Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till allmän arbetstidslag, m. m., jämte motioner i ämnet.

Genom en den 19 december 1969 dagtecknad proposition nr 5/1970, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner

1) de likalydande motionerna I: 236 av herr Dahlberg m.fl. och II: 278
av herr Fredriksson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: Ml av herr Jonsson m.fl. och 11:454
av herr Olsson i Timrå m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:504 av herr Geijer, Arne, m. fl. och
II: 591 av herrar Skoglund och Ekström,

4) de likalydande motionerna 1:859 av herr Larfors m.fl. och II: 1013
av herr Johansson i Simrishamn m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:872 av herr Persson, Yngve, m.fl och
11: 1000 av herr Ekvall m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 879 av herr Werner och II: 1011 av herr
Hermansson m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:880 av herr Åkerlund och 11:995 av
herr Björkman m.fl., samt

8) motionen II: 1015 av herr Johansson i Skärstad m. fl.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning om en generell förkortning av arbetstiden
från 42V2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen skall ske i två lika
stora etapper den 1 januari 1971 resp. den 1 januari 1973. Därmed blir 40-timmarsveckan en realitet fr. o. m. 1973.

Arbetstidsförkortningen är avsedd att skrivas in i en helt ny arbetstids1
—- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 2 avd. Nr 1

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

lag. Den nya lagen ersätter lagen om arbetstidens begränsning (den s. k.
allmänna arbetstidslagen), lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln
och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Den skall i
princip omfatta alla arbetstagare, vilket innebär att lagstiftning om arbetstiden
införs som en nyhet för omkring hälften av det totala antalet arbetstagare
i landet. Bl. a. kommer statligt arbete, arbete inom sjukvård och
socialvård samt kontorsarbete att föras in under lagstiftningen.

Den ordinarie arbetstiden skall enligt huvudregeln i lagförslaget utgöra
högst 40 timmar i veckan. Under vissa omständigheter skall arbetstiden
kunna beräknas med utgångspunkt i att den under en period av högst fyra
veckor inte får överstiga 40 timmar per vecka i genomsnitt. Liksom enligt
gällande lagar skall avsteg kunna göras genom överenskommelse i kollektivavtal
mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Bl. a. för att göra det möjligt att inordna vissa statliga och kommunala
verksamhetsgrenar under lagstiftningen upptas i lagförslaget regler om
jourtid. Därmed avses tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande
på arbetsstället för att när behov uppkommer utföra arbete. Maximum
för jourtiden har satts till 48 timmar under fyra veckor eller 50 timmar per
kalendermånad. På samma sätt som när det gäller den ordinarie arbetstiden
skall reglerna om jourtid vara dispositiva.

Övertid skall enligt förslaget liksom hittills betraktas som ett extraordinärt
inslag. Övertidsreglerna i nuvarande lagstiftning återkommer till stor
del oförändrade i lagförslaget. Lagens normer för s. k. allmän övertid och
övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dock bli snävare än i
gällande lagstiftning. Allmän övertid skall få tas ut med 150 timmar per år
mot f. n. 200 timmar. Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skall
kunna tas ut med sex timmar i veckan mot nu sju timmar. Vidare öppnas
möjlighet för arbetsmarknadsparterna att i kollektivavtal komma överens
om avvikelse från lagens begränsningar för den allmänna övertiden.

Den nya arbetstidslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Den
särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete i bagerier (den s. k.
bagerilagen) föreslås bli upphävd vid utgången av juni 1971.

Av propositionen återges i det följande — förutom författningsförslagen
— endast valda delar av vad föredragande departementschefen anfört vid
lagrådsremisser Beträffande redogörelsen för gällande bestämmelser, 1963
års arbetstidskommittés förslag (SOU 1968: 66) och remissyttrandena över
detta ävensom lagrådets yttrande får utskottet hänvisa till propositionen.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

1) Förslag
till

Allmän arbetstidslag
Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag äger, med de inskränkningar som anges i 2 och 3 §§, tillämpning
på varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares
räkning.

2 §

Från lagens tillämpning undantages

a) arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren alt vaka över
hur arbetet är anordnat,

b) arbete som utföres av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning eller annars av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter
har särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende,

c) arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

d) arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt

e) skeppstjänst, dock att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
kan förordna att lagen skall tillämpas på skeppstjänst beträffande
vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen (1970: 00) icke skall gälla.

3 §

Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämpning
göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen
(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet
på arbetstagare, vilken sysselsättes i arbete som avses med avtalet,
även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av
annat tillämpligt kollektivavtal.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 1

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Ordinarie arbetstid och jourtid

4 §

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster
ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i
övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid
av högst fyra veckor.

Vecka räknas från och med måndag eller annan dag enligt vad som tilllämpas
för arbetsstället.

5 §

Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare
står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer
utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar
under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad.
Som jourtid anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens
räkning.

6 §

Från de begränsningar som föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom
kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om sådant
kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7 §

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från 4 och 5 §§, om det stora
flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars särskilda
skäl föreligger.

Övertid
8 §

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört överhängande fara för
sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas
ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant
arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av
arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver
denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.
Anmälan eller ansökan anses gjord, när den avlämnats till posten i
betalt brev.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid
får styrelsen föreskriva särskilda villkor.

9 §

Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste utföras
före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall
kunna fortgå utan hinder, får övertid tagas ut med högst 6 timmar i veckan
eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av
fyra veckor.

10 §

När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 och
9 §§ tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar
under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår.

När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare
övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrivcs i första stycket får avsteg göras
genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §. Om
sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmänna bestämmelser

11 §

Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvisningar
av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom
annan taga del av anteckningarna. Samma rätt tillkommer facklig
organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats
med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess
överinseende och ledning, av yrkesinspektionens tjänstemän och kommunala
tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives
om tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen.

13 §

I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av ärende angående tillämpningen
av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den
omfattning och i den ordning Konungen bestämmer deltaga särskilda ledamöter,
utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i denna lag får
talan ej föras.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

14 §

Den som lagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter
eller fängelse i högst ett år. Gäller brottet annat än förhållande av betydelse
för landets försvar, får allmänt åtal väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

15 §

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare
till arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd
av lagen dömes till böter.

Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt 8 § eller att iakttaga
vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som avses i 11 §
dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom lagen upphäves lagen
(1930:138) om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen (1948:281),
arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln och arbetstidslagen (1947:
216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 § angivna högsta arbetstiden
för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar 15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2) Förslag
till

Lag

om upphävande av lagen (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande tiden
för förläggande av bageri- och konditoriarbete

Härigenom förordnas, att lagen (1930: 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete skall upphöra
att gälla vid utgången av juni 1971.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Motionsyrkandena

1) I motionerna 1:236 och 11: 278 föreslås, »att riksdagen beslutar att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att förslag till lag om förkortning
av arbetstiden för gruvarbetare under jord till 35 timmar i veckan snarast
föreläggs riksdagen».

2) I motionerna I: 401 och II: 454 hemställs, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag till en successiv förkortning
av arbetstiden till 36 timmar/veckan för dem som är sysselsatta med
treskiftarbete utan söndagsuppehåll (kontinuerlig drift) så att förkortningen
är helt genomförd den 1.1.1973».

3) I motionerna I: 504 och II: 591 föreslås, »att riksdagen i anslutning till
behandlingen av propositionen nr 5 om ny arbetstidslag i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att proposition framlägges om sådan ändring
i stats- och kommunaltjänstemannalagarna att det nuvarande förbudet att
sluta avtal om arbetstidens förläggning borttages (§3 och § 2 i respektive
lagar)».

4) I motionerna I: 859 och II: 1013 yrkas att riksdagen för sin del måtte
besluta

dels att 3 § andra stycket statstjänstemannalagen erhåller följande lydelse: (Gällande

lydelse) (Motionen)

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelning av arbetet
inom myndigheten eller rätt till annan
ledighet än semester;

b) myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten, arbetstidens
förläggning eller rätt till annan ledighet
än semester;

c) anställnings- eller arbetsvillkor som regleras i denna lag eller i författning
vartill lagen hänvisar eller enligt lagen tillhör Konungens, riksdagens
eller myndighets beslutanderätt.

dels att 2 § andra stycket kommunalt jänstemannalagen erhåller följande
lydelse:

(Gällande lydelse) (Motionen)

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings b) myndighets eller inrättnings
arbetsuppgifter, ledningen och för- arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndig- delningen av arbetet inom myndig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

(Motionen)

heten eller inrättningen eller rätt till
annan ledighet än semester;

(Gällande lydelse)

heten eller inrättningen, arbetstidens
förläggning eller rätt till annan ledighet
än semester;

c) anställningsvillkor som regleras i lag eller annan författning och angår
tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande.

Det yrkas därjämte att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft
den 1 januari 1971.

5) I motionerna 1:872 och II: 1000 hemställs, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 5 med förslag till allmän arbetstidslag beslutar
om bibehållande av nu gällande dygnsmaximeringsregler». I motiveringen
till yrkandet uttalar sig motionärerna till förmån för den dygnsmaximering
om 9 timmar som föreskrivs i den nu gällande arbetstidslagen.
Däremot berör motionärerna inte de dygnsmaximeringar på 10 och 11
timmar söm förekommer i gällande specialarbetstidslagar.

6) I motionerna 1: 879 och II: 1011 hemställs, »att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 5 1970 måtte besluta 1. att förkortningen
av den allmänna arbetstiden från 42»/* till 40 timmar i veckan genomföres
fr.o. m. den 1 januari 1971; 2. att i lagförslagets 4:e paragraf fastslås, att
arbetstiden får uppgå till högst åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan;
3. att för arbete i kontinuerlig skiftgång den maximala arbetstiden uppgår
till 36 timmar i veckan; 4. att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om
utarbetande av förslag om en sänkning av arbetstiden för underjordsarbetande
till 35 timmar»; samt 5. att 10 § förslaget till allmän arbetstidslagfår
följande lydelse:

(Propositionen)

När särskilda skäl föreligger, får
övertid utöver vad som följer av 8
och 9 §§ tagas ut med högst i8 timmar
under en tid av fyra veckor eller
50 timmar under en kalendermånad,
dock högsi 150 timmar under ett
kalenderår.

När synnerliga skäl föreligger, får
arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare
övertid med högst 150 timmar
under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives
i första stycket får avsteg
göras genom kollektivavtal, som tillkommit
i den ordning som anges i

(Motionen)

När synnerliga skäl föreligger, får
arbetarskyddsstyrelsen medge övertid
med högst 150 timmar under ett
kalenderår.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

(Propositionen) (Motionen)

3 §. Om sådant kollektivavtal gäller
3 § i övrigt.

7) I motionerna I: 880 och II: 995 hemställs, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 5 med förslag till allmän arbetstidslag
måtte, i enlighet med vad en enhällig arbetstidskommitté föreslagit,
besluta att nuvarande ramar för övertidsuttag bibehålies oförändrade i den
nya lagen».

