Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Nr 80

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förmånsrättslag, m. m., såvitt propositionen behandlats
av första lagutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 29 juni 1970 dagtecknad proposition, nr 142, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justi ti eärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till

1) förmånsrättslag,

2) lag om ändring i j ordabalken,

3) lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst,

4) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5) lag om ändring i förordningen (1877:31 s. 51) om nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall,

6) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

7) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

8) lag om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg,

9) lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

10) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Propositionen har hänvisats till lagutskott och har, såvitt avser förslaget
till lag om ändring i jordabalken och förslaget till lag om retentionsrätt för
fordran hos hotellgäst, behandlats av tredje lagutskottet (3 LU 1970: 82) och
i övrigt av första lagutskottet.

I samband med propositionen har första lagutskottet behandlat följande i
anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 1275 av herr Annerås m. fl. och II: 1486
av herr Hovhammar m. fl.;

dels de likalydande motionerna 1: 1276 av herr Lindblad in. fl. och II:
1488 av herr Westberg i Ljusdal m. fl.;

dels ock motionen II: 1487 av herrar Magnusson i Borås och Krönmark.

Motionsyrkandena redovisas på s. 14.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr 80

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ny lagstiftning om ordningen för
betalning av fordringar vid utmätning och konkurs. De nya bestämmelserna
är i första hand upptagna i en förmånsrättslag som skall ersätta 17 kap.
handelsbalken.

I lagförslaget skils mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. Särskilda
förmånsrätter belastar endast bestämd egendom och gäller vid både utmätning
och konkurs. Allmänna förmånsrätter däremot avser i princip all
gäidenärens egendom men gäller endast vid konkurs.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna föreslås endast mindre ändringar
i förhållande till vad som nu gäller. Alltjämt skall flertalet särskilda
förmånsrätter utgöras av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt.
Det kan nämnas att hyresvärds och jordägares nuvarande retentionsrätt
föreslås bli utmönstrad samtidigt som deras förmånsrätt föreslås bli
omkonstruerad. Liksom f. n. skall det vid sidan av panträtt och retentionsrätt
i huvudsak finnas endast två slags fordringar som är förenade med
särskild förmånsrätt, nämligen fordran på grund av företagsinteckning och
utmätningsfordran.

Av de allmänna förmånsrätterna är f. n. den som tillkommer fordran på
lön eller pension den utan tvekan viktigaste. Den är emellertid inte tillräcklig
för att i alla lägen tillgodose samtliga lönekrav vid konkurs. Inom inrikesdepartementet
pågår därför f. n. arbete med att skapa en statlig lönegaranti
vid konkurs. Tillkomsten av en sådan garanti kan påverka bedömningen av
förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar. Först när arbetet med en
lönegaranti slutförts, kan fragan om garantins betydelse för förmånsrätten
tas upp. I förevarande sammanhang föreslås inte någon väsentlig ändring av
löneborgenärernas förmånsrätt.

I fråga om allmänna förmånsrätter i övrigt föreslås en utmönstring av
vissa nu befintliga. Av de allmänna förmånsrätter som skall få bestå bör
nämnas den som tillkommer fordran på skatt eller allmän avgift.

Som en följd av förslaget kommer gruppen av oprioriterade fordringar
att bli något större än f. n. De från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna
utan förmånsrätt torde emellertid även i fortsättningen komma att
bli leverantörsfordringar och liknande. Böter och viten skall liksom f. n. ha
minsta rätt. Även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild
rättsverkan av brott föreslås emellertid bli efterställda andra fordringar.

Förmånsrättslagen har nära samband med jordabalken och föreslås därför
träda i kraft samtidigt med jordabalken eller den 1 januari 1972.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen — endast
inledningen och vad föredragande departementschefen anfört i sin allmänna
motivering vid lagrådsremissen. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet
hänvisa till propositionen.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1) Förslag

till

F örmånsrättslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Vid utmätning eller konkurs har borgenärer inbördes rätt till betalning
enligt denna lag. Föreskrift om lika rätt till betalning innebär att varje borgenär
får betalt i förhållande till sin fordran.

I fråga om företräde till betalning vid införsel gäller särskilda bestämmelser.

2 §

Förmånsrätt till betalning är särskild eller allmän. Särskild förmånsrätt
gäller vid utmätning och konkurs samt avser viss egendom. Allmän förmånsrätt
gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gäldenärens
konkursbo.

Förmånsrätt omfattar även ränta i den mån ej annat är föreskrivet.

3 §

Förmånsrätt består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk
genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.

Särskilda förmånsrätter

4 §

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran
(retentionsrätt),

3. panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar
till luftfartyg.

Beställare av fartyg som lämnat fartygsbyggaren förskott i byggnadsämnen
eller pengar har förmånsrätt i byggnadsämnena och det som för
beställarens räkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats
och med denna förfarits enligt 3 § sjölagen (1891: 35 s. 1).

Redare vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 § sjölagen
har förmånsrätt i medredarens andel av fartyget enligt nämnda paragraf.

5 §

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet vari företagsinteckning
kan meddelas följer med

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

1. fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal
angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock
ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års
arrendeavgift,

2. företagsinteckning.

Särskild föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av företagsinteckning
äger motsvarande tillämpning i fråga om förmånsrätt enligt 1.

6 §

Förmånsrätt i fast egendom följer med

1. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

2. inteckning i egendomen.

7 §

Förmånsrätt i tomträtt följer med

1. fordran på avgäld i anledning av upplåtelsen som ej förfallit till betalning
tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen
gjordes,

2. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

3. inteckning i tomträtten.

8 §

Utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

9 §

Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas och, beträffande
4 §, styckenas följd samt efter den i 4 § första stycket och 5—7 §§
angivna numreringen.

Förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 eller 3 har dock företräde framför
förmånsrätt enligt 4 § första stycket 1 på grund av sjöpanträtt som avses
i 267 § 6 sjölagen (1891: 35 s. 1) och förmånsrätt enligt 4 § första stycket 3
bär företräde framför förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 på grund av
retentionsrätt.

Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt
på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes
eller senare.

Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom.
Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet
i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för
vissa fall särskilda bestämmelser.

Allmänna förmånsrätter

10 §

Allmän förmånsrätt följer med

borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut
att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt
begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen ( ),

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1921: 225) eller förordnad
boutredningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan
konkursansökningen gjordes eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode
mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen
och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

11 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan
lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning
tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller
ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran
som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan
väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom
sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader
från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller
semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller
förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående
två kvalifikationsåren.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension
vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år
innan konkursansökningen gjordes och nästfoljande sex månader. Förmånsrätten
gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående
arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser
som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller
jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt
inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt
denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om
gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

12 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till
arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.
Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig
pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande
fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan
eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension
som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit
ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 11 § andra stycket.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person utan att vara näringsidkare,
äger 11 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

13 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på skatt och allmän
avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrives.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

14 §

Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes
lika rätt.

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter

15 §

Fordran med allmän förmånsrätt uttages i första hand ur egendom som
ej är föremål för särskild förmånsrätt. Förslår ej denna egendom, uttages
fordringen ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, före fordringar
med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 § och
i övrigt efter sistnämnda fordringar.

16 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 § uttages, om det
behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 §
andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. Vad som uttages på detta sätt skall,
när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på
grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.

Brist som därefter kvarstår uttages vid exekutiv försäljning av gäldenärens
fasta egendom eller tomträtt med företräde framför inteckning eller
fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. Finns två eller flera fastigheter
eller tomträtter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behöver uttagas
om möjligt fördelas på fastigheterna eller tomträtterna i förhållande
till de köpeskillingar som erhållits för dem.

17 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 § uttages, om det behövs,
före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 § tredje
stycket, 5 eller 8 §. Härvid äger 16 § första stycket andra punkten motsvarande
tillämpning.

Fordringar utan förmånsrätt
18 §

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt
med de undantag som anges i 19 §.

Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egendomen
för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som fordran
utan förmånsrätt.

19 §

Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild
rättsverkan av brott går vid konkurs efter andra fordringar.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Genom lagen upphäves

17 kap. handelsbalken,

förordningen den 18 februari 1735 angående lånebankens öppnande till
att göra lån på fast egendom och järn,

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

förklaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och metaller
samt magistraternas vedergällning för vågattester,

förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till
låns erhållande i banken, bör iakttagas,

kungörelsen (1830: 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter i avseende
på järn- och vågeffekter, som i banken belånas,

lagen (1891: 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken.

2. Avgäld av enskild natur som avses i 17 kap. 6 § första stycket första
punkten handelsbalken skall ha förmånsrätt enligt 6 § 1 nya lagen. Vad som
sagts nu gäller även fordran vilken enligt annan äldre bestämmelse är förenad
med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första
punkten handelsbalken.

Förmånsrätt som anges i första stycket gäller ej belopp som förfallit till
betalning tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen
gjordes.

3. Genom nya lagen upphäves den förmånsrätt som enligt äldre författningar
särskilt tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för
premielån.

Brandförsäkringskontoret skall i stället åtnjuta rätt till betalning ur fast
egendom enligt 6 § 1 och ur tomträtt enligt 7 § 2 nya lagen för amortering
eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett år
innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes.

4. Inteckning för avkomst eller annan förmån, som upplåtits med stöd
av 54 § förordningen (1875:42 s. 12) angående inteckning i fast egendom,
medför förmånsrätt enligt 6 § 2 nya lagen för vad rättighetshavaren enligt
lag har rätt att utfå ur fast egendom och enligt 7 § 3 nya lagen för vad han
enligt lag bär rätt att utfå ur tomträtt.

5. Vad i nya lagen och punkt 4 sägs om förmånsrätt i tomträtt äger motsvarande
tillämpning beträffande vattenfallsrätt som upplåtits enligt lagen
(1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

6. Pensionsutfästelse som enligt övergångsbestämmelserna till lagen
(1967:532) om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad med förmånsrätt
enligt 11 § tredje stycket i nämnda kapitel skall i samma omfattning ha
förmånsrätt närmast före fordringar som har förmånsrätt enligt 13 § nya
lagen.

7. När annan nyttjanderätt än tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits före
den nya lagens ikraftträdande, skall fordran mot nyttj anderättshavaren på
grund av rättsförhållandet vara förenad med särskild förmånsrätt näst före
förmånsrätt enligt 5 § nya lagen, i den mån förmånsrätt skolat äga rum
enligt 5 § första stycket eller 6 § första stycket tredje och fjärde punkterna
i 17 kap. handelsbalken. Förmånsrätten får ej göras gällande samtidigt som
förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 nya lagen på grund av samma rättsförhållande.

Den förmånsrätt på grund av retentionsrätt som anges i 4 § första stycket
2 nya lagen gäller ej i fråga om jordägares eller hyresvärds rätt att
kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos arrendator eller hyresgäst
enligt övergångsbestämmelserna till nya jordabalken.

8. Om utmätning skett före den nya lagens ikraftträdande eller gäldenär
försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt,
gäller äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen,
i den mån förmånsrätt fortfarande skall äga rum enligt nya
lagen eller enligt vad som sagts här ovan.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 67 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Bestämmelserna i 65 och 66 §§
hindra ej att pant utmätes för pantfordringen
eller att egendom, som
borgenären av annan anledning äger
hålla inne till säkerhet för sin fordran,
utmätes för denna. Vad som nu
sagts gäller dock icke i fråga om
egendom som hyresvärd eller jordägare
har rätt att kvarhålla till säkerhet
för fordran hos hyresgäst eller
arrendator.

Anvisar gäldenären------

Om egendom — —-------

(Föreslagen lydelse)

§-x

- familjs behov,
egendomens ställe.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

67 § i sin äldre lydelse gäller fortfarande, när hyresvärd eller jordägare har
rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator
enligt lagen ( ) om införande av nya jordabalken.

5) Förslag
till
Lag

om ändring i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall

Härigenom förordnas, att 10 § 11 mom. förordningen (1877:31 s. 51) om
nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall upphör
att gälla vid utgången av år 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 623.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Rätt att kvarhålla egendom som inträtt före lagens ikraftträdande består
utan hinder av lagen ( ) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Andra stycket sistnämnda lag gäller även egendom som kvarhållits enligt
äldre bestämmelser.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 3, 17, 269 och 276 §§ sjölagen (1891:35 s. 1)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3 :

Har den, för vars räkning fartyg
bygges, för byggnadens verkställande
givit eller utfäst sig att giva
varvsägaren eller byggmästaren förskott
av penningar eller byggnadsämnen,
äge han, när avhandling därom
upprättats, att låta den intagas,
om byggnaden verkställes i stad
med rådhusrätt, i rådhusrättens protokoll
och eljest i protokollet hos
närmaste rådhusrätt; och njute sedan
förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken
sägs.

Till bestridande av de utgifter,
som av rederirörelsen påkallas, åligge
en var redare att i mån av behov
bidraga i förhållande till sin andel i
fartyget. Försummar redare att vid
anfordran erlägga beslutat bidrag
och varder detta av huvudredaren
eller annan redare förskjutet, vare
den försumlige skyldig att å förskjutna
beloppet erlägga ränta efter
åtta procent om året, tills betalning
sker, ävensom ersätta kostnaden för
den försäkring, som förskottsgivaren
må hava tagit till sin säkerhet.
Borgenären njute för sin fordran
panträtt i den försumliges andel i

1 Senaste lydelse 1964: 658.

(Föreslagen lydelse)

Har den, för vars räkning fartyg
bygges, för byggnadens verkställande
givit eller utfäst sig att giva
varvsägaren eller byggmästaren förskott
av penningar eller byggnadsämnen,
äge han, när avhandling
därom upprättats, att låta den intagas,
om byggnaden verkställes i stad
med rådhusrätt, i rådhusrättens
protokoll och eljest i protokollet hos
närmaste rådhusrätt. Han njuter sedan
förmånsrätt enligt 4 § andra
stycket förmånsrättslagen ( ).

§•

Till bestridande av de utgifter,
som av rederirörelsen påkallas, åligge
en var redare att i mån av behov
bidraga i förhållande till sin andel
i fartyget. Försummar redare att
vid anfordran erlägga beslutat bidrag
och varder detta av huvudredaren
eller annan redare förskjutet,
vare den försumlige skyldig att å
förskjutna beloppet erlägga ränta
efter åtta procent om året, tills betalning
sker, ävensom ersätta kostnaden
för den försäkring, som förskottsgivaren
må hava tagit till sin
säkerhet. Borgenären njute för sin
fordran panträtt i den försumliges

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

(Nuvarande lydelse)

fartyget och förmånsrätt till betalning
efter vad i 17 kap. handelsbalken
sägs; äge ock, i avräkning å sin
fordran, i den försumliges ställe uppbära
den utdelning, som på dennes
andel belöper.

Den här----------

(Föreslagen lydelse)

andel i fartyget och förmånsrätt till
betalning enligt 4 § tredje stycket
förmånsrättslagen ( ). Han

äger dessutom, i avräkning å sin
fordran, i den försumliges ställe uppbära
den utdelning, som på dennes
andel belöper,
fordringen uppkom.

269 §.

Borgenär, som för sin fordran har
sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute
betalning ur panten framför de
borgenärer, som omförmälas i 17
kap. handelsbalken, för den i 267 §
6 nämnda fordran dock först efter
de fordringar, som avses i 17 kap.
3 § första och andra styckena nämnda
balk.

Hava i-------—----

Fordringar, som — —-----

Borgenär, som för sin fordran bar
sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute
betalning ur panten med förmånsrätt
enligt 4 § första stycket 1
förmånsrättslagen ( ).

den äldre.

— sista resan.

