Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1970

Nr 89

Utlåtande i anledning av motioner om förbud mot bestämmelser
av tgpen § 32 i SAF.s stadgar.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 35 av herr Werner samt II: 35 av herr Hermansson m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller om utredning och förslag
om lag, som enligt i motionen anförda synpunkter förhindrar giltigheten av
bestämmelser av typen paragraf 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar».

Nuvarande ordning

På den privata arbetsmarknaden råder i princip avtalsfrihet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Anställningsförhållanden har inte lagreglerats utom
för vissa kategorier såsom sjömän och hembiträden eller i särskilda hänseenden
såsom beträffande arbetstid, semester, socialförsäkringsförmåner.
Parterna kan alltså, bortsett från de nämnda undantagen, reglera sina förhållanden
helt genom avtal. För att undvika öppna konflikter har arbetstagarförening
eller arbetsgivare eller förening av arbetsgivare tillerkänts
förhandlingsrätt enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Part äger
enligt denna lagstiftning påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

Ur arbetsgivarnas synpunkt har det varit viktigt att bestämmanderätten i
väsentliga avseenden inom företagen varit tillförsäkrade arbetsgivare. I
SAF:s stadgar finns en bestämmelse, § 32, som ålägger medlemmarna att
— om inte dispens givits — i varje kollektivavtal med facklig organisation
införa en bestämmelse att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda
arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken
förening som helst eller arbetare, stående utanför förening. År 1964 gjordes
ett tillägg innebärande att rätten att avskeda skall utövas i överensstämmelse
med av föreningens fullmäktige fastställda riktlinjer.

Efter en konflikt år 1906 träffades den första direkta uppgörelsen mellan
LO och SAF, den s. k. decemberkompromissen. Arbetstagarparten godtog
då den princip som fastslagits i § 32 (tidigare § 23) mot att arbetsgivarna
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 89

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 89 är 1970

utfäste sig att respektera föreningsrätten. I kollektivavtalen brukar införas
en standardklausul av följande lydelse:

»Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren
rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga eller avskeda arbetare samt
att använda arbetare, ovsett om dessa äro organiserade eller ej.

Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt.

Anse arbetarna, att avskedande ägt rum under omständigheter, som kunna
tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, äga de att, innan andra åtgärder
vidtagas, genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande av
rättelse.»

Den i § 32 angivna principen att arbetsgivaren själv äger bestämma över
sitt företag och avgöra vem som skall vara anställd där ger uttryck för en
av grundsatserna för den rättsliga regleringen mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Arbetsdomstolen har fastslagit att grundsatsen gäller även
om en klausul av ovan berört slag inte införts i kollektivavtal. För att
grundsatsen inte skall gälla fordras alltså att parterna genom avtal bestämt
att i större eller mindre utsträckning sätta principen ur kraft. § 32 kan
sägas innehålla två olika befogenheter för arbetsgivaren, dels rätten att fritt
antaga och avskeda anställd, dels rätten att leda och fördela arbetet.

Rätten att fritt antaga och säga upp arbetstagare

§ 32 i nu aktuellt hänseende riktar sig för det första mot organisationsklausuler,
varigenom arbetstagareförening söker monopolisera arbete för
sina medlemmar. Bestämmelsen innebär vidare i princip att arbetsgivaren
utan motivering kan säga upp anställda. Denna princip är emellertid uppluckrad
i väsentliga hänseenden.

För vissa speciella fall finns lagförbud, nämligen mot avskedande på
grund av värnpliktstjänstgöring, havandeskap eller ingående av äktenskap
samt mot avskedande i föreningsrättskränkande syfte eller på grund av
verksamhet som skyddsombud. Enligt statstjänstemannalagen (1965:274)
får statstjänsteman med förordnande tills vidare sägas upp om han har
visat bristande lämplighet för tjänsten eller det finns anledning att dra in
tjänsten eller uppsägningen av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.
Samma begränsning av uppsägningsrätten gäller enligt stadgan (1965:602)
om vissa tjänstemän hos kommuner m. 11. för vissa andra offentligt anställda
tjänstemän. I övrigt gäller den av arbetsdomstolen år 1932 uttalade
principen att arbetsgivare har rätt att säga upp arbetstagare utan angivande
av skäl, om inte kollektivavtal innehåller bestämmelser som inskränker
denna rätt eller uppsägningen kan anses strida mot goda seder.

Enligt det mellan SAF och LO ingångna huvudavtalet, som i denna del
ändrades år 1964, kan tvist om uppsägning på grund av »enskild arbetares
förhållande» bringas under skiljenämnds prövning, om den sammanhängande
anställningstiden är minst nio månader och den anställde har uppnått

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1970

18 år. Som skiljenämnd fungerar en av parterna tillsatt nämnd, arbetsmarknadsnämnden.
Finner nämnden att uppsägning har skett utan saklig grund,
kan arbetstagaren tilldömas skadestånd. 1 fråga om uppsägning av annat
skäl än enskild arbetstagares förhållande i första hand arbetsbrist, fungerar
arbetsmarknadsnämnden inte som skiljenämnd utan kan endast rekommendera
en lösning i det enskilda fallet. Hittills har nämndens rekommendationer
emellertid alltid följts av parterna. Alla LO-förbund har inte undertecknat
huvudavtalet. Avtalets bestämmelser om uppsägningsslcydd gäller
av den anledningen inte för t. ex. byggnads- och transportarbetareförbunden
samt de grafiska förbunden.

