Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1970

Nr 71

Utlåtande i anledning av motioner om undantag från strejkrätt
för besiktningsveterinär vid nödslakt.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 167 av herr Pettersson, Harald, m. fl. samt II: 187 av herrar Gustafsson
i Stenkyrka och Glimnér.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte

1. uttala sig för att i kollektivavtal besiktningsveterinärernas arbete vid
nödslakt undantages från strejkrätt, samt

2. anhålla att, i det fall sådant avtal inte kommer till stånd, förslag förelägges
riksdagen om införande av tjänstepliktslag för besiktningsveterinärer
med avseende på nödslakt.»

Utskottet har, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver, inhämtat
yttrande över motionerna från kungl. veterinärstyrelsen och statens avtalsverk.
Därjämte har, på utskottets begäran, Lantbruksförbundet och Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO) yttrat sig över motionerna.

Motionerna

I motionerna erinras inledningsvis om vissa nu gällande arbetsmarknadsöverenskommelser,
vari skyddet mot s. k. samhällsfarliga konflikter regleras.
Vidare framhålls att statsmakterna vid ett par tillfällen då risk för
allvarliga störningar av viktiga samhällsfunktioner förelegat funnit särskilda
åtgärder erforderliga. Som exempel på statliga verksamhetsområden,
där en total arbetsinställelse inte torde komma att accepteras, anger motionärerna
försvaret, rätts- och polisväsendet samt »i viss utsträckning» vården
av behövande och omhändertagna. Motionärerna anför härefter:

Trots viljan till uppgörelse i godo och önskan om undvikande av stridsåtgärder
har sådana inte heller alltid uteblivit på den statliga sektorn. Därvid
har många gånger en utomstående tredje part drabbats hårdast. Den s. k.
SACO-konflikten på hösten 1966 fick för slakterinäringen allvarliga konsekvenser
bl. a. genom att besiktningsveterinärerna gick i strejk. Det medförde
att driften vid slakterierna måste inställas, vilket hade till följd att
folkförsörjningen råkade i obalans och att slaktdjursproducenterna fick
vidkännas avsevärda ekonomiska förluster. Den allvarligaste konsekvensen
av konflikten var dock att, trots hemställan om dispens hos SACO att besikt0107520
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 71

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1970

ningsveterinärerna måtte undantas från strejkvarslet, dessa vägrade att utföra
besiktning och bakteriologisk undersökning vid nödslakt av sjuka och
skadade djur. Eftersom denna besiktning enligt lagen om köttbesiktning
m. m. av den 20 mars 1959 måste ske i omedelbar anslutning till slakten,
kan alltså, i ett strejkläge, nödslakt inte utföras utan risk för total förlust av
djurets värde för de drabbade jordbrukarna. Detta kan i sin tur medföra
att nödslakten inte kommer till stånd, vilket ur djurskyddssynpunkt får allvarliga
följder. Del kan också resultera i att uppfödarna själva utför nödslakten,
vilket på grund av utebliven besiktning kan medföra betydande
risker vid konsumtionen av dessa varor.

Gällande bestämmelser m. m.

Med nödslakt avses enligt lagen (1959: 99) om köttbesiktning m. m. slakt
av djur, som på grund av sjukdom eller olyckshändelse befunnits böra
avlivas. Enligt 12 § i lagen får nödslakt, om köttet är avsett till människoföda,
ske endast vid sanitetsavdelning, som inrättats vid kontrollslakteri
eller offentligt slakthus eller, om veterinärstyrelsen medger det, vid sanitetsavdelning
som inrättats vid annan slakteriinrättning. Om sjukdomsförloppets
eller olyckshändelsens svårighetsgrad föranleder det, får djuret
omedelbart avlivas på den plats där det befinner sig, dock under förutsättning
att djurkroppen, därest köttet är avsett till människoföda, genast fors
i ostyckat tillstånd till sanitetsavdelning för uppslagning och besiktning.
Har nödslakt av kalv, får, get, svin eller föl, som utsatts för olyckshändelse,
skett på den plats där djuret befann sig, får djurägaren utan iakttagande av
nyssnämnda bestämmelser använda köttet i sitt eget hushåll.

Rörande frågan om skyddet mot samhällsfarliga konflikter, vilken för
den privata arbetsmarknadens del regleras genom det s. k. Saltsjöbadsavtalet
år 1938, har avtal träffats mellan staten och kommunförbunden å
ena sidan och de offentliga tjänstemännens huvudorganisationer å den
andra, för statstjänstemännens del genom det s. k. Slottsbacksavtalet. Enligt
detta avtal kan part, som förmenar att en konflikt är ägnad att otillbörligt
störa viktiga samhällsfunktioner, påkalla förhandling med motparten i
syfte att undvika, begränsa eller häva konflikten. Kan enighet inte uppnås
vid sådan förhandling, äger enligt avtalet part hänskjuta till en särskild
nämnd — statstjänstenämnden — att pröva om konflikten är samhällsfarlig.
Finner nämnden detta vara fallet, skall den hemställa till parterna att
undvika, begränsa eller häva konflikten. Fredsplikt råder under två veckor
från det frågan hänskjutits till nämnden, och nämnden kan, om den behöver
rådrum, förordna om ytterligare en veckas uppskov.

