholms
län och Stockholmstraktens vattcnverksförhund, vilka framhåller att förslaget
torde innebära att servisledning mellan olika byggnader inom samma
fastighet inte kan anses tillhöra va-installationen och att installationsbestämmelser
därför inte torde kunna utfärdas för sådana ledningar. Detta
anses inte lämpligt eftersom dessa ledningar vanligtvis både projekteras
och utförs i samband med va-installationen.

Enligt VAV innebär de bestämmelser som f. n. i allmänhet gäller att till
installation räknas servisledning inom fastighet jämte viss kortare del närmast
utanför fastighetsgräns samt i mark förlagda ledningar mellan olika
byggnader inom fastighet. VAV tillstyrker utredningens förslag att begreppet
installation ändras till att avse endast ledningar med tillbehör inom
byggnad och anför till stöd härför följande.

Motivet för riksgiltiga installationsföreskrifter är att främja en rationell
husbyggnadsproduktion. För att installationsföreskrifterna skall få bindande
verkan, måste de fastställas av därtill av Kungl. Maj :t bemyndigad instans.
Men installationsföreskrifter bör begränsas till att avse anordningar
inom byggnad. För markförlagda ledningar inom fastighet bör gälla de
föreskrifter som tillämpas för sådana ledningar i allmänhet oberoende av
om de ligger i tomtmark eller annan mark. Att även införa föreskrifter om
markförlagda ledningar i installationsföreskrifterna eller att där behöva
göra hänvisningar till annan regelsamling, skulle innebära en onödig komplikation.
Särskilt med hänsyn till att numera i många fall betydande ledningslängder
förlägges i kommunikationstomter eller annan tomtmark och
måste förses med brandposter och andra anordningar, som tidigare nästan
undantagslöst kunde placeras på det allmänna ledningsnätet, är det mindre
ändamålsenligt att hänföra dem till installation och reglera dem genom
statligt fastställda installationsföreskrifter.

Föreningen Sveriges Städers Byggnadsinspektörer ifrågasätter om inte
uttrycket ”inom byggnad” bör ändras till ”inom fastighet” med hänsyn till
att ledningar i mark är en integrerad del av installationen.

Departementschefen. Det är enligt min mening angeläget att klarhet råder
om vad som ingår i allmän va-anläggning och om var gränsen går mellan
anläggningens ledningsnät och ledningar som hör till de enskilda fastigheterna.
Detta har betydelse exempelvis när det gäller att bedöma, om
huvudmannen har fullgjort sin skyldighet att anordna va-anläggning och
bereda fastighetsägare tillfälle att utnyttja anläggningen, eller att avgöra
vem som har ansvaret för att anordningar utförs och vidmakthålls i behörigt
skick. Kännedom om den allmänna va-anläggningens omfattning
krävs också för att man skall kunna beräkna huvudmannens kostnader för

142

Kangl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

anläggningen. Jag har kommit till den uppfattningen att man för att undanröja
den oklarhet i nu aktuellt hänseende som råder enligt gällande lag
och som sammanhänger med det där använda begreppet servisledning bör
införa regler, som ålägger huvudman att för varje fastighet fixera en bestämd
punkt, där gränsen går för den allmänna va-anläggningens ledningsnät
och där den enskilda fastighetens ledning skall ta vid. Regler om sådan
s. k. förbindelsepunkt har tagits upp i 12 §.

Förbindelsepunkt skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, vara
belägen i fastighetens omedelbara närhet. I allmänhet torde det vara lämpligt
att förlägga den i eller intill fastighetsgränsen. Det bör emellertid vara
möjligt att i speciella fall förlägga förbindelsepunkten på längre avstånd
från fastigheten. Om exempelvis förhållandena är sådana att huvudmannen
enligt de principer som skall gälla för avgiftsfördelningen skulle ha rätt att
av viss brukare ta ut ersättning för de särskilda kostnader som fastighetens
anslutning föranleder, kan motsvarande resultat uppnås genom att förbindelsepunkten
förläggs på visst avstånd från fastigheten, varefter fastighetsägaren
själv får bekosta ledning från denna punkt fram till fastigheten.
Det bör inte vara något som hindrar att en förbindelsepunkt, om så anses
lämpligt, blir gemensam för två eller flera fastigheter. Förbindelsepunktens
läge bestäms av huvudmannen ensam, men det ligger i sakens natur
att han därvid i möjligaste mån hör ta hänsyn till fastighetsägarens önskemål.
Frågan om huvudmannen har iakttagit bestämmelserna i förevarande
paragraf kan komma under prövning exempelvis i tvist om avgiftsskyldighet
föreligger för fastigheten eller inte.

Som framgår av 9 § andra stycket är det en förutsättning för att avgiftsskyldighet
skall anses ha inträtt att förbindelsepunkt har blivit upprättad.

Eftersom det är viktigt för fastighetsägarens planering av fastighetens
bebyggande att han känner till förbindelsepunktens läge föreskrivs i paragrafen
att huvudmannen skall lämna besked härom i god tid.

I 13 § har tagits in regler om vad som ingår i allmän va-anläggning. I utredningens
förslag föreskrivs, att i anläggningen ingår sådana anordningar
som betjänar samtliga eller ett större antal fastigheter inom verksamhetsområdet.
Vidare anges vissa exempel på sådana anordningar. Med den föreslagna
bestämmelsen åsyftar utredningen bl. a. att markera att den allmänna
va-anläggningen inte skall omfatta anordningar som tillgodoser endast
en eller några få fastigheters behov. Att huvudman inte är skyldig att inrätta
sådana anordningar följer emellertid enligt min mening av 11 §. Skulle
huvudmannen ändå ha inrättat en sådan anordning bör det inte vara något
direkt hinder mot att denna ingår i den allmänna va-anläggningen. En annan
sak är att det i så fall kan finnas anledning att differentiera avgifterna
så att kostnaderna för anläggningen inte drabbar andra brukare än dem
som har nytta av den. Med hänsyn till det nu anförda föreskrivs i första
stycket av denna paragraf endast att i den allmänna va-anläggningen skall

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ingå sådana ledningar och anordningar fram till fastigheternas förbindelsepunkter
som tillhör huvudmannen. Med anledning av vad vattenöverdomstolen
har anfört om det fall att gemensamma anordningar inrättas för
flera huvudmän vill jag anföra att den föreslagna lydelsen synes ge
möjlighet att till anläggningen hänföra del i sådant företag samt att, för det
fall en huvudman avstår från att utföra en viss anordning och i stället utnyttjar
en annan huvudmans anläggning, de därav föranledda kostnaderna
givetvis kan tas ut av anläggningens brukare.

Innebörden av de av mig föreslagna reglerna om förbindelsepunkt och
va-anläggningens omfattning är att huvudman kan bli skyldig att bygga
ledningssträckor som behövs för att tillgodose endast en eller några få
fastigheters behov och att sådana sträckor då kommer att ingå i den allmänna
va-anläggningen. Jag vill i detta sammanhang endast tillfoga att
vad som sålunda föreskrivs inte har någon avgörande betydelse för frågan
om äganderätten till ledningar och andra anordningar. I princip är det inte
något som hindrar att huvudmannen äger anordningar som inte ingår i
den allmänna va-anläggningen. Detta torde i allmänhet vara fallet exempelvis
med vattenmätare. Det är heller inte något som hindrar att fastighetsägare
äger anordning som av tekniska skäl anslutits till huvudmannens
ledningsnät före fastighetens förbindelsepunkt. Alla avvikelser av här antytt
slag förutsätter dock att de rättsliga frågorna regleras i särskild ordning.
Såvitt avser vattenmätare torde det vara lämpligast att ge föreskrifter
i de allmänna bestämmelserna.

Remissinstanserna är oeniga när det gäller omfattningen av begreppet
va-installation. Enligt min mening har ledningen mellan förbindelsepunkt
och byggnad sådant samband med installationer inom byggnaden att begreppet
va-installation bör omfatta även sådana ledningar. Enligt definitionen
i 16 § avses sålunda med va-installation ledningar som för fastighet
dragits från förbindelsepunkt samt anordningar som förbundits med sådan
ledning. Därigenom kommer installationsföreskrifter att utan vidare
gälla även för anordningar för bevattning eller andra ändamål som kan ha
kopplats till ledningen mellan förbindelsepunkten och byggnaden samt för
ledningar som förbinder olika byggnader på samma fastighet med varandra.
När installationsföreskrifter utarbetas får givetvis hänsyn tas till behovet
av speciella föreskrifter för sådana ledningar.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att vissa anordningar
för avledande av vatten från gator och vägar inte skall ingå i allmän vaanläggning
avviker från bestämmelserna i VAL. Eftersom utredningens
uppgift att förslaget överensstämmer med nuvarande praxis inte har mött
erinringar vid remissbehandlingen ansluter jag mig till utredningens förslag
på denna punkt. Bestämmelser härom har tagits in i 13 § andra stycket.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970
Inlösen av va-anordningar m. m.

14 och 15 §§

Paragraferna, som ersätter 8 och 9 §§ VAL och motsvarar 10 § i utredningens
förslag, behandlar frågor om rätt för huvudman att inlösa fastighetsägares
va-anordningar och för fastighetsägare att få ersättning för anordningar
som blir onyttiga för honom. Eftersom de i paragraferna behandlade
frågorna är av speciell karaktär anser jag att de bör utgöra ett
särskilt avsnitt i lagen.

Gällande rätt. Om fastighet som ansluts till allmän va-anläggning har anordningar
för vattenförsörjning och avlopp, vilka kan användas för anläggningen,
är ägaren enligt 8 § VAL skyldig att låta dem införlivas med anläggningen
mot skälig ersättning. Anordning för vattenförsörjning och avlopp
som blir onyttig genom anläggningens tillkomst skall enligt 9 § ersättas
av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens
ålder och skick, den fördel fastigheten vinner genom anslutningen
och övriga omständigheter.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med gällande rätt.

Remissyttrandena. Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet, drätselkammaren och gatukontoret i Gävle samt byggnadskontoret
i Arboga anser att bestämmelsen om skyldighet för huvudman
att ersätta befintlig va-anordning som blir onyttig bör utgå ur lagen.
Enligt styrelserna framgår av de gällande liksom av de föreslagna bestämmelserna
att de skall tillämpas restriktivt. Styrelserna anser dock att bestämmelserna
knappast motsvarar något starkare rättsskyddsbehov och att
risk föreligger för att de kan utnyttjas för att tillgodose mindre välgrundade
ersättningskrav. I ett yttrande från år 1952 ställde sig stadsförbundets
styrelse ytterst kritisk till dessa bestämmelser, som man befarade skulle
kunna användas i inte avsedd omfattning med omständliga och tidsödande
värderingsförfaranden som följd. Styrelsen hävdade att om inlösen skulle
ifrågakomma den borde uttryckligen begränsas till sådana anordningar
som kunde utnyttjas för den gemensamma anläggningen och därigenom
nedbringa kostnaderna för denna. Vatten- och avloppsnämnden i Göteborg
anser att huvudmans skyldighet att ersätta anläggning som blir onyttig bör
begränsas så långt som möjligt och göras beroende av anordningens ålder
och teknisk-hygieniska utformning samt det skick den befinner sig i. Nämnden
anser vidare att ersättning inte bör utgå för anläggning, som efter
överenskommelse med huvudmannen har utförts som provisorium för kortare
eller längre tid.

NBU har ingen erinran mot de föreslagna reglerna men påpekar att huvudmannens
åtgärder med va-anläggning ibland kan få konsekvenser för

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 145

va-installationerna och ledningssystemet inom anslutna fastigheter, som
innebär olägenheter och kostnader för berörda brukare. Om vattentrycket
höjs inom anläggningens distributionsområde i samband med att en ny
vattenreservoar kommer till användning, kan detta utsätta särskilt äldre
ledningssystem för alltför stora påfrestningar med läckor som följd. I
många fall kan också risk uppkomma för skador på tryckkänsliga apparater
som värmepannor och varmvattenberedare. Såväl skador som förebyggande
kontroller och installation av tryckreduceringsventiler m. m. kan
åsamka brukaren betydande kostnader. I andra fall kan föroreningar uppstå
i anslutna fastigheters ledningar till följd av omkoppling eller andra
åtgärder med va-anläggningens ledningsnät, vilket kan få menliga konsekvenser
för t. ex. pumpsystem i pannanläggning. Utredningen synes inte
ha ägnat någon uppmärksamhet åt sådana komplikationer. NBU föreslår
att i lagen införs en bestämmelse, som ger brukare rätt till ersättning för
kostnader betingade av huvudmannens ändrade dispositioner med avseende
på va-anläggningen. NBU erinrar om att el-verk som höjer driftspänningen
normalt bekostar omlindning eller utbyte av el-förbrukarens elektriska
anordningar.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna överensstämmer
med gällande rätt. Jag anser i likhet med utredningen att de
nuvarande reglerna bör bibehållas. Vad särskilt beträffar frågan om ersättning
för onyttiga anordningar synes det mig ofta kunna vara skäligt att
sådan ersättning utgår, när en gemensamhetsanläggning enligt LGA blir
överflödig genom tillkomsten av en allmän va-anläggning. Jag vill emellertid
framhålla, att bestämmelserna bör tillämpas restriktivt. För att markera
att ersättning inte bör ifrågakomma när det gäller primitiva anordningar
har även anordningens art särskilt angetts i paragrafen bland de
omständigheter som skall beaktas vid ersättningsfrågans avgörande.

Det av NBU föreslagna tillägget om rätt för brukare att få ersättning för
kostnader som sammanhänger med förändringar av va-anläggningens funktioner
ger anledning till följande överväganden. Omdispositioner av åsyftat
slag kan i många fall medföra förbättringar för brukarna, exempelvis genom
att vattentrycket blir högre eller vattentillgången säkrare. I sådana
fall behöver det inte framstå som oskäligt att kostnaden för fastighetens
anpassning får stanna på fastighetsägaren. I andra fall kan de kompletterande
åtgärderna föranledas av att huvudmannen vill utvidga anläggningen
till ytterligare fastigheter utan att de tidigare anslutna fastigheterna får
någon förbättring. I sådana fall synes det skäligt att de fastighetsägare som
blir tvingade att ändra sina installationer får ersättning härför av huvudmannen,
som i sin tur kan räkna in denna utgift i anläggningskostnaden
för den nya anläggningsdelen. Med hänsyn till det nu anförda synes det
mig inte lämpligt att i lagen ta in någon speciell ersättningsregel av det

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

slag NBU föreslår. Frågan får i stället bedömas från fall till fall enligt den
allmänna principen att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna
efter skälig och rättvis grund.

Va-installation

Under denna rubrik har intagits vissa bestämmelser om vad som avses
med va-installation samt om utförande och kontroll av va-installation.

16 §

I denna paragraf definieras begreppet va-installation.

Departementschefen. Beträffande motiveringen för paragrafen kan jag
hänvisa till vad som har anförts vid 12 och 13 §§. Härutöver vill jag ta upp
en detaljfråga som har aktualiserats i SKTF:s remissyttrande. Föreningen
påpekar att den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet vainstallation
inte täcker installationer efter ett luftgap. Installationsbestämmelser
bör emellertid kunna meddelas också för sådana installationer.
Föreningen föreslår att det i lagen införs en föreskrift att även installation,
som inte är direkt förbunden med allmän va-anläggning, skall uppfylla
vederbörliga krav på säkerhet, funktionsduglighet och ändamålsenlighet.
För egen del anser jag inte en sådan föreskrift påkallad. Detta innebär
emellertid inte att jag helt avvisar tanken på att installationsbestäminelser
skall kunna meddelas för installationer efter ett luftgap. Frågan om behovet
av sådana bestämmelser och de lagliga möjligheterna att införa dem
får prövas av planverket från fall till fall. Jag vill dock framhålla att en
viss restriktivitet synes böra iakttas.

17 §

Paragrafen innehåller en erinran om att regler rörande beskaffenhet av
va-installation och utförande av installationsarbete finns i byggnadsstadgan.

18 §

Denna paragraf innehåller ett uttryckligt förbud för huvudman att meddela
installationsbestämmelser och att föreskriva särskilda inskränkningar
i fråga om vem som skall utföra installationsarbeten.

Departementschefen. Rörande motiven för paragrafen får jag hänvisa till
den allmänna motiveringens avsnitt om installationsbestämmelser och installatör
srättigheter. Jag vill i detta sammanhang bara tillägga att det av
grunderna för paragrafen får anses följa att det inte heller är tillåtet att
träffa avtal i sådana frågor som avses där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

147

19 §

Paragrafen handlar om huvudmans rätt att undersöka va-installation.
Den motsvarar 11 § andra punkten VAL.

Departementschefen. Utredningsförslaget innehåller inte några bestämmelser
om rätt för huvudman att låta inspektera va-installation. Utredningen
anser att denna fråga bör regleras avtalsvägen. Mot bakgrund av den inställning
jag tidigare har redovisat i fråga om karaktären av rättsförhållandet
mellan huvudman och brukare anser jag emellertid att bestämmelser
i ämnet bör införas i lagen. I denna paragraf föreskrivs därför att huvudman
har rätt att när det behövs låta undersöka va-installation och dess
brukande. Härav får anses följa att fastighetsägare och andra också är
skyldiga att bereda huvudmannen och hans folk tillfälle att utföra undersökningen.

Brukande av allmän va-anläggning
20 §

Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om brukande av allmän vaanläggning.

Departementschefen. I paragrafen föreskrivs att allmän va-anläggning skall
brukas så att olägenhet för huvudmannen och andra så vitt möjligt undviks.
Regeln överensstämmer delvis med 12 § andra stycket VAL. Utredningens
förslag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Detta
sammanhänger med utredningens strävan att betona den privaträttsliga
karaktären av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare. Jag har
som framgår av den allmänna motiveringen ett något annat synsätt på denna
punkt och anser det mot bakgrund härav lämpligt att de grundläggande
skyldigheterna med avseende på anläggningens brukande anges direkt
i lagen.

21 §

I paragrafen behandlas föreskrifter för brukande av allmän va-anläggning,
som meddelas av huvudman. Paragrafen motsvarar delvis 12 § andra
stycket VAL och 14 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Enligt 12 § andra stycket VAL får huvudman meddela
föreskrifter rörande den allmänna va-anläggningens brukande. Sådana
föreskrifter skall i regel underställas länsstyrelsens prövning.

Utredningen föreslår att huvudman skall vara skyldig att anta allmänna
bestämmelser för villkor rörande brukandet av allmän va-anläggning, vilka

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skall utgöra grundval för va-avtal. I denna skyldighet ligger enligt utredningen
en garanti för att brukarna blir lika behandlade och att deras villkor
blir rättvisa och skäliga. Utredningen anser inte att de allmänna bestämmelserna
behöver underställas länsstyrelse eller annan myndighet för
fastställelse.

