Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att föra
talan mot föräldrar om återvinning av ekonomiskt bidrag
till barm

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 878 av herr Svenungsson samt II: 1007 av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om översyn av 1960 års lag om samhällsvård
av barn och ungdom och 1956 års lag om socialhjälp i syfte att möjliggöra
återvinning i fall där det i dag ej är möjligt.» Av motionsmotiveringen
framgår, att motionärerna önskar ge kommun rätt till ersättning från föräldrar
för ekonomiskt stöd i samband med barns studier.

Gällande bestämmelser

Enligt föräldrabalken är föräldrar skyldiga att vidkännas kostnaderna för
sina barns uppehälle och utbildning, om barnen ej har egna tillgångar. Denna
underhållsskyldighet upphör inte förrän barnet erhållit den utbildning,
som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag är tillbörlig, och
ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år. Om barnet, sedan dess rätt till underhåll
enligt nu angivna regler upphört, till följd av sjukdom eller annan dylik
orsak är ur stånd alt själv försörja sig, är föräldrarna i mån av förmåga
skyldiga att ge barnet skäligt underhåll. Adoptant och adoptivbarn har
samma skyldighet att underhålla varandra som föräldrar och barn.

De nu berörda reglerna liksom motsvarande bestämmelser i giftermålsbalken
om äkta makars inbördes underhållsskyldighet innefattar den civilrättsliga
underhållsskyldigheten mellan anhöriga. I motsats härtill står vad som
brukar kallas den offentligrättsliga försörjningsskyldigheten. Denna reglerades
tidigare i 1918 års fattigvårdslag och ligger till grund för nu gällande regler
i 1956 års lag om socialhjälp och 1960 års barnavårdslag om kommuns
rätt till ersättning från enskild för utgiven socialhjälp eller för kostnad för
omhändertagande av underårig för samhällsvård.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp. Enligt
12 § utgår obligatorisk hjälp dels till minderårig, varmed avses barn under
16 år, dels ock till den som på grund av ålderdom, sjukdom eller därmed
jämförlig anledning inte kan tillfredsställande klara sin egen försörjning, allt
i den mån vederbörande saknar egna medel och ej får sina behov tillgodo1
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 sam/. 2 avd. Nr 21

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970

sedda på annat sätt. Hjälpen skall omfatta livsuppehälle och den vård, som
finnes erforderlig, samt, i fråga om minderårig, även uppfostran. Om den
frivilliga hjälpen ges bestämmelse i 13 §, enligt vilken kommunerna i andra
fall än som avses i 12 § har full frihet att bevilja socialhjälp i den utsträckning,
som de själva finner erforderligt och lämpligt. Uppdelningen i obligatorisk
och frivillig hjälp har betydelse bl. a. för kommuns rätt till ersättning
från hjälptagarens anhöriga för utgiven hjälp. Sålunda är enligt 36 § hjälptagarens
föräldrar ersättningsskyldiga endast för obligatorisk socialhjälp åt
barn under 16 år. Därest ersättningsskyldighet föreligger, har socialnämnden
rätt att efter fri prövning efterskänka kommunens fordran (37 §). Kommunens
rätt till ersättning preskriberas efter tre år, som i princip räknas från
det att hjälpen lämnats.

Vid ingripanden enligt barnavårdslagen skall barnavårdsnämnd i första
hand vidta förebyggande åtgärder i form av råd och stöd, varning, föreskrifter
eller övervakning. I 26 § stadgas att nämnden för genomförande av vad
som från dess sida tillråtts eller föreskrivits äger bestrida kostnader för bl. a.
utbildning och lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning och omkostnader
i övrigt. Om förebyggande åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse
skall den underårige enligt 29 § omhändertagas för samhällsvård. Den omhändertagne
skall därefter överlämnas till enskilt hem, placeras på lämplig
anstalt eller —- under vissa förutsättningar — intagas på ungdomsvårdsskola.
Även barnavårdslagen innehåller regler om kommuns rätt till ersättning för
vissa vårdkostnader. För föräldrar är ersättningsskyldigheten begränsad till
sådan kostnad, som kommun haft för den som omhändertagits för samhällsvård
och ej fyllt 16 år (72 §). Rätten till ersättning i sådant fall är dock enligt
en särskild kungörelse maximerad till 2 500 kr. per år. Även här utgör
preskriptionstiden tre år. Barnavårdsnämnden kan efterskänka ersättningsskyldigheten.

