Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1970

Nr 75

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av maximigränsen
i kollektivavtalslagen för arbetstagares skadeståndsskyldighet.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner
1:506 av herrar Hubinette och Brundin samt 11:1006 av herr Fridolfsson
i Stockholm.

1 motionerna, som är likalydande, har yrkats, »att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär utredning om avskaffande av tvåhundrakronorsregeln i kollektivavtalslagen».

Gällande bestämmelser

Regler om kollektivavtal återfinns i kollektivavtalslagen från år 1928.
Sådant avtal ingås mellan arbetstagarorganisation å ena sidan samt arbetsgivarorganisation
eller enskild arbetsgivare å andra sidan. Avtalet blir
bindande för såväl organisation som enskilda medlemmar i avtalsslutande
organisation. Under tid då kollektivavtal gäller råder en långtgående fredsplikt
för de avtalsslutande parterna. Part får inte vidta stridsåtgärd i an
ledning av tvist rörande fråga som regleras i avtalet.

En förening kan vara direkt bunden av ett kollektivavtal, genom att föreningen
är avtalsslulande part (även underorganisation) eller indirekt
bunden genom att i föreningen ingår medlem som är bunden av kollektivavtal.
I båda dessa fall är en förening förbjuden understödja en olovlig
stridsåtgärd som en medlem vidtagit. Om föreningen är direkt bunden av
ett kollektivavtal är föreningen skyldig alt aktivt motverka att medlemmarna
tillgriper olovliga stridsåtgärder eller, om sådana redan vidtagits,
söka förmå dem att upphöra därmed. I praxis har stora krav i sistnämnda
hänseende ställts på en förening och dess styrelse. En facklig organisations
styrelse bör sålunda omedelbart underrätta sitt förbund om vad som inträffat.
Förenings medlemmar skall vidare snabbt kallas till möte för information
om slridsåtgärdens olovliga karaktär och om styrelsens inställning. Styrelsens
medlemmar är, om de är anställda, ovillkorligt arbetsskyldiga. Styrelsen
förfar felaktigt om den till arbetsgivare framför de strejkandes krav
och försöker få till stånd förhandlingar ifall det står klart att arbetsgivaren
anser avtalsförhållandet slutreglerat.

Bihang till riksdagens protokoll 1970. .9 samt. 2 avd. Nr 75

Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1970

•>

Skulle arbetsgivare, arbetstagare eller organisation åsidosätta sina förpliktelser
enligt kollektivavtal eller kollektivavtalslagen kan skadestånd
utdömas. Fråga härom liksom andra mål rörande kollektivavtal prövas
avr arbetsdomstolen. När det gäller organisations ansvar för olovlig stridsåtgärd
från medlemmarnas sida prövar domstolen om fackföreningens
styrelse varit tillräckligt aktiv för att rätta till förhållandena. Har styrelsen
brustit kan föreningen åläggas skadeståndsskyldighet. Samma är förhållandet
om föreningens medlemmar mot styrelsens reservation vid ett
möte beslutar vidhålla en olovlig stridsåtgärd.

Skadestånd syftar i första hand till att ersätta den ekonomiska skada
som har uppkommit genom avtalsbrottet. Vid bedömandet om och i vilken
utsträckning skada uppstått skall emellertid hänsyn också tas till intresset
i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse (ideellt skadestånd). Huvudprincipen för skadeståndets
beräknande är alltså att det skall motsvara den faktiska skada
som uppkommit. Enligt 8 § kollektivavtalslagen kan skadeståndet emellertid
nedsättas, om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den
skadelidandes förhållande beträffande tvistens uppkomst, skadans storlek
eller omständigheterna i övrigt anses skäligt. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också förekomma. När det gäller enskild arbetstagares
skadeståndsskyldighet föreskriver lagen att skadestånd inte
får utdömas till högre belopp än 200 kronor. Arbetsdomstolen har åtminstone
tidigare i sin praxis strävat efter att differentiera skadeståndet inom
den medgivna ramen.

Kollektivavtalslagens regler om skadestånd är inte tvingande. Parterna
har således möjlighet att genom avtal åsidosätta föreskrifterna i lagen.
Denna möjlighet har utnyttjats i betydande utsträckning i fråga om tjänstemän.

