Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Nr 1

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av affärstidslagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 37 i första kammaren av herr Wikström
och nr 78 i andra kammaren av herr Romanus m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen beslutar upphäva 1966 års affärstidslag (SFS 1966:668)
fr. o. m. den 1 juli 1970».

Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
nr 417 i första kammaren av herr Mattsson m.fl. och nr 1045 i andra kammaren
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att affärstidslagen (SFS 1966: 668) upphäves
från och med den 1 juli 1970».

Gällande rätt

Bestämmelser om affärstiderna meddelas i affärstidslagen den 16 december
1966, vilken trätt i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den
31 december 1971. Lagen ersatte 1948 års butikstängningslag.

Enligt affärstidslagen får yrkesmässig detaljhandel bedrivas endast under
tid som medges i lagen eller med stöd därav (affärstid). Försäljningsställen
för sådan handel samt frisérsalonger och fotografiateljéer får inte
hållas öppna under annan tid (1 §). Vanlig affärstid är vardagar mellan
kl. 8 och 20. Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens
intresse skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige
i kommunen medge affärstid utöver den vanliga (2 §).

Från lagens tillämpning undantas några typer av försäljning och flera
slag av varor. Här må särskilt nämnas att undantag görs för varor som allmänheten
särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid (det s. k.
kiosksortimentet), om försäljningen sker utan samband med försäljning
av andra varor (3 §). Den närmare omfattningen av det fria sortimentet anges
i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av arbetarskyddsstgrelsen.

Talan mot beslut av kommuns styrelse eller av nämnd enligt lagen föres
hos länsstyrelsen genom besvär (6 §). Besvärsmyndigheten har att ingå på
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 1

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

en allsidig överprövning av det kommunala beslutet. Länsstyrelsens beslut
kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

Ur affärstidslagens förarbeten

Affärstidslagen antogs av riksdagen under höstsessionen 1966 (propositionen
nr 144/1966, 3LU 58, rskr. 368). Till grund för lagstiftningen låg ett
av affärstidsutredningen i juni 1965 avgivet betänkande i två delar, »Affärstiderna»
(SOU 1965:38 och 39). Inom affärstidsutredningen och i allt väsentligt
även bland remissinstanserna hade enighet rått om att butiksstängningslagen
i vissa avseenden haft ogynnsamma verkningar och att den borde
upphävas. Diskussionen hade i stället kommit att gälla frågan huruvida
man borde helt slopa affärstidsregleringen. Departementschefen anförde
bl. a. följande (s. 48). Flera omständigheter kunde anföras till stöd för ett
antagande att man med beaktande av konsumenternas och de affärsanställdas
intresse borde kunna avvara en lagfäst affärstidsreglering, åtminstone
på längre sikt. Konsumenternas behov i fråga om affärstidens längd och
förläggning skulle visserligen i dåvarande läge kunna i huvudsak tillgodoses
inom ramen för en lagreglering, men detta skulle knappast vara möjligt
i längden. Utredningen och flera remissinstanser hade nämligen pekat på
flera faktorer som väntades komma att föra med sig att behovet av en
längre affärstid skulle komma att göra sig mera gällande. Sålunda hade
man bl. a. framhållit den ökade yrkesverksamheten bland kvinnor och befolkningsomflyttningen
som medförde att allt fler fick längre avstånd mellan
arbetsplatsen och bostaden. Man hade vidare menat att behovet av att
kunna köpa bl. a. kapitalvaror i lugn och ro efter arbetstidens slut, ofta
tillsammans med flera familjemedlemmar, skulle bli mer framträdande i
takt med välståndsökningen. Ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen
skulle emellertid kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda
kunde man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga
verkningar för konsumenterna. Vidare skulle vissa olägenheter för de affärsanställda
otvivelaktigt följa härav. En omedelbar avveckling av affärstidsregleringen
skulle också i många fall kunna leda till sociala problem för
affärsinnehavare som drev sina företag utan anställda eller med endast några
enstaka medhjälpare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ville föredraganden inte förorda att
all affärstidsreglering slopades omedelbart. Däremot ansåg han att det fanns
tillräckliga skäl för att ersätta butiksstängningslagen med en friare reglering.
Denna borde ges en begränsad giltighetstid, förslagsvis fem år. Vid utgången
av denna tid fick man på nytt pröva fragan om affärstidsregleringen
skulle slopas helt. Erfarenheterna av den friare regleringen och den utveckling
som torde ske inom ramen för denna borde då ge en bättre vägledning
för prövningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Tredje lagutskottet delade uppfattningen att en direkt övergång till ett
helt fritt system skulle kunna medföra nackdelar, som övervägde fördelarna.
Den medelväg som departementschefen förordat innebar enligt utskottets
mening en lämplig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande
på området.

