Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjöarbetstidslag, jämte motioner i ämnet.
Genom en den 6 februari 1970 dagtecknad proposition, nr 29, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till sjöarbetstidslag.
I samband med propositionen har utskottet behandlat de likalydande motionerna
I: 1001 av herr Werner och II: 1159 av fru Rgding m. fl.
Utskottet har inför behandlingen av bl. a. förevarande ärende under hösten
1969 sammanträffat med sjöfartens arbetsmarknadsparter samt studerat
arbetsförhållandena ombord på ett större passagerarfartyg.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till sjöarbetstidslag. I princip genomförs
en arbetstidsminskning till 40 timmar i veckan. För att vaktsystemen på fartyg
inte skall brytas, bibehålls i huvudsak nuvarande regler om den ordinarie
arbetstiden för vaktindelad personal. Även för viss annan personal tillåts
längre arbetstid per vecka än 40 timmar. För dessa personalkategorier kommer
arbetstidsminskningen till uttryck genom fördjupat vederlag främst i
form av fritid i hamn.
Frågor om den ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet, om ordinarie
arbetstid på lör-, sön- och helgdagar och om övertidsersättning behandlas
inte längre i lagen utan överlämnas till arbetsmarknadens parter.
Den ordinarie arbetstiden för de ombordanställda begränsas inte bara per
vecka eller längre period utan även, liksom f. n., för varje dygn eller för
två dygn i följd. Vidare minskas möjligheterna till totaluttag av arbetstid
under 24 timmar i följd. En regel införs om sammanhängande tid för vila.
Lagens tillämpningsområde ökas bl. a. genom att nuvarande undantag för
de minsta fartygen slopas. Friheten för arbetsmarknadens parter att genom
kollektivavtal göra avsteg från lagens regler vidgas därigenom att parterna
kan bestämma att lagen inte alls skall tillämpas i vissa fall.
Arbetstidsminskningen genomförs i etapper. Tiderna för ordinarie arbete
0102170 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 2 avd. Nr 17
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
resp. vederlagsberäkning blir per vecka 41 1/2 timmar under år 1971, 41
timmar under år 1972 och 40 timmar fr. o. m. år 1973. Motsvarande minskningar
sker för vederlagsberäkning per tvåveckorsperiod.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.
Av propositionen återges i det följande — förutom författningsförslaget
— endast vissa delar av vad föredragande departementschefen anfört vid
lagrådsremissen. Beträffande redogörelsen för gällande bestämmelser, 1964
års sjöarbetstidsutrednings förslag (SOU 1969:3) och remissyttrandena
över detta ävensom lagrådets yttrande får utskottet hänvisa till propositionen.
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
sjöarbetstidslag
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §
Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 §, tillämpning på
skeppstjänst.
Med skeppstjänst förstås i denna lag arbete som person, vilken är anställd
på svenskt fartyg, för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans
uppdrag utför ombord på fartyget eller på annat ställe.
2 §
Från lagens tillämpning undantages skeppstjänst som utföres av
befälhavare, om utom denne minst tre personer är anställda på fartyget,
maskinchef, om hans skeppstjänst ej är indelad i vakter,
främste styrman, om hans skeppstjänst ej är indelad i vakter,
föreståndare för ekonomiavdelning, om utan denne minst sex personer är
anställda inom avdelningen,
läkare,
musiker,
den som är anställd uteslutande för att meddela undervisning,
medlem av redarens familj, om fartygets bruttodräktighet understiger 500
registerton.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
Från lagens tillämpning undantages även skeppstjänst på
fiskefartyg när det användes som sådant och fartyg som användes till
verksamhet omedelbart förbunden med fiske,
räddningsfartyg när det användes som sådant,
lustfartyg.
Ytterligare undantag från lagens tillämpning får göras genom kollektivavtal,
som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, vilken
är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936:506) om föreningsoch
förhandlingsrätt.
Konungen får förordna, att denna lag ej skall gälla på staten tillhörigt fartyg.
Om synnerliga skäl föreligger, får Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer även i övrigt medge undantag från tillämpningen av lagen.