Jag ansluter mig till utredningens förslag med den modifikationen att
de allmänna bestämmelserna inte skall ligga till grund för va-avtal utan bli
omedelbart bindande för brukarna. Det bör dock finnas möjlighet att jämka
eller ogiltigförklara bestämmelse som är oskälig. Eftersom de allmänna
bestämmelserna inte skall underkastas någon fastställelseprövning får
denna uppgift ankomma på statens va-nämnd, när frågan aktualiseras i
tvist mellan huvudman och brukare.

De bestämmelser huvudmannen antar får inte röra annat än va-anläggningens
brukande. Härav följer att de blir tillämpliga endast för sådana
fastighetsägare som faktiskt begagnar sig av anläggningen. Huvudmannen
har inte rätt att meddela föreskrifter rörande beskaffenhet och utförande
av va-installation, utan sådana föreskrifter skall meddelas centralt
enligt reglerna i byggnadsstadgan. Såsom utredningen anför torde det inte
vara möjligt att genom allmänna bestämmelser uttömmande reglera alla
förekommande brukningssituationer, t. ex. när det gäller sjukhus, militära
anläggningar eller industrier, utan här krävs ofta en kompletterande reglering
avtalsvägen. Vid utformningen av sådana avtal bör dock huvudmannen
i möjligaste mån följa de principer som ligger bakom de allmänna
bestämmelserna. I den av utredningen föreslagna 14 § anges några exempel
på frågor som kan regleras i allmänna bestämmelser. Det synes mig
inte lämpligt att ta in denna exemplifiering i lagtexten. Den kan dock vara
av intresse till belysning av vilka frågor som huvudman kan ha anledning
att behandla i allmänna bestämmelser. Hit hör sådant som regler om skyldighet
för brukare att med hänsyn till vattentillgången eller av annan orsak
fortlöpande eller vid särskilda tillfällen begränsa sin vattenförbrukning
samt om inskränkningar i rätten att i avloppsledning släppa ut industriell!:
avloppsvatten eller annat avloppsvatten av särskild beskaffenhet eller ämnen
och föremål, som kan skada anläggningen eller driften. Vid införande
av duplikatsystem kan det, som jag har påpekat i den allmänna motiveringen,
vara lämpligt att i de allmänna bestämmelserna föreskriva förbud
att i spillvattenledning släppa ut dagvatten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i sitt remissyttrande anfört att huvudman
bör ha rätt att förbjuda installation av vissa hushållsmaskiner såsom
diskmaskiner och avfallskvarnar. Jag vill med anledning härav anföra,
att en allmän rätt för huvudmannen att förbjuda installation av hushållsmaskiner
skulle leda alltför långt. Någon anledning att förbjuda t. ex.
tvätt- och diskmaskiner torde inte föreligga. Avfallskvarnar kan däremot
föranleda att avloppsvattnet får en sammansättning som i väsentlig mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

149

avviker från vad som kan anses vara normalt. Detta kan skapa speciella
problem för huvudmannen. Denne bör ha möjlighet att förbjuda eller närmare
reglera villkoren för installation av sådana apparater som kan på
ett besvärande sätt inverka på avloppsvattnets beskaffenhet.

Jag utgår från att VAV som centralt organ för va-verken kommer att
utarbeta normalförslag till allmänna bestämmelser och att de flesta huvudmän
kommer att utforma sina bestämmelser på grundval av detta förslag
med de justeringar och tillägg som kan påkallas med hänsyn till lokala
förhållanden.

22 §

Paragrafen innehåller vissa regler om ändring av bl. a. allmänna bestämmelser.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i VAL, bygger på 17 § i utredningens
förslag.

Departementschefen. Huvudman måste givetvis ha rätt att ändra bl. a. taxa
och allmänna bestämmelser när det behövs. En sådan princip torde gälla
även utan uttryckligt lagstöd. Med hänsyn till att verkningarna av en ändring
av de allmänna bestämmelserna kan vara mycket ingripande för de enskilda
anser jag emellertid att lagen bör innehålla vissa regler om hur brukarna
skall underrättas om sådana ändringar. Detsamma bör gälla när huvudmannen
i andra avseenden ändrar förutsättningarna för va-anläggningens brukande,
t. ex. genom att höja vattentrycket. Vad beträffar taxeändringar är
behovet av särskilda bestämmelser i lagen inte lika framträdande. Taxeändringar
är i regel måttliga och brukarna torde normalt inte ha behov av att
få kännedom om dem i förväg. Jag förutsätter dock att huvudmännen om
möjligt i samband med avgiftsdebitering eller på annat sätt lämnas uppgift
om beslutad taxeändring.

I paragrafen föreskrivs att huvudman som ändrar allmänna bestämmelser
eller på annat sätt ändrar förutsättningarna för anläggningens begagnande
skall i skälig tid underrätta berörda fastighetsägare om ändringens innebörd
och den tidpunkt från vilken den skall gälla. Med hänsyn till mångfalden
av olika frågor som berörs av paragrafens bestämmelser anser jag det olämpligt
att i lagen föreskriva någon speciell tidsfrist.

Enligt utredningens förslag skall huvudman kunna fullgöra sin underrättelseskyldighet
genom kungörelse i tidning med spridning inom orten.
Flera remissinstanser har varit kritiska mot förslaget på denna punkt.
Vattenöverdomstolen och länsstyrelsen i Stockholms län anser inte att
annonsering i tidning innebär tillräcklig garanti för att brukarna verkligen
får del av underrättelsen. De föreslår därför att underrättelse skall tillställas
varje brukare personligen. Kommerskollegium anser att kungörelseförfarandet
kan godtas när det gäller taxeändringar men att underrättelse
genom delgivning med varje brukare bör ske i de fall då det är fråga om

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

exempelvis höjning av vattentryck eller andra åtgärder som kan medföra
skador för brukarna. Enligt NBU har det inträffat att tryckhöjning, som
meddelats endast genom annonsering, orsakat skada, vilken skulle ha kunnat
undvikas om fastighetsägarna i förväg fått kännedom om ändringen
och kunnat vidta förebyggande åtgärder. NBU anser det därför inte tillfredsställande
att underrättelse skall få ske på annat sätt än genom särskilt
meddelande till var och en som berörs och påpekar att ett sådant förfarande
underlättas av de kontorsrutiner som numera står till buds. Med hänsyn
till vad som sålunda har anförts har jag inte ansett mig kunna godta förslaget
om underrättelse genom tidningsannonsering. Den av mig föreslagna
paragrafen innebär att underrättelse alltid skall ske genom personliga försändelser
till samtliga berörda fastighetsägare. Detta hindrar givetvis inte
att det ibland kan vara lämpligt att komplettera dessa underrättelser med
kungörande i annan form, exempelvis genom annonsering i pressen.

Taxa och avgifter

Under denna rubrik har upptagits de i den allmänna motiveringen behandlade
reglerna om beräkningen av de avgifter huvudman får ta ut från
fastigheterna.

23 §

Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse om begränsning av avgiftsuttaget
till vad som motsvarar huvudmannens nödvändiga kostnader
för anläggningen. Den motsvarar 14 § första stycket VAL.

24 §

Denna paragraf innehåller regler om avgifter för avledande av vatten
från allmänna platser. Den motsvarar 14 § tredje stycket VAL.

Departementschefen. Enligt den föreslagna paragrafen, vilken i sak överensstämmer
med gällande rätt, har huvudman rätt att ta ut ersättning av
ägare till sådana fastigheter inom stads- eller byggnadsplanelagt område,
som är avsedda att bebyggas, för de kostnader som är förenade med avledande
av vatten från allmänna platser inom området, i den mån inte platsernas
omfattning uppenbarligen överstiger områdets eget behov. Med anledning
av vissa påpekanden under remissbehandlingen har i förtydligande
syfte gjorts ett par tillägg till den av utredningen föreslagna lagtexten. Sålunda
markeras att avgift enligt denna paragraf skall kunna tas ut oberoende
av om förutsättningar för avgiftsskyldighet enligt 9 § är för handen.
Även för fastighet, vars va-frågor är lösta på annat sätt än genom den
allmänna va-anläggningen, kan alltså avgiftsskyldighet föreligga enligt

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

denna paragraf. Vidare preciseras tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde
så, att avgift inte får tas ut förrän åtgärder för avledandet har blivit
utförda.

25 §

I denna paragraf föreskrivs att avgiftsskyldighet skall fördelas mellan
fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Paragrafen ersätter 15 § VAL.

26 §

Denna paragraf innehåller regler om taxa, vissa särskilda bestämmelser
om engångsavgifter samt föreskrifter om den tidpunkt då avgift förfaller
till betalning och om skyldighet att betala ränta på förfallet belopp. Paragrafen
motsvarar i huvudsak 16 § VAL.

Avtal om va-frågor
27 §

I denna paragraf föreskrivs att huvudman har rätt att med fastighetsägare
träffa avtal rörande sådana va-frågor som inte regleras i allmänna
bestämmelser eller taxa om annat inte följer av lagen.

Departementschefen. Rörande motiven till paragrafen får jag hänvisa till
vad jag i den allmänna motiveringen har anfört om rättsförhållandet mellan
huvudman och brukare. Av paragrafens formulering framgår att avtal
inte får träffas i fråga som regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.
Sådant avtal blir alltså utan verkan. Om exempelvis de allmänna bestämmelserna
ändras kan detta medföra att ett tidigare träffat avtal inte längre
blir gällande i viss del. Vilka konsekvenser detta skall få för avtalets rättsverkningar
i övrigt får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Frågan
i vilken mån avtal får träffas i frågor som regleras i lagen får prövas från
fall till fall genom tolkning av de lagbestämmelser det är fråga om. Med hänsyn
till lagreglernas starka offentligrättsliga karaktär får dock möjligheterna
till avvikelser anses vara ganska små.

Skadeståndsskgldighet m. m.

28 §

I paragrafen behandlas rättsverkningarna av att huvudman eller fastighetsägare
åsidosätter vad som åligger honom i va-förhållande. Paragrafen
motsvarar 18 § i utredningens förslag och har till viss del motsvarighet
i 13 § VAL.

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Gällande rätt. I 13 § VAL föreskrivs att den som åsidosätter lagens bestämmelser
rörande nyttjandet av allmän va-anläggning eller särskilda
föreskrifter som huvudman har meddelat härom är skyldig att ersätta därav
föranledd skada. Nagra andra regler om verkan av att huvudman eller
brukare åsidosätter sina skyldigheter finns inte i VAL.

Utredningen. Enligt 18 § första stycket i utredningens förslag skall huvudman
eller brukare som har överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet på
grund av va-avtal återställa vad som har rubbats eller fullgöra vad som har
eftei satts samt ersätta skadan. Däremot får det skedda inte medföra hävning
av avtalet. Den av utredningen föreslagna formuleringen ansluter nära
till vad som gäller i fråga om tomträttsavtal enligt 4 kap. 7 § lagen (1907:
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Mellan tomträttsavtal och vaavtal
föreligger vissa likheter. Sålunda är upplåtaren vid båda slagen av
avtal ofta kommun, och vidare far ingetdera avtalet hävas på grund av
kontraktsbrott. Utredningen redogör för vissa uttalanden i förarbetena till
den gällande tomträttslagstiftningen och anför att de sålunda redovisade
synpunkterna har motsvarande tillämpning i förhållandet mellan huvudman
för allmän va-anläggning samt brukare av sådan anläggning. Uppenbarligen
bör undantag från skyldigheten att återställa och betala skadestånd
gälla bl. a. i fall av force majeure. Frågan om skäliga begränsningar
i parternas ansvar bör enligt utredningen övervägas vid utformningen av
allmänna bestämmelser. Det är angeläget att begränsningarna avser båda
parterna i jämförlig grad.

13 § VAL har i lagens förarbeten (prop. 1955: 121 s. 92) förklarats behövlig
särskilt därför att det genom en uttrycklig bestämmelse om skadeståndsskyldighet
borde göras klart, att brukare var ersättningsskyldig mot
annan brukare. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen gäller emellertid
endast förhållandet mellan huvudman och brukare. Det är dock inte
meningen att någon ändring till det sämre skall ske i annan brukares ställning.
Om brukare tillfogar annan brukare skada torde den skadelidande
ofta vara berättigad till skadestånd på grund av allmänna rättsregler. I åtskilliga
fall torde det ankomma på den för de två brukarna gemensamme
huvudmannen att undanröja orsaken till skadan. Huvudmannen bör kunna
vända sig mot den försumlige brukaren för att få ersättning även för sådana
åtgärder.

Remissyttrandena. Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet framhåller att det i SKTF:s normalförslag till reglemente
för kommunalt va-verk föreskrivs, att va-verket svarar för skada
orsakad av den allmänna va-anläggningen endast om skadan har uppstått
genom vårdslöshet eller försummelse från verkets sida. Av rättspraxis
framgår att för skadeståndsskyldighet vid exempelvis källaröversvämning -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ar krävs vållande. Styrelserna anser därför att det inte kan vara motiverat
att nu som princip föreskriva strikt ansvar, i all synnerhet som det förefaller
ovisst vilka begränsningar i ansvaret som kan införas genom allmänna
bestämmelser.

Departementschefen. Som framgår av den allmänna motiveringen är rättsförhållandet
mellan huvudman och brukare av sådan karaktär att det inte
kan bringas att upphöra i andra fall än när behov av anordningar för vattenförsörjning
och avlopp inte längre föreligger. Med hänsyn härtill anser
jag att de av utredningen föreslagna, efter mönster av tomträttslagstiftningen
utformade reglerna om fullgörelse- och skadeståndsskyldighet för
huvudman eller brukare när han åsidosätter sina skyldigheter eller överskridit
sin rätt är lämpliga och kan användas trots att va-förhållandet inte
i första hand skall grundas på avtal. Det rör sig här i princip om ett skadeståndsansvar
oberoende av vållande. Av allmänna regler får anses följa att
undantag från bestämmelsens tillämpning skall gälla bl. a. vid force majeure.
Däremot bör enligt min mening inte komma i fråga att i allmänna bestämmelser
föreskriva begränsningar i parternas ansvar. Det får i stället ankomma
på va-nämnden att vid tvist mellan parterna avgöra om sådana omständigheter
föreligger som innefattar skäl för avvikelse från lagens bestämmelser.

Den föreslagna paragrafen är, till skillnad från motsvarande regler i gällande
rätt, tillämplig bara i förhållandet mellan huvudman och brukare.
Frågan om skadeståndsansvar mot tredje man, exempelvis brukares ansvar
för skada som tillfogas annan brukare, får bedömas med ledning av allmänna
regler om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. Detsamma
gäller skada som huvudman och fastighetsägare tillfogar varandra men som
inte har samband med va-förhållandet. Eftersom 13 § VAL inte torde gå
längre än vad som sålunda följer av allmänna regler synes den inskränkning
av skadeståndsbestämmelsens räckvidd som jag föreslår inte innebära någon
försämring för skadelidande tredje man.

Avstängning av vattentillförsel
29 §

I paragrafen ges huvudmannen rätt att under vissa angivna förutsättningar
stänga av vattentillförseln till fastigheten. Vidare föreskrivs att
kostnad för avstängningsåtgärd får tas ut av fastighetsägaren som särskild
avgift.

Gällande rätt. VAL innehåller inga regler om avstängning av vattentillförseln
till fastighet. I förarbetena till lagen (prop. 1955: 121 s. 102) uttalade

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

sig departementschefen för att avstängning skulle få användas som påtryckningsmedel
i den mån det lät sig förenas med sanitära krav.

Utredningen. Enligt 18 § andra stycket i utredningens förslag har huvudman
rätt att stänga av vattentillförseln för brukare som underlåter att betala
avgift eller i annat väsentligt hänseende åsidosätter sina skyldigheter
och inte efter anmaning rättar sig. Sådan åtgärd får dock inte vidtas om
den skulle medföra sanitär olägenhet. Kostnad för avstängningen kan påföras
den försumlige brukaren.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen och länsläkaren i Norrbottens län anser
att det bör föreskrivas att avstängning av vattentillförseln inte får ske utan
att samråd dessförinnan har ägt rum med hälsovårdsnämnd. NBU anför
att avstängningshot måste betraktas som ett mycket starkt påtryckningsmedel,
som i än högre grad än förslaget anger bör framstå som en utväg i
allra sista hand. De särskilda omständigheter som kan få föranleda att
detta vapen tillgrips bör preciseras ytterligare. Det kan sålunda vara skäl
att i lagen ange den kortaste respittid för betalnings erläggande som skall
iakttas innan avstängning får ske, och avstängning bör självfallet inte få
tillgripas i ärende som hänskjutits till va-nämnden för avgörande eller
medling. Liknande synpunkter anförs av planverket. NBU påpekar ytterligare
att avstängning inte bör få äga rum när tvist råder om betalningsskyldighet
och brukaren med visst fog gör gällande att mätarfel föreligger.
VAV och Svenska Elverksföreningen anser att uttrycket ”kostnad för avstängning”
bör förtydligas. Elverksföreningen framhåller att även kostnader
för ej fullföljd avstängning bör kunna påföras brukaren.

Departementschefen. Enligt gällande rätt torde huvudman anses ha viss
befogenhet att stänga av vattentillförseln om brukare åsidosätter sina skyldigheter.
Jag anser i likhet med utredningen att denna befogenhet bör bestå
och uttryckligen regleras i lagen. Som har framhållits under remissbehandlingen
är avstängningshotet ett mycket verksamt påtryckningsmedel.
Det bör därför utnyttjas med försiktighet samt få tillgripas bara när
huvudmannen har ett starkt intresse av att framtvinga rättelse från den
försumlige brukaren och någon risk för sanitära olägenheter inte föreligger.
Att precisera förutsättningarna för att avstängning skall få ske närmare
än vad utredningen har gjort synes dock inte lämpligt med hänsyn
till de många olikartade situationer som kan uppkomma. Skulle huvudman
vidta avstängningsåtgärd utan att brukarens försummelse är av den väsentliga
karaktär som förutsätts i lagen får huvudmannen anses ha överskridit
sin rätt, vilket innebär att han kan bli skadeståndsskyldig enligt
28 §. Detta synes utgöra en tillräcklig garanti för att avstängningsrätten
inte missbrukas. Av vad som sägs om att huvudmannen inte genom an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

155

maning har kunnat åstadkomma rättelse får anses följa att huvudmannen
i samband med anmaningen skall ge brukaren skälig tid för rättelsen. Någon
precisering av tiden bör inte ske i lagtexten, eftersom förhållandena
kan variera starkt från fall till fall. Om avstängningshotet grundas på
att förfallen avgift inte har betalats synes dock tiden inte böra vara kortare
än två veckor. Frågan om avstängning skall få äga rum under tid då
tvist är föremål för handläggning vid va-nämnden synes lämpligen böra
avgöras av nämnden, vilken kan behandla frågan i interimistiskt beslut.