Vad beträffar frågan om dispens från den vanliga affärstiden anförde
departementschefen bl. a. följande (s. 60 f.).

Som jag har anfört tidigare bör frågor om affärstidens längd i första hand
bedömas med utgångspunkt i konsumenternas intresse. En riktig bedöinning
av dispensfrågorna kräver därför främst kännedom om vilka vanor och
behov som konsumenterna i orten har. Den bästa kännedomen härom finns
otvivelaktigt hos de kommunala organen. Några remissinstanser har pekat
på att det kan tinnas risk för bristande enhetlighet vid tillämpningen om
prövningen läggs hos kommunerna. Vad man här främst syftar på torde
vara att praxis inte lämpligen bör skifta mellan kommuner som tillsammans
bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande område. Jag utgår emellertid
från att sådana kommuner i samarbetsnämnderna i kommunblocken eller
i annan ordning kommer att verka för att enhetliga normer följs vid
dispensprövningen. Av de skäl som jag nu har anfört biträder jag utredningens
förslag att beslutanderätten i dispensfrågorna läggs på kommunerna.

En begränsning i kommuns befogenhet att meddela dispens följer av att
kommun, som jag har förordat tidigare, inte skall ha rätt att generellt
sträcka ut affärstiden för hela kommunen. Dispens kan således inte medges
för alla affärer i kommunen eller för alla affärer inom en viss bransch såvida
inte dispensen avser endast vissa dagar. Frågan om dispens bör meddelas
skall bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intresse.
För att dispens skall medges måste det kunna antas att det finns ett utbrett
önskemål om utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller
få vägras. Det lär inte vara möjligt att undvika att dispensgivningen i viss
mån kan komma att påverka konkurrenssituationen mellan olika företag.
Självfallet får emellertid dispens inte medges i syfte att främja en viss näringsidkare
eller en grupp av sådana eller för att ställa företagare inom
kommunen i ett särskilt gynnsamt konkurrensläge i förhållande till företagare
i en angränsande kommun.

I motioner (I: 789 och II: 965) i anledning av propositionen yrkades bl. a.
att lagen skulle kompletteras med bestämmelser innebärande att — med
hänsyn till de affärsanställda — dispens från bestämmelserna om vanlig
affärstid såvitt avser större affärsföretag skulle meddelas endast restriktivt.

Tredje lagutskottet anmärkte i sitt utlåtande (nr 58 år 1966) i anledning
av motionerna att lagens grunder innebar bl. a. att dispensfrågorna skulle
bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intressen. För att
dispens skall medges måste det antas att det finns ett utbrett önskemål om
utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få vägras, framhöll
utskottet. Motionärernas förslag om särskilda dispensregler för större
företag innebar ett avsteg från dessa grunder som utskottet inte var berett
att förorda.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 1

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 197U
1968 och 1969 års riksdagar