Överenskommelsen mellan SAF och LO om skydd mot uppsägning utan
saklig grund har varit normbildande även för de privatanställda tjänstemännens
avtal. SAF har sålunda ingått liknande huvudavtal med Svenska
industritjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges arbetsledareförbund (SALF)
och Handelstjänstemannaförbundet (1ITF). Också vissa kommunalanställda
tjänstemän, på vilka uppsägningsreglerna i den nyss nämnda stadgan (1965:
602) inte är tillämpliga, samt de kommunalanställda och de statsanställda
arbetarna har avtalsenligt motsvarande skydd mot obefogade uppsägningar.

Tvist huruvida uppsägning strider mot annat kollektivavtal än de nyss
nämnda huvudavtalen kan bringas under arbetsdomstolens prövning. Om
annat inte har överenskommits genom kollektivavtalet, kan domstolen vid
obefogad uppsägning inte bara döma ut skadestånd utan också förordna att
den uppsagde skall återanställas.

För större delen av arbetsmarknaden har alltså den fria uppsägningsrätten
inskränkts genom avtal. Denna utveckling synes inte hittills ha medfört
någon ändring i rättspraxis’ inställning i fråga om uppsägningsrätten i andra
fall. Arbetsdomstolen har sålunda i en dom år 1967 utgått från att den
år 1932 fastslagna principen om arbetsgivarens uppsägningsrätt alltjämt
gäller.

Uppsägningsfrågorna bär under senare år vid flera tillfällen behandlats i
riksdagen (2LU 1957: 25, 1962: 22, 1963: 23, 1964: 63, 1968: 67 och 1969: 14),
bl. a. i anslutning till en av internationella arbetsorganisationen år 1963 antagen
rekommendation (nr 119) angående uppsägning av anställningsavtal
på arbetsgivarens initiativ. Riksdagen har därvid visserligen uttalat förståelse
för önskemålen alt skapa tryggare anställningsförhållanden, särskilt för
sådan arbetskraft som har speciella svårigheter att få nya arbeten, bl. a. den
äldre arbetskraften. Yrkandena om utredning har emellertid avslagits av
riksdagen med motiveringen att lagstiftning inte bör aktualiseras, förrän det
har ådagalagts att det inte är möjligt att avtals vägen nå en godtagbar lösning
av frågan.

Efter bemyndigande den 5 december 1969 har en utredning tillsatts rörande
ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen.
I direktiven till utredningen uppmärksammas särskilt den äldre arbetskraf -

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1970

tens problem. Frågan om lagstadgad uppsägningstid behandlas, och i direktiven
uttalas bl. a.

Om anställningstryggheten ökas genom förlängda uppsägningstider och
i synnerhet om därtill läggs ett särskilt skydd i form av avgångsersättning,
blir det ofrånkomligt för de sakkunniga att undersöka om det ökade skyddet
skall beredas den anställde också i de fall då uppsägningen har sin
grund i hans personliga förhållanden. De sakkunniga bör därför till allsidig
prövning ta upp också frågan om skyddet mot obefogad uppsägning samt
mot bakgrund av bl. a. huvudavtalen på den privata arbetsmarknaden och
statstjänstemannalagen överväga behovet att lagreglera uppsägningsgrunderna
och de rättsliga följderna av obefogad uppsägning. Utgångspunkt för
övervägandena bör vara att principen om arbetsgivares rätt att utan skäl
avskeda arbetstagare skall ersättas med en huvudregel om skydd mot sakligt
ogrundade uppsägningar. Vid överväganden av i vilka fall uppsägning
skall anses sakligt befogad måste samordning ske med bestämmelserna
härom i statstjänstemannalagen liksom med lösningarna av de frågor som
omfattas av ämbetsansvarskommitténs uppdrag.

Rätten att leda och fördela arbetet

Bestämmelsen tar sikte på företagsledningen i allmänhet. Arbetsgivaren
skall ha rätt att bestämma om produktionsinriktningen, företagets organisation,
den direkta arbetsledningen, etc. Befogenheter i dessa avseenden anses
tillkomma arbetsgivaren såvida inte annat bestämts genom avtal eller lag.
Bestämmanderätten kan härledas ur äganderätten. Den som är ägare till
ett produktionsmedel får också bestämma hur det skall användas. På denna
bas vilar näringslivets uppbyggnad.