8) I motionen II: 1015 hemställs, »att riksdagen måtte besluta om förkortning
av arbetstiden för dem som är sysselsatta med treskiftsarbete utan
söndagsuppehåll (kontinuerlig drift) så att deras reella arbetstid inte blir
längre än för övriga anställda; samt att vederbörande utskott måtte ges i
uppdrag att utarbeta erforderlig författningstext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:278, 1:401, 1:504, 1:859, II: 1000, II: 1011, 11:995 och
II: 1015.

Departementschefen

I. Allmän arbetstidsförkortning

När arbetstidskommittén tagit ställning i frågan om en ytterligare arbetstidsförkortning
har den bedömt det som orealistiskt att diskutera något annat
alternativ än att nästa förkortning skall omfatta en minskning med 2%
timmar i veckan från 42%-timmarsnivån. Kommittén åberopar därvid internationella
rekommendationer om ett stegvis införande av 40-timmarsvecka
och krav från fackligt och andra håll om en sådan arbetsvecka. Lika litet
som kommittén kan jag se någon anledning att nu överväga en reform av
annan innebörd än en generell förkortning av den ordinarie arbetstiden till
40 timmar i veckan. Förkortningsfrågan kan därmed begränsas till att avse
främst spörsmål om lämplig takt och tidpunkt för 40-timmarsveckans införande.

Som en bakgrund till sina bedömningar i fråga om förkortningens förläggning
har kommittén diskuterat vilka motiv som kan åberopas för förkortningen.
Kommittén har därvid inte funnit anledning att frångå sitt ställningstagande
från år 1966. Med hänsyn till den senast beslutade förkortningen
säger sig kommittén snarare ha stärkts i sin uppfattning i motivspörsmålet.
Det avgörande motivet för förkortningen blir vad kommittén
kallar det ekonomiska valhandlingsmotivet. Innebörden härav är, framhåller
kommittén, att frågan om en arbetstidsförkortning skall betraktas som en

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

avvägning om lämplig deponering av landets ekonomiska resurser. Man bör
se frågan som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodoföra de anställda
ett förbättrat produktionsresultat.

Valsituationens betydelse vid en arbetstidsförkortning har föranlett en del
remissinstanser att ta avstånd från tanken på lagstiftning om kortare arbetstid.
Därvid har framför allt hävdats att man borde överlåta på arbetsmarknadens
parter att själva vid avtalsförhandlingar fritt välja den form
för standardförbättringar som de finner lämpligast. Jag vill här deklarera
att det enligt min mening inte finns skäl att överge den sedan länge i vårt
land tillämpade metoden att i huvudsak reglera arbetstidens längd genom
lagstiftning. Till den närmare motiveringen för denna inställning återkommer
jag i samband med behandlingen av kommitténs förslag om en ny allmän
arbetstidslag.

Från enstaka remissorgan har framförts erinringar mot kommitténs uppfattning
i motivfrågan. Till dem som inte vill godta kommitténs synsätt hör
LO, som jämte tillväxten av landets ekonomiska resurser vill anföra skyddssynpunkter
och jämlikhetsaspekter som förkortningsskäl. I fråga om
skyddsmotivet åberopar LO att en enkätundersökning, som utförts bland
de anslutna förbundens medlemmar, visar att ett stort antal arbetstagare
upplever hälsobesvär och påfrestningar i sin arbetssituation. En arbetstidsförkortning
bör enligt LO ses som en angelägen åtgärd för att på kort sikt
förstärka effekten av behövliga ökade insatser på arbetarskyddets och företagshälsovårdens
område.

Jag vill i anledning av vad LO anfört påpeka att kommittén klart framhåller
att dess ståndpunklstagande i fråga om skyddsmotivet inte innebär
att den kortare arbetstiden skulle sakna betydelse från hälsosynpunkt. Enligt
kommittén synes det tvärtom kunna antas att en förkortning för åtskilliga
arbetstagare blir av positivt värde för den kroppsliga och själsliga hälsan.
Jämlikhetstanken har också beaktats av kommittén. Den åberopas som
en faktor som kan antas ha bidragit till den ökade fritidsvärdering kommittén
kunnat konstatera. Strävan mot en högre levnadsstandard i form av fritid
är naturlig, så länge det finns grupper i samhället som är prioriterade i
arbetstidshänseende. Som jag förut framhållit betraktar jag en utjämning
av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika samhällsgrupper som ett
viktigt led i strävandena efter ökad jämlikhet.

Enighet torde kunna råda om att förkortningsschemat inte kan fastläggas
annat än efter vissa grundläggande bedömningar av samhällsekonomisk art.
En ekonomisk avvägning kan dock svårligen tänkas ge helt exakta och definitiva
anvisningar beträffande förkortningens genomförande. Utrymme
måste därför kunna finnas också för synpunkter av annat slag. På så sätt
bör inte minst synpunkter som återspeglar betydelsefulla sociala verkningar
av förkortningen komma in i bilden.

Ett stort antal frågor med ekonomisk anknytning kan i och för sig tas

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970 11

upp till diskussion i samband med en allmän arbetstidsförkortning. Huvudintresset
måste emellertid av naturliga skäl koncentreras till spörsmål beträffande
den förväntade produktionsutvecklingen i landet. Kommittén har
vid sin bedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen haft en utgångspunkt
i den avstämning av 1965 års långtidsutredning som verkställts
inom finansdepartementet och som publicerades under år 1968. Av särskilt
intresse är att notera, att avstämningsrapporten tar hänsyn också till arbetstidens
utveckling. I beräkningarna har nämligen antagits, att en arbetstidsförkortning
till 40 timmar i veckan genomförs under första hälften av 1970-talet.

Avstämningsrapportens kalkyler rörande arbetskraften utvisar, att arbetskraftsvolymen,
mätt i antal arbetstimmar, under vissa antaganden kan
beräknas minska med 0,7 % per år under perioden 1970—1975. Av betydelse
i detta hänseende är — förutom den antagna arbetstidsförkortningen,
som antas reducera den genomsnittliga arbetstiden per årsarbetande under
ifrågavarande period med 0,7 % årligen — att de arbetsföra åldersgruppernas
andel av totalbefolkningen beräknas successivt minska och alt ökningen
av det totala antalet förvärvsarbetande väntas bli förhållandevis låg. Den
beräknade minskningen i arbetskraftsvolymen får kompenseras med en
snabbare ökning i produktiviteten, om produktionsökningstakten skall kunna
bibehållas på en hög nivå. I avstämningsrapporten framhålls att det är
svårt att uppskatta vilken investeringsutveckling som krävs för att en sådan
kompenserande produktivitetshöjning skall komma till stånd. Preliminära
beräkningar har dock gett vid handen att en ökning av kapitalinsatsen av
ungefär den storlek som förekommit under 1960-talets senare del skulle
kunna medge en relativt hög produktivitetsstegring fram till 1975. I avstämningsrapporlen
antas att tillväxten i produktiviteten 1970—1975 skall
ligga kvar på ungefär det årsgenomsnitt som uppnåtts under de senaste
åren. Härigenom skulle en årlig ökning av bruttonationalprodukten på uppemot
4 % kunna komma till stånd åren 1970—1975.

En prognos av här ifrågavarande slag bygger i vissa delar på antaganden
och bedömningar som med nödvändighet är osäkra. På grundval av prognosen
bör emellertid kunna fastslås, att hänsyn till produktionsutvecklingen
inte torde lägga avgörande hinder i vägen för att förkortningsreformen genomförs
under den tidsperiod som prognosen avser.

Erfarenhetsmässigt vet man, att det är ytterst svårt att göra några bestämda
uttalanden om hur mycket produktionen hämmas i en given förkortningssituation.
Arbetstidskommittén har begränsat sig till att med stöd av
de resultat som 1959 års undersökning om arbetstidsförkortningens verkningar
uppnådde illustrera hur det totala produktionsbortfallet kan beräknas
vid en förkortning i tre etapper med ett år mellan varje etapp. En sådan
beräkning ger vid handen, att det totala produktionsbortfallet inte blir
fullt så stort som arbetstidsbortfallet, som beräknats till 1,3 % per år under
2* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 2 avd. Nr 1

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

treårsperioden. Kommittén gör den uppskattningen, att bruttonationalproduktens
ökningstakt under de tre förkortningsåren blir en procentenhet
lägre per år än vad den skulle bli utan förkortning.

De här berörda beräkningarna rörande produktionsutvecklingen och förkortningens
inverkan på denna synes ha sitt främsta värde däri, att de ger
vissa hållpunkter när det gäller att bedöma vilka samhällsekonomiska
problem som kan väntas uppkomma under den aktuella femårsperioden.

Som kommittén framhållit torde man få räkna med att den betydande
investeringsinsats, som krävs som motvikt till de stagnerande arbetskraftstillgångarna,
leder till minskat utrymme för konsumtion. Tydligt är att särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt problem som kan uppstå i anledning
av den förväntade arbetskraftssituationen. Remissbehandlingen har visat,
att arbetskraftsproblematiken på många håll bedöms vara avgörande för
frågan hur arbetstidsförkortningen skall genomföras.

De problem som föreligger talar för att arbetstidsförkortningen genomförs
med försiktighet. Den bör därför genomföras etappvis. En förkortning i fler
etapper än tre bör uppenbarligen inte komma i fråga. Liksom kommittén
anser jag att det är värdefullt om varje etapp för med sig en för arbetstagarna
klart märkbar förändring av arbetstiden. Kommitténs ståndpunkt att
antalet etapper inte heller bör vara färre än tre sammanhänger med att man
rekommenderar en intervall av ett år mellan varje etapp. Uppfattningen
att färre etapper än tre skulle alltför starkt kunna påverka reallöneutrymmet
gäller naturligtvis under förutsättning att ettårsintervallen bibehålls.
Förlänger man tidrymden mellan etapperna bör däremot enbart hänsynen
till reallöneutrymmet inte utesluta en tvåetappslösning.

Förut har konstaterats att kalkylerna över produktionskapacitetens utveckling
inte lägger hinder i vägen för att förkortningen genomförs under
perioden 1970—1975. Man kan vidare utgå från att de olika anpassningsproblem
som kan väntas uppstå under denna period kan bemästras.

Kommittén har kunnat fastslå att starka önskemål föreligger på arbetstagarsidan
att förkortningen förverkligas så snart som möjligt. Detta konstaterande
har bekräftats under remissbehandlingen. De största löntagarorganisationerna,
LO och TCO, har preciserat sin inställning så, att förkortningen
bör ske i två etapper och vara genomförd den 1 januari 1973.

Jag är för min del beredd att godta de synpunkter på tidsförläggningen
av förkortningen som de nämnda löntagarorganisationerna framfört. Detta
innebär att förkortningen skall ske i två lika stora etapper och vara fullbordad
vid ingången av år 1973. Förkortningen bör då inledas den 1 januari
1971.

I enlighet med det anförda föreslår jag att arbetstidslagstiftningens maximigräns
för den ordinarie arbetstidens längd sänks successivt från 4272 till
40 timmar i veckan i två etapper om vardera en timme 15 minuter per vecka
och att dessa båda etapper genomförs den 1 januari 1971 resp. den 1 januari

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

1973. Reglerna om den ordinarie arbetstiden skall liksom hittills vara dispositiva,
vilket innebär att det blir möjligt för arbetsmarknadens parter att
genom avtalsuppgörelser genomföra förkortningen på annat sätt än det lagstiftningen
anger.