Vid 1968 års riksdag väcktes motioner (1:25 och 11:36), vari hemställdes
att affärstidslagen skulle upphävas från och med den 1 juli 1968. På
hemställan av tredje lagutskottet föranledde motionerna inte någon riksdagens
åtgärd. I sitt utlåtande (nr 9) erinrade utskottet om att det under förarbetena
till affärstidslagen bl. a. anförts att lagen borde ges en begränsad
giltighetstid och att man vid utgången av denna på nytt fick pröva frågan
om slopande av affärstidsregleringen med ledning av erfarenheterna av den
friare regleringen. Enligt utskottet hade någon omständighet som kunde
föranleda ett ändrat ståndpunktstagande inte inträffat under den jämförelsevis
korta tid som lagen varit i kraft. Utskottet ansåg sig därför inte kunna
tillstyrka förslaget att lagen skulle upphävas. Utskottet ville emellertid
i anslutning till vad som anförts i motionerna om att praxis för dispensgivningen
skiftade mellan olika kommuner framhålla det angelägna i att dispensgivningen,
särskilt inom områden som näringsgeografiskt bildar en enhet,
skulle bli så enhetlig som möjligt. Olika praxis inom sådana områden
kunde lätt snedvrida konkurrensen såväl inom som mellan olika branscher.
Det var därför viktigt, framhöll utskottet, att kommunerna, i kommunblockens
samarbetsnämnder eller i annan ordning, verkar för att enhetliga normer
följs vid dispensgivningen. Utskottet förutsatte att denna fråga skulle
ägnas erforderlig uppmärksamhet.

Vid 1969 års riksdag väcktes ånyo motioner (I: 348 och II: 399) med yrkande
att affärstidslagen skulle upphävas, nu med verkan från och med
den 1 juli 1969. I andra hand yrkades att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
hemställa om åtgärder som syftade till en likformig tillämpning av affärstidslagen.
Motionerna föranledde inte någon riksdagens åtgärd. Utskottet
ansåg i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 14) att det inte förelåg
anledning att frångå den bedömning som 1968 års riksdag gjort i fråga om
yrkandet om upphävande av lagen. Vad beträffar andrahandsyrkandet hade
detta motiverats med att praxis för dispensgivningar skiftade mellan olika
kommuner. Efter att ha hänvisat till vad utskottet anfört i denna fråga
i 1968 års utlåtande anförde utskottet följande i anledning av yrkandet.

Utskottet är medvetet om att olika praxis i fråga om dispensgivningen
medför olägenheter i skilda hänseenden. De möjligheter som kan stå till
buds för att utjämna förekommande olikheter bör därför tillvaratas. Eftersom
detaljhandelns villkor är vitt skilda inom olika delar av landet syns
det emellertid inte lämpligt att genom generella regler binda kommunerna
i deras prövning av dispensärenden för att åstadkomma enhetlighet. I stället
torde, i likhet med vad utskottet förordade i utlåtandet år 1968, kommunal
samverkan vara att föredra för att nå sagda syfte. Utskottet vill också
erinra om alt länsstyrelsernas prövning av överklagade ärenden kan antas
verka i önskad riktning. Frågan är emellertid av stor vikt, och liksom
vid föregående års behandling därav anser sig utskottet därför kunna förutsätta
att den ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Vidare må här anmärkas att 1969 års riksdag med bifall till två motioner
(1:295 och 11:329) hos Kungl. Maj:t hemställt om sådana tillämpningsföreskrifter
i fråga om dispens från vanlig affärstid att berörda parter normalt
kan använda möjligheten att besvära sig hos länsstyrelsen (3LU 1969:
55, rskr. 337). Bakgrunden till framställningen är att det icke sällan förekommit
att ärenden om dispens behandlats så sent att besvärsreglerna helt
satts ur spel.

Vid höstsessionen av 1969 års riksdag framställdes slutligen av herr Romanus
en interpellation angående öppethållande av butiker på söndagarna.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, besvarade interpellationen
i andra kammaren den 5 december 1969, varefter följde debatt i ämnet
(11:40, § 16, s. 131—156). Departementschefen anförde i anledning av
framställda frågor, bl. a., att han inte kunde finna att regeringens beslut i
ärenden om öppethållande på söndagar ger något utrymme för tvekan beträffande
regeringens inställning. Vidare anförde han att svårigheterna att
mäta konsumenternas behov av utsträckt affärstid kan ha bidragit till att
kommunernas behov blivit olika. Erfarenheterna av ett öppethållande på
prov under viss tid behövde enligt departementschefen i och för sig inte ge
något mått på konsumentintresset. Konsumenterna utnyttjar naturligtvis
en sådan service om den erbjuds, men därmed är inte sagt att detta behov
att handla på fritid inte skulle kunna tillgodoses under vanlig affärstid,
framhöll departementschefen. Han förklarade vidare att han inte hade för
avsikt att föreslå att affärstidslagen skulle avskaffas före 1971 års utgång.
Däremot förutskickade han att han inom den närmaste tiden avsåg att begära
regeringens bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan
om affärstidsregleringen skall fortsätta efter utgången av år 1971 eller
om den kan avvaras.

