Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna underrätterna,
m. in.; given Stockholms slott den 3 april 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna,

2) lag om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i byggningabalken,

4) lag om ändring i lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

5) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275),

6) lag om ändring i lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. m.,

7) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),

dels bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt beslut av 1970 års riksdag skall staten överta lokalhållningen för
de allmänna underrätterna den 1 januari 1971. I propositionen läggs fram
förslag till lagstiftning om villkoren för övergången till statligt huvudmannaskap.
Vidare tas upp vissa organisations- och anslagsfrågor som hänger
samman med reformen.

Förslaget innehåller skilda lösningar för avvecklingen av den nuvarande
lokalhållningsskyldigheten, som i fråga om häradsrätterna fullgörs av de
s. k. tingshusbyggnadsskyldige och i städer med rådhusrätt åvilar veder 1

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 106

Iiungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

börande stad. Tingshusbyggnadsskyldiges samtliga tillgångar och skulder
föreslås övergå till staten utan att något vederlag betalas. Den specialkommun
som de tingshusbyggnadsskyldige utgör upphör därmed. I vissa fall
fullgörs tingshusbyggnadsskyldighet av primärkommun. För sådant fall föreslås
att staten tillförsäkras nyttjanderätt under tio år till lokaler som primärkommunen
upplåter för häradsrätt. För användningen av lokalerna
skall staten enligt förslaget betala ersättning som svarar mot kommunens
kostnader. I fråga om rådhusrättsstäderna innebär förslaget att staten får
hyresrätt till de lokaler som städerna f. n. upplåter för rådhusrätterna och
att städerna betalar staten ett bidrag till statens kostnader för lokalhållningen.
Bidraget motsvarar nuvarande kostnader för domstolslokalerna under
tio år. Hyresrätten skall kunna bestå i tio år med vissa möjligheter till
förlängning. Staten skall betala marknadshyra för lokalerna.

För speciella fall förutsätts att de resultat som lagen leder till skall kunna
jämkas genom särskilda förhandlingar.

För att handha själva genomförandet av förstatligandet föreslås att en
särskild nämnd med statliga och kommunala ledamöter inrättas. Den skall
dock inte syssla med frågor som bör ankomma på byggnadsstyrelsen, statens
förhandlingsnämnd eller annan myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

1) Förslag
till
Lag

med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
lokalhållningen för de allmänna underrätterna

Härigenom förordnas som följer.

Tingshusbyggnadsskyldiges egendom m. m.

1 §

Tingshusbyggnadsskyldiges fasta egendom, penningmedel, rättigheter och
andra tillgångar övertages av staten utan vederlag den 1 januari 1971. Staten
övertager samtidigt ansvaret för tingshusbyggnadsskyldiges förbin -

Het åligger tingshusbyggnadsskyldige att meddela de upplysningar och
till staten överlämna de handlingar som behövs för att genomföra övertagandet
enligt 1 §.

Bestämmelser för fall då kommun fullgör tingshusbyggnadsskyldighet

3 §

Kommun, som fullgör tingshusbyggnadsskyldighet och vid utgången av
år 1970 för häradsrätts verksamhet tillhandahåller lokaler vilka tillhör
kommunen, skall med nyttjanderätt upplåta lokalerna till staten för underrätts
bruk med verkan från och med den 1 januari 1971, om staten begär
det före den 1 oktober 1970. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
på lokaler som kommunen före den 1 januari 1971 börjat ställa i ordning
för underrätts verksamhet.

Tiden för upplåtelsen utgör tio år, om ej annat avtalas. Om staten före
upplåtelsetidens utgång väcker fråga om att förvärva lokalerna eller beslutar
att i stället uppföra eller förvärva andra lokaler, skall upplåtelsen på statens
begäran bestå till dess behövliga lokaler står till statens förfogande.

4 §

Inventarier och annan utrustning som kommun anskaffat uteslutande
för häradsrätts behov skall den 1 januari 1971 överlämnas till staten utan
vederlag. Telefonabonnemang som kommunen ställt till förfogande för
motsvarande behov skall utan vederlag överlåtas med verkan från och med
den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

Utrustning som kommun anskaffat även för annan verksamhet än som
avses i första stycket får staten från och med den 1 januari 1971 använda
för underrätt i samma omfattning som egendomen förut använts för sådant
ändamål. Staten betalar de kostnader för drift och underhåll som föranledes
härav.

Rådhusrätts lokaler m. m.

5 §

Bestämmelserna i 3 § äger motsvarande tillämpning i fråga om lokaler
som stad äger och som användes eller börjat ställas i ordning för rådhusrätts
verksamhet.

Hyresrätt som stad har till lokaler för rådhusrätts verksamhet övertages
av staten utan vederlag den 1 januari 1971.

6 §

I fråga om utrustning och telefonabonnemang som stad anskaffat för
rådhusrätts verksamhet äger 4 § motsvarande tillämpning.

Kostnadsbidrag

7 §

Stad som vid utgången av år 1970 fullgör lokalhållningsskyldighet för
rådhusrätt skall under tio år från och med den 1 januari 1971 betala kostnadsbidrag
till staten. Bidraget skall utgå med belopp som varje år motsvarar
hälften av stadens sammanlagda kostnader för rådhusrättens lokaler
under åren 1967 och 1968. Med kostnader avses härvid marknadshyran för
lokalerna samt de verkliga kostnaderna för uppvärmning, belysning och
städning.

Bidraget fastställes av myndighet som Konungen bestämmer.

Myndigheten kan träffa avtal med staden om att bidraget skall betalas i
annan ordning än som anges i första stycket.

Fastställande av hyra

8 §

För nyttjanderätt som avses i 3 § betalar staten hyra som svarar mot
kommunens kostnad för lokalerna.

För nyttjanderätt som avses i 5 § första stycket betalar staten marknadshyra.

Om överenskommelse ej träffas, bestämmes hyran av en för hela landet
gemensam nämnd, bestående av en ordförande och två andra ledamöter.
Samtliga ledamöter utses av Konungen. En av ledamöterna utses på förslag
av Svenska kommunförbundet.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast
lagfarna ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.
Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

Särskilda bestämmelser

9 §

Åsidosätter tingshusbyggnadsskyldige, stad eller annan kommun sina
skyldigheter enligt denna lag kan länsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige
att fullgöra sin skyldighet. Försuttet vite utdömes av länsstyrelsen.

10 §

I ärende som avses i denna lag företrädes tingshusbyggnadsskyldige efter
utgången av år 1970 av senast behöriga stämma eller styrelse.

11 §

Talan mot beslut enligt denna lag av myndighet som avses i 7 § andra
stycket föres hos Konungen genom besvär.

Mot beslut av nämnd som anges i 8 § tredje stycket får talan ej föras.

12 §

De kostnader för avveckling av tingshusbyggnadsskyldiges förvaltning
som belöper på tiden efter år 1970 betalas av staten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves förordningen (1945:903) om utdebitering av
tingshusmedel. Bestämmelserna i 5 § förordningen skall dock tillämpas till
utgången av år 1970.

Vid utgången av år 1970 skall följande författningar upphöra att gälla,
nämligen

1. lagen (1909: 55 s. 1) ang. skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll av tingshus och häradsfängelse,

2. lagen (1942: 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli,

3. lagen (1947: 153) om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Förekommer eljest i lag eller annan författning föreskrift om tingshusmedel
skall föreskriften ej gälla efter utgången av år 1970. Föreskrift som
avser debitering eller uppbörd av tingshusmedel skall dock äga fortsatt giltighet
i fråga om tingshusmedel som bestämts till utdebitering senast för år
1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken,

dels att punkt 3 av övergångsbestämmelserna skall utgå,

dels att punkt 7 av övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

7. Förekommer i ------- —

b) bestämmelse som avser tingslag
och ej angår fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet
och därmed
sammanhängande åligganden och
rättigheter skall bestämmelsen i stället
gälla domsaga,

c) bestämmelse som —

(Föreslagen lydelse)

----för rådhusrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag,
skall bestämmelsen, om den angår
fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet
och därmed sammanhängande
åligganden och rättigheter,
upphöra att gälla samt, om den angår
annan fråga, i stället gälla domsaga,

— rådhusrätts domkrets.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

3) Förslag
till

Lag

om ändring i byggningabalken

Härigenom förordnas, att 26 kap. 4 § byggningabalken skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

4) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående statens
övertagande av Huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser
angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna1
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

5) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunalt] änstemannalagen (1965: 275)

Härigenom förordnas, att 1 § kommunalt]änstemannalagen (1965:275)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §-:

Denna lag---—-----—

Med kommun likställas i denna
lag landstingskommun, municipalsamhälle,
kommunalförbund, tingslag,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän försäkringskassa
samt, enligt Konungens
bestämmande, annan allmän inrättning.

--såsom arbetstagare.

Med kommun likställas i denna
lag landstingskommun, kommunalförbund,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän
försäkringskassa samt, enligt Konungens
bestämmande, annan allmän
inrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse av 3 § 1969: 254.
s Senaste lydelse 1968: 266.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

6) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa

avtalsförhandlingar m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:576) om ställföreträdare för
kommun vid vissa avtalsförhandlingar in. in. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Om sådant--— •— — — — —

Med kommun likställas i denna lag
landstingskommun, municipalsamhälle,
kommunalförbund, tingslag,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän försäkringskassa
och annan allmän inrättning.

— — reglera detta.

Med kommun likställas i denna
lag landstingskommun, kommunalförbund,
församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse, allmän
försäkringskassa och annan allmän
inrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 267.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

7) Förslag
till

Lag

om ändring i landstingslagen (1954: 319)

Härigenom förordnas, att 11 § landstingslagen (1954: 319) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Valkrets skall, — ---------

Stad med —- —---—--

Såvitt angår landsbygden verkställes
valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga eller
tingslag. Annan valkrets än den, vari
två eller flera städer ingå, skall såvitt
möjligt så utformas, att den kan
omslutas med en sammanhängande
gränslinje.

Då särskilda--------

§•

— för kretsen.

- en valkrets.

Såvitt angår landsbygden verkställes
valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga. Annan
valkrets än den, vari två eller flera
städer ingå, skall såvitt möjligt så utformas,
att den kan omslutas med
en sammanhängande gränslinje.

-- 15 000 invånare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
13 mars 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Andersson, Lange,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om villkoren för statens
övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna och anför.

1. Inledning

1964 års riksdag begärde utredning av frågan om de närmare formerna
för ett statligt övertagande av skyldigheten att hålla lokaler för de allmänna
underrätterna (1LU 35, rskr 324). I anslutning härtill förklarade riksdagen
att ståndpunktstagandet i frågan om statens övertagande av lokalhållningen
borde anstå till dess principerna för en ny domkretsindelning
har fastslagits. Med anledning av proposition om de allmänna underrätternas
organisation har 1969 års riksdag fastslagit vissa principer för domkretsindelningen
(prop. 1969: 44, 1LU 38, rskr 283).

Riksdagens begäran om utredning ledde till att en arbetsgrupp inom
justitiedepartementet (domstolsberedningen) år 1968 fick i uppdrag att utreda
frågan om villkoren för statens övertagande av skyldigheten att hålla
lokaler för de allmänna underrätterna. Utredningens resultat har lagts fram
i en promemoria angående ett statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten
för underrätterna (Stencil Ju 1969: 19). Promemorian innehåller
förslag till lag i ämnet. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), samtliga hovrätter, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens personalbostadsdelegation,
samtliga länsstyrelser, Svenska kommunförbundet, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare (domarföreningen), Landsorganisationen
i Sverige (LO) och Sveriges akademikers centralorganisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

(SACO). Till länsstyrelsernas remissyttranden har fogats yttranden från
tingshusbyggnadsskyldige i nästan alla tingslag och från alla rådhusrättsstäder
m. fl. Vissa hovrätter har bifogat yttranden från borgmästare och
häradshövdingar.

I årets statsverksproposition (prop. 1970: 1 bil. 4) förelädes riksdagen förslag
om att staten skall överta lokalhållningen för de allmänna underrätterna
den 1 januari 1971. I anslutning härtill anfördes att jag under våren
1970 hade för avsikt att anmäla förslag till den lagstiftning som fordras för
övertagandet, så snart det omfattande utredningsmaterial som samlats i
frågan hunnit bearbetas.

Riksdagen har den 11 mars 1970 bifallit förslaget om förstatligande (SU
34, rskr 94).

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning rörande villkoren för
statens övertagande av lokalhållningen.

2. Nuvarande ordning m. m.

2.1 Allmänt

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt
samt i annan stad rådhusrätt. Häradsrätts domkrets kallas tingslag.
I regel utgör varje domsaga ett tingslag. I några fall förekommer emellertid
att domsaga omfattar två tingslag och i ett fall tre tingslag. Tingslag kan
vara delat i tingshållningsdistrikt. Rådhusrätt har alltid staden som domkrets.

Invånarna i underrättens domkrets betalar kostnaderna för domstolens
lokaler. Bestämmelserna om denna skyldighet är utformade på olika sätt
i fråga om häradsrätt och rådhusrätt.

2.2 Häradsrätterna

Skyldigheten att hålla lokaler för häradsrätt (tingshusbyggnadsskyldigheten)
fullgörs i princip av en specialkommun, de tingshusbyggnadsskyldige,
med tingslaget eller, om detta är delat, tingshållningsdistriktet som
enhet. Specialkommunen har beskattningsrätt och i regel egna förvaltande
och beslutande organ. I stad med rådhusrätt är lokalhållningsskyldigheten
en stadskommunens angelägenhet.

Den grundläggande bestämmelsen om lokalhållningen för häradsrätt finns
i 26 kap. 4 § byggningabalken. Detta stadgande innebär enligt rådande tolkning
att tingslag har skyldighet att bygga och underhålla tingsbyggnad. Beträffande
kanslilokaler finns närmare bestämmelser i lagen (1942: 658) om

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

bestridande av kostnaderna för domsagas kansli. Enligt denna lag skall
tingslaget bekosta behövliga lokaler för häradsrättens kansli jämte möbler
och andra sådana inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och
städning av lokalerna. Vidare skall i eller i anslutning till kansliet finnas
anordningar för brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och
värdehandlingar. Övriga omkostnader för häradsrättens kansli skall staten
betala.

Tingslagen har regelmässigt påtagit sig uppgifter utöver vad som följer
av lagstiftningen. Så gott som undantagslöst anställer tingslag vaktmästare,
som sköter tingslagets fastigheter och som dessutom brukar biträda med
vissa göromål på domsagokansliet och vid tingssammanträden. Vissa tingslag
svarar också för sådana kostnader för litteratur och telefoner som faller
utanför vad staten har att svara för.

Enligt lagen (1909:55 s. 1) angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skall alla som
betalar kommunalskatt inom tingslaget ta del i kostnaderna för fullgörande
av tingshusbyggnadsskyldigheten enligt samma grunder som gäller för erläggande
av kommunalskatt. Den särskilda skatt som tas ut för detta ändamål
kallas tingshusmedel. Vissa bestämmelser om förfarandet då tingshusmedel
tas ut har meddelats i förordningen (1945: 903) om utdebitering
av tingshusmedel.

Beslutanderätten i frågor om tingshusbyggnadsskyldigheten utövas i regel
genom ombud, som väljs av fullmäktige i de kommuner som ingår i tingslaget.
Förvaltning och verkställighet ombesörjs av en styrelse som ombuden
utser. När tingslag sammanfaller med primärkommun förekommer det att
primärkommunens egna organ fullgör vad som ankommer på tingshusbyggnadsskyldige.
I sådana fall kan det också förekomma att utgifterna för lokalhållningen
tas upp i primärkommunens stat och bestrids med ordinarie
skatteinkomster.