II. Ny allmän arbetstidslag

Allmänna synpunkter

Det förslag arbetstidskommittén nu lagt fram innebär en radikal omgestaltning
av lagstiftningen. Kommittén har strävat efter att anpassa lagstiftningen
till det moderna arbetslivets krav. Detta har enligt kommittén nödvändiggjort
ett nytt synsätt i grundläggande frågor.

Liksom kommittén finner jag uppenbart att den gällande lagstiftningen,
som i väsentliga delar bygger på de förhållanden inom arbetslivet som rådde
för omkring 50 år sedan, inte kan vara tillfyllest i dagens samhälle. Den
inte minst under de senaste årtiondena snabba utvecklingen inom såväl näringslivet
som andra verksamhetsfält utgör skäl nog för en fullständig omprövning.

För de nu gällande arbetstidslagarna har motiv av huvudsakligen social
och politisk karaktär varit bestämmande. När det gällt att utforma lagarnas
materiella innehåll har skyddssynpunkterna blivit utslagsgivande. De har
bl. a. bestämt maximigränserna för den ordinarie arbetstiden och övertiden.

Den allmänna samhällsutvecklingen bär inneburit stora ekonomiska, sociala
och tekniska framsteg. Detta har lett till en avsevärd förbättring av de
förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Fackföreningsrörelsen har
byggts ut till att omfatta större delen av arbetstagarna och har fått styrka
nog att effektivt hävda sina medlemmars intressen. Risken för att arbetstagarna
mot sin vilja används till arbete i övermått kan redan på grund härav
betraktas som ringa. Härtill kommer att arbetarskyddslagen, som numera
har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde, genom sina bestämmelser
om raster och pauser i arbetet samt om ledighet för nattvila och veckovila
ger betydelsefulla garantier mot olämpligt utnyttjande av arbetskraften.

Förhållandena inom arbetslivet är numera, inte minst på grund av genomförda
arbetstidsförkortningar och semesterreformer, helt annorlunda än
vid tiden för arbetstidslagstiftningens tillkomst. Likväl kan arbetstagarna
än i dag ofta uppleva sin arbetssituation som otillfredsställande eller påfrestande.
Arbetet kan också på sina håll innebära vissa risker för arbetstagarnas
hälsa. Orsakerna till dessa förhållanden torde dock företrädesvis
få sökas i andra faktorer än arbetstidens längd. Jag menar därmed inte att
man kan lämna arbetstiden helt utanför den diskussion som pågår som ett
led i strävandena för en förbättrad arbetssituation för arbetstagarna. Det
står dock klart att de nya framsteg som vi bör inrikta oss på i fråga om arbetsmiljön
i första hand måste ske genom en moderniserad arbetarskydds -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

lagstiftning och genom ökade insatser för arbetarskyddet. Jag avser att i
annat sammanhang föreslå en fullständig översyn av arbetarskyddslagen
där skyddssynpunkter i fråga om arbetstidens förläggning m. m. bör ägnas
stor uppmärksamhet. Detta innebär i sin tur att arbetstidslagstiftningen inte
i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Å andra sidan
måste det vara ett absolut krav att en arbetslidsreglering inte får en sådan
utformning att den direkt eller indirekt stimulerar till en från arbetarslcyddssynpunkt
olämplig koncentration av arbetstiden.

Skyddsmotivets minskade betydelse när det gäller själva arbetstidslagstiftningen
har föranlett några remissinstanser att hävda att denna lagstiftning
kan slopas. Redan i direktiven för kommittén uttalade jag att det alltjämt
måste framstå som en uppgift för lagstiftningen att ange de normer
som enligt rådande allmän uppfattning bör gälla i fråga om arbetstidens
längd. Garantier för alt en förändring i dessa normer snabbt och fullständigt
skall slå igenom skapas bäst med hjälp av en lagreglering. Uppfattningen
att det bör ankomma på statsmakterna att ange ett mått för arbetstiden,
som i princip inte får överskridas, har uppenbarligen mycket stark
förankring i den yrkesverksamma befolkningens medvetande. Remissbehandlingen
visar också att ett förslag om upphävande av arbetstidslagstiftningen
skulle mötas av kompakt motstånd på arbetstagarsidan. Den trygghet
för arbetstagarna som ligger i att alltid ytterst ha ett lagstöd på arbetstidsområdet
att falla tillbaka på tillmäter jag stor betydelse.

Kommittén har för sin del inte ansett tiden mogen för att helt överlämna
arbetstidsproblemen till arbetsmarknadsparternas avgörande. Jag delar denna
uppfattning. Med min bär redovisade bedömning är det emellertid förenligt
alt länka sig en fortsättning på den väg statsmakterna slog in på år
1957 genom att göra bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden dispositiva.

I enlighet med det anförda bör en särskild lagstiftning om arbetstidens
begränsning alltjämt finnas i vårt land. Dess grundläggande uppgift blir att
ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare
får användas till arbete. Sådana normer blir av värde inte minst som
underlag för arbetsmarknadsparternas diskussioner rörande de mångskiftande
arbétstidsproblem som kan uppstå ute i arbetslivet.

En arbetslidslagstiflning av normkaraktär bör naturligen ha ett så vidsträckt
tillämpningsområde som möjligt. Klart är att tillämpningen inte gärna
kan begränsas i samma utsträckning som nuvarande lagstiftning. Hur
långt man kan utvidga den beror emellertid i hög grad av vilka uppmjukningar
man är beredd att företa i de materiella reglerna. Utan vidare torde
kunna fastslås att en lagstiftning, som främst skall tjäna som ett normgivande
element beträffande arbetstiden, inte bör vara alltför detaljbetonad. Ett
system med mera allmänt hållna bestämmelser ligger i stället nära till

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

hands. Detta betyder i sin tur att förutsättningar bör finnas för en väsentlig
utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde.

I likhet med kommittén anser jag att man bör inrikta sig på att utforma
lagstiftningen så att den i princip blir tillämplig på alla arbetstagare som
utför arbete för arbetsgivares räkning. Endast genom en sådan målsättning
synes det vara möjligt att fullt ut förverkliga lagstiftningens grundläggande
syften. En angelägen strävan bör därför vara att begränsa undantagen från
lagstiftningen såväl till antal som omfattning. I enlighet med kommitténs
uppfattning bör undantag medges bara i sådana fall där ett inordnande under
lagen skulle medföra betydande olägenheter för verksamheten eller där
arbetsförhållandena antingen generellt eller för vissa arbetstagare är så speciella
att de inte kan förenas med de regler som lagen måste innehålla.

När kommittén stått inför uppgiften att dra upp riktlinjer för lagstiftningens
innehåll har kommittén utgått från att någon utvidgning till nya
materiella områden inte skall äga rum. Regler om arbetstidens förläggning
under dygnet och under veckan skall enligt kommittén liksom f. n. ha sin
plats i arbetarskyddslagen. Arbetstidslagstiftningen skall i huvudsak begränsas
till frågor angående arbetstidens längd. Denna systematiska uppdelning
framstår i dag som naturlig.

Såsom kommittén funnit bör i en normlagstiftning differentiering av reglerna
efter arbetsuppgifter eller efter annan grund undvikas och bestämmelserna
så långt möjligt göras enhetliga för alla arbetstagare. Bestämmelserna
bör vidare sammanföras i en för olika verksamhetsområden gemensam lag.

En betydande uppmjukning av nu gällande stela och snäva regler ter sig
nödvändig om man vill nå fram till det önskade vidsträckta tillämpningsområdet.
Inte ens om lagen görs dispositiv kan det komma i fråga att föra
in verksamheter under lagen i fullt medvetande om att arbetsförhållandena
på dessa områden inte under några omständigheter kan anpassas till de normer
lagen uppställer. Hur uppmjukningen närmare skall ske kan naturligtvis
diskuteras. Klart är dock att de nuvarande begränsningarna av den ordinarie
arbetstiden per dygn och vecka inte kan överföras oförändrade till
den nya lagen. Å andra sidan kan jag lika litet som kommittén se att det
finns skäl att gå så långt i uppmjukande riktning som att överge den hävdvunna
veckobegränsningsprincipen till förmån för en årsarbetstidsreglering.

Som förut nämnts gjordes arbetstidslagstiftningen i samband med 45-timmarsveckans införande i vissa delar dispositiv. Detta innebar att partsorganisationerna
på arbetsmarknaden fick möjlighet att genom kollektivavtal
överenskomma om avvikelser från begränsningarna i lagstiftningen beträffande
den ordinarie arbetstiden. Förändringen syftade till en ökad elasticitet
vid lagstiftningens tillämpning. Därigenom skulle övergången till den
kortare arbetstiden underlättas. Också i övrigt skulle dispositiviteten få
avgörande betydelse för en anpassning av arbetstidsförhållandena efter de
varierande förutsättningarna på olika verksamhetsområden.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Dispositiviteten har alltsedan införandet fått en vidsträckt tillämpning.
Ä.ven om lagstiftningens materiella bestämmelser mjukas upp väsentligt torde
man få räkna med att den avsedda kraftiga utvidgningen av lagstiftningens
tillämpningsområde leder till ett ökat behov av avvikelser från dessa
bestämmelser. Också förkortningen till 40-timmars arbetsvecka kan antas
skapa ett större behov av variationsmöjligheter beträffande arbetstiden
än för närvarande. Det kan följaktligen inte vara aktuellt att inskränka
möjligheterna att avtala om avvikelser från lagstiftningens begränsningsregler.

Som kommittén påpekat kan de nyss anförda skälen åberopas inte bara
för bibehållande av nuvarande dispositivitet utan också för en utvidgning
av denna. I enlighet härmed förordar kommittén en utvidgning av innebörd
att reglerna om tillämpningsområdet och de jourtidsbestämmelser kommittén
anser att lagen bör innehålla görs dispositiva.

För egen del finner jag att en utökad dispositivitet står i god överensstämmelse
med de grundläggande motiven för fortsatt lagstiftning om arbetstiden.
Lagens uppgift att ge uttryck för vad som allmänt kan anses vara
godtagbara maximimått för arbetstiden kräver inte tvingande regler. Enligt
vad erfarenheten visat behövs inte heller sådana bestämmelser för att lagstiftningen
skall kunna fungera som ett effektivt instrument för statsmakternas
reformpolitik på arbetstidsområdet. Enligt min uppfattning bör det
inte heller finnas något att invända mot en utvidgad dispositiv reglering om
man vill framhäva skyddsintressenas betydelse för lagstiftningens utformning.
För avvikelser från lagstiftningen kan nämligen liksom hittills krävas
medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan. Något förslag att slopa
denna anordning, som garanterar en viss enhetlighet i arbetstidsregleringen
inom varje bransch, har heller inte lagts fram av kommittén. Jag
anser således inte att man vid införandet av en ny allmängiltig arbetstidslag
bör stanna vid den lösning som valdes 1957 och som innebar en begränsning
av dispositiviteten till reglerna om den ordinarie arbetstiden. Av de
utgångspunkter som skall gälla för den nya lagen bör i stället följa en fortsatt
utbyggnad av det avtalsbara området. Utöver vad kommittén föreslagit
anser jag att man kan diskutera en dispositiv reglering också beträffande
övertiden. Till denna fråga återkommer jag senare.

