Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
1
Nr 109
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa trafiksäkerhetsfrågor;
given Stockholms slott den 20 mars
1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse om ändring i
vägtrafikförordningen (1951: 648).
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Bengt Norling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den allmänna skyldigheten att inställa motorfordon
och vissa släpvagnar till kontrollbesiktning utsträcks att gälla fordon
som är två år gamla. Ambulansfordon och vissa brandfordon skall enligt
förslaget inställas till kontrollbesiktning inom sex månader efter närmast
föregående besiktning. Bussar som används vid skolskjutsning likställs med
fordon som används i yrkesmässig trafik för personbefordran och skall således
kontrollbesiktigas redan inom ett år efter den första besiktningen. De
nya bestämmelserna avses träda i kraft den 1 januari 1971. I fråga om skolskjutsningen
lämnas i övrigt en redogörelse för planerade åtgärder som syftar
att öka säkerheten för elever vid sådan skjutsning.
Propositionen innehåller vidare förslag om bemyndigande för Kungl. Maj :t
att vid behov och under i propositionen närmare angivna förutsättningar
förbjuda trafik med tyngre lastbilar med eller utan tillkopplat fordon. Möjligheten
att införa förbud tar främst sikte på större helger, mera trafikbelastade
veckoslut under semesterperioder och liknande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 109
2
Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)
Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648)x,
dels att 24 § 1 mom och 67 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen skall införas
givna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
24
1 mom. Registrerat motorfordon
eller registrerat släpfordon, som är
inrättat uteslutande för brandväsendet
eller för transport av sårade eller
sjuka eller som användes uteslutande
för brandväsendet och är försett
med beteckning därom, så ock registrerat
motorfordon, som användes för
övning skärning i trafikskola, skall
inom ett år efter närmast föregående
besiktning av ägaren inställas hos besiktningsman
för besiktning, avseende
kontroll av fordonets beskaffenhet
och utrustning (kontrollbesiktning).
Detsamma gäller registrerat
motorfordon, som är inrättat
för och drives med acetylen- eller
gengas, framställd i ett på fordonet
eller på tillkopplat släpfordon befintligt
gasverk, så ock registrerat
släpfordon, som uppbär sådant gasverk.
Kontrollbesiktning skall jämväl
ske av vissa fordon, som användas i
sådan yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse,
varom särskilt stadgas.
För detta ändamål skall bil eller släpfordon,
som i yrkesmässig trafik användes
för personbefordran, inom ett
år efter närmast föregående besiktning,
samt bil, som användes i uthyr
1
Förordningen omtryckt 1967: 856.
en ny paragraf, 54 a §, av nedan an -
(Föreslagen lydelse)
§•
1 m o in. Registrerat motorfordon
eller registrerat släpfordon, som är
inrättat uteslutande för brandväsendet
eller för transport av sårade eller
sjuka eller som användes uteslutande
för brandväsendet och är försett
med beteckning därom, skall inom
sex månader efter närmast föregående
besiktning av ägaren inställas hos
besiktningsman för besiktning, avseende
kontroll av fordonets beskaffenhet
och utrustning (kontrollbesiktning).
Registrerat motorfordon,
som användes för övningskörning
i trafikskola, och registrerat
motorfordon, som är inrättat för och
drives med acetylen- eller gengas,
framställd i ett på fordonet eller på
tillkopplat släpfordon befintligt gasverk,
så ock registrerat släpfordon
som uppbär sådant gasverk, skall av
ägaren inställas för kontrollbesiktning
inom ett år efter närmast föregående
besiktning.
Kontrollbesiktning skall jämväl
ske av vissa fordon, som användas i
sådan yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse,
varom särskilt stadgas.
För detta ändamål skall bil eller släpfordon,
som i yrkesmässig trafik användes
för personbefordran, inom ett
år efter närmast föregående besiktning,
samt bil, som användes i uthyr
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
(■Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
nmgsrorelse, inom sex månader efter
närmast föregående besiktning, av
ägaren inställas hos besiktningsman.
Annat registrerat motorfordon och
annan registrerad släpvagn än nu
sagts skall, om fordonet är minst tre
år gammalt, i den mån Konungen ej
annorlunda förordnar årligen undergå
kontrollbesiktning på tid, som bestämmes
av Konungen eller den myndighet
Konungen förordnar.
67
Med dagsböter------som
Med böter,-------— — —-
Befordras med fordon last i strid
mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,
skall ägaren straffas med dagsböter,
om han ej visar att han iakttagit vad
på honom ankommit för att förekomma
förseelsen. Även föraren är
ningsrörelse, inom sex månader efter
närmast föregående besiktning, av
ägaren inställas hos besiktningsman.
Vad nu sagts om kontrollbesiktning
av fordon, som i yrkesmässig trafik
användes för personbefordran, gäller
i den utsträckning Konungen förordnar
åven annan bil eller annat släpfordon,
som utan att brukas i uthyrningsrörelse
användes för befordran
av skolelev till eller från skola eller
av barn till eller från barnstuga eller
liknande.
Annat registrerat motorfordon och
annan registrerad släpvagn än nu
sagts skall tidigast från och med
andra kalenderåret efter det då fordonet
tillverkades årligen undergå
kontrollbesiktning. Konungen eller
den myndighet Konungen förordnar
bestämmer när inställelse till sådan
besiktning skall ske.
54a§.
Konungen får för viss tid beträffande
riket i dess helhet eller del därav
meddela förbud mot trafik på allmän
väg, gata eller annan allmän
plats med lastbil, vars totalvikt överstiger
7,0 ton, eller lastbil och därtill
kopplat fordon, vars sammanlagda
totalvikt överstiger 7,0 ton. Utan hinder
av sådant förbud gäller annan i
denna förordning eller med stöd därav
föreskriven, längre gående inskränkning
i fråga om trafik med
lastbil eller med lastbil och därtill
kopplat fordon.
i
passagerare.
— genom brott.
Brukas fordon i strid mot 54 § 1
mom. eller 57 § 1 mom., skall ägaren
straffas med dagsböter, om han ej
visar att han iakttagit vad på honom
ankommit för att förekomma förseelsen.
Även föraren är förfallen till
1 Senaste lydelse 1969: 683.
4
Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sådant straff, om han kände eller
bort känna till hindret för fordonets
brukande. Överträdes förbud, som
meddelats med stöd av 54 a §, straffes
föraren med dagsböter. Även ägaren
är förfallen till sådant straff, om
han ej visar att han iakttagit vad på
honom ankommit för att förekomma
förseelsen.
För medverkan---— —--kap. brottsbalken.
Denna kungörelse träder i kraft, såvitt avser 24 § 1 mom., den 1 januari
1971 och i övrigt dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
förfallen till sådant straff, om han
kände eller bort känna till hindret
för fordonets brukande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
5
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 20 mars
1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Lidbom,
Carlsson.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa trafiksäkerhetsfrågor
och anför.
Inledning
I skrivelse den 17 oktober 1969 föreslår statens trafiksäkerhetsverk att den
allmänna periodiska kontrollbesiktningen utsträcks till att avse också två
år gamla fordon samt att fordon för brandväsendet och ambulanser skall
inställas för kontrollbesiktning inom sex månader efter närmast föregående
besiktning.
Yttranden över framställningen har efter remiss avgetts av rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statens brandinspektion,
AB Svensk Bilprovning, Biltrafikens Arbetsgivareförbund, Motorbranschens
Riksförbund, Motororganisationernas Samarbetsdelegation, Nationalföreningen
för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF), Sveriges Bilindustri-
och Bilgrossistförening, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska transportarbetareförbundet och Sveriges Trafikbilägares
Riksorganisation.
Skolskjutsutredningen (riksdagsmannen Rune Carlstein), som tillsattes
år 1968, har den 25 juni 1969 avlämnat betänkandet Skolskjutsarna och
trafiksäkerheten (SOU 1969: 26). Efter remiss har yttranden över betänkandet
avgetts av rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens vägverk, statens
trafiksäkerhetsverk, statens trafiksäkerhetsråd, skolöverstyrelsen — efter
hörande av länsskolnämnderna — ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,
statens handikappråd, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Kopparbergs
och Västerbottens län, De handikappades riksförbund, Motoror
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
ganisationernas Samarbetsdelegation, NTF, Riksförbundet Hem och Skola,
Svenska busstrafikförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska taxiförbundet,
Svenska transportarbetareförbundet och Sveriges elevers centralorganisation.
Utöver frågorna om kontrollbesiktning och skolskjutsar vill jag i detta
sammanhang även ta upp fråga om bemyndigande att vidta vissa inskränkningar
i trafiken med tyngre lastbilar.
Kontrollbesiktning
Gällande rätt
Enligt 24 § 1 mom. första och andra styckena vägtrafikförordningen
(1951:648) (VTF) sker periodisk kontrollbesiktning med olika tidsintervaller
för skilda slag av fordon. Den kortaste tiden — inom sex månader
efter närmast föregående besiktning — gäller för bil som används i uthyrningsrörelse.
En ettårstid, beräknad på motsvarande sätt, är föreskriven för
registrerat motorfordon eller registrerat släpfordon, som är inrättat uteslutande
för brandväsendet eller för transport av sårade eller sjuka eller som
används uteslutande för brandväsendet och är försett med beteckning om
detta. Samma regel gäller för registrerat motorfordon, som används för
övningskörning i trafikskola, för vissa fordon som drivs med acetylen- eller
gengas samt för bil eller släpfordon som i yrkesmässig trafik används för
personbefordran.
För annat registrerat motorfordon och annan registrerad släpvagn än nu
sagts, dvs. för bl. a. lastbilar och privata personbilar, gäller 24 § 1 mom.
tredje stycket VTF. Enligt detta författningsrum skall fordonet, om det är
minst tre år gammalt, i den mån Kungl. Maj :t inte förordnar om annat, årligen
undergå kontrollbesiktning på tid som bestäms av Kungl. Maj :t eller
den myndighet Kungl. Maj :t förordnar. Enligt 54 a § vägtrafikkungörelsen
(1951:743) (VTK) skall kontrollbesiktning enligt 24 § 1 mom. tredje
stycket VTF ske första gången under tredje kalenderåret efter det år
som i fordonets besiktningsinstrument eller typintyg anges som fordonets
modellår. För fordon vars besiktningsinstrument eller typintyg saknar årsmodellangivelse
gäller besiktningsskyldighet från och med det kalenderår
vid vars början uppenbarligen minst tre år förflutit sedan fordonet tillverkats.
Inställelse till kontrollbesiktning skall ske under en inställelsetermin
som bestäms med ledning av sista siffran i fordonets registreringsnummer.
Släpvagn skall dock inställas före varje kalenderårs utgång.
Om fordon vid kontrollbesiktning är i föreskrivet skick eller behäftat med
fel av endast ringa betydelse från trafiksäkerhets- eller luftföroreningssynpunkt
skall fordonet enligt 24 § 3 mom. VTF godkännas. Påpekande om
föreliggande fel av ringa beskaffenhet sker dock. Är ett fordon däremot i så
dåligt skick att det inte utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan nyttjas
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
vidare, skall körförbud meddelas. Företer fordon sådana brister att det
inte kan godkännas men meddelas inte körförbud, skall fordonets ägare i
stället föreläggas att avhjälpa bristerna och att inom viss tid inställa fordonet
för ny kontrollbesiktning.