Uppdelning av tingslag i tingshållningsdistrikt sker genom förordnande av
Kungl. Maj :t enligt lagen (1947:153) om tingshusbyggnadsskyldigheten i
vissa fall. Där sådan uppdelning förekommer är den ekonomiska förvaltningen
i princip uppdelad på distrikten. Vad som föreskrivs i de särskilda författningarna
om tingslag anses i dessa fall vara tillämpligt på distrikten.
1947 års lag reglerar också inverkan av domkretsändring på tingslags tillgångar
och skulder. I 1 § första stycket i lagen har Kungl. Maj :t tillagts befogenhet
att, när två eller flera tingslag förenas, meddela bestämmelser om
villkoren för samgåendet, såvida inte tingslagen själva kan komma överens.
Samma rätt anses tillkomma Kungl. Maj :t också när del av tingslag
läggs samman med annan domkrets.

Åsidosätter tingslag sina skyldigheter enligt 1942 års lag skall länsstyrelsen
med stöd av 3 § samma lag göra framställning hos tingslaget om rättelse.
Fortsätter tingslagets försumlighet kan länsstyrelsen låta verkställa vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

som har försummats. Kostnaderna åvilar tingslaget. Länsstyrelsens beslut
kan överklagas i administrativ ordning.

2.3 Rådhusrätterna

Huvudmannaskapet för rådhusrätterna, som förut åvilat städerna, övergick
den 1 januari 1965 till staten. Reformen omfattade emellertid inte frågan
om lokalhållningen. Denna fråga regleras nu i 3 § lagen (1964: 645) med
vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna. Lokalhållningen i rådhusrättsstäderna har enligt denna
bestämmelse samma innehåll som i tingslagen. Utgifterna bestrids via stadens
budget.

Enligt lagen (1964: 647) med vissa bestämmelser angående stads förenande
med domsaga äger Kungl. Maj :t i anslutning till förordnande om landsrättsförläggning
meddela erforderliga föreskrifter angående stadens rättigheter
och skyldigheter i förhållande till tingslaget samt meddela de bestämmelser
i övrigt som landsrättsförläggningen kan föranleda. I och med
att en stad förenas med domsaga förs den under de regler som gäller i fråga
om tingshusbyggnadsskyldigheten. Finns flera tingslag i domsagan, bestämmer
Kungl. Maj :t till vilket tingslag staden skall höra. Förordnande kan
också ges att staden skall bilda eget tingslag.

2.4 Ny underrättsorganisation

På grundval av prop. 1969: 44 fattade riksdagen under vårsessionen 1969
beslut om en reform av de allmänna underrätternas organisation. Reformen
innebär att en enhetlig organisation införs den 1 januari 1971. Då ersätts de
nuvarande häradsrätterna och rådhusrätterna av tingsrätter, för vilka nya,
gemensamma regler för sammansättningen i mål och ärenden skall gälla.

I princip en underrätt i varje län skall vidare fungera som fastighetsdomstol.
I den egenskapen skall underrätten handlägga mål om fastighetsbildning
m. m. Sex fastighetsdomstolar inrättades redan den 1 juli 1969 för
handläggning av mål enligt den då införda miljöskyddslagen. I övrigt kommer
fastighetsdomstolsorganisationen att byggas ut för ikraftträdande den 1
januari 1972.

3. Departementspromemorian

1 promemorian redovisas resultatet av en inventering av nuvarande lokalbestånd
som domstolsberedningen utförde under hösten 1968. I stora drag
visar inventeringen följande. Det kan anmärkas, att antalet häradsrätter
vid tiden för inventeringen uppgick till 112 och antalet rådhusrätter till 28
(nuvarande antal är 108 resp. 27).

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

3.1 Tingshusbyggnadsskyldige

För domstolsändamål används helt eller delvis 146 tingshus. Av dessa
är 50 belägna på tingsställe utanför kansliort. Personalbostäder finns i 124
fall, antingen i tingshus eller i friliggande bostadsbyggnad. Av tingshusen
används 100 uteslutande för domstolsverksamhet med eller utan personalbostäder.
Av övriga 46 används varierande delar av byggnadsytan för andra
ändamål, nämligen i 31 tingshus mindre än 25 % av ytan, i tio tingshus
25—50 % och i fem tingshus mer än 50 %. I åtskilliga av dessa fall är staten
hyresgäst (t. ex. för polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet). I något fall
ligger tingshus på ofri grund. I några fall är tingshusbyggnadsskyldige inte
ensam ägare till fastigheten eller byggnaden.

Promemorian innehåller följande ekonomiska uppgifter
om tingshusen:

sammanlagt taxeringsvärde (uppgift saknas för fyra

tingshus) ...................................... omkring 71 mkr

sammanlagt brandförsäkringsvärde................ » 210 »

driftkostnader (bränsle, lyse och vatten, städning och

renhållning) .................................... » 2,9 mkr/åi

underhållskostnader ............................ » 1,5 » »

sammanlagda hyresintäkter ...................... » 1,5 » »

För 25 domstolar har ordnats hyrda lokaler, därav i fyra fall som tillskott
till utrymmen i tingshus. De hyrda lokalerna är spridda på 39 orter,
varav 21 är kansliorter. Den sammanlagda hyreskostnaden uppgår till omkring
830 000 kr för år. Till komplettering av denna uppgift kan anmärkas,
att hyreskostnad redovisas bara i ungefär hälften av antalet hyr esf all. I åtskilliga
fall utgår ingen ersättning för användning av lokalen. I allmänhet
gäller detta lokaler på tingsställe utanför kansliort, i ett fall lokaler på
kansliorten. Lokalerna är så gott som undantagslöst inrymda i kommunal
förvaltningsbyggnad.

En enda domstol drev vid inventeringen sin verksamhet i lokaler som innehas
med bostadsrätt. Insatsbeloppet uppgår till 17 600 kr och årskostnaden
(hyra, städning och belysning) till omkring 21 000 kr.

Inventarier har redovisats till ett sammanlagt — mycket ungefärligt —
värde av 14,5 milj. kr.

Fondmedel (t. ex. byggnadsfond, reparationsfond, pensionsfond), andra
banktillgodohavanden av inte helt tillfällig natur och liknande tillgångar
har redovisats till ett sammanlagt värde av omkring 38 milj. kr. Härtill
kommer tillgångar av annat slag, t. ex. bostadsrättslägenheter, fristående
fastigheter som används som personalbostäder, fastigheter anskaffade som
markreserv för kommande tillbyggnad av tingshus, tingshusbyggnader som

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

inte längre används för domstolsverksamhet, till ett sammanlagt värde, beräknat
i huvudsak efter insats- eller taxeringsvärde, av omkring 2,5 milj. kr.
I redovisade tillgångar ingår slutligen porträtt och annat lösöre till utsmyckning
av domstolslokaler.

Skulder av inte helt tillfällig natur uppgår till omkring 14,3 milj. kr.

Hos tingshusbyggnadsskyldige är anställd viss personal. Antalet tingshusvaktmästare
uppgår till 162, varav omkring 100 har heltidsanställning. I
tingshusvaktmästares arbetsuppgifter ingår i allmänhet viss fastighetsskötsel
och postgöromål. Det är också tämligen vanligt att viss städning ingår.
Av de heltidsanställda vaktmästarna är 60 lönegradsplacerade, i regel på
kommunal löneplan, och återstoden anställd mot års- eller månadsarvode.
Den vanligast förekommande löneställningen motsvarar lönegrad A 10 eller
A 11 men placering förekommer från A 8 till A 19. Ersättning till heltidsanställd
vaktmästare som avlönas med arvode kan för huvuddelen beräknas
motsvara löneklass A 14 men är spridd mellan löneklasserna A 7 och A 20.
Till 13 av de heltidsanställda utgår vidare vissa naturaförmåner. — Av de
deltidsanställda har några ersättning per tingsdag, några enbart naturaförmån
och flertalet arvode, i vissa fall jämte naturaförmån. Arvodena varierar
mellan 25 kr och 1 500 kr för månad. Genomsnittligt utgör ersättningen cirka
540 kr för månad.

Sammanlagda utgående årslöner till vaktmästarpersonalen beräknas till
omkring 2,5 milj. kr.

Vid 1968 års utgång hade 30 av vaktmästarna uppnått 65 års ålder eller
mer.

Antalet personer anställda enbart för städningsgöromål uppgår till omkring
90. Vid några domstolar sköts städningen av städbolag eller liknande.
Lönekostnader för städpersonal ingår i det belopp som förut redovisats som
omkostnad för domstolslokaler. Däremot ingår häri inte sådan del av vaktmästarlöner
som motsvarar den städning som ankommer på vissa tingshusvaktmästare.

Ett sextiotal personer uppbär pension eller annan förmån på grund av
egen eller närståendes tidigare anställning hos tingshusbyggnadsskyldige.
En person uppbär ett årligt belopp på grund av tidigare långvarig verksamhet
i tingshusstyrelse. Den lägsta pensionen är 600 kr för år och den högsta
10 700 kr för år. Redovisade kostnader för utgående pensioner uppgår till
omkring 250 000 kr för år.

3.2 Rådhusrättsstäderna

Alla rådhusrätter disponerar lokaler i byggnad som ägs av vederbörande
stad, två rådhusrätter i flera än en sådan byggnad. Antalet byggnader som
ägs av stad och som helt eller delvis används för rådhusrätts verksamhet
uppgår till 31. Av dessa används 26 också för annan verksamhet, i flertalet

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

fall kommunal. För annan verksamhet än rådhusrättens används mindre än
25 % av ytan i två av byggnaderna, 25—50 % i fem av byggnaderna och mer
än 50 % i 19.

I promemorian redovisas följande ekonomiska uppgifter om rådhusrätternas
lokaler m. m.:

sammanlagda taxeringsvärdet för samtliga stadsägda
byggnader där rådhusrätt disponerar lokaler (uppgift

saknas för tre av byggnaderna)....................

sammanlagda brandförsäkringsvärdet för samma
grupp av byggnader (uppgift saknas för två byggnader)
..........................................

på de lokaler som disponeras av rådhusrätterna beräknas
härav belöpa (efter fördelning av värdena med
hänsyn till disponerad yta)

av taxeringsvärdet ..............................

av brandförsäkringsvärdet........................

sammanlagda beräknade hyresvärdet för lokaler som

disponeras av rådhusrätterna ....................

sammanlagda omkostnader (bränsle, lyse och vatten,
städning och renhållning) ........................

omkring 61 mkr

» 157 »

» 30 »

» 70 »

» 5 mkr/år

» 1,8 »

För fem rådhusrätter kompletteras lokalerna i stadsägd byggnad med
hyrda lokaler. Årskostnaden för dessa (hyra, städning och belysning) uppgår
till omkring 1,4 milj. kr. Av detta belopp hänför sig omkring 925 000 kr.
till lokaler för Stockholms rådhusrätt.

Inventarier har redovisats till ett sammanlagt uppskattat värde av 8,8 milj.
kr. Härtill kommer porträtt och annan utsmyckning av lokalerna.

Expeditionsvaktspersonalen vid rådhusrätterna är redan nu statsanställd.
Skötseln av rådhusrättslokaler ankommer inte på denna personal utan på
personal som är anställd av staden. Denna skötsel är i regel samordnad med
annan kommunal fastighetsskötsel. I några städer finns fastighetsskötare
som ägnar sin arbetstid helt eller till större delen åt rådhusrätts lokaler. I
Stockholm finns sålunda anställda en maskinist i lönegrad KA 13 och två
reparatörer med lön enligt kommunalarbetaravtalet. I Uppsala finns en fastighetsskötare
i lönegrad A 11. Göteborg har en tillsynsman i lönegrad KA
12. — Löner till städpersonal ingår i det förut angivna beloppet för omkostnader
för lokalerna.

3.3 Överväganden och förslag

Med hänsyn till att utgångsläget i vissa avseenden är olika har tingshusbyggnadsskyldigheten
och lokalhållningsskyldigheten för rådhusrättsstäderna
behandlats var för sig i promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

3.3.1 Tingshusbyggnadsskyldigheten

Inledningsvis konstateras, att den specialkommun som de tingshusbyggnadsskyldige
bildar har som enda uppgift att fullgöra tingshusbyggnadsskyldigheten.
För denna uppgift har tingshusbyggnadsskyldige beskattningsrätt.
Allmänt sett har anskaffningen av all egendom finansierats med de särskilda
skattemedlen.

1 promemorian diskuteras tre alternativ till lösning av frågan om den
fortsatta behandlingen av tingshusbyggnadsskyldiges egendom. Det första
alternativet innebär att staten hyr de domstolslokaler som behövs också sedan
staten övertagit ansvaret för lokalhållningen. Mot denna lösning talar
främst att antingen tingshusbyggnadsskyldige skulle nödgas bestå med den
enda funktionen att äga och förvalta domstolsfastigheterna eller att samma
funktion skulle läggas på primärkommuner eller någon form av kommunalförbund,
som skulle överta äganderätten till fastigheterna. Ingendera formen
anses var någon lämplig organisatorisk lösning. Dessutom skulle det
uppkomma problem i fråga om avvecklingen av egendom som inte i fortsättningen
behövs för domstolsverksamhet. Hyresalternativet avstyrks därför i
promemorian.

Det andra alternativet innebär att staten löser in den egendom som behövs
för domstolsverksamheten också i fortsättningen. Härigenom kommer den
som har ansvaret för rättskipningen också att äga de lokaler där verksamheten
skall bedrivas. Också mot denna lösning reses invändningar i promemorian.
Eftersom specialkommunens enda uppgift är att fullgöra tingshusbyggnadsskyldigheten
skulle vederlag för egendomen inte komma specialkommunen
som sådan till godo. Närmast till hands ligger då att vederlaget
utskiftas på de primärkommuner som ingår i specialkommunen. Detta skulle
emellertid innebära att utskiftade värden skulle komma andra ändamål och i
många fall — till följd av indelningsändringar — andra kommuner tillgodo
än vad de ursprungliga skattebetalarna avsett att tillgodose. Vidare skulle
avvecklingen av uppburet vederlag och, framför allt, av sådan egendom som
inte skulle bli föremål för inlösen medföra åtskilliga praktiska och organisatoriska
problem. Även det andra alternativet avstyrks därför i promemorian.

Det tredje alternativet innebär att staten övertar specialkommunernas
egendom utan vederlag. Först berörs frågan om vilken egendom som skulle
omfattas av statens övertagande. Promemorian utgår därvid från följande
typindelning av befintlig egendom:

a) tingshus och andra domstolslokaler med inventarier,

b) fonder, andra bankmedel och liknande tillgångar,

c) fastigheter som förvärvats som reserv för framtida nybyggnad eller
tillbyggnad av tingshus,

d) personalbostäder som inte ligger i tingshus utan t. ex. i särskild byggnad
på tingshusfastighet eller på annan fastighet eller som utgörs av bostadsrätts-
eller hyreslägenhet,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

e) diverse egendom, t. ex. tingshus som inte längre används för domstolsverksamhet,
klockstapel på förutvarande tingsställe, markområde med minnessten
på förutvarande tingsplats.