3 §
I denna lag förstås med
sjöman: den som utför skeppstjänst för vilken lagen gäller,
ekonomipersonal: personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas
förplägning eller uppassning, för andra sysslor som har samband
med sådant arbete eller för expeditionsgöromål eller annan liknande tjänstgöring,
dagman: sjöman vars skeppstjänst ej är indelad i vakter och som ej tillhör
radio- eller ekonomipersonalen,
passagerarfartyg: fartyg som har passagerarfartygscertifikat,
dygn: tiden från klockan 0 till klockan 24,
vecka: en fast period av sju på varandra följande dygn,
oavbruten gång: färdsätt som kännetecknas av att fartyget ej anlöper
hamn eller annars kommer i beröring med land under längre tid än 2 timmar
vid något tillfälle,
lokalfart: resa till eller från svensk hamn med fartyg, vars bruttodräktighet
understiger 500 registerton, vilken under vanliga förhållanden ej kräver
mer än 12 timmars oavbruten gång,
närfart: fart, dock ej lokalfart, inom Sveriges sjöterritorium eller annars
i Östersjön eller med denna i sjöfartsförbindelse varande farvatten innanför
linjen Trondheimsfjorden—Shetlands nordpynt, därifrån västerut till 11°
västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48°
nordlig latitud och därifrån österut längs denna latitud till Brest,
oceanfart: fart bortom den för närfart angivna linjen.
Fartyg anses under resa hela tiden användas i den vidsträcktaste fart som
resan omfattar. Hänsyn tages dock ej till sådan oförutsedd utsträckning av
resan som föranledes av storm, sjöskada eller annan nödsituation.
Förordnande enligt 1 kap. 10 § tredje stycket lagen (1965:719) om säkerheten
på fartyg gäller även vid tillämpningen av sjöarbetstidslagen i den
mån förordnandet har betydelse för tillämpningen.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
Vid beräkning av arbetstid undantages, utoxn i fall som avses i 8 §, dels
måltidsrast, dels annat uppehåll i skeppstjänsten, om sjömannen enligt förmans
besked får avlägsna sig från arbetsplatsen under uppehållet och detta
varar minst 1 timme.
Ordinarie arbetstid i ocean- och närfart
4 §
I ocean- och närfart får den ordinarie arbetstiden för dagman uppgå till
högst 8 timmar om dygnet och 40 timmar i veckan.
5 §
För vaktindelad sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen och för sjöman
som tillhör radiopersonalen får den ordinarie arbetstiden i ocean- och
närfart uppgå till högst 8 timmar om dygnet, om ej annat följer av 6 §. Under
fartygets uppehåll i hamn får den ordinarie arbetstiden ej heller överstiga
40 timmar i veckan. Vid tillämpning av andra punkten medräknas ej
dygn under vilket fartyget går från eller kommer till hamn.
6 §
På fartyg, vars bruttodräktighet understiger 500 registerton, får i närfart
den ordinarie arbetstiden för sjöman som avses i 5 § uppgå till högst 24
timmar under två dygn i följd när fartyget är till sjöss.
Under dygn då fartyget går från eller kommer till hamn får den ordinarie
arbetstiden uppgå till högst 8 timmar, om fartyget ligger i hamn minst halva
dygnet. Är fartyget till sjöss eller annars under gång större delen av sådant
dygn, får den arbetstid tillämpas som motsvarar arbetstiden enligt första
stycket med den begränsningen att den ordinarie arbetstiden medan fartyget
ligger i hamn ej får överstiga den tid som återstår när från 9 timmar dras
den ordinarie arbetstid som sjömannen redan fullgjort under dygnet.
För sjöman som omfattas av första och andra styckena får den ordinarie
arbetstiden under en fast period av två veckor ej överstiga 112 timmar.
Första—tredje styckena gäller ej sjöman som tillhör maskinpersonalen,
om fartygets maskinstyrka överstiger 550 effektiva hästkrafter.
7 §
För sjöman som tillhör ekonomipersonalen får den ordinarie arbetstiden
i ocean- och närfart uppgå till
a) på passagerarfartyg högst 9 timmar om dygnet och 56 timmar i veckan,
b) på annat fartyg högst 8 timmar om dygnet.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
Ordinarie arbetstid i lokalfart
8 §
I lokalfart inom svensk hamn får den ordinarie arbetstiden uppgå till
högst 9 timmar om dygnet och 40 timmar i veckan, raster ej inräknade.
När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena
i övrigt, får annan ordinarie arbetstid tillämpas, om tiden under en fast
period av högst fyra veckor ej överstiger 40 timmar i veckan i genomsnitt.