Vid registreringsbesiktning kan enligt 14 § 1 mom. andra stycket VTF
meddelas körförbud eller föreläggande om ny besiktning av redan registrerat
fordon i enlighet med bestämmelserna i 24 § 3 mom. VTF. Påpekande
om fel av ringa beskaffenhet sker också vid sådan besiktning.
Bestämmelserna i 24 § 1 mom. tredje stycket VTF om allmän årlig kontrollbesiktning
trädde i kraft den 1 januari 1965. I enlighet med statsmakternas
beslut (prop. 1963: 91, 3LU 22, rskr 184 och prop. 1964: 132, 3LU 32,
rskr 182) gällde bestämmelserna under första året fordon som var fem år
gamla. Året därpå sänktes åldersgränsen till fyra år och fr. o. m. den 1 januari
1967 till tre år.
I samband med att den allmänna periodiska kontrollbesiktningen infördes
bildades ett särskilt aktiebolag, AB Svensk Bilprovning, för att ombesörja
denna. Åt bolaget anförtroddes samtidigt också annan kontrollbesiktning
samt registrerings- och kopplingsbesiktning.
Trafiksäkerhetsverkets framställning
Verket framhåller att under de år Svensk Bilprovning utfört besiktningar
av fordon har bolaget samlat en mycket rik erfarenhet om tillståndet
hos de fordon som inställts för besiktning. Erfarenheterna gäller inte endast
fordon äldre än tre år utan även yngre fordon, som skall undergå kontrollbesiktning
årligen oavsett åldern eller som skall undergå registreringsbesiktning
på grund av att fordonet ändrats. Av statistik, som upprättats
inom bolaget, framgår att personbilar som är yngre än tre år i betydande
omfattning :är behäftade med fel som är av betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt.
Utfallet av bolagets registreringsbesiktningar under år 1968 framgår av
följande tabell. Med ”visning” avses inställelse till ny besiktning efter föreläggande.
(Personbilar år 1968)
Årsmodell |
Bilar god-kända utan |
Bilar med anmärkningar |
Summa |
|||||||
Godkända |
Godkända |
Underkända |
||||||||
Antal |
% |
|||||||||
Antal |
% |
Antal |
% |
Antal |
0/ /o |
Antal |
% |
|||
1969 ............ |
8 295 |
86,0 |
346 |
3,6 |
364 |
3,8 |
638 |
6,6 |
9 643 |
100 |
1968 ............ |
21 484 |
79,0 |
2 232 |
8,2 |
1 088 |
4,0 |
2 383 |
8,8 |
27 187 |
100 |
1967 ............ |
3 957 |
52,7 |
1 755 |
23,4 |
414 |
5,5 |
1 383 |
18,4 |
7 509 |
100 |
1966 ............ |
2 083 |
34,8 |
1 875 |
31,3 |
292 |
4,9 |
1 744 |
29,1 |
5 994 |
100 |
—1965 .......... |
7 736 |
21,1 |
13 487 |
36,7 |
1 181 |
3,2 |
14 311 |
39,0 |
36 715 |
100 |
Samtliga ........ |
43 555 |
50,0 |
19 695 |
22,6 |
3 339 |
3,8 |
20 459 |
23,5 |
87 048 |
100 |
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
Verket konstaterar att andelen bilar, som kunnat godkännas utan anmärkning,
sjunker mycket kraftigt med tilltagande ålder och vid gränsen
för besiktningsskyldighetens inträde är så låg som ca 35 %. Bortser man
från fel som är av så ringa betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt att de
endast föranleder ett påpekande, blir antalet godkända fordon givetvis högre
men är trots allt endast ca 66 % för 1966 års modell. Omkring var tredje
bil har därför varit behäftad med fel av så allvarlig natur att den underkänts
eller godkänts först efter visning.
Under mars månad år 1968 blev sammanlagt 3 988 personbilar av årsmodellerna
1966—1968 registreringsbesiktigade vid Svensk Bilprovnings bilprovningsstationer.
Av fordonen tillhörde 512 årsmodell 1966, 808 årsmodell
1967 och 2 668 årsmodell 1968.
Fordonen av 1968 års modell var till största delen fabriksnya. Vägmätarställningen
på drygt 85 % av dessa fordon var under 100 mil med ett medelvärde
av 13 mil. Bolaget har utfört en närmare analys av felen. Om man
därvid bortser från bristfälligheter som är att hänföra till den ändring av
fordonet, som föranlett registreringsbesiktningen — vilka bristfälligheter
dock endast i ringa grad påverkat felfrekvensen — redovisas följande resultat.
(Personbilar mars 1968)
Årsmodell |
Godkända utan anmärkning |
Godkända med anmärkning |
Godkända |
Underkända |
Totalt |
|||||
Antal |
% |
Antal |
% |
Antal |
% |
Antal |
% |
Antal |
% |
|
1966 ............ |
213 |
41,6 |
144 |
28,1 |
10 |
2,0 |
145 |
28,3 |
512 |
100 |
1967 ............ |
538 |
66,6 |
128 |
15,8 |
19 |
2,4 |
123 |
15,2 |
808 |
100 |
1968 ............ |
2 311 |
86,6 |
129 |
4,8 |
64 |
2,4 |
162 |
6,1 |
2 668 |
100 |
1968 mätarställn. |
||||||||||
under 100 mil . . |
2 013 |
87,9 |
85 |
3,7 |
55 |
2,4 |
137 |
6,0 |
2 290 |
100 |
dito över 100 mil. . |
298 |
78,8 |
44 |
11,6 |
9 |
2,4 |
25 |
6,6 |
378 |
100 |
Av stort intresse är vidare följande sammanställning som visar den procentuella
felfrekvensen hos olika för trafiksäkerheten betydelsefulla detaljer.
(Personbilar år 1968)
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970 9
Fordonsdetalj |
Årsmodell |
||||
1966 |
1967 |
1968 |
1968 |
||
mätarställning |
|||||
under |
över |
||||
100 mil |
100 mil |
||||
Strålkastare ........................ |
19,9 |
15,5 |
7,0 |
6,0 |
11,1 |
Backspeglar ........................ |
13,3 |
9,8 |
2,6 |
2,3 |
4,7 |
Färdbroms.......................... |
11,7 |
4,3 |
1,4 |
1,4 |
1,6 |
Parkeringsbroms .................... |
10,7 |
3,2 |
0,5 |
0,4 |
1,3 |
Avgassystem........................ |
9,4 |
5,1 |
1,0 |
0,9 |
1,3 |
Framvagn .......................... |
8,8 |
1,6 |
0,3 |
0,3 |
0,3 |
(Släpvagnskoppling)1 ................ |
8,8 |
3,8 |
2,2 |
1,6 |
6,3 |
Styrinrättning ...................... |
7,8 |
1,2 |
0,2 |
0,1 |
0,5 |
Elsystem............................ |
6,8 |
2,8 |
0,9 |
0,7 |
2,6 |
Hjul och däck ...................... |
5,7 |
1,6 |
0 |
0 |
0 |
1 Avser ej samtliga redovisade fordon.
Denna sammanställning visar enligt verket, att åtskilliga av de bilar som
är så nya att de inte behöver kontrollbesiktigas haft allvarliga brister.
Mot bakgrunden härav framstår det som angeläget att nu besluta om en
utvidgning av kontrollbesiktningen till att omfatta även fordon som är
mindre än tre år gamla.
I detta sammanhang vill verket också understryka att den årliga kontrollbesiktningen
visat sig ha stor betydelse för att få ett säkert underlag för
bedömning av olika bilkonstruktioner från tillförlitlighets- och hållbarhetssynpunkt.
Detta material har också kommit till användning såväl vid verkets
utarbetande av nya standardkrav på bilar och typbesiktningen av nya
bilar som inom bilindustrin. En utvidgning av kontrollbesiktningen till att
omfatta även yngre bilar kommer att ge detta material en ökad betydelse.
Verket nämner också att flera av de mest motoriserade länderna i världen
funnit det motiverat att ta in bilar för kontrollbesiktning redan efter ett år.
Sålunda har 32 stater i USA periodisk besiktning som börjar med ett år
gamla bilar. I de två länder som näst efter USA har den största biltätheten
nämligen Australien och Nya Zeeland påbörjas den periodiska besiktningen
efter ett resp. ett halvt år. I Västtyskland skall i princip personbilar kontrollbesiktigas
vartannat år.
Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår verket, att den allmänna
skyldigheten till kontrollbesiktning skall fr. o. m. den 1 januari 1971
utsträckas till att avse två år gamla fordon. Verket har övervägt om inte besiktningsskyldighet
bör gälla redan efter ett år men har inte ansett tillräckliga
skäl föreligga att f. n. utsträcka skyldigheten så långt.
Verket föreslår att 24 § 1 mom. VTF, i samband med den föreslagna
skärpningen av kontrollbesiktningsskyldigheten för bilar i allmänhet, ändras
så att fordon för brandväsendet och ambulanser skall inställas för kon
lf
Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 109
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1970
trollbesiktning inom sex månader efter närmast föregående besiktning.
Visst material föreligger som motiverar förslaget. Hos Svensk Bilprovning
kontrollbesiktigades under första halvåret 1968 119 ambulanser av 1966
eller senare års modell. Utfallet framgår av följande sammanställning. Som
jämförelse har medtagits motsvarande värden för personbilar.
Fordonsslag |
Godkända |
Underkända 0/ |
Totalt 0/ |
|
utan |
med |
/o |
/o |
|
anmärkning % |
påpekande 0/ /o |
|||
Ambulanser ........................ |
24,4 |
53,8 |
21,8 |
100 |
Personbilar.......................... |
46,6 |
42,2 |
11,1 |
100 |
Vidare utförde verket självt år 1968 en undersökning av ambulansers
bromsegenskaper. Undersökningen omfattade 353 ambulanser och visade
ingen anmärkningsvärt hög felprocent, då det gällde inbromsning med från
början kalla bromsar. Sämre var förhållandena då det gällde fordonens
bromsförmåga med uppvärmda bromsar där värdena visade stor spridning,
särskilt för vissa fabrikat. Vid s. k. fading-prov enligt av ECE (Ekonomiska
kommissionen för Europa) rekommenderat förfarande företedde 121
ambulanser eller 29 % bromsar som medförde alltför liten retardation per
tidsenhet för att kunna godtas.