Mot varje uppdelning av egendomen i en vederlagsfri del och en del som
direkt eller i form av vederlag stannar kvar hos specialkommunen anförs
samma invändningar som mot det förut berörda andra alternativet. Vidare
åberopas att det är skäligt att all egendom övergår till staten utan vederlag,
eftersom staten genom att överta lokalhållningen avlastar tingslagens invånare
ett besvär för framtiden. Det påpekas vidare, att vissa gränsdragningar
leder till godtyckliga resultat, t. ex. en gränsdragning mellan å ena sidan
domstolsbyggnader med inventarier och å andra sidan fonder och markreserver.
Personalbostäder kan i flertalet fall betraktas som en lokalreserv för
domstolen. I sista hand kan de betraktas som en kapitalreserv .Ytterligare
en omständighet som talar för att staten bör överta också fondmedel, markreserver
och liknande egendom är att man har att vänta avsevärda investeringar
i nya eller utvidgade domstolslokaler som en följd av ändringar i domkretsindelningen.
Det är enligt promemorian rimligt att sådana tillgångar
som specialkommunerna avsatt för investeringar i domstolsbyggnader också
tas i anspråk för detta ändamål.

I fråga om egendomen under e), som har mindre ekonomiskt än kulturhistoriskt
värde, är det övervägande skälet för statens övertagande att specialkommuner
inte kan tänkas bestå med enda uppgift att förvalta sadan
egendom. Avveckling av egendomen kan medföra vissa problem. Det är därför
skäligt att staten tar på sig ansvaret för egendomen och antingen förvaltar
eller avvecklar den. Det förutsätts i promemorian att staten härvid beaktar
lokala intressen och, i donationsfall, om möjligt samråder med givaren.

I promemorian konstateras att den förordade lösningen enligt det tredje
alternativet innebär att alla specialkommuner behandlas lika oavsett skillnader
i ekonomisk ställning och oavsett orsakerna till sådana skillnader. Med
hänsyn härtill kan resultatet i vissa fall förefalla orättvist. Häremot invänds
emellertid — med hänvisning till den likartade lösning som tillämpades vid
vägväsendets förstatligande — att den ekonomiska olikhet som råder mellan
tingslag delvis kan ha sin grund i skillnader i skatteunderlag och att det
torde vara svårt att fastställa i vad mån skillnader i ekonomisk ställning kan
bero på större eller mindre sparsamhet i förvaltningen. I promemorian diskuteras
som ett tänkbart sätt att nå viss matematisk rättvisa att man med
utgångspunkt i ett tänkt ”normaltingshus” i ”normalskick” gör en bedömning
för varje särskilt tingslag om dess tillgångar kan anses svara mot normalfallet
eller över- eller understiga detta värde. Ett överskjutande värde
skulle i så fall komma de tingshusbyggnadsskyldige tillgodo och ett understigande
värde skulle föranleda tilläggsbetalning till staten. Mot en sådan
konstruktion invänds att det måste erbjuda stora svårigheter att fastställa
ett normalfall, eftersom domkretsarna skiljer sig från varandra t. ex. i fråga
om skattekraft och domstolarnas behov, att en överskottssituation skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

medföra de olägenheter som är förenade med att fördela tillgångar inom den
upphörande specialkommunen och att en underskottssituation kan komma
att konstateras i fråga om tingslag vars övriga tillgångar inte täcker tilläggsbeloppet.
Mot konstruktionen invänds också att den ter sig alltför omständlig
och kostsam i förhållande till de fördelar som står att vinna.

Promemorian redovisar ett något avvikande förslag i fråga om vissa särskilda
typer av tingslag. Det är här fråga om fall där primärkommun och
specialkommun sammanfaller och tingshusbyggnadsskyldigheten fullgörs
mer eller mindre i anknytning till primärkommunen. För sådana fall där
tingshusmedel utdebiteras men förvaltningen av tillgångarna ombesörjs av
primärkommunen, som handhar tingshusmedlen som en del av sin kassa,
föreslås att eventuellt överskott av tingshusmedel behandlas på samma sätt
som tingshusbyggnadsskyldiges egendom i allmänhet. I sådana fall där man
inte utnyttjar den särskilda beskattningsrätten utan primärkommunen finansierar
tingshusbyggnadsskyldigheten med kommunalskattemedel förordas
att egendom, som för närvarande ändå betraktas som specialkommunens,
behandlas enligt huvudregeln. I flertalet av de fall som hör till den
sist angivna gruppen fullgör primärkommunen tingshusbyggnadsskyldigheten
genom att utan ersättning tillhandahålla domstolslokaler i kommunal
byggnad. Specialkommunen torde i sådana fall få anses ha nyttjanderätt till
lokalerna. Om lokalerna behövs för den fortsatta domstolsverksamheten bör
nyttjanderätten överföras till staten. Det föreslås att statens nyttjanderätt
bestäms till en tid av tio år och att staten under denna tid betalar ersättning
motsvarande kommunens självkostnad.

I fråga om inventarier som ägs av primärkommun men används av domstolen
föreslås att sådana inventarier som används av både domstolen och
kommunen bör fortfara att vara kommunal egendom men att staten bör ha
rätt att nyttja egendomen mot ersättning för sådana drift- och underhållskostnader
som nyttjandet föranleder. Har inventarierna däremot anskaffats
uteslutande för domstolens ändamål bör äganderätten övergå till staten utan
ersättning.

I fråga om hyrda domstolslokaler eller bostäder bör staten träda i specialkommunens
ställe som hyresgäst under förutsättning av vederbörligt medgivande
från hyresvärden. Motsvarande bör gälla i fråga om lokaler eller
lägenheter som specialkommun innehar med bostadsrätt.

Personal som är anställd hos specialkommun vid tiden för övertagandet
bör beredas tillfälle att gå över till motsvarande statliga anställning. Staten
bör också ta på sig specialkommuns skyldigheter i fråga om utgående pensioner
eller därmed jämförliga förmåner.

3.3.2 Lokalhållnings skyldighet en för rådhusrättsstäderna

Rådhusrättsstädernas skyldigheter i fråga om domstolslokaler m. m. har i
allt väsentligt samma innehåll som tingshusbyggnadsskyldigheten. I prome -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

morian bedöms det ändå som ogenomförbart att för rådhusrättsstäderna tilllämpa
den huvudprincip som förordas för tinghusbyggnadsskyldiges egendom.
Till stöd för detta ställningstagande anförs tre huvudskäl. Dels är rådhusrätter
— med några få undantag — inrymda i byggnader som till lika
stor eller större del är upplåtna för andra ändamål, mestadels kommunal
förvaltning. Dels är rådhusrätternas lokaler, som inte finansieras med särskilda
skattemedel, inte en avgränsad del av städernas lokalbestånd. Dels är
rådhus, som inrymmer domstolslokaler, ofta monumentalbyggnader med
stort kulturhistoriskt värde och städerna har ofta stort intresse av att byggnaderna
kvarblir i stadens ägo.

En motsvarande lösning, jämkad på så sätt att rådhusrättsstäderna behåller
äganderätten till de byggnader som inrymmer domstolslokaler och i stället
överlämnar lokalernas värde till staten, konstateras vara förenad med stora
svagheter. Om man utgår från ett redan fastställt värde för resp. fastighet
(taxeringsvärde eller brandförsäkringsvärde) svarar resultatet inte mot vad
staten tillgodogör sig genom att överta tingshusen. Om man å andra sidan
söker fastställa ett motsvarande värde måste detta ske genom förhandling
eller värdering i varje enskilt fall. Att fastställa ett sådant värde i fråga om
byggnader av denna särskilda typ och med denna speciella användning är
emellertid förenat med stora svårigheter och kan lätt ge anledning till
tvist.

I promemorian förordas i stället en tredje metod för avvecklingen av rådhusrättsstädernas
lokalhållningsskyldighet. Den innebär att domstolarnas
lokalbehov för en övergångstid tillgodoses genom en skyldighet för rådhusrättsstäderna
att upplåta de lokaler som behövs för domstolsverksamheten.
Det föreslås att tiden bestäms till tio år med viss möjlighet till förlängning.
Vidare föreslås att städerna betalar ett bidrag till kostnaderna för lokalhållningen
efter övertagandet. Bidraget bör ha en sådan storlek att rimlig likformighet
uppnås i behandlingen av de tingshusbyggnadsskyldige och rådhusrättsstäderna.
Den föreslagna metoden med kostnadsbidrag och skyldighet
att övergångsvis upplåta lokaler stämmer i princip överens med den metod
som tillämpades då staten övertog huvudmannaskapet för polisväsendet.
Systemet med kostnadsbidrag stämmer också överens med den reglering
som skedde när staten övertog städernas skyldigheter i fråga om rådhusrätternas
verksamhet. Vid dessa båda tidigare reformer bestämdes kostnadsbidraget
att utgå under fem år, första året med belopp motsvarande
den genomsnittliga årskostnaden under vissa år och för varje följande år
avtrappat med en femtedel. I promemorian påpekas att ett bidrag, utformat
på detta sätt, inte skulle leda till rimlig och eftersträvad likformighet. Det
anmärks, att den egendom som tingshusbyggnadsskyldige enligt förslaget
skall överlämna kan beräknas motsvara i runt tal tolv års kostnader för
den verksamhet som staten övertar från specialkommunerna. I promemorian
föreslås därför att bidraget bestäms att utgå under tio år, för varje år

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

med belopp motsvarande den genomsnittliga årskostnaden för lokalhållningen
under åren 1967 och 1968. Förslaget innebär beträffande lokaler som
rådhusrättsstäderna hyr för domstolsverksamheten, att motsvarande kostnader
för sådana lokaler räknas in i grundvalen för kostnadsbidraget. En
motsatt lösning skulle nämligen innebära att staden kan undgå bidragsplikt
genom att före statens övertagande övergå till att hysa in rådhusrätten i
hyrda lokaler. I fråga om nyttjanderätten till hyrda lokaler föreslås samma
reglering som för lokaler som tingshusbyggnadsskyldige hyr.

Beträffande inventarier som rådhusrättsstad anskaffat uteslutande för
rådhusrättens behov föreslås att de övergår till staten utan vederlag. I fråga
om inventarier som anskaffats för gemensam användning av rådhusrätt och
kommunal myndighet gäller redan nu, under förutsättning att inventarierna
anskaffats före rådhusrätternas förstatligande 1965, att staten har rätt att
nyttja inventarierna. Det föreslås att denna regel utsträcks till att gälla även
senare anskaffade inventarier.

Särskilt värdefulla föremål som ingår i rådhusrätts obligatoriska inventariebestånd,
t. ex. antika möbler, bör staden enligt förslaget ha rätt att ersätta
med andra, för domstolens bruk likvärdiga föremål. Särskilt värdefulla
föremål av annan art, t. ex. konstverk till utsmyckning av lokalerna, bör få
förbli stadens egendom om staden begär det. I promemorian uttalas emellertid
att det är önskvärt att föremålen också i fortsättningen förvaras i domstolslokalerna
som deposition.

Med den lösning som förslaget innebär i fråga om rådhusrättslokalerna
kommer ansvaret för skötseln av de stadsägda fastigheter där rådhusrättslokaler
finns att också i fortsättningen ankomma på staden. Däremot skall
städning av lokalerna ankomma på staten. Städpersonal som nu har kommunal
anställning och som också i fortsättningen behövs för städning av
domstolslokalerna bör enligt förslaget beredas tillfälle att gå över till statlig
anställning.

3.3.3 Gemensamma frågor

Det föreslås att byggnadsstyrelsen efter övertagandet skall ha ansvaret för
förvaltningen av övertagna fastigheter och lokaler. I promemorian erinras
också om att byggnadsstyrelsen vid uthyrning av bostad i byggnad som övergått
till staten skall samråda med statens personalbostadsdelegation. Beräkningen
av städernas kostnadsbidrag bör enligt förslaget åvila riksrevisionsverket.

I promemorian föreslås vissa bestämmelser om ersättning till staten. Bestämmelserna
är avsedda att ge staten möjlighet att ta ut särskild ersättning
hos sådana tingshusbyggnadsskyldige som genom underlåtenhet eller åtgärd
under tiden närmast före förstatligandet åsamkar staten olägenhet eller skada.
Bestämmelserna är utformade efter förebild i motsvarande föreskrifter
vid förstatligandet av vägväsendet. Som utgångspunkt för beräkning av er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

sättning föreslås den 1 juli 1968. Bestämmelserna bör enligt förslaget i tilllämpliga
delar gälla också i fråga om rådhusrättsstäderna.

I promemorian framhålls att den beslutade domkretsreformen kommer
att kräva avsevärda byggnadsinvesteringar. Investeringsbehovet beräknas i
promemorian komma att överstiga 100 milj. kr.

4. Remissyttrandena

4.1 Allmänt

Ett stort antal remissinstanser har uttalat sig i den icke remitterade frågan
huruvida lokalhållningsskyldigheten bör flyttas över på staten eller inte. Ett
flertal yttranden behandlar uteslutande denna fråga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har, i likhet med några tingshusbyggnadsskyldige,
förklarat att de frågor som behandlas i det remitterade
förslaget bör utredas ytterligare genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté.

Övriga remissinstanser har gått in i en bedömning av de frågor som behandlas
i förslaget. Enskilda lokalhållare har emellertid i allmänhet begränsat
sig till att behandla frågor av betydelse för de egna förhållandena.

Av de remissinstanser som tagit ställning till förslaget i dess helhet har
JK, Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket
och sexton länsstyrelser tillstyrkt huvudlinjerna i förslaget
eller lämnat dem utan erinran. I åtskilliga yttranden, t. ex. kammarkollegiets,
betecknas huvudlinjerna som sakligt välgrundade och riktigt avvägda.
I åtskilliga andra yttranden konstateras att förslaget visserligen kan medföra
orättvisa mellan och inom de båda huvudgrupperna av lokalhållare men
att förslaget ändå kan godtagas, framför allt av praktiska skäl. Svea hovrätt
påpekar att förslaget kan te sig orättvist för invånare i kommun, som efter
statens övertagande av huvudmannaskapet läggs samman med rådhusrättsstad.
Enligt förslaget skall dessa fullgöra dubbla prestationer: i samband
med förstatligandet får de avstå sin andel i tingshusbyggnadsskyldiges egendom
och efter sammanläggningen skall de deltaga i kostnadsbidrag som
staden har att betala. Samma påpekande görs i ett avsevärt antal andra yttranden,
både tillstyrkande och avstyrkande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och två
länsstyrelser ställer sig helt avvisande till förslaget. Hovrätten över Skåne
och Blekinge påpekar bl. a. att ett statligt övertagande inte innebär att nuvarande
lokalhållningsskyldige avlastas ett besvär för framtiden utan endast
att kostnaderna för framtiden tas ut av dem på annat sätt. Hovrätten
förordar en lösning enligt principerna att staten, då den övertar huvudmannaskapet,
omedelbart tar på sig kostnaderna för lokalhållningen genom att
betala hyra för lokaler m. m. samt att därefter från fall till fall avgörs efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

vad som är mest praktiskt om staten skall förvärva äganderätten till lokalerna,
då mot fullt vederlag, eller om äganderätten skall vara kvar hos nuvarande
lokalhållare som då, mot full kostnadstäckning genom hyra, har
att upplåta erforderlig egendom till staten. Hovrätten anser ingen olägenhet
följa av att specialkommun består med enda uppgift att äga och förvalta
egendom under förutsättning att beskattningsbehovet undanröjs, enligt hovrättens
förslag genom den hyra staten betalar. Hovrättens förslag innebär
bl. a. att full ersättning skall utgå för egendom som staten övertar. Till denna
ståndpunkt ansluter sig hovrätten för Västra Sverige och de två länsstyrelserna.