I samband med reformen angående de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
m. m. uttalade föredragande departementschefen i propositionen
(prop. 1965: 60, s. 108 ff.) att principiell skillnad inte borde göras

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1970 3

mellan allmän och enskild verksamhet, när det gäller frågan med vilka
medel samhället bör skydda sig mot samhällsfarliga konflikter. Departementschefen
avvisade tanken på generella undantag från rätten till fackliga
stridsåtgärder för särskilda grupper av tjänstemän. Inte heller lagrådets
majoritet ansåg att särskilda tjänstemannakategorier borde undantas från
rätten till stridsåtgärder. Lagrådets majoritet uttalade i detta sammanhang,
att det torde möta närmast oöverstigliga svårigheter att i lag avgränsa de
offentliga verksamhetsområden, där med hänsyn till samhälleliga intressen
arbetsinställelse inte kan tolereras. För ändamålet skulle erfordras ingående
undersökningar av förhållandena inom olika verksamhetsgrenar och överväganden
rörande varjehanda tänkbara konfliktfall. Värdet av gränsdragningen
skulle med hänsyn till omöjligheten att förutse utvecklingen ändock
bli tvivelaktigt. Enligt lagrådets majoritet var det därför nödvändigt eller i
varje fall lämpligt att behandla frågan om användning av fackliga stridsmedel
enhetligt för alla grenar av offentlig verksamhet. Förslaget i propositionen
att någon skillnad inte skulle gälla mellan olika tjänstemannakategorier
eller verksamhetsområden i fråga om rätten till stridsåtgärder godtogs
av riksdagen.

De huvudtavtal, som gäller på det offentliga tjänstemannaområdet, innehåller
såsom förut berörts bl. a. regler om inrättande av central nämnd i
syfte att förhindra samhällsfarliga arbetskonflikter. I fråga om betydelsen
av dessa regler uttalade departementschefen bl. a. följande.

Visserligen finns det ingå formella garantier för att nämnden skall kunna
fatta beslut; den är nändigen paritetiskt sammansatt och varje ledamot har
en röst. Ej heller är parterna rättsligt förpliktade att följa nämndens rekommendationer.
Men enligt min mening innebär dessa avtal, som vilar på
förtroende för organisationernas vilja och förmåga att under ansvar utöva
sin maktställning, ändock avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter
inom det offentliga tjänstemannaområdet. Särskilt vill jag framhålla
betydelsen av den utsträckta fredsplikt efter förhandlingssammanbrott, som
parterna underkastat sig och som möjliggör ingående överväganden om
verkningarna av en förestående konflikt. Det hade enligt min mening icke
varit lämpligt att låta nämnden med för parterna bindande verkan avgöra,
huruvida en konflikt med hänsyn till föreliggande samhällsintressen kan
tillåtas eller icke. Inom det offentliga tjänstemannaområdet bör det vara
statsmakterna förbehållet att bestämma därom. Ingen ifrågasätter Kungl.
Maj:ts och riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning till skydd för
vitala samhällsintressen.

Remissyttrandena

Avtalsverket, veterinärstyrelsen och SACO avstyrker bifall till motionerna
medan Lantbruksförbundet i sitt yttrande förklarar sig understryka vikten
av bestämmelser i enlighet med motionärernas förslag.

Avtalsverket anför bl. a.

Skulle besiktningsveterinärer, som utför nödslakt, genom avtal eller lag -

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år W70

stiftning undantas från rätten till stridsåtgärder, måste enligt avtalsverkets
mening motsvarande undantag göras för åtskilliga andra tjänstemannakategorier
beträffande vilka det med lika starka eller starkare skäl kan göras
gällande att de inte bör få omfattas av arbetskonflikt. De skäl som under
förarbetena till förhandlingsrättsreformen åberopades mot tanken att i lag
ange på vilka områden arbetskonflikter inte kunde få förekomma är enligt
avtalsverkets mening utomordentligt starka. Dessa skäl kan med
samma tyngd åberopas mot en ordning som innebär att sådana områden
anges i avtal. Enligt avtalsverkets mening bör frågan om konflikts samhällsfarlighet
— såsom också förutsatts i Slottsbacksavtalet — prövas från
fall till fall. Vid en sådan bedömning torde böra beaktas inte endast vilken
eller vilka kategorier konflikten omfattar utan även konfliktens omfattning,
sannolika långvarighet och andra omständigheter.