Jag är ense med kommittén om att lagstiftningen inte bör i sina grunddrag
bindas av de internationella konventioner som finns på arbetstidsområdet.
Arbetsförhållandena inom det egna landet bör här vara bestämmande.
För tydlighets skull bör dock framhållas att önskvärdheten av att vårt
land ansluter sig till en konvention mycket väl kan föranleda att mera detaljbetonade
spörsmål får sin lösning under beaktande av konventionens
innehåll. I anslutning till att den nya lagstiftningen genomförs finns det skäl
att undersöka förutsättningarna för och lämpligheten av att Sverige ratificerar
något internationellt instrument rörande arbetstiden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1070
Lagens materiella bestämmelser

Med hänsyn till de allmänna utgångspunkter som jag valt för den nya lagen
vill jag i likhet med kommittén gå in på frågan om utformningen av lagens
materiella bestämmelser innan spörsmålet om tillämpningsområdet tas
upp till vidare behandling. Likaså följer jag kommittébetänkandets disposition
däri, att jag berör de väsentligaste frågorna beträffande ordinarie arbetstid
och övertid innan jag tar ställning till hur begreppet arbetstid skall
avgränsas.

Ordinarie arbetstid. Frågan om den ordinarie arbetstidens längd har till
sin huvuddel behandlats i avsnittet om den allmänna arbetstidsförkortningen.
Vad där sagts innebär att den ordinarie arbetstiden generellt skall
begränsas till högst 40 timmar i veckan. Under en första etapp av förkortningen
skall dock maximigränsen sättas vid 41 timmar 15 minuter i veckan.

I olika sammanhang och även under remissbehandlingen av kommittébetänkandet
har förslag förts fram om en förmånligare reglering av den ordinarie
arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete. Ett tillgodoseende av önskemål av den arten skulle emellertid
innebära att arbetstidslagen — av skäl som inte i främsta rummet
bör vara avgörande för lagens utformning — belastas med undantagsregler
för olika smärre grupper av arbetstagare. Följden skulle således bli ett markant
avsteg från de huvudprinciper för den nya lagen som jag i det föregående
uttalat mig för. Som kommittén gjort när den avvisat tanken på
särregler i förevarande hänseende kan man dessutom peka på betydande
svårigheter att på ett rättvist sätt avgränsa de arbetstagare som skulle omfattas
av den kortare arbetstiden. Till detta kommer att det i frågor som
gäller extra kompensation för särskilt krävande arbetsuppgifter bör finnas
goda möjligheter till lösningar förhandlingsvägen. Jag kan således inte gå
med på en specialreglering. I detta sammanhang vill jag även peka på den
öyersyn av arbetarskyddslagen som förestår. Därvid kommer skyddsaspekter
på pressande och hälsofarligt arbete naturligt under bedömande.

Ett annat spörsmål som berörts under remissbehandlingen är den ordinarie
arbetstidens längd för arbetstagare med skiftarbete inom vissa industrier
som tillämpar s. k. hård arbetsvecka. Dessa arbetstagare åtnjuter inte
helgdagsledighet eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar.
Förslag har framförts om en särskild regel som förhindrar att den ordinarie
arbetstiden för år räknat för denna grupp blir längre än vad som gäller för
andra arbetstagare.

Till detta vill jag erinra om att arbetstidslagstiftningen är uppbyggd som
en maximilagstiftning med veckan som utgångspunkt oavsett antalet helgdagar.
Någon reglering av årsarbetstiden bär inte heller förutsatts i kommittéförslaget.
Mot en specialregel av slag som nämnts talar i huvudsak
samma argument som jag nyss anfört beträffande arbetstagare med pres -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

sande eller hälsofarligt arbete. Den önskade utjämningen av de variationer
i fråga om helgdagsledighet som på grund av avtal eller sedvänja förekommer
på arbetsmarknaden bör kunna åstadkommas bättre på annat sätt än
genom lagstiftning.

Som regel begränsas den ordinarie arbetstiden per vecka, men för vissa
former av arbete, t. ex. arbete som bedrivs med regelbunden skiftindelning,
finns undantagsregler, som tillåter att arbetstiden i viss utsträckning kan variera
mellan de olika veckorna under förutsättning att den i genomsnitt utgör
42Va timmar per vecka. Största utrymmet för en sådan genomsnittsberäkning
erbjuder lantarbetstidslagen, som upptar en allmän regel om utsträckning
av begränsningsperioden upp till 12 månader. Här finns dock
samtidigt villkoret att arbetstiden inte någon vecka får överstiga 45 timmar.

Kommittén har funnit det angeläget med en liberalare reglering av begränsningsperiodens
längd än vad nuvarande lagstiftning innehåller. Till
stöd härför anför kommittén i huvudsak följande. I dagens samhälle saknas
anledning att hålla fast vid principen i gällande lagstiftning att varje arbetstagare
skall användas till arbete lika många dagar varje vecka. I stället
framstår det som angeläget att söka nå fram till en smidig anpassning av
arbetstidsuttagen efter företagens starkt varierande arbets- och produktionsbetingelser.
En sådan anpassning kan vara ett intresse inte bara för företagen.
Även arbetstagarna kan finna det förmånligt att avstå från jämnheten
i arbetstidsuttagen mot andra fördelar. Man kan därför utgå från att en
uppmjukning av reglerna om begränsningsperioden blir av stort värde inom
åtskilliga verksamhetsområden för vilka en veckobegränsning i och för sig
skulle vara möjlig att tillämpa. Det finns emellertid också många verksamhetsformer,
som inte under några omständigheter kan bedrivas med ett regelbundet
veckoarbetstidsuttag utan som med hänsyn till driftsförhållandena
kräver variationer i arbetstidsuttagen under en längre period. En utvidgning
av lagstiftningens tillämpningsområde till att omfatta även dessa verksamhetsfält
fordrar en generösare reglering av begränsningsperioden än den
som finns i gällande lagstiftning.

Det resonemang kommittén här för förtjänar beaktande. Jag vill särskilt
understryka att det står klart att önskemålet om en allmängiltig arbetstidslag
inte kan förverkligas utan att lagen i betydande utsträckning medger
en längre begränsningsperiod än veckan. LO förordar i sitt remissvar en
veckobegränsning över hela linjen och anser att alla verksamhetsgrenar med
behov av längre begränsningsperiod än veckan kan hänvisas till möjligheten
att träffa kollektivavtal om avsteg från lagens regel. Jag kan ha förståelse
för de tankar som sålunda kommit till uttryck. Den angivna lösningen är
dock enligt min mening inte användbar, framför allt med hänsyn till de nya
arbetsområden som skall föras in under lagstiftningen. Lagens normer
måste vara så utformade, att lagen utan alltför stor omgång kan tillämpas
i praktiken också för det fall att kollektivavtal inte skulle komma till stånd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970 19

Kommittén bär efter en genomgång av arbetstidsbestämmelser som tilllämpas
inom områden som har behov av längre begränsningsperiod än veckan
kommit till den slutsatsen, att möjlighet måste finnas att sträcka ut
begränsningsperioden upp till fyra veckor men att en än vidare periodisering
inte är absolut nödvändig. Under remissbehandlingen bar hävdats att
en fyraveckorsregel inte bereder tillräckliga möjligheter till omfördelning
av arbetslidsuttagen inom vissa statliga verk och inom jordbruket och trädgårdsnäringen.
Jag inser att det för företrädare för verksamheter som i dag
tillämpar cn friare reglering kan vara svårt att tänka sig en strikt anpassning
till en fyraveckorsbegränsning. Jag finner emellertid likväl att en
längsta begränsningsperiod om fyra veckor bör kunna godtas. En sådan begränsning
bör kunna tillgodose de angelägnaste behoven av rörlighet när
det gäller uttag av ordinarie arbetstid. Genom lagstiftningens dispositivitet
kan önskemål om ytterligare förlängning av begränsningsperioden vinna beaktande.
Dessutom skall den uppställda normen kunna frångås efter dispens
av arbetarskyddsstyrelsen.

Tanken på en bestämmelse som generellt medger fyra veckors begränsningsperiod
har avvisats av kommittén och inte heller vunnit stöd av remissorganen.
Detta alternativ ter sig också främmande för flertalet verksamhetsområden.

Enligt kommitténs förslag skall lagen uppta en huvudregel, som anger
begränsningsperiodens längd till en vecka, samt en kompletterande specialregel,
enligt vilken begränsningsperioden får sträckas ut till högst fyra veckor
då arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt gör en längre period
än veckan behövlig. Jag finner denna lösning tillfredsställande. Den ger
jämfört med nuläget avsevärt förbättrade möjligheter till rörligt arbetstidsuttag
utan att den på arbetstagarhåll önskade veckobegränsningen uppges
där så inte behövs. Kravet på enhetlighet i regleringen tillgodoses dessutom
så långt som möjligt. Genom att förutsättningarna för specialbestämmelsens
tillämpning anges i en allmän formulering undviker man svårigheterna
med en tyngande uppräkning av de många arbetsformer eller verksamheter
som bör medges förlängd begränsningsperiod.

Några större problem torde inte behöva uppstå när det gäller att fastställa
när arbetsförhållandena är sådana att en längre begränsningsperiod
än veckan skall få tillämpas. Kommittén har i motiveringen till sitt förslag
närmare preciserat vilka verksamhetsområden som bör kunna utnyttja specialbestämmelsen.
Mot de överväganden och de slutsatser kommittén därvid
redovisar — de har refererats i redogörelsen för kommitténs betänkande
— har jag inga invändningar. Jag vill i detta sammanhang endast klargöra
att jag liksom kommittén ser det som en praktisk nödvändighet att en på
grund av arbetsförhållandena inom visst verksamhetsområde medgiven förlängning
av begränsningsperioden kan tillämpas för alla sysselsatta inom
verksamhetsområdet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Nuvarande lagstiftning upptar bestämmelser om högsta tillåtna ordinarie
arbetstid per dygn. Dessa bestämmelser bygger i huvudsak på skyddsskäl
och syftar till att åstadkomma en så jämn arbetstidsförläggning under veckan
som möjligt. Den allmänna arbetstidslagen föreskriver att arbetstiden
inte något dygn får överstiga nio timmar. Undantag gäller för arbete som
bedrivs med regelbunden skiftindelning. För sådant arbete saknas dygnsmaximum
helt. Enligt lantarbetstidslagen gäller ett dygnsmaximum av tio
timmar. Samma maximum föreskriver huvudregeln i detaljhandelslagen.
Vissa möjligheter till en till elva timmar utsträckt dygnsarbetstid finns i
sistnämnda lag. Hotellagen tillåter en dygnsarbetstid av elva timmar.

Denna påtagligt oenhetliga reglering återspeglar hur dygnsarbetstiden
måste variera efter driftsförhållandena inom olika verksamheter. En än klarare
bild av variationerna i dygnsarbetstidsuttagen får man om man också
beaktar de bestämmelser om dygnsmaximum som finns intagna i avtal och
reglementen för verksamheter som nu ligger utanför men skall föras in under
arbetstidslagstiftningen. På många områden inom denna sektor, bl. a.
åtskilliga statliga verksamhetsfält, föreskrivs nämligen längsta dygnsarbetstider
av tio eller elva timmar. Stundom förekommer också maxima på tolv,
fjorton eller sexton timmar.