Ur förarbetena till socialhjälpslagen, m. m.

Socialhjälpslagen tillkom efter förslag i prop. 1955: 177, som i sin tur
byggde på ett av 1938 års socialvårdskommitté framlagt betänkande, SOU
1950: 11. De föreslagna reglerna om kommuns återkravsrätt mot anhöriga
innebar genomgripande förändringar i förhållande till vad som dittills gällt
enligt 1918 års fattigvårdslag. Den viktigaste nyheten var, att socialhjälp till
vuxen person inte skulle kunna återkrävas från hans föräldrar eller barn.
Kommitténs förslag i denna del kritiserades av vissa remissinstanser, som
framhöll bl. a. att överensstämmelse borde råda mellan den civilrättsliga
och den offentligrättsliga försörjningsplikten och att för rättskänslan stötande
resultat skulle uppkomma, om en person i goda ekonomiska omständigheter
inte blev ersättningsskyldig för socialhjälp, som lämnats hans föräldrar
eller barn. I det avsnitt av propositionen, vari återkravsreglerna behandlades,

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970

3

erinrade föredragande departementschefen om, att samhället i en mängd
andra former än genom socialhjälp bistod behövande personer utan att av
deras anhöriga kräva ersättning för sina utgifter. Som exempel nämndes
bl. a. mödrahjälpen och departementschefen fortsatte:

----åtskilliga kvinnor, som erhåller dylik hjälp, har med all sannolikhet
föräldrar i så god ekonomisk ställning, att underhållsbidrag kunnat
uttagas av dem med stöd av föräldrabalkens regler. Med det sagda bär jag
velat framhålla, att samhällets återkravsrätt ingalunda behöver sträcka sig
lika långt som den civilrättsliga underhållsskyldigheten. 1 vad mån korrespondens
bör föreligga, torde för varje hjälpform för sig böra avgöras med
hänsyn till vad som kan befinnas vara mest lämpligt. Härvid bör hänsyn givetvis
tagas även till den normbildande verkan, som återkravsrätten kan ha
för enskilda personers handlingssätt.

Av det siffermaterial, som redovisats av kommittén, synes framgå, att socialhjälp
åt vuxna personer i mycket blygsam omfattning återkräves från
deras anhöriga. Återkravsrätten har alltså i dessa fall en ganska ringa direkt
betydelse för kommunernas ekonomi. Måhända kan det göras gällande, att
den indirekta betydelsen är större, i det att redan vetskapen om att återkravsrätt
föreligger kommer en del försörjningspliktiga att frivilligt fullgöra
sin underhållsskyldighet. För egen del håller jag dock för sannolikt, att
denna indirekta verkan är tämligen ringa. Det är enligt min mening helt
andra omständigheter än vetskapen om fattigvårdslagens regressregler som
gör att barn bidrar till sina föräldrars underhåll och tvärtom. Inte heller tror
jag att den känsla av samhörighet, som vanligen kännetecknar förhållandet
mellan föräldrar och barn, skulle försvagas, om dessa regressregler slopades.
I varje fall torde, så länge den civilrättsliga underhållsskyldigheten kvarstår
oförändrad, reglerna härom utgöra ett tillräckligt stöd för att hålla denna
känsla vid liv.

Den främsta anledningen till att kommittén föreslagit att regressrätten
slopas i förevarande fall är, att den i vida kretsar skapat motvilja mot att
anlita fattigvården. Enligt vad kommittén uttalar drar sig åtskilliga hjälpbehövande
gamla för att söka fattigvård, enär de inte vill utsätta sina barn för
risken och obehaget av ett regressanspråk från det allmännas sida. Att denna
iakttagelse är riktig, torde vara allmänt erkänt bland dem, som handhar
fattigvården. Det torde vidare förhålla sig så, att många fattigvårdsstyrelser
underlåter att verkställa återkrav av den anledningen, att de inte vill skapa
osämja mellan föräldrarna och barnen.

