Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

Nr 46

Utlåtande i anledning av motion om översyn av lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet har behandlat en till lagutskott hänvisad motion, II: 1040,
av herr Åkerlind, i vilken hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om att en översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt snarast
kommer till stånd, med beaktande av de synpunkter som framförts i motionen.»

Gällande bestämmelser

Föreningsrättsskydd för arbetssökande

Genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillförsäkras arbetsgivare och
arbetstagare rätt att tillhöra facklig organisation, utnyttja medlemskap i sådan organisation
samt verka för sådan förening eller för bildandet därav. Föreningsrätten
skall lämnas okränkt.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom att icke inträda i
eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening eller att
icke verka för förening eller för bildandet av sådan, så ock om å ena sidan, till
skada för någon å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans medlemskap i
förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet
av sådan. Kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga, även om åtgärden
vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan dylik
rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtalet eller annat avtal, är rättshandlingen
eller bestämmelsen ogiltig. Kränkning av föreningsrätten kan medföra
skadeståndsskyldighet.

Lagstiftningen om föreningsrättsskyddet reglerar endast rätten att tillhöra förening
(positiva föreningsrätten), ej rätten att stå utanför förening (negativa föreningsrätten).
Lagstiftningen är vidare i princip begränsad till att gälla de fall där
det föreligger ett anställningsförhållande. Lagstiftningen ger alltså ej skydd för
person som söker arbete.

Föreningsrätten brukar betecknas som absolut. Den kan sålunda inte med laga
verkan efterges eller sättas ur spel genom kollektivavtal eller andra avtal. I kollek 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 46

Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

tivavtal förekommer stundom s. k. organisationsklausuler som vanligen innebär
företrädesrätt till arbete för medlemmar i den arbetstagarorganisation som slutit
avtal. Dylika organisationsklausuler är i och för sig giltiga. Med hänsyn till att
organisationsklausul ej får utnyttjas så att föreningsrätten kränkes får en sådan
klausul emellertid begränsad verkan. En arbetsgivare gör sig sålunda skyldig till
föreningsrättskränkning, om han för att uppfylla en organisationsklausul avskedar
en arbetare, som tillhör en annan organisation än den vars medlemmar är företrädesberättigade.
Klausulen kan emellertid få den verkan att arbetsgivaren är
skyldig att avskeda alla oorganiserade. Klausulen kan också innebära att arbetsgivaren
icke får nyanställa arbetstagare, som ej tillhör den företrädesberättigade
organisationen. Organisationsklausuler förekommer ej inom SAF:s arbetsområde.

Mål som avser tillämpning av förenings- och förhandlingsrättslagen avgöres av
arbetsdomstolen.

Bestämmelser om uppsägningsskydd fn. m.

I Sverige saknas generella bestämmelser om förbud mot obefogade uppsägningar.
I princip gäller alltså att en arbetsgivare utan angivande av skäl kan uppsäga
en anställd. Denna princip om den fria uppsägningsrätten är emellertid i
väsentlig grad inskränkt genom lagbestämmelser på vissa områden, arbetsdomstolens
praxis och kollektivavtal.

Lagligt skydd mot uppsägning finns i lagen 1945 om jörbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap och lagen
1939 om jörbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.
Sistnämnda lag omfattar även reservofficerare och likställda samt personal
tjänstgörande i svensk FN-trupp. I lagen 1936 om förenings- och förhandlingsrätt
finns förbud mot avskedande av arbetstagare i föreningsrättskränkande syfte.
Arbetarskyddslagen innehåller bestämmelser om förbud mot avskedande av arbetstagare
med anledning av att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans
verksamhet som skyddsombud. För statstjänstemän gäller särskilda bestämmelser
i statstjänstemannalagen.