Uppenbart är således att en reglering av den ordinarie dygnsarbetstiden
i den tillämnade allmängiltiga arbetstidslagen för med sig svårigheter. På
samma sätt som när det gäller begränsningsperiodens längd bör man undvika
att under hänvisning till dispositiviteten föreskriva en generell norm
som inte kan tillämpas inom stora delar av arbetslivet. Som kommittén
konstaterat får det ses som en förutsättning för lagstiftningens utvidgning
till så gott som alla verksamhetsområden att lagstiftningen i betydande omfattning
medger en längre dygnsarbetstid än nio timmar.

Med den angivna utgångspunkten har kommittén prövat olika alternativ
för utformningen av en fortsatt reglering av dygnsarbetstiden. Kommittén
har därvid funnit de tänkbara lösningarna förenade med stora nackdelar.
En generell föreskrift om ett dygnsmaximum av tio timmar eller mer skulle
enligt kommittén kunna stimulera till en olämplig fördelning av arbetstiden
på fyra dagar i veckan. En konstruktion med en huvudregel som anger
gränsen till nio timmar och med kompletterande specialregler som tillåter
längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer
skulle •— i synnerhet som specialfallen knappast kunde sammanfattas i en
allmän formulering — leda till en starkt differentierad reglering. Kommitténs
slutsats blir att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip
all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om
lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per
dygn.

Kommittén går i stället in på frågan om att slopa arbetstidslagstiftningens
regler om dygnsmaximum. Enligt kommittén kan man konstatera

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

att arbetarskyddslagens regler om arbetstagarnas rätt till nattvila ger ett
effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Dessutom saknas det
enligt kommitténs uppfattning anledning anta att ett upphävande av arbetstidslagstiftningens
dygnsmaximering skulle leda till att de bestämmelser
om den dagliga arbetstidens förläggning och längd, som regelmässigt inryms
i avtal och reglementen m. m., ändras i en för arbetstagarna oförmånlig
riktning. Kommittén föreslår på grund härav att arbetstidslagen inte
skall uppta några regler som begränsar den ordinarie arbetstidens längd
per dygn.

Jag anser för egen del inte att det finns fog för några allvarligare betänkligheter
mot kommitténs förslag på denna punkt. Ett dygnsmaximum innebär
inte något effektivt skydd mot långa dagliga arbetstider, eftersom övertid
som regel kan tas ut vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Rena
skyddssynpunkter bör i enlighet med vad jag förut anfört bevakas inom
ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Såsom kommittén påpekat finns i
arbetarskyddslagen bestämmelser som direkt syftar till att förhindra alltför
stark koncentration av arbetstiden under ett och samma dygn. Dessa bestämmelser
kan naturligtvis skärpas ytterligare, om behov därav skulle
uppstå.

Ett upphävande av maximum för den ordinarie dygnsarbetstiden minskar
i viss mån möjligheterna att klassificera arbetstid såsom övertid i lagens
mening. Det kan antas att det främst är detta förhållande som föranlett de
invändningar mot kommitténs förslag om slopat dygnsmaximum som kommit
till synes under remissbehandlingen. Jag anser emellertid inte att den
berörda effekten i och för sig utgör motiv för att reglera dygnsarbetstiden
i arbetstidslagen. Förhållandet kan i stället vinna beaktande när det gäller
att fastställa gränserna för övertiden.

Ett avgörande skäl mot bestämmelser om dygnsmaximum är under alla
omständigheter att den nuvarande niotimmarsbegränsningen inte går att
tillämpa på stora delar av de nya områden som skall fogas in i den allmänna
arbetstidslagen. En förlängning av den i lag föreskrivna längsta dygnsarbetstiden
är inte någon lämplig väg. Det återstår då endast utvägen att slopa
regeln. Jag utgår därvid från att slopandet av bestämmelserna om dygnsmaximum
inte får tas till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden inom områden,
där det hittills funnits begränsningar i lagstiftningen.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag helt biträder det förslag kommittén
lagt fram rörande den ordinarie arbetstiden. Denna skall generellt
begränsas till högst 40 timmar i veckan. Möjlighet skall dock i viss utsträckning
finnas att med utgångspunkt från 40-timmarsnormen genomsnittsberäkna
den ordinarie arbetstiden under en period av högst fyra veckor. Några
bestämmelser om dygnsarbetstiden upptas inte. Liksom hittills skall reglerna
om den ordinarie arbetstiden vara dispositiva. Det skall således vara
möjligt för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal, som slutits

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

eller godkänts av huvudorganisation på arbetstagarsidan, träffa överenskommelser
om längre ordinarie arbetstid och längre begränsningsperiod för
den ordinarie arbetstiden än vad lagen föreskriver som maximum. Avsteg
från lagens begränsningar skall dessutom kunna göras efter dispens.

Övertid. Enligt gällande lagstiftning kan övertid förekomma i fyra olika
former, övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- och avslutningsarbete,
allmän övertid och extra övertid. Övertid för nödfallsarbete kräver
att en i lagen beskriven nödfallssiluation föreligger. Övertid för förberedelse-
och avslutningsarbete förutsätter att sådant arbete för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden.
Allmän övertid får tas ut om det är påkallat av särskilt förhållande.
Extra övertid fordrar dispens av arbetarskyddsstyrelsen.

Någon tvekan råder inte om att möjligheter också i fortsättningen måste
finnas att ta ut övertid vid sidan av den ordinarie arbetstiden. En helt generell
och undantagslös reglering av övertiden torde emellertid inte kunna
uppnås. Även om kunskaperna om övertidens omfattning för den enskilde
arbetstagaren är begränsade, vet man av erfarenhet att övertidsuttagen varierar
i stor utsträckning mellan olika verksamheter, övertiden varierar
också kraftigt mellan olika arbetstagare inom samma bransch eller företag.
Medan vissa arbetstagare med speciella arbetsuppgifter eller på nyckelposter
i driften har betydande övertid har andra arbetstagare mycket liten om
ens någon övertid. Kommittén synes ha ansett att den gällande uppdelningen
av övertiden i fyra skilda kategorier svarar mot faktiska realiteter
inom arbetslivet samtidigt som den i huvudsak står i överensstämmelse med
de principer som enligt kommittén bör läggas till grund för en ny arbetstidslag.
Även jag anser, i likhet med det stora flertalet remissinstanser, att
den nuvarande uppdelningen bör bestå.

I gällande lagstiftning begränsas den allmänna övertiden genomgående till
200 timmar om året. Dessutom föreskriver allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen
och detaljhandelslagen att övertiden inte får överstiga 48
timmar under loppet av fyra veckor och hotellagen att den inte får överstiga
36 timmar under loppet av tre veckor. Lantarbetstidslagen innehåller
en alternativ regel som begränsar övertiden till 50 timmar under loppet av
en kalendermånad. Den extra övertiden maximeras till 150 timmar per kalenderår
eller, i lantarbetstidslagen, till 100 timmar under en tolvmånadersperiod.
Lagstiftningen upptar inte någon definition på övertid. I praxis
anses emellertid att övertid i lagens mening utgörs av sådan arbetstid som
överskrider fastställda maxima per dygn eller vecka eller period av veckor
för den ordinarie arbetstiden. Att märka är därvid att, om det i kollektivavtal
överenskommits om kortare ordinarie arbetstid än vad lagstiftningen medger,
räknas arbetstiden som övertid i lagens mening först när lagstiftningens
maximum överskrids. Har däremot i kollektivavtal överenskommits om hög -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970 23

re maximum för den ordinarie arbetstiden än lagstiftningens räknas den
lagliga övertiden med utgångspunkt från detta överenskomna maximum.

Med hänsyn till det samband som råder mellan den ordinarie arbetstiden
och övertiden får frågan om övertidsgränserna särskild aktualitet i anslutning
till en allmän arbetstidsförkortning. Främst från arbetsgivarhåll har
anförts att en förkortad ordinarie arbetstid bör förbindas med vidgade möjligheter
till övertidsuttag. Härigenom skulle, har det påpekats, de påfrestningar
på företag och samhälle som förkortningen oundvikligen medför
kunna mildras. Jag vill i anledning härav erinra om att frågan om övertidsmaximum
togs upp i samband med såväl 1957 års som 1966 års förkortningsreformer.
Vid båda tillfällena avvisades förslag om vidgade övertidsramar
under motivering främst att en allmän övergång till mera regelbundet
övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle stå helt i
strid med förkortningens syfte att tillförsäkra arbetstagarna ökad fritid.
Enligt min mening står detta argument kvar med oförändrad styrka vid den
nu aktuella arbetstidsförkortningen.

Andra skäl än sådana som direkt sammanhänger med arbetstidsförkortningen
kan dock anses tala för utökade möjligheter till övertidsuttag. Genom
en friare övertidsreglering skulle man främja en flexiblare arbetstidsförläggning
och bl. a. nå en bättre anpassning av arbetstiden till de ofrånkomliga
variationerna i företagens arbetsbelastning. Man skulle också kunna
undgå eller minska den olägenheten, att en del arbetstagare, som är beredda
att utföra en särskilt stor arbetsinsats, på grund av övertidsbegränsningen
ser sig nödsakade att ta extra arbete hos annan än den ordinarie
arbetsgivaren.

Om jag således är medveten om att det kan anföras motiv för en förskjutning
uppåt av de nuvarande övertidsgränserna, är jag likväl inte benägen
att utnyttja denna metod. Det huvudsakliga skälet härtill är att jag delar
kommitténs uppfattning att övertid liksom hittills skall betraktas som ett
extraordinärt inslag i arbetstiden. Övertid bör, såsom kommittén anfört,
tillgripas för alt tillgodose tillfälliga behov då särskilda omständigheter föreligger.
Däremot bör som regel inte förekomma någon kontinuerlig förlängning
av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna. Med denna inställning
är en höjning av maximigränserna för övertidsuttag inte väl förenlig.

Från arbetstagarhåll har hävdats att de nuvarande övertidsramarna är
generöst tilltagna och att en konsekvens av förkortad ordinarie arbetstid
bör vara en förkortning även av övertiden. Detta är i och för sig förståeligt.
Vad gäller verksamheter som lyder under lagstiftningen tyder nämligen tillgängliga
uppgifter på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt
ut bara för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter.
Å andra sidan får man emellertid här beakta att övertidsmaximeringen i
fortsättningen skall kunna tjäna som norm på ett betydligt bredare fält än
tidigare och att det på en del verksamhetsområden utanför nuvarande lag -

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

stiftning kan finnas behov av större övertidsuttag än vad som är regel inom
t. ex. industrin.

Kommittén har vid sin avvägning av de skilda synpunkter som kan anläggas
på den förevarande frågan stannat för att föreslå att nuvarande övertidsramar
överförs i huvudsak oförändrade till den nya arbetstidslagen. För
egen del vill jag, innan jag tar slutlig ställning till vilka gränser som bör
gälla, återkomma till spörsmålet om en dispositiv reglering av övertiden.

