Andra lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1970

Nr 12

Utlåtande i anledning av motioner om ökad förläggning av semester
till sommaren.

Andra lagutskottet kar behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
1:237 av herr Larsson, Herbert, samt 11:276 av herr Andersson i Billingsfors
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning om en förändring av 10 §
semesterlagen i överensstämmelse med här framfört önskemål». Av motionsmotiveringen
framgår, att den av motionärerna åsyftade lagändringen bör
medföra, att arbetsgivarens rätt att bestämma tidpunkten för semesterns
förläggning begränsas till tiden den 1 maj—den 30 september.

Gällande rätt

Enligt 7 § i 1963 års semesterlag utgår i princip semester med två dagar
för varje kalendermånad av kvalifikationsåret. I syfte att ge arbetstagarna
minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas
i semestern. 10 § stadgar, att arbetsgivaren äger bestämma när semestern
skall utgå men innehåller dessutom en rekommendation, enligt vilken
semestern, om arbetstagaren inte begär annat, såvitt möjligt bör förläggas
till sommartid. Enligt samma paragraf skall semestern, om ej annat överenskoms,
utgå i ett sammanhang. Då semestertiden överstiger 24 dagar får dock
semestern även utan arbetstagarens samtycke förläggas till två perioder, av
vilka den ena skall utgöra minst 24 dagar.

Historik

Den av motionärerna framförda tanken på införande av en legal semesterperiod
har tidigare prövats i olika sammanhang. Sålunda föreslog redan
1936 års semesterkommitté, vars betänkande (SOU 1937:49) kom att ligga
till grund för 1938 års semesterlag, att semestern skulle utgå i ett sammanhang
under tiden den 2 maj—den 30 september, därest överenskommelse
om annan ordning ej träffades med arbetstagaren. Från bestämmelsen skulle
dock undantagas arbetstagare inom vissa kategorier av näringsgrenar, där
en förläggning av semestern till nämnda period av året skulle med hänsyn
1 Diliang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 12

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1970

till arbetets säsongbetonade natur eller av andra omständigheter vara för
arbetsgivaren uppenbart olämplig.

Någon bestämmelse om viss semesterperiod kom emellertid inte att inflyta
i lagen. Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalade i prop.
1938: 286 att det i och för sig finge anses önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet
erhöll sin semester under sommarmånaderna. Han ansåg det samtidigt
uppenbart, att det med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner och
näringslivets intressen icke var möjligt att bereda semester under sommaren
för samtliga arbetstagare. Åtskilliga undantag måste alltså göras från den av
de sakkunniga föreslagna huvudregeln och departementschefen framhöll att
det uppenbarligen blev mycket svårt, att på ett lämpligt och rättvist sätt avgränsa
de yrkesområden, som skulle undantagas. På dessa och i övrigt anförda
skäl fann departementschefen det lämpligast, att i lagen icke infördes
någon bestämmelse om viss semesterperiod. Andra lagutskottet intog samma
ståndpunkt i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58.

Frågan om en legal semesterperiod diskuterades även i samband med
antagandet av 1945 års lag om semester. Varken 1944 års semesterkommitté,
som i SOU 1944: 59 lagt fram betänkande med förslag till ny semesterlagstiftning,
eller föredragande departementschefen, statsrådet Erlander, (prop.
1945: 273) ansåg sig emellertid kunna förorda en regel om obligatorisk
semestertid. Därvid betonade man särskilt, att regeln nödvändiggjorde vidsträckta
undantag i olika avseenden. Departementschefen ansåg det emellertid
lämpligt att det i lagen på något sätt kom till uttryck, att arbetsgivaren,
om arbetstagaren icke hade andra önskemål, borde eftersträva att förlägga
semestern till sommartid. Efter förslag i propositionen kom 1945 års semesterlag
att upptaga motsvarigheten till den alltjämt gällande föreskriften, att
semestern, om arbetstagaren inte begär annat, såvitt möjligt bör förläggas
till sommartid.

Vid införandet av treveckorssemestern 1951 ändrades den dittillsvarande
regeln, att semestern skulle utgå i ett sammanhang. I dess ställe infördes
rätt för arbetsgivaren att i fall, då semestertiden översteg 12 dagar, dela upp
semestern i två perioder, varav den ena skulle utgöra minst 12 dagar. I det
sammanhanget ansågs rekommendationen om semesterns förläggning till
sommartid, vilken förutsattes kvarstå oförändrad, ha en viss betydelse. Härom
anförde föredragande departementschefen i prop. 1951: 72 följande:

Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern
i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning såge
sig nödsakade att förlägga semestern till annan tid än sommaren. Arbetstagarna
skulle i så fall icke få någon del av sin semester under den för dem
gynnsammaste tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära större
nackdel för de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och
en veckas semester å annan tid på året.

