Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

Nr 63

Utlåtande i anledning av motioner angående lagstiftningen om arbetarskydd
m. m.

Andra lagutskottet har behandlat följande till lagutskott hänvisade motioner:

1) de likalydande motionerna I: 410 av herr Werner och 11: 449 av herr Hermansson
m. fl., i vilka hemställts »att riksdagen

uttalar sig för utarbetandet av ett nedtrappningsprogram för de mest förödande
hälsoriskerna;

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att de i motionen förordade förslagen
beaktas vid utformningen av direktiven för den aviserade utredningen om
arbetsmiljöfrågorna eller eljest ges utredningen till känna; samt

med understrykande av i motionen förordade omedelbara åtgärder rörande
silikosens bekämpande överlämnar denna del av motionen till den av arbetarskyddsstyrelsen
tillsatta arbetsgruppen för silikosfrägorna».

2) de likalydande motionerna I: 507 av herr Mårtensson och 11:594 av herr
Wachtmeister och fru Skantz, i vilka hemställts,

»att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning om
skyldighet för arbetsgivare att före ianspråktagande av ny arbetslokal göra anmälan
därom till kommunens hälsovårdsnämnd».

3) de likalydande motionerna 1:867 av herr Nilsson, Ferdinand, och II: 1036
av herrar Stridsman och Magnusson i Nennesholm, i vilka hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av arbetarskyddslagen
att transporter av anställda vid färd mellan bostaden och arbetsplatsen
ger samma skydd som på arbetsplatsen».

4) motionen II: 1002 av fru Eriksson i Stockholm m. fl., i vilken hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att på grundval av vunna rön praktiska
åtgärder utan avvaktan på nya forskningsresultat, gruppundersökningar eller
dylikt omedelbart vidtas i syfte att förhindra ytterligare skador och lidande för
människor i produktionen».

Bestämmelser om arbetarskydd

Reglernas bakgrund

Skyddslagstiftning till förmån för enskilda arbetstagare har funnits länge. Till
en början tog den särskilt sikte på kvinnor och barn. Sedan 1912, då den första
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 63

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

arbetarskyddslagen kom till, har den tagit sikte på alla arbetstagare sysselsatta inom
industri och annan rörelse. År 1938 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa
en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen. De sakkunniga, som antog
benämningen 1938 års arbetarskyddskommitté, lade fram ett preliminärt utkast
till ny arbetarskyddslag 1944. Sedan kommittén låtit remissbehandla utkastet och
överarbetat detsamma, avlämnade kommittén betänkande med förslag till lag om
skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete, m. m., i juni 1946 (SOU 1946: 60). Efter
remissbehandling och ytterligare överarbetning inom socialdepartementet lade
Kungl. Maj:t fram proposition med förslag till arbetarskyddslag (prop. 1948:298).
Förslaget antogs med vissa ändringar, och ny arbetarskyddslag utfärdades den 3
januari 1949. Kompletterande bestämmelser utfärdades i arbetarskydd skungörelsen
den 6 maj 1949. Författningsbestämmelserna kompletterades med råd och anvisningar
som kontinuerligt utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.

För arbetarskyddet viktiga bestämmelser finns i åtskilliga andra författningar.
Här kan som exempel nämnas byggnadsstadgan, brandlagen och giftförordningen.

Arbetarskyddsförfattningarna har ändrats ett flertal gånger under de tjugo år
som gått sedan dess tilkomst, i de flesta fallen efter förslag av arbetarskyddsstyrelsen.
En viktig ändring gjordes år 1963 då lagstiftningens tillämpningsområde
utvidgades från rörelse till i princip all verksamhet till vilken arbetstagare användes
för arbetsgivares räkning.

Huvuddragen i gällande lagstiftning

Arbetarskyddslagen är tillämplig på varje verksamhet, i vilken arbetstagare användes
till arbete för arbetsgivares räkning (1 §). Lagen gäller också för elever vid
vissa yrkesskolor, för dem som är intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga,
då de utför yrkesarbete (2 §). Undantagna från bestämmelserna är s. k.
okontrollerbarl arbete, arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll, skeppstjänst samt
arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlemmar i dennes hem eller i familjens
jordbruk (3 §). Bestämmelserna om minderårigas användande till arbete gäller
endast på ett par punkter för jordbruket (4 §).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren är skyldig att iaktta allt som med
hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, samt
arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan
erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa
i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin sida är
pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga följa i lagen eller
med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt iaktta tillbörlig försiktighet
och medverka till att ohälsa och olycksfall förekoms (7 §). Arbetslokal
skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara föreskrivet (8 §). Vidare
skall i nödvändig utsträckning arbetstagarna på eller invid arbetsstället ha tillgång
till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för ombyte, förvaring och torkning av
kläder samt lämplig måltidsplats. Där så kan anses behövligt skall lämplig plats

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd,
stå till arbetstagarnas förfogande (9 §). Det skall vara sörjt för tillräckligt
luftutrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling,
tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad
inom arbetslokalerna. Vidare skall det finnas lämpliga anordningar för att hindra
att damn, rök, gas eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna
skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande
olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas
så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande (10 §). Till förekommande
av olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna maskinella anordningar,
ångpannor och andra tryckkärl samt luft- och transportanordningar
vara försedda med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt vara så utförda
och anordnade, att de erbjuder betryggande säkerhet. Åtgärder skall också
vidtas till undvikande av skada genom fall, nedstörtande föremål, ras, splitter,
giftiga eller eljest farliga ämnen med flera särskilt angivna omständigheter (11 §).
Vidare finns bestämmelser om personlig skyddsutrustning (12 §) och om första
hjälpen vid olycksfall (13 §).

I 3 kap. ges särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Här
regleras arbetstagarnas rätt till rast och arbetspaus i arbetet samt deras rätt till
erforderlig ledighet för nattvila och veckovila. I nattvilan skall i princip ingå tiden
mellan kl. 24 och 5. Veckovilan skall omfatta 24 sammanhängande timmar.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande till arbete finns i 4 kap.
Minderårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, får inte användas till arbete före det år
han fyller 14 år och innan han fullgjort sin skolplikt. Dispens kan meddelas för
lättare arbete. Till industriellt eller därmed likställt arbete, transportarbete eller
arbete i hotell, restaurang- eller kaférörelse får minderårig inte användas före det
år han fyller 15 år. Budskickning och lättare distributionsarbete är undantagna från
detta förbud. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inte utsätts för
fara i olycksfall, överansträngning, moralisk skada e. d. Sistnämnda regel gäller
även för jordbruket. För den minderåriges arbetstid uppställs ett absolut maximum
av 10 t/d och 54 t/v. Minderårig skall ha minst 11 timmars oavbruten nattvila.
Den som inte fyllt 16 år får inte arbeta under tiden kl. 19—6. Den som är 16 eller
17 år får inte arbeta under tiden kl. 22—5. Vissa dispensmöjligheter föreligger.