276

Sjöpanträtt i — —------

Här upptagna fordringar skola
njuta betalning ur det inlastade godset
framför de borgenärer, som omförmälas
i 17 kap. handelsbalken,
och sig emellan i den nummerordning,
i vilken de ovan äro nämnda.
Fordringar, som äro upptagna under
samma nummer, skola sig emellan
njuta lika rätt, var i förhållande till
fordringens belopp; dock vad angår
de under 1 och 2 nämnda fordringar
endast såvida de härröra av samma
händelse, eljest skall den yngre äga
företräde till betalning framför den
äldre.

under resan.

Här upptagna fordringar skola
njuta betalning ur det inlastade godset
med förmånsrätt enligt 4 § första
stycket 1 förmånsrättslagen ( )

och sig emellan i den nummerordning,
i vilken de ovan äro nämnda.
Fordringar, som äro upptagna under
samma nummer, skola sig emellan
njuta lika rätt, var i förhållande till
fordringens belopp; dock vad angår
de under 1 och 2 nämnda fordringar
endast såvida de härröra av samma
händelse, eljest skall den yngre äga
företräde till betalning framför den
äldre.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller
äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

1 Senaste lydelse 1928: 161.

2 Senaste lydelse 1967: 48.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

7) Förslag
till

Lag

om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas, att 11 kap. 3 § luftfartslagen (1957: 297) skall ha
nedan angivna lydelse.

(■Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Borgenär, som har fordran å bärgarlön
eller å ersättning för kostnader
som avses i 2 §, njute i fartyget
eller godset luftpanträtt med
förmånsrätt framför de i 17 kap.
handelsbalken omförmälda borgenärerna,
såframt bärgarlönen eller ersättningen
hänför sig till åtgärder
vilka slutförts här i riket.

1 första----------

Utan borgenärens--------

Borgenär, som har fordran å bärgarlön
eller å ersättning för kostnader
som avses i 2 §, njute i fartyget
eller godset luftpanträtt med förmånsrätt
enligt i § första stycket 1
förmånsrättslagen ( ), såframt

bärgarlönen eller ersättningen hänför
sig till åtgärder vilka slutförts
här i riket.

— framför äldre,
i besittning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre
bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen. 8

8) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg dels

att 29 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 16 och 17 §§, av nedan angivna
lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.i

Panträtt på grund av inteckning i
fartyg omfattar ej ränta för längre
tid än tre år före den dag utmätning
sker eller konkursansökan göres.

17 §.2

Inteckning medför företräde i förhållande
till annan inteckning efter
den tidsföljd i vilken inteckningarna
sökas. Inteckningar som sökas på
samma inskrivningsdag medföra lika
rätt.

29 §.<

Då utmätning skett av fartyg som
blivit i fartygsregistret infört, eller
jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet
med 85 § utsökningslagen bevis härom
inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag göras
anteckning om förhållandet i inteckningsboken.
Visas att utmätningen
upphävts eller att frågan om
fartygets försäljning eljest förfallit,
varde ock sådant i boken antecknat.

Har vid —-------—---

Har domstol ---------

Då utmätning skett av fartyg
som blivit i fartygsregistret infört,
eller jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan bevis
härom inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet i
inteckningsboken. Visas att utmätningen
upphävts eller att frågan om
fartygets försäljning eljest förfallit,
varde ock sådant i boken antecknat.

laga kraft.

--i inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre
bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen. 9

9) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt
till luftfartyg,

dels att 41 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 19 a och 19 b §§, av nedan
angivna lydelse.

1 Förutvarande 16 § upphävd genom 1934: 254.

2 Förutvarande 17 § upphävd genom 1934: 254.

3 Senaste lydelse 1948: 464.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Då utmätning skett av luftfartyg
eller lott däri eller till sådant fartyg
hörande, intecknade reservdelar, eller
då jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att luftfartyg eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet
med 85 § utsökningslagen bevis
härom inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet
i inskrivningsboken. Visas att
utmätningen upphävts eller att frågan
om egendomens försäljning eljest
förfallit, varde ock det i boken
antecknat.

Har egendom--------

Har domstol---- -— -----

19 a §.

Panträtt på grund av inteckning i
luftfartyg eller reservdelar gäller ej
ränta för längre tid än tre år före
den dag utmätning sker eller konkursansökan
göres.

19 b §.

Inteckning medför företräde i förhållande
till annan inteckning efter
den tidsföljd i vilken inteckningarna
sökas. Inteckningar som sökas på
samma inskrivningsdag medföra lika
rätt.

§•

Då utmätning skett av luftfartyg
eller lott däri eller till sådant fartyg
hörande, intecknade reservdelar, eller
då jämlikt 71 § konkurslagen äskats
att luftfartyg eller intecknade
reservdelar till sådant fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan bevis
härom inkommit till inskrivningsdomaren,
å nästa inskrivningsdag
göras anteckning om förhållandet i
inskrivningsboken. Visas att utmätningen
upphävts eller att frågan om
egendomens försäljning eljest förfallit,
varde ock det i boken antecknat.

fördelningslängden inkommer.
• i inskrivningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i
konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre
bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

10) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1966:454) om företagsinteckning
skall ha nedan angivna lydelse.

(■Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Den som------------konkursansökningen gjordes.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom,
om utmätningen skett före den
dag då inteckningen sökes eller samma
dag.

Inteckningsliavarens rätt------ — okända borgenärer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande, gäller 13 § i sin äldre lydelse
beträffande utmätningen.

Motionsyrkandena

I motionerna 1: 1275 av herr Annerås m. fl. och II: U86 av herr Hovhammar
m. fl. hemställes ”att riksdagen med ändring av proposition nr 142 måtte
besluta att fordran på skatt eller allmän avgift jämställes med de oprioriterade
fordringarna, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderliga författningsändringar”.

I motionerna 1: 1276 av herr Lindblad m. fl. och II: 1588 av herr Westberg
i Ljusdal m. fl. hemställes ”att riksdagen måtte uttala att förmånsrätt vid
konkurs skall gälla även revisor”.

I motionen II: 1587 av herrar Magnusson i Borås och Krönmark hemställes
”att riksdagen måtte besluta att i förslaget till förmånsrättslag 11 § tredje
stycket skall utgå”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopar till stöd för sina yrkanden får
utskottet — i den mån redogörelse därför inte lämnas i utskottets yttrande
— hänvisa till motionerna 1: 1275,1:1276 och II: 1487.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Inledning

I sitt arbete på en revision av utsöknings- och konkursrätten har lagberedningen
i ett delbetänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5)* 1 lagt fram
förslag till ny lagstiftning om ordningen för betalning av fordringar vid
utmätning eller konkurs.

Yttranden över betänkandet har avgivits av hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, riksförsäkringsverket (RFV), exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON), kammarkollegiet, bankinspektionen,
kontrollstyrelsen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), domänverket, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Västernorrlands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, sjölagskommittén,
förmynderskapsutredningen, uppbördsutredningen, riksbanksfullmäktige,
Folksam, Föreningen auktoriserade revisorer, Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution (landshypoteksombudsmansföreningen),
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
(domarföreningen), Föreningen Sveriges kronofogdar, Hyresgästernas
riksförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Stockholms
stads brandförsäkringskontor, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunförbundet,
Svenska personalpensionskassan (SPP), Svenska revisorsamfundet, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranger, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges speditörförbund, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO).

Kommerskollegium har bifogat yttranden av en del handelskammare.
Flertalet länsstyrelser har också bifogat yttranden. Dessa är avgivna av

i Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, samt ledamöterna
hovrättsrådet Bengt Rydin och hovrättsassessorn Henry Montgomery. Lagberedningen
har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått riksombudsmannen
Jens Adolfsson, sekreteraren i Landorganisationen Bert Ahlgren, andre vice talmannen i
riksdagens andra kammare Leif Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare Robert
Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen

i Tjänstemännens centralorganisation Stig Gustafsson, advokaten Gunnar Lindh och ledamoten
av riksdagens första kammare Lisa Mattson. I arbetet har vidare deltagit följande
särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen bankdirektören Erik Burling, hypoteksdirektören
Bengt Gunnhagen, professorn Henrik Hessler, advokaten Sten Lindskog, justitierådet Lars
Welamson, direktören Sven Avall och advokaten Anders Öhman.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

kronofogdemyndigheter och handelskammare samt -— i ett fall — av en
hypoteksförening.

Sveriges allmänna hypoteksbank har uttalat att banken helt ansluter sig
till vad landshypoteksombudsmansföreningen anfört.

Kooperativa förbundet och Sveriges Investeringsbank AB har avstått från
att yttra sig.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till förmånsrättslag, m. m.

De föreslagna bestämmelserna om förmånsrätt har nära samband med
den blivande nya jordabalken men även med de nya regler om exekution
i fast egendom som jag anmält förut idag. Avsikten är också att förmånsrättsbestämmelserna
skall träda i kraft samtidigt med jordabalken och
exekutionsreglerna.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, bl. a. följande (avsnitt 3 i propositionen).

3.1. Allmänna synpunkter

I 17 kap. HB finns bestämmelser om den ordning i vilken skulder skall betalas
vid konkurs. Bestämmelserna gäller i princip även när borgenärer konkurrerar
om betalning vid utmätning. En del av bestämmelserna går tillbaka
ända till 1734 års lag medan andra har kommit till betydligt senare. Trots de
ändringar som har skett gör bestämmelserna allmänt sett ett synnerligen ålderdomligt
intryck. Sedan länge har reglerna varit i behov av en genomgripande
översyn.

En del fordringar har förmånsrätt till betalning i viss inbördes ordning.
Flera av dessa förmånsberättigade fordringar belastar endast bestämd egendom
(särskilda förmånsrätter). Som exempel kan nämnas fordringar som är
förenade med panträtt eller retentionsrätt, dvs. rätt att hålla kvar egendom
till säkerhet för fordran. Andra fordringar har i princip förmånsrätt till betalning
ur all gäldenärens egendom (allmänna förmånsrätter). De mest uppmärksammade
fordringarna av denna typ utgörs av lönefordringar, som har
en mycket framskjuten rätt till betalning, och skattefordringar, som utgår
med sämsta förmånsrätt, dvs. närmast före de oprioriterade fordringarna.
Lönefordringarnas förmånsrättsställning — det s. k. löneprivilegiet -— leder
till att sådana fordringar ibland måste tas ur fast egendom och att de därvid
går före inteckningsfordringar. De allmänna förmånsrätterna kan inte göras
gällande vid utmätning.

Flertalet fordringar är utan förmånsrätt. Innehavare av sådana fordringar
får rätt att lyfta betalning först sedan förmånsberättigade fordringar har bli -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

vit till fullo infriade. Levarantörs- och skadeståndsfordringar är i allmänhet
utan förmånsrätt. Även fordringar som avser framtida pension hör med visst
undantag hit. Böter och viten har minsta rätt.

1 sitt arbete med reformering av exekutionsrätten har lagberedningen nu
kommit fram till bestämmelserna om betalningsordningen vid utmätning
och konkurs. I ett avgivet betänkande har beredningen lagt fram förslag till
nya bestämmelser i ämnet. Beredningen har under arbetets gång överlagt
med kommitterade från de andra nordiska länderna. Det har därvid visat sig
omöjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning på grund av att utgångspunkterna
i länderna är så olika. I viktiga hänseenden har emellertid enighet
nåtts.

En ledande princip i reformarbetet har varit, att borgenärer skall behandlas
lika, om inte verkligt bärande skäl finns för att ge någon företräde. Detta
har lett till att flera av de nuvarande förmånsrätterna har utmönstrats och
att i huvudsak inte några nya har tagits upp.

Beredningens förslag utgår från den grundläggande skillnaden mellan särskilda
och allmänna förmånsrätter. Såvitt avser de förra innebär förslaget
bl. a. vissa ändringar i den förmånsrätt som f. n. tillkommer hyresvärd och
jordägare mot hyresgäst resp. arrendator. Samtidigt föreslås att hyresvärds
och jordägares retentionsrätt skall utgå. I övrigt kan nämnas att en del föråldrade
särskilda förmånsrätter enligt förslaget får leva kvar endast övergångsvis.
Beträffande de allmänna förmånsrätterna gäller bl. a. att innebörden
av de här aktuella lönefordringarna har preciserats bättre än f. n. samt
att förmånsrätten för skatter och en del andra fordringar föreslås avskaffad.
Beredningen har ägnat stort intresse åt frågan om förhållandet mellan lönefordringar
och panträtt i fast egendom. Beredningens överväganden har lett
till alternativa förslag som har det gemensamt att panträttshavarnas ställning
föreslås förbättrad på löneborgenärernas bekostnad.

Beredningens förslag har remissbehandlats. De har därvid fått ett i huvudsak
välvilligt mottagande och ansetts väl ägnade att upphöjas till lag. På
många håll har man understrukit behovet av nya bestämmelser om förmånsrätt.
Man godtar i princip tanken att begränsa antalet förmånsberättigade
fordringar.

Kritik har emellertid framkommit i olika hänseenden. Den utformning beredningen
givit löneprivilegiet har sålunda framkallat kritik, särskilt från
löntagarorganisationerna. Samma remissinstanser men också många andra
har skarpt kritiserat förslaget att begränsa det företräde som löneborgenärerna
nu har framför innehavare av fastighetsinteckningar. I den delen har
däremot sådana remissinstanser som företräder fastighetskreditgivarna hälsat
förslaget med tillfredsställelse. Förslaget att slopa skatteprivilegiet har
avstyrkts av en hel del remissinstanser men tillstyrkts av många andra. Även
i övrigt har förslaget på olika punkter mött kritik.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr SO

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

För egen del vill jag understryka det angelägna i att bestämmelserna om
betalningsordningen vid utmätning och konkurs reformeras. De nuvarande
bestämmelserna i ämnet finns i ett kapitel i HB, en av de få balkar i 1734
års lag som i vissa delar alltjämt kvarstår i sin ursprungliga form. Inte minst
detta förhållande vittnar om att bestämmelserna behöver moderniseras (angående
placeringen av de nya bestämmelserna, se under 4.1).

Det är beklagligt men samtidigt förståeligt att det arbete beredningen har
bedrivit i samverkan med företrädare för övriga nordiska länder inte har lett
till förslag om gemensam nordisk lagstiftning. Man måste emellertid beakta
att det här är fråga om en lagstiftning av exekutionsrättslig karaktär som i
betydande utsträckning bygger på civilrättsliga institut, t. ex. panträtt och
retentionsrätt. Endast under förutsättning av någorlunda uniformitet på de
civilrättsområden som här är aktuella, kan bestämmelserna om förmånsrätt
utformas enhetligt för de nordiska länderna. Denna förutsättning föreligger
emellertid inte (jfr bet. s. 40). Till detta kommer att i den svenska förmånsrättsordningen
bör behandlas även den förmånsrättsställning som följer med
panträtt och retentionsrätt. I annat fall blir det svårt att överskådligt reglera
t. ex. det företräde som löneborgenärer bör ha framför panthavare i fast
egendom. I Danmark och Norge däremot är sistnämnda borgenärer liksom
övriga panthavare i princip skyddade vid konkurrens med löneborgenärer.
De behandlas som separatister, dvs. den egendom som omfattas av rättigheten
skall avskiljas från boet innan utdelning sker. De har med andra ord
därigenom i huvudsak samma ställning som ägare (jfr 17 kap. 2 § första st.
HB).

På grund av väsentliga olikheter av detta slag är det alltså, åtminstone
f. n., inte möjligt att åstadkomma en gemensam nordisk lagstiftning.

I likhet med remissinstanserna godtar jag utgångspunkten för beredningens
förslag att alla borgenärer i princip skall behandlas lika. Fordringar bör
sålunda ges förmånsrätt till betalning endast om verkligt starka skäl finns
härför. Jag övergår nu till att utifrån denna principiella syn mera allmänt
diskutera vilka fordringar som bör vara utrustade med förmånsrätt.