4.2 Tingshusbyggnadsskyldigheten

Huvudlinjerna i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten har, utöver vad
som redan redovisats, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Göta hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, tre länsstyrelser och kommunförbundet. Hovrätten
för Övre Norrland anser att riktlinjerna för rådhusrättsstäderna bör
få motsvarande tillämpning som norm för hur mycket egendom lokalhållare
på landet skall överlämna utan vederlag. Hovrätten förutsätter alltså
att vederlag skall utgå till lokalhållare med särskilt värdefull egendom.
Domarföreningen förordar att visst vederlag utgår efter förhandling i varje
enskilt fall.

Av nuvarande lokalhållare, som yttrat sig över förslaget i denna del, balett
sextiotal reservationslöst godtagit huvudlinjerna. Härtill kommer ett tjugotal
som föreslår större eller mindre modifikationer i förslaget. Ett femtiotal
lokalhållare avstyrker förslaget. Av dessa förordar elva att sådan egendom
som behövs för domstolsverksamheten skall hyras ut till staten mot
full kostnadsersättning. Äganderätten till egendomen föreslås i vissa av dessa
yttranden vara kvar hos specialkommunen, i andra föreslås att egendomen
överförs till en eller flera primärkommuner inom specialkommunens område.
Som ett särskilt skäl att åtminstone f. n. inte föra över äganderätten
till tingshus på staten framhåller flera lokalhållare att tingshus som till
följd av domkretsreformen inte längre behövs för domstolsändamål bör kunna
tillfalla primärkommun, vars invånare helt eller delvis bekostat tingshuset,
utan att primärkommunen måste förvärva tingshuset från staten.
Återstående fyrtio avstyrkande lokalhållare förordar att staten betalar fullt
vederlag för sådan egendom som staten övertar men förutsätter att specialkommunerna
avvecklas. Samma ståndpunkt i fråga om vederlag intar, som
redan framgått, två hovrätter och två länsstyrelser. Hovrätten för Västra
Sverige förordar vidare att staten på lokalhållares begäran skall vara skyldig
att lösa in också sådan egendom som inte behövs för domstolsverksamhet.

Som nämnts förordas större eller mindre modifikationer av ett tjugotal

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

lokalhållare. Liknande tankegångar redovisas också i åtskilliga avstyrkande
yttranden. Modifikationerna kan grupperas på i huvudsak följande sätt:

A. Staten övertar utan vederlag endast sådan egendom som används i domstolsverksamheten
och betalar vederlag för annan egendom.

B. Staten betalar vederlag för sådan del av tingshus som används för annat
än domstolsverksamhet eller som personalbostad. I vissa yttranden
nämns fall, då tingshus fått särskilt stor omfattning för att tillgodose annan
myndighets lokalbehov.

C. Byggnadsfonder och likartade tillgångar övergår inte till staten. Som
alternativ förordar länsstyrelsen i Värmlands län, att fonderade medel i statens
hand får bilda en fond för byggande av domstol inom vederbörande
tingslag. T ing shusby ggnads skyldige i Hedemora tingslag anser att undantag
eventuellt bör göras för medel som är avsedda för nära förestående nyeller
tillbyggnad. Som motivering för att fonder o. d. inte bör förstatligas
anges främst att medlen samlats för att tillgodose domstolsverksamheten i
den egna bygden och att bygdens intresse vid en avvägning mot domstolsväsendets
väger tyngre.

D. Tingshus som inte längre behövs för domstolsverksamheten övertas
inte av staten. Till denna modifikation ansluter sig synpunkten att tingshus,
som genom den pågående domkretsreformen blir överflödiga för sitt ändamål,
i åtskilliga fall kan komma till användning för primärkommunal verksamhet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår, i likhet med flera andra länsstyrelser
och åtskilliga lokalhållare, att staten i sådana fall skall överlåta
tingshuset till den primärkommun där tingshuset är beläget. Bl. a. Svea hovrätt
förordar att sådan överlåtelse sker utan ersättning.

E. Vederlag bör kunna utgå efter skälighetsbedömning eller för vissa slag
av egendom.

Hovrätten för Övre Norrland utvecklar sitt förslag så att resultatet av en
tänkt avräkning mellan specialkommuns prestationsskyldighet och dess
egendom i flertalet fall torde leda till noll och förordar som en praktisk lösning
att lokalhållare, som gör anspråk på vederlag, skall göra framställning
om förhandlingar med staten i samband med förstatligandet.

Remissinstanser vilkas ställningstagande leder till att egendom och/eller
vederlag skall tillkomma specialkommun förordar så gott som undantagslöst
att dessa värden skall tillfalla den eller de primärkommuner som ingår i
specialkommunen.

Förslaget i promemorian att viss egendom som inte direkt används i domstolsverksamheten
— t. ex. porträttsamlingar — skall kunna överlämnas till
lokal institution har genomgående fått ett positivt mottagande. Flera lokalhållare
har anvisat lämplig mottagare för sådan egendom. JK uttalar att nuvarande
lokalhållare är närmast att företräda de lokala intressena. Frågan
hur man skall förfara med egendomen bör därför avgöras medan specialkommunerna
fortfarande finns kvar och kan göra sitt inflytande gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

JK förordar att man i god tid innan tingshusbyggnadsskyldige avvecklas gör
en inventering av de tillgångar det kan vara fråga om och sätter igång utredning
— centralt eller lokalt — för att få fram förslag till egendomens framtida
förvaltning. Det påpekas också att antikvarisk expertis kan behöva anlitas
i vissa fall.

I ett betydande antal remissyttranden betonas fördelarna med nuvarande
decentralisering av lokalhållningen. Som den väsentligaste fördelen framhålls
genomgående att nödvändiga reparationer och andra åtgärder som är
av omedelbar betydelse för arbetet vid domstolen kan vidtas snabbt och till
låga kostnader. I fall av ett förstatligande är det enligt en stark opinion

— hovrätter, länsstyrelser, domarföreningen och ett stort antal lokalhållare

— ytterst betydelsefullt att lokalhållningen får behålla en viss lokal anknytning.
Som lokalt organ föreslås bl. a. chefsdomaren ensam eller chefsdomaren
tillsammans med några nämndemän eller andra lämpliga personer.
Lokalrepresentationen föreslås få befogenhet att sörja för smärre reparationer
och skaffa vissa inventarier, för vilka erforderliga medel bör stå till
dess förfogande. Som lämpliga uppgifter föreslås vidare att göra framställningar
och påpekanden till byggnadsstyrelsen eller dess regionalförvaltning
och att göra upp anslagsframställning. Hovrätten för Västra Sverige förklarar
sig förutsätta att hovrätterna får visst inflytande på utformningen av
domstolslokaler.

Från åtskilliga håll påpekas att tingshusbyggnadsskyldige av tradition
tillgodoser också andra behov med anknytning till domstolarna och deras
verksamhet än den egentliga tingshusbyggnadsskyldigheten. Domarföreningen
nämner som exempel studieresor för nämndemännen, anordnande
av lunchrum, andra personalvårdande åtgärder och litteraturinköp. Genomgående
betonas vikten av att medel ställs till förfogande för sådana ändamål
som nu faktiskt tillgodoses av tingshusbyggnadsskyldige. Tingshusbyggnadsskyldige
i Listers och Sölvesborgs domsagas tingslag föreslår att tingshusbyggnadsskyldige
får behålla ett visst kapitalbelopp att förvaltas av häradsnämnden
och att med avkastningen får bekostas studieresor och annan
personalvård.

Förslaget i fråga om primärkommuner som fullgör tingshusbyggnadsskyldighet
har godtagits av berörda lokalhållare. Svea hovrätt anmärker att sådana
kommuner principiellt bör likställas med rådhusrättsstäder men motsätter
sig med hänsyn till praktiska synpunkter inte förslaget.

4.3 Rådhusrättsstädernas lokalhållning

Huvudprincipen för den ekonomiska avvecklingen av rådhusrättsstädernas
lokalhållningsskyldighet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
hovrätten för Övre Norrland och femton rådhusrättsstäder, däribland Göteborg.
Med vissa modifikationer i fråga om kostnadsbidragets storlek har

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

också Göta hovrätt, två länsstyrelser och ytterligare fem rådhusrättsstäder,
däribland Malmö, godtagit förslaget.

I fråga om kostnadsbidragets storlek och beräkning framförs vissa anmärkningar
också i tillstyrkande yttranden. Statskontoret redovisar vissa
beräkningar med utgångspunkt från de grunduppgifter, som återgivits i
departementspromemorian. Beräkningarna bygger på fastigheternas brandförsäkringsvärden
och leder till två extremvärden för den egendom som
enligt förslaget skall tillfalla staten. Extremvärdena motsvarar femton resp.
drygt elva och ett halvt års kostnader för den verksamhet som skall övertas
från specialkommunerna. Statskontoret finner med stöd av dessa beräkningar
att promemorians motsvarande uppgift om tolv års kostnader är väl
underbyggd. Med hänsyn härtill och till den väntade expansionen i stadsregionerna
finner statskontoret att rådhusrättsstädernas kostnadsbidrag bör
utgå under lägst tolv och högst femton år. Statskontoret tillstyrker den
längre tidsperioden. Hovrätten för Nedre Norrland, som avstyrker förslaget
om kostnadsbidrag, förordar i fall av kostnadsbidrag en annan fördelning av
denna skyldighet. Det sammanlagda bidragsbeloppet för hela landet bör
fördelas på städerna enligt invånarantalet. Med en sådan metod kan man
enligt hovrättens mening undvika att städer som tillhandahållit små och
mindre välutrustade lokaler får bidra med lägre belopp än städer av motsvarande
storlek som anskaffat rymliga och ändamålsenliga lokaler. Man
behöver med denna metod heller inte gå in på frågan om stad eftersatt sin
lokalhållningsskyldighet. Byggnadsstyrelsen föreslår, i likhet med bl. a. länsstyrelserna
i Jönköpings och Västernorrlands län, som en administrativt
enklare lösning att man i stället för marknadshyra contra kostnadsbidrag,
vilka belopp styrelsen förutsätter bli ungefär lika stora, inför ett kontraktsreglerat
hyresförhållande där hyran sätts till noll kronor. I de fall då staten
övertar hyresrätt till lokaler eller då kommunala lokaler frånträds före tioårsperiodens
utgång kan en bidragsskyldighet inträda. Länsstyrelsen i Jämtlands
län ifrågasätter om kostnadsbidrag bör utgå under så lång tid som
tio år.

De förordade modifikationerna av kostnadsbidraget har i stort sett samma
innehåll. Man vill konstruera kostnadsbidraget på samma sätt som motsvarande
bidrag vid förstatligandet av polisväsendet, dvs. en femårig bidragstid
med bidraget nedtrappat med en femtedel varje år. Göta hovrätt
utgår från att syftet med bidraget främst är att mildra de ekonomiska verkningarna
för staten i övergångsskedet. Hovrätten anser det därför ligga närmare
till hands att behandla rådhusrättsstäderna på samma sätt som vid den
tidigare huvudmannaskapsreformen än att tillmäta den i promemorian eftersträvade
likformigheten mellan land och stad avgörande betydelse. Länsstyrelsen
i Västmanlands län påpekar liksom flera städer att rådhusrättsstäderna
tidigare svarat för samtliga kostnader för rådhusrätternas verksamhet
och därigenom haft en bredare kostnadsbelastning än tingshusbyggnadsskyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

•dige, som endast svarat för lokalerna. Umeå stad, som ansluter sig till modifikationslinjen,
motiverar sitt ställningstagande bl. a. med att invånare i
kommuner som under löpande bidragstid kommer att läggas samman med
rådhusrättsstad belastas oskäligt genom den i promemorian föreslagna lösningen.

Förslaget om kostnadsbidrag avstyrks helt av bl. a. hovrätten för Nedre
Norrland, fem rådhusrättsstäder, däribland Stockholm, och kommunförbundet.
Hovrätten för Nedre Norrland, som tillstyrker förslaget i fråga om
tingshusbyggnadsskyldige, motiverar sitt avstyrkande beträffande rådhusrättsstäderna
på i huvudsak följande sätt: Det lär inte vara praktiskt möjligt
att nå full likformighet mellan land och stad. Det är föga eftersträvansvärt
att lägga pålagor på vissa kommuner i syfte huvudsakligen att förebygga
att dessa skulle komma i ett gynnsammare läge än andra. För den föreslagna
bidragsskyldigheten har inte åberopats och torde heller inte med
någon större styrka kunna åberopas statsfinansiella skäl. Den omständigheten
att städernas domstolslokaler inte lämpligen kan överlämnas till staten
har icke sin grund i att städerna skulle ha underlåtit att fullgöra sin lokalhållningsskyldighet
utan beror främst på att deras lokalhållning administreras
och finansieras på annat sätt än tingshusbyggnadsskyldigheten.
Kommunförbundet anser att ett övertagande av skyldigheten utan kostnadsbidrag
är mest lämpligt ur praktiska synpunkter. Stockholms stad åberopar
som ett principiellt skäl den kostnadsbelastning som före rådhusrätternas
förstatligande åvilat rådhusrättsstädernas invånare utan motsvarighet för
tingshusbyggnadsskyldige. Till denna argumentering ansluter sig övriga städer
som avstyrker bidragsförslaget. Stockholms stad åberopar vidare för
egen del den speciella kostnadsbelastning som följt av att till Stockholms
rådhusrätt förts mål och ärenden för vilka annat laga forum saknas.

Svea hovrätt förordar att möjlighet skall finnas till engångsuppgörelse för
rådhusrättsstad, som är villig att överlåta domstolsbyggnad till staten. Länsstyrelsen
i Stockholms län förordar att frågan om övertagande av rådhuset
i Stockholm blir föremål för särskilda förhandlingar mellan staten och
Stockholms stad.

Domarföreningen finner det angeläget att frågan om äganderätten till
stadsägda byggnader som inrymmer domstolslokaler avgörs slutligt redan i
samband med förstatligandet. Kommunförbundet godtar den föreslagna tioåriga
hyrestiden men framhåller att statens nyttjanderätt bör avvecklas så
snart som möjligt inom denna tid. Eskilstuna stad, som förordar ett femårigt
kostnadsbidrag, vill att också tiden för statens hyresrätt skall bestämmas
till fem år. Borås stad föreslår under hänvisning till städernas egen lokalplanering
att framställning om förlängning av den tioåriga hyrestiden
skall göras minst fem år i förväg. Svea hovrätt påpekar att staten kan komma
att ha behov av förlängd hyrestid också i andra fall än dem som angetts
i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

När det gäller obligatoriska domstolsinventarier finner domarföreningen
det vara oegentligt att t. ex. antika möbler skall kunna ersättas med andra.
Föreningen påpekar också att utrustning i särskilt iordningställda vigselrum
bör finnas kvar om inte på annat sätt så åtminstone som garanterad deposition.
Lokalen bör då givetvis också få användas vid vigslar som förrättas
av särskilt förordnad vigselförrättare. Göteborgs stad hävdar att rätten att
byta ut föremål bör kunna utövas också efter förstatligandet efter överenskommelse
mellan staten och resp. stad.

Den föreslagna möjligheten för rådhusrättsstad att behålla äganderätten
till konst och annan utsmyckning hälsas med tillfredsställelse av så gott som
samtliga berörda instanser. Städerna Göteborg och Örebro anser emellertid,
med instämmande av länsstyrelsen i Örebro län, att sådan egendom bör förbli
stadens utan särskild åtgärd.