För kvinnors användande i arbete stadgas särskilda bestämmelser i 5 kap. Dessa
tar numera sikte dels på kvinnors användande till arbete under jord i gruva eller
stenbrott, dels på kvinnor som väntar eller just fött barn.

Sjätte kapitlet innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare
för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället.
Här ges också regler om utseende av skyddsombud eller tillsättande av skyddskommitté.
Vid företag som regelbundet sysselsätter minst fem arbetstagare skall
skyddsombud utses bland de anställda. Skyddsombud får inte hindras att fullgöra
sina arbetsuppgifter eller få sämre arbetsförhållanden med anledning av skyddsombudsverksamheten.
Överträdelse av denna bestämmelse kan medföra skade1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 63

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

stånds skyldighet. Skyddskommitté skall utses vid företag som har minst 50 arbetstagare.
I sådan kommitté skall ingå företrädare för arbetsgivare och arbetstagare
samt skyddsombud. Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har
antagit regler för den lokala skyddsverksamheten.

Tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av redskap, maskiner och
annan teknisk utrustning är enligt 7 kap. skyldiga att vidta behövliga skyddsåtgärder
innan de överlämnar en sådan anordning att tas i bruk av andra. Den som
har ett grustag är skyldig att vidta behövliga skyddsåtgärder vid grustäkt, även
om arbetarskyddslagen i övrigt inte är tillämplig.

Tillsynen av efterlevnaden av arbetarskyddslagen åvilar enligt 8 kap. arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, yrkesinspektionens befattningshavare
och kommunala tillsynsmän.

Yrkesinspektionen är indelad i elva distrikt. Inom vissa yrkesområden finns dessutom
specialinspektioner, t. ex. elektriska inspektionen och sprängämnesinspektionen.
De kommunala tillsynsmännen är tillsatta av hälsovårdsnämnderna. Sådana
tillsynsmän är ofta även hälsovårdsinspektörer.

Arbetarskyddslagen innehåller straffbestämmelser för den som bryter mot lagen
eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna. Straffbestämmelser avser såväl
arbetsgivare som arbetstagare. Även tillverkare av maskiner o. d. kan drabbas av
straff.

Ny utredning

På begäran av andra lagutskottet hemställde riksdagen i fjol om en allmän översyn
av arbetarskyddslagstiftningen (2LU 1969: 58). Den 20 februari 1970 utfärdades
direktiv till den begärda utredningen. Utredningen har antagit namnet arbetsmiljöutredningen.

I direktiven framhålls inledningsvis att under den period arbetarskyddslagen
varit i kraft utvecklingen i socialt, tekniskt och ekonomiskt hänseende gått mycket
snabbt. Det har i många avseenden förändrat risksituationen för arbetstagarna.
Större delen av dessa upplever oro för hälsorisker på arbetsplatserna. Det framhålls
vidare att nya yrkesfaror tillkommit till följd av nya tillverkningsmetoder.
Uppgifterna för arbetarskyddet är inte längre begränsat till övervägande tekniska
frågeställningar utan yrkeshygieniska och medicinska problem på arbetsplatserna
kräver stor uppmärksamhet. I enlighet härmed blir det i betydande utsträckning en
angelägenhet för arbetarskyddet att beakta arbetstagarnas hela hälsosituation. Den
nya produktionstekniken aktualiserar också i allt högre grad en skärpt övervakning
från arbetarskyddets sida av att arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra
arbetsmiljöfaktorer anpassas till den mänskliga arbetskraftens fysiska och psykiska
förutsättningar. I direktiven anges vidare att utredningen även skall pröva frågor
rörande arbetarskyddets organisation. Utredningens uppdrag utvecklas mera i detalj
på följande sätt:

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

Den översyn som utredningen skall verkställa skall syfta till en lagstiftning som
svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Allmänt sett bör lagstiftningen
ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer.
En grundtanke måste vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa
skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktionen. Arbetarskyddets krav
måste bättre än f. n. kunna göra sig gällande redan i samband med planeringen av
arbetslokaler, maskiner och arbetsmetoder. Det är också nödvändigt med ökade
möjligheter till en fortlöpande kontroll av den arbetshygieniska situationen på arbetsplatserna.
Goda möjligheter måste dessutom finnas till ingripande i sådana fall
då missförhållanden i skyddshänseende kunnat konstateras.

De bestämmelser som inryms i nuvarande arbetarskyddslagstiftning är ganska
allmänt hållna. Detta har sin förklaring dels i att bestämmelserna skall gälla för så
gott som hela arbetslivet med alla dess skilda verksamhetsgrenar och skiftande arbetsförhållanden,
dels i att man velat underlätta en anpassning till teknikens utveckling
m. m. I den mån behov av mer preciserade anvisningar föreligger ankommer
det på tillsynsorganen att meddela dessa. För egen del anser jag att mycket
talar för att den centrala arbetarskyddsförfattningen inte bör vara starkt detaljbetonad.
Jag avser dock inte att här göra några bestämda uttalanden i frågan hur
reglerna för arbetarskyddet bör vara uppbyggda i systematiskt hänseende. Detta
spörsmål bör i sin helhet prövas av utredningen. Det primära är att den nya lagstiftningen
ger ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet
på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Den nya lagstiftningen bör
återspegla vår kunskap om och erfarenhet av att hälsorisker av fysisk och psykisk
art ofta har sin grund i missförhållanden inom arbetslivet som kan motverkas genom
vidgade insatser från arbetarskyddet.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde fastlades. som redan nämnts, så sent
som år 1963. Det principiella ställningstagande som då skedde torde inte böra frångås.
Arbetarskyddslagstiftningen bör således i princip vara allmängiltig. Detta
hindrar inte att frågor som gäller tillämpningsområdet för lagstiftningen kan behöva
prövas av utredningen. En betydelsefull fråga gäller skyddet för arbetstagare
som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte
råder. Enligt vad jag erfarit har också ett flertal andra spörsmål som gäller nuvarande
lagstiftnings tillämpningsområde aktualiserats hos arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetarskydd sstyrelsen har nyligen i en framställning till Kungl. Maj:t föreslagit
att huvuddelen av nuvarande inskränkningar i arbetarskyddslagstiftningens tilllämplighet
på arbete inom jordbruket skall slopas. Ståndpunkt till denna framställning
kommer att tas sedan framställningen remissbehandlats.

