Andra lagutskottets utlåtande nr tö år 1970

Nr 15

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1969
vid dess femtiotredje sammanträde fattade beslut.

Genom en den 19 december 1969 dagtecknad proposition, nr 21, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden,

dels föreslagit riksdagen att godkänna att Sverige ansluter sig till de vid
Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens år 1969
vid dess femtiotredje sammanträde antagna konventionerna (nr 129) om
yrkesinspektion vid jordbruket och (nr 130) om läkarvård och kontanta
sjukförmåner,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen
anfört om de vid samma sammanträde antagna rekommendationerna
(nr 133) om yrkesinspektion vid jordbruket och (nr 134) om
läkarvård och kontanta sjukförmåner.

Texterna till instrumenten har fogats till propositionen som bilagor 1—4.
Redogörelser för remissyttranden återfinns i propositionen.

Internationella arbetskonferensens femtiotredje sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 3—24 juni 1969. I sammanträdet deltog delegationer
från 116 av ILO:s 121 medlemsstater jämte representanter för många mellanstatliga
och internationella icke statliga organisationer. Med anledning
av ILO:s 50-årsjubileum bevistades konferensen av social- eller arbetsministrar
från så gott som alla i konferensen deltagande länder. Det stora
flertalet medlemsstater hade sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regerings-,
ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet
med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall ifrågavarande
konventioner och rekommendationer underställas riksdagen.

I—2. Yrkesinspektion inom jordbruket

Frågan om en internationell reglering av yrkesinspektion inom jordbruket
har varit föremål för behandling vid två på varandra följande arbets1
—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 2 avd. Nr 15

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

konferenser. En första diskussion ägde sålunda rum vid 1968 års konferens
och ledde efter ytterligare överväganden vid konferensen påföljande år till
att en konvention och en rekommendation antogs i ämnet. Konventionen
antogs med 312 röster mot 0 och 30 nedlagda och rekommendationen med
321 röster mot 0 och 19 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för såväl
konventionen som rekommendationen.

ILO antog redan år 1947 en konvention (nr 81) och rekommendation (nr
81) om arbetsinspektion inom industri och handel. Det bör nämnas att det
finns ytterligare två instrument av viss betydelse i sammanhanget, nämligen
1947 års konvention (nr 85) om arbetsinspektion i områden belägna
utanför moderlandet samt 1958 års konvention (nr 110) om anställningsförhållanden
för plantagearbetare.

I flera länder har det länge funnits behov av att få till stånd en internationell
reglering av yrkesinspektionen inom jordbruket. Det har ifrågasatts
om inte de dokument som gäller industri och handel skulle kunna utvidgas
till att omfatta även jordbruk. Emellertid har förhållandena inom jordbruket
ansetts vara av så speciell natur att det framstått som nödvändigt att
utarbeta särskilda dokument om yrkesinspektion inom jordbruket.

Innehållet i konventionen och rekommendationen

Konventionen omfattar jordbruk, djurskötsel, trädgårdsodling,
skogsbruk och den första förädlingen av jordbruksprodukterna. Särskilt
sistnämnda verksamhet kan medföra gränsfall, där det blir svårt att avgöra
om denna konvention eller konventionen nr 81 om arbetsinspektion inom
industri och handel skall tillämpas. Sådan gränsdragning skall fastställas
av yrkesinspektionens chefsmyndighet efter samråd med arbetsgivarnas
och arbetstagarnas organisationer. Därvid skall iakttas, att varje verksamhet,
som har anknytning till jordbruk, skall hänföras till den ena eller den
andra konventionen. Ingen sådan verksamhet får sålunda falla utanför de
områden som täcks av dessa båda konventioner. Om tveksamhet uppstår,
huruvida den ena eller den andra konventionen skall tillämpas i fråga om
ett visst företag, tillkommer det chefsmyndigheten att fatta beslut i frågan.