I det föregående har jag uttalat mig för att man bör diskutera en utbyggnad
av den dispositiva regleringen till att omfatta också övertiden. Det är
enligt min mening angeläget att nå fram till en viss uppmjukning av den
nuvarande övertidsregleringen. Uppenbarligen ger stelheten i gällande bestämmelser
upphov till olägenheter. Ökad elasticitet skulle vara till fördel
inte minst i samband med att en rad nya verksamheter skall föras in under
lagen. En uppmjukning i form av höjda övertidsmaxima framstår enligt vad
jag förut sagt som olämplig. En framkomlig väg bör i stället vara att skapa
möjligheter för arbetsmarknadsparterna att avtala om högre övertidsuttag
än vad lagen tillåter. Jag anser inte att dispositiva bestämmelser beträffande
övertiden i dag är oförenliga med grundsynen att övertiden, sedd i stort,
skall bära prägel av undantagsföreteelse. Denna grundsyn kan komma till
uttryck på ett tillfredsställande sätt även med normbestämmelser som inte
är av tvingande natur. Den egentliga bevakningen av att övertiden i praktiken
får behålla sin undantagskaraktär bör kunna anförtros åt arbetsmarknadens
organisationer. Detta kan f. ö. inte sägas innebära någon radikal
skillnad i förhållande till vad som nu gäller. Redan genom de dispositiva
reglerna beträffande den ordinarie arbetstiden har nämligen lagstiftaren
avstått från den absoluta kontrollen över det totala arbetstidsuttaget.

Möjligheten till partsdisposition bör avse den form av övertid som brukar
benämnas allmän övertid. Lagens huvudnorm för allmän övertid bör med
hänsyn till dispositiviteten och de överväganden jag i övrigt redovisat i fråga
om övertidsmaximum kunna sättas något lägre än i gällande lagstiftning,
eller till 150 timmar per kalenderår. Härigenom markeras att regelbundet
övertidsarbete av större omfattning inte bör förekomma. Samtidigt blir det
därigenom möjligt att tillmötesgå de krav på en sänkning av gränsen för uttaget
som framförts av LO.

Ytterligare en justering av gällande övertidsgränser anser jag befogad.
Nuvarande maximum för övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten
bör nämligen, i enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits
av LO och TCO, anpassas till förhållandena vid femdagarsvecka. Jag förordar
därför på denna punkt en sänkning av maximigränsen med en veckotimme,
dvs. från sju till sex timmar per vecka.

Mitt ställningstagande beträffande övertiden innebär följaktligen i korthet
att övertidsregleringen i gällande lagstiftning överförs till den nya arbetstidslagen
utan förändringar i flertalet väsentliga hänseenden. Som eu

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

betydelsefull nyhet föreslås emellertid att möjlighet skall öppnas för arbetsmarknadsparterna
att i kollektivavtal överenskomma om avsteg från lagens
begränsningar såvitt gäller allmän övertid. Lagens normer för allmän övertid
och övertid för förberedelse- och avslutningsarbete föreslås dessutom bli
något snävare än vad som är fallet i nuvarande lagstiftning.

Specialmotivering

6 §

Reglerna om den ordinarie arbetstiden och jourtiden skall som redovisats
i den allmänna motiveringen ha dispositiv natur. Bestämmelse härom tas
upp i denna paragraf.

Genom bestämmelsen får parterna möjlighet att i kollektivavtal komma
överens om längre ordinarie arbetstid än 40 timmar i veckan och längre begränsningsperiod
än en resp. fyra veckor. Vidare får parterna möjlighet att
avtala om större jourlidsuttag än 48 timmar under en fyraveckorsperiod
resp. 50 timmar under en kalendermånad liksom om längre begränsningsperioder
än de nu angivna.

Föreskrifterna i statst jänstemannalagen och kommunal tjänstemannalagen
om förbud mot kollektivavtal om arbetstidens förläggning hindrar inte
de offentliga tjänstemännen från att begagna sig av rätten enligt förevarande
bestämmelse att komma överens om längre begränsningsperiod för
den ordinarie arbetstiden eller jourtiden än vad arbetstidslagen anger. Vid
parternas tillämpning av nämnda båda lagar har nämligen avtal om begränsningsperiodens
längd inte ansetts stå i strid mot lagens regler. I stor
utsträckning har avtal träffats för stats- och kommunaltjänstemän om genomsnittsberäkning
av arbetstiden under längre period än veckan. Såsom
kommittén funnit kan man därför utgå från att dispositiviteten kan utnyttjas
fullt ut utan hinder av stats- och kommunal tjänstemannalagarnas
begränsningar i avtalsrätten.

Utskottet

A llmän arbetstidsförkortning

I propositionen föreslås lagstiftning om en allmän förkortning av arbetstiden.
Förslaget innebär att den i lagstiftningen fastslagna maximigränsen
för den ordinarie arbetstiden sänks från 42''/2 timmar i veckan till 40 timmar
i veckan. Förkortningen skall genomföras i två etapper, vardera om 1 timme
15 minuter, den 1 januari 1971 och den 1 januari 1973. Eftersom arbetstidslagstiftningen
är dispositiv, har arbetsmarknadens parter möjlighet
att med stöd av kollektivavtal genomföra förkortningen vid annan tidpunkt
och på annat sätt.

Det framlagda förslaget innebär att önskemål som sedan lång tid till -

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

baka förelegat bland arbetstagare på arbetsmarknaden, framför allt inom
arbetarrörelsen, nu blir tillgodosedda. Genom förslaget uppnår man också
det mål för strävandena på arbetstidens område som uppställdes redan
i direktiven för den år 1954 tillkallade utredningen om kortare arbetstid,
nämligen att den normala arbetstiden skall uppgå till 40 timmar i veckan.
Dessa strävanden har under senare år förstärkts av den successivt genomförda
övergången från sex- till femdagarsvecka. Först genom den nu föreslagna
reformen uppnår man att alla arbetstagare ute på arbetsplatserna kan
få uppleva den gamla tanken på åtta timmars arbetsdag som en praktisk
realitet. Så har tidigare varit fallet endast för vissa avgränsade grupper
arbetstagare. En allmän förkortning av arbetstiden leder således fram till
en utjämning av skillnader i arbetstidshänseende mellan olika grupper
och är därför ett led i arbetet mot ökad social jämlikhet i samhället.

En minskning av arbetstiden med 21/a timmar i veckan ställer samhällsekonomin
inför olika anpassningsproblem. En närmare belysning av dessa
har lämnats i det av arbetstidskommittén avlämnade betänkandet. Det framstår
som angeläget att reformen genomförs på sådant sätt att verkningarna
av förkortningen kan balanseras i största möjliga utsträckning. Som departementschefen
framhåller bör detta kunna ske om förkortningen genomförs
etappvis under en inte alltför kort tidsperiod. Propositionens
förslag att förkortningen skall genomföras i två lika stora etapper vid
ingången av ettvart av åren 1971 och 1973 finner utskottet väl avvägt. Utskottet
tillstyrker förslaget. Därmed avstyrker utskottet yrkandet i motionerna
1:879 och II: 1011 att förkortningen skall genomföras i sin helhet
den 1 januari 1971.

Allmänna synpunkter på en ny allmän arbetstidslag

Den nuvarande arbetstidslagstiftningen kännetecknas av en stor splittring.
Ett flertal arbetstidslagar finns, var och en med inriktning i huvudsak
på något eller några särskilda verksamhetsområden. Trots förekomsten
av flera arbetstidslagar faller ungefär varannan arbetstagare utanför
lagstiftningen på grund av undantag i lagstiftningens tillämpningsområde.
De materiella reglerna är differentierade och stela. De bygger i väsentliga
delar på förhållanden inom arbetslivet som rådde vid den allmänna arbetstidslagens
tillkomst 1919.

Det förslag till allmän arbetstidslag som läggs fram i propositionen
innebär en radikal omgestaltning av lagstiftningen. Därvid har man sökt
att så långt möjligt anpassa densamma till det moderna arbetslivets krav.
Den nya arbetstidslagen ges tillämpning på i princip alla arbetstagare i
landet. Speciallagstiftning skall i fortsättningen förekomma endast för
skeppstjänst. För husligt anställda skall slutlig ställning till frågan om
särskild lagstiftning tas senare i år. För att möjliggöra en utvidgning av arbetstidslagstiftningens
tillämpningsområde till bl. a. statligt arbete och

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970 27

arbete inom sjukvård och socialvård har de materiella reglerna om den
ordinarie arbetstidens begränsning per dygn och vecka fått mjukas upp.
En samordning av bestämmelserna i de nu gällande arbetstidslagarna har
också blivit nödvändig. Den föreslagna liberaliseringen av regelsystemet
har kunnat ske på grund av den förskjutning i motivkretsen bakom lagstiftningen
som successivt ägt rum. Från början var skyddssynpunkter utslagsgivande
när det gällde utformningen av lagstiftningens materiella innehåll.
Ekonomiska, tekniska och sociala framsteg har lett till en avsevärd
förbättring av de förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Inte minst
har genomförda arbetstidsförkortningar och semesterreformer haft betydelse
härvidlag. Arbetstagarna har också i ökad omfattning kunnat hävda sina
intressen mot arbetsgivarna med stöd av starka fackliga organisationer. Dessa
omständigheter har medverkat till att arbetstidslagstiftningen numera inte
i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Sådana får
i stället tillgodoses genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning och
genom ökade insatser för arbetarskyddet. Den grundläggande uppgiften för
arbetstidslagen blir i stället att ange vilka normer som bör gälla i fråga om
den tid under vilken arbetstagare får användas till arbete.

Utskottet har inte något att erinra mot de allmänna synpunkter som
departementschefen enligt det anförda tagit fasta på vid utformandet av
den nya arbetstidslagen. Utskottet noterar därvid att departementschefen i
sammanhanget uttalat att den översyn av arbetarskyddslagen som är nära
förestående kommer att omfatta de särskilda bestämmelserna i arbetarskyddslagen
om arbetstiden och dess förläggning och att skyddssynpunkter
därvid bör ägnas stor uppmärksamhet.

Ordinarie arbetstid

Den ordinarie arbetstiden får enligt lagförslaget uppgå till högst 40
timmar i veckan, raster ej inräknade. Regeln är liksom tidigare konstruerad
som en maximiföreskrift. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan
tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning
av lagen.

I nagra motioner har yrkanden framställts om en i lagen inskriven
kortare arbetstid för vissa arbetstagargrupper. Motionerna 1: 236 och II: 278
syftar till att den ordinarie arbetstiden för gruvarbetare under jord skall
maximeras till 35 timmar i veckan. Samma arbetstid föreslås i motionerna
I: 879 och II: 1011 för alla arbetstagare sysselsatta under jord. I sistnämnda
motioner samt i motionerna I: 401 och II: 454 yrkas därjämte att den ordinarie
arbetstiden för skiftarbetare i kontinuerlig drift skall begränsas till 36
timmar i veckan. Motionen II: 1015 syftar till en specialbestämmelse i arbetstidslagen
av innebörd att skiftarbetare i kontinuerlig drift skall tillerkännas
ledighet för helgdagar eller kompensation i form av fritid för
arbetade helgdagar, s. k. mjuk arbetsvecka. Sådan ledighet är på grund av

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

sedvänja eller avtal huvudregel för det helt övervägande antalet arbetstagare.
För vissa skiftarbetare i kontinuerlig drift tillämpas däremot principen
om hård arbetsvecka, vilken innebär att ledighet eller kompensation
för helgdagar inte utgår och att den ordinarie arbetstiden därför är lika
lång i vecka med helgdag och helgdagsfri vecka.