Remissyttrandena
Rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsrådet, statens brandinspektion, Svensk
Bilprovning, Motororganisationernas Samarbetsdelegation, NTF, Sveriges
Bilindustri- och Bilgrossistförening, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet och Svenska Transportarbetareförbundet tillstyrker
att den allmänna skyldigheten till kontrollbesiktning
utsträcks till att avse två år gamla fordon. Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation
och Biltrafikens Arbetsgivareförbund vill inte motsätta sig att en
på så sätt utvidgad kontrollbesiktningsskyldighet införs, om den bedöms som
angelägen från trafiksäkerhetssynpunkt. Motorbranschens Riksförbund
känner däremot tveksamhet inför förslaget och ifrågasätter om inte andra
åtgärder bör prioriteras.
Svensk Bilprovning anför att verkningarna av den nuvarande
kontrollbesiktningen är positiva i flera avseenden. Brister
när det gäller från trafiksäkerhetssynpunkt ytterst viktig utrustning såsom
strålkastare, färdbroms m. m. påpekas för fordonsägaren och repareras.
En utmönstring av de sämsta fordonen sker. Bolagets redovisningar av bl. a.
förekommande svagheter hos olika bilfabrikat har ett betydande informationsvärde
både för fabrikanter och generalagenter och för den bilägande
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
allmänheten, som därigenom kan stimuleras till ett mera noggrant och systematiskt
underhåll av fordonen. Enligt en särskild undersökning som bolaget
utfört synes den sannolika livslängden hos bilarna ha ökat sedan år
1965 utan att någon motsvarande ökning av de totala bilreparationskostnaderna
har skett. En starkt bidragande faktor till detta torde vara att den
periodiska besiktningen framtvingar ett förbättrat och regelbundet underhåll.
NTF instämmer i de anförda synpunkterna och även rikspolisstyrelsen
och Sveriges Bilindustri- och Bilgrossistförening uttalar att kontrollbesiktning
visat sig fylla en väsentlig funktion. Föreningen framhåller därvid särskilt
att redovisningen av besiktningsresultaten sker på ett föredömligt sätt
och otvivelaktigt utgör ett värdefullt komplement till biltillverkarens egen
kvalitetsuppföljning.
Trafiksäkerhetsrådet anför att av tillgängligt material synes framgå att i
genomsnitt var fjärde bil i trafik har så allvarliga fel att den kommer att underkännas
vid nästa kontrollbesiktning. Felfrekvensen stiger kraftigt med
stigande ålder på bilen vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att äldre
bilar som regel underkastats kontrollbesiktning vid upp till fem olika tillfällen.
Någon entydig tendens till minskning av underkännandefrekvensen
för bilar av olika ålder synes inte föreligga mot slutet av perioden 1965—
1969 jämfört med början av samma period. Trafiksäkerhetsrådet anser därför
att det bör övervägas om inte kontrollbesiktningssystemet kan effektiviseras
så att garanti skapas för att påpekanden i samband med besiktningsgodkännandet
verkligen blir föremål för åtgärd. Vidare torde en allmän
föreskrift om skyldighet att kontrollbesiktiga fordon som skadats i trafikolycka
kunna ha en positiv effekt.
När det gäller förslaget att utsträcka den allmänna skyldigheten
till kontrollbesiktning att avse två år gamla
fordon anför Svensk Bilprovning att den av trafiksäkerhetsverket åberopade
undersökningen, som avsåg i mars 1968 registreringsbesiktigade personbilar
av 1966 års modell och som resulterade i att ca 58 % av bilarna fick
anmärkning för olika slag av bristfälligheter, kan jämföras med senare undersökningar
som bolaget utfört. Motsvarande procenttal utgjorde sålunda
ca 60 % för de under första halvåret 1969 lcontrollbesiktigade personbilarna.
Bolaget har för att belysa beskaffenheten hos fordon som är yngre än tre år
gjort en genomgång av besiktningsprotokoll från kontrollbesiktningar under
november 1969 av fordon av 1967 års modell. Dessa fordon omfattas av
den årliga obligatoriska kontrollbesiktningen under år 1970 och har inställts
till besiktning under första delen av inställelseterminen. Den verkliga åldern
på fordonen vid besiktningen kan ha varierat mellan två och ett halvt år och
inte fullt tre och ett halvt år. Den relativa anmärkningsfrekvensen för denna
fordonsgrupp utgjorde 46 %. Det finns emellertid anledning anta att gruppen
innehåller fordon, som är bättre än genomsnittet för åldersklassen, och att
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
anmärkningsfrekvensen därför är något lägre än för fordon i allmänhet av
samma ålder. Som jämförelse nämner bolaget att en av företaget utförd bearbetning
av besiktningsprotokoll avseende under andra halvåret 1969 kontrollbesiktigade
utryckningsfordon, fordon i yrkesmässig personbefordran
samt uthyrningsfordon av 1967 års modell visade att drygt 60 % av dessa
fordon fick anmärkning vid besiktning. Utfallet av besiktningsverksamheten
anger sålunda klart att även nyare fordon i betydande utsträckning är
behäftade med fel, som allvarligt kan inverka på fordonens trafiksäkerhet.
NTF anför att av de fordonsdetaljer som har hög felfrekvens vid kontrollbesiktningarna
visar exempelvis strålkastare, backspeglar och bromssystem
klart förhöjda frekvenser redan efter två år. Det förtjänar framhållas att
sådana fordonsdetaljer i hög grad har med trafiksäkerheten att göra. Sveriges
Bilindustri- och Bitgrossistförening anför att de olägenheter som bilägarna
kan förorsakas genom den utvidgade besiktningsskyldigheten väl
torde kompenseras av att fordonet därigenom underhålls bättre. Bilägarnas
merkostnad får anses överkomlig.
Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation anser sig däremot kunna tolka
framlagda resultat så att förekomsten av flertalet redovisade anmärkningar
inte har något påtagligt samband med det förhållandet att fordonets ålder
vid första besiktningstillfället är två eller tre år. Det nuvarande kontrollbesiktningssystemet
medför på sina håll olägenheter för den yrkesmässiga
lastbilstrafiken. Långa väntetider vid tidsbeställning väcker missnöje och i
vissa fall blir färdvägen till en provningsstation som kan ta emot tunga lastbilar
och släpvagnar lång. Trots att dessa problem kommer att öka vid en
utvidgning av besiktningsskyldigheten vill organisationen inte motsätta sig
förslaget om detta anses utgöra ett värdefullt steg framåt i trafiksäkerhetsarbetet.
Biltrafikens Arbetsgivareförbund vill också framhålla att en utvidgad
kontrollbesiktningsskyldighet kommer att medföra olägenheter för trafikföretagen.
Förbundet vill dock inte, av samma skäl som Sveriges Trafikbilägares
Riksorganisation, sätta sig emot förslaget.
Motorbranschens Riksförbund anser att de resultat som från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt
nåtts genom den årliga fordonskontrollen minst av allt
kan undervärderas. Erfarenheten visar dock att denna kontroll inte eliminerar
riskerna för att speciellt äldre fordon används trots att de har från
trafiksäkerhetssynpunkt allvarliga defekter. Förbundet ställer sig därför
tveksamt till om man vid en begränsad utbyggnad av verksamheten vid
Svensk Bilprovning bör prioritera förslaget om kontrollbesiktning av två år
gamla fordon. Förbundet vill i första hand föreslå en speciell undersökning
av möjligheten och lämpligheten att alternativt införa tätare besiktningar
än en gång per år för de äldsta kontrollobjekten.
Sveriges Bilindustri- och Bilgrossistförening tar upp frågan om inte t iden
för besiktningsskyldighetens inträde bör beräknas
från dagen för första registrering och inte som f. n. ha det s. k. modellåret
13
Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
som utgångspunkt. Numera finns dagen för första registrering antecknad på
praktiskt taget alla besiktningsinstrument eller typintyg med undantag endast
för fordon som är så gamla att någon tvekan inte kan råda om att de
faller under besiktningsskyldigheten. Eftersom en bil av en viss årsmodell
kan komma att registreras och tas i bruk först en avsevärd tid efter modellårets
utgång, synes riktigare att beräkna inträdet av besiktningsskyldigheten
från första registreringsdagen.
Förslaget att fordon för brandväsendet och ambulanser
skall inställas för kontrollbesiktning inom sex månader efter närmast
föregående besiktning tillstyrks av rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsrådet,
Svensk Bilprovning, Motorbranschens Riksförbund, Sveriges
Bilindustri- och Bilgrossistförening, NTF och Svenska Transportarbetareförbundet.
Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation och Biltrafikens
Arbetsgivareförbund lämnar förslagen utan erinran.
Statens brandinspektion och Svenska kommunförbundet avstyrker däremot
förslaget. Svenska landstingsförbundet tar inte någon ställning men
anser att det redovisade underlaget för lagstiftning i enlighet med förslaget
är otillräckligt.
Rikspolisstyrelsen, Svensk Bilprovning och Motorbranschens Riksförbund
anför att de stora krav man måste ställa på utryckningsfordon som
i vissa avseenden torde vara utsatta för större påfrestningar än andra fordon
motiverar den föreslagna utvidgningen av kontrollbesiktningsskyldigheten.
Sveriges Bilindustri- och Bilgrossistf örening anför liknande synpunkter
men framhåller att kontrollbesiktningen självfallet inte kan ersätta fordonsägarens
ansvar för regelbundet underhåll som i och för sig måste ske
med tätare intervall än sex månader.
Vad gäller ambulanser anför rikspolisstyrelsen och Svensk Bilprovning
att den anmärkningsvärt höga felfrekvensen hos ambulanser utgör
ett starkt skäl för att genomföra förslaget.
Socialstyrelsen föreslår att ambulans som varit inblandad i trafikolycka
alltid skall kontrollbesiktigas innan den ånyo får brukas för sitt ändamål.
Statens brandinspektion och Svenska kommunförbundet anser att det är
tveksamt om ambulansernas trafiksäkerhet skulle öka genom tätare kontrollbesiktningar.
Det kan ifrågasättas om inte de brister beträffande trafiksäkerheten
som förekommit borde ha upptäckts redan vid typ- eller registreringsbesiktning.
I stället för ökad kontrollbesiktningsskyldighet föreslår
därför dessa remissinstanser noggrannare typ- eller registreringsbesiktning.
Enligt Svenska landstingsförbundet är underlaget för trafiksäkerhetsverkets
förslag beträffande ambulanser inte tillräckligt. Säkerhetskrav bör formuleras
så att de kan tillgodoses redan vid typ- eller registreringsbesiktning.
Normer för fordonens grundkonstruktion och utrustning bör utformas och
fastställas. Mot bakgrund av vad som förevarit finner förbundet angeläget
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
att utvecklingen av sådana normer påskyndas. En dubblering av antalet
kontrollbesiktningar kan visserligen ge underlag för specifikation av olika
krav men detta torde kunna åstadkommas i annan mindre tidskrävande
ordning.
Statens brandinspektion anför att långt ifrån alla fordon för
brandväsendet är utryckningsfordon. En skärpning av skyldigheten
att inställa fordon för kontrollbesiktning bör i vart fall omfatta endast utryckningsfordonen.