I konventionen skall termen »författningsbestämmelser» (»legal provisions»)
omfatta, förutom lagar och förordningar, skilj edomsutslag och kollektivavtal,
som upphöjts till lag och vilkas efterlevnad yrkesinspektör har
att övervaka.

Yrkesinspektion skall tillämpas på jordbruksföretag eller del därav, som
sysselsätter arbetstagare eller lärlingar, oberoende av i vilken form deras
ersättning utgår och oberoende av anställningsavtalets art, utformning och
varaktighet. Medlemsstat kan dessutom förbinda sig att låta yrkesinspektionen
omfatta även följande persongrupper, nämligen

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970 3

a) arrendatorer (»tenants»), som inte anlitar arbetskraft utifrån, naturaarrendatorer
och liknande arbetstagargrupper;

b) personer, som ingår i ett kollektivt ekonomiskt företag, t.ex. medlemmar
i ett kooperativt företag;

c) medlemmar av företagarens familj, så som denna definieras i den nationella
lagstiftningen.

I fråga om yrkesinspektionens åligganden uttalas att inspektionen skall
trygga tillämpningen av författningsbestämmelser om arbetsförhållanden
och skydd för arbetstagare under arbetet, såsom föreskrifter om arbetstid,
löner, veckovila och semester, arbetarskydd, hygien och välfärd, kvinnors,
barns och minderårigas användande i arbete samt andra därmed sammanhängande
frågor, i den mån det ankommer på yrkesinspektör att tillse att
dessa bestämmelser iakttas. Yrkesinspektionen skall vidare lämna tekniska
råd och anvisningar till arbetsgivare och arbetstagare om lämpligaste sätt
att uppfylla författningsbestämmelser.

Inspektionen skall också fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet
på brister och missförhållanden, som inte uttryckligen regleras i gällande
bestämmelser och föreslå förbättringar i lagstiftningen.

Yrkesinspektör skall genom nationell lagstiftning kunna få rådgivande eller
verkställande befogenhet i fråga om författningsbestämmelser rörande
arbetstagares och deras familjers levnadsförhållanden. Andra uppgifter
som eventuellt kan anförtros yrksinspektör inom jordbruket får inte vara
av sådan natur att de lägger hinder i vägen för ett effektivt fullgörande av
hans huvudsakliga åligganden eller menligt inverkar på det anseende och
den opartiskhet, som måste krävas av en inspektör i hans förhållande till
arbetsgivare och arbetstagare.

I den mån det är förenligt med medlems administrativa praxis, skall yrkesinspektionen
vara underställd en central myndighet (artikel 7). I artikeln
lämnas olika exempel på hur yrkesinspektionsmyndigheten kan utformas.

Konventionen innehåller vidare föreskrifter om personalen inom yrkesinspektionen
i jordbruket, om dess ställning, tjänstgöringsvillkor, rekrytering
och erforderliga kvalifikationer. Särskilt betonas att såväl män som
kvinnor skall kunna antagas till inspektörer. Kvalificerade tekniska experter
skall vid behov ställas till inspektionsmyndighetens förfogande. Vikten
av samarbete mellan yrkesinspektionen och andra statliga organ samt mellan
inspektionen och arbetsmarknadsparternas organisationer betonas särskilt.
Yrkesinspektionen skall förses med lämpligt förlagda och utrustade
kontorslokaler samt ha tillgång till erforderliga transportmedel.

Det heter vidare i konventionen (artikel 16) att med vederbörlig fullmakt
utrustad yrkesinspektör skall ha rätt att fritt och utan föregående anmälan
vid varje tid på dygnet äga tillträde till varje arbetsställe, som är under1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 sand. 2 avd. Nr 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

kastat tillsyn. Denna bestämmelse var den mest kontroversiella vid årets
behandling av konventionsförslaget, trots att formuleringen ordagrant hämtats
från konvention nr 81 (artikel 12). Inspektören skall vidare under dagen
äga tillträde till varje lokal som han har skälig anledning anta vara
underkastad hans tillsyn.

