Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

Nr 93

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, jämte motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad proposition, nr 166, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om
arbetsförmedling.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner

1) de likalydande motionerna I: 1322 av herr Ernulf m.fl. och II: 1541
av herr Mundcbo m. fl. samt

2) de likalydande motionerna I: 1323 av herr Åkerlund m. fl. och II: 1510
av herr Björkman m. fl.

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att det rådande förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte skall
efterlevas bättre än f. n. föreslås i propositionen dels att straffet för arbetsförmedling
i förvärvssyfte skärps, dels att även den som bereder arbete åt någon
som har anvisats arbetet genom sådan förmedling skall kunna straffas.
Allmänt åtal för sistnämnda brott får dock väckas endast efter anmälan
av arbetsmarknadsstyrelsen. För båda fallen förordas att sträffmaximum
bestäms till fängelse sex månader.

Av propositionen återges i det följande — förutom författningsförslaget —
endast valda delar av vad föredragande departementschefen anfört. Beträffande
redogörelse för gällande bestämmelser, promemorian »Olaga arbetsförmedling»,
avgiven av utredningen angående arbetsförmedling inom vissa
yrkesområden m. m., samt remissyttrandena över promemorian får utskottet
hänvisa till propositionen.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
1_Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 93

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling,

dels att 8 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya
givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Bedriver någon utan tillstånd arbetsförmedling
mot ersättning, eller
bryter någon mot villkor eller bestämmelse
som meddelats enligt 3
eller 4 §, eller underlåter någon att
fullgöra honom enligt 7 § åliggande
skyldighet, straffes med dagsböter.

Den som under tid då han är ställd
under tilltal för förseelse som i
första stycket sägs fortsätter samma
förseelse skall, när han därtill varder
förvunnen, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits dömas
till det ansvar som är bestämt för sådan
förseelse.

Försummar någon att göra anmälan
enligt 5 §, dömes till böter från
och med fem till och med trehundra
kronor.

Förseelse som avses i denna lag
åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrät -

paragrafer, 10 och 11 §§, av nedan an(Föreslagen
lydelse)

§•

Den som bedriver arbetsförmedling
i förvärvssyfte dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Den som eljest utan tillstånd bedriver
arbetsförmedling mot ersättning
dömes till böter.

Den som försummar att göra anmälan
enligt 5 § dömes till böter
högst femhundra kronor.

Den som uppsåtligen bereder arbete
åt någon efter anvisning genom
arbetsförmedling som bedrives i för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tad, men eljest hos poliskammare eller,
där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter som ådömas enligt denna
lag tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras gäldande förvandlas de enligt
allmän strafflag.

värvssyfte dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i
första stycket får väckas endast efter
anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.

§•

Den som bryter mot villkor eller
bestämmelse som meddelats med
stöd av 3 eller 4 § eller underlåter
att fullgöra skyldighet enligt 7 § dömes
till böter.

§•

Om någon som står under åtal för
brott mot 8 § första eller andra stycket,
9 § första stycket eller 10 § fortsätter
sitt brottsliga förfarande, skall
som särskilt brott anses vad han förbrutit
före varje åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Motionsyrkandena

1) I motionerna 1: 1322 och 11:15il hemställs att riksdagen måtte avslå
propositionen samt att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsamma
åtgärder för förbättrad förmedling av korttidsanställd arbetskraft
på kontorsområdet».

2) I motionerna I: 1323 och II: 15i0 hemställs att riksdagen måtte avslå
propositionen samt att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om förslag till sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att de ambulerande
skrivbyråerna och förmedling av dagbarnvårdare samt service av
liknande art undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling i
förvärvssyfte».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 1322 och II: 1540.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 93

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

Departeme n tschefe n

Allmänna synpunkter

Som framgår av vad jag nyss har sagt är arbetsförmedling i förvärvssyfte
förbjuden i vårt land. Förbudet infördes i och med att arbetsförmedlingslagen
trädde i kraft den 1 januari 1936 och grundade sig på en ILO-konvenlion
från år 1933 som Sverige hade ratificerat. Konventionen medgav emellertid
att enskild förmedling i vinstsyfte som bedrevs före ratificeringen fortsattes
under en övergångstid. Med stöd av detta medgivande föreskrevs i övergångsbestämmelser
till lagen att sådan förmedling av bl. a. musiker och artister
fick fortgå viss tid. Denna tid förlängdes sedan i flera omgångar men upphörde
slutligt vid utgången av år 1967. 1933 års ILO-konvention ersattes år
1949 av en ny ILO-konvention (nr 96) om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Även denna konvention — i de delar som Sverige har antagit —
förbjuder arbetsförmedling i vinstsyfte. Från denna huvudprincip får avvikelse
undantagvis ske men bara i fråga om noggrant bestämda personkategorier
för vilka tillfredsställande offentlig arbetsförmedling inte kan anordnas.

Är 1966 föreslog utredningen för översyn av arbetsförmedlingslagen att
arbetsförmedling i vinstsyfte skulle under vissa förutsättningar medges i
fråga om kontorspersonal för korttidsanställning. Vid remissbehandlingen
av förslaget ställde sig flertalet remissinstanser positiva, men förslaget avstyrktes
av bl. a. de två största löntagarorganisationerna.

Det är enligt min mening oförenligt med samhällets ansvar för den enskildes
rätt till arbete att samhället tillåter att någon bereder sig vinst på
att förmedla arbete åt andra. I den mån arbetsgivare eller arbetstagare anser
att det finns behov av sådan särskild service i anslutning till arbetsförmedlingen
som den offentliga förmedlingen inte kan eller bör ombesörja,
står det deras organisationer fritt att efter anmälan till eller tillstånd av
AMS anordna enskild förmedling kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning.
Med hänsyn härtill kan knappast göras gällande att det skulle finnas
ett trängande behov att öppna möjlighet till enskild förmedling i förvärvssyfte.
Av dessa skäl angav jag vid min hemställan om bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att utreda arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden
m. m., att en utgångspunkt för utredningsarbetet skulle vara att
enskild förmedling i förvärvssyfte inte skall tillåtas och att förmedling mot
självkostnadsersättning inte får anförtros enskild person. Detta ställningstagande
har godtagits av årets riksdag. Med anledning av motioner med yrkanden
att ambulerande skrivbyråer skulle undantas från förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte förklarade sig sålunda andra lagutskottet i
sitt av riksdagen godkända utlåtande (1970: 19) dela den uppfattning som
jag gav uttryck åt i samband med min nyss nämnda hemställan och avstyrkte
därför motionsyrkandena.

