Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

Nr 25

Utlåtande i anledning av motioner angående rätten att tillgodoräkna
enstaka arbetsdagar vid beräkning av semester.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
1:881 av herr Österdahl och herr Peterson, Eric, samt II: 1037 av herr
Westberg i Ljusdal.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungi. Maj:t anhåller om sådant förslag till ändring i i semesterlagen
att även enstaka arbetsdagar grundar rätt till semester i form av semesterlön
eller särskild semesterlön».

Gällande bestämmelser

Semesterlagen har till syfte att garantera arbetstagare betald ledighet från
arbetet. Enligt 7 § i lagen utgå semester med två dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret som man hos en och samme arbetsgivare arbetat
minst 15 dagar. Den som arbetat minst åtta och högst 14 dagar under
en kalendermånad har rätt till en semesterdag. Dagsarbetstidens längd saknar
betydelse. Den som arbetat en eller ett par timmar om dagen under
åtta dagar i en månad har alltså rätt till en dags semester. Såsom arbetad
dag räknas i princip även dagar då vederbörande är frånvarande på grund
av bl. a. sjukdom, havandeskap och militärtjänstgöring. Semesterlagen är en
minimilagstiftning. Genom avtal kan arbetstagare tillförsäkra sig bättre semesterförmåner
än vad lagen föreskriver.

Arbetsgivaren utger ersättning under semestern i form av semesterlön.
För den som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet är semesterlönen
lika med den vanliga lönen. För övriga anställda exempelvis sådana
som avlönas genom timlön, ackord eller provision är semesterlönen nio
procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under
kvalifikationsåret. Regeln innebär i vissa situationer att i inkomstunderlaget
för beräknande av semesterlön kommer att ingå dagar vilka ej
medför rätt till semesterledighet. En timavlönad som arbetar 25 mars—
7 maj har kvalificerat sig till två semesterdagar (för april) men får semesterlön
beräknad för hela anställningstiden.

En grupp arbetstagare har rätt till semesterlön utan att kvalificera sig genom
att arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade arbetstagarna,
dvs. arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller eljest utan
0102130 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

arbetsgivarens direkta övervakning. Sådana arbetstagare har inte någon i
lagen inskriven rätt till semesterledighet. Däremot skall de erhålla särskild
semesterlön. Så snart en okontrollerad arbetstagare intjänat någon lön har
han därmed också intjänat 9 % i procentuellt tillägg, den särskilda semesterlönen.

Arbetstagare, som när han slutar sin anställning inte fått ut den semester
han har tjänat in, har rätt till semesterersättning. Semesterersättningen är
en kontant ersättning motsvarande semesterlönen och skall i princip beräknas
efter samma grunder som denna. Semesterrätt för korttidsanställda
kommer i praktiken att innebära enbart rätt till semesterersättning. Genom
denna kontanta ersättning får de möjligheter att utan förlust bereda sig
ledighet.

Den första semesterlagen tillkom år 1938. Lagstiftningen byggde bl. a. på
att arbetstagaren skulle vara fast knuten till en arbetsgivare för att rätt till
semester skulle föreligga. Det fordrades fortlöpande anställning hos samme
arbetsgivare under 180 dagar för att semesterrätt skulle föreligga. Semester
utgick med en dag för varje kalendermånad under vilken arbete utförts under
minst 16 dagar.

Under åren efter tillkomsten av den första semesterlagen riktades från
olika håll kritik mot lagens regler. Krav framställdes främst i syfte att göra
de korttidsanställda delaktiga i semesterförmånen. År 1942 tillsattes en kommitté
vars arbete sedermera kom att ligga till grund för 1945 års semesterlag.
Denna lagstiftning, som byggde på samma principer som den tidigare,
innebar betydande förbättringar för arbetstagarna. De korttidsanställdas
ställning förbättrades på det sättet att kravet på viss tids sammanhängande
anställning slopades. För uppkomst av rätt till semester krävdes endast att
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete på minst 16 dagar
under en kalendermånad. 1942 års semesterkommitté ifrågasatte om det inte
i och för sig vore mest rättvist och rationellt med ett semestersystem som,
så långt tekniskt var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för semester
tillgodoräkna all arbetad tid. Ett sådant system är semesterkassan, som
innebär att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete inlevererar ett
belopp. Vederbörande arbetstagare får sedan i samband med ledighet lyfta
det belopp som motsvarar vad han har inarbetat. Semesterkassor har upprättats
av olika förbund inom byggnadsfacket. Kommittén förkastade tanken
på att lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar
ett sådant system skulle medföra för de korttidsanställda ansågs inte
stå i rimligt förhållande till de administrativa besvär som skulle uppkomma.