Han har rätt att genomföra undersökningar, provningar eller utredningar,
som han bedömer vara erforderliga för att förvissa sig om att författningsbestämmelserna
noga följs. Därvid kan han ensam eller i vittnens närvaro
utfråga arbetsgivaren, företagets personal eller övriga personer inom företaget
om alla förhållanden, som berör tillämpningen av författningsbestämmelserna.
Han kan också påkalla företeende av böcker, register och övriga
handlingar, som skall föras enligt gällande lagstiftning om levnads- och
arbetsförhållanden, för att kontrollera alt de är i författningsenligt skick
samt kopiera eller göra utdrag ur dem. Slutligen kan han under vissa förutsättningar
för analys ta eller föra bort prov av produkter, material och ämnen.
Vid inspektion sbesök skall inspektören underrätta arbetsgivaren eller
dennes representant samt arbetstagarna eller deras representanter om besöket,
såvida inspektören inte finner att sådan anmälan skulle vara till förfång
för inspektionens effektiva fullgörande.

I konventionen uttalas vidare att yrkesinspektionen inom jordbruket skall
kunna anlitas för den förebyggande granskningen av nya anläggningar, nya
material eller ämnen och nya metoder för behandling eller framställning av
produkter, som kan misstänkas innebära risk för hälsa och säkerhet.

Yrkesinspektör skall ha rätt att vidtaga åtgärder i syfte att avhjälpa
iakttagna brister i företags anläggning, planering eller arbetsmetoder, däri
inbegripet användning av farliga material eller ämnen, som kan utgöra fara
för hälsa och säkerhet.

För att inspektör skall kunna vidtaga sådana åtgärder skall han äga meddela
eller låta meddela förelägganden med krav på att inom viss angiven tid
sådana förändringar skall ha genomförts beträffande installationer, anläggningar,
lokaler etc. som bedöms erforderliga för att garantera att författningsbestämmelserna
om hälsa och säkerhet iakttages eller att åtgärder
skall med omedelbar verkan vidtagas i händelse av överhängande fara för
hälsa och säkerhet. De brister som inspektören iakttagit vid inspektion av
ett företag och de åtgärder han vidtager med anledning därav skall omedelbart
bringas till arbetsgivarens och arbetstagarnas representanters kännedom.

Yrkesinspektör skall underrättas om inträffade yrkesskador. Såvitt möjligt
skall han på platsen för skadan deltaga i utredning om orsaken till
svåra yrkesskador, särskilt dödsfall och skador som drabbat flera personer.

Yrkesinspektör får inte äga del i företag, som står under hans tillsyn. Han
får inte avslöja yrkeshemligheter och han skall behandla som strängt förtrolig
varje anmälan om fel och missförhållanden på arbetsplatsen.

Om yrkesinspektör inte har befogenhet att vidtaga laga åtgärder, skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

lian vara skyldig att lämna rapport om lagöverträdelser direkt till den myndighet,
som har sådan befogenhet.

Yrkesinspektör skall till den centrala inspektionsmyndigheten avge periodiska
rapporter om sin verksamhet, och den centrala myndigheten skall
årligen publicera en berättelse om yrkesinspektionens verksamhet. Denna
berättelse, som bl. a. skall innehålla yrkesskadestatistik, skall tillställas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör.

I rekommendationen uttalas att om nationella förhållanden
medger det, yrkesinspektionen inom jordbruket bör utvidga sin verksamhet
till att omfatta samverkan med vederbörande tekniska organ för att
hjälpa företagaren att förbättra sin jordbruksenhet samt levnads- och arbetsförhållanden
för de personer som arbetar där. Inspektionen bör kunna medverka
även vid genomförandet av författningsbestämmelser på sådana områden
som utbildning av arbetstagare, social service inom jordbruk samt
kooperation och när det gäller obligatorisk skolgång. Det framhålls särskilt
att yrkesinspektör normalt inte bör fungera som förlikningsman eller skiljedomare
i arbetstvister men han kan tillfälligt få åtaga sig uppdrag som
medlare.