Av nuvarande särskilda förmånsrätter utgörs flertalet, som jag redan har
nämnt, av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt. Som exempel
kan jag nämna sjö- eller luftpanträtter (17 kap. 2 § andra st. HB), handpanträtter,
inteckningar i fartyg eller luftfartyg jämte reservdelar till luftfartyg
och hantverkares rätt till ej avhämtat gods (17 kap. 3 § HB) samt inteckningar
i fast egendom (17 kap. 9 § 1 och 2 mom. HB). En särskild ställning
intas av fordran på hyra eller arrendeavgift. Förmånsrätten för sådan fordran
följer inte med hyresvärds eller jordägares retentionsrätt utan är självständig
(17 kap. 5 och 6 § § HB).

Panträtt och retentionsrätt utgör säkerhetsrätter. De är såsom sådana konstruerade
så, att rättighetsinnehavaren i största möjliga utsträckning skyddas.
I detta skydd utgör förmånsrätten ett väsentligt inslag. Det kan inte

. Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

komma i fråga att i förevarande sammanhang ta ifrån fordringar med panträtt
eller retentionsrätt deras förmånsrätt. Huruvida den särskilda förmånsrätt
som f. n. tillkommer hyresvärds eller jordägares fordran alltjämt är
motiverad har i lagstiftningsärendet varit föremål för delade meningar. Jag
anser i likhet med beredningen tillräckligt starka skäl tala för att förmånsrätten
behålls men att den därvid bör konstrueras om (se 3.3).

En remissinstans har uttalat önskemål om ny lagstiftning angående panträtt
i lös egendom. En annan påpekar att det är oklart huruvida retentionsrätt
föreligger i fråga om byggnadsritningar, sakkunnigutlåtanden, rättegångshandlingar
o. d. och vill att oklarheten skall undanröjas. Dessutom kan
nämnas att Sveriges hantverks- och industriorganisation i en till Kungl. Maj :t
den 23 april 1970 inkommen skrivelse hemställt om lagstiftning som skyddar
underentreprenörer vid konkurser inom byggnadsbranschen (jfr bet. s. 40).
Önskemålen bör inte lämpligen tas upp i detta sammanhang. I endast mycket
begränsad utsträckning har i detta ärende tagits upp reformer i frågor utanför
förmånsrättslagen. Yad som i det hänseendet föreslås är egentligen endast
att hyresvärds och jordägares retentionsrätt slopas (3.3) samt att vissa reallaster
och andra belastningar på fast egendom såsom föråldrade mönstras
ut (se specialmotiveringen till 6 § förmånsrättslagen under 4.1). Dessutom
föreslås i en särskild lag retentionsrätt för fordran hos hotellgäst såsom ersättning
för en numera föråldrad bestämmelse i samma ämne (se 4.3).

Vid sidan av fordringar med panträtt eller retentionsrätt är det f. n. i huvudsak
två slags fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt, nämligen
fordran på grund av företagsinteckning (17 kap. 7 § andra st. HB) och
utmätningsfordran (17 kap. 8 § och 9 § 3 mom. HB). Dessa fordringar står
panträtten nära (se beträffande utmätningsfordran bet. s. 43 och 131). Av
samma skäl som i fråga om panträttsfordran bör därför företagsintecknings-
och utmätningsfordran få behålla sin förmånsrätt. Detta överensstämmer
med beredningens förslag.

Beträffande därefter de allmänna förmånsrätterna är den förmånsrätt som
tillkommer fordran på lön eller pension m. m. den utan tvivel viktigaste (17
kap. 4 § och 6 a § HB). Löneprivilegiet uppbärs av starka sociala skäl. Tyvärr
är det emellertid långt ifrån tillräckligt med förmånsrätt för att i alla lägen
tillgodose samtliga lönekrav. Det händer sålunda allt emellanåt att löneborgenärer
helt eller delvis blir utan betalning när företag går i konkurs. Dessutom
tvingas löneborgenärerna, även om deras anspråk blir tillgodosedda,
ofta vänta mycket länge på betalningen. Detta förhållande har givit anledning
att överväga särskilda åtgärder.

Inom inrikesdepartementet har sålunda utarbetats en promemoria om
löneskydd vid konkurs (In Stencil 1970: 3). I promemorian föreslås att staten
från och med den 1 januari 1971 skall garantera lönefordringarna. Lönegarantin
skall gälla sådana löne- och pensionsfordringar som i konkurs utgår
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Betalning enligt garantin skall

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

för varje arbetstagare utgå med maximalt två gånger basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring. Härigenom kommer knappast några socialt välmotiverade
anspråk på löneskydd att falla utanför lönegarantin. Garantibelopp
skall betalas ut så snart som möjligt efter konkursbeslutet. Lönegarantisystemet
skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Avgifterna skall beräknas
på samma underlag som den allmänna arbetsgivaravgiften och tas ut
samtidigt med denna avgift.

Promemorian om löneskydd vid konkurs skall nu remissbehandlas. I avvaktan
på resultatet av remissbehandlingen och inrikesdepartementets fortsatta
överväganden i ämnet, är det för tidigt att uttala sig om hur lönegarantin
kommer att slutgiltigt utformas i alla enskildheter.

Tillkomsten av en statlig lönegaranti vid konkurs kan komma att i viss
mån påverka bedömningen av förmånsrätten för löne- eller pensionsfordringar.
Innan den statliga lönegarantin har givits sin definitiva utformning,
synes det därför mindre lämpligt att ta slutlig ställning till löneprivilegiets
omfattning. I och för sig finns således skäl att dröja något med att ta upp
frågan om förmånsrättsordningen. Detta ärende har emellertid sådant samband
med annan pågående lagstiftning att jag har bedömt det som uteslutet
att skjuta på frågan ytterligare. Förslagen till fastighetsbildningslag (prop.
1969: 128) och till ny jordabalk (prop. 1970: 20), som behandlas av 1970 års
riksdag, förutsätter nämligen att betydande ändringar görs i förmånsrättsordningen.
Det förslag till nya regler om exekution i fast egendom som inom
kort kommer att föreläggas riksdagen har också ett mycket nära samband
med förmånsrättsordningen. Förslaget med nya bestämmelser om förmånsrättsordningen
bör behandlas i så nära samband som möjligt med de nämnda
förslagen.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att nu föreslå någon ändring
av löneprivilegiets omfattning eller av löneborgenärernas förmånsrätt
i förhållande till inteckningsborgenärernas.

Allmän förmånsrätt följer nu även med vissa fordringar av mera speciellt
slag. Hit hör bl. a. begravnings- och bouppteckningskostnad i dödsbos konkurs
samt fordran på arvode och kostnadsersättning till förordnad boutredningsman
m. fl. (17 kap. 4 § HB). Även ersättningskrav mot försumliga förmyndare
och gode män (17 kap. 10 § HB) liksom vissa redovisningsfordringar
är utrustade med allmän förmånsrätt (17 kap. 11 § HB). Beredningen
har i sitt förslag behållit de förstnämnda förmånsrätterna med vissa justeringar
men slopat de sistnämnda. Från remisshåll har beredningens ställningstagande
i huvudsak godtagits. Inte heller jag finner anledning till några
principiella invändningar utan anser att beredningens förslag kan godtas.
Beredningen har vidare till diskussion tagit upp frågan om att utrusta underhållsbidrag,
revisorsarvoden och speditionsutlägg med förmånsrätt men har
efter vissa överväganden avvisat tanken härpå. Trots att beredningens avvi -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

sande inställning vid remissbehandlingen har mött viss kritik, ansluter jag
mig för min del till beredningens bedömning (3.5).

En omstridd allmän förmånsrätt är slutligen den som tillkommer fordran
på skatt eller allmän avgift (17 kap. 12 § HB). I en del konkurser uppgår förmånsberättigade
skattefordringar till betydande belopp. Beredningens förslag
att skatteprivilegiet skall avskaffas har, som jag redan har nämnt, fått ett
blandat mottagande vid remissbehandlingen. För egen del har jag kommit till
uppfattningen, att övervägande skäl talar för att skatteprivilegiet behålls (se
härom närmare under 3.4).

Som en följd av förslaget kommer gruppen oprioriterade fordringar att bli
något större än f. n. De fordringar vilkas nuvarande förmånsrätt slopas kommer
sålunda att föras hit. Bland de oprioriterade ingår också de fordringar
för vilka förmånsrätt efter särskilda överväganden har avvisats i detta
ärende, alltså underhållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg. De
från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna utan förmånsrätt torde
emellertid även i fortsättningen komma att bli leverantörsfordringar och
liknande.

Även skadeståndsfordringar utgår utan förmånsrätt. I den mån skadeståndsanspråken
är från social synpunkt angelägna gäller emellertid — liksom
beträffande flera andra socialt beaktansvärda men oprioriterade fordringar
—- att de i första hand bör tillgodoses på annat sätt än genom utdelning
i konkurs. Jag kan nämna att många skadeståndsfordringar tillgodoses
på försäkringsmässig väg och att en del privilegieras vid löneutmätning (jfr
prop. 1968: 130 s. 93 f och 106).

Förutom böter och viten bör i överensstämmelse med beredningens förslag
även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av
brott ha minsta rätt.

3.2. Lön och pension

Fordringar på lön och pension utgår som nämnts f. n. i betydande utsträckning
med förmånsrätt. I fråga om lön gör lagen skillnad mellan olika
arbetstagare. ”Betjänter och tjänstehjon” har förmånsrätt för lön för hela
sista året. Denna regel anses numera i första rummet gälla tjänstemän. ”Annan
arbetare” har förmånsrätt för lön (”dagspenning eller avlöning”) som
inte har stått inne längre än sex månader efter förfallodagen.

Beträffande pension avser förmånsrätten förfallna fordringar som tillkommer
pensionstagare på grund av egen eller anhörigs arbetsanställning. Förmånsrätten
gäller emellertid inte förfallna pensionsfordringar för längre tid
än sammanlagt ett år. Arbetstagare som är född 1907 eller tidigare eller dennes
efterlevande har dessutom förmånsrätt för fordringar på framtida pension
med viss beloppsmaximering.

Förmånsrätten för lön och pension är allmän, dvs. gäller i princip all gäldenärens
egendom och kan därför åberopas endast i konkurs och således

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

inte vid utmätning. Bestämmelserna är i övrigt något olika för fordringar på
lön och förfallen pension, å ena, och för fordringar på framtida pension,
å andra sidan. Beträffande de förra gäller att de får tillgodoses ur egendom
som belastas av särskilda men lägre förmånsrätter först sedan det visat sig
att de inte på annat sätt kan bli betalda. Fast egendom får emellertid inte
tillgripas så länge lös egendom är att tillgå. När betalning sker ur fast egendom
kan inteckningsfordringar helt eller delvis komma att trängas undan. I
detta hänseende är skillnaden i förhållande till fordringar på framtida pension
stor. Sådana fordringar får beträffande fast egendom alltid träda tillbaka
vid konkurrens med inteckningsfordringar.

Lagberedningen föreslår att den nuvarande kategoriindelningen mellan
olika arbetstagare slopas. Enligt förslaget får alla arbetstagare förmånsrätt för
lön, som har förfallit till betalning högst sex månader före konkursansökningen,
och för lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Om löneanspråket
är tvistigt och arbetsgivaren av den anledningen har innehållit
betalningen, skall en utsträckt frist gälla. I fråga om pension föreslås förmånsrätt
för förfallna fordringar som tillkommer arbetstagare eller dennes
efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och nästföljande
sex månader. Beträffande fordringar på framtida pension föreslås att
den nuvarande regleringen behålls oförändrad.

Förmånsrätten för lön och pension är allmän även enligt beredningens
förslag. Beträffande förhållandet till särskilda förmånsrätter bygger förslaget
i huvudsak på gällande rätt med ett väsentligt undantag. Detta avser förhållandet
mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar. Beredningen
framlägger i den frågan alternativa förslag som båda syftar till att begränsa
de dolda risker för fastighetskrediten som är förenade med nuvarande ordning.
Förslagen innebär samtidigt inskränkningar i löneprivilegiets företrädesställning.

Beredningens förslag angående löneprivilegiets omfattning har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av många remissinstanser. I en hel del remissyttranden
har emellertid framkommit kritiska synpunkter. Sålunda anser LO
och övriga i ärendet hörda löntagarorganisationer att den tid före konkursen
inom vilken lönefordringar skall ha förfallit för att vara förmånsberättigade
bör förlängas till ett år. Andra remissinstanser, t. ex. hovrätten över
Skåne och Blekinge samt advokatsamfundet, är av motsatt uppfattning och
anser att tiden bör förkortas till tre månader.

Den föreslagna reformen i fråga om förhållandet mellan löneprivilegiet
och fastighetsinteckningar har på de flesta håll mötts av tvekan eller skarp
kritik. Många remissinstanser — hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium,
bostadsstyrelsen m. fl. —- anser inte att utredningsmaterialet
är tillräckligt för ett ställningstagande. Konflikten mellan lönefordringar och
inteckningsfordringar kan enligt dessa remissinstansers mening inte lösas
inom förmånsrättsordningens ram. En hel del remissinstanser uttalar sig

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

mera bestämt för den nuvarande ordningen med lönefordringarnas oinskränkta
företrädesställning. Hit hör bl. a. hovrätten för Västra Sverige,
Folksam, SPP och löntagarorganisationerna. Slutligen finns det en grupp
remissinstanser som godtar reformen men har vissa kritiska synpunkter på
de alternativa förslagens utformning. Till denna grupp hör bankinspektionen,
arbetsgivareföreningen, industriförbundet, bankföreningen, advokatsamfundet,
grossistförbundet m. fl. remissinstanser.

För egen del vill jag först erinra om det pågående arbetet som syftar till att
stärka arbetstagarnas löneskydd vid konkurs. Jag har tidigare nämnt att jag
inte kan avvakta resultatet av det arbetet samt att jag inte är beredd att nu
föreslå någon ändring av löneprivilegiets omfattning eller av löneborgenärernas
förmånsrätt i förhållande till inteclcningsborgenärernås (se 3.1).

Beträffande den närmare utformningen av förmånsrätten för löne- och
pensionsfordringar biträder jag självfallet lagberedningens uppfattning att
den nuvarande kategoriindelningen mellan olika löntagare är föråldrad och
bör slopas. Jag har inte något att invända mot förslaget att som en gemensam
beteckning för löntagarna i fortsättningen använda begreppet arbetstagare.
Jag utgår liksom beredningen från att begreppet här kommer att tilläggas
samma civilrättsliga innebörd som det har i andra sammanhang (jfr bet. s.
149 och prop. 1970: 94 s. 36 och 39).

Meningarna är delade beträffande frågan hur gamla lönefordringar som
skall få utgå med förmånsrätt. Beredningens förslag om att de måste ha förfallit
inom sex månader före konkursansökningen kan sålunda sägas utgöra
en kompromiss mellan olika, mot varandra stridande synpunkter. Förslaget
leder till försämrad förmånsrätt för sådana arbetstagare för vilka f. n. gäller
en tidsfrist av ett år.

Till förmån för en kort tidsfrist, dvs. för att endast ganska sent förfallna
lönefordringar skall omfattas av förmånsrätten, talar intresset av att begränsa
den form av kreditgivning som består i att en utomstående betalar de
anställdas löner och därigenom övertar deras krav mot arbetsgivaren. Det
har anförts att en sådan kreditgivning ofta är osund därför att den bidrar till
att onödigt länge hålla i gång företag som saknar förutsättningar att fortleva.

Som skäl för en relativt snäv tidsfrist åberopas också att denna som regel
skulle vara tillräcklig för att det stora flertalet lönekrav skulle omfattas av
förmånsrätten. Arbetstagarnas lön står sålunda i allmänhet inte inne hos arbetsgivaren
så länge. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbetstagarna
ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd.
Advokatsamfundet, vars medlemmar regelmässigt torde anlitas som konkursförvaltare,
har i sitt remissyttrande lämnat vissa uppgifter som i sammanhanget
är av intresse. Enligt samfundet bevakas gamla lönefordringar i
allmänhet av någon som har övertagit de anställdas lönefordringar och
därmed förmånsrätten. Den större delen av löntagarnas egna bevakningar
avser lön under uppsägningstid. Andra stora bevakningsposter är semester -

24 Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

ersättning och, i vissa branscher, upparbetade löneanspråk av typen ackorasöverskott.