Arbctarskyddslagstiftningen tar i sin nuvarande utformning sikte framför allt på
åtgärder mot olycksfall i arbete och vissa former av ohälsa som hänförs till yrkessjukdomarna.
Även om väsentliga framsteg kunnat göras på detta fält med stöd
av gällande bestämmelser, ger yrkesskadestatistiken besked om att insatserna mot
olycksfallen och yrkessjukdomarna behöver intensifieras ytterligare. Detta gäller
speciellt inom vissa branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör
pröva möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra till att
undanröja eller minska yrkesriskerna.

En väsentlig uppgift för utredningen blir att uppmärksamma yrkesfaror — ofta
av helt ny typ — som hänger samman med den tekniska och strukturella utvecklingen
på senare tid. Som exempel på sådana faror kan nämnas förgiftningsrisker
på grund av olika slag av luftföroreningar, risker för hörselskador till följd av
ökande bullernivå hos maskiner och anläggningar samt risker för den psykiska
hälsan på grund av alltmer specialiserade och mekaniserade arbetsprocesser. För -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

utsättningar måste skapas för att komma till rätta med de problem som här möter.
Detta kan naturligtvis inte ske enbart genom lagstiftningsåtgärder. I lagstiftningen
skall emellertid grunden för de vidgade skyddsinsatserna läggas.

Utredningen bör undersöka hur lagstiftningens materiella regler lämpligen bör
omgestaltas för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. Utan anspråk på att därigenom
lämna några närmare anvisningar om vilka vägar som bör beträdas vill jag
här beröra vissa frågor som kan förtjäna att övervägas i detta sammanhang.

Kravet på att skyddsåtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt gör det
nödvändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning
av arbetslokaler, maskiner och anläggningar m. m. Kontrollen över arbetsmetodiken
är naturligtvis inte mindre viktig. Föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning
i viss omfattning av förslag, konstruktionsritningar o. d. torde få övervägas.

En del yrkcsrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar,
kan inte definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande, undersökningar
utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör pröva hur föreskrifterna rörande
sådana undersökningar skall vara utformade. I detta sammanhang bör utredningen
ta upp frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena. Detta står i överensstämmelse
med vad fjolårets riksdag uttalat i anledning av motioner om lagstiftning
för kontroll av hälsofarliga ämnen och produkter (2LU 1969: 67, rskr. 324).

Arbetstidsfrågorna är av stor betydelse för arbetstagarna. Proposition med förslag
om en ny allmän arbetstidslag — i vilken principen om 40 timmars arbetsvecka
skrivs in — har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1970:5). I den föreslagna
arbetstidslagen regleras frågor om arbetstidens längd. Spörsmål som gäller arbetstidens
förläggning fordrar nu en grundlig genomgång. Skyddssynpunkter bör ägnas
stor uppmärksamhet vid översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila,
raster och arbetspauser.

Särskilda skyddsbestämmelser rörande minderårigas användande till arbete torde
också framdeles behövas. Utformningen får övervägas mot bakgrunden av nya förhållanden.
Bl. a. motiverar förekomsten av organiserad företagshälsovård en översyn
av reglerna om läkarkontroll av minderåriga. I fråga om minderårigas arbetstid
bör bestämmelserna omprövas bl. a. mot bakgrunden av den föreslagna nya
arbetstidslagstiftningen.

Den fortgående utvecklingen mot jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden
gör det naturligt att söka undvika särbestämmelser för den kvinnliga
arbetskraften i arbetsrättslig lagstiftning. Utredningen bör pröva i vilken utsträckning
sådana bestämmelser alltjämt behövs för att tillgodose arbetarskyddets
intressen.

En effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen är självfallet av stor betydelse.
Reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör därför ses över med sikte
på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Arbetarskyddsstyrelsens och
yrkesinspektionens organisation och arbetsformer bör tas upp till behandling av
utredningen i anslutning till översynen av lagstiftningen. Den nuvarande uppdelningen
av arbetarskyddstillsynen på allmänna yrkesinspektionen och olika specialinspektioner
bör prövas. Även formerna för arbetsmedicinska institutets deltagande
i arbetarskyddsverksamheten bör uppmärksammas av utredningen.

Frågan om anmälningsplikt beträffande nytillkomna arbetsställen — vilken var
aktuell i samband med arbetarskyddslagens tillkomst — torde åter få övervägas.
Resultatet av det utredningsarbete som pågår inom arbetarskyddsstyrelsen när det
gäller tillsynen över de mindre arbetsställena bör också beaktas.

Ett bemästrande av arbetsplatsens skydds- och hälsofrågor förutsätter inte bara

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

en omfattande tillsyn genom myndighets försorg. Därutöver krävs en väl utbyggd
lokal skyddsverksamhet, som måste svara för en ansenlig del av den fortlöpande
bevakningen av den skyddstekniska och arbetshygieniska situationen. De anställdas
möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor
uppmärksamhet.

Skyddsombudens ställning bör särskilt beaktas och deras handlingsmöjligheter
förstärkas. En ökad insats i arbetarskyddet av dem som deltar i det praktiska arbetet
bör medverka till önskade resultat av arbetarskyddsverksamheten. Möjligheterna
till en utbyggd organisation med regionala skyddsombud bör undersökas.
Uppmärksamhet bör också ägnas åt de uppgifter som vilar på yrkesinspektionens
förtroenderåd.