I övrigt innehåller rekommendation ett antal anvisningar avsedda att
komplettera och utvidga konventionens bestämmelser i skilda hänseenden.
Det rekommenderas att medlemsstaterna i olika former bedriver eller stödjer
utbildningskampanj er som syftar till att informera berörda parter om
författningsbestämmelserna och om vikten av att de noga iakttas samt om
de risker för vilka personer i jordbruksföretag kan bli utsatta samt lämpligaste
sättet att undvika dessa risker.

Svenska bestämmelser

De svenska bestämmelser som bör beaktas vid prövning av frågan om eu
svensk ratificering av konventionen resp. tillämpning av rekommendationen
är arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och arbetarskyddskungörelsen
den 6 maj 1949 (nr 208) samt kungörelsen den 6 maj 1949 (nr
211) om läkarundersökning och läkarbesilctning till förebyggande av vissa
yrkessjukdomar, kungörelsen den 8 oktober 1954 (nr 631) angående anmälan
av yrkesskada, samt instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen den
3 december 1965 (nr 776) och instruktionen för yrkesinspektionen den 3
december 1965 (nr 791).

2.—3, Konvention och rekommendation om läkarvård och kontanta
sjukförmåner

Under senare år har Internationella arbetsorganisationen till revision tagit
upp vissa konventioner, som före andra världskriget antagits beträffande
olika grenar av den sociala tryggheten i syfte att bringa dessa konventioner

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

i överensstämmelse med nya idéer och tendenser, som gjort sig gällande på
detta fält. Såsom ett första steg i detta revisionsförfarande antog Internationella
arbetskonferensen år 1964 en konvention (nr 121) om förmåner vid
yrkesskada (framlagd inför riksdagen genom prop. 1965:51, 2LU 42, rskr
199).

Nästa etapp i revisionsförfarandet utgjordes av en revision av vissa år
1933 antagna konventioner om pensionsförsäkring. I detta ämne antogs år
1967 en reviderad konvention (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner
(anmäld i prop. 1968: 39, 2LU 25, rskr 166).

Såsom ett sista led i revisionsarbetet har arbetskonferensen vid sina allmänna
sammanträden åren 1968 och 1969 diskuterat en revision av två år
1927 antagna sjukförsäkringskonventioner. Dessa diskussioner ledde år
1969 till antagandet av en konvention om läkarvård och kontanta sjukförmåner
åtföljd av en rekommendation i samma ämne. Konventionen antogs
med 260 röster mot 5 och 67 nedlagda och rekommendationen med 231 röster
mot 47 och 48 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för konventionen,
medan i fråga om rekommendationen regerings- och arbetstagarombuden
röstade för, men arbelsgivarombudet röstade emot.

Innehållet i konventionen och rekommendationen

Konventionen är så konstruerad, att ett medlemsland genom att
ratificera densamma ikläder sig skyldighet att garantera ett visst lagfäst
minimiskydd avseende dels läkarvård och därmed jämförlig vård både vid
sjukdom och — på de villkor som landet självt bestämmer — i sjukdomsförebyggande
syfte, dels rätt till kontantförmåner vid av sjukdom föranledd
arbetsoförmåga som medför inkomstbortfall.

I fråga om den standard som krävs uppställer konventionen två nivåer.
Medlemsländer med otillräckligt utvecklade ekonomiska och medicinska
resurser kan ratificera konventionen med utgående från lägre krav än dem
som konventionen generellt uppställer. Redogörelsen i det följande tar sikte
på de krav som generellt uppställts för andra länder än dem vilkas ekonomiska
och medicinska resurser är otillräckligt utvecklade.

Den medicinska vård som skall garanteras skall ha till syfte att vidmakthålla,
återställa eller förbättra den skyddade personens hälsa och arbetsförmåga
liksom även att tillgodose hans personliga behov. Konventionen
uppställer som minimikrav i fråga om tillgängliga vårdmöjligheter att dessa
skall omfatta vård av allmänpraktiker, specialistvård, nödvändiga läkemedel,
nödvändig sjukhusvård samt, i den omfattning som den nationella
lagstiftningen föreskriver, tandvård och medicinsk rehabilitering.