År 1951 lagstiftades om tre semesterveckor. Under 1950-talet och 1960-talets första år uttalades från skilda håll önskemål om ändring i semesterlagstiftningen.
Bl. a. aktualiserades frågan om införande av en fjärde semestervecka.
Vidare ifrågasattes om inte antalet arbetsdagar som fordra -

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

des för intjänande av en semesterdag borde sänkas med hänsyn till att arbetstidsförkortningen
lett till att femdagarsveckan mer allmänt kommit
i tillämpning. I samband med dessa propåer aktualiserades åter frågan om
de korttidsanställdas semesterförmåner. Frågan om kvalifikationstiden och
de korttidsanställdas förmåner behandlades av riksdagen år 1960. Riksdagen
uttalade sig då för en översyn av bestämmelserna (2LU 1960: 25,
rskr. 222).

Samma år som riksdagen begärde översyn av bestämmelserna tillsattes
den kommitté som utförde förarbetet till den gällande lagstiftningen av år
1963. Kommittén föreslog införande av fyra veckors semester och i samband
därmed jämkning av kvalifikationsreglerna för intjänande av semesterdagar.
Femton arbetade dagar under en månad skulle berättiga till två dagars
semester och åtta arbetade dagar under en månad skulle kvalificera till en
dags semester. Kommittén behandlade särskilt de korttidsanställdas semesterproblem.
Kommittén avvisade tanken på att lösa detta problem genom inrättande
av en central semesterkassa, eftersom det skulle medföra påtagliga
praktiska problem, vilket erfarenheterna från Danmark och Norge visar.
Kommittén hänvisade i stället till åttadagarsregeln, som skulle medföra att
en stor del av de korttids- och deltidsanställda som tidigare ej fått semesterförmåner
skulle bli berättigade därtill. Vidare innebar den nyinförda procentlöneberäkningen
vissa fördelar för de korttidsanställda. Semesterlönen
för timavlönade skulle nämligen beräknas på lönen under hela anställningen,
alltså i vissa fall även för lön som utgivits för månad då vederbörande ej
kvalificerat sig för semester. En förutsättning är dock att vederbörande
minst en månad under anställningen kvalificerat sig för semester. För okontrollerade
arbetstagare gällde före 1963 års lagstiftning att de skulle utföra
ett visst arbetskvantum varje kvartal av kvalifikationsåret för att bli berättigade
till semester. Genom den nya lagen borttogs denna kvalifikationsregel
och semesterlönen gjordes enbart beroende av utgiven lön.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a.

Rätten till semester beror således inte bara på hur många timmar man arbetat
en månad utan också på hur många dagar han delat upp arbetstiden
på. Om en anställd arbetat 40 timmar en månad på så sätt att han arbetat
fem timmar varje dag under åtta dagar har han rätt till semester. Har han
däremot arbetat åtta timmar per dag under fem dagar, alltså sammanlagt
40 timmar, har han ingen semesterrätt. Om en anställd arbetat t. ex. 14 dagar
i följd kring ett månadsskifte med sju dagar i respektive månad får han
ingen semesterrätt. Har han däremot arbetat bara åtta dagar i ena månaden
så inträder semesterrätt. Person som arbetar samtliga arbetsdagar en månad
med veckornas fem arbetsdagar fördelade på fem arbetsgivare intjänar heller
ingen semesterrätt. Den som arbetar så under hela året blir utan semesterrätt
trots heltidssysselsättning under hela året. Deltids- och kort -

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

tidsarbete enstaka dagar under månaden eller mera regelbundet heltids-, deltids-
eller korttidsarbete hos flera arbetsgivare försvårar eller utesluter helt
möjligheterna för vissa arbetstagare att intjäna semester.