4.4 Gemensamma frågor

Förslaget om ersättningsskyldighet i vissa fall har behandlats i ett stort
antal yttranden. Hovrätten för Övre Norrland och borgmästaren i Stockholms
rådhusrätt anser att ersättning bör kunna utkrävas på grund av åtgärd
eller underlåtenhet längre tillbaka i tiden än enligt förslaget. Länsstyrelsen
i Värmlands län vill lägga förslaget i denna del till grund för en analog
rätt för tingshusbyggnadssskyldige att få ersättning av staten när de genom
förstatligandet kommer i en särskilt oförmånlig ställning. Kammarkollegiet
finner att skälen för den föreslagna ersättningsskyldigheten inte är
särskilt starka men vill inte motsätta sig förslaget. Ett övervägande antal
remissinstanser, bland vilka kan nämnas fyra hovrätter och ett flertal länsstyrelser,
avstyrker emellertid förslaget i denna del. En hovrätt undantar
dock bestämmelsen om ersättning för försummelse att fullgöra lokalhållningen
under senare tid (12 § 3. i lagförslaget).

Kostnadsberäkningarna i promemorian kommenteras i byggnadsstyrelsens
yttrande. Med ledning av uppgifter i promemorian beräknar styrelsen överslagsmässigt
att kostnaderna kommer att överstiga vad som angetts i promemorian.
Som exempel nämns att kostnaderna för underhåll av övertagna
fastigheter enligt gällande principer kan uppskattas till 2,5 milj. kr. (1,5
milj. kr. enligt promemorian). Efter liknande grunder antages att posten
för driftkostnader bör beräknas till 4—5 milj. kr. (3 milj. kr. enligt promemorian).
Byggnadsstyrelsen berör vidare förslagets verkningar i fråga
om personalbehov hos styrelsen. För handläggning av ärenden om ny-, tilleller
ombyggnad och andra lokalförändringar måste styrelsens utredningsbyrå
tillföras personalresurser motsvarande årliga lönekostnader om ungeför
140 000 kr. För planering, ledning och kontroll av underhållsarbeten
i tingshus och andra fastigheter fordras en ökning av styrelsens personalresurser,
som kan beräknas dra en lönekostnad av 300 000—500 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

per år. Statens personalbostadsdelegation räknar i sitt yttrande med att delegationens
uppgifter i fråga om hyressättning m. m. skall kunna utföras
utan personalförstärkning, under förutsättning att erforderlig uppsägning
av gällande hyresavtal medför att relativt god tid står till förfogande för
arbetet.

Riksrevisionsverket förordar att uppdraget att beräkna kostnadsbidrag
anförtros byggnadsstyrelsen eller kammarkollegiet, eftersom riksrevisionsverket
numera inte har närliggande arbetsuppgifter och lämplig personal
härför.

Personalfrågorna berörs i yttranden av bl. a. avtalsverket och kommunalarbetareförbundet.
Avtalsverket förklarar att frågan om anställnings- och arbetsvillkor
för den tjänstemannapersonal som enligt förslaget skall övergå
till statsanställning bör bli föremål för s. k. AB-förhandling. Verket föreslår
att planläggningsarbetet för städpersonalens övergång samordnas genom
länsstyrelserna, som fullgjort motsvarande uppgifter vid tidigare huvudmannaskapsreformer.
Kommunalarbetareförbundet förutsätter att personal som
berörs av förstatligandet bereds statlig anställning utan inskränkning i sina
nuvarande pensions-, löne- och övriga anställningsvillkor.

5. Departementschefen

Genom förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965 togs ett stort
steg mot ett helstatligt domstolsväsende. Den enda uppgift som ännu inte
övertagits av staten är lokalhållningen för de allmänna underrätterna. När
det gäller häradsrätterna är det tingslagen som är skyldiga att hålla kanslioch
sammanträdeslokaler jämte möbler och viss annan utrustning. För denna
uppgift bildar invånarna i varje tingslag en specialkommun, tingshusbyggnadsskyldige.
Specialkommunens kostnader täcks genom en särskild
skatt, tingshusmedel. Stad med rådhusrätt har att i samma utsträckning
svara för lokaler m. m. för rådhusrätten. Kostnaderna täcks med kommunalskattemedel.

Frågan hur lokalhållningen för underrätterna bör ordnas har övervägts
av åtskilliga utredningar under tidernas lopp. Vid flera tillfällen har förordats
att staten övertar också denna del av kostnadsansvaret för underrätterna.
Vid årets riksdag har frågan fått sin slutliga lösning. I statsverkspropositionen
(bilaga 4 s. 54) förelädes riksdagen ett principförslag om att
staten skall överta lokalhållningen den 1 januari 1971. Riksdagen biföll förslaget
den 11 mars 1970.

Frågan om de närmare villkoren för det statliga övertagandet av lokalhållningsskyldigheten
togs inte upp i statsverkspropositionen. Jag anmälde
där att frågan krävde närmare övervägande och att förslag till lagstiftning
skulle läggas fram för riksdagen senare. Jag är nu beredd att presentera ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

sådant förslag. Det bygger i allt väsentligt på en promemoria som under år
1969 upprättades inom domstolsberedningen i justitiedepartementet. Promemorian
har remissbehandlats.

Innan jag går in på de förslag som lagts fram i promemorian vill jag lämna
några uppgifter som belyser nuvarande lokalförhållanden och värdet av
den egendom som lokalhållarna tillhandahåller för underrätternas verksamhet.
Inledningsvis vill jag nämna att nuvarande häradsrätter och rådhusrätter
den 1 januari 1971 ersätts av en ny, enhetlig underrättsorganisation.
De nya domstolarna kommer att kallas tingsrätter.

I hela landet finns f. n. sammanlagt 135 allmänna underrätter, varav 27
är rådhusrätter. För häradsrätterna disponeras 146 tingshus. 50 av dem ligger
på tingsställe utanför kansliorten. I 124 fall finns personalbostäder i
tingshus eller anslutande byggnad. Den alldeles övervägande delen av tingshusen
används enbart för domstolsändamål jämte — i vissa fal! — personalbostäder.
Enligt en inventering som utfördes under hösten 1968 och
som redovisas i promemorian uppgick de sammanlagda taxeringsvärdena
för tingshusen till i runt tal 71 milj. kr. och brandförsäkringsvärdena till
210 milj. kr. De årliga driftkostnaderna för tingshusen uppgick till 2,9 milj.
kr. och underhållskostnaderna till 1,5 milj. kr.

För 27 domstolar hyrs lokaler, delvis som tillskott till tingshus. Enligt inventeringen
uppgick hyreskostnaderna samt kostnaderna för städning och
belysning i dessa fall till sammanlagt 830 000 kr. om året.

Inventarier fanns till ett uppskattat värde av sammanlagt 14,5 milj. kr.
Tingshusbyggnadsskyldige har vidare betydande fonder och banktillgodohavanden.
Beloppen växlar dock något år från år. Enligt den inventering som
jag nyss nämnde fanns tillgångar av detta slag till ett värde av 38 milj. kr.
Också andra slag av tillgångar finns i många fall. Å andra sidan redovisades
skulder till ett belopp av 14,3 milj. kr.

Hos så gott som alla tingslag finns anställda en eller flera tingshusvaktmästare.
Antalet anställda av denna kategori uppgick 1968 till 162, varav
ett hundratal med heltidsanställning. Härtill kommer särskild städningspersonal
till ett antal av omkring 90.

Beträffande rådhusrättsstäderna är läget annorlunda, eftersom lokalhållningen
här inte utgör någon från den kommunala förvaltningen i övrigt
helt fristående verksamhet. Någon särskild förmögenhetsmassa för domstolsverksamheten
finns sålunda inte. Samtliga rådhusrätter har lokaler i
byggnad som ägs av vederbörande stad men till skillnad från förhållandena
på landet är det bara i ett fåtal fall som domstolen förfogar över hela byggnaden.
I regel används byggnaden också för annan verksamhet, framför allt
kommunal sådan. Om man fördelar taxeringsvärdena för de byggnader, som
inrymmer rådhusrätt, efter den disponerade lokalytan motsvarar rådhusrätternas
andelar av hela lokalytan ett sammanlagt värde av 30 milj. kr. Mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

svarande fördelning av brandförsäkringsvärdena ger till resultat 70 milj.
kr. Hyresvärdet av rådhusrättslokalerna uppgick enligt den förut nämnda
inventeringen till 5 milj. kr. om året och de årliga omkostnaderna till 1,8
milj. kr. Inventarier har redovisats till ett värde av 8,8 milj. kr.

Förslagen i promemorian går ut på skilda lösningar i fråga om lokalhållningen
för domstolar som i dag är häradsrätter och lokalhållningen för
domstolar som i dag är rådhusrätter. Beträffande lokalhållningen för häradsrätterna
innebär förslaget att staten, när den övertar tingshusbyggnadsskyldigheten,
också övertar tingshusbyggnadsskyldiges samtliga tillgångar
och förpliktelser utan att något vederlag för tillgångarna utgår. I fråga
om lokalhållningen för rådhusrätterna föreslås att staten får hyresrätt
till lokalerna under viss tid och att staden betalar ett kostnadsbidrag till
staten. Jag återkommer strax till den närmare innebörden i detta förslag.

Jag följer i fortsättningen samma uppdelning som i promemorian och
uppehåller mig alltså först vid frågan om lokalhållningen för häradsrätterna,
dvs. frågan om övertagandet av den skyldighet som f. n. åvilar tingshusbyggnadsskyldige.
Den lösning som i denna del föreslagits i promemorian
har i princip godtagits eller lämnats utan erinran av omkring halva
antalet berörda lokalhållare och av en klar majoritet bland övriga remissinstanser.

Flertalet av de remissinstanser som avstyrker förslaget anser att staten
bör betala vederlag för egendom som övertas. Så gott som undantagslöst
förordas därvid att vederlaget skall tillfalla primärkommunerna inom tingslaget.

Såsom anförts i promemorian finns det tre i och för sig tänkbara lösningar
av frågan hur övertagandet av lokalhållningen närmare bör utformas. Staten
kan i fortsättningen hyra de domstolslokaler som behövs eller staten kan
överta de tingshusbyggnadsskyldiges egendom med äganderätt. I sistnämnda
fall kan man tänka sig antingen att staten betalar vederlag för egendomen
eller att staten övertar egendomen utan gottgörelse.

Hyresalternativet har avvisats i promemorian och har få förespråkare
bland remissinstanserna. Jag delar uppfattningen att detta alternativ har avgjorda
nackdelar. Den främsta invändningen är att specialkommunerna skulle
komma att bestå uteslutande för att äga och förvalta domstolslokaler som
skulle upplåtas till staten. Detta kan inte vara en rationell och ändamålsenlig
ordning. En tänkbar variant av hyresalternativet är att lokalbeståndet
kommunaliseras och att staten hyr lokalerna av primärkommunerna. Enligt
min mening skulle emellertid en sådan lösning inte möta någon större förståelse
på kommunalt håll. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag
inte att hyresalternativet bör genomföras.

Vad sedan gäller frågan om vederlag bör utgå eller inte utgå för egendom
som staten övertar kan, såsom promemorian och remissyttrandena visar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

åtskilliga skäl anföras för den ena eller andra lösningen. Vad som främst
talar för den lösning som förordats i promemorian är enligt min mening
följande. Om all egendom som tillhör tingshusbyggnadsskyldige övertas av
staten utan att någon annan egendom kommer i dess ställe kan den specialkommun
som de tingshusbyggnadsskyldige utgör avvecklas med en gång.
Anordningen med en specialkommun med särskild beskattningsrätt är otidsenlig
och orationell. Det står helt i överensstämmelse med utvecklingen på
andra samhällsområden att sådana speciella arrangemang bringas att upphöra.
Vidare anser jag det vara följdriktigt att den växling av lokalhållare,
som nu skall ske enligt riksdagens beslut, genomförs på det sättet att den
nye lokalhållaren bara träder in i den förres ställe. Den egendom som tingshusbyggnadsskyldige
äger har anskaffats för medel som erhållits genom
utdebitering. I princip innebär den beslutade reformen ingenting annat än
att man byter huvudman och ersätter en finansieringsmetod med specialbeskattning
med en annan metod som innebär att kostnaderna täcks genom
den allmänna beskattningen.

För den i promemorian förordade lösningen talar enligt min mening vidare
det skäl av statsfinansiell natur som har anförts i promemorian. Som där
har framhållits förestår betydande investeringar i om- och nybyggnad av
domstolslokaler som en följd av de ändringar i domkretsindelningen som
1969 års riksdag beslutat. Om staten inte hade övertagit lokalhållningen skulle
dessa kostnader ha åvilat de tingshusbyggnadsskyldige. Därför är det
enligt min åsikt också helt rimligt att de medel som nuvarande lokalhållare
reserverat för byggnadsändamål i form av fonder och andra tillgodohavanden
övergår till staten som skall genomföra byggnadsprogrammet i egenskap
av ny lokalhållare.

Mot den föreslagna lösningen har i några remissyttranden invänts att
den innebär stora orättvisor olika tingshusbyggnadsskyldige emellan, eftersom
de som har en god ställning i form av välhållna tingshus och reserverade
medel behandlas på samma sätt som de som har dåliga tingshus
och inga tillgångar av betydelse i övrigt. I likhet med vad som har anförts
i promemorian anser jag emellertid att det är omöjligt att konstruera
en metod som ger matematisk rättvisa mellan olika tingshusbyggnadsskyldige.
Härtill kommer att rättviseresonemanget är berättigat bara om de
ekonomiska olikheter som råder mellan tingshusbyggnadsskyldige beror
på större eller mindre omsorg och förutseende i förvaltningen och inte
på yttre omständigheter såsom skillnader i skatteunderlag o. d. Att säkert
påvisa orsakerna till förefintliga olikheter låter sig dock inte göra.

Sammanfattningsvis anser jag att man måste låta praktiska och statsfinansi
ella skäl av det slag som jag nu har anfört vara avgörande när man
tar ställning till förslaget i promemorian.

På grund av det anförda ansluter jag mig till den lösningen att tingshusbyggnadsskyldiges
samtliga rättigheter och andra tillgångar samt för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

pliktelser övertas av staten utan att något vederlag lämnas för tillgångarna.
Detta stämmer överens med det förfarande som tillämpades när staten den
1 januari 1944 övertog den allmänna väghållningen på landet.

I vissa remissyttranden har man reagerat mot en konsekvens av förslaget
som hänger samman med att lokalhållningsreformen till tiden sammanfaller
med ändringar i domkretsindelningen. På några håll uppkommer nämligen
den situationen att tingslag lämnar över till staten betydande tillgångar i
form av fast egendom och penningmedel samtidigt som ortens domsagokansli
dras in. Jag vill framhålla att det inte ligger någon principiell nyhet
i detta. Det står helt i överensstämmelse med sedan länge rådande
praxis i ärenden om domkretsindelning att ett tingslag som helt eller
delvis går upp i ett annat också lämnar över tillgångar till den nybildade
enheten. Jag är emellertid medveten om att det föreligger ett eller annat
extremt fall där tingslag som förlorar domstolskansli har — förutom
tingshus och vad därtill hör — ovanligt stora fonder. Det kan finnas vissa
skäl för en särbehandling av ett sådant fall. Samma betraktelsesätt
kan anläggas när situationen är sådan att egendomen — t. ex. ett tingshus
— inte längre behövs för domstolsbruk och staten inte heller för annat
ändamål har intresse av egendomen.