De anställda har rest krav på visst medinflytande i företagen. Enligt avtalet
om företagsnämnder mellan SAF och LO åligger det arbetsgivaren att
samverka med arbetstagarna om företagets angelägenheter. Krav på medbestämmanderätt
från de anställda har på senare tid ökat i styrka. Mellan
SAF, LO och TCO träffades år 1967 en överenskommelse om samarbete i
dessa frågor. Parterna har inrättat ett utvecklingsråd för samarbetsfrågor.
Rådet skall verka för effekti visering av samarbetet i företagen. Det skall
bistå företag och organisationer med utbildning, information och rådgivning
m. m. i samarbetsfrågor samt främja vetenskaplig forskning kring sådana
frågor ävensom främja företagsnämndernas verksamhet. Rådet har startat
försöks- och experimentverksamhet med nya former för fördjupad företagsdemokrati.
Försöksverksamheten avses bl. a. omfatta varierande grad av
inflytande från de anställdas sida. Även inom andra sektorer av arbetsmarknaden
förekommer samarbete i de företagsdemokratiska frågorna.
I bankoutskottets utlåtande 1970: 70 behandlas de företagsdemokratiska
problemen mera utförligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1970

Utskottet

I kollektivavtal som ingås av arbetsgivare som tillhör SAF upptas i regel
en bestämmelse som innebär alt arbetsgivaren med de inskränkningar som
loljer av avtalet i övrigt äger att fritt antaga och avskeda arbetskraft samt
leda och fördela arbetet. Bestämmelsen har sin grund i § 32 i SAb :s stadgar
som i princip ålägger medlemmar i organisationen att i kollektivavtal
la in en regel av denna typ. Bestämmelsen kan sägas ge uttryck för en
allmän rättsgrundsats inom arbetsrätten. Även om ett kollektivavtal saknar
bestämmelse som tillerkänner arbetsgivaren rätt att fritt bestämma om
arbetsstyrkans sammansättning samt leda och fördela arbetet anses dessa
rättigheter tillkomma arbetsgivaren, såvida inte annat fastställts genom
avtal eller lag.

Motionärerna vill ha en lagstiftning som förbjuder bestämmelser av typen
§ 32 i SAF:s stadgar. Lagstiftningen skulle enligt motionärerna även innefatta
ett undanröjande av den allmänna rättsgrundsats som ger arbetsgivarna
bestämmanderätt i ovan berörda hänseenden.

Den möjlighet som finns att genom avtal begränsa arbetsgivarnas beslutanderätt
i nu aktuellt avseende har utnyttjats i icke obetydlig grad. Den
fria uppsägningsrätt som principiellt tillkommer arbetsgivarna har inskränkts
genom avtal mellan SAF och LO. Avtalet innebär att tvist i uppsägningsfrågor
i sista hand skall prövas av ett av parterna tillsatt organ,
Arbetsmarknadsnämnden. Vid prövning av uppsägning på grund av enskild
arbetstagares förhållande fungerar nämnden som skiljenämnd under
en opartisk ordförandes ledning. Vid obefogade uppsägningar kan skadestånd
åläggas arbetsgivaren. Avtalet mellan SAF och LO har bildat mönster
för liknande avtal för andra delar av arbetsmarknaden. Genom dessa avtal
har alltså den fria uppsägningsrätten beskurits i hög grad. Själva principen
är dessutom under prövning i den förra året tillsatta utredningen om ökad
anställningstrygghet. Enligt direktiven till utredningen bör en utgångspunkt
för utredningens överväganden vara att principen om arbetsgivarens rätt
att utan skäl avskeda arbetstagare skall ersättas med en huvudregel om
skydd mot sakligt ogrundade uppsägningar.

När det gäller den andra i § 32 i SAF:s stadgar reglerade befogenheten
för arbetsgivare, nämligen att bestämma om arbetets organisation etc., har
det inte skett motsvarande inskränkningar i arbetsgivarens beslutanderätt
som i fråga om den fria uppsägningsrätten. Vid bedömningen av motionärernas
förslag bör det emellertid framhållas att det inte är möjligt att inskränka
eller avskaffa huvudregeln om arbetsgivarens bestämmanderätt utan att
samtidigt reglera förhållandena på annat sätt.

I och för sig är det angeläget att de anställda tillerkänns ökat inflytande
och medbestämmanderätt på olika nivåer inom företagen. Hur detta önskemål
lämpligen skall tillgodoses är en fråga som i hög grad sysselsätter de

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 dr 1970

anställdas och arbetsgivarnas organisationer. En vidsträckt försöks- och
forskningsverksamhet pågår i samarbete mellan arbetsmarknadens parter,
och även staten deltar på olika sätt i det fortgående arbetet på en utvidgad
företagsdemokrati. Enligt utskottets uppfattning bör det i första hand ankomma
på parterna på arbetsmarknaden att söka lösa frågan om en lämplig
ordning för fördelning av beslutsfunktionerna inom företagen.

Mot bakgrund av vad ovan redovisats kan det inte anses befogat att nu
införa en reglering av det slag motionärerna begär. Utskottet avstyrker därför
motionerna och hemställer,

att motionerna 1:35 och 11:35 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 november 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Magnusson (s)*, Andreasson (ep), Ivar Andersson (s) och Blomquist
(m);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herr Gustavsson i Alvesta
(ep), fröken Wetterström (m)*, herr Fredriksson (s), fru Skantz (s), herrar
Nilsson i Kalmar (s), Aldén (s) och Romanus (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svtntka Reproduktion» AB. Sthlm 1970