9 §
I lokalfart utom svensk hamn får den ordinarie arbetstiden uppgå till
högst 10 timmar om dygnet och 56 timmar i veckan.
Vederlag, övertid m. m.
10 §
Överstiger den ordinarie arbetstiden
a) 40 timmar i veckan i fall på vilket 5, 7 eller 9 § äger tillämpning,
h) 80 timmar under en fast period av två veckor i fall på vilket 6 § äger
tillämpning,
skall för överskjutande tid utgå vederlag i form av fritid i hamn eller
på annat sätt enligt vad som fastställts i kollektivavtal, som tillkommit i
den ordning som anges i 2 § tredje stycket.
Från den tid för vilken vederlag utgår avräknas ledighet som sjömannen
åtnjutit enligt 51 § tredje stycket sjömanslagen (1952: 530).
11 §
Utöver skeppstjänst under den ordinarie arbetstid som är medgiven enligt
4—9 §§ eller den längre ordinarie arbetstid som är överenskommen i
kollektivavtal, vilket tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje stycket,
får skeppstjänst på övertid åläggas sjöman under högst 13 timmar i veckan
och, om så medges i sadant kollektivavtal, ytterligare högst 5 timmar i
veckan.
Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.
Från den i första stycket föreskrivna begränsningen undantages skeppstjänst
på övertid som är nödvändig för
a) att avvärja hotande fara för fartyg, liv eller gods,
b) att lämna hjälp enligt 62 § andra stycket, 222 eller 223 § sjölagen
(1891: 35 s. 1),
c) att deltaga i sådan övning med säkerhetsanordningar som skall företagas
enligt lag eller annan författning,
d) nödvändig vakttjänst i hamn,
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
e) åtgärd som påkallas av myndighet i hamn,
f) åtgärd som föranledes av att besättningen blivit minskad under resan,
g) annan åtgärd som ej kan tåla uppskov och som ej kunnat planeras
att utföras på annan tid.
12 §
Sjöman får åläggas högst 16 timmars skeppstjänst under 24 timmar i
följd.
Sjöman skall under 24 timmar i följd beredas tillfälle att vila under sammanhängande
tid av tillräcklig längd.
Den som ålägger anställd arbetstid i skeppstjänst skall taga skälig hänsyn
till arbetstid i annat arbete som den anställde utför för samma arbetsgivare.
Skeppstjänst, som avses i 11 § tredje stycket a—c, får åläggas sjöman utan
hinder av första, andra och tredje styckena.
Övriga bestämmelser
13 §
Från de begränsningar som föreskrives i 4—9 §§ får avsteg göras genom
kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje stycket.
14 §
Redare, vilken är bunden av kollektivavtal som avses i 2, 10, 11 eller
13 §, får tillämpa avtalet på sjöman, vilken sysselsättes i arbete som avses
med avtalet, även om sjömannen ej är medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej sjöman, som omfattas
av annat tillämpligt kollektivavtal.
15 §
För fartyg skall föras anteckningar om arbetstid enligt föreskrifter av
tillsynsmyndighet som avses i 17 §.
Sjöman har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna.
Samma rätt tillkommer facklig organisation som företräder sjöman på fartyget.
16 §
Befälhavare skall se till att ett exemplar av denna lag finns tillgängligt
på fartyget, om detta har en bruttodräktighet av minst 25 registerton.
17 §
Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter för tillämpningen
av lagen utövas av myndighet som Konungen bestämmer. Därvid äger 1 kap.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
6—8 och 15 §§, 7 kap. 1 och 16 §§ och 11 kap. 3 § lagen (1965: 719) om säkerheten
på fartyg motsvarande tillämpning.
Anteckningar om arbetstid skall hållas tillgängliga vid tillsynsförrättning.
18 §
Befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder sjöman till
skeppstjänst i strid mot denna lag eller föreskrift för tillämpningen av lagen
dömes till böter. Detsamma gäller den som på grund av arbetsförhållandena
har den arbetsledande ställning som annars tillkommer befälhavare.
Till böter dömes även redare eller annan som i redarens ställe har haft
befattning med fartyget, om han därvid känt till eller bort känna till överträdelsen.
19 §
Ansvar enligt 18 § skall ej ådömas, om det visas att brist uppkommit i bemanningen
under pågående resa och att tillgång till nödvändig bemanning
för att i alla hänseenden anordna skeppstj änsten enligt denna lag ej funnits
i senast besökta hamn.