Arbetsdomstolen har intagit den ståndpunkten att, om i ett kollektivavtal
icke upptagits några regler om inskränkning i arbetsgivares rätt att fritt avskeda
arbetare, arbetsgivarens rätt gäller oförändrad även om den icke uttryckligen
bekräftats i avtalet. Emellertid är denna princips tillämplighet i viss utsträckning
begränsad. I domen nr 100 år 1932 uttalade arbetsdomstolen att arbetsgivaren
ej fick begagna uppsägningsrätten för ett syfte som stred mot lag eller goda
seder. Med tillämpning härav har domstolen t. ex. i domen nr 110 år 1935 förklarat
ogiltig en uppsägning av en lastbilsförare, vilken avskedats därför att han
vägrat att på sin bil ta en last, som översteg den tillåtna maximilasten.

Sedan arbetsdomstolen i domen nr 100 år 1932 fastslog principen om fri uppsägningsrätt
har stora förändringar ägt rum. Det viktigaste skyddet för arbetstagarna
finns i kollektivavtal och det viktigaste avtalet i det hänseendet är

Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

huvudavtalet från år 1938 mellan SAF och LO. År 1964 gjordes betydelsefulla
ändringar i huvudavtalet. Uppsägning på grund av »enskild arbetares förhållande»
får endast ske om »saklig grund» förelegat för den vidtagna åtgärden. Frågan
huruvida sådan saklig grund förelegat kan, om anställningstiden är minst nio månader
och den anställda över 18 år, bringas under skiljenämnds prövning. Såsom
skiljenämnd fungerar arbetsmarknadsnämnden. I sådana ärenden består nämnden
av förutom tre representanter för vardera LO och SAF en av organisationerna
gemensamt utsedd ordförande. Finner nämnden att uppsägning skett utan saklig
grund kan arbetstagaren tilldömas skadestånd. Enskild arbetstagare, som ej får
stöd av sin organisation, kan vända sig direkt till nämnden. De berörda bestämmelserna
har också intagits i avtalet om företagsnämnder.

I fråga om uppsägningar, som är hänförliga till andra omständigheter än enskild
arbetares förhållande, i första hand arbetsbrist, fungerar arbetsmarknadsnämnden
ej som skiljenämnd. Endast representanter för partsorganisationerna ingår i sådana
fall i nämnden, som efter överläggning söker nå ett resultat som kan rekommenderas
i det enskilda fallet. Det kan nämnas att inte alla LO-förbund undertecknat
huvudavtalet från år 1938. Av den anledningen omfattas inte byggnadsindustrin,
transport- och grafiska facken av reglerna om uppsägningsskydd. I samband med
ändringarna år 1964 i huvudavtalet beslöt LO och SAF att rekommendera att i
kollektivavtalen skulle införas en ömsesidig uppsägningstid av 14 dagar att gälla
efter nio månaders anställning. Förutom att iakttaga uppsägningstid skall arbetsgivaren
varsla om en uppsägningsåtgärd 14 dagar i förväg.

Överenskommelsen mellan SAF och LO om skydd mot uppsägning utan objektiv
grund har varit normbildande även för tjänstemännens avtal. SAF har således
ingått liknande ramavtal med Industritjän&temannaförbundet (SIF), Arbetsledareförbundet
(SALF) och Handelstjänstemannaförbundet (HTF).

De kommunalanställda tjänstemännen och arbetarna liksom de statsanställda
arbetarna har avtalsenligt skydd mot obefogade uppsägningar. Uppsägning får
alltså inte ske utan att objektivt godtagbart skäl för avskedande föreligger. Sådant
skäl är i första hand brist på arbete. Tvist huruvida uppsägning är i enlighet med
avtal kan bringas under arbetsdomstolens prövning. Vid obefogade uppsägningar
kan domstolen förutom att tillämpa skadeståndssanktionen — till skillnad från
arbetsmarknadsnämnden — påbjuda att den uppsagde skall återanställas.