För en stor del av arbetsmarknaden finns en överenskommelse som numera i
större utsträckning än tidigare innefattar preciserade regler för det lokala arbetarskyddet.
Man har också kommit fram till riktlinjer för en utbyggnad av företagshälsovården.
Nuvarande bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen om organiserad
samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i arbetarskyddshänseende bör
omprövas med beaktande av den utveckling som återspeglas i överenskommelserna.
Hänsyn bör också tas till vad företagshälsovårdsutredningen redovisat i ett år 1968
framlagt betänkande (SOU 1968: 44) och till de fortsatta överväganden i hithörande
frågor som äger rum i anledning av det uppdrag som den 29 maj 1969 lämnats
socialstyrelsen angående disponering av läkarresurser för företagshälsovården.

Motionerna

1: 410 och 11: 449

I motionerna framhålls inledningsvis önskvärdheten av en genomgripande översyn
av arbetarskyddslagstiftningen. Vid en omarbetning av arbetarskyddslagstiftningen
bör miljöskyddslagen tjäna som förebild. Ett företag bör vara skyldigt vidta
de åtgärder som krävs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter, d. v. s. förhindra
nya silikosfall, hörselskador, koloxidförgiftning o. s. v. Den nya lagstiftningen bör
innehålla mera precisa bestämmelser än de nuvarande.

Motionärerna tar vidare upp silikosfrågan och hävdar att i aktuella industrigrenar
riktvärden bör fastställas för högsta tillåtna koncentration av damm i luften.
Silikosfrågan bör brytas ut ur utredningsuppdraget och lösas separat. Silikosdrabbade
personer bör hållas ekonomiskt skadeslösa och få arbetsplacering genom
arbetsmarknadsmyndigheten.

I motionerna behandlas dessutom frågan om arbetstakten på arbetsplatserna.
Vådorna av en högt uppdriven takt är uppenbara, och det är nödvändigt att i detta
hänseende åstadkomma normer till skydd för arbetskraften. Motionärerna vill
dessutom att man skall anta ett nedtrappningsprogram för att nedbringa hälsoriskerna.
Det är enligt motionärerna bekant vilka hälsorisker som finns, och det
bör vara möjligt att avgöra hur dessa risker skall nedbringas. Det bör för olika
branscher fastställas program för nedbringande av hälsoriskerna. Motionärerna
uppehåller sig slutligen vid frågor såsom stärkande av skyddsombudens ställning,
skyldighet för företag att anställa skyddsingenjörer samt utbildning av företagsläkare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 är 1970

1:507 och 11:594

I motionerna behandlas frågan om förhandsgranskning och godkännande av arbetslokaler.
Sådan verksamhet i form av granskning av ritningar och lämnande av
kommentarer till dessa förekommer i dag men är ej obligatoriskt. Det nuvarande
systemet medför att tillsynsmyndigheterna ofta först sedan en lokal färdigställts
och verksamheten inletts får tillfälle att ta ställning till om lokalen är godtagbar ur
arbetarskyddssynpunkt. Detta kan leda till att kostsamma förbättringar måste göras
i efterhand. Sådana obehagliga överraskningar skulle för företagarnas del kunna
undvikas, om det ålåg varje arbetsgivare att före ianspråktagande av ny arbetslokal
underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd.

/: 867 och 11:1036

Motionerna tar upp frågan om arbetarskyddslagens tillämplighet på personaltransporter.
De hänför sig till ett avgörande av styrelsen år 1953 varigenom lagstiftningen
inte ansågs tillämplig beträffande fordon i vilket arbetsgivaren transporterade
de anställda till och från arbetet. Arbetarskyddsstyrelsen har sedermera
ändrat ståndpunkt (se nedan).

Motionärerna anför:

Med all rätt har av dem det gäller konstaterats att de fordon som ställts till förfogande
för sådana transporter i många fall är av bristfällig standard. Transportbussarna
saknar ofta förvaringsutrymmen för bränsletankar, arbetsredskap m. m.
Detta kan innebära risk för allvarliga olyckstillbud. Arbetarskyddslagen är som
berörts icke tillämplig när det gäller passagerare. Rättelse med stöd av denna lag
har icke kunnat ernås, och bestämmelserna angående fordonens utrustning synes
icke ge stöd härför. De grunder som av arbetarskyddsstyrelsen anförts för att »numera»
tolka hittills som klara betraktade bestämmelser så att innebörden blir motsatsen
mot vad hittills av samma styrelse angivits synes närmast innebära ett försvagande
av både lagens och styrelsens auktoritet. Så tänjbar bör dock inte en bestämmelse
vara. Endast en klar lagändring synes ge människorna erforderlig trygghet.

11:1002

Motionärerna hävdar att även om på arbetarskyddets område löften om anslag
och nya utredningar lämnas, så bör utan dröjsmål vissa förbättringar kunna ske
när det gäller skyddet mot silikos och koloxidförgiftning. På båda dessa områden
har sambandet mellan luftföroreningar och sjukdomarna klarlagts. Likaså har bestämda
vägar att minska eller helt eliminera hälsoskador utretts och anvisats. Motionärerna
anser att den medicinska kontrollen av utsatta arbetstagare är bristfällig.
Mätning av dammhalt sker sällan trots att fullgod apparatur finns att tillgå.
Arbetarskyddsbestämmelserna bör skärpas provisoriskt så att aggregat för dammutsugning
blir obligatoriskt, mätapparater för damm sätts in och föreskrifterna
om läkarkontroll följs. Dessutom bör kvartshaltigt material förbjudas om annat
står till buds.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

Även när det gäller koloxidförgiftning är orsakerna kartlagda och skador kan
förhindras. Det bör i verkstadslokaler vara obligatoriskt med apparater som sänder
varningssignal vid för hög koloxidhalt. Likaså bör åtgärder vidtagas så att arbetarskyddslagens
bestämmelser om tillfredsställande ventilation följs.

Vissa uppgifter i anslutning till motionerna

Silikos

Sedan början av 1930-talet har silikosen betraktats som en allvarlig yrkessjukdom
i vårt land och hänförts till de yrkessjukdomar som enligt lag är ersättningsberättigade.
Under åren 1934—1938 gjordes en systematisk undersökning om förekomsten
av silikos inom industrin och det konstaterades då att silikos förekom
bland arbetstagare i järnmalmsgruvor, stålverk, stålgjuterier, kvartsbrott och porslinsfabriker.
Man fann också, att sjukdomen ej gick tillbaka, även om den som
drabbats därav slutade i det silikosfarliga arbetet. Som ett led i åtgärder mot sjukdomen
utfärdades genom en kungörelse år 1938 föreskrifter om läkarundersökning
och läkarbesiktning till förebyggande av stendammslunga (silikos). Yrkesinspektionens
chefsmyndighet gavs därvid rätt att efter samråd med medicinalstyrelsen
föreskriva, att där arbete vid visst arbetsställe befanns medföra »synnerlig fara» för
uppkomst av stendammslunga (silikos), arbetstagare icke fick anställas i det farliga
arbetet med mindre han vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller
svaghet som gjorde honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran,
samt att, om han användes till arbetet, han skulle undergå periodiska läkarbesiktningar.