Har flera medverkat till gärning som avses i 18 §, äger 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken motsvarande tillämpning.
20 §
Till böter dömes den som
1. bryter mot 15 § första stycket eller 17 § andra stycket,
2. i strid mot 15 § andra stycket vägrar någon att taga del av anteckningarna,
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
i anteckningar om arbetstid, om ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
21 §
Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller
fängelse i högst ett år. Gäller brottet annat än förhållande av betydelse för
landets försvar, får allmänt åtal väckas endast om målsägande anger brottet
till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971, då sjöarbetstidslagen (1959:
404) skall upphöra att gälla.
1. Den i 4, 5 och 8 §§ och 10 § första stycket a angivna arbetstiden för
vecka skall, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 30 minuter under år
1971 och 41 timmar under år 1972.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
2. Den i 10 § första stycket b angivna arbetstiden under en fast period av
två veckor skall, i stället för 80 timmar, utgöra 83 timmar under år 1971 och
82 timmar under år 1972.
3. För tiden till utgången av år 1972 får avsteg göras från punkterna 1 och
2 genom kollektivavtal som tillkommit i den ordning som anges i 2 § tredje
stycket.
4. På fartyg, som sjösatts innan denna lag träder i kraft och vars maskinstyrka
understiger 700 indikerade hästkrafter, får de i 6 § angivna arbetstiderna
åläggas sjöman som tillhör maskinpersonalen, även om maskinstyrkan
överstiger 550 effektiva hästkrafter.
5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
Motionsyrkande!
I motionerna I: 1001 och 11: 1159 yrkas »att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 29/1970 måtte besluta att förslaget till sjöarbetstidslag
10 § måtte få följande ändrade lydelse»:
(Propositionen)
(Motionerna)
10 §
överstiger den ordinarie arbetstiden
a) 40 timmar i veckan i fall på vilket 5, 7 eller 9 § äger tillämpning,
b) 80 timmar under en fast period av två veckor i fall på vilket 6
äger
tillämpning,
skall för överskjutande tid utgå
vederlag i form av fritid i hamn
eller på annat sätt enligt vad som
fastställts i kollektivavtal, som tillkommit
i den ordning som anges i
2 § tredje stycket.
skall för överskjutande tid utgå
vederlag i form av fritid i hamn
enligt schema eller tidsplan som
fastställts i kollektivavtal, som tillkommit
i den ordning som anges i
2 § tredje stycket.
Från den tid för vilken vederlag utgår avräknas ledighet som sjömannen
åtnjutit enligt 51 § tredje stycket sjömanslagen (1952: 530).
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Arbetsmarknadens parter är eniga om att den ordinarie arbetstiden i görligaste
mån bör minskas ytterligare till 40 timmar i veckan. Jag hälsar
med tillfredsställelse, att utvecklingen inom näringslivet nått så långt, att
arbetstagare kan beredas mera fritid. Från samhällets synpunkt i övrigt
finns inga vägande skäl mot en sådan arbetstidsminskning. En arbetstid om
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
40 timmar i veckan har länge framstått som ett eftersträvansvärt mål.
Minskningen från 45 till 42 1/2 timmar i veckan, som nu har genomförts i
etapper, får ses som ett steg på vägen mot en arbetsvecka på 40 timmar.
Chefen för socialdepartementet föreslår också, att arbetstiden för de landanställda
skall minskas till 40 timmar i veckan.
Så långt möjligt bör reglerna om arbetstid vara desamma för de ombordanställda
som för de landanställda. För de ombordanställda finns särskilda
skäl att genom arbetstidsminskning öka möjligheterna till fritid i land.
Vistelsen ombord ger inte samma möjligheter att utnyttja fritiden.
På grund av de särskilda förhållandena ombord på fartyg måste särregler
om arbetstider gälla för en stor del av de ombordanställda. De
gängse vaktsystemen gör att den ordinarie arbetstiden till sjöss per vecka
blir längre för bl. a. vaktindelade sjömän än för landanställda. De flesta
fartyg tillämpar s. k. trevaktsystem, vilket innebär att den vaktindelade
personalen går i tre skift med åtta timmars arbete varje dygn. På fartyg under
500 brt tillämpas i stor utsträckning s. k. tvåvaktsystem. Enligt detta
system är vaktpersonalen indelad i två skift. Den ordinarie arbetstiden är
omväxlande 10 och 14 timmar varje dygn. Vaktindelningen frångås normalt
endast när fartyget ligger i hamn. Radiopersonal, ekonomipersonal och sjömän
i lokalfart utom hamn har i huvudsak lika långa arbetstider som trevaktindelad
personal.