Eftersom avstängning utgör påföljd för försummelse från brukarens
sida torde det ligga i sakens natur att sådan åtgärd inte får riktas mot annan
än den försumlige brukaren. Efter överlåtelse av fastigheten kan alltså
huvudmannen inte genom hot om avstängning tvinga den nye ägaren
att betala avgifter som den föregående ägaren ansvarar för. Det skall inte
vara möjligt att i allmänna bestämmelser införa regler om avstängning
som går längre än vad paragrafen medger.

Kostnaderna för avstängning bör som utredningen föreslår få påföras
den försumlige brukaren. Detta bör, som Elverksföreningen har anfört,
gälla även kostnader för ej fullföljda avstängningar. För att klargöra detta
föreslår jag att det av utredningen använda uttrycket avstängning ersätts
med avstängningsåtgärd. Därigenom markeras också att brukaren även
skall svara för kostnaderna för återinkoppling.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar
30 §

Paragrafen motsvarar 2 § VAL. I paragrafen regleras förutsättningarna
för allmänförklaring av va-anläggning med annan huvudman än kommun.

Departementschefen. Föreskrifterna i paragrafens första stycke innebär i
form och sak vissa jämkningar i förhållande till VAL. Jämkningarna i sak
syftar dels till att framhäva att man vid prövningen i första hand skall beakta
allmänna hälsovårdssynpunkter dels till att antyda en viss lättnad i
fråga om förutsättningarna för att auktorisation skall medges. Ändringarna
överensstämmer med vad utredningen har föreslagit.

Enligt paragrafens andra stycke krävs, liksom enligt VAL, tillstyrkan
från samtliga berörda kommuner för att ansökan om auktorisation skall
kunna bifallas. Under remissbehandlingen har viss tveksamhet yppats rörande
lämpligheten av den vetorätt som sålunda tillkommer kommunerna.
Jag anser emellertid att kommunerna med hänsyn till det ansvar för vaverksamhetens
ordnande som enligt lagen skall åvila dem bör ha ett avgörande
inflytande i auktorisationsfrågan. Ett kommunalt beslut att vägra
tillstyrkan torde kunna överklagas genom kommunala besvär. Det kan
också föranleda ett åläggande med stöd av 2 § för kommunen att ordna vaförsörjningen
på annat sätt.

156

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

För bifall till ansökningen fordras vidare att sökanden har ekonomiska
och andra förutsättningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för
allmän va-anläggning. Kravet i fråga om ekonomiska förutsättningar avses
ha samma innebörd som motsvarande regel i gällande lag. I övrigt bör
kunna krävas exempelvis att han har tillgång till kompetent personal och
andra resurser som inte är av ekonomisk art.

Sedan auktorisation meddelats har huvudman för allmänförklarad anläggning
i allt väsentligt samma skyldigheter som kommunal huvudman.
Enligt tredje stycket kan, liksom enligt VAL, länsstyrelsen bestämma visst
område utöver vilket anläggningens verksamhetsområde inte får utsträckas.
Sådant beslut bör kunna meddelas utan särskild begäran från berörda
kommuner.

31 och 32 §§

Dessa paragrafer, som upptar vissa särskilda bestämmelser för auktoriserade
allmänna va-anläggningar, motsvarar 17 och 18 §§ VAL samt 28 och
29 §§ i utredningens förslag. 31 § innehåller regler om förordnande av tillsynsman
för auktoriserad allmän va-anläggning. I 32 § finns bestämmelser
om förordnande av syssloman med uppgift att i huvudmannens ställe driva
sådan anläggning.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär inte några sakliga ändringar
jämfört med VAL. Även jag anser att de nuvarande reglerna bör
bibehållas i sak oförändrade. Vattenöverdomstolen påpekar i sitt remissyttrande
att det i vissa fall kan antas att behovet av syssloman blir varaktigt,
exempelvis när en industri som är huvudman för allmän va-anläggning
läggs ned och som följd därav inte längre fullgör de förpliktelser som
är förenade med huvudmannaskapet, trots att anläggningen fortfarande behövs.
I ett sådant fall skulle det enligt domstolens mening vara önskvärt
att kommun kunde åläggas att inlösa den auktoriserade anläggningen och
därmed överta huvudmannaskapet. I det av domstolen berörda fallet synes
mig kommunen ha möjlighet och skyldighet enligt 2 § att se till att vafrågan
får en varaktig och tillfredsställande lösning. Om huvudmannen
har övergivit anläggningen är det knappast troligt att han skulle motsätta
sig en uppgörelse som går ut på att kommunen övertar denna. Något behov
av speciella regler i detta ämne synes därför inte föreligga.

Tystnadsplikt
33 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VAL och utredningens förslag,
innehåller vissa bestämmelser om tystnadsplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

157

Departementschefen. I VAL finns inga bestämmelser om tystnadsplikt. Utredningen
föreslår inte heller några sådana bestämmelser. NBU har i sitt
remissyttrande anfört att för tillsynsman och syssloman bör införas en
gemensam bestämmelse om tystnadsplikt, motsvarande 11 § i den då gällande
lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
(numera 44 § miljöskyddslagen) samt 82 § andra stycket HvS. För egen
del anser jag inte att det föreligger något behov av bestämmelser om tystnadsplikt
till skydd för själva anläggningen. Däremot bör lagen innehålla
regler om tystnadsplikt som anknyter till bestämmelserna i 19 §. Vid sådan
undersökning som avses där kan den inspekterande få insyn i yrkeshemligheter
eller andra förhållanden som inte bör uppenbaras. I denna paragraf
upptas regler om förbud mot obehörigt röjande eller utnyttjande av
sådana förhållanden och om straff för överträdelse av förbudet.

Prövning av va-fr ägor

Detta avsnitt upptar vissa allmänna regler om prövningen av va-frågor
hos länsstyrelse och statens va-nämnd samt om fullföljd av talan.

34 §

I paragrafen ges vissa regler om länsstyrelsernas handläggning av vafrågor.
Första stycket innehåller bestämmelser om behörig länsstyrelse och
andra stycket regler om anlitande av sakkunnig. Paragrafen motsvarar 19
och 20 §§ VAL samt 30 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Av 57 § länsstyrelseinstruktionen (1958:333) följer
att talan mot länsstyrelsens beslut i va-ärende föres hos Kungl. Maj :t genom
besvär. Jag vill i detta sammanhang beröra handläggningen hos Kungl. Maj :t
av sådana besvär. 2 § 8:o) lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
föreskriver att mål om beslut av länsstyrelse på grund av VAL skall tas
upp och avgöras av regeringsrätten. Enligt min mening bör emellertid en
fördelning av målen ske mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten
i enlighet med de principer som ligger till grund för förvaltningsdomstolskommitténs
förslag i fråga om VAL (SOU 1966: 70). Förslaget innebär
att till Kungl. Maj :t i statsrådet skall föras frågor som bör bedömas från
planläggnings- eller andra allmänna synpunkter, medan övriga frågor som
närmast rör enskild rätt förs till regeringsrätten. Omsatt på mitt förslag till
ny va-lag leder denna fördelningsgrund till att till regeringsrätten skall föras
mål som rör förordnande och entledigande av syssloman, arvode till syssloman
och sakkunnig samt mål om vitesföreläggande enligt 7 §, medan övriga
frågor som länsstyrelsen avgör, däribland mål om vitesföreläggande enligt
2 §, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag kommer att senare i vår lägga
fram förslag till de ändringar i regeringsrättslagen som behövs för att genomföra
den förordade ordningen.

158 Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

35 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om statens va-nämnds behörighet.

Departementschefen. Rörande skälen för införande av va-nämnden som
prövningsorgan får jag hänvisa till den allmänna motiveringen. Paragrafen
innebär att va-nämnden är exklusivt behörig i sådana tvister som avses där.
Bortsett från tvister om inlösen och ersättning enligt 14 och 15 §§ omfattar
nämndens behörighet bara tvister mellan huvudman och brukare. Tvister
mellan andra parter, exempelvis mellan brukare inbördes, får prövas av
allmän domstol. I fråga om de tvister som nämnden kan ta upp till prövning
kan urskiljas vissa typfall. Dessa har i klarhetens intresse räknats
upp i paragrafen. Punkt 7 markerar att även andra tvister om va-förhållanden
mellan huvudman och brukare än de uppräknade kan prövas av
nämnden.

I lagtexten anges att nämnden bl. a. kan ta upp tvist om villkor för brukande
av va-anläggning i den mån taxa och allmänna bestämmelser inte är
tillämpliga eller avtal inte kunnat träffas (p. 4). Denna typ av tvist skiljer
sig från de övriga tvistefrågorna därigenom att nämnden meddelar beslut
i en fråga som huvudmannen annars skulle kunna reglera i taxa eller allmänna
bestämmelser. Ett särskilt problem är förenat med detta. Ändras de
förhållanden, som nämnden grundat sitt beslut på, måste beslutets rättskraft
rimligen kunna upphävas. Har exempelvis nämnden fattat sitt beslut
med utgångspunkt från fastställd taxa, som gäller för annat jämförbart
fall, och denna taxa ändras, bör beslutet kunna omprövas. Med hänsyn härtill
bör nämnden i sitt beslut ange att detta får omprövas om de förhållanden
ändras som legat till grund för beslutet. Vad nu sagts kan även gälla
den i punkt 1 upptagna frågan om rätt att bruka va-anläggningen och skyldighet
att bidra till kostnaderna för sådan anläggning.

I den allmänna motiveringen har jag berört det fall då en tvist mellan
huvudman och brukare har en vidare räckvidd än enbart mellan dessa. I en
sådan situation kan man räkna med att huvudmannen tillämpar vad
nämnden beslutat även för andra brukare i likartade förhållanden. Detta
äger sin tillämpning närmast i det fall nämnden haft att pröva sådan i
punkt 2 angiven tvist om tillämpning och tolkning av allmänna bestämmelser
och taxa.

Övriga tvistefrågor som räknas upp i paragrafen gäller giltigheten, beståndet
eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare
(p. 3), skadestånd m. m. enligt 28 § och avstängning av vattentillförsel
enligt 29 § (p. 6) samt fordran på avgifter enligt lagen (p. 5). Sistnämnda
punkt har medtagits på grund av att jag — som framgår av den
allmänna motiveringen — har föreslagit en särskild lag om betalningsföreläggande
för fordringar på avgifter till huvudman för allmän va-anläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

159

36—39 §§

Paragraferna innehåller regler om fullföljd av talan mot beslut av vanämnden.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna överensstämmer med
vad som enligt 3 kap. 71 § ny ttj ander ättslagen och 17 § lagen (1968:349)
om hyresnämnder gäller beträffande fullföljd av talan mot avgörande av
hyresnämnd. Beslut som innebär avgörande av saken överklagas genom
klandertalan, avskrivnings- och avvisningsbeslut samt vissa ersättningsbeslut
genom besvär. I enlighet med vad jag bar anfört i den allmänna motiveringen
koncentreras prövningen till en domstol, fastighetsdomstolen i
Stockholm, och mot dess avgöranden får talan inte föras.

Statens va-nämnd och förfarandet där

Departementschefen. Under denna rubrik återfinns ett stort antal bestämmelser,
fördelade på 15 paragrafer, rörande va-nämnden och förfarandet
där. Denna utförliga reglering behövs med hänsyn till att den av mig föreslagna
nämnden blir obligatorisk prövningsinstans och därigenom får en
helt annan ställning än den nämnd som utredningen föreslår. Reglerna
överensstämmer delvis med utredningens förslag men har i huvudsak hämtats
från lagstiftningen om de statliga hyresnämnderna (prop. 1968: 91).
Detta synes lämpligt med hänsyn till att va-nämnden får en liknande ställning
som dessa.

40 §

I denna paragraf ges regler om statens va-nämnds sammansättning. Paragrafen
motsvarar 19 § i utredningens förslag till va-lag och delvis också
5 och 6 §§ i ett av utredningen upprättat förslag till instruktion för statens
va-nämnd. I hyresnämndslagen återfinns motsvarande bestämmelser i 2 §.

Departementschefen. Beträffande motiven till paragrafen kan jag i huvudsak
hänvisa till den allmänna motiveringen. För att nämnden skall vara
beslutför bör i princip krävas att samtliga ledamöter eller ersättare för
dem är närvarande. Vissa åtgärder bör dock kunna företas av ordföranden
ensam. I överensstämmelse med vad som gäller enligt hyresnämndslagen
föreskrivs därför att nämnden vid förberedande åtgärder och vid prövning
av frågor om avvisning och avskrivning kan bestå av ordföranden ensam.
Detsamma gäller vid meddelande av interimistiskt beslut. Däremot föreslås
inte någon motsvarighet till regeln i hyresnämndslagen att nämnden
kan bestå av enbart ordföranden vid sammanträde för medling. Orsaken
härtill är att de frågor som skall handläggas av nämnden är av så kompli -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

cerad och speciell natur, att de övriga ledamöternas medverkan torde vara
av avgörande betydelse för att ett medlingsförsök skall bli meningsfullt
och framgångsrikt.

41 §

I paragrafens första stycke ges regler om jäv mot ledamot i statens vanämnd.
Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller för hyresnämnderna
enligt 14 § andra stycket hyresnämndslagen.

Andra stycket innehåller bestämmelser om offentlighet vid va-nämnden.
Det överensstämmer med 13 § andra stycket i hyresnämndslagen.

42 §

I paragrafen regleras hur tvister skall hänskjutas till va-nämnden. Vidare
ges vissa bestämmelser om kompletteringsföreläggande, avvisning och
avskrivning. Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag. För
hyresnämnder finns motsvarande bestämmelser i 5 § hyresnämndslagen.

Departementschefen. Reglerna i första stycket om ansökans innehåll skiljer
sig från motsvarande bestämmelser i hyresnämndslagen såtillvida som det
föreskrivs att ansökan skall innehålla uppgift om sökandens yrkande och
grunderna för detta. Jag har nämligen ansett det motiverat att ställa något
större krav på ansökan hos va-nämnden än hos hyresnämnd.

43—47 §§

Paragraferna ger vissa grundläggande regler om förfarandet hos vanämnden.
Motsvarande frågor behandlas i 23 § första och andra styckena
i utredningens förslag. I hyresnämndslagen finns motsvarande bestämmelser
i 6, 7, 9, 10 och 16 §§.

Departementschefen. De grundläggande bestämmelserna om förfarandet
har modifierats i jämförelse med utredningsförslaget. Reglerna överensstämmer
i vissa delar med vad som gäller för hyresnämnderna.

Enligt 43 § första stycket skall va-nämnden lämna parterna tillfälle att
muntligen eller skriftligen utföra sin talan. I vissa fall bör det vara möjligt
att avgöra tvister på handlingarna utan någon muntlig förhandling. Anser
part att muntlig förhandling eller syn skall hållas bör dock ett sådant önskemål
tillgodoses om inte alldeles speciella skäl talar däremot. Med hänsyn
härtill föreskrivs i 46 § att nämnden kan avgöra tvist på grundval av vad
handlingarna innehåller, om det är uppenbart att muntlig förhandling inte
behövs. Förhandling bör hållas på för parterna välbelägen plats. Om denna
princip följs blir det onödigt att i enlighet med utredningens förslag öppna
möjlighet för part att få ersättning av allmänna medel för sin inställelse
inför nämnden.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Med hänsyn till den centrala ställning va-nämnden skall ha och den betydelse
från prejudikatsynpunkt dess avgöranden kan antas komma att få
liksom till det allmänna intresset av att förhållandena mellan huvudmän
och brukare i praktiken utformas så som lagen förutsätter är det angeläget
att nämndens prövning kan grundas på en allsidig utredning. Detta talar
för att nämnden inte bör vara hänvisad enbart till den utredning, som parterna
förebringar. Den måste själv kunna sörja för kompletterande utredning,
om den anser att sådan behövs. I 44 § första stycket föreskrivs därför
bl. a. att nämnden skall klarlägga tvistefrågorna och vara verksam för att
ärendena utreds. Av bestämmelsen följer att va-nämnden vid behov kan
anlita sakkunnig.

Enligt 43 § andra stycket har nämnden möjlighet att förelägga svarandepart,
som har underlåtit att på kallelse inställa sig inför nämnden, vid vite
att komma tillstädes. I 44 och 47 §§ ges vidare vissa möjligheter för nämnden
att vidta åtgärder för utredning av ärendet. Sålunda kan enligt 44 §
andra stycket nämnden eller, efter förordnande av ordföranden, ledamot
i nämnden verkställa besiktning på platsen. En likartad regel finns i 9 §
lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol. Besiktning av ledamot bör främst
avse att klarlägga vissa faktiska förhållanden på platsen och tjäna till ledning
för att bedöma om nämnden i sin helhet behöver hålla syn på platsen.
Parterna skall på lämpligt sätt underrättas i förväg om sådan besiktning.
Av 44 § tredje stycket framgår att part är skyldig att lämna nämnden eller
ledamot tillfälle att göra besiktningar eller att granska handlingar som rör
va-förhållandet och är av betydelse för tvisten. Om part inte fullgör denna
skyldighet kan nämnden förelägga vite. Vidare kan nämnden enligt 47 §
första stycket förelägga i saken insatt person vid vite att inställa sig för att
höras inför nämnden. Föreläggande kan riktas inte bara mot part eller
ställföreträdare för part utan också mot annan. Eftersom nämnden inte är
någon domstol kan den inte hålla förhör under ed eller sanningsförsäkran.

Person som va-nämnden har inkallat för att höras i målet och som inte
är part har enligt 47 § tredje stycket rätt till ersättning av allmänna medel
för sin inställelse. Bestämmelser om ersättningen skall meddelas av Kungl.
Maj: t. Det synes lämpligt att föreskriva att reglerna om vittne vid domstol
skall ha motsvarande tillämpning på sådan ersättning. Kostnaden skall
alltid stanna på statsverket. Den som på begäran av part har inställt sig
för att höras i ärendet utan att vara kallad av nämnden har inte rätt till
ersättning av allmänna medel. Det skall inte heller ankomma på nämnden
att fastställa den ersättning som skall utges av parten i sådant fall. Önskar
huvudman förebringa utredning genom förhör med en anställd hos huvudmannen
torde nämnden, med hänsyn till angelägenheten av att undvika
kostnadsbelastning för det allmänna, i regel böra avböja att själv inkalla
denne till förhör.

Av 47 § andra stycket framgår att sakkunnig som nämnden har anlitat
har rätt till skälig ersättning av allmänna medel.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Lagen innehåller inte någon regel om utdömande av vite som va-nämnden
har förelagt. Härav följer att allmänna regler skall gälla i detta hänseende,
d. v. s. att vite döms ut av domstol på talan av allmän åklagare
efter anmälan från nämnden.

I 44 § första stycket föreskrivs även att nämnden skall försöka förlika
parterna och 45 § innehåller vissa bestämmelser om förlikning, vilka har
utformats efter mönster av hyresnämndslagen.

48 §

Paragrafen innehåller regler om fördelning av rättegångskostnader. Paragrafen
motsvarar 24 § samt 32 § andra stycket i utredningsförslaget.