De första föreskrifterna om läkarkontroll enligt kungörelsen meddelades i början
av 1940-talet till ett flertal arbetsställen inom ovan nämnda näringsgrenar.
Denna kontroll, som tidigare omfattat sammanlagt ca 100 arbetsställen, har i december
1969 genom beslut av arbetarskyddsstyrelsen byggts ut så att den beräknas
omfatta 300—400 arbetsställen eller mer. Därtill kommer en frivillig, mer eller
mindre regelbunden läkarkontroll vid vissa arbetsställen, huvudsakligen inom ovannämnda
näringsgrenar.

År 1962 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetarskyddsstyrelsen att utreda frågan om
vilka åtgärder som borde vidtagas för att effektivisera kampen mot silikos. Utredningen
redovisade år 1967 resultatet av sitt arbete i redogörelsen Silikos i Sverige.
Utredningsarbetet har följts upp på olika sätt. På våren 1968 tillsattes en arbetsgrupp
med representanter för arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmedicinska institutet.
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Gruppen har i november
1969 lämnat en redogörelse för sin verksamhet. I en sammanfattning yttrar gruppen
beträffande behovet av skärpta åtgärder mot yrkessjukdomen silikos:

I första hand kräves effektivare tekniska åtgärder till förhindrande av att farligt
damm sprides på arbetsplatserna samt regelbunden dammkontroll med hänsyn till
vidtagna åtgärder och aktuella arbets- och produktionsförhållanden. Till detta syf -

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 dr 1970

tar de tekniska föreskrifter som i form av anvisningar utarbetas och successivt
kommer att utges av arbetarskyddsstyrelsen. Av betydelse härvid är också den medverkan
som kan lämnas av yrkesinspektionens yrkeshygieniker. En annan åtgärd
i silikosbekämpande syfte är införande av en vidgad medicinsk kontroll av arbetstagare
som exponeras för farligt damm. Riktlinjer för en sådan kontroll har uppgjorts
och avses att successivt börja tillämpas. Arbetet med upprättande av ett
centralt silikosregister pågår.

Gruppen uppger vidare att den under sitt fortsatta arbete skall ägna sig åt följande
frågor.

1) Genomförande inom silikosprojektet av kartläggningen av arbetsplatser med
befarad silikosrisk. Vid mer än 1 000 arbetsställen har dammätningar företagits.
Det totala antalet arbetsplatser med förmodad silikosrisk anses uppgå till ca 1 600.

2) Utarbetande av anvisningar angående tekniska skyddsåtgärder och föreskrifter
om dammkontroll. Genom en ändring i arbetarskyddskungörelsen som trätt i kraft
den 1 oktober i år har arbetarskyddsstyrelsen fått möjlighet att påfordra närmare
undersökningar av luftföroreningshalten på arbetsplatser där luftförhållanden kan
antas medföra särskilda risker för arbetstagarnas hälsa. Vad som i första hand
torde vara aktuellt torde vara dammätningar men även undersökningar av andra
former av luftföroreningar inbegrips under stadgandet. Det kan gälla exempelvis
önskemålet att motverka förgiftningsrisker, t. ex. fara för koloxidförgiftning. Protokoll
över undersökningsresultatet skall inges till yrkesinspektör.

Arbetarskyddsstyrelsen har i juni i år utfärdat anvisningar för stenindustrin
avseende åtgärder till skydd mot skada genom damm, buller, skakningar o. d. För
andra branscher med silikosrisk pågår arbetet med utarbetande av anvisningar.
För järngjuteriernas del kan anvisningar förväntas bli fastställda inom den närmaste
tiden.

3) Undersökning av möjligheterna att genom forsknings-, dokumentations- och
utvecklingsarbete åstadkomma vissa eliminationstekniska standardlösningar för
dammbekämpning.

4) Uppföljning av resultaten av vidtagna åtgärder för dammbekämpning och
fortlöpande dammkontroll på arbetsplatserna.

5) Genomförande enligt gällande föreskrifter och fastställda riktlinjer av den
medicinska kontrollen av arbetstagare som sysselsätts i silikosfarligt arbete.

6) Undersökning av möjligheterna att med hjälp av speciella bussar med skärmbildsutrustning
genomföra den medicinska kontrollen (periodiska läkarbesiktningar)
av arbetstagare vid mindre arbetsställen med silikosrisk.

7) Pågående arbete med upprättande av ett centralt silikosregister.

8) Övervägande av frågan om sammansättning m. m. av en central bedömningsgrupp
för röntgenfilmer.

Arbetsmedicinska institutet har i rapport nr 13 1969 efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen
och socialstyrelsen angivit vissa rekommenderade hygieniska gränsvärden
för luftföroreningar på arbetsplatser. Flygieniska gränsvärden har bl. a. angivits
för kristallin kiseldioxid, d. v. s. ämnen som kan åstadkomma silikos.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

Koloxid

På senare tid har frågan om koloxidförgiftning vid arbete med bilar i verkstäder
aktualiserats. Förutom de allmänna föreskrifterna om lufttillförsel i arbetslokaler
finns i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan särskilda föreskrifter
om ventilation i bilverkstäder. Enligt dessa föreskrifter skall den allmänna
ventilationen uppfylla vissa krav. Vidare skall det finnas separata anordningar för
direkt bortförsel av förbränningsavgaser, om verkstaden är avsedd för arbete där
förbränningsmotorer måste köras under längre tid än som krävs för förflyttning.
För koloxid har hygieniska gränsvärden angivits i den tidigare nämnda rapporten
från arbetsmedicinska institutet.

Inom arbetarskyddsstyrelsen har för några månader sedan tillsatts en arbetsgrupp
som skall utarbeta anvisningar till skydd mot yrkesskador i bilverkstäder.
Gruppen består förutom av företrädare för arbetarskyddsstyrelsen av representanter
för arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer. Arbetet är i första hand
inriktat på skydd mot miljörisker med undantag för direkta olycksfallsrisker. En
primär sak i gruppens arbeten är fordonsavgaserna.