Andra lagutskottets utlutande nr !)3 år 1970

Trots det gällande förbudet förekommer vinstsyftande verksamhet som
domstolarna har funnit vara att bedöma som arbetsförmedling enligt arbetsförmedlingslagen.
Det gäller främst arbetskraft för varvsindustrin och
kontorsarbetskraft. Nuvarande lagstiftning har visat sig vara mindre effektiv
för att hindra denna förmedlingsverksamhet. Utredningen angående arbetsförmedling
inom vissa yrkesområden in. m. — som gör en allmän översyn
av den offentliga arbetsförmedlingen för musiker och artister och inom
andra yrkesområden, där särskilda krav kan behöva ställas på förmcdlingsarbetet
— fick därför uppdraget att med förtur framför övriga utredningsuppgifter
lägga fram förslag till åtgärder för att höja lagstiftningens effektivitet.
I sin nu avgivna promemoria med förslag till sådana åtgärder tar utredningen
upp tre huvudfrågor, nämligen dels gränsdragningen mellan arbetsförmedling
och uppdragsverksamhet, dels straffet för olaga arbetsförmedling,
dels utvidgning av det straffbara området att avse också den som
använder arbetskraft som har förmedlats genom vinstsyftande förmedling.

Gränsdragningen mellan arbetsförmedling och uppdragsverksamhet

Arbetsförmedlingslagen innehåller inte någon allmän definition av vad
som är arbetsförmedling. Däremot regleras den speciella form för sådan förmedling
som innebär att avtal träffas mellan utövaren av verksamhet för
arbetsanskaffning och arbetssökande om anställning av den arbetssökande
hos verksamhetens utövare eller av utövaren hos arbetssökanden. Sådan
verksamhet skall anses som arbetsförmedling om det framgår av omständigheterna
att det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av
arbete åt arbetssökanden. Det är tillämpningen av denna bestämmelse som
tilldrar sig särskilt intresse i delta sammanhang. Problemet är närmast att
avgöra när det föreligger s. k. uthyrning av arbetskraft, dvs. arbetsförmedling,
och när fråga är om uppdragsverksamhet, dvs. entreprenad. Alt denna
gränsdragning ibland kan erbjuda svårigheter visar den redovisning som jag
på grundval av utredningens uppgifter har lämnat i det föregående för uthyrningen
av arbetskraft till varven och den s. k. ambulerande skrivbyråverksamheten.

Särskilt med hänsyn till att överträdelse av arbetsförmedlingslagcns bestämmelser
är straffbar är det som flora remissinstanser har strukit under
önskvärt att det framgår av lagen vad som är att anse som arbetsförmedling.
Viss ledning kan man indirekt få av den nyss angivna specialregeln. Den tar
visserligen sikte på särskilda former av förmedling men den ger samtidigt vid
handen att bl. a. verksamhet vars huvudsakliga syfte är att anskaffa arbete
åt en arbetssökande är att anse som arbetsförmedling enligt lagen. I vilka
former förmedlingen sker saknar alltså betydelse i och för sig. Att specialregeln
tar sikte på vissa bestämda förmedlingsformer hänger samman med
att man, när regeln infördes, ville klarlägga tidigare osäkerhet om hur just
dessa former för anskaffning av arbete skulle bedömas.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

I likhet med några remissinstanser delar jag utredningens uppfattning att
del knappast är möjligt alt i lag uttömmande ange vilka former av verksamhet
som skall bedömas som arbetsförmedling. Ett väsentligt skäl för
denna ståndpunkt är den principiella avtalsfrihet som råder i vårt land i
fråga om utformningen av rättsförhållandena mellan parter. Man torde
alltså som hittills få nöja sig med att definiera arbetsförmedling med utgångspunkt
i verksamhetens huvudsakliga syfte. Det får sedan ankomma på
de tillämpande myndigheterna, ytterst domstolarna, att med ledning av de
faktiska förhållandena i varje särskilt fall avgöra, när verksamhet har detta
huvudsakliga syfte. Denna lagstiftningsteknik på det straffrättsliga området
kan sägas vara mindre tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Den är emellertid betingad av verklighetens mångfald och förändring och
används på andra områden än det här aktuella. Jag vill vidare särskilt betona
uttalandena av utredningen och bl. a. statskontoret, att de svårbedömbara
fallen ofta är sådana, då reell arbetsförmedlingsverksamhet maskeras
i andra former, och att dylik verksamhet lätt kan anpassas så att den faller
utanför en definition av vilka verksamhetsformer som skall anses vara arbetsförmedling.
Tillämpningen av den förut nämnda specialregeln är ett
exempel på detta. Mot denna bakgrund skulle kunna övervägas att ersätta
specialregeln med en generell regel, som knyter an uteslutande till det huvudsakliga
syftet att anskaffa arbete åt arbetssökande eller arbetskraft åt
arbetsgivare. Med hänsyn till den osäkerhet en sådan ändring kan föranleda
på längre sikt i fråga om de i specialregeln åsyftade förmedlingsformerna är
jag emellertid inte beredd att förorda denna lösning.