Även om det skulle vara så att en tidsfrist på sex månader i allmänhet
skulle vara tillräcklig för att ge förmånsrätt åt lönefordringar kan man dock
enligt min mening inte bortse från att i vissa fall lönefordringar blir innestående
hos arbetsgivaren för längre tid. SALF har exempelvis i sitt remissyttrande
pekat på att bristande sysselsättningsmöjligheter, särskilt i mindre
orter, i förening med svårigheter för arbetstagarna att flytta till annan ort
kan få till följd att deras lönefordringar står inne åtskilliga månader. Speciella
typer av löneposter såsom ackordsöverskott o. d. kan naturligtvis även
eljest bli innestående hos arbetsgivaren för längre tid. TCO har för sin del
anfört att det beträffande tjänstemän med provisionslön snarare är regel än
undantag, att provisionen vid konkurs står inne oreglerad sedan åtskillig tid.
TCO framhåller att de avtalade provisionsvillkoren ofta är mycket oklara
och svårtolkade i fråga om både förfallotid och annat. Till detta kommer enligt
organisationen andra omständigheter, t. ex. att arbetsgivaren haft en undermålig
bokföring, vilka tillsammans gör att arbetstagaren i många fall
varken kan bedöma storleken av sin provisionsfordran eller förfallotiden för
olika delposter.

Intresset av att hindra att löneprivilegiet utnyttjas för osund kreditgivning
skulle i och för sig kunna tillgodoses genom en föreskrift att förmånsrätten
för lönefordran faller bort om den överlåts. Beredningen har efter vissa överväganden
avvisat tanken på en sådan föreskrift. Jag delar beredningens uppfattning
i denna fråga. Kreditgivningen torde nämligen ej sällan ske under
omständigheter, som gör den fullt godtagbar från allmän synpunkt. Jag tänker
exempelvis på sådana fall inom byggnadsbranschen, där byggmästaren
får ekonomiska svårigheter och byggherren övertar de anställdas lönefordringar
för att få byggnadsföretaget fullföljt. Man bör också beakta att möjligheten
att överlåta lönefordran med bibehållen förmånsrätt åtminstone i
vissa fall skapar gynnsammare förutsättningar att rekonstruera eller avveckla
ett företag på det sätt som med tillämpning av sunda företagsekonomiska
principer är lämpligast från sysselsättningssynpunkt.

Beredningens förslag till tidsbestämning står i god överensstämmelse med
vad som gäller i Danmark enligt lagstiftning som tillkommit under 1960-talet. Även i Norge har man ganska nyligen fått en lagstiftning med vilken
beredningens förslag i huvudsak korresponderar. Sedan förslaget framlades
har emellertid frågan om nordisk rättslikhet på denna punkt kommit i ett
nytt läge. Nordiska rådet har sålunda den 11 februari 1970 antagit en rekommendation
till regeringarna angående förenhetligande av reglerna om
förmånsrätt i konkurs (rek.nr 12/1970). I rekommendationen hemställs bl. a.,
att lönefordringar som har förfallit inom ett år före konkursansökningen ges
förmånsrätt omedelbart efter massafordringar och därmed jämförbara konkursfordringar.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Med hänsyn till det anförda har jag kommit fram till att förmånsrätten
bör omfatta lönefordringar som har förfallit tidigast ett år före konkursansökningen.

För det fallet att löneanspråket är tvistigt och betalningen därför har innehållits
har beredningen föreslagit, att förmånsrätten skall vara bevarad om
talan väckts eller förhandling i bruklig ordning begärts inom sex månader
från förfallodagen och konkursansökan följt inom sex månader från det att
tvisten slutligt har avgjorts. Med förhandling i bruklig ordning åsyftar beredningen
sådan reglerad förhandling som på arbetsmarknaden äger rum
mellan parterna eller deras organisationer, oavsett om förhandlingsplikt
föreligger eller ej. Beredningen framhåller att förhandling i samma ordning
förekommer också mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgivare.
Detta förslag har i allmänhet inte väckt någon erinran från remissinstansernas
sida. SACO har dock anmärkt att det inte kan anses vara fråga
om reglerad förhandling när enskild arbetstagare diskuterar en tvistig lönefråga
med sin arbetsgivare, särskilt inte om arbetstagaren är oorganiserad.

Även med en tidsfrist av ett år anser jag att en särskild regel är motiverad
för det fall att lönefordran är omtvistad. Förmånsrätten bör vara bevarad,
om talan väckts inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen
följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord.
Talan kan enklast väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Jag
biträder lagberedningens uppfattning att även begäran om förhandling angående
tvistigt löneanspråk bevarar tidsfristen. Det bör dock då vara fråga
om förhandling i enlighet med förhandlingsordning i kollektivavtal.

Jag övergår nu till frågan om längden av den uppsägningstid som skall få
ge upphov till förmånsberättigade lönekrav. Beredningens förslag att förmånsrätten
skall omfatta lön under skälig uppsägningstid överensstämmer
med hittillsvarande rättspraxis. Vid bedömande av vad som är skälig uppsägningstid
bör liksom f. n. hänsyn tas till bl. a. anställningens längd och art.
Mot vad förslaget sålunda innehåller finns inte något att invända. Beredningen
har emellertid härutöver föreslagit att förmånsrätt för längre uppsägningstid
än sex månader inte skall godtas. Vid remissbehandlingen har åsikterna
på denna punkt gått isär. Från något håll har framhållits att längre
uppsägningstid än sex månader kan förekomma, men att den ökade anställningstryggheten
lätt blir illusorisk, om inte förmånsrätt följer med lönefordringen
för hela uppsägningstiden. Man har vidare pekat på de s. k. långtidskontrakten
för innehavare av ledande befattningar inom företag. Om förmånsrätt
vid konkurs inte medges för lönefordran avseende hela den överenskomna
kontraktstiden, försvåras rekryteringen av arbetstagare i arbetsledande
ställning för sanering av ekonomiskt svaga företag. Någon maximigräns
borde därför inte införas i lagen. En annan remissinstans har tvärtom
föreslagit att den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden skall begränsas

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

till tre månader för normalfallen med möjlighet till förlängning upp till sex
månader om synnerliga skäl föreligger.

Av hänsyn till övriga borgenärer bör enligt min mening en absolut begränsning
av den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden införas i lagen.
Att sätta gränsen lägre än till sex månader är med bänsyn till gällande
praxis inte lämpligt. Den av beredningen förslagna tiden är å andra sidan
f. n. fullt tillräcklig i det alldeles övervägande antalet fall. Visserligen övervägs
bl. a. uppsägningstidens längd av den av chefen för inrikesdepartementet
nyligen tillsatta utredningen om ökad anställningstrygghet m. m. (riksdagsber.
1970: In: 30). Från social synpunkt finns emellertid knappast någon
anledning att -— om en längre uppsägningstid än sex månader gäller — låta
den tid som överskrider sex månader vara förmånsrättsgrundande. Beredningens
förslag i denna del bör därför godtas.

I fråga om tidsfristerna för förfallna pensionsfordringar bör enligt min
mening samma regler gälla som för lönefordringar. Förmånsrätten bör alltså
omfatta pensionsfordringar för högst ett år innan konkursansökningen gjordes
och nästföljande sex månader.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om förmånsrätt i vissa fall
för framtida pension motsvarar i sak gällande rätt. Denna förmånsrätt skall
skydda äldre arbetstagare — födda 1907 eller tidigare — som inte får uppbära
full allmän tilläggspension. Den kommer därför successivt att minska
med åren för att så småningom helt upphöra. Jag biträder förslaget även i
denna del. Jag vill tillägga att arbetstagares fordran på framtida pension i övrigt
är oprioriterad. Frågan om sådan fordrans ställning vid konkurs har nyligen
prövats. Därvid avvisades förslag om att fordringen skulle utrustas
med förmånsrätt (prop. 1967: 83 s. 51, motionerna I: 814 och II: 1019 samt
I: 815 och II: 1018, 1LU 38, rskr 292). Enligt min mening finns det nu inte
någon anledning att ompröva detta ställningstagande.

Slutligen vill jag beröra den i förevarande lagstiftningsärende synnerligen
uppmärksammade frågan om förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar.
Såsom har omvittnats i olika sammanhang är det en betydande
olägenhet att fastighetsinteckningar — och därvid t. o. m. inteckningar
med bästa rätt — kan komma att bli nödlidande på grund av löneprivilegiet.
Så betydelsefull som realkrediten är i vårt land — den fasta egendomen
antas år 1967 ha varit intecknad för ca 117 miljarder kr. — bör den på
allt sätt åtnjuta rättsordningens skydd. Sedan lång tid tillbaka har det också
ansetts vara ett angeläget önskemål att stärka fastighetskrediten i det här
hänseendet. Beredningens förslag får ses som ett försök att inom förmånsrättsordningens
ram lösa problemet.

Såsom åtskilliga remissinstanser har framhållit måste emellertid hjälpmedel
utanför förmånsrättsordningen anlitas om konflikten mellan löneborgenärer
och inteckningsborgenärer skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.
Det inom inrikesdepartementet pågående arbetet på en lönegaranti vid kon -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

kurs är ett sådant hjälpmedel. Jag vill emellertid inte nu gå vidare in på problemet.
Den nuvarande regleringen bör därför i sak behållas, i varje fall tills
vidare. Inteckningsborgenärerna skall alltså få vika för löneborgenärernas
krav.

Till frågan om löneprivilegiets omfattning såvitt avser semesterersättningar
och till vissa andra problem återkommer jag i det följande.

3.3. Hyra och arrendeavgift

Fordran på hyra eller arrendeavgift hör till de krav som f. n. utgår med
förmånsrätt. Därvid förutsätts att fordringen har förfallit till betalning inom
ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes eller
under tiden därefter. Hyresvärdens förmånsrätt avser förutom hyra även exempelvis
krav på ersättning för skada på den uthyrda lägenheten. Jordägarens
förmånsrätt åter avser förutom arrendeavgift bl. a. krav på ersättning
för husröta och vanhävd. Förmånsrätten gäller i hyresgästen resp. arrendatox-n
tillhöriga lösören inom fastigheten och dessutom — i arrendefallet —
i arrendatorn tillhöriga byggnader på fastigheten.

Förmånsrätten för hyra och arrendeavgift kompletteras med retentionsrätt.
Innebörden härav är att hyresvärd och jordägare får hålla kvar egendom
som säkerhet för fordran på hyresgäst resp. arrendator. Medan hyresvärd
kan göra sin retentionsrätt gällande när som helst under hyrestiden, är
jordägarens retentionsrätt inskränkt till tidpunkten för arrendatorns avflyttning.
Det skall vidare nämnas att hyresvärds eller jordägares förmånsrätt
inte sammanfaller helt med retentionsrätten utan att vissa avvikelser
föreligger, t. ex. beträffande de fordringar som grundar rättigheterna.

Lagberedningen har övervägt frågorna om förmånsrätt och retentionsrätt
för hyresvärd och jordägare. Övervägandena har lett till förslag om en omkonstruerad
förmånsrätt och ett avskaffande av retentionsrätten. Förmånsrätten
har anknutits till lagen om företagsinteckning. Detta innebär bl. a. att
förmånsrätten gäller endast när hyresgästen eller arrendatorn är näringsidkare
och den uthyrda lägenheten eller arrendestället är avsett för verksamheten.
Hyra eller arrende enbart för bostadsändamål faller sålunda utanför.
Förmånsrätten är vidare begränsad så till vida att den inte avser större
belopp än tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift. Som ersättning för
retentionsrätten föreslås att hyresvärd och jordägare skall få rätt till omedelbar
utmätning hos hyresgästen resp. arrendatorn. Det förutsätts därvid
att fordringen är klar och förfallen samt grundar sig på skriftligt avtal.

Bestämmelserna om förmånsrätt och retentionsrätt har samband med reglerna
om verkan av att hyresgäst eller arrendator försätts i konkurs. Beredningen
har utarbetat nya regler i detta ämne (se härom under 4.2). I sammanhanget
bör även nämnas att beredningen i betänkandet Utsökningsrätt
VIII föreslår att en särskild konkursgrund i 4 § KL upphävs. Konkursgrun -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

den ger hyresvärd och jordägare rätt att få nyttjanderättshavaren försatt i
konkurs, om egendom, i vilken hyresvärden eller jordägaren har förmånsrätt,
undandras dem.

Beredningens förslag till omkonstruktion av förmånsrätten har i allmänhet
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Från några håll har emellertid
viss kritik framförts. Man har därvid vanligen hävdat att förmånsrätten
begränsats alltför mycket i beredningens förslag. Det finns emellertid
även remissinstanser som anser att förmånsrätten helt skall slopas. Förslaget
att utmönstra retentionsrätten har i stort sett godtagits av remissinstanserna.
Däremot har en hel del remissinstanser avstyrkt förslaget om rätt till
omedelbar utmätning för hyresvärd och jordägare.

För egen del anser jag att hyresprivilegiet och arrendeprivilegiet bör omprövas
förutsättningslöst i detta sammanhang. Därvid bör man utgå från
att hyresvärd och jordägare skall behandlas på samma sätt som det stora
flertalet fordringsägare och att deras fordringar alltså skall vara oprioriterade.
Ett särskilt skäl härför är intresset av att uppnå nordisk rättslikhet på
denna punkt. I Danmark och Norge har tidigare funnits ett hyresprivilegium.
Detta har emellertid inte längre ansetts tillräckligt motiverat i något av
länderna och har därför numera avskaffats. I överensstämmelse med det allmänna
betraktelsesättet (3.1) är ett bibehållande i vårt land av hyresprivilegiet
försvarligt endast om skälen härför är mycket starka.

Vid remissbehandlingen har framhållits att den nuvarande förmånsrätten
i vissa fall är av stor ekonomisk betydelse för hyresvärd och jordägare. Det
måste också medges att en hyresvärd kan få vissa svårigheter att snabbt hyra
ut en stor och dyr lägenhet på nytt sedan den utrymts i förtid. Uppenbarligen
kan emellertid skäl av det slaget inte i och för sig motivera ett bibehållande
av hyresprivilegiet. Det är i stället just för att fördela riskerna för ekonomiska
förluster så rättvist som möjligt mellan olika borgenärer som hyresprivilegiet
kan behöva avskaffas.

Ekonomisk betydelse torde förmånsrätten ha i fråga om uthyrda affärslägenheter
o. d. samt beträffande arrenden där arrendestället används i arrendatorns
förvärvsverksamhet. Däremot torde den i allmänhet sakna betydelse
såvitt avser uthyrda bostäder. Detta beror bl. a. på att hyresgästen-gäldenären
i bostaden regelmässigt inte har andra tillgångar än sådana som omfattas
av hans beneficium, dvs. är utmätningsfria av hänsyn till honom själv och
hans närstående. Dessutom gäller att om hyran — som enligt lag och allmän
praxis är förskottshyra — inte betalas, hyresvärden ändå är säkerställd
genom att han ganska kort tid efter förfallodagen kan få hyresrätten förverkad
och hyresgästen avhyst. Jag vill särskilt påpeka att hyresvärdens rätt
att vid betalningsförsummelse bli av med hyresgästen gäller även när hyresgästen
är i konkurs. Det är under hänvisning till nu angivna förhållanden
som beredningen har avstått från att föreslå förmånsrätt för hyresfordran
eller fordran på arrendeavgift som avser bostadsarrende. Jag delar bered -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

ningens åsikt att förmånsrätt inte är tillräckligt motiverad i dessa fall.