Förhandlingsrättens innebörd

I 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt betecknas förhandlingsrätten som
en »rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom
rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.» Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, vari han är
medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna
är medlemmar. Ingen av parterna får vägra att gå i saklig diskussion av
tvistefrågan med motparten. Syftet med förhandlingar är givetvis att nå en överens -

Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

kommelse. 5 § i lagen innehåller allmänna regler om gången av förhandling, hur
förhandling skall påkallas, när sammanträde skall hållas och hur protokoll skall
föras. En part har däremot inte någon förpliktelse att träffa en uppgörelse. Parten
har alltså fullgjort sin förhandlingsskyldighet även om han vägrar att sluta kollektivavtal
med motparten. Denna ståndpunkt har av arbetsdomstolen i en dom (1946
nr 46) framhållits som »en logisk nödvändighet i ett rättssystem som vårt, vilket
icke genombrutit avtalsfrihetens princip genom bestämmelser om obligatorisk
skiljedom i intressetvister.»

Förhandlingsskyldigheten kan också grundas på avtal. De flesta kollektivavtal
innehåller klausuler om förhandlingsskyldighet. En utförlig förhandlingsordning
finns i kap. II av Huvudavtalet mellan SAF och LO. Denna förhandlingsordning
har kopierats av flera fack utanför huvudavtalets område.

Tidigare riksdagsbehandling in. m.

Föreningsrättsskydd för arbetssökande

Lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillkom år 1936. Lagstiftningen kompletterades
och fick i huvudsak sitt nuvarande innehåll genom ändringar som företogs
år 1940. Därvid uppmärksammades frågan om föreningsrättsskydd för arbetssökande.
En redogörelse härför finns i 2LU 1966: 74, i vilket utiåtande även redovisas
riksdagsbehandlingen av en motion år 1951 angående innebörden av begreppet
kränkning av föreningsrätten.

Vid 1966 års riksdag väcktes en motion med yrkande att riksdagen skulle begära
förslag om sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt att föreningsrättsskyddet
kom att gälla även för arbetssökande. Över motionsyrkandet avgavs
yttranden av bl.a. SAF, LO, TCO och SACO. SAF, LO och SACO ställde sig
avvisande till den ifrågasatta lagändringen. TCO ansåg att skäl kunde anföras för
en närmare undersökning av frågan men fann det tveksamt om en utredning borde
komma till stånd enbart för detta spörsmål. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
1966: 74 anförde andra lagutskottet.

Frågan om en utvidgning av föreningsrätten i den riktning motionärerna begärt
behandlades dels år 1940 i samband med revision av lagstiftningen om föreningsoch
förhandlingsrätt, dels år 1951 i anledning av väckta motioner. Vid båda tillfällena
avvisades den ifrågasatta utvidgningen.

Enligt utskottets mening har lagstiftningen om föreningsrätt i stort sett fungerat på
ett tillfredsställande sätt. Något behov av den lagändring motionärerna åsyftar kan
inte sägas vara för handen. Skulle emellertid framdeles föreningsrättslagstiftningen
tas upp i ett större sammanhang, kan den av motionärerna aktualiserade frågan
komma att prövas. Med hänvisning till det sagda anser utskottet att motionerna i
nu förevarande del inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motioner av samma innebörd återkom vid 1968 och 1969 års riksdagar. Motionerna
avslogs med samma motivering som år 1966.

Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970
Frågor rörande uppsägningsskydd

Vid 1968 års höstriksdag behandlades motioner om bl. a. ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar och om uppsägningsskydd. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet i utlåtandet nr 67som bl. a. innehåller en utförlig
redovisning av riksdagens tidigare ställningstaganden i liknande frågor. I sitt utlåtande,
som godkändes av riksdagen, anförde utskottet.

Utskottet har stor förståelse för det syfte som ligger bakom förevarande motioner,
nämligen att skapa tryggare anställningsförhållanden och då särskilt för sådan arbetskraft
som till följd av ålder eller handikapp har speciella svårigheter att få nya
arbeten. Det är emellertid inte utan vidare givet att lagstiftning är den effektivaste
metoden när det gäller att lösa ifrågavarande problem. I fråga om äldre och handikappade
kan pekas på att alltför rigorösa skyddsbestämmelser för dessa grupper kan
motverka arbetsgivarnas benägenhet att över huvud rekrytera sådan arbetskraft.