Arbetsförmedling kan alltså vara för handen oberoende av hur arbetssökande,
förmedlare och arbetsgivare formellt har bestämt rättsförhållandet
mellan sig. Till ledning för tillämpningen har utredningen angett en råd
faktorer, som enligt utredningens mening har betydelse för gränsdragningen
mellan arbetsförmedling och entreprenad, dvs. den gränsdragning som har
visat sig svårast vid arbetsförmedlingslagens tillämpning. Utredningens synpunkter
i detta avseende har jag redovisat utförligt i det föregående och
jag hänvisar till denna redovisning. De flesta remissinstanser som har gått
närmare in på vad utredningen liar anfört liar i det väsentliga instämt i
utredningens bedömningar. Också enligt min mening bör utredningens uttalanden
kunna ge värdefull ledning för den ifrågavarande gränsdragningen.
Men jag vill i likhet med utredningen stryka under, att samma omständigheter
kan ha olikartad betydelse inom skilda yrkesområden. Man måste
alltså vid bedömningen ställa alla omständigheter tillsammantagna i relation
till förhållandena inom det yrkesområde där den prövade verksamheten
äger rum.

AMS utövar tillsyn över enskild arbetsförmedling. Åtal för olaga arbetsförmedling
kommer i allmänhet till stånd efter anmälan från AMS. Innan
anmälan sker, får den som driver förmedlingen genomgående tillfälle att

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

frivilligt inom viss tid avveckla verksamheten. Denna ordning innebär principiellt
att åtal behöver väckas endast när verksamhetens utövare ifrågasätter
riktigheten i AMS:s bedömning av verksamhetens karaktär. Häri
ligger viss garanti från rättssäkerhetssynpunkt och den stärks efter hand
som vi, som jag har anledning att förmoda, får en rikare rättspraxis på detta
område.

Sanktioner mot utövare av olaglig arbetsförmedling

Straffet för den som utan tillstånd bedriver arbetsförmedling mot ersättning
är enligt arbetsförmedlingslagen dagsböter. Straffbestämmelsen omfattar
både arbetsförmedling, som utövas i förvärvssyfte och alltså är förbjuden,
och arbetsförmedling som sker mot självkostnadsersättning men
utan tillstånd. Det finns enligt min mening goda skäl att i fråga om påföljden
göra skillnad mellan dessa olika typer av förmedling. Det har sålunda
varken i detta lagstiftningsärende eller i andra sammanhang gjorts gällande
alt lagens föreskrifter om tillstånd för förmedling mot självkostnadsersättning
åsidosätts i märkbar mån. Däremot har utredningen gjort sannolikt
att förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte överträds i betydande utsträckning.
I all synnerhet gäller delta förmedling av arbetskraft till varven.
Men också i fråga om kontorsarbetskraft synes det i inte så ringa utsträckning
förekomma vinstsyftande förmedlingsverksamhet i former som domstolarna
har bedömt som arbetsförmedling. I viss mån torde dessa förhållanden
på kontorsområdet ha sin grund i den osäkerhet om det framtida
rättsläget som har rått sedan utredningen för översyn av arbetsförmcdlingslagen
avgav sitt förslag år 1966. Denna osäkerhet är emellertid numera undanröjd,
bl. a. genom ställningstagandet av årets riksdag.

Jag är ense med utredningen och en majoritet av remissinstanserna om
att man beträffande vinstsyftande arbetsförmedling bör överväga iner verkningsfulla
påföljder för att hindra att sådan förmedling fortgår och breder
ut sig. Däremot anser jag att det inte f. n. finns anledning att skärpa påföljden
för den som utan tillstånd utövar arbetsförmedling mot självkostnadsersättning.

Som utredningen framhåller har ekonomiska sanktioner i form av bötesstraff
visat sig vara ineffektiva för att hindra arbetsförmedling i förvärvssyfte.
Det mest näraliggande skälet härför är naturligtvis att dylik verksamhet
ger så gott ekonomiskt utbyte att ett bötesstraff har ringa betydelse. Ett
bidragande skäl kan också tänkas vara att, som utredningen antyder, den
förhållandevis ringa påföljden kan ha medfört att brottet betraktas som
ganska bagatellartat och att utredning om sådant brott därför får slå tillbaka
för utredningar om andra, med hänsyn till påföljden grövre brottsliga
förfaranden. Båda dessa skäl röjs undan om man som utredningen föreslår
för in fängelse i straffskalan. Därigenom blir dessutom medverkan till

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

brottet straffbar enligt allmänna specialstraffrättsliga principer. Detta innebär
ökade möjligheter att hindra fortsatt verksamhet av den som har dömts
för olaglig arbetsförmedling i förvärvssyfte och som fortsätter verksamheten
med annan person som formell utövare. På grund av det anförda föreslår
jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att straffet
för arbetsförmedling i förvärvssyfte bestäms till dagsböter eller fängelse. Enligt
utredningsförslaget skall straffmaximum vara fängelse ett år. Syftet med
straffskärpningen tillgodoses enligt min mening om straffmaximum sätts
till fängelse sex månader.

Fängelse som påföljd för arbetsförmedling i förvärvssyfte är avsett för
grövre fall, i första hand fortsatt sådan verksamhet. Utredningen har övervägt
om man vid upprepad dylik brottslighet i stället för eller jämte straff
kunde använda vite för att stoppa verksamheten. Utredningen hyser dock,
liksom de remissinstanser som har yttrat sig i frågan, starka betänkligheter
mot att vite används i detta sammanhang med hänsyn till dels mindre god
effektivitet, dels vissa komplikationer vid användning parallellt med straff.
Jag delar utredningens synpunkter i detta avseende.

Utvidgad straffbarhet

Enligt nuvarande bestämmelser i arbctsförmedlingslagen är det bara den
som utövar olaglig arbetsförmedlingsverksamhet som kan straffas, däremot
inte den som utnyttjar den olagliga förmedlingen, dvs. arbetsgivare och
arbetssökande. Utredningen har övervägt om inte, utom utövaren, även den
som använder arbetskraft som har förmedlats olagligt bör kunna straffas,
övervägandena har begränsats till utnyttjande av arbetsförmedling som
sker i förvärvssyfte. Enligt utredningens mening är det i sådana fall inte
obefogat att straffbelägga också nyttjarens bristande lojalitet mot lagstiftningens
intentioner. En sådan åtgärd skulle höja lagstiftningens effektivitet
avsevärt. På grund härav föreslår utredningen att den som använder
arbetstagare som har förmedlats genom arbetsförmedling i förvärvssyfte
skall kunna straffas. Förslaget har godtagits av flertalet remissinstanser,
bl. a. RÅ och den hörda hovrätten.