Veterinärstyrelsen anser att varken djurskyddssynpunkten eller andra
skäl talar för bifall till motionerna. Styrelsen framhåller att det är djurägarens
skyldighet att ta vård om sitt djur och se till att det icke åsamkas
lidande. Han kan låta avliva djuret för att förhindra lidande hos detta.
Enligt styrelsen får avlivande och eventuell destruktion eller nedgrävning
utföras av djurägare eller slaktare eller annan lämplig person. Styrelsen
erinrar om att erforderliga råd om sjukdom, avlivande, sm i ttf ärlighet m. m.
kan erhållas även från andra velerinärkategorier än besiktningsveterinärer.

SACO förklarar att genom huvudavtalets bestämmelser möjlighet skapats
för arbetsmarknadens parter att få en noggrann och objektiv bedömning av
samhällsfarligheten av en eventuell konflikt. Organisationen anför vidare.

Det av motionärerna åberopade skälet att en strejk kan medföra ekonomiska
förluster för slakterinäringen och jordbrukarna kan ej tillerkännas
något beaktande. Stridsåtgärder måste i allmänhet — var de än sätts in —
direkt eller indirekt medföra förluster också för tredje man. Någon anledning
att slakterinäringen och jordbrukarna skall inta en särstälining föreligger
ej.

Ur djurskyddssynpunkt behöver icke befaras några följder av strejk, som
omfattar även nödslaktsbesiktning, då djuret omedelbart kan avlivas för
att inte åsamkas lidande.

Lantbruksförbundet uttalar bl. a. följande.

Köttbesiktningen vid nödslakt skall ske i omedelbar anslutning till slakten.
En strejk innebär därför en mycket stor risk för att en nödslaktad kropp
inte kan tas till vara. Till följd härav kan befaras att djuret inte slaktas,
eftersom djurägaren icke utan besiktning kan utfå någon ersättning för det
nödslaktade djuret. Härigenom kan djuret åsamkas ett stort lidande. Möjligheten
är också stor att djuret hemslaktas, varvid köttet på grund av utebliven
besiktning kan orsaka sjukdom vid konsumtion.

Utskottet

Genom 1965 års förhandlingsrättsreform tillerkändes de offentliganställda
tjänstemännen rätt att tillgripa fackliga stridsåtgärder vid arbetskonflikt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1970 5

Enligt propositionen i ämnet borde något undantag från denna rätt icke
göras för några tjänstemannakategorier eller verksamhetsområden, varken
av hänsyn till samhällets behov av skydd mot s. k. samhällsfarliga konflikter
eller av andra skäl. Förslaget i denna del godtogs av riksdagen.

I förevarande motioner hävdas att 1966 års avtalsrörelse fick allvarliga
konsekvenser för slakterinäringen, särskilt genom att besiktningsveterinärerna
gick i strejk och vägrade att utföra bl. a. besiktning vid nödslakt av
sjuka eller skadade djur. Eftersom sådan besiktning enligt lagen om köttbesiktning
måste göras i omedelbar anslutning till slakten, kan enligt motionärerna
nödslakt inte utföras i ett strejkläge utan att djurägaren riskerar
totalförlust av djurets värde. Detta kan leda till att nödslakten inte utförs,
vilket medför allvarliga följder även ur djurskyddssynpunkt. Motionärerna
kräver att besiktningsveterinärerna via kollektivavtal eller tjänstepliktslagstiftning
skall undantas från strejkrätt vid nödslakt.

I yttranden till utskottet har statens avtalsverk, veterinärstyrelsen och
SACO avstyrkt bifall till motionerna. Enligt avtalsverkets mening måste,
därest besiktningsveterinärer skulle undantas från rätten till stridsåtgärder,
motsvarande undantag göras för åtskilliga andra tjänstemannakategorier
beträffande vilka det med lika starka eller starkare skäl kan göras gällande
att de inte bör få omfattas av arbetskonflikt. Såväl veterinärstyrelsen som
SACO framhåller att det ur djurskyddssynpunkt inte föreligger skäl för
det föreslagna undantaget, eftersom djurägaren, då nödslakt är påkallad,
utan tillgång till besiktningsveterinär omedelbart kan låta avliva djuret för
att detta inte skall åsamkas lidande.

Utskottet, som vill understryka att anlitande av besiktningsveterinär vid
nödslakt är — med visst undantag — nödvändigt endast om köttet är avsett
att försäljas som människoföda, delar den uppfattning som framförts
i nyssnämnda remissyttranden. Enligt utskottets mening föreligger inga
bärande skäl att beträffande besiktningsveterinärer göra undantag från
den av statsmakterna intagna ståndpunkten att rätten att tillgripa fackliga
stridsåtgärder i princip skall tillkomma alla grupper av offentliga tjänstemän.
Utskottet avstyrker således motionerna.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 167 och II: 187, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 november 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1970
Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand (s), Dahlberg (s), Hiibinette
(m), Österdahl (fp)*, Andreasson (ep), Ivar Anderson (s) och Axelson (fp);

från andra kammaren: fröken Wetterström (m), herrar Fredriksson
(s), Göransson (s), Jonsson i Mora (fp), Nilsson i Kalmar (s), fru Sigurdsen
(s), fru Nilsson (ep) och herr Aldén (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB» Stockholm