Skadestånd är inte den enda rättsverkan som kan följa på ett avtalsbrott.
Först må nämnas att part som förlorar mål i arbetsdomstolen normalt
även får ersätta motpartens rättegångskostnader. En dom i arbetsdomstolen
kan vidare mynna ut i ett påbud att en förening eller enskild
skall företa en viss handling eller underlåta visst handlande. Ett sådant
påbud kan förenas med ett vitesföreläggande. Vid grova avtalsbrott kan
dessutom ett kollektivavtal förklaras helt eller partiellt upphävt. Som en
konsekvens av bestämmelsen om förbud mot stridsåtgärd vid rältstvist
har det lagts i arbetsdomstolens hand att pröva om ett avtal helt eller delvis
skall förklaras vara hävt.

1 vissa fall har part rätt att vid avtalsbrott vidta motåtgärder utan att gå
vägen över arbetsdomstolen. Om en arbetstagare vidtagit en olovlig stridsåtgärd
har arbetsgivaren efter förseelsens art ansetts ha rätt att avskeda
eller suspendera arbetstagaren. Detta anses följa av arbetsgivarens rätt
alt leda arbetet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 75 ar 1970 3

Stats- och kommunaltjänstemän inbegrips under kollektivavtalslagens
bestämmelser. I vissa hänseenden gäller emellertid speciella regler för
dessa tjänstemän. Bestämmelserna återfinns i statstjänstemannalagen och
kommunaltjänstemannalagen. Reglerna innebär bl. a. alt deltagande i vild
strejk förutom skadeståndspåföljd kan medföra ansvar för tjänstefel eller
disciplinstraff.

Historik

Den nuvarande lagen om kollektivavtal tillkom genom statsmakternas
beslut 1928. I det förslag till lag som förelädes 1928 års riksdag avvek
reglerna om skadestånd på vissa punkter från dem som sedermera antogs.
Bland omständigheterna som kunde medföra nedsättning av skadeståndets
belopp angavs inte skadans storlek. Inte heller stadgades någon maximigräns
för det skadestånd som kunde ådömas en enskild arbetstagare.

Lagförslaget väckte kraftig opposition från arbetarrörelsens sida. Man
såg förslaget som ett led i en strävan att inskränka de fackliga organisationernas
handlingsmöjligheter. För att stilla en del av dessa farhågor föreslogs
under riksdagsbehandlingen vissa modifikationer i skadeståndsreglerna.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr
36, förordade att man bland sådana omständigheter som kunde medföra
nedsättning av skadeståndets belopp även skulle medta skadans storlek.
Vidare syntes det utskottet lämpligt att en maximigräns stadgades för det
skadestånd som kunde ådömas en enskild arbetstagare. Även om nedsättning
av skadeståndets belopp kunde ske enligt de föreslagna bestämmelserna,
kunde skadeståndet, ansåg utskottet, bli synnerligen betungande för de
enskilda arbetstagarna, som ofta befann sig i mindre god ekonomisk ställning.
Utskottet föreslog att gränsen sattes vid 200 kronor. En sådan bo
gränsning skulle enligt utskottets mening bereda arbetstagarna skydd mot
alltför betungande följder av avtalsbrott samtidigt som man fick möjlighet
alt utdöma ett verksamt skadestånd. Riksdagen följde utskottets förslag.

Tvåhundrakronorsregeln har inte upptagits i senare arbctsrättslagstiflning.
Den återfinns l. ex. inte i lagen den 11 september 1936 om föreningsoch
förhandlingsrätt, som eljest har kollektivavtalslagens skadeståndsregler
som förebild.

Värdegränsen, 200 kronor, bar fått stå oförändrad trots penningvärdets
fall och reallönernas stegring. Under anförande att skadeståndsregeln på
grund därav i väsentlig grad förlorat sitt reparativa och preventiva syfte
hemställdes i motioner vid 1965 år riksdag om en förutsättningslös utredning
av tvåhundrakronorsregeln. Motionerna remissbehandlades, varvid
SAF och arbetsdomstolens ordförande biträdde utredningskravet, medan
SAGO, SR, TCO, LO och Statstjänarkartellen avstyrkte motionsförslaget.
Löntagarorganisationerna betonade genomgående, att man måste se kollek -

Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1070

In avtalslagens skadeståndsregler i sin helhet och att det inte var lämpligt att
rycka loss en bestämmelse i lagen och utreda den särskilt. En utförligare
redovisning av remissvaren finns i 2LU 1965:78. Utskottet ansåg för egen
del att utredningen i frågan inte vara påkallad och avstyrkte motionerna
med följande motivering:

Betraktar man 200-kronorsregeln enbart från den utgångspunkten alt
regeln varit oförändrad sedan 1928, kan det naturligtvis med hänsyn till
reallönestegring och penningvärdeförändring göras gällande alt regeln bör
revideras. Enligt utskottets mening är emellertid ett sådant betraktelsesätt
alltför ensidigt. Några mera påtagliga nackdelar av att regeln varit oförändrad
i över 35 år kan knappast påvisas. Det kan sålunda inte hävdas att
antalet olovliga strejker — det område där regeln torde ha sin huvudsakliga
funktion under årens lopp ökat trots att regeln varit oförändrad. På
grund härav och med hänsyn till att regeln kan sättas ur kraft genom avtal
— e*n möjlighet som enligt vad som upplysts inom utskottet utnyttjas i
betydande utsträckning för tjänstemän — anser utskottet inte någon utredning
om revision av 200-kronorsregeln f. n. påkallad. Härtill kommer såsom
arbetstagarorganisationerna påpekat, att det kan ifrågasättas om det
är lämpligt att bryta ut en detalj ur regelsystemet och utreda den särskilt.

Riksdagen följde utskottets linje.

Frågan om tvåhundrakronorsregeln återkom vid 1967 års riksdag genom
ett motionsförslag att skadeståndsmaximum skulle höjas till 600 kr. Riksdagen
avslog motionsyrkandet med hänvisning till följande motivering som
anfördes av andra lagutskottet i utlåtandet 1967:25.

Kollektivavtalslagens skadeståndsregler har till ändamål dels att för
hindra uppkomsten av avtalsbrott och överträdelser av lagen, dels att öppna
möjlighet till ersättning av den ekonomiska och ideella skada som åsamkats
motparten. Erfarenheterna från arbetsmarknaden utvisar att nuvarande
skadeståndsskyldighet för den enskilde arbetstagaren är tillräcklig
för att respekten för ingångna avtal skall upprätthållas. Olovliga stridsåtgärder
vidtas som regel i upprördhetens tecken. Om åtgärderna resulterar
i ett skadestånd på 200 eller 600 kronor, torde därför som påtryckningsmedel
för att avstå från åtgärderna spela förhållandevis liten roll. När
det gäller skadeståndets reparativa sida kan naturligtvis sägas alt penningvärdets
fall urholkat det ursprungliga skadeståndet i betydande grad. Utskottet
vill emellertid erinra om att förening, som är bunden av kollektivavtalet,
har en lagstadgad skyldighet att ingripa då olovliga stridsåtgärder
planeras från enskilda arbetstagares sida. Föreningen skall i första hand
försöka hindra sina medlemmar att vidta sådana åtgärder. Har åtgärder
redan vidtagits, skall föreningen försöka förmå medlemmarna att häva dem.
Brister föreningen i sina åligganden i dessa avseenden, kan föreningen
bli skyldig att erlägga skadestånd. För sådant skadestånd föreskriver kollektivavtalslagen
inte någon maximering. 1 praxis har också betydande
skadeståndsbelopp dömts ut, då förening åsidosatt sin plikt att ingripa. Ersättning
för den faktiska skada som motparten tillfogas vid avtalsbrott gottgöres
i huvudsak genom föreningarnas skadeståndsskyldighet. Någon anledning
alt för en effektivisering av skadeståndets reparativa sida höja
maximigränsen för den enskilde arbetstagarens skadestånd finns därför
inte.

Andra lagutskottets utlåtande nr 75 dr W70 5

I eu enkel fråga vid början av årets riksdag framställde herr Fridolfsson
i Stockholm spörsmålet om det var aktuellt med en översyn av kollektivavtalslagen
i vad gäller åtgärder vid arbetskonflikt.

Statsrådet Holmqvist svarade den 12 februari att det inte var uteslutet
att det kunde finnas behov av att se över vissa enskildheter i kollektivavtalslagen
eller i annan arbelsrättslig lagstiftning. Han hänvisade till att i
det aktuella hänseendet största avseende måste fästas vid önskemål hos
arbetsmarknadens egna organisationer och yttrade vidare att någon framställning
om en reform inte förelåg.

Motionerna

1 motionerna talas inledningsvis om den ökade oron på arbetsplatserna;
en sak som det i första hand ankommer på arbetsmarknadens parter atl
söka komma till rätta med. Enligt motionärernas mening måste emellertid
även statsmakterna ta sitt ansvar och överväga om den gällande lagstiftningen
motsvarar dagens krav. I det sammanhanget aktualiseras skadeståndsreglerna.
Motionärerna påminner om att maximum för enskild arbetstagares
skadeståndsskyldighet varit oförändrat 200 kronor sedan kollektivavtalslagens
tillkomst år 1928. De yttrar vidare.