I fråga om affärslokaler o. d. samt beträffande arrenden där arrendestället
används i arrendatorns förvärvsverksamhet gäller visserligen också att nyttjanderättshavaren
ganska snabbt kan bli avhyst om han inte betalar hyran
eller arrendeavgiften på föreskriven tid. Fråga är emellertid om inte hyresvärd
och jordägare härutöver i dessa fall bör medges visst rättsskydd i form
av förmånsrätt till betalning. Motivet härtill skulle vara att samtliga borgenärer
kan vara betjänta av det. En hyresvärd eller jordägare som har förmånsrätt
för sin fordran kan sålunda vid betalningsförsummelse på grund av förmånsrätten
avstå från att omedelbart begära avhysning. Om hyresgästen eller
arrendatorn försätts i konkurs, kan konkursförvaltningen i stället få visst
anstånd med betalningen. Under respittiden kan konkursförvaltningen närmare
undersöka konkursgäldenärens förvärvsverksamhet och besluta om
hur den lämpligen bör rekonstrueras eller avvecklas. Som bankinspektionen
har understrukit i sitt remissyttrande innebär en flyttning av konkursföretag
ofta att verksamheten avsevärt försvåras eller omöjliggörs. Dessutom visar
erfarenheten att nyttjanderätt till en affärslokal e. d. ofta utgör en beaktansvärd
tillgång i ett konkursbo.

Man kan visserligen hävda att hyresvärd och jordägare i likhet med andra
borgenärer kan begära säkerhet för sina framtida krav på hyra resp. arrendeavgift.
Sådan säkerhet kan bestå av lös pant, borgensförbindelse eller,
om nyttjanderättshavaren är näringsidkare, företagsinteckning. I fråga om
jordbruksarrenden lär det f. ö. inte vara ovanligt att jordägaren redan nu —
förutom att begära förskottsbetalning — kräver säkerhet i en eller annan
form (bet. s. 109). Om nyttjanderättshavaren har ställt säkerhet, skulle en
betalningsförsummelse från hans sida inte omedelbart behöva följas av avhysning.
Jag tror emellertid att det för borgenärernas gemensamma bästa är
bättre att förse fordringar på hyra och arrendeavgift med förmånsrätt än att
hänvisa hyresvärdar och jordägare till att säkerställa sig genom enskilda
överenskommelser. Jag vill i sammanhanget särskilt påpeka att remissinstanser
som företräder kreditgivningen har godtagit beredningens förslag
om förmånsrätt.

På grund av det anförda anser jag tillräckligt starka skäl tala för beredningens
förslag att behålla förmånsrätt beträffande affärslägenheter o. d.
samt i fråga om arrenden där arrendestället används i arrendatorns förvärvsverksamhet.
Detta innebär visserligen att nordisk rättslikhet formellt inte
upprätthålls på denna punkt. I praktiken kommer emellertid förhållandena
i Sverige inte att skilja sig så mycket från dem i Danmark och Norge. I de
sistnämnda båda länderna tvingas man nämligen som en ersättning för hyresprivilegiet
och arrendeprivilegiet att, åtminstone för viss tid, göra fordringar
på hyra och arrendeavgift till massakrav, dvs. krav som skall tillgodoses
innan utdelning sker till borgenärerna (bet. s. 178, 179 och 182). En sådan
ordning, som lätt blir komplicerad, behövs inte om beredningens förslag
följs (jfr under 4.2).

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Den nya utformning som beredningen har givit hyresprivilegiet och arrendeprivilegiet
har inte mött någon invändning från remissinstansernas sida.
Jag har inte heller något att erinra mot att man i konstruktionen knyter an
till företagsinteckningen. Detta innebär en vidgning av objektet för förmånsrätten.
Bl. a. kommer just nyttjanderätten, om den är utmätningsbar, att
omfattas av förmånsrätten (4 § första st. 3 lagen om företagsinteckning), vilket
i många fall torde komma att bli värdefullt för förmånsrättshavaren (jfr
prop. 196G: 23 s. 99 och 1968: 130 s. 111). Å andra sidan begränsas de förmånsberättigade
fordringarna — som är alla slags fordringar vilka grundar
sig på nyttj anderättsavtalet och alltså inte endast vad som i detta har betecknats
såsom hyra eller arrendeavgift — till maximalt tre månaders hyra eller
ett års arrendeavgift. Tidsbegränsningen har väckt viss uppmärksamhet i remissyttrandena.
Jag får i anledning härav anföra följande.

Begränsningen av förmånsrätten till tre månaders hyra är visserligen
ganska kraftig om man jämför med vad som nu gäller. Enligt min mening är
emellertid ett belopp som motsvarar tre månaders hyra tillräckligt för sitt
syfte att ge konkursförvaltningen tid att undersöka och besluta om hur konkursgäldenärens
rörelse skall rekonstrueras eller avvecklas.

Beträffande begränsningen av förmånsrätten vid arrende har lantbruksförbundet
gjort gällande, att jordägarens fordran på husröteersättning, som
f. n. inte är tidsbegränsad, vanligtvis uppgår till högre belopp än som motsvarar
ett års arrendeavgift. Detta beror på att jordägaren har underlåtit att
begära syn under en lång följd av år med påföljd att mycket stora belopp
är utestående vid arrendeperiodens slut. Såsom jordbrukskasseförbundet
har påpekat kommer emellertid de nya arrendereglerna (9 kap. 23 § i förslaget
till jordabalk, prop. 1970: 20) att medföra tätare syner och därmed mera
fortlöpande reglering av jordägarens och arrendatorns mellanhavanden.
På grund härav bör begränsningen till ett års arrendeavgift kunna godtas.

Hyresvärds och jordägares retentionsrätt är i praktiken föga effektiv.
Nyttj anderättshavaren kan bl. a. flytta den egendom som omfattas av retentionsrätten
innan hyresvärden eller jordägaren hunnit utöva sin rätt.
Även om egendomen skulle finnas kvar kan det f. ö. vara svårt för hyresvärd
eller jordägare att verkställa retentionsåtgärder beträffande egendomen (se
vidare bet. s. 183 och 189). Hyresvärds och jordägares förmånsrätt har självständig
betydelse och behöver i och för sig inte kompletteras med retentionsrätt.
Med hänsyn härtill har jag inte något att erinra mot beredningens förslag
att slopa den nuvarande retentionsrätten. Enligt min mening är det
därvid inte behövligt att ge hyresvärd och jordägare rätt till omedelbar utmätning
när fordringen är klar och förfallen och grundar sig på skriftligt avtal.
En sådan ordning skulle, såsom flera remissinstanser har utvecklat, utan
tvekan föra med sig åtskilliga tillämpningsproblem. Än viktigare är att nyttjanderättshavaren-gäldenären
inte skulle få tillräckligt effektiva möjligheter
att tillvarata sin rätt. Beredningens förslag i ämnet kan lämpligen prövas

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

senare i samband med att ett nu inom justitiedepartementet vilande förslag
om överflyttning av mål om betalningsföreläggande från allmän domstol till
utmätningsman tas upp på nytt (jfr prop. 1964: 126 s. 17 och 1LU 1970: 22
s. 10).

3.4. Skatter m. m.

Vissa skatter och allmänna avgifter utgår f. n. med förmånsrätt. Bestämmelserna
härom finns såvitt avser skogsvårdsavgift i 17 kap. 6 § HB och i övrigt
i 17 kap. 12 § HB. De förmånsberättigade skatte- och avgiftsfordringarna
är i sistnämnda paragraf uppdelade på tre stycken. Samtliga dessa fordringar
har samma förmånsrätt — den sämsta i förmånsrättsordningen,
dvs. närmast framför oprioriterade fordringar —- men förmånsrätten är
begränsad på olika sätt för olika slag av fordringar.

Första stycket omfattar bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
kommunal inkomstskatt, folkpensionsavgift, sjukförsäkringsavgift och vissa
arbetsgivaravgifter. I huvudsak är det här fråga om sådana skatter och avgifter
som omfattas av bestämmelserna i uppbördsförordningen. För förmånsrätt
förutsätts att skatten eller avgiften har förfallit till betalning före konkur
sbeslutet men inte tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes.

Enligt andra stycket har staten förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits
genom skatteavdrag för utskylder, avgifter eller bidrag, som avses i
första stycket, eller sjömansskatt. Innehållandet skall ha skett före konkursbeslutet
men inte tidigare än två år före konkursansökningen.

Tredje stycket ger förmånsrätt för indirekta skatter, t. ex. mervärdeskatt.
Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till konkursbeslutet
och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än två år före
konkursansökningen.

Inom lagberedningen utarbetades år 1964 en promemoria angående förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter. I promemorian uttalade beredningen
att förmånsrätten av vissa skäl borde upphävas (2.4.1).

Beredningen inhämtade yttranden över promemorian från ett stort antal
remissinstanser. I flertalet yttranden tillstyrktes eller godtogs att skatteprivilegiet
avskaffades. I några yttranden ställde man sig tveksam och i andra avstyrktes
reformen eller uttalades att beslut i frågan borde anstå tills vidare.

I sitt slutliga förslag vidhåller beredningen uppfattningen att skatteprivilegiet
bör utmönstras (2.4.3). Beredningens förslag till ny lag innehåller därför
inte någon bestämmelse om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter.

Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämmer ganska
väl överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Även
denna gång förhåller det sig alltså så, att flertalet remissinstanser tillstyrker
eller lämnar utan erinran förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet medan
ett mindre antal avstyrker eller är betänksamma till det. Vid remisstillfällena

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

är det också i stort sett samma remissinstanser som intar en positiv resp. negativ
ståndpunkt till förslaget.

Sålunda gäller att remissinstanser som representerar det enskilda näringslivet
— t. ex. arbetsgivareföreningen, bankföreningen, industriförbundet,
grossistförbundet och näringslivets skattedelegation — anser att förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter bör avskaffas. Denna ståndpunkt
intas också av löntagarorganisationerna samt av en del statliga myndigheter,
som inte har någon anknytning till uppbörd eller indrivning av
skatt, t. ex. flera hovrätter, bankinspektionen och kommerskollegium.

De remissinstanser som avstyrker eller är tveksamma till förslaget om att
avskaffa skatteprivilegiet utgörs uteslutande av statliga myndigheter. Det är
sådana myndigheter som har till uppgift att ombesörja uppbörd eller indrivning
av skatt eller vars verksamhet har nära anknytning till sådana uppgifter.
Hit hör bl. a. CFU, EON samt flertalet i ärendet hörda länsstyrelser och
kronofogdemyndigheter. Vad dessa remissinstanser anfört måste enligt min
mening tillmätas särskild betydelse.

Frågan om förmånsrättens ekonomiska betydelse har i lagstiftningsärendet
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Enligt uppgifter som beredningen låtit
inhämta (bet. s. 78 och bil. D till bet.) uppgick utdelningen på skattefordringar
med förmånsrätt i konkurser som avslutats åren 1965—1967 till resp.
4,7 miljoner, 4,3 miljoner och 5,4 miljoner kr. Det belopp som bevakats med
förmånsrätt i samma konkurser var resp. 13,2 miljoner, 14,8 miljoner och
19,2 miljoner kr. Dessa siffror tyder visserligen på att förmånsrätten från
ekonomisk synpunkt är av begränsad betydelse för statsverket. Såsom flera
remissinstanser har anmärkt medför emellertid blotta förekomsten av skatteprivilegiet,
att betydande belopp flyter in utan vare sig utmätnings- eller
konkursåtgärder. På många håll har sålunda utbildats en praxis enligt vilken
företag och dödsbo avvecklas med iakttagande av förmånsrätten för skatter
utan att det kostnadskrävande konkursförfarandet tillgrips. Skatteprivilegiet
har redan på grund härav större ekonomisk betydelse än vad de angivna
siffrorna ger vid handen.

I sammanhanget är även värt att nämna att statsverkets inkomster vid ackord
kan komma att nedgå, om förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
slopas. Privilegieringen av skattefordringar innebär sålunda att dessa
inte berörs av offentligt ackord. Blir skattef ordringarna oprioriterade får det
emellertid till följd att de vid offentligt ackord måste nedsättas i samma utsträckning
som andra oprioriterade fordringar.

Vidare gäller att restföringen av skatter och allmänna avgifter under senare
år har ökat högst väsentligt. Om denna utveckling fortsätter, kommer
ett eventuellt avskaffande av skatteprivilegiet därför att på sikt medföra allt
större årliga inkomstbortfall.

På grund av det anförda torde det vara klart att förmånsrätten långt ifrån
kan sägas sakna ekonomisk betydelse. I stället kan man konstatera att den

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

för med sig relativt god ekonomisk utdelning. Vid sidan härav finns emellertid
även andra omständigheter, som motiverar ett bibehållande av skatteprivilegiet.

.lag vill här till en början erinra om vissa överväganden i ett nyligen avgjort
lagstiftningsärende. Jag syftar på övervägandena kring frågan huruvida
skatt alltjämt skulle få tas ut genom införsel (prop. 1968: 130 s. 93). Införselinstrumentet
riktar sig mot löntagare. Med hänsyn till källskattesystemet
ansågs i propositionen att det ekonomiska intresset av att få ta ut skatter
genom införsel var mindre nu än tidigare. Införselmöjligheten ansågs
ändå böra behållas främst under hänvisning till dess betydelse för skattemoralen.
Detta blev också statsmakternas beslut (SFS 1968: 621).

Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter fyller beträffande företagare
en liknande funktion som införsel i fråga om löntagare. Med hänsyn
härtill måste även i detta lagstiftningsärende stor hänsyn tas till skattemoraliska
synpunkter. Man kan inte heller bortse från att förutsättningarna för
en effektiv uppbörd är mindre gynnsamma beträffande företagare än i fråga
om löntagare.

Som innehavare av fordringar på skatter och allmänna avgifter kan staten
inte från indrivningssynpunkt konkurrera på lika villkor med innehavare av
oprioriterade fordringar. Särskilt såvitt angår innehållna skatteavdrag (17
kap. 12 § andra st. HB) och indirekta skatter (17 kap. 12 § tredje st. HB) förflyter
ofta lång tid från det att bristfälligheter har konstaterats i arbetsgivarens
redovisning och till dess restlängd har upprättats och tillställts utmätningsmannen
för indrivning av oredovisade belopp. En förkortning av denna
tid är i och för sig önskvärd men kan ändå inte drivas särskilt långt, eftersom
det skulle kräva en oproportionerligt stor personalinsats. Under sådana förhållanden
kommer statsverket i jämförelse med enskilda fordringsägare i
underläge gentemot en arbetsgivare som är på obestånd. Medan den enskilde
fordringsägaren som villkor för leverans kan kräva kontant betalning eller
säkerhet i form av exempelvis borgen eller företagsinteckning, kan statsverket
först långt efter det att dess fordran har förfallit till betalning försöka säkerställa
sig genom utmätning. Skatteprivilegiet kompenserar därför det underläge
som staten har vid uppbörd och indrivning jämfört med annan fordringsbevakning.