Enligt svensk rätt straffas i allmänhet inte den som begagnar sig av
olaglig verksamhet. Undantag från denna huvudprincip bör komma i fråga
bara om det finns starka skäl för det. I detta hänseende vill jag peka på framför
allt att den effektivering av lagstiftningen mot utövare av vinstsyftande
arbetsförmedling i Sverige som jag har föreslagit kan väntas medföra att
sådan förmedlingsverksamhet beträffande anställning här förläggs utomlands.
Redan f. n. förekommer detta i fråga om varvsarbetskraft. Jag anser
att detta och övriga skäl som utredningen har anfört utgör tillräcklig grund
att införa straff även för den som använder sig av arbetskraft som ställs till
förfogande genom arbetsförmedling i förvärvssyfte.

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

Vid remissbehandlingen har viss tvekan yppats om brott mot förbudet att
bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte kan anses begånget i Sverige, när
förmedlingen visserligen avser anställning i Sverige men bedrivs i utlandet.
Hovrätten för Västra Sverige anser övervägande skäl tala härför. Utan att
ta ställning i denna fråga, som det ankommer på domstolarna att pröva enligt
föreskrifterna i 2 kap. brottsbalken, vill jag framhålla att straffbarheten
för utnyttjaren inte bör göras beroende av att förmedlaren kan straffas. Utnyttjandet
bör vara ett självständigt brott.

Straffbarhet för utnyttjaren bör i enlighet med utredningens förslag föreligga
endast vid uppsåtligt brott. Jag delar vidare utredningens uppfattning
att det är lämpligt att göra åtalsrätten beroende av åtalsanmälan av AMS.
Härigenom får man en spärr mot åtal i de fall då rättelse för framtiden kan
antas komma till stånd utan så ingripande åtgärd. Åtalsanmälan bör å
andra sidan göras när det är fråga om upprepat brott eller det av annat skäl
är påkallat med lagföring.

De erfarenheter som utredningen har redovisat ger anledning att räkna
med att det främst vid upprepad brottslighet, men även annars i speciella fall,
inte så sällan kan bedömas som verkningslöst med endast bötespåföljd, särskilt
när det gäller förmedling som sker från utlandet. Jag ansluter mig därför
till utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag att fängelse
bör ingå i straffskalan. Liksom i fråga om bedrivande av arbetsförmedling
i förvärvssyfte bör straffmaximum vara fängelse sex månader.

Övriga frågor

Som sagts förut är arbetsförmedling i förvärvssyfte förbjuden redan nu.
Vad jag har föreslagit i det föregående innebär alltså inte att nuvarande lagliga
möjligheter alt bedriva arbetsförmedling begränsas. Det finns enligt min
mening inte grund för påståendet, som görs i ett par remissyttranden, att den
förmcdlingsservice som arbetsgivare och arbetssökande kan fordra inte
skulle kunna lämnas i anslutning till f. n. laglig förmedlingsverksamhet.
Den offentliga arbetsförmedlingen har fått ökade resurser och bedriver bl. a.
vikariatsförmedling i betydande omfattning. Utredningen undersöker i sitt
fortsatta arbete behovet av särskild service från den offentliga förmedlingens
sida inom vissa yrkesområden. Behov av ytterligare ökning av resurserna
torde på framställning av AMS få övervägas i vanlig ordning. Härutöver vill
jag på nytt erinra om att arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer kan ansöka
om tillstånd att bedriva organisationsförmedling, om de önskar sådan
speciell service som den offentliga förmedlingen inte lämpligen kan eller
bör tillhandahålla.

Såväl utredningen som flera remissinstanser har berört tillsynen över
arbetsförmedlingslagens efterlevnad. Det ankommer som utredningen har
påpekat på AMS som tillsynsmyndighet att pröva tillsynsfrågor och att göra

Andra lagutskottets utlåtande nr !)3 år 1970

de framställningar till Kung], Maj :t som styrelsen finner anledning till.
I tillsynsuppgiften ingår bl. a. att överväga vilka åtgärder som bör vidtas
för att sprida upplysning om lagens innehåll. Det är naturligt att sådana
överväganden görs i samråd med arbetsmarknadens organisationer, som har
stort intresse av och ansvar för utvecklingen på arbetsförmedlingens område.
*! j $[

Utredningen har antytt lämpligheten att en särskild arbetskraftspool
kommer till stånd i fråga om främst arbetskraft för varvens behov. Denna
fråga bör som utredningen framhåller i första hand arbetsmarknadsparterna
själva ta ställning till.

Specialmotivering

8 §•

Jag har i den allmänna motiveringen förordat att straffmaximum för den
som driver arbetsförmedling i förvärvssyfte skall höjas till fängelse sex
månader. För den som utan tillstånd driver arbetsförmedling mot självkostnadsersättning
bör straffskalan vara oförändrad och liksom hittills innehålla
endast böter. Det anförda föranleder att de nämnda brotten i förslaget
har skilts åt och behandlas i två stycken. Det första innehåller den nya straffbestämmelsen
för den som bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte. För
straffbarhet enligt detta stycke skall krävas uppsåt att bedriva verksamheten
i förvärvssyfte. Detta får anses framgå av att straffbarheten är knuten
till att verksamheten sker i förvärvssyfte. I andra stycket återfinns den
nuvarande straffbestämmelsen för den som annars bedriver arbetsförmedling
mot ersättning utan att ha fått tillstånd därtill.

Övriga bestämmelser i nuvarande första stycket har förts över till 10 §.
Motsvarigheten till andra stycket har förts in i den nya 11 §.