En lösning av sådana frågor som jag nu har nämnt är att staten efter
framställning från berörd primärkommun överlåter egendomen helt eller
delvis till kommunen på förmånliga villkor. Jag förutsätter att frågor
av denna art skall kunna lösas förhandlingsvägen.

Ett annat undantagsfall som kan motivera viss särbehandling föreligger
när ett tingshus på statens begäran byggts särskilt stort för att hysa också
annan statlig myndighet än domstolen. Också i ett sådant fall bör frågan
om kompensation kunna lösas genom förhandlingar.

Kungl. Maj :t bör bemyndigas att träffa uppgörelse i de förhandlingsfrågor
som jag nu har nämnt.

Till vissa särskilda former för fullgörande av tingshusbyggnadsskyldighet
återkommer jag i det följande.

Som jag redan har antytt innebär förslaget i fråga om lokalhållningen
för rådhusrätterna en annan lösning än den som har förordats i fråga
om tingshusbyggnadsskyldigheten. Lokalhållningen för rådhusrätterna är
inte en fristående uppgift som finansieras i särskild ordning. Den egendom
som ställs till domstolens förfogande är därför inte heller en särskild förmögenhetsmassa,
skild från stadens övriga tillgångar. Praktiskt sett föreligger
dessutom den skillnaden i förhållande till tingshusbyggnadsskyldiges
lokalhållning att rådhusrätt i allmänhet inte disponerar hel byggnad för
sin verksamhet. I flertalet fall används sådan byggnad också och ofta till
huvudsaklig del för primärkommunens egen verksamhet. Dessa omständigheter
medför enligt promemorian att man beträffande rådhusrätternas lo -

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

kaler inte kan direkt överföra den principlösning, som föreslagits i fråga om
lokalhållningen för häradsrätterna.

Det förslag som läggs fram i promemorian innebär i huvudsak följande.
Rådhusrättsstad behåller äganderätten till de fastigheter där domstolslokaler
upplåtits. I stället betalar staden ett bidrag till statens kostnader för lokalhållningen.
Bidraget motsvarar stadens nuvarande kostnader under tio
år. Om annat inte avtalas betalas bidraget i årliga poster under de närmaste
tio åren. För att trygga statens lokalbehov för domstolarna under
en övergångstid tillförsäkras staten hyresrätt till de lokaler som vid förstatligandet
är avsedda för domstolsbruk. Hyresrätten skall kunna bestå i
tio år. Under särskilda förhållanden har staten rätt till förlängning. För
dispositionsrätten till lokalerna skall staten betala marknadshyra.

De allra flesta remissinstanserna har godtagit förslaget i promemorian.
Också enligt min mening bör frågan om lokalhållningen i rådhusrättsstäderna
lösas så att städerna upplåter hyresrätt till nuvarande domstolslokaler
eller överlåter hyresrätten till lokaler som staden hyr för ändamålet
och att städerna betalar ett bidrag till staten. Jag delar också uppfattningen
att staten bör betala marknadshyra för de lokaler som upplåts och att
hyrestiden bör bestämmas till tio år med möjlighet till förlängning.

Beträffande kostnadsbidragets storlek och utformning har i remissyttrandena
framförts åtskilliga synpunkter.

I några yttranden förordas en sänkning av bidraget och i andra en höjning.
De som förordar en sänkning hänvisar i regel till den lösning som
man tillämpade när polisväsendet förstatligades, dvs. ett bidrag som avtrappades
under fem år. Enligt min mening är det emellertid rimligt att
man vid bestämmandet av bidragets storlek håller fast vid den utgångspunkt
som förslaget i promemorian har, nämligen att söka åstadkomma
ekonomisk likformighet i behandlingen av lokalhållare på land och i stad.
Med hänsyn härtill anser jag i likhet med en klar majoritet bland remissinstanserna
att bidraget inte bör sättas lägre än enligt förslaget.

En uppräkning av bidraget i förhållande till förslaget förordas av statskontoret,
som menar att bidraget bör motsvara femton års kostnader eller
i varje fall tolv års. Visst stöd för denna ståndpunkt har statskontoret
funnit i promemorian. De beräkningar som där har gjorts över värdet av
tingshusbyggnadsskyldiges egendom pekar mot att värdet svarar mot ungefär
tolv års kostnader för tingshusbyggnadsskyldige. Statskontoret har dessutom
åberopat den befolkningsexpansion som är att vänta i stadsregionerna.

Som jag nyss har anfört bör man sträva efter att ekonomiskt sett få
ungefärlig likformighet i behandlingen av å ena sidan tingshusbyggnadsskyldige
och å andra sidan rådhusrättsstäderna. Det är emellertid orealistiskt
att tro att man kan åstadkomma en matematiskt rättvis avvägning.
Grundmaterialet är alltför osäkert för att detta skall vara möjligt. Beräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

ningarna i promemorian av egendomsvärden och kostnader på häradsrättssidan
rör sig med approximativa siffror. Byggnadsstyrelsens remissyttrande
ger vid handen att årskostnaderna för häradsrätternas lokaler
kommer att överstiga de beräknade kostnaderna med 2—3 milj. kr. Redan
en sådan ökning innebär en korrigering av promemorians uppgift om
tolv årskostnader till omkring tio. Vidare är att märka att promemorians
beräkningar speglar egendomsbeståndet under år 1968. Med hänsyn till
dessa förhållanden anser jag att det inte finns anledning frångå förslaget
om att kostnadsbidraget skall bestämmas till tio årsbelopp.

Den föreslagna tiden för statens hyresrätt har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Även jag anser den vara väl avvägd. Jag vill emellertid
framhålla att det i vissa fall kan bli aktuellt att avveckla hyresförhållandet
redan före utgången av denna tid. Jag förutsätter att avveckling eller
förlängning av hyresförhållande föregås av samråd i god tid mellan kontrahenterna.

I vissa fall kan den bästa lösningen av en lokalfråga visa sig vara att
staten förvärvar domstolsbyggnad som ägs av en stad. Möjlighet bör finnas
till engångsuppgörelse i sådana fall. Det bör också finnas möjlighet att
komma överens om en annan ordning för fullgörandet av stads bidragsplikt
än den regelmässiga med tio års kostnadsbidrag.

Lokalhållnings skyldighet en för häradsrätt fullgörs i vissa fall i andra
former än de ordinära. Jag syftar här på sådana fall då området för
tingshusbyggnadsskyldige sammanfaller med primärkommuns område och
primärkommunen direkt fullgör lokalhållningsskyldigheten utan att ta ut
den särskilda skatt som tingshusmedlen utgör. I den mån egendom ändå kan
anses tillhöra den latenta specialkommunen bör egendomen enligt min mening
följa huvudregeln för tingshusbyggnadsskyldiges egendom och alltså
tillfalla staten utan vederlag. I de fall däremot då tillgångar som används
för lokalhållningen tillhör primärkommunen är situationen mycket lik den
som föreligger i fråga om rådhusrättsstads lokalhållning. Det skulle därför
kunna komma i fråga att tillämpa samma regel som för rådhusrättsstäderna.
I överensstämmelse med vad som har anförts i promemorian
anser jag emellertid att praktiska skäl talar för en annan metod. Så gott
som undantagslöst är det i dessa fall fråga om lokaler som används för
tingssammanträden på särskilt tingsställe utanför domstolens kansliort.
Mellan tingssammanträdena kommer egendomen i regel till användning
för annan verksamhet, för det mesta primärkommunens egen. Den primärkommunala
användningen av lokalerna är klart dominerande. Att i sådana
fall tillämpa systemet med kostnadsbidrag och marknadshyra ter sig
alltför omständligt för både staten och kommunen. Jag ansluter mig därför
till förslaget i denna del, enligt vilket staten under tio år får nyttja lokalerna
mot ersättning för kommunens kostnader. Jag återkommer i specialmotiveringen
till frågan om vad som bör räknas in i dessa kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

De administrativa uppgifterna i fråga om lokalhållningen efter ett förstatligande
har berörts av vissa remissinstanser. Många uttalar sig sålunda
för en viss decentralisering av lokalhållningen även sedan den övertagits
av staten. Man vill härigenom ta till vara de fördelar i form av smidighet
och snabbhet vid lokalfrågornas handläggning som är förknippade med
nuvarande system, särskilt när det gäller förhållandena i tingslagen.

Efter ett förstatligande kommer lokalerna att förvaltas av byggnadsstyrelsen,
dels centralt och dels genom styrelsens regionala organ. Enligt
min mening finns det ingen anledning anta annat än att en förvaltning
genom byggnadsstyrelsen kommer att fungera väl och effektivt. Jag räknar
med att styrelsen kommer att få tillräckliga resurser för sin nya uppgift.

De lokala synpunkterna på byggnads- och förvaltningsfrågor bör emellertid
också i det nya systemet kunna komma till uttryck på lämpligt
sätt. Både vid byggnadsplaneringen och i det löpande förvaltningsarbetet
lär det bli anledning för styrelsen att samråda med företrädare för de lokala
domstolarna. Härigenom kan det stora intresse för domstolarnas lokaler
som särskilt tingshusbyggnadsskyldige har visat tas till vara i viss utsträckning.
Också med hovrätterna såsom chefsmyndigheter för de allmänna underrätterna
bör ett samarbete komma till stånd. Vidare kommer styrelsen
naturligtvis att i den omfattning som behövs samråda med berörda kommuner
på samma sätt som nu sker t. ex. vid planering och utformning av
polishus.

Enligt förslaget i promemorian skall staten ha rätt till ersättning i vissa
fall från nuvarande lokalhållare. Ersättningsanspråk kan enligt promemorian
riktas mot tingshusbyggnadsskyldige som efter utgången av juni
1968

1. förfogat över sina tillgångar för annat ändamål än tingshusbyggnadsskyldige
haft att tillgodose,

2. utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser vilka avser
även tid efter förstatligandet och genom vilka staten tillskyndas avsevärt
förfång,

3. eftersatt sina åligganden i sådan grad att lokaler eller inventarier
för domstolen icke är i godtagbart skick vid statens övertagande,

4. vidtagit annan särskild åtgärd i syfte att överföra kostnader på
staten.

Ersättningsanspråk enligt 3 kan riktas också mot rådhusrättsstad.

Förslaget i denna del har väckt stark kritik bland remissinstanserna. På
åtskilliga håll tolkar man förslaget som ett utslag av misstro mot lokalhållarnas
verksamhet. Mot förslaget har också invänts att det omfattar tid
innan förslaget gjorts offentligt och att förslaget innebär att anspråk kan
grundas på kommunala beslut, som tillkommit i laga ordning och vunnit
laga kraft.

Enligt min mening skall man inte läsa in något misstroende mot lokal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

hällarna i allmänhet i de föreslagna ersättningsbestämmelserna. Inte heller
den invändningen att bestämmelserna kan komma att rikta sig mot i
formellt riktig ordning fattade beslut anser jag bärande. Bestämmelserna
innebär nämligen inte att några beslut rivs upp. Innebörden är i stället den
att beslut, som är formellt oantastliga men som betyder att man illojalt
förfogar över egendom, kan leda till ett vederlagsanspråk från statens
sida. Trots att jag sålunda anser att remisskritiken till stor del skjuter
över målet har jag stannat för att inte ta npp någon motsvarighet till promemorians
förslag i denna del. Jag har därvid på grund av de uttalanden
som har gjorts i många lokalhållares remissyttranden gått ut från att lokalhållarna
kommer att lojalt medverka vid genomförandet av reformen, så att
situationer av det slag som bestämmelserna riktar sig mot inte kommer
att uppstå. En annan omständighet som jag har beaktat är att den som
berörs av ett beslut av tingshusbyggnadsskyldige och som anser att dessa
genom beslutet överskridit sin befogenhet kan i vanlig ordning föra talan
mot beslutet genom kommunalbesvär.

Personal som intill förstatligandet är anställd hos tingshusbyggnadsskyldige
bör beredas tillfälle att gå över till anställning hos staten. Motsvarande
bör gälla för personal som är anställd hos kommun för att utföra
sådant arbete som kommer att falla under statens huvudmannaskap.

I de delar anställnings- och arbetsvillkor är förhandlingsfrågor avser
jag att ge statens avtalsverk förhandlingsuppdrag.

Hyressättningen för bostäder som tingshusbyggnadsskyldige tillhandahåller
får omprövas i samband med att staten träder in som hyresvärd.
Omprövningen torde komma att åvila statens personalbostadsdelegation.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
lokalhållningen för de allmänna underrätterna,

2) lag om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i byggningabalken,

4) lag om ändring i lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

5) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275),

6) lag om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. in.,

7) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
21.

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen
så när som på vissa mindre, redaktionella jämkningar i förslaget under 1).

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

Allmänt

Lagförslaget följer i huvudsak samma disposition som det vid promemorian
fogade förslaget. I tur och ordning behandlas frågorna om tingshusbyggnadsskyldiges
tillgångar och skulder (1 och 2 §§), om lokaler och inventarier
m. m. i fall då primärkommun fullgör tingshusbyggnadsskyldighet
(3 och 4 §§) samt om lokaler, inventarier och kostnadsbidrag m. in. i fall
då stad svarar för lokalhållningen för rådhusrätt (5—7 §§). Därefter följer
ett avsnitt om hyressättningen för lokaler som staten får nyttjanderätt till
(8 §). Efterföljande paragrafer innehåller regler om förelägganden m. m.,
besvär över beslut enligt lagen och kostnader för avvecklingen av tingshusbyggnadsskyldiges
förvaltning (9—12 §■§).

Rubriken

Genom riksdagens beslut den 11 mars 1970 har avgjorts att staten skall
överta ansvaret för lokalhållningen. Lagförslaget utgår från detta förhållande
och innehåller en reglering av de grundläggande villkoren och formerna
för övertagandet. Detta återspeglas i rubrikens avfattning. Den överensstämmer
med förslaget i promemorian.

Lokalhållningen har i rubriken använts som sammanfattande beteckning
för tingshusbyggnadsskyldigheten och den motsvarande skyldighet som åvilar
rådhusrättsstad.

1 §

Innebörden av denna paragraf är att staten träder i tingshusbyggnadsskyldiges
ställe som ägare av egendom som nu tillhör tingshusbyggnadsskyldige,
som innehavare av rättigheter som nu tillkommer tingshusbyggnadsskyldige
osv. samt som ansvarig för tingshusbyggnadsskyldiges förpliktelser.
Såväl fast som lös egendom samt rättigheter av olika slag övergår
automatiskt till staten. Som exempel kan nämnas tingshus- och andra fastigheter,
bostadshus, inventarier och annan utrustning, hyres- och bostadsrätter,
fordringar, fonder och andra banktillgodohavanden, kassamedel samt
telefonabonnemang. Ansvaret för tingshusbyggnadsskyldiges förbindelser
övergår också automatiskt på staten. Hit hör t. ex. låneskulder och pensionsutfästelser
samt förpliktelser som åvilar tingshusbyggnadsskyldige
som hyresgäst eller som part i andra ömsesidiga rättsförhållanden.

I enlighet med vad jag tidigare har nämnt kan det i undantagsfall vara
skäligt att viss egendom, som nu tillhör tingshusbyggnadsskyldige och som

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

på grund av den nya lagen blir statens egendom, överlåts till primärkommun
till större eller mindre del. Jag har i den allmänna motiveringen anfört att
frågor av detta slag bör kunna lösas genom förhandlingar med den kommun
som vill förvärva egendomen. Jag utgår från att kommun som är intresserad
av sådant förvärv framställer sina anspråk i samband med de kontakter som
måste förekomma mellan statens företrädare och tingshusbyggnadsskyldige
i anslutning till att staten övertar egendomen.