Riksdagen har, då den tidigare tagit ställning till frågor rörande uppsägningsskyddet,
uttalat att ett uppsägningsskydd baserat på frivilliga överenskommelser var förenat
med så betydande fördelar, att en lagstiftning på området icke borde aktualiseras
förrän det ådagalagts att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Riksdagen har vidare förutsatt att den avtalsmässiga regleringen
av uppsägningsskyddet successivt skulle utsträckas.

Utskottet är alltjämt av den meningen att de förevarande frågorna bäst lämpar
sig för en reglering avtalsvägen. Utvecklingen har också visat att parterna på arbetsmarknaden
genom överenskommelser förmått skapa en ordning som ger arbetstagarna
ett betydande skydd. Enligt utskottets uppfattning bör man fortsätta på den
inslagna vägen att genom samförstandslösningar nå förbättringar i anställningstryggheten.
Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandena om utredning beträffande
lagstiftning på det ifrågavarande området.

Under fjolårets riksdag behandlade utskottet bl. a. en motion med yrkande om
utredning av frågan om lagstiftning för att ge äldre och handikappade en tryggare
arbetsanställning. I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1969:14 hänvisade" utskottet
till sitt ovannämnda utlåtande år 1968 och erinrade om att statsrådet Geijer
vid frågans behandling 1968 uttalat att regeringen avsåg att låta utreda hithörande
frågor, därest det av löntagarorganisationerna skulle anses önskvärt eller omständigheterna
i övrigt skulle ge anledning därtill. Med hänvisning till det anförda avstyrkte
utskottet bifall till motionsyrkandet.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1969 har statsrådet Holmqvist
tillkallat en utredning rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet
för arbetsdomstolen. Utredningsuppdraget omfattar enligt direktiven bl. a. en allsidig
undersökning av anställningstryggheten mot bakgrund av de särskilt för äldre
arbetstagare betydande omställningsproblem på arbetsmarknaden, som de senaste
årens strukturförändring i näringslivet medfört. Utredningen skall i första hand
överväga frågor rörande lagreglerad uppsägningstid och någon forrn av avgångsersättning.
Mot denna bakgrund skall de sakkunniga också till allsidig prövning ta
upp frågan om skyddet mot obefogad uppsägning och överväga behovet att lagreglera
uppsägningsgrunderna och de rättsliga följderna av obefogad uppsägning.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

Utgångspunkten för dessa överväganden skall enligt direktiven vara att principen
om arbetsgivares rätt att utan skäl avskeda arbetstagare skall ersättas med en huvudregel
om skydd mot obefogade uppsägningar.

Utskottet

I förevarande motion begärs en allsidig översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Motionären tar upp flera frågor, som bör prövas vid en sådan översyn.
I första hand nämns frågan om en utvidgning av det lagstadgade föreningsrättsskyddet
till att gälla även arbetssökande. Även rätten att stå utanför en förening
anser motionären böra lagfästas. Så föreslås vidare böra ske i fråga om arbetsgivares
skyldighet att motivera avskedanden. Översynen bör också gälla frågan om
lagreglerad »förhandlings- och avtalsrätt» för en facklig organisation som företräder
viss mindre del av medlemmarna i en yrkesgrupp.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen under senare år haft att ta ställning till
olika motionsyrkanden med anknytning till lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Frågan om en utvidgning av föreningsrätten till att gälla även den som söker
arbete har behandlats 1966, 1968 och 1969. Riksdagen avslog motionsyrkanden
i frågan under uttalande att lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt i
stort sett fungerat tillfredsställande och att något behov av den ifrågasatta lagändringen
inte kunde sägas vara för handen.

Enligt utskottets mening saknar riksdagen anledning att i år inta annan ståndpunkt
i frågan. Inte heller i fråga om rätten att stå utanför en facklig organisation
finner utskottet någon översyn av lagstiftningen vara motiverad.

Vad gäller spörsmålet om arbetsgivarens skyldighet att motivera uppsägningar
vill utskottet hänvisa till att Kungl. Maj:t nyligen tillsatt en utredning rörande
bl. a. ökad anställningstrygghet. Enligt direktiven skall utredningen allsidigt pröva
frågan om skydd mot obefogade uppsägningar och därvid överväga behovet att
lagreglera uppsägningsgrunderna och de rättsliga följderna av obefogade uppsägningar.
Då utredningens arbete kan förutsättas komma att omfatta även det nu behandlade
motionsuppslaget, torde syftet med motionen i denna del redan vara tillgodosett.