När det gäller brandfordon över huvud taget vill emellertid
brandinspektionen framhålla att sådana fordon normalt årligen endast
framförs korta sträckor. Några olyckshändelser i vilka brandfordon
varit inblandade till följd av konstruktionsfel e. d. är inte kända. Eventuellt
skärpta krav vid registreringsbesiktning samt den årliga kontrollbesiktningen
torde vara fullt tillfredsställande från trafiksäkerhetssynpunkt.
Svenska kommunförbundet har samma inställning och anför att trafiksäkerhetsverket
inte framlagt någon statistik som visar på behov av skärpt
kontrollbesiktning av brandfordon. De årliga körsträckorna för brandfordon
är mycket korta, i genomsnitt uppskattningsvis 200 mil per fordon. Brandfordonen
vårdas dessutom i regel omsorgsfullt.
Om utökad skyldighet att kontrollbesiktiga fordon införs är det enligt
flera remissinstanser av stor vikt att Svensk Bilprovning har
tillräckliga resurser för detta, så att väntetider och därmed
förenade kostnader inte behöver uppkomma. Synpunkter av sådant slag anförs
av Motororganisationernas Samarbetsdelegation, Svenska landstingsförbundet
och Biltrafikens Arbetsgivareförbund.
Svensk Bilprovning anför att bolaget f. n. förfogar över 156 bilprovningsstationer
på 149 orter. Flertalet av anläggningarna är dimensionerade
för större besiktningsvolymer än de nuvarande. På några orter är emellertid
lokalerna av sådan beskaffenhet från kapacitetssynpunkt, att en utökning
av desamma redan är planerad. Bolaget räknar med att nybyggnad eller
ombyggnad blir aktuell under de närmaste åren på ett 20-tal orter. Särskilda
åtgärder på anläggningssidan är därför inte nödvändiga vid en utökning av
besiktningsskyldigheten i enlighet med trafiksäkerhetsverkets förslag. Ökningen
av antalet besiktningar i samband med genomförandet har bolaget
beräknat till ca 10 %. Vissa av de redan planerade utbyggnaderna måste
emellertid tidigareläggas ett eller två år, om förslaget till utvidgad besiktningsskyldighet
genomförs den 1 januari 1971. Bolaget beräknar således
att ombyggnad eller nybyggnad av nio bilprovningsstationer måste komma
till utförande tidigare än vad som ursprungligen avsetts. Några praktiska
eller ekonomiska svårigheter att genomföra denna åtgärd bedömer bolaget
inte föreligga. En förutsättning härför är att slutligt beslut i frågan kan
fattas under första halvåret 1970. Byggnadskostnaderna för dessa nio anläggningar
har beräknats till ca 11 milj. kr. Härtill kommer kostnaderna
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
för teknisk utrustning, som kan uppskattas till ca 1,5 milj. kr., och för
vilken likaledes en tidigareläggning av anskaffningen med ett å två år blir
nödvändig. Den ökade besiktningsvolymen, som blir en följd av förslagets
genomförande, kräver viss utökning av besiktningspersonalen. Denna består
f. n. av ca 580 bilprovare och 375 besiktningsmän. Det ökade behovet
av teknisk personal vid bilprovningsstationerna har bolaget beräknat till
ca 6 %, eller ca 60 man. Dessutom kan viss mindre förstärkning av den
administrativa personalen visa sig nödvändig. Några svårigheter att rekrytera
och utbilda erforderlig personal torde enligt bolagets bedömning inte
föreligga. En utvidgad kontrollbesiktning för brandfordon och ambulanser
påverkar endast obetydligt den totala besiktningsvolymen och medför således
inte några kapacitetssvårigheter.
Inskränkningar i trafik med tyngre lastbilar
I en del länder har införts förbud mot viss lastbilstrafik under hårt trafikerade
veckoslut. Så har skett i bl. a. Västtyskland, Österrike, Frankrike,
Schweiz och Italien.
I Västtyskland tillämpades veckoslutsförbudet första gången under år
1969. Förbudet gällde de fem veckosluten under tiden den 27 juni till den 27
juli, fredagar klockan 15.00—22.00, lördagar klockan 6.00—24.00 och söndagar
klockan 0.00—22.00. Förbudet omfattade lastbilar med 7,5 tons totalvikt
och däröver jämte släpvagn och hänförde sig till närmare angivna
större vägar.
Jämförelser med tidigare år, då förbud inte gällt, visar att framkomligheten
ökat genom att trafiken blivit mer störnings- och stockningsfri och
att antalet svåra olyckor minskat. Nämnas bör att antalet dödsoffer minskat
med 11 % under förbudstiden (i delstaten Hessen, den enda från vilken
definitiv statistik föreligger). Preliminära siffror från andra delstater
ger minskning av samma storleksordning i antalet förolyckade, detta trots
högre trafikvolymer. Några större problem i fråga om varutillförsel m. m.
har inte noterats. Erfarenheterna är så goda att man för sommaren 1970
planerar en utvidgning av veckoslutsförbuden.
I Österrike, där man har förbud mot viss lastbilstrafik lördagar efter
klockan 15.00 och söndagar, uppges restriktionerna ha fungerat väl. Intrycket
är att förbudet bidragit till större framkomlighet och säkerhet i
trafiken utan att ha gett anledning till några försörjningssvårigheter.
Också i Frankrike, där vissa i olika delar av landet varierande restriktioner
i lastbilstrafiken tillämpats, är erfarenheterna så goda att man avser
att fortsätta. Man undersöker möjligheterna att skapa restriktioner som
överensstämmer med grannländernas, framför allt Västtysklands.
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 109 år 1970
Även i vårt land har frågan om förbud mot lastbilstrafik vissa veckoslut
i olika sammanhang aktualiserats.
Olycksstatistiken visar att de tunga lastbilarnas delaktighet i trafikolyckor
är väsentligt större än deras andel i fordonsparken och att de tunga
lastbilarnas delaktighet i dödsolyckor är väsentligt större än personbilarnas
i förhållande till trafikarbetet.
I diskussionen har särskilt framhållits att under högtrafiktider vid veckosluten
sommartid och vid större helger personbilstrafiken är särskilt
stark. Vid sådana högtrafiktider leder en uppblandning av personbilstrafiken
med en mera långsamtgående trafik av framför allt tyngre lastbilar
och lastbilskombinationer till påtagliga störningar. Minskad framkomlighet,
trafikstockningar och trafikolyckor blir ofta följden.
Frågan om eventuella förbudsåtgärder i vårt land måste ses mot bakgrunden
av väntad trafikutveckling. Prognoserna visar på en fortsatt kraftig
ökning av bilparken. Fjärrtransporterna med lastbil har beräknats kommat
att i genomsnitt tre- eller fyrfaldigas under perioden 1966—1985, medan
närtransporterna beräknas fyr- eller femfaldigas. Det ökade transportarbetet
åstadkommes genom insättande av större lastbils- och släpvagnsenheter,
större årliga körlängder, större antal enheter och ett effektivare utnyttjande
av lastförmågan.
På personbilssidan har man f. n. en genomsnittlig årlig trafikökning av
drygt 5 %. I fråga om denna ökning bör märkas att den är större på starkare
trafikerade vägar, framför allt på riksvägarna. Den ökade fritiden
och högre standarden leder till att personbilstrafiken under helger och
veckoslut ökar kraftigare än den genomsnittliga. Mot bakgrund av de sålunda
bedömda tendenserna inom trafikutvecklingen kommer de problem
som här behandlats att allt mer accentueras.
Vissa åtgärder har vidtagits för att på frivillighetens väg minska friktionerna
mellan lastbilstrafiken och personbilstrafiken. Bl. a. har Svenska
Åkeriförbundet och senare Landsvägstrafikens Samarbetsdelegation ■— som
består av representanter för Biltrafikens Arbetsgivareförbund, Svenska
Transportarbetareförbundet, Svenska Åkeriförbundet, AB Svenska Godscentraler,
ASG:s Transportörsförening, AB Godstrafik & Bilspedition och
Bilspeditions Transportörsförening — rekommenderat företag och anställda
att undvika körningar på söndagar och vid veckoslut. Senast inför påsken
1970 har samarbetsdelegationen utfärdat en sådan rekommendation.
I rundskrivelsen som åtföljer rekommendationen anges att rekommendationen,
som i första hand motiveras av den instundande påskhelgen, därjämte
har karaktären av mera generella riktlinjer för den berörda lastbilstrafiken
under helger och veckoslut. Dessa riktlinjer kan, sägs det vidare,
när så visar sig nödvändigt, kompletteras med särskilda tilläggsrekommendationer
avseende förhållandena under semesterperioder och större helger
etc.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
17
Enligt 61 § 1 mom. VTF kan trafiknämnd utfärda trafikreglerande föreskrifter
av olika slag beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän
plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom nämndens verksamhetsområde.
Nämnden kan sålunda bl. a. meddela förbud mot viss trafik,
ge föreskrift om inskränkning av trafiken beträffande fordon av visst slag
eller fordon med last av viss beskaffenhet eller föreskriva andra särskilda
åtgärder för reglering av trafiken. Länsstyrelsen kan utan hinder av dessa
bestämmelser meddela tillfälliga föreskrifter som fordras på grund av
tjällossning och andra liknande förhållanden. Dispenser kan ges enligt
särskilda regler.
Straffet för överträdelse av lokal trafikföreskrift är enligt 68 § böter,
högst 500 kr., om det inte är fråga om överträdelse av bl. a. förbud mot
trafik med motordrivet fordon, vilket straffas med dagsböter.
Av visst intresse kan vara att beröra vissa andra bestämmelser i VTF.
I 54 § 1 mom. ges bestämmelser om det högsta axel- eller boggitryck eller
den högsta bruttovikt som ett motorfordon får ha för att få användas på
allmän väg, gata eller annan allmän plats. Dessa bestämmelser har getts i
första hand för att hindra direkta skador på vägnätet. I 57 § 1 mom. ges
förbud mot att befordra last som väger mer än vad som för fordon eller
därtill kopplat fordon fastställts som dess maximilast. Har maximilasten
eller det för färd på vägen högsta tillåtna axel- eller boggitrycket överskridits
får polisman under vissa förutsättningar hindra fortsatt färd.
Straffbestämmelserna för brott mot 54 § 1 mom. och 57 § 1 mom. ges i
67 § tredje stycket. Ägaren av fordonet straffas med dagsböter, om han inte
kan visa att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma förseelsen.
Även föraren är förfallen till sådant straff, om han känt till eller
bort känna till hindret för fordonets brukande. Den som medverkar till
gärning som nu sagts kan dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Skolskj utsning
Kostnaderna för skolskjutsning bestrids av vederbörande kommun. För
anordnandet av skolskj utsningen svarar närmast skolstyrelserna. I den mån
man som skolskjuts använder bil, som jämte förare tillhandahålls mot ersättning,
är förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. (YTF) tillämplig beträffande använda fordon och rätten att
föra dessa. Likaså gäller olika med stöd av YTF utfärdade föreskrifter.
Även i fråga om kontrollbesiktning finns särskilda bestämmelser för fordon
som används för yrkesmässig personbefordran. Sådan skolskjutsning som
bedrivs av kommun i egen regi faller emellertid utanför dessa bestämmelser.