Som utredningen har föreslagit bör straffskalan för den som bedriver
avgiftsfri arbetsförmedling utan att göra anmälan justeras så att bötesmaximum
överensstämmer med vad som är normalt vid penningböter. Särskilt
bötesminimum torde inte behövas. Tredje stycket har ändrats i enlighet
härmed.

9 §.

Nuvarande bestämmelser i paragrafen är föråldrade. Åtalsrätten och rätt
domstol regleras i rättegångsbalken. I fråga om kronans rätt till ådömda
böter och förvandling av oguldna böter finns bestämmelser i brottsbalken.
De nuvarande bestämmelserna i 9 § kan därför utgå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

Bestämmelser i enlighet med mitt förslag om utvidgning av straffbarheten
till den som bereder arbete åt någon efter anvisning genom arbetsförmedling
i förvärvssyfte bör införas i 9 §. Straffbestämmelsen omfattar bl. a.
det av AMS omnämnda fallet att arbetssökanden formellt är arbetsgivare åt
förmedlaren. Jag har tidigare föreslagit att straffbarhet skall föreligga endast
vid uppsåtligt brott. En uttrycklig bestämmelse härom har fogats in
i lagtexten. I den allmänna motiveringen har jag förordat alt påföljden
för utnyttjaren skall vara böter eller fängelse i högst sex månader. Fängelse
bör komma i fråga endast när det kan bedömas som verkningslöst med bötespåföljd.
Det torde vara fallet främst vid upprepat brott mot paragrafen
eller när omständigheterna annars är försvårande.

Första stycket har utformats enligt det nu anförda.

Om den som utnyttjar arbetskraft efter anvisning av arbetsförmedling i
förvärvssyfte är juridisk person eller offenlligrätlsligt organ får allmänna
principer tillämpas för alt bestämma vem som är ansvarig för brottet.
Praktiskt torde detta avgörande inte erbjuda större problem, eftersom det
kan förutsättas att AMS innan åtalsanmälan görs första gången mot en
arbetsgivare ger honom tillfälle att avveckla sitt engagemang med den förvärvssyftande
förmedlingen. Är arbetsgivaren ett företag, torde kontakt i
detta syfte i regel tas med företagets ledning.

I paragrafens andra stycke har intagits föreskriften alt allmänt åtal får
väckas endast efter anmälan av AMS.

Ikraftträdande

Som framgår av min redogörelse i det föregående för den s. k. uthyrningsverksamheten
vid varven har denna verksamhet betydande omfattning. Avvecklingen
av verksamheten torde som har påpekats i några remissyttranden
inte kunna ske omedelbart utan risker för återverkningar på varvens produktion.
Men framför allt hänsynen till arbetstagarna — såväl de anställda
som de inhyrda — medför att viss övergångstid bör medges, innan den nu
föreslagna vidgade straffbarheten träder i kraft. De anställdas intressen bör
beaktas också i fråga om den vinstsyftande förmedlingen på kontorsområdet.

I fråga om straffskärpningen för arbetsförmedling i förvärvssyfte gör sig
motsvarande hänsyn gällande, om också inte med samma styrka. Här bör
visst avseende fästas även vid den ovisshet som har rätt om det framtida
rättsläget beträffande den enskilda arbetsförmedlingen på kontorsområdet.

Av de skäl som jag nu har angett förordar jag att ikraftträdandet av de
föreslagna ändringarna i arbetsförmedlingslagen bestäms så, att en avveckling
av den uthyrningsverksamhet som förekommer f. n. kan ske successivt
utan olägenheter för den berörda arbetskraften. Jag föreslår därför att
lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1971.

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 är 1970

Utskottet

Enligt arbetsförmedlingslagen är arbetsförmedling som bedrivs i förvärvssyfte
förbjuden medan förmedling som nLförs utan avgift eller mot
självkostnadsersätlning är tillåten under vissa villkor. Lagen äger tillämpning
inte bara på sådan verksamhet som vanligen innefattas under begreppet
arbetsförmedling. Hit hänförs enligt uttrycklig bestämmelse även s. k.
uthyrning av arbetskraft, dvs. sådan verksamhet för arbetsanskaffning
som grundas på anställningsavtal mellan verksamhetens utövare och den
arbetssökande, om det huvudsakliga syftet med anställningen är att förmedla
arbete åt den arbetssökande. Uthyrning av arbetskraft har enligt
rättspraxis ansetts föreligga exempelvis i fråga om sådana skrivbyråer,
som ställt sina anställda till en beställares disposition för att under dennes
ledning och i dennes lokaler utföra efter hand anvisade arbetsuppgifter.
Andra former av skrivbyråverksamhet, exempelvis där arbetet sker i byråns
egna lokaler och under innehavarens direkta arbetsledning eller sådant skrivarbete
som visserligen görs hos beställaren men som avser på förhand
bestämda arbetsuppgifter vilka utförs på ett självständigt sätt, räknas
emellertid inte som arbetsförmedling och faller således utanför lagen. Motsvarande
gränsdragning gäller vid andra fall av ambulerande verksamhet.

Trots det rådande förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte förekommer
sådan förmedling på flera områden, främst i fråga om arbetskraft
till varvsindustrin och kontorsområdet. Mot den bakgrunden erhöll den i
november förra året tillkallade utredningen angående arbetsförmedling
inom vissa yrkesområden m. m. i uppdrag att med förtur lägga fram förslag
till åtgärder för att stärka lagstiftningens effektivitet. I förevarande
proposition, som bygger på en av utredningen avgiven promemoria, föreslås
bl. a. skärpta straff för vinstsyftande arbetsförmedling och utvidgning
av straffbarheten till att omfatta även den som utnyttjar sådan förmedling.

I utredningens uppdrag ingick även att söka åstadkomma en klarare
gränsdragning mellan s. k. uthyrning av arbetskraft, dvs. arbetsförmedling
i lagens mening, och uppdragsverksamhet eller entreprenad. Enligt promemorian
fann utredningen det inte möjligt att i lag uttömmande ange
vilka former av verksamhet som skall bedömas som arbetsförmedling.
Departementschen delar denna uppfattning.