Departementschefen. Första stycket upptar bestämmelser om rättegångskostnader
i tvist som avses i 14 och 15 §§. Reglerna överensstämmer med
32 § andra stycket i utredningens förslag och med vad som i motsvarande
hänseende gäller enligt VL och ExL.

Vad beträffar kostnaderna i andra fall för förfarandet vid va-nämnden
innebär utredningens förslag att vardera parten i princip själv skall bära
sin kostnad. Utredningen räknar med att kostnaderna för brukarna blir
ganska ringa, eftersom den närmare utredningen i målet torde komma att
tillhandahållas av huvudmannen. Förslaget innehåller emellertid ett undantag
från huvudregeln att parterna själva skall svara för sina kostnader.
Om särskilda skäl föreligger skall nämnden på begäran kunna tillerkänna
part kostnadsersättning av motparten. Som motiv för detta förslag hänvisar
utredningen till att handläggning vid nämnden skall ersätta domstolsprövning.
Jag anser den föreslagna regeln lämplig även med den ställning
va-nämnden får enligt mitt förslag, och regeln har därför upptagits i paragrafens
andra stycke. Jag vill dock understryka att den skall tillämpas
bara när särskilda skäl föreligger, exempelvis när kostnaden har orsakats
av försummelse från motpartens sida eller när en vinnande parts kostnader
har blivit oskäligt störa på grund av motpartens sätt att utföra sin
talan.

49 §

I paragrafen, som motsvarar 23 § tredje stycket i utredningens förslag,
ges bestämmelser om rätt för va-nämnden att meddela interimistiska beslut.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att va-nämnden
bör ha möjlighet att meddela interimistiska beslut. Fråga om sådant beslut
kan, såsom utredningen påpekar, uppkomma t. ex. då huvudman i påtryckningssyfte
har stängt av vattentillförseln till brukare och denne under
påstående att åtgärden strider mot lagen begär att den omedelbart hävs.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

163

50 §

I paragrafen ges regler om omröstning i va-nämnden. Bestämmelserna
överensstämmer med 14 § första stycket hyresnämndslagen.

51 §

I paragrafen ges vissa regler om hur va-nämndens beslut skall utformas
och meddelas. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande
regler i 15 § hyresnämndslagen.

Departementschefen. Va-nämndens beslut bör alltid vara motiverade. Eftersom
nämndens avgöranden ofta kan antas få betydelse utöver den tvist det
närmast är fråga om torde en ganska utförlig motivering behövas. Av motsvarande
skäl och med hänsyn till att de prövade frågorna ofta torde vara
av komplicerad art har jag inte ansett det lämpligt att fastställa någon
bestämd frist för beslutets meddelande. I tredje stycket föreskrivs därför
bara att beslutet skall meddelas så snart som möjligt. Att beslutet skall
delges parterna och i vilken form detta skall ske framgår av 53 §.

52 §

I paragrafen föreskrivs att protokoll skall föras vid va-nämndens alla
sammanträden och besiktningar. Bestämmelsen motsvarar 18 § hyresnämndslagen.

53 §

I paragrafen, som motsvarar 19 § hyresnämndslagen, ges regler om delgivning
av handlingar vid va-nämnden.

Departementschefen. Den 5 december 1969 har beslutats proposition angående
delgivningslag. Lagen skall vara tillämplig på delgivning i mål eller
ärende hos domstol eller annan myndighet. Denna paragraf innebär att
delgivning hos va-nämnden skall ske enligt den sålunda föreslagna lagen.
Med hänsyn till att tiden för anförande av klander eller besvär mot beslut
av va-nämnden skall räknas från dagen för delgivning av beslutet har i andra
stycket föreskrivits att sådant beslut skall delges part, som beslutet gått
emot, på det sätt som är föreskrivet för delgivning av stämning i tvistemål.
Detta innebär att delgivning med enskild person i princip inte får ske genom
att handlingen överlämnas till annan än honom själv eller hans ombud,
såvida det inte finns anledning misstänka att den som söks har avvikit
eller håller sig undan. Att beslut som meddelas vid förhandling därigenom
anses delgivet den som är närvarande framgår av 20 § i den föreslagna delgivningslagen.

164

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970
54 §

I paragrafen ges regler om skyldighet att upplåta lokaler för va-nämndens
sammanträden. Paragrafen motsvarar 20 § hyresnämndslagen.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.
Bestämmelse härom och om upphävande av VAL har intagits i punkt 1 av
övergångsbestämmelserna.

I övergångsbestämmelserna till VAL föreskrivs att kostnad som före
VAL:s ikraftträdande har lagts ned på allmän va-anläggning inte får tas ut
genom avgifter i vidare mån än detta kunnat ske enligt dessförinnan gällande
regler eller övergångsbestämmelserna till en samtidigt med VAL genomförd
ändring i BL. Som utredningen föreslår bör detta alltjämt gälla.
Härför krävs dock inte någon ny övergångsbestämmelse.

Enligt utredningen bör den nya va-lagen genast vid ikraftträdandet i
största möjliga utsträckning bli tillämplig på de allmänna va-anläggningar
som redan finns. I några avseenden behövs emellertid enligt utredningen
en viss övergångstid för att huvudmän och brukare skall få tillfälle
att anpassa sig till den nya lagstiftningen. Utredningens förslag innebär
därför att de nya reglerna i princip skall gälla även för befintliga
allmänna va-anläggningar men att vissa av de nya reglerna inte skall bli
fullt tillämpliga på sådana anläggningar förrän efter en övergångstid. Den
föreslagna ordningen har godtagits av remissinstanserna och även jag
finner den ändamålsenlig. Huvudregeln om den nya lagens tillämplighet på
äldre anläggningar finns i punkt 2 av övergångsbestämmelserna. Vissa
undantag från huvudregeln anges i punkterna 3—6.

Enligt 21 och 26 §§ i nya lagen skall huvudman meddela allmänna bestämmelser
och besluta om taxa. Även om föreskrifter av denna typ redan finns
för anläggningen — vilket torde vara det vanliga -— blir det efter den nya
lagens ikraftträdande nödvändigt att se över samt troligen också ändra och
komplettera vad som sålunda gäller. Detta arbete kräver viss tid. Det synes
också lämpligt att huvudmännen kan dröja någon tid med att meddela allmänna
bestämmelser och besluta om taxa i avvaktan på att VAV utarbetar
på den nya lagen grundade rekommendationer härom. Med hänsyn härtill
har i punkt 3 av övergångsbestämmelserna intagits en regel som ger huvudmän
för äldre va-anläggningar anstånd till utgången av juni 1972 med att
meddela allmänna bestämmelser och besluta om taxa. Regeln överensstämmer
med utredningens förslag. Huvudmannen skall underrätta fastighetsägarna
om vad han har beslutat beträffande allmänna bestämmelser på samma
sätt som nya lagen föreskriver i fråga om ändringar av sådana bestämmelser.
Detta innebär att de allmänna bestämmelserna måste tillställas fas -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

tighetsägarna. Även detta skall ha skett före den 1 juli 1972. Om de tidigare
bestämmelserna och taxorna är förenliga med nya lagen kan huvudmannen
fullgöra sin skyldighet enligt denna övergångsbestämmelse genom att
förordna att de skall gälla även i fortsättningen.

I avvaktan på att nya allmänna bestämmelser och ny taxa börjar tilllämpas
skall motsvarande äldre bestämmelser fortfarande gälla. Utredningen
föreslår en föreskrift som medger att äldre taxor och bestämmelser
i viss utsträckning ändras under övergångstiden. Jag anser det synnerligen
angeläget att en anpassning till den nya lagen äger rum så snart som möjligt.
Om det blir aktuellt att ändra taxan under övergångstiden bör därför
normalt ny taxa utformas i överensstämmelse med den nya lagen. En viss
möjlighet att vidta ändringar i de äldre bestämmelserna med stöd av äldre
lag bör dock finnas. I övergångsbestämmelserna har därför intagits en
föreskrift att sådan ändring får ske om det är oundgängligen nödvändigt.

Enligt 9 § andra stycket i den föreslagna lagen inträder avgiftsskyldighet
för fastighetsägare när förbindelsepunkt har upprättats. Detta bör emellertid
uppenbarligen inte få medföra att avgiftsskyldighet, som redan har
inträtt på grund av anslutning enligt bestämmelserna i den gamla lagen
upphör att gälla. En bestämmelse härom bär intagits i punkt 4 i övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar som är förenade med förbindelsepunkten
anser jag att huvudmannen bör åläggas att bestämma förbindelsepunkt
även för de fastigheter för vilka avgiftsskyldighet föreligger
vid den nya lagens ikraftträdande. Även denna skyldighet skall enligt förslaget
fullgöras före den 1 juli 1972.

Enligt förslaget skall regler om va-installationer i fortsättningen meddelas
endast i BS och i föreskrifter, som planverket meddelar med stöd av BS.
Inom planverket pågår sedan en tid tillbaka arbete med utformningen av
enhetliga va-installationsbestämmelser, och sådana torde kunna meddelas
ungefär vid tiden för den nya lagens ikraftträdande. Till dess dessa bestämmelser
börjar tillämpas bör dock befintliga lokala bestämmelser alltjämt
gälla. Med hänsyn härtill föreskrivs i punkt 5 av övergångsbestämmelserna
att sådana bestämmelser skall fortsätta att gälla tills planverket
förordnar annat, dock längst till utgången av år 1970. Eftersom det författningsstöd,
som åberopas för äldre bestämmelser om va-installationer, kan
härröra från andra författningar än VAL hänvisas i övergångsbestämmelserna
inte till VAL utan till ”äldre författning”.

Om va-installation har godkänts med stöd av äldre bestämmelser skall
detta godkännande behålla sin giltighet. Planverket har dock möjlighet att
förordna om annat. Ett sådant förordnande kan vara motiverat exempelvis
om vägande säkerhetssynpunkter har föranlett en skärpning av gällande
föreskrifter och de skärpta kraven anses böra gälla även befintliga installationer.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Bestämmelserna om installatörsrättigheter skall upphöra att gälla vid
lagens ikraftträdande. Jag vill erinra om vad jag tidigare har nämnt om
att chefen för civildepartementet avser att föreslå sådana ändringar i BS
att föreskrifterna om byggnadslov och ansvarig arbetsledare kommer att
gälla för större va-arbete. Avsikten är att dessa ändrngar skall träda i kraft
samtidigt med den nya va-lagen.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet för huvudmannen att
bestämma verksamhetsområdet och meddela länsstyrelsen vad han har bestämt
blir tillämplig på va-anläggningar som har tillkommit före lagens
ikraftträdande. Huvudmännen kan behöva en viss tidsfrist för att fullgöra
dessa uppgifter. En period om sex månader bedömer jag som tillräcklig
och en föreskrift härom har tagits in i punkt 6 av övergångsbestämmelserna.

Punkt 7 av övergångsbestämmelserna innehåller föreskrifter om behandlingen
av mål och ärenden som rör fråga enligt VAL och som är anhängiga
vid den nya lagens ikraftträdande. Sådana mål och ärenden skall handläggas
och avgöras enligt äldre lag. Något hinder för länsstyrelsen eller domstolen
att inhämta yttrande från va-nämnden i frågan föreligger inte.

Punkterna 8 och 9 i övergångsbestämmelserna föranleds av att rättegångsbalkens
regler om tingsrätt samt den föreslagna nya delgivningslagen
inte träder i kraft förrän den 1 januari 1971. Punkt 9 överensstämmer
med 19 § hyresnämndslagen.

7.2 Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till
huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

Departementschefen. Förslaget bygger på lagen (1947: 638) om betalningsföreläggande
för vissa fordringar på arbetslön, m. m. I avsnittet Prövningsorgan
i den allmänna motiveringen har jag i korthet redovisat skälen för
att en motsvarande lag bör införas på va-området. Lagen föreslås i första
hand gälla sådana avgifter som grundas på den nya va-lagen. Den bör
emellertid bli tillämplig också på avgifter som grundar sig på äldre bestämmelser.
Tvister om sådana avgifter skall, om talan väcks efter den 1
juli 1970, handläggas av va-nämnden enligt reglerna i den nya lagen.

I lagen om betalningsföreläggande för fordringar på arbetslön föreskrivs
att, om annan domstol än högsta domstolen har överlämnat ett mål
till arbetsdomstolen och denna inte anser sig behörig att pröva tvisten,
arbetsdomstolen skall återförvisa målet till den domstol som har överlämnat
det. Eftersom talan inte kan föras mot arbetsdomstolens avgöranden
blir återförvisningen omedelbart gällande. Sedan återförvisning har skett
får frågan om målet hör under arbetsdomstolen inte tas upp på nytt. Motsvarande
regler bör gälla beträffande mål som har överlämnats till statens
va-nämnd. Va-nämndens avgöranden skall emellertid i regel inte vara slut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

167

liga utan kunna överklagas till Stockholms tingsrätt som fastighetsdomstol.
Frågan om ett till nämnden överlämnat mål skall återförvisas bör dock
enligt min mening, framför allt av hänsyn till vikten av att undvika tidsutdräkt,
inte kunna prövas av fastighetsdomstolen, vare sig efter besvär i
särskild ordning eller i samband med klandertalan mot nämndens beslut
i själva saken. I den föreslagna lagen föreskrivs därför att frågan om målet
hör under va-nämnden inte får tas upp till prövning på nytt sedan
nämnden har prövat återförvisningsfrågan. Sådan prövning kan ha resulterat
i ett särskilt beslut eller i att nämnden har tagit upp tvisten till
prövning utan något uttalande i behörighetsfrågan. Har återförvisning
skett följer av den föreslagna regeln att allmän domstol inte på nytt får ta
upp frågan om överlämnande till va-nämnden.

Har ansökan om betalningsföreläggande gjorts före den 1 juli 1970 bör
tvisten inte hänskjutas till va-nämnden. En uttrycklig regel om detta har
tagits in i en övergångsbestämmelse.

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Bilaga 1

Va-utredningens förslag

Förslag

till

Lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänt
1 §•

Allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) är enligt
denna lag anläggning, som kommun driver för att bereda bostäder och annan
bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Va-anläggning som drives av
annan än kommun kan förklaras allmän i den ordning som sägs nedan.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman. Den
som för fastighet får vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning
kallas brukare. Område, inom vilket vattenförsörjning och avlopp
har ordnats eller skall ordnas genom allmän va-anläggning, är anläggningens
verksamhetsområde.

2 §•

Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan
på ansökan av denne förklaras allmän av länsstyrelsen, om det finns påtagligt
behov av anläggningen från den allmänna hälsovårdens synpunkt
eller från annan allmän synpunkt.

För bifall till ansökningen fordras även att kommunen tillstyrkt ansökningen
samt att sökanden finnes ha ekonomiska och andra förutsättningar
för att fullgöra uppgiften såsom huvudman för allmän va-anläggning.

3 §.

Behöver från den allmänna hälsovårdens synpunkt vattenförsörjning och
avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen
sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd, så snart det kan ske.

4 §•

Huvudmannen bestämmer allmän va-anläggnings verksamhetsområde,
där ej annat följer av 3 § eller av vad som sägs nedan.

På begäran av kommun kan länsstyrelsen ålägga huvudman att utsträcka
allmän va-anläggnings verksamhetsområde att omfatta bebyggelse i
kommunen, om vattenförsörjning och avlopp ej med större fördel kan
ordnas på annat sätt för den ifrågavarande bebyggelsen. Önskar huvudman,
att verksamhetsområdet för hans va-anläggning skall omfatta bebyggelse
eller område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet för an -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

nan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen, om
överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning bebyggelsen
eller området skall hänföras. För va-anläggning, som förklarats allmän
enligt 2 §, kan länsstyrelsen på begäran av kommunen bestämma verksamhetsområdet
även i andra fall än som sagts nyss.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig
hos länsstyrelsen. Huvudman är skyldig meddela länsstyrelsen,
vad han hestämt om verksamhetsområdet.

5 §•

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet
inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om ägaren
för fastigheten har behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp
eller endera och detta behov inte med större fördel kan tillgodoses på
annat sätt.

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde är
skyldig att genom avgift bidraga till kostnaderna för anläggningen, om
han för fastigheten har behov av anordningar för vattenförsörjning och
avlopp eller endera samt detta behov inte med större fördel kan tillgodoses
på annat sätt. Ägare av obebyggd fastighet anses, om fastigheten enligt
stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, ha behov av anordningar
för vattenförsörjning och avlopp, om det inte finns särskilda
skäl till annat.

Fastighetsägares avgiftsskyldighet inträder, när va-anläggningens ledningsnät
har nått fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har
gjort vad på honom ankommer för att va-anläggningen skall kunna brukas
för fastigheten.

6 §•

Även om huvudman är skyldig att låta ägare av fastighet bruka allmän
va-anläggning för fastigheten, kan han förlägga arbeten, som behövs för
detta ändamål, till tjänlig årstid, utföra dem i lämplig ordningsföljd med
arbeten för att förse andra fastigheter med vattenförsörjning och avlopp
eller samordna dem med arbeten för andra ändamål i gata, väg eller annan
allmän plats.

7 §•

Huvudman för allmän va-anläggning har rätt att av ägarna till tomter
och andra för bebyggande avsedda fastigheter inom område under stadsplan
eller byggnadsplan taga ut avgift, svarande mot hans kostnad för att
genom anläggningen avleda vatten från gator, vägar och andra allmänna
platser inom området. I den mån omfattningen av platserna uppenbarligen
överstiger områdets eget behov, skall kostnaden dock bäras av den som
svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles.

Anläggningen
8 §.

Allmän va-anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens intresse
tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar, som krävs
för att den skall fylla sitt ändamål. Behövs för viss bebyggelse anordningar

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

endast för vattenförsörjning eller endast för avlopp, skall anläggningen
lämpas efter detta.

Ledningsnät för allmän va-anläggning får inte dragas och anläggningen
i övrigt inte utföras så, att fastställd plan eller bestämmelser för markens
bebyggande motverkas.

Huvudmannen skall driva och underhålla allmän va-anläggning, så länge
anläggningen behövs.

9 §''

I allmän va-anläggning ingår vattenverk och avloppsreningsverk, ledningsnät,
reservoarer och pumpverk samt andra anordningar, som betjänar
samtliga eller ett större antal brukare.

Servisledning och va-installation ingår i allmän va-anläggning endast i
den mån de äges av huvudmannen och denne icke bestämt annat. Med servisledning
förstås ledning, som förbinder byggnad eller fastighet med allmän
va-anläggnings ledningsnät. Med va-installation förstås ledningar med tillbehör
inom byggnad, vilken är förbunden med allmän va-anläggning.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning, som förbinder sådan brunn med
allmän avloppsledning, samt vägdike ingår icke i allmän va-anläggning.

10 §.