Den i fråga om rätten till vård skyddade personkretsen skall omfatta
antingen alla arbetstagare i landet samt deras hustrur och barn eller angivna
grupper av förväxvsarbetande som tillsammans utgör minst 75 % av den

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1D70 7

förvärvsarbetande befolkningen samt deras hustrur och barn eller angivna
grupper av befolkningen motsvarande minst 75 % av samtliga i landet bosatta
personer.

Garanterad vård skall tillhandahållas skyddad person så länge vårdbehovet
består. Vissa begränsningar i fråga om rätt till fortsatt vård är dock
tillåtna i fall då en vårdberättigad upphör att tillhöra en skyddad persongrupp.

Om enligt den nationella lagstiftningen den vårdade eller hans försörj are
måste svara för viss del av vårdkostnaden, får reglerna härför inte vara
utformade på sådant sätt att de lägger en alltför stor börda på den enskilde
eller äventyrar det medicinska och sociala skyddets effektivitet.

Med avseende på rätten till kontanta sjukförmåner skall den skyddade
personkretsen omfatta antingen alla arbetstagare i landet eller angivna
grupper av förvärvsarbetande som tillsammans utgör minst 75 % av den
förvärvsarbetande befolkningen eller, efter inkomstprövning, alla i landet
bosatta personer, varvid reglerna för inkomstprövningen inte får vara
strängare än att förmånstagarens familj tillförsäkras sunda och drägliga
levnadsförhållanden.

Kraven på kontantförmånernas storlek är i konventionen utformade i
nära anslutning till motsvarande bestämmelser i 1952 års ILO-konvention
nr 102 om social trygghet (minimistandard), men har satts högre än i 1952
års konvention. Förmånerna skall utgöras av periodiskt utgivna belopp,
vilka när skyddet omfattar arbetstagare eller grupper av den förvärvsarbetande
befolkningen bestäms med utgångspunkt från vad som lägst skall
utges för en man med hustru och två barn. För en sådan standardförmånstagare
skall den under tiden för inkomstbortfallet utgivna kontanta sjukförmånen,
ökad med familjebidrag för samma tid, fylla ett av två alternativa
krav. Enligt det ena alternativet skall ersättningen uppgå till minst 60 %
(enligt 1952 års konvention minst 45 %) av det sammanlagda beloppet av
förmånstagarens tidigare förvärvsinkomst, dock högst lönen för en yrkesutbildad
manlig kroppsarbetare, och det familjebidrag som utges till en
skyddad person med samma försörjningsplikt som standardförmånstagaren.
Det andra alternativet innebär att förmånerna skall uppgå till 60 % av det
sammanlagda beloppet av lön och familjebidrag till en vanlig vuxen manlig
kroppsarbetare med samma försörjningsplikt som standardförmånstagaren.
För andra förmånstagare skall kontantförmånen stå i ett skäligt förhållande
till standardförmånstagarens kontanta sjukförmån.

Kontant sjukförmån skall i princip utges så länge arbetsoförmågan och
inkomstbortfallet varar. Dock får för varje fall av arbetsoförmåga rätten till
kontantförmån begränsas i viss omfattning. Begränsningen får inte avse
kortare tid än 52 veckor. En väntetid (karenstid), varunder ingen kontantförmån
utges, får förekomma men får inte överskrida de tre första dagarna
av inkomstbortfall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

När en person som är försäkrad för kontant sjukförmån avlider skall
begravningshjälp utbetalas. Något krav på beloppets storlek uppställs inte.
Denna konventionsbestämmelse behöver dock inte tillämpas av medlemsland
som uppfyller vissa krav avseende dels landets pensionssystem, dels
de kontanta sjukförmånernas storlek och dels förekomsten av frivilliga
begravningshjälpsförsäkringar.