Till stöd för motionsyrkandena åberopas i främsta rummet skyddsskäl.
Den fysiska och psykiska press som angivna arbetstagargrupper utsätts för
medför en hastigare förslitning och motiverar ett ökat utrymme för vila
och rekreation.

Frågan om en förmånligare reglering av den ordinarie arbetstidens
längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete
har behandlats såväl i arbetstidskommitténs betänkande som i propositionen.
Både kommittén och departementschefen avvisar tanken på en specialreglering.
Kommittén anför att det skulle te sig motsägelsefullt att i den
normlag, som nu föreslås och som inte längre är av direkt skyddskaraktär,
ta med speciella skyddsregler som lagstiftaren ansett sig kunna avvara
i den äldre, klart socialt inriktade arbetstidslagstiftningen. Den anför vidare
att undantagsregler för smärre grupper arbetstagare står i strid mot
principen att utforma den nya lagen så enhetlig som möjligt. Man ställs
dessutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem beträffande omfattningen
av den differentierade regleringen. Tveksamhet måste anmäla
sig om man över huvud taget kan finna någon objektivt sätt rättvis skiljelinje.
Många arbetstagargrupper torde med fog kunna hävda att deras arbete
är minst lika påfrestande eller hälsofarligt som under jordsarbete eller
skiftarbete.

Enligt utskottets mening kan de skäl som kommittén, i allt väsentligt
med instämmande av departementschefen, anfört mot en specialreglering
för vissa grupper av den ordinarie arbetstiden inte frånkännas betydelse.
Utskottet har i det föregående anslutit sig till en principiell inriktning av
arbetstidslagen, som innebär att man åstadkommer en maximireglering av
arbetstiden tillämplig på alla arbetstagare och grundad på enhetliga regler.
Ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära att man alltjämt — av
skäl som inte i främsta rummet bör vara avgörande för lagens utformning
— bibehåller en kategoriklyvning av olika personalgrupper för vilka olika
regler skall gälla. En sådan ordning låter sig inte väl förena med nämnda
inriktning av den nya lagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.

Å andra sidan är det uppenbart att olika arbeten är olika krävande och
detta förhållande måste återspegla sig i differentierade förmåner i form av
lön, särskilda ersättningar och fritid. Åtskilliga avtal har ingåtts om kortare
arbetstid och förmånligare ekonomiska villkor för arbetstagare med påfrestande
eller hälsofarligt arbete. Överenskommelser om sådan särskild
kompensation har hittills träffats av parterna själva. Enligt utskottets

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970 29

mening kan en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan
knappast åberopas som skäl för att frångå denna princip. Däremot kan en
sådan reform aktualisera behovet av nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter för en omprövning av de kompensationsförmåner
som utgår för närvarande. Inför sådana förhandlingar vill utskottet i
anslutning till motionerna 1:236 och 11:278 samt 1:879 och 11:1011, i
motsvarande del, erinra om att riksdagen under hösten 1968 uttalade, att
arbetstagare sysselsatta under jord i gruva utsätts för särskilda påfrestningar
av fysisk och psykisk natur samt att dessa påfrestningar torde få
anses så betydande att det finns sakliga skäl för att tillerkänna underjordsarbetare
i vissa avseenden bättre sociala förmåner.

Till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning innehåller
den föreslagna lagen inte någon begränsning av den ordinarie
arbetstiden per dygn. Lagen föreskriver endast att arbetstiden inte får
överstiga 40 timmar i veckan. Under vissa i lagen angivna förutsättningar
får arbetstiden fördelas så att den under en begränsningsperiod av
högst fyra veckor i genomsnitt uppgår till högst 40 timmar i veckan.

I motionerna 1:872 och 11:1000 uttalar man sig till förmån för en
dygnsmaximering av den ordinarie arbetstiden till 9 timmar. Motionärerna
yrkar att nu gällande dygnsmaximeringsregler skall föras över till den
nya lagen. I motionerna 1:879 och 11:1011 yrkas att den ordinarie arbetstiden
får uppgå till högst 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan.

Den nuvarande arbetstidslagstiftningen har en starkt differentierad reglering
av dygnsarbetstiden. Dygnsmaximum varierar alltefter olika verksamhetsformer
från 9 till 11 timmar. För regelbundet skiftarbete föreskrivs
inte något maximum alls. Går man till verksamhetsområden som ligger
utanför arbetstidslagarnas tillämpningsområde, finner man längsta ordinarie
dygnsarbetstider på mellan 10 och 16 timmar. Den oenhetliga regleringen
återspeglar hur dygnsarbetstiden måste variera efter driftsförhållandena
inom olika verksamheter. Samma är förhållandet i fråga om begränsningsperiodens
längd.

En förutsättning för lagstiftningens utvidgning till så gott som alla verksamhetsområden
är att lagstiftningen i betydande omfattning medger en
längre dygnsarbetstid än 9 timmar. Arbetstidskommittén har prövat olika
alternativ till liberaliserade bestämmelser. Kommittén har emellertid konstaterat
att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip all verksamhet
och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om lagstiftningen
alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per dygn.
Eftersom arbetarskyddslagen innehåller regler om nattvila och veckovila
samt enskilda anställningsavtal, reglementen m. m. regelmässigt innehåller
bestämmelser om den dagliga arbetstidens förläggning och längd, har kommittén
föreslagit att arbetstidslagen inte skall uppta några regler som be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

gränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn. Departementschefen har
följt kommitténs förslag, varvid han uttalat att slopandet av bestämmelserna
om dygnsmaximum inte får tas till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden
inom områden där det hittills funnits begränsningar i lagstiftningen.

Utskottet kan för sin del också ansluta sig till arbetstidskommitténs förslag.
Enligt utskottets uppfattning står man inför ett val antingen att ha
kvar en dygnsreglering av arbetstiden och på grund därav låta åtskilliga
arbetstagare stanna kvar utanför arbetstidslagens tillämpningsområde eller
att slopa dygnsregleringen och ge lagen en allmängiltig omfattning. I detta
val ansluter sig utskottet av många skäl till den sistnämnda lösningen. Eventuella
skyddsaspekter på frågan bör enligt utskottets bedömande tillgodoses
genom arbetarskyddslagens bestämmelser. De med stöd av ingångna avtal
och utfärdade tjänstgöringsreglementen sedan lång tid etablerade arbetstidsförhållandena
ute på arbetsplatserna talar också för att slopandet av
dygnsregleringen inte kommer — allra minst som den ordinarie arbetstiden
samtidigt minskar — att leda till en för arbetstagarsidan negativ utveckling
mot en oskälig anhopning av den dagliga arbetstiden. Liksom departementschefen
vill utskottet understryka att avsaknaden av dygnsmaximum inte får
tas till intäkt för ett regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden
i förhållande till vad som gäller i dag. Det kan bli en uppgift för den förutskickade
utredningen angående arbetarskyddslagen att särskilt uppmärksamma
denna fråga.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet med avstyrkande
av ifrågavarande motionsyrkanden tillstyrka propositionen i denna del.

Övertid

Gällande lagstiftning medger att den ordinarie arbetstiden kompletteras
med olika former av övertid. Arbetsgivaren har sålunda möjlighet att, då
särskilda skäl föranleder till det, ta ut övertid med 200 timmar under ett
kalenderår, s. k. allmän övertid. Han kan dessutom erhålla rätt att ta ut ytterligare
övertid, s. k. extra övertid, genom dispens av arbetarskyddsstyrelsen.
Den extra övertiden är maximerad till 150 timmar under ett kalenderår
(100 timmar i lantarbetstidslagen). För nödvändiga förberedelseeller
avslutningsarbeten kan arbetsgivaren ta ut övertid med 7 timmar i
veckan, övertidsreglerna är till skillnad från reglerna om den ordinarie
arbetstiden tvingande.

Arbetstidskommittén föreslog att bestämmelserna om övertid i princip
skulle överföras oförändrade till den nya lagen. Liksom tidigare borde övertid
enligt kommitténs mening även i fortsättningen tillgripas för att tillgodose
tillfälliga behov då särskilda omständigheter föreligger. Däremot
borde någon kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna
som regel inte förekomma.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970 31

I propositionen framhåller departementschefen att skäl kan tala för utökade
möjligheter till övertidsuttag. Genom en friare övertidsreglering skulle
man främja en flexiblare arbetstidsförläggning och bl. a. nå en bättre anpassning
av arbetstiden till de ofrånkomliga variationerna i företagens arbetsbelastning.
Departementschefen föreslår till följd härav att reglerna
om allmän övertid görs dispositiva, varigenom parterna på arbetsmarknaden
bereds möjlighet att genom kollektivavtal träffa överenskommelse om
högre övertidsuttag än lagen föreskriver. En sådan ordning öppnar enligt
departementschefen samtidigt möjlighet att tillgodose de önskemål från
arbetstagarhåll som gått ut på att nuvarande övertidsramar som en konsekvens
av arbetstidsförkortningen bör sänkas. I propositionen föreslås
därför att den allmänna övertiden skall maximeras till 150 timmar under
ett kalenderår. Dessutom föreslås att nuvarande maximum för övertid för
förberedelse- eller avslutningsarbeten sänks från sju till sex timmar i veckan,
varigenom man åstadkommer en anpassning till förhållandena vid
femdagarsvecka.

I motionerna 1:879 och 11:1011 vill man slopa möjligheterna att ta
ut allmän övertid. Rätt att ta ut sådan övertid kan enligt motionärerna i
praktiken leda till att övertidsarbete blir en normal företeelse. I motionerna
1:880 och 11:995 yrkas att övertidsgränserna i enlighet med arbetstidskommitténs
förslag skall bibehållas oförändrade i den nya lagen.

Uppenbarligen måste man även i framtiden lämna utrymme för uttag av
övertid i viss omfattning vid sidan av den ordinarie arbetstiden. Inom alla
verksamhetsområden inträffar från tid till annan tillfälliga behov av ökat
arbetstidsuttag då särskilda omständigheter föreligger. Att i alla dessa fall
hänvisa arbetsgivaren att söka dispens hos arbetarskyddsstyrelsen för uttag
av övertid skulle medföra en omotiverad byråkratisering. Genom föreskriften
att allmän övertid får tas ut endast då särskilda skäl föreligger har
man på ett tillfredsställande sätt sörjt för att övertid skall betraktas som
ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Arbetsgivarens skyldighet att föra anteckning
om uttag av övertid garanterar också att tillsynsmyndigheten får
praktiska möjligheter att kontrollera bestämmelsens efterlevnad. Utskottet
avstyrker med hänsyn härtill yrkandet i motionerna 1:879 och 11:1011.

