Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1970

Nr 60

Utlåtande i anledning av motioner om en efter arbetstagarens ålder
variabel semestertid.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner
1: 853 av fru Florén-Winther och herr Strandberg samt 11:998 av herr
Carlshamre.

Remissyttranden över motionerna har avgivits av statens avtalsverk, Svenska
landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).

Motionerna

I motionerna framhålls att den pressade och stressande arbetstakt som
råder på dagens svenska arbetsmarknad för med sig ökat behov av semester
och fritid. Svårigheterna att orka med arbetet gäller särskilt den äldre arbetskraften.
Motionärerna vill därför ha utredning av frågan om förlängd
semester för sådan arbetskraft.

I motionerna yrkas, »att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om
översyn av semesterlagstiftningen i syfte att söka åstadkomma en variabel
semestertid med hänsyn till arbetstagarens ålder».

Gällande bestämmelser

Lagstiftning

Arbetstagarnas rätt till semester garanteras i semesterlagen. Enligt 7 §
skall semester utgå med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret
om en arbetstagare hos en och samma arbetsgivare arbetat minst
15 dagar. Den som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst
åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd
hela året hos en arbetsgivare har alltså rätt till fyra veckors (24
vardagar) semester.

Semesterlagen gäller i princip alla arbetstagare. Lagstiftningen är en
minimilagstiftning. Arbetstagare kan alltså genom avtal tillförsäkra sig
bättre förmåner än vad lagen föreskriver. Sådana avtal särskilt i fråga om
semesterns längd är inte ovanliga. En grupp arbetstagare har genom lag
tillförsäkrats längre semester än andra. Det gäller arbetstagare som utför
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 60

0106540

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1970

radiologiskt arbete och utsätts för joniserande strålning. För dessa har
föreskrivits en årssemester om sex veckor.

Kollektivavtal

En del tjänstemannagrupper har genom kollektivavtal längre semester
än fyra veckor. Det gäller främst de statligt och kommunalt anställda. För
arbetstagare som inte är tjänstemän är det ovanligt med avtal som ger
längre semester än lagens minimiföreskrift.

Statligt anställda tjänstemän som omfattas av allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) har semestern differentierad
i förhållande till lönegrad och levnadsålder. Det antal vardagar årssemestern
omfattar framgår av följande uppställning. De inom parentes angivna talen
avser månadslön år 1970 i ortsgrupp 3.

Lönegrad Levnadsålder

	—29 år	30—39 år	40 år—
A 1—9 (1691 kr) ........................	....... 24	27	30
A 10—20 (2 856 kr) .....................	27	30	33
A 21—- (3 013 kr) eller högre........	....... 33	36	40

Aspiranter och extra tjänstemän med kortare anställningstid än 6 månader
har 24 dagars semester. Om semestern till stor del tas ut under vinterhalvåret
ökas antalet semesterdagar med högst tre.

Kommunalt anställda tjänstemän har semester beräknad enligt ett system
som påminner om det statliga. Förmånerna framgår av nedanstående tabell.
Siffrorna inom parentes avser månadslön år 1970 i ortsgrupp 3.

Lönegrad			Levnadsålder
		—29	år 30—39 år	40 år-
KA 1—13	S-4 O CO o ''w''	24	29	32
KA 14—20	(2 856 kr) ....................	26	29	32
KA 21—22	(3 177 kr) ....................	26	31	39
KA 23—	(3 350 kr) eller högre .....	27	32	39

Kommunalanställda arbetstagare som inte är tjänstemän har semesterns
längd beräknad på samma sätt som gäller för tjänstemän i gruppen KA
1—13.

På den enskilda sektorn av arbetsmarknaden förekommer differentierade
semestertider för vissa tjänstemannagrupper. Det viktigaste avtalet är det
som Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har med Svenska industritjänstemannaförbundet
(SIF), Sveriges arbetsledarförbund (SALF) och Sveriges
civilingenjörsförbund (CF). Antalet semesterdagar är beroende av tjänste -

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1970

mannens lön. Lönebeloppen justeras årligen i förhållande till löneutvecklingen.
Semesterförmånerna år 1970 för män framgår av följande uppställning.
För kvinnor är lönebeloppen något lägre.

Antal semesterdagar	Månadslön i kr
24 ....................	........ —3 754
27 .....................	........ 3 735—5 789
30 .......................	........ 5 790—7 999
37 ...............................	........ 8 000—

Antalet tjänstemän på den enskilda sektorn som har längre semester än
fyra veckor är relativt litet. Det har beräknats att endast 12—15 % av
tjänstemännen inom industrin kommer i åtnjutande av sådan förmån.