Av de bestämmelser som gäller yrkesmässig trafik kan här nämnas föl -
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
jande. I syfte att förbilliga skolskjutsningen har dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdat särskilda föreskrifter, som innebär undantag
från eljest gällande normer för bestämmande av det högsta antal passagerare
som får transporteras med bil i yrkesmässig trafik. Enligt dessa
föreskrifter, som bygger på ett system med poängberäkning, kan fler barn
få transporteras med en bil i samband med skolskjutsning än vad som eljest
är medgivet. Enligt en särskild kungörelse (1958:257) får personbil
användas för yrkesmässig trafik endast om den är försedd med mellanvägg
av splitterfritt glas. I de fall personbil nästan uteslutande används för skolskjutsning
kan ges dispens från denna föreskrift. Beträffande skolskjuts
gäller enligt anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att dörrlås,
som ej manövreras från förarplatsen, bör kompletteras med sådan säkerhetsanordning
att dörren inte kan öppnas ofrivilligt. Om sådan anordning
inte finns, skall dörrlåshandtagen vara så anordnade invändigt att låsen
kan öppnas endast för tryck uppåt. Enligt samma anvisningar skall skolskjuts
såväl framtill som baktill vara försedd med löstagbar skylt av särskilt
föreskrivet utseende.
Vidare skall nämnas att YTF (25 och 27 §§) innehåller bestämmelser om
särskild prövning av fordon och särskilda kompetenskrav för förare i yrkesmässig
trafik. I fråga om rätten att föra fordon i sådan trafik har år
1967 (prop. 1967: 55, 3LU 31, rskr 209) antagits nya principer, men tiden
för genomförandet av dessa har ännu inte fastställts. Enligt 24 § 1 mom.
andra stycket VTF skall fordon, som används för yrkesmässig personbefordran,
kontrollbesiktigas varje år oavsett ålder.
Utredningen föreslår eller rekommenderar en råd olika åtgärder med
syfte att öka trafiksäkerheten i samband med skolskjutsning. Av dessa kan
bär nämnas följande.
Utredningen rekommenderar att frågorna om skolskjutshållplatsernas
placering, utformning, utmärkning och underhåll ägnas tillräcklig uppmärksamhet
av bl. a. skolstyrelser och väghållare. I fråga om planeringen
av skolgårdarna med hänsyn till skolskjutsarna betonas vikten av att man
i största möjliga utsträckning åstadkommer trafikseparering. Utredningen
framhåller också betydelsen av att skolan medverkar till att ordningen
kring skolskjutsarna upprätthålls och till att eleverna, när så anses lämpligt,
får bestämda platser i sin skolskjuts. Vidare understryker utredningen
betydelsen av att skolmyndigheterna planerar skolskjutsverksamheten
i samråd med andra kommunala organ, som kan ha intresse av
transporter. Utredningen anser också att en intensifierad undervisning för
eleverna om vad som skall iakttas i samband med skolskjutsning är av
värde.
I betänkandet föreslås att bestämmelserna om fordon i yrkesmässig trafik
skall tillämpas beträffande alla fordon som huvudsakligen används för
skolskjutsning. Andra förslag är att vänster dörrarna på skolskjuts skall va
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
ra effektivt spärrade under själva transporten och att mellanvägg skall
vara borttagen i taxibil, som huvudsakligen används för transport av skolbarn.
Användandet av säkerhetsbälte bör vara obligatoriskt för framsätespassagerare
och minimiåldern för sådan passagerare bör vara tio år. I fråga
om utmärkningen av skolskjutsar föreslår utredningen en undersökning av
lämplig expertis. Särskilda bestämmelser om hastighetsbegränsning eller
stopplikt anses inte påkallade.
Det bör enligt utredningen åligga förare av skolskjuts att stiga ur fordonet
och se till att passagerare, som lämnar skjutsen, inte korsar vägen
förrän detta är riskfritt. Föraren bör också vara skyldig att ta del av den
trafiksäkerhetsinformation som lämnas i fråga om skolskjutsning.
Möjligheterna för föräldrar och andra att mot ersättning utföra kompletterande
skolskjuts bör enligt utredningen förbättras genom att kungörelsen
(1968: 462) med vissa bestämmelser om kompletteringstrafik med
personbil görs tillämplig beträffande sådan skolskjuts. Förslaget innebär
ett undantag från föreskrifterna i YTF om särskild prövning av fordon och
förare i yrkesmässig trafik. Slutligen föreslår utredningen att möjligheterna
att använda buss som taxi skall förbättras.
Remissorganen är i huvudsak positivt inställda till utredningens förslag
och rekommendationer. I många yttranden framhålls angelägenheten av att
åtgärder vidtas för att öka säkerheten för barnen i samband med skolskjutsning.
När det gäller frågan om skyldighet för föraren att övervaka
barnen, t. ex. när de skall passera vägen efter att ha stigit av skolskjuts,
reser dock flera remissorgan invändningar. Bland de andra synpunkter
som förs fram i anslutning till utredningens rekommendationer kan nämnas
trafiksäkerhetsverkets uttalande, att bestämmelserna om kontrollbesiktning
av fordon i yrkesmässig trafik bör gälla i fråga om alla fordon
som används för skolskjutsning. Statens handikappråd och De handikappades
riksförbund för fram en råd påpekanden och förslag som gäller transport
av handikappade skolbarn. Även socialstyrelsen påpekar att sådana
transporter kräver särskilda åtgärder.
Departementschefen
Kontrollbesiktning
Den allmänna årliga kontrollbesiktningsskyldigheten gäller fr. o. in. år
1965 och avsåg under första året fordon som var fem år gamla. Året därpå
sänktes åldersgränsen till fyra år och fr. o. m. den 1 januari 1967 till
tre år. Kontrollbesiktningsskyldigheten hade då fått den omfattning som
regering och riksdag förutsatte när bestämmelserna infördes.
De erfarenheter som vunnits under de gångna åren visar att den allmänna
kontrollbesiktningen haft stor betydelse i trafiksäkerhetsarbetet. Av ytt
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
randet från Svensk Bilprovning framgår att anmärkningar vid besiktningen
till betydande del avser fordonsdetaljer som är väsentliga från trafiksäkerhetssynpunkt,
t. ex. strålkastare och bromsar. Anmärkningarna föranleder
i de flesta fall att felen blir avhjälpta och fordonen godkända vid
förnyad besiktning. I andra fall blir följden att en sanering av landets fordonspark
kommer till stånd i och med att de sämsta fordonen blir utmönstrade.
Praktiskt taget samtliga övriga remissinstanser är också av uppfattningen
att den årliga kontrollbesiktningen i väsentlig grad höjer trafiksäkerhetsstandarden
hos fordonsparken. De i viss mån kritiska synpunkter
och de förslag till förbättringar som trafiksäkerhetsrådet lägger fram
synes knappast vara av den art att de kan föranleda några åtgärder inom
det nuvarande systemets ram. Frågan om att åstadkomma en garanti för
att påpekande i samband med besiktningsgodlcännande verkligen blir föremål
för åtgärd prövades sålunda under förarbetena till nu gällande regler
men ansågs inte möjlig att lösa (se prop. 1964: 132 s. 26 och 61). De synpunkter
som då anlades torde alltjämt ha giltighet. Inte heller synes möjligt
med hänsyn till bl. a. övervakningssvårigheterna och andra praktiska
problem att utan grundliga överväganden införa skyldighet att inställa fordon
som skadats vid trafikolycka för kontrollbesiktning.
Svensk Bilprovnings omfattande besiktningsverksamhet har också medfört,
att det i takt med den ökande tillgången på statistiskt primärmaterial
blivit möjligt att lämna en alltmer detaljerad redovisning av den svenska
fordonsparkens tillstånd från trafiksäkerhetssynpunkt. Den positiva betydelsen
av detta har betonats av flera remissinstanser.
Som framgår av det material som trafiksäkerhetsverket åberopat och
av vad Svensk Bilprovning anfört i sitt remissyttrande har den statistiska
redovisning som skett av undersökningsresultaten vid registreringsbesiktning
klart ådagalagt att också fordon som är yngre än tre år i betydande
utsträckning är behäftade med fel som allvarligt kan inverka på fordonens
trafiksäkerhet. Av personbilar av 1966 års modell som registreringsbesiktigades
under år 1968 kunde sålunda endast 34,8 % godkännas utan anmärkning,
medan 29,1 % måste helt underkännas. Motsvarande procentsatser
för 1967 års modell var 52,7 resp. 18,4. Uteblivet godkännande har
i vissa fall kunnat bero på fel som uppstått i samband med den ändring som
föranlett registreringsbesiktningen. För mars månad 1968 har resultaten
redovisats med bortseende från sådana fel som därvid visar sig ha spelat
en obetydlig roll. De av Svensk Bilprovning redovisade undersökningsresultaten
från olika slag av besiktningar år 1969 ger också belägg för att
hälften eller fler (46,6—60 %) av bilar i åldern två till tre år är behäftade
med sådana fel att de inte utan anmärkning kan godkännas eller måste
underkännas.
Det anförda ger klart vid handen, att trafiksäkerhetsverkets framställning
är väl underbyggd från trafiksäkerhetssynpunkt. Med något enstaka
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
21
undantag tillstyrker remissinstanserna också förslaget. Enligt min uppfattning
är det angeläget att den föreslagna reformen genomförs så snart som
möjligt.
Såsom vissa remissinstanser anfört är en förutsättning för att kontrollbesiktningsskyldigheten
skall kunna utvidgas att Svensk Bilprovning har
tillräckliga resurser för detta. Av bolagets remissyttrande framgår att
man beräknar ökningen av antalet besiktningar till 10 %. Denna ökning
föranleder enligt bolagets bedömning inte några särskilda åtgärder på anläggningssidan,
utöver att redan förut planerade utbyggnader i vissa fall
måste tidigareläggas ett eller två år. En sådan ändring av planerna väntas
dock inte medföra några praktiska eller ekonomiska problem. Bolaget beräknar
att personalstyrkan måste ökas med omkring 60 man. Några svårigheter
att rekrytera och utbilda denna personal torde inte uppstå. Det
anförda ger vid handen att den föreslagna utvidgningen av kontrollbesiktningsskyldigheten
utan svårighet låter sig genomföras.
Jag förordar att skyldigheten att inställa fordon som avses i 24 § 1 mom.
tredje stycket VTF till kontrollbesiktning utvidgas till att gälla också fordon
som är två år gammalt. Hur fordonets ålder skall bestämmas bör anges
på samma sätt som hittills i 54 a § VTK. Av 24 § 1 mom. tredje stycket
VTF bör framgå att kontrollbesiktning första gången skall ske tidigast under
andra kalenderåret efter det då fordonet tillverkades.