Bl. a. på grund av att både trevakt- och tvåvaktsystem tillämpas av handelsflottor
världen över delar jag utredningens uppfattning att sjöarbetstidsreglerna
åtminstone f. n. måste bygga på tillämpningen av vaktsystem. I
direktiven till utredningen anförde också föredragande departemenschefen,
att utredningen borde söka bibehålla nuvarande vaktsystem. Till frågan
om vaktsystemen återkommer jag i motiveringen till 5 och 6 §§ i departementsförslaget.
För den längre ordinarie arbetstid som således krävs av vissa sjömän
kompenseras dessa genom s. k. vederlag främst i form av ledighet i hamn.
För dessa sjömän får arbetstidsförkortningen ta sig uttryck i en fördjupning
av vederlaget. I fråga om vederlagsreglerna hänvisar jag till motiveringen
till 10 §.
Vid anmälan av förslaget till allmän arbetstidslag anförde chefen för
socialdepartementet bl. a. att det alltjämt måste framstå som en uppgift
för lagstiftningen att ange de normer som enligt rådande uppfattning bör
gälla i fråga om arbetstidens längd. Garantier för att en ändring i dessa
normer snabbt och fullständigt slår igenom skapas bäst med hjälp av en
lagreglering. Uppfattningen att det bör ankomma på statsmakterna att ange
ett mått för arbetstiden, som i princip inte får överskridas, har uppenbarligen
mycket stark förankring i den yrkesverksamma befolkningens medvetande.
Den trygghet för arbetstagarna som ligger i att alltid ytterst ha
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
ett lagstöd på arbetstidsområdet att falla tillbaka på tillmäts stor betydelse.
Lagstiftning om arbetstidens begränsning bör således, framhöll chefen för
socialdepartementet, alltjämt finnas i vårt land. Dess grundläggande uppgift
blir att ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare
får användas till arbete. Sådana normer blir av värde inte minst
som underlag för arbetsmarknadsparternas diskussioner om de mångskiftande
arbets tidsproblem som kan uppstå ute i arbetslivet.
Till dessa synpunkter kan jag ansluta mig. För de ombordanställdas del
tillkommer som skäl för lagstiftning, att skyddssynpunkter gör sig gällande
med större tyngd i fråga om de ombordanställdas arbetstider. Härvid är att
märka, att bestämmelserna i arbetarskyddslagen (1949: 1) om bl. a. vilotid
inte gäller för skeppstjänst och att liknande bestämmelser inte finns i lagstiftning
om sjöfart. Vidare kan med hänsyn till tillämpade vaktsystem särskilda
arbetstidsregler inte undvikas. Som utredningen funnit bör därför
sjöarbetstidsreglerna behållas i en särskild lag.
Enligt det remitterade förslaget till allmän arbetstidslag skall den ordinarie
arbetstiden i land sänkas från 42 1/2 timmar till 40 timmar i veckan
i två steg, vardera om 1 timme 15 minuter. Sänkningarna skall genomföras
den 1 januari 1971 och den 1 januari 1973 med rätt för arbetsmarknadens
parter att avtala om annat sätt att genomföra förkortningen. För de ombordanställda
bör enligt min mening arbetstidsförkortningen i princip ske
samtidigt och i samma omfattning som för de landanställda.
Dygnsbegränsning
Enligt min mening är tiden inte mogen för att slopa dygnsbegränsningen
i sjöarbetstidslagstiftningen. För de fall då arbetstid behöver tas ut utöver
dygnsmaximum och delta inte kan ske genom övertid, bör finnas möjlighet
att gå från lagreglerna genom kollektivavtal. I fråga om sådana fall då arbetsförhållandena
ombord har nära anknytning till verksamhet i land vill
jag erinra om den möjlighet som öppnas i det remitterade förslaget till allmän
arbetstidslag att i vissa fall göra den lagen tillämplig på skeppstjänst.