Detta är särskilt orättvist mot kvinnor, som önskar delta i förvärvsarbete.
Deras utträde på arbetsmarknaden bör på olika sätt underlättas. Ett sätt är
att erbjuda dem deltidsarbete (korttidsarbete). Många kvinnor saknar vana
på arbetsmarknaden och vill därför inte binda sig för fast anställning eller
heltidsarbete, beroende dels på att de har hushållsuppgifter och barnskötsel
att ägna sig åt, dels på bristande kännedom om vilka arbetsuppgifter de
kommer att ställas inför och vilka prestationer de själva mäktar utföra.
Många företag inom servicenäringarna önskar också anställa deltidsarbetande
på grund av växlande arbetsbelastning under dygnet eller under veckans
olika dagar. Industrin har vidare i allt större omfattning börjat inse värdet
av deltidsarbetande arbetskraft, inte minst som en övergång till heltidsarbete.
Av såväl rättviseskäl som från praktiska synpunkter är det därför angeläget
att lagen ger lika möjligheter för alla som har förvärvsarbete hos arbetsgivare
att intjäna semester.

Motioner år 1969

Vid föregående års riksdag väcktes motioner med samma syfte som de
förevarande. Motionerna avslogs av riksdagen med följande motivering (2LU
1969: 84):

Semesterlagstiftningens syfte är att bereda arbetstagarna möjlighet till vila
och rekreation. Mot denna bakgrund skall man se lagens konstruktion att
vissa dagars arbete medför rätt till vissa dagars betald ledighet. Systemet
innebär att man har en nedre gräns, åtta dagar, som kvalifikation till en
semesterdag. En sådan gräns för automatiskt med sig vissa tröskeleffekter.
Anställda med kortare anställningstid hos en arbetsgivare än åtta dagar har
inte någon i lag reglerad semesterrätt. Alltsedan semesterlagstiftningens tillkomst
har de deltids- och korttidsanställdas semesterfråga varit föremål för
uppmärksamhet. Deras ställning har successivt förbättrats i och med att
kravet på viss tids anställning efter hand sänkts. En avgörande förbättring
var 1963 års lagstiftning som innebar att kvalifikationsgränsen sänktes från
16 till 8 arbetsdagar. Även på annat sätt förbättrades de korttidsanställdas
ställning vid det tillfället.

Utskottet är inte främmande för att det åtminstone för vissa korttids- och
deltidsanställda arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner
än lagen direkt föreskriver. I det hänseendet vill utskottet emellertid peka på
att de anställda genom avtal kan tillförsäkra sig semesterförmåner utöver
lagens minimiregler eller kompensation i form av förhöjd lön. Sådana avtal
förekommer också på olika områden. Frågan om de deltids- och korttidsanställdas
semesterförmåner bör också ses i ett vidare perspektiv innefattande
skilda problem i fråga om dessa gruppers anställningsvillkor och sociala förmåner.
Detta är främst en fråga för arbetsmarknadens parter. Det finns
anledning anta att parterna på arbetsmarknaden har sin uppmärksamhet
riktad på frågorna och att dessa kan väntas bli aktualiserade inom en tämligen
snar framtid.

Vid en samlad bedömning av den i motionerna upptagna frågan har utskottet
kommit till den uppfattningen att det inte framkommit tillräckliga

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

skäl för att i dag begära en sådan ändring i semsterlagen som yrkats i motionerna.
Utskottet avstyrker därför motionerna i denna del.

I utskottet reserverade sig företrädarna för folkpartiet. De begärde att
Kungl. Maj :t skulle utreda och lägga fram förslag om semesterförmåner för
sådana deltids- och korttidsanställda som f. n. är uteslutna från sådana
förmåner.

Utskottet

En arbetstagare har rätt till semester med två dagar för varje kalendermånad
under vilken han utfört arbete i femton dagar hos en och samma
arbetsgivare. Har arbetet varat kortare tid, dock minst åtta dagar, föreligger
rätt till en semesterdag. Den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse
för semesterrätten. Under semesterdagarna skall semesterlön utgå.
Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare som har lön beräknad
per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare, exempelvis timavlönade,
är semesterlönen nio procent av arbetstagarens lön i anställningen
under kvalifikationsåret. För s. k. okontrollerade arbetstagare innebär
semesterrätten inte rätt till ledighet utan enbart rätt till ekonomisk
ersättning, särskild semesterlön, som oberoende av antalet arbetsdagar
utgör nio procent av intjänad lön.

