Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1970

Nr 62

Utlåtande i anledning av motioner om höjning av vissa äldre livräntor.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 413 av herr Åkerlund m. fl. samt II: 456 av herr Oskarson m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära att Kungl. Maj :t låter ompröva äldre livräntor
baserade på uppenbart låga årliga arbetsförtjänster i enlighet med
vad i motionen anföres».

Beträffande de skäl motionärerna anför till stöd för yrkandet hänvisas
till motionen I: 413.

Allmänt om yrkesskadeförsäkringen

Yrkesskadeförsäkringen är den äldsta grenen av våra socialförsäkringar.
Den första lagstiftningen på området var 1901 års lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Denna lag ersattes år 1916 av
en ny lag (ÖL) som gällde till den 1 januari 1955, då vår nuvarande lag,
yrkesskadeförsäkringslagen (YFL) trädde i kraft. År 1929 tillkom en särskild
lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar (YL). Även denna lag har
avlösts av YFL. De äldre lagarna har fortfarande betydelse då de i princip
är bestämmande för skador som inträffat under lagarnas giltighetstid.

Vid sidan av YFL finns författningar som reglerar ersättning av yrkesskadekaraktär
inom speciella områden. Den viktigaste av dessa författningar
är militärersättningsförordningen (MEF), som innehåller ersättningsbestämmelser
för skador inträffade i militärtjänst. MEF liksom övriga aktuella
författningar ansluter sig beträffande ersättningsnivå och på annat
sätt till bestämmelserna i YFL.

Yrkesskadeförsäkringen kom till och har haft sin största betydelse under
en tid då det saknades ett generellt skydd för medborgarna vid sjukdom
och invaliditet. Försäkringens betydelse har minskat efter införandet av
den allmänna sjukförsäkringen och ATP. Yrkesskadeförsäkringen är i dag
samordnad med den allmänna försäkringen och har i dag betydelse enbart
som ett komplement till denna. Yrkesskadeförsäkringen innebär skydd
både vid sjukdom och invaliditet. Efter sjukförsäkringens utbyggnad har
yrkesskadeförsäkringens viktigaste funktion kommit att avse livräntor i
samband med dödsfall eller invaliditet.

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 2 avd. Nr 62

0107360

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år t970

Regler för beräkning av livränta enligt YFL

Invalidlivräntor bestäms med hänsyn till invaliditetsgraden och den årliga
arbetsförtjänsten omvandlad till ett ersättningsunderlag. Invaliditetsgraden
skall vara minst 10 % för att livränta skall utgå. För skador inträffade
efter den 1 januari 1968 gäller följande regler vid bestämmande av
ersättningsunderlaget. Årlig arbetsförtjänst för den skadade medräknas i
ersättningsunderlaget till 100 % i den mån förtjänsten inte överstiger två
basbelopp, till 75 % för arbetsförtjänst mellan två och tre basbelopp och till
50 % mellan tre och fem basbelopp.

Invalidlivräntan utgår till 67 års ålder

1) vid 100 % invaliditet med u/i2 av ersättningsunderlaget,

2) vid minst 30 % invaliditet med en mot invaliditetsgraden svarande del
av ersättningsunderlaget, minskad med V12 av detta,

3) vid mindre än 30 % invaliditet med den del av % av ersättningsunderlaget
som svarar mot graden av nedsättning.

Livräntorna är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De är
dessutom samordnade med den allmänna försäkringen, dels genom att
yrkesskadelivräntan minskas med % efter 67 års ålder, dels genom att
livräntan föranleder minskning av ålders- eller förtidspensionen. Sådan
pension reduceras nämligen med % av invalidlivräntan. Från minskningen
fritages dock alltid % av folkpension i form av förtidspension och % av
folkpension i form av ålderspension.

Livräntan kan också utgå till efterlevande till den som avlidit av yrkesskada.
Livräntan heräknas i sådana fall till viss kvotdel av den årliga
arbetsförtjänsten.