Semesterns längd — utvecklingen inom lagstiftningen

Arbetstagarnas rätt till semester blev inte lagligt reglerad förrän 1938.
Årssemestern var då i princip 12 vardagar. Rätten till semester var starkt
kringgärdad i olika hänseenden. Den följande lagstiftningen kom att präglas
av en strävan till liberalisering av bestämmelserna. År 1945 antogs en ny
semesterlag som i flera avseenden innebar förbättringar för arbetstagarna.
I fråga om semesterns längd kvarstod dock den tidigare regeln om 12
vardagar.

Redan 1946 ändrades emellertid reglerna om semesterns längd. Arbetstagare
som inte uppnått 18 år fick rätt till tre veckors semester. Genom en
särskild lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete utsträcktes semestern till tre veckor för
gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare. För arbetstagare i radiologiskt
arbete bestämdes semestertiden till sex veckor. Som skäl för differentieringen
av semestertiden anfördes arbetarskyddssynpunkter.

Frågan om en generell förlängning av den lagstadgade semestern till
tre veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning infördes vid 1951
års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särskilda förmånerna
för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare
försvann därmed. Åren 1957—1960 genomfördes arbetstidsförkortningen
från 48 till 45 timmar i veckan. År 1960 tillsattes en kommitté som år 1962
lade fram det förslag som ligger till grund för vår nuvarande semesterlagstiftning.
Lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli 1963, innebar
bl. a. att semestern utökades till fyra veckor.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser utom TCO ställer sig avvisande till förslaget

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1970

att regler om åldersgraderad semester skall införas i semesterlagen. I flertalet
remissvar framhålles alt frågan om variabel semestertid bör överlämnas
till arbetsmarknadens parter.

SAF framhåller i sitt remissvar att den allmänna semesterförmånen är
lika för alla arbetstagare och att den är en minimiförmån som kan utvidgas
genom avtal. Enligt föreningen har det inte framkommit några omständigheter
som motiverar en ändring av lagstiftningens karaktär. Föreningen
hävdar att det på senare tid inom lagstiftningen markerats att särregleringar
av föreslagen art bör undvikas. I sammanhanget hänvisar SAF till
den nyligen genomförda arbetstidslagstiftningen.

Avtalsverket, Kommunförbundet och Landstingsförbundet hänvisar till
att stora grupper av de offentligt anställda har semester vars längd varierar
med arbetstagarens ålder. De tre remissinstanserna anser att frågan liksom
hittills bör vara överlämnad till arbetsmarknadens parter. Kommunförbundet
anför dock, att även om det inte finns något uttalat behov av den
begärda utredningen förbundet inte har skäl att motsätta sig en sådan
utredning.

Inte heller LO anser att frågan om en variabel semestertid bör behandlas
på det sätt motionärerna föreslår. LO hänvisar beträffande skälen för sin
inställning till remissyttrande som organisationen avgivit beträffande motionerna
I: 950 och II: 1119 om jämklihet mellan arbetare och tjänstemän
m. m. (se ABU 1970: 31). I det åberopade remissyttrandet deklarerar organisationen
att sociala förmåner för olika kategorier anställda bör vara
likartade. LO avvisar emellertid tanken på en statlig utredning av dessa
frågor och hänvisar till att LO och SAF överenskommit att söka lösa problemen
avtalsvägen. För den händelse resultatet av överläggningarna inte
skulle bli tillfredsställande har LO för avsikt att återkomma till statsmakterna
med krav på lagstiftningsåtgärder.

Även SACO ansluter sig till tanken att frågan om förlängd semester bör
bestämmas genom avtal och inte genom lagstiftning. Som skäl härför åberopas
att skyddssynpunkter inte längre torde kunna anföras för en förlängd
semestertid och att det bör ankomma på parterna på arbetsmarknaden att
avgöra om standardökningar skall tas ut som ökad fritid eller på annat sätt.
SACO har emellertid ingen erinran mot att en utredning görs i syfte att
klarlägga om skyddssynpunkter kan åberopas för en variabel och förlängd
semestertid. En sådan förlängning bör då inte grundas enbart på arbetstagarens
ålder utan på samtliga omständigheter av betydelse i frågan.