I motionerna I: 1323 och II: 1540 yrkas avslag på propositionen. Motionärerna
frarhför kritik mot att det framlagda författningsförslaget inte
innehåller någon gränsdragning mellan entreprenad och uthyrning av
arbetskraft. I anslutning till vissa remissuttalanden hävdar motionärerna
att delta måste innebära stor osäkerhet för dem som berörs av straffskärpningen,
eftersom de inte på förhand kan avgöra om en handling är brottslig
eller ej. I motionerna hävdas att en närmare bestämning av begreppet
arbetsförmedling framstår som än mer angelägen då man föreslår en straffskärpning
på området.

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

I fråga om gränsdragningsproblemet vill utskottet för egen del anföra
följande. Vid all straffrättslig lagstiftning bör principen naturligtvis vara
att så långt möjligt i lagtexten avgränsa den brottsliga gärningen från vad
som är tillåtet handlande. Utskottet delar därför departementschefens uppfattning
att det ur rättssäkerhetssynpunkt kan synas mindre tillfredsställande
att arbetsförmedlingslagen inte innehåller någon definition på vad som är
arbetsförmedling. Samtidigt har utskottet i likhet med departementschefen
och utredningen kommit till den uppfattningen, att det i förevarande fall
inte är möjligt att i lagtext åstadkomma en definition, som på en gång fyller
kraven på erforderlig precisering och behovet att fånga in hela den rikt
skiftande och föränderliga verksamhet, som lagen avser att reglera. Avgörande
för bedömningen av vad som är arbetsförmedling måste alltså,
liksom hittills, bli det huvudsakliga syftet med anställningsavtalet mellan
den arbetssökande och den som bedriver arbetsanskaffning. Därvid bör
såsom departementschefen framhållit ledning kunna hämtas från utredningens
uttalanden om olika faktorer av betydelse för gränsdragningen mellan
uthyrning av arbetskraft (arbetsförmedling) och entreprenad. När det
gäller rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses dessa i väsentlig mån genom
att åLal för olaga arbetsförmedling i allmänhet kommer till stånd först efter
anmälan från arbetsmarknadsstyrelsen, som dessförinnan regelmässigt delger
vederbörande sin uppfattning om verksamheten och bereder honom tillfälle
att frivilligt avveckla densamma. Med hänsyn till det anförda anser
utskottet den lagstiftningsteknik, som man således tvingas använda på
detta område och som f. ö. tillämpas även i andra straffrättsliga sammanhang,
icke utgöra hinder mot den föreslagna straffskärpningen.

Även i motionerna I: 1322 och II: 1541 yrkas att riksdagen måtte avslå
propositionen. Enligt motionärerna visar omfattningen av den enskilda förmedlingsverksamheten
inom i första hand kontors- och varvsindustriområdet
att den offentliga förmedlingens insatser inte varit tillräckliga.
Motionärerna anser det därför mera angeläget att effektivisera den offentliga
arbetsförmedlingen och överväga ökad auktorisering av enskilda förmedlingar
än att genomföra en straffskärpning. Motionärerna hävdar vidare
att det är olämpligt att straffa den som utnyttjar vinstsyftande arbetsförmedling,
eftersom orsaken till vederbörandes handlande är att det allmänna
inte kunnat fylla sin uppgift att förmedla erforderlig arbetskraft.
Dessutom står en på detta sätt utvidgad straffbarhet knappast i överensstämmelse
med lagstiftningen på andra områden.

Motionärernas påstående att orsaken till den olagliga arbetsförmedlingen
är att del allmänna inte kunnat fylla sin uppgift att förmedla erforderlig
arbetskraft torde inte vara riktigt. På det område där de allvarligaste problemen
råder, nämligen inom varven, har uthyrningsverksamheten sin
egentliga grund i att varven genom det systemet fått en möjlighet att genom
en särskild ekonomisk förmån till arbetstagarna få fram ett marginellt
tillskott av arbetskraft.

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

Som framgår av vad ovan anförts har nuvarande lagstiftning, som inte
stadgar strängare straff än böter för överträdelse av förbudet, visat sig
vara mindre effektiv för att hindra den vinslsyftande förmedlingsverksamheten.
Bötesstraffet har, med tanke på de goda förtjänster som torde vara
förknippade med denna verksamhet, uppenbarligen haft liten betydelse som
avhållande faktor, samtidigt som den förhållandevis ringa påföljden kan
ha medfört alt brottet betraktas som ganska bagatellartat. Enligt utskottets
mening är det därför nödvändigt att införa mera effektiva påföljder för
överträdelse av förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte. Utskottet
biträder propositionsförslaget att höja straffmaximum för den som bedriver
sådan förmedling till fängelse sex månader. Utskottet vill i likhet med
departementschefen framhålla att fängelse som påföljd torde bli aktuell
endast i grövre fall, såsom vid upprepad brottslighet eller då vinstsyftande
arbetsförmedling i annat fall bedrivs i öppet trots mot gällande lagstiftning.

Beträffande förslaget att utvidga straffbarheten till att omfatta även den
som utnyttjar arbetsförmedling, som sker i förvärvssyfte, uttalar departementschefen
att utvidgningen motiveras bl. a. av att den föreslagna straffskärpningen
för den som bedriver vinstsyftande arbetsförmedling kan väntas
medföra att sådan förmedling av anställningar här i riket förläggs
utomlands. Detta leder i sin tur till att den avsedda effektiviseringen av
lagstiftningen skulle väsentligt reduceras. Departementschefen hänvisar
också till utredningen, som bl. a. hävdar att det måste anses befogat att
straffa den, som genom sin efterfrågan på arbetskraft ger upphov till olaga
arbetsförmedling och som medvetet begagnar sig av en verksamhet som
samhället fördömer. Utskottet ansluter sig till dessa synpunkter och tillstyrker
propositionsförslaget även i denna del, som bl. a. innebär att åtal
mot utnyttjare av vinstsyftande arbetsförmedling får ske först efter anmälan
från arbetsmarknadsstyrelsen.