Bland konventionsbestämmelser som avser både vård och kontanta sjukförmåner
märks följande.

Medlemsland, vars lagstiftning ger skydd åt arbetstagare, kan från konventionens
tillämpning undantaga vissa uppräknade arbetstagargrupper
samt temporärt sådana arbetstagare inom jordbrukssektorn, vilka vid ratifikationstillfället
ännu inte är skyddade genom lagstiftning som uppfyller
konventionskraven. Vidare kan undantas sjöfolk, däri inbegripna fiskare
sysselsatta med havsfiske, samt offentliga tjänstemän om dessa grupper
skyddas genom speciella system, enligt vilka föreligger rätt till förmåner
som i det hela är minst likvärdiga med dem som skall utges enligt konventionen.

I vissa fall får förmån, som skyddad person skulle vara berättigad till
enligt konventionen, temporärt eller tills vidare innehållas.

Varje medlemsland skall inom sina gränser tillförsäkra utlänningar, som
normalt är bosatta eller arbetar i landet, samma behandling som landets
egna medborgare i fråga om rätt till förmåner enligt konventionen.

Slutligen medger konventionen under vissa fortsättningar att ratificerande
land, som totalt för läkarvård och kontanta sjukförmåner anslår minst
4 % av landets nationalinkomst och uppfyller vissa villkor om högre standard
och ett vidare skydd än konventionen kräver, får göra temporära
undantag från vissa särskilda bestämmelser i konventionen. En förutsättning
är dock att de grundläggande rättigheter som konventionen avser att garantera
inte därigenom väsentligen minskas eller försämras.

Enligt den kompletterande rekommendationen bör medlemsländerna
i vissa närmare angivna avseenden på lämpligt sätt och, om så
erfordras, i etapper vidga den personkrets som skyddas med avseende på
vård och kontanta sjukförmåner samt tillhandahålla förmåner i större utsträckning
än som krävs enligt konventionen.

Svenska bestämmelser

De svenska bestämmelser som bör beaktas vid en bedömning av spörsmålet
om en svensk ratificering'' av konventionen respektive tillämpning av
rekommendationen är i första hand lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring (AFL), sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) och smittskyddslagen
den 26 april 1968 (nr 231) jämte därtill anknutna författningar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

Departementschefen

Vid Internationella arbetskonferensens femtiotredje sammanträde, år
1969, antogs dels en konvention och en rekommendation om yrkesinspektion
inom jordbruket, dels en konvention och en rekommendation om läkarvård
och kontanta sjukförmåner.

Vad först beträffar konventionen (nr 129) om yrkesinspektion inom jordbruket
vill jag erinra om att ILO redan år 1947 antagit en konvention (nr 81)
och en rekommendation (nr 81) om arbetsinspektion inom industri och
handel. Det har ifrågasatts om inte dessa instrument skulle kunna utvidgas
till att omfatta även jordbruket, men förhållandena inom jordbruket har
ansetts vara av så speciell natur att det framstått såsom erforderligt att
utarbeta särskilda dokument för denna näringsgren. Sverige har ratificerat
1947 års konvention, på vilken den nu aktuella konventionen nr 129 till stor
del bygger. Tillsynen av jordbruk i sistnämnda konventions mening utgör i
Sverige en del av den tillsyn som utövas av allmänna yrkesinspektionen och
skogsyrkesinspektionen. Vad som omfattas av konventionen nr 81 har alltså
här i landet tillämpning även på jordbruket.

Av remissyttrandena framgår att något hinder för svensk ratifikation av
konventionen nr 129 inte föreligger. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt
ratificering. Med hänsyn härtill förordar jag att Sverige ansluter sig
till konventionen.

När det gäller rekommendationen (nr 133) i samma ämne ansluter jag
mig till ILO-kommitténs förslag att rekommendationen, i de delar den inte
redan tillgodosetts i svensk lagstiftning, beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet
på arbetarskyddets område, om och i den mån så befinns möjligt och
lämpligt.