Skatteprivilegiet har betydelse såsom hjälpmedel för utmätningsmannen i
hans arbete. Han kan exempelvis på grund av detta lämna ett företag med
god prognos anstånd med skattebetalningen samtidigt som han avstår från
att utmäta omsättningstillgångar, som kanske är företagets enda utmätningsbara
egendom. Utmätningsmannen får genom förekomsten av skatteprivilegiet
över huvud taget något större utrymme för att anpassa sitt handlande till
förhållandena i det särskilda fallet. Jag vill i sammanhanget framhålla att
utmätningsmannens uppgift ofta är svår när det gäller att driva in skatt från
företag. I princip gäller att utmätningsmannen inte skall ta sociala hänsvn vid

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr SO

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

indrivningen. Är det från samhällets synpunkt angeläget att ett företag, som
är i likviditetssvårigheter, får fortsätta sin verksamhet, bör — som riksdagens
bevillningsutskott har uttalat (BeU 1967: 53 s. 64) — stödet till företaget
lämnas i form av direkta bidrag och inte genom att principerna för skatteuppbörden
sätts å sido (jfr bet. s. 79). I praktiken är det emellertid ofta
vanskligt att följa detta uttalande. Det kan sålunda under lång tid framstå
som ovisst huruvida ett företag skall få stöd av det allmänna. Utmätningsmannen
måste emellertid i ett indrivningsärende snabbt besluta om säkerhetsåtgärder
skall vidtas. I orter med dåligt sysselsättningsläge blir utmätningsmannens
agerande särskilt känsligt. Ibland kompliceras utmätningsmannens
uppgift av att företaget begär ackord för sina skatteskulder (se 62 §
tredje st. uppbördsförordningen). Ackordsfrågan prövas av länsstyrelsen
och medan den ännu är oavgjord kan det vara tveksamt hur energiskt utmätningsmannen
skall driva sitt ärende. Uppenbarligen bör utmätningsmannen
i tveksamma indrivningsärenden ha fortlöpande kontakt med sådana
myndigheter och organisationer —- t. ex. länsstyrelse och företagarförening
— som är inkopplade på frågan om en refinansiering av det aktuella företaget.

Det är mot bakgrunden av nu anmärkta förhållanden i fråga om indrivningen
som skatteprivilegiet måsle ses. Skall man slopa skatteprivilegiet, bör
samtidigt utmätningsmannens arbetsuppgifter förenklas och skatteindrivningen
effektiviseras. Så komplicerade som förhållandena i allmänhet är beträffande
företag i likviditetssvårigheter, skulle emellertid en mer rutinmässigt
verkställd skatteindrivning ibland få konsekvenser, som inte är önskvärda.

Det finns sålunda enligt min mening tungt vägande skäl för att behålla
skatteprivilegiet.

Jag övergår nu till att behandla de skäl som har åberopats för att slopa
skatteprivilegiet. Dessa är framför allt vid sidan av den allmänna synpunkten
att borgenärer helst bör behandlas lika, att staten vid jämförelse med innehavare
av oprioriterade fordringar har betydligt bättre möjligheter till
riskutjämning, att skatteprivilegiet såsom en s. k. tyst förmånsrätt är till
särskild olägenhet för kreditgivningen samt att skatteprivilegiet i övriga
nordiska länder skall avskaffas i den mån detta inte redan skett.

Påståendet att staten vid jämförelse med innehavare av oprioriterade
fordringar har betydligt bättre möjligheter till riskutjämning är i och för
sig obestridligt. Påståendet har emellertid sitt fulla värde endast i en del
fall. Vissa fordringsägare utan förmånsrätt har sålunda ofta själva resurser
för en tillfredsställande riskutjämning. Dessa fordringsägare -—- t. ex. stora
leverantörsföretag — har i allmänhet, vid sidan av staten, de största ekonomiska
anspråken i konkurser. Den omständigheten att staten har möjlighet
till stor riskutjämning bör därför inte i förevarande sammanhang tillmätas
någon avgörande betydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Till förmån för ett slopande av skatteprivilegiet har, som jag nyss nämnde,
åberopats även att privilegiet i dess egenskap av tyst förmånsrätt är till särskild
olägenhet för kreditgivningen. Det har därvid gjorts gällande att fordringar
på t. ex. mervärdeskatt och innehållna skatteavdrag för anställda i
det enskilda fallet snabbt kan stiga till avsevärda belopp. Gentemot detta har
invänts att, sedan kreditgivningen år 1967 gynnats genom det vidgade fastighetsbegreppet
och företagsinteckningsreformen, skatteprivilegiet inte längre
är till samma skada som förut. Det är numera egentligen bara kontanter, värdepapper
o. d. som ett företag inte kan belåna mot inteckning som säkerhet
och egendom av detta slag har givetvis förbrukats när ett företag går i konkurs.
Dessutom har påpekats att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
inte är så tyst som det kan förefalla. Sålunda gäller att kronofogdemyndigheternas
register över alla restförda fysiska och juridiska personer är
offentliga. Registren torde också regelmässigt utnyttjas av kreditupplysningsföretagen.
Enligt min mening reducerar dessa omständigheter högst väsentligt
värdet av påståendet om olägenheten för kreditgivningen av skatteprivilegiet.

De nordiska kommittéer som arbetar på reformering av konkurslagstiftningen
har ansett, att skatteprivilegiet är otillräckligt motiverat och bör avskaffas.
I Danmark har privilegiet på förslag av den danska kommittén redan
slopats. Norge har genom provisorisk lagstiftning år 1963 tagit ett stort steg
i den riktningen. I Finland har arbetet ännu inte fortskridit så långt att ett
förslag kunnat läggas fram (se vidare 2.1.2 och bet. s. 75).

Uppenbarligen kan man ha olika mening om betydelsen i förevarande sammanhang
av nordisk rättslikhet. Bland remissinstanserna finns sådana som
anser det mycket angeläget med enhetliga regler för de nordiska länderna
men också sådana som inte kan förstå att en enhetlighet på denna punkt
skall vara nödvändig.

Själv vill jag först erinra om mina allmänna uttalanden att möjligheterna
att vinna nordisk rättslikhet på förmånsrättslagstiftningsområdet är mycket
begränsade (3.1). I fråga om skattexma är visserligen dessa möjligheter
kanske större än i många andra hänseenden. Ännu så länge är det emellertid
endast i Danmark som skatteprivilegiet helt har avskaffats. Denna reform
torde f. ö. ha underlättats av att den samtidigt innebar en väsentlig förstärkning
av lönefordringarnas ställning (jfr bet. s. 37). I den mån inhemska skäl
talar med tillräcklig styrka för ett bibehållande av skatteprivilegiet, bör detta
därför — åtminstone i dagens läge — få väga över önskemålen om nordisk
rättslikhet.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att starka skäl alltjämt stöder förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl är av både ekonomisk
och indrivningsteknislc karaktär. Dessutom är förmånsrätten motiverad
av hänsyn till skattemoralen. Enligt min mening väger dessa skäl klart
över de omständigheter som åberopats för ett slopande av skatteprivilegiet.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. l avd. nr 80

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Jag föreslår därför efter samråd med chefen för finansdepartementet att
förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter behålls.

Härefter återstår att avgränsa de skatter och allmänna avgifter som i fortsättningen
skall vara prioriterade.

Den nuvarande regleringen i 17 kap. 12 § HB innebär en uppräkning av ett
antal skatter och avgifter. Bestämmelserna har ofta ändrats som en följd av
reformer på skatte- och avgiftsområdet. Ibland har man vid sådana reformer
underlåtit att ändra bestämmelserna eftersom innebörden av dessa inte påverkats
av reformerna. Bestämmelserna hänvisar exempelvis alltjämt till lagen
om folkpensionering, lagen om försäkring för allmän tilläggspension, lagen
om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp trots att samtliga
dessa lagar har upphävts genom lagen om allmän försäkring.

Av det anförda framgår att bestämmelserna är detaljerade och svårlästa.
Det kan under sådana förhållanden sättas i fråga om den närmare regleringen
verkligen hör hemma i själva förmånsrättslagen. Det är onekligen
mera praktiskt att i lagen nöja sig med en allmän bestämmelse om att skatter
och allmänna avgifter har viss förmånsrätt och att beträffande frågan vilka
skatter och avgifter som åsyftas hänvisa till särskild reglering. Det blir då betydligt
enklare att låta reformer på skatte- och avgiftsområdet slå igenom på
förmånsrättsreglerna.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag därför att
man nöjer sig med en allmän bestämmelse om förmånsrätt i förmånsrättslagen
och att man ger detaljerade bestämmelser i ämnet på annat håll. Principen
korresponderar med vad som gäller beträffande frågan vilka skatter
och allmänna avgifter som får tas ut genom införsel (jfr prop. 1968: 130 s. 119
och 1969: 51).

I detaljregleringen bör såsom förutsättning för förmånsrätt tas upp föreskrifter
om den tid inom vilken skatterna eller avgifterna skall ha förfallit
till betalning eller på vilken tid de skall belöpa. I den allmänna bestämmelsen
bör beträffande sådana särskilda förutsättningar hänvisas till detaljbestämmelserna.

Jag vill tillägga att enligt min mening skatteprivilegiet i huvudsak bör omfatta
samma skatter och avgifter som f. n. samt vidare att förmånsrätten i
stort sett bör begränsas som nu. Jämkningar i olika hänseenden kan emellertid
vara motiverade. Avsikten är att chefen för finansdepartementet skall låta
utarbeta förslag i ämnet.

3.5. Övriga fordringar

I det föregående har jag kommit fram till att löne- och skattefordringar
liksom hittills bör vara utrustade med allmän förmånsrätt (3.2 resp. 3.4).
Den fråga som härefter kommer upp är huruvida några andra fordringar bör
vara privilegierade på samma sätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

I gällande lag är det en hel rad fordringar som — vid sidan av löner och
skatter — utgår med allmän förmånsrätt. Många av dessa fordringar återfinns
i samma lagrum som löneprivilegiet eller 17 kap. 4 § HB. De har sålunda
en mycket framskjuten förmånsrätt vilket beror på att de. åtminstone
delvis, står nära s. k. konkurskostnader eller skulder som skall betalas ur
konkursboet innan utdelning till konkursborgenärerna äger rum. Hit hör till
en början begravnings- och bouppteckningskostnad som går före lönefordringar.
Med lika rätt som lönefordringar går läkarlön m. m. under avliden
gäldenärs sista sjukdom och borgenärs kostnad för gäldenärs försättande i
konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning
av boutredningsman. Efter lönefordringar men ändå med förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § HB går anspråk på arvode och kostnadsersättning åt vissa funktionärer
vid boutredning, arvskifte eller offentlig ackordsförhandling utan
konkurs.

Övriga fordringar som f. n. har allmän förmånsrätt är i förmånsrättsordningen
placerade närmast framför skattefordringarna. Här åsyftas krav på
ersättning i anledning av förmynderskap eller sådant godmanskap som avses
i 18 kap. FB (17 kap. 10 § HB). Vidare kommer här i fråga åtskilliga redovisningsfordringar,
bl. a. hos statens tjänstemän för egendom som de har
mottagit i sin tjänst (17 kap. 11 § HB).

Beredningen har utifrån sina utgångspunkter granskat skälen för förmånsrätt
för alla de nu nämnda fordringarna och har därvid funnit, att förmånsrätten
numera är motiverad endast för ett begränsat antal. De fordringar som
enligt beredningens förslag (12 §) fortfarande skall var privilegierade är begravnings-
och bouppteckningskostnad, borgenärs kostnad för gäldenärs försättande
i konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till
förvaltning av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa
funktionärer under boutredning eller offentlig ackordsförhandling samt,
under vissa förutsättningar, kostnad för särskilda åtgärder som därvid har
vidtagits.

Beredningen har även diskuterat huruvida anledning finns att tillskapa
nya allmänna förmånsrätter. Diskussionen har närmast gällt fordran på underhållsbidrag,
revisorsarvode och speditionsutlägg. Beredningen har emellertid
inte ansett, att det finns tillräckligt starka skäl för att privilegiera
dessa fordringar.

Beredningens förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Som
jag redan har nämnt (3.1), råder allmän enighet om att fordringar skall få
vara förmånsberättigade endast när skälen härför väger mycket tungt. Från
enstaka håll har emellertid höjts röster för en något generösare privilegiering
än den beredningen föreslår. Man argumenterar härvid för att några av de
fordringar som beredningen har hänvisat till de oprioriterade skall få utgå
med förmånsrätt.

För egen del vill jag först slå fast, att man i remissyttrandena inte har dis -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

kuterat privilegiering av andra fordringar än dem beredningen har behandlat.
Det finns inte heller enligt min mening anledning att i det här sammanhanget
ta upp ytterligare någon fordran till övervägande (jfr emellertid vad
som sägs under 3.1 om skadeståndsfordringar).

De motsvarigheter som beredningen har föreslagit till de förmånsrätter
som nu finns i 17 kap. 4 § HB är enligt min mening ganska självklara. Har
konkursgäldenären avlidit före konkursutbrottet bör rimligen fordran på begravnings-
och bouppteckning skostnad utgå med förmånsrätt. Som beredningen
har uttalat (bet. s. 145), bör fordringen anses grundad i och med
dödsfallet. Den kan därför bevakas endast om gäldenären har avlidit före
konkursen.

Från något remisshåll har uttalats tvekan om det fortsatta behovet av förmånsrätt
för borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs eller
för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman.
Denna tvekan är svårförståelig. Från principiell synpunkt är förmånsrätt
för sådan fordran enligt min mening väl motiverad. Jag tror inte
heller att privilegieringen saknar praktisk betydelse. Den omständigheten att
s. k. konkursansökningskostnad numera i regel döms ut redan i det mål, varigenom
gäldenären försätts i konkurs (se bet. s. 141), medför sålunda inte att
kostnaden inte skulle behöva bevakas i konkursen för att bli gottgjord. I
sammanhanget vill jag, eftersom f. n. viss tvekan råder på den punkten,
stryka under beredningens uttalande att förmånsrätten bör gälla oavsett om
kostnadsersättning dömts ut i ansökningsmålet och bevakning därefter skett
av det utdömda beloppet eller om ersättningsyrkandet bär framställts först i
konkursen (2.5.1 och bet. s. 144). I fråga om borgenärs kostnad för att få till
stånd boutredningsmannaförvaltning gäller, att den står så nära konkursansökningskostnad
(se bet. s. 141), att även den bör omfattas av förmånsrätt.

En grundläggande uppgift för konkursförvaltningen är att klarlägga konkursgäldenärens
ekonomiska ställning. Uppgiften kan, beroende på förhållandena
i det enskilda fallet, vara mer eller mindre svår. I sådana fall då konkursen
har föregåtts av boutredningsmannaförvaltning eller ackordsförhandling
har gäldenärens ekonomiska förhållanden utretts. Det utredningsarbete
som sålunda har utförts underlättar konkursförfarandet och är därigenom
till borgenärernas gemensamma bästa. Det är med hänsyn härtill
som beredningen har föreslagit, att arvode och kostnadsersättning till förordnad
boutredningsman och vissa funktionärer vid ackords förhandling alltjämt
skall vara privilegierade. Jag har inte något att invända mot förslaget.
Vid remissbehandlingen har emellertid uttalats önskemål om att förmånsrätten
skall vidgas till att avse några liknande fall. I anledning härav vill jag anföra
följande.

Kammarkollegiet har uttalat att arvode och kostnadsersättning till god
man för allmänna arvsfonden bör utgå med förmånsrätt. Det kan visserligen
vara sant att vid de tillfällen en sådan god man förordnas, denne utför ett

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

arbete med utredning av dödsboet som i huvudsak kan jämställas med boutredningsmannens
motsvarande arbete. Emellertid är det inte dödsboet utan
allmänna arvsfonden som enligt vanliga regler för sysslomannaskap svarar
för ersättningen till gode mannen (se 9 § lagen om allmänna arvsfonden jfrt
med 18 kap. 5 § HB; se också lagberedningens förslag till revision av ÄB IV s.
638). Någon föreskrift om förmånsrätt för anspråk av god man för allmänna
arvsfonden är under sådana förhållanden inte behövlig.