Till detta uttalande anslöt sig andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 28.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1970

I anledning av motionsyrkande vid 1953 års riksdag om införande av en
legal semesterperiod, omfattande »sommarmånaderna», anförde andra lagutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20:

Det är självfallet ett starkt önskemål att semester utgår på sådan tid av
året att den skänker den största vederkvickelsen. För de allra flesta framstår
sommaren som den lämpligaste tiden. Det torde även förhålla sig så, att
arbetsgivarna i regel tillvarataga de möjligheter som finnas för att förlägga
semestrarna till sommartiden. Emellertid kan icke bortses från att inom
vissa verksamhetsområden en koncentration av semestrarna till en begränsad
del av året stöter på stora svårigheter eller visar sig omöjlig att genomföra.
För de nu åsyftade yrkesgrupperna torde man få göra undantag eller begränsningar
därest man införde en regel om obligatorisk sommarsemester.
Föga synes därför stå att vinna med en sådan regel. Med hänsyn härtill
finner utskottet övervägande skäl tala för att lagens innehåll i detta avseende
allt fortfarande begränsas till en rekommendation.

Vid riksdagarna åren 1953, 1954 och 1955 väcktes motioner med yrkande,
att semesterlagens regel om rätt för arbetsgivaren att uppdela semester, som
översteg 12 dagar, måtte upphävas. Sedan riksdagen på hemställan av andra
lagutskottet år 1955 beslutat, att hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
utredning av frågan om lagstadgad sammanhängande semester, föreslog
Kungl. Maj:t i proposition till 1956 års riksdag (prop. 1956: 136), att regeln
om arbetsgivarens rätt att besluta om semesterns uppdelning skulle slopas.
I propositionen, som bifölls av riksdagen, anförde departementschefen sedan
han berört de betänkligheter, som anförts mot att upphäva arbetsgivarens
rätt att ensidigt uppdela semestern, bl. a. följande:

För egen del anser jag att vid diskussionen i hithörande frågor alltför litet
beaktats, att arbetsgivaren alltjämt skulle ha kvar sin rätt att bestämma den
tid under året, då semestern skall utgå. Visserligen innehåller lagen eu rekommendation
till arbetsgivaren att, om arbetstagaren ej begär annat, såvitt
möjligt förlägga semestern till sommartid. Denna rekommendation bör kvarstå
och följas i all den utsträckning det är görligt. Men om arbetstagaren
gör anspråk på odelad sommarsemester och arbetsgivaren med hänsyn till
förhållandena inom yrket inte kan tillmötesgå detla anspråk, kan rekommendationen
givetvis inte följas. Häri ligger ett förhandlingsargument av
icke ringa styrka. De allra flesta arbetstagarna lär nämligen finna det med
sina intressen mest förenligt att i dylikt fall gå med på en uppdelning, som
tillförsäkrar den huvuddelen av semestern på sommaren och återstoden på
annan tid.

Frågan om semesterns förläggning till viss tid av året togs upp till förnyad
prövning under förarbetena till 1963 års semesterlag. 1960 års semesterkommitté
avgav år 1962 betänkande med förslag till ny semesterlag (SOU
1962:44), vari kommittén ingående övervägde bl. a. frågan om arbetsgivarens
rätt att ensidigt dela upp den föreslagna fyraveckorssemestern på flera
perioder. Kommittén lät därvid göra en enkät bland arbetsmarknadens
organisationer. Ett par enkätsvar från arbetsgivarhåll innehöll yrkande, att
lagens rekommendation beträffande semestertidens förläggning måtte slopas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1970

I Svenska träindustriarbetarförbundets enkätsvar framfördes däremot det
motsatta önskemålet, att rekommendationen måtte utbytas mot en regel om
skyldighet för arbetsgivaren att förlägga arbetstagarens semester till sommaren,
såvida icke starka skäl talade däremot. Rörande denna fråga anförde
kommittén:

Kommittén har övervägt de synpunkter som på ömse håll framförts i frågan.
Med hänsyn bl. a. till att kommittén ansett sig icke böra föreslå återinförandet
av en rätt för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke
dela upp dennes semester har kommittén emellertid funnit tanken att införa
en skyldighet för arbetsgivaren att ge sommarsemester helt orealistisk. Varje
skärpning av det tryck, som lagens härvidlag gällande regel innebär, får
med hänsyn till den lagstadgade semesterns förutsatta längd anses otänkbar.
Att å andra sidan gå så långt som till att slopa den gällande föreskriften,
vilken som nämnts ej innebär annat än en rekommendation till arbetsgivaren
att utnyttja sommaren till semestertid, torde dock ej vara behövligt. Det är
som nämnts kommitténs uppfattning, att lagens nuvarande regler med avseende
på semesterns förläggning innebär den lämpligaste tänkbara maktfördelningen
mellan parterna i tjänsteavtalet, vilken ger utmärkta möjligheter
till lokal anpassning. I lagens välavvägda maktfördelningssystem intar
även sommarsemesterrekommendationen en plats, även om denna måhända
stundom vid införd fyraveckorssemester — enligt båda parters önskan —-kommer åt! följas endast såvitt gäller huvuddelen av semestern.

Vad kommittén sålunda anfört föranledde ej något uttalande i propositionen
eller någon meningsskiljaktighet under riksdagsbehandlingen.

I motioner till 1961 års riksdag yrkades, att 1962 års fritidsutredning
måtte erhålla uppdrag att söka klarlägga prognoserna i fråga om särskilt
semestertidens säsongmässiga disponering och de praktiska möjligheterna
för en ökad säsongspridning. Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen därutinnan
godtagna utlåtande nr 10, att det av motionärerna väckta spörsmålet
syntes vara av den betydelse att det tarvade en närmare undersökning och
förordade, att riksdagen måtte ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda
anfört.

I januari 1965 tillkallade chefen för socialdepartementet fem utredningsmän
för att utreda frågan om spridning av semestrarna över längre tidrymd.
I utredningsdirektiven påpekade departementschefen, att omkring tre fjärdedelar
av landets alla industrianställda torde ha semester samtidigt under
juli månad varje år och att flertalet övriga arbetstagare också har sin semester
förlagd till sommaren. Departementschefen anförde därefter:

Sedan åtskilliga år har i skilda sammanhang framhållits, att den nu rådande
koncentrationen av semestrarna till ett fåtal högsommarveckor innebär
åtskilliga olägenheter främst för semesterfirarna själva. Man har påpekat,
att med nuvarande ordning turist- och transportapparaten behöver dimensioneras
för en resandeström, som förekommer blott under en liten del
av året. De semestrande nödgas i allmänhet själva bära kostnaderna för de
anläggningar och den transportapparat, som krävs till följd av den ojämna

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1970

belastningen. Den kortvarigt våldsamt stegrade efterfrågan kan för övrigt
inte alltid tillgodoses, bl. a. därför att man inom de berörda branscherna
måste ta hänsyn till att den egna personalen i stor utsträckning också vill ta
ut sin semester under högsäsongen. Högre semesterkostnader, praktiska
olägenheter, trängsel och irritation bland semesterfirarna är ofta omvittnade
följder av att så många semestrar samtidigt.

Enligt direktiven erhöll utredningen uppdrag bl. a., att i frågan om spridning
av semestrarna lägga fram förslag till praktiska lösningar, varvid särskilt
en viss förskjutning i tiden för semesterstängning mellan skilda räjonger
borde övervägas, och att med utgångspunkt från semesterlagens regler om
fyra veckors sammanhängande semester utarbeta rekommendationer beträffande
semestrarnas förläggning.

I sitt år 1967 framlagda betänkande (SOU 1967:61) konstaterade utredningsmännen,
som antagit namnet kommittén för semesterspridning, att den
särskilt inom industrin rådande starka koncentrationen av semestrarna till
en kort period under sommaren, framför allt juli månad, är förenad med
vissa nackdelar. Kommittén framhöll, att det ur flera synpunkter, inte minst
med tanke på turistnäringen, skulle vara önskvärt att få till stånd ökad
spridning av semestrarna. I en sammanfattning (sid. 67 ff.) diskuterar kommittén
olika utvägar för att åstadkomma detta. Kommittén uttalar härefter:

Ett väsentligt hinder mot semesterspridning utgörs av arbetstagarnas egen
inställning. Majoriteten av dem vill ha sin semester under högsommaren,
trots de olägenheter som är förenade med den starka koncentrationen av
semestrar till denna tid. Visserligen finns det utan tvivel många arbetstagare
som gärna skulle se att deras semester förlädes till annan tid. Eftersom
företagens möjligheter att ta hänsyn till individuella önskemål i regel är
begränsade, kommer dock majoritetens inställning att få avgörande betydelse.