Motionskravet om en översyn i syfte att ge lagreglerad förhandlingsrätt för en
facklig organisation, som företräder en mindre del av medlemmarna i en viss yrkesgrupp,
ger utskottet anledning att erinra om innehållet i 4 § lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt. Enligt denna bestämmelse tillkommer förhandlingsrätt bl. a.
förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Redan
med nuvarande lagstiftning är arbetsgivaren således skyldig att träda i förhandling
med förening av arbetstagare, oberoende av huruvida föreningsmedlemmarna
utgör en majoritet av sin yrkesgrupp eller ej. Detta innebär däremot inte
någon skyldighet att sluta avtal, vilket i sin tur hänger samman med den avtalsfrihet
som är en av grundvalarna för regleringen av förhållandet mellan parterna

Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

på arbetsmarknaden. Någon anledning att rubba på denna ordning föreligger enligt
utskottets mening inte. Utskottet avstyrker således motionskravet även i denna
del.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionen II: 1040 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Dahlberg (s), Wanhainen (s), Österdahl (fp), Andreasson (ep) och Blomquist (m);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herrar Gustavsson i Alvesta (ep)*,
Fredriksson (s), Nordberg (s), Nilsson i Kalmar (s), Aldén (s), Åkerlind (in) och
Romanus (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Österdahl (fp), Blomquist (m), Åkerlind (m)
och Romanus (fp), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 6 med orden »Riksdagen
har» och slutar på s. 7 med orden »denna del», bort ersättas med text av
följande lydelse:

»Riksdagen har vid ett flertal tillfällen under senare år avslagit motioner med
yrkanden att föreningsrättsskyddet skulle utsträckas att gälla även arbetssökande.
Därvid har riksdagen uttalat bl. a. att frågan kunde komma att prövas, om föreningsrättslagstiftningen
framdeles togs upp i ett större sammanhang.

Enligt utskottets mening är tiden nu mogen att företaga en allsidig översyn av
lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Som motionären framhåller finns flera
skäl, som talar för detta. I första hand kan nämnas den redan förut aktualiserade
frågan om föreningsrättsskydd för den som söker arbete. Den princip, som ligger
bakom bestämmelserna om rätten att tillhöra och utnyttja medlemskap i en facklig
organisation, bör rimligtvis gälla oberoende av huruvida det föreligger ett anställningsförhållande
eller ej.

Ytterligare en viktig fråga, som bör prövas i detta sammanhang, gäller förhandlingsrätten
för en facklig organisation, som företräder viss mindre del av medlemmarna
i en yrkesgrupp. Enligt 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

kommer visserligen förhandlingsrätt bl. a. »förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande
arbetstagarna är medlemmar». Formellt föreligger sålunda skyldighet
för en arbetsgivare att träda i förhandling med en arbetstagarförening, oberoende
av hur många medlemmar inom ifrågavarande yrkesgrupp föreningen företräder.
I praktiken innebär dock nuvarande ordning ofta att fackliga organisationer som
företräder minoritetsgrupper inte får förhandla på lika villkor som majoritetsorganisationen
utan har att i efterhand antaga eller förkasta ett träffat avtal. Mot
denna bakgrund synes det angeläget att lagstiftningsvägen åstadkomma en närmare
precisering av förhandlingsrättens innebörd.

Den samlade översynen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt bör också
ske i syfte att åstadkomma en närmare överensstämmelse med andra länders lagstiftning
och internationella överenskommelser på området.

Utskottet är inte berett att ta ställning till de övriga förslag som framförts i motionen,
men utgår från att de, i den mån de inte redan är föremål för utredning,
kommer att behandlas vid den allmänna översyn av föreningsrättslagstiftningen som
utskottet förordar.»

dels ock att utskottet bort hemställa

»att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 1040, i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört».

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AD. STOCKHOLM 1970