Kammarkollegiet har vidare föreslagit att god man enligt 18 kap. 2 § FB
skall få åtnjuta förmånsrätt för krav på arvode och kostnadsersättning. Enligt
nämnda lagrum skall god man förordnas för omyndig i vissa fall när förmyndaren
eller hans make, å ena sidan, och den omyndige, å den andra, har
stridande intressen. Ett sådant fall är att förmyndaren eller hans make och
den omyndige är delägare i samma dödsbo. Det är i fråga om detta fall som
kammarkollegiet — för att underlätta rekryteringen av gode män — har ansett
behov av förmånsrätt föreligga. Jag kan visserligen hålla med om att det
ibland antagligen är svårt att förmå någon att åtaga sig uppdrag som god
man. Detta gäller emellertid inte endast i de fall till vilka kammarkollegiet
har hänvisat utan även i vissa andra fall i vilka god man skall förordnas, se
t. ex. 18 kap. 4 § FB och 18 kap. 2 § ÄB. Enligt min mening är det föga ändamålsenligt
att söka lösa rekryteringsfrågan genom att utrusta gode mannens
ersättningskrav med förmånsrätt. I princip skall ersättningen till gode mannen
utgå ur den förmögenhetsmassa vars intresse han har att tillvarata. Den
åsyftade lösningen kommer emellertid inte att omfatta de fall där det inte
finns någon förmögenhetsmassa eller en högst obetydlig sådan (jfr 1LU 1970:
40). Jag är på grund av det anförda inte övertygad om att det är behövligt
med förmånsrätt för gode mannens krav.

Vidare har under remissbehandlingen uttalats önskemål om förmånsrätt
för arvode och kostnadsersättning till likvidator eller annan enligt lag utsedd
funktionär vid likvidation av juridisk person.

Upplösning av aktiebolag eller annan juridisk person föregås i regel av likvidation.
Beträffande aktiebolag gäller att de kan träda i likvidation på
grund av frivilligt beslut av bolagsstämma. I vissa fall föreligger skyldighet
för aktiebolag att träda i likvidation, s. k. tvångslikvidation. Det är uppenbarligen
de sistnämnda fallen som här främst är av intresse. Likvidationen ombesörjs
av en eller flera likvidatorer vilkas förvaltning i första hand granskas
av likvidationsrevisorer. Under likvidationen, som går ut på att betala bolagets
skulder och skifta ut eventuellt överskott till aktieägarna, blir det oftast
nödvändigt att genom försäljning förvandla bolagets tillgångar till pengar.
Saknar bolaget tillgångar eller är dessa så begränsade att de inte förslår till
att bestrida likvidationskostnaderna, kan likvidationen läggas ned och bolaget
bli upplöst i mycket enkla former (167 § lagen om aktiebolag). I förarbetena
har uttalats att det särskilt kan antas att tillgångar saknas eller är otillräckliga
i vissa fall av tvångslikvidation (NJA II 1946 s. 115). Bestämmelsen

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

om nedläggande av likvidation bör enligt min mening i tillräcklig omfattning
skydda likvidatorerna och övriga funktionärer från risken att lägga ned arbete
på bolagets avveckling utan att få ersättning härför. Något skydd härutöver
i form av förmånsrätt för ersättningsanspråk torde knappast behövas. I
de fall där bolaget har åtminstone tillgångar som överstiger likvidationskostnaderna
bör likvidatorerna m. fl. kunna säkerställa sig för förluster genom
krav på förskottsbetalning.

Bestämmelserna om likvidation av ekonomisk förening överensstämmer
i betydande utsträckning med motsvarande beträffande likvidation av aktiebolag.
Bl. a. finns en direkt motsvarighet till bestämmelsen om att, när
tillgångar saknas, avvecklingen kan ske i mycket enkla former (91 § lagen
om ekonomiska föreningar). Med hänsyn härtill torde inte heller beträffande
ekonomiska föreningar särskilda bestämmelser om förmånsrätt behövas.

Handelsbolag torde man kunna helt bortse från i förevarande sammanhang.
Visserligen gäller även vid likvidation av sådana bolag att rätten under
vissa förutsättningar skall förordna en eller flera likvidatorer (35 a § lagen
om handelsbolag och enkla bolag). I normala fall däremot genomförs likvidationen
av bolagsmännen själva (32 § samma lag). Likvidatorerna har emellertid
i regel föga anledning att oroa sig för sina ersättningsanspråk. Såsom
handelsbolagen är konstruerade kan de sålunda rikta sina krav inte endast
mot handelsbolaget utan även mot bolagsmännen (19 § samma lag). Med
hänsyn härtill kan det inte sägas föreligga något behov av att vid likvidation
av handelsbolag genom förmånsrätt skydda likvidatorerna från förluster på
grund av utebliven betalning.

Under ackordsförfarande eller boutredning kan särskilda åtgärder behöva
vidtas i samband med utredning av gäldenärens bo. Beredningen har som
exempel på sådana åtgärder nämnt värdering av gäldenärens rörelse eller
granskning av hans bokföring och reparation eller försäkring av gäldenärens
egendom. Sådana åtgärder kan vid en efterföljande konkurs framstå som
mycket värdefulla för borgenärerna. Det är med hänsyn härtill som beredningen
har föreslagit att kostnaden för åtgärden skall utgå med förmånsrätt.
Förslaget har inte mött någon allvarlig gensaga vid remissbehandlingen. Inte
heller jag har någon principiell invändning att göra.

Beredningen har i sitt förslag utelämnat några av de nuvarande förmånsrätterna
i 17 kap. 4 § HB. De förmånsrätter som avses är de som gäller för
dels läkarlön, läkemedel och föda under avliden gäldenärs sista sjukdom
samt arvode för hans vård och dels arvode och kostnadsersättning åt den som
— bortsett från förordnad boutredningsman — enligt lag eller förordnande
av rätten förvaltat eller vårdat dödsbos egendom eller biträtt vid boutredning
eller arvskifte. Beredningen framhåller att det numera inte finns tillräckliga
skäl för dessa förmånsrätter vilkas motsvarigheter redan har avskaffats i
Danmark och Norge (bet. s. 145 och 146). Någon erinran mot förslaget att
slopa förmånsrätterna har inte framkommit vid remissbehandlingen. Jag

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

bortser då från kammarkollegiets nyss redovisade önskemål om bibehållen
förmånsrätt för vissa godemansanspråk. Själv har jag inte heller något att
erinra mot beredningens förslag.

Beredningen har vidare utmönstrat förmånsrätterna för vissa fordringar
mot förmyndare och gode män enligt 17 kap. 10 § HB och för redovisningsfordringar
m. m. enligt 17 kap. 11 § HB. Förslaget att slopa förmånsrätterna
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser
— hovrätten för Västra Sverige och domarföreningen — är
dock något betänksamma såvitt förslaget avser ett utmönstrande av förmånsrätten
för ersättningskrav mot förmyndare och gode män.

Sistnämnda förmånsrätt avser ersättningsanspråk som härrör från uppdraget
som förmyndare eller god man och grundas på förmyndarens eller
gode mannens fel eller försummelse. Förmånsrätten stöds av sociala skäl
men utgör i själva verket ett bristfälligt komplement till den kontroll över
förmyndarens och gode mannens förvaltning som utövas enligt lag. Förmånsrättens
praktiska betydelse är också ringa enligt vad bl. a. Stockholms
överförmyndarnämnd har uppgivit. Det nuvarande kontrollsystemet i FB är
något föråldrat och ses därför f. n. över av förmynderskapsutredningen. Syftet
är att åstadkomma en lagstiftning som om möjligt ger större trygghet än
den gällande. Utredningen har ännu inte framlagt något förslag beträffande
den här delen av sitt arbete. Man behöver dock enligt min mening inte avvakta
ett förslag för att avskaffa förmånsrätten. Den nuvarande kontrollen
över förmyndare och gode män är sålunda utan tvivel tillräckligt effektiv för
att man skall kunna ta ett sådant steg.

De förmånsrätter för redovisningsfordringar m. m. som behandlas i 17:11
HB är klart föråldrade. Den mest betydelsefulla avser fordringar hos utmätningsmän
och andra statens tjänstemän för egendom som de har mottagit
i sin tjänst. Att förmånsrätter av detta slag inte är förenliga med ett nutida
betraktelsesätt utan att fordringarna lämpligen bör garanteras i annan ordning
är uppenbart.

Som jag förut har nämnt, har beredningen efter vissa överväganden förkastat
tanken på att tillskapa nya förmånsrätter. Av de fordringar som beredningen
i sammanhanget har behandlat kan jag fatta mig kort om krav på
underhållsbidrag. Beredningen har anfört starka skäl mot att privilegiera sådana
krav (2.5.1 och bet. s. 88). Remissinstanserna har godtagit beredningens
ståndpunkt. Även jag anser att den är riktig.

Övriga fordringar för vilka en privilegier ing har varit aktuell avser revisorsarvode
och sp editions utlägg.

Arbetet med revision av företag är naturligtvis i viss omfattning till nytta
för borgenärer och andra utomstående. Detta är emellertid inte det enda syftet
med revisionsarbetet. Den tillsyn över styrelsens förvaltning som revisorer
utövar beträffande exempelvis aktiebolag sker sålunda även i aktieägar -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

nas intresse. Bestämmelserna om att s. k. minoritetsrevisor skall utses torde
ge särskilt nttryck åt detta förhållande (109 § lagen om aktiebolag).

Av det anförda framgår att man inte kan generellt privilegiera revisorsarvoden
och låta dem utgå med förmånsrätt framför exempelvis arvoden till
styrelseledamöter. Men det finns inte heller möjlighet att föreskriva förmånsrätt
i fråga om vissa särskilt avgränsade revisorsarvoden. Det skulle
nämligen förutsätta att man kunde skilja mellan revisorernas arbetsuppgifter
så att de ansags bli utförda, en del enbart till nytta för borgenärerna och
andra enbart till nytta för aktieägarna. En sådan uppdelning är inte tänkbar.

Enligt min mening måste därför revisorsarvoden även i fortsättningen
vara oprioriterade. Jag tror inte man skall överdriva de rekryteringssvårigheter
detta förhållande kan föranleda. I den mån en revisor som tillkallas är
orolig för sitt arvode, kan han sätta förskottsbetalning som villkor för att acceptera
uppdraget.

Dessutom gäller, som redan har framgått, att ersättning för revisionsarbete
under ackordsförfarande eller boutredning i överensstämmelse med beredningsförslaget
bör kunna utgå med förmånsrätt under vissa förutsättningar.

Beträffande frågan om förmånsrätt för speditionsutlägg vill jag slutligen
anföra följande.

I överensstämmelse med vad jag redan har anfört kommer frågan om vilka
skatter och allmänna avgifter som i fortsättningen skall utgå med förmånsrätt
senare att prövas av chefen för finansdepartementet (3.4). Prövningen
leder med all sannolikhet till att den nuvarande förmånsrätten för mervärdeskatt
behålls. Denna skatt erläggs ofta av speditören för uppdragsgivarens
räkning i samband med införsel av egendom. I speditörens krav på uppdragsgivaren
väger gjorda utlägg för mervärdeskatt tungt. Sveriges speditörförbund
har gjort gällande, att speditören genom att betala mervärdeskatten
kan få överta förmånsrätten som följer med denna. Förbundet har emellertid
därvid förbisett, att speditören betalar skatten självmant och utan att vara
förpliktad till det. En sådan betalning medför knappast att skattefordringen
övergår på speditören utan han får i stället en självständig fordran mot sin
uppdragsgivare (jfr SOU 1964: 57 s. 310 jämte där gjorda hänvisningar).
Önskemålet om förmånsrätt för speditionsutlägg kan alltså — åtminstone i
vad det avser mervärdeskatt — inte tillgodoses på detta sätt. Jag anser inte
heller att behovet av förmånsrätt är så trängande att det ovillkorligen måste
uppfyllas. I överenstämmelse med min allmänt restriktiva syn på frågan om
förmånsrätter bör därför speditionsutlägg inte privilegieras i en ny lagstiftning.

Jag vill tillägga att en handelskammare har föreslagit sådan ändring i förordningen
(1968: 430) om mervärdeskatt, att speditör får rätt att i sin redovisning
för mervärdeskatt dra av sådan skatt som han för kunds räkning erlagt
i samband med införsel av egendom. Denna fråga har aktualiserats även

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970 43

i annat sammanhang och kommer att prövas av chefen för finansdepartementet
i särskild ordning.

Sammanfattningsvis gäller alltså att jag i denna del helt ansluter mig till
beredningens förslag. Detta innebär att allmän förmånsrätt bör följa med begravnings-
och bouppteckningskostnad, kostnad för gäldenärens försättande
i konkurs och för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning
av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa funktionärer
vid ackordsförhandling och boutredning samt kostnad för vissa åtgärder
som vidtagits under ackordsförhandling eller boutredning. I beredningens
förslag uppställs en del villkor för att fordringarna skall vara förenade med
förmånsrätt.

Lagrådet

Lagrådet yttrade:

De remitterade förslagen har i flera avseenden samband med andra lagförslag
som ännu icke slutprövats, bland annat med det förslag till jordabalk
som förelagts riksdagen genom proposition nr 20 år 1970, det förslag till lag
om ändring i konkurslagen, varöver lagrådet den 19 maj 1970 avgivit utlåtande,
samt de förslag till lag om införande av nya jordabalken och till lag
om ändring i lagen om fiskearrenden, över vilka yttrande av lagrådet avgivits
den 1 juni 1970. Vid granskningen av de remitterade förslagen har lagrådet
haft att utgå från de nämnda lagförslagen sådana de nu föreligger, och
lagrådets yttrande avgives alltså under den förutsättningen att de andra lagförslagen
genomföres utan ändringar som kan vara av betydelse för utformningen
av de remitterade förslagen.

En av de viktigaste frågorna i det föreliggande lagstiftningsärendet är
löneprivilegiets omfattning och löneborgenärernas förmånsrätt i förhållande
till inteckningsborgenärernas. I denna del har lagberedningen framlagt
vissa alternativa förslag i syfte att minska de risker som gällande ordning
medför för inteckningsborgenärerna. I vissa remissyttranden över dessa förslag
har det framhållits som angeläget att en reform i denna riktning genomföres.
Departementschefen har, under hänvisning till en inom inrikesdepartementet
utarbetad promemoria om löneskydd vid konkurs, över vilken yttranden
inhämtats, förklarat att det nu vore mindre lämpligt att ta slutlig
ställning till löneprhdlegiets omfattning samt att han inte vore beredd att nu
föreslå någon ändring i detta hänseende eller av löneborgenärernas förmånsrätt
i förhållande till inteckningsborgenärernas.

Det förslag som det remitterade förslaget innehåller i här avsedda hänseenden
är sålunda att anse som ett provisorium i avvaktan på lagstiftning
om löneskydd vid konkurs. Då bestämmelser härom kan vara ägnade att

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

påverka inteckningshavarnas ställning, förutsätter lagrådet att hithörande
spörsmål särskilt beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet i ämnet.

Under angivna förutsättningar lämnar lagrådet de remitterade förslagen
utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition, nr 142, läggs fram förslag till ny lagstiftning
om ordningen för betalning av fordringar vid utmätning och konkurs. De
nya bestämmelserna är huvudsakligen upptagna i en förmånsrättslag som
avses skola ersätta 17 kap. handelsbalken.

Förslaget till förmånsrättslag utgår från att alla borgenärer i princip skall
behandlas lika. Fordringar får därför förmånsrätt till betalning endast om
verkligt starka skäl finns härför. I lagförslaget skils mellan särskilda och
allmänna förmånsrätter. Särskilda förmånsrätter belastar endast bestämd
egendom och gäller vid både utmätning och konkurs. Allmänna förmånsrätter
däremot avser i princip all gäldenärens egendom och gäller endast vid
konkurs.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna föreslås endast mindre ändringar
i förhållande till vad som nu gäller. Alltjämt skall flertalet särskilda förmånsrätter
utgöras av sådana som följer med panträtt eller retentionsrätt.
Liksom f. n. skall det vid sidan av panträtt och retentionsrätt i huvudsak
finnas endast två slags fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt,
nämligen fordran på grund av företagsinteckning och utmätningsfordran.