Jag hänvisar till motiveringen till 2 § förslaget till sjöarbetstidslag.
1 LO-konventioner
Sverige har ratificerat två av de konventioner som ILO har antagit om
arbetstider till sjöss. År 1938 ratificerade vi konventionen nr 57 angående
arbetstid och bemanning å fartyg, som antogs av ILO år 1936, och år 1959
ratificerade vi konventionen nr 109 angående löner, arbetstid och bemanning
å fartyg, som antogs av ILO år 1958. Inte någon av dessa båda konventioner
har trätt i kraft. Om konventionen nr 109 träder i kraft, upp
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970 11
hör bl. a. konventionen nr 57 att vara tillämplig för det land som har ratificerat
konventionen nr 109.
Vid ratificeringen av konventionen nr 109 undantog Sverige avdelningen
om lön. Anslutning till konventionens bestämmelser om lön skulle ha inneburit,
att vi frångått den i vårt land allmänt godtagna principen att arbetsmarknadens
parter utan påverkan från statsmakterna träffar överenskommelse
om löner. Sverige gjorde dessutom det förbehållet, att konventionen
för Sveriges del skulle träda i kraft först när den hade trätt i kraft för
Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland. Norge har senare ratificerat
konventionen under förbehåll att konventionen för Norges del skall
träda i kraft först när den träder i kraft för bl. a. Sverige. Konventionen
har ratificerats av endast ett litet antal stater, och det är troligt att den
liksom konventionen nr 57 aldrig får sådan anslutning att den träder i
kraft.
Konventionen nr 109 innehåller tvingande bestämmelser om bl. a. den
ordinarie arbetstidens förläggning under dygnet, om skeppstjänst på sönoch
helgdagar och om övertidsersättningens storlek. Förslaget till ny sjöarbetstidslag
innehåller inga regler i dessa hänseenden. I stället utgår förslaget
från att dessa frågor blir lösta genom kollektivavtal. Redan gällande
lag går emellertid långt utöver vad konventionen fordrar i en så väsentlig
fråga som den ordinarie arbetstidens längd. Det nu framlagda lagförslaget
ger ändå förmånligare regler. Vidare har lagförslaget till skillnad mot konventionen
regler om begränsning av övertidsarbete. Lagförslaget innehåller
således i sin helhet avsevärt förmånligare regler för arbetstagarna än konventionen.
Konventionen nr 57 har än mindre förmånliga regler för arbetstagarna.
Enligt min mening bör de båda ILO-konventionerna inte få hindra en utveckling
som tar sig uttryck i att lagförslaget genomförs. För att lagen inte
skall stå i strid med de förpliktelser som Sverige kan ha på grnnd av ratifikationerna
av konventionerna nr 57 och 109 har jag för avsikt att föreslå
Kungl. Maj :t att återta ratifikationsbesluten. Återtagandet kan lämpligen
ske sedan riksdagen beslutat i fråga om ny sjöarbetstidslag men före en sådan
lags ikraftträdande.
Utskottet
Förevarande proposition innehåller förslag till en ny sjöarbetstidslag.
Förslaget innebär att den förkortning av arbetstiden till 40 t/v som nyligen
beslutats för anställda i land skall komma även anställda i skeppstjänst till
del. Med hänsyn till gällande vaktsystem har den ordinarie arbetstidens
längd inte kunnat minskas för de vaktindelade sjömännen. Förkortningen
får i stället för deras del komma till uttryck genom att de erhåller kompensation,
i första hand i form av fritid i hamn, för den del av den ordinarie
arbetstiden som överstiger 40 t/v. Förkortningen skall ske på samma sätt
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
även för radio- och ckonomipersonal samt för alla sjömän i lokalfart utom
svensk hamn. I vissa fall har 40-timmarsveckan kunnat komma till uttryck
genom en direkt minskning av den ordinarie arbetstiden. Så har kunnat ske
för arbete under långa hamnuppehåll samt i lokalfart inom svensk hamn.
Detsamma gäller för dagmän. Förkortningen föreslås bli genomförd under
samma tidsperiod som förkortningen i land. I stället för två förkortningsetapper
om vardera 1 timme 15 minuter, som gäller för landanställda, föreslås
dock att förkortningen för de ombordanställda genomförs i tre etapper,
omfattande en timme vid ingången av år 1971, en halv timme vid ingången
av år 1972 och en timme vid ingången av år 1973.