Möjligen kan den allmänna förkärleken för semester i juli månad i viss
mån sägas vara irrationell och bottna i slentriantänkande. Den gör det dock
svårt att under hänvisning till de semestrandes egna intressen genomföra
åtgärder för en mera kraftig spridning av semestrarna. Härför torde krävas
att den allmänna attityden till frågan om den lämpligaste semestertiden
ändras. Det är en naturlig uppgift för turistnäringens organisationer att genom
upplysningsverksamhet av olika slag verka för en sådan ändring. Vi
anser däremot inte att det finns tillräckliga skäl för det allmänna att direkt
engagera sig i verksamhet med detta syfte.

Sammanfattningsvis anser vi oss kunna konstatera, att en viss utveckling,
betingad framför allt av företagsekonomiska faktorer, pågår mot användning
av semesterförläggningssystem som innebär ökad allmän spridning av
semestrarna, att emellertid såväl det allmännas som de centrala organisationernas
möjligheter att påverka denna utveckling, med hänsyn till den
betydelse lokala förhållanden har i sammanhanget, praktiskt sett är mycket
små samt att de skäl som i övrigt talar för ökad semesterspridning inte har
tillräcklig tyngd för att motivera att det allmänna vare sig direkt eller genom
rekommendationer till arbetsmarknadens parter försöker åstadkomma styrning
av semestrarnas förläggning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1970

Utskottet

Enligt semesterlagen har arbetstagare ovillkorlig rätt att få ut fyra veckors
semester i ett sammanhang. För den händelse parterna inte kan komma
överens om tidpunkten för semestern äger arbetsgivaren bestämma denna.
Semesterlagen innehåller dock en rekommendation att semestern, om arbetstagaren
ej begär annat, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid.

I förevarande motioner kritiseras regeln om arbetsgivarens rätt att ensidigt
bestämma tidpunkten för semestern. Regeln möjliggör utspridning av
semestern över hela året och medför enligt motionärerna därigenom betydande
svårigheter för många arbetstagare, bl. a. i fråga om möjligheten att
tillbringa semestern tillsammans med familjen. Motionärerna vill därför, att
arbetsgivarens rätt att utan arbetstagarens samtycke bestämma tiden för semesterns
förläggning begränsas till perioden den 1 maj — den 30 september.
I motionerna begärs utredning om ändring av semesterlagen i enlighet härmed.

Vid tillkomsten såväl av 1938 års som 1945 års semesterlagstiftning behandlades
frågan om införande av en viss obligatorisk semestertid. Tanken
avvisades med hänvisning främst till de vidsträckta undantag för skilda
verksamhetsområden som en sådan regel skulle nödvändiggöra. Som exempel
härpå nämndes såväl hela yrkesområden — såsom jordbruket och sjöfarten
— som säsongbetonade och andra förelag, för vilka semesterns förläggning
till sommartiden skulle vålla besvärligheter.

De skäl, som sålunda anförts mot en lagreglering av nu åsyftad innebörd,
är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Det synes knappast vara något
att vinna med en regel, som för att kunna fungera ändamålsenligt uppenbarligen
kräver åtskilliga undantag i olika hänseenden, undantag som dessutom
måste ge upphov till komplicerade gränsdragningsproblem. Arbetsgivarens
befogenhet att bestämma tidpunkten för semestern måste också ses i samband
med arbetstagarens rätt att 1''å ut hela semesterledigheten på en gång. Reglerna
härom har möjliggjort att befogade önskemål om semesterns förläggning
från såväl arbetsgivare som arbetstagare kunnat tillgodoses i rimlig
omfattning. Det stora flertalet arbetstagare har också sina semestrar förlagda
till den av motionärerna angivna tidsperioden. Enligt utskottets mening föreligger
inte någon anledning för statsmakterna att ingripa med lagstiftning i
enlighet med motionerna.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att motionerna 1:237 och 11:276 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1970

På andra lagutskottets vägnar:

RUTH HAMRIN-THORELL

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1970

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg (s),
Hiibinette (m), Wanhainen (s), Ivar Andersson (s), Axelson (fp) och fröken
Pehrsson (ep);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herr Svensson i Kungälv (s),
fru Skantz (s), herrar Göransson (s)*, Ringaby (m)*, fru Nilsson (ep), fru
Fraenkel (fp) och herr Olsson i Mölndal (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1970