Med hänsyn till nya krav som upppställts på förbränningsmotorerna kommer
motortester att öka på verkstäderna. De ökade risker som detta medför då avgasmängden
ökar har särskilt uppmärksammats av gruppen, som inom kort kommer
att utfärda rekommendationer i den frågan. Gruppens arbete i övrigt är relativt
komplicerat. Det beräknas att anvisningarna kommer att dröja till omkring den 1
januari 1972.

Arbetslokaler

Arbetarskyddslagen innehåller inte några närmare bestämmelser om arbetsloka
lers beskaffenhet och inrättande. Föreskrifter härom har i stället samlats i byggnadsstadgan
och anvisningarna till denna. Arbetarskyddssynpunkter är beaktade
i dessa föreskrifter. För att skapa garantier att arbetarskyddssynpunkter verkligen
blir iakttagna har vissa bestämmelser upptagits i byggnadsstadgan om skyldighet
för byggnadsnämnd att före beviljande av byggnadstillstånd inhämta yttrande av
yrkesinspektör. Denna ordning skall iakttagas när byggnadsföretaget avser fabrik
eller annan industriell anläggning.

För arbetslokaler som inte fyller måttet ur arbetarskyddssynpunkt kan meddelas
föreläggande om vidtagande av ändring eller förbud mot användande. För att förekomma
sådana konsekvenser har arbetsgivare fått möjlighet till förhandsgranskning
av byggnadsförslag även beträffande andra lokaler än sådana som är inrättade
för industriellt bruk. Bestämmelser om sådan frivillig förhandsgranskning
finns i 6 och 7 §§ arbetarskyddskungörelsen. Yrkesinspektör skall på begäran avgiva
yttrande om förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum.
Vid arbetarskyddslagens införande ifrågasattes om förhandsgranskning inte
borde vara obligatorisk beträffande alla arbetslokaler. Förslaget avvisades. Obligatorium
ansågs nödvändigt endast beträffande industriella byggnader, där riskerna

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

var störst. Det ansågs önskvärt att tillsynsorganens verksamhet i första hand inriktades
på sådan verksamhet.

I vissa fall kan det vara aktuellt att ta en lokal i anspråk som arbetslokal utan
att man kunnat kontrollera lämpligheten härav via byggnadslagstiftningen. Det
gäller lokaler som inte erfordrar om- eller tillbyggnad. För att tillsynen i fråga om
arbetarskyddet skall fungera i sådana fall har arbetsgivare ålagts anmälningsskyldighet
till yrkesinspektionen. Skyldigheten avser dock endast lokaler som stadigvarande
skall användas för industriell verksamhet.

Arbetarskyddslagens tillämpning på personaltransporter

Frågan om arbetarskydd slagens tillämpning på personaltransporter har prövats
av arbetarskyddsstyrelsen i anslutning till en förfrågan i ämnet den 22 januari 1953
från skogsyrkesinspektören i norra distriktet. Frågan gällde huruvida arbetarskyddslagen
var tillämplig under färd till och från arbetet i de fall då arbetsgivaren
i stället för att tillhandahålla bostad på eller i närheten av arbetsplatsen med eget
fordon transporterade de anställda mellan bostad och arbetsplats. Arbetarskyddsstyrelsen
anförde i svarsskrivelse den 18 november 1953 följande:

Med hänsyn till att arbetstagarna under ifrågavarande transporter icke kunna
anses vara i arbete, finner styrelsen att arbetsgivare icke med stöd av arbetarskyddslagens
7 § kan åläggas att i dylikt fall svara för fordonets beskaffenhet ur arbetarskyddssynpunkt
och alltså ej kan åläggas att tillse att passagerarutrymme, om sådant
finnes, är uppvärmt.

Då emellertid ifrågavarande transporter torde vara ett för arbetsgivare och arbetstagare
gemensamt intresse, är det enligt styrelsens mening lämpligt och önskvärt
att skogsyrkesinspektionen genom råd och förslag verkar för att åtgärder till
förebyggande av ohälsa och olycksfall under transporterna vidtagas.

Beträffande chaufförerna i fordon för transporter av här ifrågavarande slag har
styrelsen däremot funnit, att arbetsgivaren enligt arbetarskyddskungörelsens 22 §
bör tillse, att uppvärmning av förarhytt sker, där så kan anses påkallat.

Om passagerarutrymme i fordon, såsom i vissa fall sker under den kallare årstiden,
användes såsom raststuga för arbetstagare, bör enligt Arbetarskyddsstyrelsens
anvisningar nr 6 detta utrymme i mån av behov kunna på tillfredsställande
sätt uppvärmas.

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner i vilka yrkades att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle hemställa om förslag till ändring i arbetarskyddslagen så att personaltransporter
vid färd till och från arbetet skulle innefattas under arbetarskyddslagens
bestämmelser. I remissyttrande över motionerna uttalade arbetarskyddsstyrelsen
att starka skäl fanns för att passagerare skulle tillförsäkras samma säkerhet
och bekvämlighet som fordonets förare. Utvecklingen och förändringen av arbetsförhållandena
inom skogsbruket talade enligt styrelsen för att man numera borde
kunna lägga en vidare tolkning i arbetarskyddslagens föreskrift för arbetsgivaren
att iaktta allt som skäligen kan erfordras för att förebygga ohälsa. På arbetsgivaren
borde sålunda kunna läggas en skyldighet att ägna uppmärksamhet åt fordon
som arbetsgivaren tillhandahåller för transport av arbetstagare till och från arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

platsen. En sådan utvidgning av lagen syntes särskilt motiverad i de fall där arbetsgivaren
eljest enligt skogsförläggningslagen är skyldig att på arbetsplatsen eller
i dess närhet ställa särskild anordning till arbetstagarnas förfogande. Skogsyrkesinspektionen
borde sålunda enligt styrelsen kunna anvisa arbetsgivare att tillse, att
fordonen är väl uppvärmda och ventilerade, att tillfredsställande sittplatser finns
och att arbetsredskap och bränsletankar kan transporteras i utrymme, som är helt
avskilt från passagerarutrymmet, eller på släpvagn.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i utlåtandet 1969:58 anslöt sig
till arbetarskyddsstyrelsens synpunkter och yttrade vidare:

Då arbetarskyddsstyrelsen som är central förvaltningsmyndighet för ärenden om
arbetarskydd och som har att meddela råd och anvisningar om arbetarskyddslagstiftningens
tillämpning numera förklarat sig beredd att ge arbetarskyddslagen en
vidare tolkning och under dess tillämpning inrymma de personaltransporter som
motionärerna avser, har motionernas syfte blivit tillgodosett. Utskottet, som utgår
från att arbetarskyddsstyrelsen med uppmärksamhet följer frågan, anser med anledning
härav att motionerna inte bör föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Riksdagen biföll utskottets utlåtande.