Förbindes fastighet med allmän va-anläggning och har fastigheten tillgång
till anordningar för vattenförsörjning och avlopp, vilka kan användas
för anläggningen, är ägaren av anordningarna skyldig att på begäran av
huvudmannen låta dem införlivas med anläggningen mot skälig ersättning.

Blir anordning, varigenom vattenförsörjning och avlopp beredes fastighet,
onyttig till följd av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller
utvidgas, skall huvudmannen för anläggningen på begäran av anordningens
ägare betala ersättning, i den mån detta finnes skäligt med hänsyn till anordningens
ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen
och övriga omständigheter.

11 §•

Va-installation skall vara så beskaffad och utförd, att den är godtagbar
från den allmänna hälsovårdens synpunkt och tillgodoser skäliga anspråk
på säkerhet, funktionsduglighet och ändamålsenlighet.

Föreskrifter samt råd och anvisningar om beskaffenheten och utförandet
av va-installation (installationsbestämmelser) utfärdas i den ordning,
som enligt byggnadslagstiftningen i allmänhet gäller för att meddela bestämmelser
rörande anordningar, som ingår i byggnad, och rörande byggnadsarbeten.

12 §.

Huvudman för allmän va-anläggning kan besluta, att vissa arbeten med
att utföra, ändra eller underhålla va-installation, endast får göras av installatör,
som fått tillstånd (installatörsrättigheter) av huvudmannen.

Bestämmelser om villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter
utfärdas gemensamt för hela riket av den som Konungen bemyndigar.
Huvudman får icke utan medgivande av den, som utfärdar bestämmelserna,
ställa andra villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 171

A vtal

13 §.

Huvudman för allmän va-anläggning träffar med brukare avtal om villkoren
för rätt att bruka anläggningen (va-avtal).

14 §.

Huvudmannen antager såsom underlag för va-avtal taxa för avgifter samt
allmänna bestämmelser för andra villkor.

När taxa upprättas, beaktas att avgift får tagas ut endast för att täcka
nödvändiga kostnader för anläggningen och att avgiftsskyldigheten fördelas
mellan brukarna efter skälig och rättvis grund.

I allmänna bestämmelser kan huvudman, utom annat, taga med

1) bestämmelser om skyldighet för brukare eller vissa brukare att med
hänsyn till vattentillgången eller av annan orsak fortlöpande eller vid särskilda
tillfällen begränsa sin vattenförbrukning,

2) förbud för brukare att i avloppsledning släppa ut industriellt avloppsvatten
eller annat avloppsvatten av särskild beskaffenhet eller ämnen och
föremål, som kan skada ledningen, eller

3) särskilda villkor för utsläpp av avloppsvatten, ämnen och föremål,
som sagts nyss.

15 §.

Kan huvudman samt brukare icke enas om villkor för rätt att bruka allmän
va-anläggning eller kommer va-avtal icke till stånd till följd av att
brukare icke kan anträffas eller av liknande anledning, bestämmer huvudmannen
med ledning av taxa och allmänna bestämmelser den avgift och de
villkor i övrigt, som skall gälla för brukaren. Vad huvudmannen sålunda
bestämt gäller såsom va-avtal. Underrättelse om vad som skall gälla för
brukaren skall, såvitt möjligt, tillställas denne.

16 §.

Har brukare överlåtit fastighet, för vilken han fått vattenförsörjning och
avlopp genom allmän va-anläggning, eller har av annan anledning i hans
ställe trätt ny brukare, skall huvudmannen för anläggningen underrättas
om detta samt om den nye brukarens namn och adress. Intill dess underrättelse
kommit huvudmannen tillhanda, svarar den tidigare brukaren
gentemot huvudmannen enligt föreliggande va-avtal.

17 §.

Har huvudman beslutat ändring i taxa eller allmänna bestämmelser, skall
ändringen anses ingå i brukarnas va-avtal såsom nytt eller ändrat villkor,
om huvudmannen ger brukarna del av ändringen genom underrättelse skälig
tid innan det nya eller ändrade villkoret börjar tillämpas. Har särskild
uppsägningstid avtalats, skall den iakttagas.

I underrättelse om ändring återges denna samt uppges den tidpunkt, från
och med vilken ändringen tillämpas och anses ingå som nytt eller ändrat
villkor i va-avtalen.

Underrättelse, som kungjorts i tidning med spridning inom orten, anses
delgiven med brukarna den dag kungörelsen första gången införes i tidningen.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

18 §.

Har huvudmannen eller brukaren överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet
på grund av va-avtal, skall han återställa vad som rubbats eller fullgöra
vad som eftersatts samt ersätta skadan. Däremot kan vad någondera
sidan sålunda låtit komma sig till last ej medföra att avtalet häves.

Är förfallen avgift ej erlagd eller försummar brukare i annat väsentligt
hänseende att iakttaga vad som åligger honom och har huvudmannen ej
genom anmaning till brukaren kunnat åstadkomma rättelse, äger huvudmannen
stänga av vattentillförseln till brukarens fastighet, i den mån detta
kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängning
kan påföras brukaren såsom särskild avgift.

Nämnd

19 §‘

För att handlägga va-mål finnes en särskild nämnd, statens va-nämnd.

Nämnden består av sju ledamöter, som Konungen förordnar för viss tid.
Ersättare utses till det antal Konungen bestämmer.

Tre av nämndens ledamöter, bland dem ordföranden och ersättare för
honom, är lagfarna personer, vilka icke kan anses företräda parts intresse i
va-frågor. Ordföranden och hans ersättare skall inneha eller ha innehaft
domarämbete. Av de övriga ledamöterna utses två bland personer, som
kan anses företräda huvudmännens intressen, samt två bland personer,
som kan anses företräda brukarnas.

20 §''

Va-mål är mål mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare
eller tilltänkt brukare, förutsatt att tvisten i målet rör

1) rätt att bruka allmän va-anläggning och skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2) giltigheten eller rätta innebörden av va-avtal eller däri upptagen bestämmelse,
eller

3) skadestånd och annan påföljd av att huvudman eller brukare överskridit
rätt eller åsidosatt skyldighet på grund av va-avtal.

21 §.

Va-mål, som ej är föremål för prövning i annan ordning, kan av part
hänskjutas till statens va-nämnd för avgörande eller medling.

Allmän underrätt och länsstyrelse kan överlämna va-mål till statens vanämnd
för avgörande, om parterna på ömse sidor förklarar sig villiga till
detta, eller för medling, om någondera parten godtager det.

Oavsett parternas ställningstagande kan domstol och annan myndighet
inhämta va-nämndens yttrande i va-mål samt rörande fråga om vattenförsörjning
och avlopp i annat mål.

22 §.

Har i va-mål parterna på ömse sidor enats om att hänskjuta målet till statens
va-nämnd för avgörande eller har målet för sådant ändamål av allmän
underrätt eller länsstyrelse överlämnats till nämnden och finner denna sig
ej lagligen förhindrad att pröva målet, tar nämnden upp målet och meddelar
beslut däri.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Vad som stadgas i första stycket skall också gälla, om i va-avtal parterna
förklarat sig vilja till va-nämnden för avgörande hänskjuta framtida tvist
rörande rättsförhållandet mellan dem.

Har i andra fall än som sägs i första och andra styckena va-mål av part
hänskjutits till statens va-nämnd eller av allmän underrätt eller länsstyrelse
överlämnats dit, kan nämnden taga upp målet för medling. Vid medling
kan nämnden kalla parterna till förlikningssammanträde samt meddela
beslut, vari ställes förslag till uppgörelse mellan parterna.

23 §.

I mål som statens va-nämnd tagit upp lämnar nämnden parterna tillfälle
att muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Underlåter part utan giltig
anledning att begagna sig av detta, kan nämnden besluta i målet på föreliggande
utredning.

Nämnden bör vara verksam för att främja att va-mål blir allsidigt utrett.
Nämnden kan anmoda part och annan i saken insatt person att inställa
sig för att höras i målet. Nämnden får dock ej stadga vite eller använda annat
tvångsmedel och ej heller taga upp ed eller sanningsförsäkran.

I mål, som hänskjutits till va-nämnden för avgörande, kan nämnden på
begäran av part och efter att ha lämnat andra parten tillfälle att yttra sig,
förordna om vad som skall gälla för liden intill dess slutligt beslut föreligger
i målet. Beslut, varigenom sådant förordnande meddelats, länder genast
till efterrättelse men kan återkallas när som helst av nämnden.

24 §.

Part i va-mål kan, om det finns särskilda skäl för detta, på begäran tillerkännas
ersättning av motparten för kostnad som han haft i anledning av
förfarande inför statens va-nämnd.

25 §.

Statens va-nämnds beslut, varigenom va-mål avgöres, gäller från den dag,
då beslutet meddelas, eller från senare dag, som nämnden fastställer. Om
nämnden finner synnerlig anledning därtill, kan den förordna, att beslutet
i visst hänseende skall avse förfluten tid.

Beslut, varigenom yrkande om ändring i avgift och annat villkor i va-avtal
bifalles, bör utformas så att det lämnas åt parterna att genom ändring
i avtalet åstadkomma rättelse.

26 §.

Beslut av statens va-nämnd kan icke överklagas. Beslut, som innefattar
slutligt eller interimistiskt avgörande av va-mål, länder till efterrättelse som
domstols lagakraftägande dom.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestrides av allmänna medel.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet.

Ansvar
27 §.

Den som i strid mot huvudmans beslut enligt 12 § utför installationsarbete
utan att inneha installatörsrättigheter dömes till böter.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970
Särskilda bestämmelser

28 §.

För allmän va-anläggning, som sägs i 2 §, kan kommun, inom vilken anläggningen
har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen därav, utse tillsynsman.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han kan också
granska räkenskaper och övriga handlingar om anläggningen. Han avger
årligen berättelse över sin tillsyn till kommunen.

Förekommer något, som påkallar ingripande av länsstyrelsen, hälsovårdsnämnden
eller annan myndighet, skall tillsynsmannen anmäla detta
till kommunen.

29 §.

Finner länsstyrelsen skäl antaga, att huvudman för allmän va-anläggning
som sägs i 2 § icke iakttar vad som åligger honom enligt denna lag
eller annan författning eller att huvudmannen är försumlig gentemot brukarna
eller att han annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt,
kan länsstyrelsen förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för
hans räkning driva anläggningen.

Upphör behovet av syssloman, entledigas han av länsstyrelsen.

Syssloman har rätt att få arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer
arvodets belopp.

30 §.

Ärende, som enligt denna lag handlägges av länsstyrelse, tages upp av
länsstyrelsen i det län, där anläggningen har eller skall ha sitt verksamhetsområde
eller huvuddelen därav.

Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt
till arvode med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för
den allmänna va-anläggning som ärendet rör betalar arvodet. Rör ärendet
ej befintlig eller planerad anläggning, betalas arvodet av kommunen. Länsstyrelsen
kan ålägga sakägare att helt eller delvis betala arvodet om det
finns särskilda skäl till detta.

31 §.

Försummar kommun eller huvudman att fullgöra skyldighet enligt 3 §
eller 4 § tredje stycket, kan länsstyrelsen ge åläggande därom. I beslut om
åläggande kan länsstyrelsen sätta ut vite.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär.

32 §.

Tvist mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare prövas,
om saken kan tagas upp av domstol och icke hänskjutits eller överlämnats
till statens va-nämnd för avgörande, av allmänna underrätten i den ort,
där anläggningen har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen därav.

I mål som avser tillämpning av 10 § skall huvudmannen svara för kostnader
på ömse sidor i underrätten, om 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
icke föranleder annat. Beträffande kostnaderna för sådant mål i högre rätt
gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att huvudmannen,
om 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk icke föranleder annat, alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 175

själv skall bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas
motparten genom att huvudmannen fullföljt talan.

33 §.

När omständigheterna föranleder därtill, tillämpas vad som föreskrives
om fastighet i denna lag även på byggnad och på industriell anläggning,
som tillhör annan än ägaren till grunden.

Såsom ägare till fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som
enligt kommunalskattelagen är skyldig betala skatt för garantibelopp för
fastigheten.

34 §.

Vad som sägs om kommun i denna lag gäller även municipalsamhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad tillämpas.

Övergångsbestämmelser

35 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Genom lagen upphäves med
de begränsningar, varom föreskrives nedan, lagen den 3 juni 1955 om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar (nr 314).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri annars
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället
den bestämmelsen.

36 §.

1 mom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse för va-anläggning, som
är eller förklarats för allmän enligt äldre lag. Därvid skall dock vad nedan
föreskrives iakttagas.

2 mom. Vad som i tredje stycket övergångsbestämmelserna till äldre lag
föreskrives om kostnad, vilken nedlagts på allmän va-anläggning före den
1 juli 1955, skall alltjämt äga tillämpning.

3 mom. Huvudman för va-anläggning, som är eller förklarats för allmän
enligt äldre lag, skall senast den 1 januari 1972 ha upprättat och antagit
taxa och allmänna bestämmelser, som sägs i 14 §.

Senast den 1 januari 1973 skall huvudmannen ha träffat va-avtal med
sina brukare eller ha vidtagit åtgärder, som sägs i 15 §.

Intill dess taxa och allmänna bestämmelser antagits och va-avtal på
grundval av dem träffats, skall föreskrifter, reglemente, taxa och liknande
bestämmelser, som utfärdats enligt äldre författning, fortfarande tillämpas
i rättsförhållande mellan huvudmannen samt brukare. Intill den 1 januari
1972 kan ändring i taxa och, om det finnes oundgängligen nödvändigt, ändring
i annan bestämmelse som här avses vidtagas enligt äldre författning.

4 mom. Av huvudman med stöd av äldre författning utfärdad bestämmelse
om beskaffenheten hos ledningar för vattenförsörjning och avlopp
med tillbehör samt, om utförandet av va-installation skall tillämpas till dess
myndighet, som utfärdar installationsbestämmelser enligt 11 § nya lagen,
förordnar annat, dock längst till den 1 januari 1972.

Har va-installation godkänts enligt äldre bestämmelse, skall godkännandet
fortfara att gälla, om inte myndighet, som avses i första stycket, förordnar
annat.

5 mom. Vad huvudmannen med stöd av äldre författning kan ha bestämt

176

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

om villkoren för förvärv och innehav av tillstånd att utföra installationsarbeten,
skall tillämpas till dess myndighet, som enligt 12 § andra stycket
nya lagen bemyndigats utfärda sådana bestämmelser, förordnar annat,
dock längst till den 1 januari 1972.

Tillstånd att utföra installationsarbeten, som huvudman meddelat före
nya lagens ikraftträdande, skall fortfara att gälla, om inte annat förordnas.

37 §.

1 mom. Talan rörande fråga, som sägs i den äldre lagen och som väckts
före nya lagens ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag till dess
laga kraft ägande avgörande föreligger. Mål som avses nedan skall dock
kunna överlämnas till statens va-nämnd.

2 mom. Statens va-nämnd kan ta upp mål mellan huvudman samt brukare
angående brukande av allmän va-anläggning, i vilket äldre lag eller
författning är tillämplig, om målet på sätt föreskrives i nya lagen av allmän
underrätt eller länsstyrelse överlämnas eller av part hänskjutes till nämnden
och om tvisten i målet rör

1) giltigheten eller rätta innebörden av huvudmannens beslut eller av
annan åtgärd, varigenom han avsett att reglera rättsförhållandet till brukaren,
eller

2) skadestånd och annan påföljd av att huvudmannen eller brukaren
åsidosatt vad som åligger honom i rättsförhållandet mellan dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

177

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) avses
anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse
vattenförsörjning och avlopp och som drives av kommun eller, om
den drives av annan, förklarats för allmän enligt 30 §.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

2 §

Behöver med hänsyn till den allmänna hälsovården vattenförsörjning och
avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang,
skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va-anläggning
kommer till stånd, så snart det kan ske.

Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra skyldighet enligt
första stycket.

3 §

Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som
enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp
för fastigheten.

Har huvudman träffat avtal med annan än fastighetsägare om brukande
av allmän va-anläggning, gäller för denne vad som i lagen föreskrives om
fastighetsägare.

När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet
i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren till marken.
Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gälla
anläggningens ägare.

Verksamhetsområde
4 §

Allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område, inom vilket
vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

Verksamhetsområdet skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej
omfatta endast vissa av de fastigheter som tillhör sådan samfällighet för
va-frågor som bildats i särskild ordning.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

178

Kung!. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5 §

Huvudman för allmän va-anläggning bestämmer anläggningens verksamhetsområde
med tillämpning av denna lag och föreskrift som meddelats med
stöd av lagen.

6 §

På begäran av kommun kan länsstyrelsen föreskriva att allmän va-anläggnings
verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen, för
vilken vattenförsöjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på annat
sätt. önskar huvudman, att verksamhetsområdet för hans va-anläggning
skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet för
annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen, om
överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning området
skall hänföras.

7 §

Huvudman skall meddela länsstyrelsen, vad han bestämt om allmän vaanläggnings
verksamhetsområde. Försummas det, kan länsstyrelsen vid vite
ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig
hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskgldighet

8 §

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet
inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten
behöver anordningar för vattenförsörjning eller avlopp och behovet
ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen behöver
dock ej utföra de för brukandet nödvändiga arbetena på tid och sätt
som väsentligen försvårar samordningen med andra arbeten.

9 §

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall
betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för
vattenförsörjning eller avlopp och behovet ej kan med större fördel tillgodoses
på annat sätt. För obebyggd fastighet, som enligt stadsplan eller byggnadsplan
är avsedd för bebyggande, bedömes behovet av anordningar för
vattenförsörjning och avlopp som om fastigheten vore bebyggd enligt planen,
om ej särskilda skäl föranleder annat.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt
som anges i 12 § och underrättat fastighetsägaren om punktens läge.

10 §

Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift som förfaller
till betalning före tillträdesdagen.

Till dess huvudman underrättats om att fastighet, för vilken föreligger
avgiftsskyldighet enligt 9 §, fått ny ägare, svarar den tidigare ägaren jämte
den nye gentemot huvudmannen för de skyldigheter som för tiden från
och med tillträdesdagen åvilar fastighetens ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 179

Anläggningen
11 §

Allmän va-anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens
intresse tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar som kräves
för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.
Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning
eller endast för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

Allmän va-anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser
för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning försvåras.

Huvudman skall driva allmän va-anläggning, så länge anläggningen behövs.

12 §

Det åligger huvudman att för varje fastighet som skall bruka allmän
va-anläggning bestämma punkt, där inkoppling av fastighetens ledningar
till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt). Förbindelsepunkt skall, om
ej särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fastighetens omedelbara
närhet. Uppgift om förbindelsepunktens läge skall lämnas fastighetsägaren
inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes planer för fastighetens
utnyttj ande.

13 §

I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar
fram till förbindelsepunkterna som tillhör huvudmannen.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med
allmän avloppsledning samt vägdike ingår ej i allmän va-anläggning.

Inlösen av va-anordningar m. m.