Uppräkning av äldre livräntor

En av principerna vid bestämmande av livräntors storlek är att de är
beroende av den försäkrades beräknade årliga arbetsförtjänst under tiden
närmast före olycksfallet. Vissa maximi- och minimiregler har därjämte
uppställts. Regler av denna innebörd återfinns i ÖL och YL som föregick
YFL. Maximibeloppet enligt ÖL och YL höjdes successivt från 1 200 år
1918 till 7 200 år 1949. Kompensationsgraden var från början % av den
årliga arbetsförtjänsten vid fullständig förlust av arbetsförmågan och höjdes
fr. o. m. år 1949 till n/\i för helinvalid. Maximibelopp i MEF anslöt sig
ungefärligen till ÖL. MEF angav dessutom minimibestämmelser för beräkning
av årlig arbetsförtjänst. År 1950 höjdes detta från 1 764 kr. till 3 600 kr.

För att utjämna skillnaden i ersättningsnivån från olika tider inom
olycksfallsförsäkringslagstiftningen infördes vid riksdagen år 1950 och 1953
särskilda ersättningstillägg. Därigenom kom äldre livräntor att höjas vä -

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1970 3

sentligt. Det kan också nämnas att särskilda dyrtidstillägg infördes på
1940-talet.

Efter införandet av YFL den 1 januari 1955 företogs vid 1955 års riksdag
en genomgripande reform beträffande de äldre livräntorna. Den omreglering
av livräntorna som då gjordes utfördes efter en annan metod än tidigare.
I stället för schablonmässig uppräkning av livräntebeloppen innebar
metoden en uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten, som ju är grundläggande
för ersättningens bestämmande. Om den försäkrades arbetsförtjänst
motsvarade medelarbetsförtjänsten för vanliga skadade för respektive
tidsperiod uppräknades arbetsförtjänsten till 6 600 kr. Var arbetsförtjänsten
högre eller lägre än medelarbetsförtjänsten skedde proportionell
uppräkning. Arbetsförtjänsten fick ej i något fall uppräknas till högre belopp
än 7 920 kr. Den förhöjda arbetsförtjänsten lades sedan till grund för
uträknande av livräntor. Omregleringen avsåg inte livräntorna under 30 %
invaliditet.

Motsvarande omreglering kom år 1955 till stånd även för sådana ersättningar
som utges av statsmedel, däribland livräntor enligt militärersättningsförordningen.

Uppräkningen av ersättningar enligt ÖL och YL illustreras av följande
tabell.

Skatte- år	Maximum för beräkning av årlig arbets-förtjänst	Medelarbets-förtjänst för skadade för-säkrade	Livränta för helinvalid med angiven medelarbetsförtjänst
Ursprunglig	Efter omreglering
1918	1 800	1 600	1 067	6 050
1921	2 400	2 100	1 400	6 050
1933	3 000	1 800	1 200	6 050
1943	3 900	2 900	1 933	6 050
1950	7 200	5 400	4 950	6188
1954	7 200	6 600	5 500	6 050

YFL:s införande innebar bl. a. en höjning av maximigränsen till 15 000
kr. vid beräkning av årlig arbetsförtjänst. Vid fastställande av ersättningsunderlaget
skulle medräknas årlig arbetsförtjänst som inte överstiger 7 200
kr. till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten som överstiger 7 200
men ej 10 800 kr. till 75 % och den del av arbetsförtjänsten som överstiger
10 800 kr. till 50 %. Som tidigare redogjorts för justerades dessa gränser
uppåt och anknöts till basbeloppet fr. o. m. år 1968.

Efter omregleringen år 1955 har äldre livräntor räknats upp vid två tillfällen
år 1962 och år 1967.