2 §

För att den övergång av rättigheter och skyldigheter som följer av 1 §
skall kunna genomföras är det nödvändigt att tingshusbyggnadsskyldige
lämnar redovisning om sin egendom och tillhandahåller ritningar, inventarieförteckningar,
bankböcker m. m. Denna paragraf innehåller den grundläggande
bestämmelsen härom. Närmare föreskrifter bör meddelas av
Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

3 §

I den allmänna motiveringen har jag berört de fall då primärkommun
fullgör tingshusbyggnadsskyldighet genom att tillhandahålla lokaler, som
ags av kommunen. Enligt förevarande paragraf får staten rätt att hyra lokalerna
fr. o. m. den 1 januari 1971 med möjlighet till förlängning. Paragrafen
avser inte bara lokaler som är upplåtna när förstatligandet sker utan
också lokaler som kommunen då är i färd med att ställa i ordning för domstolen.

Paragrafen är tillämplig vare sig lokalerna används för domstolens kansli
eller de används bara för tingssammanträden utanför kansliorten.

Kommunerna har naturligtvis intresse av att i god tid få klarhet om staten
tänker begagna sin rätt enligt denna paragraf. Med hänsyn härtill har
föreskrivits att staten skall göra sina anspråk gällande före den 1 oktober
1970.

Enligt andra stycket gäller statens hyresrätt under en tid av tio år från
förstatligandet, om annat inte avtalas. Under denna tid är således kommunen
skyldig att ställa lokalerna till förfogande för domstolen. Vill staten
under löpande hyrestid frånträda lokalerna får särskild uppgörelse träffas
därom.

Under vissa förutsättningar bör staten ha en absolut rätt till förlängning
av hyrestiden. Dessa förutsättningar har angetts i andra stycket. Givetvis
kan det också i andra situationer vara angeläget för staten att få disponera
lokalerna under längre tid än som avtalats. Sådan förlängning av tiden får
emellertid regleras genom förhandling i vanlig ordning mellan staten och
kommunen.

Bestämmelser om den hyra som staten skall betala finns i 8 §.

40 Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

4 §

Enligt 1942 års lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli
omfattar tingshusbyggnadsskyldigheten bl. a. ”möbler och andra dylika inventarier”.
Samma sak gäller beträffande den skyldighet som stad har i
fråga om rådhusrätt. Med inventarier i dessa sammanhang brukar förstås
— förutom möbler — mattor, lampor, gardiner, hyllor, anslagstavlor o. d.
Utrustning av detta slag utgör alltså det obligatoriska inventariebestånd som
lokalhållarna skall svara för.

I viss omfattning förekommer att kommun, som avses i denna paragraf,
och stad med rådhusrätt tillhandahåller också annan utrustning för domstolen.
Exempel härpå är fotokopierings-, stencilerings- och bandinspelningsapparater.
Jag vill inte påstå att detta numera, sedan rådhusrätterna
förstatligats, är allmänt förekommande. Men på sina håll torde det förekomma
i större eller mindre utsträckning, vanligen i den formen att utrustningen
begagnas gemensamt av domstolen och kommunala myndigheter.

Denna paragraf omfattar både det obligatoriska inventariebeståndet och
utrustning av förut nämnt slag som kommunen anskaffat därutöver. I första
stycket behandlas utrustning som används uteslutande av domstolen och i
andra stycket utrustning som delas enligt vad jag nyss nämnde. Första
stycket innehåller också en bestämmelse om överlåtelse av telefonabonnemang.
Uttrycket ”motsvarande behov” syftar på orden ”uteslutande för
häradsrätts behov” i första punkten.

Den lösning som anges i paragrafen stämmer i princip överens med den
som tillämpades när staten övertog huvudmannaskapet för rådhusrätterna,
se 4 § lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna (detta lagrum avser dock
bara icke-obligatoriska inventarier). I det fall som avses i första stycket
överlämnas alltså egendomen utan vederlag. I andra styckets fall får domstolen
använda egendomen som förut men staten skall betala ersättning för
drift- och underhållskostnader som belöper på denna användning. Jag utgår
från att frågan om ersättningens storlek skall kunna lösas genom överenskommelse.

5 §

Denna paragraf och de två närmaste innehåller de särskilda regler beträffande
rådhusrättsstäderna som jag har berört i den allmänna motiveringen.

De lokaler som disponeras av rådhusrätterna tillhör vanligen vederbörande
stad men kan ibland också vara förhyrda. När rådhusrätts lokaler
ägs av staden innebär förslaget som nämnts att staten får hyresrätt till
lokalerna. Situationen är densamma som föreligger enligt 3 §, alltså när
primärkommun fullgör tingshusbyggnadsskyldighet genom att tillhandahålla
lokaler som kommunen äger. Med hänsyn härtill har frågan lagtekniskt
lösts genom en hänvisning till 3 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

I de fall då rådhusrättens lokaler är förhyrda övergår hyresrätten till
staten enligt andra stycket. Situationen blir alltså genom förstatligandet av
lokalhållningen densamma som när hyresrätt som innehas av tingshusbyggnadsskyldige
övertas av staten på grund av 1 §.

6 §

Enligt denna paragraf äger 4 § motsvarande tillämpning i fråga om
utrustning och telefonabonnemang som stad har anskaffat för rådhusrätten.
Detta betyder att utrustning — vare sig den hör till det obligatoriska
inventariebeståndet eller är av annan art — som används uteslutande av
domstolen överlåts till staten vederlagsfritt och att utrustning som begagnas
gemensamt av domstolen och stadens myndigheter får användas av
domstolen också i fortsättningen mot att staten betalar ersättning för driftoch
underhållskostnader som hänger samman med användningen. Vad jag
har anfört vid 4 § om ersättningsfrågans reglering gäller naturligtvis också
i dessa fall.

I inventariebeståndet ingår på sina håll, främst som en kvarleva från
magistratstiden, antika möbler, konstverk och andra prydnadsföremål. Enligt
denna paragraf skall också sådan egendom övergå till staten. Såsom
anförts i promemorian kan det emellertid ibland vara skäligt att staden
får behålla egendom av detta slag. Föremål som ingår i det obligatoriska
inventariebeståndet, t. ex. möbler, torde dock böra ersättas med annan
egendom som är likvärdig från brukssynpunkt. Jag förutsätter att också
sådana frågor som jag nu har nämnt skall kunna lösas genom överenskommelse.

7 §

I denna paragraf regleras den ekonomiska prestationsskyldigheten för
stad som vid förstatligandet håller lokaler för rådhusrätt. Kostnadsbidrag
enligt paragrafen skall betalas oavsett om staden upplåter egna lokaler eller
hyr sådana för domstolens behov. I båda fallen omfattar de kostnader som
bidraget skall beräknas på också marknadshyran för lokalerna. Om lokalerna
inte är åsatta någon hyra måste en beräkning ske med ledning av
hyresläget i orten för likvärdiga lokaler. Ofta torde den internhyra som
lokalerna har i stadens bokföring kunna tjäna som underlag.

Vid framtida ändringar i den kommunala indelningen får bidragsskyldigheten
anses åvila den kommun, som motsvarar rådhusrättsstaden eller
i vilken den nuvarande stadens område ingår. Om kommunen delas får
frågan om hidragsskyldighetens fördelning lösas i indelningsärendet.

Huvudregeln om att bidraget skall utgå under tio år med lika stort belopp
varje år kan enligt tredje stycket frångås genom överenskommelse
mellan kontrahenterna. Det kan t. ex. avtalas att bidraget skall utgå under
ett mindre antal år än tio. Bidragets sammanlagda belopp skall emeller 4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 är 1970

tid vara oförändrat, överenskommelsen kan också gå ut på att bidraget
skall betalas på en gång. Även om det inte direkt framgår av paragrafen
torde hinder inte möta att avtala att domstolslokalerna — t. ex. ett rådhus
— överlåts till staten. Bidraget kan vid en sådan uppgörelse räknas in som
en skuldpost för staden.

8 §

Paragrafen reglerar frågorna om vilken hyra staten skall betala i fall
som avses i 3 och 5 §§ och hur hyran skall bestämmas.

Vid fastställandet av kommunens kostnad enligt första stycket bör
beaktas även kostnaden för upplånat kapital som investerats i fastigheten
samt förvaltningskostnader som belöper på denna. I många fall torde man
kunna nöja sig med en uppskattning.

Innebörden av andra stycket är att hyressättningen för rådhusrättslolcaler
i stadsägd fastighet skall följa vanliga regler för bestämmande av
hyra. Vad jag har anfört i denna fråga vid 7 § har giltighet också här.
Den skillnaden föreligger dock att i fall som avses i 8 § hyran beräknas
inklusive bränslekostnader.

I första hand bör parterna söka komma överens om vilken hyra som
skall betalas. Om överenskommelse inte kan träffas skall frågan hänskjutas
till en särskild nämnd. Den är uppbyggd efter förebild av motsvarande
organ som tillskapades i samband med förstatligandet av polisväsendet
(nämnden för hyressättning av vissa polislokaler m. m.).

9 §

Nuvarande lokalhållare skall enligt lagförslaget fullgöra prestationer i
olika avseenden i samband med förstatligandet. Regler om sådan skyldighet
finns i 2—7 §§. Om någon lokalhållare skulle åsidosätta sina skyldigheter
kan länsstyrelsen enligt förevarande paragraf inskrida med vitesföreläggande.
Länsstyrelsen kan också döma ut vitet.

10 §

Om länsstyrelsens ingripande enligt 9 § överhuvudtaget blir aktuellt i
något fall torde frågan uppkomma först sedan staten trätt in som lokalhållare
och den specialkommun som tingshusbyggnadsskyldige utgör har
upphört. Med hänsyn härtill har i denna paragraf tagits in en regel om
vem som i sådan fråga skall företräda förutvarande tingshusbyggnadsskyldige.

11 §

Besvär över beslut som meddelats av den myndighet som skall fastställa
kostnadsbidrag för rådhusrättsstad skall enligt denna paragraf föras hos
Kungl. Maj:t.

Frågan om besvär över länsstyrelsens beslut regleras i länsstyrelsein -

Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

struktionen. Prövningen av besvär mot beslut enligt den nya lagen bör ankomma
på regeringsrätten. Förslag till den ändring som behövs i regeringsrättslagen
torde få läggas fram i annat sammanhang.

12 §

Alla avvecklingsåtgärder torde inte hinna vidtas innan staten övertagit
lokalhållningen den 1 januari 1971 och tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar
övergått till staten. I den mån det därefter uppkommer kostnader för avvecklingen
av tingshusförvaltningen skall staten enligt denna paragraf
svara för dessa.

Ikraftträdande m. m.

Statens övertagande av lokalhållningen sker den 1 januari 1971. Ett
omfattande förberedelsearbete kommer emellertid att krävas. Med hänsyn
härtill har föreslagits att lagen skall träda i kraft, dagen efter den, då
den utkommit från trycket.

Den nya ordningen för lokalhållningen medför att de bestämmelser som
reglerar det nuvarande systemet kan upphävas. I övergångsbestämmelserna
har tagits upp författningar av detta slag som tillkommit med riksdagens
medverkan.

Enligt förordningen (1945: 903) om utdebitering av tingshusmedel skall beslut
om sådan utdebitering fattas senast den 31 oktober för nästföljande år.
Det finns naturligtvis ingen anledning att tingshusbyggnadsskyldige skall
fastställa någon stat för år 1971. Hithörande bestämmelser bör därför upphöra
att gälla redan i och med att den nya lagen träder i kraft. Ett undantag
har dock gjorts för de regler som avser tingshusbyggnadsskyldiges
rätt att uppbära tingshusmedel och förskott av statsverket (5 §). Dessa
regler skall fortfarande gälla fram till förstatligandet.

Under 1 3 har tagits upp övriga författningar av förut angiven art som

bör upphävas i anslutning till förstatligandet.

Också i andra författningar än dem som uttryckligen anges i övergångsbestämmelserna
regleras frågor om tingshusmedel. Genom den allmänna
föreskriften i sista stycket sätts sådana bestämmelser ur kraft i
och med förstatligandet av lokalhållningen. Ett undantag gäller dock
för tingshusmedel som redan har utdebiterats.

Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken är tingshusmedel i likhet med ett
stort antal andra skatter förenade med förmånsrätt. Eftersom tingshusmedel
inte skall tas ut efter förstatligandet krävs en ändring i nyssnämnda
lagrum så att tingshusmedel inte längre kommer att ingå bland de skatter
som anges där. Därvid måste emellertid beaktas att förmånsrätten för
debiterade tingshusmedel inte upphävs. Frågan kommer att tas upp i
samband med det arbete som nu äger rum i justitiedepartementet med en

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

översyn av förmånsrättsordningen (SOU 1969: 5). I avvaktan därpå kan
regleringen i 17 kap. 12 § handelsbalken behållas oförändrad.

I detta sammanhang vill jag ta upp en övergångsfråga som hänger samman
med att enhetlig kommunbeteckning införs den 1 januari 1971. Då
kommer bl. a. beteckningen stad att försvinna och ersättas med kommun.
Enligt vissa bestämmelser i den nu föreslagna lagen åläggs stad som nu
har rådhusrätt förpliktelser som avser tiden efter utgången av år 1970.
Med hänsyn till vad som föreskrivs i lagen (1969: 780) med anledning av
införande av enhetlig kommunbeteckning, m. m. är det klart att sådana
förpliktelser kommer att åvila kommun som motsvarar den nuvarande
staden eller — i den mån Kungl. Maj :t inte bestämmer annat i samband
med indelningsändring — kommun som den nuvarande stadens område
går in i.

7.2 Övriga lagförslag

De föreslagna ändringar som rör rättegångsbalken, kommunal tjänstemannalagen,
ställföreträdarelagen och landstingslagen (2, 5, 6 och 7) är en
följd av att tingslag inte kommer att finnas kvar efter utgången av år 1970
vare sig som beteckning för enhet för tingshusbyggnadsskyldigheten eller som
beteckning för häradsrätts domkrets. I kommunaltjänstemannalagen och
ställföreträdarelagen har samtidigt beteckningen municipalsamhälle mönstrats
ut som en följd av att enhetlig kommunbeteckning införs den 1 januari
1971.

Ändringarna i byggningabalken och lagen med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna (3
och 4) innebär att de bestämmelser i dessa författningar som reglerar det
nuvarande lolcalhåilningssystemet upphävs i och med att den nya ordningen
träder i kraft.

8. Hemställan

Som förut har nämnts föreligger förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
lokalhållningen för de allmänna underrätterna,

2) lag om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i byggningabalken,

4) lag om ändring i lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

5) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275),

6) lag om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. m.,

7) lag om ändring i landsting slag en (1954: 319).

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen under 1—5 inhämtas
enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

Bilaga 1

Departementspromemorians förslag
till

Lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

I anslutning till statens övertagande den 1 juli 1970 av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna upphör från och med nämnda dag att gälla

1. 26 kap. 4 § byggningabalken,

2. lagen den 5 juni 1909 (nr 55, s. 1) ang. skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse,

3. lagen den 18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli,

4. lagen den 18 april 1947 (nr 153) om tingshusbyggnadsskyldigheten i
vissa fall,

5. förordningen den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel,

6. 3 och 4 §§ lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa bestämmelser
angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.