Utredning rörande affärstidsregleringen

Chefen för handelsdepartementet har enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 30 december 1969 tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda frågan
rörande affärstidsregleringen.

I direktiven anför föredragande statsrådet att frågan om affärstidsregleringen
skall fortsätta efter utgången av affärstidslagens giltighetstid eller
om den kan avvaras nu bör prövas. Vidare sägs att arbetet bör bedrivas i
sådan takt att, om fortsatt lagstiftning anses behövlig, slutligt förslag kan
underställas 1971 års riksdag. Härutöver må följande återges.

Från konsumenthåll har skäl åberopats som talar för att affärstiden lämnas
helt fri. Häremot bör ställas de olägenheter som kan befaras uppkomma
för affärsanställda och småföretagare om regleringen upphör. En närmare
redogörelse för skäl som talar för och emot en affärstidsteglering har
lämnats i förarbetena till affärstidslagen och torde inte i detta sammanhang
behöva upprepas. De sakkunniga bör vid sin prövning beakta dessa olika

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

faktorer och andra omständigheter som kan vara av betydelse. Bl. a. bör
hänsyn tas till den pågående snabba utvecklingen på varuhandelns område,
till förhållandena inom den berörda delen av arbetsmarknaden och till
de erfarenheter som gjorts beträffande affärstidslagens tillämpning och
verkningar. I sistnämnda avseende är det i synnerhet av vikt att beakta i
vilken utsträckning man utnyttjat de möjligheter affärstidslagen ger till
öppethållande inom ramen för vanlig affärstid och i vilken omfattning tillstånd
meddelats för öppethållande på tid utöver vanlig affärstid.

Vid bedömningen av konsumentintresset av att aifärstidsregleringen slopas
eller blir friare kan det finnas skäl för de sakkunniga att särskilt uppmärksamma
verkningarna av den fortgående butikskoncentrationen. En av
följderna av utvecklingen i nämnda avseende är att många för hushållen
lättillgängliga småbutiker tvingas slå igen. Detta medför olägenheter för
konsumenterna, som i många fall kan ha ett starkt behov av en kompletterande
närhetsservice, kanske delvis i andra former än den traditionella
butikshandeln. Möjligheterna att tillgodose konsumentbehovet av bättre närhetsservice
kan vara beroende av det sätt på vilket affärstidsfrågan slutligt
löses.

Om de sakkunniga finner att en fortsatt reglering av affärstiden behövs,
bör de se över lagen och lägga fram förslag till ändringar eller tillägg i den
mån det är påkallat. Särskild uppmärksamhet bör i så fall ägnas frågan om
behovet av särskilda tillstånd att få hålla öppet längre än den vanliga affärstiden
på vardagar och att hålla öppet på söndagar. Om sådant behov
anses föreligga bör riktlinjer skapas, som kan ge de kommunala myndigheterna
vägledning vid den avvägning som vid tillståndsgivningen bör ske
mellan konsumenternas och de affärsanställdas intressen. Samtidigt bör
undersökas på vad sätt kravet på en mera enhetlig lagtillämpning skall
kunna tillgodoses i syfte bl. a. att minska riskerna för att konkurrensförhållandena
inom handeln påverkas av tillståndsgivningen.

Motionerna

I: 37 av herr Wikström och IT. 78 av herr Romanus m. fl.