14 §

Föreligger för viss fastighet avgiftsskyldighet enligt 9 § och finns för
fastigheten anordning för vattenförsörjning eller avlopp som kan användas
för den allmänna anläggningen, är ägaren av anordningen skyldig att
på begäran av huvudmannen låta den införlivas med anläggningen mot
skälig ersättning.

15 §

Va-installation
16 §

Med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från för»
bindelsepunkt samt anordning som förbundits med sådan ledning.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

17 §

Regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete
finns i byggnadsstadgan (1959: 612).

18 §

Huvudman får ej meddela föreskrift i fråga som avses i 17 § eller om vem
som har rätt att utföra installationsarbete.

19 §

När det behövs, får huvudman låta undersöka va-installation och dess
brukande.

Brukande av allmän va-anläggning
20 §

Allmän va-anläggning skall brukas så att olägenhet för huvudmannen och
annan såvitt möjligt undvikes.

21 §

Huvudman för allmän va-anläggning meddelar allmänna bestämmelser för
anläggningens brukande. Vad huvudmannen sålunda bestämt gäller, om det
ej är oskäligt.

22 §

Om huvudman ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighetsägare
skälig tid i förväg skriftligen underrättas om ändringens innebörd och
den tidpunkt då den träder i kraft. Detsamma gäller när huvudman i annat
avseende ändrar förutsättningarna för va-anläggningens brukande.

Taxa och avgifter

23 §

Avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tager ut får ej överskrida
vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

24 §

Huvudman för allmän va-anläggning har rätt att, utöver vad som följer
av 9 §, av ägare till sådan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan som
är avsedd för bebyggande taga ut avgift, som svarar mot huvudmannens
kostnad för att genom anläggningen avleda vatten från gata, väg eller annan
allmän plats inom planområdet. I den mån omfattningen av platserna uppenbarligen
överstiger områdets eget behov, skall kostnaden dock bäras av den
som svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles. Avgift får ej
tagas ut innan åtgärder för avledandet blivit utförda.

25 §

Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis
grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

181

26 §

Avgift skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse
med de grunder som anges i 23—25 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift
eller som periodiska avgifter.

Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel
i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift
till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska
bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär
det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar
under viss tid, högst tio år.

Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp får skälig ränta räknas
från dagen för anfordran.

Avtal om va-frågor
27 §

Huvudman kan, om ej annat följer av denna lag, träffa avtal med fastighetsägare
om sådan va-fråga som ej regleras i allmänna bestämmelser eller
taxa.

Skadeståndsskgldighet m. m.

28 §

Har huvudman eller fastighetsägare överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet
i förhållande till den andre, skall han återställa vad som rubbats eller
fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Avstängning av vattentillförsel
29 §

Är förfallen avgift ej betald eller försummar fastighetsägare i annat väsentligt
hänseende att iakttaga vad som åligger honom och har huvudmannen
ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, får huvudmannen
stänga av vattentillförseln till fastigheten, i den mån detta kan ske utan att
sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras
fastighetsägaren som särskild avgift.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar
30 §

För bifall till ansökningen fordras att berörd kommun tillstyrkt denna och
att sökanden har ekonomiska och andra förutsättning r för att fullgöra uppgiften
som huvudman för allmän va-anläggning.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Länsstyrelsen kan bestämma visst område, utöver vilket anläggningens
verksamhetsområde ej får utsträckas.

31 §

Har va-anläggning förklarats för allmän enligt 30 §, får kommun, inom
vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, utse tillsynsman för
anläggningen.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska
räkenskaper och övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen berättelse
över sin tillsyn till kommunen.

Förhållande som påkallar ingripande av länsstyrelse, hälsovårdsnämnd
eller annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

32 §

Kan med skäl antagas, att huvudman för va-anläggning som förklarats för
allmän enligt 30 § åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller annars
driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna
syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva anläggningen.
Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när förhållandena föranleder
det.

Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer
arvodets belopp.

Tystnadsplikt
33 §

Den som deltagit i undersökning enligt 19 § får ej obehörigen röja eller
nyttja yrkeshemlighet eller annat förhållande som han därvid fått kunskap
om. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till
böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Prövning av va-frågor
34 §

Ärende, som enligt denna lag skall handläggas av länsstyrelse, tages upp
av länsstyrelsen i det län, där va-anläggningen har eller skall ha sitt verksamhetsområde
eller huvuddelen av detta.

Länsstyrelse kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt
till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för
den allmänna va-anläggning som ärendet rör betalar ersättningen. Om ärendet
ej avser befintlig eller planerad anläggning, betalas ersättningen av
kommunen.

35 §

För prövning av vissa mål om va-förhållanden finns statens va-nämnd.
Va-nämnden har till uppgift att pröva

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

183

dels fråga om inlösen eller ersättning enligt 14 eller 15 §,

dels tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman
och fastighetsägare,

4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,

5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,

6. skadestånd eller annan påföljd enligt 28 eller 29 §,

7. annan va-fråga.

36 §

Om part ej godtar beslut av va-nämnden, vilkei innebär avgörande av saken,
får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot andra parten
inom tre veckor från det parten fick del av beslutet. Klandras ej beslutet
inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad.

Beslut som icke vidare kan klandras länder till efterrättelse som domstols
lagakraftägande dom.

37 §

Mot va-nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit
ärende eller utlåtit sig om ersättning enligt 47 §, föres talan genom besvär
inom två veckor från det klaganden fick del av beslutet. Mot annat beslut
av nämnden får talan föras endast i samband med sådan klandertalan som
avses i 36 § första stycket.

38 §

Klandertalan och besvär upptages av Stockholms tingsrätt såsom fastighetsdomstol.

39 §

Mot fastighetsdomstols dom eller beslut i mål enligt denna lag får talan
ej föras.

Statens va-nämnd och förfarandet där
40 §

Statens va-nämnd består av ordförande och fem andra ledamöter. Vid förberedande
åtgärd, vid meddelande av beslut enligt 49 § och vid prövning
av fråga om avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende kan nämnden
bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Av de övriga
ledamöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet i va-tekniska frågor.
Två ledamöter skall vara väl förtrogna med förvaltning och skötsel av allmän
va-anläggning. En ledamot skall vara väl förtrogen med bostadsfastigheters
va-förhållanden. En ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden
som avser annan bebyggelse än bostäder.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare.

Konungen förordnar ledamöter och, i den utsträckning det behövs, ersättare
för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

41 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i va-nämnden.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
äger motsvarande tillämpning vid va-nämnden.

42 §

Tvist hänskjutes av part till va-nämnden genom ansökan, som skall vara
skriftlig samt innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda
fastighetens belägenhet samt sökandens yrkande och grunderna för
detta.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes ej föreläggandet,
får ansökningen avvisas. Om ansökan återkallas, avskrives ärendet.

43 §

När tvist hänskjutits till va-nämnden, skall nämnden lämna parterna tillfälle
att muntligen eller skriftligen utföra sin talan.

Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig inför nämnden, avskrives
ärendet. Kommer ej motparten tillstädes, får nämnden förelägga honom
vid vite att inställa sig inför nämnden eller avgöra ärendet på föreliggande
utredning.

44 §

Va-nämnden skall klarlägga tvistefrågorna, vara verksam för att ärendena
utredes och söka förlika parterna.

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av
handling som rör va-förhållandet och är av betydelse för tvisten, får nämnden
förelägga honom vite.

45 §

Kan parterna ej förlikas efter förslag av någondera parten, skall va-nämnden
lägga fram förslag till förlikning, om det ej är uppenbart att förutsättningar
för förlikning saknas. Förlikning skall avfattas skriftligen och undertecknas
av parterna.

Träffas ej förlikning, avgöres tvisten av nämnden.

46 §

Va-nämnden kan avgöra tvist på grundval av handlingarna i ärendet,
om det är uppenbart att muntlig förhandling ej behövs för frågans avgörande.

47 §

Va-nämnden kan förelägga i saken insatt person vid vite att inställa sig
för att höras i ärendet.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Den som anlitats av nämnden som sakkunnig för särskild utredning tillerkännes
av nämnden skälig ersättning av allmänna medel.

Har någon, som nämnden inkallat och som ej är part, inställt sig för att
höras i ärendet, har han rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

48 §

I tvist enligt 14 eller 15 § skall huvudmannen svara för kostnaderna på
ömse sidor vid va-nämnden. När omständigheterna föranleder det, skall
dock 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.
Beträffande kostnaderna i mål om sådan tvist vid fastighetsdomstol gäller,
med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att huvudmannen,
om 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk ej föranleder annat, alltid själv skall
bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas motparten genom
att huvudmannen fullföljt talan.

I annat fall än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkännas
ersättning av motparten för kostnad vid va-nämnden, om det finns särskilda
skäl för det.

49 §

Va-nämnden kan på begäran av part och efter att ha lämnat andra parten
tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gälla för tiden till dess slutligt
beslut föreligger i ärendet. Beslut, varigenom sådant förordnande meddelats,
länder genast till efterrättelse som domstols lagakraftägande dom.
Nämnden kan dock återkalla beslutet när som helst.

50 §

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av va-nämnden. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.

51 §

I va-nämndens beslut skall anges de skäl på vilka beslutet grundas.

Om part kan klandra beslutet eller besvära sig över det, anges i beslutet
vad parten därvid har att iakttaga.

Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg.

52 §

Vid va-nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

53 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.

Om beslut är sådant som avses i 51 § andra stycket, skall beslutet delges
part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.

54 §

Va-nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för
tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.
Uppkommer särskilda kostnader, skall de ersättas.

7f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970
Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. Genom lagen upphäves med
de begränsningar som anges nedan lagen (1955: 314) om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar.

2. Den nya lagen äger motsvarande tillämpning på vatten- och avloppsanläggning,
som är eller förklarats för allmän enligt den gamla lagen.
I fråga om sådan anläggning gäller dock punkterna 3—6 nedan.

3. Huvudman skall före den 1 juli 1972 ha meddelat allmänna bestämmelser
och beslutat om taxa i enlighet med 21 och 26 §§ nya lagen samt ha underrättat
fastighetsägarna om de allmänna bestämmelserna på sätt som
föreskrives i 22 § samma lag.

Till dess allmänna bestämmelser och taxa träder i kraft skall föreskrifter,
reglemente, taxa och liknande bestämmelser, som meddelats med stöd av
äldre författning, fortfarande tillämpas. Före den 1 juli 1972 får ändring
i taxa eller annan bestämmelse som avses här vidtagas enligt äldre författning,
om det är oundgängligen nödvändigt.

4. Avgiftsskyldighet som uppstått för fastighet på grund av att anslutning
skett i enlighet med den gamla lagen skall fortfarande bestå utan hinder
av 9 § andra stycket nya lagen. Huvudmannen skall före den 1 juli 1972 ha
bestämt förbindelsepunkt för sådan fastighet i enlighet med 12 § nya lagen.

5. Bestämmelse som huvudman meddelat med stöd av äldre författning
och som rör beskaffenheten hos ledningar för vattenförsörjning och avlopp
med tillbehör eller utförandet av va-installation skall tillämpas till dess myndighet,
som anges i 76 § byggnadsstadgan (1959: 612), förordnar annat, dock
längst till utgången av år 1970.

Har va-installation godkänts enligt äldre bestämmelser, skall godkännandet
fortfara att gälla, om ej myndighet, som avses i första stycket, förordnar
annat.

Vad huvudman bestämt om vem som har rätt att utföra installationsarbete
upphör att gälla vid nya lagens ikraftträdande.

6. Huvudman skall före den 1 januari 1971 fullgöra vad som åligger honom
enligt 7 § nya lagen.

7. Fråga enligt gamla lagen som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängig
hos länsstyrelse eller domstol handlägges och avgöres enligt gamla
lagen.

8. Vad i 38 § nya lagen sägs om Stockholms tingsrätt skall till utgången
av år 1970 gälla Stockholms rådhusrätt.

9. Till utgången av år 1970 skall i stället för 53 § nya lagen gälla följande.

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling, som enligt bestämmelse
i denna lag eller eljest skall tillställas part, delges honom genom
va-nämndens försorg. Begär part att själv få ombesörja delgivning, får det
dock anförtros honom, om det kan ske utan olägenhet. Delgivning genom
nämndens försorg sker i enlighet med vad som gäller om delgivning i mål
och ärenden vid domstol. Om beslut är sådant som avses i 51 § andra stycket,
skall dock beslutet delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som
stämning i tvistemål.

10. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

187

2) Förslag
till
Lagom
betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För fordran på avgift till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning
får huvudmannen söka betalningsföreläggande vid allmän underrätt
utan hinder av att tvist om anspråket skall prövas av statens va-nämnd.

2 §

Bestrider gäldenären ansökningen och hänskjutes målet med anledning
härav till rättegång, skall målet överlämnas till va-nämnden. Talan får ej föras
mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen
överlämnat målet, skall nämnden, om den finner sig icke vara behörig, visa
målet åter till den domstol som överlämnat det. Sedan nämnden prövat frågan
om återförvisning får frågan huruvida målet hör under nämnden ej
upptagas på nytt.

3 §

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till va-nämnden skall anses väckt
vid denna när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den allmänna
underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande på ansökningen
tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning
skall han hos va-nämnden göra ansökan enligt 42 § lagen (1970: 000) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar inom tid som sägs i 35 § första
stycket lagsökningslagen (1946: 808).

4 §

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag
gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen (1946: 808).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970 men tillämpas ej i fråga om mål
där ansökan om betalningsföreläggande gjorts före nämnda dag.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 mars 1970.
Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Riben,

Hjern,

Bergsten,

Gyllensvärd,

Enligt lagrådet den 18 februari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23
januari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
enligt 87 § regeringsformen inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, 2) lag om betalningsföreläggande
för fordringar på avgifter till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Åke Bouvin och hovrättsfiskalen Bengt Hedman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skall 1955 års lag om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar ersättas med en ny lag i ämnet. I väsentliga hänseenden
bygger förslaget på den gällande lagen. Beträffande rättsförhållandet
mellan huvudmannen och brukaren bibehålies sålunda den nuvarande i
huvudsak offentligrättsliga regleringen. Ändrade regler föreslås bl. a. i fråga
om grunderna för kostnadsuttag genom avgifter. Bland nyheter i övrigt i
förslaget kan nämnas, att bestämmelser avseende installationsarbeten och
installatörsrättigheter upptagits. Den närmare regleringen av dessa frågor
avses skola ske i administrativ ordning. Vidare införes enligt förslaget ett
helt nytt prövningsförfarande beträffande va-frågor. Den nuvarande ordningen,
med prövningen av dessa frågor uppdelad på länsstyrelse och allmän
domstol, skall ersättas genom inrättande av en central valnämnd, som får
kompetens att pröva flertalet va-frågor. Talan mot va-nämndens beslut skall
kunna föras vid fastighetsdomstol.

Det framlagda förslaget innebär otvivelaktigt, att bättre och klarare regler
tillskapas på va-området, och lagrådet kan i det väsentliga ge sin anslutning
till detsamma. Vad angår frågan om prövningen av va-frågor får med hänsyn
till dessa frågors karaktär tillskapandet av ett centralt organ för prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

189

ningen anses vara en lämplig lösning. Som framgår av det följande har emellertid
inom lagrådet skilda meningar kommit till uttryck rörande den närmare
utformningen av prövningssystemet.

Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

1 §

Lagrådet:

Visserligen har första stycket i denna paragraf liksom flera bestämmelser
i det följande av lagen avfattats enbart med tanke på det i praktiken
vanligast förekommande fallet att en anläggning utförs för såväl vattenförsörjning
som avlopp. I likhet med vad som f. n. anses gälla enligt VAL,
som i detta hänseende är utformad på samma sätt, skall dock den nya lagen
vara tillämplig också i fråga om anläggning för blott ett av dessa ändamål
(jfr 11 § första stycket). Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas att
— även då en anläggning avser båda verksamhetsgrenarna — fastighet som
bara har behov av anordningar för ett av ändamålen bör kunna få rätt att
bruka anläggningen uteslutande för detta ändamål och få sin avgiftsskyldighet
anpassad därefter. Någon ändring i förhållande till gällande rätt innebär
ej detta.

8 §

Lagrådet:

Den med bestämmelsen i andra punkten avsedda innebörden synes komma
till tydligare uttryck, om lagtexten får lydelsen, att huvudmannen är berättigad
till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena
som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt
försvåras.

9 §

Lagrådet:

För att avgiftsskyldighet skall inträda bör fastighetsägaren — utöver meddelande
om förbindelsepunktens läge som kan ha lämnats honom enligt 12 §
— ha fått underrättelse om att förbindelsepunkten upprättats. I andra stycket
bör därför orden ”om punktens läge” utbytas mot ”därom”.

Förutom den avgiftsskyldighet som regleras i denna paragraf skall enligt
24 § i förslaget föreligga viss avgiftsskyldighet till täckande av kostnad för
att genom va-anläggningen avleda vatten från allmänna platser. Förefintligheten
av denna avgiftsskyldighet synes i överskådlighetens intresse.böra anges
i förevarande avsnitt av lagen. Lagrådet förordar därför att innehållet i
24 § delvis överföres till en ny paragraf, som införes i detta avsnitt efter 9 §.
Den nya paragrafen kan förslagsvis få avfattningen, att huvudman utöver

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vad som följer av 9 § har rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan
eller byggnadsplan som är avsedd för bebyggande taga ut avgift för avledande
genom anläggningen av vatten från gata, väg eller annan allmän plats
inom planområdet samt att avgift ej får tagas ut innan åtgärder för avledandet
vidtagits.

10 §

Lagrådet:

Enligt andra stycket skall, då fastighet övergått till ny ägare, den tidigare
ägaren jämte den nye gentemot huvudmannen svara för de skyldigheter som
för tiden från och med tillträdesdagen till dess huvudmannen underrättats
om äganderättsövergången åvilar fastighetsägaren. Med stadgandet torde
åsyftas avgift, som förfaller till betalning under den angivna tiden, vare sig
fråga är om periodisk avgift eller om engångsavgift. Något påtagligt behov
av denna avvikelse från grundsatsen att det är fastighetsägaren som svarar
för avgiftsskyldigheten har enligt lagrådets mening inte visats föreligga. Under
alla förhållanden kan det inte anses rimligt, att underlåtenhet att underrätta
huvudmannen om äganderättsövergången skall medföra så allvarlig
påföljd. Särskilt när det är fråga om engångsavgift kan det röra sig om betydande
belopp. Lagrådet hemställer därför att bestämmelsen får utgå.

H §

Lagrådet:

Lagrådet föreslår, att tredje stycket i överensstämmelse med 10 § VAL
får avfattningen att, så länge allmän va-anläggning behövs, huvudmannen
skall underhålla anläggningen och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande
sätt fyller sitt ändamål.