Den 2 september 1969 utfärdade arbetarskyddsstyrelsen följande meddelande
beträffande fordon för personaltransporter inom skogsbruket:

Flertalet fordon, som av arbetsgivaren tillhandahålles för personaltransporter
inom skogsbruket, torde vara av sådan beskaffenhet att de motsvarar vägtrafikförordningens
och trafiksäkerhetsverkets bestämmelser om säkerhet samt rimliga
krav i fråga om värme, ventilation och sittplatsernas beskaffenhet. Det användes
dock fortfarande transportfordon, som brister i sistnämnda avseenden, och utrymmen,
som är skilda från passagerarutrymmet och avsedda för transport av motorsågar
och andra arbetsredskap, bensin- och oljebehållare m. m., saknas i de flesta
fall.

Med anledning härav får Arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn till fordringarna
i 7 § första stycket arbetarskyddslagen meddela följande:

1. Personaltransportfordon som tillhandahålles av arbetsgivaren skall ha tillfredsställande
anordningar för uppvärmning och ventilation.

2. Tätningar vid bl. a. dörrar skall vara tillfredsställande, så att drag undvikes.

3. Fordonet skall under den kalla årstiden vara väl uppvärmt då färd anträdes.

4. Motorsågar och bränslekärl skall transporteras i utrymme med separat ventilation,
som är helt avskilt från passagerarutrymmet, eller på släpvagn.

5. Eldsläckare skall finnas i fordonet.

6. I övrigt hänvisas till vägtrafikförordningens och trafiksäkerhetsverkets bestämmelser
angående arbetstid för förare, förankring av last, sittplatsernas beskaffenhet,
säkerhetsbälten, defroster, avgassystemets täthet etc.

Utskottet

Arbetarskyddsfrågor har på senare tid tilldragit sig allt större uppmärksamhet.
Utskottet behandlar i detta utlåtande motioner som rör detta ämnesområde. Även
vid fjolårets riksdag väcktes motioner rörande arbetarskydd. Riksdagen hemställde

14 A nära lagutskottets utlåtande nr 63 är 1970

då om en allmän översyn av arbetarskyddslagen. Kungl. Maj:t har efterkommit
denna begäran genom att i början av detta år tillsätta en utredning om en allmän
översyn av arbetarskyddslagen (arbetsmiljöutredningen). Direktiven till utredningen,
som redovisats tidigare i utlåtandet, är omfattande och går bl. a. ut på att lagstiftningen
skall medge ingripande på betydligt vidare områden än vad som f. n.
är fallet.

I motionerna 1:410 och 11:449 anläggs synpunkter på frågan hur ett utredningsarbete
på det aktuella området bör bedrivas. I motionerna hemställs att synpunkterna
skall meddelas till utredningen vars tillsättande hade aviserats då motionerna
väcktes. Motionärerna menar att miljöskyddslagen bör tjäna som förebild för lagstiftningens
utformning. Ett företag skall vara skyldigt vidta de åtgärder som krävs
för att förebygga eller avhjälpa olägenheter. De nuvarande bestämmelserna är enligt
motionärerna för allmänt hållna. I motionerna behandlas en del andra problem
som motionärerna anser att en utredning bör beakta. Det gäller den inom
arbetslivet högt uppdrivna arbetstakten och dess inverkan på arbetskraften, skyddsombudens
ställning samt företagsläkare och skyddsingenjörer. Motionärerna föreslår
vidare att man skall försöka komma till rätta med vissa av hälsoriskerna genom
att bransch för bransch utarbeta särskilda nedtrappningsprogram för de viktigaste
och mest förödande hälsoriskerna.

Som ovan framhållits har den tillsatta utredningen fått vidsträckta direktiv. Åtskilliga
av de frågor som behandlas i motionerna har tagits upp i direktiven. Utskottet
finner det med hänsyn härtill lämpligt att motionerna i nu behandlade delar
överlämnas till utredningen.

I motionerna 1:410 och 11:449 behandlas också åtgärder mot yrkessjukdomen
silikos. Motionärerna vill att det problemet skall tas upp separat och lösas innan
utredningen fullbordat sitt arbete. Motionärerna framhåller bl. a. att riktvärden
med väl tilltagen säkerhetsmarginal bör fastställas avseende tillåtna halter av damm
i de aktuella industrigrenarna. I motionerna yrkas att riksdagen skall förorda omedelbara
åtgärder för silikosens bekämpande och begära att motionerna i motsvarande
delar skall överlämnas till en av arbetarskyddsstyrelsen tillsatt arbetsgrupp
för silikosfrågorna.

Även i motionen 11:1002 tas silikosfrågan upp. Motionärerna vill att omedelbara
åtgärder skall vidtagas för att förhindra ytterligare skador i form av silikos.
Motionärerna menar att detta bör vara möjligt eftersom orsakerna till sjukdomen
är klarlagda och det finns bestämda vägar anvisade för att minska och eliminera
riskerna. Förutom silikos behandlas i motionen koloxidfaran, särskilt inom bilverkstäderna.
Även på detta område bör det enligt motionärerna vara möjligt att
vidta omedelbara åtgärder för att nedbringa hälsorisken. I sammanhanget pekas
på effektivare ventilation och apparatur som varnar vid för höga koloxidhalter.