I övriga delar föranleder propositionen inte något uttalande från utskottets
sida. Med hänvisning härtill och till vad ovan anförts tillstyrker utskottet
propositionen. Därmed avstyrks motionerna i motsvarande delar.

I motionerna I: 1323 och II: 1540 yrkas vidare att den s. k. ambulerande
skrivbyråverksamheten samt förmedling av dagbarnvårdare och service
av liknande art genom lagändring undantas från förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte. Beträffande skrivbyråerna anför motionärerna
bl. a. att dessa fyller ett angeläget och ur samhällets synpunkt väsentligt
behov samt att några anmärkningar icke riktats mot skrivbyråerna vare
sig från de arbetssökandes eller från kundernas sida. Eftersom ambulerande
skrivbyråverksamhet enligt motionärerna är tillåten i tio europeiska
länder, bland dem de övriga skandinaviska länderna, bör vid frågans bedömning
hänsyn tas även till internationella förhållanden.

Motioner med samma yrkande i fråga om skrivbyråerna har på hemställan
av andra lagutskottet avslagits av årets riksdag under vårsessionen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

I sitt utlåtande förklarade sig utskottet dela den uppfattning som kommit
till uttryck i direktiven för utredningen angående arbetsförmedling inom
vissa yrkesområden m. m., nämligen att förmedling i vinstsyfte inte skall
vara tillåten och att förmedling mot självkostnadsersättning endast får
bedrivas av organisation och alltså inte får anförtros enskild person. Enligt
utskottets mening föreligger inte någon anledning för riksdagen att frångå
sitt ställningstagande. Som departementschefen framhållit i propositionen
är det oförenligt med samhällets ansvar för den enskildes rätt till
arbete att samhället tillåter att någon bereder sig vinst på att förmedla
arbete åt andra. Den principiella utgångspunkten bör enligt utskottet vara
att all arbetsförmedling skall lämnas kostnadsfritt genom det allmännas
försorg. Utskottet vill emellertid erinra om att, i den mån arbetsgivare eller
arbetstagare anser att det på något område finns behov av särskild service
utöver den som lämnas av den offentliga förmedlingen, det står fritt för
organisation som de tillhör att efter anmälan till eller tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen
anordna enskild förmedling kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de
förevarande motionsyrkandena. Samtidigt vill utskottet betona att detta
ställningstagande avser endast den del av skrivbyråverksamheten, som
omfattar uthyrning av arbetskraft och som därmed är att hänföra till
arbetsförmedling, övrig skrivbyråverksamhet berörs, som framgår av vad
utskottet inledningsvis anfört, inte av förbudet.

I motionerna 1:1322 och II: 1541 hemställs slutligen att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skall begära skyndsamma åtgärder för förbättrad förmedling
av korttidsanställd arbetskraft på kontorsområdet. I anledning av
detta yrkande vill utskottet först erinra om att utredningen angående arbetsförmedling
på vissa yrkesområden m.m. under sitt fortsatta arbete
bl. a. skall undersöka behovet av speciella åtgärder för att effektivisera förmedlingen
av tillfälliga anställningar inom kontorsområdet. Arbetsmarknadsstyrelsen
som tillsynsmyndighet bör ha sin uppmärksamhet riktad på
det av motionärerna aktualiserade problemet och vidta erforderliga åtgärder
för att möta den ytterligare belastning på den offentliga förmedlingen, som
kan bli följden av de i propositionen framlagda förslagen. Med hänsyn till
det anförda anser utskottet att motionerna i förevarande del inte påkallar
något riksdagens initiativ.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1322 och
II: 1541 samt I: 1323 och II: 1540 i motsvarande delar bifaller
propositionen 1970: 166;

B. att motionerna I: 1323 och II: 1540, såvitt gäller yrkandet
om vissa undantag från arbetsförmedlingslagen, inte
föranleder någon riksdagens åtgärd; samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

C. att motionerna I: 1322 och II: 1541, såvitt gäller yrkandet
om åtgärder för förbättrad förmedling av korttidsanställd
kontorspersonal, inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 3 december 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorcll (fp),
herrar Lars Larsson (s)*, Dahlberg (s), Hubinette (m)*, Wanhainen (s)*,
Axelson (fp) och fröken Pehrsson (ep);

från andra kammaren: herr Odhe (s), fröken Sandell (s), herrar
Ringaby (m), Nilsson i Kalmar (s)*, fru Nilsson (ep), herr Aldén (s),
fru Håvik (s) och herr Romanus (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Hubinette (m), Axelson (fp), fröken
Pehrsson (ep), herr Ringaby (m), fru Nilsson (ep) och herr Romanus
(fp), vilka ansett

att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 13 med orden »I
fråga» och slutar på s. 14 med orden »motsvarande delar» bort ersättas med
text av följande lydelse:

»I fråga om gränsdragningsproblemet vill utskottet för egen del anföra
följande. Vid all straffrättslig lagstiftning bör principen naturligtvis vara
att så långt möjligt i lagtexten avgränsa den brottsliga gärningen från vad
som är tillåtet handlande. Från den utgångspunkten måste det enligt utskottet
betecknas som klart otillfredsställande att arbetsförmedlingslagen
inte innehåller någon definition på vad som är arbetsförmedling. Som
framhålls av flera remissinstanser, bl. a. av hovrätten för Västra Sverige
och andra instanser som representerar stor juridisk sakkunskap, är det
givetvis särskilt angeläget att söka åstadkomma en tydlig gränsdragning
då man, som nu föreslås, avser att skärpa straffet. Trots dessa betänkligheter
har utskottet dock kommit till den uppfattningen, att det i varje fall
för närvarande inte är möjligt att i lagtext definiera begreppet arbetsförmedling
på ett sätt, som på en gång fyller kraven på erforderlig precisering
och behovet att fånga in hela den rikt skiftande och föränderliga verk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

samhet, som lagen avser att reglera. I likhet med riksåklagaren anser utskottet
emellertid att gränsdragningsfrågan bör övervägas ytterligare. Avgörande
för bedömningen av vad som är arbetsförmedling måste tills vidare,
liksom hittills, bli det huvudsakliga syftet med anställningsavtalet
mellan den arbetssökande och den som bedriver arbetsanskaffning. Därvid
bör såsom departementschefen framhållit ledning kunna hämtas från utredningens
uttalanden om olika faktorer av betydelse för gränsdragningen
mellan uthyrning av arbetskraft (arbetsförmedling) och entreprenad.