Tingshusbyggnadsskyldiges egendom m. m.

2 §

Tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar övertages av staten utan vederlag
från och med den 1 juli 1970. Staten övertager samtidigt ansvaret för tingshusbyggnadsskyldiges
förbindelser.

3 §

Det åligger tingshusbyggnadsskyldige att till staten lämna de upplysningar
och överlämna de handlingar som behövs för att genomföra övertagande enligt
2 § samt överlämna lös egendom som tingshusbyggnadsskyldige har i
sin vård.

4 §

Hyresrätt som innehas av tingshusbyggnadsskyldige skall av dem överlåtas
till staten från och med den 1 juli 1970, om hyresvärden samtycker
eller hyresnämnd lämnar tillstånd till överlåtelsen.

Tinghusbyggnadsskyldiges abonnemang på telefonanläggning skall överlåtas
till staten från och med samma tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

Domstolslokaler m. m. i vissa kommuner

5 §

Om kommun, som fullgör tingshusbyggnadsskyldighet, intill den 1 juli
1970 tillhandahåller kommunen tillhöriga lokaler för häradsrätts verksamhet
eller före denna dag börjat ställa i ordning sådana lokaler för att upplåta
dem för häradsrättens verksamhet, skall lokalerna med nyttjanderätt
upplåtas till staten för samma ändamål, om staten begär det.

Om ej annat avtalats utgör tiden för upplåtelsen tio år från och med den
1 juli 1970. Om staten före upplåtelsetidens utgång väcker fråga om att förvärva
lokalerna eller beslutar uppföra eller förvärva andra lokaler i stället
för de upplåtna förlänges tiden, om staten begär det, till dess erforderliga
lokaler står till statens förfogande.

6 §

Utrustning som kommun intill den 1 juli 1970 tillhandahåller uteslutande
för häradsrätts behov skall överlämnas utan vederlag till staten nämnda dag.

Abonnemang på telefonanläggning som kommun ställt till förfogande endast
för häradsrätts behov skall samtidigt överlåtas till staten utan vederlag.

Utrustning som kommun anskaffat även för annan verksamhet än som
avses i första stycket får staten från och med den 1 juli 1970 nyttja för domstolsändamål
i samma omfattning som egendomen dessförinnan använts för
sådant ändamål. Staten betalar de kostnader för drift och underhåll av egendomen
som föranledes av statens nyttjande.

Rådhusrätts lokaler m. m.

7 §

I fråga om överlåtelse av hyresrätt som stad har till lokaler för rådhusrätts
verksamhet äger 4 § första stycket motsvarande tillämpning.

Bostadsrätt som stad har till lokaler för rådhusrätts verksamhet skall staden
överlåta till staten från och med den 1 juli 1970.

8 §

I fråga om upplåtelse av nyttjanderätt till stad tillhöriga lokaler för rådhusrätts
verksamhet äger 5 § motsvarande tillämpning.

9 §

Vad som föreskrives i 6 § äger motsvarande tillämpning beträffande utrustning
och abonnemang på telefonanläggning som stad med rådhusrätt
tillhandahåller för rådhusrättens verksamhet.

Bidragsskyldighet för stad med rådhusrätt

10 §

Stad med rådhusrätt skall under tio år från och med den 1 juli 1970 utge
bidrag till statsverket enligt följande grunder.

Bidraget skall varje år utgå med belopp som motsvarar hälften av stadens
sammanlagda kostnader för rådhusrättens lokaler under åren 1967 och 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1970

Med kostnader avses härvid marknadshyran för lokalerna samt de verkliga
kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning och städning.

Bidraget fastställes av myndighet som Konungen bestämmer.

Myndighet som avses i tredje stycket kan träffa avtal med stad om att
stadens bidrag skall erläggas under kortare tid än som anges i första stycket
eller uppdelas på annat sätt än som anges i andra stycket.

Fastställande av hyra m. m.

11 §

För nyttjanderätt som avses i 5 § betalar staten ersättning som svarar mot
kommunens självkostnad för lokalerna.

För nyttjanderätt som avses i 8 § betalar staten hyra som motsvarar vad
likvärdiga lokaler betingar i orten.

Om överenskommelse ej träffas bestämmes ersättningens eller hyrans
storlek av en för hela landet gemensam nämnd, bestående av en opartisk
ordförande och två ledamöter. Konungen förordnar ordförande och ledamöter,
en av ledamöterna på förslag av styrelsen för svenska kommunförbundet.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.

Ersättningsskyldighet

12 §

Staten kan uttaga särskild ersättning, om tingshusbyggnadsskyldige efter
utgången av juni 1968

1. förfogat över sina tillgångar för annat ändamål än tingshusbyggnadsskyldige
haft att tillgodose,

2. utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser vilka avser även
tid efter den 30 juni 1970 och genom vilka staten tillskyndas avsevärt förfång,

3. eftersatt sina åligganden i sådan grad att lokaler eller inventarier för
domstolen icke är i godtagbart skick den 1 juli 1970,

4. vidtagit annan särskild åtgärd i syfte att överföra kostnader på staten.

13 §

Vad som föreskrives i 12 § 3. äger motsvarande tillämpning beträffande
stad med rådhusrätt.

14 §

Fråga om ersättning enligt 12 eller 13 § prövas av Konungen. Innan sådan
fråga avgöres skall yttrande inhämtas från länsstyrelsen samt tingshusbyggnadsskyldige
eller staden.

Närmare bestämmelser om sättet för uttagande av ersättningen meddelas
av Konungen.

Arkivhandlingar

15 §

Tingshusbyggnadsskyldige skall för förvaring och vård överlämna sina
arkivhandlingar till häradsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

Tillsyn m. m.

16 §

Åsidosätter tingshu sbyggnad ssky] dige, stad med rådhusrätt eller annan
kommun sina skyldigheter enligt denna lag skall länsstyrelsen förordna om
rättelse.

Efterkommes ej länsstyrelsens förordnande kan länsstyrelsen förelägga
vite och utdöma vitet.

17 §

I ärende som avses i 14 eller 16 § företrädes tingshusbyggnadsskyldige av
senast behöriga stämma eller styrelse.

Besvär
18 §

Talan mot beslut, som länsstyrelse eller myndighet som avses i 10 § tredje
stycket meddelat enligt denna lag, föres hos Konungen.

Mot beslut av nämnd som anges i 11 § tredje stycket får talan ej föras.

Avvecklingskostnader
19 §

De kostnader för avveckling av tingshusbyggnadsskyldiges förvaltning
som belöper på tiden efter den 30 juni 1970 betalas av staten.

Tillämpningsföreskrifter

20 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den etc.---

Har tingslags eller tingshållningsdistrikts omfattning ändrats under tiden
den 1 juli 1968—den 30 juni 1970 äger Konungen när anledning därtill förekommer
föreskriva att 12 § skall tillämpas endast beträffande del av tingslag
eller tingshållningsdistrikt som består den 30 juni 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 25 mars 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13 mars 1970,
hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna, 2) lag om ändring i lagen (1969: 255) om ändring i rättegångsbalken,
3) lag om ändring i byggningaballcen, 4) lag om ändring i lagen
(1965: 655) med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna, 5) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen
(1965: 275).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Karin Bredberg-Olsson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 dr 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
3 april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna,

2) lag om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i byggningabalken,

4) lag om ändring i lagen (196b: 645) med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

5) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275).

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,

och anför.

Vissa mindre, redaktionella jämkningar bör göras i förslaget under 1.

Jag hemställer att få ta upp vissa organisations- och anslagsfrågor som
hänger samman med förstatligandet.

1. Särskilda problem möter i samband med själva övertagandet. Detta
gäller i synnerhet i fråga om tingshusbyggnadsskyldiges egendom. De tillgångar
som staten skall överta från tingshusbyggnadsskyldige är av mycket
skiftande slag. De omfattar fast och lös egendom, penningmedel, banktillgodohavanden,
hyres- och bostadsrätter, telefonabonnemang m. m. Också
de skulder och övriga förpliktelser som staten skall överta kan vara av olika
slag. Det kommer därför att krävas ett omfattande inventeringsarbete i
samråd med de nuvarande lokalhållarna. Inventeringen bör ske före årsskiftet
1970/71. Om möjligt bör eventuella tvistefrågor som därvid uppkommer
också avgöras före samma tidpunkt. Andra frågor som kräver en snar
lösning gäller hyresrätt till domstolslokaler, försäkringar som avser fast
eller lös egendom, uppsägning av bankmedel och uppgörelser med tingshusbyggnadsskyldiges
borgenärer. Även på personalsidan uppkommer stora
problem som måste lösas. Sålunda krävs det en inventering av den personal

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

som är anställd hos nuvarande lokalhållare, anställningsbehovet för framtiden
måste utredas o. s. v.

Som jag har anfört vid remissen till lagrådet räknar jag med att det i enstaka
fall kan bli fråga om att träffa uppgörelse med kommuner och andra
om överlåtelse till dem av fast eller lös egendom, fonderade medel o. d. I något
eller några fall kan det också bli aktuellt att förhandla om ersättning till
kommun för att tingshus byggts på visst sätt på statens begäran.

I fråga om övertagandet av lokalhållningen för de nuvarande rådhusrätterna
torde problemen bli väsentligt mindre. Också i dessa fall krävs emellertid
viss inventering och uppgörelser i olika frågor, t. ex. om utbyte av inventarier
och om överlåtelse till stad av konstföremål o. d. I övrigt kan nämnas
att förhandlingar om hyressättningen för domstolslokaler kommer att
behöva tas upp i många fall.

Som jag tidigare har anfört bör Kungl. Maj :t få befogenhet att träffa uppgörelse
i de frågor som jag nu har nämnt. De generella bemyndiganden, som
riksdagen lämnat Kungl. Maj :t att sälja staten tillhörig fast egendom, med
de av riksdagen fastställda riktlinjerna härför, torde emellertid inte vara
tillräckliga för de speciella fall av överlåtelser som det är fråga om här.
Kungl. Maj :t bör därför få ett särskilt bemyndigande att oberoende av egendomens
värde under de förutsättningar jag tidigare har angett överlåta fast
egendom, som staten övertar från lingshusbyggnadsskyldige, och att härvid
göra de avvikelser från eljest tillämpliga riktlinjer som motiveras av de
särskilda förhållandena.

Det åligger byggnadsstyrelsen att förvalta den fasta egendom som staten
övertar från nuvarande lokalhållare. Också de hyresfrågor som uppkommer
är det byggnadsstyrelsens sak att sköta.

De problem som är förknippade med genomförandet av reformen bör angripas
på olika sätt beroende på frågans art. När det gäller fast egendom och
förhyrningar faller det i regel inom byggnadsstyrelsens område att också
förhandla med kommuner och andra. Statens förhandlingsnämnd brukar
dock efter uppdrag föra förhandlingar med kommuner. Jag anser att förliandlingsnämnden
också i detta fall bör anförtros vissa speciella förhandlingsfrågor.

Till stor del faller emellertid de problem som hänger samman med övertagandet
utanför nu nämnda myndigheters kompetens. Med hänsyn härtill
har jag kommit till den uppfattningen att genomförandet av förstatligandet,
i den mån uppgiften inte ankommer på viss eller vissa myndigheter enligt
för dem gällande bestämmelser, bör anförtros åt ett särskilt organ i form av
en tillfälligt inrättad nämnd. I den bör ingå representanter för såväl staten
som kommunerna. Enligt min mening bör nämnden lämpligen bestå av ordförande
och fyra andra ledamöter, av vilka två utses på förslag av kommunförbundet.
Nämnden bör ha ett fast sekretariat. Den bör ha fullmakt att på
statens vägnar sluta avtal i vissa med övertagandet sammanhängande frågor

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1970

som inte faller inom byggnadsstyrelsens eller förhandlingsnämndens område.
I övrigt bör nämnden avge förslag till Kungl. Maj :t i uppkommande
frågor. Ett nära samarbete bör ske med byggnadsstyrelsen och förhandlingsnämnden.

Under förutsättning att riksdagen godtar nu framlagda förslag kommer
jag att så snart som möjligt föreslå Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser
som behövs för att nämnden skall komma i verksamhet. Jag räknar med
att dess arbete skall vara avslutat i början av år 1971.

2. Förstatligandet av lokalhållningen aktualiserar också vissa anslagsfrågor.
Medel behövs både för löpande underhåll och drift och för investeringar.

För budgetåret 1970/71 har under andra huvudtiteln till underrätterna anvisats
ett förslagsanslag av 161 567 000 kr. Detta anslag är inte beräknat
att täcka lokalkostnader för andra underrätter än vattendomstolarna, för
vilkas lokaler staten redan tidigare är ansvarig. På grundval av material
som har lagts fram i departementspromemorian om förstatligandet och i remissyttranden
över den beräknar jag att de årliga kostnaderna för statens
lokalhållning för de allmänna underrätterna kommer att tills vidare uppgå till
ungefär 21 milj. kr. I detta belopp ingår löner till personal som nu är anställd
av tingshusbyggnadsskyldige och som bör beredas statlig anställning.
Kostnaden bör belasta nämnda förslagsanslag. Detsamma gäller kostnaderna
för den nämnd som jag tidigare har förordat samt de övriga kostnader
som kan uppstå i samband med genomförandet av förstatligandet. Anslaget
torde därför komma att i motsvarande mån överskridas under budgetåret
1970/71.

Genomförandet av den domkretsreform som beslöts av 1969 års riksdag
medför under de närmaste åren behov av nya domstolsbyggnader eller omeller
tillbyggnad av befintliga tingshus på många håll i landet. Behovet av
investeringar för detta ändamål kommer att närmare utredas under innevarande
år och jag kommer att hemställa att Kungl. Maj :t i nästa års statsverksproposition
föreslår riksdagen att för budgetåret 1971/72 anvisa ett
investeringsanslag för domstolsbyggnader.

3. Enligt 1 § första stycket lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken
är fr. o. m. den 1 januari 1971 tingsrätt allmän underrätt. I 2 § första
stycket föreskrivs att i tingsrätt skall finnas lagman och eu eller flera rådmän.

Jag vill i detta sammanhang anmäla att Kungl. Maj :t i anledning av
dessa bestämmelser den 27 februari 1970 förordnat att i var och en av de
tingsrätter som inrättas skall fr. o. m. den 1 januari 1971 finnas en tjänst
för lagman. Vad beträffar tjänster för rådmän kommer jag senare i år att
hemställa att Kungl. Maj :t i särskild proposition föreslår riksdagen att
Kungl. Maj :t bemyndigas inrätta sådana tjänster i tingsrätt vars domkrets
omfattar större delar av två eller flera nuvarande domstolars områden. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1970

tingsrätt som i huvudsak kommer att ha samma domkrets som en nuvarande
häradsrätt eller rådhusrätt kommer den 1 januari 1971 att inrättas samma
antal tjänster för rådmän som det kommer att finnas tjänster för tingsdomare
eller rådmän vid ingången av budgetåret 1970/71.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna,

2) lag om ändring i lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i bgggningabalken,

4) lag om ändring i lagen (1964: 645) med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

5) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275),

6) lag om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. m.,

7) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i samband med förstatligandet av lokalhållningen
för underrätterna, under de förutsättningar som jag har angett,
överlåta fast egendom m. in. som staten därvid övertar,

dels godkänna de riktlinjer i övrigt för genomförandet av förstatligandet
som jag har angett i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Ggllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7 0 0 I 69