Bekämpningen av silikos har på senare tid effektiviserats på olika sätt. Inom
arbetarskyddsstyrelsen finns sedan 1968 en särskild arbetsgrupp för dessa frågor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

Gruppens arbete har gett resultat på olika sätt. Kartläggning av arbetsplatser med
silikosrisk har kommit långt. Det pågår arbete med upprättande av ett centralt
silikosregister över arbetstagare som löper risk att drabbas av silikos eller som
redan erhållit sjukdomen. Den medicinska kontrollen har skärpts. Rekommenderade
hygieniska gränsvärden har utfärdats för det farliga dammet kristallinkiseldioxid.
Genom författningsändring som trätt i kraft den 1 oktober i år har arbetarskyddsstyrelsen
fått möjlighet att påfordra närmare undersökningar av luftföroreningshalten
på arbetsplatser som innebär särskilda hälsorisker, t. ex. i form av
fara för silikos. Tekniska föreskrifter i form av anvisningar för att förhindra spridning
av farligt damm har utarbetats för vissa yrkesområden. I juni i år har således
utfärdats anvisningar för stenindustrin. Anvisningar för ytterligare branscher
är under utarbetande.

Även problemet med risk för koloxidförgiftning i bilverkstäder har tilldragit sig
ökad uppmärksamhet. Arbetarskyddsstyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp som skall
behandla arbetarskyddsfrågan inom bilverkstäder. Avsikten är att gruppens förslag
skall läggas till grund för särskilda anvisningar för den aktuella branschen. I
gruppen ingår bl. a. representanter för arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.
Det kan också nämnas att arbetsmedicinska institutet förra året utfärdat
rekommendationer angående hygieniska gränsvärden för koloxid.

De av motionärerna upptagna frågorna om bekämpning av silikos och koloxidförgiftning
bedömer utskottet som mycket angelägna. Den ovan lämnade redovisningen
utvisar att åtskilligt arbete utförts och ytterligare planeras för att man
skall komma till rätta med problemen. Utskottet vill i sammanhanget betona vikten
av att arbetet med att fortlöpande förbättra arbetarskyddet i olika hänseenden
drivs med energi och effektivitet. Den omständigheten att arbetsmiljöutredningen
tillsatts får självfallet inte föranleda att möjliga åtgärder för omedelbara
förbättringar skjuts på framtiden. Denna inställning har också kommit till uttryck
i statsverksbudgeten för innevarande budgetår genom att arbetarskyddet tillförts
väsentligt ökade resurser. Särskilt må nämnas att yrkesinspektionen erhållit elva
ingenjörstjänster (yrkeshygieniker) för att inspektionen skall kunna intensifiera
tillsynen av arbetsställen när det gäller förekomsten av damm, gaser etc. Utskottet
vill vidare peka på den möjlighet arbetsmiljöutredningen har att framlägga delförslag
om det bedöms som lämpligt.

Mot bakgrund av vad ovan anförts anser sig utskottet kunna utgå ifrån att alla
möjligheter tillvaratas för att nedbringa skaderisken på de av motionärerna aktualiserade
områdena. Utskottet anser det lämpligt att vad utskottet anfört i anslutning
till motionsyrkandena bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

I motionerna 1:507 och 11:594 behandlas frågan om kontroll av arbetslokaler
ur arbetarskyddssynpunkt. I motionerna framhålls bl. a. värdet av att arbetslokaler
redan på planeringsstadiet blir granskade av arbetarskyddsmyndighet. För att
arbetsgivare i tid skall få kännedom om vilka krav som ställs på arbetslokaler vill

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 dr 1970

motionärerna ha utredning av frågan om skyldighet för arbetsgivare att före ianspråktagande
av ny arbetslokal göra anmälan därom till kommunens hälsovårdsnämnd.

Den av motionärerna aktualiserade frågan är betydelsefull. I direktiven för arbetsmiljöutredningen
har problemet tagits upp. Det anges att skyddsåtgärder bör
sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt och att detta gör det nödvändigt att
man ägnar stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning av bl. a.
arbetslokaler. Föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning i viss omfattning
av förslag, konstruktionsritningar o. d. torde också få övervägas. Detsamma gäller
enligt direktiven frågan om anmälningsplikt beträffande nytillkomna arbetsställen.
Utredningen skall dessutom beakta resultatet av det utredningsarbete som pågår
inom arbetarskyddsstyrelsen när det gäller tillsynen över de mindre arbetsställena.

Med hänsyn till utredningens uppdrag anser utskottet det lämpligt att förevarande
motioner överlämnas till utredningen för beaktande.

I motionerna 1:867 och 11:1036 tar man upp frågan om arbetarskyddslagens
tillämpning på personaltransporter. Motionärerna yrkar att riksdagen skall begära
att arbetarskyddslagen ändras så att transporter av anställda vid färd mellan
bostad och arbetsplats inbegrips under lagen.

Den av motionärerna upptagna frågan har tidigare varit aktuell såvitt gäller
personaltransporter inom skogsbruket. År 1953 uttalade arbetarskyddsstyrelsen att
arbetstagarna (med undantag för chauffören av fordonet) inte kunde anses vara
i arbete under transporten och att arbetsgivaren av den anledningen inte kunde
med stöd av arbetarskyddslagen åläggas att svara för fordonets beskaffenhet ur
arbetarskyddssynpunkt.

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner av liknande innehåll som de nu aktuella.
Vid remissbehandling av motionerna framkom att arbetarskyddsstyrelsen ändrat
sitt tidigare ställningstagande. Styrelsen utfärdade i september 1969 anvisning
beträffande fordon för personaltransporter inom skogsbruket.

Arbetarskyddsstyrelsens ändrade inställning innebär att arbetarskyddslagstiftningen
i princip får anses tillämplig vid personaltransporter då arbetsgivaren tillhandahåller
fordon. Något direkt behov av en lagändring av det slag motionärerna
begär kan knappast anses föreligga. Med hänsyn till arbetsmiljöutredningens uppdrag
anser utskottet likväl att det kan vara lämpligt att utredningen gör en bedömning
av den fråga motionärerna tagit upp. Utskottet förordar alltså att även
dessa motioner överlämnas till arbetsmiljöutredningen.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen

1) 1:410 och 11:449

2) 1:507 och 11:594

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1970

3) 1:867 och 11:1036 samt

4) 11:1002

i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna vad
utskottet anfört.

Stockholm den 27 oktober 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand (s), Dahlberg (s), Hubinette (m), Österdahl
(fp), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s) och fru Grethe Lundblad (s)*;

från andra kammaren: herrar Göransson (s), Jonsson i Mora (fp), Ringaby
(m)*, Nilsson i Kalmar (s), Gadd (s), fru Nilsson (ep), herr Aldén(s) och fru Håvik
(s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.