TCO föreslår att den av motionärerna aktualiserade frågan blir föremål
för särskild utredning. TCO hänvisar till ett yttrande som TCO:s styrelse
avgivit beträffande en motion till TCO:s kongress. I den motionen ifrågasattes
om äldre arbetstagare, som generellt måste anstränga sig mer än
yngre, får sitt rekreationsbehov tillgodosett. I motionen föreslogs att den
årliga semestertiden skall utsträckas med sex dagar per år för arbetstagare

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1970 5

sona är äldre än 40 år och att den utökade semestern skall kunna förläggas
utan samband med övrig semester. TCO:s styrelse instämde i kravet på en
åldersdifferentierad semester. Styrelsen påpekade att krav av detta slag
framförts vid förhandlingar utan att resultat uppnåtts. Styrelsen ansåg det
riktigt att man verkade för en förändring i lagstiftningen. Avslutningsvis
konstaterade styrelsen att frågan var komplicerad och förutsatte utredning.

Utskottet

Genom semesterlagen garanteras helårsanställd arbetskraft fyra veckors
årssemester. Lagen innebär en minimireglering och det står parterna fritt
att avtala om bättre semesterförmåner. Sådana avtal förekommer i viss omfattning,
främst beträffande tjänstemän. Statligt löneplansanställda har
semester som i fråga om längden varierar i förhållande till lönegrad och
ålder. För anställda över 40 års ålder utgår semester med mellan 30 och 40
vardagar beroende på lönegradsplaceringen. På det kommunala avtalsområdet
finns liknande bestämmelser. Även inom den enskilda sektorn föiekommer
semesterförmåner utöver lagens minimiföreskrifter. Ett betydelsefullt
kollektivavtal i det hänseendet gäller industrins tjänstemän, som har
semesterförmåner varierande mellan 24 och 37 vardagar per år beroende
på lönens storlek. Åldersfaktorn beaktas inte enligt det avtalet.

I motionerna framhålls att äldre arbetskraft har svårt att orka med
arbetet i den pressade och stressande takt som i dag råder inom arbetslivet.
Det finns därför ett ökat behov av fritid för rekreation. Motionärerna begär
att riksdagen skall anhålla om översyn av semcsterlagstiftningen i syfte
att åstadkomma en variabel semestertid med hänsyn till arbetstagarens
ålder.

Motionerna bar remitterats till arbetsmarknadens parter. Med undantag
för TCO avvisar dessa en lösning av den aktualiserade frågan genom lagstiftning.
I stället hänvisar man till att frågan om utvidgning av semesterförmåner
utöver lagens föreskrifter bör vara överlämnad till arbetsmarknadens
parter.

Utskottet har full förståelse för den syn som ligger bakom motionerna
nämligen att förhållandena i arbetslivet i förekommande fall måste anpassas
till den äldre arbetskraftens särskilda behov. I det sammanhanget är semestern
en faktor som bör beaktas tillsammans med andra.

När det gäller frågan om man genom lagstiftning bör utvidga semesterförmånen
på sätt motionärerna föreslår har utskotteet samma inställning
som flertalet remissinstanser. Utskottet är alltså inte berett att förorda
lagstiftning utan hänvisar till att det bör ankomma på arbetsmarknadens
parter att behandla frågan. Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.

G Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1970

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 853 och II: 998 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 oktober 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand (s), Lars Larsson (s), Dahlberg
(s), Hubinette (m), Österdahl (fp), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s)
och Wikström (fp);

från andra kammaren: herr Lundberg (s), fru Skantz (s), herr Göransson
(s), fru Nilsson (ep), herr Aldén (s), fru Håvik (s), herrar Romanus
(fp) och Carlshamre (m).

Reservation

av herr Carlshamre (m), som ansett

dels att sista stycket i utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»När det gäller frågan om man genom lagstiftning bör utvidga semesterförmånerna
på sätt motionärerna föreslår delar utskottet i huvudsak den
uppfattning som kommit till uttryck i remissyttrandet från TCO. Frågan
om längre semester för äldre arbetstagare bör väsentligen ses som en
arbetarskyddsfråga och kan, liksom andra skyddsfrågor, göras till föremål
för lagstiftning. En sådan skyddslagstiftning skulle inte inskränka möjligheterna
för arbetsmarknadens parter att genom avtal komplettera semesterlagens
bestämmelser. Utskottet tillstyrker således motionsyrkandet.»

dels att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 853 och II: 998
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om översyn av semesterlagstiftningen
i syfte att åstadkomma en variabel semestertid
med hänsyn till arbetstagarens ålder».

K L Beckman* Trycktrfar AB • Stockholm