När det gäller utryckningsfordon såsom ambulanser och brandfordon
har man anledning att ställa särskilda krav i fråga om fordonens beskaffenhet
och utrustning. Detta sammanhänger med de företräden i fråga om
hastigheter och i andra hänseenden som tillkommer utryckningsfordonen
och som — då de utnyttjas — leder till dels särskilda påfrestningar för fordonen
själva, dels betydande ingrepp i trafikens normala gång på ett sätt
som skapar faromoment av olika slag.
Sedan det i olika sammanhang konstaterats att ambulansfordonen inte
alltid uppfyller de krav som bör ställas på dem och då det allmänt sett är
angeläget att tillräckliga garantier skapas för att utryckningsfordon över
huvud är i ett tillfredställande skick uppdrog Kungl. Maj :t den 12 september
1969 åt trafiksäkerhetsverket att utreda behovet från trafiksäkerhetssynpunkt
av särskilda föreskrifter om utryckningsfordonens beskaffenhet
och utrustning och av skärpta bestämmelser om fortlöpande kontroll
av sådana fordon.
Trafiksäkerhetsverket har i sin framställning anfört att det finns visst
material som talar för att det är motiverat med en tätare kontrollbesiktning
av fordon för brandväsendet och av ambulanser än som nu sker. Verket
föreslår att sådana fordon i fortsättningen skall inställas för kontrollbesiktning
sex månader efter närmast föregående besiktning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser
utom tre. Mot bakgrund av de särskilda förhållanden under
vilka brand- och ambulansfordon används finner jag goda skäl tala för att
den föreslagna utvidgningen av kontrollbesiktningsskyldigheten införs. De
tre remissinstanser som har erinringar mot förslaget anser bl. a., att eu
noggrann typ- eller registreringsbesiktning enligt klara föreskrifter skulle
leda till bättre resultat än en utvidgad kontrollbesiktningsskyldighet. Enligt
min mening torde både tätare kontrollbesiktningar och noggrann typeller
registreringsbesiktning utgöra verkningsfulla medel för att göra utryckningsfordonen
så trafiksäkra som möjligt. Hur noggranna typ- och
registreringsbesiktningarna än görs krävs det emellertid att föreskrifterna
om dessa fordons beskaffenhet och utrustning är tillfredsställande.
Som jag nyss nämnt har trafiksäkerhetsverket i uppdrag att utreda behovet
av särskilda föreskrifter i dessa hänseenden. Först när resultatet av
den utredningen föreligger kan ställning tas till därmed sammanhängande
frågor om typ- eller registreringsbesiktning.
Jag anser, att en utvidgad kontrollbesiktning bör omfatta de ambulanser
och brandfordon som redan enligt gällande bestämmelser är föremål för eu
strängare reglering i kontrollbesiktningshänseende än vanliga motorfordon
och släpfordon. Jag är däremot inte beredd att nu förorda att ambulans
som varit inblandad i trafikolycka på grund därav skall kontrollbesiktigas.
Svensk Bilprovning har förklarat att den ökning av besiktningsvolymen
som förslaget i denna del innebär inte förorsakar några svårigheter.
Jag förordar att 24 § 1 mom. första stycket VTF ändras så, att registrerat
motorfordon och registrerat släpfordon som är inrättat uteslutande för
brandväsendet eller för transport av sårade eller sjuka eller som används
uteslutande för brandväsendet och är försett med beteckning därom skall
inställas för kontrollbesiktning inom sex månader efter närmast föregående
besiktning.
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.
Jag kommer i det följande vid behandlingen av skolskjutsningen att ta
upp ytterligare en fråga om kontrollbesiktning.
Inskränkningar i trafik med tyngre lastbilar
Fordonsparkens snabba tillväxt ökar trängseln på vägarna. Lastbilstrafikens
långsammare trafikrytm skapar härvid speciella problem. Särskilt
vid högtrafiktider har blandningen av lastbilar och personbilar visat sig
menligt påverka såväl framkomlighet som säkerhet i trafiken. Mot bakgrunden
härav har i vissa länder genomförts inskränkningar i lastbilstrafiken
under tider då hård belastning av vägarna kan förväntas. Förbud,,
utformade på olika sätt, har införts i bl. a. Frankrike, Västtyskland och:
23
Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
Österrike. Med hänsyn bl. a. till lastbilstrafikens nyttobetonade karaktär
har förbuden i princip hänförts till veckoslut och helgdagar.
Också i Sverige har frågan om inskränkningar i lastbilstrafiken diskuterats.
Som skäl för att införa förbud under hårt trafikerade veckoslut och
helgdagar har åberopats statistiska uppgifter om lastbilarnas olycksbenägenhet
och de konsekvenser i form av minskad framkomlighet och större
olycksrisker som personbilstrafikens uppblandning med särskilt den tyngre
långsamtgående lastbilstrafiken för med sig.
När det gäller frågan om lastbilarnas direkta delaktighet i trafikolyckor,
tyder statistiken klart på att lastbilarna är delaktiga i fler allvarliga olyckor
än andra bilar. Detta gäller särskilt dödsolyckorna. Av särskilt intresse
i sammanhanget är de preliminära uppgifterna från Västtyskland där
antalet dödade under veckosluten med lastbilsförbud sommaren 1969 trots
ökad trafikintensitet minskade med omkring 11 % i förhållande till motsvarande
tider sommaren 1968, då sådant förbud inte fanns. Från erfarenhetsmässiga
utgångspunkter torde man vidare kunna konstatera att särskilt
de tyngre och långa lastbilarna eller fordonskombinationerna i hög
grad stör trafikrytmen när trafiken är livlig och därigenom skapar en irritation
som i vissa fall medför risktagande och mindre omdömesgill körning.
Antagandet att de olyckor som vid högtrafiktider blir en följd av
den blandade trafiken inte enbart är sådana där lastbilar är direkt inblandade
saknar därför enligt min mening inte fog.
Givetvis har också framförts skäl, som talar emot ett införande av förbud
mot lastbilstrafik under vissa perioder. Det har åberopats att vissa
olägenheter och vissa ekonomiska förluster kan uppstå för näringslivet.
Vidare har anförts att försörjningen med livsmedel, som lätt förstörs, kan
försvåras. Vissa företag med kontinuerlig drift och med behov av mycket
täta råvaruleveranser anses kunna få svårigheter. Det har därjämte gjorts
gällande att ett förbud som endast avser vissa mera trafikerade vägar —
och något annat torde i praktiken inte kunna komma i fråga — kan medföra
att den tunga trafiken söker sig ut på det sekundära vägnätet, vilket
från flera synpunkter kan te sig diskutabelt.
Erfarenheterna från Västtyskland av förbud av det slag som här avses
är goda och styrker inte farhågorna att lastbilstrafiken vid förbud på
större vägar söker sig ut på de mindre vägarna. Problemen med transporter
som oundgängligen måste utföras har kunnat bemästras i Västtyskland.
I Sverige torde de kunna lösas genom dispenser. De negativa ekonomiska
verkningarna för näringslivet, som givetvis måste vägas mot de vinningar
som kan göras från trafiksäkerhetssynpunkt, synes bli relativt begränsade
om, som man kan förutsätta, förbud aktualiseras i huvudsak endast under
högtrafiktider vid vissa veckoslut och större helger.
Behovet av direkta förbud mot tyngre lastbilstrafik är naturligtvis bero -
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
ende av de möjligheter som finns att i andra former komma till rätta med
härmed sammanhängande problem.
Under föregående år har Svenska Åkeriförbundet och sedermera också
Landsvägstrafikens Samarbetsdelegation manat företagen att undvika söndags-
och helgdagskörning. Samarbetsdelegationen har nyligen utfärdat en
ny sådan rekommendation. Denna, som i första hand motiverats av påskhelgen,
har därjämte karaktären av mera generella riktlinjer för den berörda
lastbilstrafiken under helger och veckoslut. Enligt rundskrivelsen
kan dessa riktlinjer, när så visar sig nödvändigt, kompletteras med särskilda
tilläggsrekommendationer avseende förhållandena under semesterperioder
och större helger etc.
Till förhållanden som måste beaktas vid prövning av frågan om visst förbud
mot lastbilstrafik hör också trafikutveckling m. m. Fj ärrtransporterna
med lastbil har beräknats komma att tre- eller fyrfaldigas under perioden
1966—1985, medan närtransporterna beräknats fyr- eller femfaldigas. Bilparken
väntas öka kraftigt. Den fortgående välståndsökningen har lett till
och kommer att leda till ökat personbilsinnehav. Personbilarnas antal uppgick
år 1950 till ca en kvarts miljon och år 1969 till ca 2 miljoner. Resultat
av välståndsökningen är också mera fritid för den enskilde individen
och större resurser att utnyttja denna fritid. En ökad personbilstrafik
under veckoslut och helger med inslag av räit många oerfarna personbilsförare
hör uppenbarligen till framtidsbilden. Jag finner det vara en
angelägen uppgift för samhället att tillse att denna veckosluts- och helgtrafik
blir så störnings- och därmed olycksfri som möjligt. Gemensamma
insatser ger här liksom i övrigt när det gäller att främja trafiksäkerheten
bästa resultatet. Med fog kan emellertid hävdas att statsmakterna med kort
varsel bör kunna vidta åtgärder som säkerställer den trafikseparering som
trafiksäkerheten påkallar.
Åtgärder av angivet slag kan knappast grundas på gällande bestämmelser.
Även om förbud av sådant slag skulle kunna meddelas som lokala trafikföreskrifter
enligt 61 § VTF torde det från flera synpunkter vara olämpligt att
genom sådana lokala föreskrifter söka åstadkomma den mera generellt syftande
trafikreglering som här avses. Jag förordar därför att en särskild bestämmelse
införs i VTF, enligt vilken Kungl. Maj :t får rätt att meddela
förbud mot trafik med tyngre lastbilar för viss tid. Härigenom skapas författningsmässiga
förutsättningar för ett snabbt ingripande, om exempelvis
frivilliga aktioner inte skulle leda till avsett resultat.
Ett sådant bemyndigande bör av Kungl. Maj :t i en första omgång, när
så befinnes påkallat, utnyttjas till utgången av år 1972. I första hand bör
emellertid närmare bedömas de möjligheter som finns att nå resultat genom
berörda parters egna åtgärder. Detta blir beroende av i vad mån utfärdade
rekommendationer dels blir tillräckligt konkreta och tillräckligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
25
beaktar personbilstrafikens behov, dels blir mer allmänt respekterade. Härvidlag
är det för såväl trafikintressenterna som det allmänna angeläget att
en ordentlig utvärdering kommer till stånd i fråga om de effekter i olika
hänseenden som eventuellt vidtagna åtgärder får.
Om det visar sig att det inte går att komma fram till en tillfredsställande
ordning genom frivilliga åtgärder, kan Kungl. Maj :t med stöd av det
begärda bemyndigandet i lämplig utsträckning meddela förbud mot trafik
med tunga lastbilar främst i samband med större helger, mera trafikbelastade
veckoslut under semesterperioder och liknande.