I anslutning till det nu sagda vill utskottet framhålla, att gränsdragningsproblemet
uppenbarligen medför särskilda svårigheter för skrivbyråerna,
som i åtskilliga fall funnit det praktiskt att låta sin personal utföra
arbetet hos beställaren. Under vissa — och för närvarande mycket
oklara — förutsättningar kan sådant arbete komma att anses som olagligt,
vilket framstår som en orimlig konsekvens av bristen på en klar definition.
Med hänsyn härtill vill utskottet redan nu uttala att eftersom man, som
utskottet funnit, tvingas acceptera den lagstiftningsteknik, som används
i arbetsförmedlingslagen, så bör undantag från lagens tillämpning göras
beträffande skrivbyråverksamheten.

Även i---(= utskottet) -— — — andra områden.

Utskottet kan för sin del instämma i motionärernas påstående att orsaken
till den olagliga arbetsförmedlingen är att det allmänna inte kunnat
fylla sin uppgift att förmedla erforderlig arbetskraft, i varje fall såvitt
gäller skrivbyråverksamheten. Omfattningen av denna verksamhet visar
att den offentliga förmedlingens insatser på detta omx-åde varit otillräckliga.

Som framgår---(= utskottet)---gällande lagstiftning.

Förslaget att utvidga straffbarheten till att omfatta även den som utnyttjar
vinstsyftande arbetsförmedling har kritiserats av ett antal remissinstanser,
som även i denna fråga anfört bl. a. att förslaget är diskutabelt
ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom den brottsliga gärningen inte klart
definierats i lagen. Departementschefen uttalar att utvidgningen motiveras
bl. a. av att den föreslagna straffskärpningen för den som bedriver vinstsyftande
arbetsförmedling kan väntas medföra att sådan förmedling av anställningar
här i riket förläggs utomlands. Detta leder i sin tur till att den
avsedda effektiviseringen av lagstiftningen skulle väsentligt reduceras. Utskottet
vall med hänsyn härtill inte motsätta sig förslaget men förutsätter
att den föreslagna bestämmelsen utnyttjas med stor återhållsamhet.

I övriga----(= utskottet)---motsvarande delar.»

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Hubinette (m), Axelson (fp), fröken
Pebrsson (ep), herr Ringaby (m), fru Nilsson (ep) och herr Romanus
(fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 14 med orden

Andra lagutskottets utlåtande nr 93 år 1970

»Motioner med» och slutar på s. 15 med orden »av förbudet» ersätts med
text av följande lydelse:

»Såsom framhålls i motionerna fyller skrivbyråer, som driver ambulerande
verksamhet, en värdefull funktion genom att på ett effektivt sätt
förmedla personal för korttids- och vikariatstjänstgöring inom kontorsbranschen.
Jämförd med den offentliga förmedlingen har denna verksamhet
åtskilliga fördelar för både arbetsgivare och arbetstagare. Genom att
personalen är anställd vid byrån kan denna lämna en särskild service, som
den offentliga förmedlingen inte kan erbjuda. Några skadeverkningar behöver,
såvitt utskottet kan bedöma, inte befaras om den ambulerande
skrivbyråverksamheten bedrivs under offentlig kontroll. Det skulle vidare
bli förenat med svårigheter att, om verksamheten tvingades upphöra, fullt
ut ersätta den med likvärdig arbetsförmedling. Utskottet vill bär också betona
svårigheten att dra en gräns mellan den stationära eller eljest fullt
lagliga skrivbyråverksamheten och den verksamhet, som anses innefatta
uthyrning av arbetskraft och således drabbas av lagens förbud.

I en promemoria, som avgavs år 1966 av utredningen för översyn av
arbetsförmedlingslagen, föreslogs en sådan ändring av arbetsförmedlingslagen
att arbetsmarknadsstyrelsen skulle få befogenhet att ge tillstånd till
ambulerande skrivbyråverksamhet. Förslaget innebar vidare bl. a., att
Kungl. Maj :t skulle bestämma vilka personalkategorier som tillstånd fick
avse, att tillstånd skulle få ges endast för ett år i sänder samt att som villkor
för tillstånd skulle lämnas föreskrifter om bl. a. de avgifter, som skulle
få tas ut i verksamheten. Förslaget tillstyrktes av flertalet remissinstanser.

Utskottet anser även för egen del att starka skäl talar för att den ambulerande
skrivbyråverksamheten bör undantas från förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte. 1966 års utredningsförslag är enligt utskottets mening
väl ägnat att ligga till grund för en lagändring i detta syfte. Kungl.
Maj:t bör på grundval av detta förslag förelägga 1971 års vårriksdag proposition
med förslag i ämnet. Lagändringen bör därmed kunna träda i
kraft samtidigt med de i detta utlåtande behandlade författningsförslagen.»

dels ock att utskottet under B. bort hemställa

»dels att riksdagen i anledning av motionerna I: 1323
och II: 1540 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om förslag
till 1971 års vårriksdag om sådan ändring i lagen om
arbetsförmedling att den ambulerande skrivbyråverksamheten
undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte; och

dels att motionerna, såvitt gäller yrkandet om undantag
från arbetsförmedlingslagen för förmedling av dagbarnvårdare
och service av liknande art, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.»

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014541