Enligt vår mening finns det anledning att allvarligt överväga behovet av
tvåhundrakronorsregeln. Det bör helt kunna överlämnas åt parterna på
arbetsmarknaden att avgöra om det finns behov av fixerad maximigräns.
De kan i så fall bestämma om sådan gräns i kollektivavtal. En sådan ordning
innebär möjlighet till smidig anpassning till ändrade förhållanden, t. ex.
i fråga om reallöneutvecklingen. Olikheten mellan olika branscher och avtalsområden
(regeln gäller även för tjänstemän) kan dessutom beaktas på
ett adekvat sätt. Skulle parterna inte kunna enas utgör de i kollektivavtalslagen
uppställda jämkningsreglerna tillräcklig garanti för att arbetsdomstolen
inte betungar en enskild arbetstagare med oskäliga skadestånd. Även
om bestämmelsen inte förbjuder en avtalsreglering av här skisserat slag, så
måste det konstateras att regelns existens de facto motverkar en smidig
reglering genom avtal.

Utskottet

Enligt lagen om kollektivavtal kan arbetsgivare eller arbetstagare, som
bryter mot kollektivavtal eller kollcktivavtalslagen, åläggas att betala skadestånd
till motparten. Detsamma gäller för förening av arbetstagare eller
arbetsgivare. Skadeståndets belopp kan nedsättas, om det anses skäligt med
hänsyn till skadevållarens ringa skuld, den skadelidandes eget förhållande
beträffande tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i
övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också förekomma.
Beträffande enskild arbetstagare föreskrivs särskilt att skadestån -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 75 är lft70

det inte får bestämmas till högre belopp än 200 kr. Kollektivavtalslagens
regler om skadestånd är inte tvingande. Parterna har sålunda möjlighet att
genom avtal göra avsteg från föreskrifterna i lagen.

Tvåhundrakronorsregeln infördes på riksdagens initiativ då lagen antogs
1928. Som skäl åberopades alt en obegränsad skadeståndsskyldighet kunde
befaras bli alltför betungande för den enskilde arbetstagaren, som ofta hade
mindre god ekonomi.

I förevarande motioner begärs utredning om avskaffande av tvåhundrakronorsregeln.
Motionärerna anser att det bör kunna överlämnas åt parterna
på arbetsmarknaden att avgöra om det finns behov av en fixerad maximigräns.
Är parterna överens kan en sådan gräns bestämmas i kollektivavtal.
Det skulle då vara möjligt att variera gränsen med hänsyn till skiftande förhållanden
inom olika delar av arbetslivet. För den händelse man ej skulle
komma överens utgör de i lagen uppställda jämkningsreglerna tillräcklig
garanti för att enskild part ej betungas med oskäligt skadestånd.

Frågan om en revision av tvåhundrakronorsregeln har riksdagen under
senare år prövat vid två tillfällen. År 1965 begärdes förutsättningslös utredning
av regeln, och år 1967 begärdes att maximigränsen skulle höjas till
600 kr. Vid båda dessa tillfällen har riksdagen ställt sig avvisande till förslagen.

Utskottet är inte heller i år berett att ställa sig bakom kravel på en ändring
av den aktuella regeln. Utskottet vill först framhålla att regeln inte är
tvingande. Det finns alltså i och för sig inte något lagligt hinder mot en sådan
avtalsreglering beträffande skadeståndsmaximuin som motionärerna förordar.

Visserligen har regeln om maximering av skadeståndsbeloppet urholkats
med hänsyn till reallönernas och penningvärdets utveckling. Utskottet vill
emellertid betona att på det område där regeln anses ha sin huvudsakliga
funktion, nämligen i fråga om olovliga strejker, skadeståndet torde spela en
förhållandevis liten roll som återhållande faktor. Sådana strejker vidtas som
regel i upprördhetens tecken. Om åtgärden kan resultera i ett skadestånd på
200 kr. eller i ett högre belopp torde inte ha någon större betydelse när det
gäller att förhindra den olovliga stridsåtgärden.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att motionerna 1:506 och II: 1006 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1970

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Wanhainen (s)*, Kaijser (m),
Andreasson (ep) och Axelson (fp)*;

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herrar Gustavsson i
Alvesta (ep)*, Fredriksson (s)*, Göransson (s), Nilsson i Kalmar (s), Aldén
(s), Åkerlind (m) och Romanus (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.