I den utsträckning åtgärder för en sådan trafikreglering kommer till stånd
genom det allmänna bör de för den här aktuella tidsperioden ses som en
försöksverksamhet, som kan ge erfarenheter av värde för handlandet på
något längre sikt. Härav följer att även i detta fall inskränkningars verkan
på trafik och olycksfrekvens etc. noggrant bör följas upp. Likaså bör undersökas
vilka olägenheter inskränkningarna medför för den berörda lastbilstrafiken.
Med hänsyn till eventuella åtgärders karaktär av försöksverksamhet bör
bestämmelser om förbud mot lastbilstrafik kunna meddelas inte bara vid erfarenhetsmässigt
mera belastade helger och veckoslut utan även i mera begränsad
utsträckning vid veckoslut med mera normal trafik. Härigenom kan
underlag erhållas för olika jämförande analyser.
I fråga om utformningen av det begärda bemyndigandet bör i VTF införas
en ny bestämmelse — 54 a § — enligt vilken Kungl. Maj :t får meddela förbud
mot trafik med lastbil, med eller utan tillkopplat fordon, om totalvikten
för bilen eller kombinationen överstiger 7 ton. Förbud bör få meddelas
för viss tid och avse hela riket eller del därav.
I VTF finns visserligen en gräns mellan lätta och tunga lastbilar vid 3,5
tons totalvikt. Att ta denna gräns som utgångspunkt för ett förbud har emellertid
bedömts innebära svårigheter för lastbilsnäringen som inte utan vidare
motiveras av de trafiksäkerhetsvinster som uppnås. Jag har därför stannat
för att förorda den angivna gränsen vid 7 tons totalvikt. En sådan gräns
innebär att av lastbilsparkens ca 140 000 fordon knappt hälften kommer att
beröras av bemyndigandet.
För att undvika den tolkningen att andra föreskrifter, t. ex. lokala trafikföreskrifter,
med strängare bestämmelser angående högsta tillåtna totalvikt
blir utan verkan under tid, då av Kungl. Maj :t meddelat förbud gäller, bör
av 54 a § klart framgå att längre gående inskränkningar i fråga om trafik
med lastbil eller med lastbil och därtill kopplat fordon ej berörs.
Med det angivna bemyndigandet omfattas även utländska lastfordon. Ett
icke obetydligt antal sådana trafikerar dagligen svenska vägar. Det helt övervägande
antalet av dessa fordon utgörs av tyngre fordonskombinationer.
Några vägande skäl att behandla dem annorlunda än svenskregistrerade för
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
don föreligger inte, när det gäller tillämpningen av förbudsbestämmelser.
Konsekvensen skulle annars kunna bli en viss snedvridning i konkurrenssituationen
mellan svenska och utländska fordon.
Enligt det förordade bemyndigandet kan eventuell föreskrift om förbud
avse hela riket eller del därav. Närmast ifrågakommer givetvis mera trafikerade
vägar såsom europavägar och andra riksvägar. De föreskrifter som
meddelas får innehålla närmare preciseringar härvidlag, varvid även regionala
avgränsningar kan tänkas.
Enligt bemyndigandet skall de bestämmelser som meddelas avse viss tid. I
detta ligger i första hand att bestämmelserna skall preciseras i fråga om de
helg- och veckoslutsdagar som avses. I fråga om veckosluten kommer övervägandena
närmast att gälla tider under senare delen av fredagar samt lördagar
och söndagar. Av bestämmelserna skall framgå under vilka delar av
dygnet förbudet gäller.
I vilka fall dispens skall kunna medges får anges i de kungörelser varigenom
Kungl. Maj :t meddelar förbud enligt 54 a § VTF. Från förbud bör
undantas utryckningsfordon under utryckning, bärgningsbilar och bilar
som används av brandväsendet vid eldfara m. fl. fordon. Vidare bör möjlighet
finnas till dispens för sådana transporter, som på grund av godsets
beskaffenhet eller av andra speciella skäl inte rimligen kan anstå. Prövningen
av sådana dispensärenden bör lämpligen läggas på länsstyrelserna.
För att underlätta handläggningen och trygga enhetlighet i bedömningen bör
direktiv utfärdas av Kungl. Maj :t i samband med att förbud meddelas.
Ett åsidosättande av förbud som meddelas med stöd av 54 a § bör föranleda
dagsböter. Straffbestämmelsen bör tas in i 67 § VTF. Liksom i fråga
om viktöverskridanden som avses i 54 § 1 mom. och 57 § 1 mom. VTF bör
bestämmelsen i 67 § tredje stycket om ägaransvar gälla också vid överträdelse
av förbud enligt 54 a §. För viktöverskridanden som avses i 54 §
1 mom. och 57 § 1 mom. är ansvar för medverkan infört. Samma regel bör
gälla vid förseelse mot förbud enligt 54 a §.
Särskild bestämmelse om hur det skall förfaras med fordon som påträffas
på väg som omfattas av förbud torde inte behövas. Det torde följa av
allmänna regler att — liksom i andra, liknande situationer —- föraren av
sådant fordon är skyldig att, efter polismans anvisningar, på lämplig plats
föra fordonet av väg som omfattas av förbudet.
I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om en annan ändring
i 67 § VTF. Straffbestämmelserna i tredje stycket i dess nuvarande lydelse
avser endast lastat fordon. Det har emellertid visat sig att brott mot bestämmelserna
om högsta tillåtna bruttovikt m. m. i 54 § 1 mom. också sker
med olastat fordon. Även sådana fall bör givetvis omfattas av straffbestämmelsen.
En därav betingad jämkning av lydelsen i 67 § tredje stycket har
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
27
skett. Genom hänvisningen i 68 § till 67 § utvidgas straffbarheten på samma
sätt vid brott mot lokala trafikföreskrifter.
De här föreslagna bestämmelserna bör träda i kraft snarast möjligt.
Skolskjutsning
Vad som anförts i skolskjutsutredningens inledningsvis redovisade betänkande
och i remissyttrandena över detta har övertygat mig om att åtgärder
är påkallade för att öka trafiksäkerheten i samband med skolskjutsning.
En av de åtgärder som jag funnit lämplig i detta syfte innebär utvidgning
av kontrollbesiktningsskyldigheten enligt 24 § VTF. Över denna författningsändring
torde riksdagens yttrande inhämtas. I övrigt kräver de åtgärder
som jag ämnar föreslå inte riksdagens medverkan. För sammanhangets
skull vill jag dock upplysningsvis redogöra även för mina överväganden
i övrigt.
Med skolskjutsning hör förstås av det allmänna för ändamålet ordnade
transporter till och från skolan av elever i grundskola, yrkesskola, fackskola,
gymnasium och motsvarande skolformer. I begreppet bör dock inte innefattas
transporter med sådana ordinarie, kollektiva transportmedel som buss i
linjetrafik, järnväg, spårväg och tunnelbana. Metoderna att förhindra trafikolyckor
vid dessa transporter får tas upp som ett led i det allmänna trafiksäkerhetsarbetet
och vid bedömningen i stort av vilka åtgärder som erfordras
till skydd för barnen i trafiken. Inte heller bör i begreppet skolskjutsning
ingå transporter som ordnas för särskilda tillfällen, såsom studieresor
e. d.
Det förekommer också att transporter av barn till och från barnstugor
ordnas genom det allmännas försorg. Det är visserligen inte fråga om skolskjutsning
i egentlig mening men samma intresse av säkerhet i transporterna
gör sig gällande även här. Vad jag anför i det följande om skolskjutsning
äger alltså motsvarande tillämpning i fråga om liknande transporter
av barn till och från barnstugor. I fråga om skolstyrelsernas åliggande gäller
därvid att dessa i stället skall fullgöras av det kommunala organ som
svarar för barnstugeverksamheten.
Ett första villkor för att skolskjutsningen skall kunna fungera tillfredsställande
är att den med avseende på tidsplaner och färdvägar ordnas så
att kraven på god trafiksäkerhet tillgodoses. Vederbörande skolstyrelse bör
verka för att särskilt anordnade hållplatser för skolskjutsning utformas så
att olyckor i möjlig mån undviks. Angeläget synes mig vara att t. ex. backningsmanövrer
med fordonen underlåts på skolgårdar och andra platser,
där många barn uppehåller sig. Mycket bör kunna vinnas om skolstyrelserna
efter samråd med vederbörande trafiknämnd, polismyndighet och väghållare
för varje skolskjuts bestämmer färdväg och de platser, där på- eller
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1910
avstigning lämpligen bör ske. Härigenom kan man — i många fall utan att
särskilda hållplatser behöver anordnas — minska riskerna för barnen. Därvid
har jag också i åtanke att väghållarna, som på detta sätt kopplas in i
planeringen, vid t. ex. snöröjning kan ta särskild hänsyn till skolskjutsarna.
Undervisning för eleverna om vad som skall iakttas för att undvika
olyckor i samband med skolskjutsning bör också ha en god effekt. Skolstyrelserna
bör sörja för att sådan undervisning meddelas.
Bestämmelserna i YTF om särskilda kvalifikationer för den som skall
föra fordon i yrkesmässig trafik och om särskilt godkännande av fordon
som används yrkesmässigt för personbefordran har generellt sett tillkommit
av trafiksäkerhetsskäl. Samma är förhållandet beträffande de föreskrifter
om t. ex. fordons utrustning och högsta tillåtna antal passagerare som meddelats
med stöd av YTF. Dessa bestämmelser och föreskrifter gäller inte
1 de fall då skolskjutsningen utförs i kommunernas egen regi, eftersom det
här inte är fråga om yrkesmässig trafik. Detta är enligt min mening otillfredsställande,
eftersom det i och för sig inte finns anledning att för dessa
fall ställa lägre krav beträffande förare och fordon. Att utan vidare göra
bestämmelserna om förare och fordon i yrkesmässig trafik tillämpliga på
all skolskjutsning för vilken YTF ej redan gäller skulle dock föra för långt.
Jag tänker då främst på sådana fall, t. ex. de i YTF under 2 § första stycket
2 beskrivna, då endast några få barn befordras i personbil. Det är i första
hand när transporterna sker med större fordon och när ett större antal
barn befordras som de strängare kraven med styrka gör sig gällande. Jag
anser därför att som förare av buss vid skolskjutsning bör få användas endast
sådan person som äger rätt att föra buss i yrkesmässig trafik. Likaså
bör beträffande buss som används för icke yrkesmässig skolskjutsning ställas
kravet att den är lämplig för personbefordran i yrkesmässig trafik. Även
i fråga om kontrollbesiktning bör sådan buss likställas med fordon, som
används yrkesmässigt för personbefordran. När det gäller kontrollbesiktningen
fordras ändring av 24 § 1 mom. andra stycket VTF. Ändringen bör
utformas som ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna att bestämmelserna
om kontrollbesiktning av fordon, som i yrkesmässig trafik används
för personbefordran, skall gälla även annan bil eller annat släpfordon,
som utan att brukas i uthyrningsrörelse används för befordran av
skolelev till eller från skola eller av barn till eller från barnstuga eller liknande.
Frågan om fordonens utrustning är i sammanhanget väsentlig. Den omständigheten
att skolskjutsning avser transport av barn påkallar särskilda
regler med avvikelser från vad som gäller fordon i allmänhet eller fordon
som används för yrkesmässig trafik i andra fall.