Motionärerna erinrar inledningsvis om att åtskilliga remissinstanser, bl. a.
näringsfrihetsombudsmannen (NO) och statens konsumentråd, i sina yttranden
över affärstidsutredningens förslag ansett att den dåvarande butiksstängningslagen
borde upphävas utan att ersättas av någon ny reglering av
affärstiderna. Som motivering härför hade framförts att konsumenternas
efterfrågan borde styra öppettiderna, att samhällsutvecklingen — med allt
fler familjer där båda makarna förvärvsarbetar — ökat behovet av öppethållande
på söndagar och kvällar, och att affärstidslagen skulle få en ltonkurrensbegränsande
verkan. Man framförde vidare att de handelsanställdas
önskemål beträffande arbetstiderna borde anses tillgodosedda genom
den allmänna arbetstidslagstiftningen. Trots de anförda betänkligheterna
antogs affärstidslagen av löksdagen, och lagen har nu varit i kraft i tre år.
Motionärerna hänvisar till att föredragande departementschefen vid lagens
tillkomst förutskickade att man vid utgången av lagens giltighetstid på
nytt skulle pröva frågan om affärstidsregleringen skulle slopas helt. Enligt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

motionärernas mening kan man redan nu ta ställning för ett upphävande
av lagen. Motionärerna erinrar om att det vid behandlingen 1966 framfördes
farhågor för att den dispensgivning, som är nödvändig vid en affärstidsreglering,
skulle snedvrida konkurrensen mellan olika butiker i samma område.
Så har enligt motionärerna också blivit fallet, och de anför att det
i praktiken visat sig att gränsdragningen mellan de butiker som fått dispens
och dem som vägrats blivit tämligen godtycklig. Även gränsdragningen
för vilka varor som skall ingå i det s. k. kiosksortimentet, och alltså få säljas
även på icke affärstid, sägs ha visat sig svår att motivera rationellt.

Motionärerna anför vidare att, sedan riksdagen i mars 1969 avslagit motionsförslag
om upphävande av affärstidslagen fr. o. m. 1 juli 1969, regeiingen
avgjort ytterligare ett antal uppmärksammade dispensärenden, framför
allt i Storstockholm. I övervägande antalet fall sägs regeringen ha vägrat
dispens. Därigenom har enligt motionärerna uppstått olikheter i servicestandard
mellan likartade samliällsdelar och mellan olika butiker i likartade
lägen, som verkat förbryllande för såväl allmänheten som för de ansvariga
kommunala förtroendemännen och tjänstemännen. Regeringens beslut
om upphävande av de dispenser som kommunerna beviljat sägs ha upplevts
som en omotiverad serviceförsämring av många medborgare.

Regeringens beslut i dispensfrågor under 1969 visar enligt motionärerna
att propositionens ord, att dispens inte bör få vägras om det kan antas att
det bland konsumenterna finns ett utbrett önskemål om utsträckt affärstid,
inte förverkligats på det sätt man haft anledning att vänta sig. Motionärerna
anför att det faktum att de affärer, som haft söndagsöppet, på söndagarna
haft en försäljning långt över genomsnittet, enligt regeringens upptattning
inte ger anledning att anta att konsumenterna önskar handla på
söndagarna. De försök som gjorts från regeringens sida att klargöra, på vilket
sätt ett »utbrett önskemål om utsträckt affärstid» enligt regeringens
mening bör styrkas t. ex. av handelsminister Lange i interpellationsdebatten
i andra kammaren den 5 december 1969 — bevisar enligt motionärerna
ytterligare svårigheten att på ett rimligt och rättvist sätt tillämpa
affärstidslagen.