I propositionen föreslås vidare en allmän revision av sjöarbetstidslagen
varigenom lagen kunnat göras enklare och mer systematisk, bl. a. har vissa
detalj föreskrifter kunnat utmönstras. Den nuvarande begränsningen av
övertidsarbete har omarbetats och skärpts, så att övertid enligt förslaget
får tas ut under högst 13 timmar mot tidigare 18 t/v. Parterna medges dock
rätt att genom kollektivavtal tillåta ytterligare övertidsuttag med 5 t/v. För
att inte alltför långa arbetspass skall förekomma föreskrivs att sjöman
under varje period av 24 timmar i följd skall få fullgöra högst 16 timmars
arbete. I syfte att hindra att den dagliga arbetstiden delas upp i alltför
många små arbetspass, så att viloperioderna blir för korta, föreslås som en
nyhet i lagen att sjöman skall beredas tillfälle att vila under sammanhängande
tid av tillräcklig längd.
Bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden skall, liksom nu gäller,
vara dispositiva. Lagens dispositiva karaktär förstärks enligt förslaget
därigenom att arbetsmarknadsparterna ges rätt att komma överens om ytterligare
undantag från lagens tillämpningsområde än dem som anges direkt
i lagen.
Utskottet biträder förslaget att principen om 40 timmars arbetsvecka
blir lagfäst även för arbetstagare inom sjöfarten. Genom en sådan reform
tillförsäkrar man de anställda inom denna sektor av arbetsmarknaden del
av den standardutveckling som genom den tidigare i år beslutade arbetstidsreformen
garanterats de anställda i land. Som framkommit under sjöarbetstidsulredningens
arbete kan en förkortning av arbetstiden för sjömännen
vara motiverad i högre grad än för landanställda på grund av skyddsskäl.
Av företagna undersökningar och gjorda uttalanden om ohälsa och olycksfall
bland ombordanställda har framgått att sjömännen har större frekvens
av dödlighet och arbetsolycksfall, möjligen även sjukdomsfall, än landanställda.
Detta gäller i synnerhet sådana grupper sjömän som har en ordinarie
veckoarbetstid överstigande normalarbetstiden i land, nämligen vaktindelade
sjömän, radiopersonal, ekonomipersonal och sjömän i lokalfart
utom hamn. För dessa grupper kan den ordinarie arbetstiden till sjöss
appgå till 56 t/v eller 112 timmar för en tvåveckorsperiod samt för viss
ekonomipersonal ända upp till 63 t/v. Den del av arbetstiden som över
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970 13
stiger 42% t/v respektive 85 timmar för en tvåveckorsperiod ersätts enligt
gällande bestämmelser i princip genom vederlag i form av fritid i hamn eller
på annat sätt enligt överenskommelse i kollektivavtal. Det kan å andra
sidan i många fall dröja avsevärd tid innan möjlighet erbjuds till uttag av
vederlagstid, och ofta byts denna ut mot kompensation i pengar.
Propositionen bygger på att nuvarande system med uttag av arbetstider
till sjöss på 56 t/v respektive 112 timmar under en tvåveckorsperiod skall
fortsätta och sjömännen kompenseras genom vederlag, i den mån arbetstiden
överstiger 40 t/v respektive 80 timmar under en tvåveckorsperiod. Anledningen
härtill är främst att det inte ansetts möjligt att slopa nuvarande
vaktindelning ombord på fartygen. Denna indelning tillämpas av handelsflottor
världen över och utgör en avvägning mellan behov av kontinuerlig
tjänstgöring dygnet runt och en rimlig begränsning av besättningens storlek.
Ett övergivande av vaktsystemet inom den svenska handelssjöfarten och införande
av arbetstidsregler i likhet med vad som gäller i land skulle medföra
stor risk för att svenskt tonnage inregistrerades i främmande länder.
De ombordanställda är också som framkommit under sjöarbetstidsutredningens
arbete beredda att acceptera en fortsatt tillämpning av vaktsystemet.