När fordon används för skolskjutsning bör dörrarna — i den mån de inte
manövreras från förarplatsen — inte kunna öppnas ofrivilligt. En sådan
föreskrift synes väsentlig med hänsyn till att föraren inte kan hålla nog
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
grann uppsikt över barnen och att risken måste vara stor för att ett barn
under färden råkar öppna en dörr och faller ur. Ett annat faromoment utgör
avstigningen, särskilt om denna sker när fordonet stannat vid vägkanten.
För att hindra att barnen stiger av fordonet ut i passerande trafik bör
dörrarna på vänster sida inte kunna öppnas av passagerarna, när fordonet
används för skolskjutsning. Den mellanvägg av splitterfritt glas som
skall finnas i personbilar som används för yrkesmässig personbefordran
är avsedd att skydda föraren mot överfall bakifrån. Något behov härav
finns inte vid skolskjutsning och undantag från föreskriften kan också medges
beträffande bilar som nästan uteslutande används för sådana transporter.
För barn som färdas i baksätet på en personbil är riskerna särskilt stora
för att de vid häftiga inbromsningar eller kollisioner skall skadas mot
mellanväggen. Det finns alltså starka skäl som talar för att mellanvägg inte
bör finnas, när personbil används för skolskjutsning. Enligt vad trafiksäkerhetsverket
upplyst är det möjligt att montera mellanväggen så att
den vid behov lätt kan avlägsnas och sådan mellanvägg finns också i många
taxibilar. Med hänsyn till de anförda förhållandena bör eventuell mellanvägg
vara avmonterad, när fordonet används för skolskjutsning.
De i föregående stycke uppställda kraven bör utan svårighet kunna tillgodoses
beträffande fordon som mera regelbundet används för skolskjutsning.
I samband med t. ex. reparation av det ordinarie skolskjutsfordonet
kan man emellertid tvingas använda en bil, som inte uppfyller dessa krav.
Med hänsyn härtill bör det i undantagsfall vara tillåtet att utnyttja ett sådant
fordon.
Säkerhetsbältets förebyggande effekt har ägnats stor uppmärksamhet i
betänkandet och remissyttrandena. Jag instämmer i utredningens och flertalet
remissorgans uppfattning att det inte är realistiskt med en föreskrift
om säkerhetsbälte för samtliga passagerare i baksätet med hänsyn till det
stox-a antal barn som får transporteras där. När det gäller barn som transporteras
i framsätet är emellertid behovet av skydd särskilt stort. Enligt trafiksäkerhetsverket
kan i dessa fall endast s. k. trepunktsbälte godkännas.
Eftersom trepunktsbälte kan monteras endast för en framsätespassagerare
innebär verkets ställningstagande att bara ett barn kan transporteras i
framsätet. Denna lösning medför alltså i många fall att skolskjutsarnas kapacitet
minskar. Med hänsyn till de uppenbara skaderiskerna för barn som
färdas i framsätet på en personbil har jag emellertid funnit att denna konsekvens
måste accepteras. Jag vill i detta sammanhang påpeka att även kravet
på att föraren ostört skall kunna ägna sig åt framförandet av fordonet
gör det olämpligt att ha mer än ett barn i framsätet. I enlighet med dessa
överväganden har jag funnit att som säkerhetsbälte för framsätespassagerare
vid skolskjutsning bör få användas endast s. k. trepunktsbälte.
Vad jag anfört beträffande säkerhetsbälte för framsätespassagerare synes
påkalla en särskild bestämmelse om minimiålder för sådan passagerare. Så
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
som framhålls i betänkandet och i vissa remissyttranden kan nämligen säkerhetsbälte
inte användas på små barn. En föreskrift om att passagerare
som inte fyllt tio år ej får befordras i framsätet på personbil vid skolskjutsning
torde därför vara lämplig.
Utmärkningen av skolskjutsfordonen och på- och avstigningsplatser är
problem som inte kan anses tillfredsställande lösta f. n. De nu använda
skolskjutsskyltarna blir lätt nedsmutsade och torde inte tillräckligt observeras
av medtrafikanterna. Någon särskild utmärkning av skolskjutshållplatserna
finns inte.
När det gäller hållplatserna har jag inte funnit att en särskild utmärkning
med fasta vägmärken är någon lämplig lösning. Härvid har jag tagit
hänsyn till att effekterna på medtrafikanternas beteende sannolikt blir mycket
ringa, bl. a. därför att någon skolskjuts endast sällan finns vid hållplatsen.
Till detta kommer att av- och påstigningsplatsernas placering är beroende
av t. ex. vilka barn som transporteras med skolskjutsarna. Dessa förhållanden
ändras ofta och vägmärkena skulle då behöva flyttas, vilket erbjuder
praktiska och kontrollmässiga svårigheter.
En effektiv utmärkning av skolskjutsarna skulle i stället på ett bättre
sätt lösa även det nu antydda problemet. Om skolskjutsarna förses med en
upplyst skolskjutsskylt, placerad så högt att risken för nedsmutsning minskar,
och denna skylt visar blinkande sken, när fordonet står stilla för att
barn skall stiga av och på, skulle man sannolikt få en fördelaktig effekt på
övriga trafikanters beteende. En sådan lösning är emellertid förenad med
vissa tekniska och kostnadsmässiga problem, som ännu inte kan överblickas
i alla detaljer. Frågan bör därför utredas ytterligare.
Någon särskild hastighetsbegränsning för skolskjutsar eller fordon som
passerar stillastående skolskjuts är jag inte beredd att förorda liksom inte
heller stopplikt -säd stillastående skolskjuts.
Beträffande frågan om hastighetsbegränsning för skolskjuts anser jag,
liksom utredningen och flertalet remissinstanser, att man genom hastighetsbegränsningar
för vissa kategorier stör trafikrytmen och därigenom också
ökar olycksriskerna. Sådana åtgärder kan vara befogade endast om fördelarna
i andra avseenden klart överväger. Så är enligt min mening inte förhållandet
i det nu diskuterade fallet. Jag vill här också erinra om vad jag
inledningsvis uttalade beträffande tidsplaner och färdvägar för skolskjutsarna.
Man bör kunna utgå ifrån att vederbörande kommunala organ, när
kontrakt tecknas om skolskjutsning eller denna eljest planeras, tar hänsyn
till att skolskjuts inte skall framföras med högre hastighet än trafiksäkerheten
tillåter.
När det gäller särskilda föreskrifter beträffande medtrafikanternas beteende
beror mitt ställningstagande främst på att jag bedömer kontrollmöjligheterna
som ringa, men även andra omständigheter talar i samma riktning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
31
Ett förbud att passera stillastående skolskjuts skulle i tätortstrafik ge
upphov till sådana störningar i trafikflödet att nya olycksrisker skapades.
De ifrågasatta bestämmelserna om stopplikt eller hastighetsbegränsning
skulle också hos barnen kunna skapa en känsla av falsk säkerhet, som kom
dem att uppträda mindre försiktigt. Slutligen vill jag påpeka att liknande bestämmelser
om stopplikt och hastighetsbegränsning saknas i internationella
överenskommelser på vägtrafikens område, vilket har betydelse med hänsyn
till de utländska förarnas beteende i den svenska trafiken.
Det system med poängberäkning som nu används för bestämmande av
hur många barn som får transporteras med ett visst fordon kritiseras i flera
remissyttranden. Vad som anförs ger dock vid handen att det mera är synpunkter
beträffande barnens rimliga krav på bekvämlighet än trafiksäkerhetsaspekter
som föranlett kritiken. Att mot varandra väga de olika intressen
som här kommer in i bilden är givetvis en svår uppgift, men ett poängsystem
torde i och för sig inte vara ett olämpligt instrument. Att noga reglera
tillämpningen av ett sådant system synes inte vara en uppgift för Kungl.
Maj :t. Jag anser mig kunna utgå från att trafiksäkerhetsverket vid bestämmandet
av de normer som skall tillämpas kommer att ta rimlig hänsyn till
olika krav. Några särskilda anvisningar från Kungl. Maj :t torde därför inte
behövas.
Som jag redan framhållit löper barnen särskilt stor risk för olycka om de
stiger av ett fordon ut i passerande trafik. Mitt tidigare redovisade förslag
om att dörrar på vänster sida inte bör kunna öppnas av passagerarna siktade
just till att förebygga sådana olyckor.
Samma syfte har utredningens förslag om skyldighet för föraren att lämna
fordonet och övervaka eleverna, om de i samband med avstigningen behöver
korsa den passerande trafiken. Till detta förslag kan jag dock inte ansluta
mig. Ett genomförande av den övervakningsplilct som utredningen förordar
skulle lägga ett ansvar på föraren som enligt min mening är alltför stort.
Olika skadestånds- och straffrättsliga problem skulle också komplicera frågan.
Utöver vad jag nu har diskuterat lägger utredningen fram vissa andra
förslag, som jag vill beröra i detta sammanhang.
Att förare av skolskjuts bör ta del av den trafiksäkerhetsinformation som
lämnas synes vara självklart men vikten därav bör understrykas. Att reglera
detta författningsmässigt torde dock inte vara lämpligt.
En genomgående tanke i de föreskrifter som jag skisserat i det föregående
är att öka trafiksäkerheten. Ett medel att nå detta syfte är att i fråga om
förare och fordon ställa samma krav på den i kommunernas regi bedrivna
skolskjutsningen som gäller för den yrkesmässiga. Under dessa förhållanden
finner jag det inte lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, göra särskilda
undantag från dessa krav beträffande föräldrar och privatpersoner som befordrar
skolbarn på sådana villkor att YTF blir tillämplig. Den dispensmöj
-
32 Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1970
lighet som finns enligt 12 § femte stycket YTF får anses vara tillräcklig i
detta hänseende.
Vad gäller utredningens förslag om förbättring av möjligheterna att utnyttja
buss i taxirörelse bör påpekas, att gällande författningar inte hindrar
att en mindre buss, som används för skolskjutsning, också brukas som taxi.
Några åtgärder från Kungl. Maj :ts sida torde därför inte vara påkallade.
Det system av regler för skolskjutsningen som jag skisserat i det föregående
bör kunna träda i kraft den 1 januari 1971. Under ett övergångsskede
men i någon mån även därefter kommer det emellertid att finnas ett behov
av dispenser i olika avseenden. Sådana dispenser bör kunna lämnas av trafiksäkerhetsverket.
Slutligen vill jag något beröra de påpekanden som gjorts av några remissorgan
beträffande skolskjutsning av handikappade. Denna fråga, som inte
berörts av skolskjutsutredningen, gäller en rad besvärliga problem som
närmast hänger samman med de handikappades situation i stort och ingår
i handikapputredningens arbetsområde. Jag utgår från att frågan kommer
att beaktas där även med avseende på de speciella trafiksäkerhetsaspekterna.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648).
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition inhämtar riksdagens
yttrande över förslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7 0 0 2 1 6