Motionärerna anser att den nu tillsatta utredningen för att pröva behovet
av fortsatt affärstidsreglering inte behövs. Enligt deras mening kan konsumenterna
själva bättre än olika myndigheter, såväl kommunala som statliga,
avgöra när de önskar göra sina inköp. Affärerna bör därför ges möjlighet
att hålla öppet på de tider då tillräcklig efterfrågan finns för att detta
skall vara lönsamt. Motionärerna anser att redan affärstidsutredningens betänkande
(SOU 1965:39) gav tillräckligt underlag för ett avskaffande av
affärstidsregleringen. De tre år som affärstidslagen varit i kraft har enligt
motionärerna givit övertygande belägg för svårigheten att på ett rimligt
sätt tillämpa det dispensförfarande som blir nödvändigt vid varje form av
reglering av affärstiderna. För att konstatera detta sägs ingen särskild ut -

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

redning behövas. Motionärerna anser därför att affärstidslagen bör upphävas
fr. o. m. den 1 juli 1970. Ett uppskov med detta beslut innebäi endast
att konsumenterna i ytterligare två år får otillfredsställande och i vissa fall
försämrad service, framhålls avslutningsvis.

4f7 av herr Mattsson m.fl. och 11:1045 av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl.

I motionerna sägs nackdelarna av att bibehålla affärstidslagen till och
med 1971 års utgång bli alltmera uppenbara. Motionärerna anför att begränsningen
i rätten att tillgodose konsumenternas önskan om större valfrihet
beträffande inköpens förläggning i tid innebär allvarliga nackdelar
inte blott för familjer där båda makarna förvärvsarbetar utan också för
ensamstående förvärvsarbetande mödrar. Vidare framhålls att åldringars
och handikappades möjligheter att själva ombesörja sina inköp ofta försvåras
genom att närhetsbutikerna tvingas lägga ned. Motionärerna understryker
också att den olikformiga tillämpningen av dispensgivningen i olika
kommuner är en oroande faktor, och de ifrågasätter om detta är förenligt
med de av riksdagen antagna principerna om fri konkurrens. Sålunda sägs
den olikformiga tillämpningen ha medfört avsevärda olägenheter för affarsidkare
och konsumenter i kommun där affärstid utöver den vanliga ej medgivits
men där grannkommun medgivit sådan tid åt i denna kommun belägna
af färsställen. Endast arbetsmarknadsskäl torde enligt motionärerna
kunna åberopas för att lagen bör bestå till 1971 års utgång. Eventuella
problem som skulle kunna uppstå vid ett upphävande av affärstidslagen
skulle enligt deras förmenande kunna lösas av parterna på arbetsmarknaden.
Det förlängda öppethållande som medgivits i vissa fall har enligt motionärerna
inte heller resulterat i befarade prishöjningar eller medfört nackdelar
vare sig för grupper av anställda eller köpmän.

Utskottet

Den gällande affärstidslagen trädde i kraft den 1 januari 1967 och gäller
t. o. m. den 31 december 1971. Lagen har ersatt den tidigare butikstängningslagen
och innebär i jämförelse med denna en väsentligt enklare och
friare reglering av affärstiderna. Den vanliga affärstiden är vardagar mellan
kl. 8 och 20. Huvuddelen av den handel som tidigare efter dispens fick
ske på annan tid än vanlig affärstid, bl. a. hela kioskhandeln, är undantagen
från regleringen. Kommun kan för särskilt fall medge längre affärstid
än den vanliga om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.
Kommuns beslut i sådant dispensärende kan överklagas hos länsstyrelsen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

I motionerna hemställes på ovan närmare angivna skäl att riksdagen
beslutar att affärstidslagen upphävs fr. o. m. den 1 juli 1970.

Som framgår av den föregående redogörelsen har sakkunniga tillkallats
för att utreda frågan om affärstidsregleringen skall fortsätta efter utgången
av affärstidslagens giltighetstid eller om den kan avvaras. De problem som
gör sig gällande på området kan således förväntas bli förutsättningslöst
prövade mot bakgrunden av de erfarenheter, som gjorts under de år som
affärstidslagen varit i kraft. Resultatet av utredningens arbete bör inte föregripas.
På grund härav bör motionerna inte vinna bifall.

Utskottet hemställer

att motionerna 1: 37 och II: 78 samt I: 417 och II: 1045
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1970

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),
Knut Johansson (s), Ebbe Ohlsson (m)*, Erik Jansson (s), Skårman (fp),
fru Landberg (s) och herr Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Tobé (fp), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla
(ep)* och Johnsson i Blentarp (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.