Även för sådana sjömän, för vilka man i och för sig kan tillämpa 40-timmarsvecka
till sjöss och för vilka propositionen föreslår en sådan begränsning
av arbetstiden, är arbetsmarknadens parter inställda på att genom kollektivavtal
komma överens om längre veckoarbetstid mot erhållande av
vederlag. Så lär t. ex. enligt vad som framgår av propositionen avtal komma
att träffas för dagmän om en ordinarie arbetstid av 45 t/v mot vederlag
för tiden överstigande 40 t/v. Anledningen härtill är självfallet att sjömännen
själva föredrar att få ut sin fritid i land än ombord på fartyget, där
möjligheterna att utnyttja densamma på ett meningsfyllt och variationsrikt
sätt är starkt begränsade. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet
inte något att erinra mot att sjöarbetstidslagen alltjämt får bygga på gängse
vaktsystem och att 40-timmarsveckan får komma till uttryck genom fördjupat
vederlag.
Enligt propositionen skall vederlaget i främsta rummet utgå i form av
fritid i hamn. Möjlighet finns också att genom kollektivavtal komma överens
om annan form av vederlag, t. ex. kontant ersättning. I motionerna
I: 1001 och II: 1159 har yrkats att vederlagbestämmelsen skall utformas så
att vederlag alltid skall utgå i form av fritid i hamn enligt schema eller tidsplan
som fastställts i kollektivavtal. Motionärerna menar att man först genom
en sådan bestämmelse ger de ombordanställda möjlighet att erhålla
40 timmars arbetsvecka och ett ökat skydd mot hälsovådligt arbetstidsuttag.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att man så långt det är genomförbart
skall söka tillförsäkra de ombordanställda 40 timmars arbetsvecka.
I den mån så inte kan ske vid tjänstgöring ombord på fartyget till sjöss, kan
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1970
man genom vederlag i efterhand uppnå att den genomsnittliga arbetstiden
på längre sikt stannar vid 40 t/v. Detta förutsätter att vederlaget tas ut i
form av fritid. Lagförslaget utgår som ovan nämnts från att så skall ske i
första hand. Parterna på sjöfartens arbetsmarknad har i kollektivavtal
tagit in åtskilliga regler om beräkning av vederlag i fritid, regler som tar
sikte på en beräkning antingen efter hur mycket ordinarie arbetstid som
förekommit under perioden eller efter en schablonbestämmelse om ett fast
vederlag med visst antal fridagar per tjänstgöringsmånad. Enligt utskottets
mening bör man sträva efter att vederlaget också i praktiken tas ut i form
av fritid, och det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att följa utvecklingen
på detta område. Å andra sidan förhåller det sig så att sjömannen som
regel mönstrar av fartyget då han går i land. Därvid måste det vederlag
som sjömannen har rätt till — på samma sätt som gäller om semesterersättning
— räknas om i kontanter. Det får sedan ankomma på sjömannen
själv att avgöra huruvida kan vill använda denna ersättning till sin försörjning
under ledighet i land. Någon möjlighet för lagstiftaren att tvinga honom
därtill föreligger knappast. Motionärernas förslag till utformning av
vederlagsbestämmelsen torde därför för flertalet sjömän inte komma att
leda till något ökat uttag av vederlagsfritid i land. Utskottet avstyrker med
hänsyn härtill bifall till motionsyrkandet. I sammanhanget vill utskottet
dock nämna att frågan om sjömännens anställningsförhållanden är föremål
för prövning i 1964 års sjömanslagskommitté, varvid bl. a. spörsmålet om
rederianställning behandlas. Om det i framtiden skulle bli allmänt brukligt
med sådan anställning, skulle möjligen praktiska förutsättningar kunna
anses föreligga för en bestämmelse i linje med motionärernas önskemål.
Det torde då kunna aktualiseras huruvida det även med utgångspunkt från
de enskilda sjömännens intressen kan vara motiverat att överväga en regel
om obligatoriskt uttag av vederlag i fritid.
Propositionsförslaget har i övrigt inte givit utskottet anledning till erinran
eller särskilt uttalande.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen — med avslag på motionerna I: 1001 och II:
1159 — antager det genom propositionen framlagda förslaget
till sjöarbetstidslag.
Stockholm den 17 mars 1970
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1970 15
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp)*,
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Kaijser (m), Eric Carlsson (ep)*,
Österdahl (fp) och fru Grethe Lundblad (s);
från andra kammaren: herrar Lundberg (s), Odhe (s), fröken Sandell
(s), herrar Gustavsson i Alvesta (ep), Fredriksson (s), Svensson i Kungälv
(s), fru Fraenkel (fp) och herr Åkerlind (m).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.