I fråga om de allmänna förmånsrätterna föreslås icke någon väsentlig
ändring av löneborgenärers förmånsrätt. Även förmånsrätten för fordran på
skatt eller allmän avgift föreslås skola bestå. I övrigt föreslås en utmönstring
av vissa befintliga allmänna förmånsrätter.

Som en följd av förslaget kommer gruppen av oprioriterade fordringar att
bli något större än f. n. De från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna
utan förmånsrätt torde emellertid även i fortsättningen komma att
bli leverantörsfordringar och liknande. Böter och viten skall liksom f. n. ha
minsta rätt. Även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild
rättsverkan av brott föreslås emellertid bli ställda efter andra fordringar.

Fömånsrättslagen har nära samband med jordabalken och föreslås därför
träda i kraft samtidigt med denna, eller den 1 januari 1972.

Vid sidan av förslaget till förmånsrättslag framläggs i propositionen förslag
till följdändringar i olika författningar. Dessutom föreslås vissa ändringar
i det genom propositionen 1970: 20 framlagda förslaget till jordabalk
samt en ny lag om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst. Sistnämnda två
förslag har hänvisats till tredje lagutskottet och behandlas i detta utskotts
utlåtande 1970: 82.

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

Enligt utskottets mening innebär propositionens förslag till förmånsrättsordning
en välbehövlig omarbetning och förenkling av de nuvarande invecklade
och svåröverskådliga reglerna om ordningen för betalning av fordringar
vid utmätning och konkurs. Utskottet kan ansluta sig till den princip som
varit vägledande för lagstiftningsarbetet, nämligen att borgenärer bör behandlas
lika om inte verkligt bärande skäl finns för att göra åtskillnad mellan
dem. Vidare ser utskottet med tillfredsställelse att de s. k. tysta förmånsrätterna,
vilka utgör ett besvärande osäkerhetsmoment vid kreditgivning och
kreditvärdighetsprövning, har hållits tillbaka. Den föreslagna lagstiftningen
innebär inte något slutligt ställningstagande till de omstridda frågorna om
löneprivilegiets omfattning och förmånsrättsförhållandet mellan lönefordringar
och fastighetsinteckningar. Dessa spörsmål kommer som anges i utskottets
utlåtande nr 79 över propositionen nr 201 med förslag till lag om
statlig lönegaranti vid konkurs m. m. att upptas till fortsatt prövning.

Utskottet behandlar i det följande väsentligen endast de frågor som aktualiserats
i de motioner som väckts i anledning av propositionen eller eljest
tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

Motionen I: 1487 av herrar Magnusson i Borås och Krönmark tar upp en
speciell fråga angående löneprivilegiets omfattning. Enligt rättspraxis gäller
att personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande över ett
företag i viss utsträckning har förvägrats förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar
i företagets konkurs. I propositionen föreslås, i 11 §
tredje stycket förslaget till förmånsrättslag, en lagbestämmelse som knyter
an till denna praxis. Bestämmelsen innebär i korthet att förmånsrätt inte skall
tillkomma den som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget
och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet.

Enligt motionärerna saknas bärande skäl för det föreslagna stadgandet.
De anser det vara en förlegad uppfattning att beträffande förmånsrätten
göra skillnad mellan sådana anställda som har äganderätt till viss del av
företaget och övriga samt förmenar, under hänvisning till bl. a. 1967 års lagstiftning
rörande pensionsstiftelser, att stadgandet strider mot en numera
allmänt vedertagen och i lagstiftningen erkänd uppfattning på civilrättens,
skatterättens, arbetsrättens, socialrättens och företagsekonomins områden.
Konkurslagens bestämmelser om återvinning i konkurs är enligt motionärerna
tillräckliga mot missbruk. Motionsyrkandet upptar begäran att stadgandet
i fråga skall utgå. I andra hand framställs önskemål om att bestämmelsen
ges en mer pregnant utformning.

I likhet med departementschefen och en helt övervägande remissopinion
anser utskottet att det föreligger behov av en bestämmelse av det angivna
slaget. Det kan inte vara riktigt att man för fall av missbruk på ifrågavarande
område skall vara hänvisad till konkurslagens återvinningsregler. De
jämförelser med annan lagstiftning som görs i motionen är enligt utskottets
mening föga vägledande. I förevarande sammanhang är det fråga om att

46 Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

avgöra hur vid konkurs tillgänglig egendom skall fördelas mellan konkurrerande
borgenärer. Att lönekrav från t. ex. en företagsledare i av honom
helt eller till väsentlig del ägt bolag därvid inte väger särskilt tungt torde
vara uppenbart. Det bör också framhållas att propositionens förslag, även
om det innebär en skärpning i förhållande till vad som nu gäller, inte är
särskilt långtgående. För att löne- eller pensionskrav från en företagsledare
skall bli undantagna från förmånsrätt krävs sålunda att vederbörande har
såväl delägarintresse i företaget som väsentligt inflytande över detsamma.
Beträffande den närmare utformningen av stadgandet må endast framhållas
att det ligger i sakens natur att det är förenat med svårigheter att
i en exakt lagtext ange det avsedda innehållet. Genom de ingående uttalanden
om förslagets innebörd som förarbetena innehåller torde några olägenheter
emellertid inte behöva föranledas härav. Beträffande den tidpunkt, till vilken
företagsledarens inflytande skall hänföra sig, vill utskottet nämna att lagberedningen
härom uttalat att förmånsrätt bör gälla i vanlig ordning, om andelsinnehavet
avvecklats i så god tid före konkursen att något samband
mellan vederbörandes inflytande och konkursen inte kan anses föreligga. I
enlighet med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Förmånsrätt i viss ökad utsträckning föreslås också i motionerna I: 1276
av herr Lindblad m. fl. och II: 1488 av herr Westberg i Ljusdal in. fl. Motionärerna
yrkar under åberopande av ett remissyttrande av Svenska revisorssamfundet
att riksdagen skall uttala att även revisorsarvoden bör utgå
med förmånsrätt. Problematiken härvidlag har i propositionen utförligt
behandlats av departementschefen (s. 106 f.) Utskottet kan i allt väsentligt
ansluta sig till departementschefens uttalanden och avstyrker i enlighet härmed
motionärernas förslag.

I motionerna I: 1275 av herr Annerås in. fl. och II: 1486 av herr Hovhammar
m. fl. behandlas den omstridda frågan huruvida fordran på skatt eller
allmän avgift bör vara förenad med förmånsrätt. För närvarande gäller att
ett stort antal skatter och allmänna avgifter har privilegierats. Bortsett
från skogsvårdsavgift har dessa fordringar förmånsrätt enligt 17 kap.
12 § handelsbalken, dvs. närmast framför oprioriterade fordringar. De har
inbördes samma förmånsrätt, men denna är begränsad på olika sätt
för olika slag av fordringar. Beträffande förmånsrätten för statlig inkomstskatt
förutsätts t. ex. att skatten har förfallit till betalning före konkursbeslutet
men inte tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes. I
propositionen föreslås som inledningsvis nämnts att förmånsrätten för skatter
och allmänna avgifter behålles. Vidare föreslås att man skall nöja sig med
en allmän bestämmelse om förmånsrätt i förmånsrättslagen och ge detaljerade
bestämmelser i ämnet på annat håll.

I motionerna yrkas att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
upphävs. Motiveringen är i sammanfattning följande. Lagberedningen och
ett övervägande antal remissinstanser har förordat att förmånsrätten av -

Första lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

skaffas. Skatteprivilegiet har för staten knappast någon ekonomisk betydelse
men är såsom en s. k. tyst förmånsrätt till särskild olägenhet för kreditgivningen.
Staten har betydligt större möjligheter till riskutjämning än innehavare
av oprioriterade fordringar. Skatteprivilegiet har avskaffats eller
kommer att avskaffas i övriga nordiska länder.

Utskottet vill till en början erinra om den principiella utgångspunkten
för ifrågavarande lagstiftning, nämligen att alla fordringar skall behandlas
lika. I enlighet härmed bör skatteprivilegiet bibehållas endast om starka
skäl föreligger härför. Vid frågans övervägande har utskottet funnit att
sådana skäl är för handen. Skälen, som utförligt utvecklas av departementschefen,
är bl. a. av ekonomisk natur. I motsats till motionärerna men i överensstämmelse
med departementschefen anser utskottet att förmånsrätten
långt ifrån kan sägas sakna ekonmisk betydelse för statsverket. De av departementschefen
utvecklade skälen för ett bibehållande av förmånsrätten
är i övrigt av indrivningsteknisk och skattemoralisk natur. Även från exekutionsekonomisk
synpunkt kan skäl anföras för privilegiets bibehållande.
Utskottet vill härvidlag framhålla att ett avskaffande av skatteprivilegiet
kan befaras medföra ett stigande antal konkurser. Utan förmånsrätt för
skattekrav skulle nämligen utmätningsmännen tvingas att i ökad omfattning
verkställa utmätning för kronans fordringar. Detta skulle i sin tur föranleda
andra borgenärer att begära gäldenären i konkurs, eftersom sådan
ansökan inom viss tid efter utmätningen häver den förmånsrätt som utmätning
ger. En utveckling som nu beskrivits är uppenbarligen inte önskvärd.

I enlighet med det anförda godtager utskottet propositionens förslag om
skatteprivilegiets bibehållande och avstyrker motionerna I: 1275 och II: 1486.

I övrigt har propositionsförslagen icke givit anledning till några uttalanden
från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således att propositionen bifalles
och avstyrker samtliga föreliggande motioner.

Utskottet vill tillägga att utskottet vid prövningen av de lagförslag som
hänvisats till utskottet haft att utgå från de förslag till jordabalk, som förelagts
riksdagen genom proposition 1970:20, de förslag till ackordslag och
lag om ändring i konkurslagen m. m., som upptagits i proposition 1970: 136,
samt det förslag till lag om införande av nya jordabalken, som framlagts i
proposition 1970: 145, sådana de nu föreligger. Utskottets yttrande avges
alltså under den förutsättningen att dessa lagförslag genomföres utan ändringar
som kan vara av betydelse för utformningen av nu behandlade lagförslag.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med avslag på motionen II: 1487 antager
11 § tredje stycket i det genom propositionen nr 142 framlagda
förslaget till förmånsrättslag;

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1275 och
II: 1486 antager 13 § i det under A. angivna förslaget;

Första lagutskottets utlåtande nr SO år 1970

C. att riksdagen antager nämnda förslag i övrigt;

D. att motionerna I; 1276 och II: 1488 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd; samt

E. riksdagen antager övriga genom propositionen nr 142
framlagda, av utskottet behandlade lagförslag.

Stockholm den 3 december 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
Schött (m)*, Svanström (ep), fru Lindström (s) och herr Helge Karlsson (s);

från andra kammaren: herrar Jönsson i Malmö (s), Hansson i Piteå
(s), Sjöholm (fp), Oskarson (m), fru Bergander (s)*, herrar Polstam (ep),
Jadestig (s) och fru Jonäng (ep).

* Ej närvarande vid utskottets justering.

Reservationer

vid B. i utskottets hemställan

1. av herr Alexanderson (fp), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med orden
”Utskottet vill till” och slutar med orden ”och II: 1486” bort ersättas med
text av följande lydelse.

Utskottet vill till en början erinra om den principiella utgångspunkten för
ifrågavarande lagstiftning, nämligen att alla fordringar skall behandlas lika.
I enlighet härmed bör skatteprivilegiet bibehållas endast om verkligt starka
skäl föreligger härför. Lagberedningen har från denna utgångspunkt efter
ingående överväganden (SOU 1969: 5 s. 62—80) funnit att sådana skäl inte
är för handen. Beredningen har sammanfattningsvis bl. a. åberopat att förmånsrätten
numera är av underordnad betydelse för det allmänna, att privilegiet
från de oprioriterade borgenärernas synpunkt innebär en diskriminering
som ej är sakligt grundad och att något hinder mot att det avskaffas
inte kan anses föreligga av hänsyn till gäldenären. Till samma uppfattning
har de nordiska kommittéer som arbetar på reformering av konkurslagstiftningen
kommit, och i Danmark har på den danska kommitténs förslag
skatteprivilegiet redan slopats. Norge har genom provisorisk lagstiftning ta -

Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970 49

git ett stort steg i samma riktning. Finland väntas gå samma väg. Även flertalet
remissinstanser har anslutit sig till beredningens förslag att upphäva
förmånsrätten för skatter.

Enligt utskottets mening har de av departementschefen åberopade skälen

— väsentligen av ekonomisk, indrivningsteknisk och skattemoralisk natur

— inte den tyngden att de motiverar ett bibehållande av skatteprivilegiet i
dess nuvarande omfattning. Utskottet anser emellertid att det föreligger en
avgörande skillnad mellan statens krav på källskattemedel och övriga skattekrav.
Källskattemedel står praktiskt sett nära medel ”som hörer annan
till” och som enligt 17 kap. 2 § handelsbanken först skall uttagas ur gäldenärens
bo. Till dessa belopp, som även vid effektiv kontroll snabbt kan stiga
till betydande storlek, bör staten ha visst företräde. Den nuvarande förmånsrätten
för skatter bör därför bibehållas såvitt gäller källskattemedel. I
övrigt bör skatteprivilegiet upphävas.

Det framlagda förslaget till förmånsrättslag bör ändras i enlighet härmed.
Ändringarna, som bör ske före lagens ikraftträdande den 1 januari 1972,
kan lämpligen göras i samband med den översyn som enligt vad ovan anges
kommer att äga rum.

dels att utskottet under B. bort hemställa,

B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 1275 och
II: 1486 dels antager 13 § i det under A. angivna förslaget,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att före lagens
ikraftträdande förslag framläggs om ändring av paragrafen
i enlighet med vad utskottet anfört.

2. av herrar Schött och Oskarson (båda m), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med orden
”Utskottet vill till” och slutar med orden ”och II: 1486” bort ersättas med
text av följande lydelse.

Utskottet vill till en början erinra om den principiella utgångspunkten för
ifrågavarande lagstiftning, nämligen att alla fordringar skall behandlas lika.
I enlighet härmed bör skatteprivilegiet bibehållas endast om verkligt starka
skäl föreligger härför. Lagberedningen har från denna utgångspunkt efter
ingående överväganden (SOU 1969: 5 s. 62—80) funnit att sådana skäl inte
är för handen. Beredningen har sammanfattningsvis bl. a. åberopat att förmånsrätten
numera är av underordnad betydelse för det allmänna, att privilegiet
från de oprioriterade borgenärernas synpunkt innebär en diskriminering
som ej är sakligt grundad och att något hinder mot att det avskaffas
inte kan anses föreligga av hänsyn till gäldenären. Till samma uppfattning
har de nordiska kommittéer som arbetar på reformering av konkurslagstiftningen
kommit, och i Danmark har på den danska kommitténs förslag skatteprivilegiet
redan slopats. Norge har genom provisorisk lagstiftning tagit ett
stort steg i samma riktning. Finland väntas gå samma väg. Även flertalet

50 Första lagutskottets utlåtande nr 80 år 1970

remissinstanser har anslutit sig till beredningens förslag att upphäva förmånsrätten
för skatter.

Enligt utskottets mening har de av departementschefen åberopade skälen
— väsentligen av ekonomisk, indrivningsteknisk och skattemoralisk natur —
inte den tyngden att de motiverar ett bibehållande av skatteprivilegiet.

Det framlagda förslaget till förmånsrättslag bör därför ändras så att detta
privilegium upphör. Ändringarna, som bör ske före lagens ikraftträdande
den 1 januari 1972, kan lämpligen göras i samband med den översyn som
enligt vad ovan anges kommer att äga rum.

dels att utskottet under B. bort hemställa,

B. att xåksdagen i anledning av motionerna I: 1275 och
II: 1486 dels antager 13 § i det under A. angivna förslaget,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att före lagens
ikraftträdande förslag framläggs om upphävande av paragrafen
och därav föranledda följdändringar.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700030