I motionerna yrkas att riksdagen skall begära ändring i semesterlagen så
att även enstaka arbetsdagar kommer att grunda rätt till semester i form
av semesterlön eller särskild semesterlön. Motionärerna anser att semesterrätten
bör stå i direkt proportion till den arbetade tiden. De nuvarande
reglerna medför bl. a. att arbetstidens förläggning under månaden kan bli
avgörande för rätten till semester.

Vid fjolårets riksdag behandlade utskottet ett motionsyrkande av samma
innebörd som det förevarande. Utskottet uttalade att semesterlagens syfte
var att bereda arbetstagarna möjlighet till vila och rekreation och att det
var mot den bakgrunden man skulle se lagens konstruktion, att vissa dagars
arbete medförde rätt till vissa dagars betald ledighet — ett system
som i och för sig måste medföra vissa tröskeleffekter. Utskottet anförde vidare
att det för åtminstone vissa korttids- och deltidsanställda arbetstagare
kunde vara befogat med bättre semesterförmåner än lagen direkt
föreskriver. 1 det hänseeendet pekade utskottet på att de anställda genom
avtal kunde tillförsäkra sig semesterförmåner utöver lagens minimiregler
eller kompensation i form av förhöjd lön. Sådana avtal förekom också på
olika områden. Frågan om de deltids- och korttidsanställdas semesterförmåner
borde dessutom ses i ett vidare perspektiv innefattande skilda problem
i fråga om dessa gruppers anställningsvillkor och sociala förmåner.
Utskottet räknade med att parterna på arbetsmarknaden hade sin uppmärksamhet
riktad på frågorna som kunde väntas bli aktualiserade inom en

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

tämligen snar framtid. Vid en samlad bedömning av den i motionerna upptagna
frågan ansåg utskottet att det inte framkommit tillräckliga skäl för
att begära en sådan ändring i semesterlagen som yrkats i motionerna. Utskottet
avstyrkte därför motionsyrkandet.

Sedan i fjol har det inte inträffat något som föranleder ändrat ställningstagande.
Utskottet avstyrker alltså de förevarande motionerna.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 881 och II: 1037 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 april 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp)*,
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Österdahl (fp), Kaijser (m)*, Andreasson
(ep) och fru Grethe Lundblad (s);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s)*,
Ringaby (m)*, Gadd (s), fru Nilsson (ep), herr Aldén (s)*, fru Fraenkel
(fp)* och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl (fp) och fru Fraenkel (fp),
som ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på sidan 5 med orden
»Vid fjolårets» och slutar på sidan 6 med orden »förevarande motionerna»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening bör så långt möjligt i semesterhänseende genomföras
full jämställdhet mellan heltidsanställda å ena sidan samt korttids-
och deltidsanställda å andra sidan. Några starkare skäl mot en sådan
reform har knappast presterats. I fråga om semesterförmånen har man
till skillnad från en del andra sociala förmåner valt att gå fram lagstiftningsvägen.
Lagstiftningen bör självfallet vara så allmängiltig och rättvis
som möjligt. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de berörda gruppernas
situation på arbetsmarknaden är det inte befogat att avvisa lagstiftning
med hänvisning till att frågan kan lösas genom avtal.

Utskottet vill alltså förorda att Kungl. Maj:t utreder och lägger fram för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

slag om semesterförmåner till sådana deltids- och korttidsanställda som f. n.
är uteslutna från sådana förmåner. I första hand bör man söka lösa frågan
inom ramen för den gällande lagstiftningen. Detta bör vara möjligt om man
väljer att endast utge ersättning av samma karaktär som den särskilda semesterlönen
utan att samtidigt garantera ledighet från arbetet. Även andra
lösningar är tänkbara. Det får ankomma på Kungl. Maj:t att närmare överväga
olika alternativ.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 881 och II: 1037
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna
vad utskottet anfört om semesterförmåner till deltids- och
korttidsanställda».