14 §

Lagrådet:

För att sådan inlösen av fastighets anordning för vattenförsörjning eller
avlopp som regleras i denna paragraf skall kunna äga rum bör inte fordras,
att avgiftsskyldighet enligt 9 § redan inträtt för fastigheten, utan det måste
anses tillräckligt, om de i första stycket av sistnämnda paragraf stadgade
förutsättningarna för sådan skyldighet är för handen. Det kan förhålla sig
så att huvudmannen först i samband med att han får rätt att taga anordningen
i anspråk har möjlighet att upprätta förbindelsepunkt och sålunda fullgöra
vad som från hans sida krävs för att avgiftsskyldighet skall kunna göras
gällande. Med hänsyn till vad som nu sagts synes som villkor för inlösen
endast böra föreskrivas, att för fastighet som avses i 9 § finns anordning för
vattenförsörjning eller avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 191

17 §

Lagrådet:

Så som denna paragraf utformats i det remitterade förslaget uttrycker
den inte särskilt väl vad som är avsett, nämligen att statens planverk skall
meddela närmare bestämmelser om va-installation och om utförande av installationsarbete.
Lagrådet vill förorda, att paragrafen får det innehållet att
regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete
meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

21 §

Lagrådet:

Andra punkten torde böra få det innehållet, att fastighetsägares möjlighet
att utnyttja anläggningen för dess ändamål ej får genom allmänna bestämmelser
oskäligt begränsas eller försvåras.

Justitieråden Riben och Ggllensvärd:

I enlighet med vad vi nedan anför vid 35—54 §§ föreslår vi, att till denna
paragraf fogas ett nytt stycke med det innehållet, att fastighetsägare kan
i den ordning (35 §) anger påkalla prövning av bestämmelser som meddelats
enligt första stycket samt att beslut i sådant ärende gäller för den
ifrågavarande fastigheten så länge nya bestämmelser enligt första stycket
ej meddelats.

24 §

Lagrådet:

Vid beaktande av vad lagrådet anfört vid 9 § bör denna paragraf omredigeras
och förslagsvis upptaga en första punkt med stadgande, att avgifter
enligt den paragraf som av lagrådet föreslagits bli upptagen efter 9 § ej får
överskrida huvudmannens kostnad för att genom anläggningen avleda vatten
från gata, väg eller annan allmän plats inom det område varom är fråga,
samt en andra punkt med innehåll överensstämmande med förslagets
andra punkt.

26 §

Justitieråden Riben och Ggllensvärd:

I enlighet med vad vi nedan anför vid 35—54 §§ föreslår vi, att i ett särskilt
stycke, som upptages närmast efter andra stycket, föreskrives, att
fastighetsägare kan i den ordning (35 §) anger påkalla prövning av taxa
samt att beslut i sådant ärende gäller för den ifrågavarande fastigheten så
länge ny taxa ej bestämts av huvudmannen.

Beaktas vad vi nu föreslagit, torde paragrafens sista stycke med föreskrift
om när avgift skall betalas och om ränta lämpligen böra få bilda en
paragraf för sig, som upptages omedelbart efter den förevarande.

192 Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

27 §

Lagrådet:

Det i denna paragraf upptagna förbehållet, enligt vilket möjligheter att
träffa avtal endast föreligger i fall då ej annat följer av lagen, torde avse
det självklara förhållandet att tvingande bestämmelser i lagen inte kan
sättas ur kraft genom avtal. Det anges ej vilka bestämmelser som skall vara
av tvingande natur. Departementschefen anför härom, att frågan i vilken
mån avtal får träffas i frågor som regleras i lagen får prövas från fall till
fall genom tolkning av de lagbestämmelser del är fråga om. Då det nämnda
förbehållet möjligen kan föranleda missförståndet, att alla regler i lagen
är tvingande, synes det böra utgå.

Med anledning av uttalandet i remissprotokollet, att om allmänna bestämmelser
ändras detta kan medföra att ett avtal inte längre blir gällande
i viss del, vill lagrådet framhålla, att vad som i allmänhet gäller i fråga om
avtal på förmögenhetsrättens område torde få anses äga tillämpning, när
huvudman och fastighetsägare träffat avtal i va-fråga, som de varit berättigade
att avtalsmässigt reglera. Det bör sålunda inte vara möjligt för huvudmannen
att utan stöd av särskild klausul i avtalet sätta detta helt eller delvis
ur kraft genom att ändra de allmänna bestämmelserna för va-anläggningen.
Ej heller bör fastighetsägare, som genom avtal med huvudmannen
utanför tillämpningsområdet för gällande taxa förbundit sig att betala avgifter
av viss storlek eller enligt viss norm, kunna vägra att betala i enlighet
med sin utfästelse, även om vad som avtalats inte skulle överensstämma
med lagens regler om hur fastighetens avgiftsskyldighet skall vara bestämd.

28 §

Lagrådet:

Innebörden av vad som sägs i remissprotokollet om att det ankommer på
va-nämnden att vid tvist avgöra om skäl föreligger för avvikelse från lagens
bestämmelser synes oklar. Frågan huruvida fullgörelse eller skadestånd
skall kunna utkrävas vid force majeure och i andra jämförbara fall torde
— i avsaknad av särskild bestämmelse som ger stöd för annat — vara
att bedöma efter i stort sett samma principer som gäller beträffande motsvarande
spörsmål i kontraktsrätlsliga förhållanden. Det kommer alltså ej
att finnas utrymme för utövande av någon diskretionär prövningsrätt.

33 §

Lagrådet:

Såsom departementschefen i remissprotokollet påpekar finns i VAL ej
några bestämmelser om tystnadsplikt, och inte heller har utredningen föreslagit
någon bestämmelse i detta avseende. Då en bestämmelse sådan som
den i förevarande paragraf upptagna hittills kunnat undvaras utan att detta
synes ha medfört några olägenheter och då den nya lagen knappast kan

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1970

193

sägas göra behovet större, föreslår lagrådet att paragrafen jämte avsnittsrubriken
får utgå.

35—54 §§

Justitieråden Riben och Gyllensvärd:

Inrättandet av en central instans, där tvistefrågor mellan va-anläggnings
huvudman och brukare kan bli föremål för en sakkunnig och snabb prövning,
är otvivelaktigt väl motiverat. Den föreslagna va-nämnden har emellertid
enligt vår mening fått alltför vidsträckt kompetens.

En central va-instans torde ha sin huvudsakliga betydelse för prövning
av lagligheten och skäligheten — i stort sett sammanfaller dessa begrepp
— av generella föreskrifter som huvudmannen meddelar rörande anläggningens
brukande (allmänna bestämmelser) och brukarnas avgiftsskyldighet
(taxa). Sådana frågor lämpar sig inte särskilt väl för domstolsprövning
i reguljär ordning, och det behöver därför inte möta några betänkligheter
att undantaga dem från domstolarnas kompetens. Enligt förslaget skall
emellertid va-nämnden ha exklusiv behörighet att som första instans pröva
alla tvister som hänför sig till rättsförhållandet mellan huvudman och brukare.
Som typfall av sådana tvister nämnes i 35 § bl. a. tvister om giltigheten,
beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare
samt tvister om skadestånd på grund av att endera parten
överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet i förhållande till den andre. Tvister
av detta slag hör normalt till domstols prövning även om det gäller verksamhet
vars utövare har en mer eller mindre offentligrättsligt betonad monopolställning.
Som närliggande exempel kan anföras gas-, elektricitetsoch
telefonväsen. Rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän
va-anläggning och dess brukare kan visserligen sägas ha en speciell prägel
på grund av fastighetsägares skyldighet att — oberoende av om han själv
önskar anslutning — bidraga till kostnaderna för anläggningen så snart
vissa i lagen angivna förutsättningar föreligger. I allt väsentligt måste dock
sådana tvister som nyss angivits bedömas med tillämpning av samma
grundsatser som liknande tvister i kontraktsförhållanden i allmänhet. Med
hänsyn härtill anser vi oss inte kunna tillstyrka, att prövningen anförtros
en nämnd som inte har karaktär av domstol. Att nämndens avgöranden
skall kunna klandras vid Stockholms rådhusrätt (tingsrätt) såsom fastighetsdomstol
— i och för sig en egendomlig anordning med tanke på de
lokala förhållandenas betydelse i det enskilda fallet — är inte ägnat att
i någon högre grad minska betänkligheterna.

Den gränsdragning mellan va-nämndens och domstols kompetens, som
enligt vår mening bör komma till stånd, torde lämpligen böra ske genom
särskilt angivande av de frågor som skall prövas av nämnden samt en bestämmelse
om domstolsprövning av andra i lagen behandlade frågor i den
mån de inte hör till länsstyrelsens prÖAming. I enlighet med vad vi förut

194

Kungl. Maj:ts proposition nr It8 år 1970

anfört bör till nämndens kompetensområde hänföras frågor om prövning
av allmänna bestämmelser och taxa. Dit torde också böra hänföras frågor
om villkor för utnyttjande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas (35 §

4). För dessa frågors hänförande till domstolsområdet kunde visserligen
tala, att rättigheter och skyldigheter för sådana brukare som inte är underkastade
de allmänna bestämmelserna och taxan — vanligen s. k. storförbrukare
oftast torde komma att regleras genom avtal och att samma ordning
som skall gälla för prövning av spörsmål om tillämpning av sådant
avtal lämpligen borde gälla även i fall då det är fråga om att bedöma skäligheten
av villkor som huvudmannen ensidigt uppställt och som brukaren
inte vill acceptera. Ibland torde emellertid tvisten i första hand kunna avse
just frågan om de allmänna bestämmelserna resp. taxan är tillämpliga. Till
undvikande av kompetenskonflikter och onödig omgång synes det därför
lämpligast att nämnden får pröva frågor om villkoren för utnyttjande av
anläggningen i alla fall där avtal inte föreligger.

Tvister i andra va-frågor än de nu nämnda bör, om de inte hör till länsstyrelsens
prövning, enligt vår mening upptagas av domstol, närmare bestämt
av den lokala fastighetsdomstolen. Till domstolens kompetensområde
kommer då att hänföras bl. a. tvister cm inlösen och ersättning enligt 14
och 15 §§ samt tvister om tillämpning av bestämmelserna i 8 och 9 §§ rörande
— med den nuvarande lagens terminologi — anslutningsrätt och anslutningstvång.
De förstnämnda bestämmelserna har närmast expropriationsrättslig
karaktär, och att deras tillämpning lägges i domstols hand får
därför anses naturligt. Beträffande tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång,
som f. n. tillhör länsstyrelsens prövning, kan framhållas att
utredningen för sin del funnit, att de med hänsyn till frågornas natur principiellt
hör hemma under judiciell instans.

Med den av oss förordade kompetensregleringen kommer talan om åläggande
för fastighetsägare att utge förfallen avgift till huvudmannen att
tillhöra domstols prövning, och detta oavsett om avgiften debiterats enligt
taxa eller inte. Att va-målen enligt en särskild forumregel blir förlagda till
fastighetsdomstol synes ej föranleda några problem i fråga om möjligheten
att för avgiftens utfående anlita lagsökning eller betalningsföreläggande.
Förhållandet blir likartat beträffande arrendeavgift och hyra till följd av
JB-förslagets bestämmelser om fastighetsdomstol som forum för arrendeoch
hyrestvister. Här finns emellertid anledning att något beröra förhållandet
mellan domstolsprövningen och va-nämndens prövning av avgiftsfrågor.

Principen om va-nämndens exklusiva behörighet att pröva taxa eller
andra avgiftsnormer torde böra upprätthållas även vid krav på förfallna
avgifter. Om fastighetsägare vid domstol, där sådant krav framställes
mot honom, gör gällande att taxan eller de grunder efter vilka avgiften eljest
beräknats inte står i överensstämmelse med lag, bör tillfälle alltså be -

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

redas honom att före målets avgörande få denna fråga prövad av vanämnden.
Hans utsikter att med framgång bestrida kravet är emellertid
beroende av att nämndens beslut så till vida får retroaktiv verkan, att det
kommer att gälla även den förfallna avgiften. Utredningen har från sina utgångspunkter
— som innebar att avtal ansågs föreligga mellan huvudmannen
och brukaren, även om rättsförhållandet helt reglerades av taxa och
andra generella bestämmelser, och att nämndens behörighet att pröva viss
tvist förutsatte båda parters samtycke — framhållit att nämnden i allmänhet
inte borde låta sina ingripanden få retroaktiv karaktär. Någon generell
regel i detta hänseende kunde emellertid enligt utredningens mening inte
uppställas, utan frågan finge avgöras efter allmänna rättsgrundsatser från
fall till fall. Även från det remitterade förslagets utgångspunkter — och
såvitt nu är i fråga förordar vi ej något avsteg från dessa — torde man
i stort sett kunna ansluta sig till berörda uttalanden.

Enligt vad departementschefen uttalat bör va-nämndens prövning av
generella föreskrifter som huvudmannen meddelat — allmänna bestämmelser
eller taxa — omedelbart avse endast den eller de brukare som påkallat
prövningen. Den av oss förordade begränsningen i va-nämndens kompetens
ger inte anledning att i detta hänseende intaga någon annan ståndpunkt.
Om nämnden medger en avvikelse från meddelade föreskrifter och
grundar detta på överväganden av allmän räckvidd kan det, som departementschefen
vidare framhållit, förutsättas att huvudmannen ändrar de
allmänna bestämmelserna eller taxan i enlighet härmed. När så skett, bör
nämndens beslut inte längre anses ha någon självständig betydelse. Detsamma
gäller även eljest när de allmänna bestämmelserna eller taxan i
den del som varit föremål för nämndens prövning ersättes av nya generella
föreskrifter.

Om va-nämndens behörighet begränsas på det sätt som angivits i det
föregående, kommer nämnden att få en ställning nära motsvarande den
som statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström har enligt 1902 års
lag om elektriska anläggningar. Lika litet som i fråga om prisregleringsnämndens
beslut synes det finnas anledning att medge fullföljd av talan
mot va-nämndens beslut. Erforderliga bestämmelser om förfarandet vid
nämnden torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Några specialregler för va-mål i fråga om förfarandet vid fastighetsdomstolen
synes inte vara erforderliga utom såvitt angår kostnader i mål
om tillämpning av 14 eller 15 § (jfr 48 § första stycket i det remitterade
förslaget). I mål vilkas avgörande kräver teknisk eller förvaltningsmässig
sakkunskap i fråga om va-anläggningar torde det ofta vara lämpligt att
domstolen inhämtar yttrande från va-nämnden. I fråga om rätt att fullfölja
talan mot fastighetsdomstolens dom bör vanliga regler gälla.

Beträffande utformningen i lagtext av regler med det sakliga innehåll
som angivits i det föregående vill vi föreslå följande.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

I 21 och 26 §§ upptages bestämmelser om rätt för fastighetsägare att påkalla
prövning av allmänna bestämmelser och taxa. I fråga om ordningen
för sådan prövning göres därvid hänvisning till 35 §, i vilken alla erforderliga
bestämmelser om va-nämnden samlas. Det anges särskilt, att det
beslut vari prövningen utmynnar gäller endast den fastighet för vilken
prövningen påkallats och endast så länge de allmänna bestämmelserna resp.
taxan inte ersatts av nya generella föreskrifter.

I 35 § anges först va-nämndens kompetensområde. I detta hänseende
stadgas, att nämnden verkställer i 21 och 26 §§ omnämnd prövning av allmänna
bestämmelser och taxa samt att det dessutom tillkommer nämnden
att, när huvudman eller fastighetsägare begär det, fastställa de villkor
som skall gälla för fastighets utnyttjande av allmän va-anläggning
i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej
kunnat träffas. Därefter upptages bestämmelser om nämndens sammansättning,
motsvarande vad 40 § i det remitterade förslaget innehåller härom.
Det bör uttryckligen anges, att ledamot och ersättare förordnas för viss
tid. Ytterligare behöver stadgas endast att talan mot nämndens beslut ej får
föras samt att närmare bestämmelser om nämndens verksamhet meddelas
av Konungen.

Närmast efter 35 § upptages en paragraf av innehåll att tvist i fråga
som avses i förevarande lag och som ej tillhör länsstyrelses eller va-nämndens
prövning upptages av den fastighetsdomstol inom vars område vaanläggningen
har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

I en sista paragraf upptages erforderliga särbestämmelser om rättegångskostnader
i mål rörande tillämpning av 14 och 15 §§, i sak motsvarande
48 § första stycket i det remitterade förslaget med de avvikelser som
föranledes av att fastighetsdomstol blir första instans och att målet i vanlig
ordning skall kunna föras vidare till högre rätt.

Den föreslagna lagen om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter
till huvudman för allmän va-anläggning blir överflödig.

Regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Vi finner ej anledning till erinran mot förslaget om inrättande av ett
centralt organ, statens va-nämnd, för prövning av va-frågor. Även i vad
angår va-nämndens sammansättning och kompetens anser vi det remitterade
förslaget kunna godtagas. I fråga om utformningen i övrigt av prövningssystemet
är emellertid vissa justeringar i förslaget önskvärda.

Enligt förslaget medges ej talan mot beslut, varigenom va-nämnden utlåtit
sig i fråga om interimistiskt förordnande enligt 49 §. Möjlighet för
part att anföra besvär över sådant beslut hos fastighetsdomstolen bör beredas
genom komplettering av 37 §.

I förslaget finns ej några bestämmelser om förfarandet vid fastighetsdomstolen
i besvärsmål. Denna fråga torde böra regleras på sätt motsva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

197

rande vad som i 17 § tredje stycket lagen om hyresnämnder föreskrivits
angående besvär över hyresnämndens beslut.

Mot fastighetsdomstolens dom eller beslut skall enligt 39 § i förslaget
talan ej i något fall få föras. Av remissprotokollet framgår, att det är avsett
att frågan härom skall övervägas på nytt i samband med att slutlig ställning
tages till frågan om fullföljd mot fastighetsdomstols avgöranden och
om hovrätts framtida utformning. Då va-nämndens kompetensområde omfattar
frågor, som kan vara av kvalificerad rättslig natur och avse betydande
värden, är det enligt vår mening riktigast att i avbidan på detta ställningstagande
avstå från den föreslagna fullföljdsbegränsningen, såvitt gäller
klander av va-nämndens beslut. Regeln om rättegångskostnad vid fastighetsdomstol
i 48 § första stycket tredje punkten skall vid beaktande härav avse
även kostnad i högre rätt.

Ledamot av va-nämnden och ersättare för honom skall enligt 40 § fjärde
stycket förordnas av Konungen. Det bör uttryckligen anges, att förordnandet
skall gälla för viss tid (jfr 19 § i va-utredningens förslag).

Sedan ansökan inkommit till nämnden, bör motparten få yttra sig. Om
ej ansökan omedelbart avvisas, bör sålunda motparten beredas tillfälle att
inom tid som nämnden utsätter inkomma med skriftligt yttrande. Vid behov
bör nämnden föranstalta om ytterligare skriftväxling. Bestämmelser
härom kan lämpligen ersätta vad som i förslaget upptagits i 43 § första
stycket.