I en del remissyttranden över socialvårdskommitténs förslag uttalades, att
föräldrars offentligrättsliga försörjningsplikt mot barn inte borde upphöra
förrän barnet fyllt 18 eller 20 år. Som skäl härför anfördes, att många ungdomar
i 16—20-årsåldern med hänsyn till utökad skolgång och strävan efter
bättre yrkesutbildning inte kunde försörja sig själva samt att det blivit alltmera
vanligt att underhållsbidrag i domar och avtal bestämdes att utgå tills
barnet fyllt 18 år. Departementschefen fann skälen beaktansvärda men framhöll,
att 16-årsåldern gällde som minderårighetsgräns enligt eu mängd olika
författningar av social karaktär. Frågan om en höjning av den angivna åldersgränsen
borde därför tas upp i annat sammanhang.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 39 tillstyrkte andra lagutskottet
propositionen i förevarande delar och lämnade vad departementschefen anfört
utan erinran.

Den efter Kungl. Maj ds bemyndigande den 8 december 1967 tillsatta socialutredningen
har i uppdrag att göra en allmän översyn av de tre sociala vårdlagarna,
nykterhetsvårdslagen, socialhjälpslagen och barnavårdslagen. Enligt
utredningsdirektiven har utredningen att pröva hl. a. frågan om en begränsning
av kommuns rätt till ersättning av enskild för lämnad socialhjälp.
Även barnavårdslagens bestämmelser om reglering av vårdkostnader bör enligt
direktiven överses.

Utskottet

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp.
Den förra omfattar livsuppehälle och erforderlig vård samt, i fråga om
barn under 16 år, även uppfostran. Den frivilliga hjälpen kan kommunen
lämna i andra fall efter fri prövning. Obligatorisk socialhjälp, som utgått till
barn under 16 år, kan kommunen kräva tillbaka från barnets föräldrar.
I övrigt är föräldrar inte ersättningsskyldiga för socialhjälp, som deras
barn erhållit. Enligt barnavårdslagen är föräldrar till barn, som omhändertagits
för samhällsvård och ej fyllt 16 år, ersättningsskyldiga för kostnaden
för sådan vård intill ett belopp av 2 500 kr. per år. För utgifter, som kommun
i annat fall haft enligt barnavårdslagen, föreligger ingen ersättningsskyldighet.

Förevarande motioner syftar till en sådan ändring av de berörda återkravsreglerna
att kommun får rätt till ersättning från föräldrar för ekonomisk
hjälp, som lämnats deras barn för fortsatta studier. Med nuvarande
ordning kan enligt motionärerna föräldrar i sådant fall komma undan sin
civilrättsliga underhållsplikt.

Vid tillkomsten av socialhjälpslagen år 1956 avskaffades all återbetalningsskyldighet
för föräldrar beträffande obligatorisk socialhjälp, som
utgått till barn som fyllt 16 år. Föredragande departementschefen erinrade
om, att samhället i en mängd andra former än genom socialhjälp bistår
behövande personer utan att av deras anhöriga kräva ersättning för sina
utgifter. Departementschefen framhöll vidare, att samhällets återkravsrätt
ingalunda behövde sträcka sig lika långt som den civilrättsliga underhållsskyldigheten.

Sedan dessa uttalanden gjordes har utvecklingen gått vidare mot ytterligare
inskränkningar av återbetalningsskyldigheten för socialhjälp. Sålunda
har socialutredningen, som tillsattes efter Kungl. Maj:ts bemyndigande i
december 1967, enligt sina direktiv att pröva bl. a. frågan om en begränsning
av kommuns rätt till ersättning av enskild för lämnad socialhjälp.
Ett bifall till motionsyrkandet skulle vara ett steg i rakt motsatt riktning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1970

5

Utskottet kan med hänsyn härtill inte tillstyrka motionerna. Det torde f. ö.
med fog kunna antas, att redan nu gällande återvinningsregler utnyttjas
av kommunerna i mycket blygsam omfattning. Sedan det studiesociala
systemet införts och successivt byggts ut torde dessutom de fall, där kommun
lämnat studiebidrag till barn som fyllt 16 år, vara sällsynta. Den av
motionärerna föreslagna lagändringen skulle därför med all sannolikhet
visa sig vara av ringa praktiskt värde.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 878 och II: 1007 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp)*,
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Hiibinette (m), Österdahl (fp),
Andreasson (ep) och fru Grethe Lundblad (s);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström
(m), herrar Svensson i Kungälv (s), Nilsson i Kalmar (s), fru Sigurdsen
(s), herr Aldén (s), fru Framkel (fp) och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1970