När det gäller sänkningen av övertidsmaxima för den allmänna övertiden
och övertiden för förberedelse- eller avslutningsarbeten vill utskottet erinra
om att övertidsuttagen enligt vad arbetstidskommittén funnit genomsnittligt
sett ligger betydligt under vad lagen för närvarande maximalt medger. Visserligen
kan övertidsuttagen för vissa mindre grupper arbetstagare med speciella
arbetsuppgifter eller placering i nyckelpositioner i driften ligga mycket
högt. För det helt dominerande antalet arbetstagare har man emellertid
att ställa ett genomsnittligt årligt uttag av övertid om ca 50—70 timmar
mot de 350 timmar som lagen medger i allmän och extra övertid och de ytterligare
350 timmar som lagen under bestämda förutsättningar medger för

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

förberedelse- eller avslutningsarbeten. Den sänkning som departementschefen
föreslår låter sig alltså i de allra flesta fall väl förena med nuvarande
övertidsbehov och ger även utrymme för ett visst ökat behov i anslutning till
anpassningsproblem i samband med den förestående arbetstidsförkortningen.
Till detta kommer att den föreslagna dispositiviteten öppnar generösare
möjligheter än den nuvarande lagstiftningen till övertidsuttag under förutsättning
att parterna på arbetsmarknaden är överens. Enligt utskottets mening
innebär detta förslag sådana fördelar att det inte finns skäl att motsätta
sig den sänkning av övertidsmarginalerna som departementschefen föreslår.
Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del och avstyrker
motionerna I: 880 och II: 995.

Propositionens förslag i övrigt

Departementschefens förslag angående reglering av jourtid, arbetstidslagens
tillämpningsområde samt övriga bestämmelser i lagen ger inte anledning
till erinran eller något särskilt uttalande från utskottets sida. Detsamma
gäller förslaget om upphävande av den särskilda regleringen av nattarbete
och söndagsarbete i bagerier.

Stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt angående arbetstidens
förläggning

I samband med propositionen har utskottet behandlat två motionspar
som tar upp frågan om stats- och kommunaltjänstemännens rätt att sluta
avtal om frågor som gäller arbetstidens förläggning.

Då statens och kommunernas tjänstemän genom statsmakternas beslut
1965 tillerkändes förhandlingsrätt enligt i princip samma regler som gäller
för andra arbetstagare, gjordes vissa begränsningar i rätten att förhandla
och träffa avtal. Bl. a. föreskrevs att avtal inte fick träffas om arbetstidens
förläggning. Som skäl anfördes nödvändigheten av att den offentlige arbetsgivaren
hade bestämmanderätten i fråga om arbetstidens förläggning inom
områden som exempelvis försvaret, sjukvården, socialvården och kommunikationsväsendet.
Även om behovet av ett avtalsförbud var mindre på
andra områden, ansågs det inte möjligt att lagstiftningsvägen avgränsa
dessa. Då frågor om arbetstidens förläggning var av väsentlig betydelse för
arbetstagarna, förutsattes dock att vederbörande arbetsgivare vid behov samrådde
med de anställda och deras organisationer i dessa frågor.

I samband med att arbetstidslagstiftningen nu föreslås utvidgad till att
omfatta i princip alla offentliga tjänstemän har fråga uppkommit, huruvida
föreskrifterna i stats- och kommunal tjänstemannalagarna om förbud mot
kollektivavtal om arbetstidens förläggning hindrar de offentliga tjänstemännen
från att utnyttja den i arbetstidslagen inskrivna dispositiviteten.
Såväl arbetstidskommittén som departementschefen har konstaterat att något
sådant hinder inte föreligger.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

I motionerna I: 504 och II: 591 framhålls att den nya arbetstidslagstiftningen
kommer att medföra ett ökat behov av att träffa kollektivavtal om
arbetstidens förläggning för de offentliga tjänstemännen. Motionärerna anser
att nuvarande inskränkningar i förhandlings- och avtalsrätten bör upphävas
och hemställer att riksdagen skall begära förslag av Kungl. Maj :t
om sådan ändring i berörda lagar att avtalsförbudet angående arbetstidens
förläggning borttages. I motionerna I: 859 och II: 1013 yrkas att riksdagen
redan i förevarande sammanhang för egen del beslutar om ändringar i statsoch
kommunaltjänstemannalagarna av denna innebörd samt att lagändringarna
skall träda i kraft samtidigt med den nya arbetstidslagen den 1 januari
1971. Även i dessa motioner motiveras yrkandet med den nya situation som
arbetstidslagen föranleder. Dessutom framhålls att frågor om arbetstidens
förläggning hänger så nära samman med frågor om arbetstidens längd och
övriga löne- och anställningsvillkor att det är orimligt att detta ämne skall
vara föremål för arbetsgivarens ensidiga bestämmande. Vidare påpekas att
tillämpningen av avtalsförbudet visat sig vara förenad med stora svårigheter
ur såväl principiella som praktiska synpunkter. Man pekar också på att avtalsrätt
beträffande arbetstidens förläggning sedan gammalt gäller för de
övriga stora arbetstagargrupperna hos stat och kommun. Med hänsyn till
den jämställdhet mellan olika arbetstagargrupper som kommer till uttryck
i den föreslagna arbetstidslagen anser motionärerna det motiverat med jämställdhet
även i rätten att förhandla och avtala om arbetstidens förläggning.

Som framhålls i sist berörda motioner har tolkningen av begreppet arbetstidens
förläggning vållat vissa svårigheter vid tillämpningen av statsoch
kommunaltjänstemannalagarna. I och med att det i förevarande proposition
uttalas att nämnda lagar inte lägger hinder i vägen för de offentliga
tjänstemännen att fullt ut utnyttja dispositiviteten i den föreslagna
arbestidslagen, har begreppet i viss utsträckning blivit avgränsat. Sålunda
skall under detsamma inte hänföras frågor som är föremål för reglering i
arbetstidslagen, dvs. den ordinarie arbetstidens, jourtidens och övertidens
längd samt begränsningsperiodens längd. Utvidgningen av arbetstidslagens
tillämpningsområde nödvändiggör därför inte i och för sig ändring av reglerna
för de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. Å andra sidan är
det uppenbart att den föreslagna lagen i ökad omfattning kommer alt aktualisera
samverkan mellan avtalsparterna på det statliga och kommunala
arbetsfältet i arbetstidsfrågor. Detta förhållande liksom de skäl som motionärerna
i övrigt anfört till stöd för sina yrkanden motiverar enligt utskottets
mening att en översyn görs av de aktuella bestämmelserna. Den omständigheten
att den år 1967 tillkallade förhandlingsutredningen har att
behandla frågan om begränsningarna i förhandlings- och avtalsrätten för
de offentliga tjänstemännen gör att resultatet av en sådan översyn bör kunna
föreligga ganska snart.

Vad utskottet anfört i anledning av berörda motionsyrkanden bör bringas
till Kungl. Maj:ts kännedom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med avslag på motionerna I: 879 och
II: 1011, såvitt avser yrkandena 2. och 3., motionerna I: 872
och II: 1000 samt motionen II: 1015 — antager 4 § i det vid
propositionen fogade förslaget till allmän arbetstidslag;

B. att riksdagen — med avslag på motionerna 1: 880 och
II: 995, i motsvarande del — antager 9 § i förslaget till
allmän arbetstidslag;

C. att riksdagen —- med avslag på motionerna I: 879 och
II: 1011, såvitt avser yrkandet 5., samt motionerna I: 880
och 11:995, i motsvarande del — antager 10 § i förslaget
till allmän arbetstidslag;

D. att riksdagen antager ingressen och övriga paragrafer
i förslaget till allmän arbetstidslag;

E. att riksdagen — med avslag på motionerna I: 879 och
II: 1011, såvitt avser yrkandet 1. -—- antager övergångsbestämmelserna
i förslaget till allmän arbetstidslag;

F. att riksdagen antager det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om upphävande av lagen (1930: 139)
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete;

G. att riksdagen — i anledning av motionerna I: 504 och
II: 591 samt motionerna I: 859 och II: 1013 — i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört om översyn av stats- och kommunaltjänstemannalagarnas
bestämmelser om inskränkning i förhandlingsrätten; H.

att motionerna I: 504 och II: 591 samt motionerna
I: 859 och II: 1013, i den mån de inte kan anses besvarade
genom utskottets hemställan under G., inte föranleder någon
riksdagens åtgärd;

J. att motionerna 1:401 och II: 454 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd;

K. att motionerna I: 236 och II: 278 samt motionerna
I: 879 och II: 1011, såvitt avser yrkandet 4., inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1970

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Wanhainen (s), Österdahl (fp), Andreasson (ep), Ivar Andersson
(s), fru Grethe Lundblad (s) och herr Blomquist (m);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herr Jönsson i Ingemarsgården
(fp), fröken Wetterström (m), herrar Fredriksson (s), Göransson
(s), Nordberg (s), Larsson i Öskevik (ep) och Aldén (s).

Reservation

vid K. i utskottets hemställan (arbetstidens längd för arbetstagare under
jord) av herrar Wanhainen (s) och Fredriksson (s), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 28 med orden
»Enligt utskottet» och slutar på s. 29 med orden »sociala förmåner», bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Vad kommittén och departementschefen anfört mot en specialreglering
av arbetstiden för vissa grupper kan utskottet icke till alla delar instämma
i.

Att utskottet i det föregående anslutit sig till en principiell inriktning av
arbetstidslagen, som innebär en maximireglering av arbetstiden tillämplig
på alla arbetstagare och grundad på enhetliga regler, får inte ges den innebörden
att en på objektiva skäl grundad specialreglering för en viss grupp
arbetstagare inte skulle kunna komma i fråga.

Såsom framhållits i motionerna I: 236 och II: 278 är gruvarbetare under
jord en arbetstagargrupp som onekligen är i behov av kortare arbetstid.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att så sent som hösten 1968
uttalade riksdagen, att arbetstagare under jord i gruva utsätts för särskilda
påfrestningar av fysisk och psykisk natur samt att dessa påfrestningar får
anses så betydande att det finns sakliga skäl för att tillerkänna underjordsarbetare
i vissa avseenden bättre sociala förmåner.

Enligt utskottets mening är en förkortning av arbetstiden en sådan förmån
som dessa arbetstagare är i särskilt behov av. De krav som riksdagen
1968 ställde sig bakom är särskilt aktuella i samband med den nya arbetstidslagens
utformning. Visserligen har den nya lagen inte speciell skyddskaraktär,
men enligt utskottets mening bör skyddsaspekterna tillerkännas
avgörande betydelse vid utformning av arbetstiden för gruvarbetare under
jord.

Utskottet tillstyrker sålunda yrkandet i motionerna 1:236 och 11:278
att riksdagen skall begära att Ivungl. Maj:t framlägger förslag till förkortning
av arbetstiden för gruvarbetare under jord till 35 timmar i veckan.
Därmed blir den i förevarande sammanhang behandlade delen av motionerna
I: 879 och II: 1011 i viss mån tillgodosedd. I övrigt avstyrker utskot -

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1970

tet på de av arbetstidskommittén redovisade skälen de i förevarande avsnitt
behandlade motionsyrkandena.»

dels ock att utskottet under K. bort hemställa,

»att riksdagen — med bifall till motionerna I: 236 och
II: 278 samt i anledning av motionerna I: 879 och II: 1011,
såvitt avser yrkandet 4. — i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
att förslag till lag om förkortning av arbetstiden för
gruvarbetare under jord till 35 timmar i veckan snarast förelägges
riksdagen,

samt att motionerna I: 879 och II: 1011, såvitt avser yrkandet
4., i övrigt inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
»

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014170