Fr. o. m. den 1 januari 1963 höjdes livräntor med 30 % om skadan inträffat
1955 eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat åren 1956 eller
1957 och med 10 % om skadan inträffat åren 1958 eller 1959. Förhöjningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1970

avsåg skadade under 67 år med minst 30 % invaliditet samt efterlevandelivräntor.
Förhöjningen fick inte leda till att ersättning utgick med högre
belopp än det högsta möjliga enligt då gällande lydelse av yrkesskadeförsäkringslagen.

År 1967 i samband med värdesäkringen av såväl äldre som nya livräntor
genomfördes en ytterligare uppräkning av äldre livräntor. Dessa skulle
höjas med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 % om
skadan inträffat åren 1962—1964 och med 10 %, om skadan inträffat åren
1965—1967. Denna uppräkning gällde även för livräntor som grundade
sig på lägre invaliditetsgrad än 30 %.

Antalet livräntor enligt skilda författningar om yrkesskador uppgick
den 1 januari 1968 till cirka 77 000. En mycket stor del av dessa hänförde
sig till lägre invaliditetsgrader. År 1966, exempelvis, beräknades 92 % av
livräntorna efter en invaliditetsgrad understigande 50 %. Samordningen
mellan förmånerna från den allmänna pensioneringen och ersättningarna
från yrkesskadeförsäkringen och till denna knutna bestämmelser föranleder
minskning av pensionsförmån i 31 800 fall.

Utskottet

I förevarande motioner begärs uppräkning av äldre livräntor som utgår
för yrkesskador och vissa därmed jämställda skador. Motionerna hänför
sig till skadefall där livränteberäkningen skett med utgångspunkt från
»uppenbart låga arbetsförtjänster».

Lagstiftningen om yrkesskador har genom åren genomgått åtskilliga revisioner.
När det gäller beräkning av livräntor har man liksom vid annan
likartad lagstiftning utgått ifrån den skadades eller avlidnes arbetsförtjänst
vid olyckstillfället. Vidare har det fastställts ett maximum för den arbetsförtjänst
som medräknats vid livränteberäkningen. För att inte förmånernas
realvärde skulle urholkas har statsmakterna vid flera tillfällen infört
förbättringar för äldre livräntor. År 1955 gjordes en omreglering som avsåg
inte enbart att kompensera för penningvärdets fall utan också utjämna skillnaden
i ersättningsnivå mellan äldre och nyare skadefall. År 1962 räknades
äldre livräntor upp med 30 % och år 1967 med 25 %. Livräntebeloppen
såväl äldre som nytillkomna är sedan den 1 januari 1968 värdesäkrade genom
anknytning till basbeloppet.

Den av motionärerna upptagna frågan bör ses som en del av det större
komplexet som rör standardsäkring av socialförsäkringsförmåner, d.v.s.
problemet om förmånerna bör anpassas till den allmänna inkomst utvecklingen
och inte enbart till förändringar i penningvärdet. Frågor som rör
standardbeständighet inom ATP-systemet skall prövas av den i maj i år
tillsatta utredningen om pensionsåldern m. m. Med hänsyn till att yrkesskadeförmånernas
värdebeständighet bygger på samma grund som förmå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1970 5

ner inom ATP-systemet och till att samordning sker mellan allmän pension
och yrkesskadelivränta kan utredningens ställningstagande få direkt
betydelse för yrkesskadeförsäkringens del. Med hänsyn härtill kan det inte
vara lämpligt att i dag särbehandla en viss grupp av livräntetagarna. Resultatet
av utredningens arbete bör i stället avvaktas. Utskottet kan alltså
inte biträda motionerna utan hemställer,

att motionerna I: 413 och II: 456 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 27 oktober 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Dahlberg (s), Hubinette (m), Österdahl (fp), Andreasson (ep) och
Ivar Andersson (s);

från andra kammaren: herrar Lundberg (s), Göransson (s), Nilsson i
Kalmar (s), fru Nilsson (ep), herr Aldén (s), fru Håvik (s), herrar Romanus
(fp) och Carlshamre (m).