Konventionen (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner utgör
sista ledet i ILO:s arbete på att få fram nya konventioner på socialförsäkringens
område i stället för de äldre konventioner som härrör från mellankrigstiden
och som framstått som föråldrade med hänsyn till den utveckling
som ägt rum. Tidigare har som resultat av detta arbete tillkommit konventionen
(nr 121) om förmåner vid yrkesskada och konventionen (nr 128) om
invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner. Båda dessa konventioner har
tillträtts av Sverige.

Konventionen om läkarvård och kontanta sjukförmåner är så konstruerad,
att ett medlemsland genom att ratificera densamma ikläder sig skyldighet
att garantera ett visst lagfäst minimiskydd avseende dels läkarvård och
därmed jämförlig vård både vid sjukdom och — på de villkor som landet
självt bestämmer — i sjukdomsförebyggande syfte, dels rätt till kontantförmåner
vid av sjukdom föranledd arbetsoförmåga som medför inkomstbortfall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

Riksförsäkringsverket har gått igenom konventionens bestämmelser och
därvid särskilt beaktat sådana artiklar som är av intresse ur ratifikationssynpunkt.
Verket drar av den gjorda genomgången den slutsatsen att något
hinder inte föreligger för Sverige att ratificera konventionen, under förutsättning
att Sverige i fråga om vissa artiklar utnyttjar den möjlighet till
undantag som erbjuds i konventionens artikel 33. Enligt denna artikel får
ratificerande land, som totalt för läkarvård och kontanta sjukförmåner
anslår minst 4% av landets nationalinkomst och uppfyller vissa villkor om
högre standard och ett vidare skydd än konventionen kräver, göra temporära
undantag från vissa särskilda bestämmelser i konventionen. Därvid förutsätts
att de grundläggande rättigheter som den avser att garantera inte därigenom
väsentligen minskas eller försämras.

ILO-kommittén har funnit, att Sverige kan ratificera konventionen utan
anlitande av undantagsmöjligheten i artikel 33 och har i likhet med alla
övriga remissinstanser tillstyrkt ratifikation. Beträffande motiveringen för
kommitténs ståndpunktstagande får jag hänvisa till kommitténs yttrande.

Jag delar ILO-koinmitténs uppfattning och förordar att Sverige ansluter
sig till konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner. Det
är med tillfredsställelse jag konstaterar att Sverige i och med att så sker har
tillträtt samtliga de stora konventioner om social trygghet som har framkommit
som ett resultat av strävandena inom ILO under 1960-talet att skapa
ett nytt och förbättrat system av sociala trygghetskonventioner.

I fråga om rekommendationen (nr 134) i samma ämne föreslår jag -— i
likhet med ILO-kommittén —• att rekommendationen, i de delar den inte
redan tillgodosetts i svensk lagstiftning, beaktas i det svenska lagstiftningsarbetet
på området för social trygghet, om och i den mån så befinns möjligt
och lämpligt.

Utskottet

Utskottet biträder förslaget, att riksdagen godkänner att Sverige ansluter
sig till konventionerna (nr 129) om yrkesinspektion vid jordbruket och
(nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner. Vidare finner utskottet
ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen anfört
om rekommendationerna (nr 133) om yrkesinspektion vid jordbruket och
(nr 134) om läkarvård och kontanta sjukförmåner.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av propositionen nr 21 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 10 mars 1970

På andra lagutskottets vägnar:

RUTH HAMRIN-THORELL

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1970

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Lars Larsson
(s), Dahlberg (s), Hubinette (m), Ivar Andersson (s),* fru Grethe
Lundblad (s), herr Axelson (fp) och fröken Pehrsson (ep)*;

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herr Fredriksson (s), fru
Sigurdsen (s), herr Gadd (s), fru Nilsson (ep), herr Aldén (s), fru Fraenkel
(fp) och herr Åkerlind (m).

Ej närvarande vid utlåtandets justering.