I 45 § har givits vissa regler om åtgärder från nämndens sida för att
åvägabringa förlikning mellan parterna och om formen för förlikningsavtal.
Dessa regler är hämtade från lagen om hyresnämnder (10 §). De är där
betingade av att hyresnämnd har ställning bl. a. som organ för medling i
hyrestvister. I förevarande sammanhang passar bestämmelserna mindre
väl. Paragrafen bör därför utgå.

Vad som stadgas i 46 § kan lämpligen ersättas med bestämmelse, att
nämnden skall hålla förhandling, om det ej är uppenbart att förhandling
ej behövs för frågans avgörande, och att förhandling skall hållas på plats
som är välbelägen för parterna. Till paragrafen bör överflyttas de bestämmelser
om verkan av parts utevaro som i förslaget upptagits i 43 § andra
stycket. Härvid bör dock regeln om verkan av att sökandens motpart ej
kommer tillstädes ersättas med bestämmelse, att motparten kan vid vite
föreläggas att inställa sig. En föreskrift om att nämnden som alternativ till
vitesföreläggande kan avgöra frågan på föreliggande utredning kan föranleda
den uppfattningen, att nämnden skulle kunna tillämpa något slags
tredskoförfarande. Nämnden skall alltid enligt regeln i 44 § tillse att frågan
blir i erforderlig grad ntredd. Vilken bevisverkan som kan tillmätas det
förhållandet att motparten uteblir från förhandling eller eljest underlåter
att medverka vid utredningen får bedömas från fall till fall.

Att såsom skett i första stycket av 51 § uppställa ett undantagslöst krav

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

på att va-nämndens beslut — även andra beslut än sådana som innebär
avgörande av saken — skall innehålla de skäl, på vilka beslutet grundas,
synes vara att gå för långt. Liksom i lagen om hyresnämnder (15 §) torde
den begränsningen böra göras, att skälen skall anges ”i den mån det är
behövligt”.

Vad angar dispositionen av bestämmelserna är placeringen av reglerna
om klander och besvär före det avsnitt som rör förfarandet vid va-nämnden
mindre följdriktig. En omgruppering bör ske så, att nämnda regler brytes
ut för att bilda ett särskilt avsnitt, som kan få rubriken ”Klander och besvär”.
I detta avsnitt kan även ingå stadgandet i 48 § första stycket tredje
punkten om rättegångskostnad vid fastighetsdomstol, utvidgat på sätt som
angivits i det föregående.

Övergångsbestämmelserna

Punkten 5

Lagrådet:

Såsom va-utredningen framhållit råder i viss mån oklarhet om verkan
av hittills befintliga lokala bestämmelser om hur va-installationer och däri
ingående ledningar med tillbehör skall vara beskaffade. Det må påpekas,
att den övergångsreglering som föreslås i första stycket av denna punkt
inte innebär något ställningstagande i denna fråga och alltså ej har annan
innebörd än att äldre lokala bestämmelser skall äga tillämpning övergångsvis
i den mån de varit att tillämpa före nya lagens ikraftträdande.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 17 § föreslås, att i första stycket
orden ”myndighet, som anges i 76 § byggnadsstadgan (1959: 612), förordnar
annat” ersättes med ”regler som avses i (17 §) nya lagen trätt i kraft”.
Slutorden ”dock längst till utgången av år 1970” torde böra utgå. Det får
förutsättas att nya allmängiltiga regler kommer att utfärdas så snart som
möjligt efter lagens ikraftträdande.

Den princip som kommit till uttryck i andra stycket i denna punkt bör
gälla inte endast när ett uttryckligt godkännande förekommit utan över
huvud taget i alla fall, då va-installation utförts före tillkomsten av de nya
allmängiltiga reglerna och detta skett på sådant sätt att installationen överensstämt
med vad som gällt på området. Lagrådet föreslår, att stycket får
följande lydelse: ”1 den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer förordnar annat skall de regler om beskaffenheten av va-installation
som meddelas med stöd av (17 §) nya lagen ej äga tillämpning beträffande
installation, som före reglernas ikraftträdande utförts i enlighet
med äldre bestämmelser.”

I tredje stycket torde den ändringen böra vidtagas att orden ”upphör att
gälla vid” utbytes mot ”gäller icke efter”.

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 199

Punkten 7

Lagrådet:

I denna punkt har upptagits en övergångsregel avseende fråga som vid
den nya lagens ikraftträdande är anhängig hos länsstyrelse eller domstol.
Sådan fråga skall enligt förslaget handläggas och avgöras enligt den gamla
lagen.

Såvitt den föreslagna regeln utsäger, att handläggningen skall ske enligt
den äldre lagen ger den ej anledning till erinran. Men att generellt låta även
avgörandet ske enligt den äldre lagen står ej i samklang med övergångsregleringen
i övrigt, som går ut på att den nya lagstiftningen i största möjliga
utsträckning skall bli tillämplig på de allmänna va-anläggningar som
redan finns. Det är givet att den äldre lagen skall gälla beträffande förhållanden
som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Härom behövs ingen
särskild regel. I den mån målet eller ärendet rör framtida förhållanden bör
däremot enligt övergångsbestämmelsen i punkten 2 den nya lagen gälla
såvitt ej annat följer av undantagsreglerna i punkterna 3—6. Detta innebär,
att ett mål eller ärende, som avgjorts i lägre instans före ikraftträdandet,
i högre instans kan komma att bedömas enligt annan lag än i den lägre
instansen. Någon större olägenhet härav behöver ej befaras, då den nya lagstiftningen
till störa delar väsentligen är lik den gamla.

Nu ifrågavarande övergångsregel bör därför begränsas till att avse enbart
handläggningen av redan väckta mål och ärenden.

På grund av det anförda föreslås, att punkten 7, med viss redaktionell
jämkning i övrigt, får följande lydelse: ”Mål eller ärende, som enligt den
äldre lagen anhängiggjorts hos domstol eller länsstyrelse före den nya lagens
ikraftträdande men ej slutligen avgjorts dessförinnan, handlägges i
den ordning som gäller enligt den äldre lagen.”

Punkterna 8 och 9

Justitieråden Riben och Gyllensvärd:

Som konsekvens av vad vi anfört vid 35—54 §§ bör dessa punkter utgå.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter
till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

Justitieråden Riben och Gyllensvärd:

Som vi anfört vid 35—54 §§ förslaget till lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar blir förevarande lag överflödig vid beaktande av vårt
förslag beträffande prövningen av va-frågor.

Regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Detta lagförslag föranleder från vår sida ingen erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
3 april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslagen till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet anser inte att 17 § i det remitterade förslaget till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar särskilt väl uttrycker vad som
är avsett och förordar därför att paragrafen får det innehållet att regler
om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete
meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Jag
kan inte ansluta mig till detta förslag. Avsikten med paragrafen är endast
att erinra om att installationsbestämmelser är att hänföra till sådana
föreskrifter om byggnad och byggnadsarbete som finns i BS och de
bestämmelser som planverket meddelar med stöd av BS. Denna avsikt synes
mig tydligast komma till uttryck genom en direkt hänvisning till dessa föreskrifter.
Hänvisningen bör emellertid avse inte bara BS utan också föreskrifter
som meddelas med stöd av BS, och jag föreslår att paragrafen ändras
i enlighet härmed.

Vad beträffar utformningen av 27 § kan jag ansluta mig till lagrådets
förslag. Med anledning av vad lagrådet i övrigt anför vill jag framhålla följande.
Vid remissen till lagrådet påpekade jag i anslutning till denna paragraf,
att en ändring av de allmänna bestämmelserna kan medföra att
ett tidigare träffat avtal inte längre blir gällande i viss del. Lagrådet anför
i anledning härav att vad som i allmänhet gäller i fråga om avtal på förmögenhetsrättens
område torde få anses äga tillämpning, när huvudman
och fastighetsägare har träffat avtal i va-fråga som de har varit berättigade
att avtalsmässigt reglera, och att det sålunda inte bör vara möjligt för hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 201

vudmannen att utan stöd av särskild klausul i avtalet sätta det ur kraft
genom att ändra de allmänna bestämmelserna. Jag vill inte ifrågasätta riktigheten
av vad lagrådet sålunda anför. Jag vill dock erinra om att huvudmannens
befogenhet att meddela allmänna bestämmelser är av offentligrättslig
karaktär och att det kan vara svårt att avgöra hur långt en analogi
med allmänna förmögenhetsrättsliga principer kan åberopas till stöd för
att huvudmannen genom avtal med en enskild part har avstått från denna
befogenhet. Med mitt tidigare uttalande syftade jag emellertid närmast
på den situationen att parternas avtal utformats mot bakgrund av de bestämmelser
som då gällde för andra brukare och att dessa bestämmelser
sedermera ändras. En sådan ändring kan innebära att förutsättningarna för
avtalet rubbats på sådant sätt att avtalet får anses ha förlorat sin giltighet i
viss del. Tvist om avtalets giltighet får dras inför va-nämnden. Om nämnden
finner att parterna inte kan anses bundna av avtalet, kan den också
bestämma vilka villkor som skall tråda i avtalets ställe, om parterna inte är
ense härom.

Jag instämmer i lagrådets uttalande om innebörden av 28 §.

33 § i det remitterade förslaget innehåller vissa bestämmelser om tystnadsplikt
för den som deltar i undersökning enligt 19 § av va-installation
och dess brukande. Lagrådet anser att paragrafen kan undvaras och föreslår
att den jämte tillhörande avsnittsrubrik får utgå. Bestämmelsen har
utformats med 82 § andra stycket HvS som förebild. Eftersom det finns
risk för att yrkeshemligheter eller personliga förhållanden uppenbaras vid
undersökning enligt 19 § likaväl som vid den tillsynsverksamhet som utövas
enligt HvS, anser jag det lämpligt att bibehålla bestämmelsen i lagen. Bestämmelsen
blir tillämplig på huvudmannens anställda, på tillsynsmän och
sysslomän samt på eventuella uppdragstagare som anlitas för tillsynen.

Lagrådet har godtagit förslaget att inrätta en central instans, statens vanämnd,
med uppgift att pröva frågor om va-förhållanden mellan huvudman
och brukare. Inom lagrådet har emellertid meningarna varit delade
i fråga om den närmare utformningen av prövningssystemet. Två ledamöter
ansluter sig i huvudsak till det remitterade förslaget medan de två andra
ledamöterna anser att nämnden enligt detta får en alltför vidsträckt kompetens.

De två sistnämnda ledamöterna föreslår att va-nämndens prövning skall
inskränkas till att avse endast lagligheten och skäligheten av allmänna
bestämmelser och taxor samt villkoren för utnyttjandet av allmän va-anläggning
i den mån allmänna bestämmelser och taxa inte är tillämpliga samt
avtal inte har kunnat träffas. Övriga va-frågor som enligt det remitterade
förslaget skall prövas av va-nämnden — såsom frågor om inlösen och ersättning
enligt 14 och 15 §§ och om tillämpning av bestämmelserna i 8 och
9 §§ om brukningsrätt och av giftsskyldighet •— föreslås bli hänförda till
fastighetsdomstols kompetensområde.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Som framgått av utredningen i detta ärende kan va-frågor vara av invecklad
såväl teknisk som juridisk natur. Med hänsyn härtill har jag funnit det
nödvändigt att skapa en central instans som har stor juridisk och teknisk
kompetens på va-området. Det synes mig inte rationellt att begränsa behörigheten
för en instans med dessa kvalifikationer så att viktiga grupper
av va-frågor undandras dess prövning. Detta skulle medföra att vissa vafrågor
inte kom att bedömas med samma va-tekniska sakkunskap som
andra sådana frågor. Ett annat skäl till att jag har förordat en nämnd med
vidsträckt behörighet har varit en strävan att undanröja de nuvarande
svårigheterna för huvudmän och brukare att avgöra vilken prövningsinstans
som är den rätta i det enskilda fallet. Det förslag om inskränkning av vanämndens
kompetens som två av lagrådets ledamöter för fram lider av
den svagheten att va-frågor skall prövas av tre olika myndigheter i första
instans — länsstyrelse, va-nämnden och fastighetsdomstol — i stället för,
som jag föreslår, två, nämligen länsstyrelse och va-nämnd. Detta förslag
medför sålunda inte den förenkling i prövningssystemet som jag har eftersträvat.
Förslaget får också vissa mindre lämpliga konsekvenser, t. ex. att
taxefrågor skall kunna prövas av va-nämnden utan möjlighet till omprövning,
medan frågor om brukningsrätt och avgiftsskyldighet, vilka kan ha
intimt samband med taxefrågan, skall avgöras av fastighetsdomstol och
kunna fullföljas till högre instans. Jag kan av nu angivna skäl inte ansluta
mig till förslaget om inskränkning av va-nämndens behörighet.

Även om jag sålunda inte delar de nyss nämnda ledamöternas uppfattning
i huvudfrågan kan jag instämma i deras uttalande att flera av de måltyper
som enligt mitt förslag hänförs till nämndens kompetensområde normalt
prövas av domstol. Jag har varit väl medveten om detta när jag utformade
prövningsförfarandet och har därför förordat att nämnden får en domstolsliknande
ställning. Detta har i förslaget tagit sig uttryck bl. a. i föreskriften
att ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt i reglerna
om förfarandet vid nämnden och om fullföljd av talan mot nämndens
avgöranden. De två ledamöter av lagrådet som i huvudsak ansluter sig
till departementsförslaget har riktat kritik mot att talan inte skall få föras
mot fastighetsdomstolens dom eller beslut. De föreslår att vanliga fullfölj dsregler
skall gälla. Jag har viss förståelse för denna kritik eftersom va-nämndens
kompetensområde omfattar frågor som kan vara av kvalificerad civilrättslig
natur och avse betydande värden. De nyssnämnda ledamöternas
förslag innebär emellertid att va-frågor kan bli föremål för prövning i fyra
instanser. Detta är inte tillfredsställande med hänsyn till den tidsutdräkt
som kan vara förenad med en sådan ordning. Det är inte heller förenligt
med den ställning va-nämnden enligt min mening bör ha. De synpunkter
som ligger till grund för de nämnda ledamöternas förslag synes mig lämpligen
kunna tillgodoses på annat sätt, nämligen genom att va-nämndens
beslut får överklagas direkt till hovrätt mot vars avgöranden talan sedan

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kan föras hos högsta domstolen. Härigenom uppnås den fördelen att vafrågor
kommer att kunna prövas i högst tre instanser. Lämpligen bör vamålen
i andra instans koncentreras till Svea hovrätt och prövas av hovrätten
i dess sammansättning som vattenöverdomstol. överprövningen kommer
då att ske vid en domstol med såväl juridiskt som tekniskt utbildade
ledamöter. Är frågan av rent juridisk natur kan domstolen bestå av endast
jurister. I annat fall kan ett eller två vattenrättsråd delta i prövningen.
Genom det angivna fullföljdssystemet nås även den fördelen att prövningen
i andra instans ankommer på en domstol som — i likhet med vanämnden
— har hela landet som jurisdiktionsområde.

Mot bakgrund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att va-nämndens
avgöranden skall få överklagas till Svea hovrätt och prövas av hovrätten
i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Rättsmedlet när det
gäller avgöranden av själva saken bör vara vad i stället för klandertalan.
Vad jag nu har föreslagit innebär inte någon ändring i förhållande till vad
jag vid remissen till lagrådet anförde om att tyngdpunkten beträffande
avgörandena av de rent va-tekniska frågorna kommer att ligga hos va-nämnden
med dess starka sakkunskap på va-området. Genomförs det angivna
förslaget föreligger enligt min mening inga som helst betänkligheter mot
att låta va-nämndens behörighet omfatta även frågor av kvalificerad rättslig
natur. Den föreslagna ordningen får emellertid bli föremål för nya överväganden
i ett senare skede då slutlig ställning skall tas till frågorna om fullföljd
mot fastighetsdomstols avgöranden och om hovrättsprocessens framtida
utformning.

Förslaget att Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol
skall vara andra instans och högsta domstolen sista instans i va-mål
medför att särskilda bestämmelser om fullföljd av talan och rättegången
vid överrätt behövs. Sådana bestämmelser har tagits in i 50—54 §§.

Jag instämmer i lagrådets uttalanden rörande övergångsbestämmelserna
till va-lagen. På grund av den ändrade fullföljdsordningen har punkt 8 i
övergångsbestämmelserna fått utgå.

Beträffande övriga delar av lagförslaget anser jag mig kunna godta de
ändringar som lagrådet föreslår. Vissa ytterligare redaktionella ändringar
bör dessutom göras.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år i970

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Lagförslag..................................................... 3

Förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar...... 3

Förslag till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter

till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning........ 13

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 januari 1970 .................. 14

1. Inledning ................................................. 14

2. Huvuddragen i gällande rätt................................. 15

3. Huvudinnehållet i utredningens förslag........................ 18

4. Utredningens förslag och remissyttrandena.................... 20

4.1 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare............ 20

4.1.1 Gällande rätt...................................... 20

4.1.2 Utredningen ...................................... 24

4.1.3 Remissyttrandena.................................. 31

4.2 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter............ 34

4.2.1 Gällande rätt...................................... 34

4.2.2 Utredningen ...................................... 35

4.2.3 Remissyttrandena.................................. 38

4.3 Taxa och avgifter....................................... 40

4.3.1 Gällande rätt...................................... 40

4.3.2 Utredningen ...................................... 43

4.3.3 Remissyttrandena.................................. 55

4.4 Installationsbestämmelser ............................... 64

4.4.1 Gällande ordning m. m............................. 64

4.4.2 Utredningen ...................................... 67

4.4.3 Remissyttrandena.................................. 71

4.5 Installatörsrättigheter................................... 76

4.5.1 Gällande ordning .................................. 76

4.5.2 Utredningen ...................................... 77

4.5.3 Remissyttrandena ................................ 80

4.6 Prövningsinstanser...................................... 83

4.6.1 Gällande rätt...................................... 83

4.6.2 Utredningen ...................................... 85

4.6.3 Remissyttrandena.................................. 89

5. Departementschefen ........................................ 92

5.1 Inledande synpunkter................................... 92

5.2 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare........... 94

5.3 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter............ 97

5.4 Taxa och avgifter....................................... 101

5.5 Installationsbestämmelser................................ 108

5.6 Installatörsrättigheter................................... 113

5.7 Prövningsorgan ........................................ 116

5.8 Samordning med annan lagstiftning...................... 122

6. Upprättade lagförslag....................................... 123

7. Specialmotivering .......................................... 123

7.1 Förslaget till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
................................................. 123

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 205

7.2 Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på
avgifter till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning
................................................... 166

8. Hemställan ................................................ 167

Bilagor:

1. Va-utredningens lagförslag................................ 168

2. De remitterade lagförslagen................................ 177

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 mars 1970 ..................... 188

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 april 1970 ...................... 200

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700019